Många kommuners förmåga att tillgodose kommuninvånares behov har påverkats negativt till följd av en plötslig befolkningstillväxt genom flyktingmottagande. Att kommuner inte har vetorätt vid Migrationsverkets upphandlingar av asylboenden har inneburit att kommuner över en natt kan stå inför omfattande utmaningar inom skola, vård, omsorg, infrastruktur m.m.
De statliga ersättningar som kommuner får för att hantera kostnader för flyktingmottagande är sällan eller aldrig i paritet med de faktiska kostnader som uppstår. Det är heller inte alltid en fråga om kostnader då nyanställningar inom skola, vård och omsorg inte är möjliga att göra för plötsligt nytillkomna och omfattande behov. Resultaten blir ofta att befintlig personal får ett utökat ansvar med sämre service och fallande verksamhetsresultat till följd. Att det finns ett värde med ett kommunalt självbestämmande utifrån en demokratisk princip är det få som ifrågasätter och därför måste kommuner också kunna ha vetorätt i beslut som andra politiska instanser direkt eller indirekt ansvarat för. Särskilt när effekten på ett allvarligt sätt äventyrar förmågan att administrera det ansvar som vilar inom ramen för kommunen.
.
|
Adam Marttinen (SD) |
|