av Erik Andersson (M)
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
En av de viktigaste förutsättningarna för jobb och tillväxt i Sverige är att människor har någonstans att bo. Tyvärr har de krångliga reglerna för bostadsbyggandet lett till att delar av vårt land, inte minst i och omkring storstadsområdena, drabbats av akut bostadsbrist.
I Sverige regleras bebyggelseutvecklingen vanligen genom en översiktsplan som sedan resulterar i en eller flera olika detaljplaner. En detaljplan reglerar hur mark- och vattenområden ska användas och kan ta lång tid att processa i kommunerna. Utöver en detaljplan krävs bygglov och bygganmälan för att realisera större byggprojekt.
I dagens situation, med ett historiskt högt flyktingmottagande i Sverige på över 250 000 personer under två år, parallellt med en bostadsbrist, står kommunerna inför en enorm prövning när det gäller att ordna bostäder. Bristen på bostäder i storstadsregionerna kan försvåra integreringen av nyanlända och på sikt få förödande konsekvenser med ett utökat utanförskap. I regeringens egna prognoser förväntas utanförskapet totalt innefatta över 1 miljon människor 2020.
För kommunerna i Stockholms län är bostadsbristen särskilt akut. Regeringen har anvisat en fördelning till kommunerna i länet för 2015 och 2016; 9 197 nyanlända och 7 335 ensamkommande. I 6 § förordningen (2016:39) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning står det följande: ”När kommuntalen beslutas får kommunernas förutsättningar att tillhandahålla bostäder beaktas utöver de kriterier som anges i 7 § andra stycket lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare.” Frågan är om regeringen har tagit hänsyn till bostadsbristen i Stockholms län då många kommuner riskerar att inte hitta något ledigt boende i det befintliga bostadsbeståndet. Då återstår tillfälliga lösningar, som att bygga moduler, vilket inte är en bra start för en god integration.
Kommunerna vill vara behjälpliga och uppfylla lagens krav, men stela byggnadsregler försvårar deras möjligheter att få fram tillfälliga eller för den delen permanenta bostäder i tid.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet Peter Eriksson:
Anser statsrådet att bostadsbristen i Stockholms län har varit en faktor i fördelningen av vissa nyanlända invandrare, eller har man bortsett från den?
Avser statsrådet att ta initiativ till några lättnader i plan- och bygglagen för att det ska kunna bli möjligt för kommuner där det råder bostadsbrist att uppfylla bland annat lagens krav om fördelning av nyanlända?