av Niklas Wykman (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
I Finansdepartementets skrift Finans- och penningpolitiskt bokslut för 1990-talet, framarbetad av Jens Henriksson (S), riktas skarp kritik mot den politik som ledde fram till 90-talskrisen. I medierna rapporterades om hur Socialdemokraterna i och med rapporten tog på sig ansvaret för 90-talskrisen och att det var den S-ledda regeringen på 80-talet som sådde fröet till krisen. Tidigare finansminister Kjell Olof Feldt menade att rapporten var välkommen och borde ha kommit tidigare.
Den reformpolitik som tog vid efter krisens utbrott har däremot gagnat Sverige. Det arbete som gjordes av Bildt, Carlsson och Persson på 90-talet bidrog till att Sverige åter blev en av världens mest konkurrenskraftiga ekonomier. Ett viktigt ben för den nya politiken var det finanspolitiska ramverket och en stram budgetprocess.
Efter en lång lågkonjunktur som tog sin början med den globala ekonomiska krisen 2008 och ett mycket ansträngt världspolitiskt läge prövas nu motståndskraften i det regelverk som tjänar Sverige väl. Redan innan nuvarande flyktingsituation uppstod hade finansministern valt att åsidosätta överskottsmålet för att bland annat finansiera utbyggda bidrags- och transfereringssystem. För detta fick finansministern historisk kritik från bland annat Finanspolitiska rådet.
Nu genomförs utgiftsökningar i bland annat sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som skattesystemet vrids om mot färre arbeten och färre arbetade timmar. Tillsammans med det rådande läget lägger detta tryck på de offentliga finanserna.
Finansminister Magdalena Andersson har sagt att utgiftstaken än så länge gäller för åren framöver.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga finansministern om hon står fast vid den bedömning av utgiftstaken som gjordes i budgetpropositionen för år 2016.