av Fredrik Schulte (M)
till Finansminister Magdalena Andersson (S)
Efter en lång period av vad som måste betraktas som en av de värsta globala ekonomiska kriser i modern tid under vilket det rått politisk enighet kring behovet av stimulanser för att hålla uppe efterfrågan går vi in i en ny fas i finanspolitiken där nya skyddsvallar måste byggas upp för att möta kommande kriser. Trots detta vill regeringen att Sverige ska öka statens utgifter med 120 miljarder under de kommande fyra åren. Av dessa skulle 61 miljarder de kommande tre åren bidra till att öka statsskulden. Det enskilt största förslaget till utgiftsökning handlar om en höjning av taket i a-kassan, vilket kommer att få en ökad arbetslöshet som direkt effekt. Regeringen lånar alltså till bidragshöjningar.
Samtidigt har finansministern gång på gång sedan sitt tillträdande hävdat att ”ladorna är tomma”, syftandes på att den tidigare regeringen skulle ha misskött de offentliga finanserna. Detta hävdar hon trots att Sverige i jämförelse med övriga EU dels är ett av få länder som minskat sin statsskuld sedan 2006, dels spås ha unionens näst starkaste budgetsaldo efter Tyskland för 2014. Även om detta inte fråntar behovet av att bygga upp nya överskott för framtiden är det minst sagt märkligt hur finansministern både hyser uppfattningen att det finns ett särskilt behov av att stärka överskott och samtidigt föreslår omfattande ofinansierade utgiftsökningar.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga finansministern:
Varför lånar finansministern och regeringen till bidragshöjningar så att det inte lönar sig att arbeta?