av Hans Wallmark (M)
till Statsminister Stefan Löfven (S)
Försvarsberedningen gjorde 2012–2014 ett omfattande arbete när det gäller svensk försvars- och säkerhetspolitik. Arbetet utmynnade i två rapporter: dels den säkerhetspolitiska rapporten Vägval i en globaliserad värld, som presenterades den 31 maj 2013, dels den försvarspolitiska rapporten Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid, som lämnades till regeringen den 14 maj 2014. Den försvarspolitiska rapporten fick på grund av konflikten i Ukraina också förlängt uppdrag.
Försvarsberedningens båda rapporter togs fram i en bred politisk förankring där alla partier i riksdagen deltog i arbetet. Beredningens rapporter tog ett brett grepp om försvars- och säkerhetsfrågorna och hade förutom det militära perspektivet även omfattande avsnitt om ämnen som naturresurser, terrorism, handel och civilt försvar. De båda rapporterna utmynnade i ett antal förslag och rekommendationer, som sedan har utgjort utgångspunkten för det försvarsbeslut som nu tas fram.
I partiledardebatten den 14 januari 2015 presenterade statsminister Stefan Löfven nyheten att han ville skapa en nationell säkerhetsstrategi. I debatten sa statsministern: ”Jag vill därför att Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samverkan inte stannar vid ett försvarspolitiskt beslut. Jag vill också se samtal kring ett brett säkerhetsperspektiv där vi belyser också andra säkerhetsrisker, exempelvis terrorismen, den digitala sårbarheten, epidemier och klimatförändringar och utifrån detta skapar en gemensam, nationell säkerhetsstrategi för Sverige. Så kan vi gemensamt peka ut behoven av att stärka Sveriges säkerhet på kort sikt och på lång sikt.”
Utifrån statsministerns uttalande om behovet av en nationell säkerhetsstrategi skulle jag vilja ställa en fråga till Stefan Löfven:
Hur står den nationella säkerhetsstrategin i förhållande till den säkerhetspolitiska analys som i bred parlamentarisk förankring gjordes inom ramen för Försvarsberedningens arbete?