Under de senaste åren har det gjorts stora avsättningar av mark till reservatsbildningar. Även om naturreservat och andra markavsättningar fyller en viktig funktion för bevarandet av naturvärden måste detta ske balanserat så att vissa kommuner inte får en oproportionellt stor andel av sin areal avsatt. Glest befolkade delar av norra Sverige, exempelvis i Norrbotten, har fått bära stora delar av landets behov av att visa upp en hög procentsiffra när det gäller markavsättningar. För dessa orter innebär det att skogsbruket hämmas likaväl som satsningar på turism och rörligt friluftsliv.
Kommunerna i detta område är stora till ytan men glest befolkade. Samtidigt innebär ett antal överlappande reservatsbildningar i kombination med andra utpekade riksintressen att orterna tappar möjlighet att utveckla en näringsverksamhet som möjliggör att befolkningen kan få en utkomst på orten. Exempelvis har Jokkmokks kommun idag fått se drygt 45 procent av sin yta avsatt till skyddad natur. En översyn och omprioritering av reservatsbildningarna måste göras så att inte inlandskommunernas möjlighet att utvecklas hämmas.
Reservatsbildningarnas syfte är att bevara den biologiska mångfalden. Syftet är lovvärt och en icke alldeles oviktig del av Sveriges arbete med natur- och miljöskydd. Det är dock viktigt att reservatsbildningarna sker under dialog med markägarna. Länsstyrelserna bör ha huvudansvaret för att en sådan dialog kommer till stånd i varje enskilt fall. Markägarna måste också få en rimlig ersättning för sin mark. Det har inte sällan förekommit att markägarnas kompensation har varit långt under marknadsvärdet.
Det är än vidare viktigt att det upprättas konkreta och adekvata skötselplaner för de reservat som bildas. Bristande skötsel leder till att miljön förlorar den biologiska mångfald man vill bevara.
.
|
Krister Hammarbergh (M) |
|