av Per Åsling (C)
till Statsrådet Ardalan Shekarabi (S)
I en nyligen inlämnad motion lyfter Anders Ahlgren och jag fram det faktum att riksdagen vid ett flertal tillfällen uttalat vikten av statliga myndigheters närvaro i olika delar av Sverige. Att den statliga närvaron har en stor betydelse såväl för de lokala arbetsmarknaderna som för regioners utveckling har stöd i forskning och praktiska erfarenheter runt om i landet. Det är även av positiv betydelse för den statliga verksamheten att den sker i olika miljöer och i olika geografier. Trots den starka uppslutning som under decennier funnits i Sveriges riksdag bakom dessa utgångspunkter har den praktiska tillämpningen av lokaliseringspolitiken, under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, varit mycket begränsad.
Inte minst därför är det nu viktigt att den statliga lokaliseringspolitiken betraktas från tillväxtpolitiska utgångspunkter snarare än att man ser statliga jobb som en kompensation till olika landsändar. Väl fungerande och utvecklande kluster av statliga myndigheter kan ge betydande effekter för utvecklingen av såväl en region som den statliga verksamheten i sig. Erfarenheterna visar också på att de statliga myndigheter som genom beslut av riksdag och regering lokaliserat verksamhet till exempelvis Östersund och Dalarna också upptäckt fördelarna med detta. Lokaliseringen har blivit så positiv att dessa myndigheter placerat långt fler av sina anställda i den nya orterna än vad statsmakterna ursprungligen krävde av dem.
I stället för att fastna i gamla hjulspår som regeringen gör genom att utan analys av konsekvenserna binda sig vid att en nyinrättad myndighet måste lokaliseras till Stockholm bör riksdagen slå fast att en modern lokaliseringspolitik ska verka för att statliga myndigheter, funktioner och verksamheter placeras med hela landet som utgångspunkt. Gärna i mindre städer och i landsort. Nya myndigheter ska regelmässigt placeras utanför Stockholmsområdet. För verksamheter som nu är lokaliserade till Stockholm bör den geografiska placeringen prövas löpande, till exempel i samband med diskussion om verksamhetens utveckling och finansiering.
Regeringen har i budgetpropositionen aviserat att en ny statlig upphandlingsmyndighet ska inrättas från och med den 1 september 2015. En viktig fråga att beakta i planeringen av en ny verksamhet är den geografiska lokaliseringen av myndigheten. Bland de frågor regeringen redan i budgetpropositionen väljer att binda sig för, utan att analysera frågan över huvud taget, är att myndigheten ska lokaliseras till Stockholm.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Shekarabi:
Varför väljer statsrådet och regeringen att lokalisera ännu en myndighet till huvudstaden utan att väga in de fördelar som en lokalisering på annan ort skulle ge ur såväl ett kostnadsmässigt och ett verksamhetsmässigt som ett tillväxtpolitiskt perspektiv?