Protokollen för den 10–13 och 17 maj justerades.
Tredje vice talmannen meddelade att Åsa Romson (MP) återtagit sin plats i riksdagen från och med den 7 juni, varigenom uppdraget som ersättare upphört för Pernilla Stålhammar (MP), uppdraget som ersättare för Per Bolund (MP) upphört för Stefan Nilsson (MP) samt uppdraget som ersättare för Per Olsson (MP) upphört för Jakop Dalunde (MP).
Tredje vice talmannen anmälde att Pernilla Stålhammar (MP) inträtt som ersättare för statsrådet Per Bolund (MP) från och med den 7 juni och tills vidare.
Tredje vice talmannen anmälde att Stefan Nilsson (MP) skulle tjänstgöra som ersättare för Per Olsson (MP) under tiden för hans ledighet den 7 juni 2016–24 september 2018.
Tredje vice talmannen meddelade
att Niklas Wykman (M) avsagt sig uppdraget som ledamot i skatteutskottet,
att Ulf Berg (M) avsagt sig uppdraget som ledamot i näringsutskottet,
att Hanif Bali (M) avsagt sig uppdraget som ledamot i arbetsmarknadsutskottet och
att Maria Malmer Stenergard (M) avsagt sig uppdraget som suppleant i skatteutskottet.
Kammaren biföll dessa avsägelser.
Tredje vice talmannen meddelade att Moderaternas riksdagsgrupp anmält Maria Malmer Stenergard som ledamot i skatteutskottet, Hanif Bali som ledamot i näringsutskottet samt Niklas Wykman som ledamot i arbetsmarknadsutskottet.
Tredje vice talmannen förklarade valda till
ledamot i skatteutskottet
Maria Malmer Stenergard (M)
ledamot i näringsutskottet
Hanif Bali (M)
ledamot i arbetsmarknadsutskottet
Niklas Wykman (M)
Följande skrivelser hade kommit in:
Interpellation 2015/16:540
Till riksdagen
Interpellation 2015/16:540 UD-rapporter om mänskliga rättigheter
av Kerstin Lundgren (C)
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 7 juni 2016.
Skälet till dröjsmålet är att interpellanten fick förhinder överenskommet datum.
Stockholm den 3 juni 2016
Utrikesdepartementet
Margot Wallström (S)
Enligt uppdrag
Håkan Åkesson
Expeditionschef
Interpellation 2015/16:656
Till riksdagen
Interpellation 2015/16:656 Näringslivets konkurrenskraft i Norrland
av Edward Riedl (M)
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 14 juni 2016. Energiministern har inte möjlighet att besvara interpellationen inom anvisad tid på grund av redan inbokade engagemang.
Stockholm den 30 maj 2016
Miljö- och energidepartementet
Ibrahim Baylan (S)
Enligt uppdrag
Lena Ingvarsson
Expeditions- och rättschef
Interpellation 2015/16:657
Till riksdagen
Interpellation 2015/16:657 Utlysning av arbeten för utländska medborgare
av Christian Holm Barenfeld (M)
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 14 juni 2016.
Skälet till dröjsmålet är sedan tidigare inbokade arrangemang.
Stockholm den 24 maj 2016
Justitiedepartementet
Morgan Johansson
Interpellation 2015/16:658
Till riksdagen
Interpellation 2015/16:658 Utsatta EU-medborgare
av Christina Höj Larsen (V)
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 1 september 2016.
Skälet till dröjsmålet är redan inbokade engagemang.
Stockholm den 25 maj 2016
Socialdepartementet
Åsa Regnér (S)
Enligt uppdrag
Marianne Jenryd
Expeditionschef
Interpellation 2015/16:664
Till riksdagen
Interpellation 2015/16:664 En finansiellt stabil och hållbar sjukförsäkring
av Lotta Finstorp (M)
Interpellationen 2015/16:664 En finansiellt stabil och hållbar sjukförsäkring av Lotta Finstorp (M) kan inte besvaras inom tidsfristen.
Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 14 juni 2016.
Stockholm den 31 maj 2016
Socialdepartementet
Annika Strandhäll (S)
Enligt uppdrag
Marianne Jenryd
Expeditionschef
Interpellation 2015/16:672
Till riksdagen
Interpellation 2015/16:672 Effekterna av den ekonomiska utveck-slingen på försvarsambitionen
av Mikael Oscarsson (KD)
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den 17 juni 2016.
Skälet till dröjsmålet är att statsrådet vid de svarstillfällen som finns före den 17 juni 2016 befinner sig på resa.
Stockholm den 30 maj 2016
Försvarsdepartementet
Peter Hultqvist (S)
Enligt uppdrag
Maria Hedegård
Expeditions- och rättschef
Tredje vice talmannen anmälde att följande faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen hade kommit in och överlämnats till utskott:
2015/16:FPM88 Återtagandeavtal mellan EU och Nigeria KOM(2016) 249 till socialförsäkringsutskottet
2015/16:FPM89 Meddelande om EU och Arktis JOIN(2016) 21 till utrikesutskottet
2015/16:FPM90 Revidering av suspenderingsmekanismen (viseringsförordningen) KOM(2016) 290 till socialförsäkringsutskottet
2015/16:FPM91 Viseringsfrihet för Turkiet KOM(2016) 279 till socialförsäkringsutskottet
2015/16:FPM92 Viseringsfrihet för Kosovo KOM(2016) 277 till socialförsäkringsutskottet
2015/16:FPM93 Direktiv om arbete ombord på fiskefartyg KOM(2016) 235 till trafikutskottet
Följande dokument hänvisades till utskott:
Proposition
2015/16:184 till utbildningsutskottet
Följande dokument anmäldes och bordlades:
Utbildningsutskottets betänkanden
2015/16:UbU20 Styrelser för universitet och högskolor – ledamöternas tillsättning och ansvar
2015/16:UbU22 Särskild kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarexamen
Justitieutskottets betänkande
2015/16:JuU34 Borttagande av karenstid för särskilda åtgärder vid allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
2015/16:AU11 Ett särskilt skydd mot repressalier för arbetstagare som slår larm om allvarliga missförhållanden
2015/16:AU8 En arbetsmiljöstrategi för det moderna arbetslivet 2016−2020 m.m.
Finansutskottets betänkanden
2015/16:FiU24 Utvärdering av penningpolitiken för perioden 2013–2015
2015/16:FiU36 Tillsyn över att EU:s marknadsmissbruksförordning följs
Utrikesutskottets betänkande
2015/16:UU10 Verksamheten i Europeiska unionen under 2015
Civilutskottets utlåtande
2015/16:CU25 Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer
Svar på interpellationer
Fru talman! Ärade ledamöter! Kerstin Lundgren har frågat mig varför regeringen inte har sammanställt rapporter om situationen för de mänskliga rättigheterna i världens länder för 2014 eller 2015.
Sveriges röst för en bättre efterlevnad av mänskliga rättigheter världen över är viktig. Mänskliga rättigheter är därför en hörnsten i den svenska utrikespolitiken och kommer fortsätta att vara det med oförminskad kraft. Regeringen är aktiv inom ramen för både EU och FN men lyfter också mänskliga rättigheter genomgående i våra bilaterala relationer.
I ett svar på en skriftlig riksdagsfråga nyligen, som just rörde Utrikesdepartementets MR-rapportering av enskilda länder, redogjorde jag för skälen till att publicering av landspecifika rapporter om mänskliga rättigheter skjutits på sedan 2014. Låt mig utveckla några av de saker som jag redogjorde för då.
Regeringen har tagit ett helhetsgrepp om det viktiga arbetet med mänskliga rättigheter i utrikespolitiken. I likhet med vad regeringen aviserade i utrikesdeklarationen 2015 inleddes under förra året därför arbetet med att ta fram en ny skrivelse om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer som kommer att överlämnas till riksdagen i sommar. Skrivelsen har förankrats brett genom konsultationer med bland annat det civila samhället och forskarsamfundet, och jag har även informerat riksdagens utrikesutskott om detta arbete den 20 oktober förra året.
Med denna skrivelse som grund kan sedan det omfattande och viktiga arbetet med att åter ta fram landspecifika rapporter inledas. Det är angeläget att nya rapporter tas fram – de är viktiga och uppskattade offentliga dokument som många använder sig av även utanför Regeringskansliet.
Svar på interpellationer
Avsikten är att rapporterna på ett tydligare sätt än tidigare nu ska behandla alla de tre områden som skrivelsen berör: mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Som ett led i den feministiska utrikespolitiken kommer rapporterna också att än tydligare uppmärksamma situationen vad gäller efterlevnaden av mänskliga rättigheter för kvinnor och flickor.
Samtidigt som skrivelsen färdigställs inleds nu därför ett omfattande arbete med att ta fram landspecifika rapporter. Den förra regeringen valde att publicera MR-rapporter regionvis, vilket gör att de äldsta MR-rapporterna nu är från 2010. Den här gången kommer rapporter inte enbart att tas fram för en region i taget, utan vi väljer att publicera rapporter för alla världens regioner. Rapporterna kommer att skrivas under 2016 och publiceras under 2017.
Regeringen höjer således ambitionen i förhållande till vad som gjordes under alliansregeringen mellan 2011 och 2014 och återgår till att ta fram rapporter för alla världens regioner. Dessutom kommer rapporterna alltså att ha det bredare perspektivet av mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer samt särskilt belysa situationen vad gäller efterlevnaden av mänskliga rättigheter för kvinnor och flickor.
Kerstin Lundgren har också frågat mig om den svenska kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd har bidragit till en självcensur i den svenska utrikesförvaltningen och om det finns en risk att regeringen frångår sina utrikespolitiska principer för att vinna röster i kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd.
Sveriges kandidatur till FN:s säkerhetsråd är byggd kring den substans-politik vi står för, och arbetet handlar om en dialog med FN:s medlemsstater om det globala samarbetet och om denna substans. Denna dialog är den stora behållningen av kandidaturarbetet oavsett om Sverige väljs in i säkerhetsrådet eller inte. Det är omöjligt att nå resultat i de stora globala frågorna om vi inte förstår utgångspunkterna för alla de andra länder med vilka vi måste hitta lösningar. Att ha samtalsytor är inte detsamma som att vara okritisk, och vi har inte tummat på våra utrikespolitiska principer för att vinna röster.
Förra gången Sverige satt som medlem i säkerhetsrådet, perioden 1997–1998, kunde vi agera som en garant för det folkrättsliga och humanitära perspektivet och bidrog till att det blev naturligt att ta upp frågor om internationell humanitär rätt och respekten för mänskliga rättigheter när olika kriser behandlades i säkerhetsrådet. Engagemanget för dessa frågor är inte bara en bärande del av vår utrikespolitiska identitet och den substans kandidaturen lutar sig på utan också en viktig del av varför vi vill sitta i säkerhetsrådet.
Det har inte förekommit någon uppmaning eller uppmuntran till självcensur i utrikesförvaltningen från ledningens sida. Tvärtom betonas ofta att vi bör fortsätta att prioritera vårt starka engagemang för mänskliga rättigheter och andra principfrågor. Regeringens faktiska politiska agerande i MR-frågor är bevis för detta. Likaså kommer vår hållning som säkerhetsrådsmedlem att bevisa att vi prioriterar detta perspektiv även i säkerhetsrådet med dess särskilda ansvar för global fred och säkerhet och som kan fatta beslut som är folkrättsligt bindande för 193 stater.
Svar på interpellationer
Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!
Jag vill inledningsvis säga att svaret har försenats på grund av mig, för jag kunde inte när utrikesministern kunde. Nu har vi gemensamt hittat en tid. Jag tycker att det var en bra ordning, så tack också för viljan att försöka hitta gemensamma tider!
(Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S): Ingen orsak!)
När det gäller svaret på min interpellation är jag dock fortfarande lite fundersam. Vad är skälet till att man inte fortsätter att publicera rapporter om mänskliga rättigheter? Skälet till att ta fram en ny skrivelse till riksdagen kan inte hindra att man 2014–2015 arbetar med fortsatt region-rapportering. Jag skulle gärna vilja veta skälet till att det bryts. Arbetet skulle annars ha kunnat fortsätta för att kunna ta vid innan regeringen drog igång det andra arbetet 2015.
Jag vet inte, fru talman, om skrivelsen innebär en ny strategi för arbetet, eftersom den nuvarande strategi som Sida arbetar utifrån – frihet från förtryck – syftar till att stärka det genom mänskliga rättigheter, jämställdhet, demokrati och rättsstatens principer.
Det är precis dessa frågor som utrikesministern faktiskt nämner för en kommande skrivelse eller strategi. Det har hetat lite olika under resans gång.
Jag är därför fortfarande nyfiken. Varför stannar regeringen upp med regionrapporteringen? Jag vill vi inte vara konspiratorisk, men det är en händelse som ser ut som en tanke att arbetet och skrivelsen kommer att rapporteras till riksdagen i juli månad, som jag tror att det har sagts. Då är riksdagen inte samlad, men det är också efter omröstningen om en plats i säkerhetsrådet. Den skrivelsen är naturligtvis inte avgörande i detta sammanhang, men det är ändå lite grann en händelse som ser ut som en tanke.
Man kan också fundera på vilken region det var som stod i tur att lyftas fram. Var det Afrika – inte Nordafrika men Afrika i övrigt – som var näst i tur? Var det måhända skälet till att man från regeringens sida inte ville gå vidare med regionredovisning, vilket hade varit naturligt att vi hade fått se?
När det gäller frågan om självcensur kommer den signalen inte bara från luften, utan den kommer från det som rör sig där ute. Där och inom UD sägs det att det rapporteras in men att ingenting händer därför att det inte finns något intresse för kritiska rapporter just nu. Det går att läsa om och på andra sätt ta del av den typen av signaler som finns där ute. Det är naturligtvis viktigt att så inte är fallet. Men det finns inga tydliga motbevis genom en tydlig och stark röst från utrikesministern när mänskliga rättigheter kränks. Det kan också vara ett skäl till att man lyfter fram den frågan.
Fru talman! Jag är väldigt trött på dessa konspiratoriska påståenden, som helt saknar grund, Kerstin Lundgren. Tycker verkligen Kerstin Lundgren och de andra att vår röst saknas? Titta på de uttalanden som vi gör, och titta på hur vi agerar i Genève, i FN och i EU. Det är vi som många gånger är den enda rösten som står upp för mänskliga rättigheter och för demokrati och som argumenterar mycket starkt för denna position. Vad menas egentligen?
Svar på interpellationer
Ni inleder vartenda kritiskt inlägg om den svenska FN-kandidaturen med att ni stöder den. Sedan undergräver ni allt förtroende genom att påstå att vi skulle ge avkall på våra principer. Det är helt nonsens, och det är direkt felaktigt.
I varje sammanhang står vi upp och talar om mänskliga rättigheter. Det är bara att följa debatten i sociala medier, så ser man att vi inte är osynliga eller tysta. Det är tvärtom en mycket livlig debatt som ofta har sin grund i att vi står upp för mänskliga rättigheter. Ni måste sluta med att undergräva denna kampanj genom att påstå saker som tas helt ur luften.
Vi har på UD inte resurser att driva två parallella spår. Redan när vi startade talade vi om att vi tänker ta oss an mänskliga rättigheter, strategin och sättet att arbeta med rapporterna på ett helt nytt sätt. Vi kan inte driva två parallella spår. Det har vi inte folk och resurser till att göra. Nu lägger vi om detta och hittar nya modeller, och vi kommer att göra det för alla regioner samtidigt. Det är klart att det kommer att ta kraft och energi. Det kommer att kräva att vi konsulterar alla länder och att vi får nya rapporteringssystem. Det är det som vi förbereder. Vi har dessutom utsett en ambassadör för mänskliga rättigheter. Vi jobbar mycket aktivt på alla områden med MR-frågorna.
Därför tycker jag att ni någon gång måste nöja er med de svar som vi ger. Det handlar om, precis som jag har beskrivit, att vi lägger om hela rapporteringssystemet. Det kommer att kräva att vi använder resurserna på ett klokt sätt och förbereder på ett gediget och professionellt sätt också på UD. Vi kan inte upprätthålla så att säga två parallella system, utan nu ställer vi om detta. Det kräver att vi förbereder ordentligt.
Vi frångår inte våra utrikespolitiska principer för säkerhetsrådskandidaturens skull. Allt det som vi gör är ju till nytta för våra utrikespolitiska kontakter. Därför är det bra att vi kan ha en dialog med alla de länder som vi i dag diskuterar med. Och vi glömmer aldrig bort varifrån vi kommer eller vad som är grundläggande principer för vår säkerhets- och utrikespolitik. Detta hävdar vi, och det tycker jag att man kan följa mycket noga både i EU-sammanhang och i andra sammanhang. Detta är en hörnsten och en omistlig del av vår kandidatur.
Som jag sa har vi också utsett en särskild ambassadör för mänskliga rättigheter, och detta kommer med oförminskad kraft att vara en central del i vår utrikespolitik.
Fru talman! Jag tackar utrikesministern för detta. Jag hoppas verkligen att de mänskliga rättigheterna kommer att vara, precis som de har varit, en viktig del i den svenska rösten.
Ibland har vi fått kritik. Även utrikesministern har fått kritik när hon var tydlig och kritiserade Saudiarabien. Det blev en tydlig motreaktion. Det är klart att det visar att när Sveriges röst är tydlig och kritisk mot länder blir andra störda. Det är en del av rollen. Därför är det viktigt att inte någon får bilden av att Sverige kommer att vara tyst, eller vara en tystare aktör, i säkerhetsrådet för mänskliga rättigheter utan våga kritisera, våga vara tydlig och våga vara öppen – inte bara i enskilda möten bakom stängda dörrar.
Svar på interpellationer
Fru talman! Jag blev förvånad. I min enfald trodde jag att det fortfarande var arbete på gång.
På UD:s egen hemsida kan man läsa om UD:s rapporter om mänskliga rättigheter. Där står följande:
”Utrikesdepartementet sammanställer varje år rapporter om situationen för de mänskliga rättigheterna i världens länder. Sedan 2002 är rapporterna offentliga och kan läsas här på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter. Utrikesdepartementet granskade under 2013 läget för de mänskliga rättigheterna i länderna i Asien och Oceanien (ASO). Rapporterna för ASO offentliggjordes i maj 2014.”
Vidare kan man läsa: ”Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter har i genomsnitt över 30 000 besök per månad.”
I lärarhandledningen för gymnasieskolan om mänskliga rättigheter 2014 lyfter man också fram dessa MR-rapporter och hänvisar till dem, och man talar om att de finns att ladda ned på regeringens hemsida. Sidan har årligen en kvarts miljon besökare.
Men detta har, som sagt, inte uppdaterats efter 2014. Många gymnasielärare, unga och andra som går in och söker efter årliga uppdateringar av de rapporter som utlovats blir frågande inför detta. Det har nämligen inte kommit något nytt, vilket naturligtvis är intressant.
Jag tittade på den rapport som kom om Etiopien 2010. Det är en ganska omfattande rapport om mänskliga rättigheter. Jag utgår från att den rapporten har använts och uppdaterats i någon form eftersom regeringen återkommande har varit i Etiopien och mött representanter för Etiopien. Då vore det värdefullt om vi riksdagsledamöter, men också de 30 000 som varje månad besöker webbplatsen – gymnasieungdomar med flera – hade möjlighet att få en uppdaterad version och inte bara en äldre version från 2010. Så hade det kunnat vara om man hade fortsatt med den regionala redovisningen, vilket inte har skett. Jag beklagar det.
När det gäller den tredje punkten, om risk för att man frångår MR-frågorna för att vinna röster i kampanjen inför omröstningen till säkerhetsrådet, kan jag säga att vi har en tidigare erfarenhet när det gäller MR-rådet. En av de signaler som kom var att de inte röstade för att vi var för starka MR-förespråkare. De var därför rädda att få en in en svensk röst i detta sammanhang. Det skulle kunna vara så att en och annan har gett ett råd till regeringen om att tala lite tystare på detta område. Annars kanske fler blir irriterade än välvilligt inställda när det kommer till kritan vid omröstningen till en plats i säkerhetsrådet.
Fru talman! Jag tycker nog att man får komma med något slags bevis för att det är så. Annars tycker jag att oppositionen får sluta med att påstå sådana här saker. Det är ju helt hämtat ur luften. Gå ut och fråga vilket land som helst i Genèvesammanhang, i FN-sammanhang eller i EU om Sveriges röst om mänskliga rättigheter och demokrati har tystnat!
När det gäller migrationsfrågan och flyktingfrågan var det en enda statsminister som lyfte frågan om mänskliga rättigheter, och det var den svenske. Det var Stefan Löfven. Vi var en helt ensam ropande röst i de här frågorna när denna viktiga och helt avgörande fråga diskuterades. Det var Stefan Löfven, och det var Sverige. Vi har fortsatt att vara aktiva i alla dessa frågor. Det är bara att gå ut och titta på Facebook och andra sociala medier och i det vi publicerar. Läs mina tal, eller lyssna på vad vi säger på presskonferenser och i debatter! Har vår röst om mänskliga rättigheter tystnat? Ni måste sluta med de där påståendena, som är helt hämtade ur luften och som jag vill tillbakavisa med kraft.
Svar på interpellationer
Nu säger jag det för fjärde eller kanske femte gången: Vi inledde förra året arbetet med att ta fram en ny skrivelse om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Den ska överlämnas till riksdagen i sommar. Det kräver mycket resurser av ett UD som redan är svårt utsatt för påfrestningar även när det gäller arbete med nya frågor som pandemier och annat. Vi kan inte hålla på med flera parallella processer.
Nackdelen med den förra regeringens strategi var, som jag har sagt, att man tog en region i taget. Sedan dröjde det väldigt länge innan man fick en uppdaterad strategi. Nu tänker vi ta alla världens regioner och alla världens länder och försöka ställa samman det. Det kräver att vi samlar våra resurser och inriktar dem på att göra en ny produkt. Under tiden har vi utsett en MR-ambassadör, och vi jobbar mycket aktivt med frågorna. De landspecifika rapporterna ska ges ut för samtliga regioner samtidigt, och det kräver att vi jobbar med det samlat och inte håller på med flera parallella processer.
Den som vill söka information i olika frågor och om olika länder kommer att kunna hitta sådan på UD:s hemsida. Vi kommer att ge större utrymme åt demokrati och rättsstatens principer, och vi tillför dessutom specifikt frågan om flickors och kvinnors situation runt om i världen. Det är klart att det kommer att kräva en större arbetsinsats; det krävs att vi organiserar om det hela och tittar på vilken form och vilket format det ska ha. Vi fortsätter att prioritera det starka engagemanget för mänskliga rättigheter och andra principfrågor. Vårt faktiska agerande i MR-frågor är bevis för detta. På samma sätt kommer vår hållning som säkerhetsrådsmedlem att bevisa att vi prioriterar detta perspektiv också i säkerhetsrådet.
Det finns ingen motsättning här. Det är i säkerhetsrådet vi vill ha ytterligare en plattform för att driva dessa frågor. Då får man inte vara rädd, och det tycker jag att jag själv har bevisat. Det handlar då inte bara om en fråga, utan gång på gång. Jag står också återkommande här för att offentligt redovisa vår syn på olika frågor i interpellationsdebatter och frågestunder. Det vill jag gärna fortsätta med, och det tänker jag också göra.
Vi för dialog, och vi har nya samtalsytor. Dem ska vi använda till att driva dessa principfrågor.
Fru talman! Tack, utrikesministern! Jag hoppas att det blir en framgång i säkerhetsrådsomröstningen och att Sverige kommer att vara en stark röst som också är offentlig. Det är en av våra klassiska roller: att ta den offentliga positionen och även att kritisera. Det var precis vad utrikesministern gjorde, vilket jag tycker var helt rätt, när det gäller Saudiarabien och det sätt på vilket de hanterar – eller trampar på och stenar – mänskliga rättigheter.
På samma sätt tycker jag att det är viktigt att Sverige har en tydlig röst och att ingen tvekar när det gäller att vi är beredda att använda rösten också offentligt. Det är en sak att som utrikesminister möta sina kollegor i stängda rum och en annan sak att ta den offentliga debatten och vara tydlig.
Svar på interpellationer
Detta har varit ett av skälen till att våra MR-rapporter har varit viktiga. De har gått igenom. När jag ser på vad det står om Etiopien, till exempel, kan jag läsa om kvinnors rättigheter och hur illa ställt det är med just detta. Exempelvis könsstympas 74 procent av kvinnorna och flickorna. Jag läser om den omfattande handel med kvinnor som sker framför allt med länder i Mellanöstern. Det finns mer att läsa här. När det gäller barnens rättigheter handlar det också om hur de trampas på. Dessa är några av de områden som utrikesministern anknöt till i sitt svar. Fler sådana – oerhört viktiga – områden är rätten till utbildning, rätten till arbete, minoriteters rättigheter, rättsstatsprincip och rättssäkerhet.
Det hade varit värdefullt med en uppdatering av läget. Inte minst när statsministern och utrikesministern med flera åkt många gånger till Etiopien och Addis Abeba hade det varit viktigt att ha med sig en tydlig röst också på detta område.
Fru talman! Vi har ju en tydlig röst! Vi tar upp de här frågorna i våra kontakter med alla dessa 192 länder. Det har också statsministern gjort vid alla besök, i bilaterala och i multilaterala forum. Detta är själva poängen med att vi åker dit och att vi engagerar oss, både i EU-sammanhang och i FN-sammanhang. Vi gör det för att kunna föra fram vår röst. Vi gör det även genom alla våra offentliga uttalanden och genom våra tal.
Mycket av detta, inte minst handlingsplanen för feministisk utrikespolitik, går att läsa på vår hemsida. Det går att följa precis allt som vi prioriterar och det vi menar måste vara ett offentligt budskap. Allt jag säger är också ett offentligt budskap och ett väldigt tydligt uttryck för vår politik och för våra prioriteringar. Jag tror inte att någon kan säga att vi har varit tysta eller att vi inte skulle ha fört fram våra åsikter.
Nu är det hög tid. Det är tre veckor kvar. Jag hoppas att vi kan lägga partikäbblet åt sidan och ställa upp bakom kandidaturen – inte genom att samtidigt försöka undergräva tilltron utan genom att säga att detta är viktigt. Det är viktigt för att vi ska kunna föra fram Sveriges röst också vad gäller mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer.
Överläggningen var härmed avslutad.
Fru talman! Ärade ledamöter! Christian Holm Barenfeld och Cecilie Tenfjord-Toftby har frågat mig vad regeringen gör för att stödja oppositionen och andra frihetsförsvarare i Venezuela, hur detta arbete kan utvecklas samt på vilket sätt kritik framförts till regimen. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang.
Jag delar de två interpellanternas oro över den allvarliga situationen i Venezuela. Den politiska konfrontationen mellan president Maduro och hans regering å ena sidan och det av oppositionen dominerade parlamentet å den andra är till stor skada för landet. Den akuta bristen på livsmedel och läkemedel gör det befogat att tala om en humanitär kris. Den höga våldsnivån inger ytterligare oro.
Svar på interpellationer
Det är därför nödvändigt att en konstruktiv dialog mellan regeringen och oppositionen så fort som möjligt kommer till stånd. Det är också av största vikt att båda parter respekterar de demokratiska spelreglerna och inte minst parlamentets legitimitet och konstitutionella befogenheter.
Den svenska ambassaden i Colombia är sidoackrediterad till Venezuela. Vid besök i Caracas upprätthåller ambassaden en löpande kontakt med såväl regeringen som företrädare för den venezuelanska oppositionen och civilsamhället.
Svenska företrädare tar varje tillfälle att uppmana såväl regeringen som oppositionen i Venezuela till dialog. Svenska diplomater deltog vid rättegången mot oppositionsledaren Leopoldo López och har framfört kritik mot fängslandet av oppositionens ledare till venezuelanska regeringsföreträdare.
Inom EU tillhör Sverige de medlemsländer som driver på för att unionen ska hålla en tydlig och aktiv linje till stöd för dialog och respekt för demokratin i Venezuela. Det är angeläget att internationella aktörer visar engagemang för demokratin i Venezuela. Länderna i regionen, liksom regionala organisationer såsom OAS och Unasur, har en särskilt viktig roll att spela.
Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!
Frågan om demokrati och mänskliga rättigheter är i grunden en ständigt viktig fråga och i förlängningen den diskussion som fördes i interpellationsdebatten här innan mellan utrikesministern och Kerstin Lundgren.
Venezuela är ett allvarligt fall där vi ser att demokrati inte har ett stort utrymme i samhället. Det har varit så under en längre tid. Redan den tidigare president Hugo Chávez påbörjade ju en tydlig nedmontering av demokratin i landet. Det var ett ökat förtryck mot den politiska oppositionen. Det var inskränkningar av mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Mediefriheten begränsades och beskars kraftigt. Företag nationaliserades och beslagtogs.
Chávez entusiasm för att införa det som han själv kallade för 2000-talets socialism har fått ödesdigra konsekvenser. Sedan Chávez gick ur tiden och Nicolás Maduro tog över har vi inte heller sett några förbättringar.
Dessvärre blir mediebilden här i Sverige inte alltid helt korrekt. Vi kunde förra veckan se att SVT rapporterade att Venezuelas problem beror på att oljepriserna har gått ned och att landet har förlorat i ekonomi. Det är klart att alla länder som är beroende av olja påverkas av sjunkande oljepriser, men Venezuelas stora problem är att de har en president som inte accepterar demokratiska spelregler och som inte respekterar valresultatet från december 2015. Han har konstaterat i dagarna att en folkomröstning om huruvida han ska sitta kvar eller inte kommer han inte att acceptera, trots att det krävs 200 000 signaturer för att få till stånd en sådan och oppositionen har fått ihop över 1,8 miljoner signaturer.
Svar på interpellationer
Jag har ställt den här interpellationen därför att jag tycker att det har varit lite tyst om detta från den svenska regeringen. Jag ska inte nu gå in på om det har med kandidaturen till FN:s säkerhetsråd eller annat att göra. Nu vet jag att den svenska regeringen kör mycket utrikespolitik genom EU, och det ska man göra. Det är bra, för om hela EU tar tydlig ställning får vi ett större tryck. Om en dryg halv miljard människor jämfört med knappt 10 miljoner sätter press blir det tydligare.
Jag tycker ändå att det från både utrikesministern och den svenska regeringen gällande frågan Venezuela har varit väldigt tyst – och så även från det andra regeringspartiet. Jag har inte heller hört något från biståndsministern i frågan, och den kanske inte direkt ligger på hennes bord.
Ännu mer oroande blir det när man tar del av vad som sägs från regeringens stödparti Vänsterpartiet. Såväl Jonas Sjöstedt som Hans Linde och diverse andra företrädare uttrycker i många fall sin entusiasm över chavismen och nationaliseringarna och över det rådande socialistiska läget. De berömmer landet för den demokratiska och sociala utvecklingen. Det finns på papper, i tidningar och i uttalanden på deras egna hemsidor, så jag förutsätter att det inte är felciterat.
Det skulle vara intressant att höra mer om vad utrikesministern gör, har gjort och avser att göra framgent. I svaret pratas det om en konstruktiv dialog mellan regeringen och oppositionen. Jag upplever nog att oppositionen, som i grunden inte är en opposition utan en parlamentarisk majoritet, försöker vara konstruktiv, men man har en diktator eller diktatorlik president som inte ger möjligheter till någon form av demokratisk dialog. Därför hoppas jag att Sverige ska sätta extremt stark press på denna regim.
Fru talman! Tack, utrikesminister Margot Wallström, för svaret!
Jag blir ändå orolig när jag hör svaret, för jag tror inte att Margot Wallström har uppfattat vad som är problemets kärna. Utrikesministern säger i sitt svar att det är viktigt med en konstruktiv dialog mellan regeringen och oppositionen, som också Christian Holm Barenfeld tog upp, och att det också är av största vikt att båda parter respekterar de demokratiska spelreglerna.
Venezuela har ett relativt nyvalt parlament. I valet som ägde rum den 6 december vann oppositionen en jordskredsseger och har i dag två tredjedelar av platserna i parlamentet. De kan enligt konstitutionen fatta ett antal beslut och driva igenom lagändringar som skulle kunna förbättra läget i Venezuela och situationen för det hårt prövade venezuelanska folket.
Det är dock inte möjligt, då president Maduro redan den 23 december, bara 17 dagar efter valet, utsåg 13 nya domare till högsta domstolen, utnämningar som i allra högsta grad var politiska. Dessa domare blockerar alla förslag som kommer från parlamentet. På så sätt har president Maduro redan nu satt alla demokratiska principer ur spel.
Medan folket svälter och oron ökar på gatorna i Venezuela sitter president Maduro säker i sitt palats och tittar på medan de människor som han säger sig skola leda och skydda svälter och dör på grund av icke existerande vård, el som släcks ned och en brottslighet som ökar lavinartat.
Maduro skyller på oppositionen, mycket väl medveten om att det är just Nicolás Maduro själv som brutalt rånat oppositionen och sitt folk på alla demokratiska möjligheter att åstadkomma förbättringar.
Svar på interpellationer
Jag vill därför ge Margot Wallström möjligheten att ge sin syn på hur hon uppfattar den demokratiska balansen och respekten för demokrati utifrån sina egna ord: ”Det är också av största vikt att båda parter respekterar de demokratiska spelreglerna.”
Fru talman! Jag tackar interpellanterna så mycket för att de uppmärksammar den här frågan.
Jag kan hålla med om väldigt mycket av det som sägs och tror att vi har i stort sett samma bild av vad som sker. Men jag tänkte berätta lite mer om hur Utrikesdepartementet arbetar med den här frågan.
Vår ambassad i Colombia är, som jag sa sidoackrediterad till Venezuela, och har en löpande dialog om situationen i landet med regeringen, med företrädare för den venezuelanska oppositionen och med civilsamhället. Sverige tillhör också de medlemsländer som driver på i EU, som jag sa tidigare, för att vi ska hålla en tydlig och aktiv linje till stöd för dialog och respekt för demokratin. Man måste ju acceptera valutslag och folkomröstningsutslag, och man måste respektera demokratiska spelregler.
Mogherini har gett uttryck för vikten av detta, till exempel i en debatt om Venezuela i Europaparlamentet den 10 maj. Och Sverige verkar för att EU ska fortsätta vara tydligt i budskapet om att de demokratiska principerna ska värnas och att resultatet från parlamentsvalet i december behöver respekteras. Också EU-delegationen i Caracas håller kontakt med oppositionen och verkar för att få till stånd en dialog mellan regeringen och oppositionen i Venezuela.
Domen mot oppositionsledaren Leopoldo López inger förstås oro vad gäller rättsväsendets oberoende. Kritik mot domen har framförts via EU och andra regionala och internationella organisationer. Den svenska ambassaden i Bogotá har också varit närvarande vid rättegången mot López.
Det är nödvändigt att ha denna konstruktiva dialog mellan regeringen och oppositionen. Såväl president Maduro som den nya parlamentariska majoriteten är folkvalda, och krisen kan inte lösas utan samarbete mellan dem. Därför tar vi varje tillfälle att uppmana både regering och opposition i Venezuela till dialog.
Det är också angeläget att internationella aktörer visar engagemang för demokratin. Som jag sa har länderna i regionen och regionala organisationer som OAS och Unasur en viktig roll att spela. Vatikanen kan också ha en viktig roll i sammanhanget. Och regionens länder och samarbetsorganisationer tillhör dem som har bäst förutsättningar att utöva en faciliterande och medlande roll.
Förre spanske premiärministern Zapatero har som ni säkert vet varit där tillsammans med expresidenterna Leonel Fernández, Dominikanska republiken, och Martín Torrijos, Panama. De reser till Caracas för att få till stånd dialogen mellan regering och opposition. Och inledande samtal med den venezuelanska regeringen och oppositionen har genomförts i Dominikanska republiken. Resultaten av dessa återstår att se.
Jag delar inte på något sätt Vänsterpartiets entusiasm för någon av de ledarna, vilket Christian kanske antydde. Jag tror att jag och Christian gör samma analys av läget. Det är viktigt just nu att se till att det i alla fall inte eskalerar till våld. Nu har det också utvecklats till en humanitär kris. Det ena efter det andra faller samman på grund av mycket dålig ledning och presidentens vanstyre.
Svar på interpellationer
Fru talman! Jag vill återigen tacka utrikesministern.
Det är som sagt ett allvarligt läge. Valet i december kan ur ett demokratiskt perspektiv delvis sägas ha gått till på ett bra sätt. Vi tar inte ställning till vilken sida som vinner; men den demokratiska oppositionen fick en stark ställning. Samtidigt kan det alltid diskuteras huruvida det var ett demokratiskt val eller inte. Mediefriheten var nämligen sedan länge begränsad, och möjligheterna för oppositionen att verka i landet är fortfarande osäkra. Oppositionspolitiker fängslas på oklara grunder, trakasseras och så vidare. Och vi har läst rapporter om en sorts maffia som har stöd av regeringen, av presidenten.
Jag ska inte anklaga utrikesministern, som inte är vänsterpartist, för att stå för Vänsterpartiets synpunkter i frågan. Det här har varit en stor fråga under många år. Sverige kan givetvis vara pådrivande på olika sätt och sticka iväg lite ytterligare, även om man jobbar med frågan inom EU. Vi har till exempel haft förmånen att ett antal gånger här i kammaren debattera situationen i Vitryssland. Situationen i landet är lite annorlunda nu – det ska vi inte diskutera nu – men Sverige var väldigt tydligt den pådrivande kraften i EU för att få till stånd sanktioner och olika ställningstaganden, vilket sedan blev EU:s politik.
Är Sverige med och driver vad som ska bli EU:s politik? Vilka konkreta förslag finns det i så fall för att sätta hård press på presidenten? Dialog i all ära, men jag tror inte att det går att demokratisera en diktatorlik person. Man har samlat ihop mångdubbelt fler namnunderskrifter än vad man behöver för att få till stånd en folkomröstning om presidentens vara eller icke-vara. Det vore kanske ett tydligt ställningstagande ifall EU uppmanade presidenten att den faktiskt ska genomföras.
Jag googlade lite, gjorde lite research, på utrikesministern och Venezuela. Det enda som kommer upp är en tweet från den 8 december 2015 om just det valet i Venezuela. Ministern välkomnade det fredliga resultatet i valet; det är bra. Men det vore intressant att få höra lite mer konkreta uttalanden.
Jag har fört den här diskussionen och debatterat det här ganska många gånger, med regeringsföreträdare och vänsterpartister här i kammaren och på andra ställen. Google är bra i vissa lägen. Man får fram mycket information. Det finns – den fanns i alla fall under alliansregeringens tid – en obskyr liten grupp som kallas för Hands off Venezuela Sverige som är i solidaritet med den socialistiska revolutionen i Venezuela. Gruppen drivs av en rad vänsterförbund runt om i Sverige men även av LO, SSU, ABF och så vidare. Gruppen stöder den socialistiska revolutionen, som är grunden för de stora problemen i Venezuela i dag.
Det är bra om utrikesministern inte står bakom det. Men det är allvarligt att ganska många SSU-föreningar, S-föreningar, LO-föreningar och ABF-avdelningar i olika län tydligt uttrycker ett stöd för den socialistiska revolutionen i Venezuela. Även ministerns ungdomsförbund hemma i vår valkrets Värmland har uttryckt sådana åsikter. Där har vi haft debatter.
Svar på interpellationer
Det vore därför bra om ministern kan markera tydligt att regeringen inte stöder den socialistiska revolutionen i Venezuela.
Fru talman! Som Christian Holm Barenfeld sa sätter det venezuelanska folket nu sitt hopp till ett nyval för presidentämbetet. Christian Holm Barenfeld beskrev också att de med råge har klarat av kravet på antalet namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning.
Parlamentet i Caracas väntade lång tid på formuläret som ger dem tillstånd att göra det de just har gjort, nämligen samla in namnunderskrifterna. Den 26 april hände det. Jag var själv gäst hos oppositionen i Caracas och var närvarande i parlamentet vid det historiska ögonblicket. Glädjen var påtaglig, för alla utom för Chávez anhängare, som skällde ut oss – vi var en delegation från Latinamerika och Europa. De skällde ut oss, kallade delar av vår delegation för mördare och menade att vi hade förorenat det venezuelanska parlamentet. Det sa de innan de, alla Chávez anhängare i parlamentet, marscherade ut ur parlamentet.
För oss här i Sveriges riksdag kan demokratin ibland tas för självklar. Men den dagen i Caracas blev det smärtsamt tydligt att så inte är fallet i Venezuela. Det kändes ändå som ett framsteg. Oppositionen, majoriteten i parlamentet, applåderade oss. Speciellt minnesvärt var ett gäng unga människor som satt på läktaren med affischer på vilka de tackade för att omvärlden äntligen visade dem sitt stöd.
Tyvärr var glädjen kortvarig. Exakt två timmar efteråt införde president Maduro tvådagars arbetsvecka för alla offentliga kontor. Skälet angavs vara växande elkris i landet, och genom att stänga kontoren skulle man spara el. Elkrisen är mycket verklig. Elransonering och strömavbrott tillhör numera vardagen i detta en gång så rika land. Men genom att införa tvådagars arbetsvecka kan Maduro på ett mycket effektivt sätt förhala den process som måste till för att en folkomröstning om hans framtid ska komma till stånd.
Varför förhalar han? Vad har han att vinna på det? Jo, enligt Venezuelas konstitution måste folkomröstningen hållas innan presidenten har suttit halva mandatperioden. Om så inte sker blir det inget nytt presidentval. Denna kritiska gräns infaller den 10 januari 2017. Maduro kan med andra ord lugnt sitta kvar. Han kan utse nya domare till högsta domstolen. Han kan stänga ned offentliga kontor och institutioner och låta sitt folk svälta. Även om oppositionen har betydande majoritet i parlamentet har presidenten makten i sin hand.
Fru talman! Med anledning av detta vill jag ännu en gång be utrikesminister Margot Wallström precisera hur hon ser på demokratin i Venezuela. Jag blev glad när utrikesministern kallade det för presidentens vanstyre. Det är nämligen precis vad det är.
Även om vi kanske inte kan påverka demokratin i Venezuela och få till ett presidentval är det mycket viktigt för oppositionen i Venezuela i dag att få tydliga signaler från omvärlden om att vi ser deras kamp, att vi ser att demokratin är under ständigt hot i Venezuela. Därför vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström hur hon har tänkt att konkret stå upp för oppositionen i Venezuela och visa dem att vi ser dem.
Svar på interpellationer
Maduro försöker nu splittra oppositionen, som består av 15 partier, från socialdemokrater till liberaler och konservativa. Hur har utrikesminister Margot Wallström tänkt visa sitt stöd på ett konkret sätt, så att Maduro inte lyckas med sin plan, nämligen att återigen vinna ett presidentval?
Fru talman! Tack, ledamöter, både för det ni gör och för det ni säger! Det är mycket som det är lätt att hålla med om. Jag tänker att jag kan säga någonting om parlamentsvalet och någonting om hur vi arbetar nu. Vad man säger och framför allt vad man gör är viktigt. Jag vet inte om jag har hört särskilt många förslag på vad som går att göra.
Det var många som kommenterade att parlamentsvalen i Venezuela genomfördes utan omfattande fusk – utifrån vad man kunde bedöma – och att de gick fredligt till. Oppositionens seger accepterades också av president Maduro. Men efter att det nya parlamentet tillträdde den 1 januari har det uppstått en konfrontation och en låsning mellan regeringen och parlamentet. Högsta domstolen har dessutom vid ett flertal tillfällen och utan undantag dömt till stöd för regeringen.
Den senaste utvecklingen inger som jag sa oro hos oss alla vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. Det är viktigt att yttrandefriheten respekteras, att rättsväsendet är oberoende av regeringsmakten och att det utbredda våldet beivras straffrättsligt. Detta är grundläggande principer i ett rättssamhälle.
Presidenten är demokratiskt vald på ett mandat fram till 2019, och det är viktigt att den venezuelanska regeringen väljer en väg som innebär att man slår vakt om de demokratiska principerna och att man förnyar reformansträngningarna för att fördjupa demokrati och rättsstat.
Vi ser precis som hela EU väldigt allvarligt på den svåra ekonomiska situation som råder i Venezuela, och där följer vi utvecklingen noga. Inom EU har frågan diskuterats på arbetsgruppsnivå, och EU förbereder sig just nu för flera tänkbara scenarier, inklusive behov av humanitär hjälp. Men för att EU ska kunna bistå med humanitärt stöd måste det finnas en inbjudan från den venezuelanska regeringen. Någon sådan finns inte för dagen.
President Maduro och hans regering har ansvar för att medborgarnas rättigheter värnas och skyddas, och det är det vi måste påpeka. Vi måste mobilisera i varje ögonblick och också se till att vi inte skapar en situation där det eskalerar till våld. I stället måste vi försöka hitta en väg framåt, framför allt genom insatser för att skapa en dialog mellan regering och opposition som kan ta landet ur det mycket besvärliga läget.
De försöken understöder vi förstås fullt ut, men som jag har beskrivit verkar vi framför allt via vår ambassad och via EU. Vi stöder EU:s ansträngningar för att komma fram till olika scenarier, och vi driver på precis som i fallet med Vitryssland. Vi tillhör den grupp som menar att EU absolut ska vara aktivt och visa att samtliga medlemsländer står bakom ansträngningarna att få till stånd en konstruktiv dialog och samtidigt förbereda för olika scenarier.
Fru talman! Tack, utrikesministern! Jag har själv, precis som min kollega, vid ett flertal tillfällen besökt Venezuela och träffar regelbundet både parlamentariker och företrädare för de olika oppositionspartierna – eller i grunden de partier som är i majoritet i parlamentet.
Svar på interpellationer
Det har förekommit konfrontation, men den konfrontationen har inte i grunden kommit från parlamentet. Det enda parlamentet egentligen gör är att kräva att få agera som ett parlament. Men man har en konfrontativ, aggressiv och odemokratisk president som vägrar att godkänna detta.
Det val där presidenten valdes var väl inte fullt lika demokratiskt som parlamentsvalet, där vissa delar också kan ifrågasättas men där det ändå blev ett tydligt utslag även om det justerades med någon procent hit eller dit. Presidenten valdes i ett val som var mycket jämnt mellan oppositionskandidaten och presidenten själv. Det mesta tyder på att det var ganska mycket som inte fungerade på själva valdagen, och med tanke på att man fängslade och fördrev de kandidater som skulle ha kunnat vara bra utmanare är det givetvis svårt att försöka hävda att presidenten är demokratiskt vald.
Det är korrekt att presidenten och regeringen har ett väldigt stort ansvar för folket. Det är de som är direkt ansvariga för att folk svälter, lider och faktiskt dör på sjukhusen för att det inte finns vare sig mediciner eller näringsämnen.
Jag tycker att det vore bra av Sveriges regering att vara tydlig med sin kritik i den offentliga debatten och säga att man inte accepterar presidentens sätt att styra Venezuela och missbruket av mänskliga rättigheter och demokrati.
Fru talman! Jag tackar utrikesminister Margot Wallström för det svar jag fått.
Den nuvarande situationen i Venezuela lämnar väldigt lite hopp till de människor som bor där. När vi var i Venezuela mötte vi Leopoldo López fru Lilian Tintori. Som Christian Holm Barenfeld sa sitter väldigt många av dem som skulle kunna utmana Maduro fängslade. Det pågår i dag ett väldigt aktivt arbete från oppositionens sida för att försöka få Leopoldo López frigiven.
Återigen: Det som utrikesminister Margot Wallström sa i interpellationssvaret handlade väldigt mycket om att man ska respektera varandra i Venezuela, att man ska ha en bra kommunikation med varandra och att parlamentets legitimitet och konstitutionella befogenheter ska respekteras. Jag har fortfarande en förhoppning och en förväntan att en utrikesminister som aspirerar på en plats i FN:s säkerhetsråd ska stå upp för de mänskliga rättigheter och den demokrati som Margot Wallström i den förra interpellationsdebatten nämnde att vi står upp för. Jag vill att Sverige gör det, och jag står bakom Margot Wallström och den socialdemokratiska regeringen när det gäller att stå upp för detta.
Men när det gäller Venezuela är det märkligt tyst, tycker jag. Vi har inte hört mycket kritik från regeringen av hur demokratin i Venezuela hanteras. Det svar jag får från Margot Wallström kan jag tyvärr inte se som något annat än en naiv önskan från den svenska utrikesministerns sida. Men jag hoppas att jag har fel, Margot Wallström.
Svar på interpellationer
Fru talman! Ingen av interpellanterna har någonting att föreslå i övrigt om vad som ska göras. Jag har inte hört ett enda förslag. De undrar: Vill utrikesministern kanske säga något mer? Men det är vad vi gör som räknas. Vi måste agera via EU. Vi måste vara tydliga i det vi säger, men vi måste framför allt agera via EU.
Som ni vet har EU ett mycket begränsat biståndssamarbete med Venezuela, och genomförandet har försvårats väldigt av situationen i landet. Därför gör EU-delegationen i Caracas allt vad den kan för att kunna föra en politisk dialog med regeringen. Vi kan nämligen inte tvinga oss på Venezuelas regering eller dess folk, utan ska vi till exempel få fram humanitärt stöd måste det ske på inbjudan av regeringen. Man måste få till en dialog mellan regering och opposition för att kunna få till stånd förändringar. Det går inte att tvinga sig på landet.
Jag har redan sagt att jag anser att det som sker nu är ett vanstyre från presidentens sida. Det är ett uttalande som gäller. Efter att Mogherini uttalade sig frystes de officiella kontakterna med EU:s delegation. Det gör också att det blir mycket svårare att få fram hjälp till det venezuelanska folket. Därför är det mycket noga hur vi utformar våra insatser. Vi bör verka för att få till stånd den här politiska dialogen och få en väg framåt som innebär att vi ger stöd till de demokratiska krafterna. Vi ska kombinera detta genom att verka via EU för att vara både tydliga nog och effektiva nog i vad vi gör.
Överläggningen var härmed avslutad.
Fru talman och ärade ledamöter! Emanuel Öz har frågat mig om och i sådana fall när jag och regeringen avser att erkänna folkmordet 1915.
Det är angeläget att på djupet förstå frågeställningar om historiska massövergrepp och om en regerings roll vad gäller analys och definition av nutida och historiska massövergrepp.
Regeringen gav därför professor Pål Wrange ett uppdrag om en översyn av frågeställningar kring massövergreppen 1915 och andra övergrepp. Vi har tagit emot professor Wranges rapport, som visar på frågornas komplexitet.
Som jag tidigare svarat på både skriftliga frågor och interpellationer i detta ämne studerar nu UD rapporten och hur den kan hjälpa oss att förstå och hantera olika aspekter på övergrepp i det förflutna, inte enbart 1915 års övergrepp.
Det är emellertid denna regerings avsikt att fortsätta reagera och agera mot alla övergrepp, om de så i efterhand befunnits vara krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten eller folkmord.
Den terminologiska frågan hindrar oss inte från att kraftfullt agera när övergrepp sker i dag och står inte i vägen för sanningssökande och försoning kring händelser i det förflutna.
Svar på interpellationer
Men det är också viktigt att vi respekterar de begrepp och processer som skapats för att förebygga massövergrepp och utkräva ansvar.
Alla efterlevande från 1915 års övergrepp och andra liknande händelser, för vilka minnet är både oerhört och levande, har rätt att kräva att frågan hanteras på ett seriöst och ansvarsfullt sätt.
Fru talman! Jag tackar utrikesministern för det inledande svaret.
Utrikesministern är nog väl bekant med denna fråga vid det här laget då den är ständigt återkommande och aktuell. Det finns starka skäl till att det är på det sättet. Det är angeläget att regeringen erkänner folkmordet 1915, även kallat seyfo, i nuvarande Turkiet på de syrianer, assyrier, armenier och andra minoritetsgrupper som då föll offer.
Alliansregeringen gjorde över huvud taget inget åt denna fråga under de åtta år som man satt vid makten. Tvärtom verkade man beklaga det inför Turkiet när riksdagen 2010 erkände folkmordet.
Jag fick känslan att den förra regeringen inte ville hamna i konflikt med Turkiet. Vi vet alla att Turkiet starkt motsätter sig denna fråga och gör allt man kan för att förneka att ett folkmord har begåtts.
Vi socialdemokrater har i stället lyft upp frågan och drivit den framåt på ett starkt och tydligt sätt. Vi har inom partiet tagit ett beslut om att erkänna folkmordet, och det har vi även gjort i riksdagen. Under vår valrörelse 2014 gick vi ut till folket och gav ett löfte om att vi skulle erkänna folkmordet om vi kom till makten. Vi var därför många, inte bara i Sverige utan även internationellt, som var glada och såg fram emot ett erkännande när vi väl kom till makten.
Jag har därför svårt att förstå det avståndstagande som regeringen gjorde till denna fråga när regeringen väl tillträdde. Jag tycker helt ärligt att den inställningen är lite tråkig, för jag anser att det är viktigt att vi försöker att fullfölja de löften vi gav under valrörelsen.
Utrikesministern har nämnt Pål Wranges uppdrag att utreda frågan, och denna utredning har kommit tillbaka till UD som nu tittar på rapporten. Det är bra att åtminstone det sker.
Jag kan också hålla med om att frågan är komplex och att den ska behandlas med stor respekt och försiktighet. Men det är också viktigt att se på frågan för vad den faktiskt är, och enligt min bedömning handlar det om ett folkmord.
Att erkänna händelserna 1915 som ett folkmord är inte bara något som är taget ur luften. Vi måste ta i beaktande att det har passerat över 100 år sedan detta inträffade. Under denna långa tid har folkmordsfrågan vid flera olika tillfällen, både i Sverige och i andra delar av världen, utretts, analyserats, forskats i, debatterats och diskuterats av journalister, författare, jurister, politiker – you name it. Efter många år av detta har man gjort en sammantagen bedömning att det handlar om ett folkmord.
Socialdemokraterna och även andra riksdagspartier har kommit fram till samma slutsats. Ett tjugotal andra länder, både inom och utanför Europa, har kommit fram till samma slutsats. Nu senast gjorde den tyska förbundsdagen samma bedömning.
Det vore tråkigt om alla dessa, även vi, skulle ha fel i vår bedömning.
Mot bakgrund av detta vill jag påstå att frågan borde vara utredd och klar. Jag frågar därför åter utrikesministern: Kommer regeringen efter detta att erkänna folkmordet? Om svaret är nej, varför inte? Vad exakt är det som återstår att utreda?
Svar på interpellationer
Fru talman! Det är en intressant interpellation. Vi har haft många debatter om begreppet folkmord och hur vi som parlament och regering ska förhålla oss till detta, oavsett om det är pågående händelser som i allt väsentligt talar för att det folkmord som pågår eller historiska händelser där allt talar för att det har varit folkmord, till exempel det osmanska folkmordet.
Jag hör till dem som inte röstade för att riksdagen skulle göra denna typ av folkrättsliga ställningstaganden.
Jag noterar att det finns en utredning, och det vore givetvis värdefullt att få ta del av den.
Jag läser några på nätet kända uppgifter om tänkbara åtgärder. Jag undrar om ministern vill bekräfta dessa. En tänkbar åtgärd lyder: Det är inte alls givet att en tredje stat ska agera över huvud taget när det gäller ett historiskt massövergrepp. Om en tredje stat ändå beslutar sig för att göra det kan det handla om tyst diplomati eller att offentligt uppmana parterna att var och en för sig gemensamt granska sin historia.
Det är en uppmaning som vi från svensk sida tidigare har riktat till både Armenien och Turkiet, om vi talar om just det osmanska folkmordet.
Det heter också: Ett officiellt tillkännagivande av regeringens uppfattning i sakfrågan bör tillgripas endast om det kan antas leda till mer positiva än negativa konsekvenser för konflikten i fråga.
Är det dessa tre spår som regeringen funderar på när det gäller vilken väg man ska välja? Det vore intressant att få det bekräftat här i dag.
Detta var mitt skäl till att ansluta mig till denna debatt – som jag för på många ställen, inte bara här. Efter riksdagen var jag i Gaziantep och debatterade med studenter på universitetet om just dessa frågor. Jag för debatten hemma i Södertälje, i riksdagen, i Europarådet och även i Turkiet och Armenien.
Det är viktigt att vi reder ut detta. Det är också viktigt att vi hittar en hållning som är hållbar över tid.
Vill ministern bekräfta?
Fru talman! Jag tackar för interpellationen, för det Emanuel sa och även för Kerstin Lundgrens inlägg, för nu blir det en intellektuellt hederlig debatt.
Frågan är svår och komplex. Det handlar om det mycket känslomässiga och riktiga i att erkänna det fruktansvärda som har hänt och att visa att man förstår det. Både dåtida rapporter från till exempel svenska ambassaden i Konstantinopel och nutida forskning vittnar om ett ofattbart stort antal människor som mördades, deporterades eller tvingades på flykt från sina hem. En betydande del av Osmanska rikets kristna befolkning dödades.
Man måste börja med att erkänna att man sett detta och förstår det oerhörda som har hänt. Det är viktigt att vi minns och lär oss något av mörka kapitel i vår historia.
För en regering handlar det mycket om att agera nu, precis som Kerstin säger, och det innehåller allt detta: Vad är rollen för en regering? Vilken roll ska man ta på sig för att visa att man förstår och att man har lärt sig något och, framför allt, för att man agerar nu? Hur använder vi sedan de lagliga instrument som har ställts till vårt förfogande och de normativa ramverk som finns till exempel i form av internationella konventioner?
Svar på interpellationer
Den konvention som reglerar hur vi ska använda begreppet ”folkmord” är en ganska besvärlig konvention. Den har gjort det svårt för oss att använda det ord som för det mesta kommer till oss, eftersom vi inte har så många ord för att fånga in det fruktansvärda som vi ser har begåtts mot yazidier, kristna, assyrier eller andra grupper i pågående krig eller historiskt.
Vi förstod att detta skulle fortsätta att vara mycket komplext. Det var inte lätt för den förra regeringen heller. Det är väldigt få regeringsföreträdare eller utrikesministrar som har använt och etablerat det här begreppet. Det är lättare för ett parlament, och det är flera parlament runt om i världen som har gjort det. Men det är ytterst få regeringar – vad jag vet är det bara två – som har gjort det i det här fallet, och sedan är det ett antal parlament.
Detta gör man av uppriktiga skäl som har att göra med att man måste värna både sanningssökandet och hur man kan bidra till försoning. Man tänker: Om vi ska göra en historisk benämning, då måste vi göra det så att det bidrar till en försoningsprocess. Man måste värna om de konventioner som vi har och de instrument som har förhandlats fram under många år och som man så småningom har kommit överens om.
Det är därför som det ibland blir svårt att förklara för gemene man och kvinna vad vi håller på med. De tycker: Det är väl enkelt – säg bara att det är det ena eller det andra. Men det står för något mycket mer. Det står också för ansvarsutkrävande, och det står för vad en regering ska göra.
Därför tittar vi på alla olika vägar framåt. Det har också att göra med hur det ser ut rent politiskt just nu och vad som bäst kan bidra till en försoningsprocess. Vi granskar detta, vi pratar med olika grupper om detta och vi diskuterar det internt på UD och i regeringen. Vi återkommer så snart vi känner oss färdiga för en linje framåt. Men det är de här tre vägarna som det i praktiken handlar om.
Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!
Jag är mycket väl medveten om att det är en komplex fråga, och jag vet vilka frågeställningar som regeringen har att tackla. Men det som har förevarit hittills, under alla dessa år och i alla de länder som har tagit ställning till frågan, bör ändå ge en fingervisning om åt vilket håll man kan röra sig utan att behöva skämmas även som regering.
I den utredning som har gjorts har utredaren skickat tillbaka frågan till regeringen och sagt att regeringen får utreda och analysera den vidare. Man ger egentligen regeringen fria händer att själv ta ställning till hur den ska ställa sig till den här frågan. Med anledning av detta finns det egentligen inga, vare sig juridiska eller politiska, hinder för att erkänna folkmordet.
Men i stället för att ta ett beslut förklarar utrikesministern att det återstår en del utredningsåtgärder. Jag är lite orolig för att man gör detta till ett utredningsärende, att man gör den ena utredningen och analysen efter den andra, att de avlöser varandra och att detta drar ut på tiden mycket, så att åren passerar och frågan bara rinner ut i sanden. Det vore tråkigt om man skulle hamna i ett sådant läge.
Svar på interpellationer
Jag hoppas att utrikesministern kan förklara hur tidsplanen ser ut och säga om vi snart kan få ett tydligt ställningstagande i frågan.
FN:s folkmordskonvention har nämnts. Den tycker jag ger en ganska bra definition av vad som utgör ett folkmord. Det är bara att titta där, så ser man att de att-satser som ställs upp i artikel 2 passar in på händelserna 1915. Det anser jag borde göra det något lättare att kunna erkänna att ett folkmord har begåtts.
Det som också är intressant med folkmordskonventionen är att det är första gången som man för in begreppet ”folkmord” i internationell rätt. Författarna till konventionen har bland annat tittat tillbaka på Förintelsen men även på folkmordet 1915 av armenier i Turkiet. Jag menar att det ger ett ganska starkt stöd för att kunna erkänna att det har begåtts ett folkmord.
Fru talman! Det är viktigt att vi kan tala i termer av ”folkmord” utan att behöva vara oroliga för de effekter som det kan ge. Det är viktigt att Sverige blir en röst för fred och rättvisa i världen. Helt ärligt: Jag tycker att regeringen och utrikesministern normalt sett för en stark, modig och feministisk utrikespolitik. Det gör också att vi har ett gott anseende internationellt sett. Men just när det gäller den här frågan smusslas det mycket om att man är lite rädd för att hamna i konflikt med Turkiet. Jag skulle inte vilja påstå att så är fallet, men de påståendena finns runt omkring.
Ett faktum är ändå att om vi inte gör något åt den här frågan känns det lite grann som att man låter Turkiet komma undan med detta. Då kan Turkiet gå vidare, medan offren för de här händelserna inte kan göra det. Då blir det väldigt tråkigt att ta samtalen med dem. Frågan är: Vad ska vi säga till dem då?
Fru talman! Tack, utrikesministern, för bekräftelsen av att det är de tre spår som jag nämnde som är föremål för övervägande i regeringens hantering av riksdagens beslut om folkmord, ett beslut som jag inte deltog i, eftersom jag inte anser att riksdagen ska göra folkrättsliga ställningstaganden!
Det är alltid en svårighet att väga det ena mot det andra. Vi har nyss haft en rättsprocess, initierad av säkerhetsrådet, när det gäller forna Jugoslavien och har haft en prövning av frågor om folkmord, brott mot mänskligheten och så vidare. Det är naturligtvis en mycket noggrann avvägning att bedöma vad som var folkmord och vad som var brott mot mänskligheten och krigsbrott.
Det är klart att den typen av avvägningar är viktiga när man prövar aktuella händelser. Det var också ett av skälen till att det var en majoritet i riksdagen som inte gick in på det som med all sannolikhet kommer att ses som ett brott mot mänskligheten, folkmord eller krigsbrott när det gäller yazidier, shiamuslimer och kristna i Irak och Syrien.
Det som hände 1915, det osmanska rikets övergrepp på kristna och om det så kallade seyfo är ett folkmord eller inte, kan också ses mot bakgrund av andra övergrepp som har skett historiskt. Det är ju tyvärr inte enbart 1915 som historien har innehållit vad som skulle kunna vara ett folkmord, utan det har förekommit även i andra sammanhang.
Svar på interpellationer
Det är viktigt, tycker jag, att regeringen inte öppnar nya dörrar utan har en tydlig linje här.
Fru talman! Tack, ledamöter, för era inlägg!
Jag tycker att Pål Wrange har uttryckt det klokt i sin rapport. Vad gäller historiska händelser är det centrala att uppmuntra sökandet efter sanning och att sedan bidra till en försoningsprocess. Att söka sanningen är framför allt en uppgift för forskare, medan försoningsprocessen är aktiva handlingar här och nu där politiker, regeringar och ledare kan och ska spela en aktiv roll. Det handlar om att göra den distinktionen, och sedan ska man se att det inte är regeringar som är de främsta aktörerna för att kategorisera vad som har hänt i det förflutna, utan regeringars roll är att agera.
För den svenska regeringens del tar vi det på största allvar, att också i det här fallet skapa förutsättningar för försoning. Vi vet att massövergrepp får långa efterverkningar och till och med kan hända igen om man inte stöder en försoningsprocess och får framgång med en sådan.
Därför är minnet som jag sa både oerhört och levande för anhöriga till offren för 1915 års övergrepp och mord. Här är vår avsikt att fortsätta att stödja forskning, annat kunskapssökande och minneshållande. Vi stöder arbetet med fred och försoning i regionen såväl mellan Turkiet och Armenien som mellan Armenien och Azerbajdzjan. Där måste man försöka få fram mer dialogytor mellan civilsamhällen och kanske också en större roll för kvinnor i de olika fredsprocesserna. Det är ett aktivt arbete som man bör planera, se till att avsätta resurser till och tänka igenom väldigt noga.
De domstolar vi har – ICC och de båda FN-tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda – där ansvar kan utkrävas har fått sin form i oerhört långa förhandlingar och med noggrant juridiskt arbete. Om de ska kunna användas för sanningssökande, ansvarsutkrävande, upprättelse och förebyggande är det viktigt att vi är noggranna, respekterar definitionerna och inte plötsligt börjar hitta på att göra dem vidare eller ändra på dem och respekterar procedurerna som vi har enats kring.
Där gör FN:s kontor för förebyggande av folkmord likadant. Annars skapar man missförstånd, försvårar fri forskning eller föregriper juridiska processer. Det är därför man är noggrann. Det kan låta som att vi bara försöker att slingra oss eller som att det skulle vara någonting skumt med detta. I själva verket är det respekt för de folkrättsliga procedurerna och samtidigt respekt för vad det handlar om i grunden.
För regeringen är det viktigt att det inte finns en hierarki mellan de olika begrepp som används. Det är inte så att folkmord är värre än brott mot mänskligheten, krigsbrott eller annat. Alla de tre är företeelser som vi har ett ansvar att agera mot. Jag vet att vi är otåliga allihop. Vi kommer inte att dröja längre än vi måste. Men vi tänker ha en ordentlig eftertanke när vi väljer väg framåt. Vi kommer att basera mycket på rapporten som vi har fått av Pål Wrange. Den innehåller det komplexa och också vägar framåt.
Med det måste Emanuel Öz för dagen låta sig nöja. Men det är bra att vi fortsätter att diskutera det. Det är också viktigt att vi visar att vi förstår vad som har hänt och de sår det skapar i ett samhälle.
Svar på interpellationer
Fru talman och utrikesministern! Tack för svaret. Jag fick inte besked angående tidsplanen. Det kanske är bra om du kan få med det i ditt slutliga inlägg.
Visst är det så att forskare ska söka efter sanningen. Tittar man på vad som har forskats rent historiskt finns det ofantligt mycket material som ger vägledning och stöd för ett erkännande av ett folkmord.
När det gäller försoning och att det är upp till politikerna att stå för den delen kan inte jag se att det pågår någon försoningsprocess mellan Turkiet och den turkiska staten och syrianer, assyrier eller andra minoritetsgrupper, tvärtom. I förra veckan gick representanter från Turkiet ut och gav en ganska hotfull bild mot de tyska politiker som röstade för att erkänna folkmordet. Det är en svår process.
Det jag ändå vill ha sagt i mitt slutanförande är att ett erkännande egentligen borde ha kommit förra året då hundraårsminnet av seyfo hedrades och det skedde en hel del manifestationer runt om i världen. Som utrikesministern har sagt har vi väldigt många människor som berörs av detta, och det är en oerhört levande och viktig fråga. Dessa minnen avseende incidenterna för hundra år sedan lever kvar än i dag. Att förneka ett folkmord, vilket många människor upplever det som, kan också upplevas som en följdkränkning. Det är därför viktigt att de berörda grupperna får en sorts upprättelse så att de kan gå vidare.
Jag menar, med respekt för utrikesministern, att det nu är upp till bevis. Världen tittar på. Det är upp till oss hur vi ska hantera denna fråga. Erkänn folkmordet eller tala åtminstone om för oss hur tidsplanen ser ut så att vi vet vad vi har att se fram emot.
Fru talman! Jag önskar att jag kunde ge ett slutdatum. Vi granskar utredningen och tittar på vad konsekvenserna blir av den. Vi låter också departementets alla olika enheter titta på det. Det är också viktigt att ta kontakter och se vad som händer i övriga världen.
Vi har haft kontakt med Turkiet och Turkiets ambassad även om nyligen timade händelser. Det är inte oviktigt. Man vill heller inte bidra till att en konflikt ytterligare fördjupas. Vi måste försöka med allt det vi gör att helst bidra till en försoning eller någonting där vi uppmuntrar båda parter att ta reda på mer.
Det handlar om att erkänna och hjälpa människor att få mer information om vad som har hänt och ta till sig det historiker och andra kan berätta och vad överlevande eller efterlevande kan berätta om vad som har hänt.
Jag hoppas att vi så snart som möjligt ska kunna återkomma med ett besked och att vi då har en handlingsplan för vad vi vill göra och hur vi vill hantera frågan framöver. Jag ska återkomma med datum.
Överläggningen var härmed avslutad.
Svar på interpellationer
Fru talman! Anders Forsberg har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att skynda på arbetet med de nya direktiven för djuromsorgs- och kontrollprogrammen.
I såväl Djurskyddsutredningens betänkande Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) som Konkurrenskraftsutredningens betänkande Attraktiv, innovativ och hållbar – strategi för en konkurrenskraftig jordbruks- och trädgårdsnäring (SOU 2015:15) lyfts kontrollprogram fram som ett sätt att åstadkomma ett gott djurskydd.
Kontrollprogram – som ibland även kallas djuromsorgsprogram – är program som vissa branschorganisationer har utvecklat för att stärka konkurrenskraften och öka flexibiliteten för företagare samtidigt som en god djurskyddsnivå främjas och upprätthålls. Programmen godkänns av Statens jordbruksverk och gör det möjligt för företagare att på andra sätt nå samma höga djurskyddsnivå som regelverket föreskriver.
Det är viktigt att kontrollprogrammen vilar på en god rättslig grund, och det är utgångspunkten för det arbete som för närvarande pågår inom Regeringskansliet beträffande kontrollprogrammen.
Dåvarande Landsbygdsdepartementet har tidigare presenterat ett förslag till ett nytt rättsligt ramverk för kontrollprogrammen. Det nämnda förslaget har remitterats, och vi arbetar nu vidare med att analysera hur ramverket kan utformas. Det har lämnats många synpunkter från remissinstanserna som måste beaktas innan vi går vidare med frågan. Vi analyserar även vilka eventuella konsekvenser ett nytt rättsligt ramverk har för olika branscher.
Jag är medveten om att det finns ett intresse från nya branscher för kontrollprogram. De kontrollprogram som finns i dag har dock skilda förutsättningar, och utformningen av de olika programmen skiljer sig också åt mellan olika branscher. Ett nytt rättsligt ramverk måste kunna underbygga såväl de kontrollprogram som existerar i dag som sådana program som branschen vill starta i framtiden. Systemet bör också fungera under en längre tid så att det inte genast behöver ersättas av nya regler.
Fru talman! Jag vill tacka för svaret från landsbygdsministern.
Vad är egentligen ett djuromsorgsprogram? Med ett djuromsorgsprogram ska djuromsorgen förstärkas samtidigt som de senaste vetenskapliga och tekniska landvinningarna tas till vara. Ett djuromsorgsprogram ska även bidra till förbättrad konkurrenskraft för svenska bönder. Programmet ska alltså bidra till båda delarna – både förbättrad djurhälsa och ökad investeringsvilja – samt stimulera nya innovationer och teknikutveckling.
Sverige har en av världens mest omfattande djurskyddslagar och många duktiga djuruppfödare. Vår lagstiftning kring djuromsorg är unik och går mycket längre än vad andra stora livsmedelsproducerande konkurrentländer använder.
Ett uttryck för djuromsorgen vi har i Sverige är att svenska grisar har knorren kvar, högre tillväxt per dag och bättre foderutnyttjande jämfört med grisar i många andra länder. Användningen av antibiotika, som i Sverige endast får ges till sjuka djur, är den lägsta i EU. Allt detta är tecken på god djuromsorg.
Men svensk grisuppfödning är inte världsbäst på alla områden. Till exempel är antalet överlevande smågrisar per sugga mycket lägre än i flera andra länder, och vi har en förhållandevis hög utslagning av suggor i grisproduktionen.
Svar på interpellationer
När det gäller just exemplet grisproduktionen fungerar djuromsorgsprogrammet som en vidareutveckling av den svenska djuromsorgen med särskilt fokus på smågrisarnas överlevnad, suggornas hållbarhet och fortsatt låg användning av antibiotika. Programmet öppnar för individuell anpassning för den enskilda gården för att förbättra svagheter i dagens djuromsorg i syfte att uppnå förbättrad djurvälfärd samtidigt som det ökar konkurrenskraften.
Djurskyddsutredningen pekar i sitt betänkande Ny djurskyddslag från 2011 på behovet av att premiera duktiga djurhållare så att dessa får chansen att utveckla nya alternativa lösningar, och lyfter särskilt fram kontrollprogram som ett sätt att förverkliga detta.
På djurskyddsområdet finns redan i dag ett antal kontrollprogram för vissa näringar. Man kan också konstatera att Ingrid Eilertz, chef för Jordbruksverkets avdelning för djurskydd och hälsa, på 2016 års djurskyddskonferens lyfte fram behovet av att utveckla och utvärdera regelverket kring nya djurhållningsmetoder men med bibehållet djurskydd.
Att öka flexibiliteten i lagstiftningen kan vara en väg att gå. Ökad flexibilitet innebär att man kan uppfylla kraven på olika sätt utan att man sänker djurskyddsnivån. Det kan möjliggöra nya lösningar och innovationer. Men det finns givetvis problem när det gäller att likrikta kontroller och skapa tydlig rättssäkerhet.
Men som jag nämner i min interpellation är den nuvarande problematiken följande: Jordbruksverket är bakbundet. Man står med förslag från flera näringar till djuromsorgsprogram som man inte kan godkänna förrän man har fått de nya direktiven från departementet. Jordbruksverket är som sagt mycket positivt men hamnar här i kläm mellan departement och näringar.
Problemet är kanske detsamma som med livsmedelsstrategin och djurskyddspropositionen. Man får känslan att det förhalas och ingenting händer. Man kan fundera på om det här hänger ihop – det kanske är en dragkamp mellan de olika politiska parterna i regeringen.
Man kan också fråga sig om det finns en tidsram ens för en livsmedelsstrategi eller en djurskyddsproposition. När kan de förväntas bli klara?
Fru talman! Jag tycker ändå att jag och Anders Forsberg är överens om att djurhälsa, tillväxt och produktion hänger ihop. Grundtanken med god djurhållning är den svenska modellen. Så har vi haft det under mycket lång tid.
Vi har också alltid främjat och säkerställt att vi har friska och välmående djur. Jag vill påstå att vi i Sverige är världsledande när det gäller djurhälsa. Det gör att vi kan producera livsmedel av väldigt hög kvalitet. Exempelvis är vi det land i EU som använder minst antibiotika. Det är ett tydligt exempel.
Kontrollprogrammen handlar faktiskt om att främja duktiga djurhållare. Duktiga djurhållare ska kunna jobba med de här programmen. Men vi måste komma ihåg, Anders Forsberg, att vissa delar av programmet i praktiken innebär att branschkontrollanter utför myndighetsutövning mot djurhållaren. I de fallen krävs det att det finns ett bemyndigande i lag. Förvaltningslagen stipulerar ett antal krav på den som utför ett myndighetsuppdrag. Det ställs krav på opartiskhet, offentlighet, rättelsekommunicering och en rätt att få beslut överprövade. Det gör att det inte är så enkelt att ta fram det här så att det också är rättssäkert och håller vid en eventuell prövning.
Svar på interpellationer
Vi ska vara öppna för och positiva till nya metoder, moderna system, andra former och innovation. Det är jätteviktigt att vi är öppna för det, för innovation handlar ju om nya och bättre lösningar. I mångt och mycket har branschprogrammen varit väldigt bra, men det gäller att rättssäkra dem. Vi ska också stimulera forskningen till att hitta nya metoder, och vi ska stimulera innovationer inom forskningen.
Regeringen har också inrättat ett innovationsråd. Det handlar om att löpande ha utbyte mellan regeringen, näringslivet, forskarvärlden och arbetsmarknadens parter. Det är viktigt att vi jobbar med och är öppna för de nya metoderna och utvecklar ett nära samarbete på alla nivåer mellan näringslivet, den offentliga sektorn, myndigheter och forskning. Det här är en del i det, men jag vill ännu en gång framhålla att det är viktigt att vi får system för kontrollprogrammen som är rättssäkra och som också håller långsiktigt.
Fru talman! Som jag sa tidigare kan vi konstatera att vi har ett gott djurskydd och en bra djurskyddslagstiftning i Sverige.
Men lagstiftning är sådant som måste ses över så att man följer samhällsutvecklingen och inte hindrar nya innovationer. God efterlevnad av lagstiftningen är beroende av att vi som lagstiftare är lyhörda för näringens behov.
Lagstiftningen är inte heller den enda faktorn bakom ett gott djurskydd. För att djuren ska ha det bra i verkligheten krävs framför allt skickliga lantbrukare. Lagstiftningen må sätta ramarna, och djurskyddskontrollerna må kontrollera efterlevnaden. Men till syvende och sist är det bönderna som dagligen – 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan och 365 dagar om året – har det fulla ansvaret för djurens välfärd. Det är någonting som det aldrig går att komma ifrån. Därför är det extra viktigt att myndigheterna inte bara använder lagstiftningen utan också arbetar mer med till exempel rådgivning, information och utveckling i samklang med näringen.
Ministern nämner i sitt svar att man måste rättsligt fastställa villkoren för djuromsorgsprogrammen. De måste vara långsiktiga och i linje med djurskyddslagstiftningen. Det förstår jag mycket väl, och jag tror att det är otroligt viktigt i det här läget. Men det är inte den delen frågan handlar om.
Frågan jag ställer i interpellationen är när vi kan få se den färdiga djurlagstiftningen och när vi kan få se djuromsorgsprogrammen igång. Det är den delen jag helt enkelt ber ministern att se över om han har möjlighet att skynda på.
De stora utmaningarna för ett livskraftigt och konkurrenskraftigt jordbruk i Sverige är att utveckla nya arbetssätt för att utveckla lönsamheten och kvaliteten inom svensk djurproduktion. Ett antal branscher har nu tagit fram gemensamma handlingsplaner för att utveckla lantbruksföretag inom gris, mjölk, nöt och lamm. Där har aktörerna åtagit sig att vidta konkreta åtgärder för att utveckla företagen och marknaden.
Svar på interpellationer
Här kan man återigen fråga sig varför regeringen inte drar sitt lass. Om problemet är att det krävs att djurskyddslagstiftningen skyndas på för att man ska kunna få igenom djuromsorgsprogrammen, varför skyndar man i så fall inte på den delen?
Vi i Sverigedemokraterna ställer oss i övrigt positiva till översynen av djurskyddslagstiftningen eftersom den nuvarande är mer än 20 år gammal och behöver uppdateras och anpassas till den verklighet vi i dag lever i.
Men jag har ställt fler frågor här. Kan vi förvänta oss en djurskyddsproposition i höst, och hur mycket längre fram kommer vi i så fall att vara innan vi över huvud taget kan diskutera djuromsorgsprogrammen här igen?
Fru talman! Kontrollprogrammen främjar både hög djurvälfärd och konkurrenskraft för bönderna.
De förslag som skickats ut har som jag nämnde fått oerhört många remissvar. Det är viktigt att vi analyserar de remissvaren och tar dem på allvar och att vi skapar ett rättssäkert system som håller på sikt – inte bara för de program vi har igång i dag utan också för framtida program. Det finns ju andra branscher som har visionen att komma med den typen av program.
Det här är en del i att stärka konkurrenskraften och även bibehålla god djurhälsa. Men det finns många andra verktyg för att uppnå detta.
Ett sådant verktyg är livsmedelsstrategin. Den handlar också om att öka vår produktion av livsmedel totalt sett i landet. Den handlar om hela landet, och den handlar om jobb i hela landet.
Vi vet alla att livsmedelsproduktion är landsbygdsnära. Frågan är bara på vilken landsbygd livsmedlen ska produceras i framtiden. Mitt svar på den frågan är på svensk landsbygd. Då är livsmedelsstrategin en viktig del i det hela. Det gäller att också förankra den på ett bra sätt. Därför tar det tid att ta fram den.
Vår ambition är att lägga fram en proposition i år, både när det gäller livsmedelsstrategin och när det gäller djurskydd. Under 2016 kommer den att läggas på riksdagens bord. Det ska vara långsiktigt hållbart och väl förankrat. Jag tror inte på att man antar den här typen av propositioner med en knapp majoritet, utan jag har ambitionen att få till stånd en bred överenskommelse om detta i riksdagen, så att det håller på sikt.
Sedan kommer regeringen att komplettera livsmedelsstrategin med en handlingsplan som årligen kommer att revideras. Jag hoppas att också alla företag inom livsmedelskedjan, från primärproduktion till industri- och exportföretag och andra aktörer, kan samlas kring detta och också bidra till olika handlingsplaner. Jag tror på långsiktighet och gemensamma, breda beslut.
Fru talman! Vi i Sverigedemokraterna vill verkligen vara med på detta. Vi anser också att det är viktigt att vi faktiskt har en bred majoritet just för en långsiktig livsmedels- och djurskyddspolitik. Det är glädjande att ministern just lyfter fram svensk landsbygd och att det är här vi ska producera.
Svar på interpellationer
Då är det också viktigt att vi faktiskt kommer någon vart. Ministern har kanske tröttnat på att man frågar när livsmedelsstrategin och djurskyddslagstiftningen kommer, men det är klart att vi som politiker blir fundersamma när det drar ut på tiden mer och mer utan att vi får någon insyn i processen, vilket jag tror att det hade varit en fördel om vi hade kunnat få.
En god djuromsorg uppnås i de flesta fall för att lantbrukaren eftersträvar att djuren ska växa och må bra. Det är bevisat att en god djurhälsa och god tillväxt och produktion hänger intimt samman.
Från Sverigedemokraterna ser vi positivt på en mer målstyrd djurskyddslagstiftning, där djurens hälsa är i fokus och som är anpassad till en modern animalieproduktion utifrån dess behov och dagens situation. Vi stöder också till exempel införandet av en förenklad läkemedelsanvändning för mjölkproduktionen, och vi vill också se över hur vi kan minska byråkratin utan att göra avkall på våra höga miljö- och djurskyddsambitioner.
En förutsättning för ett varierande kulturlandskap och mycket av vår biologiska mångfald är ett livskraftigt jordbruk. Öppna och levande landskap kan inte lagstiftas fram; de finns bara om det är lönsamt att bedriva jordbruk och hålla djur.
En minskad jordbruksproduktion innebär per automatik ökad import från länder med lägre ambitioner på miljö- och jordbruksområdet. Det kan inte vara bra för vare sig djur eller natur.
Härmed tackar jag för debatten.
Fru talman! Jag skulle också vilja lyfta denna fråga till ett EU-perspektiv. Vi har ju en gemensam jordbrukspolitik inom EU, och vi har också ett gemensamt handelsområde. Det är viktigt att frågorna om djurskydd drivs också på den nivån.
Nyligen presenterades en stor undersökning, en så kallad eurobarometer, om hur Europamedborgare ser på djurskydd. Djurskyddet i Europa är en fråga som ligger väldigt varmt om hjärtat hos många. Det visade undersökningen.
Därför är det viktigt att våra regelverk drivs också på den nivån och att man höjer nivån på djurskyddet i Europa, där man i många sammanhang inte har samma regelverk som Sverige. Vi har en gemensam grund, men vi har i Sverige ett betydligt tuffare djurskydd. Bland annat jobbar jag tillsammans med Danmark, Nederländerna och Tyskland om de här frågorna. Vi har ett förslag om en gemensam djurskyddsplattform, som innebär att man ska kunna utveckla djurskyddet i hela Europa. Det handlar också om att utbyta erfarenheter med varandra.
Kommissionen ser väldigt positivt på detta och har också lovat att man ska jobba fram en gemensam djurskyddsplattform. Det är viktigt att vi i de här sammanhangen också lyfter fram de mervärden som det ger att vi har ett gott djurskydd. Kontrollprogrammen är en del i att säkerställa detta. Vi får inte riskera att kontrollprogrammen på något sätt döms ut för att de inte håller rättsligt, för kontrollprogrammen driver fram att vi får en bra produktion med hög kvalitet på våra jordbruksprodukter.
Tack för en bra debatt!
Svar på interpellationer
Överläggningen var härmed avslutad.
Fru talman! Maria Malmer Stenergard har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att det svenska lantbruket inte drabbas hårdare jämfört med kollegorna i övriga EU-länder.
Jag vill börja med att konstatera att det är som Maria Malmer Stenergard också skriver i sin interpellation, att lagstiftningen om växtskyddsmedel är EU-harmoniserad genom förordning 1107/2009 om utsläppande på marknaden av växtskyddsmedel. Förordningen är direkt tillämplig i Sverige liksom i övriga medlemsstater i unionen. Syftet med förordningen som helhet är att säkerställa en hög skyddsnivå för människors och djurs hälsa och för miljön samt att förbättra den inre marknadens funktionssätt och samtidigt förbättra jordbruksproduktionen.
Kemikalieinspektionen ansvarar för prövningen, som sker efter ansökan av den som vill sälja en produkt på marknaden i Sverige. Besluten kan överklagas till domstol.
Det är inte min uppgift att uttala mig om Kemikalieinspektionens tillämpning av regelverket i enskilda ärenden. Det är heller inte min eller regeringens uppgift att ge instruktioner eller uppdrag till myndigheten om tillämpningen av EU:s rättsakter.
EU-kommissionen skulle senast den 14 december 2014 ha lagt fram en rapport om effekterna av ovan nämnda förordning på bland annat jordbrukets diversifiering och konkurrenskraft. Översynen är försenad. Näringsdepartementet bjöd tillsammans med Miljö- och energidepartementet in till ett diskussionsmöte med anledning av den kommande översynen. Det är min bedömning att översynen ger möjlighet att belysa frågor om, till exempel, förordningens effekter på konkurrensförhållanden mellan odlare i olika medlemsländer. Regeringen kommer att delta aktivt i arbetet med översynen.
Jag vill avslutningsvis säga att jag tror på det svenska jordbruket och den svenska maten. Det är därför som jag och regeringen under 2016 kommer att lägga fram en proposition om en ny livsmedelsstrategi till riksdagen. Mål för arbetet med en livsmedelsstrategi är att öka sysselsättningen, produktionen, exporten, innovationskraften och lönsamheten i livsmedelsproduktionen samtidigt som de relevanta miljömålen nås. Utgångspunkten för arbetet med livsmedelsstrategin är att det finns en stor potential i den svenska livsmedelsproduktionen och efterföljande led. Svensk livsmedelsproduktion har förutsättningar för att bidra med ökad tillväxt och sysselsättning i hela landet och till regeringens mål om lägst arbetslöshet i EU 2020. Ett konkurrenskraftigt jordbruk är nödvändigt för att uppnå detta. Det behövs en god tillgång till växtskyddsmedel, såväl biologiska och kemiska som alternativa metoder, för ett hållbart växtskydd.
Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Från politiskt håll säger vi oss ofta vilja värna en levande landsbygd, svensk måltidskultur och den goda svenska djurhållningen, men inte sällan står byråkratiska hinder i vägen. På sistone har jag fått höra om alltför många företagare som har påbörjat sin avveckling av drömmen på den skånska landsbygden.
Svar på interpellationer
Ett exempel är Sven Olsson i Lillehem. Han har fött upp glada och lyckliga utegrisar sedan 1980-talet. År 2004 tog sig en vildsvinsgalt in i Sven Olssons hägn. Lite senare föddes 80 blandgrisar. Det visade sig att det här köttet höll en mycket hög kvalitet, och det efterfrågades både av konsumenter och av stjärnkockar. Men köttet passar inte in i någon byråkratisk mall. Är det vilt, eller är det tamt? Ingen kan bestämma sig. För Sven Olsson innebär byråkraternas huvudbry slutet på vad som hade kunnat bli en blomstrande och innovativ verksamhet.
För en levande landsbygd krävs en aktiv näringspolitik eller i varje fall en avsaknad av en politik som ställer till det och som bidrar till att minska svensk konkurrenskraft. Det är centralt med regelförenklingar för att småföretagare ska kunna öka sin lönsamhet. Innovation, utveckling och sysselsättning på landsbygden måste främjas, inte motarbetas. Alla säger att hela Sverige ska leva, men det räcker inte med fina ord. Ambitionen måste synas även i handling.
Herr talman! Kristianstad med omnejd står för en mycket stor del av all den lök som produceras i Sverige. Åhus Grönt står ensamt för en tredjedel av all Sveriges produktion av gul och röd lök. De slår nu larm. Mellan 40 och 60 arbetstillfällen står på spel. Anledningen är att man har drabbats av tuffare regler för växtskyddsmedel än kollegor i övriga EU-länder. Sverige är det enda land i världen som nu förbjuder medlet Stomp, och Kemikalieinspektionen vägrar att ge dispens. EU har ett gemensamt regelverk på området. Men Sverige har nu, precis som på flera andra områden, valt att gå längre än övriga länder inom unionen i sin tolkning av reglerna.
Det gynnar definitivt inte konsumenterna, som i stället får äta importerad lök, som odlats i länder som inte alls har lika stränga regler som Sverige. Det är en politik som riskerar att slå hårt mot landsbygden och inte minst mot den skånska landsbygden och de skånska jobben.
Det här är bakgrunden till min fråga till landsbygdsministern. Vilka åtgärder avser landsbygdsministern att vidta för att säkerställa att det svenska lantbruket inte drabbas hårdare än kollegorna i övriga EU-länder?
Jag blir lite bekymrad när ministern i sitt svar hänvisar till rättssystemet. Företagen ska alltså överklaga myndigheternas alltför tuffa beslut. Det är få företag som har ork och muskler att ägna sig åt långa och komplicerade juridiska processer. Och varför ska de behöva göra det när deras danska kollegor slipper och när regelverket egentligen ska vara detsamma?
Jag har full förståelse för att man inte kan ägna sig åt ministerstyre. Men det är inte det som det här handlar om. Regeringen har alla möjligheter att ge tydliga instruktioner till sina myndigheter. Vad, menar landsbygdsministern, är det egentligen som hindrar regeringen från att ge Kemikalieinspektionen ett tydligt uppdrag att säkerställa att deras tillämpning av det EU-gemensamma regelverket harmoniserar med övriga medlems-länders?
Herr talman! Det är ungefär två månader sedan landsbygdsministern och jag senast debatterade frågan om växtskyddsmedlen och situationen för det svenska jordbruket kopplad till den frågan. Man kan väl konstatera att det inte har hänt mycket sedan dess. Det svar som Maria Malmer Stenergard har fått på sin förtjänstfulla interpellation skiljer sig inte mycket från det svar som landsbygdsministern lämnade vid motsvarande debatt för ett par månader sedan.
Svar på interpellationer
Jag måste säga att jag tycker att detta är lite beklagligt. Som landsbygdsminister borde man ta frågan på lite större allvar. Man borde känna vikten av att faktiskt agera. Jag tycker inte att det duger att försöka hänvisa frågan till arbetet med livsmedelsstrategin. Det är i och för sig ett viktigt arbete att skapa ökad livsmedelsproduktion i landet, som ministern menar pågår. Det är nog bra, men jag tror att vi också är överens om att det är ett långsiktigt arbete. Det handlar om de långsiktiga konkurrensförutsättningarna. Det är jätteviktigt. Det arbetet måste göras. Jag tror att det är bra. Men detta handlar inte om lång sikt. Det här är ett problem på väldigt kort sikt. Det är ett problem här och nu. Därför måste ministern också vara beredd att agera här och nu.
När det gäller frågan om växtskyddsmedel är det viktigt att konstatera att det inte handlar om att det är någon som tycker att det är väldigt kul att använda växtskyddsmedel i onödan. Det handlar inte om att det är någon som far runt på åkrarna med traktorerna och sprider ut en massa gifter för att det är roligt. Vi är tvärtom väldigt duktiga i Sverige på att inte använda växtskyddsmedel i onödan. När det gäller det nu aktuella medlet Stomp använder vi bara ungefär en femtedel så mycket som man gör i flera andra länder inom EU. Även på det här området är vi i Sverige alltså på många sätt ett föredöme, på samma sätt som vi är det när det gäller antibiotika i djurhållningen. Vi använder inte antibiotika i förebyggande syfte. Vi använder inte växtskyddsmedel i onödan. Det används när man måste. Då finns det ett skäl. Om man måste är det för att skörden annars riskerar att förstöras.
Vad händer om skörden förstörs, landsbygdsministern? Vad händer om löken inte kan odlas i Sverige för att man inte får använda växtskyddsmedel när det krävs? Jo, då tvingas konsumenterna, om de vill ha lök, att köpa lök som har importerats någon annanstans ifrån. Det finns då länder som använder kanske fem gånger så mycket av det här växtskyddsmedlet.
Experter varnar nu också för att det blir brist på växtskyddsmetoder. Institutet för jordbruks- och miljöteknik larmade häromdagen. Man konstaterar att många grödor inte kan odlas utan växtskyddsmedel, och det går inte att ta bort kemiskt växtskydd innan andra växtskyddsstrategier finns framtagna och tillgängliga. Bristen på växtskyddsmetoder gör att vi tvingas importera sådant som hade kunnat produceras i Sverige. Det betyder sämre konkurrensvillkor för svenska odlare. Men det betyder också att den globala miljöbelastningen riskerar att öka om produktionen av grönsaker, frukt och bär, som vi konsumerar i Sverige, sker i länder där det används fler och mer växtskyddsmedel än här. Vi gör då exakt det som vi har sagt att vi inte ska göra. Vi exporterar miljöbelastningen till andra länder. Vi är duktiga i Sverige på att inte använda mycket växtskyddsmedel. Låt oss fortsätta med att vara duktiga! Men vi ska inte slå undan benen för den odling som behöver finnas, med den begränsade mängd växtskyddsmedel som krävs.
Svar på interpellationer
Vi har en myndighet i Sverige som gör en tolkning som är helt annorlunda än den tolkning som motsvarande myndigheter gör i samtliga andra EU-länder. Jag vill fråga landsbygdsministern: På vilket sätt anser landsbygdsministern att det är rimligt att myndigheten agerar på det här viset? Och på vilket sätt är ministern nu beredd att agera för att lösa problemet?
Herr talman! Jonas Jacobsson Gjörtler säger att det inte har hänt mycket sedan vi senast diskuterade det här. Det är en rättsprocess som har pågått. Det har kommit till domstol sedan vi senast diskuterade frågan. Jonas försöker få mig att göra någon bedömning som statsråd kring hur en myndighet eller en domstol agerar. Jag går inte på den grejen, för jag vet vad följden blir. Det blir en KU-anmälan direkt.
Sedan vänder jag mig till Maria Malmer Stenergard. Det behövs en aktiv landsbygdspolitik. Ja, det behövs det faktiskt. Jag tänkte redovisa några saker som vi har gjort.
Bredband är viktigt också för jordbruket – det är viktigt att vi har den möjligheten till kommunikation. Det har aldrig funnits så mycket pengar i budgeten för en sådan satsning på svensk landsbygd. Det är 3,25 miljarder och 1,2 miljarder i fråga om ortssammanbindande nät. Det är närapå 4,5 miljarder. Det är ett viktigt steg för en aktiv landsbygdspolitik.
Sedan gäller det service i glesbygd. Det har aldrig funnits så mycket pengar för att förbättra möjligheten att ha butiker i svensk landsbygd. Det är 88 miljoner årligen till investeringar. Det är mer än dubbelt så mycket som någonsin har funnits i landsbygdsprogrammet. Det finns också 35 miljoner för driftsstöd till glesbygdsbutikerna. Det är en jättestor landsbygdspolitisk satsning.
Sedan gäller det statliga jobb. Regeringen har tagit initiativ till att utreda hur man kan utlokalisera statliga jobb. Jag vet inte om Maria har noterat och observerat att Skatteverket hade planer på att lägga ned nio kontor runt om i landet med drog tillbaka det.
Det är klart att det har hänt mycket. Jag ska återkomma till satsningar som vi har gjort på jordbruket.
Svensk livsmedelsproduktion har en potential. Den har också en potential att växa, tycker jag, i hela landet. Där är den nationella livsmedelsstrategin oerhört viktig och central. Jag lovar att också växtskyddsmedel kommer att behandlas där. Det är också en viktig del i att kunna bedriva ett jordbruk.
En sådan satsning som regeringen har gjort när det gäller växtskydd är att anslå 6 miljoner i särskilda pengar för att ta fram växtskyddsmedel till mindre användningsområden, typ grödor som lök och morötter.
När det gäller prövningen av växtskyddsmedel och dess godkännande sker det i två steg. Ett steg är EU-nivån som beslutar om och godkänner själva ämnet. Det verksamma ämnet i Stomp är pendimetalin, och det är alltså godkänt av EU. Sedan är det Kemikalieinspektionen som ska godkänna det verksamma medlet som ska användas, i det här fallet Stomp.
När man skulle godkänna det verksamma ämnet på EU-nivå var det ifrågasatt. Efsa sa att man inte egentligen hade tillförlitligt underlag för att ta ett beslut, men man förlängde det med ett år. De experter som tittar på det här och på Efsas analyser tror att denna förlängning på EU-nivå kanske inte kommer att ske någon mer gång, och det innebär i så fall att Stomp över huvud taget inte kommer att finnas på den europeiska marknaden.
Svar på interpellationer
Herr talman! Jag är den första att skriva under på att vi ska ha tuffa reg-ler när det gäller kemikalier. Jag vill inte servera mina barn en kalops som är proppad med hårt besprutad lök. Jag vill servera dem kalops med lök från Åhus Grönt eller någon annan av våra duktiga lökodlare runt Kristianstad. Det är närproducerat, och det är minimalt besprutat.
Svenska lantbrukare tar ett stort ansvar, och man besprutar inte heller i onödan, för det är både dyrt och dåligt. Precis som Jonas Jacobsson Gjörtler var inne på i sitt inlägg använder de svenska bönderna ungefär en femtedel så mycket växtskyddsmedel som kollegorna i övriga EU.
Frågan är om jag ska kunna servera mina barn den där kalopsen med nordostskånsk lök. Sverige är ju nu på god väg att stoppa de här lantbrukarnas möjligheter. Risken är att den tuffa svenska linjen leder till att Sverige i stället för att odla lök får importera lök som har transporterats långt och som i de allra flesta fall har besprutats betydligt hårdare än vad som skulle ha varit fallet för svensk lök. Den importerade löken kan man då sälja i de här glesbygdsbutikerna som landsbygdsministern talar om, men jag är inte säker på att det är rätt politik för den svenska landsbygden.
Det är i stället alldeles bakvänt, för det här gynnar ju varken de svenska konsumenterna eller miljön. Det gynnar inte miljön, och det gynnar definitivt inte jobben, särskilt inte i Kristianstad. Det är regeringens ansvar att se till att Myndighetssverige fungerar. Gemensamma regler ska följas, men de ska inte övertolkas.
Per Svensson är lökodlare från Skepparslöv utanför Kristianstad, och han sa så här till Radio Kristianstad: Jag förstår inte varför de vill ge oss hårdare krav än övriga Europa. Det hade varit sjystare om alla hade samma regler.
Det här borde verkligen vara ministerns främsta prioritering, så jag skickar frågan vidare från Per Svensson till landsbygdsministern: Är det inte sjystare om alla har samma regler?
Herr talman! Tack, landsbygdsministern! Jag får konstatera att det blir väldigt uppenbart när man lyssnar på landsbygdsministern att han saknar svar på de här frågorna, eftersom han ägnar merparten av sin tid åt att prata om väldigt mycket annat och andra satsningar för landsbygden – som i och för sig är väldigt viktiga.
Det är klart att det är viktigt med bredband och så vidare. Allt det där är jätteviktigt, men den här frågan är också viktig, och nu är det den vi diskuterar. Detta handlar om växtskyddsmedel och inte om bredband.
Det handlar inte heller om rättsprocessen och att föregripa den i det specifika ärendet. Detta handlar om vilket förtroende landsbygdsministern egentligen har, eller borde ha, för sin myndighet när den agerar på det viset som den gör i det här fallet.
Kemikalieinspektionen hävdar till exempel att de inte kan väga in jordbrukets behov i sina bedömningar, detta trots att det i syftesparagrafen i växtskyddsförordningen står att syftet, utöver att säkerställa skydd för miljö och hälsa, faktiskt är att förbättra jordbruksproduktionen.
Svar på interpellationer
Var i växtskyddsförordningen står det som Kemikalieinspektionen hävdar? Jag har den här. Det är 40 sidor. Landsbygdsministern får gärna visa var någonstans det står. Varför gör i så fall myndigheterna i alla andra länder en helt annan tolkning?
Myndigheten anger också att de bara får ge dispens ett begränsat antal gånger. Var i växtskyddsförordningen står det? Hur kan det komma sig att det finns exempel från andra länder där man har gett dispens mer än tio gånger och till och med gett dispens flera gånger samma år?
Myndigheten anser sig också behöva öka kraven varje år för att ge dispens. Var i växtskyddsförordningen står det?
Landsbygdsministern får gärna följa upp det här och kommentera hur han ser på myndighetens tillämpning av växtskyddsförordningen. Kan man känna förtroende för en myndighet som agerar på det viset, eller är det kanske så att regeringen borde gå in och agera för att få det här att fungera ordentligt?
Herr talman! Jonas Jacobsson Gjörtler är lite irriterad över att jag svarar om satsningar i landsbygden. Men det var ju Jonas partikamrat, Maria Malmer Stenergard, som inledde sitt första inlägg med att fråga vilka satsningar som görs på landsbygden. Jag tyckte att det var hövligt att ge henne ett svar.
När det gäller Kemikalieinspektionen och handläggningstiden där är det bekymmersamt, och regeringen har vid ett par tillfällen haft en dialog med myndigheten. En löpande dialog förs också kring de här frågorna. Jag vet att även alliansregeringen hade det här problemet, i åtta år. Det är ett problem som vi har fått ärva och som vi ska försöka lösa. Men jag kan inte gå in i det enskilda fall som relateras i interpellationen och ge någon kommenterar om det.
Det pågår även en översyn av lagstiftningen på EU-nivå, och det är enormt viktigt att vi följer detta och också är med och påverkar. Den svenska positionen är att de här sakerna ska vara konkurrensneutrala inom unionen. Det kan inte vara så att det ska vara helt olika förutsättningar.
Det är också viktigt att vi gör andra satsningar när det gäller jordbruket. Jag sa att jag ska återkomma till dem. Där är den nationella livsmedelsstrategin något som är väldigt viktigt. Den gedigna Konkurrenskraftsutredningen visade att det största problemet för det svenska jordbrukets konkurrenskraft är de olika priserna på diesel, den dieselbeskattning och den dieselskattereduktion som finns. Det var det som var det mest konkurrenshämmande.
Vi vet att alliansregeringen höjde dieselskatten två gånger och försämrade dieselskattereduktionen till jordbrukarna fyra gånger. Det är klart att detta gjorde att de hamnade i en väldigt, väldigt svår konkurrenssituation.
Den här regeringen har gått in och höjt dieselskattereduktionen rejält för att kompensera skattehöjningar som har skett nu och tidigare. Att det kanske inte är tillräckligt för att komma i paritet med snittet i EU är en annan sak, men vi har tagit steg i en annan riktning.
Vi gick också in till mjölkproducenterna med 100 procents medfinansiering till de EU-pengar som kom, alltså 152 miljoner direkt till mjölkbönderna. Vi fördubblade stödet för metangasreducering från 20 öre till 40 öre. Vi gick in med 150 miljoner till klövhälsa.
Svar på interpellationer
Vi har gjort exportsatsningar som inte har gjorts tidigare och även fördubblat möjligheterna att få exportgodkännande på livsmedelsanläggningar i Sverige. Vi har också jobbat med en ny exportstrategi, och jag har själv varit på befrämjande resor tillsammans med branschen i Hongkong, Kina och Japan, och vi har fått avtal och avslut så att svenska livsmedelsföretag kan exportera varor dit så att de faktiskt får råvaror från svenskt jordbruk.
Herr talman! Nu kommer vi in på dieselskatten. Vi kan konstatera att i den senaste budgeten var det regeringen som höjde skatten och ökade kompensationerna, medan vi i vår budgetmotion inte höjde skatten men ändå ökade kompensationerna mer. Då är det utrett.
Norra och östra Skåne har en fantastisk miljö och landsbygd. På landsbygden skapas idéer och där råder entreprenörskap. Där finns förutsättningar för det som brukar benämnas en levande landsbygd. Mat- och dryckeskulturen frodas och sätter Sverige på världskartan.
För inte länge sedan skrev The New York Times att Skåne är ett av topp 10-ställena att besöka under 2016 – i hela världen. Det som enligt tidningen gör Skåne unikt är människorna, kusten, maten och inte minst råvarorna.
Det här är värden och konkurrensfördelar som vi måste värna till varje pris. Det minsta vi kan göra från politiskt håll är att låta bli att sätta fälleben för dem som skapar värdena. Jag vet att de gång på gång reser sig och borstar bort myllan, men till slut ger även en skåning upp. Det har vi inte råd med eftersom vi måste värna våra unika tillgångar. Vi säger att hela Sverige ska leva, men politiken sätter ständigt käppar i hjulen för en levande landsbygd. Det är höga skatter, krångliga regler och förbud. Allt bidrar till att minska vår konkurrenskraft.
Varför hittar andra länder möjligheter men inte vi? Varför kan vi inte känna tillit till våra lantbrukare? Varför måste Sverige hela tiden överimplementera EU-regler? Varför agerar inte landsbygdsministern för att rädda de skånska jobben?
Herr talman! Maria Malmer Stenergard vet väl att i opposition föreslå någonting som gäller dieselskatten är på låtsas? I regeringsställning är det på riktigt. Under er regeringstid höjde ni dieselskatten två gånger och försämrade dieselskattereduktionen fyra gånger. Men det var på riktigt.
Jag tror på svensk landsbygd. Jag tror på svenskt jordbruk oavsett om det utövas i Skåne, Götaland, Svealand eller Norrland. Det behövs åtgärder för att förbättra situationen. En viktig del är faktiskt livsmedelsstrategin. Jag hoppas att vi kan hantera den i bred politisk enighet här i riksdagen när frågan kommer upp till debatt och beslut under detta år.
Det behövs även andra åtgärder. Jag vill ändå redovisa det som har gjorts för jordbruket. Nyligen förenklades de administrativa rutinerna för beteslagstiftningen. Vi har gått in med 200 miljoner för att stötta ekologisk produktion på grund av att efterfrågan på ekologiska produkter har ökat med 39 procent 2015. Vi har gått in med stöd för den först anställda. Jord-brukarna kan få ett stöd så att kostnaderna minskar med 4 200 kronor per månad. Exporten har fått 10 miljoner. Regeringen har placerat ett lantbruksråd vid ambassaden i Peking till en kostnad av 3 miljoner. Det har blivit många resultat.
Svar på interpellationer
Det behövs många olika åtgärder. En del är att det finns ett växtskydd, och den frågan kommer att behandlas i livsmedelsstrategin.
Tack för en bra debatt!
Överläggningen var härmed avslutad.
Herr talman! Fredrik Christensson har frågat mig vad jag och regeringen kommer att vidta för åtgärder med anledning av det som framkommit av Sveriges Radios granskning om studieavgifter och nyttjande av biståndspengar till reklam för svenska universitet och högskolor.
Vi lever i en tid när behoven av kunskap och kompetens ständigt ökar på arbetsmarknaden, samtidigt som vi ser en alltmer global och digitaliserad värld. Klimatutmaningen och antibiotikaresistensen är några exempel på utmaningar som vi måste arbeta tillsammans för att möta. Interna-tionell dialog och erfarenhetsutbyte skapar goda förutsättningar för att möta de gemensamma utmaningar vi står inför.
För att öka utbytet av kunskap och idéer blir studenter och forskare som rör sig mellan olika länder nyckelaktörer. Det är oerhört viktigt att studenter vill komma till Sverige för att studera. Det höjer kvaliteten på svensk utbildning, och i vår globala värld tjänar vi på att ha internationella miljöer på våra universitet och högskolor.
År 2011 införde den borgerliga regeringen studieavgifter, trots kritik från bland annat universitet och högskolor. Därefter sjönk antalet utomeuropeiska studenter med 80 procent, och först på senare tid har den negativa utvecklingen börjat vända. Utländska studenter är viktiga för Sverige. Därför är uppgifterna om brister i det system för studieavgifter som infördes av den borgerliga regeringen särskilt oroande.
Regeringens arbete i frågan om internationalisering i högre utbildning påbörjades genom hearingar med representanter för universitet och hög-skolor, studenter, näringslivet och fackliga organisationer. Efter dessa konstruktiva samtal om möjligheter och utmaningar med internationalisering arbetar vi nu aktivt vidare med frågan.
Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret.
Jag ställde interpellationen i förhoppningen om att få en konstruktiv debatt med anledning av den granskning som har gjorts av Ekot i fråga om två punkter. Den ena punkten gäller studieavgifterna för utländska studenter. Ekot visade på att utomeuropeiska studenter får betala allt från 20 000 till 60 000 kronor extra för utbildningarna jämfört med vad de egentligen kostar. Den andra punkten gäller att det också uppdagades att biståndspengar används för att göra reklam för de svenska lärosätena.
Svar på interpellationer
Jag tyckte mig tyvärr uppfatta att jag inte fick svar på min fråga i inter-pellationen. Det var två saker som stack ut i statsrådets svar. Den ena gäller att ansvaret läggs över på Alliansen. Den andra är att regeringen arbetar aktivt med frågan.
Låt mig börja med frågan om Alliansen. Självklart har vi ett ansvar. Det var vi som hade regeringsmakten när systemet tillkom. Det är ingenting som man ska hymla om, men det är först nu som utmaningarna har uppkommit. Nu är det statsrådet Helene Hellmark Knutsson som är ansvarig för frågorna. Därför bör det komma ett tydligare svar från ministern om vilka åtgärder som vidtas med anledning av vad som faktiskt har uppkommit och vad som görs för att få bukt med frågorna.
Att arbeta aktivt är ett begrepp som jag gärna vill att ministern utvecklar. Vilka åtgärder har ni vidtagit eller planerar att vidta för att få bukt med problemen för utomeuropeiska studenter?
Låt mig återigen ge ett förtydligande i dessa frågor. Det saknades ett resonemang i statsrådets svar på interpellationen, och dessutom uteblev i stort sett svaret om vilka åtgärder regeringen vidtar i fråga om studieavgifterna och att biståndspengar används för reklam. Är det något som statsrådet tycker är bra och ska fortsätta, eller kommer åtgärder att vidtas för att förändra situationen?
Herr talman! Tack, Fredrik Christensson, för följdfrågorna!
Jag kan inte göra så mycket åt att det faktiskt var den förra regeringen som införde systemet, eller snarare avsaknaden av system, när det beslutades att alla utländska studenter, så kallade tredjelandsstudenter, skulle betala avgifter. Det skedde skyndsamt, och därför blev det svårhanterligt för universitet och högskolor – förutom att de var kritiska till grundidén.
En viktig princip för den förra regeringen var att systemet skulle vara helt kostnadsneutralt, det vill säga att man skulle ta ut avgifter som motsvarade samtliga kostnader inklusive marknadsföring. Det ingick i det beslut som den förra regeringen fattade.
Det är självklart att marknadsföra att det kan erbjudas kurser till exempel på engelska eftersom det är relativt okänt runt om i världen. Kostnaderna får inte betalas på annat sätt än genom avgifter. Att det skiljer sig åt, precis som Ekots granskning visade, hur mycket mer man tar ut i avgifter är en av de saker där jag avser att vidta åtgärder. Jag ska ge en av mina myndigheter i uppdrag att kartlägga hur avgifterna tas ut och vad som läggs in i dem.
Den peng man ersätts med går inte att jämföra med den faktiska kostnaden för en högre utbildning. Eftersom man är fri att disponera denna pengapåse kan kostnaden för en masterstudent överstiga den ersättning man får från staten. Det tas då från andra utbildningspengar. Så är det även för svenska studenter. Det är dock inte möjligt att göra för så kallade tredjelandsstudenter eftersom det enligt det system som den förra regeringen införde måste vara helt kostnadsneutralt. Man får inte använda skattepengar för tredjelandsstudenter.
En av åtgärderna som jag planerar är att ge i myndighetsuppdrag att kartlägga hur man jobbar med detta och varför det skiljer sig åt. Det är ett viktigt kunskapsunderlag om vi ska gå vidare med att reformera systemet – eller rättare sagt skaffa oss ett system.
Svar på interpellationer
Jag hoppas att vi är överens om att internationaliseringen är viktig och att det var en förlust för svenska universitet och högskolor att förlora dessa utländska studenter.
Vägen framåt är aldrig bakåt, utan vi måste titta på vad vi ska göra utifrån där vi står i dag. Jag hoppas att Centern står kvar vid sitt kongressbeslut att avskaffa detta eller i alla fall reformera det. Det ger oss en bred möjlighet att diskutera detta konstruktivt i riksdagen.
Herr talman! Jag tackar för att ministern utvecklade svaret. Jag fick ut mer nu än jag fick i interpellationssvaret.
Låt mig börja där ministern slutade. Centerpartiet har mycket riktigt ett stämmobeslut på att vi när budgetutrymme finns vill ge utomeuropeiska studenter samma villkor som europeiska studenter.
Jag vet att Socialdemokraterna också har ett beslut om det, och det står med i diverse handlingar från tidigare kongresser. I valrörelsen kunde man dessutom uppfatta det som en form av vallöfte. Ministern får gärna utveckla om det är något man planerar att gå vidare med. Här delar vi uppfattning.
Så länge vi har nuvarande system är det viktigt att det är så bra som möjligt och att det får fler utländska studenter att söka sig hit eftersom det är bra för Sverige och svensk konkurrenskraft.
I sitt tidigare inlägg sa ministern att man inte kan göra så mycket och att man planerar att ge ett uppdrag. När kommer detta uppdrag att ges? Hur går processen vidare framåt så att vi genom åtgärder får bukt med problemet att det skiljer sig mycket mellan olika utbildningar hur mycket man tar betalt av de utomeuropeiska studenterna och att det därigenom är ett ganska orättvist system?
I sin granskning tog Ekot också upp ett pågående rättsfall om kvaliteten inom högre utbildning. Det är viktigt att de utomeuropeiska studenter som betalar för sin utbildning känner att de får kvalitet för pengarna. Det är en stor investering.
Svenska studenter är lyckligt lottade med gratis utbildning. Den investering man gör är att ta lån med förmånliga villkor. För de utomeuropeiska studenterna handlar det om att lägga ned stora resurser på en utbildning. Lägger man mycket pengar utan att få den kvalitet man efterfrågar är det ett stort problem.
Ett exempel är den student som betalade 90 000 kronor per år och som uppgav att det var bara två föreläsningar i veckan. Jag har full förståelse för att den studenten var missnöjd med kvaliteten om han inte fick mer för de stora pengar som investerades i utbildningen.
Det gäller att utbildningarna håller en kvalitet som matchar den kostnad som hamnar hos den enskilde studenten.
Herr talman! Jag tackar Fredrik Christensson. Som statsråd kan jag självklart inte kommentera pågående rättsfall. Här väntar vi på ett utfall i detta enskilda ärende.
Svar på interpellationer
Enligt det regelsystem som den förra regeringen införde kan man bara betala tillbaka om studenten är förhindrad att delta i studier. Det är det regelverk som finns.
Det finns stor anledning att se över nuvarande regelverk eftersom antalet tredjelandsstudenter har minskat för mycket, vilket har påverkat våra universitet och högskolor så att internationaliseringen har minskat.
Internationaliseringen är viktig för kvaliteten i den högre utbildningen, men den påverkar också rankningen av våra universitet. För lite internationalisering är negativt för rankningen, och det är i sin tur negativt för Sverige som kunskapsnation och när det gäller att locka till sig studenter.
Därför finns det all anledning att se över detta.
Först måste vi dock veta varför det ser så olika ut när det gäller till exempel avgiftens storlek. Därför kommer jag att ge ett myndighetsuppdrag så skyndsamt som möjligt så att vi får detta kunskapsunderlag. Det är redan klart att vi ska tillsätta en utredning om internationaliseringen av högre utbildning, och det kommer jag att göra under hösten. Inför det behöver vi ett bättre kunskapsunderlag och en bättre uppföljning av varför det ser ut som det gör.
Avsaknaden av regelverk känner vi till. Det som är tydliggjort i de regler som finns är att studieavgiften bara kan betalas tillbaka om studenten av särskilda skäl är förhindrad att delta i utbildningen eller om det har konstaterats att utbildningen är icke avgiftsskyldig.
Jag hoppas som sagt att vi kan föra en konstruktiv dialog utifrån det faktiska och sakliga läget för att på det sättet bidra till att Sverige blir attraktivt för studier även för de studenter som kommer från länder utanför EU och EES-området. Det är viktigt om vi ska stärka Sverige som kunskapsnation och se till att vårt näringsliv är fortsatt konkurrenskraftigt och har en god internationell bredd att hämta sin framtida kompetens från.
Vi har företag som jobbar över hela världsmarknaden, och vi har många samhälleliga utmaningar som är globala. Dessa måste vi möta tillsammans, och våra studenter är bättre rustade om de har fått möta den internationella miljön redan under sin högre utbildning.
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag ser positivt på att det skyndsamt kommer att tillsättas en utredning, och jag kommer att följa regeringens arbete i denna fråga noga för att se att så blir fallet.
Internationalisering är viktigt i flera avseenden. Det är inte bara denna fråga som är viktig. En utmaning är att få studenter att stanna kvar efter sin utbildning eftersom det kan vara en krånglig process. Det finns mycket att ta tag i när det gäller just internationaliseringen av den högre utbildningen.
Ministern lyfter upp att avsaknaden av regelverk har varit känd under en tid. Nu har regeringen suttit i nästan två år, så det är välkommet att det sker en översyn av systemet så att man kan se vilka förändringar som kan göras för att få till ett bättre system även för de utomeuropeiska studenterna.
När det gäller återbetalning lyfte Ekots granskning upp att avgifterna skiljer sig mycket åt mellan de svenska lärosätena. Är det något som regeringen kommer att titta vidare på?
Svar på interpellationer
I det som regeringen planerar att göra kopplat till internationalisering och uppdrag till myndigheter, tänker regeringen titta på att möjliggöra för utomeuropeiska studenter att få sina studieavgifter återbetalda om utbildningen inte håller tillräckligt hög kvalitet?
Jag tackar ministern för debatten och ser fram emot det skyndsamma uppdraget till myndigheterna att arbeta vidare med frågan.
Herr talman! Tack, Fredrik Christensson, för en angelägen debatt! Jag är glad över att det är flera partier här i riksdagen som är engagerade i den här frågan och som ser att det finns brister i det nu gällande systemet som kan rättas till.
Vi är överens om att internationalisering är av godo för svenska studenter, för Sverige och för svensk högre utbildning. Självklart bidrar det också till en utveckling av kunskapen runt om i hela världen. Vi ska, som sagt, vara ett attraktivt land att studera i för flera.
Vi ska titta på det här. Det är för tidigt att säga exakt vilka uppdrag som vi ska ge till vår utredare. När det gäller myndighetsuppdraget handlar det mer om ett kartläggningsarbete för att se hur det fungerar i dag och hur universitet och högskolor jobbar med dessa frågor – detta för att vi ska kunna få en viss analys av och kunskapsunderlag till varför det skiljer sig så mycket åt och varför man gör så olika bedömningar av kostnader för olika utbildningar.
Kvaliteten i högre utbildning ska säkerställas genom det kvalitetssäkringssystem som riksdagen har fattat beslut om. Men det ska också säkerställas genom aktiv studentmedverkan. Studenterna ska vara aktiva och jobba tillsammans med lärare och forskare för att varje dag säkerställa en hög kvalitet på den högre utbildningen. Vi ska också säkerställa att internationella studenter är med i det viktiga kvalitetsarbetet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Herr talman! Hans Rothenberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att stävja och vända trenden av illegalt klotter.
Låt mig börja med att konstatera att antalet anmälda brott inte är något tillförlitligt mått när det gäller utvecklingen av klotter. Brottsförebyggande rådet bedömer att mörkertalet för klotter är högt och att det varierar kraftigt i landet. Under 2015 ökade andelen anmälda klotterbrott med ungefär 75 procent och en stor del av ökningen kunde härledas till Polisregion Stockholm. En möjlig förklaring till ökningen är förändringar i hur brotten rapporterats. Under sommaren 2014 lanserade nämligen Stockholms stad en mobilapplikation som bland annat underlättar rapporteringen av klotter och annan skadegörelse. Det är i grunden bra att fler brott anmäls och därmed kommer till polisens kännedom.
Polisen och det straffrättsliga systemet har en självklar plats i kampen mot klottret. Men Brå har också betonat vikten av att ett förebyggande arbete är anpassat till det klotterdrabbade områdets karaktär. Ett sådant arbete måste involvera dialog mellan bland annat kommunen, polisen och klottrarna själva.
Svar på interpellationer
Det finns ett behov av att utveckla samhällets insatser för att förebygga brott, inte bara inom rättsväsendet utan också hos andra aktörer såsom kommuner, företag och organisationer. Regeringen skapar nu bättre förutsättningar för ett strukturerat brottsförebyggande arbete över hela landet och har lanserat en nationell satsning för det brottsförebyggande arbetet. Jag har stort förtroende för att det kommer att medföra verktyg för ett bra lokalt brottsförebyggande arbete mot såväl klotter som andra brottstyper.
Herr talman! Tack, herr talman, för ordet och tack, ministern, för orden!
Klotter kan i dessa tider synas vara en något udda fråga att interpellera i. Det är ett av de brott som står lägst ned på straffskalan. Men det är brott som berör många enskilda människor. Det handlar om skadegörelse. Många gånger är klotter också inkörsporten till grövre brottslighet.
Ministern, som har hand om de polisiära frågorna, är helt klar över att man sällan börjar sin brottskarriär som bankrånare och avslutar den som snattare. Det sker en stegvis ökning av graden av dessa brott. Just därför är det så viktigt att samhället reagerar tidigt på ett tydligt sätt. Även de små brotten är brott, och de små brotten berör sällan institutioner.
Den här typen av brott handlar till exempel om skadegörelse på bilar som ägs av enskilda människor. De har köpt sina fordon för beskattade pengar. Hårt och slitsamt arbete ligger bakom. Det handlar om att förfula den miljö som vi alla dagligen befinner oss i. Klotter kan synas som ett litet brott, men det är nog ett av de brott som människor oftast ser har begåtts.
Den statistik som Brottsförebyggande rådet presenterade under första kvartalet 2016 visade att det gjordes över 30 000 anmälningar om klotter – 30 000 anmälningar på ett kvartal är 10 000 i månaden! Den matematiskt kunnige inser att det innebär ett antal anmälningar dagligen.
Man kan mycket väl säga att det har skett en teknisk utveckling som har gjort att det är enklare att anmäla den här typen av brott. Men det är bara att konstatera att anmälningarna har ökat under de senaste två åren. Vi kan också konstatera att fram till 2008 låg antalet klotteranmälningar på motsvarande nivå, men den sjönk från 2008 till 2014. Ursäkta att jag tar upp lite tråkig statistik, men det är alltid bra att ha lite fakta med sig när man debatterar med herr ministern.
Det svar som jag har fått från inrikesminister Anders Ygeman innehåller en bra bild av hur det ser ut, men jag saknar konkreta åtgärder som regeringen vill vidta för att stävja den här typen av brott. Det går inte att sopa dem under mattan med ursäkten att det är ett ungdomsbrott och att det ligger oförnuft bakom. Det här är faktiskt skador som många enskilda människor får betala med sina egna, som jag sa tidigare, beskattade pengar. Denna skadegörelse påverkar också många andra.
Jag skulle vilja se lite tydligare formuleringar än bara att regeringen skapar bättre förutsättningar för ett strukturellt brottsförebyggande arbete över hela landet. Därför frågar jag ministern: Vilket signalspråk vill regeringen skicka för att hantera och motverka klotter? Vilka insatser är man beredd att göra för att stävja brott som annars kan utvecklas? Vilka påföljder tycker ministern är rimliga framöver?
Svar på interpellationer
Herr talman! Jag vill markera att jag inte har någon annan uppfattning än Hans Rothenberg om den här brottstypen, sannolikt inte heller om andra brottstyper.
Jag är i grunden glad över att man har kunnat öka anmälningsbenägenheten genom den typen av appverktyg som har lanserats i Stockholm. På lite sikt borde det också kunna öka möjligheten till lagföring genom att man kan få in bilder på skadegörelsen direkt in i systemet.
Hans Rothenberg ställer ett antal konkreta frågor. Vi måste ha ett bättre brottsförebyggande arbete i samarbete mellan kommun, skola och socialtjänst. För att uppnå detta kommer vi att lansera ett brottsförebyggande handlingsprogram och tillsätta en nationell samordnare för den brottsförebyggande verksamheten.
I likhet med den moderatledda regeringen tror inte heller jag att det är straffen för den här typen av brott som kommer att vara avgörande, utan det är hur effektivt man kan arbeta förebyggande och i viss mån hur effektivt ett lagförande kan vara.
Herr talman! Tack, ministern, för det distinkta svaret!
Det låter bra att regeringen har idéer om det här och tar det på stort allvar. Men jag skulle önska att vi kunde problematisera den här frågan ytterligare. Det är inte bara att svepa över den som några fotnoter i riksdagsprotokollet.
Vad det handlar om är ju faktiskt ungdomar, huvudsakligen mellan 10 och 17 år, som ligger bakom den här typen av brottslighet. Sedan övergår skadegörelsen ofta till graffiti som är en annan sorts ”väggdekorationer”. Men i grunden handlar det om bristande respekt för andras egendom.
Det finns nog väldigt mycket att vinna på att motverka grövre brottslighet om man tidigt kan stävja den här till synes enkla formen av brottslighet. Som sagt, den kan accelerera till annan skadegörelse om det inte blir någon reaktion från samhället.
I Stockholm har Moderaterna föreslagit aktiviteter för att motverka klotter i Stockholms stad. Det handlar bland annat om att stoppa planer på öppna väggar, återinrätta nolltolerans mot graffiti samt satsa mer pengar på sanering. För att citera oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr:
”Vi ställer krav på särskilda klotterpoliser för att vi vill att alla anmälningar om klotter och skadegörelse ska följas upp av utredning. Den tidigare klotterpolisen var effektiv. De hade kunskap om vilka taggar som hörde ihop med vilka personer och såg hur frekventa klottrare rörde sig över stan.”
Det är ett initiativ som Moderaterna i Sveriges största stad har tagit. Jag skulle vilja fråga: Är detta ett initiativ som ministern tycker är relevant och bra i sammanhanget?
Svar på interpellationer
Herr talman! Även om jag hittills har hållit med Hans Rothenberg i det mesta han har sagt måste jag säga: Om man vill debattera åtgärder som föreslås i Stockholms kommunfullmäktige får man kandidera och ta debatten där.
Herr talman! Jag tänker inte kandidera i Stockholm av det enkla skälet att jag inte bor i Stockholm. Men ministern, som bor i Stockholm, skulle mycket väl kunna göra det. Jag tycker att det var ett lite väl lättvindigt sätt att komma undan en diskussion. Jag skulle nästan vilja kalla det arrogant – att inte kunna resonera och problematisera kring detta.
Jag frågade ministern om han tycker att det är ett bra initiativ – som ett exempel som skulle kunna användas i andra sammanhang. Jag fick inget svar. Jag tror inte att ministern ville svara på det.
Som jag tidigare har nämnt är det viktigt att samhället reagerar i god tid. Det ska samhället göra på alla nivåer. Precis som ministern säger i sitt svar berör det många olika instanser. Det kan vara företag, organisationer och kommuner, men det kan också vara staten i form av regeringen. Därför tycker jag att det är mycket relevant att ställa frågan vad regeringen vill göra specifikt för att motverka en tilltagande grad av brottslighet framöver.
Jag lovar att återkomma i den här frågan, och jag lovar att vi moderater kommer att ta frågan på allvar. Det är inte något som vi bara skriver på papper – och vi kommer inte att skriva det på väggarna heller – men vi kommer att följa upp frågan.
Herr talman! Jag är ledsen om Hans Rothenberg uppfattar mig som arrogant. Det var inte alls min mening. Däremot är det rimligt att de folkvalda i Stockholm får ta ställning till initiativ som väcks i Stockholm, liksom att de folkvalda i Luleå tar ställning till initiativ som väcks i Luleå.
När det gäller prioritering av polisens resurser menar jag att det är polisen själv som ska avgöra om den ena eller andra typen av poliser behövs. Det ska varken statsråd eller borgarråd i enskilda kommuner göra.
Jag välkomnar Hans Rothenbergs initiativ i frågan och tackar för en bra debatt.
Överläggningen var härmed avslutad.
Herr talman! Hans Rothenberg har frågat mig vad jag avser att göra för att motverka förekomsten av lokala medborgargarden.
Att känna sig trygg och säker i samhället oavsett könstillhörighet, sexuell läggning, politisk åskådning, hudfärg och nationellt eller etniskt ursprung är en högt prioriterad fråga för mig och regeringen. Det är något som alla i Sverige har rätt till. Respekten för varje människas absoluta rätt till integritet och självbestämmande måste värnas och vara tydlig.
Svar på interpellationer
Polismyndighetens grunduppgift är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och att garantera skydd för allmänheten. I den uppgiften ligger bland annat att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen. I den mån olika grupperingar begår brott eller stör den allmänna ordningen ska polisen ingripa.
När det gäller politiskt motiverad våldsbejakande extremism finns det ett nära samarbete mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen, som har till uppgift att inhämta och analysera information för att kartlägga de grupper som kan tänkas utgöra ett hot mot Sverige. Jag bedömer att båda myndigheterna har kapacitet att fullfölja sina uppdrag, och de har dessutom tilldelats extra resurser för innevarande år. Utöver detta stöder den nationella samordnaren för att värna demokratin mot våldsbejakande ex-tremism kommunerna i att utveckla sitt förebyggande arbete.
Arbetet för att säkerställa allas lika rätt att känna trygghet på våra gator kommer även i fortsättningen att vara en prioriterad fråga för mig och regeringen.
Herr talman! Frågan om medborgargarden är en fråga som tyvärr har blivit alltmer aktuell i samhället. Låt oss göra klart vad ett medborgargarde handlar om. Ett medborgargarde är per definition en frivillig vaktstyrka. Ibland tar vissa medborgargarden på sig polisiära uppgifter. En del av dem påstår att de verkar i brist på eller i väntan på myndighetsingripanden. Begreppet ”medborgargarde” syftar på att det handlar om medborgare som själva har tagit på sig uppgiften att vakta och skydda sig själva, sin omgivning eller andra skyddsvärda företeelser.
När känner människor att de är benägna att starta ett medborgargarde? Då är det ganska långt gånget. Det är när man upplever att civilsamhället är uppgivet och undrar över det offentligas åtagande att se till medborgarna och den trygghet som de har att kräva. Man drivs av frustration. Man drivs många gånger av uppgivenhet. Detta måste förebyggas med relevanta åtgärder, och även här måste man markera tidigt när så sker.
Jag ska ärligt säga att jag inte tror att vi ska behöva debattera den här frågan så mycket, för jag är fullkomligt övertygad om att ministern och regeringen är överens med alla 349 ledamöter i kammaren om att detta är ett oskick, ett otyg.
Med den här interpellationen vill jag att vi i Sveriges riksdag diskuterar frågan, lyfter upp den på en nivå så att ingen ska kunna säga något annat än att den här frågan är något som vi har ögonen på. Jag tror att det är viktigt att man från alla politiska krafter motarbetar detta.
Det finns en aktualitet som i dagarna har uppstått när gruppen Soldiers of Odin patrullerar på vissa av våra gator i olika städer. Den antirasistiska tidskriften Expo har kartlagt den organisationen. Den grundades i Finland för två år sedan av en välkänd nazist. Enligt Expo finns organisationen på drygt 15 platser i Sverige, och enligt tidningen har flera av personerna bakom organisationen tidigare dömts för brott, och vissa medlemmar ska även ha kopplingar till nazism och främlingsfientliga grupper.
Detta är ytterst oroande, för det är ytterligare en dimension av medborgargarden som vi inte har sett tidigare. Det är när det finns en dimension av politik – kalla det gärna pseudopolitik – där det finns extremism inblandad, där det inte bara handlar om att värna och skydda när man tycker att samhället inte räcker till med sin rättsapparat. Här handlar det om att använda det som täckmantel och plattform för att sprida en osäkerhet i samhället. Det gör att den typ av medborgargarden som nu tyvärr börjar komma till liv har ytterligare en dimension som jag känner är oerhört viktig att vi är observanta på.
Svar på interpellationer
Därför skulle jag vilja ha lite tydligare svar, lite tydligare resonemang från ministern om hur vi ska kunna koppla ihop den här växande extremismen med att svara upp mot att människor inte ska känna oro för att brott begås men också att vi inte ska ge de här extremisterna möjlighet att patrullera på våra gator.
Herr talman! Först och främst tror jag att vi måste slå fast att människor i Sverige känner sig tryggare i dag än vad de har gjort på 20 år, om man ser i de nationella trygghetsundersökningarna. Vi kan slå fast att vi har ett mycket stort antal poliser, att vi aldrig har satsat mer resurser på polisen än vad vi gör i dag. Det finns en god grund att stå på när vi gör det trygghetsskapande arbetet.
Även om jag håller med om allt Hans Rothenberg säger tror jag att vi måste göra en distinktion mellan två saker. Det ena är den positiva viljan att vara med att öka tryggheten i sitt grannskapsområde eller i sin stad. Det är när man är en hjälp till polisen, är ögon och öron och skapar trygghet. Det är när föräldrar går ut på gator och i samverkan med övriga samhället och myndigheter gör en god insats för att öka tryggheten. Det är en sak.
Det andra är de som ger sig ut på gatorna i strid med ordningsmakten och ofta ställer till större problem och skapar större problem för ordningsmakten än vad de löser. I fallet med Soldiers of Odin är det alldeles uppenbart att de tillhör den senare kategorin. De ställer till stora problem för ordningsmakten och har själva gjort ett förfärande avtryck som individer i det belastningsregister som finns. De har själva gjort sig skyldiga till rätt stor brottslighet.
Frågan är: Vad ska vi göra för att mota den utvecklingen? Vi ska för det första uppmuntra alla de goda krafter som vill vara med och hjälpa till och göra ett tryggt samhälle ännu tryggare. Det är alla de föräldrar som är med och nattvandrar och alla värdar i Lugna Gatan och andra liknande organisationer som går ut och gör storartade insatser.
Det andra är naturligtvis att vi slår ned på dem som försöker att göra gatorna osäkra och försöker att göra en politisk poäng av att vara något slags medborgargarde. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de inte är något medborgargarde. De är snarare en lynchmobb. De har redan på förhand bestämt sig för vilka som är förövarna som de ska ge sig på.
Jag hoppas att vi ska vara överens om vägen framåt. Vi ska ha ett tryggare samhälle, använda oss av alla goda krafter och fortsätta att bygga ut polisverksamheten och den förebyggande verksamheten i samarbete mellan skola, socialtjänst och boende. Sedan ska vi låta pajasarna i Soldiers of Odin motas bort.
Herr talman! Tack, ministern!
Svar på interpellationer
Vi kommer in på en annan form av gemensam aktion från civilsamhället. Det är just begreppet grannsamverkan. Där talar vi om någonting positivt. Ministern tangerade det. Grannsamverkan är ett samlingsnamn för åtgärder som innebär att boende i ett område bildar ett brottsförebyggande nätverk.
Grannsamverkan innebär att grannar och närområdet går samman och förebygger kriminalitet. Där kan man vidta olika åtgärder som bevakning, märkning av ägodelar och rapportering av brott till polisen, och man är vittnen. Det förekommer inte minst i småbåtshamnar som har blivit väldigt utsatta för stölder av båtmotorer. Det är lågt hängande frukter som plockas från vattnet under dygnets mörka timmar.
Grannsamverkan är den goda delen. Men det är också viktigt att grannsamverkan får stanna vid att vara grannsamverkan och inte behöver övergå i någonting annat. Där är gränsen ibland hårfin. Det är väldigt viktigt att man från myndigheter och ordningsmakten har ett vakande öga på att grannsamverkan stannar vid detta och inte urartar från att vara några som bevakar ett område och rapporterar till att vara en större grupp som bevakar området men också gör egna insatser och låter bli att rapportera. Då har grannsamverkan väldigt raskt övergått till ett medborgargarde.
Att det inte ska gå den vägen är ett politiskt ansvar som ligger på kommunen med att ordna samhället, stadsbyggnaden och bevakning på ett bra sätt som gör att människor inte ska kännas vid detta. Men det åligger också det statliga ansvaret att det finns en ordningsmakt som ganska snabbt kan reagera när sådant här händer. Samhället bygger på trygghet och tillit. När tryggheten och tilliten inte finns uppstår situationer när människor känner att de behöver ta makten i egna händer.
Från moderat håll hävdar vi att Sverige ska fungera och polisen finnas där och när vi behöver den. Vi har presenterat att 2 000 nya poliser ska kunna utbildas under de kommande fyra åren. Till det läggs nästan 2 miljarder kronor i vår budget. Det handlar om att rekrytera, att utbilda och också att behålla poliser.
Jag har mött poliser som i dag emellanåt tyvärr känner sig smått uppgivna över en brottslighet som ändrar karaktär och gör att de inte kan vara med på plats. Det som ligger bakom är tyvärr utanförskapet. Att människor står utanför är det största gissel som vårt samhälle har.
Detta är inte någonting som uppfanns under regeringens första två år. Det uppfanns inte heller under alliansregeringens tid. Det är någonting som vi tyvärr fått ärva under ett antal decennier. Det är strukturellt. Det har byggts upp i ett samhälle där man inte har värderat värden som rätten att göra rätt för sig och där många människor har uteslutits ur arbetsgemenskapen.
Vi vill från moderat håll stärka polisens resurser att kunna vara på plats och därmed göra existensen av denna typ av medborgargarden helt onödig.
Herr talman! Vi är naturligtvis helt eniga med Moderaterna om vikten av att ha fler poliser närmare medborgarna. Det var också syftet med den stora polisreform som Moderaterna tog initiativ till och som vi har fullföljt.
Vi har också tillskjutit mer pengar till polisen i år. Det är en kvarts miljard kronor i vårbudgeten och ytterligare en kvarts miljard till Migrationsverket för att underlätta polisens arbete i den delen.
Svar på interpellationer
I höst återkommer vi till hur mycket vi vill satsa på polisen framgent. Jag har varit tydlig och sagt att om den situation som vi nu är i blir långvarig kommer vi att få tillföra polisen ytterligare resurser.
Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten om det som inte är någon egentlig åsiktsskillnad med att bara vräka ur mig ord i kammaren.
Jag tar till mig ministerns signaler om att detta är någonting som är satt under högsta prioritet och kommer också att följa frågan. Jag tror att vi är många som kommer att följa frågan. Det är med oro man ser vad som händer. Många människor känner också oro när de är på gator och torg.
Tack för kommande goda insatser!
Herr talman! Tack, Hans Rothenberg! Jag ser fram emot fler diskussioner. Jag ser också fram emot att föra fler diskussioner på andra områden än de som jag är direkt ansvarig för.
Om vi ska lösa detta behövs det, precis som Hans Rothenberg är inne på, fler poliser, snabbare lagföring och tydliga påföljder. Men det krävs också fler jobb, bättre skola och minskade klyftor.
Blir vi framgångsrika på båda dessa sidor kommer också samhället att gå framåt. Tack för debatten!
Överläggningen var härmed avslutad.
Kammaren beslutade kl. 15.57 på förslag av förste vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
Herr talman! Pia Nilsson har frågat mig på vilket sätt jag, regeringen och polisen arbetar för att utveckla och förbättra insatserna när det gäller att beivra brott och lagöverträdelser som är relaterade till yrkestrafiken.
Trafiksäkerhetsarbetet är en självklar och viktig del av Polismyndighetens arbete för att förebygga, förhindra och ingripa mot brott. En viktig utgångspunkt i myndighetens trafiksäkerhetsstrategi är därför att alla poliser i yttre tjänst ska medverka i arbetet mot kriminella i vägnätet samt kontrollera nykterhet och körkortsbehörighet vid varje förar- och fordonskontroll. Målet är först och främst att minska antalet döda och skadade i trafiken. Kontroller av yrkestrafik syftar dock inte enbart till ökad trafiksäkerhet utan även till att säkerställa en sund konkurrens och en god social situation för förarna.
Svar på interpellationer
I varje polisregion finns det särskilda grupper som är specialiserade på att kontrollera yrkestrafiken. Dessa grupper består av både poliser och särskilt utbildade bilinspektörer. I januari 2015 trädde nya regler i kraft som ger ökade befogenheter för bilinspektörer att vidta åtgärder som tidigare krävde polismans kompetens. Detta innebär bättre möjligheter att kontrollera och motverka den olagliga yrkesmässiga godstrafiken och skapar förutsättningar för en mer effektiv polisverksamhet.
En ökad trygghet på våra vägar är dock inte enbart en polisiär fråga utan kräver förebyggande insatser från hela samhället. För att samhällets resurser ska utnyttjas mer effektivt har en försöksverksamhet med automatiska nykterhetskontroller i hamnar, så kallade alkobommar, nyligen genomförts. Regeringen har gett Trafikverket i uppdrag att förbereda införandet av alkobommar i tre till fem hamnar som bedöms lämpliga för detta. En redovisning av uppdraget ska lämnas till Regeringskansliet senast den 31 oktober 2016.
Det är Polismyndighetens ansvar att bedöma hur många trafikpoliser och bilinspektörer som behövs för att utföra de uppgifter som Polismyndigheten har på trafikområdet och hur den samlade resursen ska användas. Regeringen avser att noga följa utvecklingen och säkerställa att Polismyndigheten har förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag.
Herr talman! Jag vill börja med att tacka inrikesminister Anders Ygeman för det klarläggande svaret.
Ja, det pågår onekligen en hel del polisiärt arbete relaterat till yrkestrafiken – insatser som sällan når mediernas rampljus eller tidningarnas rubriker men som är av yttersta vikt för att vidmakthålla ordning och reda på våra vägar.
Det känns tryggt att veta att det i varje polisregion finns särskilda grupper som är specialiserade på att kontrollera yrkestrafiken. Det är både trafikpoliser och bilinspektörer, som nu har fått ökade befogenheter.
Herr talman! Regeringen har sedan den tillträdde hösten 2014 genomfört en rad viktiga reformer för sund konkurrens, hållbara transporter och sjysta villkor i transportbranschen – och det har gett resultat!
Den 1 januari 2015 trädde nya regler i kraft som innebär att sanktionsavgifter på 40 000 kronor tas ut från den som överträder bestämmelserna om cabotage.
För den som inte känner till vad cabotage är: Det innebär helt enkelt att ett utländskt transportföretag har rätt att utföra upp till tre inrikes transporter i ett annat land än hemlandet inom sju dagar i samband med en internationell transport.
Sedan den 1 mars 2015 får Polismyndigheten och Tullverket dessutom besluta om att klampa ett fordon mekaniskt, elektroniskt eller med annan låsanordning. De nya reglerna ger också möjligheter att beslagta exempelvis färdhandlingar, registreringsskyltar och nycklar. Och i maj nästa år kommer Transportstyrelsen att redovisa regeringens utredningsuppdrag om bland annat ett tydligare beställaransvar.
Svar på interpellationer
Herr talman! Enligt Transportstyrelsen har till dags dato 97 ärenden – 97 ärenden – med överträdelse av cabotagebestämmelserna handlagts. Av dessa har 87 betalat förskott av sanktionsavgift till den sammanlagda summan av 2,4 miljarder kronor. Antalet klampningar rör sig om mellan tio och tolv stycken.
Regeringens kraftfulla agerande har gett resultat, och Transportstyrelsen och polisen är mycket nöjda med de positiva effekter som reformerna de facto har inneburit.
”Den ökade kontrollen och sanktionsavgifterna har haft en avskräckande effekt”, säger Rainer Nilsson, sektionschef på Transportstyrelsen. ”Problemen med utlandsbaserade transportföretag som missköter sig har minskat.”
Även trafikpoliserna själva vittnar om att de kraftfulla sanktionsavgifterna på 40 000 kronor och möjligheten till klampning har fått effekt.
”Vi har inte klampat något fordon”, säger trafikpolisen i Västra Götaland. ”Vi behöver inte. Vi får in pengarna ändå … Det kostar en massa pengar att stå stilla …”
Men, herr talman, det finns ett stort orosmoln. Det lyftes fram under min praktikdag hos trafikpolisen i Västerås. Vad händer nu, när allt fler trafikpoliser går i pension? Kommer nya trafikpoliser att utbildas? Kommer tjänsterna att återbesättas? Vad händer?
Ytterst är det förstås Polismyndigheten själv som har att hantera den här typen av frågor, men på vilket sätt kan statsrådet säkerställa att Polismyndigheten har de rätta förutsättningarna att fullgöra sitt uppdrag att kontrollera yrkestrafiken som rullar på våra vägar även framdeles?
Herr talman! Jag delar Pia Nilssons bedömning att vi har ökat säkerheten på våra vägar. De åtgärder som har vidtagits har lett till att fler har betalat sanktionsavgiften i förskott, och vi har uppnått en avskräckande effekt. Det faktum att man nu kan klampa gör att fler erlägger sanktionsavgifter. Vi kommer dock att behöva skärpa klampningsverktyget så att vi får fler möjligheter till klampning och till att ha med den tekniken i fler bilar.
Pia Nilsson ställer tre frågor som handlar om hur vi kan säkerställa att rätt antal kontroller görs, att rätt kompetens finns och att ny personal utbildas.
Jag kan svara att nya trafikpoliser kommer att utbildas. Men kanske ännu viktigare är att det nu utbildas nya bilinspektörer och att sex av sju polisregioner ökar antalet bilinspektörer. Bilinspektörer är den civila yrkeskategori som är specialiserad på att utföra kontroller av tung trafik.
När det gäller den vanliga trafikpolisverksamheten mot privatbilister kan den i högre grad utföras av vanliga poliser ute i lokalpolisområdena. Här ser vi också en stark effekt av den tekniska utvecklingen såsom ATK, automatisk trafikkamera. Vi kommer att se andra utvecklingsområden för ny teknik.
När det gäller både personbilar och lastbilar och nykterhetskontroller ser vi fördelarna med alkobommar i våra hamnar. Vi ser att de försök som gjorts hittills har varit framgångsrika såtillvida att man har kunnat både gripa dem som har kört med alkohol i kroppen och avskräcka andra från att dels dricka alkohol, dels i andra hand köra bil med alkohol i kroppen.
Svar på interpellationer
Det krävs alltså teknikutveckling, personalutveckling och utbildning men också sedan regeringsskiftet en aktivare roll i Europeiska unionen för att säkerställa att Sverige inte sitter i ett hörn utan är med i de progressiva krafter som vill driva på för ett socialt Europa och för en transportnäring som tävlar på sjysta villkor.
Det krävs, för även om vi har tagit många på cabotage är både cabotagereglerna och kombidirektivet oöverskådliga och svåra för polisen att jobba med. Skulle vi ha enklare och tydligare regler skulle det göra mycket för att kunna rensa upp på marknaden. Vi kan också fundera på om vi inte ska gå till mer av fjärravläsning av färdskrivare för att på så sätt få ännu fler nya verktyg för att kunna hålla ordning och reda.
Målet är att ha så bra ordning och reda och lagefterlevnad på våra vägar att kontrollerna riktas dit där vi tror att vi har störst möjlighet att göra nytta och öka regelefterlevnaden.
Herr talman! Tack, inrikesminister Anders Ygeman, för tydliga besked! Jag tror att de som lyssnar på den här debatten, inte minst de nuvarande trafikpoliserna, kan känna sig lugna med det besked som inrikesministern lämnar: Det kommer att utbildas nya trafikpoliser. Det är ett väldigt viktigt budskap.
Sedan instämmer jag i de förslag som Anders Ygeman här presenterar, framför allt om att skapa enklare och tydligare regler. Det är väldigt viktigt att ha den transparensen och tydligheten inom framför allt yrkestrafiken.
Klampningsverktyget är viktigt. I dag möjliggörs klampning bara under 24 timmar. Man kan fundera över varför. Nu pågår ett arbete för att se över om det går att ta bort tidsgränsen och låta klampningen pågå så länge reglerna inte efterlevs och man inte har justerat de skevheter och fel som finns på fordonet.
Det pågår dessutom en del utredningsuppdrag som Transportstyrelsen ska redovisa i maj nästa år. Beställaransvaret kommer att ha stor betydelse. Det är ett komplicerat arbete, men Transportstyrelsen jobbar frenetiskt och kommer att presentera något väldigt intressant, hoppas vi. Vi hoppas förstås också att det blir verkningsfullt.
Anders Ygeman nämnde också att det är viktigt att vi är aktivare i EU för att hitta en gemensamhet här. Jag tycker förstås att det behöver göras mycket mer, inte minst polisiärt. Jag vet ganska lite om hur den svenska polisen samarbetar med polis i övriga EU-länder just när det gäller yrkestrafiken och kontrollen av cabotagetrafiken. Det kunde vara intressant om Anders Ygeman kunde nämna lite kort hur det samarbetet ser ut. Det här problemet är ju onekligen gränslöst. Det krävs alltså gemensamma internationella insatser, inte minst mellan EU-länderna.
Det är viktigt att vi får styrning på de oseriösa företagen, så att vi gynnar seriösa och framför allt svenska åkeriföretag, där goda villkor och säkerhetstänk är norm. De ska inte behöva konkurrera med oseriösa företag som inte efterlever de lagar och regler som de har att följa.
Jag ser fram emot att få veta lite mer om hur den svenska polisen samarbetar med polisen i övriga EU-länder.
Svar på interpellationer
Herr talman! Tack, Anders Ygeman, för de många klargörande svaren! Jag vill ändå ställa vad man skulle kunna kalla för några kontrollfrågor och fundera lite om detta med klampning. Om vi utbildar fler bilinspektörer som kommer att ha i uppgift att kontrollera yrkestrafiken, kommer de då att ha möjlighet att också klampa? Det är en fråga som man måste ställa. Om de ska vänta på att det ska komma en polis för att få klampa lär det inte bli mycket av det hela.
När man klampar är det dragbilen som man klampar, medan trailern, med godset, står kvar. Redan i dag händer det faktiskt att det då kommer en annan dragbil och tar trailern och sticker. Det kan ju inte vara meningen att det ska vara på det sättet. Man måste klampa även trailern, men det gör man inte i dag.
I sammanhanget kan man också notera att vid ett antal tillfällen har motorcykelklubbar, alltså organiserad brottslighet, betalat sanktionsavgifterna. Detta måste vi titta på från en annan utgångspunkt, naturligtvis, men det är intressant att se att den organiserade brottsligheten redan finns inne på den här marknaden.
När vi diskuterar de här frågorna tar de borgerliga partierna upp frågan om vägslitageskatt. Jag skulle vilja att inrikesministern lite grann berörde vilka möjligheter en vägslitageskatt skulle ge när det gäller att få bättre koll på just detta område. För mig framstår det som en möjlighet att man då skulle kunna ha en gps-puck i varje bil för att kunna kolla dem lite bättre. Jag vet inte om detta är möjligt, men inrikesministern kan säkert svara på frågan.
Sedan finns det de som har eller har haft förhoppningar om att vi skulle kunna få en gemensam organisation för trafikpolisen, alltså att de inom polismyndigheterna skulle få särskilda befogenheter att jobba tillsammans. Det tar ju trots allt tio år att utbilda en trafikpolis. En bilinspektör kan bli färdig lite fortare, men med all kunskap och praktik som krävs tar det ungefär tio år för en trafikpolis att bli färdigutbildad. Med tanke på hur pensioneringarna bland trafikpoliserna tar fart är risken stor att vi får en svacka där vi inte har tillräckligt många poliser, även om man nu tar tag i frågan. Vi kan ju inte göra så mycket mer än att nu ta tag i frågan. Gamla synder får vi lida för.
Jag skulle gärna vilja höra lite reflektioner kring om man på detta sätt skulle kunna få ett kraftfullare arbete över hela landet, där trafikpoliserna kan stötta varandra.
Herr talman! Detta var många frågor. Jag ska försöka besvara de flesta. Kanske några får återkomma i framtida interpellationer.
När det gäller klampning stöder jag naturligtvis arbetet. Även om klampning hittills har varit effektivare än man kunde tro är det viktigt att den som har gjort fel ska veta att innan böterna är betalda får man inte köra iväg med sin bil. När det gäller detta med klampning av trailer får jag faktiskt passa. Vi får återkomma om varför lagstiftningen ser olika ut.
Beställaransvar är en bra metod. Här håller jag helt med interpellanten. Det är en bra metod, kanske inte för att det gör så stor praktisk skillnad direkt utan för att det skickar en viktig signal till transportköpare och bransch om att de också har ett ansvar för de sociala villkor och den regelefterlevnad som deras beställningar ger upphov till.
Svar på interpellationer
Låt mig ta upp detta med samarbete inom EU. Det polisiära samarbetet är inte så stort när det gäller cabotageregler eftersom det är något som uppträder i det land dit transporten har gått, där man sedan får göra tre lastningar eller lossningar. I sådana fall har man inte så mycket nytta av polisiärt samarbete. Däremot sker det ett stort politiskt arbete för att få ett bättre regelverk till stånd och kunna undvika det som ibland kallas big cabotage, alltså där man utnyttjar cabotagereglerna till det yttersta och på ett sätt som de inte var tänkta för.
Det ligger i Sveriges intresse att driva på för nya, enklare regler både för att göra det lättare för polis att kontrollera och för att göra det lättare för den seriösa transportnäringen att efterleva reglerna. Ingen tjänar på oklara regler.
Bilinspektörer är en viktig del. De går snabbare att utbilda. Om de inte har samma möjligheter som poliser har krävs dock att de samarbetar med polis, precis som Leif Pettersson framhöll. Kan man inte klampa måste man ha polis med sig. Jag är inte främmande för att se över hur regelverket för bilinspektörer ser ut, så att de ges så stor slagkraft som möjligt. Jag stänger alltså inte dörren för den möjligheten.
När det gäller vägslitageavgift ser vi utvecklingen i USA. Där sätter man gps-puckar på alla bilar som kommer från Mexiko, och man har haft en väldigt positiv utveckling när det gäller regelefterlevnaden. I den meningen skulle en vägslitageavgift slå undan benen för den olagliga trafiken under cabotageflagg. Ur det perspektivet skulle det alltså vara väldigt bra att få en vägslitageavgift på plats.
Sedan var det utbildningsfrågan, frågan om regioner och frågan hur trafikpolisverksamheten är organiserad. I dag ligger utvecklingsansvaret och policyansvaret när det gäller trafikpolisen på Trafik Region Mitt. Sedan är det lite olika organiserat i de polisregionerna. I reformen var tanken att vi skulle få en enhetlig regional organisation, men två polisregioner har valt att gå en annan väg. Därför är det lite olika organiserat.
Jag tror att det finns all anledning att ha ett utbyte av erfarenheter och kunskaper på det tunga området. Det hoppas jag att det här utbildningscentrumet ska kunna leda till. När det gäller det lätta området handlar det mer om att följa stöld- och inbrottsligor. Det handlar om underrättelsesamarbete för att kunna hålla den kommunikationen.
Sedan tror jag att de tidigare försyndelserna, den nya tekniken och det nya arbetslivet gör att vi kommer att få se ett annat utbildningsmönster för de nya trafikpoliserna. De kommer att gå kortare kurser. De kan då bli specialister på olika områden, så att man inte måste ha all kompetens samlad i en person. I exempelvis norra Sverige kanske det är vissa typer av utbildningar som är viktigare. I andra delar av Sverige är det andra. Då kan vi, så att säga, snabba upp basplattan i utbildningsnivån. Och olika poliser har då olika trafikpoliskompetens. Jag tror att det i alla fall i det kortsiktiga perspektivet är på det sättet vi får möta det stora utbildningsbehovet.
Sedan gäller det bilinspektörer. I sex av sju polisregioner ökar antalet bilinspektörer.
Svar på interpellationer
Herr talman! Vi skulle kunna sammanfatta den här debatten så här: Regeringens kraftfulla insatser för en sund konkurrens, hållbara transporter och sjysta villkor inom transportbranschen har gett resultat.
Polisen har nu möjlighet att ta ut en sanktionsavgift på 40 000 kronor. Polisen har nu möjlighet att klampa, det vill säga låsa lastbilsekipage för att förhindra fortsatt färd. Polisen har nu möjligheter att beslagta nycklar, frakthandlingar och registreringsskyltar om regler inte följs. Verktyg finns på plats.
Detta, herr talman, kunde polisen inte göra under förra mandatperioden eftersom alliansregeringen inte prioriterade det trafikpolisiära arbetet. Nuvarande regering har däremot valt att prioritera arbetet, och genomslaget har inte låtit vänta på sig. 97 ekipage har till dags dato ålagts sanktionsavgifter motsvarande 2,4 miljoner kronor.
Inrikesminister Anders Ygeman har på ett klargörande sätt redovisat det polisiära arbetet kring yrkestrafiken. Jag kan konstatera att mycket görs, vilket vidimeras inte minst av trafikpoliserna själva men även av Transportstyrelsen. Ministern har också redogjort för hur han noga kommer att följa utvecklingen framöver och att nya trafikpoliser kommer att utbildas. Det är viktigt, herr talman. Det är nödvändigt. Och det känns tryggt.
Herr talman! Jag vill tacka också för svaren på mina frågor. Det var klargörande, och det är bra att vi följer de här frågorna och att vi kan se framtiden an med tillförsikt även när det gäller bilinspektörer och hur deras kompetens och befogenheter kommer att se ut framöver. Man tittar närmare på det. Det är kanske inte möjligt att ge dem en polismans befogenhet, men de kan i alla fall i vissa lägen få mer av makt, så att säga, ute på vägen. Jag tackar för svaret.
Herr talman! Jag vill passa på att tacka Pia Nilsson och Leif Pettersson för en bra debatt. Vi har under ett antal år tillsammans slagits för ordning och reda på svenska vägar. Det gläder mig att de fortsätter den kampen och diskussionen. Det gläder mig också att de har fått gehör för många av sina synpunkter både hos infrastrukturminister Anna Johansson, som nu går vidare med att permanenta alkobommar i våra hamnar och som stenhårt driver de här frågorna i EU, och på mitt område, där vi ser en kraftig ökning av både sanktionsavgifter och bilinspektörer.
Förhoppningsvis kan vi växla ut det här i ökad ordning och reda på svenska vägar och en framgångsrik svensk transportbransch, som kan vinna marknadsandelar.
Överläggningen var härmed avslutad.
Svar på interpellationer
Herr talman! Mikael Oscarsson har frågat justitie- och migrationsministern vad han avser att göra för att komma till rätta med polisbristen och de vakanser som finns i många polisdistrikt. Mikael Oscarsson har också frågat vad ministern avser att göra för att komma till rätta med problemen som uppstått i och med den nya polisorganisationen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Den nya Polismyndigheten inledde sin verksamhet den 1 januari 2015, men arbetet med att genomföra reformen kommer att prägla myndigheten de närmaste åren. För närvarande pågår också en lönerevision vid myndigheten. Jag kan förstå att oro och frustration kan uppstå i samband med detta. Personalomsättningen bland poliser som helhet är fortfarande låg i jämförelse med genomsnittet för svensk statsförvaltning. En oroväckande tendens är dock att det i större utsträckning är unga poliser med få år i tjänst som väljer att lämna myndigheten. Det är därför angeläget att Polis-myndigheten noga följer och agerar på utvecklingen av personalomsättningen inom myndigheten. Jag förutsätter att Polismyndigheten och arbetstagarorganisationerna har ett konstruktivt samarbete i syfte att långsiktigt utveckla Polismyndigheten på bästa sätt.
Ombildningen av svensk polis är en av de mest omfattande organisationsförändringarna inom staten på många år. Det är av stor vikt att intentionerna med ombildningen uppfylls och att Polismyndigheten även i övrigt har goda förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Regeringen har mot den bakgrunden gett Statskontoret i uppdrag att utvärdera ombildningen i förhållande till dess mål och syfte. Regeringen har vidare föreslagit riksdagen i vårändringsbudgeten för 2016 att Polismyndighetens anslag för innevarande år ska öka med 283 miljoner kronor. Enligt det budgetunderlag som Polismyndigheten lämnade till regeringen i februari bedömer myndigheten att man på längre sikt behöver öka antalet polisanställda. Regeringen avser att noga följa hur Polismyndighetens förutsättningar att fullfölja sitt uppdrag utvecklas.
Herr talman! Det är väldigt angeläget att diskutera polisfrågorna. Det handlar om människors trygghet, och det handlar om skydd mot inre hot. För den sakens skull var jag ganska nyligen på ett besök i Norduppland. Jag träffade anställda poliser och polischefen för polismyndigheten i Norduppland. Jag fick en ganska skakande rapport om de problem man har, särskilt med att upprätthålla den yttre tjänsten. Man hade 60 tjänster, och 10 var vakanser. Man hade väldigt svårt att behålla personalen. Det man särskilt pekade på var resursbristen och de alltför låga lönerna. Flera kvinnliga poliser som jag pratade med, som hade jobbat i sex sju år, låg fortfarande kvar på 24 500 kronor i månaden. Man pekade också på att det är brist på kompetensutveckling samt en otydlig ledning och styrning.
I Upsala Nya Tidning har polisområdeschefen varit väldigt tydlig. Han uttrycker det som ett akutläge. Det måste göras något för att klara den dagliga bemanningen. I dag hinner många poliser knappt äta. Det har kommit fram uppgifter om att man har uppemot 300 arbetspass fram till midsommar att fylla. Man lyfter också fram den senaste undersökningen från Polisförbundet som visar att 75 procent av landets poliser det senaste halvåret har övervägt att sluta. Situationen är värst i Polisregion Mitt, där bland annat Uppsala ingår.
Svar på interpellationer
Jag hade i förra veckan ett samtal med Christer Nordström, som är presstalesperson för Uppsalapolisen. Han har varit anställd i polisen i 46 år. Han berättade att han aldrig har varit med om något liknande. Han menade att det i princip är en organisation i upplösning. Det är så stora problem. Han pekade särskilt på att den nya polisorganisationen i grunden var någonting som var positivt men att det är en hel del saker som inte har blivit som man har tänkt sig. En sak gäller personalrekryteringen. Man har inte möjlighet att rekrytera lokalt. I stället för att rekrytera personal lokalt och skicka den på utbildning kommer det nya poliser som exempelvis blir placerade i Norduppland. Det har visat sig att många inte vill något hellre än att komma till något annat ställe. Det gör att man på många ställen saknar kontinuitet, vilket gör att polisverksamheten blir lidande. Det finns också väldigt lite av incitament för att vara kvar i yttre tjänst. Man vittnar om att det hela tiden kommer nya projektuppgifter där det ges löneförhöjningar. Men det är stora brister just när det gäller belöningen för att göra den yttre tjänsten.
Frågan är: Hur ser ministern på de stora utmaningar som polisen står mitt uppe i? Vad har ministern för handlingsplan för att hjälpa till med problemen med poliser som slutar och polisbrist, både i Uppsala och runt om i landet?
Herr talman! Vi har aldrig satsat mer resurser på svensk polis än vad vi gör i dag. Vi har inte på 40 år haft fler polisanställda i Sverige än vad vi har i dag. Vi har i stort sett lika många poliser som vi har haft under de absolut bäst bemannade åren.
Samma sak ser vi i Uppsala. I Region Mitt har vi 37 fler poliser i dag än vad vi hade för ett och ett halvt år sedan. Det är 50,4 procent av poliserna som är i yttre tjänst i lokalpolisområdena, alltså det mål som Mikael Oscarsson tillsammans med en enig riksdag satte upp för polisverksamheten.
Samtidigt ska vi inte blunda för utmaningarna. Vi har haft år nu med det största asylmottagandet sedan andra världskriget, en enorm humanitär insats som också har ställt polisorganisationen under stor press. Vi har gränskontroller för första gången sedan 1994, en uppgift som kan sluka stora polisiära resurser, och vi lever med ett förhöjt terrorhot som under perioder varit uppe på den högsta nivån på skalan någonsin. Samtidigt har vi den största omorganisationen sedan 1965. Det är klart att detta ställer polisorganisationen inför påfrestningar.
Risken är, herr talman, att man låter de här påfrestningarna gå ut över den omorganisation som Mikael Oscarsson och en enig riksdag har varit med och beslutat om, och man låter den gå ut över rikspolischefen.
Vi måste se till att vi värdesätter svensk polis på ett bra sätt. De måste ha rätt resurser, och därför är det glädjande att vi aldrig har satsat mer ekonomiska resurser än nu. Vi måste också se till att de har rätt verktyg till sitt förfogande.
Däremot tror jag inte att vi ska gå in och peta i verktygslådan och säga: Här ska det vara en polis mer, och här ska det vara en polis mindre. Det där är saker som de professionella inom polisen själva måste klara av. De måste prioritera utifrån hur situationen ser ut i det egna lokalpolisområdet, i den egna regionen. Vi måste lita på att polisen gör professionella bedömningar.
Svar på interpellationer
Vi måste däremot se till att de har en rimlig ekonomisk förutsättning att klara detta, och det var skälet till att regeringen sköt till 283 miljoner i ändringsbudgeten för innevarande år för att bättre kunna möta de här förutsättningarna, kunna anställa civil personal och därmed frigöra uniformerad personal ute i verksamheten.
Det var också skälet till att vi tillförde nästan lika mycket pengar till Migrationsverkets trygghetsarbete för att kunna minska belastningen för polisen i yttre tjänst. I Norduppland eller uppe i Gästrikland och Västernorrland är flyktingförläggningar och asylboenden ofta placerade ganska långt ifrån befolkningscentra och med, ibland, alltför dålig bemanning nattetid enligt Migrationsverket. Den situationen har gjort att alltför många poliser har fått åka på alltför många ärenden dit, vilket har tagit stora resurser från polisorganisationen.
Därför är både tillskottet till Migrationsverkets säkerhetsarbete och deras förmåga att bättre upphandla boenden och det ekonomiska tillskottet vi gör till polisen viktigt.
Sedan är frågan: Lever reformen upp till de målsättningar som riksdag och regering har ställt upp och varit överens om? Blir det fler poliser i yttre tjänst? Fungerar rekryteringen på det sätt som det var tänkt, eller är den farhåga som lyftes om den lokala rekryteringen riktig?
Det här är saker som Statskontorets utvärdering måste svara på, och jag ska vara tydlig, Mikael Oscarsson: Även om vi har varit överens här i kammaren om omorganisationen är det inte den bästa omorganisationen i världen som är mitt mål. Mitt mål är tryggare människor och mindre brottslighet, och finns det saker som utvärderingen pekar på behöver ändras så hoppas jag att vi i stor enighet i Sveriges riksdag också kan möta de utmaningarna.
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Vi har på många sätt stora utmaningar i samhället. Vi har allt större vapenbeslag. Vi ser uppgörelser mellan olika gäng i princip varje vecka. Det finns en otrygghet som växer för många grupper i samhället.
För att gå tillbaka till presstalespersonen i Uppsala så kommer han hela tiden tillbaka och säger: Mikael, vår uppgift är att utreda och lagföra brott. Men i dag hinner vi inte med det.
Trots att intentionen har varit att det ska bli fler poliser i yttre tjänst ser i vart fall inte verkligheten i Uppsala ut på det viset. När vi pratar med de ansvariga är det inte det vi ser, och det är något som inte alls är tillfredsställande.
En annan sak som man hör väldigt tydligt från de här polischeferna är att det kommer en ständig ström av detaljstyrning över dem, i och för sig med goda idéer, men man får inte mer resurser. Det är resursbrist, och här måste man kanske från politiskt håll gå in och renodla uppgifterna – kapa och satsa på det allra viktigaste.
När det gäller passusen om den stora utmaning vi har med flyktingströmmarna så stämmer det. Det är en jättestor utmaning, men då skulle man kunna ta ett annat förslag från Kristdemokraterna, nämligen att återanvända beredskapspolisen för att hjälpa till att avlasta polisen. Det gäller alltså att se de möjligheter som finns att faktiskt avlasta.
Svar på interpellationer
Den här situationen som så tydligt finns i mitt hemlän men som också finns runt om i landet, om man läser i tidningarna, med poliser som slutar efter några år och andra problem, är någonting väldigt allvarligt. Då tror jag att även om intentionen och grundidén i sig var bra så måste man nu vara beredd att göra justeringar.
Det är också viktigt att skjuta till pengar. Kristdemokraterna har i vår vårproposition, i tilläggsbudgeten, föreslagit att man lägger till rejält med pengar. Jag tror att det är oerhört viktigt att det skjuts till pengar så att man dels kan anställa nya poliser, dels hitta sätt att arbeta så att man blir belönad för att göra yttre tjänst, det som vi så gärna vill se.
Ett problem i Uppsala som jag också fick mig till livs är att det tyvärr, trots intentionerna, finns allt mindre lokal förankring. Förut fanns det en polis som jobbade lokalt eller som hade ansvar för city eller något annat område, men det är borta. Det finns inte resurser till det.
Jag tror att inrikesministern är på rätt spår när han ser allvaret i det, men nu krävs det handgripliga åtgärder. De här uppgifterna kommer inte bara från Uppsala, utan det här är en så stor kris att vissa talar om den kanske största kris som polisen någonsin har haft. Det är inte bra med tanke på den växande brottsligheten, till exempel vapenbrott och uppgörelser som ökar. Polisen måste fungera och kunna ge trygghet!
Herr talman! Det är en oppositions privilegium att kritisera regeringen. Det är rimligt, och det är okej.
Jag tror dock att man ska vara varsam med orden när man beskriver utvecklingen i Sverige. Det är inte så att brottsligheten ökar, som Mikael Oscarsson ger uttryck för. I undersökningar från Brottsförebyggande rådet ser vi att till exempel våldsbrottsligheten visar på en sjunkande trend över 20 år. Den sjönk även under den tid som Mikael Oscarssons parti satt vid regeringsmakten.
Det är en glädjande utveckling. Ta hellre åt er äran av att ha skapat ett tryggare Sverige än att säga att otryggheten växer!
NTU, Nationella trygghetsundersökningen, som Brottsförebyggande rådet också gör, visar att vi har de tryggaste medborgarna i Sverige på 20 år. Ta gärna åt er äran av att ni har varit med och skapat tryggare medborgare snarare än att säga som Mikael Oscarsson gjorde nu, att otryggheten växer!
Det finns otrygghet som växer i delar av Sverige. Vi ska göra någonting åt den. Men vi ska inte låtsas som att allt går åt fel håll, för det gör det inte.
Mikael Oscarsson säger att det är för mycket detaljstyrning. Låt mig påminna om att Mikael Oscarssons parti tillsammans med de tre andra allianspartierna föreslog 37 nya prioriteringar för polisen vid diskussioner i justitieutskottet, inklusive djurrättsbrott som skulle prioriteras. Låt mig också påminna Mikael Oscarsson om att hans parti tillsammans med de tre allianspartierna inte hade ett enda förslag på vad som skulle prioriteras bort. 37 områden skulle prioriteras och inget skulle prioriteras ned.
Svar på interpellationer
Den typen av politisk styrning är inte bra för polisorganisationen. Regeringen har halverat regleringsbrevet för polisen. Vi har skurit bort pinnjakten. Skälet är att vi tror att polisen är bäst på att vara polis. Vi ska inte skicka ut direktiv och dekret från Stockholm som sedan ska trickla ned i polisorganisationen.
Utifrån lokalbilden i Norduppland gör man en bedömning av hur polisresurserna ska användas. I Stockholm ser bedömningen annorlunda ut. Det är poliserna som jobbar lokalt som kan ta fram den bästa problembilden.
Jag instämmer egentligen i Mikael Oscarssons grundanalys om detaljstyrning, men jag skulle önska att Mikael Oscarssons parti och allianskollegor också levde upp till den i praktiken.
När det gäller frågan om ledarskap inom polisen är jag beredd att hålla med Mikael Oscarsson. Det är en lång väg att vandra där. Trots att det råder ett stort missnöje inom polisen med lönerna är missnöjet med ledarskapet nästan dubbelt så stort som missnöjet med lönerna. Det är en signal vi måste ta på allvar. Vi måste också fundera över om det var en bra idé, som alla partier var överens om, att tillsätta 2 900 nya chefer under en kortare period än ett år. Det gjorde att så många undrade om de skulle bli chef och så många undrade vem som skulle bli deras chef. Det gjorde ledarskapet svårt och otydligt i en situation där Sveriges polis stod inför större utmaningar än på många år.
Jag tror inte på att återinrätta beredskapspolisen. Den avskaffades av alliansregeringen, och den användes knappt av alliansregeringen. Det var ett klokt beslut att avskaffa beredskapspolisen. Däremot kan det vara så att vi behöver andra mellanformer mellan polisvolontärer och poliser. Låt oss diskutera vad de ska innehålla och vilken kompetens det ska vara fråga om. Låt oss utgå från polisens behov och vad polisen anser att man behöver hjälp med.
I dag löser vi situationen på flyktingboendena bättre med att Migrationsverket har personal där nattetid och att det finns ordningsvakter och väktare på plats när det är stökigt snarare än att det ska finnas beredskapspoliser.
Poliser som slutar är ett problem – det nämnde jag i mitt svar – speciellt de yngre, men omsättningen inom polisen är lägre än för de flesta andra statliga myndigheter. Det är ett problem vi ska fokusera på, men vi ska inte överdriva det.
Herr talman! Det är sant att beredskapspolisen lades ned. Men man måste också vara beredd att ompröva nedläggningen och se att det är en resurs som behövs. Inrikesministern var inne på att det var fråga om en extraordinär händelse. Då är det väl bra att kunna använda de resurser som finns.
Självklart är inte allt elände, men vapentillslagen ökar. Uppgörelser med dödlig utgång sker vecka för vecka. Det finns en växande otrygghet inom vissa grupper. Oavsett hur det är med dessa problem är det viktigt att se att de är verkliga. Det är problem med rekryteringen, att få poliser att stanna, speciellt i ytterområdena. Det skapar brist på stabilitet. Det är viktigt.
Många poliser slutar. I Uppsala polisdistrikt är det svårt att upprätthålla en fungerande yttre tjänst. Det finns få belöningar för den. Det är något som måste ändras – och det är viktigt.
Svar på interpellationer
I frågan om ledning och styrning är ministern överens med mig. Det är viktigt att inte bara se dessa frågor utan att också agera. Så pass många som tre av fyra poliser har det senaste året funderat på att sluta. 84 procent lyfter fram den dåliga lönen. 57 procent tar upp det otydliga ledarskapet. Otydliga beslutsvägar lyfts fram av nästan 50 procent. Det är också en fråga som lyfts fram av de polischefer jag har träffat.
Det är viktigt för Anders Ygeman att inse att det är hans uppgift som ansvarig minister att se problemen, agera och skjuta till de pengar som behövs för att polisen ska fungera så att inte Christer Nordström när han slutar nästa år ska uppleva att situationen är den sämsta någonsin.
Herr talman! Verkligheten är naturligtvis aldrig svart eller vit. Det finns saker som är positiva, och det finns saker som är negativa.
Det ökade antalet skjutningar är en sådan sak där jag ger Mikael Oscarsson rätt. Trots att det dödliga våldet minskar ökar uppgörelser med illegala skjutvapen. Det är ett allvarligt problem, och där måste vi sätta in insatser. Dock är jag inte säker på att detta att vapentillslagen ökar nödvändigtvis är negativt. Det är i grunden positivt att vi kan ta bort vapen från de kriminella.
Det finns också andra goda saker. Antalet sökande till Polishögskolan ökade 50 procent vid det senaste intaget. Det är positivt.
Men det finns också oroande saker: ledarskap, missnöje och otydlig organisation. Då är frågan hur vi löser de utmaningarna bäst.
Alla partier i Sveriges riksdag har varit överens om polisreformen. Vi har också varit överens om syftet, det vill säga fler poliser närmare medborgarna. Tryggare människor ger färre brott. Det är det grundläggande ramverket. Om vi ser brister i hur reformen möter verkligheten är det rimligt att vi efter att Statskontoret har lagt fram sin utvärdering sätter oss ned och funderar över på vilket sätt vi kan göra arbetet bättre, inte bara tillsammans i de politiska partierna utan även tillsammans med polisfacket och Polismyndigheten. Kan det finnas saker att skruva med?
Jag tror på polisreformen, som alla partierna i riksdagen har varit överens om, men jag tänker inte göra den till religion. Det viktiga är att det blir fler poliser närmare medborgarna, ökad trygghet och minskad brottslighet. Där kan alla partier i Sveriges riksdag göra en insats för att nå de målen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Herr talman! Tomas Tobé har frågat mig om jag tänker verka för att regeringen ska lämna förslag, i linje med det som Moderaterna har föreslagit, för att stärka blåljuspersonalens säkerhet.
På flera orter runt om i Sverige finns det bostadsområden som i allt större utsträckning har kommit att präglas av brottslighet, social oro och otrygghet. Där förekommer också stenkastning, skadegörelse, hot och våld mot blåljuspersonal och deras fordon. Det vi ser är resultatet av en samhällsutveckling som accelererat under den förra regeringens tid med ökade klyftor och socioekonomisk segregation. Det är en konsekvens av en politik som prioriterat skattesänkningar före gemensam välfärd. För att vända utvecklingen krävs det insatser från hela samhället och på alla nivåer.
Svar på interpellationer
Regeringen ser ytterst allvarligt på situationen. Sverige ska vara ett tryggt land att leva i. I december 2015 presenterade regeringen en samlad insats mot organiserad brottslighet. Den bestod bland annat av ett uppdrag till tolv myndigheter att utveckla former för lokal samverkan mot organiserad brottslighet. I uppdraget betonas vikten av att arbeta mot organiserad brottslighet i särskilt utsatta områden. Regeringen har också intensifierat det brottsförebyggande arbetet med en nationell satsning där bland annat Brottsförebyggande rådet ska utveckla en nationell stöd- och samordningsfunktion för det brottsförebyggande arbetet.
Tidigare i år höll jag ett rundabordssamtal tillsammans med representanter från blåljusmyndigheter och fackförbund. Där framfördes ett antal förslag på åtgärder för att motverka problematiken med hot, våld och skadegörelse mot blåljuspersonal och deras fordon. Vilka åtgärder som kan behöva vidtas ska nu beredas inom Regeringskansliet.
Situationen i utsatta områden och för den utryckningspersonal som arbetar i dessa områden hanteras utifrån flera perspektiv, och regeringen har vidtagit flera åtgärder. Det är en komplex problematik som tas på stort allvar. Jag och regeringen avser att fortsätta bedriva ett aktivt arbete på detta område.
Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!
Det är oerhört viktigt att det finns ett Sverige som fungerar. Just nu råder en situation där polisbilar möts av stenar, däck skärs upp på ambulanser och utrustning för brandmän stjäls.
Det är uppenbart att statsrådet verkar se samhällsproblemet, men det som är oerhört viktigt nu är att vi visar nolltolerans och att vi agerar på detta problem snabbt. Detta fenomen är inte helt nytt, herr talman, men det är uppenbart att vi den senaste tiden har sett många exempel som tyvärr talar om en bekymmersam utveckling.
Jag har under våren haft möjlighet att besöka det som brukar kallas utanförskapsområden, det vill säga områden där vi ser att kriminella nätverk och brottslighet har ett ganska fast grepp. Man möter absolut en del positiva ambassadörer, och det finns mycket kraft i samhället att försöka vända utvecklingen. Det görs ett gott arbete med skola och socialtjänst.
Men det som är slående är att nu bryts någonting som är väldigt grundläggande, nämligen tilliten. När jag talar med de boende i området blir det uppenbart att de tycker att rättssamhället inte finns där i tillräcklig utsträckning.
Det är inte statsrådets fel, men jag tycker att det är viktigt att statsrådet väljer att agera och agera snabbt. Statsrådet har redan fått en del kritik i dag, men det finns anledning att rikta kritik även på detta område.
Moderaterna har försökt att vara konstruktiva. Vi lägger fram fem konkreta förslag som vi tycker att regeringen borde gå vidare med. Våld mot tjänsteman ska ge ett straff på minst sex månaders fängelse.
Svar på interpellationer
Räddningstjänst och personal inom hälso- och sjukvård ska fullt ut inkluderas i lagbestämmelsen om våld och hot mot tjänsteman.
Det ska införas en särskild straffskärpningsgrund för brott som är angrepp på väsentliga samhällsfunktioner.
Lagstiftningen ska förändras så att poliser kan få ersättning i fler fall än i dag. Det är inte okej att spotta en polis i ansiktet.
Av rapporterna framgår det att en del ungdomar är omyndiga. Det är ett långsiktigt och svårt problem att lösa. Moderaterna föreslår därför att ungdomar mellan 15 och 17 år ska kunna dömas till ungdomstjänst hos till exempel räddningstjänst och polis. Det är viktigt att bygga upp tillit till och respekt för dessa viktiga samhällsfunktioner.
Herr talman! Sammanfattningsvis uppskattar jag att statsrådet ser detta samhällsproblem, men statsrådet borde kunna svara ja eller nej till något av våra förslag. Det tycker jag att Sveriges blåljuspersonal förtjänar.
Herr talman! Stenkastning är väldigt farligt. Får man en sten som väger ett kilo i huvudet är det snudd på försök till mord. Skadegörelse på polisbilar är också farligt för tredje man, för poliserna kanske är på väg till ett lägenhetsbråk där en kvinna blir misshandlad men kommer inte fram. När det gäller hot om våld såg vi i tv-programmet Agenda hur hotfulla ungdomarna är mot poliserna. De kommer rätt upp i ansiktet och hotar dem inför tv-kamerorna. Det är helt oacceptabelt.
Regeringen har svarat att man ser resultatet av en samhällsutveckling under den förra regeringens tid med ökade klyftor. Sedan kommer favorituttrycket: Det beror på skattesänkningar – det använder ni alltid.
Det finns ingen koppling mellan att vara fattig och bli kriminell. Ibland verkar dålig ekonomi och arbetslöshet vara en ursäkt för att bli kriminell. Jag kommer från en mycket fattig familj, men jag blev polis för att visa att jag dög och inte behövde gå in på den kriminella banan.
Många av dessa ungdomar är yrkeskriminella när de är 18 år. De har hållit på med brott sedan de var 13–14 år. I Sverige har vi en straffrabatt för myndiga personer mellan 18 och 21 år. En 18-årig myndig yrkeskriminell person får i princip 50 procents rabatt på straffet.
Detta tycker vi moderater är helt oacceptabelt. Vi tycker att en myndig person ska dömas som en myndig person. Därför vill vi moderater ta bort denna straffrabatt. Det föreslog även Påföljdsutredningen i sitt betänkande som redovisades 2012.
Vad tycker statsrådet om detta?
Under alliansregeringen infördes en lag om att alla grova brott som utförs av ungdomar under 15 år ska utredas. Brottsoffermyndigheten har gjort en utvärdering, och det visar sig att 25 procent av de grova brotten inte utreds.
Det är bekymmersamt, för det är inga duvungar. Det är grova brott såsom mord, grova våldtäkter, gruppvåldtäkter och sådant. Lagen följs inte i och med att alla inte utreds.
Tycker statsrådet att det är okej att lagen inte följs? Om inte, vad tänker han göra åt det?
Herr talman! Även i denna interpellationsdebatt blir det många frågor. Jag vill redan på förhand be om ursäkt för om jag missar någon, men jag ska försöka besvara de flesta.
Svar på interpellationer
Det får inte råda något tvivel om samhällets reaktion på dem som ger sig på dem som är satta att hjälpa. Det är viktigare att samhället visar upp en enad front än att regeringen, Moderaterna eller Centerpartiet får rätt i varje enskilt komma i sina förslag.
Jag tror att vi behöver fler poliser närmare medborgarna i de mest utsatta områdena. Även om tryggheten ökar i samhället i stort ser vi att den minskar i socialt utsatta områden. Då är fler poliser i dessa områden en viktig faktor.
I norra Botkyrka ökar poliserna med 50 procent. I Rinkeby får vi en ny polisstation med över 200 nya polisanställda. Denna utveckling måste följas upp i fler av våra utsatta områden för att lösa trygghetproblemen för de människor som bor där. De har lika stor rätt att känna trygghet som jag eller Tomas Tobé har. De är minst lika oroade över dem som ger sig på dem som är satta att hjälpa som jag och Tomas Tobé är.
Vi behöver fler poliser närmare medborgarna. Vi behöver snabbare och tydligare påföljder.
Det är givetvis kriminaliserat och i vissa fall behäftat med ganska kraftiga straff att ge sig på dem som är satta att hjälpa andra. Men jag har sagt till Centerpartiet och jag är beredd att säga det till Moderaterna att det inte får råda något tvivel. Finns det tvivel är vi beredda att tillsammans med er se över hur påföljderna ska vara.
Jag är inte beredd att säga ja eller nej till Moderaternas förslag, lika lite som jag är beredd att säga ja eller nej till Centerpartiets förslag. Men jag kan säga så mycket som att vi inte ska vara oeniga om vilka påföljder som ska gälla för dem som ger sig på blåljuspersonal.
Vi var eniga under de senaste två mandatperioderna, och jag tror att vi kommer att vara eniga under de mandatperioder som kommer. Jag är beredd att kompromissa för att hålla uppe samhällets enade front att det ska vara tydliga påföljder.
Förutom att ha fler poliser, tydliga påföljder och snabbare lagföring måste vi också se de sociala konsekvenserna. Vi måste se det utanförskap som har växt i dessa områden. Klyftorna har växt när nedskärningar och skattesänkningar har prioriterats framför investeringar i framtiden. Vi ser att skolresultaten har sjunkit och arbetslösheten stigit.
Denna utveckling måste vi också vända. Vi kan inte lösa förortsproblematiken bara genom polisen. Vi ska ha fler poliser, och polisen ska ha starkare närvaro. Men vi måste också orka göra det andra. Annars kommer polisens arbetssituation till slut att bli ohållbar.
Ellen Juntti säger att det inte finns någon koppling mellan fattigdom och kriminalitet. Hur frestande det än skulle vara att svara på det påståendet låter jag det gå vidare till våra kriminologer. Sist jag kollade kunde de påvisa ett visst samband mellan fattigdom och kriminalitet. Det friar givetvis inte dem med hög inkomst från att vara kriminella; det förekommer i alla samhällsklasser. Men det finns tyvärr ett visst samband mellan social utsatthet och kriminalitet, vilket jag tror att Ellen Juntti hittar i den kriminologiska litteraturen.
Återigen: Jag hade ett möte i februari med representanter för polis, räddningstjänst och ambulanspersonal. De kom med viktiga bidrag för hur de vill lösa situationen.
Svar på interpellationer
Moderaterna har kommit med sina fem punkter som jag i grunden välkomnar. Jag välkomnar att ni är aktiva och konstruktiva i den här debatten. Centerpartiet och några andra har också kommit med konstruktiva bidrag. Låt oss sätta oss ned tillsammans för att lösa det här. Det är en mödosam väg att garantera ordning och säkerhet för blåljuspersonal.
Herr talman! Jag välkomnar att statsrådet är beredd att diskutera och lyssna på de förslag som förs fram från Moderaterna, Centerpartiet och även från blåljuspersonalen. Det är klart att vi har en ordning att grunden i lagstiftningsarbetet innebär att en regering förbereder lagförslag som sedan behandlas i riksdagen. Jag har hört att statsrådet tidigare har uttalat detta, men till syvende och sist kommer det att koka ned till att det behövs besked, och det kommer inga besked från regeringen.
Det kommer ord som handlar om att detta är ett väldigt allvarligt samhällsproblem, om att man välkomnar förslagen eller om att man vill samtala om förslagen. Men det intressanta är ju vad statsrådet själv tycker om förslagen. Det är det som hela interpellationen handlar om.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi nu snabbt visar att det råder nolltolerans mot detta. Då vore det väl ändå rimligt om statsrådet kunde ge besked om något av de politiska förslag som har lagts fram från Moderaterna, som finns med i interpellationen eller i något annat förslag. Det kan ju inte vara så att regeringen bara vill samtala om denna fråga, utan man måste ju också ha för avsikt att komma framåt. Annars kommer inte heller någonting att hända.
Det är i grunden välkommet att också statsrådet vill se fler poliser. Det är mycket glädjande att vi nu kan se en förändring som innebär fler poliser på plats i många av de områden där det finns stora bekymmer. Men på sikt råder det ingen tvekan om att vi kommer att behöva ha fler poliser totalt. Moderaterna har lagt fram förslag om 2 000 nya poliser. Än så länge har det inte kommit något besked från regeringen om hur man ställer sig till 2 000 nya poliser. Det vore välkommet om vi kunde få besked också om det.
Herr talman! Man märker lite grann av statsrådets svar och också av debatten i övrigt att man väldigt ofta vill koppla den här typen av utveckling till skatteförslag från den tidigare regeringen. Det tycker jag nog är ett fattigdomsbevis på hur man ser på den här frågan. Det är klart att detta inte handlar om att kasta stenar på grund av att alliansregeringen införde jobbskatteavdrag. Jag tycker nog att statsrådet borde lyfta sig lite ovanför den nivån.
Sedan kan jag gärna medge att bara straffskärpningar eller bara nolltolerans är svaret på att lyfta utanförskapsområden. Det vore givetvis naivt att tro det. Det är klart att det handlar om sådant som Moderaterna lägger fram förslag om. Vi måste se till att de allra skickligaste lärarna finns i skolorna. Vi måste se till att det finns jobb, företagande och möjlighet till egenförsörjning. Vi måste ha en socialtjänst som kan bedriva ett kvalitativt socialt arbete, ett förebyggande arbete för att snabbt som tusan försöka att hitta de ungdomar som är på glid.
Det är klart att detta är ett brett arbete, men här och nu handlar det om att ha ett statsråd som kan ge besked om vilka förslag som man från regeringen är beredd att gå fram med.
Svar på interpellationer
Herr talman! Statsrådet Ygeman sa att jag hade sagt att det inte fanns någon koppling mellan fattigdom och kriminalitet. Det tror jag inte att jag sa. Jag sa att man inte behöver bli kriminell bara för att man är fattig. Ibland använder man det nästan som en ursäkt, men man behöver inte alls bli kriminell. Det finns socialtjänst, alla får gå i skolan och det mesta fungerar, även om det naturligtvis finns problem.
I Göteborg har man börjat att använda kroppskameror på poliser. Det tycker jag är väldigt bra just vid sådana attacker som man såg i Agenda. Jag hoppas att det sprider sig över hela landet.
Jag tror inte heller att hårdare straff löser allting. Det har jag aldrig sagt, och det tror jag inte att någon tror. Det behövs mycket annat, men det har nog ändå en viss inverkan att ha kännbara straff. Om man åker in i fängelse kanske man tänker efter ett varv till innan man kastar en sten i huvudet på en polis.
Ungdomarna säger att det tar alldeles för lång tid mellan brottet och domen. Det händer ju ingenting, så ungdomarna tar ju inte det på allvar. Poliserna säger att de inte ens hinner skriva rapporten färdig innan de ser att den ungdomen som de grep för en timme sedan redan är ute. Det måste finnas snabbare kopplingar mellan brott och straff. Detta tog också statsrådet upp, och då undrar jag: Hur tänker han gå vidare med det? När kommer det att hända saker? Som Tomas Tobé sa är det många fina ord, men när kommer det förslag?
I utanförskapsområdena har det visat sig att det är väldigt svårt för kvinnliga poliser att jobba. Det är en värderingsfråga. Vad tänker statsrådet om det?
Herr talman! Med all respekt för Ellen Juntti och Tomas Tobé måste det också finnas en gräns för den politiska retoriken. Så här säger Tomas Tobé: Vi måste snabbt visa att det råder en nolltolerans mot stenkastning och angrepp på blåljuspersonal.
Det är klart att det råder nolltolerans. Inte menar väl Tomas Tobé och Ellen Juntti att ni tolererade stenkastning under era åtta år vid makten, eller att vi vid regeringsskiftet skulle börja att tolerera det? Det är ett löjligt sätt att göra en allvarlig fråga till enkel retorik.
Jag har jobbat seriöst med frågan. Som jag har sagt har jag sammankallat blåljuspersonal, deras fack och arbetsgivare. En moderat arbetsgivare var med vid det mötet och deltog själv i debatten. Den arbetsgivaren kan säkert rapportera till Tomas Tobé om de åtgärder och förslag som lyftes fram.
Jag har diskuterat frågorna med Moderaternas gruppledare i justitieutskottet för att se vad vi eventuellt skulle kunna vara överens om.
Jag har diskuterat frågorna med partiledaren för Centerpartiet för att se vad vi eventuellt skulle kunna komma överens om.
Vi bereder förslag i Regeringskansliet. Vi lämnar besked i propositioner och i budgetpropositionen. Vi har inte den i och för sig sköna och enkla ordning som man har i opposition, att man kan lämna besked på flygblad och i pressmeddelanden. Vi försöker att ha ett samlat angrepps-sätt, och jag hoppas att Moderaterna kommer att vara med på den resan när vi lämnar samlade förslag.
Svar på interpellationer
Återigen: Med förlov sagt låter det på Tomas Tobé som att jag skulle ha suttit och vilat mig medan Moderaterna hade kommit fram med en massa kreativa och hårda förslag.
För det första: Jag har samlat blåljuspersonal och kommit med ett antal förslag.
För det andra: Titta tillbaka på de åtta år som ni satt i regering och vad vi fick göra när vi tog över!
Jag kan nämna några exempel för att friska upp Tomas Tobés minne.
När den här regeringen tog över var det inte kriminaliserat med terrorkrigsresor. Det fanns inte ens ett sådant förslag. Det har vi nu gjort, och terrorkrigsresor är nu kriminaliserade i enlighet med FN:s resolution.
När vi tog över makten var 177 000 svenska pass på vift i världen, och ingenting hade gjorts för att sätta stopp för det missbruket. Det är nu stoppat, och propositionen har trätt i kraft.
När ni höjde straffen för vapenbrott, vilket var en bra och vällovlig åtgärd som vi välkomnade, då glömde ni explosivvaror och handgranater. Det sätter vi nu stopp för.
Det är inte så att det råder någon meningsskiljaktighet mellan oss om synen på attacker mot ambulanspersonal, mot brandkår och mot polis. Vi står enade i detta. Låtsas inte som att ni har en massa kreativa förslag som vi inte är beredda att prata om!
Jag säger det en gång till för att det ska vara tydligt: Vi är beredda att agera. Vi är beredda att lägga fram förslag, men det är och kommer att vara nolltolerans mot att ge sig på ambulans, räddningstjänst och polis. Det som gör det ska veta att samhället står enat om att påföljden blir tydlig.
Herr talman! Låt mig börja med att överraska statsrådet med att säga att allt inte var perfekt under Alliansens år vid regeringsmakten. Vi gjorde väldigt mycket bra på trygghetsområdet. Vi såg till att få fram fler poliser och att vi äntligen vände utvecklingen. Det ska vi vara oerhört glada över i dag.
Nu ser vi behovet av fler poliser för att möta utvecklingen, i synnerhet i de 53 områden där vi nu ser att utvecklingen är på väg åt fel håll.
Jag inser mycket väl att statsrådet inte vill ge exakta besked om hur man går fram med lagstiftningsarbetet. Men jag tycker nog att vi borde ha kunnat få fler konkreta besked och inte bara allmänna ord om att man samtalar om detta. Jag hade en förhoppning om att kunna få det i dag.
Jag tycker också att det har gått relativt lång tid sedan statsrådet började uttrycka sig på det sättet. Jag har noterat att många statsråd behöver göra så under en viss tid. Men till slut kommer en tid då man faktiskt bör ge besked. Det var en av anledningarna till att jag valde att lämna in denna interpellation.
Moderaterna kommer man att kunna lita på. Vi kommer i varje läge att fortsätta att ta egna initiativ i riksdagen eller ännu hellre säkerställa att vi kan få ökad trygghet för blåljuspersonalen. Den ska känna sig trygg med att Moderaterna kommer att göra allt för att visa att det råder nolltolerans. Detta är inte ett samhällsfenomen som kan ursäktas av någon bred samhällsutveckling eller utanförskapsområden. Här handlar det om att grundläggande samhällsfunktioner måste fungera. Det innebär i grunden att vi också får ett Sverige som fungerar.
Svar på interpellationer
Herr talman! Mitt minne svek mig, så jag var tvungen att ta reda på vilka de fem förslag var som Tomas Tobé ville att jag skulle kommentera. Han upprepade dem inte, och mina minnesanteckningar gick inte att läsa så pass att det gick att göra något klokt av dem.
Skärpta straff är jag absolut beredd att titta på. Vi måste utreda hur det ser ut i de andra nordiska länderna och i andra länder och vilka effekter det har fått. Där är jag beredd att gå moderaterna till mötes.
När det gäller tjänstemannaskyddet för räddningstjänsten och ambulanspersonalen har, om jag förstått det rätt, även Moderaterna lämnat det förslaget och gjort en kompromiss med de andra allianspartierna om en annan formulering. Jag är beredd att stärka skyddet. Då får vi se exakt hur den formuleringen ska se ut. Det ligger en poäng i att vård inte är myndighetsutövning – det krockar med andra delar av vårdetiken. Där har både arbetsgivarna och ambulanspersonalen fört fram krav.
Kränkningsersättning går väl att titta på. Jag har inget bra svar i dagsläget.
Jag hoppas att Tomas Tobé accepterar att jag i alla fall så gott det gick försökte bemöta de konkreta förslagen i praktisk handling.
Återigen: Vi ska munhuggas om de politiska skiljelinjerna. Vi kan ha olika uppfattningar om vart Sverige är på väg och vart Sverige ska vara på väg. Men jag tror att det finns en stark poäng i att samhället står enat i vårt stöd för de duktiga killar och tjejer som är ute och gör Sverige tryggare, ibland på jobbiga arbetstider och i jobbiga arbetssituationer. De förtjänar inte att vi bråkar om det, utan de förtjänar vårt oreserverade stöd.
Överläggningen var härmed avslutad.
Herr talman! Aron Emilsson har frågat mig om jag tänker vidta några åtgärder för att säkra skyddet av och hindra förstörelse av kulturhistoriska miljöer och om jag tänker vidta några åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av nationella mål, lagar och förordningar som gäller för kulturmiljöarbetet. Aron Emilsson har också frågat om jag är beredd att höja anslagen och se över möjligheten att stärka den kommunala kompetensen på området och om jag tänker ta några lagstiftningsinitiativ eller vidta några andra åtgärder för att trygga Sveriges kulturhistoriska miljöer.
Jag vill börja med att tacka frågeställaren för dessa frågor. Jag vill ta varje tillfälle i akt att berätta om regeringens arbete för att stärka kulturarvsarbetet. Regeringen vill se ett Sverige där många berättelser ryms och olika röster hörs. En inkluderande kulturarvspolitik är därför en av regeringens prioriterade frågor under mandatperioden. Regeringen avser att lämna en kulturarvspolitisk proposition till riksdagen, och kulturmiljöfrågorna är ett av de områden som kommer att behandlas i propositionen. En utgångspunkt för arbetet är att alla har rätt att vara med och utveckla kulturarvet och påverka den gemensamma livsmiljön.
Svar på interpellationer
Kulturarvet och kulturmiljön är en gemensam angelägenhet och ett ansvar för många samhällssektorer. De nationella kulturmiljömålen har beslutats av riksdagen och gäller sedan den 1 januari 2014. Kulturmiljöerna ger oss kunskap och perspektiv på historien och på samhället. Regeringen strävar efter att kulturmiljöerna ska bevaras men också användas och utvecklas. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna ansvarar för att lagar och förordningar inom området efterlevs. Dessa myndigheter har också ett stort ansvar för att de nationella målen uppfylls.
Jag är väl medveten om att kulturmiljövärden ofta hotas. Den kommunala planeringen har stor betydelse för kulturmiljön, och här är kompetensfrågan av yttersta vikt. Den kompetens som krävs måste kommunerna själva säkerställa. Länsstyrelserna arbetar dock nära kommunerna med bland annat rådgivning, stödjande arbete och tillsyn. På nationell nivå arbetar Riksantikvarieämbetet tillsammans med bland andra Boverket för att utveckla metoder och handledningar för hanteringen av kulturmiljöfrågor i stadsplaneringen.
Det statliga stödet till kulturmiljöerna uppgår i dag till drygt 250 miljoner kronor. Det har stor betydelse för kulturmiljöarbetet i hela landet. Jag vill även nämna den kyrkoantikvariska ersättningen, som uppgår till 460 miljoner kronor per år. Inom ramen för landsbygdsprogrammet finns också en rad stödmöjligheter som kan användas för att vårda och utveckla kulturmiljöer.
Herr talman! Inledningsvis vill jag tacka kulturministern för svaret men samtidigt beklaga att svaret på frågorna jag har ställt egentligen inte är särskilt mycket av svar utan snarare konstateranden av att regeringen faktiskt inte har så många strategier i dagsläget utan, liksom i andra kulturarvsrelaterade frågor, hänvisar till en kommande kulturarvsproposition. Det bygger å andra sidan upp stora förväntningar på den propositionen när den väl presenteras, och det ser jag mycket fram emot.
Jag ställde i min interpellation fyra tydliga frågor till ministern, alla med samma grund: Vad vill regeringen göra för att möta det pågående och i delar akuta hotet mot många av landets kulturmiljöer? För egen del – men också för Kultursveriges del – får vi inga besked. Vi vet alla vad som görs, hur våra nationella kulturmiljömål ser ut, vilka myndigheter som är ansvariga för frågorna och vilken storlek de statliga anslagen ligger på. Konstateranden som dessa redogörs det för på bekostnad av viktiga svar.
Ett tacksamt konstaterande av ministern är dock att hon är medveten om att kulturmiljövärden hotas. Där är vi överens, och då har vi i så fall samsyn om ett problem. Frågan är då: Om nu även regeringen är medveten om problematiken och till och med beskriver den som frekvent, vad vill man då göra? Kulturmiljösverige har larmat särskilt högt i år. Vår fysiska omgivning och referenspunkter engagerar, alltifrån civilsamhället till intresseorganisationer och myndigheter, och har uttryckt stor oro i år.
Svar på interpellationer
Sverigedemokraterna har under flera år föreslagit en rad reformer och anslagshöjningar för tryggande av nationens kulturmiljöer av skilda slag. Dem har regeringspartierna avvisat konsekvent, men de skulle göra stor skillnad.
Jag frågar i min interpellation om ministern är beredd att stärka skyddet och höja anslagen för kulturmiljövård. Är hon beredd att vidta några åtgärder för att hindra förstörelsen av kulturmiljöer runt om i landet? Regeringen kan tillsätta en nationell samordnare, utarbeta en strategi och opinionsbilda i medierna. Det gör man i andra landsomfattande frågor, men här är man överlag mycket tyst. Det är ett intryck som inte bara jag utan också verksamma inom kulturmiljövården delar.
Kan kulturministern ta tillfället i akt och ge besked i denna fråga? Vill man stärka skyddet och i så fall hur? Är man till exempel beredd att höja anslagen, som i praktiken har sjunkit under flera år? Ett exempel som är direkt relaterat till det är Statens fastighetsverk, som övertog ett sjuttiotal fastigheter från Riksantikvarieämbetet under 2015. Medvetna om att medföljande anslag om 5 miljoner kronor var för lågt bedömde man ändå att det skulle gå att hantera inom myndighetens totala ram. Man kunde sedan konstatera att det inte går och att en anslagshöjning är nödvändig – men möts av beskedet att anslaget för 2016 ska minskas med 150 miljoner kronor.
Om anslagsnivån blir bestående får vi acceptera att de skyddsbestämmelser som finns för våra statliga byggnadsminnen inte kan följas med konsekvensen successivt sämre underhåll, vilket långsiktigt leder till skador och förstörelse och i slutändan hotar miljöernas existens och det kollektiva minnet. Det är utöver viktiga värden som besöksnäring och andra ekonomiska värden. Det skulle vara bra med ett klarläggande här från ministern: Är hon beredd att agera, och i så fall hur?
Herr talman! Jag är väldigt glad för Aron Emilssons engagemang i kulturarvsfrågorna. På frågan om jag är beredd att agera kan jag svara att det inte finns något som jag är mer beredd på. Jag har just nu ett helt departement som arbetar hårt med att bereda den kulturarvsproposition jag ämnar lämna till riksdagen innan detta år är slut. Den kommer att ge svar på många fler frågor än dem som Aron Emilsson ställer i interpellationen.
Vi har det gedigna arbetet. Det kommer att bli Sveriges första kulturarvsproposition. Du må tro att jag är stolt över att få vara den som lägger fram den för Sveriges riksdag. Jag är övertygad om att alla vi som månar om Sverige och det svenska kulturarvet kommer att bli tillfredsställda av den. Det kommer att vara den mest upphetsande bunt med ord som vi har läst på väldigt länge. Den handlar om hur vi ska skydda våra miljöer, utveckla vårt land och bevara men också använda kulturarvet. Jag ser verkligen fram mot att ha många och långa diskussioner när vi har lagt fram förslaget först till utskottet.
Du ställer en rad frågor i din interpellation. En av dem gäller om jag vill vidta lagstiftningsåtgärder. Jag är inte en vän av lagar bara för lagarnas skull. Jag tror mycket mer på människor, individer, och att vi själva kan och bör ordna vårt samhälle, respektera varandra och vår historia och utifrån en god vilja utveckla vårt land och de människor som bor här. Det finns dessutom lagstiftning, mängder med lagstiftning, som kan användas. Jag är därför mycket mer mån om att vi ser på de lagstiftningar som finns.
Svar på interpellationer
Det kanske passar att jag nämner några av de lagar som finns. Det är en omfattande lagstiftning som skyddar just dessa miljöer. Det är framför allt kulturmiljölagen. Den är central, och det är länsstyrelserna som har det praktiska ansvaret för tillämpningen av den lagen. Vi har Riksantikvarieämbetet som enligt kulturmiljölagen också har ett särskilt ansvar i detta.
Vi har miljöbalken. Det är en annan viktig lag för skyddet av våra kulturmiljöer. Bland annat skyddas de ca 1 700 områden som är av riksintresse för kulturmiljövården av miljöbalken. När det gäller miljöbalken har både länsstyrelserna och Naturvårdsverket centrala roller. Sedan har vi kommunerna. De har ett alldeles särskilt ansvar när det kommer till kulturmiljöfrågor utifrån bestämmelserna i plan- och bygglagen. Förutom kommunerna har också Boverket en viktig roll.
Min bedömning när det gäller lagstiftning, som Aron Emilsson trånar efter, är att vi inte behöver fler lagar, men däremot behöver vi tillämpa de lagar som finns. Just därför blir den kulturarvsproposition som jag kommer att lägga fram så viktig. Där kommer vi att arbeta med tillämpningen och bryta ned kulturarvet i dess olika delar för att se vad vi behöver göra utifrån befintlig lagstiftning för att kunna både bevara och utveckla våra kulturmiljöer och vårt kulturarv i stort.
Herr talman! Det gläder mig att kulturministern är engagerad i frågorna. Men det är också mycket som är upp till bevis. Vi ser stora brister och stor eftersatthet inom Kulturmiljösverige. Det är något som branschen själv vittnar om både i lokalsamhällen och från ansvariga myndigheter.
Utöver vilka åtgärder och anslag man vill se i närtid rör mina övriga frågor efterlevnad av nationella mål och regelverk och långsiktigt tryggande av Sveriges kulturmiljöer genom kompetensförstärkning. Boverket har konstaterat att 48 procent av kommunerna saknade antikvarisk kompetens under 2015, det vill säga nästan hälften av landets kommuner.
Det är väldigt allvarligt just mot bakgrund av det ministern själv nämner att de har en nyckelroll i och med sitt planmonopol. De har att hantera kulturmiljöförståelse både enligt plan- och bygglagen men också enligt kulturmiljölagen. Länsstyrelsernas allmänna rådgivning är naturligtvis väldigt bra. Men den är långt ifrån tillräcklig. Det vittnar också många kommuner om.
SD har till exempel föreslagit ett nationellt stimulansbidrag för antikvarisk kompetens i kommunerna. Frågan är: Vad vill regeringen här? Det är ett konkret förslag som man har sagt nej till som inte rör ny lagstiftning utan stimulanser.
Läget är allvarligt. Man har kunnat visa på att bebyggelsemiljöer hotas och rivs på grund av okunskap. Det handlar inte bara om äldre miljöer utan också om ny bebyggelse som förvanskar unika miljöer.
Till exempel har det planerade Nobelhuset på Blasieholmen här i Stockholm varit mycket omdiskuterat. Till och med Hans majestät Konungen uttalade sig, och det hotar riksintressen av olika slag. Men reger-ingen är väldigt tyst i den frågan.
Statens fastighetsverk har överklagat planerna. Det uttrycker för övrigt att anpassningskraven på kulturmiljöer generellt sett blir allt fler. Bevisbördan för att bevisa att det finns ett kulturhistoriskt värde blir allt tuffare gentemot näringsliv och annat.
Svar på interpellationer
Ett annat dagsaktuellt exempel på hotade kulturmiljöer är landets fä-bodmiljöer och inte minst Karl-Tövåsens i Dalarna. Den har blivit en medial symbol för mötet mellan två olika världar. Å ena sidan är det de sista aktiva fäbodarna som bär biologisk mångfald, kulturhistoriska byggnader, småskaligt mathantverk, hotade lantraser, besöksnäring och nedärvd kunskap om hållbar matproduktion. Det är värden i tiden och värden vi värdesätter. Å andra sidan är det stelbent och fastlåst regelverk och byråkrati som inte kan tumma på paragraferna när kulturmiljöer inte passar in i regelboken. Följden är att flera hundra års kunskap och arv sakta men säkert kan raderas ut.
Jag besökte Tin Gumuns på Karl-Tövåsens för några veckor sedan. Det är uppenbart att regeringen måste ta ett ansvar för att myndigheterna får reviderade direktiv, kan samordna sig bättre och förstår vad de handlägger för typ av ärenden när det gäller kulturmiljöer. Bakgrunden i det här fallet är kassaregisterlagen som kräver att verksamheter över en viss omsättning har elektroniskt kassaregister. Men i särskilda miljöer kan det beviljas undantag.
Här möts hon i stället av Skatteverket inte förstår eller vet vad en fäbodmiljö är. Länsstyrelsen har kulturmiljödirektiv med vilka Skatteverkets förslag till lösningar är fullständigt inkompatibla. Frågan är hur man ska hantera det. Det behövs helt enkelt en översyn av myndigheternas samverkan i kulturmiljöfrågor.
Fäbodbrukare som Tin Gumuns gör en enormt uppskattad kulturgärning. Men de möts av ett tjänstemannastyre som övertolkar lagstiftning, mål och intentioner som vi satt från politiskt håll. Hon vittnar också om att många fäbodbrukare och andra i otroligt värdefulla kulturmiljöer drar sig för att utveckla sin verksamhet inför risken att hamna i samma situation där de blir fastlåsta mellan olika typer av myndigheter.
Karl-Tövåsens har brukats i 350 år. Det är en symbol för riktigt gamla svenska kulturmiljöer av vilka det återstår en spillra.
Herr talman! Tänk, det måste glädja Aron Emilsson oerhört att just jag är den kulturminister som äntligen lägger fram Sveriges första kulturarvsproposition inför Sveriges riksdag. Det måste kännas härligt med tanke på det engagemang som du har för kulturarvsfrågorna och den komplexa bild som riksdagsledamoten så väl beskriver.
Jag är beredd att hålla med om mycket av det som Aron Emilsson alldeles nyss beskrev. Vi har enorma utmaningar när det gäller vårt kulturarv. Det är hög tid att ta tag i det och göra det med kraft. Framför allt är det hög tid att lägga en ordentligt grund för det svenska kulturarvet baserad på vetenskap och forskning om vad som faktiskt formar ett kulturarv.
Vad formar en kultur, ett land, en nation, ett folk, en del av Europa och världen? På vilket sätt ska vi säkerställa att våra institutioner och alla de som på olika sätt bär olika delar av kulturarvet gör det utifrån vetenskapliga grunder och hur ett kulturarv utvecklas?
Det finns mörkerkrafter här i Sverige och runt om i Europa. Vi behöver inte åka långt över Östersjön för att se hur man just nu gör begränsningar i kulturarvet. Man klipper om filmer, skär bort delar av museer och gör begränsningar i yttrandefriheten och tryckfriheten.
Svar på interpellationer
Det är något som är centrala element om man ska forma och utveckla ett kulturarv. Det känns väldigt hoppfullt att sverigedemokraten Aron Emilsson brinner för kulturarvet och verkar lägga ut texten om hur han och förhoppningsvis hela partiet ska vara med och utveckla detta.
Som jag tidigare sa finns det redan i dag och med många mått mätt enorma summor pengar som på olika sätt satsas på kulturarvsmiljöerna. Vi har 250 miljoner kronor i ett anslag, 460 miljoner per år i den kyrkoantikvariska ersättningen och så vidare – och vi har flera myndigheter som i sina regleringsbrev, utifrån sina instruktioner och med sina årliga anslag på olika sätt arbetar med kulturarvet och med kulturmiljövården.
Men precis som Aron Emilsson beskriver och som många av de myndigheter i branschen som riksdagsledamoten verkar ha så goda kontakter med beskriver är problemet kompetens, som ofta saknas, och inte illvilja. I stort sett alla människor jag möter, berättar för och eldar upp i kulturarvsfrågorna brinner också för kulturarvet eftersom de förstår vikten av det. Om man inte kan sin historia riskerar man väldigt mycket. Om man inte vet hur Sverige har utvecklats genom århundraden och årtusenden står mycket på spel, och mycket kan gå fel.
Därför är det så viktigt med kompetens och kompetensutveckling och med det som branschen beskriver för mig: samverkan mellan samhällets olika aktörer. Det finns oerhörd expertis, framför allt i vissa myndigheter, och många kommuner vill ta till sig expertisen för att kunna ta det ansvar som de har enligt lag. Men hela kedjan behövs för att det här ska fungera.
Herr talman! För att börja med att kommentera de i sammanhanget ”enorma summor pengar” som verkar finnas för kulturmiljövården: Det är inte längre några enorma summor pengar.
Statens fastighetsverks anslag på totalt 340 miljoner har man skurit ned med 150 miljoner det senaste året. Kulturmiljövårdsanslaget har de facto blivit lägre på grund av inflation och annat de senaste åren och inte räknats upp på många år. Den kyrkoantikvariska ersättningen styr en del av de kyrkohistoriska miljöerna, men i stora delar är det fortfarande församlingarna som bär de största kostnaderna. Detta har inte heller räknats upp på länge.
Sveriges kulturmiljöer är jätteviktiga. De gestaltar vårt lands historia och utveckling, precis som kulturministern nämner. De berättar också om det kollektiva minnet och bildar referenspunkter som inte sällan ger varje ort och ställe dess unicitet. Samhällsbyggnad av högt kulturhistoriskt värde – det kan vara stationshus, skolor, kyrkor eller äldre landskapsmiljöer – uppbådar lokalt ideellt engagemang värt att värna men lockar också varje år turister från hela världen. Ett sammanhållet samhälle vårdar de fysiska rum som förmedlar vår mentala historia genom bebyggelsehistoria eller landskapsvård. Jag uppmanar regeringen att ta detta på allvar – om inte för oss nu levande så för våra kommande generationer.
Svar på interpellationer
Värt att nämna i sammanhanget är att Sverige var bland de första länderna att skydda sitt kulturarv. Redan 1666 utfärdades den första fornminneslagen, det så kallade plakatet. Det var den första lagen i sitt slag som utfärdats i något land. Under 1900-talet har en del byggnadsskydd tillkommit, men svenska kulturhistoriska miljöer har rivits och förvanskats – inte minst av socialdemokratin sedan 1960-talet, vilket kulturministern säkert känner till.
Gamla skrifter vittnar om svunna tider, om arbete och slit, om svett och tårar men också om gemenskap, samhörighet och glädje som har format de här fysiska rummen. Det är ett arv väl värt att vårda, och jag ser fram emot den proposition som regeringen kommer att presentera.
Herr talman! Det finns inte enorma summor pengar, men jag vill påstå att det finns en större utmaning. Den sammanlagda summan av alla olika instanser och myndigheter och de rena statliga anslagen för kulturarvsarbetet är ett mindre problem än bristen på kompetens och samverkan.
Det betyder inte att vi behöver se på båda de här bitarna när vi nu utvecklar kulturarvspolitiken i vårt land – vilket det är oerhört angeläget att vi gör, för precis som jag sa tidigare är det fem i tolv. Det finns många mörka krafter som rör på sig i våra grannländer, i vårt land och runt om i Europa och i världen. Om man månar om det svenska kulturarvet är det dags att kavla upp ärmarna och kämpa hårt, vilket jag gör och kommer att göra in i det sista.
Men jag vill tacka Aron Emilsson för den här debatten. Jag ser fram emot många samtal om just kulturarvet, om den svenska kulturen, om våra traditioner och om hur vi ska bevara och utveckla dem.
Vår kulturmiljö finns ju runt omkring oss alla. Alla ska också ha möjlighet att påverka den eftersom den är del av oss och det vi gör och är i de rum där vi befinner oss. Precis som riksdagsledamoten sa handlar det inte alls enbart om oss här just nu, utan det handlar om framtiden – om de människor som ännu inte finns här men kanske kommer att leva här om 50, 100, 500 och 1 000 år.
Jag vill avsluta med att återigen tacka för engagemanget. Jag ser fram emot många diskussioner i det här ämnet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Herr talman! Aron Emilsson har frågat mig om jag är beredd att agera skyndsamt för att det av Myndigheten för press, radio och tv lämnade förslaget om utformning av evenemangslista ska genomföras.
En evenemangslista är en förteckning över evenemang som bedöms vara av sådan särskild vikt för samhället att det vid behov måste vara möjligt att vidta åtgärder som skyddar rätten till information och säkerställer bred tillgänglighet för allmänheten till tv-sändningarna.
Svar på interpellationer
Uttryckt med andra ord innebär en evenemangslista en möjlighet för staten att inskränka rättighetshavares rättigheter till förmån för medborgarnas behov av information.
Noga överväganden krävs för att finna rätt balans mellan å ena sidan näringsfriheten, rätten till immateriell egendom och vikten av effektiv konkurrens och å andra sidan medborgarnas grundläggande rättighet att ta emot information.
De bestämmelser i radio- och tv-lagen som anger att regeringen kan meddela föreskrifter om vilka evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället har funnits sedan 1999 och har sitt ursprung i det så kallade tv-direktivet, numera AV-direktivet. Enligt AV-direktivet ska medlemsstaterna anmäla alla åtgärder som vidtas eller kommer att vidtas till EU-kommissionen för godkännande, vilket innebär att kommissionen gör en kontroll av om åtgärderna är förenliga med kraven i AV-direktivet, EU:s konkurrensregler och kravet på proportionalitet.
Myndigheten för press, radio och tv har föreslagit att inskränkningen i möjligheten att utnyttja exklusiva sändningsrättigheter till evenemangen ska gälla för sådana rättigheter som har förvärvats tidigast det datum då EU-kommissionen publicerar ett beslut om att godkänna en svensk evenemangslista.
Myndigheten för radio och tv:s förslag till evenemangslista har remitterats till myndigheter och företag för synpunkter senast den 5 september 2016. Regeringen kommer därefter att ta ställning till myndighetens förslag i ljuset av remissinstansernas svar och med beaktande av EU:s regelverk.
Herr talman! Jag vill återigen börja med att tacka kulturministern för svaret och understryka vikten av att vi har den här debatten – liksom den förra.
Frågan om evenemangslista engagerar såväl radio och tv i allmänhetens tjänst som själva allmänheten. Jag skulle vilja påstå att införandet av en evenemangslista är en av få kulturpolitiska frågor som många svenskar till sin glädje skulle märka direkt skillnad av i hus och hem från norr till söder och från väst till öst.
Att kunna se våra största idrotts- och kulturevenemang, oavsett om man har vad som i folkmun ibland kallas skogs-tv eller alla tänkbara kabelkanaler, är också en demokratifråga och en fråga om likvärdighet och nationell solidaritet. Den borde därför engagera ministern även i det avseendet. Frågan är hur man nu tänker agera.
Frågan om att upprätta en evenemangslista med ett antal stora idrottsevenemang som anses vara av allmänintresse för svenska folket har som vi kunnat konstatera diskuterats under flera år. År 2012 gav riksdagen den förra regeringen ett tillkännagivande om att låta ta fram ett förslag till hur en evenemangslista kunde utformas. Sedan dess har fler tillkännagivanden presenterats.
I höstas gav regeringen Myndigheten för press, radio och tv ett förnyat uppdrag för att gå vidare med frågan, vilket naturligtvis var rätt och riktigt. Samtidigt verkar regeringen ännu inte ha satt ned foten i frågan och uttalat ett konkret ställningstagande för eller emot en evenemangslista.
Svar på interpellationer
Sverigedemokraterna har motionerat i frågan de senaste åren, och även public service-bolagen och andra aktörer på tv-marknaden väntar ett ställningstagande.
Det är, som vi vet, inte ovanligt att man skickar rapporter från myndigheter på en ytterligare remissrunda, men det är också fullt möjligt att lägga fram en proposition om man anser att man har tillräckligt underlag. Med tanke på att nästan samtliga remissinstanser redan uttalat sig i rapporten är frågan vad regeringen väntar sig kommer att tillföras.
I slutändan är detta en åsiktsfråga där regeringen måste ta ställning. Fortsatta utredningar kommer inte att föra sakfrågan framåt, utan regeringen måste själv sätta ned foten. Ansvarig myndighet har inhämtat synpunkter från berörda aktörer, genomfört konsekvensanalyser och lämnat förslag på utformning av en evenemangslista som bättre motsvarar den viljeinriktning riksdag och regering har framställt. Man bedömer också att förslaget står i överensstämmelse med AV-direktivet, EU-rätten och de kriterier EU-kommissionen har satt upp. Vad är nu regeringens utgångspunkt och ställningstagande inför fortsättningen?
Herr talman! Jag är övertygad om att Aron Emilsson har rätt i att detta är en fråga som engagerar många människor. Vi vill ha tillgång till evenemang, speciellt evenemang av den karaktär som det handlar om när det gäller evenemangslistan. Det är evenemang som binder oss samman, som får oss att känna tillhörighet och som vi vill ta del av för att vi är engasgerade i dessa stora aktiviteter, inte minst när vårt land är representerat i idrottstävlingar eller andra typer av event.
Riksdagen har, precis som riksdagsledamoten säger, gjort ett tillkännagivande. Vi har reagerat på tillkännagivandena, och nu har myndigheten lämnat sin rapport. Vi har en ordning som är en god ordning, som jag menar att vi både ska vara stolta över och använda, att vi har möjlighet att sända ut underlag på remissrundor. Det finns ofta svar som kan komma i remissrundor som inte fanns med i grundunderlaget. Det kan komma ytterligare perspektiv, också för att tiderna, tekniken och möjligheterna förändras.
Den grannlaga uppgiften när det gäller evenemangslistan är just att vi vill ha en fungerande balans mellan å ena sidan allmänhetens rätt till information och å andra sidan äganderätt och en fungerande och fri konkurrens. Det sistnämnda är inte minst viktigt.
Vi kommer att återkomma. Det är några månader kvar tills remissrundan avslutas. Därefter kommer regeringen att behöva sätta ned foten och lämna besked.
Herr talman! Man hänvisar förstås till att remissrundan nu pågår. Samtidigt får vi komma ihåg att det inte är länge sedan myndigheten genom sitt eget remissförfarande inhämtade konsekvensanalyser och svar på relevanta frågor. Men regeringen har egentligen inte uttalat något mål. I jämförelse med andra större kulturpolitiska frågor som har utretts och behandlats hos myndigheter och intresseorganisationer har man här haft ett mycket tillbakadraget sätt. Jämför man med hur man har agerat när det gäller filmpolitiken, som vi kommer att debattera senare i veckan, och det skyndsamma förfarandet där med en väldigt illa förankrad ny politik, är man här väldigt tillbakadragen och otydlig.
Svar på interpellationer
Några frågor som infinner sig är: Tror kulturministern att den nya remissrundan kommer att ge tillräckligt underlag för en proposition? Om inte, vad har då kulturministern gjort för att säkra att man får in nödvändigt underlag så snart som möjligt? Det är många frågor som är viktiga här, och naturligtvis har man många överväganden.
Myndigheten för radio och tv har konstaterat att listan överensstämmer med AV-direktivet, EU-rätten och andra EU-kriterier, så frågan är om det är det svenska försiktighetssyndromet som gör att man vill låta det ligga i långbänk ett tag till. Kommer det att leda till något nytt i sakfrågan? Som socialkonservativ är jag egentligen vän av försiktigt framåtskridande, konsekvensanalyser och grundligt beredande – vilket är gott och klokt – men det är ju ändå bra om det rör på sig.
Att Konkurrensverket och en del kommersiella tv-bolag har synpunkter är självklart, för detta kommer ju, som ministern också nämnde i interpellationssvaret, att medföra en viss snedvridning av konkurrensen. Det är en naturlig följd av införandet av en evenemangslista som är till gagn för medborgarna och det offentliga. Detta måste vi förtroendevalda ändå bemöta och förklara: Medborgarnas tillgång är viktigare i det här fallet. Det handlar om den demokratiska tillgången till större idrottsevenemang som svetsar samman medborgarna och ger oss olika former av kulturell bildning.
Frågan är hur regeringen vill gå vidare. Har man någon egen inställning än eller inte?
Herr talman! Som socialliberal är jag mån om att man för en ansvarsfull politik som ser till både individens och samhällets bästa.
Nu har vi en process och en ordning med remissrunda. Jag ämnar inte förekomma remissrundans resultat innan jag återkommer med hur vi går vidare. Det vi nu har gjort är att vi har tagit hand om tillkännagivandet. Vi har respekterat den ordning vi har i Sveriges riksdag. Vi återkommer när vi har något mer att säga i den här frågan.
Herr talman! Då avrundar jag med att meddela att jag och många av oss kommer att bevaka denna fråga noga. Vi ser fram emot vad regeringen kommer att presentera för ståndpunkt när denna remissrunda är avslutad och man kan komma vidare och göra verkstad av de tillkännagivanden, regeringsuppdrag, myndighetsrapporter och remissyttranden som har beretts under dessa år.
Jag tackar kulturministern för svaret tills vidare.
Svar på interpellationer
Herr talman! Jag tackar riksdagsledamoten för interpellationen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Herr talman! Eva Lohman har frågat mig om jag har för avsikt att ta initiativ till ytterligare åtgärder – och i så fall vilka åtgärder – för att säkerställa att statliga bidrag går till civilsamhällesorganisationer som efterlever regler om demokrati och mänskliga rättigheter.
Låt mig först och främst understryka att regeringen tar avstånd från de skrämmande och vedervärdiga uttalandena från dåvarande vice ordföranden i Turkiska riksförbundet i samband med en manifestation på Sergels torg den 9 april. Uttalanden likt dessa hör inte hemma i vårt demokratiska samhälle.
Det finns ett antal strukturella villkor som gäller för statliga bidrag till organisationer inom det civila samhället. Statsbidrag ska inte ges till organisationer som bedriver verksamhet som strider mot demokratins idéer och mot principerna om alla människors lika värde och rättigheter.
I enlighet med de flesta förordningar om statsbidrag till det civila samhällets organisationer får bidrag lämnas endast till en organisation som har en demokratisk uppbyggnad och som bedriver en verksamhet som respekterar demokratins idéer. Det är också möjligt för myndigheter att kräva tillbaka statsbidrag som beviljats på felaktiga grunder.
Jag håller med Eva Lohman om att civilsamhällets aktörer fyller en viktig roll i samhället. Stödet till det civila samhällets organisationer är en grund för att det civila samhällets organisationer ska kunna spela en aktiv roll i demokratin. Regeringen genomför årligen uppföljningar med bidragsgivande myndigheter. Regeringen arbetar också med att öka tydligheten i bidragsgivningen för att säkerställa att bidragsvillkoren följs. Under 2015 genomfördes en översyn av ett antal förordningar, vilken är redovisad i DS 2015:38, Statligt stöd till det civila samhället – en översyn av fyra bidragsförordningar samt stödet till Exit. I promemorian finns förslag om skärpta demokratikriterier för flera bidrag till organisationer som nu bereds inom Regeringskansliet. Regeringen har också identifierat ett behov av att se över statens stöd till trossamfunden och planerar att tillsätta en utredning för att se över detta stöd.
Avslutningsvis vill jag påpeka att de få organisationer och individer som utnyttjar systemen för verksamhet som motverkar demokratins principer förstör för alla tusentals organisationer som dagligen förbättrar vårt samhälle. De undergräver förtroendet för de statsbidrag vi har. Det är viktigt att alla organisationer som tar emot stöd är medvetna om de villkor som är förenade med stöden när det gäller att ha en verksamhet som respekterar demokratiska värderingar. Därför måste vi som bär ansvaret för statens stöd till det civila samhället säkerställa att det finns en rimlig kontroll på plats.
Svar på interpellationer
Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Jag är medveten om de kriterier som finns för hur statliga bidrag ska ges till organisationer och föreningar i civilsamhället och vikten av att de efterlevs. Det är väldigt viktigt. Men det visar sig ändå att strukturella villkor och kriterier inte alltid stämmer med verkligheten. Jag har i min interpellation nämnt det uttalande som gjordes den 9 april. Man får väl utgå från att en vice ordförande visste vad det var för kriterier som gällde för hans organisation. Ändå blev det ett övertramp.
Precis som ministern säger är det här uttalanden som inte hör hemma i vårt demokratiska samhälle. Sådant ska vi inte acceptera. Men jag funderar lite grann på varför det gång efter annan händer att organisationer och föreningar som får statliga bidrag inte lever upp till de kriterier som de har lovat att följa. Jag tycker att det är mycket allvarligt att de inte gör det. Sådana beteenden måste på något vis stävjas i sin linda. Nu pratar jag om hela civilsamhället, de ungefär 200 000 organisationer som finns, inklusive trossamfunden.
Har ministern någon uppfattning om varför organisationer och föreningar inte lever upp till de kriterier som de har lovat att följa? Jag ska fortsätta lite grann, så återkommer jag till den frågan. Jag menar att samhället måste vara mycket tydligt och skarpt när det gäller att vi inte har något som helst överseende med sådana övertramp. En annan viktig aspekt är, precis som ministern säger i svaret, att de allra flesta organisationer och föreningar som får statligt stöd fungerar alldeles utmärkt. Några förstör och kastar skugga över de andra. Det är orättvist för dem som fungerar bra.
Vi har ett civilsamhälle som jag som ledamot och som privatperson värnar mycket om och som jag också är en aktiv del av. Men jag har en fundering och en fråga: Lever kriterierna ett eget liv och är de helt åtskilda från verkligheten? Det handlar alltså om de strukturella villkoren och kriterierna. Vad händer när pengar har beviljats? Hur står det till med informationen när ansökan beviljas? Skriver föreningarna på att de har tagit del av det som gäller? Gör de det en gång, eller sker det fortlöpande? Eller är det för bristfälligt, helt enkelt?
Herr talman! Precis som Eva Lohman beskriver – där är vi verkligen överens – har vi ett fantastiskt civilsamhälle i vårt land. Vi har ett av de absolut bredaste och mest robusta civilsamhällena. Det gör vårt land till ett unikt land. När man talar med forskarna säger de ofta att vi har ett av de absolut bästa civilsamhällena i världen. Jag skulle nog vilja påstå att vi har det bästa.
En av anledningarna till att det civila samhället i Sverige har kunnat bli så starkt är att vi har ett mycket generöst bidragssystem. Det är ett mycket generöst stödsystem för organisationer. Det är ett system som också bidrar till att det i Sverige inte bara är de som är rika som kan organisera sig eller bilda föreningar. Det kan alla, mer eller mindre. Vi har skapat förutsättningar för det. Det har i sin tur gjort vårt land starkare och bättre.
Jag själv har varit scout. Jag vet inte om riksdagsledamoten har tagit del av scoutverksamheten. Men mycket av det jag har lärt om ledarskap, organisationsutveckling och konflikthantering har jag lärt mig i scouterna. Jag var en av de yngsta patrulledarna någonsin i min kår. Scouterna är den organisation som tog emot störst stöd förra året, tätt följd av Sverok och därefter av Sveriges Elevkårer och så vidare.
Svar på interpellationer
Precis som riksdagsledamoten beskriver är de flesta föreningar och organisationer som tar emot relativt stora summor av skattebetalarnas pengar organisationer som inte bara sköter sig utan som också bygger individer och bygger samhället. Det är en fantastisk verksamhet som bedrivs. Jag är som skattebetalare stolt över att jag får bidra till detta och den här utvecklingen av människor och hela samhället i stort.
Just därför är det oerhört provocerande och sorgligt – man blir, milt uttryckt, arg och upprörd – när det finns människor som utnyttjar systemet och som visar att vi inte kan lita på dem. Det är just därför som jag under många år, inte minst som aktiv i det civila samhället eller som general-direktör för en myndighet, har varit frustrerad över att vi inte har gjort allt vi kan för att rätta till och styra upp våra system så att vi i möjligaste mån täpper till de hål som finns. Vi kommer aldrig att kunna skydda oss till 100 procent mot illvilja och ondska. Men vi kan göra allt vi kan. Därför är jag väldigt stolt över att vara kultur- och demokratiminister i en regering som nu tar tag i detta. Missbruken uppkom ju inte för ett och ett halvt år sedan, utan det här har pågått under lång tid.
Visst kan vi göra mer. Det vi gör nu är en översyn av våra olika system. Bland annat är skillnaden mellan de olika förordningarna och de olika bidragsgivande myndigheterna för stora. Bara där kommer vi att hitta lösningar som tar oss framåt och som gör vårt system mer säkert.
Herr talman! Ja, det är viktigt att de organisationer och föreningar som får statliga bidrag är införstådda med vad som gäller i Sverige, hur vi vill ha det och vilka demokratiska värderingar vi har – det gäller inte minst flickors och kvinnors rättigheter. Det får vi aldrig tumma på, utan det måste följas. Vi måste vara säkra på att de organisationer och föreningar som får statliga bidrag också tar del av de kriterier som finns, så att de vet vad som gäller. Tappar man sitt bidrag vet man då vad det beror på.
Jag har skrivit ned följande: demokratisk uppbyggnad, respekt för demokratin och principerna om människors lika värde. Det är kriterier som hela tiden måste hållas levande i varje organisation och förening, inte bara just när ansökan lämnas in. Detta ska leva hela tiden – varje dag och varje vecka. Hur säkerställer ministern att så är fallet?
Herr talman! Ja, det är precis det som vi nu sätter igång. Vi inleder ett arbete som faktiskt tar ett helhetsgrepp på alla de olika förordningarna – det är många olika – och det flertal myndigheter som ger statligt stöd i olika former. Det är hög tid för den samordningen.
Vi utreder för att kunna säkerställa att vi får långsiktighet och enhetlighet i de olika förordningarna. Vi tittar också på de olika typer av organisationsstöd som finns för det civila samhället. Till exempel kommer vi särskilt att utreda statens stöd till trossamfund. Den förordningen har inte setts över sedan kyrkan skildes från staten, vid millennieskiftet. Det är hög tid att göra det. En utgångspunkt, ett mål, med den översynen är att skärpa kraven på demokratiska värderingar bland de samfund som får statligt stöd.
Svar på interpellationer
Vi har också låtit ta fram förslag på skärpta demokratikriterier för flera bidrag till organisationer, däribland etniska organisationer. Dessa förslag går vi nu vidare med och bereder.
Vi kommer även att se över hur myndigheterna arbetar, och vi kommer att ställa krav på samverkan mellan de olika myndigheterna. Myndigheterna ska också dela med sig av sina olika rutiner så att vi säkerställer att vi får en best practice, både när vi studerar själva första ansökan och, inte minst viktigt, vilket riksdagsledamoten lyfter fram, när det gäller hur vi följer upp och säkerställer att man efterlever de krav som vi ställer på alla som erhåller det stora förtroendet att ta emot statligt stöd för sin verksamhet.
Herr talman! Vi lever i en orolig tid, och det är viktigt att samhället är motståndskraftigt mot olika företeelser som hotar våra värderingar.
Därför gläder det mig att höra att ministern nu föreslår skärpta demokratikriterier och en skärpt kontroll av organisationer som får statligt bidrag. Detta innebär förhoppningsvis att vi i framtiden slipper uttalanden liknande dem vi hörde den 9 april på Sergels torg. Jag hoppas verkligen det.
Avslutningsvis vill jag som före detta lärare säga att upprepning är kunskapens moder. Att se till att den information, de kriterier och de strukturella villkor som gäller för organisationer och föreningar hålls levande hela tiden är det säkraste sättet att se till att sådana flagranta övergrepp som då och då sker kanske uteblir.
Fru talman! Jag önskar att vi kunde upprätta ett system som gjorde att vi för evigt slapp hatiska uttalanden. Tyvärr tror jag inte att den översyn som vi nu gör kommer att stoppa det.
Däremot ska jag göra allt jag kan för att den översyn vi nu gör resulterar i att det i alla fall inte är statliga bidrag, skattebetalarnas pengar, som går till och understöder organisationer som har företrädare som kommer med sådana uttalanden. Det är helt oacceptabelt.
Jag är otroligt glad och stolt över att riksdagsledamoten, tillsammans med många andra, har reagerat så oerhört starkt på vad som har skett och också välkomnat de olika översyner som vi nu gör. Vi måste nämligen vara många som tillsammans värnar vår demokrati, respekten för grundläggande mänskliga rättigheter och vår människosyn.
Som jag sa i en tidigare interpellation: Det är många mörkerkrafter på gång i vårt land och runt omkring oss, så vi behöver stå starka nu, vi som har en tro på alla människors lika värde.
Tack för interpellationen!
Överläggningen var härmed avslutad.
Svar på interpellationer
Fru talman! Cecilia Magnusson har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att barn och unga ska ges nödvändiga verktyg för att kritiskt kunna granska det rörliga mediet. Jag kan konstatera att många åtgärder redan vidtas.
I en tid där vår bild av verkligheten allt oftare formas och sprids via digitala medier ökar behovet av kunskap och förståelse för hur medier fungerar. Förmågan att finna, analysera, kritiskt värdera och skapa innehåll i medier är i dag grundläggande om man ska kunna vara en aktiv samhällsmedborgare. Gemensamt brukar dessa förmågor samlas under begreppet medie- och informationskunnighet, MIK.
Statens medieråd har i uppdrag att verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan. Genom att utrusta barn och unga med medie-och informationskunnighet bidrar myndigheten till att stärka barnens kritiska tänkande i förhållande till information och innehåll i medier. Myndigheten tar fram utbildningsmaterial till barn och unga respektive vuxna som är i barnens närhet, som föräldrar, bibliotekarier och lärare.
Med särskilt fokus på kritisk analys av rörliga bilder har Statens medieråd under 2015 inlett ett samarbete med Konstfack i syfte att utveckla kunskapen kring bildens betydelse i medie- och informationssamhället. Samarbetet fortsätter även under 2016.
FN:s konvention om barnets rättigheter – barnkonventionen – slår fast att alla barn har rätt till kultur. Ett av målen i regeringens filmproposition är att barn och unga i hela landet, oavsett funktionsförmåga, ska ha goda möjligheter att se film och få kunskap om film och rörlig bild.
Filmpedagogiskt arbete i skolan spelar en väsentlig roll på alla nivåer. Läro-, kurs- och ämnesplanerna för grundskolan och gymnasieskolan ställer krav gällande både elevernas kunskap om och deras möjlighet att få skapa rörlig bild. Filmpolitiken ska bidra till att lärare i olika skolformer i hela landet kan erbjudas kompetensutveckling och pedagogiska verktyg för att eleverna ska ges förutsättningar att nå kunskapskraven. Även föreningsdrivna filmverksamheter har stor betydelse för barns och ungas kunskaper om rörlig bild och möjligheter till eget skapande.
Intresset för att använda film i skolan växer alltjämt och efterfrågan på kompetensutveckling i filmpedagogik bland lärare är fortsatt stor. Filminstitutet samarbetar bland annat med fem mellanstadieklasser runt om i landet kring filmpedagogik i projektet Kompisskolor. Erfarenheter från Kompisskoleprojektet publiceras löpande på Filminstitutets webbplats som inspiration till andra pedagoger.
Filminstitutet genomför även många andra verksamheter för att stärka arbetet med filmpedagogik, bland annat genom skolbiodagar och kurser för filmpedagoger och lärare. Även Suzanne Ostens uppdrag som barnfilmsambassadör bör nämnas.
Svar på interpellationer
I en värld där kommunikation genom bilder blir allt vanligare på nätet krävs det att barn och unga kan ta ställning till exempelvis de normer och värderingar som bilder förmedlar och ha ett kritiskt tänkande i förhållande till dem. Därför är både Statens medieråds arbete med medie- och informationskunnighet och Filminstitutets arbete med filmpedagogik ytterst viktigt.
Jag kommer även framöver att verka för att barn och unga verkligen har de nödvändiga verktyg som behövs för att kritiskt kunna granska det rörliga mediet.
Fru talman! Det är intressant att ta del av statsrådets svar på min fråga. Jag skulle önska att även statsrådet ställer sig bakom filmen som en viktig kulturyttring tillsammans med litteraturen, bilden och de andra konstformerna, eftersom filmen har ett så viktigt fokus i den svenska kulturen.
Som statsrådet sa lever vi i en tid där bilden präglar vår tillvaro. Alla, unga som gamla, präglas av detta, och redan i förskoleåldern är unga människor ute på nätet. Där är de väldigt sårbara, precis som ute på gator och torg. Såklart är föräldrarna de viktigaste och närmaste värnen, och föräldrarna måste också få möjlighet till stöttning i sin uppgift att lära barnen ett kritiskt granskande.
Där kommer den viktigaste insatsen som jag och vi ser det: studenterna. De som läser till förskollärare, grundskollärare och gymnasielärare måste i sin grundutbildning få kunskap om bildens betydelse och makt och hur barn kan få redskap att lära sig hantera bilden. Att kunna inympa ett kritiskt tänkande redan i späd ålder är en viktig parameter i en filmpolitik med kvalitet.
Unga människor filmar vardagshändelser med sina mobilkameror. Många lägger upp klipp på sociala medier. Bloggar och poddar lockar hundratals unga följare. Kontrollen av att de följer vanliga lagar och regler är inte helt vattentät. Det behöver göras mycket där för att skydda barnen.
Fler och fler kan göra film i dag och förverkliga sina konstnärliga filmdrömmar utan att behöva begränsas av ekonomiska förutsättningar. Det är bra. Samtidigt kan film och andra medier manipulera verkligheten. Detta att alla har ständig tillgång till filmkameror innebär risker. Vi vuxna måste se till att det finns gränser och verktyg att hantera riskerna.
Vet kulturministern hur många timmar på lärarutbildningen man lär ut till studenterna hur de ska hjälpa barnen till ett kritiskt granskande av film? Vet kulturministern hur många timmar detta görs på lärarutbildningen?
Fru talman! Tack för ytterligare diskussion i detta viktiga ämne.
Precis som Cecilia Magnusson beskriver berör MIK, förmågan att hantera och arbeta samt kritiskt granska rörlig bild, många olika politikområden. Inte minst viktig är utbildningspolitiken på de olika nivåerna, inte enbart riktad till de barn och unga som går i skolan utan också till lärarna. Jag vet inte alls exakt hur många timmar, eller hur få timmar, jag misstänker att det är få timmar, lärarstudenterna får. Det är ett område som vi just nu arbetar med.
Svar på interpellationer
För första gången har departementschefen på Kulturdepartementet, vilket är jag, tillsammans med Utbildningsdepartementets departementschef Gustav Fridolin bildat en arbetsgrupp mellan våra två departement. Det är helt nytt. Det har inte skett tidigare i den formen när departementen har varit delade. Detta är för att vi ska kunna identifiera några av de områden där vi gemensamt ser behov av den kunskapen, bland annat med utgångspunkt i erfarenheter från de olika myndigheter vi jobbar med nu. Till exempel ansvarar jag för Statens medieråd, den myndighet som i dag arbetar mycket med att ta fram olika verktyg och material för lärare, föräldrar och unga. Gustav Fridolin har som departementschef på Utbildningsdepartementet möjlighet att påverka hur lärarutbildningen ser ut, även om Hellmark Knutsson har ansvaret för högre utbildningar.
Det här området befinner sig just nu under lupp. Utvecklingen går oerhört snabbt. Det kommer siffror efter siffror och underlag efter underlag som visar att vi ligger steget efter. Detta är allvarligt, både när det handlar om att rörlig bild behöver bli ett verktyg som många unga kan utvecklas med ur ett rent kulturpolitiskt perspektiv, men också i fråga om den våldsbejakande extremismen. Vi ser hur mörkerkrafter och extremister på olika sätt använder den rörliga bilden för att locka till sig och radikalisera unga. Vi behöver rusta våra barn och unga, via inte minst lärarna, precis som Cecilia Magnusson beskriver, så att de kritiskt kan granska och genomskåda budskapen. Vem är avsändaren? På vilket sätt klipps de olika bilderna ihop? Vilken är berättelsen, som blir stark i bild? Bilden är ett av de starkaste medierna och kommunikationsverktygen vi har.
En av de saker som finns är IDA-gruppen. Det är alltså tjänstemän från Kulturdepartementet och Utbildningsdepartementet som arbetar på Gustav Fridolins och mitt uppdrag med att ta fram förslag på nya politiska verktyg. Där har vi identifierat MIK-frågorna. Vi behöver se vilka olika och nya uppdrag som ska ges till våra myndigheter.
Precis som Cecilia Magnusson anger går medieanvändningen långt ned i åldrarna. Redan små barn, ettåringar och tvååringar, hanterar bildmedier. Därför har Statens medieråd, den myndighet som arbetar mest med denna fråga, sedan hösten 2014 genomfört en pilotutbildning av barnavårdscentraler. De är en av de plattformar vi har identifierat under senare år i Sverige där vi når många nyblivna föräldrar som behöver kunskaper om barns och ungas medievardag, verktyg och föräldrars ansvar.
Jag ser fram emot att höra svaret på hur exakt hur många, eller få, timmar lärarstudenterna i dag får för att utveckla kunskaper på detta område. Det är viktig kunskap som behöver nå våra barn.
Fru talman! Det är tre timmar schemalagd tid på förskollärarutbildningen. På ingen av de andra utbildningarna finns det några timmar som är specialdestinerade till detta. Det är ett underbetyg för modern svensk lärarutbildning.
Steget efter är en underdrift. Jag hade uppskattat om regeringen i förslaget till filmpolitik hade lagt med att få in kritiskt granskande i lärarutbildningarna redan för förskoleåldern. Tre timmar räcker enbart till att reda ut vad en film gör och hur en film kan manipulera. Dessa frågor arbetar man noggrant med på Göteborgs universitet. Där ordnar man fortbildning – just det som kulturministern tog upp – åt skolor och lärarutbildare som vill ha verktyg för att föra över den kunskapen.
Svar på interpellationer
Det är oerhört viktigt att snabbt få in i lärarutbildningarna, på ett genomgående vetenskapligt sätt, hur dessa kunskaper och verktyg överförs till små barn i förskoleåldern.
Det är synd att regeringen inte tog chansen i den filmpolitiska propositionen, som snart kommer att ligga på riksdagens bord för debatt, fru talman. Det behövs en filmpolitik som tar upp alla sidor av filmmediet, inte för att begränsa de många människornas konstnärliga drömmar men för att ge alla barn och unga verktyg att kritiskt granska den rörliga bilden. Det handlar om rätten till skydd för varje ung människa.
Jag blir glad över att höra att kulturministern och utbildningsministern nu arbetar tillsammans. Vi har ju goda erfarenheter av samarbete mellan departement från allianstiden. Om kulturministern vill ha lite tips är hon välkommen. Det finns många gamla ministrar kvar i kammaren som kan komma med goda råd.
Det var mycket i kulturministerns svar som handlade om att saker kan göras, men hur ska vi rusta barn och unga med medie- och informationskunnighet? Hur har kulturministern sagt till Statens medieråd att göra detta? Hur ser kulturministern till att de insatser som görs i dag är de rätta och att de går till rätt saker? Finns någon garanti? Hur försäkrar sig kulturministern om detta?
Ett tips till Fridolinska och Bahska arbetsgruppen är att jobba lite bredare än bara med Konstfack och även titta på lärarutbildningar och andra institutioner som kan ha kunskap i dessa frågor.
Kulturministern talade också om kompetensutveckling. Hur ser kompetensutvecklingslinjen ut?
Fru talman! När det gäller goda samarbeten mellan departementen var det, om jag har förstått rätt, inte så mycket samarbete mellan just Kulturdepartementet och Utbildningsdepartementet under de senaste åtta åren när Alliansen hade makten. Men det kanske finns andra godare exempel att hitta på andra departement.
Vi tror mycket på det samarbetet, och vi tror på de uppgifter som vi har gett våra tjänstemän. Precis som Cecilia Magnusson säger behöver vi utveckla vilka områden som ska arbeta med just MIK-frågorna, medie- och informationskunnigheten. Det är inte enbart inom filmpolitiken. Det är därför som vi inte enbart har barn och unga i fokus om mediekunnigheten. Jag hoppas och tror att Cecilia Magnusson känner till att i förslaget till ny filmpolitik har vi utgått från det som omfattas av det nuvarande filmavtalet. Den filmkulturella delen har inte varit i fokus eftersom den fortsätter. Där ligger många av de uppdrag som Filminstitutet i dag har, och man arbetar med fokus just på barns och ungas kunskaper om rörlig bild.
Statens filminstitut är inte den enda aktören på området. Det är många som jobbar med filmhandledningar till lärare och annat stöd till filmpedagogiskt arbete. Det gör till exempel Filmcentrum, Folkets Hus och Parker, Våra Gårdar, flertalet biografföreståndare och landets många filmstudior. Inom ramen för kultursamverkansmodellen är det regionala arbetet i landets filmresurscentrum viktigt för barn och unga. Vi har Skapande skola där man också arbetar med att lära barn och unga att hantera och granska film och rörlig bild.
Svar på interpellationer
I lärokurser och ämnesplaner för grundskola och gymnasieskola ställs det krav gällande elevers kunskaper om och möjlighet att skapa rörlig bild.
Med andra ord görs det mycket. Men Cecilia Magnusson frågade vad exakt vi har gjort sedan ett och ett halvt år tillbaka när det gäller MIK-frågorna. Jag har en lång lista, och jag är tacksam för att riksdagsledamoten frågade. Vi har satsat en hel del på att öka Statens medieråds uppgifter när det gäller dessa frågor just för att frågan är på bordet; den är akut och brännande.
Som jag tidigare sa har vi sett att vi är steget efter, inte minst kopplat till den våldsbejakande extremismen där vi ser hur man på ett mycket avancerat sätt använder rörlig bild för att radikalisera unga.
I budgetpropositionen för 2016 gav vi Statens medieråd finansiering för att strategiskt utveckla myndighetens arbete med medie- och informationskunnighet. Vi permanentade den uppgift som tidigare regering bara gett i korta projekt.
Vi har särskilt betonat vikten av att den kunskap som har producerats och är riktad till lärare och andra vuxna i barns närhet ska ha fokus på att rusta unga att bättre stå emot hatiska, rasistiska, sexistiska, våldsbejakande, propagandistiska eller konspiratoriska budskap på nätet.
Vi har också gett Statens medieråd i uppdrag att utveckla en kampanj som heter No Hate Speech Movement. Den ska omfatta insatser för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.
Vi har gett uppdrag till den interdepartementala gruppen och till ytterligare lärarhandledning och utveckling av material. Inte minst har vi utvecklandet av material tillsammans med Konstfack, som vi också ska sprida.
Vi har alltså gjort en hel del, men det mesta återstår.
Fru talman! Det är intressant att höra kulturministern tala om dessa frågor, men det viktiga är att det blir verkstad. Vi kan kasta ur oss många ord i denna kammare, men det viktiga är att vi får en verkstad.
Det är gott och väl att vi ökar skyddet mot våldsbejakande extremism, men barn och unga av i dag står inför en kaskad av reklambudskap och budskap och manipulationer av andra slag. Det är oerhört viktigt att de lär sig att granska dem så att de kan bli kritiska medborgare. Jag kan därför inte nog understryka det kulturministern sa om att det mesta arbetet återstår.
Det är synd att man inte tog chansen att ta med dessa viktiga delar när man gjorde en filmpolitisk proposition. I alla fall för mig som moderat är barn och unga dem som jag vill ägna min kraft och politiska glöd åt.
Filmpolitik är en helhet. Vi hade många samtal med kulturministern där vi krävde att de filmkulturella insatserna skulle ingå i propositionen. Det struntade man fullständigt i. Men det är bra om man tänker om.
Jag tycker inte att det är för få aktörer. När jag hör kulturministern låter det snarare som att det är för många aktörer. Man borde ha mer spets och kraft koncentrerad på de saker som är viktigast.
Jag önskar kulturministern lycka till i det viktiga arbetet med att samordna sig med utbildningsministern och andra aktörer i denna fråga så att det blir lite verkstad.
Svar på interpellationer
Fru talman! Verkstad ligger för mig. Att strunta i saker har aldrig legat för mig – inte i tidigare uppdrag och definitivt inte som kultur- och demokratiminister.
Hanteringen av rörlig bild och kunskapen om rörlig bild är central för våra barn och unga ur många perspektiv. Självklart handlar det om att kunna granska och stå emot budskap, att kunna identifiera vem avsändaren är och vad denna vill och att kunna stå sig i konkurrensen om jobben runt om i Europa och världen. Det är viktig kunskap som vi behöver fördjupa arbetet med.
När det gäller filmpolitik är barn och unga sedan länge i fokus och högt prioriterade. Det bevisar en rad fantastiska verksamheter i Filminstitutets regi. Det viktiga där är hur:et, hur det har utvecklats och på vilket sätt man utvecklar denna kunskap i samverkan med andra myndigheter, instanser, organisationer och företag.
Det är inte vi i politiken som ska utveckla hur:et. Vi ska skapa förutsättningarna och sätta målen, för precis som Cecilia Magnusson säger är det avgörande i den tid vi lever i och så som vi tror att framtiden kommer att utveckla sig.
Hur:et ska utvecklas av filmbranschen, och i de råd som nu inrättas med experter på film. Kunskapen om hur man jobbar med film, hur man granskar film, på vilket sätt film kan stimulera utveckling och hjälpa en att hantera verkligheten ska ges av dem som verkligen kan frågan.
Tack för interpellationen!
Överläggningen var härmed avslutad.
Fru talman! Saila Quicklund har frågat mig vad jag ser för fördelar med att införliva Jämtlands län i region Stornorrland och vad det egentliga motivet till förslaget är.
Eva Lohman har frågat mig vad jag ser för fördelar med att införliva Västernorrland i region Stornorrland.
Jag besvarar dem i ett gemensamt svar.
Det kan inledningsvis påpekas att Indelningskommittén ännu inte har lämnat något förslag till ny läns- och landstingsindelning och att regeringen därmed inte heller har tagit ställning till något sådant förslag.
Om kommittén finner att det är möjligt att genomföra en eller flera indelningsändringar som kan träda i kraft den 1 januari 2019 kommer kommittén att lämna ett delbetänkande senast den 30 juni 2016.
Kommitténs arbete pågår alltså, och jag avser därför inte att föregå kommitténs arbete i dessa eller andra frågor.
Regionfrågan har utretts ett flertal gånger, senast av Ansvarskommittén och Utredningen om den statliga regionala förvaltningen. Det är bland annat utifrån dessa utredningar tydligt att den nuvarande läns- och landstingsindelningen till stora delar inte längre är ändamålsenlig.
Svar på interpellationer
Även det nyligen presenterade betänkandet av Utredningen om högspecialiserad vård föreslår färre sjukvårdshuvudmän. Flera av landstingen är för små för att klara av sina uppgifter både på kort och på lång sikt.
Även länsstyrelserna har motsvarande problem.
Syftet med att tillsätta Indelningskommittén är att skapa en ändamålsenlig indelning och effektiva organisationer som medför bestående fördelar, bland annat genom en bättre anpassning till demografiska, näringsgeografiska och miljömässiga förhållanden. De utredningar som genomförts har pekat på vikten av att vidta dessa åtgärder innan det blir alltför svårt för de ansvariga att hantera olika utmaningar.
Det är viktigt att Sverige har en välfungerande samhällsorganisation som också i ett längre perspektiv kan tillförsäkra medborgarna en god samhällsservice.
Fru talman! Tack, civilministern, för svaret! Civilministern svarar dock inte fullständigt på mina frågor, men det är kanske mycket som klarnar under debatten.
Civilministern påpekar också att regionfrågan har utretts flera gånger, vilket stämmer. Låt oss också påminna oss om att dessa utredningar har nästan tio år på nacken. Sverige är inte samma land som det var för tio år sedan. Hur kan en utredning som togs fram för tio år sedan ligga till grund för en ny regionindelning?
Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt valde att kasta dessa utredningar i papperskorgen med motiveringen att det skulle finnas ett underifrånperspektiv. Min fråga är: Varför delar inte civilministern deras åsikt gällande underifrånperspektivet?
Varför tvingar regeringen fram storregioner? Slagkraftiga regioner växer fram underifrån. Det finns ett flertal exempel på det: Jämtland, Härjedalen, Gotland, Halland, Jönköping, Örebro med flera. Några av dessa regioner bildades så sent som 2015 av egen kraft och med en annan bäring.
Civilministern har i en debatt mot mig i P1 Morgon uttryckt att det är Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, som har varit pådrivande för att få igenom den här reformen.
Vid ett annat tillfälle var det sjukvårdens personal som hade drivit på i regionfrågan. När fick undersköterskor och sjuksköterskor möjlighet att uttala sina ståndpunkter i denna fråga? Jag skulle verkligen önska att vårdens hjältar fick möjlighet att uttrycka sina synpunkter. Tyvärr tror jag inte att det har skett, men jag tar gärna emot material och redovisningar om det, om det finns sådana.
Civilministern framhåller också att vi måste möta hälso- och sjukvårdens utmaningar. Ja, sjukvården har stora utmaningar, men låt oss också påminna oss om att vi har världens bästa sjukvård när det gäller kostnadseffektivitet och vårdkvalitet.
Idén med regionindelning har dessutom passerat ett bästföredatum. Vårdens mest kostsamma och komplicerade åtgärder koncentreras redan i dag till ett fåtal sjukhus. Även de största regionerna och landstingen behöver samarbeta över gränserna. Lägg därtill en ny patientlag som ökar patientens makt nationellt och internationellt. En ny regionreform går alltså i motsatt riktning.
Svar på interpellationer
Den bästa vården i landet har Jönköping, Halland, Kalmar och Östergötland, och det är inte några stora regioner. Det finns i dag inga belägg för att vårdkvalitet, effektivitetskrav och patientsäkerhet ökar med stora regioner.
Påståenden som är ganska vanliga från regeringen i den här frågan är att det blir en starkare och jämnare utvecklingskraft via stora regioner. Ansvarskommittén ansåg också att en region bör innehålla ungefär 1–2 miljoner invånare.
Om man granskar den ekonomiska utvecklingen mellan 2002 och 2012 finner man inget som helst samband mellan regional folkmängd och tillväxttakt. Jag skulle gärna vilja att civilministern kommenterade just den delen.
Fru talman! Tack för svaret på min interpellation, civilministern!
Nu riskerar jag att säga samma saker som min kollega Saila Quicklund, eftersom vi kommer från grannlän och har interpellerat i samma fråga.
Jag är medveten om att Indelningskommittén ännu inte har lämnat något svar om en ny läns- och landstingsindelning. Men jag räknar med att det kommer ett förslag inom kort, och det är därför som jag har skrivit interpellationen. Det gäller att stämma i bäcken, som man säger.
Ett Stornorrland har diskuterats under de senaste 20 åren. Förslaget har inte fallit i god jord, inte i Norrland. Det finns ingen folklig förankring. Tvärtom är det en majoritet av medborgarna i Norrbotten och i mitt hemlän Västernorrland som inte vill ha en storregion. Däremot är det politiker som tycker att det är bra med en sådan. S-märkta politiker tycker att det är bra, men Moderaterna i Västernorrland tycker inte det.
En Sifoundersökning visade alldeles nyligen att en majoritet av medborgarna i de fyra nordligaste länen är emot en storregion.
En sådan här stor reform måste ha medborgarna med sig. Hur ska man annars få en bra demokratisk förankring? Man ska ha människor med sig, inte emot sig, om man vill uppnå goda resultat. För mig är det en gammal god sanning.
Vi talar om en region som är större än halva Sverige. Den utgör 54 procent av Sveriges yta. Det finns 880 000 invånare, alltså färre än 1 miljon. Det finns 44 kommuner, 12 sjukhus, 128 hälsocentraler och det är ungefär 100 mil från norr till söder. I regionen finns fyra landsting varav tre har 1 miljard i underskott. Det fjärde landstinget, Västerbotten, har ett mycket blygsamt överskott på 8 miljoner. Men det är alltså otroligt strukturella förändringar som måste till.
Anser statsrådet att lokal förankring är viktig när det gäller så stora reformer som en ny regionindelning i den storlek som vi nu talar om, alltså ett Stornorrland?
Fru talman! Tack, Eva Lohman och Saila Quicklund, för inläggen!
Till att börja med ska vi ha korrekt historia med oss. Regeringen Göran Persson tillsatte Ansvarskommittén men hann aldrig ta emot betänkandet, utan det lämnades till den första regeringen Reinfeldt. Den regeringen satte igång ett arbete med detta, men på grund av politiska låsningar kunde man inte komma till skott, vilket också blockerade frågan om regionbildning i flera landsting.
Svar på interpellationer
Det är därför som regeringen nu lägger fram propositionen om bildandet av regioner i flera av våra landsting. Nu senast gällde det Norrbottens län, Västernorrlands län, Västmanlands län och Uppsala län. Där har det funnits ett tryck i många år, men på grund av politiska låsningar kunde dessa reformer inte genomdrivas.
Interpellanterna berör frågan om sjukvården. Den frågan har diskuterats väldigt länge. Det finns flera statliga utredningar som pekar på behovet av färre huvudmän inom sjukvården och behovet av att ha ett brukarunderlag som innebär att man kan jobba med effektiviseringar. Det finns enorma utmaningar i den offentliga sektorn. Det finns en mycket hög urbaniseringstakt, en demografisk utveckling som innebär stora ansträngningar för den offentliga sektorn, både ur ett finansieringsperspektiv och ur ett verksamhetsperspektiv, inte minst om vi ska säkerställa likvärdigheten i välfärden i hela vårt land.
Men det finns också en annan aspekt på detta, och det är den statliga indelningen. Den svenska statens regionala förankring har försvagats avsevärt efter enmyndighetsreformen. Nu är det bara länsstyrelserna som organiseras på länsnivå, och det är länsstyrelserna som ska koordinera staten regionalt och säkerställa att staten talar med en röst, men det är ju inte möjligt eftersom de övriga statliga myndigheterna inte organiserar sig på länsnivå. De har alla sina egna unika regionala indelningar som inte överensstämmer med varandra. Det är klart att detta skapar en del koordineringssvårigheter inom staten, men också i relationerna mellan staten och kommunsektorn.
Regeringen måste nu ta tag i detta, och då krävs det att vi får en regional karta som motsvarar också landstingens regionala karta för att på så sätt underlätta en koordinering mellan de olika nivåerna. Den här processen har, som sagt, pågått i många år. Det har varit åtminstone tre fyra utredningar i modern tid som har tittat på detta. Det är nu viktigt att ta tag i denna fråga, men då måste förändringsprocessen genomföras i bred dialog med berörda parter, med landstingen, med kommunerna, med det civila samhället, med professionerna inom sjukvården, med de statliga organisationerna och med de statliga myndigheterna.
Det är precis det som nu görs av förhandlingspersonerna. Jag ska inte föregå deras arbete. Jag tycker att det är viktigt att vi har en ordentlig debatt om detta, eftersom det rör viktiga frågor som handlar om likvärdigheten i vårt land. Staten har inte tagit sitt ansvar. Det finns en alltför stor och växande regional klyfta i vårt land.
Bara begreppet Stornorrland vittnar ju om vilket Stockholmsperspektiv vi har på förvaltningspolitiken. Faktum är att det förslag som diskuteras inkluderar inte ens hela Norrland. Men ur ett Stockholmsperspektiv blir det ett Stornorrland som diskuteras, och det är inget fel på Stockholmsperspektivet, men Sverige måste tillåta fler perspektiv om vi ska få en utveckling med jämnstarka regioner och god ekonomisk och social utveckling i hela vårt land.
Svar på interpellationer
Jag ser fram emot en bred diskussion om konkreta förslag. Det är svårt att diskutera detta ärende utan att vi har förslagen på vårt bord. Då vet vi inte heller hur de berörda landstingen ställer sig till kommande förslag.
Fru talman! Min kollega tog upp att det gäller 54 procent – vi har också siffror på 58 procent – av landets yta. Vi har 21 landshövdingar som uttrycker sig i Dagens Samhälle, och av dem är det en enda landshövding som uttrycker sig positivt till den här regionbildningen. Man säger också att detta är ett orimligt förslag. Jag tycker inte att vi ska lägga tid på att precisera hur och att det ska finnas konkreta förslag. Det är processen som vi motsätter oss.
Vi har ett län som på eget initiativ har bildat en region, som jag nämnde tidigare. Vi har också på egen hand förbättrat ekonomin väsentligt. Det har skett via effektiviseringar. Nettokostnaden har gått från minus 6 procent till 0,4 procent på sex månader. Vi har inte skurit på vårdgolvet, utan det handlar om andra effektiviseringar. Moderaterna är nu med i majoriteten, och det är flera av våra förslag som har gett effekt.
Den politiska styrningen och ledningen är det absolut viktigaste på lokal nivå för att nå de här resultaten. Om det fungerar behövs inte en ny regionreform, utan det viktiga är den lokala styrningen och ledningen. Det är också det som ministern efterfrågar. Alltså behövs inte en ny regionreform för det.
Dessutom måste jag som representant för Moderaterna framhålla att det är av stor vikt att vi skapar reformer och förutsättningar för mer jobb och tillväxt i stället. Det är det som också skapar incitament och pengar till vården och omsorgen. Men här skiljer det mellan vår och er politik. Regeringen satsar på en ny regionreform och tror på effektiviseringar och bättre ekonomi för sjukvården i stället för att satsa på jobb och företagande, som ger välfärden mer pengar. Här skiljer vi oss åt.
Vi är också ett län som skulle kunna utveckla samarbetet mot Norge ytterligare. Det finns många gränsbyar. Invånarna i Funäsdalen har till exempel 20–25 mil till Östersund men 6 mil till Røros. Det är samarbeten som vi har tittat på och skulle behöva utveckla ytterligare, i stället för att satsa på en regionreform.
Det är många i länet som vi i dag skickar till de södra delarna av landet. Ungefär 40 procent åker till de södra delarna av landet för att få behandling, och resterande åker upp till Umeå.
Medborgarperspektivet måste inte minst vara i fokus – inte teoretiska argument om stordriftsfördelar, som jag uppfattade att diskussionen handlade mycket om.
Hur bidrar förändringarna till bättre kvalitet, tillgänglighet och service? Det är frågor som jag skulle vilja ha svar på.
Förutsättningarna skiljer sig mycket åt i olika delar av landet. Varje förändring borde motiveras med tydliga argument i det enskilda fallet som gäller varför man vill göra den här stora reformen. Likformiga regioner kan inte vara ett överordnat mål.
Jag har tagit upp det tidigare men skulle ändå vilja lyfta tillbaka frågan om demokratiperspektivet och förankringen, som jag tycker att vi saknar i debatten. Hur säkerställs den folkliga förankringen? Ministern framhåller nu att det förs en dialog ute i landet och att man har ett stort, starkt stöd för reformen – vilket jag över huvud taget inte uppfattar. Vi ser det på många håll. Vi har landshövdingarna. Vi har protestlistor. Det är ett massivt tryck mot den här reformen. Ministern får gärna utveckla var man har fångat det positiva.
Svar på interpellationer
Fru talman! Jag vill börja med att kommentera begreppet ”Stornorrland” för ministern. Egentligen är det ett mindre område som vi pratar om i dag, för när vi pratar om Norrland i dag är Gävleborg inkluderat, men det är det inte i det här förslaget.
Men för att återgå till interpellationen: Det finns många aspekter på detta. Vi har statens regionala närvaro, som Indelningskommittén hoppas ska förstärkas. Men jag ser att det är en risk att den försvagas, eftersom det är en så stor region. Det är långt mellan Karesuando och Sundsvall, som är min hemstad, eller mellan Kiruna och Sundsvall. Det är 100 mil. Det är infrastruktur som kanske inte fungerar så bra.
Man ska inte negligera avstånd och den betydelse som avstånd har för sammanhållningen mellan orter och människor. Geografin är en stor utmaning.
Västernorrlands invånare vill inte ha en storregion. Sundsvallsregionen har som exempel en redan existerande samverkan vad gäller arbetsmarknad. Vi har det med Hudiksvall i söder, Härnösand i norr och Ånge i väster. Vi har gemensam rekrytering. Vi har underlättat för arbetspendling. Området omfattar ungefär 200 000 invånare.
Jag menar att det är utifrån redan fungerande samverkansmodeller som förankring ska ske, när nya regioner ska byggas. Beslut ska fattas så nära människor som möjligt – inte 100 mil bort.
Anser statsrådet att regioner av denna storlek är svaret på Sveriges framtida utmaningar vad gäller arbetsmarknad, infrastruktur och sjukvård?
Fru talman! Jobb och tillväxt är målet för alla våra politikområden – jobb och tillväxt i hela landet – och det förutsätter regionalisering. Det finns två förhållningssätt till den offentliga förvaltningen. Det finns en grupp som har mycket stark tro på centralisering och centralmakt, och ett förhållningssätt som utgår från regionaliseringen som en drivkraft för att skapa jämnstarka delar i vårt land och säkerställa att hela Sverige får möjlighet att utvecklas.
Regeringen ansluter sig till det senare. Vi tror på en regionalisering. Det är också därför som vi nu har lagt fram förslag som innebär att vi flyttar ansvaret för regionala utvecklingsfrågor från staten till regionerna – just för att förstärka den regionala förankringen i arbetet för jobb och tillväxt i hela landet.
Men en regionalisering förutsätter robusta och starka regioner som klarar av sina uppgifter, som har tillräckligt stort brukarunderlag. Regionalisering förutsätter jämnstarka regioner, så att inte resurser till infrastruktur och andra satsningar koncentreras bara till vissa delar av landet utan sprids i hela vårt land. Men tyvärr har vi inte den regionala strukturen i dag. Vi har en tydlig asymmetri i den regionala indelningen.
Västernorrland är ett bra exempel. Det är ett fantastiskt län och landsting med många engagerade kommun- och landstingspolitiker som verkar för att prioritera jobb och tillväxt över partigränserna.
Svar på interpellationer
Problemet är att Västernorrlands län bara finns i en enda statlig myndighet som regional indelningsorganisation, och det är länsstyrelsen. Den finns inte i Arbetsförmedlingen, inte i Försäkringskassan, inte i polisen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är den instans som vi har för koordinering av staten i Västernorrland. Men hur ska det vara möjligt för länsstyrelsen att på sikt effektivt koordinera och samordna staten, säkerställa statens regionala förankring, om dess indelning inte motsvaras av den indelning som finns i de statliga myndigheter som ska koordineras?
Det är där vi står i dag. Därför är det otroligt viktigt att staten tar sitt ansvar och moderniserar den statliga strukturen och utgår från att staten måste ha en stark regional förankring, om den ska vara effektiv och kunna serva medborgarna i hela vårt land, om den ska ha legitimitet.
Vad gäller den kommande processen är det viktigt med den folkliga förankringen. Vad jag har förstått har förhandlingspersonerna och andra berörda parter haft stora möte även i Jämtlands län, träffat medborgare och företagare, det lokala civilsamhället, fört en dialog och också diskuterat alternativen till en regionförstoring. Det är bra att den typen av samtal förs, så att vi har en folklig förankring i processen. Regeringen kommer självklart att beakta den aspekten.
Men vi har inte rätt att svika medborgarna i vårt land. Då måste vi också vara beredda att ta vårt ansvar för att bidra till en modern regional struktur som motsvarar behoven i dagens samhälle.
Sverige byggde ut välfärden med kommunerna som bas. Man genomförde som ett av de första länderna i västvärlden en kommunreform i början av 70-talet just i syfte att skapa kommuner som klarade av att ta hand om välfärden. Det visade sig vara en bra modell. Den kommunaliserade, decentraliserade välfärden har tjänat oss väl.
Det är viktigt att vi också ger den regionala nivån rätt förutsättningar så att vi inte slutar med att regionalisera och decentralisera välfärdsuppgifterna utan tvärtom fortsätter att regionalisera vårt land.
Fru talman! Ministern tar upp att man inte vill svika medborgarna. Men det är precis den känslan medborgarna har därute. De är helt i avsaknad av en dialog. Det är den uppfattning de har.
Regionfrågan lyste dessutom helt med sin frånvaro under valet 2014. Det borde väl vara ett demokratiskt anständighetskrav att också de politiska partierna skulle kunna få redovisa sina ståndpunkter i frågan under valet 2018. Varför vill inte ministern det?
En sådan genomgripande reform med en sådan stor påverkan på hur Sverige styrs och hur den svenska demokratin fungerar är i hög grad en grundlagsnära fråga. I Sverige har vi också en god tradition av en bred samsyn över blockgränserna när vi förändrar politikens spelregler. Det är viktigt att beakta.
I tidskriften Dagens Samhälle kunde vi ta del av en artikel där man beskrev att fem av sex regioner skulle få ett rödgrönt majoritetsstyre om man tittar tillbaka på 2014 års val. Det är väl många med mig som tolkar det som att det kanske är huvudorsaken till varför regeringen nu tvingar fram reformen i denna hastighet.
Svar på interpellationer
I mitt hemlän, Jämtlands län, har besöksnäringen efterlyst en djupanalys och konsekvensanalys. Näringslivet har ifrågasatt reformen. Flera tusen människor har skrivit under Facebookgruppen Vi som vill behålla Region Jämtland Härjedalen. Lägg därtill också frekventa insändarskrivningar.
Om den regionala indelningen ska förändras måste det bygga på medborgarnytta och stark förankring hos dem det berör, människorna ute i landet. Så är inte fallet i dag. Det är helt oacceptabelt.
Fru talman och statsrådet! Jag vill avslutningsvis säga att jag är medveten om att det finns för- och nackdelar med allting. När det gäller just regionförstoringen tycker vi moderater att den enbart är en nackdel. Vi är övertygade om att ett Stornorrland är för stort. Det är för svårt att hantera framför allt geografiskt.
Hur ska vi få Kalle i Karesuando att engagera sig för någonting och hjälpa till med något som till exempel händer i Stöde i Västernorrland? Det går inte. Det fungerar inte så. Framför allt tror jag att en sådan stor förändring måste komma underifrån.
Jag och många med mig tycker att Indelningskommittén har haft ett ovanifrånperspektiv där man inte har diskuterat med medborgarna. Det är viktigt. En sådan stor förändring måste komma underifrån. Det måste finnas en lokal förankring. Man måste ha människor med sig och inte mot sig när man genomför sådant. Det är en väldigt stor förändring för oss uppe i Norrland.
Fru talman! Jag vill tacka riksdagsledamöterna för en bra diskussion. Vi avser att fortsätta den diskussionen. Låt mig påminna riksdagsledamöterna om att regeringen inte ens har fått ett förslag om en ny karta. Möjligtvis får vi ett sådant förslag den 30 juni. Regeringen är inte inblandad i de gränsdragningar som diskuteras mellan de berörda landstingen och förhandlingspersonerna. Vi tar ställning till denna fråga först när vi får ett betänkande från Indelningskommittén.
Det är också viktigt med den folkliga förankringen och underifrånperspektivet. Faktum är att vi valde att sätta igång processen när vi blev uppvaktade av Sveriges Kommuner och Landsting som bad oss att inleda processen. Hela processen utgår från en dialog mellan förhandlingspersonerna och de berörda landstingen.
Det finns olika åsikter om detta. Det är självklart. Det finns moderater som är väldigt mycket för en regionreform och som kämpar för att denna reform ska drivas igenom. Det finns socialdemokrater som är väldigt kritiska. Vi har olika lösningar på de utmaningar som vi har identifierat i den offentliga sektorn.
Men låt oss inte lura oss själva eller medborgarna och säga att det inte behövs strukturreformer. Skattehöjningar är inte lösningen på de utmaningar vi har inom sjukvården. Det kommer att krävas effektiviseringar och strukturförändringar. Det är en skyldighet vi har gentemot skattebetalarna.
Den struktur vi har i dag i Sverige är inte tillräckligt effektiv utifrån de utmaningar som vi har framför oss. Sjukvården har enorma utmaningar. Vi ser bara början på de utmaningar som den demografiska utvecklingen innebär. Med det sagt betyder det inte att allt blir guld och gröna skogar med en regionreform. Det kommer att krävas fler reformer.
Svar på interpellationer
Vi kommer att behöva minska den administrativa bördan för kommuner och landsting och våga visa större grad av tillit gentemot kommuner och landsting. De processerna är igång inom ramen för tillitsreformen. Jag ser fram emot en fortsatt dialog om detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
Fru talman! Edward Riedl har frågat mig om jag ämnar verka för att regeringen lämnar förslag om att utlokalisera statliga jobb från Stockholms län till andra delar av landet samt vilka åtgärder jag ämnar vidta för att fler statliga jobb ska lokaliseras till Västerbottens län.
Regeringen uttalar i budgetpropositionen för 2016 att det är viktigt att de statliga myndigheternas lokalisering kan få en större spridning över landet (prop. 2015/16:1 utg.omr. 2 avsnitt 4.4).
Som framgår av den debattartikel som statsministern och jag publicerade i Dagens Nyheter den 3 mars 2016 finns det ett flertal sätt att säkerställa och öka spridningen av statliga myndigheter och statliga jobb. Det kan till exempel vara att utveckla regeringens styrning av myndigheternas egna beslut med bäring på lokalisering eller att bedriva vissa myndighetsfunktioner samordnat i staten men utanför storstadsområdena. Utgångspunkten är också att nya myndigheter inte bör lokaliseras till Stockholm om inte särskilda skäl talar för det. Ett ytterligare medel är omlokalisering av myndigheter.
Jag avser att fortsätta att arbeta för att de statliga myndigheterna kan få en större spridning över landet. Här kommer Statskontorets rapport om statliga myndigheters lokalisering (Statskontoret 2016:8) att utgöra ett viktigt underlag i hur lokaliseringsfrågor kan utvecklas i styrningen av myndigheterna.
I regeringens fortsatta arbete kan också omlokalisering av statlig verksamhet från Stockholms län till andra län bli aktuellt. Förutsättningarna skiljer sig från fall till fall, bland annat vad avser vilka orter som i så fall kan vara aktuella för att flytta en verksamhet till. Att omlokalisera en myndighet är ett ingripande beslut som påverkar både verksamheten och de anställda. Därför ska arbetet bedrivas med största omsorg och seriositet. Jag kan inte i nuläget uttala mig särskilt om enskilda län.
Fru talman! Tack, ministern, för svaret! I början av året deklarerade statsrådet Ardalan Shekarabi att statliga jobb skulle komma att utlokaliseras från landets större städer till mindre orter ute i vårt land. Ministern sa att han var orolig över den pågående centraliseringsprocess som han såg. Även andra representanter, däribland statsministern, har också uttryckt samma ambitioner för detta. Det är bra så långt.
Svar på interpellationer
Fru talman! Jag vill gratulera statsrådet till mycket och bra lokal medieuppmärksamhet i Västerbotten, mitt hemlän, kring just utlokalisering av statliga jobb. Mediebilden var så bra att jag var helt övertygad om att regeringen faktiskt hade utlokaliserat en hel del jobb till just Västerbotten. Jag tänkte: Äntligen har regeringen gjort något bra! Det måste ju firas på ett eller annat sätt.
Men jag har letat efter hur många jobb som regeringen har utlokaliserat till Västerbotten, och jag har så här långt funnit noll. Därmed inte sagt att jag har rätt – regeringen kan ha utlokaliserat något jobb som jag helt enkelt har missat. Det kan vara på det sättet, och då får ministern gärna ta upp det i sitt svar.
Fru talman! Jag har egentligen bara två frågor till ministern; jag tänker inte förlänga kvällen alldeles för mycket för någon av er.
Hur många statliga jobb har ministern så här långt utlokaliserat till Västerbotten? Det är min första fråga.
Min andra fråga är: Hur tänker ministern fortsätta utlokaliseringen av statliga jobb till just Västerbottens län?
Fru talman! Vi har tio år av en aktiv centraliseringsvåg bakom oss. Statliga myndigheter har centraliserat sina verksamheter till de större orterna, till Stockholm. Den förra regeringen sa så sent som i mars 2014 att utvecklingen av myndigheternas lokala service var i huvudsak positiv.
Jag delar inte den uppfattningen. Denna regering delar inte den uppfattningen. Centraliseringsvågen måste få ett slut. Den har fått ett slut, och den här regeringen har satt igång viktiga processer.
För det första har vi skickat signaler om nedläggning av statliga myndigheter på mindre orter. Det tydligaste exemplet: Skatteverkets planer på att lägga ned nio kontor på mindre orter i Sverige var inte något som tjänade den svenska staten. Regeringen skickade därför tydliga signaler, och Skatteverket satte punkt för planerna. Jag var väldigt glad, fru talman, när jag besökte Skatteverkets personal i Lycksele. De gör fantastiska insatser varje dag i statens tjänst. De jobben ska finnas kvar, för staten tjänar på spridning av jobben.
För det andra, fru talman, har denna regering gett i uppdrag till Statens servicecenter att identifiera vilka myndighetsfunktioner som kan samordnas och effektiviseras genom omlokalisering från Stockholm till andra orter. Förra veckan kom delbetänkandet. Statens servicecenter har identifierat att bland annat it-tjänster kan samordnas, moderniseras, effektiviseras och samtidigt omlokaliseras från Stockholm.
Vi vänder på logiken, fru talman. Vi behöver inte samla statens verksamheter i Stockholm för att det ska bli effektivt. Tvärtom kan vi flytta verksamheter från Stockholm till mindre orter i andra delar av landet och på så sätt effektivisera och utveckla staten. Det är nödvändigt också för att förstärka statens legitimitet.
Vi har tagit emot en utredning som vi beställde av Statskontoret, som har tittat på hur den statliga lokaliseringen ser ut. Vilka myndigheter finns i olika delar av vårt land? Hur ser fördelningen ut mellan de olika länen? Och hur kan vi ta fram styrande principer, vägledande principer, så att vi får ordning och reda vad gäller lokaliseringsbesluten i staten? Det arbetet intensifieras nu.
Svar på interpellationer
Dessutom har vi aviserat att vi under detta år kommer att omlokalisera hela myndigheter från Stockholm till andra delar av landet. De besluten kommer under detta år.
Vi menar allvar med detta, fru talman, för det handlar inte bara om att sprida jobb. Det handlar inte bara om att bidra till god regional utveckling i olika delar av vårt land. Det handlar om att förstärka och bevara legitimiteten hos den svenska staten.
Hade man lämnat orter som Lycksele, hade man i ännu större utsträckning koncentrerat verksamheten till Stockholm, hade man fortsatt de åtta årens politik då centraliseringsvågen tilläts fortsätta i den svenska staten, då hade man försvagat staten. Och försvagar man staten försvagar man tilliten i vårt samhälle, inte bara mellan medborgare och stat utan också mellan medborgare.
Vi kommer alltså att fatta beslut. De besluten kommer inte att vara populära överallt. Det kommer inledningsvis att sägas att vi gör saker som minskar effektiviteten. Men jag är övertygad om att vi kommer att kunna vända på logiken. Jag är övertygad om att vi kommer att visa att de åtgärder som Statens servicecenter nu vidtar gör staten mer effektiv och förstärker statens legitimitet.
Det kommer att finnas ett stort behov av att besluten är genomarbetade, genomtänkta och väl förberedda i dialog med alla parter. Därför kommer jag inte att kunna redovisa besluten i dag. Men arbetet fortgår.
Fru talman! Ministern pratar väldigt mycket men lyckas ändå med att inte besvara de två frågor jag ställde till honom. Jag kommer att upprepa dem på slutet, bara för säkerhets skull, så att ministern inte glömmer dem av misstag nästa gång.
Ministern pratar om slut på centralisering. Då frågar jag: Hur många statliga jobb har hamnat i Västerbotten under ministerns tid i regeringen? Han pratar om viktiga processer som pågår. Jag frågar återigen: Hur många statliga jobb har kommit till Västerbotten i detta?
När det gäller den statliga utredningen om de lokala skattekontoren är det jättebra att man inte lade ned dem. Jag tror att vi är helt överens i sak om detta.
Just när det gäller Lycksele finns det ett annat spännande sätt som socialdemokrater har använt sig av genom åren. Lycksele lasarett finns i Lycksele, och det har Socialdemokraterna i Västerbottens läns landsting använt lite på samma sätt. De har den lokala regeringsmakten och kommer med ett hot om nedläggning av sjukhuset, där man får kämpa ett tag. Så får man behålla det, och då är det total eufori. Ungefär detsamma utspelade sig när ministern var i Lycksele. Man fick behålla de statliga jobb man haft under åtta år av alliansregering – men nu var det fantastiskt, för nu hade regeringen sagt att de fick vara kvar. Man skapar hot och undanröjer hot, men hur många nya statliga jobb har hamnat i Västerbotten under ministerns tid vid makten?
Jag tycker att det är bra om ministern har goda ambitioner och vill utlokalisera jobb till Västerbotten. Det är jag den förste att välkomna. Men återigen: Hur många statliga jobb har kommit till Västerbotten, och hur många statliga jobb avser ministern att utlokalisera till Västerbotten under den här mandatperioden?
Svar på interpellationer
Fru talman! Jag tror att jag var väldigt tydlig med att jag inte kommer att ge några besked om vilka myndigheter som flyttas under denna mandatperiod förrän vi har genomfört ett gediget utredningsarbete. Det är precis det vi jobbar med just nu.
Omlokalisering av myndigheter ska ske genomtänkt. Vi ska identifiera vilka myndigheter som har förutsättningar att omlokaliseras och vilka orter som har förutsättningar att ta emot dessa myndigheter.
Men det viktiga är att vi har vänt trenden. Det viktiga är att den centraliseringsvåg som tilläts fortgå inte fortgår längre. Processen som hade som mål att lägga ned verksamheten i Lycksele sattes igång under den förra regeringens tid. Vi satte stopp för detta. Vi satte punkt för detta, och jag är stolt över det. Jag är stolt över att ingå i den regering som sa nej till den typen av centralisering, för människorna i Lycksele gör ett fantastiskt jobb. De har inget att skämmas för. Den svenska staten behöver dem, och de behöver inte sitta i Umeå eller Stockholm för att göra ett effektivt jobb. De har visat att de kan sitta i Lycksele och göra ett fantastiskt jobb.
Ska vi vända trenden, ska vi verkligen få till en förändring, krävs det att vi är självkritiska. Jag tror att Edward Riedl har tagit del av den moderata självkritiken här i riksdagen om hur man tillät centraliseringsvågen, hur man förvaltningspolitiskt stödde myndigheternas centralisering och var nöjd med centraliseringen. Att försöka svartmåla regeringens ambitioner och skönmåla det som hände under de åtta borgerliga åren, som var katastrofala för statens legitimitet, är inte en väg framåt.
Låt oss i stället föra en självkritisk diskussion och steg för steg fatta beslut som innebär att vi förstärker statens närvaro. Låt oss också förena arbetet med effektiviseringar i staten och arbetet med att omlokalisera verksamheter.
Den utredning som vi tog emot förra veckan är en bra start. Den är en mycket bra start. Statens servicecenter har gjort ett gediget jobb och identifierat vilka myndighetsfunktioner som i dag är utspridda på olika myndigheter där jobben i dag finns i Stockholm och hur dessa jobb skulle kunna samordnas och omlokaliseras till andra orter.
Vi behöver titta på hur vi kan ha vägledande principer i övriga lokaliseringsbeslut. Där har vi underlaget från Statskontoret. Vi går vidare med det underlaget.
Sedan har vi som sagt omlokaliseringar av hela myndigheter, och det kommer vi att ta tag i under detta år.
Jag tror att vi när den här mandatperioden är över kommer att kunna se att vi lyckades vända den här trenden. Det kommer att vara bra för Sverige som land, och det kommer att vara bra för sammanhållningen. Men ska vi kunna få goda resultat måste vi också genomföra arbetet faktabaserat och i dialog med berörda parter, och då kan vi inte göra ogenomtänkta omlokaliseringar. Det tjänar inte saken.
Fru talman! Låt mig först säga att jag har full respekt för att ministern inte alltid här och nu kan berätta vad som är på gång. Jag har full respekt för att det alltid har varit så och att det nog alltid kommer att vara så. Men ministern säger ändå att man har vänt trenden, och då ställer jag frågan till ministern: Hur många nya statliga jobb har utlokaliserats till Västerbotten?
Svar på interpellationer
Jag kanske är väldigt otydlig när jag ställer frågan eftersom ministern har valt att inte besvara den. Kan ministern berätta hur många statliga jobb som så här långt har utlokaliserats till Västerbotten? Jag har full respekt för att ministern inte vill sia om framtiden, men han kan väl åtminstone i kammaren berätta vad han har åstadkommit så här långt?
Fru talman! Jag har letat efter uppgifter om detta. Jag har följt lokalmedierna hemma, och jag var helt övertygad om att mängder av jobb hade hamnat i mitt hemlän Västerbotten mot bakgrund av hur regeringen beskrev detta, men jag hittade inte ett enda jobb. Då måste jag kunna ställa frågan till ministern i kammaren: Hur många statliga jobb har man så här långt utlokaliserat till Västerbotten?
Vid ett uteblivet svar får jag väl ta på mig att jag är otydlig i mitt frågeställande och på något sätt försöka förbättra mitt sätt att ställa frågor till ministern, så att han känner att han kan svara.
I övrigt får jag tacka ministern för en trevlig debatt och önska ministern, fru talmannen och hennes medarbetare i kammaren en fortsatt trevlig kväll.
Fru talman! Jag vill också tacka Edward Riedl för att han tar upp denna viktiga fråga i riksdagen. Jag blir glad när jag hör moderata riksdagsledamöter verka för omlokalisering av statliga jobb. Det är inte för sent, utan det är bra att självkritiken också har lett till policyförändringar. Det är glädjande.
Jag har varit väldigt tydlig med att vi har jobbat med de här frågorna från dag ett. Vi kommer att återkomma med detaljer om vilka myndigheter som omlokaliseras och huruvida Västerbottens län också omfattas av dessa omlokaliseringar.
Vi kommer att ha ett gediget underlag med statistik på länsnivå utifrån den rapport vi fick av Statskontoret, vilket innebär att vi kommer att se hur utvecklingen har sett ut vad gäller lokaliseringen av de statliga jobben också i Västerbottens län. Det gör att vi också kan följa upp effekterna av regeringens arbete. Det ska vi inte vara rädda för. Det är bara bra om vi har förutsättningar att göra en ordentlig uppföljning av lokaliseringspolitiken.
Detta kommer inte att vara en enkel resa. Det handlar om att förändra en kultur, men vi är fast beslutna att genomdriva förändringar under denna mandatperiod. Det var bra att detta trendbrott började med Skatteverkets besked om att kontoret i Lycksele blir kvar efter regeringens signaler. Det är ett bra beslut för Västerbotten, för Lycksele och för Sverige.
Överläggningen var härmed avslutad.
Svar på interpellationer
Följande dokument anmäldes och bordlades:
Propositioner
2015/16:171 Skatteavtal mellan Sverige och Armenien
2015/16:172 Skatteavtal mellan Sverige och Azerbajdzjan
2015/16:186 Gemensamma standarder vid utbyggnad av infrastrukturen för alternativa drivmedel
Skrivelse
2015/16:182 Politiken för global utveckling i genomförandet av Agenda 2030
Kammaren biföll talmannens förslag att motionstiden för ovanstående propositioner och skrivelse skulle förlängas till och med onsdagen den 21 september.
Motioner
med anledning av skr. 2015/16:169 Giftfri vardag
2015/16:3420 av Lars-Axel Nordell m.fl. (KD)
2015/16:3421 av Kristina Yngwe m.fl. (C)
EU-dokument
KOM(2016) 283 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om samarbete mellan de nationella myndigheter som ansvarar för genomdrivandet av konsumentskyddslagstiftningen
KOM(2016) 285 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gränsöverskridande paketleveranstjänster
KOM(2016) 287 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden
KOM(2016) 289 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder mot geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kundernas nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG
KOM(2016) 369 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2009/45/EG om säkerhetsbestämmelser och säkerhetsnormer för passagerarfartyg
KOM(2016) 370 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 98/41/EG om registrering av personer som färdas ombord på passagerarfartyg som ankommer till eller avgår från hamnar i gemenskapens medlemsstater och om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/65/EU om rapporteringsformaliteter för fartyg som ankommer till och/eller avgår från hamnar i medlemsstaterna
KOM(2016) 371 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett inspektionssystem för säker drift av ro-ro-passagerarfartyg och höghastighetspassagerarfartyg i reguljär trafik och om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG om hamnstatskontroll och om upphävande av rådets direktiv 1999/35/EG
Följande interpellationer hade framställts:
den 27 maj
2015/16:682 Vattenfalls ägardirektiv
av Niklas Wykman (M)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:683 Fler enkla jobb
av Helena Bouveng (M)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:684 Insamlingsansvaret för förpackningar och tidningar
av Gunilla Nordgren (M)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
2015/16:685 Riskerna med att försvagade drivkrafter leder till minskade skatteinkomster
av Maria Malmer Stenergard (M)
till finansminister Magdalena Andersson (S)
2015/16:686 Främjande av svensk export
av Anette Åkesson (M)
till statsrådet Ann Linde (S)
2015/16:687 Strandskyddsregler som inskränker äganderätten
av Gunilla Nordgren (M)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
den 29 maj
2015/16:688 700-megahertzbandet
av Anders Åkesson (C)
till statsrådet Peter Eriksson (MP)
2015/16:689 Kemikalieinspektionen och växtskyddsmedlen
av Jonas Jacobsson Gjörtler (M)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
2015/16:690 Finanspolitiska rådets granskning av klimatpolitiken
av Jonas Jacobsson Gjörtler (M)
till statsrådet Isabella Lövin (MP)
den 30 maj
2015/16:691 Svensk klimatpolitik
av Cecilie Tenfjord-Toftby (M)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
2015/16:692 Ökande utanförskap
av Elisabeth Svantesson (M)
till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
2015/16:693 Försvårande omständigheter för extratjänster
av Christian Holm Barenfeld (M)
till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
den 31 maj
2015/16:694 Frihandelns möjligheter för minskad antibiotikaresistens
av Åsa Coenraads (M)
till statsrådet Ann Linde (S)
2015/16:695 Automatiserad flygledning
av Allan Widman (L)
till försvarsminister Peter Hultqvist (S)
2015/16:696 Regeringens snabbspår
av Christian Holm Barenfeld (M)
till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
2015/16:697 Kemikalieinspektionens agerande – ett hårt slag mot lökodling och odling av våroljeväxter
av Staffan Danielsson (C)
till statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
2015/16:698 Strategi mot säkerhetsrisker
av Hans Wallmark (M)
till statsminister Stefan Löfven (S)
2015/16:699 Säkerhetsrisker med Nordstream
av Maria Weimer (L)
till försvarsminister Peter Hultqvist (S)
2015/16:700 Gasledningen Nordstream 2
av Maria Weimer (L)
till statsrådet Isabella Lövin (MP)
den 1 juni
2015/16:701 Beredskapsjobb och andra jobblöften
av Erik Andersson (M)
till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
den 2 juni
2015/16:702 Kartläggning av svarta körskolor
av Boriana Åberg (M)
till statsrådet Anna Johansson (S)
2015/16:703 Utvisning på grund av brott
av Anti Avsan (M)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
2015/16:704 Ökat konsumentskydd vid kroppsbehandlingar
av Jessika Roswall (M)
till statsrådet Gabriel Wikström (S)
den 3 juni
2015/16:705 700-megahertzbandet
av Anders Åkesson (C)
till statsrådet Peter Eriksson (MP)
2015/16:706 Polisens prioritering av pågående brott
av Anti Avsan (M)
till statsrådet Anders Ygeman (S)
Följande frågor för skriftliga svar hade framställts:
den 27 maj
2015/16:1285 Alkobommar och konkurrens
av Sten Bergheden (M)
till statsrådet Anna Johansson (S)
2015/16:1286 Sanktioner mot EU-länder som bryter mot mänskliga rättigheter
av Birgitta Ohlsson (L)
till statsrådet Ann Linde (S)
2015/16:1287 Tillväxtverkets prioritering av egen verksamhet
av Mats Green (M)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1288 Tillväxtverkets försämring för näringslivsbefrämjande ideella organisationer
av Mats Green (M)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1289 Straff vid hindrande av utryckningsfordon
av Runar Filper (SD)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
den 29 maj
2015/16:1290 Varsel och nedläggningar i träindustrin
av Jamal Mouneimne (S)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1291 Gode män
av Ann-Christin Ahlberg (S)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
2015/16:1292 Jordbruket och växtskyddsmedlen
av Jonas Jacobsson Gjörtler (M)
till statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
2015/16:1293 Bred förankring av livsmedelsstrategin
av Jonas Jacobsson Gjörtler (M)
till statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
2015/16:1294 Smygfilmning i offentlig miljö
av Roger Haddad (L)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
2015/16:1295 Myndigheternas informationssäkerhet
av Edward Riedl (M)
till statsrådet Anna Johansson (S)
2015/16:1296 Skrotning av fiskebåtar
av Jan-Olof Larsson (S)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
2015/16:1297 Skrotade fritidsbåtar
av Jan-Olof Larsson (S)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
2015/16:1298 Avställda båtar som utgör en miljörisk
av Lars-Arne Staxäng (M)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
den 30 maj
2015/16:1299 Tillväxtverkets satsning på ny logotyp
av Mats Green (M)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1300 Åtgärder för utsatta barn
av Cecilia Widegren (M)
till statsrådet Åsa Regnér (S)
2015/16:1301 Skogsavverkningar i Tiveden
av Mia Sydow Mölleby (V)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
2015/16:1302 Kontakt mellan myndigheter
av Hans Wallmark (M)
till statsrådet Anders Ygeman (S)
2015/16:1303 Flyttning av skeppsvrak och ägarlösa båtar
av Lars Tysklind (L)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
den 31 maj
2015/16:1304 Antibiotika i det offentliga köket
av Åsa Coenraads (M)
till statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
2015/16:1305 Krav på bistånd till Somalia
av Birgitta Ohlsson (L)
till statsrådet Isabella Lövin (MP)
2015/16:1306 Skyddsrum
av Anders Hansson (M)
till statsrådet Anders Ygeman (S)
den 2 juni
2015/16:1307 Förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism
av Andreas Norlén (M)
till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP)
2015/16:1308 Kränkningar mot kvinnor och allmänna mänskliga fri- och rättigheter i Iran
av Amineh Kakabaveh (V)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1309 Immunitet för HDP i det turkiska parlamentet
av Amineh Kakabaveh (V)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1310 Vattnet på Öland
av Penilla Gunther (KD)
till miljöminister Karolina Skog (MP)
2015/16:1311 Skattefusk vid flytt-RUT
av Mattias Ottosson (S)
till finansminister Magdalena Andersson (S)
2015/16:1312 Öresundsintegration
av Sofia Damm (KD)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1313 Situationen på honorärkonsulatet i Beirut
av Sofia Arkelsten (M)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1314 Situationen i Irak
av Fredrik Malm (L)
till statsrådet Isabella Lövin (MP)
2015/16:1315 Dubbla gränskontroller för Öresundsresenärer
av Tina Acketoft (L)
till statsrådet Anders Ygeman (S)
2015/16:1316 Problematiska konsumentmarknader
av Jessika Roswall (M)
till statsrådet Per Bolund (MP)
2015/16:1317 Fackföreningarnas rätt att inhämta information kontra skyddet av den personliga integriteten
av Jenny Bengtsson (V)
till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
den 3 juni
2015/16:1318 Skydd av sysselsättningsgraden
av Jenny Bengtsson (V)
till arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S)
2015/16:1319 Turkiets agerande i bland annat Syrien
av Markus Wiechel (SD)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1320 Underhållet av järnvägen i Skåne
av Boriana Åberg (M)
till statsrådet Anna Johansson (S)
Skriftliga svar på följande frågor hade kommit in:
den 30 maj
2015/16:1247 Statsministerns ställningstagande i den amerikanska valrörelsen
av Fredrik Eriksson (SD)
till statsminister Stefan Löfven (S)
den 1 juni
2015/16:1282 Kassaregisterlagen för fäbodverksamhet och torghandel
av Markus Wiechel (SD)
till finansminister Magdalena Andersson (S)
2015/16:1270 Flexibla bygglov för förskolor
av Caroline Szyber (KD)
till statsrådet Per Bolund (MP)
2015/16:1259 Sanktionsmöjligheter mot riksdagsledamöter som missköter uppdraget
av Martin Kinnunen (SD)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
2015/16:1250 Båtregister
av Jan-Olof Larsson (S)
till statsrådet Anna Johansson (S)
2015/16:1249 Bevarande och utveckling av den svenska modellen
av Niklas Karlsson (S)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1248 Kameraövervakning på fiskefartyg
av Jesper Skalberg Karlsson (M)
till statsrådet Sven-Erik Bucht (S)
2015/16:1252 Schablonisering av särskilda bidrag till ensamkommande barn
av Johanna Jönsson (C)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
2015/16:1254 Muslimska staters avstängning av hbtq-organsationer till FN-konferens
av Birgitta Ohlsson (L)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1253 Reserekommendationer till Somaliland
av Birgitta Ohlsson (L)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1255 Bistånd till Somaliland
av Birgitta Ohlsson (L)
till statsrådet Isabella Lövin (MP)
2015/16:1256 Utveckling av totalförsvaret
av Mattias Jonsson (S)
till försvarsminister Peter Hultqvist (S)
2015/16:1257 Erkännande av Somaliland
av Markus Wiechel (SD)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1258 Nattågen till Jämtland
av Emma Wallrup (V)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1266 Prioritering av SRHR-frågor
av Sofia Arkelsten (M)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1265 Nedsläckningen av kopparnätet
av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1264 Den oroväckande politiska utvecklingen i Brasilien
av Hans Linde (V)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1262 Våldsvågen i Bagdad
av Hans Linde (V)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1263 Hot om inskränkningar i hbtq-personers rättigheter i Georgien
av Hans Linde (V)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1260 Löntagarnas situation vid upphandling
av Lars Mejern Larsson (S)
till statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
2015/16:1261 Trygga och skäliga arbetsvillkor
av Lars Mejern Larsson (S)
till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S)
2015/16:1271 ISDS/ICS även inom EU
av Håkan Svenneling (V)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1272 Honorärkonsulat och ambassadverksamhet i Beirut
av Sofia Arkelsten (M)
till utrikesminister Margot Wallström (S)
2015/16:1273 Åtgärder mot missbruk av särskilda bidrag
av Ellen Juntti (M)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
2015/16:1269 Skolverket och betygsättning
av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
till utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)
2015/16:1276 Passhanteringen på polisstationen i Finspång
av Andreas Norlén (M)
till statsrådet Anders Ygeman (S)
2015/16:1275 Bullerregler
av Ewa Thalén Finné (M)
till statsrådet Peter Eriksson (MP)
2015/16:1230 Säkerheten kring tv- och radiomaster
av Lena Asplund (M)
till statsrådet Anders Ygeman (S)
2015/16:1232 Avlastning i ögonsjukvården genom vidareutbildade optiker
av Anette Åkesson (M)
till statsrådet Gabriel Wikström (S)
2015/16:1234 Rökpuffande godiscigaretter för sjuåringar
av Hans Hoff (S)
till statsrådet Gabriel Wikström (S)
2015/16:1240 Botox
av Anders W Jonsson (C)
till statsrådet Gabriel Wikström (S)
2015/16:1268 Tillsättning av områdespoliser
av Roger Haddad (L)
till statsrådet Anders Ygeman (S)
2015/16:1267 Försenade utbetalningar från Migrationsverket
av Gunilla Nordgren (M)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
2015/16:1281 Bemanningsföretag inom vården
av Karin Rågsjö (V)
till statsrådet Gabriel Wikström (S)
2015/16:1280 Svenska Skeppshypoteks utlåningsverksamhet
av Boriana Åberg (M)
till närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S)
2015/16:1278 Våldet mot utryckningspersonal
av Thomas Finnborg (M)
till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
2015/16:1279 Polisernas arbetssituation
av Thomas Finnborg (M)
till statsrådet Anders Ygeman (S)
den 3 juni
2015/16:1274 Handlingsplan för fungerande Öresundspendling
av Kristina Yngwe (C)
till statsrådet Anna Johansson (S)
2015/16:1283 Nattåg till Norrland
av Edward Riedl (M)
till statsrådet Anna Johansson (S)s
2015/16:1285 Alkobommar och konkurrens
av Sten Bergheden (M)
till statsrådet Anna Johansson (S)
2015/16:1295 Myndigheternas informationssäkerhet
av Edward Riedl (M)
till statsrådet Anna Johansson (S)
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början till och med § 15 anf. 34 (delvis),
av förste vice talmannen därefter till och med § 24 anf. 108 (delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
ABIGAIL CHOATE
/Olof Pilo
Innehållsförteckning
§ 1 Justering av protokoll
§ 2 Anmälan om återtagande av plats i riksdagen
§ 3 Anmälan om ersättare för statsråd
§ 4 Anmälan om ersättare
§ 5 Avsägelser
§ 6 Anmälan om kompletteringsval
§ 7 Anmälan om fördröjda svar på interpellationer
§ 8 Anmälan om faktapromemorior
§ 9 Ärende för hänvisning till utskott
§ 10 Ärenden för bordläggning
§ 11 Svar på interpellation 2015/16:540 om UD-rapporter om mänskliga rättigheter
Anf. 1 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 2 KERSTIN LUNDGREN (C)
Anf. 3 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 4 KERSTIN LUNDGREN (C)
Anf. 5 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 6 KERSTIN LUNDGREN (C)
Anf. 7 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
§ 12 Svar på interpellationerna 2015/16:647 och 649 om situationen i Venezuela
Anf. 8 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 9 CHRISTIAN HOLM BARENFELD (M)
Anf. 10 CECILIE TENFJORD-TOFTBY (M)
Anf. 11 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 12 CHRISTIAN HOLM BARENFELD (M)
Anf. 13 CECILIE TENFJORD-TOFTBY (M)
Anf. 14 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 15 CHRISTIAN HOLM BARENFELD (M)
Anf. 16 CECILIE TENFJORD-TOFTBY (M)
Anf. 17 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
§ 13 Svar på interpellation 2015/16:673 om erkännande av folkmordet 1915 (seyfo)
Anf. 18 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 19 EMANUEL ÖZ (S)
Anf. 20 KERSTIN LUNDGREN (C)
Anf. 21 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 22 EMANUEL ÖZ (S)
Anf. 23 KERSTIN LUNDGREN (C)
Anf. 24 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
Anf. 25 EMANUEL ÖZ (S)
Anf. 26 Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S)
§ 14 Svar på interpellation 2015/16:648 om djuromsorgsprogrammen
Anf. 27 Statsrådet SVEN-ERIK BUCHT (S)
Anf. 28 ANDERS FORSBERG (SD)
Anf. 29 Statsrådet SVEN-ERIK BUCHT (S)
Anf. 30 ANDERS FORSBERG (SD)
Anf. 31 Statsrådet SVEN-ERIK BUCHT (S)
Anf. 32 ANDERS FORSBERG (SD)
Anf. 33 Statsrådet SVEN-ERIK BUCHT (S)
§ 15 Svar på interpellation 2015/16:675 om det svenska regelverket – ett hot mot jobben i Kristianstad
Anf. 34 Statsrådet SVEN-ERIK BUCHT (S)
Anf. 35 MARIA MALMER STENERGARD (M)
Anf. 36 JONAS JACOBSSON GJÖRTLER (M)
Anf. 37 Statsrådet SVEN-ERIK BUCHT (S)
Anf. 38 MARIA MALMER STENERGARD (M)
Anf. 39 JONAS JACOBSSON GJÖRTLER (M)
Anf. 40 Statsrådet SVEN-ERIK BUCHT (S)
Anf. 41 MARIA MALMER STENERGARD (M)
Anf. 42 Statsrådet SVEN-ERIK BUCHT (S)
§ 16 Svar på interpellation 2015/16:661 om studieavgifter för utomeuropeiska studenter
Anf. 43 Statsrådet HELENE HELLMARK KNUTSSON (S)
Anf. 44 FREDRIK CHRISTENSSON (C)
Anf. 45 Statsrådet HELENE HELLMARK KNUTSSON (S)
Anf. 46 FREDRIK CHRISTENSSON (C)
Anf. 47 Statsrådet HELENE HELLMARK KNUTSSON (S)
Anf. 48 FREDRIK CHRISTENSSON (C)
Anf. 49 Statsrådet HELENE HELLMARK KNUTSSON (S)
§ 17 Svar på interpellation 2015/16:601 om kraftig ökning av klotter
Anf. 50 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 51 HANS ROTHENBERG (M)
Anf. 52 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 53 HANS ROTHENBERG (M)
Anf. 54 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 55 HANS ROTHENBERG (M)
Anf. 56 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
§ 18 Svar på interpellation 2015/16:605 om medborgargarden
Anf. 57 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 58 HANS ROTHENBERG (M)
Anf. 59 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 60 HANS ROTHENBERG (M)
Anf. 61 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 62 HANS ROTHENBERG (M)
Anf. 63 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Ajournering
Återupptagna förhandlingar
§ 19 Svar på interpellation 2015/16:622 om trafikpolisens utveckling
Anf. 64 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 65 PIA NILSSON (S)
Anf. 66 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 67 PIA NILSSON (S)
Anf. 68 LEIF PETTERSSON (S)
Anf. 69 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 70 PIA NILSSON (S)
Anf. 71 LEIF PETTERSSON (S)
Anf. 72 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
§ 20 Svar på interpellation 2015/16:676 om det svåra läget för polisen i Uppsala län
Anf. 73 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 74 MIKAEL OSCARSSON (KD)
Anf. 75 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 76 MIKAEL OSCARSSON (KD)
Anf. 77 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 78 MIKAEL OSCARSSON (KD)
Anf. 79 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
§ 21 Svar på interpellation 2015/16:678 om blåljuspersonalens säkerhet
Anf. 80 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 81 TOMAS TOBÉ (M)
Anf. 82 ELLEN JUNTTI (M)
Anf. 83 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 84 TOMAS TOBÉ (M)
Anf. 85 ELLEN JUNTTI (M)
Anf. 86 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
Anf. 87 TOMAS TOBÉ (M)
Anf. 88 Statsrådet ANDERS YGEMAN (S)
§ 22 Svar på interpellation 2015/16:627 om situationen för svenska kulturmiljöer
Anf. 89 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 90 ARON EMILSSON (SD)
Anf. 91 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 92 ARON EMILSSON (SD)
Anf. 93 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 94 ARON EMILSSON (SD)
Anf. 95 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
§ 23 Svar på interpellation 2015/16:628 om evenemangslista
Anf. 96 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 97 ARON EMILSSON (SD)
Anf. 98 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 99 ARON EMILSSON (SD)
Anf. 100 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 101 ARON EMILSSON (SD)
Anf. 102 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
§ 24 Svar på interpellation 2015/16:634 om statsbidrag till civilsamhällesorganisationer
Anf. 103 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 104 EVA LOHMAN (M)
Anf. 105 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 106 EVA LOHMAN (M)
Anf. 107 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 108 EVA LOHMAN (M)
Anf. 109 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
§ 25 Svar på interpellation 2015/16:635 om verktyg för barn och unga att kritiskt kunna granska rörliga bilder
Anf. 110 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 111 CECILIA MAGNUSSON (M)
Anf. 112 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 113 CECILIA MAGNUSSON (M)
Anf. 114 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
Anf. 115 CECILIA MAGNUSSON (M)
Anf. 116 Kultur- och demokratiminister ALICE BAH KUHNKE (MP)
§ 26 Svar på interpellationerna 2015/16:629 och 631 om regionbildning
Anf. 117 Statsrådet ARDALAN SHEKARABI (S)
Anf. 118 SAILA QUICKLUND (M)
Anf. 119 EVA LOHMAN (M)
Anf. 120 Statsrådet ARDALAN SHEKARABI (S)
Anf. 121 SAILA QUICKLUND (M)
Anf. 122 EVA LOHMAN (M)
Anf. 123 Statsrådet ARDALAN SHEKARABI (S)
Anf. 124 SAILA QUICKLUND (M)
Anf. 125 EVA LOHMAN (M)
Anf. 126 Statsrådet ARDALAN SHEKARABI (S)
§ 27 Svar på interpellationerna 2015/16:650 och 651 om statliga jobb på mindre orter
Anf. 127 Statsrådet ARDALAN SHEKARABI (S)
Anf. 128 EDWARD RIEDL (M)
Anf. 129 Statsrådet ARDALAN SHEKARABI (S)
Anf. 130 EDWARD RIEDL (M)
Anf. 131 Statsrådet ARDALAN SHEKARABI (S)
Anf. 132 EDWARD RIEDL (M)
Anf. 133 Statsrådet ARDALAN SHEKARABI (S)
§ 28 Bordläggning och beslut om förlängd motionstid
§ 29 Anmälan om interpellationer
§ 30 Anmälan om frågor för skriftliga svar
§ 31 Anmälan om skriftliga svar på frågor
§ 32 Kammaren åtskildes kl. 21.14.
Tryck: Elanders, Vällingby 2016