av Magnus Oscarsson (KD)
till Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S)
Sveriges fårnäring kunde under en rad år under 2000-talet se en positiv trend med växande verksamhet. Den stora majoriteten fårägare (85 procent) har besättningar mellan 1 och 49 får. I denna kategori domineras motivet för djurhållningen utifrån ett landskapsvårdande syfte snarare än ett kommersiellt. Fårens landskapsvårdande insats har enorm betydelse för att värna det öppna kulturlandskap som präglar en levande landsbygd – en landskapsbild som effektivt fångar upp koldioxid.
För ett par år sedan, när Jordbruksverket gjorde en inventering, fanns mer än 600 000 får i Sverige. 2012 var dock året när fårnäringen kunde skönja ett trendbrott mot ett minskat antal får.
Den senaste tiden har fårägare i Sverige återkommande drabbats av rovdjursangrepp. Individer i den allt större vargstammen specialiserar sig på tamdjur och lär sig kringgå såväl rovdjursstängsel som skyddande rutiner. Ett rovdjursangrepp är förödande och lämnar hela besättningar dödade och lemlästade. Kostnader för att rovdjursstängsla och ersätta de drabbade skjuter i höjden men visar sig många gånger vara otillräckliga som preventiva åtgärder. Med skyddsjakt kan verksamheter fredas från rovdjur som jagar tamdjur, och jakten kan verka avskräckande för andra rovdjur i närområdet. Men beslut om skyddsjakt präglas av skiftande tolkningar mellan länsstyrelser, vilket försvårar genomförandet av skyddsjakten. Länsstyrelsen i Kronobergs beslut att låta sökanden i skyddsjaktsärenden själv bära alla kostnader avskräcker helt från att driva process. I dagsläget beskrivs framtidstron inom branschen som lika med noll. Med en vikande fåravel berövas landsbygden arbetstillfällen och nyttiga produkter i form av kött och skinn men också en landskapsbild. Vi riskerar med dagens utveckling att få en igenvuxen landsbygd vi inte längre känner igen.
Vad avser statsrådet att ta för initiativ för att freda landets fåravelsbesättningar från de ökande kostnader som rovdjuren orsakar?