Sverige har en mycket omfattande lagstiftning till skydd mot olika former av diskriminering. Lagarna skyddar mot diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder.
Under ett antal år har allt mer uppmärksamhet riktats mot det som kommit att kallas strukturell diskriminering, alltså den diskriminering som är inbyggd i samhällets grundstrukturer. Det är den form av diskriminering som många inte ens är medvetna om. Den bygger på alla de regler, normer, rutiner och förhållningssätt inom institutioner och andra samhällsstrukturer som förhindrar att somliga människor får samma rättigheter och möjligheter som andra. Vårt sätt att organisera samhället sätter hinder för människors delaktighet.
Diskrimineringslagstiftningarna har under senare år förändrats till det bättre. Men ändå kommer man inte åt grundproblemen. Exemplet med registrering av romer visar att rasism och diskriminering finns inbyggd i samhällets strukturer.
Trots ny lagstiftning verkar det svårt att komma åt och bryta förhärskande mönster och strukturer i samhället.
Dessutom återstår mycket att göra när det gäller konkreta problem som diskriminering i arbetslivet, på bostadsmarknaden, krogdiskriminering, brister i valideringen av utländska yrkeserfarenheter och examina, motståndet mot särskilda villkor i offentliga upphandlingar som ett sätt att motverka diskriminering och så vidare.
Det behövs en samlad nationell strategi för det fortsatta arbetet mot olika former av diskriminering. Möjligheten att låta lagstiftningen mot diskriminering ta sin utgångspunkt i människors likheter snarare än i våra olikheter bör också prövas. Det är en självklar och grundläggande mänsklig rättighet att bli behandlad likvärdigt och med respekt. En lagstiftning som bygger på olikheter riskerar på ett olyckligt sätt att peka ut och separera grupper och individer istället för att förena oss.
.
|
Teres Lindberg (S) |
|