Samarbetsregeringen har under sitt första år visat att man menar allvar med att stärka barns rättigheter och förbättra deras levnadssituation. FN:s barnkonvention ska bli lag och regeringens politik har ett tydligt fokus på jobb och utbildning. Eftersom barnfattigdom många gånger är barn som bär sina föräldrars utsatthet är jobb, utbildning och en starkare välfärd otroligt viktiga frågor för att bryta utvecklingen.
Genom den budget samarbetsregeringen nu också presenterat visar man även i enskilda sakfrågor att man bestämt sig för att hålla en hög profil och vill förbättra för barn och deras familjer på riktigt. Detta är en stor skillnad från de senaste 8 åren av borgerlig regering där man vägrade se den barnfattigdom som åter ökat i vårt land till följd av hög arbetslöshet, utförsäkringar och bristande trygghetssystem.
Att vara fattig i Sverige handlar inte i första hand om mat på bordet. Fattiga familjer bor sämre än andra, och i mer utsatta områden. Risken att drabbas av diabetes, fetma och hjärt- och kärlsjukdomar är högre. Barn som växer upp i ekonomiskt utsatta familjer har en mindre aktiv fritid och sämre möjligheter än andra barn. Så länge man inte kan välja sina föräldrar har vi ett gemensamt ansvar för barnen. Det ger barnfattigdomen en moralisk dimension som är långt mycket starkare jämfört med många andra problem. Det är en fråga om anständighet att ge alla barn bra och jämlika uppväxtvillkor. För fattigdom stänger igen dörrar, berövar barnen möjligheter och sänker vår gemensamma
potential. Förutom att barnfattigdom är något som vi socialdemokrater aldrig kan acceptera så handlar det om Sveriges framtida tillväxt.
I grunden är barnfattigdomen ett arbetsmarknads- och utbildningsproblem. Det finns strukturella orsaker till att arbetsmarknaden har förändrats, vilket betyder att den som för några decennier sedan hade haft relativt enkelt att få jobb idag har det mycket svårare. Låg utbildning hos föräldrarna ökar risken för barnfattigdom markant därför att dagens arbetsmarknad ställer högre krav. Kvinnors sysselsättning har också minskat och sysselsättningen för kvinnor med utomeuropeisk bakgrund är så låg som 50 procent. Bland kvinnor i arbetaryrken har bara hälften en heltidsanställning i grunden innan de får barn, vilket betyder att det kan vara svårt att öka arbetstiden och inkomsten när barnen blir lite äldre.
Men barnfattigdom handlar också om så mycket mera. Det kan stavas integration, bostadspolitik, välfärd, en mänskligare sjukförsäkring och en fungerande a-kassa. Det handlar också om den ekonomiska familjepolitiken, hälso- och sjukvård, en förskola och skola som stärker alla barn, men även deltagande i föreningsliv och fritidsaktiviteter. En jämlik utbildning är inte bara viktig för de enskilda barnens skull utan för den samlade tillväxten. En kunskapsnation som Sverige har inte råd att lämna en stor del av barnen utanför.
Samarbetsregeringens budget tar ett tydligt grepp om frågan att bekämpa barnfattigdomen. Men om kampen mot barnfattigdomen ska lyckas och alla barn ska få likvärdiga och bra uppväxtvillkor krävs ett samlat grepp i frågan, en nationell handlingsplan mot barnfattigdom. Alla barn har rätt till en god uppväxt. För att lyckas med detta och få en tydlig bild av hur barnfattigdomen ser ut i Sverige och vad som behöver göras för att motverka och förebygga den behövs en nationell handlingsplan. Handlingsplanen ska utgå från FN:s barnkonvention och sätta barnens bästa främst.
|
Fredrik Lundh Sammeli (S) |
|
|
Ann-Christin Ahlberg (S) |
Arhe Hamednaca (S) |
|
Hillevi Larsson (S) |
Lawen Redar (S) |
|
Maria Andersson Willner (S) |
Matilda Ernkrans (S) |
|
Monica Green (S) |
Roza Güclü Hedin (S) |
|
Teresa Carvalho (S) |
Veronica Lindholm (S) |
|
Åsa Lindestam (S) |
Åsa Westlund (S) |
|
Kerstin Nilsson (S) |
|