av Maria Stockhaus (M)
till Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)
Samverkan för bästa skola och det kunskapskontrakt som Moderaterna länge haft som förslag har många likheter. Det handlar om att rikta resurser till skolor och huvudmän som har stora utmaningar. Vi har all anledning att vara självkritiska till hur statliga resurser tidigare fördelats till skolor och huvudmän.
Jag har besökt både en fristående skola och en kommunal huvudman som skrivit ”avtal” med Skolverket inom ramen för ”samverkan för bästa skola”. Upplägget stämmer väl överens med det moderata förslaget om kunskapskontrakt, vilket innebär att de skolor som får kritik från Skolinspektionen ska erbjudas ett särskilt kunskapskontrakt av Skolverket. Detta innebär nationella resurser för åtgärder som forskningen visat sig stärka resultaten.
Det kan till exempel handla om lärarhandledning, speciallärarkompetens, ledarskapsutbildning eller förstärkt elevhälsa. Om de brister som finns inte åtgärdas ska staten ytterst kunna ta över huvudmannaskapet för skolan. Det är riktade insatser där de behövs som bäst, baserat på inspektioner gjorda av Skolinspektionen.
Det finns dock ett stort problem: det är frivilligt för huvudmännen att teckna dessa avtal. Skolor och huvudmän där Skolinspektionen identifierat stora brister kan alltså tacka nej till stöd och resurser.
När alliansregeringen inrättade Skolinspektionen var bland annat Ofsted i England en förebild. Där betygssätts skolorna vid inspektion, och de som har lägst betyg får stöd och hjälp av andra skolor som lyckas bra. I England kan inte skolorna välja om de vill ta emot stöd; där måste de ta emot stödet om kvaliteten inte är tillräckligt hög.
Min fråga till utbildningsminister Gustav Fridolin är:
Varför är det frivilligt att ta emot stöd och resurser och inte ett tvång när Skolinspektionen konstaterat att skolan eller huvudmannen har stora brister?