I en undersökning gjord av Demoskop i oktober 2011 framkommer att nästan 84 % av svenskarna är emot en lagstiftning gällande styrning av uttaget av antalet dagar i föräldraförsäkringen. Siffran är än högre bland dem som själva är i barnafödande ålder. Även andra undersökningar visar ett snarlikt utfall. Egentligen är det ganska självklart att motståndet är så starkt. De allra flesta familjer och föräldrar upplever sannolikt att man själv vet bäst hur den egna familjens behov och förutsättningar ser ut. Pekpinnar och ekonomisk styrning från staten uppfattas rimligen, med all rätt, som en form av statlig paternalism och ett omyndigförklarande av Sveriges föräldrar.
Trots detta har alliansregeringen infört en s.k. jämställdhetsbonus, vilken är ett verktyg för att genom statlig omfördelning styra hur svenska föräldrar fördelar tiden med sina barn. Ju mer av föräldrarnas tid som spenderas med barnen i enlighet med statens önskemål, desto mer pengar får man tillbaka av staten. De som inte kan eller vill fördela tiden med sina barn så som staten önskar bestraffas genom lägre ersättning samtidigt som dessa genom skatt bekostar den extra ersättningsbonus som betalas ut till familjer som staten anser har en korrekt tidsfördelning med sina barn. Strikt retoriskt låter jämställdhetsbonus kanske mindre extremt än kvotering av försäkringen i fråga, vilket möjligen är en del av förklaringen till varför styrningen mött så pass litet motstånd i de borgerliga och liberala leden, men i praktiken är det ingen större skillnad mellan kvotering och bonus. Resultatet är närmast identiskt: Föräldrar som lever enligt de ideologiska ramar lagstiftaren har satt upp får mer pengar i plånboken medan föräldrar som vill ordna sin och sina barns vardag på annat vis får betala kalaset.
Staten ska inte detaljstyra hur svenska småbarnsföräldrar fördelar tiden med sina barn och jämställdhetsbonusen ska därför avskaffas.
.
|
Linus Bylund (SD) |
|
|
Markus Wiechel (SD) |
Jennie Åfeldt (SD) |
|
David Lång (SD) |
|