År 2010 trädde Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk i kraft. Lagen innebär att Sveriges fem nationella minoriteter (samer, romer, judar, tornedalingar och sverigefinnar) tillförsäkras ett antal rättigheter. Lagen innebär också att ett antal kommuner ska utgöra förvaltningsområden för finska, samiska och meänkieli. I dessa kommuner tillförsäkras minoriteten särskilda rättigheter utöver det så kallade grundskyddet.
I den utvärdering som Sverigefinländarnas delegation presenterade hösten 2014 (Minoritetspolitiskt bokslut 2010–2014) framgår att lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk på fler sätt haft en positiv verkan för Sveriges uppfyllande av de åtaganden som Sverige gjort genom att tillträda Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter samt europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Bland annat har ett stort antal kommuner ansökt om att bli förvaltningsområden, och samarbetet mellan de olika minoriteterna har stärkts.
Samtidigt kan nu konstateras att efterlevnaden av lagen skiljer sig åt mellan olika kommuner. Särskilt vad gäller grundskyddet, är efterlevnaden bristfällig såväl i många förvaltningskommuner som i övriga kommuner. Den tidigare regeringen hoppades att olika informationsinsatser skulle vara nog för att råda bot på detta. Hittills har emellertid inte informationsinsatserna haft tillräcklig effekt.
Den nytillträdda regeringen har uttryckt en tydlig ambition att stärka de nationella minoriteternas ställning. Detta är mycket glädjande. En viktig åtgärd är att säkra att de rättigheter som minoriteterna givits i lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk också efterlevs i praktiken - i hela landet. Därför bör regeringen nu överväga om ytterligare åtgärder behövs för att förmå kommunerna att uppfylla lagens krav.
.
|
Annika Hirvonen (MP) |
|