Fråga 2015/16:1372 Mänskliga rättigheter och flyktingavtal med Libyen

av Kerstin Lundgren (C)

till Statsrådet Ann Linde (S)

 

EU har ingått ett avtal med Turkiet om att EU ska ha rätt att återsända asyl­sökande dit. En omfördelningsmekanism ska införas och EU ska ta emot mot­svar­ande antal flyktingar från läger i Turkiet. Den svenska regeringen har under­strukit att avtalet ska uppfylla internationell rätt, ett krav som även Center­partiet har drivit.

Det är viktigt att hitta gemensamma europeiska lösningar, baserade på de grund­läggande europeiska värdena – respekt för mänskliga rättigheter, rätts­staten och demokrati. Detta är en linje som Sverige har drivit enat. Bland annat har statsministern sagt i Agenda (den 13 mars) att när avtalet konkret­iseras och implementeras så måste det följa internationella lagar och europeisk rätt för att vara godtagbart.

Den 5 juni föreslog EU-kommissionen genom vice kommissions­ordförande Frans Timmermans att liknande avtal ska ingås med bland annat Libyen, med målet att hindra flyktingar från att lämna landet.

Statsrådet Ann Linde sa i Agenda (den 5 juni) att hon ”absolut” håller med komm­issionen om detta förslag och inte ser några alternativ till att införa mot­svarande avtal med Libyen.

De grundläggande förutsättningarna som såväl Centerpartiet som regeringen krävt för att godta avtalet med Turkiet – rättsstat, skydd för mänskliga rättigheter samt sam­­stämmighet med internationell rätt och EU-rätt – gäller dock inte för Libyen.

Libyen präglas av instabilitet och strider. Även om landet har en erkänd regering är den långt ifrån att ha kontroll över Libyens territorium. Libyen är enligt Freedom House på plats 180 av fria länder, och enligt Econ­omist Intelligence Unit på plats 153 av 167 när det gäller demokrati.

Människo­rätts­org­anisationen Human Rights Watch beskriver att landets kris fördjupas och att hundra­tusentals människor har tvingats på flykt på grund av interna strider. Till­varon i landet präglas av godtyckligt fängslande, tortyr, utomrättsliga av­rätt­ningar och systematiska mord från bland annat Daish. FN rapporterar om omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Det rapporteras om barn­soldater, attacker mot civila, systematiskt våld mot kvinnor och mycket mer.

Av de asylärenden som prövades under 2015 fick 50 procent av de asylsökande från Libyen asyl. Det kan jämföras med 58 procent för Irak, 61 procent för Iran, 55 procent från Sudan – och 10 procent från Turkiet. Libyen är inte enligt något EU-land eller de kriterier som ställs upp i asylprocedurdirektivet ett säkert land.

De krav som statsminister Stefan Löfven och Sveriges regering ställde på avtalet med Turkiet är inom överskådlig tid över huvud taget inte genomförbara i en motsvarande överenskommelse med Libyen.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Ann Linde:

 

Är statsrådet och regeringen beredda att utvisa människor till länder som på ett grovt och systematiskt sätt själva bryter mot eller misslyckas med att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna och internationell rätt?