Regeringens proposition 2015/16:197

Stärkt konsumentskydd på bolånemarknaden

Prop.

 

2015/16:197

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 juli 2016

Morgan Johansson

Peter Hultqvist

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår åtgärder för att stärka konsumentskyddet på bolåne- marknaden. Genom förslagen genomförs också ett nytt EU-direktiv om konsumentkrediter som avser bostadsfastigheter.

För många människor är bostadsköpet den ekonomiskt mest betydande transaktion de gör i livet. Samtidigt befinner sig konsumenten ofta i ett kunskapsunderläge. En välfungerande bolånemarknad är därför av stor betydelse för många människors privatekonomi. Eftersom större delen av utlåningen till hushåll i Sverige består av bostadskrediter är bolånemark- nadens funktion och stabilitet även av stor betydelse för samhällsekono- min i stort. Regeringen föreslår därför åtgärder för att stärka konsumen- ternas ställning och främja en välfungerande bolånemarknad. Sådana åtgärder bidrar även till att minska problemen med överskuldsättning.

I propositionen föreslås lagändringar som bl.a. innebär att konsumenten ska få tydligare information, bättre insyn i hur räntan bestäms och minst sju dagars betänketid att överväga ett erbjudande om en bostadskredit. Konsumenten ska också få ett förslag till en amorteringsplan.

Vidare föreslås en ny näringsrättslig lag om verksamhet med bostads- krediter. Lagen innebär bl.a. att näringsidkare som lämnar eller förmedlar bostadskrediter ska behöva tillstånd och stå under tillsyn och ha personal med tillräcklig kunskap och kompetens. Lagen innebär även skärpta reg- ler för rådgivning avseende bostadskrediter, t.ex. införs ett förbud för den som utger sig för att lämna oberoende rådgivning att ta emot ersättning från någon annan än konsumenten.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2017.

1

Prop. 2015/16:197

2

Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................

5

2

Lagtext

..............................................................................................

6

 

2.1

Förslag till lag om verksamhet med bostadskrediter ..........

6

2.2Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen

(1973:1173) ......................................................................

21

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m.......................................................

23

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om

anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ......

25

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om

distansavtal och avtal utanför affärslokaler ......................

26

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

terrorism ...........................................................................

27

2.7Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400) ................................................

31

2.8Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(2010:1846) ......................................................................

32

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (2014:275) om

 

 

viss verksamhet med konsumentkrediter..........................

52

3

Ärendet och dess beredning ............................................................

54

4

Vikten av en fungerande bolånemarknad........................................

55

5

Bolånedirektivet och dess genomförande .......................................

57

 

5.1

Bolånedirektivets syfte och innehåll ................................

57

 

5.2

Genomförande av bolånedirektivet ..................................

61

6

Ändringar i konsumentkreditlagen..................................................

64

 

6.1

Tillämpningsområde och definitioner ..............................

64

 

6.2

Allmän information ..........................................................

72

 

6.3

Information vid marknadsföring.......................................

74

 

6.4

Förhandsinformation ........................................................

76

 

6.5

Näringsidkarens förklaringsskyldighet.............................

83

 

6.6

Förbud mot kopplingsförbehåll ........................................

84

 

6.7

En obligatorisk betänketid för bostadskrediter.................

86

 

6.8

Kreditprövning .................................................................

90

 

6.9

Ränteinformation..............................................................

96

 

6.10

Bostadskredit i utländsk valuta.........................................

99

 

6.11

Förtidsbetalning av krediten...........................................

103

 

6.12

Information om rådgivningstjänster ...............................

104

7

Tydligare information om räntan och vissa avgifter vid

 

 

bostadskrediter ..............................................................................

108

8

Amortering av bostadskrediter......................................................

112

9

En ny lag om verksamhet med bostadskrediter.............................

115

9.1

Tillämpningsområde och vissa följdändringar ..............

115

9.2Förutsättningar för svenska kreditgivare och

 

kreditförmedlare ............................................................

121

9.3

Rådgivning ....................................................................

131

9.4

Uppdragsavtal................................................................

136

9.5

Ett övergripande hederlighetskrav.................................

138

9.6

Kunskap och kompetens................................................

139

9.7Om ersättningssystem och om oberoende

kreditförmedlare ............................................................

142

9.8Riktlinjer för utlåning och värdering av en säkerhet

 

för en bostadskredit .......................................................

145

9.9

Dokumentation ..............................................................

150

9.10

Tystnadsplikt .................................................................

151

9.11Kreditgivares och kreditinstituts gränsöverskridande

 

verksamhet.....................................................................

151

9.12

Kreditförmedlares gränsöverskridande verksamhet ......

156

10 Tillsyn och sanktioner..................................................................

161

10.1

Tillsynsmyndigheternas ansvarsområden......................

161

10.2Finansinspektionens verktyg för tillsyn och

 

 

ingripande......................................................................

164

 

10.3

Sanktions- och förseningsavgift ....................................

169

 

10.4

Särskilt om tillsyn i gränsöverskridande situationer......

172

 

10.5

Samarbete mellan behöriga myndigheter inom EES .....

176

 

10.6

Avgifter .........................................................................

178

 

10.7

Överklagande.................................................................

179

 

10.8

Sekretess........................................................................

180

11

Mekanismer för tvistlösning m.m. ...............................................

183

12

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................................

187

12.1Ändringar i konsumentkreditlagen och

distansavtalslagen..........................................................

187

12.2Lagen om verksamhet med bostadskrediter och

 

 

näringsrättsliga lagändringar .........................................

189

13

Konsekvenser ...............................................................................

193

14

Författningskommentar ................................................................

196

 

14.1

Förslaget till lag om verksamhet med bostadskrediter ....

196

14.2Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen

(1973:1173)....................................................................

240

14.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om

utländska filialer m.m....................................................

240

14.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om

anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ... 241

14.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:59) om

distansavtal och avtal utanför affärslokaler ...................

242

14.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

terrorism ........................................................................

242

14.7Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och

sekretesslagen (2009:400) .............................................

246

Prop. 2015/16:197

3

Prop. 2015/16:197

14.8

Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen

 

 

 

(2010:1846) ....................................................................

246

 

14.9

Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:275) om

 

 

 

viss verksamhet med konsumentkrediter........................

282

 

Bilaga 1

Bolånedirektivet .............................................................

283

 

Bilaga 2

Sammanfattning av betänkandet (SOU 2015:40)...........

335

 

Bilaga 3

Betänkandets lagförslag .................................................

340

 

Bilaga 4

Förteckning över remissinstanserna ...............................

390

 

Bilaga 5

Jämförelsetabell..............................................................

391

 

Bilaga 6

Lagrådsremissens lagförslag ..........................................

400

 

Bilaga 7

Lagrådets yttrande ..........................................................

448

 

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 juli 2016 .........

452

 

Rättsdatablad

.........................................................................................

453

4

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2015/16:197

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om verksamhet med bostadskrediter,

2.lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),

3.lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.,

4.lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

5.lag om ändring i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler,

6.lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

7.lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

8.lag om ändring i konsumentkreditlagen (2010:1846),

9.lag om ändring i lagen (2014:275) om viss verksamhet med kon- sumentkrediter.

5

Prop. 2015/16:197 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om verksamhet med bostadskrediter

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller yrkesmässig verksamhet med kreditgivning, kredit- förmedling och rådgivning i fråga om bostadskrediter till konsumenter.

Bestämmelser om bostadskrediter finns också i konsumentkreditlagen (2010:1846).

2 § För verksamhet som drivs av ett kreditinstitut enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse gäller denna lag endast såvitt avser

1.4 kap. 1–12 §§ samt 7 kap. 1 § 5–9, om institutet är svenskt, och

2.4 kap. 1, 2 och 7–10 §§ samt 7 kap. 1 § 5 och 6, om institutet är ut- ländskt.

3 § För utländska kreditgivares och kreditförmedlares verksamhet i Sverige gäller denna lag i tillämpliga delar. Beträffande 4 kap. gäller för utländska kreditförmedlare från ett land inom EES endast 1, 2 och 7– 10 §§.

Bestämmelser som gäller för filialer till utländska kreditgivare och kreditförmedlare finns också i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

Åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

4 § Bestämmelser om skyldighet för företag som driver verksamhet med kreditgivning, kreditförmedling och rådgivning i fråga om bostads- krediter att medverka till att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Rådgivning

5 § Kreditgivare och kreditförmedlare som driver verksamhet enligt denna lag får tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter till konsu- menter.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG

och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010, i den ursprungliga lydelsen.

6

Andra än de som anges i första stycket får tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter till konsumenter endast om det sker vid enstaka tillfällen i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestäm- melser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkes- verksamheten i fråga.

Uttryck i lagen

6 § Med kreditförmedlare, konsument och bostadskredit avses detsamma som i konsumentkreditlagen (2010:1846).

7 § I denna lag avses med

1.behörig myndighet: en utländsk myndighet eller ett annat utländskt organ som har utsetts av ett annat land enligt bolånedirektivet,

2.bolånedirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU

av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostads- fastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010, i den ursprungliga lydelsen,

3.EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

4.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även en utländsk kreditgivares eller kreditförmedlares etablering av flera drift- ställen ska anses som en enda filial,

5.hemland: det land där en kreditförmedlare är upptagen i ett register

över kreditförmedlare enligt bolånedirektivet, 6. kreditgivare: den som lämnar bostadskredit,

7.kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet, beräknat på det sätt som anges i 1 kap. 5 a § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

8.rådgivning: personliga rekommendationer till en konsument om

bostadskreditavtal,

9. utländsk kreditförmedlare från ett land inom EES: en fysisk eller juridisk person som är upptagen i ett register över kreditförmedlare i ett annat land inom EES enligt bolånedirektivet.

8 § Ett företag som driver eller avser att driva verksamhet enligt denna lag ska anses ha en nära förbindelse med ett annat företag, om

1.det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,

2.det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3.båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande för- hållande till en och samma fysiska person.

En nära förbindelse har även en fysisk person och ett företag som driver eller avser att driva verksamhet enligt denna lag, om

1.den fysiska personen

a) äger minst 20 procent av kapitalet i företaget,

b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i företaget, eller

Prop. 2015/16:197

7

Prop. 2015/16:197 c) på annat sätt har sådant inflytande över företaget att personens ställ- ning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotter- företag, eller

2. det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och företaget.

2 kap. Förutsättningar för kreditgivare att driva verksamhet med bostadskrediter

Svenska kreditgivare

Tillståndsplikt

1 § Ett svenskt aktiebolag, en svensk ekonomisk förening eller ett svenskt försäkringsföretag kan få tillstånd av Finansinspektionen att driva verksamhet med kreditgivning enligt denna lag.

Förutsättningar för tillstånd

2 § Tillstånd enligt 1 § ska ges om

1.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning av betydelse för den planerade verksamheten och i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hän- syn till omfattningen och arten av verksamheten,

2.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav

iföretaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, och

4.den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få en nära förbindelse med någon annan, får dock tillstånd ges bara om förbindelsen inte hind- rar en effektiv tillsyn av företaget.

3 § Vid bedömningen enligt 2 § första stycket 3 av om en innehavare är lämplig ska innehavarens anseende beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1.innehavaren kommer att motverka att företagets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, eller

2.innehavet har samband med eller kan öka risken för

a)penningtvätt som avses i 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b)brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.

8

Godkännande av bolagsordning eller stadgar

4 § En svensk kreditgivares bolagsordning eller stadgar ska godkännas av Finansinspektionen i samband med att kreditgivaren får tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag.

Om kreditgivaren har beslutat att ändra sin bolagsordning eller sina stadgar, ska kreditgivaren ansöka om godkännande av ändringen hos Finansinspektionen. Ändringen ska godkännas om bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller mot andra författningar av betydelse för verksamheten och i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av verksamheten.

Ett beslut om ändring av bolagsordning eller stadgar får inte registreras innan det har godkänts.

Ägarförändringar

5 § Bestämmelserna om prövning av ägarförändringar i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även beträffande en svensk kreditgivare som driver verksamhet enligt denna lag. Bestämmelsen i 14 kap. 2 a § ska dock inte tillämpas.

Första stycket gäller inte företag som omfattas av motsvarande bestäm- melser om ägarprövning enligt annan lag.

Verksamhet som drivs utomlands genom filial

6 § En svensk kreditgivare som driver verksamhet enligt denna lag får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta filial i ett annat land. Ett sådant tillstånd ska ges om det finns skäl att anta att den planerade verk- samheten kommer att drivas i enlighet med denna lag och andra författ- ningar som reglerar kreditgivarens verksamhet.

Utländska kreditgivare

7 § En utländsk kreditgivare får ges tillstånd av Finansinspektionen att driva verksamhet i Sverige enligt denna lag från en filial här i landet. Tillstånd ska ges om

1.företaget driver motsvarande verksamhet i det land där det har sitt

säte,

2.företaget står under betryggande tillsyn av en myndighet i det land där det har sitt säte och har tillåtelse att etablera sig i Sverige, och

3.det finns skäl att anta att verksamheten här i landet kommer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten.

Prop. 2015/16:197

9

Prop. 2015/16:197

10

3 kap. Förutsättningar för kreditförmedlare att driva verksamhet med bostadskrediter

Svenska kreditförmedlare

Tillståndsplikt

1 § Ett svenskt aktiebolag, en svensk ekonomisk förening eller ett svenskt försäkringsföretag kan få tillstånd av Finansinspektionen att driva verksamhet med kreditförmedling enligt denna lag.

Tillstånd behövs inte för sådan kreditförmedling som sker vid enstaka tillfällen i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga.

Förutsättningar för tillstånd

2 § Tillstånd enligt 1 § ska ges om

1.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning av betydelse för den planerade verksamheten och i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hän- syn till omfattningen och arten av verksamheten,

2.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3.den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat innehav

iföretaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

4.den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direk- tör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfar- enhet för att delta i ledningen och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift,

5.företaget har sitt huvudkontor i Sverige, och

6.företaget omfattas av en försäkring för skadeståndsskyldighet på grund av fel eller försummelse i verksamheten.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få en nära förbindelse med någon annan, får dock tillstånd ges bara om förbindelsen inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Bedömningen av en innehavares lämplighet enligt första stycket 3 ska göras i enlighet med 2 kap. 3 §.

Bolagsordning, stadgar och ägarförändringar

3 § Bestämmelserna i 2 kap. 4 och 5 §§ gäller även för svenska kredit- förmedlare.

Verksamhet som drivs utomlands

4 § En svensk kreditförmedlare som vill driva verksamhet med kreditförmedling eller rådgivning av bostadskrediter i ett annat land inom EES genom att där inrätta filial eller annars erbjuda och tillhandahålla tjänster ska anmäla sin avsikt till Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas.

Finansinspektionen ska inom en månad från det att anmälan togs emot Prop. 2015/16:197 underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Inspektionen ska

samtidigt meddela kreditförmedlaren att en sådan underrättelse har lämnats.

Kreditförmedlaren får påbörja sin verksamhet i det andra landet tidigast en månad efter det att kreditförmedlaren har tagit emot med- delandet från Finansinspektionen.

5 § En svensk kreditförmedlare som driver verksamhet enligt denna lag får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta filial i ett land utanför EES. Ett sådant tillstånd ska ges om det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar kreditförmedlarens verksamhet.

Utländska kreditförmedlare från ett land inom EES

6 § En utländsk kreditförmedlare från ett land inom EES får utan till- stånd enligt denna lag driva verksamhet med kreditförmedling eller råd- givning av bostadskrediter i Sverige genom att antingen inrätta filial här eller genom att från sitt hemland erbjuda och tillhandahålla tjänster. Verksamheten får endast avse sådant som omfattas av tillståndet i hem- landet. En utsedd representant som avses i artikel 4.8 i bolånedirektivet får inte driva verksamhet i Sverige.

Verksamheten får påbörjas tidigast en månad efter det att kreditför- medlaren har tagit emot ett meddelande från en behörig myndighet i sitt hemland om att denna myndighet har underrättat Finansinspektionen om kreditförmedlarens avsikt att driva verksamhet i Sverige.

Finansinspektionen ska upplysa kreditförmedlaren om de bestämmel- ser som gäller för verksamheten här, om förmedlaren ska utöva verksam- heten genom filial. Sådana upplysningar ska lämnas inom två månader från det att Finansinspektionen från en behörig myndighet i kreditför- medlarens hemland har tagit emot en underrättelse om kreditförmed- larens avsikt att driva verksamhet i Sverige. Upplysningarna ska dock alltid lämnas innan verksamheten påbörjas.

Kreditförmedlare från ett land utanför EES

7 § En kreditförmedlare från ett land utanför EES får ges tillstånd av Finansinspektionen att driva verksamhet i Sverige enligt denna lag från en filial här i landet.

Tillstånd ska ges om företaget uppfyller kraven i 2 kap. 7 § 1–3 och 3 kap. 2 § första stycket 4 och 6.

4 kap. Bestämmelser om verksamheten med bostadskrediter

Övergripande krav

1 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska handla hederligt, rättvist, transparent och professionellt, med beaktande av konsumentens rättig- heter och intressen. Verksamheten ska grunda sig på information om

11

Prop. 2015/16:197 konsumentens förhållanden och särskilda krav samt rimliga antaganden om de risker för konsumenten som kan komma att uppstå under kredit- avtalets löptid.

Kunskap och kompetens

2 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska ha personal, inklusive dem som direkt leder eller ansvarar för arbetet med bostadskrediter, som har tillräcklig kunskap och kompetens för att sätta samman, erbjuda, bevilja eller förmedla bostadskreditavtal eller ge råd om bostadskrediter. Per- sonalen ska även ha tillräcklig kunskap och kompetens om komplet- terande tjänster som tillhandahålls tillsammans med en bostadskredit.

Ersättningssystem

3 § Kreditgivares och kreditförmedlares system för ersättning till per- sonal som sätter samman, erbjuder, beviljar eller förmedlar bostads- kreditavtal eller ger råd om bostadskrediter, inklusive dem som direkt leder eller ansvarar för detta arbete, ska vara uppbyggt på ett sätt som inte negativt påverkar skyldigheterna enligt 1 §. Detsamma ska gälla för ersättningar från en kreditgivare till en kreditförmedlare.

I 7 och 10 §§ finns särskilda bestämmelser om ersättning till oberoende kreditförmedlare och rådgivare.

4 § En kreditgivares system för ersättning till den som utför kredit- prövning av konsumenten, och till den som direkt leder eller ansvarar för detta arbete, ska vara uppbyggt så att det

1.främjar en sund och effektiv riskhantering,

2.motverkar ett överdrivet risktagande,

3.överensstämmer med kreditgivarens affärsstrategi, mål, värderingar och långsiktiga intressen, och

4.undviker intressekonflikter.

Ersättningen får inte vara beroende av antalet eller andelen beviljade låneansökningar.

5 § Kreditgivares och kreditförmedlares system för ersättning till per- sonal som tillhandahåller rådgivning om bostadskrediter till konsu- menter, inklusive dem som direkt leder eller ansvarar för detta arbete, ska vara uppbyggt så att personalens förmåga att agera i konsumentens bästa intresse inte påverkas negativt. Ersättningssystemen får inte heller vara beroende av försäljningsmål.

6

§ En kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem enligt 3–

5

§§ ska vara utformat på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till före-

tagets storlek och interna organisation samt verksamhetens art, omfatt- ning och komplexitet.

Oberoende kreditförmedling

7 § En kreditförmedlare av bostadskrediter får utge sig för att vara oberoende endast om kreditförmedlaren i sin förmedlingsverksamhet

12

utgår från ett tillräckligt stort antal kreditavtal från kreditgivarna på marknaden.

Den som utger sig för att vara en oberoende kreditförmedlare får inte ta emot ersättning i samband med kreditförmedlingen från någon annan än konsumenten.

Rådgivning

8 § Rådgivning om bostadskrediter ska ske med utgångspunkt i aktuella upplysningar som har inhämtats om konsumentens ekonomiska och personliga förhållanden samt önskemål och särskilda krav.

9 § Rådgivning ska grundas på en bedömning av ett tillräckligt stort antal bostadskreditavtal.

De bostadskreditavtal som rekommenderas ska vara lämpliga för kon- sumenten med beaktande av hans eller hennes behov, ekonomiska situa- tion och personliga förhållanden. Rådgivaren ska ta rimlig hänsyn till risker för konsumenten som kan uppstå under kreditavtalets löptid.

10 § En kreditgivare får inte utge sig för att vara en oberoende rådgivare. Detsamma gäller en kreditförmedlare som verkar som ombud för eller har en nära förbindelse med en kreditgivare.

Den som utger sig för att vara en oberoende rådgivare får inte ta emot ersättning i samband med rådgivningen från någon annan än konsumen- ten.

Riktlinjer för utlåning

11 § En kreditgivare ska fastställa och tillämpa riktlinjer för sin utlåning, inbegripet vilken typ av egendom som accepteras som säkerhet för en bostadskredit. Riktlinjerna ska bevaras hos kreditgivaren.

Värdering av säkerheten för krediten

12 § Vid en värdering av en konsuments bostad som ställs som säkerhet för en bostadskredit ska kreditgivaren se till att i förväg fastställda rikt- linjer tillämpas. Av riktlinjerna ska framgå vilka tillförlitliga standarder som ska användas vid värderingen.

Den som utför en värdering ska vara tillräckligt oberoende i förhåll- ande till kreditriskbedömningen och ha den kunskap och kompetens som krävs för att fastställa ett tillförlitligt värde.

Dokumentation av värderingen ska bevaras hos kreditgivaren.

Uppdragsavtal

13 § Kreditgivare och kreditförmedlare som driver verksamhet enligt denna lag får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i verksamheten. En kreditförmedlare får dock ge ett sådant uppdrag endast till en annan kreditförmedlare som har rätt att förmedla bostadskrediter. Uppdragsgivaren ska anmäla detta till Finansinspektionen.

Prop. 2015/16:197

13

Prop. 2015/16:197 Uppdrag åt någon annan att utföra sådant som är av väsentlig betydelse för verksamheten får ges bara om uppdragsgivaren ansvarar för att

1.verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och

2.uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på verksamhetens internkontroll och Finansinspektionens möjligheter att övervaka att upp- dragsgivaren följer de regler som gäller för den.

Dokumentation

14 § En kreditgivares kreditbeslut ska dokumenteras så att beslutsunder- laget redovisas och att kreditärendets hantering även i övrigt kan följas.

En kreditförmedlare ska dokumentera ett förmedlingsärendes hante- ring.

Tystnadsplikt

15 § Enskildas förhållanden till ett företag som driver verksamhet enligt denna lag får inte obehörigen röjas.

I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser om att det som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

5 kap. Tillsyn

Registreringsmyndighet

1 § Finansinspektionen ska föra ett register över kreditgivare och kredit- förmedlare som har tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag och över utländska kreditförmedlare från ett land inom EES som driver verksamhet här i landet.

Tillsynens omfattning

2 § Finansinspektionen har tillsyn över kreditgivare och kreditför- medlare. Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt

1.denna lag,

2.andra författningar som reglerar verksamheten,

3.företagets bolagsordning eller stadgar, och

4.interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar företagets verksamhet.

För utländska kreditgivare och kreditförmedlare omfattar tillsynen dock inte företagets bolagsordning eller stadgar.

14

Upplysningar och undersökningar

3 § Kreditgivare och kreditförmedlare ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande om- ständigheter som inspektionen begär.

4 § Finansinspektionen får, när inspektionen anser att det är nödvändigt, genomföra en undersökning hos en kreditgivare eller en svensk kreditför- medlare eller hos en utländsk kreditförmedlare med filial i Sverige.

5 § Om en kreditgivare eller en kreditförmedlare ingår i en koncern, ska de övriga företagen i koncernen lämna Finansinspektionen de upplys- ningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter som inspektionen behöver för sin tillsyn över kreditgivaren eller kredit- förmedlaren.

6 § Om ett företag har fått i uppdrag av en kreditgivare eller en kredit- förmedlare att utföra ett visst arbete eller vissa funktioner, ska företaget lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och där- med sammanhängande omständigheter som inspektionen begär.

Finansinspektionen får genomföra undersökningar hos ett sådant före- tag, om det behövs för tillsynen över uppdragsgivaren.

Samarbete och utbyte av information

7 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter i den utsträckning som följer av bolånedirektivet. Finansinspektionen får begära Europeiska bankmyndighetens bistånd i de fall som anges i artiklarna 34 och 37 i bolånedirektivet.

8 § Finansinspektionen ska inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från en behörig myndighet, lämna eller kontrollera information som be- hövs för att den myndigheten ska kunna utöva sin tillsyn enligt bolåne- direktivet.

9 § Efter underrättelse till Finansinspektionen kan en behörig myndighet genomföra en undersökning hos en i Sverige inrättad filial till en utländsk kreditförmedlare från ett land inom EES.

Avgifter till Finansinspektionen

10 § Kreditgivare och kreditförmedlare som driver verksamhet enligt denna lag ska med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verk- samhet med anknytning till denna lag.

Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar om tillstånd och anmälningar enligt denna lag.

Prop. 2015/16:197

15

Prop. 2015/16:197

16

6 kap. Ingripanden

Ingripanden mot kreditgivare, svenska kreditförmedlare och kreditförmedlare från ett land utanför EES

Finansinspektionens ingripanden

1 § Om en kreditgivare, en svensk kreditförmedlare eller en kreditför- medlare från ett land utanför EES åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, bolagsordning, stadgar eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar verksamheten, ska Finansinspektionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande för företaget att inom viss tid vidta en åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig, ska kreditgivarens eller kreditförmedlarens tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditgivaren eller kreditförmedlaren gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot kreditgivaren eller kreditförmedlaren och dessa åtgärder bedöms tillräckliga.

2 § Finansinspektionen ska återkalla tillståndet för en kreditgivare, en svensk kreditförmedlare eller en kreditförmedlare från ett land utanför EES, om kreditgivaren eller kreditförmedlaren

1.har fått tillståndet genom att lämna oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

2.under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan verksamhet som tillståndet avser,

3.inte uppfyller villkoren för tillstånd i 3 kap. 2 § första stycket 5 eller 6,

4.har förklarat sig avstå från tillståndet,

5.har överlåtit hela sin verksamhet, eller

6.har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation.

I fall som avses i första stycket 1–3 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.

3 § Om någon som ingår i styrelsen eller är verkställande direktör för en kreditgivare, en svensk kreditförmedlare eller en kreditförmedlare från ett land utanför EES inte uppfyller de krav som anges i 2 kap. 2 § första stycket 4 respektive 3 kap. 2 § första stycket 4, ska Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Det får dock bara ske om inspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställ- ande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller är verkställande direktör.

I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det. Inspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direk- tör.

Det som sägs i första och andra styckena om verkställande direktör ska tillämpas även på en ställföreträdare eller ersättare för verkställande direktör.

Ingripanden efter en underrättelse från ett annat land inom EES

4 § Om en behörig myndighet i ett annat land inom EES underrättar Finansinspektionen om att en svensk kreditförmedlare har överträtt före- skrifter för förmedlarens verksamhet som gäller i det land där den be- höriga myndigheten finns, ska inspektionen vidta åtgärd enligt 1–3 §§, om det föreligger någon omständighet som avses där.

Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åt- gärder som vidtas.

Avveckling efter återkallelse

5 § Om tillståndet återkallas, får Finansinspektionen besluta om hur av- vecklingen av verksamheten enligt denna lag ska ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksam- heten.

Sanktionsavgift

6 § Om en kreditgivare, en svensk kreditförmedlare eller en kreditför- medlare från ett land utanför EES har fått en anmärkning eller varning enligt 1 § andra stycket, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en sanktionsavgift.

Avgiften tillfaller staten.

7 § Sanktionsavgiften ska uppgå till

lägst 5 000 kronor

och

högst

50 miljoner kronor. Avgiften får inte

överstiga tio procent

av

kredit-

givarens eller kreditförmedlarens omsättning det närmast föregående räkenskapsåret.

Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får om- sättningen uppskattas.

För ett företag som även driver annan verksamhet än den tillståndsplik- tiga enligt denna lag ska omsättningen avse endast verksamheten med bostadskrediter.

8 § När sanktionsavgiftens storlek beslutas ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

9 § Om en kreditgivare, en svensk kreditförmedlare eller en kreditför- medlare från ett land utanför EES inte i tid lämnar de upplysningar som kreditgivaren eller kreditförmedlaren är skyldig att lämna enligt före- skrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 12, får Finansinspektionen besluta att företaget ska betala en förseningsavgift på högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

Prop. 2015/16:197

17

Prop. 2015/16:197 Verkställighet av beslut om sanktionsavgift och förseningsavgift

10 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finans- inspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.

11 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift eller försenings- avgift får verkställas enligt utsökningsbalken, om avgiften inte har betalats inom den tid som avses i 10 §.

12 § Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som avses i 10 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda av- giften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

13 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift faller bort i den utsträck- ning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft.

Ingripanden mot utländska kreditförmedlare från ett land inom EES

14 § Finansinspektionen får förelägga en utländsk kreditförmedlare från ett land inom EES som förmedlar bostadskrediter från en filial i Sverige att göra rättelse, om kreditförmedlaren överträder

4 kap. 1, 2, 7, 8, 9 eller 10 §,

föreskrifter som meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 5 eller 6, eller

5 a §, 6 §, 12 a § första stycket, 13 a §, 50 § eller 54 § konsument- kreditlagen (2010:1846).

Om kreditförmedlaren inte följer föreläggandet, ska Finansinspek- tionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hem- land.

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda kreditförmed- laren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan förbud med- delas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kredit- förmedlarens hemland. Europeiska kommissionen ska omedelbart infor- meras när ett förbud meddelas.

15 § Om Finansinspektionen har skäl att anta att en utländsk kredit- förmedlare från ett land inom EES åsidosätter sina skyldigheter enligt bestämmelser som genomför bolånedirektivet i andra fall än som avses i 14 §, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmedlarens hemland.

Om den behöriga myndigheten i hemlandet inte vidtar åtgärder inom en månad från det att den fått en sådan underrättelse, eller om kreditför- medlaren fortsätter att åsidosätta sina skyldigheter trots att hemlandets behöriga myndighet vidtagit åtgärder, och åsidosättandet av skyldig- heterna klart strider mot konsumenters intressen eller en väl fungerande marknad, får Finansinspektionen förelägga kreditförmedlaren att fullgöra sina skyldigheter eller förbjuda kreditförmedlaren att fortsätta förmedla bostadskrediter i Sverige. Innan ett föreläggande eller förbud meddelas ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i kreditförmed-

18

larens hemland. Europeiska kommissionen och Europeiska bankmyndig- Prop. 2015/16:197 heten ska omedelbart informeras om sådana förelägganden eller förbud.

Finansinspektionen får, i stället för att meddela ett föreläggande eller ett förbud, hänskjuta ärendet till Europeiska bankmyndigheten och be- gära bistånd i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG.

Ingripanden mot den som saknar rätt att driva verksamhet

16 § Om någon driver verksamhet med kreditgivning, kreditförmedling eller rådgivning i fråga om bostadskrediter utan att ha rätt till det, ska Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att upphöra med den. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av verksamheten ska ske.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får in- spektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upp- lysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för före- tagets räkning.

17 § Om Finansinspektionen får en underrättelse från en behörig myn- dighet om att en utländsk kreditförmedlare från ett land inom EES som förmedlar bostadskrediter i Sverige har avförts från det register som hemlandet för över kreditförmedlare, ska Finansinspektionen omedelbart förbjuda kreditförmedlaren att förmedla bostadskrediter i Sverige.

Vite

18 § Finansinspektionens föreläggande eller förbud enligt denna lag får förenas med vite.

7 kap. Bemyndiganden

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om

1.vilket innehåll en ansökan om tillstånd enligt denna lag ska ha,

2.de krav på insikt och erfarenhet som ska gälla för deltagande i led- ningen av en kreditförmedlare enligt 3 kap. 2 § första stycket 4,

3.sådan försäkring för skadeståndsskyldighet som avses i 3 kap. 2 § första stycket 6,

4.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan enligt 3 kap. 4 §,

5.vad en kreditgivare eller kreditförmedlare ska iaktta för att uppfylla skyldigheterna i 4 kap. 1 §,

6.vilka krav som ska gälla avseende kunskap och kompetens enligt 4 kap. 2 §,

7. en kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem enligt

 

4 kap. 3–6 §§,

19

 

Prop. 2015/16:197 8. riktlinjer för utlåning enligt 4 kap. 11 §,

9.riktlinjer för värdering av säkerhet enligt 4 kap. 12 § och vad som ska iakttas när det gäller dokumentation av värderingen,

10.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan enligt 4 kap. 13 § och vad en kreditgivare eller kreditförmedlare i övrigt ska iaktta när det gäller uppdragsavtal,

11.vad som ska ingå i dokumentation enligt 4 kap. 14 §, och

12.vilka upplysningar ett företag ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet enligt 5 kap. 3 och 5 §§.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 5 kap. 10 §.

8 kap. Överklagande

1 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Finansinspektionens beslut enligt 6 kap. 16 § andra stycket får dock inte överklagas. Detsamma gäller beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggan-

de eller återkallelse ska gälla omedelbart.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

2.En kreditgivare, en svensk kreditförmedlare eller en kreditförmed- lare från ett land utanför EES som vid tidpunkten för lagens ikraftträd- ande driver och har rätt att driva verksamhet med kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter får driva verksamheten utan tillstånd enligt denna lag fram till den 1 januari 2018.

3.En kreditförmedlare från ett annat land inom EES som vid tidpunk- ten för lagens ikraftträdande driver och har rätt att driva verksamhet i Sverige med kreditförmedling av bostadskrediter får driva verksamheten enligt denna lag fram till den 1 januari 2018, trots att kreditförmedlaren inte har rätt att driva verksamheten med stöd av 3 kap. 6 §.

4.Ett företag som före den 20 mars 2014 har påbörjat verksamhet som avses i denna lag ska uppfylla kraven i 4 kap. 2 § och föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 6 senast den 1 januari 2018.

5.Sanktionsavgift enligt 6 kap. 6 § får tas ut endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet.

20

2.2

Förslag till lag om ändring i

Prop. 2015/16:197

 

kreditupplysningslagen (1973:1173)

 

Härigenom föreskrivs att 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173)1

 

ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

5 a §2

 

Vad som gäller om tystnadsplikt i verksamheten hos svenska kredit- institut, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar, företag som med tillstånd driver verk- samhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsument- krediter och värdepappersbolag hindrar inte att uppgifter om läm- nade krediter, betalningsförsum- melser och kreditmissbruk utväx- las för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.

Vad som gäller om tystnadsplikt i verksamheten hos svenska kredit- institut, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar, värde- pappersbolag och företag som med tillstånd driver verksamhet enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsument- krediter eller lagen (2016:000) om verksamhet med bostadskrediter hindrar inte att uppgifter om läm- nade krediter, betalningsförsum- melser och kreditmissbruk utväx- las för kreditupplysningsändamål inom en krets som utgörs av dessa företag samt sådana företag som har tillstånd av Datainspektionen enligt 3 § första stycket.

I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kre- ditinstitut som avses i 4 kap. 1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, ut- ländska företag som avses i 3 kap. 26 och 27 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster, utländska företag som avses i 3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar, utländska företag som avses i 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden samt utländska företag som avses i 2 § lagen (2014:275) om viss verk- samhet med konsumentkrediter.

I den krets som anges i första stycket ingår även utländska kre- ditinstitut som avses i 4 kap. 1, 2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, ut- ländska företag som avses i 3 kap. 26 och 27 §§ lagen (2010:751) om betaltjänster, utländska företag som avses i 3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar, utländska företag som avses i 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, ut- ländska företag som avses i 2 § lagen (2014:275) om viss verk- samhet med konsumentkrediter och utländska företag som avses i 1 kap. 3 § lagen (2016:000) om

1Lagen omtryckt 1981:737.

2Senaste lydelse 2014:281.

21

Prop. 2015/16:197

 

verksamhet med bostadskrediter.

 

Bestämmelser om användningen av uppgifter om betalningsförsum-

 

melser och kreditmissbruk finns även i 7 §.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

22

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160)

Prop. 2015/16:197

 

om utländska filialer m.m.

 

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1992:160) om utländska filialer

 

m.m. ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

3 §1

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1.för kreditinstitut 4 kap. 1, 2 och 4–6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.för värdepappersföretag 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3.för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansie- ringsrörelse,

4.för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

5.för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,

6.för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap. 6–7, 10 och 11 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

7.för utgivare av elektroniska pengar 3 kap. 26–28 §§ lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

8.för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

9.för utländska försäkringsförmedlare 3 kap. lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

10.för företag som tillhandahåller betaltjänster 3 kap. 26 och 27 §§

lagen (2010:751) om betaltjänster,

11.för utländska AIF-förvaltare

5 kap. lagen (2013:561) om förval- tare av alternativa investerings- fonder, och

12.för företag som driver verk- samhet med konsumentkrediter 2 och 8 §§ lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkre- diter.

11.för utländska AIF-förvaltare

5 kap. lagen (2013:561) om förval- tare av alternativa investerings- fonder,

12.för företag som driver verk- samhet med konsumentkrediter 2 och 8 §§ lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkre- diter, och

13.för företag som driver verk- samhet med bostadskrediter 2 kap. 7 § och 3 kap. 6 och 7 §§ lagen (2016:000) om verksamhet med

bostadskrediter.

1 Senaste lydelse 2016:48.

23

Prop. 2015/16:197

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

24

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) Prop. 2015/16:197

 

om anmälningsplikt avseende viss finansiell

 

verksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §2

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet ska anmäla

verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av

 

1. företag som avses i 1 kap. 2 §

1. företag som avses i 1 kap. 2 §

1–3, 6, 17 och 20 lagen (2009:62)

1–3, 6, 17, 20 och 21 lagen

om åtgärder mot penningtvätt och

(2009:62)

om

åtgärder

mot

finansiering av terrorism, och

penningtvätt

och

finansiering

av

 

terrorism, och

 

 

2. fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

Finansinspektionen ska föra register över personer som har gjort anmälan enligt första stycket.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande en- ligt 8–10 §§ att upphöra med verk- samheten har vunnit laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmäl- ningspliktig verksamhet eller om det på något annat sätt framgår att verksamheten har upphört.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 8–10 §§ att upphöra med verksamheten har fått laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmäl- ningspliktig verksamhet eller om det på något annat sätt framgår att verksamheten har upphört.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

1 Lagen omtryckt 2004:319.

Senaste lydelse av lagens rubrik 2004:319. 2 Senaste lydelse 2014:279.

25

Prop. 2015/16:197 2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59)

 

om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

3 kap.

 

2 §2

Bestämmelserna om ångerrätt i 7–12 §§ gäller inte avtal om

1.finansiell tjänst eller överlåtelse av finansiellt instrument, om priset beror på sådana svängningar på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen,

2.deltagande i emission eller annan likartad aktivitet, om priset för den rättighet som aktiviteten avser efter teckningstidens utgång kommer att bero på sådana svängningar på finansmarknaden som sägs i 1,

3. kredit som är förenad med

3. en bostadskredit enligt 2 §

panträtt i fast egendom, tomträtt

konsumentkreditlagen (2010:1846),

eller bostadsrätt eller liknande rätt

eller

eller som är förenad med motsvar-

 

ande rätt i byggnad som inte hör

 

till fastighet, eller

 

4. försäkring med en avtalad giltighetstid om en månad eller mindre. Bestämmelserna om ångerrätt gäller inte heller om båda parter på

konsumentens begäran har fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2014:14.

2Senaste lydelse 2014:14.

26

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) Prop. 2015/16:197 om åtgärder mot penningtvätt och finansiering

av terrorism

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 4, 5 och 12 §§ och 3 kap. 7 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1.bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.livförsäkringsrörelse,

3.verksamhet av det slag som beskrivs i 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

4.verksamhet som kräver anmälan till eller ansökan hos Finans- inspektionen enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

5.försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsför- medling, i fråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,

6.verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar,

7.fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder,

8.verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen (2011:666),

9.verksamhet för kasinospel enligt kasinolagen (1999:355),

10.verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag,

11.yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revi- sionstjänster men som inte omfattas av 10,

12.yrkesmässig verksamhet som består i att lämna råd i avsikt att påverka storleken på en skatt eller avgift (skatterådgivare),

13.yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

14.yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 13, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

15.yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14,

1 Senaste lydelse 2014:278.

27

Prop. 2015/16:197 16. yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten avser försäljning mot kontant betalning som uppgår till minst ett belopp som motsvarar 15 000 euro,

17.verksamhet med att som betalningsinstitut tillhandahålla betal- tjänster enligt lagen (2010:751) om betaltjänster,

18.verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara betalningsinstitut,

19.förvaltning av alternativa in- vesteringsfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alter- nativa investeringsfonder, eller

20.verksamhet med konsument- krediter enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsu- mentkrediter.

19.förvaltning av alternativa in- vesteringsfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alter- nativa investeringsfonder,

20.verksamhet med konsument- krediter enligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsu- mentkrediter, eller

21.verksamhet med bostads- krediter enligt lagen (2016:000) om verksamhet med bostads- krediter.

4 §2

I fråga om verksamheter som avses i 2 § 1–7, 17, 19 och 20 gäller lagen även filialer i Sverige till utländska juridiska personer med huvudkontor i utlandet.

I fråga om verksamheter som avses i 2 § 1–7, 17 och 19–21 gäller lagen även filialer i Sverige till utländska juridiska personer med huvudkontor i utlandet.

2 kap.

4 §3

Med utomstående i 3 § tredje stycket avses

1. fysiska eller juridiska per- soner med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17, 19 och 20, godkända eller auktoriserade revi- sorer och advokater med hemvist inom EES, som har tillstånd eller är registrerade i ett särskilt yrkes- register, eller

2. fysiska eller juridiska per- soner med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17, 19 och 20, godkända eller auktoriserade revi- sorer och advokater med hemvist utanför EES, som har tillstånd eller är registrerade i ett särskilt yrkes-

Med utomstående i 3 § fjärde stycket avses

1. fysiska eller juridiska per- soner med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17 och 19–21, godkända eller auktoriserade revi- sorer och advokater med hemvist inom EES, som har tillstånd eller är registrerade i ett särskilt yrkes- register, eller

2. fysiska eller juridiska per- soner med verksamhet som anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7, 17 och 19–21, godkända eller auktoriserade revi- sorer och advokater med hemvist utanför EES, som har tillstånd eller är registrerade i ett särskilt yrkes-

2 Senaste lydelse 2014:795.

3 Senaste lydelse 2014:795.

28

register, om de tillämpar bestäm- melser rörande kundkännedom och bevarande av handlingar som mot- svarar kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

register, om de tillämpar bestäm- Prop. 2015/16:197 melser rörande kundkännedom och

bevarande av handlingar som mot- svarar kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs.

5 §4

Bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fort- löpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ gäller inte för

1. svenska myndigheter,

2. verksamhetsutövare som an- ges i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20, och som har hemvist

2. verksamhetsutövare som an- ges i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–21, och som har hemvist

a)inom EES,

b)i en stat utanför EES om staten har bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs,

3.företag inom EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i den mening som avses i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG,

4.företag utanför EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till motsvarande handel och omfattas av motsvarande informationsskyldig- het som företag under 3,

5.livförsäkringar, om den årliga premien uppgår till ett belopp mot- svarande högst 1 000 euro eller engångspremien uppgår till ett belopp motsvarande högst 2 500 euro,

6.pensionsförsäkringar enligt 58 kap. 4–16 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) som inte får återköpas,

7.pensionsavtal och pensionsrätter för anställda eller i den försäkrades förvärvsverksamhet, om inbetalning sker i form av avdrag på lön och överlåtelse av rättigheter inte är tillåten,

8.elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar

a)om det penningvärde som kan lagras på ett elektroniskt medium som inte kan laddas uppgår till högst 250 euro, eller

4 Senaste lydelse 2014:795.

29

Prop. 2015/16:197 b) när det gäller elektroniska medier som kan laddas, det penningvärde som omsätts under ett kalenderår inte överstiger 2 500 euro och högst 1 000 euro kan lösas in under samma period, eller

9. när det gäller verkliga huvudmän bakom gemensamma konton som förvaltas av advokater eller andra oberoende jurister som har hemvist

a)inom EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran, eller

b)i en stat utanför EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran och advokaten eller den oberoende juristen omfattas av skyldigheter som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa skyldigheter uppfylls.

12 §5

Verksamhetsutövare som avses i

Verksamhetsutövare som avses i

1 kap. 2 § 1–7 och 17–20 ska

1 kap. 2 § 1–7 och 17–21 ska

tillämpa bestämmelserna om kund-

tillämpa bestämmelserna om kund-

kännedom och bevarande av hand-

kännedom och bevarande av hand-

lingar enligt 2 kap. även för sina

lingar enligt 2 kap. även för sina

filialer och majoritetsägda dotter-

filialer och majoritetsägda dotter-

företag med hemvist utanför EES,

företag med hemvist utanför EES,

om inte hemvistlandets lag hindrar

om inte hemvistlandets lag hindrar

detta.

detta.

En verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att effektivt hantera risken för penningtvätt och finansiering av terrorism om bestämmelserna som anges i första stycket inte kan tillämpas samt skriftligen underrätta Finansinspektionen om detta.

3 kap.

7 §6

En verksamhetsutövare som av-

En verksamhetsutövare som av-

ses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–20 ska

ses i 1 kap. 2 § 1–7 och 17–21 ska

ha ett system för att snabbt och

ha ett system för att snabbt och

fullständigt kunna lämna upplys-

fullständigt kunna lämna upplys-

ningar om huruvida de under de

ningar om huruvida de under de

senaste fem åren har haft en affärs-

senaste fem åren har haft en affärs-

förbindelse med en viss person

förbindelse med en viss person

och, om så skulle vara fallet, om

och, om så skulle vara fallet, om

förbindelsens art.

förbindelsens art.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

5Senaste lydelse 2014:795.

6Senaste lydelse 2014:795.

30

2.7

Förslag till lag om ändring i offentlighets- och

Prop. 2015/16:197

 

sekretesslagen (2009:400)

 

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen

 

(2009:400) ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

30 kap.

5 §1

Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ett ärende hos en statlig myndighet om innehav av

1.aktier i bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag, fondbolag eller försäkringsaktiebolag,

2.andelar i medlemsbank eller kreditmarknadsförening, eller

3. aktier eller

andelar i

börs,

3. aktier eller

andelar i

börs,

clearingorganisation, svensk

vär-

clearingorganisation, svensk

vär-

depapperscentral,

betalningsinsti-

depapperscentral,

betalningsinsti-

tut, institut för elektroniska pengar

tut, institut för elektroniska pengar

eller företag som driver verksam-

eller företag som driver verksam-

het enligt lagen (2014:275) om

het enligt lagen (2014:275) om

viss verksamhet med konsument-

viss verksamhet med konsument-

krediter.

 

 

krediter eller lagen (2016:000) om

 

 

 

verksamhet med bostadskrediter.

Sekretessen gäller inte beslut av myndigheten och inte heller för uppgift från en annan myndighet om uppgiften inte är sekretessreglerad där.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

1 Senaste lydelse 2016:62.

31

Prop. 2015/16:197 2.8

Förslag till lag om ändring i

 

konsumentkreditlagen (2010:1846)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om konsumentkreditlagen (2010:1846)2 dels att nuvarande 49–54 §§ ska betecknas 55–60 §§,

dels att 1, 2, 4, 6, 7, 8, 11, 13, 17, 19, 32, 33, 36 och den nya 60 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före nuvarande 49 och 54 §§ ska sättas när- mast före den nya 55 respektive 60 §,

dels att det ska införas nitton nya paragrafer, 5 a, 6 a, 7 a, 9 a, 10 a, 12 a, 13 a–13 d, 20 a–c och 49–54 §§, och närmast före 6 a, 13 a, 20 a och 51 §§ nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller kredit som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en konsument. Lagen gäller också kredit som lämnas eller erbjuds en konsu- ment av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.

Lagen innehåller också bestäm- melser om vissa skyldigheter för kreditförmedlare (48 §).

Lagen innehåller också bestäm- melser om vissa särskilda skyldig- heter för kreditförmedlare.

2 §

I lagen avses med

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprungliga kreditgivarens fordran,

kreditavtal: ett avtal om lån, kontokredit, betalningsanstånd eller liknande,

kontokredit: ett kreditavtal som innebär en fortlöpande rätt att utnyttja ett kreditutrymme,

kreditköp: ett köp av en vara eller tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av

– säljaren, eller

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010, i den ursprungliga lydelsen.

2 Senaste lydelse av

49 § 2014:276

51 § 2016:425

52 § 2014:83

53 § 2014:83

rubriken närmast före 54 § 2014:83.

32

– annan kreditgivare, om det görs på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren eller om varan eller tjänsten anges i kredit- avtalet,

kontantpris: det pris till vilket en vara eller tjänst vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,

kreditkostnad: det sammanlagda

kreditkostnad: det

sammanlagda

beloppet av räntor, avgifter och

beloppet av räntor, avgifter och

andra kostnader som konsumenten

andra kostnader som konsumenten

ska betala med anledning av

ska betala med anledning av

krediten, dock med undantag för

krediten, inklusive

nödvändiga

notariatsavgifter,

kostnader för värdering, dock med

 

undantag för notariatsavgifter,

kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden, kreditränta: räntekostnaden per år för den vid varje tid obetalda delen

av skulden angiven som en ränta,

effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall med hänsyn tagen till att delbetal- ningar ska göras under den löpande kredittiden,

bostadskredit:

– en kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvar- ande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, eller

– en kredit som tas i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till sådan egendom, om det inte är fråga om en tillfällig finansierings- lösning under övergången till ett annat finansiellt arrangemang och krediten har en obestämd löptid eller ska återbetalas inom 12 månader,

bostadskredit i utländsk valuta: en bostadskredit i en annan valuta än

– valutan i det land inom EES där konsumenten är bosatt,

– valutan som konsumenten får sin inkomst i, eller

– valutan som konsumenten har de tillgångar i som ska användas som betalning av krediten.

4 §

För en annan räntefri kredit än kontokredit som inte är förbunden med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information i 7–10 §§, om kreditprövning i 12 och 13 §§, om dokumentation av kreditavtalet i 14 §,

Prop. 2015/16:197

33

För en kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomt- rätt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet gäller inte bestämmelserna om betalningsplan i 16 §, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

Prop. 2015/16:197 om ångerrätt i 21–25 §§, om underrättelse vid en överlåtelse i 28 § andra stycket eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en räntefri kontokredit som inte är förbunden med mer än en obetydlig avgift och som ska betalas tillbaka inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information i 7–10 §§ och 14 § andra och tredje styckena, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller inte bestämmelserna om information vid marknads- föring i 7 § andra stycket 4–6 och tredje stycket, om information i kredit- avtalet i 14 § andra stycket, om ångerrätt i 21–25 §§, om betalning av skulden i förtid i 32–36 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

För en bostadskredit gäller inte bestämmelserna om information i 8 och 10 §§, om betalningsplan i 16 §, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §. För en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säker- het överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död gäller dock bestämmelserna om informa- tion i 8 § första stycket och i 10 §.

För en kredit som lämnas av ett kreditinstitut eller värdepappersbolag för finansiering av ett avtal med institutet eller bolaget om köp av finansiella instrument gäller inte bestämmelserna om information i 8– 10 §§ och 14 § andra och tredje styckena eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.

5 a §

Den information som närings- idkaren ska lämna enligt denna lag ska vara kostnadsfri för kon- sumenten.

6 §

Näringsidkaren ska i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed. Näringsidkaren ska därvid ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg och ge de förklaringar som konsumenten behöver.

I fråga om en bostadskredit ska förklaringarna omfatta andra tjän- ster som erbjuds tillsammans med krediten.

34

Allmän information om bostads- krediter

6 a §

Näringsidkaren ska tillhanda- hålla allmän information om bo- stadskrediter som näringsidkaren erbjuder konsumenter. Sådan in- formation behöver inte tillhanda- hållas av en kreditförmedlare som inte uppträder som ombud för en kreditgivare.

Informationen ska innehålla uppgifter om

1.näringsidkarens namn, orga- nisationsnummer och adress,

2.de ändamål som krediten får användas för,

3.säkerheter som kan komma att krävas för ingående av kreditav- talet,

4.kreditavtalets löptid,

5.vilket slags kreditränta som kan erbjudas, bland annat huru- vida räntan är rörlig eller bunden och vilka räntebindningstider som erbjuds, och en kort beskrivning av vad som kännetecknar olika räntor och vad de innebär för konsumen- ten,

6.vilken valuta som bostadskre- diten kan erbjudas i och, i förekom- mande fall, en förklaring av vad det innebär för konsumenten att ta en bostadskredit i utländsk valuta,

7.kreditbeloppet, kreditkostna- den, kreditfordran och den effek- tiva räntan genom att använda representativa exempel,

8.eventuella andra kostnader som ska betalas i samband med ett kreditavtal,

9.olika alternativ för återbetal-

ning av krediten med angivande av amorteringarnas antal, regelbund- enhet och belopp och, i förekom- mande fall, att iakttagande av kreditvillkoren inte garanterar att hela kreditbeloppet är återbetalt vid kredittidens slut,

Prop. 2015/16:197

35

Prop. 2015/16:197

10. villkoren för återbetalning i

 

förtid,

 

11. vilka krav på värdering av

 

en säkerhet som ställs, vem som är

 

ansvarig för att värderingen utförs

 

och huruvida kostnader för värde-

 

ringen kommer att uppstå för

 

konsumenten,

 

12. konsekvenserna av att kredit-

 

avtalet inte följs,

 

13. huruvida det krävs att konsu-

 

menten öppnar ett konto eller an-

 

sluter sig till en tjänst som möjlig-

 

gör betalning av amorteringar och

 

kostnader, och

 

14. huruvida konsumenten förut-

 

sätts köpa andra tjänster för att

 

kunna få krediten på de marknads-

 

förda villkoren och, i så fall, om

 

dessa även kan köpas av någon

 

annan.

 

Informationen ska finnas till-

 

gänglig i en handling eller i någon

 

annan läsbar och varaktig form

 

som är tillgänglig för konsumenten

 

eller i någon annan elektronisk

 

form.

7 §

Näringsidkaren ska vid marknadsföring av kreditavtal, med angivande av ett representativt exempel, lämna information om den effektiva räntan för krediten.

Om någon annan räntesats eller sifferuppgift än den effektiva räntan anges i marknadsföringen, ska näringsidkaren dessutom, med angivande av ett representativt exempel, lämna information om

1.krediträntan, med angivande av om den är bunden eller rörlig,

2.avgifter och andra kostnader som utgör en del av kreditkostnaden,

3.kreditbeloppet,

4.kreditavtalets löptid,

 

5. det sammanlagda belopp som

5. det sammanlagda belopp som

 

ska betalas av konsumenten och

ska betalas av konsumenten och

 

storleken på avbetalningar, och

antalet avbetalningar och stor-

 

 

leken på dessa, och

 

6. kontantpriset och den kontantinsats som krävs vid kreditköp.

 

Om konsumenten är skyldig att ingå ett avtal om en kompletterande

 

tjänst till kreditavtalet, och kostnaderna för tjänsten inte kan fastställas i

 

förväg, ska skyldigheten anges i marknadsföringen i anslutning till

 

informationen om den effektiva räntan.

 

Informationen ska lämnas på ett

Informationen ska lämnas på ett

 

klart, kortfattat och framträdande

klart, kortfattat och framträdande

36

sätt.

sätt. Den effektiva räntan ska anges

i marknadsföringen på ett minst Prop. 2015/16:197 lika framträdande sätt som andra

förekommande räntesatser.

7 a §

I fråga om en bostadskredit ska näringsidkaren i de fall som avses i 7 § andra stycket även lämna in- formation om

1.näringsidkarens namn, orga- nisationsnummer och adress,

2.huruvida kreditavtalet förut- sätter att krediten ska vara för- enad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller lik- nande rätt eller vara förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, och

3.i förekommande fall, att valutakursförändringar kan kom- ma att påverka de belopp som ska betalas av konsumenten.

Informationen ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt.

8 §3

Näringsidkaren ska i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ge kon- sumenten information om

Näringsidkaren ska i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås, i en handling eller i någon annan läs- bar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten, ge kon- sumenten information om

1.vilket slags kredit det rör sig om,

2.kreditgivarens och kreditförmedlarens namn, organisationsnummer och adress,

3.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,

4.kreditavtalets löptid,

5.varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kreditköp,

6.krediträntan, villkoren för krediträntan med angivande av referens- index eller referensräntor samt tidpunkter, förfaranden och andra villkor för ändring av krediträntan,

7.den effektiva räntan, med angivande av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten,

8.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter samt den ord- ning enligt vilken betalningarna ska fördelas på krediter med olika

3 Ändringen innebär bl.a. att fjärde stycket tas bort.

37

Informationen ska ges i formu- läret ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen före avtalsslutet ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Informationen i formuläret ska begränsas till det som anges i första stycket.

Prop. 2015/16:197 krediträntor; om en betalning inte avräknas utan sparas eller investeras för konsumentens räkning, ska det anges,

9.avgifter med anledning av kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,

10.notariatsavgifter,

11.skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kredit- avtalet,

12.dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som ska betalas när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

13.påföljder vid dröjsmål med betalning,

14.begärda säkerheter,

15.förekomst eller avsaknad av ångerrätt,

16.konsumentens rätt till förtidsbetalning samt kreditgivarens rätt till ränteskillnadsersättning och hur denna ersättning ska beräknas,

17.konsumentens rätt att få information om att en kredit inte beviljats,

18.konsumentens rätt att få ett utkast till ett kreditavtal, och

19.den tid under vilken erbjudandet gäller.

Informationen ska ges i formu- läret ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. For- muläret ska tillhandahållas konsu- menten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Informationen i formuläret ska be- gränsas till det som anges i första stycket.

Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan kostnad ge honom eller henne ett utkast till ett kreditavtal.

Om det är fråga om kredit som

är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostads- rätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, behöver näringsidkaren bara ge den information som anges i 7 § första stycket och andra stycket 1– 4. Informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läs- bar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten.

38

9 a §

I fråga om en bostadskredit ska näringsidkaren ge konsumenten information i enlighet med det standardiserade EU-faktabladet, som ska tillhandahållas i en hand- ling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgäng- lig för konsumenten. Faktabladet ska överlämnas utan onödigt dröjsmål efter det att konsumenten lämnat uppgifter om sina önskemål och behov samt de uppgifter som behövs för en kreditprövning. Överlämnandet ska vidare ske i rimlig tid innan ett kreditavtal in- gås.

Om faktabladet har lämnats före ett bindande erbjudande enligt 13 a § och villkoren i erbjudandet skiljer sig från uppgifterna i fakta- bladet, ska ett nytt faktablad läm- nas tillsammans med erbjudandet.

Första och andra styckena gäl- ler dock inte för en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren upp- når en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död.

10 a §

Vid telefonförsäljning av en bostadskredit gäller att den be- skrivning av den finansiella tjän- stens huvudsakliga egenskaper som ska ges enligt 3 kap. 4 § första stycket lagen (2005:59) om dis- tansavtal och avtal utanför affärs- lokaler åtminstone ska innehålla de uppgifter som avses i det i 9 a § angivna standardiserade EU- faktabladets del A, avsnitten 3–6.

Första stycket gäller dock inte för en bostadskredit där kredit- fordran ska betalas först i sam- band med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anled- ning av att låntagaren uppnår en

Prop. 2015/16:197

39

Prop. 2015/16:197

viss ålder eller på grund av lån-

 

tagarens sviktande hälsa eller död.

 

11 §

Om information som anges i 7

10 §§ inte lämnas, ska marknads- föringslagen (2008:486) tillämpas med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Sådan information ska an- ses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen.

Om information som anges i

6 a10 a §§ inte lämnas, ska mark- nadsföringslagen (2008:486) tilläm- pas med undantag av bestämmel- serna i 29–36 §§ om marknads- störningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen.

12 a §

Om kreditprövningen avser en bostadskredit, ska näringsidkaren på ett lämpligt sätt kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för att bedöma konsumentens ekono- miska förutsättningar att fullgöra åtagandet enligt kreditavtalet. Konsumenten ska på ett klart och begripligt sätt informeras om vilka handlingar och uppgifter i övrigt som konsumenten behöver lämna för kreditprövningen och om att brister i detta avseende kan leda till att bostadskrediten inte beviljas.

Om kreditprövningen innebär att uppgifter kommer att inhämtas från en extern databas, ska konsu- menten upplysas om detta.

Kreditprövningen får inte till

övervägande del grunda sig på att den avsedda säkerhetens värde överstiger kreditbeloppet eller att säkerheten antas komma att stiga i värde. Detta gäller inte för en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säker- het överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död.

 

13 §

 

Beviljas inte krediten, ska när-

Beviljas inte krediten, ska när-

 

ingsidkaren underrätta konsu-

ingsidkaren snarast underrätta

40

menten om orsaken till det. Beror

konsumenten om orsaken till det.

det på uppgifter som härrör från en extern databas, ska konsumenten snarast och utan kostnad under- rättas om uppgifterna och vilken databas som använts.

Beror det på uppgifter som härrör från en extern databas, ska konsu- menten underrättas om uppgifterna och vilken databas som använts.

Om ett beslut att inte bevilja en bostadskredit helt grundar sig på en automatisk behandling av upp- gifter, ska konsumenten upplysas om detta.

Erbjudande om bostadskrediter

13 a §

En näringsidkare som vill ingå ett avtal om en bostadskredit med en konsument ska lämna konsu- menten ett bindande erbjudande i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Er- bjudandet ska innehålla samtliga kreditvillkor.

Näringsidkaren får inte i erbjud- andet ge konsumenten en kortare betänketid än sju dagar för att överväga erbjudandet.

13 b §

I fråga om en bostadskredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostads- rätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet ska näringsidkaren förklara vilka faktorer som har påverkat den er- bjudna räntan. Förklaringen ska ges till konsumenten tillsammans med och i samma form som ett er- bjudande enligt 13 a §.

Förklaringen ska innehålla in- formation om

1.den genomsnittliga räntan för motsvarande bostadskrediter som allmänheten erbjuds och som kre- ditgivaren avtalat om under de närmast föregående tolv månader- na med samma räntebindningstid som den konsumenten erbjuds, redovisad per månad,

2.kreditgivarens finansierings-

Prop. 2015/16:197

41

Prop. 2015/16:197

kostnad för motsvarande bostads-

 

krediter med samma räntebind-

 

ningstid som den som konsumenten

 

erbjuds, och

 

 

 

 

3. vilka faktorer

hänförliga till

 

konsumenten, krediten och säker-

 

heten som näringsidkaren har tagit

 

hänsyn till vid bestämmandet av

 

räntan.

 

 

 

 

Om konsumenten begär att få en

 

förklaring under avtalets löptid,

 

ska kreditgivaren snarast ge kon-

 

sumenten en sådan.

 

 

13 c §

 

 

 

 

En näringsidkare får inte ställa

 

upp som villkor för att bevilja en

 

bostadskredit

att

konsumenten

 

också köper andra finansiella pro-

 

dukter eller tjänster. Närings-

 

idkaren får dock ställa upp som

 

villkor att konsumenten öppnar ett

 

konto eller ansluter sig till en

 

annan tjänst som möjliggör betal-

 

ningar av krediten.

 

 

En näringsidkare som tillsam-

 

mans med en bostadskredit er-

 

bjuder andra finansiella produkter

 

eller tjänster än ett konto eller en

 

annan tjänst som möjliggör betal-

 

ningar av krediten, utan att det ut-

 

gör ett villkor för att bevilja kredi-

 

ten, ska förklara för konsumenten

 

vilken ränta som tillämpas om

 

bara ett bostadskreditavtal ingås.

 

Näringsidkaren ska också förklara

 

vilka avgifter och andra kostnader

 

som var och en av de andra pro-

 

dukterna eller

tjänsterna medför

 

samt om avtal om dessa kan ingås

 

separat. Förklaringarna ska ges

 

till konsumenten tillsammans med

 

och i samma form som ett erbjud-

 

ande enligt 13 a §.

 

 

Om konsumenten begär att få

 

förklaringar

under

kreditavtalets

 

löptid, ska

kreditgivaren snarast

 

ge konsumenten sådana.

42

 

 

 

 

13 d §

Näringsidkaren ska senast när ett erbjudande enligt 13 a § läm- nas föra en diskussion med konsu- menten om amortering och lägga fram ett förslag till en individuellt anpassad amorteringsplan som ligger i konsumentens långsiktiga intresse. Amorteringsplanen ska tillhandahållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten.

Konsumenten har under kredit- avtalets löptid rätt till ett nytt för- slag till amorteringsplan, om hans eller hennes förhållanden har änd- rats på ett sätt som har betydelse för amorteringsvillkoren eller om det annars finns skäl för det.

17 § Räntesatsen får ändras endast om det har avtalats.

Räntesatsen får ändras till kon- sumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upp- låningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet med en sammanlagd löp- tid om minst 30 år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har dock kreditgivaren, om det finns förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.

Räntesatsen får ändras till kon- sumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upp- låningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid en bostadskredit med en sammanlagd löptid om minst tio år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har dock kreditgivaren, om det finns förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.

Utan hinder av andra stycket får

Trots andra stycket får ränte-

räntesatsen ändras på visst sätt i

satsen ändras på visst sätt i anslut-

Prop. 2015/16:197

43

Prop. 2015/16:197 anslutning till ändringar i en refer-

ning till ändringar i en referens-

ensränta som kreditgivaren inte har

ränta som kreditgivaren inte har

något betydande

inflytande över.

något betydande inflytande över. En

Ett avtalsvillkor om detta får före-

sådan referensränta ska vara tydlig

nas med ett undantag om att ränte-

och tillgänglig

för

konsumenten.

satsen under särskilda förutsätt-

Ett avtalsvillkor om detta får före-

ningar ska ändras mer eller mindre

nas med ett undantag om att ränte-

än som följer av anknytningen till

satsen under särskilda förutsätt-

referensräntan. Undantaget ska be-

ningar ska ändras mer eller mindre

stämmas så att det inte blir mindre

än som följer av anknytningen till

förmånligt för konsumenten än för

referensräntan. Undantaget ska be-

kreditgivaren. Det

ska

uppfylla

stämmas så att det inte blir mindre

kraven i andra stycket.

 

förmånligt för konsumenten än för

 

 

 

 

 

kreditgivaren.

Det

ska

uppfylla

 

 

 

 

 

kraven i andra stycket.

 

Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-

ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller

hennes nackdel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 §

 

 

 

 

Kreditgivaren

ska

underrätta

Kreditgivaren ska

underrätta

konsumenten om en ränteändring

konsumenten om en ränteändring

innan den börjar gälla. Under-

innan den börjar gälla. Under-

rättelsen ska lämnas i en handling

rättelsen, som ska lämnas i en

eller i någon annan läsbar och

handling eller i någon annan läsbar

varaktig form som är tillgänglig

och varaktig form som är tillgäng-

för konsumenten. I fråga om kredit

lig för konsumenten, ska innehålla

som är förenad med panträtt i fast

en upplysning om hur konsumen-

egendom, tomträtt eller bostads-

tens betalningar med anledning av

rätt eller liknande rätt eller som är

krediten påverkas av ränteänd-

förenad med motsvarande rätt i

ringen. I fråga om en bostadskredit

byggnad som inte hör till fastighet,

får kreditgivaren i stället under-

får kreditgivaren i stället under-

rätta konsumenten om en ränteänd-

rätta konsumenten om en ränteänd-

ring genom annonsering i dags-

ring genom annonsering i dags-

press. Sker

underrättelsen genom

press. Sker

underrättelsen genom

annonsering,

 

ska

konsumenten

annonsering,

ska

konsumenten

underrättas

personligen

senast i

underrättas

personligen

senast i

samband med nästa avisering eller

samband med nästa avisering eller

kontoutdrag.

 

 

 

 

kontoutdrag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något be- stämmande inflytande över, får konsumenten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna har avtalat om det och den nya referensräntan har offentlig- gjorts och är tillgänglig hos kredit- givaren.

44

Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något be- stämmande inflytande över, får konsumenten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna har avtalat om det och den nya referensräntan har offentlig- gjorts och är tillgänglig hos kredit- givaren. I fråga om en bostads- kredit ska konsumenten också

underrättas personligen om den Prop. 2015/16:197 nya referensräntan senast i sam-

band med nästa avisering eller kontoutdrag.

Bostadskrediter i utländsk valuta

20 a §

En kreditgivare som beviljar en bostadskredit i utländsk valuta ska, om det finns risk för att valutakursförändringar försämrar konsumentens förmåga att betala kreditfordran, tillhandahålla kon- sumenten ett arrangemang som be- gränsar risken.

20 b §

Kreditgivaren ska varna en kon- sument som har beviljats en bostadskredit i utländsk valuta när beloppet som den återstående krediten eller de regelbundna amorteringarna uppgår till, på grund av valutakursförändringar tar 20 procent mer i anspråk av konsumentens betalningsutrymme än vad beloppet hade gjort när kreditavtalet ingicks. Varningar ska lämnas regelbundet under den tid de angivna förhållandena består.

Varningarna ska tillhandahållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten och ska, i förekommande fall, upplysa kon- sumenten om arrangemanget enligt 20 a §.

20 c §

Dokumentationen av ett kredit- avtal avseende en bostadskredit i utländsk valuta ska innehålla upp- gifter om hur konsumenten skyddas mot valutakursförändringar som har inverkan på konsumentens betal- ningsförmåga.

45

Prop. 2015/16:197

32 §

 

 

 

Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före den

 

avtalade förfallotiden. Om skulden betalas i förtid, har kreditgivaren rätt

 

till ersättning i den omfattning som anges i 36 §.

 

 

 

Kreditgivaren ska på begäran

 

snarast ge konsumenten informa-

 

tion om vad en betalning av skul-

 

den i förtid innebär. Om en sådan

 

betalning medför

kostnader för

 

konsumenten,

ska

informationen

 

innehålla en uppskattning av kost-

 

naderna och en förklaring av de

 

antaganden

som

uppskattningen

 

bygger på. Informationen ska läm-

 

nas i en handling eller i någon

 

annan läsbar och varaktig form

 

som är tillgänglig för konsumenten.

33 §4

Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om det har gjorts förbehåll om detta i avtalet och

1.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordran,

2.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordran och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter,

3.konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betalning,

4.säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller

5.det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egen- dom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.

Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om åter- taganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.

Om en kredit är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av för- sämrad säkerhet endast om säker- heten har avsevärt försämrats till följd av någon annan orsak än en allmän prisnedgång på den rele- vanta marknaden.

Kreditgivaren har rätt till betal- ning av en bostadskredit i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om säkerheten har avsevärt försämrats till följd av någon annan orsak än en allmän prisned- gång på den relevanta marknaden.

4 Senaste lydelse 2014:201.

46

I fråga om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomt- rätt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenad med mot- svarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet och räntan för krediten är bunden för hela eller en del av avtalstiden, dock minst tre månader, har kreditgivaren trots första–tredje styckena rätt att få betalning i förtid på den dag då den tid för vilken räntan är bunden löper ut. Detta gäller dock endast om det har gjorts förbehåll om det i avtalet och det finns synnerliga skäl.

I fråga om en bostadskredit som Prop. 2015/16:197 har bunden ränta för hela eller en

del av avtalstiden, dock minst tre månader, har kreditgivaren trots första–tredje styckena rätt att få betalning i förtid på den dag då den tid för vilken räntan är bunden löper ut. Detta gäller dock endast om det har gjorts förbehåll om det i avtalet och det finns synnerliga skäl.

36 §5

Vid förtidsbetalning enligt 32–35 §§ ska konsumenten betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. När kreditgivarens fordran beräknas ska de grunder som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed tillämpas.

Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Om krediträntan är bunden när förtidsbetalningen sker, har kreditgivaren dock rätt att ta ut ränteskillnadsersättning av kredit- tagaren för den tid som återstår, om förbehåll har gjorts om detta och i den utsträckning som det överensstämmer med god kreditgivningssed.

Ränteskillnadsersättningen får

1. för kredit som är förenad med

1. för en

bostadskredit högst

panträtt i fast egendom, tomträtt

motsvara skillnaden mellan räntan

eller bostadsrätt eller liknande rätt

på krediten och den ränta som vid

eller som är förenad med mot-

betalningstillfället i allmänhet gäl-

svarande rätt i byggnad som inte

ler för bostadsobligationer med en

hör till fastighet högst motsvara

löptid som

motsvarar återstående

skillnaden mellan räntan på kre-

räntebindningstid, ökad med en

diten och den ränta som vid betal-

procentenhet, och

ningstillfället i allmänhet gäller för

 

 

bostadsobligationer med en löptid som motsvarar återstående ränte- bindningstid ökad med en procent- enhet, och

2. för annan kredit högst mot- svara en procent av det förtids- betalade beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetalningen är kortare tid än ett år kvar av

2. för en annan kredit högst motsvara en procent av det förtids- betalade beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetalningen är kortare tid än ett år kvar av

5 Senaste lydelse 2014:201.

47

Prop. 2015/16:197 kreditavtalets

löptid, en

halv pro-

kreditavtalets löptid, en halv pro-

cent av det förtidsbetalade belop-

cent av det förtidsbetalade belop-

pet. Ersättningen får dock inte vara

pet. Ersättningen får dock inte vara

större än det belopp som konsu-

större än det belopp som konsu-

menten skulle ha betalat i ränta

menten skulle ha betalat i ränta

under den

återstående

löptiden

under den återstående löptiden

enligt kreditavtalet.

 

enligt kreditavtalet.

Ränteskillnadsersättning får inte tas ut för den del av räntan som motsvaras av en kreditgarantiavgift, när statlig kreditgaranti har lämnats och avgift tas ut för garantin. Ersättning får inte heller tas ut vid en betalning av en kontokredit eller vid en betalning från en försäkring som garanterar återbetalning av krediten.

Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta varan enligt 38 §, tillämpas 40 och 41 §§ vid den uppgörelse som då ska ske mellan parterna.

49 §

En kreditförmedlare av bostads- krediter ska i rimlig tid innan kreditförmedling inleds, i en hand- ling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgäng- lig för konsumenten, informera konsumenten om

1. kreditförmedlarens namn, organisationsnummer och adress,

2. det register där kreditförmed- laren är upptagen som kreditför- medlare och hur detta kan kon- trolleras,

3. i tillämpliga fall, att kredit- förmedlaren förmedlar kreditavtal uteslutande från en eller vissa kreditgivare och vilka dessa är,

4. huruvida kreditförmedlaren kan erbjuda rådgivning,

 

5. möjligheterna

att framställa

 

klagomål

mot

kreditförmedlaren

 

eller få en tvist prövad utanför

 

domstol,

 

 

 

 

 

6. de avgifter som konsumenten

 

ska betala till

kreditförmedlaren

 

för dennes tjänster eller, om av-

 

gifterna inte kan fastställas i för-

 

väg, metoden för att beräkna av-

 

gifterna, och

 

 

 

 

7. den ersättning som kreditför-

 

medlaren får för förmedlingen från

 

någon annan än konsumenten.

 

Om ersättningen

enligt

första

 

stycket 7 inte går att fastställa till

48

beloppet

när informationen

läm-

nas, ska kreditförmedlaren infor- mera konsumenten om att ersätt- ningsbeloppet kommer att anges i det standardiserade EU-fakta- bladet. Om ersättningen skiljer sig åt beroende på vilken kreditgivare som konsumenten ingår ett kredit- avtal med, ska kreditförmedlaren dessutom informera konsumenten om detta och, om konsumenten begär det, på vilket sätt ersätt- ningen skiljer sig åt. Om kredit- förmedlaren får ersättning från konsumenten för samma förmed- ling, ska kreditförmedlaren även informera konsumenten om huru- vida den ersättning som någon annan än konsumenten betalar kommer att räknas av mot den er- sättning som konsumenten betalar.

Det som sägs i 48 § tredje stycket om tillämpning av mark- nadsföringslagen (2008:486) gäller även information enligt föreva- rande paragraf.

50 §

En kreditförmedlare av bostads- krediter ska till kreditgivaren vidarebefordra de uppgifter som konsumenten har lämnat om för- hållanden som är av betydelse för kreditprövningen.

Rådgivning om bostadskrediter

51 §

Konsumenten ska upplysas om huruvida näringsidkaren erbjuder rådgivning om bostadskrediter. En sådan upplysning ska lämnas senast när näringsidkaren inhäm- tat upplysningar om konsumentens ekonomiska och personliga för- hållanden samt konsumentens önskemål och särskilda krav.

52 §

Om näringsidkaren erbjuder en konsument rådgivning om bostads- krediter, ska konsumenten få infor-

Prop. 2015/16:197

49

Prop. 2015/16:197

mation om

 

 

 

1. vilket produktsortiment

som

 

rådgivningen utgår från,

 

 

2. hur stor

avgift konsumenten

 

ska betala för rådgivningen, eller,

 

om beloppet inte kan fastställas,

 

metoden för att beräkna avgiften,

 

och

 

 

 

3. huruvida

rådgivningen

är

 

oberoende.

 

 

Informationen ska ges i rimlig tid innan ett avtal om rådgivning ingås eller, om ett sådant avtal inte ska ingås, innan några råd lämnas. Informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

53 §

Det som sägs i 48 § tredje stycket om tillämpning av marknadsför- ingslagen (2008:486) gäller även information enligt 51 och 52 §§.

 

54 §

 

 

Näringsidkaren ska i fråga om

 

rådgivning om

bostadskrediter

 

dokumentera vilka råd som har

 

getts till konsumenten och vad som

 

i övrigt förekommit vid rådgiv-

 

ningstillfället.

Dokumentationen

 

ska lämnas till konsumenten i en

 

handling eller i någon annan läs-

 

bar och varaktig form som är till-

 

gänglig för konsumenten.

54 §

60 §6

 

Konsumentverkets beslut enligt

Konsumentverkets beslut enligt

50 § andra stycket, 51 och 52 §§

56 § andra stycket, 57 och 58 §§

får överklagas till allmän förvalt-

får överklagas till allmän förvalt-

ningsdomstol. Andra beslut av

ningsdomstol. Andra beslut av

Konsumentverket enligt 50 § får

Konsumentverket enligt 56 § får

inte överklagas.

inte överklagas.

 

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

6 Senaste lydelse av tidigare 54 § 2014:83.

50

Prop. 2015/16:197

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

2.För kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre be- stämmelser, om inte annat följer av 3–5.

3.Bestämmelsen i 13 d § andra stycket tillämpas även på kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

4.Bestämmelsen i 13 b § tredje stycket tillämpas även på kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet, om informationen finns tillgänglig hos näringsidkaren för konsumenter som ingår motsvarande bostads- kreditavtal efter ikraftträdandet.

5.Bestämmelsen i 13 c § tredje stycket tillämpas även på kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet, om konsumenten under kredit- avtalets löptid ska ta ställning till ett erbjudande om en finansiell produkt eller tjänst som påverkar räntan.

51

Prop. 2015/16:197 2.9

Förslag till lag om ändring i lagen (2014:275)

 

om viss verksamhet med konsumentkrediter

Härigenom föreskrivs att 5 och 22 §§ lagen (2014:275) om viss verk-

samhet med konsumentkrediter ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

5 §

 

 

 

Tillstånd enligt denna lag behövs inte för

 

 

 

1. företag som har tillstånd enligt

 

 

 

 

a) lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

 

 

b) lagen

(2010:751)

om

betal-

b) lagen

(2010:751)

om

betal-

tjänster, eller

 

 

tjänster,

 

 

 

c) lagen

(2011:755)

om

elek-

c) lagen

(2011:755)

om

elek-

troniska pengar,

 

 

troniska pengar, eller

 

 

 

 

 

 

d) lagen

(2016:000)

om

verk-

 

 

 

 

samhet med bostadskrediter,

 

2.företag som avses i 2 kap. 3 § första stycket 2–7 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

3.statliga och kommunala myndigheter, eller

4.juridiska personer som driver verksamhet med konsumentkrediter i mindre omfattning utan vinstsyfte.

Undantagen enligt första stycket gäller även för motsvarande utländska företag och utländska statliga, kommunala och andra offentliga myndig- heter.

22 §1

Finansinspektionen ska återkalla tillståndet för ett företag som driver verksamhet enligt denna lag, om företaget

1.har fått tillståndet genom att lämna oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

2.inte inom ett år från det tillstånd beviljades har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser,

3.under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan verksamhet som tillståndet avser,

4.har förklarat sig avstå från tillståndet,

5.har överlåtit hela sin verksamhet, eller

6.har försatts i konkurs eller om beslut har fattats om att företaget ska gå i tvångslikvidation.

I fall som avses i första stycket 1–3 får i stället varning meddelas, om det är tillräckligt.

Om Konsumentverket har fattat beslut enligt 51 § konsument- kreditlagen (2010:1846) om att förbjuda ett företag att lämna

Om Konsumentverket har fattat beslut enligt 57 § konsument- kreditlagen (2010:1846) om att förbjuda ett företag att lämna

1 Senaste lydelse 2016:426.

52

krediter och beslutet har fått laga kraft, får Finansinspektionen åter- kalla tillståndet för företaget.

krediter och beslutet har fått laga Prop. 2015/16:197 kraft, får Finansinspektionen åter-

kalla tillståndet för företaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017.

53

Prop. 2015/16:197 3

Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 4 februari 2014 ett direktiv om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastigheter (bolånedirektivet)1. Bolånedirektivet syftar till att utveckla en väl funger- ande inre marknad för bostadskreditavtal med ett starkt konsumentskydd. Direktivet finns som bilaga 1.

Regeringen gav i februari 2014 en särskild utredare i uppdrag att före- slå hur bolånedirektivet ska genomföras i svensk rätt. I uppdraget ingick även att överväga åtgärder för att öka konsumenters insyn i hur bolåne- räntan bestäms och för att främja en sund amorteringskultur, med utgångspunkt i förslag som Finansinspektionen lämnat i två rapporter – Ökad öppenhet om bolåneräntan och Individuellt anpassad amorterings- plan (Fi2013/03317/FMA/V och Fi2013/03708/FMA/MF).

Bolåneutredningen överlämnade i april 2015 betänkandet Stärkt kon- sumentskydd på bolånemarknaden (SOU 2015:40). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstans- erna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftnings- ärendet (Ju2015/03397/L2). Synpunkter har även inhämtats under hand från bl.a. Finansinspektionen, Konsumentverket och Svenska Bankför- eningen. Vidare har vissa remissinstanser inkommit med kompletteringar till sina remissyttranden och därigenom utvecklat sina ståndpunkter.

I Europeiska kommissionens (kommissionens) regi har vidare sex möten hållits om genomförandet av bolånedirektivet.

En jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna i bolånedirektivet och närmast motsvarande svenska bestämmelser finns i bilaga 5.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 26 maj 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådets synpunkter, som är av lagteknisk och redaktionell karaktär, behandlas i avsnitt 6.1 och 6.10 och i författningskommentaren. Med några undantag följer regeringen Lag- rådets förslag.

I förhållande till lagrådsremissens förslag görs också några redak- tionella och språkliga ändringar.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastigheter och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010.

54

4 Vikten av en fungerande bolånemarknad Prop. 2015/16:197

För många människor är bostadsköpet den ekonomiskt mest betydande

 

transaktion de gör i livet. Bostadslån avser ofta höga belopp och löp-

 

tiderna är långa. Konsumenten ställer dessutom ofta sin bostad som

 

säkerhet för lånet. Det beslut som konsumenten fattar om hur mycket han

 

eller hon ska låna och på vilka villkor har därför stor betydelse för hans

 

eller hennes privatekonomi. Samtidigt befinner sig konsumenten ofta i ett

 

underläge på bolånemarknaden. Kreditgivaren har ett kunskapsövertag

 

och inte minst prissättningen av bolånen är många gånger svår att förstå

 

för konsumenten. Det är mot den bakgrunden tydligt att ett gott konsu-

 

mentskydd på bolånemarknaden är av stor vikt.

 

En välfungerande bolånemarknad är inte bara av stor betydelse för den

 

enskildes ekonomi utan även för samhällsekonomin i stort. Ungefär två

 

tredjedelar av Sveriges befolkning bor i eget hus eller i bostadsrätt. De

 

flesta bostadsköp finansieras med en bostadskredit och bostadsrelaterade

 

krediter utgör huvuddelen av den totala utlåningen till hushåll i Sverige. I

 

juni 2015 uppgick utlåningen till hushåll i Sverige med bostad som

 

säkerhet till omkring 3 300 miljarder kronor. På en marknad av denna

 

storlek kan brister i regleringen eller marknadsuppträdandet ge negativa

 

effekter som sträcker sig utanför den specifika marknaden. Till exempel

 

var en faktor som bidrog till och förvärrade de senaste årens ekonomiska

 

och finansiella kris på flera håll i världen att kreditgivare hade tagit för

 

höga risker i samband med utlåning till bostadsköp, vilket ledde till s.k.

 

bostadsbubblor. Många privatpersoner drabbades hårt av kraftiga prisfall

 

på sina bostäder. Krisen berodde på att finansiella obalanser hade byggts

 

upp och avvecklats under dramatiska former med omfattande samhälls-

 

ekonomiska konsekvenser. Det visar på vikten av att ha ett regelverk som

 

bidrar till stabilitet och som motverkar finansiella obalanser.

 

Under de senaste åren har flera åtgärder vidtagits för att stärka konsu-

 

mentskyddet och för att minska de strukturella risker som är förenade

 

med hushållens skuldsättning på bolånemarknaden. Sådana åtgärder

 

bidrar även till att minska problemen med överskuldsättning.

 

År 2010 införde Finansinspektionen allmänna råd om att en kredit med

 

en bostad som pant inte bör överstiga 85 procent av bostadens marknads-

 

värde, det s.k. bolånetaket. Detta har lett till att utlåning till bolånetagare

 

med belåningsgrader över 85 procent har minskat betydligt. Inspektionen

 

har även infört ett s.k. riskviktsgolv för bolån. Riskviktsgolvet innebär att

 

banker måste hålla minst ett schablonmässigt beräknat lägsta kapital-

 

belopp för ett visst värde av bolån, vilket syftar till att göra banksystemet

 

mer motståndskraftigt mot framtida kreditförluster. Samma syfte har de

 

kapitaltäckningsregler för bl.a. kreditinstitut som infördes år 2014 (prop.

 

2013/14:228).

 

På uppdrag av regeringen har Finansinspektionen lämnat förslag för att

 

öka konsumenters insyn i hur utlåningsräntor för bolån bestäms. I rappor-

 

ten Ökad öppenhet om bolåneräntan, som överlämnades i september

 

2013, föreslog Finansinspektionen bl.a. att kreditinstituten ska lämna viss

 

information om genomsnittlig ränta och finansieringskostnader för bolån.

 

I linje med detta införde Finansinspektionen i juni 2015 nya föreskrifter

 

och allmänna råd om information om ränta på bostadskrediter, som inne-

55

 

Prop. 2015/16:197 bär att kreditinstituten ska offentliggöra viss information om sin ränte- sättning.

Som svar på regeringsuppdrag har Finansinspektionen även tagit fram en handlingsplan för att stärka grunden för en sund amorteringskultur. I rapporten Individuellt anpassad amorteringsplan, som överlämnades i oktober 2013, föreslog Finansinspektionen att bolåneföretagen ska vara skyldiga att diskutera amortering med konsumenten och ge honom eller henne ett förslag till en amorteringsplan.

Regeringen har nyligen föreslagit nya bestämmelser om amorterings- krav (prop. 2015/16:89). Förslagen innebär att kreditinstitut som lämnar bolån till enskilda personer ska tillämpa villkor som i fråga om återbetal- ning är förenliga med en sund amorteringskultur och som inte bidrar till alltför hög skuldsättning hos hushållen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska meddela föreskrifter om amorterings- kravet. Riksdagen har antagit regeringens lagförslag, som har trätt i kraft den 1 maj 2016.

Vidare har regeringen föreslagit åtgärder för att öka utbudet av bo- städer och på så sätt dämpa den prisuppgång och skuldökning som kan ses på den svenska bostadsmarknaden. Målet är att det ska byggas minst 250 000 nya bostäder fram till år 2020. Regeringen har i budgetpropo- sitionen för 2016 föreslagit satsningar på detta område som uppgår till 6,1 miljarder kronor per år från 2017 (prop. 2015/16:1 s. 43).

Vikten av en välfungerande bolånemarknad har även uppmärksammats inom EU. Mot bakgrund av de problem som uppenbarades genom finans- krisen uttalade Europeiska kommissionen i ett meddelande av den 4 mars 2009, Främja återhämtning i Europa, sin målsättning att säkerställa att europeiska investerare, konsumenter samt små och medelstora företag kan känna sig trygga när det gäller besparingar, tillgången till krediter och rättigheter när det gäller finansiella produkter. Kommissionen åter- kom till detta i sitt meddelande av den 13 april 2011, Inremarknadsakten: Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för den inre marknaden. Kommissionen meddelade då att den skulle fortsätta arbetet med konsumentskydd i samband med finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, framför allt när det gäller insyn i bankernas avgifter samt förbättrat skydd för låntagare på hypotekslåne- marknaden. Arbetet inom EU utmynnande våren 2014 i bolånedirektivet. Direktivet syftar till att skapa en inre marknad för bostadskrediter med ett starkt och likvärdigt konsumentskydd.

Genomförandet av bolånedirektivet är ännu ett viktigt steg i regering- ens arbete med att se till att den svenska bolånemarknaden fungerar väl. Det är lämpligt att samtidigt ta ställning till de ytterligare konsument- skyddande åtgärder som Bolåneutredningen föreslår och som bl.a. har sin grund i nämnda rapporter från Finansinspektionen. En utgångspunkt för regeringens överväganden i dessa frågor är att det bör finnas en god balans mellan konsumenters och näringsidkares intressen i den reglering som ska gälla på bolånemarknaden. Samtidigt som det är viktigt med ett starkt konsumentskydd på området måste det finnas goda möjligheter för näringsidkare att bedriva konkurrenskraftig verksamhet.

56

5

Bolånedirektivet och dess genomförande Prop. 2015/16:197

5.1Bolånedirektivets syfte och innehåll

Bolånedirektivet syftar till att främja en välfungerande inre marknad för bostadskrediter med ett högt konsumentskydd. Samtidigt ska den finansi- ella stabiliteten säkerställas. För att uppnå dessa syften skapas en gemen- sam rättslig ram för bostadskreditavtal inom unionen. Avsikten är att konsekventa, flexibla och rättvisa bostadskrediter ska bidra till en effek- tiv och konkurrenskraftig inre marknad samtidigt som en hållbar utlåning främjas.

Något regelverk om bostadskrediter till konsumenter har inte tidigare funnits på EU-nivå. Det konsumentkreditdirektiv som antogs år 20082 gäller i princip inte för bostadskreditavtal. Bolånedirektivet utgår dock i flera avseenden från konsumentkreditdirektivets innehåll och struktur.

Bolånedirektivet är indelat i 14 kapitel och har tre bilagor.

Kapitel 1 innehåller artiklar om direktivets syfte, definitioner och tillämpningsområde.

Syftet med direktivet är enligt artikel 1 att fastställa ett gemensamt ramverk avseende krediter med säkerhet i en konsuments bostad eller krediter som på annat sätt rör en bostad.

Av artikel 2 följer att direktivet huvudsakligen är ett minimidirektiv. Medlemsstaterna kan alltså behålla eller införa striktare bestämmelser för att skydda konsumenter, förutsatt att sådana bestämmelser är förenliga med unionsrätten. Medlemsstaterna får dock inte avvika från direktivets reglering i fråga om viss förhandsinformation till konsumenten och be- räkningen av den effektiva räntan.

I artikel 3 anges direktivets tillämpningsområde. Direktivet ska tilläm- pas på dels kreditavtal där konsumentens bostadsfastighet på något sätt utgör säkerhet, dels kreditavtal som ingås i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad. Från tillämpningsområdet undantas en del kreditavtal, bl.a. vissa räntefria och kortsiktiga krediter.

Artikel 4 innehåller definitioner av centrala begrepp som används i bolånedirektivet. Flera av begreppen används även i konsumentkredit- direktivet och har samma innebörd som i det direktivet.

Artikel 5 handlar om de behöriga myndigheter som medlemsstaterna ska utse för att verkställa och tillämpa direktivet.

Kapitel 2 innehåller en artikel, artikel 6, som anger att medlems- staterna ska främja åtgärder för att konsumenter ska utbildas i ansvars- fullt låntagande och skuldhantering. Det ska finnas tydlig och allmän information om kreditgivningsprocessen. Kommissionen kommer att offentliggöra en bedömning av den finansiella utbildningen som finns i olika medlemsstater.

I kapitel 3 behandlas krav på kreditgivare, kreditförmedlare och ut- sedda representanter. Något förenklat kan det sägas att en kreditgivare

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsument- kreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG.

57

Prop. 2015/16:197 tillhandahåller krediter, en kreditförmedlare hjälper konsumenter att ingå

 

kreditavtal med kreditgivare och utsedda representanter är ombud för en

 

kreditförmedlare och utför samma sysslor som en sådan.

 

Artikel 7 innehåller bestämmelser om att kreditgivare, kreditförmedlare

 

och utsedda representanter ska agera hederligt, rättvist, transparent och

 

professionellt och med beaktande av konsumentens rättigheter och intres-

 

sen. Hanteringen av bostadskrediter ska bl.a. grunda sig på information

 

om konsumentens förhållanden och rimliga riskantaganden. I artikeln

 

behandlas även kreditgivares och kreditförmedlares ersättningssystem.

 

Artikel 8 anger att konsumenten alltid ska ha rätt att få den information

 

som direktivet föreskriver utan kostnad.

 

I artikel 9 finns bestämmelser om kunskaps- och kompetenskrav för

 

kreditgivares och kreditförmedlares personal. Dessa frågor behandlas

 

även i bilaga III till direktivet.

 

Kapitel 4 innehåller bl.a. bestämmelser om information innan kredit-

 

avtal ingås.

 

Av artikel 10 framgår att reklam och marknadsföring av bostads-

 

krediter ska vara rättvisande, klar och inte vilseledande.

 

I artikel 11 finns bestämmelser om viss standardinformation som ska

 

finnas i marknadsföring. Det är bl.a. fråga om tydlig information om

 

krediträntan.

 

Artikel 12 innehåller ett förbud mot s.k. kopplingsförbehåll. Närings-

 

idkaren ska som huvudregel inte kunna kräva att konsumenten för att

 

ingå ett bostadskreditavtal även måste ingå ett avtal om en annan

 

finansiell produkt eller tjänst.

 

Artikel 13 ställer krav på att kreditgivare alltid ska tillhandahålla viss

 

allmän information om sina kreditprodukter. Syftet med bestämmelsen är

 

att konsumenten ska kunna få information om alla kreditprodukter som

 

erbjuds, inte bara de särskilda kreditprodukter som kreditgivaren väljer

 

att marknadsföra.

 

I artikel 14 finns bestämmelser om att kreditgivaren ska lämna för-

 

handsinformation genom det standardiserade EU-faktabladet innan ett

 

kreditavtal ingås. Faktabladet finns i bilaga II till direktivet och med-

 

lemsstaterna har i princip inte rätt att ändra innehållet i det. Kommis-

 

sionen ges även befogenhet att anta delegerade akter i fråga om fakta-

 

bladet. I artikeln regleras också att det ska finnas en betänketid eller en

 

ångerfrist för bostadskreditavtal och vad som ska gälla för avtal som

 

ingås på distans.

 

I artikel 15 regleras vilken särskild förhandsinformation som ska läm-

 

nas av kreditförmedlare.

 

Artikel 16 anger att kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda repre-

 

sentanter ska ge konsumenten tillräckliga förklaringar om erbjudna

 

kreditavtal och eventuella sidotjänster.

 

Kapitel 5 innehåller en artikel, artikel 17, som gäller beräkningen av

 

den effektiva räntan. Ytterligare bestämmelser om detta finns i bilaga I

 

till direktivet. I dessa delar är direktivet i huvudsak fullharmoniserande.

 

I kapitel 6 finns bestämmelser om kreditprövningen.

 

Artikel 18 innebär att kreditgivaren innan kreditavtal ingås ska göra en

 

kreditprövning av konsumenten. Artikeln innehåller också krav på att

 

kreditprövningen ska dokumenteras och bestämmelser om vad som ska

58

gälla vid avslag av en kreditansökan.

I artikel 19 finns bestämmelser om fastighetsvärdering. Medlemsstat- erna ska bl.a. se till att det utarbetas tillförlitliga standarder och att dessa används av kreditgivarna. Det uppställs även krav på dem som utför värderingar.

Artikel 20 innehåller bestämmelser om hur de uppgifter som ska ligga till grund för kreditprövningen ska inhämtas och kontrolleras och vilken informationsskyldighet kreditgivaren har gentemot konsumenten.

Både artikel 18 och 20 innehåller bestämmelser som innebär att kredit- givaren inte ska ha möjlighet att åberopa en bristande kreditprövning eller ofullständiga uppgifter från konsumenten som skäl för att säga upp eller ändra kreditavtalet.

Kapitel 7 innehåller en artikel, artikel 21, som innebär att kreditgivare från alla medlemsstater ska ha tillgång till kreditupplysningar i andra medlemsstater.

Även kapitel 8 innehåller bara en artikel, artikel 22, som behandlar rådgivningstjänster. I artikeln anges vem som får ge råd, vilket underlag rådgivningen ska grundas på och vilken information som en konsument ska få vid rådgivning. Enligt artikeln har medlemsstaterna möjlighet att förbjuda användandet av begreppet råd eller andra liknande begrepp.

I kapitel 9 behandlas vissa frågor om lån i utländsk valuta och lån med rörlig ränta. Ett lån kan exempelvis anses vara i utländsk valuta om kreditbeloppet anges i viss valuta men konsumenten får sin inkomst i en annan valuta.

I artikel 23 finns bestämmelser som avser att skydda konsumenter med lån i utländsk valuta mot de särskilda risker som dessa krediter är för- knippade med. En konsument ska antingen ges rätt att konvertera kredit- beloppet till en alternativ valuta eller så ska medlemsstaterna införa andra arrangemang som begränsar konsumentens valutakursrisk.

När det gäller krediter med rörlig ränta anger artikel 24 bl.a. att index eller referensräntor som används för att beräkna krediträntan ska vara tydliga, tillgängliga, objektiva och kontrollerbara.

Kapitel 10 i direktivet innehåller bestämmelser om korrekt genomför- ande av kreditavtal och relaterade rättigheter.

Artikel 25 innehåller bestämmelser om förtidsbetalning. Konsumenten har rätt att fullgöra sina förpliktelser enligt kreditavtalet i förtid. Med- lemsstaterna får dock fastställa villkor för förtidsbetalningar, bl.a. en rätt för kreditgivaren till en skälig och objektiv ersättning. Konsumenten ges dessutom rätt till information om vad det innebär att göra en förtids- betalning.

I artikel 26 finns dels en bestämmelse om att kreditfordran ska kunna drivas in av kreditgivaren, dels en bestämmelse om att medlemsstaterna ska se till att bostadsmarknaden övervakas statistiskt. Artikeln innehåller också ett krav på att kreditgivare ska föra register över de fastighetstyper som godtas som säkerhet och den policy för tecknande av hypotekslån som tillämpas.

I artikel 27 regleras vilken information som konsumenten ska få om ändringar i krediträntan. Konsumenten har som huvudregel rätt att få sådan information innan ändringen börjar gälla. Om ändringarna hänger samman med ändringar i en referensränta, kan dock information i vissa fall lämnas periodiskt.

Prop. 2015/16:197

59

Prop. 2015/16:197

Artikel 28 innehåller bestämmelser om försenade betalningar och ut-

 

mätning. Medlemsstaterna ska införa åtgärder för att uppmuntra kredit-

 

givare att medge skäliga anstånd innan utmätningsförfaranden inleds.

 

Artikeln innehåller också bestämmelser om avgifter vid betalningsför-

 

summelser. Parterna får inte hindras från att komma överens om att ett

 

överlämnande av säkerheten, eller försäljningsintäkter avseende säker-

 

heten, ska vara tillräckligt för att återbetala krediten. Medlemsstaterna

 

ska vidare ha förfaranden för att möjliggöra att bästa möjliga pris kan fås

 

för en utmätt bostad och för att underlätta återbetalning av en eventuell

 

restskuld efter ett utmätningsförfarande.

 

I kapitel 11 regleras frågor om krav på etablering och övervakning av

 

kreditförmedlare och utsedda representanter.

 

I artikel 29 finns krav på att kreditförmedlares hemmedlemsstat ska ha

 

ett regelverk för godkännande och registrering av dessa. Godkännande

 

ska vara möjligt endast om vissa krav är uppfyllda. Det är bl.a. fråga om

 

att kreditförmedlare ska ha ansvarsförsäkring samt tillräcklig kunskap

 

och kompetens. Vidare uppställs krav som gäller var kreditförmedlare

 

ska ha sina huvudkontor.

 

Av artikel 30 framgår att medlemsländerna har möjlighet att låta kre-

 

ditförmedlare som endast representerar ett begränsat antal kreditgivare

 

(s.k. anknutna kreditförmedlare) godkännas genom den kreditgivare som

 

förmedlaren representerar. I dessa fall ansvarar kreditgivaren för kredit-

 

förmedlarens verksamhet.

 

Enligt artikel 31 kan medlemsstaterna också låta kreditförmedlare i sin

 

tur utse ombud, s.k. utsedda representanter. I artikeln klargörs vem som

 

ansvarar för sådana representanter.

 

Artikel 32 tillförsäkrar en kreditförmedlare rätt att inom vissa ramar

 

verka inom hela EU, om denne blivit godkänd och registrerad i sin hem-

 

medlemsstat. I artikeln finns också bestämmelser om hur sådan gräns-

 

överskridande verksamhet ska anmälas till de behöriga myndigheterna.

 

I artikel 33 regleras under vilka omständigheter en behörig myndighet i

 

kreditförmedlarens hemmedlemsstat får dra in ett godkännande.

 

Artikel 34 reglerar vissa frågor om tillsyn över kreditförmedlare. Som

 

huvudregel ska kreditförmedlare övervakas av den behöriga myndigheten

 

i hemmedlemsstaten. Om en kreditförmedlare har inrättat en filial, ska

 

dock värdmedlemsstaten ha ett visst tillsynsansvar. Enligt artikeln har

 

medlemsstaterna dessutom möjlighet att begära bistånd av Europeiska

 

bankmyndigheten (EBA).

 

Kapitel 12 innehåller en artikel, artikel 35, som innebär en skyldighet

 

för medlemsstaterna att ha lämpliga godkännandeförfaranden för andra

 

kreditgivare än kreditinstitut.

 

I kapitel 13 regleras frågor om samarbete mellan de behöriga myndig-

 

heterna i olika medlemsstater.

 

I artikel 36 anges att de behöriga myndigheterna vid behov ska sam-

 

arbeta med varandra för att kunna fullgöra sina uppdrag enligt direktivet.

 

För att underlätta samarbetet ska en behörig myndighet i varje medlems-

 

stat vara kontaktpunkt.

 

I artikel 37 finns bestämmelser som gäller möjligheter att hänskjuta

 

frågor till EBA, som har möjligheter att lösa tvister mellan de behöriga

 

myndigheterna.

60

Kapitel 14 innehåller direktivets slutbestämmelser.

Enligt artikel 38 ska medlemsstaterna fastställa sanktioner för över- Prop. 2015/16:197 trädelser av de nationella bestämmelser som antas på grundval av direk-

tivet. Medlemsstaterna ska dessutom enligt artikel 39 se till att det finns lämpliga och effektiva klagomåls- och tvistlösningsförfaranden för tvist- lösning utanför domstol.

Artikel 40 innehåller bestämmelser om kommissionens möjlighet att anta delegerade akter om det standardiserade EU-faktabladet och om be- räkning av den effektiva räntan.

I artikel 41 anges att konsumenten inte ska kunna avsäga sig de rättig- heter som följer av direktivet och att bestämmelser som införlivar direk- tivet inte ska kunna kringgås.

Genomförande- och övergångsbestämmelser finns i artiklarna 42 och

43.

Artiklarna 44 och 45 handlar om åtgärder som kommissionen ska vidta framöver. Det rör sig om dels en översyn av direktivet, dels en rapport om problem med överskuldsättning.

Artiklarna 46–48 avser vissa mindre ändringar i andra EU-rättsakter.

I artiklarna 49 och 50 finns bestämmelser om ikraftträdande och om att direktivet riktar sig till medlemsstaterna.

5.2

Genomförande av bolånedirektivet

 

 

 

Regeringens förslag: Bolånedirektivet ska huvudsakligen genomföras

 

dels genom ändringar i konsumentkreditlagen, dels genom en ny lag

 

om verksamhet med bostadskrediter.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

har ingen invändning mot det. Sveriges advokatsamfund framhåller att

 

det finns behov av en sammanhållen reglering på området och efterfrågar

 

en samlad finansmarknadslagstiftning. Advokatsamfundet ifrågasätter

 

behovet av en ny lag och anser att det är lämpligare att föreslagna regler

 

tas in i befintlig lagstiftning. Även Finansbolagens förening pekar på att

 

förslaget riskerar att skapa en splittrad och delvis överlappande reglering

 

och anser att samtliga bestämmelser om bostadskrediter bör samlas i

 

konsumentkreditlagen.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Allmänt om genomförandet

 

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det

 

resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma

 

form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om

 

Europeiska unionens funktionssätt). Det innebär att medlemsstaterna inte

 

är bundna av direktivets terminologi och systematik. Det avgörande är att

 

medlemsstaterna i sitt genomförande uppnår det avsedda resultatet. Med-

 

lemsstaterna ska också verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av

 

EU-rätten. Särskilt viktigt är detta när det gäller direktiv som i likhet med

 

bolånedirektivet syftar till att säkerställa en väl fungerande inre marknad.

61

 

 

Prop. 2015/16:197 En likartad tolkning och tillämpning av reglerna främjar goda kon-

 

kurrensvillkor i näringslivet.

 

Bolånedirektivet är huvudsakligen ett minimidirektiv. Direktivet hin-

 

drar alltså inte medlemsstaterna från att behålla eller införa striktare

 

bestämmelser för att skydda konsumenten. Ett EU-direktiv hindrar inte

 

heller medlemsstaterna från att anta nationella bestämmelser på områden

 

som inte regleras av direktivet, förutsatt att det inte finns annan EU-rätts-

 

lig reglering på området som medlemsstaterna är skyldiga att beakta. I

 

bolånedirektivet nämns särskilt att medlemsstaterna får tillämpa direk-

 

tivet utanför dess egentliga tillämpningsområde, t.ex. när det gäller annan

 

egendom än bostäder.

 

En utgångspunkt vid utformningen av bolånedirektivet var att det

 

skulle stämma överens med och komplettera andra unionsakter, särskilt

 

när det gäller konsumentskydd och tillsyn. För att skapa enhetliga regler

 

för konsumenter på kreditområdet och minska den administrativa bördan

 

för kreditgivare och kreditförmedlare följer bolånedirektivet därför i den

 

mån det är möjligt konsumentkreditdirektivets struktur (skäl 20). Exem-

 

pelvis överensstämmer vissa grundläggande definitioner och centrala be-

 

grepp i de två direktiven. Många av bolånedirektivets bestämmelser har

 

också en motsvarighet i konsumentkreditdirektivet.

 

Konsumentkreditdirektivet har huvudsakligen genomförts i svensk rätt

 

genom konsumentkreditlagen (2010:1846). Lagen innehåller bestämmel-

 

ser om bl.a. god kreditgivningssed, information till konsumenten innan

 

ett kreditavtal ingås, kreditprövning, ränta och avgifter, betalning av

 

skulden i förtid och skyldigheter för kreditförmedlare. En utgångspunkt

 

vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet var att de nya reglerna

 

skulle gälla också för kreditavtal som faller utanför konsumentkredit-

 

direktivets tillämpningsområde, om inte särskilda skäl talade emot det.

 

Även de avtal om bostadskrediter som undantas från det direktivets

 

tillämpningsområde kom därför att omfattas av konsumentkreditlagens

 

generella tillämpningsområde (prop. 2009/10:242 s. 33). Det innebär att

 

konsumentkreditlagen redan innehåller bestämmelser som är tillämpliga

 

på bostadskrediter och att flera av bolånedirektivets bestämmelser inte

 

kräver något särskilt genomförande i svensk rätt.

 

Det är ofta en fördel att genomföra EU-direktiv i författningar som

 

redan innehåller bestämmelser på det aktuella området. Tillämparna ges

 

då en bättre överblick av rättsordningen. Regeringen delar därför utred-

 

ningens bedömning att de bestämmelser i bolånedirektivet som inte har

 

någon motsvarighet i konsumentkreditdirektivet, men som behandlar när-

 

liggande frågor om näringsidkarens skyldigheter i förhållande till konsu-

 

menten, lämpligen bör genomföras i konsumentkreditlagen och anpassas

 

till den lagens struktur och systematik. Det handlar bl.a. om bestäm-

 

melser om information som ska lämnas till konsumenten, förbud mot s.k.

 

kopplingsförbehåll och åtgärder för att minska konsumentens riskexpo-

 

nering vid bostadskrediter i utländsk valuta.

 

Bolånedirektivet innehåller även bestämmelser som gäller krav på

 

kreditgivares och kreditförmedlares rörelse. Det handlar bl.a. om regler

 

om tillstånd för och tillsyn över verksamhet, kunskap och kompetens hos

 

personal och interna rutiner för hantering av olika frågor. I likhet med

 

utredningen anser regeringen att dessa bestämmelser är av sådan närings-

62

rättslig art att de, till skillnad från vad bl.a. Finansbolagens förening

föreslår, inte lämpligen bör genomföras i konsumentkreditlagen. Genom- förandet av dessa bestämmelser, som är jämförbara med regler som finns för andra aktörer på finansmarknadsområdet, bör i stället ske i närings- rättslig lagstiftning.

Frågan är om genomförandet bör ske genom en ny näringsrättslig lag eller genom ändringar i befintlig reglering. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter behovet av en ny lag och anser att det är lämpligare att före- slagna regler tas in i lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsu- mentkrediter eller, när det gäller kreditinstitut, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Till skillnad från vad som gäller för bolånedirektivets civil- och mark- nadsrättsliga delar, som föreslås genomföras i konsumentkreditlagen, finns det för direktivets näringsrättsliga regler ingen lag som omfattar samtliga kreditgivare eller kreditförmedlare av bostadskrediter. För kre- ditinstituten, som står för huvuddelen av kreditgivningen på den svenska bolånemarknaden, gäller lagen om bank- och finansieringsrörelse. För andra kreditgivare och kreditförmedlare finns bestämmelser i lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Ett genomförande av bolåne- direktivets näringsrättsliga delar i befintlig reglering skulle innebära att särskilda regler om bostadskrediter skulle behöva införas i båda dessa lagar, som har ett mer generellt tillämpningsområde. Detta skulle dels leda till en sämre överblick av rättsordningen, dels till en ändrad syste- matik i befintliga lagar. Regeringen delar därför utredningens bedömning att det är mest ändamålsenligt med en sammanhållen näringsrättslig reg- lering i en ny särskild lag. Den nya lagen bör så långt som möjligt följa den struktur och systematik som är gemensam för de flesta lagar som reglerar finansmarknadens aktörer. Direktivets bestämmelser inordnas på så sätt i den svenska rättsystematiken. Detta främjar tillämpningen av lagarna, rättslikhet och konkurrensneutralitet.

Sveriges advokatsamfund efterfrågar även en samlad finansmarknads- lagstiftning. Det är inte möjligt att överväga den frågan inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Hänvisningsteknik

Vid genomförande av EU-direktiv bör utgångspunkten vara att direktiv- texten transformeras till svensk författningstext. I denna proposition har därför direktivtexten så långt som möjligt omarbetats till svensk författ- ningstext. I vissa delar görs dock hänvisningar till bolånedirektivet. Hän- visningarna till direktivet är statiska, dvs. avser direktivet i en viss angiven lydelse. Denna hänvisningsteknik har valts eftersom ändringar i direktivet bör föranleda överväganden av lagstiftaren om huruvida lag- texten behöver ändras. I propositionens författningstext finns även en hänvisning till förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyn- digheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, som innebär att tillsynsmyndigheten kan hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten och begära bistånd enligt artikel 19 i förordningen. Det är ändamålsenligt att hän- visningen till EU-förordningen i detta fall är dynamisk, dvs. avser förord- ningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.

Prop. 2015/16:197

63

Prop. 2015/16:197

6

Ändringar i konsumentkreditlagen

 

6.1

Tillämpningsområde och definitioner

 

 

 

Regeringens förslag: De nya bestämmelserna om bostadskrediter i

 

konsumentkreditlagen ska gälla

 

– krediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt

 

eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenade med motsvar-

 

ande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, och

 

– krediter som tas i syfte att förvärva eller behålla äganderätt till

 

sådan egendom, om det inte är fråga om en tillfällig finansierings-

 

lösning under övergången till ett annat finansiellt arrangemang och

 

krediten har en obestämd löptid eller ska återbetalas inom 12 månader.

 

En del av bestämmelserna om bostadskrediter ska inte tillämpas på

 

vissa bostadskrediter som är avsedda att betalas först genom en fram-

 

tida försäljning av säkerheten.

 

Utöver en definition av begreppet bostadskredit införs en definition

 

av ”bostadskredit i utländsk valuta” och det förtydligas vad som avses

 

med begreppet kreditkostnad.

 

Det införs även en generell bestämmelse om att näringsidkaren ska

 

lämna information enligt lagen utan kostnad för konsumenten.

 

I lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler görs en följd-

 

ändring med anledning av den nya definitionen av bostadskredit.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår ingen följdändring i bestämmelserna om ångerrätt i

 

lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens

 

förslag eller har ingen invändning mot dem. Juridiska fakultetsnämnden

 

vid Stockholms universitet föreslår att de krediter som ska omfattas av de

 

nya bestämmelserna bör benämnas något annat än bostadskrediter, efter-

 

som det begreppet redan används i andra sammanhang. Svenska Bank-

 

föreningen anser att bestämmelserna om bostadskrediter inte bör gälla

 

handpenninglån och byggnadskrediter och att direktivet möjliggör detta.

 

Svensk Hypotekspension AB anser att kapitalfrigöringskrediter helt bör

 

undantas från tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna om

 

bostadskrediter eller, i vart fall, definieras snävare och undantas från

 

tillämpningen av vissa av de nya bestämmelserna.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Uttrycket bostadskredit införs i lagen och de särskilda bestämmelserna

 

om bostadskrediter får ett bredare tillämpningsområde

 

Konsumentkreditlagen (2010:1846) omfattar i princip alla slag av kre-

 

diter som näringsidkare lämnar konsumenter. Som nämnts omfattar lagen

 

redan i dag bostadskrediter och det finns vissa särskilda bestämmelser i

 

lagen som gäller för sådana krediter. Eftersom bostadskrediter redan om-

 

fattas av konsumentkreditlagen, och konsumentkreditdirektivet, som gen-

 

omförts genom den lagen, i stor utsträckning överensstämmer med bo-

64

lånedirektivet, kräver flera av bolånedirektivets bestämmelser inget sär-

skilt genomförande i svensk rätt. Samtidigt finns det nya bestämmelser i bolånedirektivet som behöver genomföras i svensk rätt. Det gäller bl.a. i fråga om vilka krediter som ska omfattas av de särskilda regler som ska gälla för bostadskrediter.

Enligt artikel 3.1 a i bolånedirektivet ska direktivet tillämpas på kredit- avtal som garanteras av en inteckning eller annan i en medlemsstat all- mänt förekommande jämförbar säkerhet i bostadsfastighet eller för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknytning till bostadsfastighet. Direktivet ska också enligt artikel 3.1 b tillämpas på kreditavtal som har som syfte att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller till en befintlig eller planerad byggnad.

Till skillnad från bolånedirektivet är konsumentkreditlagens reglering inte begränsad till krediter med anknytning till konsumentens bostad. Konsumentkreditlagens särskilda bestämmelser om bostadskrediter gäller för krediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenade med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet. Bolånedirektivet hindrar dock inte att de nya regler som införs till följd av bolånedirektivet ges samma tillämpningsområde som den nuvarande svenska regleringen för fastig- hets- och byggnadsrelaterade krediter, dvs. att reglerna gäller även för annan egendom än bostäder. I direktivet sägs uttryckligen att medlems- staterna får tillämpa bestämmelserna även för kreditavtal som avser annan fast egendom än bostadsfastigheter (skäl 13).

Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det finns anledning att även fortsättningsvis behandla krediter med säkerhet i den aktuella typen av egendom på samma sätt, oavsett om det är fråga om en bostadsfastig- het eller inte. Vikten av ett gott konsumentskydd gör sig gällande med samma styrka. Det är ofta fråga om investeringar som är av avgörande betydelse för den enskilda konsumentens privatekonomi.

Konsumentkreditlagens särskilda regler om bostadskrediter gäller inte krediter som lämnas i syfte att förvärva t.ex. en bostadsfastighet, om kre- diten inte också är förenad med säkerhet i egendomen. Sådana krediter omfattas dock av bolånedirektivets tillämpningsområde. För att genom- föra direktivet behöver konsumentkreditlagen anpassas till detta.

De krediter som enligt regeringens bedömning bör omfattas av de nya bestämmelser som genomför bolånedirektivet är alltså krediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenade med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet samt krediter som tagits i syfte att förvärva sådan egendom. För att göra regleringen mer lättillgänglig bör detta uttyckas på ett enklare sätt i de enskilda bestämmelserna. Detta bör lämpligen ske genom att en ny definition införs i lagen.

I förarbetena till konsumentkreditlagen används uttrycket bostadskredit som ett samlingsnamn för huvuddelen av de krediter som nu avses (prop. 2009/10:242, se t.ex. s 89.). Som Juridiska fakultetsnämnden vid Stock- holms universitet påpekar har begreppet hittills endast avsett krediter med säkerhet i viss egendom. Begreppet har alltså inte omfattat krediter som tas i syfte att förvärva viss egendom. Det framstår dock som natur- ligt att ett uttryck kan ges en delvis annan innebörd i samband med att regleringen på området ändras. Att använda uttrycket bostadskredit kan även kritiseras för att vara missvisande då även andra krediter än de som

Prop. 2015/16:197

65

Prop. 2015/16:197 har ett samband med en bostad omfattas. Uttrycket används dock på det sättet redan i dag och det har inte framkommit att det skulle vara förenat med tillämpningsproblem. Ett begrepp som definieras i lagen behöver inte heller helt avspegla det som omfattas av begreppet – i så fall går ju syftet att inte tynga lagtexten förlorat. Sammantaget delar regeringen utredningens bedömning att uttrycket bostadskredit bör användas eftersom det anknyter väl till både konsumentkreditlagens och bolånedirektivets terminologi. De aktuella krediterna bör alltså benämnas bostadskrediter och en definition bör införas i lagen.

Vid bedömningen att begreppet bostadskredit bör definieras i konsu- mentkreditlagen behöver ställning tas till utformningen av de särskilda bestämmelser i konsumentkreditlagen som i dag gäller för sådana kre- diter (4, 17, 19, 33 och 36 §§). Regeringen delar utredningens bedömning att uttrycket bostadskredit bör användas även i dessa bestämmelser och att det inte medför några nackdelar att bestämmelsernas tillämpningsom- råde därmed blir något bredare än vad som gäller i dag.

När det gäller 33 § i konsumentkreditlagen, som handlar om förtida betalning av en kredit, föreslår Lagrådet vissa andra ändringar i bestäm- melsen. Enligt Lagrådet är bestämmelsen utformad så att den anger en situation då det inte är fråga om en betalning i förtid. Regeringen konsta- terar att bestämmelsen i aktuella delar såvitt känt inte har lett till tillämp- ningsproblem. Utredningen har inte heller föreslagit någon sådan änd- ring. Det finns därför, trots Lagrådets synpunkter, inte skäl att göra någon annan ändring i bestämmelsen än den som regeringen nu föreslår.

Bestämmelserna om bostadskrediter bör ha ett brett tillämpningsområde, men vissa undantag bör göras

Den nya reglering som införs till följd av bolånedirektivet ska alltså omfatta bostadskrediter. I artikel 3.2 b–f anges att direktivets bestämmel- ser inte ska tillämpas på vissa kreditavtal. Medlemsstaterna är dock inte förhindrade att tillämpa direktivets bestämmelser på kreditformer som faller utanför direktivets tillämpningsområde. Utanför direktivets tillämp- ningsområde står det nämligen medlemsstaterna fritt att besluta vilka bestämmelser som ska tillämpas. Av artikel 3.3 framgår vidare att med- lemsstaterna har möjlighet att undanta ett antal kreditavtal från tillämp- ningsområdet. Om en medlemsstat använder sig av denna möjlighet, följ- er det av artikel 3.4 och 3.5 att andra lämpliga regelverk ändå ska finnas.

Konsumentkreditlagen är utformad med utgångspunkt i att lagen ska gälla för alla konsumentkrediter, att undantag från dess tillämpnings- område ska göras endast om det finns speciella och tungt vägande skäl och att eventuella undantag i princip bör avse enskilda bestämmelser, inte hela lagen. Avgränsningsproblem, rättslikhetsprinciper och intresset av en effektiv konkurrens är några av de skäl som har framförts mot införandet av generella undantag från lagens tillämpningsområde (prop. 2009/10:242 s. 38 f.). Vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet var utgångspunkten därför att de nya reglerna skulle gälla också för kreditavtal som faller utanför direktivets tillämpningsområde, om inte särskilda skäl talade mot det. Samma utgångspunkt gör sig gällande vid genomförandet av bolånedirektivet. Undantag från de konsumentskydd-

ande regler som nu införs bör endast göras om det finns särskilda skäl.

66

Flera av de kreditavtal som faller utanför eller som kan undantas från bolånedirektivets tillämpningsområde undantas också från konsument- kreditdirektivets tillämpningsområde. Det gäller vissa kreditavtal som beviljas en arbetstagare av en arbetsgivare (artikel 3.2 b), kreditavtal i form av kontokredit som ska betalas inom en månad (artikel 3.2 d), kreditavtal som är resultatet av en förlikning i domstol (artikel 3.2 e) och krediter lämnade av medlemsorganisationer som har ett författnings- reglerat socialt syfte och som erbjuder krediter endast till sina medlem- mar på mer förmånliga villkor än marknadens (artikel 3.3 e). Vid genom- förandet av konsumentkreditdirektivet gjordes bedömningen att det inte fanns skäl att undanta dessa från konsumentkreditlagens tillämpnings- område, i den mån de omfattades av detta (prop. 2009/10:242 s. 41 f.). Regeringen finner inte skäl att nu göra någon annan bedömning.

Både konsumentkreditdirektivet och bolånedirektivet ställer också upp undantag för räntefria krediter under vissa förutsättningar (artikel 2.2 f respektive 3.2 c). Enligt båda direktiven undantas även krediter som av- ser uppskjuten betalning av en existerande skuld (artikel 2.2 j respektive 3.2 f). Något generellt undantag för dessa krediter gjordes inte vid gen- omförandet av konsumentkreditdirektivet (prop. 2009/10:242 s. 89). När det gäller den möjlighet som nu finns att undanta räntefria bostads- krediter och andra kostnadsfria bostadskrediter som avser betalning av en redan existerande skuld, bedömer regeringen att det inte finns skäl att undanta dessa från tillämpningsområdet för de svenska bestämmelserna. Sådana bostadskrediter torde vara ovanliga. I den mån de förekommer finns det dock starka konsumentskyddsaspekter.

Enligt artikel 3.2 a i bolånedirektivet tillämpas direktivet inte på s.k. kapitalfrigöringskrediter. Motsvarande undantag finns inte i konsument- kreditdirektivet. En sådan bostadskredit innebär att kreditgivaren betalar ut lånesumman och återbetalning förutsätts ske först vid en framtida för- säljning av bostaden. Återbetalning kan dock inte krävas förrän en eller flera angivna situationer uppkommer i konsumentens liv. Medlemsstat- erna ska fastställa vilka situationer som avses. Sådana krediter förekom- mer på den svenska bolånemarknaden och kallas ibland för seniorlån.

Svensk Hypotekspension AB anser att begreppet kapitalfrigöringskre- diter bör definieras och endast avse krediter som ges till äldre personer, som löper till dess att kreditgivaren avlider eller blir tvungen att lämna bostaden, och som innebär att konsumenten aldrig behöver betala tillbaka ett större belopp än vad som inflyter vid en försäljning av den pantsatta egendomen. Hypotekspension anser vidare att dessa krediter helt eller i vart fall delvis bör undantas från tillämpningsområdet för de bestämmel- ser som ska gälla för bostadskrediter.

Dessa krediter omfattas i dag av konsumentkreditlagen och de sär- skilda bestämmelser som gäller för bostadskrediter. Om de undantas från bestämmelserna som ska gälla för bostadskrediter, skulle de fullt ut om- fattas av den reglering som gäller för konsumentkrediter i övrigt. En sådan ordning framstår som mindre lämplig. I huvudsak samma konsu- mentskyddsaspekter gör sig trots allt gällande för dessa krediter som för bostadskrediter i allmänhet. Regeringen anser därför att kapitalfrigör- ingskrediter även fortsättningsvis bör omfattas av de regler i konsument- kreditlagen som gäller bostadskrediter. Med hänsyn till dessa krediters särdrag, främst att det är kreditgivaren som betalar konsumenten under

Prop. 2015/16:197

67

Prop. 2015/16:197 avtalets löptid och inte tvärtom, finns det dock anledning att undanta dessa krediter från vissa delar av regleringen. Denna fråga behandlas vidare i avsnitt 6.4 och 6.8.

När det gäller frågan om begreppet kapitalfrigöringskrediter bör defini- eras, och i så fall hur, delar regeringen utredningens bedömning att någon särskild definition inte bör införas i konsumentkreditlagen. På bolåne- marknaden synes det råda olika uppfattningar om vad begreppet bör innefatta. De undantag som ska gälla för denna typ av bostadskrediter bör i stället utformas huvudsakligen i linje med utredningens förslag, dvs. avse en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död. Det möjliggör ett bredare produktutbud och ger större valmöjligheter för äldre personer som vill realisera en del av värdet i bostaden utan att behöva sälja den. Det ligger dock i sakens natur att det handlar om krediter som lämnas till äldre personer mot säkerhet i en bostad som de redan äger. Beroende på hur marknaden utvecklas kan det finnas anledning att återkomma till frågan om och i så fall hur dessa krediter bör definieras.

Enligt artikel 3.3 a i bolånedirektivet har medlemsstaterna möjlighet att undanta kreditavtal som är förenade med säkerhet i en bostad, men vars syfte inte är förvärv av en bostad, från tillämpningen av direktivets be- stämmelser om standardinformation i reklam och det standardiserade EU-faktabladet. Med ett sådant undantag skulle konsumentkreditlagens allmänna bestämmelser i stället gälla för dessa krediter. Enligt regering- ens bedömning finns det inte skäl för att utforma konsumentskyddet på ett annat sätt för dessa krediter än vad som gäller för andra bostads- krediter. Undantagsmöjligheten bör alltså inte utnyttjas.

Artikel 3.3 b ger vidare medlemsstaterna möjlighet att undanta bo- stadskrediter som syftar till att konsumenten ska förvärva en bostad för att hyra ut den till någon annan från direktivets tillämpningsområde. Sådana bostadskrediter torde vara relativt ovanliga i Sverige, men kan bli mer vanliga i framtiden. Vid dessa bostadskrediter tas inte konsumentens egen betalningsförmåga i anspråk i första hand. Ränta och eventuella amorteringar täcks i stället av hyresintäkter. Samtidigt är det ändå konsu- menten som är personligt ansvarig för betalningarna och han eller hon kan behöva ta sitt betalningsutrymme i anspråk, t.ex. om en hyresgäst inte betalar hyran eller flyttar. Enligt regeringens bedömning finns det därför inte skäl att undanta dessa krediter från de konsumentskyddande regler som nu ska införas.

I artikel 3.3 c undantas vissa bostadskreditavtal som enligt lag beviljas en begränsad målgrupp och med ett allmännyttigt syfte och för vilka rän- torna är begränsade. En motsvarande bestämmelse finns i konsument- kreditdirektivet och den medförde att det i konsumentkreditlagen inför- des ett undantag för författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel (3 §). I bolånedirektivet tillkommer ett krav på medlemsstaterna att in- föra andra lämpliga arrangemang för sådana lån, om ett undantag görs. När det gäller bostadskrediter finns det dock inte några nya författnings- reglerade bolån i Sverige som betalas ut av statsmedel (jfr lagen [1996:1179] om statligt reglerade bostadslån, av vilken framgår att den

68

avser lån som redan är utbetalade). Någon ändring av konsumentkredit- lagens undantag i denna del behöver alltså inte göras.

Bolånedirektivet medger även i artikel 3.3 d att medlemsstaterna gör undantag för s.k. överbryggningskrediter. Med en överbryggningskredit avses enligt direktivet ett kreditavtal som har en obestämd löptid eller som ska betalas tillbaka inom 12 månader och som används av konsu- menten som en tillfällig finansieringslösning under övergången till ett annat finansiellt arrangemang för den fasta egendomen (artikel 4.23).

Även om den aktuella kreditformen inte är avsedd att under en längre tid finansiera ägandet till en bostad kan det ändå vara fråga om en kredit med en bostad som säkerhet. I dessa fall finns det enligt regeringens be- dömning skäl att tillämpa de konsumentskyddande bestämmelser som i övrigt kommer att gälla för bostadskrediter. Om krediten inte är förenad med någon säkerhet i egendom, framstår det däremot som mer naturligt att i stället tillämpa de konsumentskyddande bestämmelser som gäller för konsumentkrediter i allmänhet. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att de särskilda bestämmelserna om bostadskrediter i konsu- mentkreditlagen inte ska gälla för s.k. överbryggningskrediter som inte är förenade med någon säkerhet i den aktuella typen av egendom. Detta bör lämpligen framgå genom att definitionen av begreppet bostadskredit und- antar dessa krediter. Utredningen föreslår att undantaget ska avse över- bryggningskrediter, men utan att definiera vad som avses. För att tydlig- göra vilka krediter som undantas från tillämpningsområdet bör lagtexten i stället ges en utformning som anknyter till direktivets definition av begreppet överbryggningskredit.

Svenska Bankföreningen anser att även handpenninglån och byggnads- krediter ryms i direktivets undantag för överbryggningskrediter då det är fråga om krediter med kort löptid som ska övergå i en mer långsiktigt finansiering vid ett senare tillfälle. Som framgår ovan föreslår regeringen att alla krediter, dvs. även handpenninglån och byggnadskrediter som är förenade med säkerhet i konsumentens bostad bör behandlas på samma sätt som andra bostadskrediter med sådan säkerhet. I vilken utsträckning krediter som inte är förenade med sådan säkerhet omfattas av direktivets undantag för överbryggningskrediter, som alltså genomförs i svensk rätt, får avgöras i rättstillämpningen. Definitionen av en överbryggningskredit i direktivet synes i vart fall omfatta mer än vad som traditionellt avses med en sådan kredit.

Konsumentkreditlagens definitioner behöver kompletteras i vissa delar

Flera av de definitioner som finns i bolånedirektivet finns också i kon- sumentkreditdirektivet och är redan införda i konsumentkreditlagen. Det gäller bl.a. uttrycken konsument, kreditgivare, kreditavtal, effektiv ränta och kreditränta. Andra uttryck som finns i båda direktiven ansågs inte nödvändiga att definiera i lag i samband med genomförandet av konsu- mentkreditdirektivet. Det gäller t.ex. begreppet varaktigt medium, som inte definieras. I stället används uttrycket läsbar och varaktig form i konsumentkreditlagen (jfr t.ex. prop. 2013/14:15 s. 36). Det är lämpligt att använda det uttrycket även fortsättningsvis.

I bolånedirektivet hänvisas till konsumentkreditdirektivets definition av begreppet konsumentens sammanlagda kreditkostnad, med tillägget

Prop. 2015/16:197

69

Prop. 2015/16:197 att även kostnader för fastighetsvärdering omfattas. Regeringen delar ut- redningens bedömning att detta tillägg inte innebär någon ändring i sak och att kostnader för värdering av en säkerhet ingår i den sammanlagda kreditkostnaden enligt gällande rätt. Av tydlighetsskäl bör tillägget ändå återspeglas i definitionen i konsumentkreditlagen. En bestämmelse med denna innebörd föreslås.

Någon särskild reglering om bostadskrediter i utländsk valuta finns inte i konsumentkreditdirektivet eller i konsumentkreditlagen. Sådana regler finns dock i bolånedirektivet och regeringen lämnar i avsnitt 6.10 förslag om hur de bör genomföras i svensk rätt. För att klargöra vilka krediter som kan beröras av de nya reglerna bör en definition av begreppet bo- stadskredit i utländsk valuta införas i konsumentkreditlagen. Denna fråga behandlas vidare i relevant avsnitt.

När det gäller resterande uttryck får vissa anses vara tillräckligt tydliga i sig själva, t.ex. kreditprövning, medan innebörden av andra framgår genom att de används eller förklaras i materiella bestämmelser, t.ex. kopplingsförbehåll (bindningsförfarande). Andra definitioner är huvud- sakligen relevanta för direktivets näringsrättsliga delar eller i förord- ningar som kan krävas för att genomföra direktivet. Enligt regeringens bedömning är det därför inte nödvändigt med ytterligare definitioner i konsumentkreditlagen.

I sammanhanget finns det anledning att beröra uttrycket näringsidkare, som används i konsumentkreditlagen. Utredningens förslag är utformade utifrån uppfattningen att begreppet omfattar kreditgivare och kreditför- medlare som uppträder som ombud för kreditgivare, dvs. normalt de som i direktivet benämns anknutna kreditförmedlare. Begreppet skulle alltså inte omfatta kreditförmedlare som inte uppträder som ombud för kredit- givare. Denna tolkning grundar sig på ett förarbetsuttalande om att be- greppet näringsidkare omfattar även ”den som förmedlar en kredit som ombud för kreditgivaren” (prop. 2009/10:242 s. 86). Det aktuella uttalan- det torde dock syfta till att klargöra att även kreditförmedlare som för- medlar krediter från privatpersoner kan vara näringsidkare i lagens mening, om situationen faller inom lagens tillämpningsområde genom att kreditförmedlaren uppträder som ombud för kreditgivaren (se 1 § första stycket andra meningen). Att begreppet näringsidkare inte ska ges denna snäva tolkning framgår bl.a. av att den särskilda paragraf i konsument- kreditlagen som bara gäller kreditförmedlare – oavsett om de är obero- ende eller inte – också använder uttrycket näringsidkare för att klargöra vilka som omfattas (48 §). Enligt regeringens bedömning omfattar be- greppet näringsidkare alltså såväl kreditgivare som kreditförmedlare, för det fall det är fråga om en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten (2 §). Det gäller oavsett om det är fråga om en kreditförmedlare som är anknuten till en viss kreditgivare eller inte. Denna bedömning föranleder att en del av utredningens förslag som regeringen väljer att genomföra behöver ha en annan lagteknisk utformning.

Konsumenten ska få all information utan kostnad

Enligt artikel 8 i bolånedirektivet ska all information som konsumenten

ska få enligt direktivet lämnas utan kostnad för konsumenten. Någon

70

sådan bestämmelse finns inte i konsumentkreditlagen. Det är emellertid Prop. 2015/16:197 närmast en självklarhet att information som näringsidkaren är skyldig att

lämna ska vara kostnadsfri för konsumenten. För att genomföra bolåne- direktivet bör dock en bestämmelse motsvarande artikel 8 i direktivet införas i konsumentkreditlagen. För att inte riskera att rättsläget tolkas motsatsvis för andra krediter än bostadskrediter bör bestämmelsen utfor- mas så att den är generellt tillämplig och avser all information som när- ingsidkaren ska lämna enligt konsumentkreditlagen.

Lagens tvingande karaktär

I artikel 41 i bolånedirektivet anges att medlemsstaterna ska se till att konsumenter inte kan avsäga sig de rättigheter som de ges enligt den nationella lagstiftning som genomför direktivet. En motsvarande bestäm- melse finns i konsumentkreditdirektivet och har genomförts genom 5 § konsumentkreditlagen (prop. 2009/10:242 s. 44). I den bestämmelsen föreskrivs att ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen. Några ytterligare genomförandeåtgärder behövs inte.

Ändringen i konsumentkreditdirektivet kräver ingen genomförandeåtgärd

Genom artikel 46 i bolånedirektivet ändras konsumentkreditdirektivet så att ett undantag från artikel 2.2 c i det direktivet införs. Artikeln i konsu- mentkreditdirektivet innebär en beloppsbegränsning för det direktivets tillämpningsområde. Den övre gränsen är satt till 75 000 euro. Ändringen innebär att även krediter till ett högre belopp omfattas av konsument- kreditdirektivet, om krediten syftar till att renovera en bostad och om den har tagits utan säkerhet.

Konsumentkreditlagen innehåller inga beloppsbegränsningar (se prop. 2009/10:242 s. 42). Krediter utan säkerhet om högre belopp än 75 000 euro omfattas alltså redan av lagen, oavsett vad krediten ska användas till. Någon ytterligare författningsreglering behövs därför inte.

En följdändring görs i lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

Av 4 § konsumentkreditlagen framgår att bestämmelserna om ångerrätt i lagen inte gäller för krediter som är förenade med panträtt i fast egen- dom, tomträtt eller bostadsrätt eller liknande rätt eller som är förenade med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet. Enligt 3 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler gäller detsamma för sådana krediter när de ingås på distans. I och med att det nu föreslås att begreppet bostadskredit ska definieras och ges en något vidare innebörd, bör uttrycket bostadskredit även införas i bestämmelsen i lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

71

Prop. 2015/16:197 6.2

Allmän information

 

Regeringens förslag: Kreditgivare och kreditförmedlare som upp-

 

träder som ombud för dessa ska tillhandhålla allmän information om

 

de bostadskrediter som de erbjuder konsumenter. Informationen ska

 

innehålla uppgifter om bl.a. kreditavtalets löptid, kreditkostnaden och

 

vilka räntor som erbjuds.

 

Informationen ska finnas tillgänglig i en handling eller i någon

 

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten

 

eller i någon annan elektronisk form.

 

Om informationen inte lämnas i den omfattning och på det sätt som

 

föreskrivs, kan ingripanden göras enligt marknadsföringslagen.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock att den allmänna informationen ska omfatta

 

upplysningar om produktpaket endast när det är fråga om att en bostads-

 

kredit erbjuds tillsammans med andra finansiella produkter.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga

 

invändningar mot förslagen.

 

Skälen för regeringens förslag: I artikel 13 i bolånedirektivet finns en

 

skyldighet för vissa aktörer på bolånemarknaden att tillhandahålla allmän

 

information om de kreditprodukter som konsumenter erbjuds. Den all-

 

männa informationen ska bl.a. innehålla upplysningar om hur krediten

 

får användas, kreditens löptid, typer av kreditränta, olika alternativ för

 

återbetalning och om kompletterande tjänster som måste köpas för att få

 

krediten. Syftet med den allmänna informationen är att konsumenten ska

 

få en bättre överblick över bolånemarknaden genom att få tillgång till

 

grundläggande och jämförbar information om de bostadskrediter som

 

erbjuds på marknaden (skäl 38). Den allmänna informationen ska tillhan-

 

dahållas på papper eller annat varaktigt medium eller i elektronisk form.

 

Något motsvarande informationskrav avseende bostadskrediter finns

 

inte i svensk rätt. Bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla allmän

 

information i enlighet med vad som föreskrivs i direktivet behöver därför

 

införas i konsumentkreditlagen.

 

Skyldigheten att tillhandahålla allmän information faller enligt direk-

 

tivet på kreditgivare eller, i förekommande fall, anknutna kreditförmed-

 

lare eller deras utsedda representanter. Enligt direktivet kan skyldigheten

 

att lämna allmän information utvidgas till att även omfatta icke-anknutna

 

kreditförmedlare, med vilka något förenklat avses kreditförmedlare som

 

inte uppträder som ombud för en eller flera kreditgivare. Regeringen

 

delar utredningens bedömning att icke-anknutna kreditförmedlare inte

 

bör omfattas av skyldigheten att tillhandahålla allmän information. Efter-

 

som sådana kreditförmedlare kan förmedla krediter från i princip samt-

 

liga kreditgivare skulle informationsskyldigheten bli alltför vidsträckt

 

och försvåra verksamheten för dessa förmedlare.

 

Bolånedirektivet innehåller relativt detaljerade bestämmelser om vilka

 

uppgifter som den allmänna informationen ska innehålla. För att säker-

 

ställa ett korrekt genomförande bör den svenska lagtexten utformas nära

 

direktivets ordalydelse. Vissa av informationskraven bör dock anpassas

72

efter konsumentkreditlagens nuvarande utformning och kompletteras.

 

 

Den allmänna informationen ska enligt bolånedirektivet lämnas på papper eller annat varaktigt medium. Till skillnad från annan information kan den även lämnas i elektronisk form. Detta får förstås som att infor- mationen även kan lämnas på t.ex. en webbplats, även om den inte skulle uppfylla kriterierna för att vara ett varaktigt medium. Det framstår som naturligt att den allmänna informationen – som alltså inte riktar sig till en enskild konsument – också enkelt ska kunna tillhandahållas på en vanlig webbplats på internet. För att genomföra direktivet i denna del införs en bestämmelse om att den allmänna informationen ska finnas tillgänglig i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten eller i någon annan elektronisk form.

Som några remissinstanser, bl.a. Mäklarsamfundet, framhåller är det viktigt att den allmänna informationen, liksom annan information som enligt lagen ska lämnas till en konsument, utformas på ett sätt som gör det möjligt för konsumenten att tillgodogöra sig den.

I artikel 13.1 j i bolånedirektivet föreskrivs att den allmänna informa- tionen i tillämpliga fall ska innehålla en tydlig och koncis angivelse att iakttagande av villkoren i kreditavtalet inte garanterar att det totala kre- ditbeloppet enligt kreditavtalet återbetalas. Formuleringen är otydlig eftersom kreditvillkor rimligen alltid bör innebära att kreditbeloppet är betalt eller på annat sätt reglerat vid kredittidens slut. Utredningens be- dömning att direktivet får anses syfta på att amorteringsvillkor kan vara utformade så att en del av skulden kvarstår vid kredittidens slut förefaller därför rimlig. Konsumenten måste då lösa det resterande beloppet, t.ex. genom att teckna ett nytt kreditavtal. Detta bör därför klargöras i den bestämmelse som genomför direktivet i denna del.

I artikel 13.1 e anges att information ska lämnas om typer av tillgänglig kreditränta samt om huruvida räntan är bunden och/eller rörlig. Det ska också lämnas en kort beskrivning av kännetecknen för bunden respektive rörlig ränta och vad detta innebär för konsumenten. I Sverige erbjuds emellertid i princip inga bostadskrediter med helt rörlig ränta. Informa- tion som är utformad på det sätt som direktivet beskriver skulle därför i stort sett sakna praktisk betydelse. Informationskravet bör anpassas efter svenska förhållanden. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att kreditgivaren även ska lämna information om vilka räntebindningstider som kan erbjudas och vilka konsekvenser olika bindningstider kan få för konsumenten.

Enligt artikel 13.1 m ska den allmänna informationen innehålla upp- gifter om kompletterande tjänster som konsumenten måste köpa för att få krediten eller för att få den på de marknadsförda villkoren. I tillämpliga fall ska det även finnas ett förtydligande om att de kompletterande tjänst- erna kan köpas från någon annan än kreditgivaren. Utredningen föreslår att denna bestämmelse genomförs genom att näringsidkaren ska lämna information om kompletterande finansiella produkter som konsumenten måste köpa i ett produktpaket för att få bostadskrediten på de marknads- förda villkoren. Direktivets bestämmelse är dock inte avgränsad till att gälla finansiella produkter eller tjänster, även om det är naturligt att det i första hand är dessa som aktualiseras. Upplysningen om produktpaket i den allmänna informationen bör därför inte inskränkas till att bara gälla finansiella produkter utan bör avse tjänster. En sådan utformning av bestämmelsen motsvarar dessutom bestämmelser om marknadsföring av

Prop. 2015/16:197

73

Prop. 2015/16:197 krediter i konsumentkreditlagen, som innehåller krav på information om produktpaket avseende tjänster (7 § tredje stycket konsumentkreditlagen).

Enligt konsumentkreditlagen kan marknadsrättsliga åtgärder vidtas, om en näringsidkare inte uppfyller sin informationsskyldighet enligt lagen (11 §). Näringsidkaren kan t.ex. bli skyldig att vid vite lämna viss infor- mation (24 och 26 §§ marknadsföringslagen [2008:486]). Detta bör gälla även om en näringsidkare inte uppfyller informationsskyldigheten enligt de bestämmelser som nu föreslås. Frågor om tillsyn behandlas vidare i avsnitt 10.

 

6.3

Information vid marknadsföring

 

 

 

Regeringens förslag: Vid marknadsföring av konsumentkrediter ska

 

näringsidkaren, om någon annan sifferuppgift än den effektiva räntan

 

anges i marknadsföringen, även lämna information om antalet avbetal-

 

ningar. Om marknadsföringen avser en bostadskredit, ska näringsidka-

 

ren dessutom lämna information om näringsidkarens namn, organisa-

 

tionsnummer och adress, huruvida kreditavtalet förutsätter att krediten

 

är förenad med säkerhet och, i förekommande fall, att valutakursför-

 

ändringar kan komma att påverka det belopp som konsumenten ska

 

betala.

 

 

Den effektiva räntan ska anges i marknadsföringen på ett minst lika

 

framträdande sätt som andra förekommande räntesatser.

 

Om informationen inte lämnas i den omfattning och på det sätt som

 

föreskrivs, kan ingripanden göras enligt marknadsföringslagen.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen

 

eller har ingen invändning mot dem. Svenska Bankföreningen anser dock

 

att det i vissa fall kan bli förvirrande för konsumenterna att i marknads-

 

föringsmaterial inkludera särskilda varningar för lån i utländsk valuta och

 

ifrågasätter en sådan ordning.

 

Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 10 och 11 i bolånedirek-

 

tivet finns bestämmelser om marknadsföring. Artikel 10 anger att all

 

marknadsföring avseende bostadskrediter ska vara rättvisande, klar och

 

inte vilseledande. Formuleringar som kan skapa falska förväntningar om

 

en kredits tillgänglighet eller kostnader är förbjudna.

 

I svensk rätt finns bestämmelser om marknadsföring huvudsakligen i

 

marknadsföringslagen (2008:486). Enligt lagen ska all marknadsföring

 

följa god marknadsföringssed. Det innebär bl.a. att den ska vara veder-

 

häftig (se 5 § och prop. 2007/08:115 s. 144). En näringsidkare får inte

 

använda sig av felaktiga påståenden eller framställningar som är vilseled-

 

ande, exempelvis när det gäller en produkts förekomst eller pris (10 §).

 

Regeringen delar utredningens bedömning att bolånedirektivets allmänna

 

krav på marknadsföring i artikel 10 inte innebär någon skillnad i sak mot

 

vad som gäller enligt marknadsföringslagen. Några särskilda åtgärder för

 

att genomföra direktivet i den delen behövs därför inte.

 

Artikel 11 i bolånedirektivet innehåller krav på att vissa uppgifter alltid

74

ska anges vid marknadsföring av en bostadskredit, om en räntesats eller

 

 

andra sifferuppgifter om kreditkostnaden för konsumenten förekommer i reklamen. Artikeln överensstämmer i stora delar med artikel 4 i konsu- mentkreditdirektivet, som har genomförts i konsumentkreditlagen, bl.a. genom en uppräkning av den standardinformation som ska lämnas vid marknadsföring (7 §). Eftersom konsumentkreditlagen även gäller för bostadskrediter, behövs inget särskilt genomförande av artikel 11 i de delar som den överensstämmer med kraven i konsumentkreditdirektivet. De delar av artikeln som inte har någon motsvarighet i konsumentkredit- direktivet – artikel 11.2 a, b, e, i och j – behöver däremot genomföras i konsumentkreditlagen.

Enligt punkten a ska informationen innehålla en upplysning om kredit- givarens, kreditförmedlarens eller den utsedda representantens identitet. Enligt punkten b ska det i tillämpliga fall upplysas om att kreditavtalet kommer att garanteras av en säkerhet i bostadsfastighet eller en därtill knuten rättighet. Informationskraven i dessa punkter bör, i enlighet med utredningens förslag, genomföras genom särskilda bestämmelser som ska gälla för bostadskrediter.

Av punkten e framgår att information om den effektiva räntan ska fin- nas med i reklam på ett minst lika framträdande sätt som övriga ränte- satser. Den effektiva räntan kan, något förenklat, beskrivas som det sam- manlagda beloppet av räntor, avgifter och andra kostnader som konsu- menten ska betala uttryckt som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet. Den räntesatsen möjliggör för konsumenten att enkelt jämföra totalkost- naden för olika krediter. Regeringen delar utredningens bedömning att kravet i bolånedirektivet på att den effektiva räntan ska anges tydligt bör gälla för alla konsumentkrediter och att den EU-rättsliga regleringen på området inte hindrar ett sådant genomförande. Informationskravet bör alltså gälla vid marknadsföring av alla konsumentkrediter, inte bara bostadskrediter.

Av punkten i framgår att det, i tillämpliga fall, ska lämnas information om antalet avbetalningar. Av konsumentkreditlagens bestämmelser följer redan att information ska lämnas om en kredits sammanlagda belopp och storleken på avbetalningarna. För att säkerställa ett korrekt genomför- ande av bolånedirektivet bör det dock klargöras att information även ska lämnas om antalet avbetalningar. Även ett sådant informationskrav bör rimligen gälla för alla konsumentkrediter.

Enligt punkten j ska det vid marknadsföring, i tillämpliga fall, tas in en varning om att valutakursförändringar kan påverka det belopp som ska betalas av konsumenten. Direktivets bestämmelser om valutakursföränd- ringar gäller lån i utländsk valuta. Vad som utgör en bostadskredit i ut- ländsk valuta behandlas närmare i avsnitt 6.10. En bostadskredit i sven- ska kronor som ges i Sverige kan vara en sådan kredit, t.ex. om en kon- sument bor i Sverige och har en bostadskredit i svenska kronor men arbetar i ett annat land och får lön i en annan valuta.

Mot bl.a. den bakgrunden anser Svenska Bankföreningen att varningar om valutakursförändringar i marknadsföringsmaterial kan bli förvirrande för konsumenter som inte överväger ett lån i utländsk valuta. Enligt för- eningen behövs varningar därför bara vid marknadsföring av bostads- krediter av en mer utpräglat gränsöverskridande karaktär, t.ex. krediter i en annan valuta än valutan i kreditgivarens hemland. Regeringen delar dock utredningens bedömning att direktivet kräver att de aktuella var-

Prop. 2015/16:197

75

Prop. 2015/16:197 ningarna ska finnas med när det kan bli aktuellt med en bostadskredit i utländsk valuta som är förenad med risker på grund av valutakursför- ändringar. Kreditgivare som lämnar bostadskrediter i utländsk valuta i direktivets mening måste i sin marknadsföring av bostadskrediter ha en varning om konsekvenserna av valutakursförändringar. Om det skulle stå klart att valutakursförändringar inte kan aktualiseras eller inte kan på- verka det belopp som konsumenten ska betala, behövs ingen varning. Dessa varningar bör naturligtvis utformas så att de blir begripliga för dem som tar del av marknadsföringen.

Regeringen föreslår bestämmelser med denna innebörd.

I bolånedirektivet uppställs krav på att den information som lämnas i marknadsföringen ska vara klar, koncis och väl synlig (artikel 11.4). Motsvarande krav finns även i konsumentkreditdirektivet. I bolånedirek- tivet anges dessutom att informationen ska vara lättläst eller höras tydligt (artikel 11.5). I konsumentkreditlagen finns redan en bestämmelse om att informationen ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt (7 § fjärde stycket). Den bestämmelsen får anses tillräcklig för att upp- fylla de krav som följer av bolånedirektivet. Någon ytterligare reglering behöver därför inte införas. I sammanhanget kan det nämnas att det dess- utom framgår av Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter att konsumenten utan svårigheter ska kunna uppfatta och ta del av infor- mationen (KOVFS 2011:1, avsnitt 2.2.3).

Enligt konsumentkreditlagen kan marknadsrättsliga åtgärder vidtas, om en näringsidkare inte uppfyller sin informationsskyldighet enligt lagen (11 §). Näringsidkaren kan t.ex. bli skyldig att vid vite lämna viss infor- mation (24 och 26 §§ marknadsföringslagen [2008:486]). Detta bör gälla även om en näringsidkare inte uppfyller informationsskyldigheten enligt de bestämmelser som nu föreslås. Frågor om tillsyn behandlas vidare i avsnitt 10.

6.4Förhandsinformation

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska, i rimlig tid innan ett bo- stadskreditavtal ingås och utan onödigt dröjsmål efter det att konsu- menten har lämnat vissa uppgifter, ge konsumenten anpassad informa- tion om bostadskrediten genom det standardiserade EU-faktabladet.

Om näringsidkaren därefter lämnar konsumenten ett bindande er- bjudande om en bostadskredit som avviker från villkoren i det tidigare lämnade faktabladet, ska ett nytt faktablad lämnas.

Vid telefonförsäljning av en bostadskredit ska en beskrivning av kreditens huvudsakliga egenskaper innehålla vissa uppgifter ur det standardiserade EU-faktabladet.

Dessa informationsbestämmelser ska inte gälla för en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död. För sådana bostadskrediter ska i stället vissa informationsbestämmelser som gäller för konsumentkrediter i allmänhet gälla.

76

Kreditförmedlare av bostadskrediter ska i rimlig tid innan en kredit- förmedling inleds lämna konsumenten information som särskilt avser kreditförmedlarens verksamhet, bl.a. uppgifter om det register där kre- ditförmedlaren är registrerad, huruvida kreditförmedlaren uteslutande arbetar med vissa kreditgivare och om avgifter och provision.

Det standardiserade EU-faktabladet och den information som kredit- förmedlare ska lämna ska tillhandahållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Om informationen inte lämnas i den omfattning och på det sätt som föreskrivs, kan ingripanden göras enligt marknadsföringslagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock inga undantag från de nya informationsbe- stämmelserna för bostadskrediter. Vidare föreslår utredningen vissa änd- ringar i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot förslagen. Malmö tingsrätt framhåller att det hade varit värdefullt med ett resonemang kring frågan om att bristande uppfyllelse av kraven på förhandsinformation normalt inte har civilrättsliga konsek- venser. Konsumentverket anser att konsumenten alltid bör få information om de ersättningsnivåer som är aktuella, om en kreditförmedlare tar emot provision från en eller flera kreditgivare. Verket framhåller vidare att det ur ett konsumentskyddsperspektiv är angeläget att kreditförmedlare har en skyldighet att informera om vilka kreditgivare som förmedlaren arbetar med även vid kreditförmedling av andra konsumentkrediter än bostadskrediter. SWEDMA anser att det är olyckligt att man inte kommer att kunna ha samma regler för avtalsslut via telefon för samtliga slags krediter. Svensk Hypotekspension AB anser att informationslämnande utifrån det standardiserade EU-faktabladet inte passar kapitalfrigörings- krediter och att de bör undantas från tillämpningen av dessa bestäm- melser och vissa andra informationsbestämmelser i konsumentkredit- lagen.

Skälen för regeringens förslag

Konsumenten ska få förhandsinformation om bostadskrediten i ett standardiserat EU-faktablad

Artikel 14.1–14.5 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om särskilt anpassad förhandsinformation som konsumenten ska få i ett standard- iserat EU-faktablad. Denna typ av information aktualiseras först när det är dags att lämna information som är anpassad efter den enskilda konsu- mentens förhållanden och det kreditavtal som han eller hon överväger att ingå. Syftet med informationen är att konsumenten ska kunna fatta ett välgrundat beslut i fråga om huruvida ett avtal bör ingås eller inte. Det standardiserade faktabladet finns som bilaga II till direktivet och avser bl.a. information om kreditgivaren och kreditförmedlaren, krediten, räntesats och kostnader, amorteringar, förtidsbetalning och om konsek- venser av att åtagandena enligt krediten inte uppfylls. Faktabladet ska lämnas – på papper eller annat varaktigt medium – utan onödigt dröjsmål och i god tid innan konsumenten är bunden av något avtal. Av direktivet

Prop. 2015/16:197

77

Prop. 2015/16:197 framgår även att kommissionen har rätt att anta delegerade akter be-

 

träffande utformningen av faktabladet.

 

I dag gäller ett mer begränsat krav på förhandsinformation för bostads-

 

krediter än vad som gäller för de flesta konsumentkrediter. En sådan ord-

 

ning bedömdes motiverad bl.a. mot bakgrund av att flertalet kreditgivare

 

i Sverige åtagit sig att följa en frivillig s.k. europeisk bolånekod. Denna

 

reglering ansågs vara bättre anpassad för bostadskrediter än den som föl-

 

jer av konsumentkreditdirektivet (prop. 2009/10:242 s. 50 f.). En sådan

 

ordning var också möjlig eftersom konsumentkreditdirektivet helt undan-

 

tar bostadskrediter från tillämpningsområdet.

 

Bolånedirektivets reglering om förhandsinformation innebär att denna

 

särreglering inte kan upprätthållas. Skyldigheten att ge förhandsinforma-

 

tion om bostadskrediter i det standardiserade EU-faktabladet behöver

 

genomföras i svensk rätt. Detta bör lämpligen ske genom att nya bestäm-

 

melser införs i konsumentkreditlagen i anslutning till andra bestämmelser

 

om förhandsinformation. Det ger konsumenten goda möjligheter att få

 

kännedom om sina rättigheter.

 

När det gäller tidpunkten för överlämnandet av det standardiserade

 

EU-faktabladet, som ska ske i god tid innan konsumenten blir bunden av

 

avtalet, är det lämpligt att använda samma uttryck som används i lagen

 

när det gäller andra konsumentkrediter (jfr prop. 2009/10:242 s. 48).

 

Faktabladet bör alltså överlämnas i rimlig tid innan avtal ingås. Detta är

 

av betydelse för att konsumenten ska ges tid att bedöma lämpligheten av

 

krediten.

 

Enligt direktivet ska faktabladet dessutom lämnas utan onödigt dröjs-

 

mål efter det att konsumenten har lämnat information om sina behov,

 

sina preferenser och sin ekonomiska situation i enlighet med artikel 20.

 

Artikel 20 innehåller uppgifter om vad som behövs för att näringsidkaren

 

ska kunna göra en kreditprövning. Skyldigheten att utan onödigt dröjs-

 

mål överlämna faktabladet inträder alltså först efter att konsumenten har

 

lämnat uppgifter som näringsidkaren behöver dels för att kunna bedöma

 

vilken kreditprodukt som kan vara aktuell för konsumenten, dels för en

 

kreditprövning. En bestämmelse med denna innebörd föreslås.

 

Även när det gäller formen för överlämnandet av faktabladet bör

 

samma uttryck användas som redan används i konsumentkreditlagen när

 

det gäller andra krediter. Faktabladet bör alltså lämnas över i form av en

 

handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig

 

för konsumenten.

 

Artikel 14.3 reglerar hur överlämnandet av det standardiserade EU-

 

faktabladet förhåller sig till att näringsidkaren ger konsumenten ett bin-

 

dande erbjudande om ett bostadskreditavtal. Även ett sådant erbjudande

 

ska lämnas på papper eller något annat varaktigt medium, dvs. samma

 

formkrav gäller som för faktabladet. Enligt direktivet ska konsumenten

 

alltid få ett faktablad som överensstämmer med villkoren i det erbjudna

 

bostadskreditavtalet. Faktabladet ska åtfölja det bindande erbjudandet,

 

om ett faktablad inte tidigare har lämnats. Om ett faktablad redan har

 

lämnats, behöver ett nytt faktablad lämnas bara om villkoren i erbjudan-

 

det skiljer sig från uppgifterna i det tidigare faktabladet. Motsvarande

 

bestämmelser bör införas i konsumentkreditlagen.

78

Enligt artikel 14.4 i bolånedirektivet har medlemsstaterna möjlighet att

föreskriva att det standardiserade EU-faktabladet ska överlämnas före ett

bindande erbjudande. Syftet får antas vara att ge konsumenten möjlighet att överväga om han eller hon ska ingå avtalet. Samtidigt kräver direk- tivet att det införs en betänketid eller en ångerfrist (se vidare avsnitt 6.7). Under en betänketid har konsumenten möjlighet att jämföra och över- väga krediterbjudanden. Att därutöver införa ett krav på att det standard- iserade EU-faktabladet ska lämnas viss tid före ett bindande erbjudande bedöms inte nödvändigt eller ändamålsenligt. Ett sådant krav skulle kunna skapa onödiga hinder för konsumenter. Det är inte ovanligt att en konsument behöver ingå ett kreditavtal skyndsamt, t.ex. för att kunna för- värva en viss efterfrågad bostad. Något motsvarande krav bör därför inte införas i svensk rätt.

De närmare detaljerna om det standardiserade EU-faktabladet och dess utformning bör lämpligen regleras i förordning. Det underlättar även en fortsatt hantering i svensk rätt av eventuella delegerade akter från kom- missionen i fråga om faktabladet.

Förhandsinformation om bostadskrediter vid distanskommunikation

Bolånedirektivet innehåller bestämmelser om information vid distans- avtal som samspelar med de regler som finns i direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (distansförsälj- ningsdirektivet). Bestämmelserna finns i artikel 14.7 och 14.10. Där framgår det att en näringsidkare som har överlämnat det standardiserade EU-faktabladet ska anses ha uppfyllt kraven på förhandsinformation enligt artiklarna 3.1 och 5.1 i distansförsäljningsdirektivet. Vidare fram- går att den beskrivning av en finansiell tjänsts viktigaste egenskaper som enligt distansförsäljningsdirektivet ska lämnas vid telefonförsäljning åtminstone ska omfatta en del av informationen i faktabladet.

Distansförsäljningsdirektivet har i svensk rätt genomförts genom be- stämmelser i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärs- lokaler (distansavtalslagen). Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om för- handsinformation vid distansavtal om finansiella tjänster. Utgångspunk- ten är att en konsument även vid distansavtal om finansiella tjänster ska få information innan ett avtal ingås och att informationen ska tillhanda- hållas på ett varaktigt medium. Om medlet för distanskommunikation inte medger att informationen lämnas i en sådan form före avtalsslutet, ska informationen i stället lämnas i denna form snarast efter det att ett avtal har ingåtts (3 kap. 3 §). Vid telefonförsäljning kan den information som ska lämnas före avtalsslutet begränsas, om konsumenten medger det. I sådana fall ska näringsidkaren ge konsumenten fullständig information på ett varaktigt medium snarast efter avtalsslutet (3 kap. 4 §).

När konsumentkreditdirektivet genomfördes i svensk rätt berördes samspelet mellan det direktivet och distansförsäljningsdirektivet. I kon- sumentkreditdirektivet finns nämligen också en bestämmelse om att en kreditgivare genom att överlämna ett standardformulär får anses ha upp- fyllt informationskravet enligt artikel 3.1 och 3.2 i distansförsäljnings- direktivet. Någon särskild bestämmelse om detta ansågs då inte nödvän- dig eftersom informationen i formuläret ansågs täcka den information som efterfrågas vid distansavtal av konsumentkrediter (prop. 2009/10:242 s. 49). Det finns inte skäl att göra en annan bedömning när det gäller genomförandet av artikel 14.7 i bolånedirektivet. Informationen i det

Prop. 2015/16:197

79

Prop. 2015/16:197 standardiserade EU-faktabladet täcker den information som efterfrågas enligt distansavtalsdirektivet och någon särskild bestämmelse om detta behövs alltså inte.

Konsumentkreditdirektivet ansluter, till skillnad från bolånedirektivet, till distansförsäljningsdirektivets bestämmelser om möjligheten att i vissa situationer underlåta att lämna förhandsinformation på ett varaktigt me- dium innan avtalet ingås. I konsumentkreditlagen genomfördes konsu- mentkreditdirektivet i denna del genom 8 § andra stycket. Bestämmelsen gäller dock inte för bostadskrediter. De särskilda bestämmelser om för- handsinformation som gäller för bostadskrediter innebär att informa- tionen ska ges i rimlig tid innan avtalet ingås och i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten (se 8 § fjärde stycket och prop. 2009/10:242 s. 50 f. och 97).

Frånvaron av bestämmelser i bolånedirektivet om undantag från skyl- digheten att lämna förhandsinformation i viss form innan ett avtal ingås, får anses innebära att en näringsidkare alltid måste lämna förhandsinfor- mation i varaktig form innan ett avtal ingås. En sådan tolkning stöds också av skäl 21, i vilket det anges att möjligheten att lämna förhands- information efter att avtalet har ingåtts vore olämplig i fråga om bostads- krediter med tanke på konsumentens betydande ekonomiska förpliktel- ser.

Ett genomförande av bolånedirektivet förutsätter alltså en ordning som innebär att det i praktiken inte är möjligt att ingå avtal om bostadskre- diter per telefon eller genom ett annat medel för distanskommunikation som inte medger att förhandsinformation lämnas i varaktig form innan avtalet ingås. En näringsidkare måste alltså även vid telefon- eller annan distansförsäljning av bostadskrediter, i rimlig tid före avtalsslutet, ge konsumenten förhandsinformation i en handling eller i någon annan läs- bar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Som nämnts innebär hittillsvarande reglering i konsumentkreditlagen att en sådan ordning i princip redan gäller för bostadskrediter. Införandet av denna särreglering för bostadskrediter föranledde inte några ändringar i lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att utredningens förslag om ändringar i den lagen är obehövliga och snarare riskerar att bli missvisande. Utredningens förslag bör alltså inte genomföras i denna del. De förslag som regeringen lämnar i fråga om förhandsinformationen får anses tillräckliga för att genomföra direktivet.

Regleringen i artikel 14.10 i bolånedirektivet, om att en beskrivning av en finansiell tjänst vid telefonförsäljning ska omfatta åtminstone vissa uppgifter i det standardiserade EU-faktabladet, är av betydelse för de telefonkontakter som ändå kan förekomma som ett led i lämnandet av en bostadskredit, t.ex. marknadsföring per telefon. I så fall ska konsumenten per telefon få viss information om bostadskreditens viktigaste egen- skaper. Detta underlättar för konsumenten att förstå den förhands- information som han eller hon får i en handling eller i en annan varaktig form. En bestämmelse motsvarande artikel 14.10 i direktivet bör därför införas i konsumentkreditlagen.

80

Förhandsinformation ska inte lämnas utifrån det standardiserade EU- faktabladet när det gäller vissa bostadskrediter

En följd av att s.k. kapitalfrigöringskrediter inte omfattas av bolånedirek- tivets tillämpningsområde är att regleringen om lämnande av förhands- information genom det standardiserade EU-faktabladet inte är anpassad till dessa krediter. Som framgår av avsnitt 6.1 föreslår regeringen inte att sådana krediter generellt ska undantas från konsumentkreditlagens regle- ring i fråga om bostadskrediter. För att informationen till konsumenten inte ska bli missvisande är det därför, i enlighet med vad Svensk Hypo- tekspension AB föreslår, motiverat att bestämmelserna som genomför de delar av artikel 14 som gäller EU-faktabladet inte ska gälla för sådana bostadskrediter. Det är dock viktigt att konsumenten får god information även beträffande dessa krediter. Informationskravet bör, liksom för andra bostadskrediter, skärpas i förhållande till vad som gäller i dag. För detta talar även konkurrensneutralitetsskäl. Regeringen föreslår därför att 8 § första stycket och 10 § konsumentkreditlagen ska gälla för bostads- krediter där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egen- dom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död. Det innebär att huvudsakligen samma krav på förhandsinformation kommer att gälla för dessa bostadskrediter som för konsumentkrediter i allmänhet. Det innebär bl.a. att informationskravet inte längre bara ska omfatta upp- gifter om krediträntan, avgifter, den effektiva räntan, kreditbeloppet och avtalets löptid utan även andra relevanta uppgifter, t.ex. om villkoren för krediten. Däremot bör förhandsinformationen inte lämnas genom det standardformulär som gäller enligt konsumentkreditdirektivet eftersom inte heller det formuläret är anpassat efter aktuella bostadskrediter. Det innebär vidare att särskilda bestämmelser om information som ska lämnas vid telefonförsäljning kommer att gälla även för dessa krediter.

Kreditförmedlare ska lämna särskild information om sin verksamhet

Artikel 15 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om den infor- mation en kreditförmedlare eller en utsedd representant ska lämna till en konsument. Enligt artikeln ska dessa bl.a. lämna information om sin identitet, registrering i offentligt register, huruvida han eller hon erbjuder rådgivningstjänster samt huruvida kreditförmedlaren är anknuten till eller arbetar uteslutande för en eller vissa kreditgivare. Kreditförmedlaren ska även upplysa om den avgift som konsumenten ska betala till kreditför- medlaren eller – om det inte är möjligt – metoden för att beräkna av- giften. Vidare ska information också lämnas om den ersättning som kreditförmedlaren kan få från t.ex. kreditgivaren.

En utsedd representant är någon som utövar kreditförmedlingsverk- samhet som ombud för, och under ansvar av, en kreditförmedlare. Med- lemsstaterna har möjlighet att välja om de ska acceptera sådana utsedda representanter. Regeringen föreslår i avsnitt 9.2 att denna typ av aktör inte ska accepteras i Sverige. Det behöver därför inte införas några sär- skilda bestämmelser om informationskrav för utsedda representanter. Däremot kan det naturligtvis förekomma att en kreditförmedlare i prak- tiken endast arbetar gentemot ett begränsat antal kreditgivare. Det är då viktigt att konsumenten får information om detta för att kunna ta ställ-

Prop. 2015/16:197

81

Prop. 2015/16:197 ning till de bostadskreditavtal som erbjuds. Regeringen föreslår därför ett sådant informationskrav för kreditförmedlare av bostadskrediter. Detta överensstämmer med kraven i artikel 15.1 c. Konsumentverket framhåller att ett sådant informationskrav bör införas för alla konsumentkrediter. Behovet och konsekvenserna av en sådan reglering har emellertid inte utretts i detta ärende. Frågan kan därför inte övervägas inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Regeringen föreslår i övrigt ett genomförande av direktivets informa- tionskrav på kreditförmedlare av bostadskrediter som nära följer direk- tivets bestämmelser (artikel 15.1 a, b, e och f). Förslagen innebär bl.a. att en kreditförmedlare ska lämna information till konsumenten om kredit- förmedlarens identitet och kontaktuppgifter samt om det register där för- medlaren är registrerad och om hur konsumenten ska göra för att fram- ställa klagomål mot kreditförmedlaren eller få en tvist prövad utanför domstol. Vidare ska konsumenten upplysas om de avgifter som han eller hon ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster eller, om avgift- erna inte kan fastställas i förväg, metoden för att beräkna avgifterna.

Enligt artikel 15.4 ska kreditförmedlaren underrätta kreditgivaren om eventuella avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren. Detta krävs för att kreditgivaren ska kunna beräkna den effektiva räntan. En bestämmelse av den innebörden finns dock redan i 48 § konsument- kreditlagen, varför artikeln inte kräver något särskilt genomförande.

Ett ytterligare krav enligt bolånedirektivet är att kreditförmedlare, i tillämpliga fall, ska informera om förekomsten av provisioner eller andra incitament som någon betalar kreditförmedlaren (artikel 15.1 g). Enligt artikel 15.2 ska en kreditförmedlare dessutom, på konsumentens begäran, uppge om provisionerna som olika kreditgivare betalar varierar. Utred- ningens förslag i den delen går längre än vad direktivet kräver och inne- bär att kreditförmedlare dessutom ska lämna information om hur nivå- erna på ersättningen varierar, om konsumenten begär det. Konsument- verket anser att näringsidkaren alltid ska lämna information om hur ersättningsnivåerna varierar, eftersom verket bedömer att konsumenter endast i undantagsfall skulle be om denna information. Med hänsyn till den omfattande informationsskyldighet som föreslås i övrigt delar rege- ringen utredningens bedömning att det framstår som en god balans att kreditförmedlaren alltid ska ge konsumenten information om att ersätt- ningsnivåerna varierar mellan olika kreditgivare. Om konsumenten vill veta mer om detta, ska näringsidkaren lämna mer detaljerad information. Regeringen lämnar därför ett förslag med denna innebörd.

Regeringen föreslår vidare att konsumenten ska informeras om huru- vida en eventuell ersättning som kreditförmedlaren får från någon annan ska avräknas på avgiften, för det fall konsumenten själv betalar en avgift till kreditförmedlaren. Detta motsvarar kraven i artikel 15.3.

Slutligen anges det i artikel 15.1 d att kreditförmedlaren ska upplysa konsumenten om huruvida rådgivningstjänster erbjuds eller inte. Denna informationsskyldighet får uppfattas som en skyldighet att lämna allmän information om huruvida rådgivning ingår bland de tjänster som kredit- förmedlaren tillhandahåller. I avsnitt 6.12 föreslås därutöver att det införs en särskild skyldighet för alla näringsidkare att informera den enskilda kunden om huruvida han eller hon kan erbjudas rådgivning.

82

Om informationsskyldigheten inte uppfylls, ska marknadsrättsliga

Prop. 2015/16:197

åtgärder kunna vidtas

 

Enligt konsumentkreditlagen kan marknadsrättsliga åtgärder vidtas, om

 

en näringsidkare inte uppfyller sin informationsskyldighet enligt lagen

 

(11 §). Näringsidkaren kan t.ex. bli skyldig att vid vite lämna viss infor-

 

mation (24 och 26 §§ marknadsföringslagen [2008:486]). Detta bör gälla

 

även om en näringsidkare inte uppfyller informationsskyldigheten enligt

 

de bestämmelser som nu föreslås. Frågor om tillsyn behandlas vidare i

 

avsnitt 10.

 

Att en näringsidkare inte uppfyller sin informationsskyldighet enligt

 

lagen har, vilket Malmö tingsrätt berör, inga direkta civilrättsliga verk-

 

ningar. Däremot kan felaktig eller bristfällig information vara en faktor

 

av betydelse vid tolkningen av avtalsinnehållet eller vid tillämpning av

 

36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögen-

 

hetsrättens område.

 

6.5

Näringsidkarens förklaringsskyldighet

 

 

 

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska ge konsumenten tillräckliga

 

förklaringar om eventuella tjänster som erbjuds till konsumenten till-

 

sammans med bostadskrediten.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utred-

 

ningen lämnar inget förslag om att näringsidkaren ska ge konsumenten

 

tillräckliga förklaringar om eventuella tjänster som erbjuds till konsu-

 

menten tillsammans med bostadskrediten. Däremot föreslår utredningen

 

en bestämmelse om att kreditförmedlare ska följa god kreditgivningssed.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga

 

invändningar mot utredningens förslag.

 

Skälen för regeringens förslag: Artikel 16 i bolånedirektivet inne-

 

håller en skyldighet för kreditgivare och kreditförmedlare att ge konsu-

 

menten tillräckliga förklaringar om erbjudna kreditavtal och eventuella

 

sidotjänster. Syftet är att konsumenten ska kunna bedöma om dessa läm-

 

par sig för honom eller henne. Det klargörs i artikeln att förklaringarna

 

bl.a. ska avse de föreslagna produkternas huvudsakliga egenskaper, de

 

effekter de kan ha för konsumenten samt om avtal om eventuella sido-

 

tjänster kan ingås separat. Slutligen framgår det att medlemsstaterna får

 

avgöra hur, i vilken omfattning och av vem förklaringarna ska ges.

 

Artikeln överensstämmer i stora delar med en artikel i konsument-

 

kreditdirektivet (artikel 5.6). Vid genomförandet av det direktivet be-

 

dömdes att den förklaringsskyldighet som följer av direktivet i princip

 

redan följde av den dåvarande konsumentkreditlagens krav på god kredit-

 

givningssed. Det konstaterades att den informations- och förklaringsplikt

 

som följer av god kreditgivningssed går utöver de särskilda informations-

 

kraven i lagen. God kreditgivningssed innebär också att det finns en skyl-

 

dighet för kreditgivaren att anstränga sig för att kontrollera att konsu-

 

menten har förstått viktiga delar av avtalet. För att ytterligare framhålla

 

betydelsen av att näringsidkaren lämnar tillräckliga förklaringar gjordes

 

dock ett tillägg i konsumentkreditlagen om att näringsidkaren ska ge kon-

83

Prop. 2015/16:197 sumenten de förklaringar som han eller hon behöver (prop. 2009/10:242

s.52 f.).

Mot denna bakgrund delar regeringen utredningens bedömning att det i

näringsidkarens skyldighet att följa god kreditgivningssed också ligger en skyldighet att följa bolånedirektivets krav på att ge konsumenten till- räckliga förklaringar om krediten. Ytterligare åtgärder för att genomföra bolånedirektivets krav behövs alltså inte i denna del.

Till skillnad från vad som gäller enligt konsumentkreditdirektivet an- ges emellertid uttryckligen i bolånedirektivet att förklaringsskyldigheten också omfattar eventuella sidotjänster. Det finns skäl att klargöra detta i lagtexten. Regeringen föreslår därför att förklaringsskyldigheten också ska omfatta andra tjänster som erbjuds tillsammans med bostadskrediten. I praktiken torde bestämmelsen i huvudsak bli aktuell vid erbjudanden om andra finansiella tjänster eftersom sådana tjänster ofta kan vara svåra för konsumenten att förstå. I detta sammanhang kan det nämnas att reger- ingen i avsnitt 7 också föreslår en särskild förklaringsskyldighet om hur vissa sidotjänster har påverkat den erbjudna räntan.

Skyldigheten att följa god kreditgivningssed och att lämna tillräckliga förklaringar åligger näringsidkaren. Som framgår av avsnitt 6.1 är utred- ningen av uppfattningen att begreppet näringsidkare bara omfattar de kreditförmedlare som är ombud för en kreditgivare. Utredningen föreslår därför att det ska införas en särskild bestämmelse om att kreditförmed- lare ska iaktta god kreditgivningssed, vilket Konsumentverket välkomnar. Begreppet näringsidkare omfattar dock kreditförmedlare som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten, om det är fråga om en kredit som lämnas av en näringsidkare eller, om så inte är fallet, om kreditförmedlaren är en näringsidkare som uppträder som ombud för en kreditgivare. Det är därför inte nödvändigt att införa någon sådan särskild bestämmelse som utredningen föreslår.

6.6Förbud mot kopplingsförbehåll

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska inte kunna kräva att konsu- menten, för att få en bostadskredit, också måste köpa andra finansiella produkter eller tjänster. Näringsidkaren ska dock kunna kräva att kon- sumenten tillsammans med bostadskrediten öppnar ett konto eller ansluter sig till en tjänst som möjliggör betalningar av krediten.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga

invändningar mot förslagen. Mäklarsamfundet och Fastighetsmäklarför- bundet framhåller att förbudet även bör omfatta kopplade produkter som säljs av någon annan än kreditgivaren, t.ex. krav från en kreditgivare att konsumenten anlitar en viss mäklare. Konsumentverket anser att även försäljning av paketlösningar kan vara problematisk för konsumenterna. Även Fastighetsmäklarförbundet framhåller att paketlösningar kan kom- ma att prissättas på ett sådant sätt att lagstiftningen blir verkningslös. PTK, TCO och Saco betonar att ett förbud mot kopplingsförbehåll bl.a.

84

minskar risken för att konsumenter förmås att flytta ett förmånligt pen- sionssparande till fonder med höga avgifter.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 12 ställer bolånedirektivet upp ett förbud mot s.k. kopplingsförbehåll eller bindningsförfaranden. Det är förbjudet att kräva att konsumenten måste köpa även andra finans- iella produkter eller tjänster för att få teckna ett kreditavtal. Det är där- emot tillåtet att erbjuda paketlösningar, så länge kreditavtalet också finns tillgängligt utan sidoavtal eller sidotjänster. Trots huvudregeln om förbud mot kopplingsförbehåll har medlemsstaterna möjlighet att tillåta kredit- givare att erbjuda kreditavtal endast tillsammas med vissa sidotjänster. De sidotjänster som kan komma i fråga för sådana undantag är, något förenklat, följande. Krav på att kredittagaren – eller någon till denne närstående – har ett separat kreditavtal i samband med ett värderelaterat kreditavtal, ett betal- eller sparkonto, en investeringsprodukt eller privat pensionsprodukt som ger en inkomst under pensionen eller en försäkring med anknytning till kreditavtalet. Om det uppställs krav på försäkring, måste kreditgivaren acceptera alla försäkringsgivare som ger en motsvar- ande garantinivå jämfört med den som kreditgivaren föreslår. Det bör alltså inte vara förbjudet att kräva att säkerheten hålls försäkrad. Däremot är det förbjudet att kräva att konsumenten ingår ett specifikt försäkrings- avtal. De flesta förbehållen får bara uppställas om syftet är att ge kredit- givaren ytterligare säkerhet för krediten.

Förbudet mot kopplingsförbehåll ger en konsument goda möjligheter att jämföra kostnaden för olika kreditalternativ. Om kreditgivare bara till- handahåller bostadskrediter som en del av olika paketlösningar, är det svårt för konsumenten att jämföra kreditavtal. Ju fler undantag som in- förs från förbudet, desto svårare blir sådana jämförelser. Utredningen föreslår därför att en kreditgivare bara får kräva att konsumenten öppnar ett konto eller ansluter sig till en tjänst som möjliggör betalningar av löp- ande amorteringar och kostnader för krediten. Detta innebär en begrän- sad kostnad för konsumenten. Samtidigt innebär det praktiska fördelar för både konsumenten och kreditgivaren. Kreditgivaren kan dessutom fortfarande erbjuda konsumenten paketlösningar, men bara om krediten också erbjuds separat. Om kreditgivare önskar att konsumenter i stor utsträckning ska välja paketlösningar, kan dessa prissättas så att de blir särskilt attraktiva.

Konsumentverket och Fastighetsmäklarförbundet framhåller att försälj- ningen av paketlösningar kan medföra problem för konsumenter även om bostadskrediten erbjuds separat. Detta är naturligtvis riktigt. Samtidigt kan möjligheten att paketera olika produkter tillsammans ge mer kost- nadseffektiva och därmed billigare lösningar. Det är dock viktigt att marknadsföring och försäljning av sådana paketlösningar sker på ett sätt så att konsumenter förstår vad som erbjuds. Som framgår av avsnitt 7 föreslår regeringen bl.a. därför en mer utförlig reglering om hur olika delar av ett produktpaket prissätts och vilken inverkan produktpaketet har på räntan.

Sammantaget delar regeringen utredningens bedömning av hur bolåne- direktivets bestämmelser om kopplingsförbehåll bör genomföras i svensk rätt.

Mäklarsamfundet och Fastighetsmäklarförbundet anser att förbudet mot kopplingsförbehåll även bör innebära att kreditgivare inte ska kunna

Prop. 2015/16:197

85

Prop. 2015/16:197 kräva att konsumenten anlitar en viss fastighetsmäklare för att få tillgång till en viss bostadskredit. Bolånedirektivet, liksom utredningens förslag till genomförande i denna del, omfattar endast finansiella produkter eller tjänster. Den fråga som Mäklarsamfundet och Fastighetsmäklarförbundet tar upp kan därför inte övervägas inom ramen för detta lagstiftnings- ärende. Däremot föreslår regeringen att konsumenten ska få tydligare in- formation för det fall sådana krav förekommer (se avsnitt 6.2 och 6.4).

I artikel 12.3 finns en möjlighet för medlemsstaterna att införa ett undantag från förbudet mot kopplingsförbehåll genom att tillåta produk- ter med kopplingsförbehåll som marknadsförs efter den 20 mars 2014. I sådana fall ska kreditgivare som vill erbjuda produkterna visa för en behörig myndighet att dessa är till klar fördel för konsumenten. Myndig- heten kan därefter godkänna produktpaketet. Ett sådant godkännande- förfarande skulle emellertid innebära kostnader både för kreditgivaren och för myndigheten. Samtidigt torde värdet av ett sådant system vara begränsat. Som framgår ovan är kreditgivaren fri att erbjuda paketlös- ningar till konsumenten som ett alternativ till ett bostadskreditavtal utan sidotjänster. Om en paketlösning innebär en sådan klar fördel för konsu- menten som förutsätts för att en behörig myndighet ska kunna godkänna den, kommer konsumenten troligen ändå att välja paketet framför andra alternativ. Regeringen bedömer därför, i likhet med utredningen, att det saknas anledning att införa bestämmelser om ett sådant särskilt godkän- nandeförfarande.

6.7En obligatorisk betänketid för bostadskrediter

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska i ett bindande erbjudande om en bostadskredit ge konsumenten minst sju dagars betänketid för att överväga erbjudandet.

Näringsidkarens erbjudande ska innehålla samtliga kreditvillkor och lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred- ningen föreslår mer utförliga bestämmelser om konsumentens betänketid. Utredningen föreslår vidare att det ska införas en särskild bestämmelse om kreditgivarens möjlighet att ändra en erbjuden ränta under betänke- tiden.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Mäklarsamfundet och Konsumentverket framhåller att bestämmelserna ger konsumenten en större möjlighet att i lugn och ro jämföra olika erbjudanden. Mäklarsamfundet påpekar dock att det finns en risk för att vissa konsumenter kan bli bundna av ett avtal utan att de förutsett det, i och med att konsumenten kan ingå ett avtal redan genom en muntlig accept. Svenska Bankföreningen anser att för- slagen behöver övervägas ytterligare, särskilt utredningens förslag om möjligheten att ändra räntan under betänketiden och fram till utbetal- ningsdagen. Riksförbundet Bostadsrätterna Sverige (Bostadsrätterna)

86

anser att ett erbjudande om en bostadskredit även bör ange eventuella

Prop. 2015/16:197

ränterabatter och hur länge de löper.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Konsumenten ska ges minst sju dagars betänketid att överväga ett

 

erbjudande om en bostadskredit

 

Enligt artikel 14.6 i bolånedirektivet ska konsumenten ges tid att över-

 

väga ett erbjudande om en bostadskredit. Medlemsstaterna ska specifi-

 

cera en tidsperiod, som ska vara minst sju dagar, under vilken konsumen-

 

ten ska ha möjlighet att jämföra krediterbjudanden, bedöma deras kon-

 

sekvenser och fatta ett välinformerat beslut. Denna tid ska ges antingen

 

som en ångerrätt eller som en betänketid (eller som en kombination av

 

båda).

 

Svensk rätt har under lång tid intagit ståndpunkten att en ångerrätt inte

 

bör gälla vid bostadskrediter (se bl.a. prop. 2009/10:242 s. 68 f.). Detta

 

ställningstagande hänger främst samman med hur kreditgivarna finansi-

 

erar bostadskrediterna. En ångerrätt riskerar att påverka finansieringen av

 

bostadskrediter negativt. Mot den bakgrunden har Bolåneutredningens

 

uppdrag begränsats till att bara föreslå en betänketid eftersom en så om-

 

fattande förändring som en ångerrätt inte bör övervägas inom ramen för

 

genomförandet av bolånedirektivet (dir. 2014:13). Direktivet ska i denna

 

del alltså genomföras med en betänketid. Betänketiden kompletterar i

 

praktiken de lånelöften som i dag ofta lämnas av kreditgivare. Lånelöftet

 

ger konsumenten en uppfattning om vilka bostäder som han eller hon har

 

möjlighet att förvärva. Bestämmelserna om betänketid ger konsumenten

 

möjlighet att överväga de närmare detaljerna i bostadskreditavtalet.

 

Bolånedirektivets bestämmelser om betänketid innebär att kreditgiv-

 

arens erbjudande ska vara bindande för denne under hela betänketiden.

 

Till erbjudandet ska det fogas ett utkast till kreditavtal. Vidare ska kon-

 

sumenten kunna acceptera erbjudandet när som helst under betänketiden.

 

Utredningen föreslår att direktivets bestämmelser ska genomföras ge-

 

nom utförliga bestämmelser i konsumentkreditlagen som anger i princip

 

samma sak som direktivet. Detta skulle dock, enligt regeringens bedöm-

 

ning, i praktiken utgöra en dubbelreglering för svenskt vidkommande,

 

vilket kan ge upphov till vissa tillämpningsproblem.

 

I många rättssystem bygger avtalsrätten på den så kallade kontrakts-

 

principen, som i sin renaste form innebär att en anbudsgivare endast blir

 

bunden av sitt anbud i det ögonblick då det accepteras av motparten. Den

 

svenska avtalslagen har däremot sin grund i löftesprincipen, som innebär

 

att en avtalspart förblir bunden av sitt anbud inom en given tid, den s.k.

 

acceptfristen, eller till dess anbudet avslås. Det följer alltså redan av

 

svensk rätt att om en näringsidkare lämnar konsumenten ett anbud så är

 

näringsidkaren bunden av detta. Bundenheten varar om inget annat anges

 

under den tid det tar för anbudet att komma till konsumenten, för honom

 

eller henne att överväga det (skälig betänketid) och för svaret att komma

 

till näringsidkaren. Om konsumenten accepterar under denna tid, uppstår

 

ett avtal på det innehåll som angavs i anbudet. Den svenska avtalsmeka-

 

nismen bygger alltså redan på att ett anbud är bindande och att en mot-

 

tagare av ett anbud ges en betänketid. Den som lämnar ett anbud kan

 

dock enligt avtalslagen begränsa denna betänketid genom att ange inom

87

Prop. 2015/16:197 vilket tid ett svar måste ha inkommit till anbudsgivaren. I så fall är an- budsgivaren inte bunden av sitt anbud under längre tid än vad han eller hon har angett.

För att genomföra bolånedirektivets bestämmelser är det tillräckligt att de bestämmelser som svensk avtalsrätt bygger på kompletteras i viss ut- sträckning. Regeringen föreslår en reglering som innebär att näringsid- karen ska lämna konsumenten ett bindande erbjudande om en bostads- kredit och att näringsidkaren i erbjudandet inte får ge konsumenten en kortare tid än sju dagar att överväga erbjudandet. Samtliga kreditvillkor ska vara inkluderade i erbjudandet, som ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten. Det får inte råda någon tvekan för konsumenten vari erbjudandet egentligen består. Om ett sådant villkor är att konsumenten erbjuds en viss ränterabatt som är tidsbegränsad, bör det alltså anges i erbjudandet.

Som Mäklarsamfundet påpekar kan det inträffa att konsumenter väljer att acceptera ett erbjudande utan att först tänka igenom det ordentligt. Reglerna ger emellertid konsumenten möjlighet att överväga avtalet i lugn och ro. Om bestämmelserna utformas så att en konsument inte har möjlighet att acceptera ett bolåneavtal när som helst under betänketiden, finns det en risk för att konsumenter går miste om möjligheten att för- värva de bostäder de önskar köpa. Detta eftersom en säljare av en bostad kan vara intresserad av att avsluta försäljningen skyndsamt. En sådan ordning framstår inte som ändamålsenlig.

Fastighetsmäklarförbundet anser att det bör klargöras att näringsid- karen är skyldig att lämna ett bindande erbjudande, om detta är avsikten. Någon sådan skyldighet kan dock inte finnas, t.ex. kan kreditprövningen utfalla på ett sådant sätt att konsumenten inte kan få den efterfrågade krediten. Om näringsidkaren däremot bedömer att konsumenten ska beviljas en kredit, ska ett bindande erbjudande lämnas till konsumenten som näringsidkaren är beredd att ingå avtal på.

Medlemsstatsoptionen om ränteändringar under betänketiden bör inte utnyttjas

I artikel 14.6 i bolånedirektivet finns en möjlighet för medlemsstaterna att i vissa fall föreskriva att ränta och kostnader får skilja sig från vad som anges i erbjudandet, om dessa fastställs på grundval av värdet på underliggande obligationer eller andra långsiktiga finansieringsinstru- ment. Utredningen föreslår att denna bestämmelse ska införas på så sätt att räntan under betänketiden och fram till utbetalningsdagen kan variera utifrån sådana förhållanden. Svenska Bankföreningen framhåller att den erbjudna räntan i Sverige inte alltid har en omedelbar och direkt koppling till sådana bostadsobligationer. Bankföreningen anser vidare att det är svårt att se hur denna regel förhåller sig till de möjligheter som i dag finns att ändra räntan under avtalstiden enligt konsumentkreditlagen. Föreningen anser därför att medlemsstatsoptionen i artikel 14.6 inte bör utnyttjas.

Regeringen konstaterar att bolånedirektivet inte innehåller några be- gränsningar beträffande hur räntan kan förändras under avtalstiden, dvs. efter en betänketid. Tvärtom förutsätter flera bestämmelser i direktivet att

medlemsstaterna kan ha rörlig ränta som t.ex. är knuten till olika index

88

eller referensräntor (se t.ex. artikel 24). Syftet med bestämmelsen i Prop. 2015/16:197 artikel 14.6 kan följaktligen inte vara att alla bostadskrediter i EU måste

ha en ränteändringsmekanism som även under kredittiden endast tillåter ändringar på de grunder som anges i den artikeln.

Det kan därför ifrågasättas om ränteändringsmekanismen i 14.6 är av- sedd att tillämpas på alla bostadskrediter oavsett hur eller om räntan kan ändras under avtalstiden. Om en kreditgivare t.ex. erbjuder konsumenten rörlig ränta, skulle en tillämpning av ränteändringsmekanismen i artikeln innebära att konsumenten får en ränta som bara kan ändras på visst sätt under betänketiden. Omedelbart efter betänketiden kan räntan dock änd- ras precis som för alla andra lån med rörlig ränta. En sådan tillämpning av bestämmelsen framstår inte som ändamålsenlig.

I vissa länder förekommer emellertid kreditavtal där näringsidkaren er- bjuder konsumenten en ränta som gäller för hela avtalstiden. För sådana avtal fyller artikel 14.6 en tydlig funktion. Om en näringsidkare i ett er- bjudande beträffande en sådan kredit anger en viss räntesats och mark- nadsräntorna därefter förändras kraftigt under betänketiden, kan bestäm- melsen erbjuda näringsidkaren ett visst skydd. Näringsidkaren är i ett sådant fall inte fullt ut bunden av den räntesats som angavs i erbjudandet.

I Sverige gäller att räntan bara får ändras under avtalstiden om detta har avtalats mellan parterna. Enligt konsumentkreditlagen tillåts bara ett begränsat antal sådana räntevillkor och dessa måste tillämpas på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel. Om ett avtal inte innehåller något av dessa räntevillkor, får räntan inte ändras under avtalstiden (17 §).

En näringsidkare som i ett anbud till konsumenten anger en fast ränte- sats för hela avtalstiden är alltså redan i dag bunden av detta under kon- sumentens acceptfrist, dvs. hans eller hennes betänketid. Det finns inte någon bestämmelse som ger en näringsidkare en möjlighet att ändra räntan under betänketiden i sådana fall. Detta har inte inneburit några problem och det finns enligt regeringens mening inte någon anledning att ändra utgångpunkten att en kreditgivare är bunden av sitt anbud. Om en näringsidkare använder sig av möjligheten att avtala om att räntan får ändras under avtalsperioden, fyller bestämmelsen om att räntan får ändras på visst sätt under betänketiden inte någon funktion. I sådant fall kan ju räntan ändå ändras under avtalstiden, dvs. efter betänketiden, i den utsträckning som det är förenligt med konsumentkreditlagens bestäm- melser.

Regeringen bedömer sammantaget att det inte finns någon anledning att i svensk rätt införa den medlemsstatsoption som finns i artikel 14.6 om rätten att ändra ränta under betänketiden. En näringsidkare som läm- nar ett erbjudande om en viss angiven räntesats för hela kredittiden kom- mer alltså vara bunden av det anbudet under betänketiden. En närings- idkare som lämnar ett erbjudande som innebär att räntan kan förändras under kredittiden, måste liksom i dag utforma ett sådant räntevillkor så att det är förenligt med konsumentkreditlagen. Räntevillkoret är därefter bindande för näringsidkaren under såväl betänketiden som avtalstiden och räntevillkoret ska tillämpas på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel.

89

Prop. 2015/16:197 6.8

Kreditprövning

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska på ett lämpligt sätt kontrol- lera de uppgifter som är nödvändiga för kreditprövningen avseende en bostadskredit.

Konsumenten ska informeras om vilka handlingar och andra upp- gifter som han eller hon behöver lämna för kreditprövningen och att brister i detta avseende kan leda till att bostadskrediten inte beviljas. Om uppgifter kommer att inhämtas från en extern databas, ska konsu- menten även upplysas om detta.

Om en konsument har lämnat uppgifter som är av betydelse för kre- ditprövningen avseende en bostadskredit till en kreditförmedlare, ska kreditförmedlaren vidarebefordra uppgifterna till kreditgivaren.

En kreditprövning avseende en bostadskredit får inte till överväg- ande del grunda sig på den ställda säkerhetens värde. Detta ska dock inte gälla för bostadskrediter där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död.

Om en kredit inte beviljas, ska konsumenten snarast underrättas om orsaken till det. Om ett sådant beslut avser en bostadskredit och helt grundar sig på en automatisk behandling av uppgifter, ska konsumen- ten även upplysas om det.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår även att konsumenten i förväg ska informeras om vilka uppgifter som en näringsidkare kommer att inhämta från en extern databas. Vidare föreslår utredningen en bestämmelse i konsumentkredit- lagen om att kreditprövningen ska dokumenteras av kreditgivaren. Utred- ningen lämnar inget förslag om att konsumenten ska upplysas om att ett avslagsbeslut vid en kreditprövning helt grundar sig på automatisk be- handling av uppgifter.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Datainspektionen och Finansbolagens före- ning framhåller att det skulle bli en mycket betungande uppgift att i för- väg behöva upplysa konsumenten om vilka uppgifter som kommer att inhämtas från en extern databas. De anser att bolånedirektivets reglering endast innebär att konsumenten ska upplysas om att uppgifter kommer att inhämtas från en sådan databas och att detta bör förtydligas. Data- inspektionen anser vidare att det bör klargöras att skyldigheten att snarast underrätta en konsument om orsaken till att en kredit inte beviljats inte bara är aktuell om orsaken är uppgifter som inhämtats från en databas utan även om uppgifter inhämtats från t.ex. ett usb-minne. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter undantaget för s.k. kapitalfrigöringskrediter när det gäller bestämmelsen om att en kreditprövning inte till överväg- ande del får grunda sig på den ställda säkerhetens värde. Även Konsu- mentverket har vissa invändningar mot detta undantag. Konsumentverket anser vidare att krav på att dokumentera kreditprövningen bör gälla även för andra konsumentkrediter än bostadskrediter.

90

Skälen för regeringens förslag

Kravet på kreditprövning och underlaget för kreditprövningen

I artiklarna 18 och 20 i bolånedirektivet finns bestämmelser om kredit- prövning av konsumenten. Av artikel 18 följer det grundläggande kravet att en kreditprövning ska utföras och att ett kreditavtal ska beviljas bara om det bedöms att konsumenten kan fullgöra sina förpliktelser. Det finns även bestämmelser om information vid avslag på en kreditansökan. I arti- kel 20 finns bestämmelser om vilka uppgifter som ska ligga till grund för prövningen samt hur dessa ska inhämtas och kontrolleras. Kreditpröv- ningen ska grundas på nödvändig, tillräcklig och proportionell informa- tion om konsumentens inkomster och utgifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden. Informationen ska kontrolleras på lämpligt sätt.

Regleringen i bolånedirektivet motsvarar i stora delar konsumentkre- ditdirektivets bestämmelser, som har genomförts genom konsumentkre- ditlagen. Av konsumentkreditlagen följer att näringsidkaren ska pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet. Kreditprövningen ska grundas på tillräckliga uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden. Kredi- ten får beviljas bara om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra sitt åtagande (12 §). Bolånedirektivets bestämmelser i dessa delar överensstämmer redan med svensk rätt och kräver, enligt regering- ens bedömning, inga författningsändringar.

Bolånedirektivet innehåller emellertid även bestämmelser om att infor- mation som inhämtas ska kontrolleras. Konsumentkreditlagen innehåller inga sådana bestämmelser, men dessa skyldigheter torde i viss utsträck- ning följa av näringsidkarens allmänna skyldighet att iaktta god kredit- givningssed. Konsumentverket och Finansinspektionen har också med- delat allmänna råd om hur uppgifter ska inhämtas och kontrolleras vid kreditprövningar (se avsnitt 2.3.1 och 2.3.2 i Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter [KOVFS 2011:1] och 2 kap. i Finansinspek- tionen allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden [FFFS 2014:11]). För att säkerställa ett korrekt genomförande av bolånedirek- tivet bör dock en uttrycklig bestämmelse införas i konsumentkreditlagen om att uppgifter vid en kreditprövning avseende en bostadskredit ska kontrolleras. Om kraven enligt bolånedirektivet dessutom föranleder en översyn av de allmänna råden, är en fråga för respektive myndighet att bedöma.

Av artikel 20.2 i bolånedirektivet följer vidare att en kreditförmedlare ska överlämna information som är relevant för kreditprövningen till kre- ditgivaren. Regeringen föreslår att en bestämmelse med denna innebörd införs i konsumentkreditlagen.

Kreditprövningen ska dokumenteras, men bestämmelser om det införs inte i konsumentkreditlagen

Av artikel 18.2 i bolånedirektivet följer en skyldighet att dokumentera och bevara information om kreditprövningen. Vid införandet av konsu- mentkreditlagen gjorde regeringen bedömningen att det inte fanns behov att i lag föreskriva en sådan skyldighet. Kreditgivarna borde ändå ha ett intresse av att dokumentera sina bedömningar. De kan nämligen i efter-

Prop. 2015/16:197

91

Prop. 2015/16:197 hand bli skyldiga att visa att de har gjort tillräckliga kreditprövningar i förhållande till tillsynsmyndigheterna eller i tvister med konsumenter (prop. 2009/10:242 s. 57). Bolånedirektivets uttryckliga dokumentations- krav för bostadskrediter bör dock införas i svensk rätt för att säkerställa ett korrekt genomförande av direktivet. Som Konsumentverket framhåller kan detta underlätta tillsynen och leda till att företag bättre efterlever bestämmelserna om kreditprövning.

Utredningen föreslår att bestämmelser om dokumentation av kredit- prövningen införs i konsumentkreditlagen. Samtidigt föreslår utredning- en att det i den föreslagna nya näringsrättsliga lagen införs en skyldighet att dokumentera en kreditgivares kreditbeslut så att beslutsunderlaget redovisas och kreditärendets hantering även i övrigt kan följas (se avsnitt 9.9). En sådan skyldighet innefattar rimligen även dokumentation av kreditprövningen. För kreditinstitutens del gäller dessutom redan en mot- svarande skyldighet enligt lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse. Med hänsyn till detta bör bolånedirektivets bestämmelser i denna del inte genomföras i konsumentkreditlagen utan i det näringsrättsliga regelverket. På så vis undviks en onödig dubbelreglering utan att de för- delar som följer med dokumentationsskyldigheten går förlorade. Att in- föra ett motsvarande krav för andra konsumentkrediter än bostadskre- diter, vilket Konsumentverket efterfrågar, kan dock inte övervägas inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Näringsidkaren ska upplysa konsumenten om kreditprövningen

I artikel 20.3 i bolånedirektivet regleras kreditgivarens skyldighet att förklara för konsumenten vilka uppgifter och vilket underlag som konsu- menten måste lämna. Av artikel 20.4 framgår att konsumenten ska göras medveten om behovet av att lämna korrekta och tillräckliga uppgifter för att en kreditprövning ska kunna genomföras. Kreditgivaren ska dessutom varna konsumenten om att krediten inte kan beviljas om en kredit- prövning inte kan ske.

Några motsvarande krav finns inte uttryckligen i svensk rätt. Reger- ingen delar dock utredningens bedömning att dessa skyldigheter ändå i stor utsträckning torde följa av näringsidkarens allmänna skyldighet att iaktta god kreditgivningssed och att lämna konsumenten tillräckliga för- klaringar. För att säkerställa att bolånedirektivets krav uppfylls, föreslår regeringen dock att det i konsumentkreditlagen införs bestämmelser om att konsumenten på ett klart och begripligt sätt ska informeras om de handlingar och andra uppgifter som konsumenten behöver lämna för kre- ditprövningen och att brister i detta avseende kan leda till att bostads- krediten inte beviljas.

I artikel 18.5 b finns en bestämmelse om att kreditgivaren i förväg ska underrätta konsumenten om att en sökning i en databas kommer att ske. Enligt regeringens uppfattning måste det vara sökningar i externa data- baser som avses i artikeln, dvs. inte en sådan databas som kreditgivaren själv förfogar över (jfr prop. 2009/10:242 s. 58 f.). Konsumentkredit- lagen föreskriver inte någon sådan rätt för konsumenten att på förhand få veta att en kreditupplysning kommer att begäras. En bestämmelse som motsvarar bolånedirektivets krav bör därför införas. Bestämmelsen bör,

som bl.a. Datainspektionen framhåller, innebära att konsumenten ska

92

upplysas om att en sökning i en databas kommer att ske och inte att när- ingsidkaren måste upplysa konsumenten om alla de uppgifter som kan komma att inhämtas därifrån. Regeringens förslag utformas i enlighet med detta. Om konsumenten vill få del av de uppgifter som finns i den aktuella databasen, finns det normalt en rätt till denna information enligt 10 § kreditupplysningslagen (1973:1173). Dessutom har konsumenten rätt till en kreditupplysningskopia enligt 11 § i den lagen när en kredit- upplysning lämnas ut om honom eller henne.

Av artikel 18.5 c följer en skyldighet för kreditgivaren att utan dröjs- mål underrätta konsumenten, om en kreditansökan avslås. Om avslaget grundar sig på resultatet av en databassökning, ska konsumenten under- rättas om detta. Konsumenten ska också få information om vilken data- bas som sökningen skett i. Bestämmelsen liknar en bestämmelse i konsu- mentkreditdirektivet (artikel 9.2). Den bestämmelsen och motsvarande bestämmelse i konsumentkreditlagen (13 §) innebär dock bara att under- rättelsen ska lämnas utan dröjsmål när en databassökning skett. För att genomföra bolånedirektivets krav på skyndsamhet för ett avslagsbesked bör en ny bestämmelse med denna innebörd införas i konsumentkredit- lagen. Regeringen delar utredningens bedömning att en sådan bestäm- melse lämpligen bör gälla för alla konsumentkrediter, inte bara bostads- krediter.

Datainspektionen utgår från att skyldigheten att skyndsamt underrätta om ett avslagsbeslut inte bara gäller när informationen har hämtats direkt från en databas utan även när den har inhämtats från exempelvis ett usb- minne. Regeringen konstaterar att bestämmelsen inte ändras i fråga om vilka former av databaser som avses och att rättsläget alltså är oförändrat i detta avseende. Den nu aktuella förändringen innebär bara en skyldighet att skyndsamt lämna information om ett avslagsbeslut, även om någon databas inte har använts.

I artikel 18.5 c finns en bestämmelse om att en konsument i tillämpliga fall ska underrättas om att ett beslut grundar sig på automatisk behand- ling av uppgifter. Utredningen har inte föreslagit något genomförande av denna bestämmelse, som inte har någon motsvarighet i konsumentkredit- direktivet. Det är inte helt klart vad bestämmelsen tar sikte på. I prak- tiken ingår automatisk databehandling sannolikt som ett led vid alla kreditprövningar. Det kan alltså inte vara detta som konsumenten ska upplysas om. Bestämmelsen får i stället uppfattas som att konsumenten ska upplysas om att kreditprövningen har skett genom en helt automatisk process, i de fall det förekommer. Skälet bör vara att en konsument ska uppmärksammas på att ingen manuell hantering ligger bakom kredit- prövningen, dvs. att ingen person har tagit ställning till de uppgifter som rör honom eller henne. En sådan konsument skulle kanske kunna få en kredit, trots att han eller hon inte passar in i den modell som en helt automatisk kreditprövning grundar sig på. Regeringen föreslår därför en bestämmelse med denna innebörd.

Säkerhetens värde får inte ges avgörande betydelse vid kreditprövningen, med ett undantag

Av artikel 18.3 i bolånedirektivet följer att kreditprövningen inte till övervägande del får grunda sig på att bostadsfastighetens värde över-

Prop. 2015/16:197

93

Prop. 2015/16:197 stiger kreditbeloppet eller antagandet att den kommer att stiga i värde, om inte syftet med kreditavtalet är att bygga eller renovera bostaden. Utgångspunkten för bedömningen är alltså att kredittagaren ska kunna återbetala lånet utan att säkerheten tas i anspråk.

Det följer redan av gällande rätt att ställandet av säkerhet normalt inte påverkar kreditprövningen (prop. 2009/10:242 s. 100). För att säkerställa ett korrekt genomförande av bolånedirektivet bör dock en uttrycklig be- stämmelse införas i konsumentkreditlagen som innebär att säkerhetens värde inte får ges avgörande betydelse vid kreditprövningen avseende en bostadskredit. Regeringen delar utredningens bedömning att undantaget för renoverings- och utbyggnadskrediter inte bör införas i den svenska bestämmelsen. Även vid sådana krediter bör det avgörande vara vilken betalningsförmåga konsumenten har, inte vilket värde eller framtida värde som säkerheten har.

Utredningen föreslår dock ett undantag från bestämmelsen om att en kreditprövning inte till övervägande del får grunda sig på den ställda säkerhetens värde. Undantaget avser en bostadskredit där kreditfordran ska betalas först i samband med att den egendom som utgör säkerhet överlåts med anledning av att låntagaren uppnår en viss ålder eller på grund av låntagarens sviktande hälsa eller död. När det gäller en sådan bostadskredit framstår det som naturligt att säkerhetens värde kan ges betydelse vid kreditprövningen eftersom krediten inte betalas med konsu- mentens löpande inkomster. Utan ett sådant undantag torde den aktuella typen av kredit i praktiken inte kunna finnas kvar på marknaden. Syftet med ett sådant undantag är alltså inte, som Sveriges advokatsamfund uppfattar det, att ge vissa konsumenter ett starkare skydd än andra. Konsumentverket ser vissa problem ur ett konsumentskyddsperspektiv med att det har förekommit att s.k. seniorlån har kombinerats med att det frigjorda kapitalet från bostaden placeras i någon finansiell investering. Verket anser dock inte att krediterna i sig bör förbjudas. Inte heller rege- ringen anser att det finns skäl att förbjuda den aktuella typen av kredit. Ett sådant förbud skulle innebära sämre valmöjligheter för äldre personer med dåliga inkomster, i och med att en sådan person i så fall måste sälja sin bostad för att kunna tillgodogöra sig något av det kapital som finns bundet i bostaden. Regeringen delar därför utredningens bedömning att ett undantag för dessa bostadskrediter bör införas och föreslår en bestäm- melse med denna innebörd.

Ytterligare bestämmelser om en ny kreditprövning vid en väsentlig höjning av kreditbeloppet bör inte införas

Artikel 18.6 i bolånedirektivet innehåller en bestämmelse om att en ny kreditprövning ska göras innan en väsentlig höjning av det samlade kreditbeloppet beviljas. Bestämmelsen överensstämmer i princip med bestämmelser i konsumentkreditdirektivet (artikel 8.2), som har genom- förts i konsumentkreditlagen (12 § andra stycket). I bolånedirektivet har det dock gjorts ett tillägg. En ny prövning behöver inte göras om höj- ningen av kreditbeloppet förutsågs och ingick i den ursprungliga kredit- prövningen. Tillägget är svårtolkat och bedöms ha en begränsad praktisk betydelse. Om höjningen förutsågs och ingick i en första kreditprövning,

bör den normalt redan ingå i parternas avtal. Regeringen bedömer därför,

94

i likhet med utredningen, att tillägget inte bör införas i svensk rätt. I den utsträckning detta innebär en materiell skillnad i förhållande till direk- tivet är det fråga om en skärpande konsumentskyddande åtgärd. Sådana är tillåtna eftersom bolånedirektivet är ett s.k. minimidirektiv.

Att kreditavtalet inte får sägas upp på grund av bristande kreditprövning följer redan av gällande rätt

Artikel 18.4 och artikel 20.3 andra och tredje styckena i bolånedirektivet behandlar situationen att kreditgivaren vill frånträda eller ändra kredit- avtalet med hänvisning till att kreditprövningen har utförts felaktigt eller grundats på ofullständiga uppgifter. Enligt artikel 18.4 får ett kreditavtal inte frånträdas eller ändras till konsumentens nackdel på grund av en fel- aktigt utförd kreditprövning. Artikel 20.3 föreskriver att en kreditgivare inte heller får säga upp ett kreditavtal om den information som konsu- menten lämnat var ofullständig. Av artiklarna framgår att dessa konsu- mentskyddande regler inte gäller, om konsumenten medvetet har undan- hållit eller förfalskat uppgifter.

Det finns ingen bestämmelse i svensk rätt som ger kreditgivaren möj- lighet att frånträda eller ändra ett kreditavtal på grund av att kreditgivaren själv har gjort en felaktig eller bristfällig kreditprövning. De allmänna avtalsrättsliga ogiltighetsgrunderna blir inte heller tillämpliga, om inte konsumenten medvetet lämnat felaktiga eller förfalskade uppgifter. Inte heller torde 36 § avtalslagen kunna åberopas av en näringsidkare för att jämka ett kreditavtal vid brister i kreditprövningen eftersom det är när- ingsidkaren som är skyldig att göra en ordentlig kreditprövning. Rege- ringen anser därför att de krav som direktivet ställer motsvarar gällande rätt. Något särskilt genomförande behövs alltså inte.

Utländska kreditgivare har redan tillgång till kreditupplysningar

I artikel 21 i bolånedirektivet finns bestämmelser om tillgång till data- baser. Medlemsstaterna ska säkerställa att icke-diskriminerande åtkomst till databaser som används för att bedöma konsumentens kreditvärdighet finns för kreditgivare i alla medlemsstater.

Bolånedirektivets bestämmelse om tillgång till databaser är i princip likalydande med den i konsumentkreditdirektivet (artikel 9.1). I bolåne- direktivet har det lagts till att de nationella databaser som avses ska användas ”med det enda syftet att övervaka konsumenters fullgörande av kreditvillkoren under kreditavtalets löptid”. Regeringen delar utredning- ens bedömning att tillägget inte är avsett att avgränsa tillämpnings- området för bolånedirektivets bestämmelse i förhållande till konsument- kreditdirektivets. Det handlar i stället om ett förtydligande om databas- sökningar under kreditavtalets löptid.

I svensk rätt regleras kreditupplysningsverksamhet i kreditupplysnings- lagen (1973:1173). Med kreditupplysning avses uppgifter, omdömen eller råd som lämnas till ledning för bedömning av någon annans kredit- värdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt hänseende. Kredit- upplysningsverksamhet får bedrivas efter tillstånd eller av vissa aktörer som räknas upp i lagen, däribland kreditinstitut. Uppgifter om fysiska personer får bara samlas in för kreditupplysningsändamål. Kreditupplys- ningar om fysiska personer som inte är näringsidkare får inte lämnas ut,

Prop. 2015/16:197

95

Prop. 2015/16:197 om det finns anledning att anta att upplysningen kommer att användas av någon annan än den som på grund av ett kreditavtal, eller av någon lik- nande anledning, har behov av upplysningen. Svensk rätt innehåller alltså ett skydd mot att kreditupplysningar används för andra syften än för kreditupplysningsändamål.

Vid genomförandet av konsumentkreditdirektivet konstaterades att det inte finns någon bestämmelse som hindrar eller diskriminerar utländska kreditgivare från att inhämta information från svenska kreditupplysnings- företag. En sådan regel fanns tidigare i kreditupplysningslagen, men togs bort i samband med det svenska inträdet i EES eftersom den skulle stå i strid med det grundläggande kravet på fri rörlighet av bl.a. varor och tjänster inom EES. Vidare anfördes att detta grundläggande krav inom EU-rätten sällan eller aldrig torde lagfästas och att någon särskild regel om detta inte heller behövde införas på detta område (prop. 2009/10:242 s. 59). Regeringen gör ingen annan bedömning i nu aktuellt samman- hang. Svensk rätt uppfyller alltså redan bolånedirektivets krav.

 

6.9

Ränteinformation

 

 

 

Regeringens förslag: Referensräntor som ligger till grund för ränte-

 

ändringar ska vara tydliga och tillgängliga för konsumenten.

 

En kreditgivares underrättelse om en ränteändring ska innehålla en

 

upplysning om hur konsumentens betalningar påverkas av ränteänd-

 

ringen.

 

 

I fråga om en bostadskredit ska konsumenten underrättas person-

 

ligen om en ny referensränta senast i samband med nästa avisering

 

eller kontoutdrag, om ränteändringen enbart beror på en ändring i en

 

referensränta som kreditgivaren inte har något bestämt inflytande över.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred-

 

ningen föreslår även att en referensränta ska dokumenteras av kredit-

 

givaren eller tillhandahållaren av referensräntan. Vidare lämnar utred-

 

ningen inget förslag om att en konsument ska informeras om en ny refe-

 

rensränta senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag. Utred-

 

ningen lämnar inte heller något förslag om att en underrättelse om ränte-

 

ändringar ska innehålla en upplysning om hur konsumentens betalningar

 

påverkas av ränteändringen.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har

 

ingen invändning mot utredningens förslag.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Referensräntan ska vara tydlig och tillgänglig för konsumenten

 

Artikel 24 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om index och refe-

 

rensräntor som används för att beräkna rörlig ränta. Sådana ska vara tyd-

 

liga, tillgängliga, objektiva och kontrollerbara för kreditavtalets parter

 

och för de behöriga myndigheterna. Index för att beräkna krediträntorna

 

ska registerföras av kreditgivaren eller den som tillhandahåller indexet.

96

Utredningen har uppfattat att bolånedirektivet också innehåller en skyl-

 

 

dighet att registerföra eller dokumentera referensräntor. Någon sådan skyldighet finns dock inte. Vidare medger konsumentkreditlagen bara ändringar i krediträntan utifrån referensräntor och inte utifrån andra typer av index. Någon särskild genomförandeåtgärd behövs därför inte beträf- fande kraven i artikel 24 när det gäller användandet av index för beräk- ning av rörlig ränta.

Konsumentkreditlagen innehåller inga liknande bestämmelser som de i artikel 24. Enligt regeringens bedömning framstår emellertid kraven på tydlighet och tillgänglighet som självklara och torde redan tillämpas av kreditgivare som använder sig av en rörlig ränta med hänvisning till en referensränta. För att genomföra bolånedirektivet bör det dock införas bestämmelser i konsumentkreditlagen som motsvarar direktivets. Efter- som de aktuella kraven framstår som rimliga vid all kreditgivning som omfattas av lagen, bör de nya bestämmelserna inte bara gälla bostads- krediter. Utredningen föreslår att bestämmelsen ska utformas så att refe- rensräntan ska vara tydlig och tillgänglig för kreditavtalets parter. I praktiken innebär bestämmelsen dock en skyldighet för näringsidkaren, dvs. den ena avtalsparten, och bestämmelsen bör i stället utformas så att räntan ska vara tydlig och tillgänglig för konsumenten. Regeringen före- slår en bestämmelse med denna innebörd.

Konsumenten ska få information om ränteändringar

Enligt artikel 27.1 i bolånedirektivet ska konsumenten informeras om ändringar i krediträntan innan ändringen börjar gälla. Enligt artikel 27.2 finns det möjlighet för parterna att avtala om undantag från den huvud- regeln och informationen kan då lämnas periodiskt i stället. Detta är möjligt om ränteändringen styrs av en referensränta. Enligt artikel 27.3 får medlemsstater som före den 20 mars 2014 tillät kreditgivare att infor- mera konsumenten periodiskt också fortsättningsvis tillåta det, även för ändringar som inte styrs av en referensränta. Slutligen finns i artikel 27.4 en bestämmelse om information om ränteändringar när krediträntan be- stäms genom auktioner på kapitalmarknaderna.

Artikel 27.1 och 27.2 i bolånedirektivet överensstämmer i princip med bestämmelser i konsumentkreditdirektivet. Utredningen bedömer att dessa artiklar i huvudsak redan är genomförda i svensk rätt genom 19 § konsumentkreditlagen och att några ytterligare genomförandeåtgärder inte krävs. Artikel 27.1 innehåller dock ett informationskrav som inte ut- tryckligen motsvaras av konsumentkreditlagens bestämmelser. Informa- tionen om en ränteändring ska åtminstone innehålla en upplysning om betalningsbeloppen efter att den nya krediträntan har börjat gälla och, om betalningarnas antal eller frekvens ändras, uppgift om detta. Regeringen föreslår att en motsvarande bestämmelse införs i konsumentkreditlagen. En underrättelse till konsumenten om en ränteändring ska innehålla en upplysning om hur konsumentens betalningar med anledning av krediten påverkas av ränteändringen. Bestämmelsen bör lämpligen gälla alla kon- sumentkrediter, inte bara bostadskrediter (jfr artikel 11.1 i konsument- kreditdirektivet).

Artikel 27.2 innehåller vidare ett tillägg i förhållande till konsument- kreditdirektivet beträffande ränteändringar som beror på en ändring av en referensränta. Konsumenten ska få information om den nya referens-

Prop. 2015/16:197

97

Prop. 2015/16:197 räntan tillsammans med de nya periodiska avbetalningarnas belopp. Regeringen föreslår att en motsvarande bestämmelse avseende bostads- krediter införs i konsumentkreditlagen.

I svensk rätt finns en möjlighet för kreditgivare av bostadskrediter att underrätta konsumenten om en ränteändring genom annonsering i dags- press. I sådana fall ska konsumenten också få en personlig underrättelse, senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag (19 § konsument- kreditlagen). Detta utgör enligt regeringens bedömning en sådan natio- nell bestämmelse om periodiska underrättelser som avses i artikel 27.3. Det finns alltså en möjlighet för Sverige att behålla det särskilda under- rättelseförfarandet som annonsering i dagspress innebär. Regeringen delar utredningens bedömning att detta bör göras.

Artikel 27.4 innehåller en specialreglering om information när ränte- ändringar bestäms genom auktioner på kapitalmarknaden. Bestämmelsen utgör ett undantag från huvudregeln om att konsumenten ska få en underrättelse innan en ränteändring börjar gälla. I de aktuella fallen kan konsumenten alltså underrättas efter det att ändringen har trätt i kraft. Utredningen bedömer att räntan på den svenska marknaden inte fastställs genom auktioner på kapitalmarknaden och lämnar inget förslag till genomförande av denna artikel. Regeringen konstaterar därutöver att endast ett begränsat antal räntevillkor som tillåter ränteändringar är tillåt- na enligt konsumentkreditlagen. Det finns ingen särskild bestämmelse om ränteändringar på grund av auktioner på kapitalmarknaden. Dessutom är utrymmet att i efterhand underrätta konsumenten om ränteändringar begränsat till vissa fall där ändringen beror på en ändring i en referens- ränta. Vid andra ränteändringar ska konsumenten underrättas senast när ränteändringen börjar gälla. Ett genomförande av artikel 27.4 skulle allt- så leda till ett försämrat konsumentskydd. Regeringen delar därför utred- ningens bedömning att artikel 27.4 inte bör genomföras i svensk rätt.

Effektiv ränta

Artikel 17 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om beräkning av den effektiva räntan. I bilaga I till direktivet finns den matematiska for- mel som ska användas vid beräkningen samt instruktioner för hur beräk- ningen ska ske.

Genom konsumentkreditdirektivet infördes en EU-gemensam beräk- ningsmodell för den effektiva räntan. Även i det direktivet framgår de närmare grunderna för beräkningen av en bilaga. Dessa bestämmelser har genomförts i svensk rätt genom förordningen (2010:1855) om beräkning av effektiv ränta vid konsumentkrediter. Regeringen avser att genomföra bolånedirektivets bestämmelser om effektiv ränta på samma sätt.

98

6.10

Bostadskredit i utländsk valuta

Prop. 2015/16:197

 

 

Regeringens förslag: En definition av uttrycket bostadskredit i ut-

 

ländsk valuta införs i konsumentkreditlagen. Med en sådan kredit av-

 

ses en bostadskredit i en annan valuta än valutan i det land inom EES

 

där konsumenten är bosatt, valutan som konsumenten får sin inkomst i

 

eller valutan som konsumenten har de tillgångar i som ska användas

 

som betalning av krediten.

 

En kreditgivare som beviljar bostadskrediter i utländsk valuta ska

 

erbjuda konsumenten ett arrangemang som begränsar risken för att

 

valutakursförändringar försämrar konsumentens förmåga att betala

 

kreditfordran.

 

En kreditgivare ska, i en handling eller i någon annan läsbar och

 

varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, varna en konsument

 

som har beviljats en bostadskredit i utländsk valuta när det återstående

 

kreditbeloppet eller beloppet som de regelbundna amorteringarna upp-

 

går till, på grund av valutakursförändringar tar 20 procent mer i an-

 

språk av konsumentens betalningsutrymme än vad beloppet hade gjort

 

när kreditavtalet ingicks. Varningar ska lämnas regelbundet under den

 

tid de angivna förhållandena består och ska, i tillämpliga fall, inne-

 

hålla en upplysning om det arrangemang som gäller för krediten och

 

som begränsar risken med valutakursförändringar.

 

Dokumentationen över ett kreditavtal ska innehålla uppgifter om hur

 

konsumenten skyddas mot valutakursförändringar.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock en definition av ”utländsk valuta” och att en

 

kreditgivare ska varna en konsument med en bostadskredit i utländsk

 

valuta med jämna mellanrum och vid betydande valutakursförändringar.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen

 

eller lämnar dem utan invändning. Svenska Bankföreningen föreslår att

 

begreppet lån i utländsk valuta byts ut mot något annat begrepp, eftersom

 

det kan vara vilseledande i vissa fall. Bankföreningen efterlyser vidare

 

vissa klargöranden, t.ex. att skyddsreglerna vid lån i utländsk valuta bara

 

är aktuella om det finns en valutakursrisk och vad som gäller om en kon-

 

sument har inkomster i flera olika valutor. Enligt föreningen bör det

 

finnas en flexibilitet i fråga om vilka arrangemang en konsument erbjuds

 

som skydd mot valutakursrisker, t.ex. genom att bara varna konsumenten

 

för dessa risker eller genom att se till att konsumenten har större buffert i

 

sin ”kvar-att-leva-på-kalkyl” i samband med att ett sådant lån beviljas.

 

Bankföreningen föreslår att regeringen ska låta Boverket utforma garan-

 

tier eller andra arrangemang som kan minska riskerna för kunder som tar

 

lån i utländsk valuta. Även Sveriges advokatsamfund anser att defini-

 

tionen av ”utländsk valuta” kan vara vilseledande och svår att tillämpa,

 

t.ex. om konsumenten har sin inkomst i flera olika valutor. Advokatsam-

 

fundet och Finansinspektionen ifrågasätter även om inte kostnaden för de

 

arrangemang som ska skydda konsumenten mot valutakursrisker med

 

nödvändighet motsvarar just valutakursrisken. Inspektionen menar vidare

 

att fler åtgärder bör vidtas i fråga om lån i utländsk valuta. Sveriges

 

riksbank delar den uppfattningen och anser att lån i utländsk valuta bara

99

 

 

Prop. 2015/16:197 ska få förekomma i undantagsfall. Konsumentverket påtalar att kostnaden

 

för en försäkring mot valutakursrisker kan komma att bli hög och att

 

villkoren för en eventuell försäkring kan komma att förändras under

 

kreditens löptid.

 

Skälen för regeringens förslag: Artikel 23 i bolånedirektivet inne-

 

håller bestämmelser om lån i utländsk valuta. I konsumentkreditlagen

 

finns inga motsvarande bestämmelser. För att genomföra bolånedirek-

 

tivet är det därför nödvändigt att införa särskilda bestämmelser om så-

 

dana lån i konsumentkreditlagen.

 

Enligt artikel 4.28 är ett lån i utländsk valuta ett kreditavtal där kre-

 

diten är denominerad i en annan valuta än den i vilken konsumenten er-

 

håller sin inkomst eller innehar de tillgångar från vilka krediten ska åter-

 

betalas eller denominerad i en annan valuta än valutan i den medlemsstat

 

där konsumenten är bosatt. Denna definition bör överföras till svensk rätt

 

med mindre språkliga justeringar. Regeringen föreslår därför att uttrycket

 

bostadskredit i utländsk valuta definieras som en bostadskredit i en annan

 

valuta än valutan i det land inom EES där konsumenten är bosatt, valutan

 

som konsumenten får sin inkomst i, eller valutan som konsumenten har

 

de tillgångar i som ska användas som betalning av krediten.

 

Definitionen av en bostadskredit i utländsk valuta är alltså sådan att

 

krediter kan bedömas vara givna i utländsk valuta baserat på flera olika

 

omständigheter. Bedömningen kan påverkas av konsumentens bostads-

 

ort, inkomstförhållanden och tillgångar. Sveriges advokatsamfund och

 

Svenska Bankföreningen pekar på att det kan leda till tillämpningspro-

 

blem och efterfrågar en annan terminologi. Det är dock svårt att finna

 

någon annan term som på ett helt rättvisande sätt beskriver de krediter

 

som det är fråga om och som samtidigt säkerställer ett korrekt genom-

 

förande av direktivet. De flesta gränsdragnings- och tolkningsfrågor som

 

kan uppkomma får därför i slutändan lösas i svensk och europeisk rätts-

 

tillämpning. Viss ledning kan dock lämnas redan nu.

 

Strikt tolkad är definitionen av bostadskredit i utländsk valuta sådan att

 

en kredit kan falla utanför eller innanför definitionen under löptiden

 

beroende på hur konsumentens förhållanden ändras. Regeringen delar

 

dock utredningens bedömning att det måste finnas någon särskild tid-

 

punkt som är avgörande för klassificeringen. Det framstår som rimligt att

 

bedömningen grundar sig på de förhållanden som är kända då avtalet

 

ingås. Vid den tidpunkten har kreditgivaren bäst möjlighet att inhämta

 

information om konsumentens förhållanden och lämna information om

 

de särskilda risker som är förenade med dessa krediter.

 

När det gäller den särskilda situation som Sveriges advokatsamfund

 

och Svenska Bankföreningen pekar på, dvs. att konsumenten har in-

 

komster i flera olika valutor, kan det konstateras att det inte klart framgår

 

av direktivet hur skyddsreglerna ska tillämpas. Direktivet innehåller dock

 

bestämmelser om att medlemsstaterna ska skydda konsumenten mot

 

valutakursförändringar genom en konverteringsrätt eller genom andra

 

arrangemang. Enligt dessa bestämmelser ska konsumenten, om en kon-

 

verteringsrätt införs, ha rätt att konvertera till den valuta som han eller

 

hon huvudsakligen erhåller sin inkomst i (artikel 23.2 a). Detta kan vara

 

till viss vägledning för hur begreppet bostadskredit i utländsk valuta ska

100

förstås. Avgörande för bedömningen av om konsumenten har sin inkomst

i en utländsk valuta torde alltså vara den valuta som han eller hon har sin

huvudsakliga inkomst i. Det är rimligt att utgå från att liknande resone- mang kan göra sig gällande om två eller flera tillsammans tar ett lån. Det är dock ytterst en fråga som får överlämnas till rättstillämpningen med beaktande av hur direktivets bestämmelser ska förstås i detta avseende.

Enligt artikel 23.1 har medlemsstaterna möjlighet att välja mellan två alternativ för att skydda konsumenten mot valutakursrisker. Antingen ges konsumenten rätt att konvertera lånet från en valuta till en annan eller så kan medlemsstaterna inrätta andra arrangemang för att begränsa valuta- kursrisken. I direktivets inledande skäl nämns räntetak eller varningar som exempel på sådana andra arrangemang (skäl 30). Regeringen delar utredningens bedömning att syftet måste vara att konsumenten ska er- bjudas någon form av skydd mot risken för att hans eller hennes betal- ningsförmåga blir sämre till följd av valutakursförändringar.

Utredningen anser att möjligheten enligt direktivet att införa en rätt för konsumenten att konvertera lånet är förenad med avsevärda kostnader, tolkningssvårigheter och tillämpningsproblem. Det alternativet leder sannolikt till högre kostnader för alla med bostadskrediter i utländsk valuta. Konverteringsmöjligheten ger inte heller någon garanti mot för- luster vid valutakursförändringar. Utgången påverkas i hög grad av vid vilken tidpunkt en ansökan om konvertering görs och vilka kursfall som då redan har hunnit inträffa. Valutakurserna förändras dessutom kontinu- erligt över tid och ett beslut att konvertera kan i slutändan visa sig vara ett dåligt beslut. Även Konsumentverket framhåller flera av dessa pro- blem. Regeringen anser därför att ett annat arrangemang bör väljas för att skydda konsumenter vid dessa bostadskrediter.

Till en början kan det noteras att konsumenten alltid ska få information om de risker som är förenade med en bostadskredit i utländsk valuta genom de nya informationsbestämmelser som nu införs. Detta minskar de risker som dessa krediter kan innebära. Enligt regeringens bedömning behövs dock ytterligare åtgärder för att genomföra direktivets krav på arrangemang som begränsar valutakursrisker.

Ett tänkbart arrangemang är att erbjuda konsumenten en försäkring eller en avtalslösning som innebär att han eller hon är garanterad att inte förlora, eller i vart fall inte förlora mer än ett visst belopp eller andel av ett belopp, på en valutakursförändring. Andra avtalslösningar bör också vara möjliga. Det kan exempelvis vara fråga om lösningar som på andra sätt i viss utsträckning skyddar konsumentens betalningsförmåga vid en valutakursförändring. En annan lösning är att ta extra höjd för valuta- kursrisker vid beräkningen av konsumentens buffert i samband med att en kredit beviljas. Det bör också vara tänkbart att ge konsumenten möjlighet att vidta åtgärder vid valutakursförändringar för att begränsa de negativa konsekvenserna, t.ex. en rätt att omförhandla vissa villkor i kreditavtalet. Däremot torde enbart varningar till konsumenten i regel inte vara tillräckligt för att anse att näringsidkaren har erbjudit ett arrangemang som skyddar konsumenten.

Om sådana arrangemang erbjuds konsumenten, får han eller hon möj- lighet att själv bedöma om den eventuella kostnaden för att utnyttja ett arrangemang är rimlig i förhållande till riskerna. Det bör inte finnas något som hindrar att konsumenten väljer ett skydd under en viss vill- korsperiod för att sedan på nytt utvärdera arrangemanget. Det faktum att olika villkor för ett arrangemang kan komma att tillämpas under olika

Prop. 2015/16:197

101

Prop. 2015/16:197 perioder kan ibland vara fördelaktigt. Regeringen föreslår därför att en

 

konsument som beviljas en bostadskredit i utländsk valuta alltid ska

 

erbjudas ett arrangemang som begränsar risken för att valutakursföränd-

 

ringar försämrar konsumentens förmåga att betala kreditfordran. För att

 

möjliggöra en flexibilitet, vilket Svenska Bankföreningen efterfrågar, bör

 

bestämmelsen inte uttryckligen föreskriva vilka arrangemang som kan

 

erbjudas. Om det är fråga om en bostadskredit som inte är förenad med

 

några sådana valutakursrisker för konsumenten, finns det naturligvis inte

 

någon skyldighet att erbjuda konsumenten något sådant arrangemang.

 

Svenska Bankföreningen föreslår att regeringen låter Boverket utforma

 

garantier eller andra arrangemang som kan minska riskerna för kunder

 

som tar bostadskrediter i utländsk valuta. Regeringen finner inte skäl för

 

att lämna ett sådant uppdrag.

 

Sveriges advokatsamfund framhåller att ett skäl för att ta ett lån i ut-

 

ländsk valuta kan vara att konsumenten spekulerar i att dra nytta av

 

valutakursvinster. Om han eller hon samtidigt vill skydda sig mot valuta-

 

kursrisker, betonar samfundet och även Finansinspektionen att kostnaden

 

för detta kommer att motsvara värdet av de eventuella valutakursvinster

 

som han eller hon kan göra. Konsumentverket påtalar också att en sådan

 

riskpremie för skyddet kan medföra höga kostnader. Det är naturligtvis

 

riktigt att en konsument som önskar spekulera i valutakursförändringar

 

troligen inte kommer att välja att betala för ett arrangemang som skyddar

 

honom eller henne mot sådana förändringar. Syftet med de föreslagna

 

bestämmelserna är dock att skydda de konsumenter som utsätts för val-

 

utakursrisker utan att de egentligen har något intresse av att spekulera i

 

hur valutakursen kommer att utvecklas. Det förhållandet att vissa konsu-

 

menter inte kommer att ha något intresse av att skydda sig mot valuta-

 

kursrisker kan inte anses utgöra skäl mot att erbjuda konsumenter denna

 

möjlighet.

 

Vidare innebär artikel 23.4 att konsumenten under vissa omständig-

 

heter ska varnas regelbundet i de fall de tillämpliga valutakurserna för-

 

ändras jämfört med förhållandet vid kreditavtalets ingående. Samman-

 

fattningsvis ska varningar åtminstone ges till konsumenten om det sam-

 

manlagda utestående belopp som ska betalas av konsumenten eller belop-

 

pet för de regelbundna amorteringarna skiljer sig med mer än 20 procent

 

från vad det skulle ha varit om man tillämpade valutakurserna som gällde

 

när avtalet ingicks. Utredningens förslag i denna del täcker inte in hela

 

artikeln. Regeringen föreslår därför en bestämmelse som nära ansluter till

 

direktivets lydelse. Bestämmelsen, som förtydligas mot bakgrund av

 

Lagrådets synpunkter, innebär att en konsument som har beviljats en

 

bostadskredit i utländsk valuta regelbundet ska varnas när beloppet som

 

den återstående krediten eller beloppet som de regelbundna amortering-

 

arna uppgår till, på grund av valutakursförändringar tar 20 procent mer i

 

anspråk av konsumentens betalningsutrymme än vad beloppet hade gjort

 

när kreditavtalet ingicks. Varningar ska, i tillämpliga fall, innehålla en

 

upplysning om det arrangemang som gäller för krediten och som begrän-

 

sar risken med valutakursförändringar.

 

Lagrådet lämnar vidare ett förslag till en annan lydelse av de bestäm-

 

melser som genomför direktivets artiklar om det arrangemang och de

102

varningar som ska skydda konsumenter som är utsatta för risker som är

förenade med valutakursrisker. Enligt Lagrådet är det självklart att

valutakursförändringar kan försämra konsumentens förmåga att betala Prop. 2015/16:197 och den föreslagna lagtexten kan ge intryck av att skyldigheten att

skydda konsumenten bara föreligger om det kan bedömas att konsumen- ten till följd av valutakursförändringar kan få svårt att fullgöra sina betalningar. Som bl.a. Svenska Bankföreningen framhåller är direktivets definition av begreppet lån i utländsk valuta sådan att det kan uppkomma situationer där ett lån omfattas av definitionen utan att konsumenten i praktiken är utsatt för valutakursrisker. En sådan situation kan uppstå i vissa fall om en konsument är bosatt i ett annat land men tar sin kredit i svenska kronor och har både sin inkomst och sina tillgångar i svenska kronor. Det är mot den bakgrunden av betydelse att i lagtext klargöra att det är valutakursrisker som har inverkan på konsumentens betalnings- utrymme som är av intresse. Som Lagrådet påtalar är kreditgivarens skyldighet att tillhandahålla skydd inte begränsad till situationer då det kan bedömas att konsumenten till följd av valutakursförändringar kan få svårt att fullgöra sina betalningar. Konsumenter ska alltså i de fall som avses erbjudas ett arrangemang och få varningar oavsett om de i ett enskilt fall kan förväntas få betalningssvårigheter. Detta är i linje med hur direktivet får uppfattas och förefaller rimligt mot bakgrund av att kreditgivaren inte nödvändigtvis har kännedom om hur konsumentens inkomster och tillgångar förändras över tid.

Enligt artikel 23.6 ska konsumenten i det standardiserade EU-fakta- bladet och i kreditavtalet informeras om de arrangemang som gäller enligt artikeln. Regeringen föreslår att det införs bestämmelser i konsu- mentkreditlagen som innebär att det i dokumentationen över ett bostads- kreditavtal ska framgå dels vilka varningar som konsumenten ska få, dels det skydd mot valutakursförändringar som gäller för krediten.

6.11

Förtidsbetalning av krediten

 

 

 

Regeringens förslag: Om konsumenten begär det, ska kreditgivaren

 

snarast ge konsumenten information om vad en förtidsbetalning av

 

skulden innebär. Informationen ska innehålla en uppskattning av even-

 

tuella kostnader för konsumenten och förklaringar av de antaganden

 

som uppskattningen bygger på.

 

Informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar

 

och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga

 

invändningar mot utredningens förslag.

 

Skälen för regeringens förslag: Artikel 25 i bolånedirektivet inne-

 

håller bestämmelser om förtidsbetalning av bostadskrediter. Konsumen-

 

ten ges rätt att helt eller delvis betala sin skuld innan kreditavtalet löper

 

ut. Medlemsstaterna har dock möjlighet att fastställa villkor för utövande

 

av denna rätt, t.ex. att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av att

 

betala i förtid under en period då räntan är bunden. Om konsumenten vill

 

betala skulden i förtid, har kreditgivaren rätt till kompensation för even-

 

tuella kostnader. Om förtidsbetalning begärs, ska konsumenten på papper

103

 

 

Prop. 2015/16:197 eller något annat varaktigt medium få information om vad en betalning i förtid innebär.

Den grundläggande rätten för konsumenten att återbetala en kredit i förtid finns redan i konsumentkreditlagen (32 §). Rätten gäller alla kon- sumentkrediter och den är inte förenad med några särskilda begräns- ningar eller villkor. I konsumentkreditlagen finns det också bestämmelser om ränteskillnadsersättning vid förtidslösen av krediter (36 §). Dessa bestämmelser överensstämmer med bolånedirektivets krav. Några nya bestämmelser för att genomföra kraven i bolånedirektivet i dessa delar behövs alltså inte.

Bolånedirektivets bestämmelse om konsumentens rätt att få informa- tion om konsekvenserna av en betalning i förtid saknar dock en uttrycklig motsvarighet i konsumentkreditlagen. Det torde i och för sig vara så att kravet på god kreditgivningssed medför en skyldighet att förklara för konsumenten vad en betalning i förtid innebär. Det finns dock goda skäl för en klargörande bestämmelse. Som Mäklarsamfundet framhåller är det inte ovanligt att konsumenter drabbas av kostnader som de inte förutsett i samband med att en kredit sägs upp. Detta kan motverkas genom att en konsument, som vill betala skulden i förtid eller överväga detta, får god information om vad en förtidsbetalning innebär från kreditgivaren. Infor- mationen bör innehålla en uppskattning av eventuella kostnader för kon- sumenten och förklaringar av de antaganden som uppskattningen bygger på. Vidare bör informationen lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Regeringen föreslår därför att en sådan informationsskyldighet införs i konsument- kreditlagen. Denna skyldighet bör lämpligen gälla för alla konsument- krediter, inte bara bostadskrediter.

 

6.12

Information om rådgivningstjänster

 

 

 

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska upplysa konsumenten om

 

huruvida rådgivning om bostadskrediter erbjuds honom eller henne.

 

En sådan upplysning ska lämnas senast när näringsidkaren inhämtat

 

upplysningar om konsumentens ekonomiska och personliga förhåll-

 

anden samt konsumentens önskemål och särskilda krav.

 

Om sådan rådgivning erbjuds, ska konsumenten i rimlig tid innan

 

avtalet om rådgivning ingås eller några råd lämnas få information om

 

vilket produktsortiment rådgivningen utgår från, vilka avgifter som är

 

förknippade med den och huruvida rådgivningen är oberoende.

 

Näringsidkaren ska dokumentera vilka råd som har lämnats och vad

 

som i övrigt förekommit vid rådgivningstillfället.

 

Informationen och dokumentationen ska lämnas i en handling eller i

 

någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu-

 

menten.

 

 

Om informationen inte lämnas i den omfattning och på det sätt som

 

föreskrivs, kan ingripanden göras enligt marknadsföringslagen.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

104

Utredningen föreslår dock att samtliga bestämmelser om rådgivning ska

 

 

genomföras i konsumentkreditlagen. Vidare föreslår utredningen att den bestämmelse som särskilt avser en skyldighet att upplysa om huruvida rådgivning erbjuds eller inte bara ska gälla kreditgivare samt att även brister i skyldigheten att dokumentera rådgivningen ska kunna angripas med stöd av marknadsföringslagen.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Konsumentverket anser att även skälen för en lämnad rekommendation bör dokumenteras. Vidare anser verket att brister vid rådgivningen bör kunna medföra civilrättsliga påföljder och inte bara påföljder enligt marknadsföringslagen.

Skälen för regeringens förslag

Direktivets bestämmelser om rådgivning genomförs både i konsumentkreditlagen och i den nya näringsrättsliga lagen

Artikel 22 i bolånedirektivet innehåller bestämmelser om rådgivning. Kreditgivare och kreditförmedlare måste alltid upplysa en konsument om huruvida råd kan ges eller inte. Direktivet innebär dock inte någon skyl- dighet att ge råd. Om råd ges, ska konsumenten få viss information om rådgivningstjänstens innehåll. Vidare ska rådgivningen hålla en viss standard. De rekommendationer som ges ska dokumenteras och konsu- menten ska få del av dokumentationen.

Hur bolånedirektivets krav på rådgivning genomförs är avhängigt de olika valmöjligheter för medlemsstaterna som finns i artikel 22. En av dem innebär en möjlighet att förbjuda ordet råd och liknande uttryck. Förbudet får gälla kreditgivare och anknutna kreditförmedlare, alltså aktörer som bara erbjuder ett begränsat antal produkter. Ett sådant förbud skulle alltså innebära att en sådan näringsidkare i sin kommunikation eller information till konsumenter är förhindrad från att utge sig för att tillhandahålla rådgivning.

Det kan dock ifrågasättas hur effektivt ett förbud mot användningen av ordet råd skulle vara för att skydda konsumenter. Finansinspektionen har t.ex. uppmärksammat att det på vissa finansiella områden förekommer att oseriösa aktörer försöker undandra sig ansvar för de råd som de lämnar genom att kalla sin verksamhet marknadsföring eller försäljning. Ett för- bud mot att använda ordet råd riskerar att förstärka ett sådant agerande. Ett sådant förbud skulle dessutom bara gälla rekommendationer om bostadskrediter. Näringsidkare skulle alltså kunna ge råd om andra pro- dukter. Att begreppet råd får användas i vissa sammanhang men inte i andra blir svårförståeligt för konsumenten. Regeringen delar därför utredningens bedömning att det inte bör införas något sådant förbud.

För att genomföra bolånedirektivet bör det i stället införas bestämmel- ser om näringsidkarens skyldighet att lämna information till konsumen- ten om rådgivningens innehåll och att dokumentera rådgivningen. Dessa bestämmelser bör lämpligen införas i konsumentkreditlagen. Den lagen reglerar nämligen vilken information som en konsument ska få i sam- band med kreditgivning. När det gäller bestämmelserna om den standard som rådgivningen ska hålla anser regeringen, till skillnad från utred- ningen, att dessa bestämmelser lämpligen bör genomföras i det närings- rättsliga regelverket (se avsnitt 9.3).

Prop. 2015/16:197

105

Prop. 2015/16:197 Konsumenten ska få information om rådgivning

Enligt artikel 22.1 i bolånedirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att kreditgivare och kreditförmedlare i samband med en viss transaktion underrättar konsumenten om huruvida rådgivningstjänster tillhandahålls eller kan tillhandahållas. Av artikel 22.2 framgår att näringsidkaren på papper eller annat varaktigt medium ska informera konsumenten om vilket produktsortiment som rekommendationer kommer att utgå ifrån och den avgift som konsumenten ska betala för rådgivningstjänsterna. Om avgiften inte kan fastställas när informationen lämnas, ska i stället uppgift om metoden för att beräkna avgiften anges. Motsvarade bestäm- melser finns inte i konsumentkreditlagen och behöver alltså införas.

Utredningen föreslår att upplysningsskyldigheten enligt artikel 22 bara ska gälla för kreditgivare. För kreditförmedlare gäller nämligen enligt artikel 15 en särskild skyldighet att lämna information om huruvida råd- givning tillhandahålls. Artikel 22 omfattar dock uttryckligen även kredit- förmedlare. Därtill kommer att den allmänna information som en kredit- förmedlare ska lämna enligt artikel 15 ska lämnas i ett tidigare skede än i samband med en viss transaktion. Det framstår alltså som att det är fråga om två olika slags informationsskyldigheter. Informationen enligt artikel 15 torde avse om rådgivning överhuvudtaget ingår i kreditförmedlarens produktutbud, medan informationen enligt artikel 22 torde avse möjlig- heterna att ge den enskilda konsumenten råd. Upplysningsskyldigheten bör därför gälla alla näringsidkare.

Bolånedirektivet anger ingen specifik tidpunkt för när information en- ligt artikel 22 ska lämnas. Det anges bara att informationen ska lämnas i samband med en viss transaktion. Av tydlighetsskäl bör det i bestämmel- sen som genomför direktivet anges att upplysningen ska ges senast vid den tidpunkt då näringsidkaren har fått information om konsumentens ekonomiska och personliga förhållanden, önskemål och särskilda krav. Först vid denna tidpunkt har näringsidkaren möjlighet att ta ställning till om råd kan lämnas. Näringsidkaren bör ges utrymme att fatta ett välgrun- dat beslut. Det gynnar knappast konsumentkollektivet om näringsidkare är tvungna att lämna råd i situationer där de inte har möjlighet att lämna goda sådana. Näringsidkare ska också kunna ha som generell utgångs- punkt att inte lämna några råd alls. Då bör konsumenten upplysas om det i ett tidigt skede.

Om en näringsidkare beslutar sig för att lämna råd, ska konsumenten få information om vilket produktutbud som rådgivningen grundar sig på och om avgifter för rådgivningen. Som framgår nedan föreslår rege- ringen också att det uppställs särskilda krav på oberoende rådgivning (se avsnitt 9.3). Frågan om rådgivning är oberoende eller inte hänger sam- man med vilket produktutbud som rådgivningen utgår ifrån. Regeringen föreslår därför att konsumenten även ska få information om huruvida rådgivningen är oberoende eller inte.

Det bör vidare föreskrivas att informationen ska lämnas till konsu- menten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för honom eller henne.

106

Dokumentation beträffande rådgivningen ska lämnas till konsumenten

Enligt artikel 22.3 e i bolånedirektivet ska kreditgivare och kreditförmed- lare ge konsumenten en redogörelse på papper eller annat varaktig med- ium av den rekommendation som lämnats. Bestämmelsen bör genom- föras i svensk rätt som ett krav på näringsidkaren att dokumentera vad som förevarit vid ett rådgivningstillfälle. Ett sådant krav finns redan i lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter, som gäller för placeringsrådgivning. Genom dokumentationen blir det lättare att i efterhand utvärdera de råd som har lämnats. Konsumentverket anser att även skälen för en lämnad rekommendation bör dokumenteras. Enligt regeringens mening är det dock lämpligare att bestämmelsen ges en mer generell utformning och inte uttryckligen anger att skälen för en rekom- mendation ska redovisas. Det är dock viktigt att dokumentationen inne- håller sådana upplysningar som är av relevans för den lämnade rekom- mendationen. I många fall får det antas att en rekommendation bygger på en samlad bedömning av den aktuella situationen. Regeringen föreslår därför att det i konsumentkreditlagen införs en dokumentationsskyldighet vid rådgivning om bostadskrediter som motsvarar den dokumentations- skyldighet som redan gäller för viss rådgivning enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter.

Det bör vidare föreskrivas att dokumentationen ska lämnas till konsu- menten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för honom eller henne.

Sanktioner vid utebliven information och dokumentation

Flera bestämmelser i konsumentkreditlagen som gäller näringsidkarens skyldighet att lämna information till konsumenter sanktioneras genom en hänvisning till marknadsföringslagens regelsystem. Utredningen föreslår att ingripanden enligt marknadsföringslagen också ska kunna aktualiseras om en näringsidkare inte lämnar information om rådgivning eller doku- mentation över rådgivningstillfället. Regeringen delar utredningens be- dömning i de delar som avser information om rådgivning. Skyldigheten att dokumentera rådgivningen och lämna dokumentationen till konsu- menten har däremot en annan karaktär än övriga bestämmelser i konsu- mentkreditlagen som är kopplade till marknadsföringslagens sanktions- system. De aktuella bestämmelserna handlar närmast om hur den aktuella typen av rörelse ska bedrivas. Brister i dokumentationen över ett rådgiv- ningstillfälle bör därför, enligt regeringens bedömning, i stället kunna an- gripas med stöd av de sanktionsbestämmelser som följer av den före- slagna lagen om verksamhet med bostadskrediter.

Konsumentverket anser att kopplingen till marknadsföringslagens sank- tionssystem inte är tillräcklig utan att det dessutom bör införas civilrätts- liga sanktioner vid bristande information och dokumentation i samband med rådgivning om bostadskrediter. Verket hänvisar i sammanhanget till de lagförslag som lämnas i betänkandet Det måste gå att lita på konsu- mentskyddet (SOU 2014:4) och menar att dessa förslag även bör omfatta rådgivning om bostadskrediter. Denna fråga kan dock inte övervägas inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Prop. 2015/16:197

107

Prop. 2015/16:197 7

Tydligare information om räntan och

 

 

vissa avgifter vid bostadskrediter

 

 

 

Regeringens förslag: I fråga om en bostadskredit som är förenad med

 

säkerhet i egendom ska näringsidkaren, tillsammans med och i samma

 

form som ett bindande erbjudande till konsumenten, förklara hur den

 

erbjudna räntan för en bostadskredit har bestämts. Konsumenten ska

 

informeras om den genomsnittliga räntan för motsvarande krediter,

 

kreditgivarens finansieringskostnad för krediten och de faktorer hän-

 

förliga till konsumenten, krediten och säkerheten som har beaktats vid

 

räntesättningen.

 

 

Näringsidkare som tillsammans med en bostadskredit erbjuder andra

 

finansiella produkter eller tjänster än ett konto eller en annan tjänst

 

som möjliggör betalningar av krediten ska förklara för konsumenten

 

vilken ränta konsumenten erbjuds om ett bostadskreditavtal i stället

 

ingås separat. Förklaringen ska också omfatta vilka avgifter och andra

 

kostnader som de andra produkterna eller tjänsterna medför.

 

 

Om konsumenten begär att få förklaringar under avtalets löptid för

 

en bostadskredit, ska kreditgivaren snarast ge konsumenten sådana.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga

 

invändningar mot förslagen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms

 

universitet ifrågasätter om inte konsumenten vore bättre betjänt av infor-

 

mation om den totala summan som konsumenten ska betala och kredit-

 

givarens vinstmarginal. Enligt nämnden kan olika kreditgivares finansie-

 

ringskostnader vara svåra att jämföra och mer detaljerad information om

 

bl.a. kreditgivarens vinstmarginaler skulle ge konsumenten bättre möjlig-

 

heter att förhandla om räntan. Konkurrensverket avstyrker förslaget om

 

ökad öppenhet om bolåneräntan och anser att det riskerar att minska

 

konkurrensen på marknaden eftersom kreditgivare indirekt kan få infor-

 

mation om varandras vinstmarginaler och rabattstrukturer. Konkurrens-

 

verket anser att konkurrensproblemen kan minimeras om den genom-

 

snittliga räntan som ska publiceras inte inkluderar den senaste perioden

 

eller beräknas på ett mer aggregerat underlag. Riksgäldskontoret fram-

 

håller att utredningens förslag leder till att konsumenternas informa-

 

tionsunderläge minskar, vilket ökar konsumentskyddet och möjligheten

 

till konkurrensutsättning samtidigt som det stöder en sund kreditgivning.

 

Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget att information om finansi-

 

eringskostnader ska lämnas, bl.a. eftersom finanseringskostnader inte är

 

ett enhetligt begrepp och då det är fråga om uppgifter som i andra sam-

 

manhang kan utgöra affärshemligheter och ge aktörerna på marknaden

 

insyn i varandras affärsmodeller och därmed påverka deras ageranden.

 

Bankföreningen anser att skyldigheten att lämna information om ränte-

 

sättningen bara bör gälla lån med säkerhet i egendom och inte så kallade

 

syfteskrediter enligt artikel 3.1 b i direktivet och att beräkningen av den

 

genomsnittliga räntan för beviljade krediter inte ska omfatta s.k. per-

 

sonallån som jämförelseobjekt. Vidare anser Bankföreningen att infor-

108

mationen om hur olika produktpaket har påverkat räntan och avgifter

 

 

bara bör avse vanligt förekommande produktpaket. Enligt föreningen bör information om räntesättningen bara behöva lämnas om konsumenten önskar det, dvs. det bör inte vara obligatoriskt att lämna denna informa- tion. Finansinspektionen lyfter däremot särskilt fram att det är positivt att information om bolåneräntan alltid ska ges, oavsett om konsumenten begärt det. Mäklarsamfundet anser att Finansinspektionens föreskrifter på området bör utvärderas innan en ny författningsreglering införs.

Skälen för regeringens förslag: Att ingå ett bostadskreditavtal är nor- malt det största ekonomiska åtagande som ett hushåll gör. Det är dess- utom oftast fråga om ett långsiktigt åtagande som påverkar hushållets ekonomi under lång tid. Trots detta är det ofta svårt för konsumenten att förstå varför han eller hon erbjuds en viss ränta. De listräntor som kredit- givarna har presenterat offentligt har inte fullt ut speglat de räntor som konsumenter faktiskt kan erbjudas. Rättsläget har dock nyligen ändrats. Finansinspektionen meddelade under år 2015 föreskrifter och allmänna råd om information om ränta på bostadskrediter (FFFS 2015:1). Dessa innebär att kreditinstitut ska publicera uppgifter om de genomsnittliga bolåneräntorna. Uppgifter ska tas fram per kalendermånad och redovisas för de räntebindningstider som erbjuds. Dessutom ska kreditinstituten informera om de omständigheter hänförliga till konsumenten, krediten och säkerheten som beaktas när räntan bestäms. Informationen ska publiceras på internet. Det är alltså fråga om en generell information. Finansinspektionen har vidare, som svar på ett regeringsuppdrag, före- slagit att det även bör införas en skyldighet att lämna en motsvarande, men individuellt anpassad information. Utredningen föreslår också att en sådan skyldighet införs för alla kreditgivare av bostadskrediter.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är angeläget att kon- sumenter ges bättre möjligheter att förstå hur räntan bestäms vid bostads- kreditavtal. På så sätt förbättras konsumentens möjligheter att påverka sin privatekonomi. En tydligare räntesättning ger dessutom konsumenten ökade förutsättningar att jämföra olika kreditarrangemang och välja det alternativ som passar honom eller henne bäst. Regeringen anser därför att regleringen om den generella information som en kreditgivare ska lämna om räntesättningen enligt Finansinspektionens föreskrifter bör komplet- teras med en skyldighet att lämna information om räntan till varje enskild konsument. Informationsskyldigheten innebär att konsumenten även ska få de förklaringar som behövs för att han eller hon ska kunna förstå infor- mationen. En sådan skyldighet harmoniserar väl med bolånedirektivets bestämmelser. De nya bestämmelserna bör lämpligen införas i konsu- mentkreditlagen.

I avsnitt 6.7 föreslår regeringen att en konsument som vill ingå ett avtal om en bostadskredit ska ges ett bindande erbjudande som han eller hon har rätt att överväga under minst sju dagar. Ett sådant erbjudande ska innehålla samtliga villkor för bostadskrediten. Regeringen delar utred- ningens bedömning att det framstår som naturligt att konsumenten alltid ska få informationen om räntesättningen i samband med ett sådant bind- ande erbjudande. Informationen bör dessutom lämnas på samma sätt som det bindande erbjudandet, dvs. i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. På så sätt säker- ställs att konsumenten ges en verklig möjlighet att överväga den informa- tion som han eller hon får. Konsumenten bör vidare kunna få informa-

Prop. 2015/16:197

109

Prop. 2015/16:197 tionen även under kreditavtalets löptid för att det ska vara möjligt för

 

konsumenten att kunna fatta ett välgrundat beslut, om han eller hon

 

överväger att byta kreditgivare.

 

När det gäller det närmare innehållet i förklaringarna föreslår utred-

 

ningen att dessa ska omfatta den genomsnittliga räntan för de bostads-

 

krediter som kreditgivaren avtalat om under de närmast föregående tolv

 

månaderna med samma räntebindningstid som den konsumenten blivit

 

erbjuden. Informationen ska redovisas per månad.

 

Som framgår av avsnitt 6.1 kommer begreppet bostadskredit även att

 

omfatta sådana krediter som tas i syfte att förvärva t.ex. fast egendom

 

eller tomträtt. Begreppet kommer alltså inte bara att omfatta krediter som

 

är förenade med säkerhet i sådan egendom. Svenska Bankföreningen

 

invänder mot detta. Bankföreningen anser vidare att personallån, dvs. lån

 

till anställda som beviljas mot en lägre ränta än den som normalt

 

tillämpas, också bör undantas.

 

De krediter utan säkerhet som en konsument kan få i syfte att förvärva

 

t.ex. fast egendom eller tomträtt är av en annan karaktär än krediter som

 

är förenade med säkerhet i sådan egendom. Det får antas att sådana

 

krediter regelmässig beviljas till en högre ränta än krediter med säkerhet.

 

Den traditionella bostadskrediten är dessutom alltid förenad med säker-

 

het. Om beräkningen av den genomsnittliga räntan skulle omfatta alla

 

slags bostadskrediter, skulle den ränta som presenteras för kunden bli

 

missvisande och för hög. Om beräkningarna av den genomsnittliga

 

räntan skulle omfatta personallån, som regelmässigt beviljas till lägre

 

ränta än normalt, skulle den ränta som presenteras för kunden bli miss-

 

visande på så sätt att den blir för låg. Regeringen bedömer därför att den

 

information som kreditgivarna ska presentera ska vara den genomsnitt-

 

liga räntan för de bostadskrediter med säkerhet som kreditgivaren avtalat

 

om med allmänheten under de närmast föregående tolv månaderna med

 

samma räntebindningstid som den konsumenten blivit erbjuden. Det bör

 

ge konsumenten en god uppfattning om kreditgivarens verkliga ränte-

 

sättning. De genomsnittliga räntorna bör alltså beräknas utifrån ränte-

 

nivån för de bostadskrediter som under perioden har ingåtts för första

 

gången, omförhandlats eller förlängts. Informationen motsvarar alltså väl

 

den generella information som kreditgivarna ska publicera på internet

 

enligt Finansinspektionens föreskrifter (3 och 4 §§ Finansinspektionens

 

föreskrifter och allmänna råd om information om ränta på bostadskrediter

 

[FFFS 2015:1]).

 

Utredningen föreslår vidare att en konsument ska få information om

 

kreditgivarens finansieringskostnad för bostadskrediter med samma ränte-

 

bindningstid som den konsumenten har blivit erbjuden.

 

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Konkurrens-

 

verket, Riksgäldskontoret och Svenska Bankföreningen har delvis mot-

 

stående uppfattning i frågan. Det finns argument som talar för att konsu-

 

mentkollektivet kan gynnas både av en mer omfattande och av en mer

 

inskränkt informationsskyldighet. Den farhåga som Konkurrensverket

 

framför är att en omfattande informationsskyldighet underlättar för

 

kreditgivarna att bevaka varandras erbjudanden. På en marknad som

 

karaktäriseras av en hög marknadskoncentration och trögrörliga kunder

110

menar verket att en omfattande informationsskyldighet, tvärtemot lag-

stiftningens intentioner, kan leda till minskad konkurrens och högre

marginaler på bostadskrediter till nackdel för konsumenterna. Enligt Prop. 2015/16:197 regeringens bedömning torde dock utredningens förslag beträffande

informationens omfattning ge konsumenten goda möjligheter att avgöra om det finns utrymme att förhandla om räntan. Utredningens förslag bör därför genomföras i denna del. Mot bakgrund av angivna omständigheter är det dock viktigt att följa upp utvecklingen till följd av en förändrad informationsskyldighet.

Som Svenska Bankföreningen framhåller är olika bankers uppgifter om finansieringskostnader inte nödvändigtvis helt jämförbara. Regeringen konstaterar därför att det finns anledning för kreditgivarna att vara extra tydliga när de förklarar sin räntesättning för konsumenterna.

För att ytterligare underlätta för konsumenten föreslår regeringen, i likhet med utredningen, att information även ska omfatta upplysningar om hur faktorer hänförliga till konsumenten, krediten och säkerheten styr den ränta som erbjuds. Detta ger konsumenten en uppfattning om hur räntesättningen påverkas av sådana förhållanden som han eller hon själv har inflytande över.

Utredningen föreslår att om ett bostadskreditavtal erbjuds som en del av ett paket tillsammans med andra finansiella produkter eller tjänster, ska konsumenten även informeras om vilken ränta han eller hon skulle ha blivit erbjuden om kreditavtalet hade ingåtts separat. Konsumenten ska även få information om vilka avgifter och kostnader som de enskilda del- arna i ett erbjudet paket medför. Svenska Bankföreningen framhåller att det är svårt att uppfylla denna skyldighet, om den inte bara gäller i förväg standardiserade produktpaket. Frågan om vad olika produkter kostar är dock av stor betydelse för konsumenten och näringsidkaren har bättre möjligheter än konsumenten att förstå hur avgifter och ränta påverkas av de olika delarna i ett produktpaket. Att inte ålägga näringsidkaren en skyldighet att förklara detta för konsumenten innebär i praktiken att risken för att ett produktpaket är olämpligt läggs på konsumenten. Reger- ingen lämnar därför ett förslag i linje med utredningens förslag.

Regeringen konstaterar att det kan finnas anledning för de behöriga myndigheterna på området att överväga om dessa bestämmelser bör fyl- las ut på en lägre normnivå. Det skulle kunna utgöra ett stöd för tillämp- aren och bidra till en enhetlig rättstillämpning, t.ex. när det gäller bedöm- ningen av vilka kostnader som ingår i begreppet finanseringskostnader.

111

Prop. 2015/16:197

8

Amortering av bostadskrediter

 

 

 

Regeringens förslag: Näringsidkaren ska senast när ett bindande er-

 

bjudande om en bostadskredit lämnas föra en diskussion med konsu-

 

menten om amortering och lägga fram ett förslag till en individuellt

 

anpassad amorteringsplan som ska ligga i konsumentens långsiktiga

 

intresse. Amorteringsplanen ska tillhandahållas i en handling eller i

 

någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu-

 

menten.

 

 

Konsumenten ska ha rätt att under kreditavtalets löptid få ett nytt

 

förslag på amorteringsplan, om hans eller hennes förhållanden har för-

 

ändrats på något sätt som har betydelse för amorteringsvillkoren eller

 

om det annars finns skäl för det.

 

 

För att en kreditgivare ska ha rätt att ändra räntan för en bostads-

 

kredit på en s.k. villkorsändringsdag, ska det vara fråga om en kredit

 

med en löptid om 10 år i stället för 30 år.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Utredningen föreslår dock att det ska krävas särskilda skäl för att en kon-

 

sument, vars förhållanden inte har förändrats, ska ha rätt att under kredit-

 

avtalets löptid få ett nytt förslag på amorteringsplan.

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga

 

invändningar mot förslagen. Sveriges riksbank anser att det är viktigt att

 

amorteringsplanerna bygger på att konsumenterna ska amortera bostads-

 

lånen under kreditens löptid. Riksgäldskontoret påtalar att förslaget om

 

individuellt anpassade amorteringsplaner är ett ändamålsenligt och sam-

 

tidigt flexibelt sätt att främja en sund amorteringskultur. Svenska Bank-

 

föreningen anser att det bör vara ett naturligt inslag i kreditgivningspro-

 

cessen att diskutera amorteringsplaner med konsumenten, men avstyrker

 

förslaget om att det ska vara obligatoriskt att lägga fram amorterings-

 

planer och framför att skälen för obligatoriska amorteringsplaner inte är

 

lika starka för lån med låg belåningsgrad. Bankföreningen motsätter sig

 

även att skyldigheten att lämna individuellt anpassade amorteringsplaner

 

ska omfatta s.k. syfteskrediter enligt artikel 3.1 b i bolånedirektivet.

 

Uppsala universitet anser att det bör införas ett uttryckligt bemyndigande

 

för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om amorteringsplaner

 

och att sådana föreskifter bör gälla för alla aktörer på marknaden. Svensk

 

Hypotekspension AB anser att kravet på att diskutera amorteringsplaner

 

med konsumenten inte bör gälla s.k. kapitalfrigöringskrediter. Sveriges

 

Byggindustrier ifrågasätter förslaget om amorteringsplaner och fram-

 

håller att ett högt bostadsbyggande kräver en hög bostadsefterfrågan samt

 

menar att åtgärder som syftar till att öka konsumenternas amorteringar

 

kan minska en sådan efterfrågan.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Konsumenten ska ha rätt till en individuell amorteringsplan

 

Hushållens skuldsättning har varit föremål för diskussioner under lång

 

tid. Bostadspriserna har länge stigit, särskilt i storstadsområdena. Det är

112

inte ovanligt att bostäder är belånade upp till 85 procent av sitt värde. En

sådan hög skuldsättning innebär risker för den enskilda konsumenten och för den finansiella stabiliteten i stort. Det är därför angeläget att det råder en sund amorteringskultur på den svenska bomarknaden. Regeringen presenterade nyligen ett nytt förslag om amorteringskrav. Förslaget inne- bär att kreditinstitut som lämnar bolån till enskilda personer ska tillämpa villkor som i fråga om återbetalning är förenliga med en sund amorter- ingskultur och inte bidrar till alltför hög skuldsättning hos hushållen (prop. 2015/16:89). Riksdagen har antagit regeringens lagförslag, som trädde i kraft den 1 maj 2016.

Finansinspektionen har på regeringens uppdrag dessutom presenterat förslag på området i rapporten Individuellt anpassad amorteringsplan. I rapporten föreslås en skyldighet för kreditgivare att ge och motivera en individuellt anpassad amorteringsplan till konsumenten. Amorterings- planen ska föregås av en diskussion om amorteringar och ligga i konsu- mentens långsiktiga intresse. Utredningen anser att Finansinspektionens förslag bör genomföras och lämnar förslag i linje med detta.

Regeringen instämmer i bedömningen att det bör införas ett krav på individuella amorteringsplaner för bostadskrediter. Bolånedirektivet in- nebär inte något hinder mot att införa sådana bestämmelser. Däremot måste den information som lämnas i detta avseende ligga vid sidan av den information som konsumenten ska få i det standardiserade EU-fakta- bladet (se avsnitt 6.4). Utformningen av faktabladet får nämligen inte ändras. En sådan reglering kompletterar på ett bra sätt bestämmelserna om amorteringskrav och medför att konsumenten tydligt uppmärksam- mas på amorteringsfrågan.

Svenska Bankföreningen menar att skälen för förslaget om amorte- ringsplaner inte är lika starka för lån med låg belåningsgrad som för lån med hög belåningsgrad och avstyrker förslaget. Regeringen konstaterar att även om det är fråga om en bostadskredit med så låg belåningsgrad att den inte omfattas av det nyligen införda amorteringskravet, kan det ändå vara fråga om en kredit som uppgår till ett ansenligt belopp. Privat- ekonomin för en konsument som ingår ett avtal om en bostadskredit kommer vidare under mycket lång tid att påverkas av krediten. Under perioder med sämre inkomster eller hög ränta kan kostnaderna för krediten ha en avsevärd inverkan på konsumentens förhållanden. Ju mer av krediten som har återbetalats innan en sådan period infinner sig, desto bättre möjligheter kommer konsumenten att ha att hantera perioder med sämre privatekonomi. Det finns därför anledning att se till att konsumen- ten alltid uppmärksammas särskilt på frågan om hur krediten ska av- betalas, även om det är fråga om en bostadskredit med lägre belånings- grad. Till skillnad från de nya bestämmelserna om amorteringskrav inne- bär de nya regler som nu är aktuella inte att en kredit måste amorteras. Amorteringsfrågan ska däremot tas upp till en tydlig diskussion mellan parterna. Det kan i detta sammanhang också noteras att den kritik som Sveriges Byggindustrier framför huvudsakligen synes ta sikte på frågan om amorteringskrav.

När det gäller s.k. syfteskrediter, som inte är förenade med en säkerhet i egendom, har krediten sannolikt en kortare löptid än andra bostadskre- diter. Även i dessa fall är det emellertid angeläget att konsumenten upp- märksammas på hur krediten ska återbetalas. Det finns därför inte skäl att inskränka skyldigheten till att bara gälla bostadskrediter som är förenade

Prop. 2015/16:197

113

Prop. 2015/16:197 med säkerhet, vilket Svenska Bankföreningen föreslår. En annan sak är

 

att formerna för diskussionerna och planen om hur krediten ska betalas

 

rimligen påverkas av hur långsiktig och omfattande krediten är.

 

Svensk Hypotekspension AB anser att kravet på att en näringsidkare ska

 

diskutera amorteringsplaner med konsumenten inte ska gälla s.k. kapital-

 

frigöringskrediter. Även i fråga om sådana krediter är det viktigt att det

 

står klart för konsumenten hur och när krediten ska återbetalas. Däremot

 

utgår definitionen av en kapitalfrigöringskredit enligt bolånedirektivet

 

(artikel 3.2 a) från att krediten ska återbetalas först vid en framtida för-

 

säljning av bostaden. Amorteringar kan alltså per definition inte aktuali-

 

seras. Är det fråga om en sådan särpräglad kredit som inte ska amorteras,

 

blir bestämmelsen om att näringsidkaren ska diskutera amorteringsplaner

 

naturligvis inte tillämplig.

 

Bestämmelser om en individuellt anpassad amorteringsplan bör lämp-

 

ligen införas i konsumentkreditlagen, som innehåller bestämmelser som

 

tar sikte på relationen mellan näringsidkaren och konsumenten. Genom

 

att placera bestämmelserna i konsumentkreditlagen kan bestämmelserna

 

om amorteringsplaner samspela med den information som näringsidkaren

 

i övrigt ska ge enligt lagen. Regeringen föreslår därför att det i konsu-

 

mentkreditlagen ska införas en skyldighet för en näringsidkare att föra en

 

diskussion med konsumenten om amortering när ett bostadskreditavtal

 

ska ingås. I anslutning till en sådan diskussion ska näringsidkaren även

 

presentera ett förslag till en individuellt anpassad amorteringsplan som

 

ligger i konsumentens långsiktiga intresse. Konsumenten bör få del av

 

planen och få diskutera amorteringsalternativ senast då ett bindande er-

 

bjudande lämnas (se avsnitt 6.7). Amorteringsplanen bör tillhandahållas i

 

en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är till-

 

gänglig för konsumenten. På så sätt ges konsumenten goda möjligheter att

 

överväga amorteringsvillkoren under den betänketid som föreslås för

 

bostadskrediter.

 

Utöver diskussioner om amorteringsplaner i samband med att ett avtal

 

ingås anser regeringen, i likhet med utredningen, att en konsument ska ha

 

rätt att under vissa förutsättningar få ett nytt förslag till en individuellt

 

anpassad amorteringsplan under bostadskreditavtalets löptid. I och med

 

att ett bostadskreditavtal ofta löper under lång tid, kan konsumentens för-

 

hållanden förändras. Han eller hon kan då ha behov av att på nytt över-

 

väga olika amorteringsalternativ. En rätt att få ett nytt förslag till amorte-

 

ringsplan bör alltså finnas, om konsumentens förhållanden förändrats.

 

Detsamma bör gälla om det i övrigt finns skäl för det. Det finns inte

 

anledning att, som utredningen föreslår, kräva särskilda skäl för att en ny

 

amorteringsplan ska komma i fråga.

 

En konsument ska alltså ha rätt att även under löptiden för en bostads-

 

kredit få kreditgivaren att lägga fram ett förslag till en individuellt anpas-

 

sad amorteringsplan. Detta innebär dock inte att konsumenten medges en

 

ensidig rätt att förändra gällande amorteringsvillkor. En sådan förändring

 

förutsätter att konsumenten träffar en överenskommelse om detta med

 

kreditgivaren. Genom amorteringsdiskussionerna kan kreditgivaren dock

 

få klart för sig t.ex. att konsumenten kan återbetala skulden snabbare än

 

vad som antagits eller att han eller hon med befintlig amorteringstakt

114

kommer att hamna i betalningssvårigheter. I båda fallen torde kreditgiv-

aren ha ett intresse att se över villkoren för krediten.

Lagstiftningen ska inte motverka att bostadskrediter avbetalas på kortare

Prop. 2015/16:197

tid än 30 år

 

Enligt konsumentkreditlagen får en kreditgivare bara ändra en ränta för en bostadskredit i vissa fall. En sådan möjlighet finns om parterna har avtalat om det och om ränteändringen sker vid utgången av en sådan del av avtalstiden då räntan varit bunden (den s.k. villkorsändringsdagen). I så fall får räntan ändras så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag. En ytterligare förutsättning för detta är att bostadskrediten har en löptid om minst 30 år. Bestämmelsen utformades för att göra det möjligt för kreditgivare att sluta långa kreditavtal, men ändå ha möjlighet att ändra räntan till den som allmänt tillämpas med viss regelbundenhet. Dessförinnan slöts kreditavtal ofta på kortare tid, trots att parterna var in- förstådda med att ett nytt avtal skulle behöva ingås vid avtalstidens slut.

Bestämmelsens utformning kan kritiseras. Om en konsument kan och vill betala krediten inom en kortare tid än så, måste avtalet trots det ändå läggas upp på 30 år för att kreditgivaren ska kunna förbehålla sig rätten att ändra räntan på det angivna sättet. Detta kan sägas stå i konflikt med intresset av att främja en sund amorteringskultur.

Det har inte framkommit några skäl mot att ränteändringsbestämmel- sen ska kunna tillämpas även vid något kortare löptider, om övriga krav i bestämmelsen kvarstår. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen ändras så att det bara ska krävas att bostadskrediten har en löptid om 10 år för att kreditgivaren ska ha rätt att ändra räntan under avtalets löptid enligt bestämmelsen i fråga.

9En ny lag om verksamhet med bostadskrediter

9.1

Tillämpningsområde och vissa följdändringar

 

 

 

Regeringens förslag: Den nya lagen ska gälla yrkesmässig verksam-

 

het med kreditgivning, kreditförmedling och rådgivning i fråga om

 

bostadskrediter till konsumenter. Lagen ska innehålla bestämmelser

 

om krav på tillstånd för att utöva verksamhet med bostadskrediter, om

 

hur verksamheten ska bedrivas och om tillsyn och ingripanden.

 

Kreditinstitut som driver verksamhet enligt lagen om bank- och

 

finansieringsrörelse ska inte behöva tillstånd enligt den nya lagen,

 

men ska följa vissa bestämmelser i den.

 

Särskilda bestämmelser ska finnas för utländska kreditgivare och

 

kreditförmedlare som vill verka i Sverige.

 

I lagen införs ett flertal uttryck som behövs för att genomföra bolåne-

 

direktivet eller som behövs för en heltäckande reglering. Vissa uttryck

 

som används i lagen – kreditförmedlare, konsument och bostadskredit

 

– ska dock vara desamma som i konsumentkreditlagen.

 

Kreditgivare och kreditförmedlare som regleras i den nya lagen ska

 

inte behöva tillstånd enligt lagen om viss verksamhet med konsument-

115

 

 

Prop. 2015/16:197 krediter eller anmäla sig enligt lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet.

Finansinspektionen ska föra ett register över kreditgivare och kredit- förmedlare som har tillstånd att driva verksamhet enligt lagen och över utländska kreditförmedlare från ett land inom EES som driver verksamhet här i landet.

Kreditgivare och kreditförmedlare som driver verksamhet enligt den nya lagen ska omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. I lagen om utländska filialer m.m. införs en upplysning om att det i lagen om verksamhet med bostadskrediter finns bestämmelser om filialer.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att uttrycket kreditgivare ska avse detsamma som i konsumentkreditlagen (2010:1846) och att det i den nya lagen in- förs en uttrycklig definition av ”kreditförmedlare” . Utredningen föreslår vidare att uttrycket rådgivning ska definieras i konsumentkreditlagen. I utredningens förslag begränsas uttrycket hemland inte till länder där regi- strering har skett enligt bolånedirektivets regler. På motsvarande sätt begränsas uttrycket utländsk kreditförmedlare inte till sådana kreditför- medlare som är registrerade enligt bolånedirektivet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Finansinspektionen vill att det klargörs att ett företag som har tillstånd till antingen kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter endast har rätt att utöva motsvarande verksamhet avseende andra konsumentkrediter utan särskilt tillstånd en- ligt lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter. Sveriges advokatsamfund anser att det inte är befogat att låta alla bestäm- melser i den nya lagen gälla för kreditinstituten. Enligt samfundet kan det nämligen ifrågasättas om vissa av reglerna inte redan motsvaras av bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och de föreskrifter som Finansinspektionen har utfärdat med stöd av den lagen. Advokatsamfundet anser vidare att definitionen av begreppet kre- ditförmedling behöver förtydligas. Svenska Bankföreningen anser att ut- trycket kreditgivare bör ges en snävare innebörd i den nya lagen än i kon- sumentkreditlagen och inte omfatta den som övertar en fordran, eftersom företag som ägnar sig åt s.k. värdepapperisering inte bör inkluderas.

Skälen för regeringens förslag

Bolånedirektivets och den nya lagens tillämpningsområde

Bolånedirektivet reglerar vissa aspekter på avtal om bostadskrediter till konsumenter. Den näringsrättsliga delen utgörs av bestämmelser som riktar sig mot företag som driver verksamhet med bostadskrediter i form av kreditgivning, kreditförmedling och rådgivning. Det är i denna del fråga om tillstånds-, uppförande- och tillsynsregler.

På den svenska bolånemarknaden är en mycket stor andel bostads- krediter koncentrerad till ett fåtal aktörer som alla är kreditinstitut. Åtta kreditinstitut står nämligen för ca 97 procent av marknaden (Finans-

inspektionens rapporter Den svenska bolånemarknaden 2014, s. 5 och

116

Den svenska bolånemarknaden 2015, s. 5). Även övriga marknadsandelar finns i stor utsträckning hos kreditinstitut. Kreditgivare som inte är kreditinstitut står alltså för endast en mycket liten andel av bolåne- marknaden.

Det följer av bolånedirektivet att medlemsstaterna kan bestämma att bara företag som är kreditinstitut ska få lämna bostadskrediter (artikel 32). Ett sätt att genomföra flera av bolånedirektivets krav beträffande kreditgivare skulle vara att bara låta de kreditinstitut som har tillstånd enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse ge bostadskrediter. Rege- ringen delar dock utredningens uppfattning att detta alternativ skulle be- gränsa marknaden för bostadskrediter på ett sätt som inte är förenligt med konsumenternas eller näringsidkarnas intressen. Det ska alltså, lik- som i dag, vara möjligt för även andra än kreditinstitut att bedriva verk- samhet som kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter.

Med utgångspunkt i att även andra än kreditinstitut ska kunna ägna sig åt verksamhet med bostadskrediter till konsumenter och utifrån de skäl som anförs i avsnitt 5.2 bör genomförandet av bolånedirektivets närings- rättsliga bestämmelser ske i en separat lag och inte i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Stora delar av direktivets bestämmelser är inte tänkta att träffa kreditinstituten. Den nya lagen som genomför direktivets näringsrättsliga delar kommer huvudsakligen att gälla för företag som enligt hittillsvarande reglering omfattas av lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Lagen i sin helhet kommer alltså i praktiken att tillämpas på en mycket liten grupp företag som har en andel av marknaden som troligen inte överstiger en procent av den totala bolåne- marknaden.

Den nya lagen i huvuddrag

En central del av bolånedirektivet är dess bestämmelser dels om krav på tillstånd för kreditförmedlare och om möjligheten att meddela vissa undantag från tillståndskravet, dels om möjligheterna för kreditförmed- lare att verka gränsöverskridande i EES (artiklarna 29–33). Bolånedirek- tivet ställer också krav på att kreditgivare ska omfattas av ett lämpligt godkännandeförfarande (artikel 35). Hur detta förfarande ska vara ut- format överlämnas till medlemsstaterna att bestämma. Enligt bolåne- direktivet får som huvudregel bara kreditgivare och kreditförmedlare till- handahålla rådgivning om bostadskrediter (artikel 22.6). Den nya lagen behöver alltså innehålla bestämmelser om detta. Bestämmelserna om till- stånd för kreditgivare och kreditförmedlare bör införas i två olika kapitel i lagen så att reglerna blir mer lättillgängliga för respektive yrkeskate- gori.

Bolånedirektivet innehåller vidare bestämmelser av näringsrättslig karaktär om kreditgivares och kreditförmedlares verksamhet. Det är bl.a. fråga om ett övergripande krav på hederlighet, rättvisa, transparens och professionalitet (artikel 7.1), kunskap och kompetens (artikel 9), ersätt- ningssystem i rörelsen (artikel 7.2–7.5), oberoende kreditförmedling (artikel 15.1 c), rådgivning (artikel 22) och vissa riktlinjer för utlåning och säkerhet (artikel 19). Dessa bestämmelser bör föras in i den nya lagen. I vissa fall bör de kompletteras genom föreskrifter.

Prop. 2015/16:197

117

Prop. 2015/16:197 Samtliga kreditgivare och kreditförmedlare av bostadskrediter måste dessutom stå under viss tillsyn (artikel 35 respektive 34). Även frågor om tillsyn över och ingripanden mot aktörerna på bostadskreditmarknaden behöver alltså regleras i lagen, liksom frågor om samarbete mellan olika länders behöriga myndigheter.

Enligt bolånedirektivet ska det finnas register över de aktörer på bostadskreditmarknaden som har tillstånd (artiklarna 29 och 35). Finans- inspektionen för i dag register över de företag som bedriver verksamhet med konsumentkrediter och över kreditinstituten. Det framstår därför som lämpligt att myndigheten även ska föra de register som förutsätts enligt bolånedirektivet. Registret ska i första hand omfatta de kredit- givare och kreditförmedlare som har tillstånd att driva verksamhet enligt denna lag. Av artikel 32.3 andra stycket i bolånedirektivet framgår att även utländska kreditförmedlare från andra EES-länder kan antecknas i ett register. Till skillnad från utredningen föreslår regeringen därför att även sådana kreditförmedlare ska omfattas av Finansinspektionens regi- ster. De närmare kraven på innehållet i registret, vilket faller inom rege- ringens s.k. restkompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen, avser rege- ringen att precisera i förordning.

Den nya lagen ska endast i viss utsträckning gälla för kreditinstitut

I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse finns regler för kreditinstituten. Enligt den lagen är finansieringsrörelse, som omfattar att lämna krediter, som utgångspunkt tillståndspliktig.

Bolånedirektivets krav på ett godkännandeförfarande för kreditgivare gäller bara för andra tillhandahållare av bostadskrediter än kreditinstitut. För kreditinstitut uppställs inte heller några särskilda krav på godkän- nande eller registrering som kreditförmedlare. Detta kan bl.a. förklaras av att det redan finns särskild EU-rättslig reglering för kreditinstitutens verksamhet inom unionen (se bl.a. direktiv 2013/36/EU). Kreditinstituten bör alltså inte omfattas av den nya lagen när det gäller tillståndsfrågor.

Vissa av de rörelsebestämmelser som tas in i den nya lagen förutsätts emellertid gälla för kreditinstituten när de lämnar och förmedlar bostads- krediter. Det är bl.a. fråga om de bestämmelser som genomför bolåne- direktivets regler om krav på uppförande och ersättningssystem, kunskap och kompetens, informationskrav, fastighetsvärdering, rådgivningstjäns- ter och regler om flexibla och pålitliga marknader. Sveriges advokatsam- fund ifrågasätter om inte bestämmelser av samma innebörd som bolåne- direktivets redan gäller för kreditinstituten. Regeringen konstaterar dock att vissa av direktivets bestämmelser om bolåneverksamhet är tillämpliga på kreditinstitut och bedömer, till skillnad från Advokatsamfundet, att dessa bör genomföras i svensk rätt även med avseende på kreditinsti- tuten. Regeringen föreslår därför att även kreditinstituten ska följa vissa bestämmelser i den nya lagen om verksamhet med bostadskrediter. Dessa bestämmelser kommer, till skillnad från de mer allmängiltiga bestämmel- serna i lagen om bank- och finansieringsrörelse, bara att gälla kreditinsti- tutens verksamhet med bostadskrediter.

Utredningen gör bedömningen att direktivets regler om tillsyn och in- gripanden inte gäller för kreditinstituten utan bara för de kreditför-

medlare som måste ansöka om tillstånd enligt artikel 29, inte minst med

118

beaktande av de särskilda EU-regler som redan finns för kreditinstituten. Regeringen delar utredningens bedömning. Tillsyn och ingripanden mot kreditinstituten avseende de bestämmelser i den nya lagen som gäller för dem kommer i stället att kunna ske med stöd av bestämmelser i 13 kap. och 15 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Gränsöverskridande verksamhet

Bolånedirektivet innehåller bestämmelser om vad som gäller vid gräns- överskridande verksamhet inom EES. Direktivet kräver bl.a. att det ska vara möjligt för kreditförmedlare som är godkända i en stat att verka i en annan. Det finns också anledning att reglera vad som gäller för kredit- givare som verkar gränsöverskridande. Vissa av bestämmelserna för hur rörelse ska bedrivas ska tillämpas på utländska kreditgivare och kredit- förmedlare. I direktivet finns även bestämmelser om tillsyn och ingrip- anden i gränsöverskridande situationer och om samarbete mellan myn- digheter i olika stater.

För att genomföra bolånedirektivet behöver alltså gränsöverskridande verksamhet med bostadskrediter regleras i lagen. Det bör anges i lagens inledande kapitel vilka bestämmelser i lagen som gäller i sådana situa- tioner.

Uttryck i lagen

Vissa uttryck bör förklaras i lagens inledande kapitel för att göra lag- texten mer lättillgänglig.

Uttrycken kreditförmedlare, konsument och bostadskredit bör ges sam- ma innebörd som i de definitioner som finns eller föreslås i konsument- kreditlagen (2010:1846). Sveriges advokatsamfund har vissa synpunkter på innebörden av uttrycket kreditförmedlare. Definitionen av kreditför- medlare i artikel 4.5 i bolånedirektivet överensstämmer dock huvudsak- ligen med definitionen i artikel 3 f i konsumentkreditdirektivet, som genomförts genom 48 § konsumentkreditlagen. Mot den bakgrunden finns det inte skäl för att ändra den definition som redan finns i svensk rätt.

Svenska Bankföreningen anser att uttrycket kreditgivare bör ges en snä- vare innebörd i den nya lagen än i konsumentkreditlagen och inte omfatta den som övertar en fordran, eftersom uttrycket inte bör inkludera företag som ägnar sig åt s.k. värdepapperisering. Regeringen delar den bedöm- ningen. De företagen omfattas inte heller av lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter (prop. 2013/14:107 s. 47). Med kreditgivare bör alltså i den nya lagen avses endast den som lämnar en bostadskredit och en särskild definition med den innebörden bör införas i lagen.

Vidare bör det införas ett antal nya uttryck. Det är bl.a. fråga om ut- trycken behörig myndighet, hemland, rådgivning och utländsk kreditför- medlare från ett land inom EES.

Förklaringen av uttrycken behörig myndighet, hemland och kreditför- medlare från ett land inom EES bör utformas i linje med direktivet och ges en tydligare koppling till direktivet. Ett skäl för det är att det av kon- sumentskyddsskäl bör undvikas att en kreditförmedlare från ett land inom EES, som är upptagen i ett register som tillkommit före bolåne-

Prop. 2015/16:197

119

Prop. 2015/16:197 direktivet, kan verka i Sverige utan krav på tillstånd med stöd av den nya lagen innan direktivet har genomförts i kreditförmedlarens hemland.

Utredningen föreslår att begreppet rådgivning ska definieras och att definitionen införs i konsumentkreditlagen. Regeringen föreslår dock att bestämmelser om ersättningssystem och rådgivningens standard ska genomföras på samma sätt som andra näringsrättsliga bestämmelser i direktivet, dvs. i den nya lagen. Av det skälet bör definitionen av själva begreppet lämpligen också placeras i den lagen (se avsnitt 6.12). Den närmare innebörden av begreppet rådgivning behandlas i avsnitt 9.3.

Den som har tillstånd för verksamhet med bostadskrediter får också ägna sig åt andra konsumentkrediter

Många av de kreditgivare och kreditförmedlare som inte är kreditinstitut och som hanterar konsumentkrediter omfattas i dag av tillståndsplikt en- ligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Förutsättningarna för tillstånd enligt den lagen motsvarar i stora delar de krav som föreslås i den nya lagen om verksamhet med bostadskrediter. Den nya lagen uppställer dessutom ytterligare krav för dem som ägnar sig åt bostads- krediter. Regeringen föreslår därför att företag som har tillstånd att lämna eller förmedla bostadskrediter också ska ha möjlighet att hantera andra konsumentkrediter utan särskilt tillstånd enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Dessa ska alltså utan särskilt tillstånd kunna syssla med andra konsumentkrediter än bostadskrediter, men för verksamhet med sådana konsumentkrediter ska lagen om viss verk- samhet med konsumentkrediter i övrigt gälla, t.ex. reglerna om krav på verksamheten och tillsyn.

Finansinspektionen vill att det klargörs att ett företag som har tillstånd till kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter enligt den nya lagen endast har rätt att utöva motsvarande verksamhet avseende andra konsumentkrediter utan särskilt tillstånd enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. Den som t.ex. har tillstånd till kreditgivning en- ligt den nya lagen ska alltså inte ha rätt att ägna sig åt kreditförmedling av andra konsumentkrediter än bostadskrediter. På motsvarande sätt ska den som har tillstånd till kreditförmedling enligt den nya lagen inte kunna ägna sig åt kreditgivning enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter utan särskilt tillstånd. Enligt regeringens mening tar synpunkten närmast sikte på hur lagen om viss verksamhet med kon- sumentkrediter ska tillämpas när det gäller verkan av tillstånd enligt andra lagar, bl.a. den nu föreslagna lagen. Den frågan kan inte behandlas inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ska den som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet anmäla det till Finansinspek- tionen. Undantag görs för vissa företag som regleras enligt annan lag- stiftning. I och med att de företag som ägnar sig åt bostadskrediter enligt den nya lagen kommer att behöva tillstånd från Finansinspektionen finns det inget behov av att dessa företag dessutom anmäler sig enligt lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, ett undantag från anmälnings-

plikten för de företag som kommer att regleras av den nya lagen.

120

Andra lagändringar till följd av att en ny näringsrättslig lag införs

Prop. 2015/16:197

De företag som driver verksamhet enligt den nya lagen bör, liksom andra aktörer på finansmarknadsområdet, omfattas av regler som syftar till att motverka penningtvätt och finansiering av terrorism. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, vissa ändringar i lagen (2009:62) om åt- gärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism som innebär att den lagen ska gälla för aktörer som driver verksamhet enligt den nya lagen på samma sätt som den gäller för aktörer som driver verksamhet enligt t.ex. lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter.

I lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. finns särskilda bestäm- melser om verksamhet som bedrivs i Sverige via en filial. I lagen finns en uppräkning över andra lagar som gäller för en filials verksamhet. I och med att utländska näringsidkare kommer att kunna ägna sig åt kreditgiv- ning eller kreditförmedling av bostadskrediter i Sverige genom en filial, bör den lagen innehålla en hänvisning även till den nya lagen om verksamhet med bostadskrediter.

Som utredningen föreslår bör det även göras vissa ändringar i kredit- upplysningslagen (1973:1173) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), se vidare avsnitt 9.10 respektive 10.8.

9.2Förutsättningar för svenska kreditgivare och kreditförmedlare

Regeringens förslag: För svenska kreditgivare och kreditförmedlare ska det krävas tillstånd för att driva sådan verksamhet med kreditgiv- ning eller kreditförmedling som lagen omfattar. Tillstånd ska dock inte behövas för kreditförmedling som sker vid enstaka tillfällen i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestäm- melser i lag eller annan författning eller av etiska regler.

Tillstånd ska endast få ges till ett svenskt företag i form av ett aktie- bolag, en ekonomisk förening eller ett försäkringsföretag.

Tillstånd ska ges om

bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot lagen eller någon annan författning av betydelse för den planerade verksamheten och i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av verksamheten,

det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar före- tagets verksamhet,

den som har eller kan förväntas komma att få ett kvalificerat inne- hav i företaget bedöms som lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, och

den som ska ingå i företagets styrelse eller vara verkställande direktör, eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

För tillstånd till kreditförmedling ska det dessutom krävas att före- taget har sitt huvudkontor i Sverige och att företaget omfattas av en ansvarsförsäkring.

121

Prop. 2015/16:197 Om företaget har eller kan förväntas komma att få en nära förbind- else med någon annan, ska tillstånd få ges bara om förbindelsen inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

Företagets bolagsordning eller stadgar ska godkännas i samband med beslutet om tillstånd. Om ett företag, som har tillstånd, gör änd- ringar i bolagsordning eller stadgar ska det ansöka om godkännande av ändringarna. Ändringarna får inte registreras innan de har godkänts.

Om ägarförändringar sker i ett företag som är en kreditgivare eller kreditförmedlare, ska bestämmelserna om ägarprövning i 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse tillämpas. Det gäller dock inte för ett företag som omfattas av motsvarande bestämmelser om ägarprövning enligt annan lag.

Tillståndsprövningen ska hanteras av Finansinspektionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få

meddela föreskrifter om vilket innehåll en ansökan om tillstånd enligt lagen ska ha, om de krav som ska gälla avseende insikt och erfarenhet för deltagande i ledningen för en kreditförmedlare och om ansvars- försäkring för kreditförmedlare.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock en uttrycklig regel om att det ska vara en förutsättning för tillstånd att företaget inte är försatt i konkurs eller likvidation. Utredningen lämnar vidare inget förslag om att försäkrings- företag ska kunna få tillstånd till kreditgivning eller kreditförmedling och förhåller sig följaktligen inte till hur 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas för de företagen eller andra företag som redan omfattas av motsvarande regler. När det gäller andra företag föreslår utredningen att 14 kap. i lagen om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas fullt ut.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Förvaltningsrätten i Stockholm vill att det förtydligas vilka kreditförmedlingsfall som omfattas av undan- taget från tillståndsplikten för kreditförmedling. Finansinspektionen anser att inte alla paragrafer i 14 kap. lagen om bank och finansierings- rörelse bör vara tillämpliga vid ägarförändringar i de aktuella företagen. Enligt Fastighetsmäklarförbundet förekommer det att mäklare är invol- verade i köparens val av kreditgivare och upptagande av lån utan att det är fråga om kreditförmedling enligt direktivet. Om verksamheten i en- staka fall skulle vara mer omfattande, menar förbundet att den ändå inte är tillståndspliktig eftersom det finns ett tillämpligt undantag från till- ståndskravet för kreditförmedlare. Även Mäklarsamfundet framför lik- nande synpunkter. Sveriges advokatsamfund påtalar att det enligt för- slaget inte i sig är ett hinder mot tillstånd att företag är i företagsrekon- struktion och att lagen om företagsrekonstruktion inte undantar kredit- givare och kreditförmedlare från sitt tillämpningsområde. Advokat- samfundet ifrågasätter även att en kreditgivares bolagsordning ska prövas av Finansinspektionen. Svensk Försäkring anser att försäkringsföretag bör ha möjlighet att lämna och förmedla krediter utan särskilt tillstånd eller i vart fall att även försäkringsföretag ska ha möjlighet att ansöka om

tillstånd för sådan verksamhet. Länsförsäkringar AB delar uppfattningen

122

att försäkringsföretag inte ska omfattas av någon särskild tillståndsplikt

Prop. 2015/16:197

för verksamhet med bostadskrediter.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Tillståndsplikt för verksamhet med bostadskrediter

 

I detta avsnitt behandlas förutsättningarna för svenska företag att bedriva

 

verksamhet med kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter

 

till konsumenter i Sverige. Frågor om förutsättningarna för dessa företag

 

att bedriva verksamhet utomlands eller för utländska företag att bedriva

 

verksamhet här behandlas i avsnitt 9.11 och 9.12.

 

Som framgår av avsnitt 9.1 gäller enligt bolånedirektivet att det ska

 

föreskrivas tillståndsplikt för verksamhet med kreditgivning och kredit-

 

förmedling och att kreditinstituten undantas från tillståndsplikten.

 

Några undantag från tillståndsplikten avseende kreditgivare framstår

 

inte som lämpliga eller möjliga (jfr artikel 35). För det första förutsätter

 

direktivet att alla som ägnar sig åt verksamhet med bostadskrediter ska

 

vara antingen kreditinstitut eller föremål för någon annat lämpligt

 

godkännandeförfarande. För det andra framstår det som en god ordning

 

att Finansinspektionen får kännedom om vilka företag som har för avsikt

 

att bedriva verksamhet med bostadskrediter innan verksamheten inleds.

 

Bostadskrediter är av sådan betydelse för hushållens ekonomi att det

 

finns särskilt starka skäl att upprätthålla god ordning på den marknaden. I

 

huvudsak invänder inte heller remissinstanserna mot förslaget i denna

 

del.

 

Bolånedirektivet ställer också krav på medlemsstaterna att införa ett

 

system med tillståndsplikt för kreditförmedlarna (artikel 29.1). För

 

kreditförmedlarna finns det emellertid vissa möjligheter att göra undan-

 

tag från tillståndskravet. Bestämmelserna i artikel 29 om tillstånd för

 

kreditförmedlare gäller nämligen inte för kreditinstitut och inte för andra

 

finansinstitut som enligt nationell lagstiftning omfattas av en motsvar-

 

ande auktorisations- eller övervakningsordning (artikel 29.9). Kredit-

 

instituten undantas från lagens krav på tillstånd och kommer att ha möj-

 

lighet att bedriva verksamhet med kreditförmedling utan tillstånd enligt

 

denna lag. De andra finansinstitut som avses i artikeln skulle i och för sig

 

kunna undantas från tillståndskravet. Regeringen delar emellertid utred-

 

ningens bedömning att det saknas skäl att undanta dessa företag från

 

tillståndsplikten. Skälen för detta är desamma som för att sätta kredit-

 

givare under tillstånd. I sammanhanget bör det också framhållas att

 

direktivet är ett minimidirektiv och inte hindrar att även dessa företag

 

ställs under tillståndsplikt.

 

Svensk Försäkring och Länsförsäkringar AB anser dock att det inte i

 

den nya lagen bör krävas tillstånd för försäkringsföretag utan dessa

 

företag bör även fortsättningsvis få driva verksamhet med konsument-

 

krediter utan särskilt tillstånd. Svensk Försäkring framhåller dock att

 

verksamhet med kreditgivning till fysiska personer mot säkerhet i bostad

 

enligt praxis inte får utvecklas till en allmän låne- eller finansierings-

 

rörelse. Även Finansinspektionen anser att försäkringsföretag ska undan-

 

tas från tillståndsplikt men utifrån uppfattningen att det kan diskuteras

 

om försäkringsföretag får ägna sig åt sådan verksamhet som avses med

 

den nya lagen eftersom den kan anses vara försäkringsfrämmande.

123

Prop. 2015/16:197 Regeringen anser att skälen för ett tillståndskrav gör sig gällande även för försäkringsföretag. Ett sådant krav innebär dels att Finansinspek- tionen särskilt uppmärksammas när försäkringsföretag driver verksamhet med bostadskrediter, dels att Finansinspektionen inom ramen för till- ståndsprövningen kan bedöma om företaget ska få ägna sig åt just denna typ av verksamhet. Dessutom kan det diskuteras om ett sådant undantag som remissinstanserna efterfrågar är förenligt med bolånedirektivets krav om godkännande av kreditgivare (se artikel 35). Regeringen delar därför utredningens bedömning att alla som driver verksamhet med bostads- krediter (och inte är kreditinstitut) måste ha tillstånd för sin verksamhet.

En annan möjlighet till undantag från kravet på tillstånd finns i artikel 29.8. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa artikel 29 för kreditförmedling som sker tillfälligt i samband med annan yrkesmässig verksamhet som regleras av bestämmelser i lag eller annan författning eller av etiska regler som avser yrkesverksamheten i fråga. De som i första hand kan komma i fråga för sådana undantag torde vara advokater och skatterådgivare. Regeringen delar utredningens bedömning att denna möjlighet till undantag från tillståndskraven bör utnyttjas. Det förefaller vara onödigt betungande att kräva att dessa aktörer ska ansöka om ett särskilt tillstånd hos Finansinspektionen för den händelse de i sin verk- samhet vid enstaka tillfällen skulle behöva förmedla en bostadskredit. De aktörer som undantas från tillståndsplikten för kreditförmedling vid enstaka tillfällen bör dock följa andra bestämmelser i lagen (t.ex. 4 kap.).

Fastighetsmäklarförbundet och Mäklarsamfundet anför att fastighets- mäklare som är involverade i köparens val av kreditgivare och upp- tagande av lån inte bör anses vara kreditförmedlare i lagens mening och i vart fall bör deras agerande anses rymmas i undantagsbestämmelsen. Regeringen konstaterar att det inte finns något särskilt undantag för fastighetsmäklare. Avgörande för om någon faller inom definitionen av begreppet kreditförmedling är vilka åtgärder som vederbörande vidtar. Den som endast introducerar en konsument för en kreditgivare eller en kreditförmedlare utför dock inte kreditförmedling. Som organisationerna framhåller bör vidare en mäklare normalt omfattas av undantaget för kreditförmedling i enstaka fall, om en mäklare trots allt vid något tillfälle vidtar åtgärder som är att betrakta som kreditförmedling.

Förvaltningsrätten i Stockholm vill att det förtydligas vilka kreditför- medlingsfall som omfattas av undantaget från tillståndsplikten för kredit- förmedling och efterlyser mer vägledning om innebörden av uttrycken enstaka fall och mer regelbunden basis. I författningskommentaren görs vissa uttalanden om innebörden. Hur bestämmelserna i detta avseende närmare ska tolkas får avgöras i rättstillämpningen, ytterst av EU-dom- stolen.

Några utgångspunkter för bedömningen av tillståndskraven

För kreditgivare anges i bolånedirektivet endast att ett lämpligt tillstånds- förfarande ska införas. Vad gäller kreditförmedlare uppställer direktivet däremot ett antal krav för godkännande (artikel 29.2). En kreditför- medlare ska omfattas av en ansvarsförsäkring och kreditförmedlaren ska ha gott anseende samt lämplig kunskap och kompetens. Ytterligare krav

124

kan ställas på de aktuella företagen, eller deras ägare, i nationell rätt (jfr skäl 69).

Regeringen anser att det bör beaktas vilka villkor som ställs för till- stånd när det gäller annan liknande verksamhet. Som utredningen be- dömer bör bl.a. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter utgöra utgångspunkt för villkoren för tillstånd för verksamhetsutövare som driver verksamhet med bostadskrediter. Vidare bör villkoren så långt som möjligt överensstämma för kreditgivare och kreditförmedlare. Be- stämmelserna om tillståndsfrågorna kommer dock i sak inte vara helt överensstämmande för verksamhet med kreditgivning respektive kredit- förmedling. Kreditgivare ägnar sig inte alltid åt kreditförmedling och vice versa. Det finns därför anledning att föra in reglerna i varsitt kapitel i lagen.

Tillstånd förutsätter att verksamheten drivs i vissa bolagsformer

En fråga är om både fysiska och juridiska personer ska kunna lämna eller förmedla bostadskrediter. Bolånedirektivet tillåter att medlemsstaterna ställer krav på viss juridisk form för verksamheten (skäl 69). Utredningen föreslår att ett villkor för tillstånd för en svensk kreditgivare eller kredit- förmedlare av bostadskrediter ska vara att verksamheten bedrivs i ett aktiebolag eller i en ekonomisk förening. Detta motsvarar kraven i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter. De företag som redan är etablerade på marknaden kan alltså ansöka om tillstånd utan att behöva bilda nya bolag. Enligt de båda lagarna finns det emellertid särskilda bestämmelser som gäller för försäkringsföretag och som innebär att dessa företag inte behöver ansöka om tillstånd för att bedriva verksamhet som avses i lagarna. Detta inne- bär bl.a. att det i dag finns ömsesidiga försäkringsföretag som ägnar sig åt kreditförmedling i förhållande till en koncernintern bank. Enligt regeringens bedömning saknas det anledning att hindra sådana försäk- ringsföretag från att ansöka om tillstånd till kreditgivning eller kreditför- medling enligt den föreslagna lagen om verksamhet med bostadskrediter. Utrymmet för försäkringsföretag att ägna sig åt bostadskrediter styrs av bl.a. försäkringsrörelselagen (2010:2043) och dess förbud mot försäk- ringsfrämmande verksamhet. (Se prop. 2009/10:246 s. 444.)

Regeringen föreslår därför att tillstånd ska kunna ges till ett aktiebolag, en ekonomisk förening eller ett försäkringsföretag. Det kommer däremot inte vara tillåtet för andra, t.ex. fysiska personer eller enskilda bolag, att ägna sig åt kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter. Ett förbud för fysiska personer att ägna sig åt yrkesmässig kreditgivning har den fördelen att det försvårar för kriminella organisationer att ägna sig åt denna verksamhet (jfr prop. 2013/14:107 s. 45).

Andra allmänna krav på det tillståndssökande företaget

En ytterligare förutsättning för tillstånd bör enligt utredningen vara att företaget inte är försatt i konkurs eller likvidation. En sådan förutsättning brukar dock inte förekomma för tillstånd i det näringsrättsliga regelverket. Konkurs eller likvidation brukar i stället vara ett skäl för återkallelse av tillståndet (se t.ex. 15 kap. 3 § första stycket lagen om

Prop. 2015/16:197

125

Prop. 2015/16:197

126

bank- och finansieringsrörelse och 22 § första stycket 6 lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter). Även bolånedirektivet anger att ett tillstånd bör återkallas om ett företag försätts i konkurs eller likvidation (jfr artikel 33.1 d). Utredningen föreslår också att en sådan regel införs i lagen (se även prop. 2013/14:107 s. 64 f.). Det framstår då närmast som självklart att ett företag som är i konkurs eller likvidation inte kan få ett tillstånd och det finns inget behov av att detta kommer till uttryck i lag- texten. Regleringen bör i denna del utformas på liknande sätt som i andra lagar på finansmarknadsområdet.

Utredningen föreslår vidare att ett villkor för tillstånd ska vara att det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar företagets verk- samhet. Motsvarande bestämmelser finns i flera andra lagar på finans- marknadsområdet (se t.ex. 6 § första stycket 2 lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och 3 kap. 2 § första stycket 2 lagen om bank- och finansieringsrörelse). Regeringen anser att en bestämmelse av den innebörden bör införas även i den nya lagen.

Tillstånd förutsätter vissa krav på bolagsordning eller stadgar

I andra lagar på finansmarknadsområdet uppställs som villkor för till- stånd vissa krav på bolagsordning eller stadgar. En förutsättning för till- stånd är då att företagets bolagsordning eller stadgar inte strider mot lagen eller någon annan författning av betydelse för den planerade verk- samheten och i övrigt innehåller de särskilda bestämmelser som behövs med hänsyn till omfattningen och arten av verksamheten. Bolagsord- ningen eller stadgarna ska också godkännas i samband med tillstånds- givningen. En tillståndshavare som har beslutat att ändra sin bolags- ordning eller sina stadgar ska ansöka om godkännande av ändringen. Av bolagsordningen eller stadgarna bör det bl.a. framgå under vilka förut- sättningar kreditgivningen kommer att ske.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter att en prövning av bolagsordning eller stadgar ska ske från Finansinspektionens sida. Att bolagsordningen eller stadgarna blir föremål för Finansinspektionens prövning ger dock ett bättre beslutsunderlag och ökar förutsättningarna för inspektionen att få till stånd en ändamålsenlig prövning av tillståndsärendet. Att även ändringar ska underställas Finansinspektionen ger bättre möjligheter till fortlöpande granskning och motverkar att bolagsordningens utformning anpassas inför tillståndsprövningen för att senare ändras på ett sätt som motverkar kvaliteten i verksamhet. Regeringen delar sammanfattningsvis utredningens bedömning att bestämmelser av detta slag bör finnas även i den nya lagen. I likhet med vad som gäller enligt lagen om viss verk- samhet med konsumentkrediter bör det även föreskrivas att ändringar av bolagsordning eller stadgar inte får registreras innan de har godkänts (jfr prop. 2013/14:107 s. 55).

Tillstånd förutsätter att ägare och ledning i företaget är lämpliga

Det finns krav i bolånedirektivet på att ledningen, bl.a. styrelsemedlem- mar hos kreditförmedlare som är juridiska personer, ska ha gott anseende (artikel 29.2 b). Det anges vidare att ett minimikrav ska vara att de inte finns i kriminalregistret eller i annat motsvarande nationellt register för

allvarliga brott med anknytning till egendomsbrott eller andra brott i samband med ekonomisk verksamhet. Ledningspersonerna får inte heller tidigare ha försatts i konkurs, såvida de inte har blivit rehabiliterade i enlighet med nationell rätt.

I 3 kap. 2 § första stycket 4 lagen om bank- och finansieringsrörelse och 6 § 4 lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter finns be- stämmelser om att ledningen ska vara lämplig för att tillstånd ska med- delas enligt de lagarna (se bl.a. prop. 2013/14:107 s. 47 f. och 82 f.). Utredningen bedömer att den lämplighetsbedömning som föreskrivs i dessa lagar och som normalt förekommer i lagar på finansmarknadsom- rådet uppfyller direktivets krav i fråga om gott anseende. Regeringen delar den bedömningen. Det bör införas motsvarande bestämmelser i den nya lagen både när det gäller tillstånd till kreditgivning och kredit- förmedling.

Bolånedirektivet ställer inte som villkor för tillstånd att ägarprövning genomförs, dvs. att det görs en bedömning av om den som har ett kvalifi- cerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Regler om en sådan lämplighetsprövning finns dock i närbesläktade lagar (3 kap. 2 § första stycket 3 lagen om bank- och finansieringsrörelse och 6 § 3 lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter). Behovet av ett högt konsumentskydd, sunda företag och av enhetliga regler medför att regler med detta innehåll bör införas även i den nya lagen. Finansinspektionen ska alltså göra en lämplighets- prövning av den som har eller kan förväntas få ett kvalificerat innehav i företaget. Det bör i den nya lagen också införas en definition av begrep- pet kvalificerat innehav. Reglerna om ägarprövning bör vara desamma för kreditgivare och kreditförmedlare.

Utredningen föreslår vidare att det i lagen ska föreskrivas om förnyad prövning av ägarnas lämplighet, om ägarförändringar sker efter det att tillstånd meddelats. Bestämmelser av den innebörden finns i andra lagar på finansmarknadsområdet, t.ex. 10 § lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, där det föreskrivs att bestämmelserna om ägarpröv- ning i kreditinstitut i 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även för företag som driver verksamhet enligt lagen. Finans- inspektionen anser att hänvisningen till 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse är oklar eftersom vissa närmare angivna bestämmel- ser i det kapitlet inte kan vara tillämpliga. Regeringen anser dock att de flesta bestämmelser i 14 kap. i lagen om bank- och finansieringsrörelse bör vara tillämpliga även vid ägarprövning beträffande företag som har tillstånd enligt den nya lagen. Det är lämpligt att reglerna om bl.a. kapi- talkrav för ägarna och vissa bestämmelser om tidsfrister gäller, även om de har sin grund i andra EU-rättsakter. Däremot bör inte bestämmelserna i 14 kap. 2 a § om samrådsförfarande gälla, vilket bör framgå av lagen.

Som framgår ovan föreslår regeringen att försäkringsföretag ska ha möjlighet att ansöka om tillstånd till kreditgivning eller kreditförmedling av bostadskrediter. För dessa företag finns det redan i försäkringsrörelse- lagen bestämmelser om ägarprövning som motsvarar 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det kan också förekomma att andra före- tag på finansmarknaderna ansöker om tillstånd enligt den nya lagen om verksamhet med bostadskrediter. Det framstår som onödigt betungande att kräva att ägarförändringar i sådana företag ska prövas både enligt den

Prop. 2015/16:197

127

Prop. 2015/16:197

128

nya lagen och enligt den lag som gäller för ett sådant företags kärnverk- samhet. Regeringen föreslår därför att hänvisningen till bestämmelserna om ägarprövning i 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse i lagen om verksamhet med bostadskrediter inte ska gälla för företag som omfattas av motsvarande bestämmelser om ägarprövning enligt annan lag.

Tillstånd förutsätter att ledningen i företaget har lämplig kompetens

I bolånedirektivet anges att medlemmar i styrelsen hos en kreditförmed- lare som är en juridisk person ska ha lämpliga kunskaper och kompetens för att kreditförmedlaren ska kunna få tillstånd till sin verksamhet. Hem- medlemsstaten ska fastställa den lämpliga nivån för kunskaper och kompetens i enlighet med principerna i bilaga III till direktivet (artikel 29.2 c).

Direktivets krav bör genomföras med beaktande av motsvarande krav i andra lagar för liknande verksamhet. I sammanhanget är lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter, lagen om bank- och finansierings- rörelse och lagen (2005:405) om försäkringsförmedling av intresse, där det finns krav på att ledningen ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet. Detta begrepp innefattar ett krav på tillräcklig kunskap (jfr 2004/05:133 s. 73). Genom att föra in ett sådant tillståndskrav i den nya lagen genom- förs delvis direktivets krav på kunskap och kompetens för ledande befatt- ningshavare. För att helt genomföra direktivets krav, inklusive bilaga III, bör det också finnas möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om de krav på insikt och erfarenhet som ska gälla för deltagande i ledningen av en kreditförmedlare.

Även för kreditgivare bör tillståndsprövningen innefatta en kontroll av de ledande befattningshavarna. Liksom i annan näringsrättslig lagstift- ning bör det krävas att dessa ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet. Kraven bör utformas i linje med regler i närliggande lagar. Bestämmel- serna i denna del anknyter inte till några direktivsbestämmelser och det saknas anledning att utveckla kraven på kunskap och kompetens i ledningen hos en kreditgivare i föreskrifter.

Tillstånd till verksamhet med kreditförmedling förutsätter huvudkontor i Sverige och ansvarsförsäkring

Enligt artikel 29.5 i bolånedirektivet är medlemsstaterna skyldiga att se till att en kreditförmedlare som är en juridisk person har sitt huvudkontor i den medlemsstat där den har sitt säte, eller, om den juridiska personen inte har ett säte, har sitt huvudkontor där den bedriver sin huvudsakliga verksamhet. Liknande krav ställs i andra EU-rättsakter, t.ex. Europa- parlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG (MiFID I). Det kravet har genomförts i svensk rätt genom att det uppställs ett krav på huvudkontor i Sverige som förutsättning för att få tillstånd att driva värdepappersrörelse (3 kap. 1 § första stycket 1 lagen [2007:528] om värdepappersmarknaden). Det saknas, enligt regeringens bedömning,

anledning att hantera frågan annorlunda i fråga om kreditförmedlare. Ett svenskt aktiebolag, en svensk ekonomisk förening eller ett svenskt försäkringsföretag som ansöker om tillstånd att bedriva kreditför- medlingsverksamhet ska alltså ha sitt huvudkontor beläget här i landet.

Vidare krävs enligt artikel 29.2 a i bolånedirektivet att en kreditför- medlare ska omfattas av en ansvarsförsäkring avseende skadeståndsan- svar på grund av fel eller försummelse i verksamheten. Även detta krav bör införas som en förutsättning för tillstånd till kreditförmedlingsverk- samhet och en bestämmelse med den innebörden föreslås.

Kommissionen ska enligt direktivet meddela närmare bestämmelser om hur en sådan försäkring ska utformas. Regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer bör därför ges möjlighet att meddela när- mare föreskrifter om ansvarsförsäkring. Sådana föreskrifter kan bl.a. avse under vilken tid ansvarsförsäkringen ska gälla och vilka belopp som ska täckas av ansvarsförsäkringen.

Utredningen föreslår inte att krav på huvudkontor och ansvarsför- säkring ska gälla för kreditgivare. Det finns ingen skyldighet att ställa dessa villkor enligt bolånedirektivet och ingen remissinstans har efter- frågat det. Några skäl för sådana villkor för kreditgivares tillstånd har inte framkommit. Regeringen ansluter sig därför till utredningens bedöm- ning i denna del, dvs. att villkoren endast ska gälla för kreditförmedlare.

Nära förbindelser med andra företag får inte hindra en effektiv tillsyn

I andra lagar på finansmarknadsområdet finns bestämmelser om nära för- bindelser. Tillstånd får endast ges om företagets befintliga eller förvän- tade förbindelser med någon annan inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget. Tillsynen över företaget ska alltså inte försvåras genom att det ingår i en svåröverskådlig företagsgrupp (jfr prop. 2013/14:107 s. 50). En regel av detta slag bör införas i den nya lagen som villkor för tillstånd både för kreditgivare och kreditförmedlare.

Tillståndsprövningen ska hanteras av Finansinspektionen

Utredningen föreslår att Finansinspektionen ska hantera tillståndsfrågor enligt den nya lagen. Regeringen delar utredningens bedömning. Detta motsvarar vad som redan gäller tillstånd enligt lagen om viss verksamhet med konsumentkrediter och lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Finansinspektionen ska alltså vara den myndighet som lämnar tillstånd till kreditgivning och kreditförmedling enligt den nya lagen. Ett tillstånd från Finansinspektionen att bedriva verksamhet med kreditgivning eller kreditförmedling ska också ge rätt att bedriva rådgivningsverksamhet (se vidare avsnitt 9.3).

Bemyndigande om uppgifter i ansökan om tillstånd

För att kunna pröva om det finns förutsättningar för att ge tillstånd att driva verksamhet behöver Finansinspektionen få närmare uppgifter om t.ex. ägarförhållanden och personer i ledningen samt underlag för att be- döma om det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas i enlighet med lagen och andra författningar som reglerar verksamheten. Sådant underlag kan utgöras av en verksamhetsplan, vars innehåll närmare kan preciseras i föreskrifter (jfr 2 kap. 8–14 §§ i Finans-

Prop. 2015/16:197

129

Prop. 2015/16:197 inspektionens föreskrifter och allmänna råd om viss verksamhet med konsumentkrediter [FFFS 2014:8]).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför ges möjlighet att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som behöver lämnas i samband med en ansökan om tillstånd. Bemyndigandet bör avse ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet enligt lagen, tillstånd att i vissa fall etablera sig utomlands och tillstånd till vissa förvärv i enlighet med bestämmelserna i 14 kap. 1 och 2 §§ lagen om bank- och finansi- eringsrörelse. Regeringen lämnar därför ett sådant förslag.

Särskilda regler om anknutna kreditförmedlare och utsedda representanter bör inte införas

I bolånedirektivet finns två medlemsstatsoptioner som innebär att med- lemsstaterna kan införa särskilda förfaranden för godkännande och regi- strering av anknutna kreditförmedlare och utsedda representanter.

Medlemsstaterna får tillåta att sådana anknutna kreditförmedlare som avses i artikel 4.7 a godkänns av de behöriga myndigheterna genom den kreditgivare för vars räkning den anknutna kreditförmedlaren agerar (artikel 30). Artikel 4.7 a tar sikte på sådana kreditförmedlare som verkar som ombud för och under fullt och ovillkorligt ansvar av endast en kre- ditgivare. Regleringen innebär att den anknutna kreditförmedlaren inte behöver godkännas direkt av en myndighet, utan att kreditgivaren är an- svarig för och kontrollerar att den anknutna kreditförmedlaren uppfyller kraven i direktivet. En liknande reglering finns för försäkringsförmedlare (2 kap. 4 § lagen [2005:405] om försäkringsförmedling).

Bolånedirektivet föreskriver också en möjlighet att undanta anknutna kreditförmedlare från kravet på ansvarsförsäkring, vilket innebär att kre- ditgivare i stället tillhandahåller försäkringen (artikel 29.2 a).

Medlemsstaterna får vidare besluta att tillåta att en kreditförmedlare utser representanter (s.k. utsedda representanter, se artikel 31). En utsedd representant är en fysisk eller juridisk person som utövar kreditförmed- ling. Han eller hon är ombud för och agerar under fullt och ovillkorligt ansvar av endast en kreditförmedlare (artikel 4.8). Systemet med utsedda representanter kan liknas vid det som gäller för anknutna ombud enligt MiFID I (artikel 23) och 6 kap. lagen om värdepappersmarknaden.

Utredningen bedömer att Sverige inte bör utnyttja de möjligheter som ges i artiklarna 30 och 31. Remissinstanserna ifrågasätter inte detta. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning. De särskilda reg- lerna om anknutna kreditförmedlare och utsedda representanter bör såle- des inte genomföras i svensk rätt. Inte heller bör möjligheten att undanta anknutna kreditförmedlare från kravet på ansvarsförsäkring utnyttjas.

Konsekvensen av att det inte införs särskilda regler för anknutna kre- ditförmedlare som avses i artikel 4.7 a är att de behandlas på samma sätt som övriga kreditförmedlare. Genom att möjligheten i fråga om utsedda representanter inte utnyttjas kommer utsedda representanter inte att kunna utses i Sverige.

130

9.3

Rådgivning

Prop. 2015/16:197

Regeringens förslag: Som huvudregel ska bara de som har rätt att ägna sig åt kreditgivning eller kreditförmedling avseende bostads- krediter få tillhandahålla rådgivning beträffande sådana krediter.

Rådgivningen om bostadskrediter ska utgå från aktuella upplys- ningar om konsumentens ekonomiska och personliga situation samt önskemål och särskilda krav. Den som utför rådgivningen ska bedöma ett tillräckligt stort antal bostadskreditavtal. De bostadskreditavtal som rekommenderas ska vara lämpliga för konsumenten och rimlig hänsyn ska tas till de risker för konsumenten som kan uppstå under kredit- avtalets löptid.

En kreditgivare får inte utge sig för att tillhandahålla oberoende råd- givning. Detsamma gäller för kreditförmedlare som verkar som om- bud för eller har nära förbindelser med en kreditgivare. En oberoende rådgivare får inte ta emot ersättning i samband med rådgivningen från någon annan än konsumenten.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen

eller lämnar dem utan någon invändning. Förvaltningsrätten i Stockholm vill att det förtydligas vilka rådgivningsfall som omfattas av undantaget från förbudet mot rådgivning för andra än kreditgivare eller kreditför- medlare. Uppsala universitet anser att definitionen av begreppet rådgiv- ning är oklar. Konsumentverket bedömer att det kan vara svårt att skilja rådgivning från marknadsföring och att det finns en risk för att konsu- menten får betala för sådan information som näringsidkaren ändå är skyldig att lämna. Även Svenska Bankföreningen anser att det bör förtyd- ligas vad som utgör rådgivning och att information och förklaringar måste kunna lämnas utan att det blir fråga om rådgivning. Vidare anser Bankföreningen att rådgivning inte bör innefatta något krav på att ifråga- sätta det belopp som konsumenten önskar låna, om han eller hon har klarat kreditprövningen. Bankföreningen anser också att kravet på att vid rådgivning ta rimlig hänsyn till risker för konsumenten bör innefatta hän- syn till t.ex. att låntagaren går i pension, men inte arbetslöshet, skils- mässa och sjukskrivning. Finansinspektionen och Konsumentverket anser att det bör införas ett förbud mot provisioner vid rådgivning, oavsett om rådgivningen presenteras som oberoende eller inte.

Skälen för regeringens förslag

Bolånedirektivets krav

Vissa delar av bolånedirektivets krav på rådgivningstjänster genomförs i konsumentkreditlagen och behandlas i avsnitt 6.12. Det gäller krav på information och dokumentation. I den föreslagna lagen om verksamhet med bostadskrediter bör det dessutom införas bestämmelser som tar sikte på den standard som gäller för rådgivning. Direktivets krav i dessa delar innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att rådgivningstjänster bara tillhandahålls av kreditgivare, kreditförmedlare och utsedda representan-

ter (artikel 22.6). Den sistnämnda kategorin ska dock inte få verka i

131

Prop. 2015/16:197 Sverige (se avsnitt 9.2 och 9.12). Vissa undantag görs från denna huvud- regel, bl.a. för dem som ger rådgivning utan kommersiellt syfte eller till- fälligt. Enligt artikel 22 gäller vidare att rådgivningen ska grunda sig på tillräcklig information om konsumenten och ett tillräckligt stort produkt- utbud. Endast kreditavtal som är lämpliga för konsumenten får rekom- menderas.

Därutöver ges medlemsstaterna en möjlighet att förbjuda användningen av termer som rådgivning eller rådgivare. Ett sådant förbud kan omfatta kreditgivare och anknutna kreditförmedlare, dvs. aktörer som erbjuder ett begränsat produktutbud. Om medlemsstaterna inte inför ett sådant för- bud, måste de i stället fastställa vissa krav för vad som får kallas obe- roende rådgivning.

Medlemsstaterna har också möjlighet att införa en skyldighet för kreditgivare och kreditförmedlare att varna en konsument för kreditavtal som kan innebära en särskild risk.

Vad avses med rådgivning?

Enligt första ledet av bolånedirektivets definition av rådgivning innebär det tillhandahållande av personliga rekommendationer till en konsument avseende en eller flera kreditavtalstransaktioner. Denna del av definitio- nen överensstämmer väl med hur begreppet rådgivning används i svensk rätt (se prop. 2002/03:133 s. 13).

Enligt det andra ledet av definitionen i direktivet ska en rådgivnings- tjänst dessutom vara en verksamhet som är skild från beviljandet av en kredit och från kreditförmedlingsverksamhet. Det är enligt regeringens bedömning orimligt att tolka detta så att rekommendationer som ges i samband med en kundkontakt som syftar till och som faktiskt resulterar i beviljandet av en bostadskredit inte är rådgivning. En kund som får per- sonliga rekommendationer i samband med beviljandet av en kredit skulle då inte få någon information om förutsättningarna för rådgivningen. Det skulle inte heller gälla några kvalitetskrav för rådgivningen i dessa fall. Ur konsumentens perspektiv har det knappast någon betydelse om en re- kommendation ges skild från beviljandet av krediten eller i samband där- med. Det måste rimligen vara innehållet i rekommendationen som är det avgörande. Utformningen av det andra ledet av direktivets definition av rådgivning bör i stället uppfattas som ett förtydligande av att enbart ett erbjudande eller ett beviljande av en kredit inte utgör råd.

För att genomföra bolånedirektivets bestämmelser bör en definition av begreppet rådgivning införas i svensk rätt. Denna bör utformas enligt de resonemang som redovisas ovan och i huvudsak i enlighet med utred- ningens förslag. Rådgivning ska alltså avse personliga rekommendatio- ner till en konsument om bostadskreditavtal.

Uppsala universitet anser att denna definition är oprecis. Konsument- verket diskuterar också vad begreppet innebär och framhåller svårighet- erna att skilja rådgivning från marknadsföring. Myndigheten pekar på risken för att konsumenten får betala för sådan information som närings- idkaren ändå är skyldig att lämna. Svenska Bankföreningen diskuterar hur rådgivning förhåller sig till annan information som ska ges till konsu- menten.

132

Regeringen konstaterar att det inte alltid är uppenbart var gränsen går mellan rådgivning och andra kontakter som en näringsidkare har med en konsument. En grundläggande utgångspunkt är dock att det måste vara möjligt att uppfylla de krav på information och förklaringar som finns i lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter utan att det för den skull är fråga om rådgivning. Som Uppsala universitet framhåller kan inte heller beviljandet av ett lån i sig utgöra rådgivning. För att det ska vara fråga om rådgivning måste det vara fråga om en anpassad rekommen- dation som går utöver de grundläggande kraven på information som kon- sumenten ändå alltid ska ges. Det ska inte komma i fråga att en konsu- ment får betala för sådan information som han eller hon redan har rätt till. Regeringen föreslår att detta ska komma till uttryck genom en särskild bestämmelse i konsumentkreditlagen (avsnitt 6.1). De närmare gränserna för vad som utgör rådgivning får dock klarläggas i rätts- tillämpningen.

Tillståndsplikt för rådgivning

Som framgår ovan följer det av bolånedirektivet att som huvudregel får endast kreditgivare och kreditförmedlare tillhandahålla rådgivning om bostadskrediter. Detta måste följaktligen också framgå av svensk rätt.

Den nya lagen om verksamhet med bostadskrediter innebär att de som vill ägna sig åt yrkesmässig verksamhet med kreditgivning eller kredit- förmedling avseende bostadskrediter måste ansöka om tillstånd. Ett undantag gäller dock för kreditinstitut, som redan har tillstånd för sådan verksamhet enligt annan lagstiftning.

För att uppfylla direktivets krav anser regeringen att rätten att tillhan- dahålla kommersiell rådgivning avseende bostadskrediter bör förbehållas de näringsidkare som även får lämna eller förmedla bostadskrediter. Det ska alltså bara vara de som har tillstånd enligt den nya lagen eller de som har tillstånd som kreditinstitut som får tillhandahålla yrkesmässig råd- givning om bostadskrediter.

Direktivet möjliggör emellertid ett undantag från tillståndskravet för personer som utövar rådgivning om bostadskrediter tillfälligt och där råd- givningen sker i samband med annan reglerad yrkesmässig verksamhet. Sådana personer kan t.ex. vara advokater eller skatterådgivare. Utred- ningen föreslår att ett sådant undantag ska införas i lagen eftersom det framstår som onödigt betungande att kräva att dessa aktörer ska ansöka om tillstånd som kreditgivare eller kreditförmedlare bara för att de vid enstaka tillfällen i samband med sin yrkesutövning kan komma att lämna råd om bostadskrediter. Regeringen delar den bedömningen. Om rådgiv- ning om bostadskrediter tillhandahålls på regelbunden basis, måste dock även dessa aktörer ansöka om tillstånd. Förvaltningsrätten i Stockholm vill att det förtydligas vilka rådgivningsfall som omfattas av undantaget. Regeringen anser att tillämpningsområdet för bestämmelsen blir tyd- ligare om uttrycket vid enstaka tillfällen används i paragrafen. I övrigt får den närmare innebörden av bestämmelsen utvecklas i rättstillämpningen.

Direktivet medger även att undantag från kravet på tillstånd för råd- givning kan ges för personer som tillhandahåller offentliga eller frivilliga skuldrådgivningstjänster utan kommersiellt syfte eller för konkursförval- tare i samband med hanteringen av en existerande skuld.

Prop. 2015/16:197

133

Prop. 2015/16:197

134

Den föreslagna lagen omfattar endast yrkesmässig verksamhet. Det rådgivningsförbud som föreslås införas i lagen gäller alltså bara kommer- siell verksamhet och omfattar t.ex. inte kommunala skuldrådgivare. När det gäller en konkursförvaltare som förvaltar en kreditgivares eller kreditförmedlares verksamhet i konkurs, kommer han eller hon under av- vecklingen av verksamheten att fortsätta bedriva verksamheten med stöd av kreditgivarens eller kreditförmedlarens tillstånd. Om konkursför- valtaren i enstaka fall lämnar rådgivning i andra fall, omfattas han eller hon i regel av undantaget för tillfällig rådgivning som sker i samband med annan reglerad yrkesmässig verksamhet.

De föreslagna bestämmelserna innebär alltså att det i första hand är kreditgivare och kreditförmedlare som kan lämna råd. I viss utsträckning kan det därutöver förekomma att andra gör det. Bestämmelserna ska dock inte innebära att någon aktör måste tillhandahålla rådgivning. Kon- sumenten är knappast betjänt av en rätt att få råd, om en näringsidkare inte anser sig vara i en position att kunna lämna bra råd till konsumenten. Det är tvärtom viktigt att de råd som faktiskt lämnas håller en hög standard.

Den rätt till rådgivning som följer med ett tillstånd till kreditgivning eller kreditförmedling bör framgå av de tillståndsbeslut som meddelas av Finansinspektionen. Detta är viktigt inte minst mot bakgrund av att bolånedirektivet innebär en möjlighet att verka över gränserna.

Rådgivningens standard

I artikel 22.3 i bolånedirektivet uppställs vissa krav på rådgivningen. Sammanfattningsvis ska rådgivningen grunda sig på information om konsumenten och dennes önskemål. Vidare ska rådgivningen ta hänsyn till risker som kan uppstå för konsumenten under kreditavtalets löptid. Rådgivningen ska utgå från ett tillräckligt stort urval av kreditavtal, oav- sett om det gäller egna produkter eller produkter som erbjuds på mark- naden i stort. Rådgivaren ska endast föreslå lämpliga kreditavtal.

Några motsvarande bestämmelser om rådgivning beträffande bostads- krediter finns inte i svensk rätt. Utredningen föreslår att dessa direktivs- bestämmelser ska genomföras genom ändringar i konsumentkreditlagen (2010:1846). Regeringen bedömer dock att de aktuella bestämmelserna i huvudsak handlar om hur näringsidkaren ska organisera sin verksamhet för att se till att denna drivs i enlighet med största möjliga konsument- nytta (se avsnitt 9.1). Bestämmelserna om rådgivningens standard hör därför bättre hemma i den nya lagen om verksamhet med bostadskrediter.

Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen införs bestämmelser om rådgivningens standard i enlighet med vad som anges ovan. Rådgiv- aren ska alltså utifrån konsumentens situation och intressen samt ett tillräckligt urval av kreditavtal föreslå sådana kreditavtal som är lämpliga för konsumenten, med beaktande av de risker som kan uppkomma för konsumenten i framtiden. Det klargörs därigenom att konsumenten har rätt att få goda råd som baseras på ett adekvat underlag.

Förutsättningar för oberoende rådgivning

Enligt artikel 22.4 i bolånedirektivet gäller att om en medlemsstat inte förbjuder användningen av ordet råd eller rådgivning, ska den i stället

reglera vad som utgör oberoende rådgivning. De som ägnar sig åt obero- ende rådgivning ska bedöma ett tillräckligt stort antal kreditavtal på marknaden. Dessutom får dessa aktörer inte ta ersättning från någon eller några kreditgivare för rådgivningstjänsterna. Medlemsstaterna är dock fria att införa strängare regler.

Vid genomförandet av bolånedirektivets krav finns det anledning att ta ställning till två frågor – dels vilket utbud som oberoende rådgivning ska utgå ifrån, dels vilken ersättning som en oberoende rådgivare ska ha rätt till.

När det gäller frågan om produktutbudets omfattning föreslår utred- ningen att en oberoende rådgivare inte ska ha med egna produkter eller produkter från närstående företag i sin rådgivning. Den som utger sig för att vara oberoende ska alltså inte tjäna på att rekommendera egna produkter framför andras. Detta ställningstagande framstår som rimligt när det gäller de bostadskrediter som nu är i fråga.

En kreditgivare har alltid egna produkter eftersom en kreditgivare per definition är den som lämnar en kredit. En kreditförmedlare förmedlar andras krediter och har alltså inte egna produkter att erbjuda konsumen- ten. En kreditförmedlare kan trots det ha en så nära anknytning till en eller flera kreditgivare att det av den anledningen finns skäl för kreditför- medlaren att rekommendera dessa kreditgivares produkter framför and- ras. Regeringen föreslår därför en reglering som innebär att varken en kreditgivare eller en kreditförmedlare som verkar som ombud för eller har nära förbindelser med en kreditgivare ska få utge sig för att tillhanda- hålla oberoende rådgivning.

I fråga om vilken ersättning rådgivaren ska ha rätt till föreslår utred- ningen att den som utger sig för att tillhandahålla oberoende rådgivning inte ska få ta emot ersättning från någon annan än konsumenten. Remiss- instanserna ställer sig överlag positiva till detta förslag. Finansinspek- tionen och Konsumentverket anser dock att det dessutom bör införas ett förbud mot provisioner vid all rådgivning, oavsett om denna presenteras som oberoende eller inte. Regeringen delar utredningens bedömning att en rådgivare som utger sig för att vara oberoende inte bör få ta emot ersättning från någon annan än konsumenten. Det skulle i praktiken vara mycket svårt att upprätthålla ett oberoende, om rådgivaren har ett eget in- tresse i förhållande till de råd som lämnas. Regeringen föreslår därför en sådan reglering. Det saknas dock beredningsunderlag för att inom ramen för detta lagstiftningsärende ta ställning till den större frågan om ett generellt provisionsförbud vid rådgivning beträffande bostadskrediter. Det finns dock anledning att följa effekterna av den reglering som nu in- förs och det kan finnas anledning att återkomma till den frågan, om det visar sig föreligga ett behov av en utökad reglering. Det finns i det sam- manhanget anledning att även beakta hur frågan hanteras nationellt och inom EU när det gäller andra finansiella områden.

Det behövs ingen särskild skyldighet att varna för risker

I artikel 22.5 i bolånedirektivet ges en möjlighet för medlemsstaterna att fastställa en skyldighet för kreditgivare och kreditförmedlare att varna konsumenten när ett kreditavtal kan medföra en särskild risk för konsu- menten.

Prop. 2015/16:197

135

Prop. 2015/16:197 Redan i dag följer det av god kreditgivningssed att näringsidkaren i vissa särskilda fall bör avråda konsumenten från att ingå ett kreditavtal (prop. 2009/10:242 s. 91). Av artikel 7.1 i bolånedirektivet, som nu före- slås genomföras i lagen om verksamhet med bostadskrediter (avsnitt 9.5), följer också att all verksamhet med bostadskrediter ska grunda sig på rimliga antaganden om riskerna för en konsuments situation under bo- stadskreditavtalets löptid. Dessutom innebär kreditprövningen att kredit- givaren eller kreditförmedlaren i de flesta fall gör ett ”stresstest” genom att räntan som ingår i den s.k. ”kvar-att-leva-på-kalkylen” sätts betydligt högre än dagsräntan. Detta görs för att hushållets förmåga att betala på lång sikt ska belysas. Det framgår även av Finansinspektionens allmänna råd om krediter i konsumentförhållande (FFFS 2014:11) att kreditgivaren bör informera konsumenten om att beräkningarna i en boendekostnads- kalkyl kan påverkas av ändrade räntenivåer.

Om näringsidkaren väljer att ge konsumenten råd, bör det alltså redan i dag vara en naturlig del av rådgivningen att särskilt uppmärksamma kon- sumenten på hur privatekonomin påverkas av ett bostadskreditavtal. Konsumenten bör upplysas om att förhållanden kan förändras över tid, både vad gäller kostnaden för krediten och andra förhållanden som på- verkar konsumentens förmåga att betala krediten. En sådan lagbestäm- melse som möjliggörs av direktivet riskerar mot denna bakgrund att leda till slutsatsen att kreditgivare eller kreditförmedlare inte behöver vara lika noggranna i sina upplysningar, om risken för konsumentens ekonomi inte är särskilt påtaglig. Regeringen delar därför utredningens bedömning att det inte ska införas någon särskild författningsreglering om skyldig- heten att varna på det sätt som anges i artikel 22.5 i direktivet.

9.4Uppdragsavtal

Regeringens förslag: Kreditgivare och kreditförmedlare som driver verksamhet enligt lagen ska ha möjlighet att uppdra åt någon annan att utföra visst arbete eller vissa operativa funktioner. En kreditförmed- lare får dock bara ge ett sådant uppdrag till en annan kreditförmedlare som har rätt att förmedla bostadskrediter. Uppdragsgivaren ska anmäla detta till Finansinspektionen. Om uppdraget avser funktioner som är av väsentlig betydelse, ska företaget ha särskilt ansvar för den verk- samhet som uppdragstagaren bedriver.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan om uppdragsavtal och vad en kreditgivare eller kreditförmedlare i övrigt ska iaktta när det gäller uppdragsavtal.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regering- ens. Utredningens förslag avser dock bara kreditgivare och utredningen föreslår en särskild bestämmelse om i vilken utsträckning en kreditgivare kan lämna ett uppdrag om kreditförmedling.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslagen utan invändning. Svenska Bankföreningen anser att bemyndig-

136

andet att meddela föreskrifter om uppdragsavtal är alltför vidsträckt och att regler om uppdragsavtal så lång som möjligt bör meddelas i lag.

Skälen för regeringens förslag: I näringsrättslig lagstiftning är det vanligt med bestämmelser som gäller möjligheterna för ett företag att uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete, s.k. uppdragsavtal. Syftet med sådana bestämmelser är bl.a. att undvika att tillståndspliktig verksamhet hanteras av någon annan än det företag som har tillstånd utan att tillsynsmyndigheten har kännedom om saken. Sådana uppdragsavtal ska därför anmälas till tillsynsmyndigheten. Uppdragsavtal avseende funktioner som är av väsentlig betydelse för verksamheten får ges bara under särskilda förutsättningar.

Utredningen föreslår att det införs särskilda bestämmelser om upp- dragsavtal även i den föreslagna lagen om verksamhet med bostadskre- diter. Förslaget innebär att en kreditgivare, men inte en kreditförmedlare, ska kunna lämna ett sådant uppdrag. Utredningen anser att i den utsträck- ning en kreditförmedlare vill delegera kreditförmedlingsuppgifter till någon annan, ska det ske genom direktivets system för utsedda represen- tanter. Sådana utsedda representanter ska registreras i särskild ordning och omfattas av kreditförmedlarens ansvarsförsäkring eller någon annan motsvarande garanti (artikel 31). Utredningen anser dock att utsedda rep- resentanter inte bör tillåtas i Sverige.

Regeringen delar utredningens bedömning att det bör finnas en möjlig- het för kreditgivare att lämna uppdragsavtal. Regeringen delar vidare ut- redningens bedömning att om en kreditförmedlare tillåts delegera kredit- förmedlingsuppgifter till någon annan än en kreditförmedlare, skulle det innebära ett kringgående av direktivets regelsystem om utsedda represen- tanter. Däremot anser regeringen att direktivet inte kan hindra att en kre- ditförmedlare lämnar ett uppdragsavtal till en annan kreditförmedlare, i och med att denne i så fall redan omfattas av en egen ansvarsförsäkring och är registrerad för egen räkning. Regeringen lämnar därför ett förslag om att kreditgivare ska kunna ingå uppdragsavtal. Vidare föreslås att en kreditförmedlare ska kunna ingå sådana avtal med andra kreditförmed- lare. Bestämmelsen om uppdragsavtal utformas med förebild i motsvar- ande regler i annan lagstiftning på finansmarknadsområdet.

Utredningen föreslår vidare en särskild bestämmelse om att en kredit- givare inte kan delegera kreditförmedlingsuppgifter till någon annan än en kreditförmedlare. En sådan bestämmelse framstår dock som över- flödig mot bakgrund av regeringens bedömning i fråga om möjligheten för en kreditförmedlare att delegera uppgifter. För att en kreditgivare ska kunna delegera kreditförmedlingsuppgifter måste kreditgivaren ha rätt att för egen del utföra sådana uppgifter. Kreditgivaren måste alltså även vara en kreditförmedlare.

Utredningen föreslår även att Finansinspektionen bör få möjlighet att närmare föreskriva vad som ska ingå i en anmälan om uppdragsavtal och även i övrigt vad ett företag, som avser att lämna sådana uppdragsavtal, ska iaktta. Svenska Bankföreningen anser att bemyndigandet om att med- dela föreskrifter om uppdragsavtal är alltför vidsträckt och att de rättsliga möjligheterna att ingå uppdragsavtal bör framgå av lag. Enligt regering- ens bedömning står bemyndigandet i huvudsaklig överensstämmelse med liknande bemyndiganden i andra lagar på finansmarknadsområdet (t.ex.

Prop. 2015/16:197

137

Prop. 2015/16:197 8 kap. 14 och 42 §§ lagen [2007:528] om värdepappersmarknaden). Det bör därför utformas i enlighet med utredningens förslag.

 

9.5

Ett övergripande hederlighetskrav

 

 

 

Regeringens förslag: Kreditgivare och kreditförmedlare ska i sin

 

verksamhet med bostadskrediter handla hederligt, rättvist, transparent

 

och professionellt med beaktande av konsumentens rättigheter och

 

intressen. Verksamheten ska grunda sig på information om konsumen-

 

tens förhållanden och särskilda krav och på rimliga antaganden om

 

riskerna för konsumenten under kreditavtalets löptid.

 

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få

 

meddela föreskrifter om vad en kreditgivare eller kreditförmedlare ska

 

iaktta för att uppfylla kravet på hederlighet m.m.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen

 

eller lämnar dem utan invändning. Sveriges riksbank anför att det i lagen

 

bör införas ett sundhetskrav motvarande det som gäller för kreditinstitut

 

och värdepappersinstitut, eftersom ett sådant krav har vidare innebörd än

 

ett hederlighetskrav och innebär att företagen ska handla på ett sådant

 

sätt att allmänhetens förtroende för marknaden i fråga upprätthålls.

 

Uppsala universitet efterlyser att det tydliggörs om lagtexten motsvarar

 

det sundhetskrav som finns i annan finansmarknadslagstiftning. Om

 

kravet har en annan innebörd, önskar universitet mer vägledning om

 

innebörden av begreppet rättvist. Svenska Bankföreningen anser att be-

 

myndigandet om att meddela föreskrifter om övergripande krav på verk-

 

samheten är alltför vidsträckt och gör det möjligt för myndigheten att

 

efter egen bedömning fylla ut lagbestämmelser, vilket inte bör vara syftet

 

med ett bemyndigande. Sveriges advokatsamfund anser att den före-

 

slagna laxtexten är oklar och dessutom går utöver vad direktivet kräver

 

genom att det föreskrivs att kreditgivare och kreditförmedlare ska till-

 

varata konsumentens intressen, medan det i direktivet stadgas att

 

aktörerna ska beakta konsumentens intressen. Advokatsamfundet fram-