Många människor vill bo och verka nära hav, sjöar och vattendrag. Att få möjligheten att bo strandnära och inpå knuten ha strand-, bad- och båtliv är ofta anledningen till både flyttlass och investeringsbeslut.
Sverige har som få länder i Europa tillgång till miltals av obebyggda stränder. Med undantag för ett fåtal tättbebyggda områden och skärgårdsöar finns i vårt land ingen egentlig konflikt mellan strandnära boende och allmänhetens möjlighet till strandnära friluftsliv och rekreation.
Alliansregeringen ändrade under förra mandatperioden strandskyddslagstiftningen, bland annat i syfte att underlätta för människor att bygga strandnära. När vi nu ser hur den nya lagen tillämpas runtom i landet uppstår en rad frågetecken. Många länsstyrelser verkar inte ha förstått lagstiftarens intentioner och agerar ofta fyrkantigt och negativt gentemot kommuner som vill tillåta byggande och markägare som vill investera i sitt drömboende.
Som centerpartister anser vi att i ett gott samhälle ska besluten fattas så nära de berörda människorna som möjligt.
Det finns delar av vårt land där restriktivitet är klokt vad gäller strandnära nybyggnation. I områden som präglas av en hög exploateringsgrad ska allmänhetens tillgång till stränder för friluftsliv och rekreation värnas. Det finns också strandlinjer som bör skyddas för kommande generationer av hänsyn till biologisk mångfald eller för att skydda storslagen natur. I dessa enskilda fall kan det vara motiverat med en nationell skyddslagstiftning.
I bygder där man kan räkna stränder i termer om antal kilometer per person är det dock viktigt att vara flexibel och tillåta människor som vill investera att göra detta. Denna lokalkännedom och flexibilitet uppnås bäst inom ramen för den kommunala planeringen.
Regeringen bör ta initiativ för att decentralisera frågan om strandsskydd till primärkommunerna.
.
|
Emil Källström (C) |
Eskil Erlandsson (C) |