sou 2013 63

Verkställighet av utländska domar och beslut

– en ny Bryssel I-förordning m.m.

Betänkande av Bryssel I-utredningen

Stockholm 2013

SOU 2013:63

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm

Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.

Omslag: Elanders Sverige AB.

Tryckt av Elanders Sverige AB.

Stockholm 2013

ISBN 978-91-38-24006-9

ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 13 december 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå de kompletterande författnings- bestämmelser som den reviderade Bryssel I-förordningen gav anled- ning till samt att överväga ett generellt överflyttande av prövningen i första instans av frågor om exekvatur från Svea hovrätt till tings- rätt och att lämna de författningsförslag som dessa överväganden motiverade (dir. 2012:125).

Till särskild utredare förordnades hovrättslagmannen, numera justitieombudsmannen, Cecilia Renfors.

Som experter i utredningen förordnades från och med den 20 december 2012 professor Michael Hellner, advokaten Karin Grauers, verksjuristen Monica Nilsson, kansliråden Danijela Pavic och Erik Tiberg (Justitiedepartementet) samt ämnesrådet Frank Walterson (Finansdepartementet).

Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den 13 december 2012 hovrättsassessorn Nathalie Dahlén. Utredningen, som har antagit namnet Bryssel I-utredningen (Ju 2012:15), över- lämnar härmed betänkandet Verkställighet av utländska domar och beslut – en ny Bryssel I-förordning m.m. (SOU 2013:63).

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i september 2013.

Cecilia Renfors

/Nathalie Dahlén

Innehåll

Sammanfattning ................................................................	13
Summary ..........................................................................	21
1 Författningsförslag......................................................	31

1.1Förslag till lag (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa

avgöranden ...............................................................................

1.2Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap ..................................................................

1.3Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats

i Schweiz ...................................................................................

1.4Förslag till lag om ändring i lagen (1937:81) om

internationella rättsförhållanden rörande dödsbo .................

1.5Förslag till lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar

och beslut angående underhåll till barn ..................................

1.6Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen

(1968:45) ..................................................................................

1.7Förslag till lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om

fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg ...............

Innehåll	SOU 2013:63
1.8	Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282) ..........	48

1.9Förslag till lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande

angående underhållsskyldighet................................................

1.10Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på

privaträttens område ................................................................

1.11Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på

privaträttens område ................................................................

1.12Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den

	6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser .......	56
1.13	Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om
	internationell järnvägstrafik.....................................................	58
1.14	Förslag till lag om ändring i lagen (1985:367) om
	internationella faderskapsfrågor..............................................	60

1.15Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors

förmögenhetsförhållanden.......................................................	62
1.16 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) .................	64

1.17Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala

	överenskommelsen om undervägsavgifter..............................	68
1.18	Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om
	Brysselkonventionen................................................................	70
1.19	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:253) om
	ersättning från de internationella oljeskadefonderna.............	71

1.20Förslag till lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-

förordningen.............................................................................

SOU 2013:63	Innehåll
1.21 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar
och ersättning vid radiologiska olyckor .................................	75

1.22Förslag till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhålls- förordning och 2007 års Haagkonvention om

	underhållsskyldighet ................................................................		77
1.23	Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996
	års Haagkonvention.................................................................		79
2	Utredningsuppdraget och dess genomförande ...............		81
2.1	Utredningens uppdrag.............................................................		81
2.2	Utredningens arbete ................................................................		82
2.3	Avgränsningar ..........................................................................		83
2.4	Betänkandets disposition.........................................................		84
3	Allmänt om Bryssel I-förordningen och om exekvatur .....		87
3.1	Bryssel I-förordningen ............................................................		87
3.2	Exekvaturförfarande ................................................................		89
	3.2.1 Statistik över exekvaturärenden i Svea hovrätt ...........		91
4	Gällande regler ..........................................................		95
4.1	Inledning...................................................................................		95
4.2	De internationella instrumenten.............................................		96
	4.2.1	Bryssel- och Luganokonventionerna...........................	96
	4.2.2 Förordningen om den europeiska
		exekutionstiteln ............................................................	98
	4.2.3 Förordningen om ett europeiskt
		betalningsföreläggande.................................................	99
	4.2.4 Förordningen om ett europeiskt
		småmålsförfarande......................................................	100
	4.2.5	Bryssel II-förordningen .............................................	102
	4.2.6	1996 års Haagkonvention...........................................	104
	4.2.7	Underhållsförordningen, 2007 års
		Haagkonvention och 2007 års Haagprotokoll..........	106
			7

Innehåll SOU 2013:63

	4.2.8	Arvsförordningen m.m...............................................	110
4.3	Svenska bestämmelser om verkställighet av domar m.m. ....		112
	4.3.1	Europeiska instrument ...............................................	112
	4.3.2	Nordiskt samarbete ....................................................	117
	4.3.3	Övriga författningar....................................................	118
4.4	Exekvaturförfarandet vid Svea hovrätt..................................		121
	4.4.1 Författningar som anger Svea hovrätt som
		exekvaturdomstol........................................................	124
4.5	Hur olika exekutionstitlar verkställs i Sverige......................		125
4.6	Hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB .................		131

4.7Möjlighet enligt utsökningsbalken att avvakta med

	verkställighet...........................................................................		132
4.8	Delgivning vid Kronofogdemyndigheten.............................		137
5	Den nya Bryssel I-förordningen...................................		139
5.1	Inledning.................................................................................		139
5.2	Tillämpningsområde och definitioner (kapitel I).................		140
5.3	Domstols behörighet (kapitel II)..........................................		142
	5.3.1	Allmänna bestämmelser..............................................	142
	5.3.2	Särskilda behörighetsbestämmelser ...........................	144
	5.3.3 Behörighet vid försäkringstvister, konsument-
		tvister och vid tvister om anställningsavtal ...............	145
	5.3.4	Exklusiv behörighet ....................................................	146
	5.3.5 Avtal om domstols behörighet...................................		147
	5.3.6 Prövning av behörighetsfrågan m.m. .........................		148
	5.3.7 Litispendens och mål som har samband med
		varandra........................................................................	149
	5.3.8	Interimistiska åtgärder................................................	152
5.4	Erkännande och verkställighet (kapitel III) .........................		153
	5.4.1	Erkännande..................................................................	154
	5.4.2	Verkställighet ..............................................................	155
	5.4.3 Vägran av erkännande och verkställighet ..................		159
	5.4.4 Förfarandet vid ansökan om vägran av
		erkännande och verkställighet....................................	161
8

SOU 2013:63	Innehåll
5.4.5 Allmänna bestämmelser .............................................	163

5.5Officiella handlingar och förlikningar inför domstol

(kapitel IV).............................................................................

164

5.6Allmänna bestämmelser, slutbestämmelser och bilagda

	formulär m.m. (kapitel V–VIII)............................................		165
6	Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-
	förordningen ............................................................		169
6.1	Allmänt ...................................................................................		169
6.2	Avtal om domstols behörighet..............................................		170
	6.2.1 Information om rätt att bestrida domstols
		behörighet i vissa fall ..................................................	170
6.3	Erkännande och verkställighet ..............................................		171
	6.3.1 Vilken myndighet ska pröva en ansökan om
		verkställighet av en utländsk dom?............................	171
	6.3.2 Verkställighet som ett motsvarande svenskt
		avgörande ....................................................................	171
	6.3.3	Prövningen vid Kronofogdemyndigheten ................	175
	6.3.4 Behörighet att pröva en ansökan om vägran av
		erkännande eller verkställighet ..................................	177
	6.3.5 Vilken eller vilka tingsrätter ska vara behöriga att
		pröva vägransgrunder? ...............................................	179
	6.3.6 Förfaranderegler vid ansökan om vägran av
		erkännande eller verkställighet vid domstol .............	183
	6.3.7 Förhållandet mellan prövningen vid Kronofogde-
		myndigheten och prövningen vid domstol ...............	187
6.4	Anpassning .............................................................................		192
	6.4.1	Behörig myndighet .....................................................	193
	6.4.2 Hur ska en anpassning göras?....................................		194
	6.4.3 Möjlighet att angripa en anpassningsåtgärd ..............		196
6.5	Översättningar m.m...............................................................		199
6.6	Behovet av övriga ändringar i lag ..........................................		200

Innehåll SOU 2013:63

7	Generellt överflyttande av exekvaturprövning ...............		203
7.1	Allmänt ...................................................................................		203
7.2	Överväganden och förslag .....................................................		204
	7.2.1 Ska exekvaturprövningen flyttas från Svea hovrätt
		till tingsrätt? ................................................................	204
	7.2.2 Vilken eller vilka tingsrätter ska vara behöriga att
		handlägga exekvaturärenden?.....................................	206
	7.2.3 Avgöranden som rör vårdnad m.m. om barn ............		210
	7.2.4 Tingsrätternas prövning av verkställbarhet ...............		214
	7.2.5	Domförhet i tingsrätt .................................................	218
	7.2.6	Regler för exekvaturförfarandet.................................	222
	7.2.7	Överklagande ..............................................................	225
7.3	Verkställighetslagen ...............................................................		227
8	Lagtekniska frågor ....................................................		231
9	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................		233
10	Konsekvenser av förslagen .........................................		235
10.1	Inledande anmärkningar ........................................................		235
10.2	Ekonomiska konsekvenser ....................................................		236
11	Författningskommentar .............................................		239

11.1Förslaget till lag (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa

avgöranden..............................................................................

239

11.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap ................................................................

254

11.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats

i Schweiz .................................................................................

256

SOU 2013:63

Innehåll

11.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1937:81) om

internationella rättsförhållanden rörande dödsbo............

258

11.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska

domar och beslut angående underhåll till barn.................

259

11.6Förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen

(1968:45).............................................................................

261

11.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell

godsbefordran på väg .........................................................

263

11.8Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen

(1973:282)...........................................................................

264

11.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande

angående underhållsskyldighet..........................................

265

11.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på

privaträttens område ..........................................................

267

11.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar

på privaträttens område .....................................................

268

11.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den

6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser ... 271

11.13	Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:193) om
	internationell järnvägstrafik...............................................	273
11.14	Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:367) om
	internationella faderskapsfrågor........................................	275

11.15Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors

förmögenhetsförhållanden.................................................

276

Innehåll	SOU 2013:63
11.16	Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) ........	278

11.17Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala

	överenskommelsen om undervägsavgifter ........................	281
11.18	Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:358) om
	Brysselkonventionen ..........................................................	283
11.19	Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:253) om
	ersättning från de internationella oljeskadefonderna .......	283

11.20Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-

förordningen .......................................................................	285
11.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:950) om
ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.................	288

11.22Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention

	om underhållsskyldighet ....................................................	290
11.23	Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:318) om
	1996 års Haagkonvention...................................................	292
Bilagor
1	Kommittédirektiv 2012:125 ...............................................	297

2Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av

domar på privaträttens område ..........................................

305

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har i uppdrag att analysera Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den nya Bryssel I-förordningen) och be- lysa likheter och skillnader i förhållande till rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den ursprungliga Bryssel I-förordningen) och andra relevanta EU- förordningar på området. Utredningen ska undersöka vilka komplet- terande författningsbestämmelser som behövs med anledning av den nya Bryssel I-förordningen och föreslå sådana.

I uppdraget ingår också att se över frågan om ett generellt över- flyttande av exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tingsrätt. Utredningen ska lämna de författningsförslag som dessa övervägan- den motiverar.

Den nya Bryssel I-förordningen

Bryssel I-förordningarna

Den ursprungliga Bryssel I-förordningen har varit i kraft sedan den 1 mars 2002. Mellan EU:s medlemsstater ersatte den förordningen Brysselkonventionen från 1968.

För att förbättra tillämpningen av vissa av Bryssel I-förord- ningens bestämmelser och för att ytterligare underlätta den fria rör- ligheten för domar och stärka möjligheterna till rättslig prövning, antog Europaparlamentet och europeiska unionens råd den 6 decem- ber 2012 den nya Bryssel I-förordningen. Den nya Bryssel I-förord-

Sammanfattning

SOU 2013:63

ningen trädde i kraft den 10 januari 2013 och ska i huvudsak tillämpas från och med den 10 januari 2015.

Många av den nya Bryssel I-förordningens artiklar har sina mot- svarigheter i den ursprungliga Bryssel I-förordningen, men den nya förordningen innehåller även ett flertal nyheter. Den största för- ändringen i den nya förordningen är att kravet på verkställbarhets- förklaring som förutsättning för verkställighet i en annan medlems- stat än den där avgörandet meddelats har avskaffats. De viktigaste förändringarna i övrigt i den nya förordningen är att avtal om domstols behörighet gjorts mer effektiva och att vissa ytterligare skyddsbestämmelser införts för svagare part, bl.a. konsumenter och arbetstagare. En uttrycklig bestämmelse har också införts som inne- bär att om en åtgärd i det utländska avgörandet inte finns i den verkställande medlemsstatens nationella rätt, ska åtgärden i möjligaste mån anpassas till en åtgärd som förekommer i den medlemsstatens nationella rätt och som har motsvarande verkan och eftersträvar liknande mål och intressen.

Erkännande och verkställighet

Enligt den nya Bryssel I-förordningen gäller, liksom tidigare, att avgöranden från medlemsstater ska erkännas utan att det krävs något särskilt förfarande. När det gäller verkställighet har kravet på en före- gående verkställbarhetsförklaring, dvs. exekvaturprövningen, av- skaffats i den nya förordningen. Detta innebär att avgöranden som omfattas av den nya Bryssel I-förordningens tillämpningsområde blir direkt verkställbara i en annan medlemsstat. Den person mot vilken verkställighet söks har dock möjlighet att ansöka om att erkännandet eller verkställigheten av avgörandet ska vägras. Så kan ske om någon i förordningen angiven grund för vägran föreligger.

Avskaffandet av exekvaturförfarandet samt förfarandet för pröv- ningen av vägransgrunderna enligt den nya förordningen innebär att kompletterande bestämmelser behövs.

Utredningen föreslår att en ansökan om verkställighet av ett utländskt avgörande enligt den nya Bryssel I-förordningen ska prövas av Kronofogdemyndigheten. Utredningen föreslår vidare att ett ut- ländskt avgörande som omfattas av den nya Bryssel I-förordningen ska verkställas som ett motsvarande svenskt avgörande. Om det inte finns ett motsvarande avgörande i svensk rätt föreslås att det utländska avgörandet ska verkställas som en dom, förutsatt att annat

SOU 2013:63

Sammanfattning

inte följer av förordningen. Enligt utredningens förslag ska utsök- ningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsöknings- balken hänvisar till, tillämpas vid verkställighetsförfarandet i Sverige.

I förordningen finns också krav på delgivning och översättning i vissa fall av handlingar innan verkställighet kan ske. Det ankommer på Kronofogdemyndigheten att delge och att, vid behov, översätta handlingar. Hur delgivningen ska ske regleras inte av förordningen utan får i det enskilda fallet avgöras i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen eller, om den är tillämplig, EU:s delgivnings- förordning.

När det gäller förfarandet för prövning av vägransgrunderna enligt förordningen föreslår utredningen att sådana ansökningar ska prövas av tingsrätt som första instans. Behörig tingsrätt är enligt förslaget den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Bestäm- melsen anger att behörig tingsrätt är den tingsrätt regeringen föreskriver med hänsyn till var svaranden har sitt hemvist. I 17 kap. 1 § utsökningsförordningen anges de 24 tingsrätter som är behöriga. Avgörande för behörigheten är i vilket län (eller tidigare län) svaran- den har sitt hemvist. Om svaranden inte har hemvist i Sverige över- klagas Kronofogdemyndighetens beslut hos Nacka tingsrätt (17 kap. 1 § andra stycket utsökningsförordningen). Generellt kan sägas att det är tingsrätten i länets residensstad som är behörig. För Stockholms län är dock Nacka tingsrätt behörig tingsrätt. Med svaranden avses motparten i verkställighetsärendet.

Valet av behöriga tingsrätter ska ses mot bakgrund av att en pröv- ning av en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet i många fall kan förväntas komma att ske samtidigt med, eller i nära anslutning till, en prövning av hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken och av andra verkställighetsfrågor som Kronofogdemyndigheten kan pröva. Enligt utredningens upp- fattning är det en fördel för handläggningen och för parterna om en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet prövas av samma tingsrätter som beslut under verkställigheten överklagas till.

När verkställighet söks av ett utländskt avgörande kan en part, utöver de grunder för vägran av erkännande och verkställighet som anges i förordningen, även åberopa de hinder för verkställighet som föreskrivs i nationell lagstiftning (se 3 kap. 21 § utsökningsbalken). Sådana invändningar prövas av Kronofogdemyndigheten som första instans. Eftersom Kronofogdemyndigheten inte anses vara behörig att pröva vägransgrunderna enligt förordningen innebär bestäm-

Sammanfattning

SOU 2013:63

melserna med nödvändighet att parallella förfaranden kan uppstå i de fall en gäldenär åberopar såväl hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken som vägransgrunder enligt förord- ningen. Utredningen föreslår att Kronofogdemyndigheten, för det fall en gäldenär till Kronofogdemyndigheten anger omständigheter som kan uppfattas som en begäran av en prövning av vägrans- grunderna enligt förordningen, ska vara skyldig att skriftligen och utan dröjsmål underrätta gäldenären om möjligheten att ansöka om prövning av vägransgrunderna vid tingsrätt.

I de fall en gäldenär väljer att direkt ansöka vid domstol om en prövning av vägransgrunderna enligt förordningen, föreslås att dom- stolen skriftligen ska underrätta Kronofogdemyndigheten om att en sådan ansökan kommit in.

För det fall en gäldenär, inom ramen för en ansökan om pröv- ning av vägran av erkännande eller verkställighet vid domstol, åbe- ropar omständigheter som kan hänföras till en invändning mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken åligger det dom- stolen att, inom ramen för sin serviceskyldighet, hänvisa sökanden till rätt instans.

Den nya Bryssel I-förordningen innehåller också en bestämmelse om anpassning av utländska åtgärder eller beslut. Förordningen har överlämnat till den enskilda medlemsstaten att bestämma hur och av vem anpassningen ska ske.

Utredningen föreslår att Kronofogdemyndigheten ska vara be- hörig myndighet att bedöma frågor om anpassning och att frågan om anpassning ska hanteras som en fråga inom ramen för det beslut om verkställighet som Kronofogdemyndigheten ska fatta. Ett särskilt beslut om anpassning krävs inte. Det måste dock tyd- ligt framgå av skälen för verkställighetsbeslutet att anpassning skett och hur anpassningen har skett. Eftersom utredningens förslag innebär att en åtgärd eller ett beslut avseende anpassning kommer att utgöra en del av verkställighetsbeslutet kommer det att kunna överklagas inom ramen för ett överklagande av själva verkställig- hetsbeslutet. Handläggning och överklagande av verkställighetsbeslut som innehåller en anpassningsåtgärd ska, enligt förslaget, även i övrigt följa utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsök- ningsbalken hänvisar till.

Utredningen föreslår att ärendelagen ska komplettera förord- ningens bestämmelser vid domstolarnas prövning av vägransgrund- erna enligt förordningen. Överklagande ska kunna ske till såväl

SOU 2013:63

Sammanfattning

hovrätt som till Högsta domstolen, med de krav på prövningstill- stånd som gäller enligt ärendelagen.

Översättningar m.m.

Enligt förordningen ska domstolen i ursprungsmedlemsstaten på begäran utfärda ett intyg på det formulär som bifogats förordningen. Detta intyg ska sedan ges in av den part som åberopar domen eller begär verkställighet av domen.

Förordningen medger att varje medlemsstat får ange vilket eller vilka av de officiella språken för EU:s institutioner, förutom sitt eget, som kan godtas för översättning av intyget. Utredningen har i denna del föreslagit att svenska myndigheter bör godta formulär avfattade på svenska, danska eller engelska.

Överflyttande av exekvaturprövningen

Exekvaturförfarande

För att utländska tvistemålsdomar ska kunna verkställas i Sverige krävs i de flesta fall att en domstol i ett exekvaturförfarande be- slutar om verkställbarhetsförklaring. Det finns ett flertal författ- ningar som innehåller regler om exekvatur.

Regler om exekvatur finns i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden (2006 års lag). Det framgår av bilagor till de instrument som omfattas av 2006 års lag och av 2006 års lag att frågor om exekvatur prövas av Svea hovrätt som första instans.

På familjerättens område finns ett flertal instrument rörande behörig domstol och erkännande och verkställighet av domar. Till de viktigaste instrumenten hör två EU-förordningar – Bryssel II- förordningen och underhållsförordningen. I dessa förordningars kompletterande lagar föreskrivs att Svea hovrätt, i de fall exekvatur krävs enligt förordningarna, ska vara exekvaturdomstol.

Svea hovrätt är enligt ytterligare ett stort antal lagar exklusivt forum för att pröva frågan om erkännande och verkställighet av ut- ländska avgöranden. Regler med sådan innebörd finns t.ex. i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

Sammanfattning

SOU 2013:63

I lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. (verkställighetslagen) finns bestämmelser om bl.a. erkännande och verkställighet av avgöranden hänförliga till 1980 års konvention om erkännande och verkställighet av avgöran- den rörande vårdnad om barn (1980 års Europarådskonvention) och 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internatio- nella bortföranden av barn (1980 års Haagkonvention). Behörig domstol enligt 1980 års Europarådskonvention är den tingsrätt där barnet har sitt hemvist. I frågor om överflyttning av barn enligt 1980 års Haagkonvention är Stockholms tingsrätt exklusivt behörig.

Frågan om ett överflyttande av exekvaturprövningen till tingsrätt som första instans har tagits upp i olika sammanhang. Bedömningen har gjorts att en sådan reform bör avvakta översynen av Bryssel I- förordningen.

Generellt överflyttande av exekvaturprövningen

Att Svea hovrätt är första instans i exekvaturärenden strider mot instansordningens princip. Några tungt vägande skäl till att Svea hovrätt även fortsättningsvis ska pröva dessa ärenden som första instans finns enligt utredningens uppfattning inte. Tvärtom är det mest ändamålsenliga att dessa ärenden, liksom övriga mål och ären- den, prövas av tingsrätt som första instans.

Mot den bakgrunden föreslår utredningen att exekvaturärenden som i dag handläggs av Svea hovrätt ska prövas av tingsrätt som första instans.

Utredningen föreslår att en ansökan om verkställbarhet, där den efterföljande verkställigheten sker enligt utsökningsbalken, ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. I vissa fall där någon egentlig svarande inte finns ska ansökan om verkställbarhet ges in till den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken,

SOU 2013:63

Sammanfattning

där någon av de sökande har hemvist eller där den, eller någon av dem, som ansökan avser har hemvist.

I frågor om verkställbarhet enligt Bryssel II-förordningen som avser ett barns person, där den efterföljande verkställigheten sker enligt 21 kap. föräldrabalken, föreslås att i stället den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken kan pröva verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge ska vara behörig domstol. Detsamma föreslås för avgöranden enligt 1996 års Haag- konvention som avser ett barns person. Av detta följer att landets samtliga tingsrätter blir behöriga att pröva en sådan ansökan om verkställbarhet. I de fall ett avgörande innehåller såväl förordnanden om ett barns person som andra förordnanden, t.ex. förordnanden om barnets egendom, föreslås att den domstol som prövar en ansökan om verkställbarhet av ett förordnande avseende ett barns person ska vara behörig att pröva verkställbarheten såvitt avser hela av- görandet. Inga ändringar föreslås beträffande behörighetsreglerna i verkställighetslagen.

Det finns två olika förfaranden för exekvaturprövning. Vissa instrument föreskriver ett förfarande i flera steg. Första steget inne- bär att endast en formell prövning görs och att motparten inte bereds tillfälle att yttra sig över ansökan. Parterna kan därefter ansöka om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan om verkställbar- hetsförklaring (steg två i förfarandet). I detta skede prövas eventuella vägransgrunder. Andra instrument föreskriver ett förfarande i ett steg, där förfarandet är kontradiktoriskt från början.

I förfaranden som sker i flera steg föreslår utredningen att tings- rätten ska vara behörig att pröva såväl den första formella pröv- ningen som prövningen av ansökan om ändring. En part kan därefter överklaga tingsrättens beslut till hovrätten. En sådan lösning inne- bär enligt utredningens uppfattning att den reella verkställbarhets- prövningen överflyttas och att instansordningens princip upprätt- hålls.

Utredningen föreslår att tingsrätten, vid den första formella pröv- ningen i ett exekvaturförfarande som föreskriver flera steg, ska vara domför med en lagfaren domare. Vid en ansökan om ändring får dock rätten bestå av tre lagfarna domare, om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet. En domare som företagit den första formella prövningen ska, enligt utredningens förslag, inte få delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

Sammanfattning

SOU 2013:63

Vidare föreslås att en domare som deltagit i den första formella prövningen eller en ansökan om ändring inte ska få delta i pröv- ningen av verkställigheten av avgörandet.

Utredningen föreslår att ärendelagen ska vara tillämplig vid rättens handläggning av ansökan om ändring (i förfaranden som sker i flera steg) och vid ansökan om verkställbarhet (i förfaranden som sker i ett steg). Överklagande ska kunna ske till såväl hovrätt som till Högsta domstolen, med de krav på prövningstillstånd som gäller enligt ärendelagen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens förslag till kompletterande bestämmelser och förslag till ändringar med anledning av överflyttandet av exekvaturpröv- ningen bör träda i kraft samtidigt som den nya Bryssel I-förord- ningen i huvudsak ska börja tillämpas, dvs. från och med den 10 januari 2015.

Utredningens förslag till kompletterande bestämmelser för den nya Bryssel I-förordningen kräver inga övergångsbestämmelser. Däremot föreslås en övergångsbestämmelse när det gäller förslaget om att flytta exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tingsrätt. Bestämmelsen innebär att äldre bestämmelser ska tillämpas på exekvaturförfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Summary

Remit

The remit of the Inquiry is to analyse Regulation (EU) No 1215/2012 of the European Parliament and of the Council of 12 December 2012 on jurisdiction and the recognition and enforcement of judg- ments in civil and commercial matters (the new Brussels I Regu- lation) and to identify similarities and differences in relation to Council Regulation (EC) No 44/2001 of 22 December 2000 on jurisdiction and the recognition and enforcement of judgments in civil and commercial matters (the original Brussels I Regulation) and other relevant EU regulations in the area. The Inquiry is to examine and propose legislative provisions that are needed in light of the new Brussels I Regulation.

The remit also includes examining the issue of a general transfer of the exequatur procedure from the Svea Court of Appeal to district courts. The Inquiry is to present the legislative proposals called for by these considerations.

The new Brussels I Regulation

The Brussels I Regulations

The original Brussels I Regulation has been in force since 1 March 2002. For EU Member States, this Regulation replaced the 1968 Brussels Convention.

To improve the application of certain of the Brussels I Regu- lation provisions, further facilitate the free movement of judgments and enhance access to justice, the European Parliament and the Council of the European Union adopted the new Brussels I Regu- lation on 6 December 2012. The new Brussels I Regulation entered

Summary

SOU 2013:63

into force on 10 January 2013, and will mainly be applied from 10 January 2015.

Many of the new Brussels I Regulation articles reflect the original Brussels I Regulation, but the new Regulation also contains several new features. The biggest change in the new Regulation is that the requirement of a declaration of enforceability as a condition for enforcement in a Member State other than the one in which the decision was given has been abolished. Otherwise, the most important changes in the new Regulation are that agreements on jurisdiction have been made more effective and that certain additional pro- tective provisions have been introduced for weaker parties, such as consumers and employees. An express provision has also been in- troduced stating that if a measure in the foreign decision is not known in the national law of the enforcing Member State, that measure is, to the extent possible, to be adapted to a measure known in the law of that Member State which has equivalent effects attached to it and pursues similar aims and interests.

Recognition and enforcement

As before, under the new Brussels I Regulation, decisions from Member States are to be recognised without the need for any special procedure. Regarding enforcement, the requirement of a preceding declaration of enforceability, i.e. an exequatur, has been abolished in the new Regulation. This means that decisions covered by the scope of the new Brussels I Regulation are directly enforce- able in another Member State. However, the person against whom enforcement is sought may apply for refusal of the recognition or enforcement of the decision. This may be done if any of the grounds for refusal stated in the Regulation are present.

The abolishment of the exequatur procedure and the procedure for examination of the grounds for refusal under the new Regu- lation mean that supplementary provisions are needed.

The Inquiry proposes that an application for the enforcement of a foreign decision under the new Brussels I Regulation is to be examined by the Swedish Enforcement Authority. Furthermore, the Inquiry proposes that a foreign decision covered by the new Brussels I Regulation is to be enforced as an equivalent Swedish decision. If there is no equivalent decision in Swedish law, it is proposed that the foreign decision is to be enforced as a judgment,

SOU 2013:63

Summary

provided that the Regulation does not stipulate otherwise. Under the Inquiry’s proposal, the provisions of the Debt Enforcement Code, or provisions referred to by the Debt Enforcement Code, are to be applied when implementing an enforcement procedure in Sweden.

The Regulation also contains requirements concerning service and, in certain cases, translation of documents before enforcement can be carried out. The Swedish Enforcement Authority is respon- sible for serving and, when necessary, translating documents. The Regulation does not regulate how service is to be carried out; it is instead to be determined in each individual case in accordance with the provisions of the Service of Process Act or, if applicable, the EU Regulation on Service.

Regarding the procedure for examination of the grounds for refusal according to the Regulation, the Inquiry proposes that such examinations be conducted by a district court as the court of first instance. Under the proposal, the competent district court is the district court that, under Chapter 18, Section 1 of the Debt Enforce- ment Code, examines appeals of decisions taken by the Swedish Enforcement Authority. The provision states that the competent district court is the district court stipulated by the Government in view of where the defendant has his or her habitual residence. Chapter 17 Section 1 of the Debt Enforcement Ordinance lists the 24 competent district courts. Jurisdiction is determined by the county (or former county) in which the defendant has his or her habitual residence. If the defendant does not have his or her habi- tual residence in Sweden, decisions taken by the Swedish Enforce- ment Authority are appealed to Nacka District Court (Chapter 17, Section 1, second paragraph of the Debt Enforcement Ordinance). The general principle is that the district court in the county seat has jurisdiction. However, the competent district court for Stockholm County is Nacka District Court. The term ‘defendant’ refers to the adversary party in the enforcement matter.

The choice of competent district courts has been made in order to take into account that an examination of an application for refusal of recognition or enforcement can often be expected at the same time as, or in close connection with, an examination of impediments to enforcement under Chapter 3, Section 21 of the Debt Enforce- ment Code and of any other enforcement issues that the Swedish Enforcement Authority may examine. The Inquiry considers that it is beneficial to the processing and to the parties if an application

Summary

SOU 2013:63

for refusal of recognition or enforcement is examined by the same district courts that orders concerning enforcement are appealed to.

When enforcement of a foreign decision is sought, a party, in addition to the grounds for refusal of recognition and enforcement listed in the Regulation, may also refer to the impediments to enforce- ment stipulated in national legislation (see Chapter 3, Section 21 of the Debt Enforcement Code). Objections of this kind are examined by the Swedish Enforcement Authority in the first instance. Since the Swedish Enforcement Authority is not considered competent to examine grounds for refusal under the Regulation, it necessarily follows from the provisions that parallel procedures can arise in situations where a debtor refers to both impediments to enforce- ment under Chapter 3, Section 21 of the Debt Enforcement Code and grounds for refusal under the Regulation. The Inquiry pro- poses that in situations where a debtor submits circumstances to the Swedish Enforcement Authority that can be perceived as a re- quest for an examination of grounds for refusal under the Regulation, the Authority is obliged to inform the debtor, in writing and without delay, of the option of applying to a district court for an examina- tion of the grounds for refusal.

In situations where a debtor chooses to apply directly to a court for an examination of the grounds for refusal under the Regulation, it is proposed that the court must inform the Swedish Enforcement Authority in writing that it has received such an application.

In a situation where a debtor, in the context of an application to a court for examination of refusal of recognition or enforcement, refers to circumstances that can be associated with an objection to enforcement under Chapter 3, Section 21 of the Debt Enforcement Code, it is incumbent upon the court, within the scope of its ser- vice obligation, to refer the applicant to the proper authority.

The new Brussels I Regulation also contains a provision on adapting foreign measures or orders. The Regulation entrusts the individual Member States with determining how, and by whom, the adaptation is to be carried out.

The Inquiry proposes that the Swedish Enforcement Authority should be the competent authority for assessing issues of adaptation, and that such adaptation should be dealt with as an issue within the scope of the decision on enforcement that the Authority is to take. A special decision concerning adaptation is not required. However, the grounds for the enforcement order must clearly state that an adaptation has occurred and how it was carried out. Since the

SOU 2013:63

Summary

Inquiry’s proposal means that a measure or order concerning adaptation will be a part of the enforcement order, it will be possible to appeal it within the scope of an appeal against the actual enforce- ment order. Under the proposal, processing and appeals of enforce- ment orders that contain an adaptation measure are otherwise to follow the provisions of the Debt Enforcement Code, or provisions referred to by the Code.

The Inquiry proposes that the Court Matters Act should supple- ment the provisions of the Regulation when a Court examines the grounds for refusal under the Regulation. Appeals may be addressed to both the court of appeal and the Supreme Court, subject to the requirements concerning leave to appeal under the Court Matters Act.

Translations, etc.

Under the Regulation, the court in the Member State of origin is, upon request, to issue a certificate using the form annexed to the Regulation. This certificate is to be submitted by the party who invokes the judgment or requests enforcement of the judgment.

The Regulation allows each Member State to specify which of the official languages of EU institutions, in addition to its own, may be accepted as a translation of the certificate. In this area, the Inquiry proposes that Swedish authorities should accept forms using Swedish, Danish or English.

Transfer of the exequatur procedure

The exequatur procedure

Enforcing foreign civil law judgments in Sweden usually requires that in an exequatur procedure, a court issues a declaration of enforce- ability. Rules on exequatur are found in several statutes.

One such is the Act with supplementary provisions on the juris- diction of courts and on recognition and international enforcement of certain decisions (2006:74) (the 2006 version of the Act). The annexes to the instruments covered by the 2006 Act and the 2006 Act itself indicate that issues of exequatur are examined by the Svea Court of Appeal as the court of first instance.

Summary

SOU 2013:63

The area of family law contains several instruments concerning court jurisdiction and recognition and enforcement of judgments. Two EU Regulations are among the most important of these instru- ments – The Brussels II Regulation and the Maintenance Regu- lation. The supplementary legislation to these Regulations stipulates that in situations where exequatur is required under these Regu- lations, Svea Court of Appeal is to be the exequatur court.

There are a large number of other laws that specify Svea Court of Appeal as the exclusive forum for examining issues of recog- nition and enforcement of foreign decisions. Rules to this effect are found in e.g. the Act on Certain International Issues relating to Matrimonial Property Relations (1990:272).

The Act concerning Recognition and Enforcement of Foreign Decisions relating to Custody etc. (1989:14) (the Enforcement Act) contains provisions on recognition and enforcement of decisions pertaining to the 1980 European Convention on Recognition and Enforcement of Decisions concerning Custody of Children (the 1980 Council of Europe Convention) and the 1980 Hague Con- vention on the Civil Aspects of International Child Abduction (the 1980 Hague Convention). Under the 1980 Council of Europe Convention, the competent court is the district court where the child is habitually resident. The 1980 Hague Convention gives Stockholm District Court exclusive jurisdiction in matters con- cerning the return of children.

The fact that Svea Court of Appeal is the court of first instance for exequatur procedures entails a deviation from the customary division of responsibilities among the courts. The appeals system has traditionally been based on a functional division between the different levels in the judicial structure, with the main focus of the administration of justice to lie with district courts. The primary task of the court of appeal is to review decisions taken by district courts.

The issue of a transfer of exequatur procedures to district courts as the court of first instance has been raised in various contexts. It was determined that a reform of this kind should await the review of the Brussels I Regulation.

SOU 2013:63

Summary

A general transfer of the exequatur procedure

The fact that Svea Court of Appeal is the court of first instance in exequatur proceedings is contrary to the principles of the appeals system. The Inquiry considers that there are no compelling reasons why Svea Court of Appeal should continue to hear these matters as the court of first instance. On the contrary, it would be most appropriate for these matters, as with other cases and matters, to be heard by district courts as the court of first instance.

In light of this, the Inquiry proposes that exequatur proceedings that are currently handled by Svea Court of Appeal are to be exa- mined by district courts as the court of first instance.

The Inquiry proposes that where subsequent enforcement is carried out under the Debt Enforcement Code, an application for enforcement is to be submitted to the district court that, under Chapter 18, Section 1 of the Debt Enforcement Code, examines appeals of decisions taken by the Swedish Enforcement Authority. In certain situations where there is no actual defendant, the appli- cation is to be submitted to the district court, determined by Chapter 18, Section 1 of the Debt Enforcement Code, where one of the applicants has their habitual residence, or where the person or persons indicated in the application have their habitual residence.

In enforcement issues under the Brussels II Regulation that con- cern the person of a child where the subsequent enforcement is carried out under Chapter 21 of the Children and Parents Code, it is instead proposed that the district court that, under Chapter 21, Section 1 of the Children and Parents Code, can examine enforce- ment of a judgment or an order on custody, residence or access is to be the competent court. The same is proposed for decisions under the 1996 Hague Convention that concern the person of a child. It follows from this that all district courts in the country will be competent to examine such an application for enforcement. In situations where a decision contains both orders concerning the person of a child and other orders, such as orders concerning the property of the child, it is proposed that the court that examines an application under Chapter 21 of the Children and Parents Code is to be competent to examine enforcement regarding the entire decision. No changes are proposed regarding the jurisdiction rules in the Enforcement Act.

There are two different procedures for exequatur. Some instru- ments stipulate a procedure containing several steps. In the first

Summary

SOU 2013:63

step, only a formal examination is carried out and the opposite party is not given the opportunity to comment on the application. The parties can subsequently apply to appeal a decision on the basis of an application for a declaration of enforceability (step two in the process). Any grounds for refusal are examined at this stage. Other instruments stipulate a one-step procedure, where the proceedings are adversarial in nature from the beginning.

Regarding procedures that take place in several steps, the Inquiry proposes that district courts are to be competent to hear both the first formal examination and the examination of the application for an appeal. A party can subsequently appeal the district court’s decision to the court of appeal. The Inquiry considers that a solution of this kind means that the actual declaration of enforceability is trans- ferred and that the principles of the appeals system are maintained.

The Inquiry proposes that at the first formal hearing in an exequatur procedure that stipulates several steps, the district court is to be constituted by a single, legally trained judge. In an appeal of the declaration of enforceability, however, the court may consist of three legally trained judges if there are particular grounds with regard to the nature of the matter. Under the Inquiry’s proposal, a judge who has presided over the first, formal hearing is to be dis- qualified from participating in the hearing of an appeal of the decision.

Furthermore, it is proposed that a judge who has participated in the first, formal hearing or an appeal is to be disqualified from dealing with any examination of enforcement of the decision.

The Inquiry proposes that the Court Matters Act is to be appli- cable to the court’s examination of appeals (in procedures that take place in several steps) and for applications for enforcement (in one- step procedures). Appeals may be addressed to both the court of appeal and the Supreme Court, subject to the requirements con- cerning leave to appeal under the Court Matters Act.

Entry into force and transitional provisions

The Inquiry’s proposed supplementary provisions and proposed changes due to the transfer of the exequatur procedure should enter into force at the same time as the new Brussels I Regulation will mainly begin to be applied, i.e. from 10 January 2015.

The Inquiry’s proposed supplementary provisions for the new Brussels I Regulation do not require any transitional provisions.

SOU 2013:63

Summary

On the other hand, a transitional provision is proposed regarding the proposal of transferring the exequatur procedure from Svea Court of Appeal to district courts. This provision would mean that older provisions are to be applied to exequatur procedures initiated prior to the entry into force.

1 Författningsförslag

1.1Förslag till

lag (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar

1.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkän- nande och verkställighet av domar på privaträttens område1 (2012 års Bryssel I-förordning),

2.rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privat rättens område2 (2000 års Bryssel I-förordning),

3.konventionen den 27 september 1968 om domstols behörig- het och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner3 (Brysselkonventionen),

4.konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område4 (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 oktober 2007 om

1EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

2EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

3EGT C 27, 26.1.1998, s. 1.

4EGT 1988 L 319, 25.11.1988, s. 9.

Författningsförslag

SOU 2013:63

domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område5 (2007 års Luganokonvention), och

5. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar6 (förordningen om den europeiska exe- kutionstiteln).

De unionsrättsliga instrument som anges i punkterna 1 och 2 tillämpas, enligt avtal den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemen- skapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område7 (Danmarksavtalet), i förhållande till Danmark.

Reservforum

2 § Om det finns svensk domsrätt enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § och annan behörig dom- stol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

Särskild vägransgrund

3 § Om en ansökan görs enligt en unionsrättsakt eller ett inter- nationellt instrument som avses i 1 § 1–4 ska ett avgörande som rör ett civilrättsligt anspråk inte erkännas eller verkställas i Sverige, om det har meddelats i en annan stat inom ramen för ett brottmål som avser ett icke uppsåtligt brott mot någon som

1.varken har hemvist eller är medborgare i den staten,

2.inte har följt ett föreläggande om personlig inställelse, och

3.inte har haft tillfälle att svara i målet.

Erkännande och verkställighet enligt instrumenten i 1 § 2–4

Exekvaturförfarande

5EUT L 339, 21.12.2007, s.3.

6EUT L 143, 30.4.2004, s. 15.

7EUT L 299, 16.11.2005, s. 62

SOU 2013:63 Författningsförslag

tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar över- klagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

5 § Vid handläggningen av en ansökan om ändring av ett beslut om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verk- ställbart i Sverige enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av en unions- rättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4.

En ansökan om ändring ska, om den gjorts av den som har gjort ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige, ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har prövat en ansökan om att ett utländskt av- görande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

Verkställighet

6 § Har en ansökan enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 om att ett utländskt avgörande ska förklaras vara verkställbart bifallits, ska avgörandet verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

Vid verkställighet av ett utländskt avgörande som rör en säker- hetsåtgärd ska i stället bestämmelserna om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas.

7 § Om tingsrätten bifaller en ansökan om att ett utländskt avgöran- de ska förklaras vara verkställbart, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Författningsförslag

SOU 2013:63

Erkännande och verkställighet enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln

Rättelse av intyg

8 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel inte stämmer överens med den bakomliggande domen eller officiella handlingen eller det bakomliggande utslaget på grund av ett skrivfel eller lik- nande, ska intyget rättas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Ett beslut i fråga om rättelse får inte överklagas.

Återkallelse av intyg

9 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel har utfärdats i strid mot de krav som finns i förordningen om den europeiska exe- kutionstiteln, ska intyget återkallas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Innan intyget återkallas, ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse får inte överklagas.

Verkställighet

10 § Har ett utländskt avgörande intygats vara en europeisk exeku- tionstitel, ska avgörandet verkställas enligt utsökningsbalkens bestäm- melser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av artikel 21 eller 23 i förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

Erkännande och verkställighet enligt 2012 års

Bryssel I-förordning

Verkställighet

11 § En ansökan om verkställighet av ett utländskt avgörande en- ligt 2012 års Bryssel I-förordning ska ges in till Kronofogdemyndig- heten. Utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som

SOU 2013:63

Författningsförslag

utsökningsbalken hänvisar till, ska tillämpas vid verkställighetsför- farandet, om inte annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

12 § Ett utländskt avgörande som omfattas av 2012 års Bryssel I- förordning får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, som ett mot- svarande svenskt avgörande. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom.

Ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet

13 § En ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet en- ligt 2012 års Bryssel I-förordning ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Krono- fogdemyndighetens beslut.

14 § Vid handläggningen av en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av 2012 års Bryssel I-förord- ning.

Anpassning

15 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att avgöra frågor om anpassning enligt artikel 54 i 2012 års Bryssel I-för- ordning. Utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, om det beslut eller den åtgärd som det utländska beslutet eller åtgärden har anpassats till ska gälla vid verkställigheten.

Underrättelse

16 § Om den person mot vilken verkställighet söks vid Krono- fogdemyndigheten åberopar grunder för vägran av erkännande eller verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning, ska Kronofogde- myndigheten skriftligen och utan dröjsmål underrätta denna om möjligheten att ansöka om prövning av vägran av erkännande eller verkställighet vid domstol.

Författningsförslag

SOU 2013:63

17 § Domstolen ska skriftligen underrätta Kronofogdemyndigheten om att en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet kom- mit in till domstolen.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015, då lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöran- den ska upphöra att gälla.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts vid Svea hovrätt före ikraftträdandet.

På ansökan av make prövar den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar över- klagande av Kronofogdemyndig- hetens beslut huruvida beslut om upplösning av äktenskap, som meddelats i annan stat, ska gälla här i riket. Om makar gemen- samt ger in en ansökan om verk- ställbarhet är den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsöknings- balken, där någon av makarna har hemvist behörig att pröva frågan.

Innan tingsrätten prövar frågan ska andra maken beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

Beslut, som inte innebär att det i den andra staten meddela- de beslutet ska gälla, utgör inte hinder mot ny prövning av frå- gan.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.2Förslag till

lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för- mynderskap ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

8 §8 På ansökan av make prövar

Svea hovrätt huruvida beslut om upplösning av äktenskap, som meddelats i främmande stat, skall gälla här i riket. Innan hovrätten prövar frågan skall andra maken beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

Beslut, som ej innebär att det i den främmande staten med- delade beslutet skall gälla, utgör icke hinder mot ny prövning av frågan.

8 Senaste lydelse 1973:942.

Författningsförslag

SOU 2013:63

För handläggningen gäller be- stämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.3Förslag till

lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrivs att 9 och 11 §§ lagen (1936:79) om er- kännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
9 §
Ansökan om verkställighet	Ansökan om verkställighet ska
göres hos Svea hovrätt.	göras till den tingsrätt som enligt
	18 kap. 1 § utsökningsbalken prö-
	var överklagande av Kronofogde-
	myndighetens beslut. För hand-
	läggningen gäller bestämmelserna
	i lagen (1996:242) om domstols-
	ärenden, i tillämpliga delar.
Vid sådan ansökan skall fogas	Till sådan ansökan ska fogas

1.domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift;

2.bevis att domen vunnit laga kraft;

3. domstols protokoll eller	3. domstols protokoll eller
annan handling, utvisande att de	annan handling, utvisande att de
i 5 § första stycket stadgade vill-	i 5 § första stycket föreskrivna
kor äro uppfyllda; samt	villkoren är uppfyllda; samt

4. där fråga är om tredskodom, handlingar i huvudskrift eller styrkt avskrift av vilka framgår, att utebliven part personligen eller genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen eller, då sådant fall är för handen som i 5 § första stycket 7. avses, stäm- ningen tillställts honom på sätt där sägs.

Sökes verkställighet av förlik-	Söks verkställighet av förlik-
ning, skall vid ansökningen fogas	ning, ska vid ansökningen fogas
av behörig myndighet styrkt av-	av behörig myndighet styrkt av-
skrift av protokoll ävensom bevis	skrift av protokoll samt bevis att
att förlikningen stadfästs av dom-	förlikningen stadfästs av dom-
stol samt kan verkställas i	stol samt kan verkställas i
	39

Bifalls ansökningen, ska dom- en eller förlikningen verkställas på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen, efter överklagande, förordnar annat. Innehåller domen eller för- likningen en föreskrift om tvångs- medel, ska den föreskriften inte tillämpas.

Författningsförslag

SOU 2013:63

Schweiz.

Nu nämnda handlingar skola vara försedda med bevis angåen- de utfärdarens behörighet, med- delade av schweiziska förbunds- kansliet, samt skola åtföljas av översättning till svenska språket, vilkens riktighet skall vara styrkt av svensk i Schweiz anställd diplomatisk eller konsulär tjänste- man eller av schweizisk här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller ock av svensk notarius publicus.

Schweiz.

Nu nämnda handlingar ska vara försedda med bevis angåen- de utfärdarens behörighet, med- delade av schweiziska förbunds- kansliet, samt åtföljas av översätt- ning till svenska språket, vilkens riktighet ska vara styrkt av svensk i Schweiz anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av schweizisk här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänste- man eller av svensk notarius publicus.

11 §

Varder ansökningen bifallen, gånge domen eller förlikningen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes förordnar. Vad domen eller förlikningen må innehålla om tvångsmedel skall ej vinna tillämp- ning.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Vill någon här i riket erhålla verkställighet av dom som i 12 § sägs, görs ansökan om detta till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överkla- gande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Sådan ansökan får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över den. Finner tingsrätten, att domen uppfyller de i 12 § för erkännande före- skrivna villkoren, ska tingsrätten förordna om verkställighet. Dom- en verkställs därefter på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen, efter överkla- gande, förordnar annat.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.4Förslag till

lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1937:81) om inter- nationella rättsförhållanden rörande dödsbo ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

13 § Vill någon här i riket erhålla

verkställighet å dom som i 12 § sägs, göre därom ansökan hos Svea hovrätt.

Sådan ansökan må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att däröver yttra sig. Finner hov- rätten, att domen uppfyller de i 12 § för erkännande stadgade vill- koren, förordne hovrätten om verkställighet; och gånge därefter domen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, med mind- re Konungen, efter klagan över hovrättens beslut, annorledes för- ordnar.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.5Förslag till

lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn

Härigenom föreskrivs att 7 och 9 §§ lagen (1965:723) om er- kännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	7 §
Ansökan om verkställighet		Ansökan		om	verkställighet
göres hos Svea hovrätt.		görs till den tingsrätt som enligt
		18 kap. 1 § utsökningsbalken prö-
		var överklagande av Kronofogde-
		myndighetens beslut. För hand-
		läggningen gäller bestämmelserna
		i lagen (1996:242) om domstols-
		ärenden, i tillämpliga delar.
Vid sådan ansökan skall fogas		Till sådan ansökan ska fogas
avgörandet i huvudskrift eller		avgörandet i huvudskrift eller
i avskrift som bestyrkts av myn-		i avskrift som bestyrkts av myn-
dighet,		dighet,
bevis att avgörandet må verk-		bevis att avgörandet får verk-
ställas i den stat där det med-		ställas i den stat där det med-
delats,		delats,
om underhållsskyldighet ålagts		om underhållsskyldighet ålagts
någon som uteblivit eller eljest ej		någon som uteblivit eller annars
besvarat framställt anspråk på		inte besvarat		framställt anspråk
underhåll, styrkt avskrift av de		på underhåll, styrkt avskrift av de
handlingar genom vilka saken an-		handlingar, genom vilka saken
hängiggjordes och bevis att dessa		anhängiggjordes			och bevis att
handlingar före avgörandet blivit		dessa handlingar före avgörandet
delgivna i vederbörlig ordning.		blivit delgivna i vederbörlig ord-
Vid	handlingarna skall fogas	ning.
		Till	handlingarna ska fogas
styrkt	översättning till svenska	styrkt	översättning till svenska
språket.		språket.
42

SOU 2013:63 Författningsförslag

9 §

Bifaller hovrätten ansökning-	Bifaller tingsrätten ansökning-
en, verkställes avgörandet som	en, verkställs avgörandet som en
svensk domstols dom vilken äger	svensk dom som vunnit laga kraft,
laga kraft, om ej högsta domstolen	om inte hovrätten eller Högsta
förordnar annat. Innehåller av-	domstolen förordnar annat. Inne-
görandet föreskrift om tvångs-	håller avgörandet en föreskrift
medel, skall den föreskriften ej	om tvångsmedel, ska den före-
vinna tillämpning.	skriften inte tillämpas.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat och är domsto- larna i den staten enligt Paris- konventionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, ska domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verk- ställas i Sverige utan att ny pröv- ning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför inte skyldighet att verkställa ut- ländsk dom, om det ansvarighets- belopp som gäller för atom- anläggningens innehavare där- igenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prö- var överklagande av Kronofogde- myndighetens beslut. För hand- läggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstols- ärenden, i tillämpliga delar. Till ansökningen ska fogas

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.6Förslag till

lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Härigenom föreskrivs att 38 § atomansvarighetslagen (1968:45)9 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

38 § Har dom i mål om ersättning

för atomskada meddelats i annan konventionsstat och är domsto- larna i den staten enligt Paris- konventionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, skall domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat den meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggning- ens innehavare därigenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansök- ningen skall fogas

9 Atomansvarighetslagen (1968:45) upphör att gälla den dag lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor träder i kraft.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndig-

het;

2.förklaring av behörig myndighet i den stat där domen med- delats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om ut- färdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskick- ning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är hand- ling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Över- sättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänste- man eller av svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansök- ningen.

Bifalles ansökningen, verk- ställes domen på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar annat.

Nu nämnda handlingar ska vara försedda med bevis om ut- färdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av svensk beskick- ning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är hand- ling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av översättning till svenska. Över- sättningen ska vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänste- man eller av svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över an- sökningen.

Bifalls ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter talan mot beslutet förordnar annat.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar över- klagande av Kronofogdemyndig- hetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. Till ansök- ningen ska fogas

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.7Förslag till

lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 § Ansökan om verkställighet av

utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

1.domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myn- dighet;

2.förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser tvist angående befordran som är underkastad kon- ventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

SOU 2013:63

Författningsförslag

främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Över- sättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänste- man eller av svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansök- ningen.

Bifalles ansökningen, verk- ställes domen på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut för- ordnar annat.

främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av översättning till svenska. Över- sättningen ska vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänste- man eller av svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över an- sökningen.

Bifalls ansökningen, verk- ställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter talan mot beslutet förordnar annat.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.8Förslag till

lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen (1973:282) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §10

Tvist om sjömans anställningsförhållande får inte dras inför

utländsk myndighet.	Första stycket gäller inte om
Första stycket gäller inte om	Första stycket gäller inte om
annat följer av de gemenskapsrätts-	annat följer av de unionsrättsakter
akter och internationella instru-	och internationella instrument
ment som anges i 1 § 1–3 eller 5	som anges i 1 § 1–4 (0000:00)
lagen (2006:74) med komplette-	med kompletterande bestämmelser
rande bestämmelser om domstols	om domstols behörighet och om er-
behörighet och om erkännande och	kännande och internationell verk-
internationell verkställighet av	ställighet av vissa avgöranden.
vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

10 Senaste lydelse 2007:441.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.9Förslag till

lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs att 9 och 11 §§ lagen (1976:108) om er- kännande och verkställighet av utländskt avgörande angående under- hållsskyldighet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
9 §
Ansökan om verkställighet	Ansökan om verkställighet
göres hos Svea hovrätt.	görs till den tingsrätt som enligt
	18 kap. 1 § utsökningsbalken prö-
	var överklagande av Kronofogde-
	myndighetens beslut. För hand-
	läggningen gäller bestämmelserna
	i lagen (1996:242) om domstols-
	ärenden, i tillämpliga delar.
Vid ansökningen skall fogas	Till ansökningen ska fogas

1.huvudskrift eller av myndighet bestyrkt avskrift av exeku- tionstiteln,

2.bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

3.om genom dom eller beslut underhållsskyldighet har ålagts någon som uteblivit, handling i original eller bestyrkt avskrift, ut- visande att stämning med underrättelse, som avses i 4 § andra stycket, har delgivits i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där domen eller beslutet har meddelats,

4.om sökanden är offentligt organ, behövliga handlingar angå- ende organets behörighet att begära verkställighet,

5. bestyrkt översättning till svenska språket av ovan angivna handlingar, i den mån hovrätten ej finner det obehövligt.

Uppfyller ansökningshand- lingarna ej föreskrifterna i andra stycket eller är de eljest ofull-

5. bestyrkt översättning till svenska språket av ovan angivna handlingar, i den mån tingsrätten inte finner det obehövligt.

Uppfyller ansökningshand- lingarna inte föreskrifterna i andra stycket eller är de på annat sätt

Författningsförslag SOU 2013:63

ständiga,	skall tillfälle beredas	ofullständiga, ska sökanden ges
sökanden att avhjälpa bristen.		tillfälle att avhjälpa bristen.
	11 §
Bifalles	ansökningen, sker	Bifalls ansökningen, sker
verkställighet på samma sätt som		verkställighet på samma sätt som
gäller i fråga om svensk domstols		gäller i fråga om en svensk dom
lagakraftägande dom, om ej högsta		som vunnit laga kraft, om inte
domstolen förordnar annat. Före-		hovrätten eller Högsta domstolen
skrift om tvångsmedel i den ut-		förordnar annat. En föreskrift om
ländska exekutionstiteln skall ej		tvångsmedel i den utländska exe-
vinna tillämpning.		kutionstiteln ska inte tillämpas.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.10Förslag till

lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	7 §11
Denna lag tillämpas inte om		Denna lag tillämpas inte om
annat följer av de unionsrätts-		annat följer av de unionsrätts-
akter och internationella instru-		akter och internationella instru-
ment som omfattas av lagen		ment som omfattas av lagen
(2006:74)	med kompletterande	(0000:00)	med kompletterande
bestämmelser om domstols behörig-		bestämmelser om domstols behörig-
het och om erkännande och inter-		het och om erkännande och inter-
nationell	verkställighet av vissa	nationell	verkställighet av vissa
avgöranden, eller av särskilda be-		avgöranden, eller av särskilda be-
stämmelser om erkännande och		stämmelser om erkännande och
verkställighet av avgöranden och		verkställighet av avgöranden och
förlikningar på särskilda rätts-		förlikningar på särskilda rätts-
områden.		områden.

Lagen tillämpas inte heller beträffande

1.dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptiv- barn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av dom som ska gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa inter- nationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption eller för- mynderskap,

2.dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om det inte är fråga om verkställighet enligt 6 §,

11 Senaste lydelse 2010:578.

Författningsförslag

SOU 2013:63

3.dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyl- dighet,

4.dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

5.dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testa- mente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anled- ning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

6.dom eller förlikning angående

a)gäldenärs försättande i konkurs,

b)inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c)andra frågor som beror av konkursdomares eller konkursdom- stols prövning, eller

d)rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs

inågot av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade hemvist i något av de nordiska länderna, eller

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av sär- skild domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.11Förslag till

lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 16 och 18 §§ lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privat- rättens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	1 §12
Denna lag är tillämplig på		Denna lag är tillämplig på
domar som har meddelats i		domar som har meddelats i
Österrike i ämnen av privaträtts-		Österrike i ämnen av privaträtts-
lig beskaffenhet. Lagen tillämpas		lig beskaffenhet. Lagen tillämpas
på domar i sådana ämnen, även		på domar i sådana ämnen, även
om de har meddelats i ett straff-		om de har meddelats i ett straff-
rättsligt förfarande. Lagen tilläm-		rättsligt förfarande. Lagen tilläm-
pas inte om annat följer av de		pas inte om annat följer av de
unionsrättsakter och internatio-		unionsrättsakter och internatio-
nella instrument som omfattas av		nella instrument som omfattas av
lagen (2006:74) med komplette-		lagen (0000:00) med komplette-
rande bestämmelser om domstols		rande bestämmelser om domstols
behörighet och om erkännande och		behörighet och om erkännande och
internationell	verkställighet av	internationell	verkställighet av
vissa avgöranden.		vissa avgöranden.
	13 §
Ansökan	om verkställighet	Ansökan	om verkställighet
görs hos Svea hovrätt.		görs till den tingsrätt som enligt
		18 kap. 1 § utsökningsbalken prö-

var överklagande av Kronofogde- myndighetens beslut. För hand- läggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstols- ärenden, i tillämpliga delar.

12 Senaste lydelse 2010:579.

Författningsförslag SOU 2013:63

				14 §
Vid ansökan om verkställig-					Vid ansökan om verkställig-
het skall fogas domen i original					het ska fogas domen i original
eller av behörig myndighet be-					eller av behörig myndighet be-
styrkt avskrift och bevis om att					styrkt avskrift och bevis om att
domen har vunnit laga kraft och					domen har vunnit laga kraft och
får verkställas i Österrike.					får verkställas i Österrike.
Hovrätten får förelägga sökan-					Tingsrätten får		förelägga
den att inkomma med de ytter-					sökanden att inkomma med de
ligare handlingar som behövs för					ytterligare handlingar som behövs
hovrättens prövning av ansök-					för tingsrättens prövning av an-
ningen.					sökningen.
De handlingar som skall fogas					De handlingar som ska fogas
till ansökningen skall vara av-					till ansökningen ska vara avfatta-
fattade på svenska eller åtföljas					de på svenska eller åtföljas av en
av en översättning till svenska.					översättning till svenska. Riktig-
Riktigheten		av översättningen			heten av översättningen ska vara
skall vara bestyrkt av en person					bestyrkt av en person som är be-
som är behörig att i Sverige eller					hörig att i Sverige eller Österrike
Österrike bestyrka en sådan över-					bestyrka en sådan översättning.
sättning. Hovrätten			får	medge	Tingsrätten får medge undantag
undantag från kravet på översätt-					från kravet på översättning.
ning.
				16 §
Bifaller hovrätten ansökning-					Bifaller tingsrätten ansökning-
en, verkställs domen på samma					en, verkställs domen på samma
sätt som en svensk domstols laga-					sätt som en svensk dom som vun-
kraftägande dom, om inte högsta					nit laga kraft, om inte hovrätten
domstolen efter besvär över hov-					eller Högsta domstolen efter över-
rättens	beslut	förordnar		annat.	klagande	av beslutet	förordnar
Föreskrift om tvångsmedel i den					annat. Föreskrift om tvångsmedel
österrikiska		domen	skall inte		i den österrikiska domen ska
tillämpas.					inte tillämpas.
				18 §
Har	säkerhetsåtgärd			enligt	Har	säkerhetsåtgärd		enligt
15 kap. rättegångsbalken beviljats,					15 kap. rättegångsbalken beviljats,
skall vid tillämpning av 7 § i					ska vid	tillämpning	av	7 § i
samma kapitel med talans väckan-					samma kapitel med talans väckan-
de vid svensk domstol jämställas					de vid svensk domstol jämställas
54

SOU 2013:63

Författningsförslag

talans väckande vid österrikisk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verk- ställas här. Det förhållandet att sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom dom, som ännu inte har vunnit laga kraft, hindrar inte att säker- hetsåtgärd beviljas.

Beslut om säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rätte- gången har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av domen har sökts här dessförinnan. Har an- sökan om verkställighet gjorts inom denna tid, skall beslutet gälla till dess ansökningen prövas, om inte hovrätten förordnar annat. Föreligger inte något för- ordnande om säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får hovrätten på yrkande besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövningen av an- sökningen.

Beslut om säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rätte- gången har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av domen har sökts här dessförinnan. Har an- sökan om verkställighet gjorts inom denna tid, ska beslutet gälla till dess ansökningen prövas, om inte tingsrätten förordnar annat. Föreligger inte något förordnan- de om säkerhetsåtgärd när an- sökan görs, får tingsrätten på yrkande besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövningen av an- sökningen.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Ansökan om verkställighet av en rekommendation görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överkla- gande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. Rekommendationen ska ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet är avfattad på annat främmande språk än danska och norska, ska handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska.

Motparten ska beredas till- fälle att yttra sig över ansök- ningen.

Bifalls ansökningen, verkställs rekommendationen som en dom som vunnit laga kraft, om något annat inte förordnas med anled- ning av talan mot beslutet.

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.12Förslag till

lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en upp- förandekod för linjekonferenser ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 § Ansökan om verkställighet av

en rekommendation görs hos Svea hovrätt. Rekommendatio- nen skall ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet är avfattad på annat främmande språk än danska och norska, skall handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska.

Motparten skall beredas till- fälle att yttra sig över ansök- ningen.

Bifalls ansökningen, verkställs rekommendationen såsom laga- kraftägande dom, om något annat inte förordnas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.13Förslag till

lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (1985:193) om inter- nationell järnvägstrafik ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
5 §
Ansökan om verkställighet	Ansökan om verkställighet
görs hos Svea hovrätt.	görs till den tingsrätt som enligt
	18 kap. 1 § utsökningsbalken prö-
	var överklagande av Kronofogde-
	myndighetens beslut. För hand-
	läggningen gäller bestämmelserna
	i lagen (1996:242) om domstols-
	ärenden, i tillämpliga delar.
Vid ansökningen skall fogas	Till ansökningen ska fogas

1.exekutionstiteln i original eller i avskrift som har bestyrkts av en behörig myndighet,

2.förklaring av en behörig myndighet i den stat där exekutions- titeln har upprättats att den avser tvist angående befordran som om- fattas av fördraget och att den får verkställas i den nämnda staten samt, i fråga om domstols dom, att den har vunnit laga kraft.

Hovrätten får förelägga sökan- den att ge in de ytterligare hand- lingar som behövs för hovrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får hovrätten kräva att de handlingar som har fogats till ansökningen skall för- ses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för tings- rättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får tingsrätten kräva att de handlingar som har fogats till ansökningen ska förses med bevis om utfär- darens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskick- ning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprät- tats.

SOU 2013:63

Författningsförslag

Om en handling i ärendet inte är avfattad på svenska, danska eller norska, skall handlingen åt- följas av en bestyrkt översättning till svenska. Hovrätten får medge undantag från kravet på översätt- ning.

Om en handling i ärendet inte är avfattad på svenska, danska eller norska, ska handlingen åt- följas av en bestyrkt översättning till svenska. Tingsrätten får med- ge undantag från kravet på över- sättning.

6 §

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om ansökningen bifalls, får	Om ansökningen bifalls, får
verkställighet äga rum som för	verkställighet äga rum som för en
en svensk domstols lagakraftägan-	svensk dom som vunnit laga kraft,
de dom, om inte högsta domstolen	om inte hovrätten eller Högsta
förordnar annat efter besvär över	domstolen förordnar annat efter
hovrättens beslut.	överklagande av beslutet.

Den sak som har avgjorts genom en sådan dom som avses i 4 § första stycket 1 eller genom en sådan förlikning eller skiljedom som avses i 4 § andra stycket får inte prövas på nytt.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Frågan huruvida ett avgöran- de som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Krono- fogdemyndighetens beslut, på an- sökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Uppkommer en sådan fråga inför en annan svensk myndighet än en dom- stol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av tingsrätten. Om en myndighet begär en sådan prövning är även den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken, där den eller någon av dem som ansö- kan avser har hemvist behörig att pröva frågan. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Innan tingsrätten prövar frågan ska sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske. Har tingsrättens prövning begärts av en myndig- het, gäller detsamma var och en som har varit part i den utländska

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.14Förslag till

lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 § Frågan huruvida ett avgöran-

de som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av Svea hovrätt på ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Upp- kommer en sådan fråga inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan pröv- ning av hovrätten.

Innan hovrätten prövar frågan skall sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske. Har hovrättens prövning begärts av en myndig- het, gäller detsamma var och en som har varit part i den utländska

SOU 2013:63

Författningsförslag

rättegången och som kan vara part även i hovrätten.

rättegången och som kan vara part även i tingsrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar över- klagande av Kronofogdemyndig- hetens beslut prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring.

För handläggningen gäller bestäm- melserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Till ansökningen ska bifogas avgörandet i original eller av be- hörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin pröv- ning. Innan tingsrätten prövar an- sökningen ska sökandens mot- part få tillfälle att yttra sig över den.

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.15Förslag till

lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskrivs att 16 och 17 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhets- förhållanden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 §13

Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstols- landet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

Svea hovrätt prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring.

Till ansökningen skall bifogas avgörandet i original eller av be- hörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som hovrätten behöver för sin pröv- ning. Innan hovrätten prövar an- sökningen skall sökandens mot- part få tillfälle att yttra sig över den.

13 Senaste lydelse 2001:1141.

Har tingsrätten förklarat ett avgörande verkställbart, får avgö- randet verkställas på samma sätt som ett motsvarande svenskt av- görande som har vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller

Högsta domstolen efter överkla- gande beslutar om annat. Före- skrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet ska inte tillämpas.

SOU 2013:63

Författningsförslag

17 §14 Har hovrätten förklarat ett av-

görande verkställbart, får avgö- randet verkställas på samma sätt som ett motsvarande svenskt av- görande som har vunnit laga kraft, om inte Högsta domstolen efter överklagande beslutar om annat. Föreskrifter om tvångs- medel i det utländska avgöran- det skall inte tillämpas.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

14 Senaste lydelse 2001:1141.

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.16Förslag till

lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 60 § och 21 kap. 2 och 6 §§ sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 kap.

60 §15

Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som in- skränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det be- gränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol för den ort

1.där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

2.där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har drift- ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

3.där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller fak- tiska lossningshamnen ligger.

Utan hinder av vad som före-	Utan hinder av vad som före-
skrivs i första stycket kan talan	skrivs i första stycket kan talan
alltid väckas vid domstol för den	alltid väckas vid domstol för den
ort som har angetts i transport-	ort som har angetts i transport-
avtalet. Efter det att tvist har	avtalet. Efter det att tvist har
uppkommit får parterna fritt av-	uppkommit får parterna fritt av-
tala hur en tvist skall behandlas.	tala hur en tvist ska behandlas.

Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som inne- håller bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa bestämmelserna mot en innehavare av konossementet

som har förvärvat det i god tro.
Första stycket gäller inte om	Första stycket gäller inte om
varken den avtalade lastnings-	varken den avtalade lastnings-
hamnen eller den avtalade eller	hamnen eller den avtalade eller

15 Senaste lydelse 2007:443.
64

SOU 2013:63

Författningsförslag

faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av de gemenskapsrättsakter och inter- nationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 lagen (2006:74) med kompletterande bestämmel- ser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöran- den.

faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av de unionsrättsakter och inter- nationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om er- kännande och internationell verk- ställighet av vissa avgöranden.

21 kap.

2 §16

I fråga om behörigheten för	I fråga om behörigheten för
sjörättsdomstol att ta upp tviste-	sjörättsdomstol att ta upp tviste-
mål som avses i 1 § första stycket	mål som avses i 1 § första stycket
skall bestämmelserna om laga	ska bestämmelserna om laga
domstol i tvistemål i allmänhet	domstol i tvistemål i allmänhet
tillämpas.	tillämpas.

Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där far- tyget finns.

Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angå- ende en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första och andra stycket, väcks talan vid den sjörätts- domstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg,	Om flera är redare i ett fartyg,
skall fartygets hemort anses som	ska fartygets hemort anses som
rederiets hemvist.	rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna para-	Bestämmelserna i denna para-
graf gäller inte om annat följer	graf gäller inte om annat följer
av lagen (2006:74) med komplet-	av lagen (0000:00) med komplet-
terande bestämmelser om domstols	terande bestämmelser om domstols
behörighet och om erkännande och	behörighet och om erkännande och
internationell verkställighet av	internationell verkställighet av

16 Senaste lydelse 2007:443.
	65

Har en dom i ett mål om er- sättning för oljeskada meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention och var domstolarna i den staten behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. Domen ska, när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verk- ställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som av- gjorts genom domen, om inte annat följer av vad som sägs i 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvars- belopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

Författningsförslag

SOU 2013:63

vissa avgöranden eller av de gemenskapsrättsakter och inter- nationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

vissa avgöranden eller av de unionsrättsakter och internatio- nella instrument som anges i 1 § 1–4 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

6 §17 Har en dom i ett mål om er-

sättning för oljeskada meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention och var domstolarna i den staten behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. Domen skall, när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte annat följer av vad som sägs i 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvars- belopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt. Till an- sökan skall fogas

17 Senaste lydelse 1995:1081.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet,

2.en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention samt att domen har vunnit laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna skall vara för-		Handlingarna ska vara för-
sedda med bevis om utfärdarens		sedda med bevis om utfärdarens
behörighet. Beviset skall vara ut-		behörighet. Beviset ska vara ut-
ställt av en svensk beskickning		ställt av en svensk beskickning
eller konsul eller av chefen för		eller konsul eller av chefen för
justitieförvaltningen i den	stat	justitieförvaltningen	i den	stat
där domen har meddelats. Är en		där domen har meddelats. Är en
handling i ärendet skriven på ett		handling i ärendet skriven på ett
annat främmande språk än danska		annat främmande språk än danska
eller norska, skall handlingen åt-		eller norska, ska handlingen åt-
följas av en översättning till		följas av en översättning till
svenska. Översättningen	skall	svenska. Översättningen ska vara
vara bestyrkt av en diplomatisk		bestyrkt av en diplomatisk eller
eller konsulär tjänsteman	eller	konsulär tjänsteman	eller	av
av svensk notarius publicus.		svensk notarius publicus.

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten

haft tillfälle att yttra sig över ansökan.
Bifalls ansökan, verkställs	Bifalls	ansökan, verkställs
domen på samma sätt som en	domen på samma sätt som en
svensk domstols lagakraftägande	svensk dom som vunnit laga kraft,
dom, om inte Högsta domstolen	om inte hovrätten eller Högsta
bestämmer annat sedan hovrät-	domstolen	bestämmer annat
tens beslut överklagats.	sedan beslutet överklagats.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.17Förslag till

lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde

till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter

Härigenom föreskrivs att 9 och 11 §§ lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommel- sen om undervägsavgifter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
9 §
Ansökan om verkställighet	Ansökan om verkställighet
görs hos Svea hovrätt.	görs till den tingsrätt som enligt
	18 kap. 1 § utsökningsbalken prö-
	var överklagande av Kronofogde-
	myndighetens beslut. För hand-
	läggningen gäller bestämmelserna
	i lagen (1996:242) om domstols-
	ärenden, i tillämpliga delar.
Till ansökan skall fogas	Till ansökan ska fogas

1.original eller av myndighet bestyrkt kopia av exekutionstiteln,

2.om exekutionstiteln är en tredskodom eller liknande avgöran- de, handling i original eller bestyrkt kopia, som utvisar att stämning har delgivits gäldenären i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där exekutionstiteln meddelats,

3.om exekutionstiteln är ett sådant avgörande av administrativ myndighet som avses i 6 §, handling som utvisar att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda,

4.bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

5.bevis att gäldenären underrättats om exekutionstiteln i till- räcklig tid.

11 §

Om en ansökan om verkstäl-	Om en ansökan om verkstäl-
lighet bifalls, skall det utländska	lighet bifalls, ska det utländska
avgörandet verkställas på samma	avgörandet verkställas på samma
68

SOU 2013:63

Författningsförslag

sätt som en svensk domstols laga- kraftägande dom, såvida inte Högsta domstolen förordnar annat.

sätt som en svensk dom som vun- nit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förord- nar annat.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Författningsförslag

SOU 2013:63

1.18Förslag till

lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1998:358) om Bryssel- konventionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
3 §18
Kompletterande bestämmel-	Kompletterande bestämmel-
ser finns i lagen (2006:74) med	ser finns i lagen (0000:00) med
kompletterande bestämmelser om	kompletterande bestämmelser om
domstols behörighet och om erkän-	domstols behörighet och om erkän-
nande och internationell verkstäl-	nande och internationell verkstäl-
lighet av vissa avgöranden.	lighet av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

18 Senaste lydelse 2006:76.

I fråga om erkännande och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella komplet- terande oljeskadefond ska be- stämmelserna om erkännande och verkställighet i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privat- rättens område (2012 års Bryssel I-förordning) eller, när den är tillämplig, bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om dom- stols behörighet och om erkän- nande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning) tillämpas, om domen har med- delats i en stat där dessa bestäm- melser gäller.

Leder en tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordnings eller 2000 års Bryssel I-förordnings bestämmelser till att domen inte

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.19Förslag till

lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (2005:253) om ersätt- ning från de internationella oljeskadefonderna ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §19 I fråga om erkännande och

verkställighet av en dom mot 2003 års internationella komplet- terande oljeskadefond skall be- stämmelserna om erkännande och verkställighet i rådets för- ordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I- förordningen) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

Leder en tillämpning av Bryssel I-förordningens bestäm- melser till att domen inte erkänns eller verkställs i Sverige, skall

19 Senaste lydelse 2007:442.

Författningsförslag

SOU 2013:63

frågan i stället avgöras enligt arti- kel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

erkänns eller verkställs i Sverige, ska frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondproto- koll.

6 §20

När en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8 i 1992 års fondkonvention tillämpas det förfarande som föreskrivs i 21 kap. 6 § sjölagen (1994:1009).

Detta	förfarande		tillämpas	Detta förfarande tillämpas
också när en fråga uppkommer				också när en fråga uppkommer
om verkställighet av en dom en-				om verkställighet av en dom en-
ligt artikel 8.1 i 2003 års fond-				ligt artikel 8.1 i 2003 års fond-
protokoll. Har domen meddelats				protokoll. Har domen meddelats
av en domstol i en stat där be-				av en domstol i en stat där be-
stämmelserna i Bryssel I-förord-				stämmelserna i 2012 års Bryssel
ningen gäller, tillämpas dock det				I-förordning eller 2000 års
förfarande som föreskrivs i dessa				Bryssel I-förordning gäller, tilläm-
bestämmelser		och	i lagen	pas dock det förfarande som
(2006:74)	med kompletterande			föreskrivs i dessa bestämmelser
bestämmelser om domstols behö-				och i lagen (0000:00) med kom-
righet och om erkännande och				pletterande bestämmelser om dom-
internationell		verkställighet av		stols behörighet och om erkännan-
vissa avgöranden.				de och internationell verkställighet
				av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

20 Senaste lydelse 2007:442.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.20Förslag till

lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II- förordningen

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (2008:450) med kom- pletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
2 §
Svea hovrätt är behörig dom-	Den tingsrätt som enligt 18 kap.
stol vid förfaranden enligt artik-	1 § utsökningsbalken prövar över-
larna 29–31 och 33.	klagande av Kronofogdemyndig-
	hetens beslut är behörig domstol
	vid förfaranden enligt artiklarna
	29–31 och 33.
Vid den handläggning som	Om ansökan gäller ett förord-
avses i artiklarna 29–31 ska hov-	nande om ett barns person som
rätten bestå av en lagfaren domare.	ska verkställas enligt 21 kap. för-
	äldrabalken, är i stället den tings-
	rätt som enligt 21 kap. 1 § för-
	äldrabalken prövar verkställighet
	av en dom eller ett beslut om vård-
	nad, boende eller umgänge behörig
	domstol. Den domstol som prövar
	en sådan ansökan är också behörig
	i frågor som rör andra förord-
	nanden i avgörandet.
För det förfarande som avses	För det förfarande som avses
i artikel 33 gäller rättegångsbalkens	i artikel 33, gäller bestämmelserna
regler om överklagande av tings-	i lagen (1996:242) om domstols-
rätts beslut i tillämpliga delar, om	ärenden i tillämpliga delar, om
inte förordningen föreskriver	inte förordningen föreskriver
något annat. En sådan ansökan	något annat. En sådan ansökan
om ändring som avses i artikel	om ändring som avses i artikel
33.4 ska göras skriftligen. Den	33.4 ska göras skriftligen. Den
ska ha kommit in till hovrätten	ska ha kommit in till tingsrätten
	73

Författningsförslag

SOU 2013:63

inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 29–31 är jävig att handlägga mål om sam- ma sak enligt artikel 33.

inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett ärende enligt artiklarna 29– 31 får inte delta i handläggningen av ett ärende om samma sak en- ligt artikel 33. En domare som handlagt ett ärende enligt artik- larna 29–31 och 33 får inte delta i handläggningen av en ansökan om verkställighet av beslutet.

3 §

För det förfarande som avses	För det förfarande som avses
i artikel 34 gäller rättegångsbalkens	i artikel 34 gäller bestämmelserna
regler om överklagande av hov-	i lagen (1996:242) om domstols-
rätts beslut i tillämpliga delar, om	ärenden i tillämpliga delar, om
inte förordningen föreskriver	inte förordningen föreskriver
något annat. Talan får inte kom-	något annat.
ma under Högsta domstolens pröv-
ning utan att Högsta domstolen
har meddelat sökanden prövnings-
tillstånd enligt 54 kap. 10 § rätte-
gångsbalken.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.21Förslag till

lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

Härigenom föreskrivs att 61–63 §§ lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor21 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
61 §
En ansökan om verkställighet	En ansökan om verkställighet
enligt 60 § görs hos Svea hovrätt	enligt 60 § görs till den tingsrätt
och ska innehålla	som enligt 18 kap. 1 § utsöknings-
	balken prövar överklagande av
	Kronofogdemyndighetens beslut
	och ska innehålla

1.domen i original eller i en kopia som har bestyrkts av en myn- dighet, och

2.en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen har meddelats att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att domen har vunnit laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens be- hörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats.

Handlingar på andra språk än svenska, danska eller norska ska ges in också i översättning till svenska. Översättningen ska vara be- styrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

62 §

Vid handläggningen i Svea	Vid handläggningen tilläm-
hovrätt tillämpas bestämmelserna	pas bestämmelserna i lagen
i rättegångsbalken om överklagan-	(1996:242) om domstolsärenden,
de av tingsrätts beslut. En ansö-	i tillämpliga delar. En ansökan
kan om verkställighet får inte bi-	om verkställighet får inte bifallas
fallas utan att motparten har fått	utan att motparten har fått till-
tillfälle att yttra sig över ansökan.	fälle att yttra sig över ansökan.

21 Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upphävs atomansvarig- hetslagen (1968:45).

Författningsförslag

SOU 2013:63

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domsto- len. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmel- serna i rättegångsbalken om över- klagande av hovrätts beslut.

Om Svea hovrätt bifaller an- sökan, verkställs domen som en svensk domstols dom som har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om Högsta domstolen efter överklagande av hovrättens beslut bestämmer något annat.

63 §

Om tingsrätten bifaller an- sökan, verkställs domen som en svensk dom som har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om hovrätten eller Högsta domstolen efter överklagande av beslutet be- stämmer något annat.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar över- klagande av Kronofogdemyndig- hetens beslut är behörig domstol för de förfaranden om erkännan- de, verkställbarhet och ändring som avses i artiklarna 23, 27 och 32 i underhållsförordningen och i artiklarna 23 och 26 i 2007 års Haagkonvention.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.22Förslag till

lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:603) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

dels att 4 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 3, 7 och 11 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §22 Svea hovrätt är behörig dom-

stol för de förfaranden om erkän- nande, verkställbarhet och änd- ring som avses i artiklarna 23, 27 och 32 i underhållsförordningen och i artiklarna 23 och 26 i 2007 års Haagkonvention.

7 §23
Vid handläggningen i Svea	Vid handläggningen av en an-
hovrätt av en ansökan om ändring	sökan om ändring av ett beslut
av ett beslut om erkännande eller	om erkännande eller verkställ-
verkställbarhet tillämpas bestäm-	barhet tillämpas bestämmelserna
melserna i rättegångsbalken om	i lagen (1996:242) om domstols-
överklagande av en tingsrätts be-	ärenden, om inte annat följer av
slut, om inte annat följer av under-	underhållsförordningen	eller
hållsförordningen eller 2007 års	2007 års Haagkonvention.
Haagkonvention.

22Senaste lydelse 2012:451 (har ännu inte trätt i kraft).

23Senaste lydelse 2012:451 (har ännu inte trätt i kraft).

Författningsförslag SOU 2013:63

En ansökan om ändring en-	En ansökan om ändring en-
ligt underhållsförordningen ska,	ligt underhållsförordningen ska,
om den görs av den som har an-	om den görs av den som har an-
sökt om erkännande eller verk-	sökt om erkännande eller verk-
ställbarhet, ha kommit in till Svea	ställbarhet, ha kommit in till
hovrätt inom fyra veckor från	tingsrätten inom fyra veckor från
den dag då beslutet meddelades.	den dag då beslutet meddelades.
I artikel 23.6 i 2007 års Haag-	I artikel 23.6 i 2007 års Haag-
konvention finns en bestämmel-	konvention finns en bestämmel-
se om inom vilken tid en ansökan	se om inom vilken tid en ansökan
om ändring ska göras.	om ändring ska göras.

En domare som har prövat ansökningen om erkännande eller verkställbarhet får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring

av beslutet.
11 §24
Om hovrätten vid det för-	Om tingsrätten vid beslut en-
farande som avses i 4 § bifaller	ligt artikel 30 i underhållsförord-
en ansökan om verkställbarhets-	ningen bifaller en ansökan om
förklaring enligt underhållsför-	verkställbarhetsförklaring	enligt
ordningen, ska hovrättens beslut	underhållsförordningen,	ska
anses innefatta ett beslut om	tingsrättens beslut anses innefatta
kvarstad eller om någon annan	ett beslut om kvarstad eller om
åtgärd som avses i 15 kap. rätte-	någon annan åtgärd som avses i
gångsbalken.	15 kap. rättegångsbalken.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

24 Senaste lydelse 2012:451 (har ännu inte trätt i kraft).

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar över- klagande av Kronofogdemyndig- hetens beslut är behörig domstol för de förfaranden om erkän- nande och verkställbarhet som avses i artiklarna 24 och 26.

Om ansökan gäller ett förord- nande om ett barns person som ska verkställas enligt 21 kap. föräldra- balken, är i stället den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldra- balken prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge behörig domstol. Den domstol som prövar en sådan ansökan är också behörig i frågor som rör andra förord- nanden i avgörandet.

För handläggningen gäller be- stämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av 1996 års Haag- konvention.

En domare som handlagt en ansökan om verkställbarhet får inte delta i handläggningen av en ansökan om verkställighet av be- slutet.

SOU 2013:63

Författningsförslag

1.23Förslag till

lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

Härigenom föreskrivs att 6−8 §§ lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 § Svea hovrätt är behörig dom-

stol för de förfaranden om erkän- nande och verkställbarhet som avses i artiklarna 24 och 26.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som tingsrätten be- höver för sin prövning.

Är en handling avfattad på något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översätt- ning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det är obe- hövligt eller att det inte skäligen kan krävas.

Författningsförslag

SOU 2013:63

7 §

Den som ansöker om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet. Avser ansökan ett avgörande som har med- delats i en parts utevaro, ska sökanden också ge in bevis om att stäm- ningsansökan eller motsvarande handling har delgetts parten.

Avser ansökan en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Hovrätten får förelägga sökan- den att ge in de ytterligare hand- lingar som hovrätten behöver för sin prövning.

Är en handling avfattad på något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översätt- ning behöver dock inte ges in om hovrätten anser att det är obehöv- ligt eller att det inte skäligen kan krävas.

8 §

Hovrätten får förklara det ut-	Tingsrätten får förklara det ut-
ländska avgörandet helt eller del-	ländska avgörandet helt eller del-
vis gällande eller verkställbart.	vis gällande eller verkställbart.

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

2Utredningsuppdraget och dess genomförande

2.1Utredningens uppdrag

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog, i december 2012, en ny förordning avseende domstols behörighet och om er- kännande och verkställighet av domar på privaträttens område (för- ordning [EU] nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område). Den förordningen ersatte förordningen (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. I betänkandet be- tecknas förordningen från 2012 den nya Bryssel I-förordningen. I den föreslagna lagtexten benämns för tydlighets skull den nya för- ordningen 2012 års Bryssel I-förordning.

Regeringen beslutade den 13 december 2012 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå de kompletterande bestämmelser som behövs med anledning av den nya Bryssel I-förordningen.

Utredningen har i uppdrag att analysera den nya Bryssel I-för- ordningen och belysa likheter och skillnader i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen och andra relevanta EU-förord- ningar på området. Utredningen ska vidare undersöka vilka komplet- terande författningsbestämmelser som behövs med anledning av den nya Bryssel I-förordningen och föreslå sådana. I detta samman- hang ska utredningen särskilt analysera konsekvenserna av avskaffan- det av exekvaturförfarandet, varvid förhållandet mellan prövningen av vägransgrunder enligt den nya förordningen och prövningen av hinder mot verkställighet enligt nationell rätt samt domstolspröv- ningen av ansökningar om vägran av verkställighet ska belysas. Ut- redningen har även haft att särskilt analysera innebörden av bestäm- melserna om beslut om anpassning av en verkställighetsåtgärd och den möjlighet som föreskrivs i den nya förordningen för en part att

Utredningsuppdraget och dess genomförande

SOU 2013:63

angripa ett anpassningsbeslut. Som utgångspunkter för arbetet har angetts att de förslag som utredningen presenterar, så långt möjligt, ska passa in i den svenska rättsordningen och innebära att tyngd- punkten i domstolsprövningen förläggs till tingsrätt.

Mot bakgrund av att översynen av Bryssel I-förordningen har avslutats ingår i uppdraget också att se över frågan om ett generellt överflyttande av exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tings- rätt. Utredningen ska lämna de författningsförslag som dessa över- väganden motiverar.

Utredningen är oförhindrad att ta upp andra för utredningen när- liggande frågor. Om utredningen under arbetets gång skulle göra bedömningen att det finns behov av andra ändringar i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöran- den (2006 års lag) än sådana som är direkt motiverade av den nya Bryssel I-förordningen, står det utredningen fritt att föreslå sådana ändringar.

Utredningen ska redovisa de kostnader och konsekvenser i övrigt som förslagen kan komma att medföra. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredningen föreslå hur dessa ska finansieras.

Uppdraget ska redovisas senast den 13 september 2013. Utredningens direktiv återges i sin helhet i bilaga 1.

2.2Utredningens arbete

Utredningens arbete inleddes i december 2012. Utredningen har hållit regelbundna sammanträden med experter.

Utredningen har, förutom den värdefulla medverkan som exper- terna i utredningen utgjort, inhämtat synpunkter från Domstols- verket och Kronofogdemyndigheten. Synpunkter från Kronofogde- myndigheten har inhämtats genom experten Monica Nilsson.

Enligt direktiven ska utredningen följa övriga nordiska länders arbete med den nya Bryssel I-förordningen. Kontakter har tagits med det danska Justitsministeriet och det finska Justitieministeriet.

Från Svea hovrätt har utredningen inhämtat statistikuppgifter om exekvaturärenden som handläggs av domstolen.

SOU 2013:63

Utredningsuppdraget och dess genomförande

2.3Avgränsningar

I utredningens uppdrag har, som angetts ovan, även ingått att se över frågan om ett generellt överflyttande av exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tingsrätt. Mot denna bakgrund har fråga uppkommit om även den exekvaturprövning som sker enligt lagen (1999:116) om skiljeförfarande och enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption (1971 års lag) bör behandlas i utredningen.

I 52–60 §§ lagen (1999:116) om skiljeförfarande, finns bestäm- melser om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar m.m. I 56 § anges att en ansökan om verkställighet av en utländsk skiljedom görs hos Svea hovrätt. Mot bakgrund av att flertalet frågor såvitt avser skiljeförfaranden tas upp av hovrätt som första instans (se 43 § om talan mot en skiljedom) skulle ett överflyttande av enbart exekvaturärendena enligt den lagen till tingsrätt skapa ett splittrat system som skulle vara svårt att motivera. Utredningen har därför valt att inte inkludera frågor om verkställighet av utländska skilje- domar i betänkandet.

Vidare finns i 1971 års lag internationellt privaträttsliga regler om svensk domsrätt, lagval och erkännande av utländska adoptions- beslut. Utländska adoptionsbeslut erkänns automatiskt i Sverige om den eller de sökande var medborgare i eller hade hemvist i den aktuella staten när beslutet meddelades. Om barnet var svensk med- borgare eller hade hemvist i Sverige när beslutet meddelades krävs dock att adoptionsbeslutet först godkänns av Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA) för att det ska gälla här. Om ett utländskt adoptionsbeslut inte gäller automatiskt kan MIA även i annat fall förordna att beslutet ska gälla (3 § i 1971 års lag och 1 § förordningen [1976:834] om prövning av utländskt beslut om adoption).

Såvitt utredningen erfarit fungerar den gällande ordningen väl. MIA är en myndighet med specialkompetens och det finns inte anled- ning att överväga om uppgiften att pröva utländska adoptionsbeslut bör läggas på domstol. I vart fall finns inte skäl för utredningen att överväga dessa frågor ytterligare.

Utredningsuppdraget och dess genomförande

SOU 2013:63

2.4Betänkandets disposition

Betänkandet är indelat i 11 olika kapitel. Kapitel 1 innehåller författningsförslag.

Kapitel 2 omfattar ett inledande kapitel med utredningens upp- drag och arbete.

I kapitel 3 ges en kortare bakgrund till Bryssel I-förordningen och även en inledning till exekvaturförfarandet i Svea hovrätt. I kapitlet lämnas även en redogörelse för statistik hänförlig till exekvatur- ärenden i Svea hovrätt.

I kapitel 4 görs en översiktlig genomgång av nationella och inter- nationella instrument som omfattar frågor om erkännande och verk- ställighet av domar på privaträttens område. Vidare ges en kortare redogörelse över hur exekvaturprövningen vid Svea hovrätt går till samt görs en genomgång av vilka författningar som anger Svea hov- rätt som exekvaturdomstol. I kapitlet lämnas även en översikt över hur olika exekutionstitlar verkställs i Sverige samt en översikt över den svenska regleringen avseende grunder för invändning mot verk- ställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken. I kapitlet ges slutligen också en översiktlig redogörelse över vilka möjligheter utsöknings- balken ger att på olika sätt avvakta med verkställighet och även en kortare redogörelse över reglerna om underrättelse av mål och kraven på delgivning vid Kronofogdemyndigheten.

I kapitel 5 redogörs för den nya Bryssel I-förordningen. Vid denna redogörelse beskrivs den nya Bryssel I-förordningen med tonvikt på de ändringar och nyheter som har införts jämfört med den ur- sprungliga Bryssel I-förordningen. Även jämförelser med andra EU-förordningar sker i relevanta delar.

Kapitel 6 behandlar frågan om den nya Bryssel I-förordningen föranleder något behov av kompletterande bestämmelser samt även utredningens överväganden i fråga om vilka kompletterande bestäm- melser som behövs. Detta kapitel knyter an till tidigare kapitel. Utgångspunkten för utredningens överväganden i detta kapitel är att den nya Bryssel I-förordningen blir direkt gällande i Sverige, men att hanteringen av förordningens bestämmelser kan kräva kom- pletterande bestämmelser i svensk lagstiftning.

I kapitel 7 lämnas utredningens överväganden hänförliga till ett generellt överflyttande av exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tingsrätt.

SOU 2013:63

Utredningsuppdraget och dess genomförande

Härefter följande kapitel behandlar lagtekniska frågor (kapitel 8), ikraftträdande m.m. (kapitel 9) och konsekvenser av förslagen (kapi- tel 10).

Kapitel 11 innehåller författningskommentarer.

3Allmänt om Bryssel I- förordningen och om exekvatur

3.1Bryssel I-förordningen

I ett tidigt skede av dåvarande Europeiska gemenskapens (EG) verk- samhet påbörjades ett arbete för förenkling av formaliteter för ömse- sidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden inom privaträttens område. Skälet till det var att nationellt begränsade regler om erkännande och verkställighet ansågs hindra den efter- strävade ekonomiska integrationen inom EG.1 År 1968 antogs kon- ventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Brysselkonventionen).2 Den har ändrats vid fyra tillfällen i samband med nya medlemsstaters tillträde till konventionen. År 1971 kompletterades den med ett protokoll som gav dåvarande EG-domstolen behörighet att tolka konventionen. Brysselkonventionen har tillträtts av de 15 stater som var medlem- mar i EU före utvidgningen år 2004.

Det övergripande syftet med Brysselkonventionen var att stärka det rättsliga skyddet för de personer som är etablerade inom de med- lemsstater som är bundna av överenskommelserna genom att fast- ställa domstolars behörighet, att erkänna domstolsavgöranden och att införa ett effektivt förfarande för att säkerställa verkställighet av domstolsavgöranden.

Under åren 1998 och 1999 genomfördes en översyn av Bryssel- konventionen, främst i syfte att effektivisera förfarandet för erkän- nande och verkställighet. Denna översyn resulterade i en rad ändringar av både materiell och redaktionell karaktär. Genom Amsterdam- fördragets ikraftträdande infördes också möjligheten att inom ramen

1 Se Lennart Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar i privaträttsliga ämnen inom EU/EFTA-området, 2008, s. 21.

2 EGT C 27, 26.1.1998, s. 1.

Allmänt om Bryssel I-förordningen och om exekvatur

SOU 2013:63

för det EU-rättsliga samarbetet anta rättsakter om privaträttsligt samarbete.

Ändringarna genomfördes genom antagandet av Rådets förord- ning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols be- hörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privat- rättens område (den ursprungliga Bryssel I-förordningen).3 Den förordningen trädde i kraft den 1 mars 2002 och var, såsom för- ordning, till alla delar bindande och direkt tillämplig i Sverige och övriga medlemsstater i Europeiska unionen (EU) utom i Danmark. Genom ett avtal den 19 oktober 2005 mellan EU och Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område4 (Danmarksavtalet), som trädde i kraft den 1 juli 2007, blev bestämmelserna i den ursprungliga Bryssel I- förordningen med några undantag också tillämpliga i förhållande till Danmark.

För Sveriges del krävde den ursprungliga Bryssel I-förordningen vissa kompletterande bestämmelser. Det gällde framförallt hand- läggningen vid exekvaturförfarandet, som innebär att en part kan få fastställt att en dom som har meddelats i en medlemsstat får verk- ställas i en annan medlemsstat. De kompletterande bestämmelserna återfinns i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verk- ställighet av vissa avgöranden (i fortsättningen kallad 2006 års lag). Kompletterande bestämmelser finns också i förordningen (2005:712) med föreskrifter om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

I april 2009 antog EU-kommissionen en rapport5 om tillämp- ningen av den ursprungliga Bryssel I-förordningen. I rapporten fast- slogs att förordningen fungerade tillfredställande men att det vore önskvärt att förbättra tillämpningen av vissa av dess bestämmelser och att ytterligare underlätta den fria rörligheten för domar och att stärka möjligheterna till rättslig prövning. Vid ett möte i Bryssel i december 2009 antog Europeiska rådet ett nytt flerårigt program med titeln Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd.6 I Stockholmsprogrammet angav Europeiska rådet ramarna för EU:s samarbete i rättsliga och inrikes frågor för åren 2010−2014. I programmet fastslås att det

3EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

4EUT L 299, 16.11.2005, s. 62.

5EUT C 218, 23.7.2011, s. 78.

6EUT C 115, 4.5.2010, s.1.

SOU 2013:63

Allmänt om Bryssel I-förordningen och om exekvatur

för att vidareutveckla det europeiska civilrättsliga samarbetet, krävs ett undanröjande av kvarvarande hinder för fri rörlighet av rättsliga avgöranden i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande. Som ett led i att efterkomma uppmaningen i Stockholmsprogram- met lade kommissionen under slutet av år 2010 fram ett förslag till ny Bryssel I-förordning.7 Förslaget förhandlades i rådet under åren 2011–2012.

Förhandlingarna resulterade i att Europaparlamentet och Euro- peiska unionens råd den 6 december 2012 antog förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område8 (den nya Bryssel I- förordningen). Den nya förordningen benämns, liksom sin före- gångare, Bryssel I-förordningen. Den nya Bryssel I-förordningen trädde i kraft den 10 januari 2013 och ska i huvudsak tillämpas från och med den 10 januari 2015.9

Kommissionen har föreslagit vissa ändringar av den nya Bryssel I- förordningen10 med anledning av inrättandet av en enhetlig patent- domstol. De föreslagna ändringarna av förordningen har till syfte att ge de nödvändiga förutsättningarna för att avtalet om en enhetlig patentdomstol ska kunna träda i kraft.

3.2Exekvaturförfarande

För att utländska tvistemålsdomar ska kunna verkställas i Sverige krävs i de flesta fall att en domstol i ett exekvaturförfarande beslutar om verkställbarhetsförklaring. Med begreppet exekvaturprövning avses i betänkandet förfarandet för att få en utländsk dom erkänd eller verkställbar i Sverige. Det finns ett flertal författningar som innehåller regler om exekvatur. Som tidigare nämnts finns sådana bestämmelser i bl.a. 2006 års lag. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till den ursprungliga Bryssel I-förordningen, Bryssel- konventionen, konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område11 (2007 års Luganokonvention), Europaparla- mentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april

7KOM(2010) 748 slutlig.

8EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

9Artiklarna 75 och 76, som bl.a. avser underrättelse till kommissionen om till vilken domstol ansökan om vägran av verkställighet ska göras, ska tillämpas från och med den 10 januari 2014.

10COM(2013) 554 final.

11EUT L 339, 21.12.2007, s. 3.

Allmänt om Bryssel I-förordningen och om exekvatur

SOU 2013:63

2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar12 (förordningen om den europeiska exekutionstiteln) och Danmarksavtalet. Det framgår av bilagor till instrumenten och av 2006 års lag att frågor om exekvatur prövas av Svea hovrätt som första instans. Kompletterande bestämmelser till instrumenten finns också i förordningen (2005:712) med föreskrifter om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

På familjerättens område finns ett flertal internationella instru- ment rörande behörig domstol och erkännande och verkställighet av domar. Till de viktigaste instrumenten hör två EU-förordningar

– den nya Bryssel II-förordningen,13 som rör domar i äktenskaps- mål och mål om föräldraansvar samt underhållsförordningen,14 som reglerar familjerättslig underhållsskyldighet. Kompletterande bestäm- melser till de förordningarna finns i lagen (2008:450) med komplet- terande bestämmelser till Bryssel II-förordningen respektive lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhålls- förordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet. I dessa lagar föreskrivs att Svea hovrätt, i de fall exekvatur krävs enligt förordningarna, ska vara exekvaturdomstol. Inom EU har ny- ligen också antagits en förordning rörande arv15 (arvsförordningen). Arvsförordningens bestämmelser om verkställighet bygger på den ursprungliga Bryssel I-förordningen. Regeringen har tillsatt en utredning, Utredningen om arvsfrågor i internationella situationer (dir. 2012:106), med uppdrag att föreslå kompletterande författ- ningsbestämmelser till den förordningen.

Svea hovrätt är enligt ytterligare ett stort antal lagar exklusivt forum för att pröva frågan om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden. Forumregler med sådan innebörd finns t.ex. också i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållan- den rörande äktenskap och förmynderskap, lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögen-

12EUT L 143, 30.4.2004, s. 15.

13Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000; EUT L 338, 23.12.2003, s. 1.

14Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhålls- skyldighet; EUT L 7, 10.1.2009, s. 1.

15Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om be- hörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg; EUT L 201, 27.7.2012, s. 107.

SOU 2013:63

Allmänt om Bryssel I-förordningen och om exekvatur

hetsförhållanden, lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg och lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik.

Frågor om verkställighet av utländska domar har, som framgår av redovisningen ovan, sedan lång tid varit koncentrerade till Svea hovrätt. I förarbetena till de äldsta av de nyss redovisade lagarna angavs inget uttryckligt skäl till den koncentrationen (se t.ex. prop. 1937:6). I nyare lagstiftningsärenden hänvisas ofta till att Svea hov- rätt enligt annan lagstiftning är exklusivt forum för att pröva verk- ställbarhet av utländska domar.16 Därutöver har i något fall anförts att önskemålet om en enhetlig rättstillämpning gör att prövningen bör koncentreras till en domstol.17

Att Svea hovrätt vanligen är första instans vid exekvaturpröv- ningen innebär en avvikelse från den gängse uppgiftsfördelningen mellan domstolsinstanserna. Det anses sedan länge att instansord- ningen ska bygga på en funktionsfördelning mellan de olika nivåerna i domstolsorganisationen och att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i tingsrätt. Hovrättens främsta uppgift ska vara att överpröva tingsrättens avgöranden, dvs. kontrollera att de avgöranden som över- klagas är riktiga och att rätta till eventuella felaktigheter.18 Frågan om ett överflyttande av exekvaturprövningen till tingsrätt som första instans har tagits upp i olika sammanhang, bl.a. i regeringens pro- position Kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförord- ning (prop. 2010/11:120 s. 23). Bedömningen har gjorts att en sådan reform bör avvakta översynen av den ursprungliga Bryssel I- förordningen.

3.2.1Statistik över exekvaturärenden i Svea hovrätt

I utredningens uppdrag ingår att se över frågan om exekvaturpröv- ningen ska flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. I det avseendet är det naturligtvis av intresse att veta hur många sådana ärenden som prövas varje år. Av intresse är också hur volymerna förändrats under åren. Det skulle också vara värdefullt att veta till vilket internationellt instrument ärendena hänför sig. Det sistnämnda har dock, bland

16Se t.ex. prop. 1991/92:128, prop. 2000/01:148 och prop. 2010/11:120.

17Se t.ex. prop. 1984/85:124 s. 32.

18Se t.ex. prop. 2004/05:131 s. 82.

Allmänt om Bryssel I-förordningen och om exekvatur

SOU 2013:63

annat på grund av begränsningar i domstolens målhanteringssystem, inte varit fullt ut möjligt. Ärendena är indelade i måltyper som om- fattar flera instrument (se nedan vad respektive måltyp omfattar).

Det kan förekomma att exekvaturärenden placerats i måltyper som inte finns representerade i tabellen nedan. Siffrorna bör dock trots detta ge en god uppskattning över antalet ärenden.

De statistiska uppgifterna för exekvaturförfaranden i Svea hovrätt under åren 2008–2012 redovisas i tabellen nedan. Siffrorna visar bl.a. att de flesta ärendena avser Bryssel I- och Lugano-instrumenten och att antalet ärenden där motparten ansöker om ändring är relativt få.

Från Svea hovrätt inhämtad statistik över antal avgjorda exekvaturärenden under perioden 2008–2012

Måltyp	Saken	2008	2009	2010	2011	2012
Måltyp	Erkännande och
60:08¹	verkställbarhetsförklaring	413	388	389	360	366

	varav ”ansökan om ändring”	31	26	25	28	26

Måltyp	Skiljedom, verkställighet av
60:10²	utländsk dom	5	4	1	3	4

Måltyp	Totalt antal mål inte relevant då
60:99³	måltypen innehåller tusentals
	andra mål	-	-	-	-	-

	varav ”erkännande och
	verkställbarhetsförklaring av
	utländsk dom ang underhålls-
	skyldighet”	17	43	45	36	70

	varav ”erkännande av utländsk
	äktenskapsskillnadsdom”	14	12	8	15	15

	varav ”ansökan om ändring”	3	4	13	7	11

Totalt
antal mål		452	451	456	421	466

	varav totalt ”ansökan om
	ändring”	34	30	38	35	37

	varav från Norge (1988 års och	statistik	statistik
	2007 års Luganokonventioner)	saknas	saknas	129	145	138

¹Måltyp 60:08 (erkännande och verkställbarhetsförklaring): Innefattar exekvaturprövning enligt Bryssel- konventionen, 1988 års Luganokonvention, 2007 års Luganokonvention och Bryssel I-förordningen. Under denna måltyp bör även inrymmas exekvaturprövning hänförlig till övriga icke specificerade instrument. Exekvaturprövning hänförlig till angivna instrument kan finnas även under måltyp 60:99.

²Måltyp 60:10 (skiljedom, verkställighet av utländsk dom): Innefattar exekvaturprövning av utländska skiljedomar enligt lag (1999:116) om skiljeförfarande.

SOU 2013:63

Allmänt om Bryssel I-förordningen och om exekvatur

³Måltyp 60:99 (övriga): Innefattar exekvaturprövning av Bryssel II-förordningen, 1958 års och 1973 års Haagkonvention om underhållsskyldighet samt underhållsförordningen. Under denna måltyp bör även inrymmas exekvaturprövning hänförlig till övriga icke specificerade instrument. Exekvaturprövning hänförlig till angivna instrument kan finnas även under måltyp 60:08.

4 Gällande regler

4.1Inledning

Det finns, som tidigare nämnts, flera europeiska konventioner och EU-förordningar som reglerar frågor om domstols behörighet och frågor om erkännande och verkställighet av domar och andra av- göranden inom det privaträttsliga området. Det finns också ett sär- skilt samarbete i dessa frågor mellan de nordiska länderna. Därut- över finns även nationella bestämmelser som reglerar erkännande och verkställighet av domar. I flera av de angivna instrumenten anges Svea hovrätt som exekvaturdomstol. I detta avsnitt ges inlednings- vis en översiktlig redogörelse för de viktigaste unionsrättsliga-, internationella och nationella instrumenten som omfattar frågor om domstols behörighet och frågor om erkännande och verkställighet av domar och andra avgöranden inom det privaträttsliga området. Där Svea hovrätt är exekvaturdomstol har detta angetts särskilt. En översiktlig beskrivning av exekvaturförfarandet i Svea hovrätt ges också samt en förteckning över vilka författningar som anger Svea hovrätt som exekvaturdomstol. Utgångspunkten vid beskrivningen av exekvaturförfarandet är de bestämmelser som återfinns i 2006 års lag.

Härefter följer en översikt över hur olika exekutionstitlar verk- ställs i Sverige (3 kap. 1−20 §§ utsökningsbalken−UB) och över reglerna kring grunderna för hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB. Vidare ges också en kortare redogörelse över möjligheter- na enligt utsökningsbalken att på olika sätt avvakta med verkställig- het samt över reglerna om underrättelse av mål och kraven på del- givning vid Kronofogdemyndigheten.

Gällande regler

SOU 2013:63

4.2De internationella instrumenten

4.2.1Bryssel- och Luganokonventionerna

Som ovan nämnts (kapitel 3.1) ersattes Brysselkonventionen av den ursprungliga Bryssel I-förordningen och Brysselkonventionen är numera giltig endast i förhållande till vissa av medlemsstaternas utom- europeiska territorier. Brysselkonventionen har införlivats i svensk rätt genom lagen (1998:358) om Brysselkonventionen (se även 2006 års lag).

En med Brysselkonventionen parallell konvention är konventionen den 16 september om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område1 (1988 års Luganokonvention). 1988 års Luganokonvention gällde i förhållandet mellan EU:s med- lemsstater och EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz. 1988 års Luganokonvention införlivades i svensk rätt genom lagen (1992:794) om Luganokonventionen.2 Konventionen har ersatts av 2007 års Luganokonvention i förhållandet mellan EU (inklusive Danmark, som kan välja att stå utanför ett sådant arbete) å ena sidan och Norge, Island och Schweiz å den andra. 1988 års Luganokonvention kan dock, med tillämpning av övergångsbestämmelserna i 2007 års kon- vention, gälla för äldre avgöranden. 2007 års Luganokonvention är till alla delar bindande, och till skillnad från sin föregångare, direkt tillämplig i Sverige eftersom det är EU som har tillträtt den. Mot- svarande ändringar som genomfördes när det gäller Brysselkonven- tionen genom antagandet av den ursprungliga Bryssel I-förord- ningen har beträffande 1988 års Luganokonvention tagits in i 2007 års Luganokonvention.

2007 års Luganokonvention har ersatt andra konventioner som ingåtts mellan konventionsstater och som reglerar samma frågor som den konventionen. För Sveriges del har 2007 års Luganokonvention ersatt 1932 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar,3 1936 års

1EGT L 299, 31.12.1972, s. 32; EGT L 304, 30.10.1978, s. 1; EGT L 388, 31.12.1982, s. 1; EGT L 285, 3.10.1989, s. 1; EGT C 15, 15.1.1997, s. 1. Se konsoliderad version i EGT C 27, 26.1.1998, s. 1.

2Lagen har upphävts genom lagen (2009:1309) om upphävande av lagen (1992:794) om Luganokonventionen. 2006 års lag omfattar 2007 års Luganokonvention.

3Konventionen har införlivats i svensk rätt genom lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge. Lagen har ändrats genom lagen (2009:1305) om ändring i lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge; lagen gäller numera endast i förhållande till Island och benämns lag om erkännande och verkställighet av dom som med- delats i Island.

SOU 2013:63

Gällande regler

konvention mellan Sverige och Schweiziska edsförbundet om erkän- nande och verkställighet av domar4 samt 1977 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.5 De nämnda kon- ventionerna ska dock fortsätta att gälla på områden där 2007 års Luganokonventionen inte är tillämplig och beträffande domar som har meddelats och handlingar som upprättats eller registrerats som officiella handlingar före denna konventions ikraftträdande.

Bryssel- och Luganokonventionerna är tillämpliga på internatio- nella tvister på privaträttens område. De omfattar alltså inte straff- rättsliga frågor eller skattefrågor, tullfrågor och liknande förvalt- ningsrättsliga frågor. De är inte heller tillämpliga på familjerättsliga frågor som fysiska personers rättsliga ställning, makars förmögen- hetsförhållanden, samt arv och testamente. Familjerättslig under- hållsskyldighet omfattas, men mellan EU:s medlemsstater gäller underhållsförordningen framför konventioner som avser frågor som behandlas i den förordningen (se om underhållsförordningen nedan). Inte heller frågor om konkurs, ackord och liknande förfaranden, social trygghet eller skiljeförfaranden omfattas av konventionernas tillämpningsområde.

Konventionerna är uppbyggda som s.k. dubbla konventioner. De reglerar inte bara frågor om erkännande och verkställighet eller verkställbarhet av utländska domar utan också domstolars internatio- nella behörighet och vissa andra processuella frågor. Den domstol som ska pröva verkställbarhetsfrågan ska, mot den bakgrunden, som regel inte ifrågasätta behörigheten för den domstol som har med- delat domen som ska verkställas.

Domar som har meddelats i en stat som har tillträtt någon av Luganokonventionerna eller Brysselkonventionen ska erkännas utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Avgöranden som med- delats före ikraftträdandet av 2007 års Luganokonvention erkänns och verkställs i enlighet med 1988 års Luganokonvention. Erkän- nande ska vägras om någon vägransgrund föreligger, t.ex. om ett erkännande strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public). Det ges dessutom i 2007 års Luganokonvention möjlighet att vägra erkännande och verkställbarhet i två fall av bristande behörighet för den domstol som meddelat avgörandet.6 Det ena fallet tar sikte på

4Konventionen har införlivats i svensk rätt genom lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

5Konventionen den 11 oktober 1977 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

6Se prop. 2008/09:205 s. 24.

Gällande regler

SOU 2013:63

den situation där domstolen av misstag tillämpat Bryssel I-förord- ningen i stället för Luganokonventionen när den person åtgärden gäller har hemvist i en EFTA-stat. I det andra fallet kan erkännande och verkställbarhet vägras om verkställighetsstaten inte har tillträtt den särskilda konvention vars behörighetsregler tillämpats i målet, under förutsättning att svaranden har sin hemvist i verkställighets- staten. En dom får verkställas i Sverige först efter ett exekvaturför- farande i Svea hovrätt.

4.2.2Förordningen om den europeiska exekutionstiteln

För EU:s medlemsstater gäller förordningen om den europeiska exe- kutionstiteln. Förordningen tillämpas fullt ut sedan den 21 oktober 2005. Syftet med förordningen är att domar och andra avgöranden som avser obestridda fordringar ska kunna verkställas i en annan medlemsstat i EU utan att det behövs något exekvaturförfarande i verkställighetsstaten. Kompletterande bestämmelser till förordningen om den europeiska exekutionstiteln återfinns i 2006 års lag.7

En domstol eller myndighet som har meddelat ett avgörande som avser en obestridd fordran ska efter ansökan utfärda ett intyg där avgörandet intygas vara en europeisk exekutionstitel enligt för- ordningen om den europeiska exekutionstiteln. På grundval av detta intyg ska avgörandet sedan kunna verkställas i en annan EU-stat utan att ett exekvaturförfarande behövs.

Förordningen om den europeiska exekutionstiteln är tillämplig på avgöranden meddelade av svenska domstolar och Kronofogde- myndigheten. Även ett utslag meddelat av Kronofogdemyndigheten kan alltså intygas vara en europeisk exekutionstitel.

Förordningen påverkar inte möjligheten att söka erkännande och verkställighet i enlighet med Bryssel I-förordningen (varken den ursprungliga eller den nya) av en dom, en vid domstol ingången förlikning eller en officiell handling avseende en obestridd fordran.

Verkställighetsförfarandet regleras av lagstiftningen i den med- lemsstat där verkställighet söks. Om inte annat framgår av förord- ningen ska ett utländsk avgörande som har intygats vara en europeisk exekutionstitel verkställas i Sverige enligt utsökningsbalkens be- stämmelser. För svenskt vidkommande handläggs dessa ärenden av Kronofogdemyndigheten. Förordningens bestämmelser om hinder mot verkställighet och om vilandeförklaring eller begränsning av

7 Se prop. 2005/06:48, bet. 2005/06:LU16 och prot. 2005/06:77.

SOU 2013:63

Gällande regler

verkställighet är sådana bestämmelser som ska tillämpas utan hinder av utsökningsbalkens bestämmelser.

Verkställighet ska vägras om det redan har meddelats en dom angående samma sak mellan samma parter, dock under förutsättning att den tidigare domen meddelades i verkställighetsmedlemsstaten eller är verkställbar i den staten samt att den omständighet som gör domarna oförenliga inte har eller kunde ha åberopats som en in- vändning under domstolsförfarandet i den stat där domen meddelats. Domen eller intyget får aldrig omprövas i sak i den stat där verk- ställighet söks.

Det finns alltså inte något exekvaturförfarande föreskrivet i för- ordningen om den europeiska exekutionstiteln. Gäldenären har dock i vissa fall rätt att i ursprungsstaten få till stånd en förnyad prövning av domen. Förnyad prövning är möjlig om delgivning har skett på vissa i förordningen angivna sätt men delgivningen, utan gäldenärens förskyllan, inte har skett i så god tid att gäldenären hade möjlighet att förbereda sitt svaromål, gäldenären utan egen förskyllan har varit förhindrad att bestrida på grund av force majeure eller exceptionella omständigheter.

4.2.3Förordningen om ett europeiskt betalningsföreläggande

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalnings- föreläggande8 (förordningen om ett europeiskt betalningsföre- läggande) trädde i kraft den 31 december 2006 och tillämpas fullt ut från och med den 12 december 2008. Förordningen kompletteras av lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande. Lagen innehåller bestämmelser bl.a. om förfarandet vid europeiska betal- ningsförelägganden och om verkställighet.

Syftet med förordningen är att ge borgenärer möjlighet att snabbt, enkelt och billigt få obestridda krav fastställda i verkställ- bara avgöranden, utan krav på föregående exekvaturprövning. För- farandet varken ersätter eller harmoniserar de befintliga nationella förfarandena för fastställande av obestridda krav i verkställbara av- göranden utan utgör ett alternativ till dessa i gränsöverskridande fall.

För att underlätta handläggningen ska standardformulär i största möjliga utsträckning användas i all kommunikation mellan dom- stolen och parterna. I förordningen definieras som domstol samtliga

8 EUT L 399, 30.12.2006, s. 1.

Gällande regler

SOU 2013:63

myndigheter i en medlemsstat som är behöriga när det gäller euro- peiska betalningsförelägganden eller andra frågor som hör dit. En ansökan om europeiskt betalningsföreläggande ska i Sverige ges in till Kronofogdemyndigheten.

Domstolens behörighet fastställs i enlighet med den ursprung- liga Bryssel I-förordningen. Av den ursprungliga Bryssel I-förord- ningen följer att talan som huvudregel ska väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist. Förordningen om ett europeiskt betalningsföreläggande gäller som nyss nämnts endast i gränsöverskridande fall, dvs. i fall där åtminstone en av parterna har sitt hemvist i en annan stat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väcks är belägen.

Domstolen ska snarast möjligt och på grundval av uppgifterna i ansökan pröva om de formella villkor som uppställs i förordningen är uppfyllda och om fordran förefaller välgrundad. Om dessa villkor är uppfyllda, ska domstolen snarast möjligt och normalt inom 30 dagar från inlämnandet av ansökan utfärda ett europeiskt betal- ningsföreläggande som ska delges svaranden. Om svaranden lämnar in ett bestridande inom 30 dagar från delgivningen, ska förfarandet gå vidare i enlighet med reglerna för de nationella ordinarie civil- rättsliga förfarandena, såvida sökanden inte uttryckligen begärt att förfarandet i sådant fall ska avbrytas. Om något bestridande inte kommer in ska domstolen utan dröjsmål förklara det europeiska betalningsföreläggandet verkställbart. I vissa undantagsfall har svaran- den rätt till en förnyad prövning trots att tidsfristen för bestridande löpt ut. Dessa undantagsfall kan jämföras med sådana situationer för vilka den svenska processordningen medger användande av extra- ordinära rättsmedel.

Ett europeiskt betalningsföreläggande som blivit verkställbart i en medlemsstat ska erkännas och kunna verkställas i hela EU utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring i den medlemsstat där verkställighet ska ske.

4.2.4Förordningen om ett europeiskt småmålsförfarande

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande9 (förordningen om ett europeiskt småmålsförfarande) trädde i kraft den 1 augusti 2007 och började tillämpas från och med den 1 januari

9 EUT L 199, 31.07.2007, s. 1.

100

SOU 2013:63

Gällande regler

2009. Sistnämnda dag trädde lagen (2008:1038) om europeiskt småmålsförfarande i kraft. Lagen innehåller bestämmelser som kom- pletterar förordningen i fråga om bl.a. behörig domstol, vilka natio- nella regler som ska gälla när förordningen saknar reglering och vilka frister som ska gälla för vissa rättsmedel.

Syftet med det europeiska småmålsförfarandet är att förenkla och påskynda handläggningen av gränsöverskridande tvister om mindre värden samt sänka kostnaderna i sådana mål. Förfarandet är ett alternativ till de förfaranden som redan finns i medlemsstaterna. Det kan användas i mål på privaträttens område där tvisteföremålets värde – exklusive ränta, omkostnader och utlägg – inte överstiger 2 000 euro vid tidpunkten för ansökan. Förfarandet gäller endast för gränsöverskridande tvister, dvs. när åtminstone en av parterna har sitt hemvist i en annan medlemsstat än den där domstolen vid vilken talan väckts är belägen. Tillämpningsområdet torde endast om- fatta talan om fullgörelse och är i huvudsak detsamma som gäller för Bryssel I-förordningen. Ett antal områden undantas uttryck- ligen från förordningens tillämpningsområde, bl.a. familjerättsliga förmögenhetsförhållanden och nyttjanderätt till fast egendom.

Förordningen reglerar handläggningen i första instans samt verk- ställighet av domar i europeiska småmål. Ett europeiskt småmåls- förfarande inleds i Sverige genom att käranden ger in ett ifyllt stan- dardiserat ansökningsformulär till behörig tingsrätt tillsammans med de handlingar som åberopas. Om ansökan inte avvisas, ska domstolen inom 14 dagar förelägga svaranden att inkomma med svaromål – i första hand på ett standardiserat svarsformulär – inom 30 dagar från delgivning. Svaromålet ska tingsrätten därefter vidarebefordra till käranden inom 14 dagar. Processen är således som huvudregel skrift- lig. När nödvändiga åtgärder har vidtagits för att göra målet klart för avgörande, ska domstolen meddela dom inom 30 dagar.

Verkställighetsbestämmelserna i förordningen om ett europeiskt småmålsförfarande är utformade på motsvarande sätt som bestäm- melserna i förordningen om den europeiska exekutionstiteln. En dom i ett europeiskt småmål ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring och utan att det finns någon möjlighet att invända mot erkännandet. Liksom i förordningen om en europeisk exekutionstitel har dock gäldenären i vissa fall rätt att i ursprungsstaten få till stånd en för- nyad prövning av domen. Verkställighet ska kunna ske även om domen har överklagats. I övrigt ska verkställigheten genomföras enligt verkställighetsmedlemsstatens lagstiftning i den mån detta

101

Gällande regler

SOU 2013:63

förfarande inte påverkar bestämmelserna i förordningen. För att underlätta verkställighet ska domstolen på begäran av part utfärda ett intyg avseende en dom.

På begäran ska verkställighet i vissa fall vägras om domen är oförenlig med en tidigare dom. Förordningen innehåller även vissa bestämmelser om vilandeförklaring eller begränsning av verkställig- het när en dom har överklagats eller fortfarande kan överklagas eller när en part har ansökt om förnyad prövning.

4.2.5Bryssel II-förordningen

Bryssel II-förordningen trädde i kraft den 1 augusti 2004 och börja- de i de huvudsakliga delarna att tillämpas den 1 mars 2005. För- ordningen ersatte den äldre Bryssel II-förordningen10 som trädde i kraft i mars 2001. Bryssel II-förordningen är bindande och direkt tillämplig för alla EU:s medlemsstater utom Danmark. Komplette- rande regler av betydelse för tillämpningen av Bryssel II-förordningen finns numera i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. Kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen finns också i förordning (2005:97) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

Bryssel II-förordningen tillämpas på civilrättsliga frågor om äkten- skapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap. Bryssel II- förordningen tillämpas också på alla avgöranden om tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar, oberoende av eventuella anknytningar till ett äktenskapsmål. Frågor om t.ex. orsaken till äktenskapets upplösning, förmögenhetsrätts- liga konsekvenser av äktenskapet, underhållsskyldighet eller andra frågor som har samband med upplösningen av äktenskapet omfattas däremot inte av Bryssel II-förordningens tillämpningsområde. Bryssel II-förordningen innehåller även regler som kompletterar 1980 års Haagkonvention och 1996 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (se nedan). Sverige har tillträtt konventionerna, som har införlivats i svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn respektive lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. I för-

10 Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn; EGT L 160, 300.6.2000, s. 19.

102

SOU 2013:63

Gällande regler

hållandet mellan medlemsstaterna i EU, med undantag för Danmark, gäller Bryssel II-förordningen och inte 1996 års Haagkonvention, i den mån den aktuella frågan regleras av de båda instrumenten.

Avgöranden enligt Bryssel II-förordningen kräver som huvud- regel ett exekvaturförfarande i den stat avgörandet begärs verkställt. I Sverige handläggs exekvaturprövningen enligt Bryssel II-förord- ningen av Svea hovrätt. Vissa avgöranden enligt Bryssel II-förord- ningen är dock direkt verkställbara, innebärande att de inte kräver en föregående exekvaturprövning. Det ska dock tilläggas att det fortfarande är möjligt att begära en sådan prövning även i dessa fall.

Den ena typen av direkt verkställbara avgöranden är vissa av- göranden om umgänge som ger rätt att för en begränsad tid ta barnet till en annan plats än den där barnet har hemvist. Den andra typen av direkt verkställbara avgöranden är vårdnadsdomar som meddelas i de särskilda situationer då en part har fått avslag på en begäran om återlämnande enligt 1980 års Haagkonvention.11 En förutsättning för att det ska saknas möjlighet att invända mot erkännandet av av- görandet och att avgörandet ska vara direkt verkställbart, är i båda fallen att avgörandet är verkställbart i den medlemsstat där det med- delades. Avgörandet måste också vara försett med ett särskilt intyg. Viss annan särreglering, t.ex. vad avser delgivning, finns också be- träffande nämnda avgöranden. Med hänsyn till att exekvaturen har avskaffats för dessa avgöranden föreskrivs det särskilt att en dom av sådant slag inte får verkställas om den är oförenlig med en senare verkställbar dom.

Förfarandet för verkställighet regleras av lagen i det land där verkställigheten söks. Avgöranden från en annan medlemsstat som är direkt verkställbara eller har förklarats vara verkställbara enligt Bryssel II-förordningen ska verkställas enligt samma villkor som inhemska avgöranden. För svenskt vidkommande innebär det bl.a. att ett utländskt avgörande får verkställas enligt 21 kap. föräldra- balken.

Under vissa förutsättningar kan erkännande vägras och verk- ställbarhetsförklaring avslås. Det gäller t.ex. fall där erkännande eller tillåtande av verkställbarhet uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public), vissa fall där domen meddelats mot en utebliven svarande och denne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att svaranden

11 Om domen följer på ett sådant förfarande som regleras i artikel 11 i Bryssel II-förord- ningen krävs dock ingen verkställbarhetsprövning.

103

Gällande regler

SOU 2013:63

kunnat förbereda sitt svaromål, om domen är oförenlig med en dom som har meddelats i ett mål mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande, eller om den är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland mellan samma parter, såvida den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande. En part har också möjlighet att inom viss tid ansöka om ändring av en verkställbarhetsförklaring. Även sådan ansökan görs hos Svea hovrätt.

4.2.61996 års Haagkonvention

Den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention) gäller, sedan den 1 januari 2013, som lag i Sverige. Ett av syftena med konventionen är att förbättra skyddet för barn i internationella situationer. För att uppnå detta syfte innehåller kon- ventionen bestämmelser som reglerar vilket lands myndigheter som ska vara behöriga att vidta åtgärder, liksom bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas i olika situationer. Även frågan om erkän- nande av avgöranden som meddelats i de fördragsslutande staterna regleras, liksom förutsättningarna för att ett utländskt avgörande ska kunna verkställas. Konventionen innehåller också bestämmelser om samarbete mellan myndigheter i olika länder.

1996 års Haagkonvention är tillämplig på frågor om föräldra- ansvar och åtgärder till skydd för barn upp till 18 års ålder. Med föräldraansvar avses vårdnad eller varje liknande förhållande som avgör föräldrars, förmyndares eller andra rättsliga företrädares rättig- heter, befogenheter och ansvar i förhållande till barnets person eller egendom. Konventionen avser såväl civilrättsliga som offentligrätts- liga skyddsåtgärder för barn.

De frågor som omfattas av 1996 års Haagkonvention är i flera avseenden redan reglerade i andra internationella instrument. Ett av dessa är Bryssel II-förordningen, som är tillämplig i civilrättsliga frågor om föräldraansvar. Bryssel II-förordningen har företräde fram- för 1996 års Haagkonvention i de fall då barnet har hemvist i en stat som tillämpar Bryssel II-förordningen (dvs. i EU:s medlems- stater med undantag av Danmark), eller när det är fråga om att verk- ställa ett avgörande som har meddelats av en medlemsstat i EU.

104

SOU 2013:63

Gällande regler

När det gäller andra internationella konventioner gäller som huvud- regel att deras tillämpning inte påverkas av 1996 års Haagkonvention och det anges särskilt att konventionen inte påverkar tillämpningen av 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internatio- nella bortföranden av barn.

Utom när annat följer av Bryssel II-förordningen ger konven- tionens bestämmelser internationell behörighet till svenska myndig- heter när ett barn har hemvist i Sverige och i förhållande till barn i Sverige vars hemvist inte kan fastställas eller som är på flykt.

1996 års Haagkonvention innehåller, till skillnad mot Bryssel II- förordningen, bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas vid avgörande av frågor om föräldraansvar. I enlighet med huvud- regeln i 1996 års Haagkonvention ska svenska myndigheter i första hand tillämpa svensk lag vid utövandet av sin behörighet enligt be- stämmelserna i konventionen. Undantagsvis får dock utländsk lag beaktas eller tillämpas.

En åtgärd som har vidtagits i en medlemsstat i EU (med undan- tag av Danmark) ska erkännas och förklaras verkställbar i Sverige enligt Bryssel II-förordningen. Om åtgärden i stället har beslutats i en fördragsslutande stat utanför EU ska 1996 års Haagkonvention tillämpas vid bedömningen av om åtgärden ska erkännas och få verk- ställas i Sverige. Åtgärder som har vidtagits i en fördragsslutande stat med stöd av bestämmelserna i 1996 års Haagkonvention ska som huvudregel erkännas i övriga fördragsslutande stater. Det finns dock omständigheter som gör att ett avgörande inte behöver erkän- nas. En sådan vägransgrund är t.ex. om åtgärden, i strid mot grund- läggande svenska förfaranderegler, har vidtagits inom ramen för ett förfarande utan att barnet har fått möjlighet att komma till tals (gäller inte brådskande fall). De parter som berörs av ett avgörande kan begära att svensk myndighet i ett särskilt förfarande prövar om avgörandet ska erkännas i Sverige. Om en åtgärd som vidtas i en fördragsslutande stat i och för sig är verkställbar där, men önskas verkställd i Sverige, ska åtgärden på ansökan förklaras verkställbar här i landet.

Enligt 6 § i den kompletterande lagen till 1996 års Haagkonven- tion, lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention, prövas frågan om verkställbarhet av Svea hovrätt. Samma vägransgrunder som gäller i fråga om erkännande är tillämpliga vid prövningen, och kan således leda till att en ansökan avslås. Om en ansökan om verkställ- barhetsförklaring bifalls, får, enligt 9 § i den kompletterande lagen, det utländska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken

105

Gällande regler

SOU 2013:63

om det avser ett barns person och enligt utsökningsbalken om det avser ett barns egendom. Om åtgärden förklaras verkställbar i Sverige ska den verkställas som om den hade vidtagits i Sverige, enligt svensk lag.

4.2.7Underhållsförordningen, 2007 års Haagkonvention och 2007 års Haagprotokoll

Inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt på- börjades i slutet av 1990-talet ett arbete med att utvärdera befintliga konventioner om gränsöverskridande underhållsskyldighet och över- väga behovet av nya, modernare och mer effektiva instrument på området. Arbetet ledde fram till två nya instrument – Haagkonven- tionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar (2007 års Haag- konvention) och Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet (2007 års Haagprotokoll).

Parallellt med förhandlingarna inom Haagkonferensen pågick inom EU ett arbete med att ta fram en EU-förordning på området. Den 18 december 2008 antogs rådets förordning (EG) nr 4/2009 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställig- het av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet12 (underhållsförordningen). Förordningen började tillämpas fullt ut den 18 juni 2011.

Instrumenten innehåller delvis likalydande bestämmelser och i underhållsförordningen föreskrivs att den lag som ska tillämpas på underhållsskyldighet ska fastställas i enlighet med 2007 års Haag- protokoll.

Inte bara stater utan även regionala organisationer för ekonomisk integration (i första hand avses EU) kan tillträda de nya Haaginstru- menten. EU har tillträtt 2007 års Haagprotokoll och genom till- trädet är samtliga EU:s medlemsstater, med undantag för Danmark och Förenade kungariket, bundna av det. EU undertecknade 2007 års Haagkonvention i april 2011.13 EU:s tillträde till konventionen, varigenom samtliga medlemsstater utom Danmark kommer att bli bundna av konventionen, förväntas ske år 2013.

12EUT L 7, 10.1.2009, s. 1.

13EUT L 93, 7.4.2011, s. 9.

106

SOU 2013:63

Gällande regler

2007 års Haagprotokoll

I 2007 års Haagprotokoll regleras vilken lag som ska tillämpas på underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äkten- skaps eller svågerlagsförhållande, inbegripet underhållsskyldighet mot barn oavsett föräldrarnas civilstånd. Protokollet är universellt tillämpligt. Den lag som anvisas genom protokollets bestämmelser ska alltså tillämpas även om den är en icke fördragsslutande stats lag.

2007 års Haagkonvention

2007 års Haagkonvention ska i huvudsak tillämpas på underhålls- skyldighet som grundar sig på ett föräldra-barnförhållande, mot en person under 21 år. Även ansökningar om erkännande och verk- ställighet av avgöranden om underhåll till make (och tidigare make), som görs i samband med ett anspråk på underhåll till ett barn under 21 år, omfattas av konventionen. Konventionen ska, med vissa undantag, även i övrigt tillämpas på underhållskyldighet mot make.

Verkställighet enligt 2007 års Haagkonvention bygger på ett exekvaturförfarande i den anmodade staten. I Sverige gäller ett exekvaturförfarande i Svea hovrätt. Skyldigheten att erkänna och förklara ett avgörande verkställbart förutsätter att avgörandet har meddelats i en fördragsslutande stat till vilken den underhållsskyl- dige eller underhållsberättigade har viss anknytning. Erkännande och verkställighet får vägras bl.a. om avgörandet är uppenbart oför- enligt med grunderna för rättsordningen (ordre public) i den an- modade staten, om avgörandet utverkats genom svikligt förfarande i samband med rättegången, om en rättegång mellan samma parter pågår vid en myndighet i den anmodade staten, förutsatt att detta förfarande inleddes först, fall där avgörandet är oförenligt med ett avgörande mellan samma parter om samma sak, förutsatt att det sist- nämnda avgörandet kan erkännas och verkställas i den anmodade staten samt i vissa fall där svaranden uteblivit eller inte varit före- trädd vid förfarandet i ursprungsstaten. En verkställbarhetsför- klaring (dvs. beslutet vid den första formella prövningen) får inte vägras annat än på grund av ordre public. En part har rätt att klaga på ett beslut om verkställbarhetsförklaring. Ett överklagande får endast avse vissa i konventionen angivna grunder. Verkställighet sker enligt lagen i den anmodade staten.

107

Gällande regler

SOU 2013:63

I förbindelserna mellan de fördragsslutande staterna ska 2007 års Haagkonvention ersätta 1958 års Haagkonvention14 och 1973 års Haagkonvention15 i den utsträckning som konventionernas tillämp- ningsområde sammanfaller.16 Konventionen ska även – i förbindel- serna mellan de fördragsslutande staterna och i den utsträckning som tillämpningsområdena sammanfaller – ersätta Förenta Nationernas konvention av den 20 juni 1956 om indrivning av underhållsbidrag i utlandet (New Yorkkonventionen).17 Den inverkar däremot inte på tillämpningen av konventionen av den 23 mars 1962 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om indrivning av underhålls- bidrag, som ändrats genom en överenskommelse år 200018 (1962 års nordiska indrivningskonvention), som fortsatt kan tillämpas. Vidare påverkar konventionen inte EU-instrument som antagits efter det att konventionen ingåtts. Inte heller EU-instrument antagna dess- förinnan påverkas, om de avser erkännande och verkställighet.

Underhållsförordningen

Underhållsförordningens tillämpningsområde omfattar underhålls- skyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande. Förutom avgöranden av domstol omfattar förordningen, under vissa förutsättningar, även avgöranden från andra behöriga myndigheter. Det innebär att Kronofogdemyndig- heten, vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning avseende underhåll, omfattas av begreppet domstol. Kronofogdemyndighetens utslag och beslut i sådana mål kan alltså erkännas och verkställas i övriga medlemsstater.

Förordningen innehåller inga egna regler om hur man ska be- stämma vilken lag som ska tillämpas på fastställelse av underhålls-

14Haagkonventionen av den 15 april 1958 om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. 1958 års Haagkonvention har införlivats i svensk rätt genom lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn.

15Haagkonventionen av den 2 oktober 1973 om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet. 1973 års Haagkonvention har införlivats i svensk rätt genom lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående under- hållsskyldighet.

16Annat kan i och för sig följa av övergångsbestämmelser.

17Se SÖ 1958:60.

18Se SÖ 1963:14 samt SÖ 2002:8. Konventionen har införlivats genom lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge och genom två kungörelser.

108

SOU 2013:63

Gällande regler

bidrag. I stället föreskrivs att den tillämpliga lagen ska fastställas i enlighet med 2007 års Haagprotokoll.

Avgöranden om underhåll som meddelats i medlemsstater bund- na av 2007 års Haagprotokoll är direkt verkställbara i en annan medlemsstat. Exekvaturförfarandet har alltså avskaffats för dessa avgöranden. En svarande som inte har gått i svaromål i ursprungs- medlemsstaten har dock rätt att under vissa förutsättningar få till stånd en förnyad prövning i ursprungsstaten av ett sådant avgöran- de. Det rör sig om fall när svaranden inte har blivit delgiven stäm- ningsansökan på rätt sätt och fall där svaranden, utan egen förskyllan, varit förhindrad att bestrida underhållskravet på grund av force majeure eller andra extraordinära omständigheter, såvida inte svaran- den haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta. De skäl för hinder mot och uppskov med verkställighet som gäller enligt lagen i den verkställande medlemsstaten ska tillämpas, om de inte är oförenliga med vissa särskilt angivna grunder. Det kan t.ex. handla om vissa frågor om preskription och, under vissa förutsättningar, oförenlighet med annan dom.

För avgöranden meddelade i en medlemsstat som inte är bunden av protokollet (dvs. Danmark och Förenade kungariket) kvarstår exe- kvaturförfarandet. I Sverige är Svea hovrätt exekvaturdomstol för exekvaturprövningar som fortfarande ska ske enligt underhållsför- ordningen. I dessa fall ska avgörandet förklaras verkställbart efter fullgörandet av vissa i förordningen angivna formaliteter. En part får ansöka om ändring av beslutet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring. En sådan ansökan görs hos Svea hovrätt. En ansökan om verkställbarhetsförklaring får avslås endast på vissa särskilt angivna grunder, bl.a. om det uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande, under vissa förutsättningar när en tredskodom eller en annan dom har meddelats mot en utebliven svarande som inte delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräck- lig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål eller i vissa fall när avgörandet är oförenligt med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande.

Underhållsförordningen är tillämplig mellan alla medlemsstater, dock inte i alla delar med avseende på Danmark. EU och Danmark har träffat ett avtal om att underhållsförordningen ska vara tillämp- lig mellan EU och Danmark i vissa delar. Underhållsförordningen ersatte den ursprungliga Bryssel I-förordningen i alla frågor om

109

Gällande regler

SOU 2013:63

underhållsskyldighet. Underhållsförordningen ersätter också för- ordningen om den europeiska exekutionstiteln när det gäller erkän- nande och verkställighet av avgöranden om underhåll. Det gäller dock inte europeiska exekutionstitlar om underhållsskyldighet som utfärdats i en medlemsstat som inte är bunden av 2007 års Haag- protokoll, dvs. i praktiken Förenade kungariket (Danmark är inte bundet av förordningen om den europeiska exekutionstiteln). En dom från Förenade kungariket som avser en obestridd fordran på underhåll och som intygats vara en europeisk exekutionstitel får alltså fortfarande verkställas i Sverige med stöd av förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

Underhållsförordningen påverkar inte tillämpningen av konven- tioner som medlemsstaterna har tillträtt när förordningen antogs. Detta innebär att underhållsförordningen inte påverkar tillämpning- en av de tidigare Haagkonventionerna om erkännande och verk- ställighet (1958 års Haagkonvention och 1973 års Haagkonvention) eller Luganokonventionerna. Mellan medlemsstater ska underhålls- förordningen dock gälla framför konventioner som avser de frågor som regleras i förordningen. Underhållsförordningen kommer alltså att ha företräde framför bl.a. nämnda Haagkonventioner och New Yorkkonventionen i förhållandet mellan EU:s medlemsstater. Underhållsförordningen hindrar inte att 1962 års nordiska indriv- ningskonvention fortsatt tillämpas i förhållandet mellan Sverige och Finland. Svaranden får dock inte på grund av tillämpningen av kon- ventionen fråntas sin rättighet att ansöka om förnyad prövning av domen vid behörig domstol i ursprungsmedlemsstaten och begära uppskov med verkställigheten. Även i förhållandet mellan Sverige och Danmark kan den nordiska konventionen fortsatt tillämpas, vilket innebär att danska avgöranden om underhållsskyldighet kan verkställas utan exekvatur med stöd av konventionen.

4.2.8Arvsförordningen m.m.

Inom EU har, som ovan angetts, nyligen också antagits en arvs- förordning. Förordningen reglerar frågor om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och

110

SOU 2013:63

Gällande regler

verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. Förordningen trädde i kraft den 16 augusti 2012, men dess bestämmelser ska, med några få undantag, börja tillämpas först den 17 augusti 2015.

Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla EU:s medlemsstater utom Danmark, Förenade kungariket och Irland. Bestämmelserna i arvsförordningen om erkännande, verk- ställbarhet och verkställighet av domar och förlikningar inför dom- stol bygger på den ursprungliga Bryssel I-förordningen och under- hållsförordningen. Bestämmelserna innebär bl.a. att en dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten ska kunna verkställas i en annan medlemsstat sedan domen har för- klarats verkställbar där i enlighet med ett i förordningen föreskrivet förfarande. Arvsförordningen innehåller även bestämmelser om god- kännande och verkställbarhet av officiella handlingar. En officiell handling som har fastställts i en medlemsstat ska ha samma bevis- värde i en annan medlemsstat som den har i ursprungsmedlems- staten eller ett bevisvärde som är så jämförbart som möjligt, under förutsättning att detta inte uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den berörda medlemsstaten.

Internationella arvsfrågor regleras i Sverige i dag, förutom när det gäller nordiska förhållanden, i lagen (1937:81) om internatio- nella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL). Den lagen innehåller bestämmelser om tillämplig lag för rätten till arv och därmed sam- manhängande frågor, om svensk behörighet i arvsfrågor samt om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden om bodelning efter makes död, arv eller testamente. Förfarandet i IDL förutsätter ett exekvaturförfarande för verkställighet av utländska avgöranden. I IDL anges att ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt. IDL bygger inte på någon internationell överenskommelse.

I förhållande till de nordiska länderna gäller tre andra lagar – lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Lagarna införlivar konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testa- mente och boutredning (den nordiska arvskonventionen). Konven- tionen reglerar förhållandet för medborgare i en nordisk stat som har hemvist i en annan nordisk stat. När det gäller frågor om erkän-

111

Gällande regler

SOU 2013:63

nande och verkställighet av utländska avgöranden hänvisas i nämnda lagar till lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Bestämmelserna om erkän- nande och verkställighet i den lagen innebär bl.a. att det inte behövs något exekvaturförfarande för att nordiska arvsavgöranden ska kunna verkställas. När det gäller den nordiska arvskonventionen har det träffats en överenskommelse mellan de nordiska länderna om änd- ring av den konventionen, särskilt mot bakgrund av att den nya arvsförordningen innebär att internationella arvsfrågor, för Sveriges och Finlands del, faller inom EU:s exklusiva kompetens. Det ska dock tilläggas att arvsförordningen, för Sveriges och Finlands del, innehåller ett undantag som innebär att nuvarande nordiska bestäm- melser om erkännande och verkställighet får gälla även fortsätt- ningsvis.

En särskild utredare har fått i uppdrag att föreslå de författ- ningsändringar som arvsförordningen och ett eventuellt tillträde till överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen ger anledning till. I uppdraget ingår bl.a. att analysera vilka delar av IDL som kan fortsätta att tillämpas och att analysera vad arvsför- ordningen har för inverkan på den nordiska regleringen. Uppdraget ska redovisas senast den 30 april 2014 (dir. 2012:106).

4.3Svenska bestämmelser om verkställighet av domar m.m.

För att utländska domar ska få verkställas i Sverige krävs en särskild föreskrift om det. Detta följer av 3 kap. 2 § UB.

4.3.1Europeiska instrument

1988 års Luganokonvention har införlivats i svensk rätt genom lagen (1992:794) om Luganokonventionen.19 Brysselkonventionen har på motsvarande sätt införlivats i svensk rätt genom lagen (1998:358) om Brysselkonventionen. Den ursprungliga Bryssel I-förordningen är, liksom andra EU-förordningar, direkt tillämplig i Sverige utan att den genomförs genom nationell normgivning. Även 2007 års

19 Lagen har upphävts genom lagen (2009:1309) om upphävande av lagen om Luganokonven- tionen.

112

SOU 2013:63

Gällande regler

Luganokonvention är direkt tillämplig i Sverige utan att den genom- förs genom nationell normgivning.

Brysselkonventionen, 2007 års Luganokonvention samt den ur- sprungliga Bryssel I-förordningen kompletteras av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om er- kännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden (2006 års lag). I den lagen finns kompletterande bestämmelser även till förordningen om den europeiska exekutionstiteln och Danmarks- avtalet.

I 2006 års lag finns bestämmelser om bl.a. exekvaturförfarandet i Svea hovrätt och Högsta domstolen såvitt avser avgöranden enligt den ursprungliga Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen, 2007 års Luganokonvention och Danmarksavtalet. En verkställbar- hetsförklaring är en förutsättning för att få ett utländskt avgörande hänförligt till angivna instrument verkställt i Sverige. Verkställighet kan ske av alla slags avgöranden som faller inom konventionernas eller den ursprungliga Bryssel I-förordningens sakliga tillämpnings- område, oavsett avgörandets rubricering. Detta innebär att även beslut om säkerhetsåtgärder och andra interimistiska beslut som har meddelats med stöd av konventionerna eller Bryssel I-förord- ningen omfattas av bestämmelsen.

Av 7 § första stycket i 2006 års lag framgår att ett utländskt av- görande som med stöd av den ursprungliga Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen, 2007 års Luganokonvention eller Danmarks- avtalet har förklarats vara verkställbart i Sverige ska verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av gemenskapsrätts- akten eller det internationella instrumentet. Detta gäller även om det utländska avgörandet inte har vunnit laga kraft (det finns dock en möjlighet till vilandeförklaring, se 8 § samma lag). Rätten till verkställighetsåtgärder är dock begränsad till säkerhetsåtgärder fram till dess att fristen för att söka ändring har löpt ut och intill dess att ansökan har bifallits efter överklagande. Bestämmelsen innebär att utsökningsbalkens regler fullt ut blir tillämpliga när det gäller verk- ställigheten som sådan, dock under förutsättning att det internatio- nella instrumentet inte säger annat. Verkställighet är inte en auto- matisk följd av ett bifallande exekvaturbeslut. Sökanden måste själv ansöka om verkställighetsåtgärder hos Kronofogdemyndigheten.

Av andra stycket samma paragraf följer att vid verkställighet av ett utländskt avgörande som rör en säkerhetsåtgärd ska i stället bestämmelserna om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan

113

Gällande regler

SOU 2013:63

säkerhetsåtgärd tillämpas. Med uttrycket säkerhetsåtgärd avses i första hand sådana åtgärder som kan jämställas med åtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken (RB), dvs. kvarstad, återställande av rubbad besittning och olika andra åtgärder för att säkerställa sökandens rätt. Den utländska säkerhetsåtgärden ska verkställas enligt utsök- ningsbalkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad m.m. Dessa bestämmelser finns i 16 kap. 11−16 §§ utsöknings- balken.

Vid verkställighet enligt förordningen om den europeiska exe- kutionstiteln finns det inte något sådant mellanliggande kontroll- förfarande som exekvaturprövningen utgör. I stället får Krono- fogdemyndigheten enligt artikel 23 i förordningen besluta om vilandeförklaring eller begränsning av verkställigheten, om talan har förts mot avgörandet. I 11 § i 2006 års lag anges att om ett utländskt avgörande har intygats vara en europeisk exekutionstitel, ska av- görandet verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av artikel 21 eller 23 i förordningen om den europeiska exekutions- titeln. Artikel 23 i förordningen om den europeiska exekutionstiteln har således ett snävare tillämpningsområde än artikel 46 i den ur- sprungliga Bryssel I-förordningen (vilken artikel behandlar vilande- förklaring) på så sätt att den senare omfattar alla avgöranden som inte har vunnit laga kraft medan bestämmelsen i förordningen om den europeiska exekutionstiteln endast omfattar avgöranden mot vilka talan har förts. Ett avgörande kan dock intygas vara en euro- peisk exekutionstitel även om avgörandet inte har vunnit laga kraft. Har så skett och har gäldenären fört talan mot avgörandet, följer det av artikel 23 i förordningen om den europeiska exekutionstiteln att en svensk kronofogdemyndighet vid prövningen av en ansökan om verkställighet av avgörandet får begränsa verkställigheten. En förutsättning för att begränsa verkställigheten på sätt som anges i artikel 23 är alltså att gäldenären har fört talan mot avgörandet. Det är däremot inte möjligt att begränsa verkställigheten på sätt som anges i artikel 23 beträffande icke lagakraftvunna avgöranden mot vilka talan inte har förts.

Lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande komplet- terar förordningen om ett europeiskt betalningsföreläggande. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om förfarandet vid ett europeiskt be- talningsföreläggande och bestämmelser om verkställighet av domar i europeiska betalningsförelägganden.

114

SOU 2013:63

Gällande regler

Enligt förordningen om ett europeiskt betalningsföreläggande ska förfarandet vid verkställighet av ett utfärdat europeiskt betal- ningsföreläggande regleras av lagstiftningen i den medlemsstat där verkställighet söks. Ett betalningsföreläggande som utfärdats och förklarats verkställbart i en annan medlemsstat ska verkställas enligt samma villkor som ett verkställbart beslut som utfärdats i verk- ställighetsmedlemsstaten (artikel 21.1). Ett europeiskt betalnings- föreläggande som har förklarats verkställbart jämställs med en svensk dom som har vunnit laga kraft (3 kap. 3 § utsökningsbalken). Ett europeiskt betalningsföreläggande som har förklarats verkställbart får alltså verkställas i Sverige utan särskilda villkor.

Vid verkställighetsförfarandet i Sverige tillämpas utsöknings- balkens bestämmelser, om inte något annat följer av artiklarna 22 och 23 i förordningen om ett europeiskt betalningsföreläggande. Den närmare gränsdragningen mellan utsökningsbalken och de nämnda artiklarna har överlämnats till rättstillämpningen. Det är också Kronofogdemyndigheten som fattar beslut i fråga om när verkställighet ska vägras enligt förordningen.

Lagen (2008:1038) om europeiskt småmålsförfarande komplet- terar förordningen om ett europeiskt småmålsförfarande. Lagen inne- håller bl.a. bestämmelser om vilka regler som ska tillämpas i det europeiska småmålsförfarandet och bestämmelser om verkställig- het av domar i europeiska småmål.

Enligt förordningen om det europeiska småmålsförfarandet ska verkställighetsförfarandet regleras av lagstiftningen i den medlems- stat där verkställighet söks, om annat inte följer av förordningen. Verkställighet ska ske enligt samma villkor som för en dom som har meddelats i verkställighetsmedlemsstaten.

I Sverige är det Kronofogdemyndigheten som handlägger ären- den om verkställighet enligt förordningen om ett europeiskt små- målsförfarande. Vid verkställighet av en dom enligt det europeiska småmålsförfarandet tillämpas utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av en dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av förordningen. Den närmare gränsdragningen mellan ut- sökningsbalken och bestämmelserna i förordningen har överlämnats till rättstillämpningen.

Det är också Kronofogdemyndigheten som fattar beslut i fråga om när verkställighet ska vägras enligt förordningen. I förarbeten till lagen anges att det inte torde finnas något hinder mot att så sker när det gäller domar i europeiska småmål då bestämmelsen i artikeln syftar till att uppnå en gemensam reglering av under vilka förut-

115

Gällande regler

SOU 2013:63

sättningar som verkställighet ska vägras.20 Vidare anges att arti- kel 22.1 i förordningen knappast torde innebära att Sverige skulle vara tvunget att införa en ordning som innebär att en domstol ska fatta beslut i dessa frågor utan att det i stället får betraktas som ett förbiseende att inte också behöriga myndigheter nämns som möjliga beslutsorgan.

Bryssel II-förordningen kompletteras av lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. Lagen inne- håller bl.a. bestämmelser om förfarandet vid Svea hovrätt och Högsta domstolen för att få ett utländskt avgörande verkställt i Sverige, när en verkställbarhetsförklaring krävs. Som ovan nämnts är vissa av- göranden enligt Bryssel II-förordningen verkställbara utan verk- ställbarhetsförklaring (även om det fortfarande är möjligt att begära en sådan prövning i dessa fall). Om en ansökan om verkställbar- hetsförklaring bifalls, eller om en sådan förklaring inte behövs, får det utländska avgörandet verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken om det avser ett barns person, och enligt utsökningsbalken om det avser ett barns egendom eller rättegångskostnader. Verkställighet som avser ett barns person kan gälla t.ex. vårdnad eller umgänge och verkställighet som avser ett barns egendom kan t.ex. röra åt- gärder för att hindra att viss egendom avyttras. Efter att verk- ställbarhetsförklaring bifallits får verkställighet ske först när en viss frist för att ansöka om ändring har löpt ut eller när ett beslut har meddelats med anledning av att ändring har sökts. För verkställig- heten gäller vad som är föreskrivet om verkställighet av svensk dom- stols avgörande i motsvarande fall (andra stycket i nämnd paragraf).

Det ska noteras att beslut beträffande barnets egendom som inte rör skydd för barnet faller utanför Bryssel II-förordningens tillämpningsområde men kan verkställas med stöd av Bryssel I- förordningen.

Underhållsförordningen och 2007 års Haagkonvention kom- pletteras av bestämmelser i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haag- konvention om underhållsskyldighet. Även denna lag innehåller be- stämmelser om bl.a. exekvaturförfarandet vid Svea hovrätt och Högsta domstolen, när sådant förfarande krävs. Som ovan nämnts krävs enligt underhållsförordningen inte någon exekvaturprövning för avgöranden från stater som är bundna av 2007 års Haagprotokoll.

20 Prop. 2007/08:165, s. 25.

116

SOU 2013:63

Gällande regler

Av 10 § i den kompletterande lagen framgår att om ett utländskt avgörande är verkställbart utan att det behövs någon verkställbar- hetsförklaring, eller om en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls, får det utländska avgörandet verkställas enligt utsöknings- balken som ett motsvarande svenskt avgörande. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet anges, i samma paragraf, att avgörandet ska verkställas som en dom. Vilka bestäm- melser i utsökningsbalken som blir tillämpliga beror alltså på vilket slags utländskt avgörande det är fråga om. Även olika interimistiska beslut omfattas av bestämmelsen. Innehåller ett utländskt avgörande ett förordnande om säkerhetsåtgärd, följer det av bestämmelsen att beslutet ska verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad m.m. (16 kap. 11−16 §§). Av andra stycket i paragrafen framgår att utsökningsbalken bara gäller om annat inte följer av underhållsförordningen. Exempel på bestäm- melser i förordningen som kan behöva tillämpas framför utsöknings- balkens bestämmelser är artikel 21, om hinder mot och uppskov med verkställigheten, och artikel 43, om företrädesrätt för under- hållsfordringar.

4.3.2Nordiskt samarbete

De nordiska länderna har sedan länge ett samarbete när det gäller er- kännande och verkställighet av domar. De viktigaste svenska bestäm- melserna på området finns i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (1977 års lag) och i förordningen (1977:1005) om nordisk verkställighet på privaträttens område. Av 7 § i 1977 års lag framgår att lagen inte tillämpas om annat följer av de gemenskapsrättsakter och inter- nationella instrument som omfattas av 2006 års lag. Detta innebär bl.a. att bestämmelserna i 2007 års Luganokonvention, Bryssel- konventionen och Bryssel I-förordningen har företräde framför 1977 års lag.

Mellan de nordiska länderna har också ingåtts 1932 års konven- tion mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkän- nande och verkställighet av domar. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom lagen (1932:540) om erkännande och verkställig- het av dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge.21

21 Lagen har ändrat namn och benämns numera lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Island.

117

Gällande regler

SOU 2013:63

Lagen förutsätter inte ett exekvaturförfarande. För Sveriges del har 2007 års Luganokonvention ersatt 1932 års konvention. 1932 års konvention ska dock fortsätta att gälla på områden där 2007 års Luganokonventionen inte är tillämplig och beträffande domar som har meddelats och handlingar som upprättats eller registrerats som officiella handlingar före den konventionens ikraftträdande.

Som nämnts ovan (avsnitt 4.2.7) finns, beträffande underhålls- skyldighet, ett nordiskt samarbete i form av 1962 års nordiska in- drivningskonvention med överenskommelse. Regelverken innehåller bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och vissa skriftliga förbindelser avseende underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn, styvbarn eller barnets mor. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge och genom två kungörelser. Som redan nämnts hindrar inte underhållsförordningen att 1962 års nordiska indrivningskon- vention, under vissa förutsättningar, fortsatt tillämpas i förhållan- det mellan Sverige och Finland. I förhållandet mellan Sverige och Danmark innebär fortsatt tillämpning att danska avgöranden om underhållsskyldighet kan verkställas utan exekvatur med stöd av konventionen. Danmark har dock, som tidigare angetts, avgett en förklaring som innebär att de avser tillämpa den nya Bryssel I- förordningen.22 Detta innebär att danska avgöranden kommer att kunna verkställas utan exekvatur i Sverige enligt den nya Bryssel I- förordningen, och vice versa.

4.3.3Övriga författningar

Internationella arvsfrågor i Sverige regleras, som ovan nämnts, i IDL. Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. erkännande och verk- ställighet av utländska avgöranden. Förfarandet i IDL förutsätter ett exekvaturförfarande för verkställighet av utländska avgöranden. I 2 kap. 12 § IDL anges att ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt. Som ovan angetts har en särskild utredare fått i uppdrag att bl.a. analysera vilka delar av IDL som kan fortsätta att tillämpas efter tillträdet till arvsförordningen.

I lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap finns bestämmelser om upplös- ning av äktenskap som meddelats i främmande stat. På ansökan av

22 EUT L79, 21.3.2013, s. 4.

118

SOU 2013:63

Gällande regler

make är det Svea hovrätt som prövar huruvida beslut om upplös- ning av äktenskap som meddelats i främmande stat ska gälla i Sverige. I lagen görs en hänvisning till Bryssel II-förordningen och till lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention. 1996 års Haagkonven- tion reglerar tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. 1904 års lag gäller inte om något annat följer av lagen om 1996 års Haagkonven- tion. Det innebär att en bestämmelse i 1904 års lag blir tillämplig först sedan det har konstaterats att det inte finns någon bestämmelse som är tillämplig i lagen om 1996 års Haagkonvention. Mellan EU:s medlemsstater, med undantag för Danmark, gäller Bryssel II- förordningen och inte 1996 års Haagkonvention, i den mån den aktuella frågan regleras av de båda instrumenten.

Lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden är tillämplig på frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden när det finns anknytning till en främmande stat och gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får enligt lagen verkställas här om avgörandet har förklarats verkställbart. Svea hovrätt prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt lagen.

I lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor finns be- stämmelser om faderskap och om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken i internationella förhållanden. Lagen gäller även i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge med undantag för bestämmelserna om giltigheten av utländska faderskapsavgöran- den. I dessa delar gäller i förhållande till de angivna länderna lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. Enligt lagen gäller ett avgörande av en utländsk domstol som inne- bär att ett faderskap har fastställts eller hävts och som har vunnit laga kraft i Sverige, om det med hänsyn till en parts hemvist eller medborgarskap eller annan anknytning fanns skälig anledning att talan prövades i den främmande staten. Vissa undantag från huvud- regeln finns dock. Ett sådant avgörande gäller t.ex. inte om sva- randen, i fall där han eller hon inte har gått i svaromål, inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller om svaranden annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i den utländska rättegången, om avgörandet strider mot en svensk dom eller om en rättegång om faderskapet pågår i Sverige. Frågan om ett avgörande som omfattas av lagen gäller i Sverige kan prövas av Svea hovrätt.

119

Gällande regler

SOU 2013:63

Lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställig- hetslagen) införlivar två konventioner med svensk lag. Det gäller dels Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (1980 års Europarådskonvention), dels Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980 års Haagkonvention).

När det gäller 1980 års Europarådskonvention omfattar verk- ställighetslagen avgöranden om vårdnad, umgänge eller rätten att ta vård om ett barn som har meddelats i en fördragsslutande stat (5 §). Ett avgörande om vårdnad, umgänge eller rätten att ta vård om ett barn som har meddelats av en stat som har tillträtt Europaråds- konventionen gäller i Sverige. Det får också efter ansökan verkställas här, under förutsättning att avgörandet kan utgöra grund för verk- ställighet i den stat där det har meddelats (5 §). Vägransgrunder och särskilda villkor finns i 6–8 §§. Mål om verkställighet av ett av- görande ska handläggas skyndsamt (15 §). Sverige har reserverat sig enligt artikel 17 i Europarådskonventionen vilket innebär att Sverige kan vägra att lämna ut ett barn om det skulle strida mot barnets bästa. Enligt 13 § verkställighetslagen görs en ansökan om verkställighet av ett avgörande som är hänförligt till 1980 års Europarådskonven- tion hos tingsrätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Om en annan tingsrätt handlägger ett mål mellan samma parter om vårdnaden, bo- endet eller umgänget, får verkställighet också sökas hos den tings- rätten. Om det inte finns någon annan behörig domstol, tas frågan om verkställighet upp av Stockholms tingsrätt.

1980 års Haagkonvention behandlar frågor om olovligt bort- förande eller kvarhållande, dvs. när ett barn har förts bort från eller hålls kvar i en konventionsstat i strid mot den rätt att vårda barnet som tillkommer en vårdnadshavare eller annan på grund av lag eller ett avgörande (art. 12 jämförd med art. 3). Om det är fråga om ett olovligt bortförande eller kvarhållande, är en konventionsstat i prin- cip skyldig att besluta att barnet ska återlämnas. Enligt 12 § i verk- ställighetslagen får överflyttning av barn dock vägras i vissa fall, bl.a. om det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skadar barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätter barnet i en situation som inte är godtagbar.

Ansökan om överflyttning av barn enligt 1980 års Haagkonven- tion görs hos Stockholms tingsrätt. På verkställighetsförfarandet tillämpas 21 kap. FB i stora delar.

120

SOU 2013:63

Gällande regler

I lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention finns komplet- terande bestämmelser till 1996 års Haagkonvention. Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. godkännande av en placering av ett barn i Sverige och bestämmelser om visst informationsutbyte om ett barns situation m.m. I lagen finns även bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden enligt konventionen. Som ovan nämnts (avsnitt 4.2.6) är Svea hovrätt behörig domstol för de förfaranden om erkännande och verkställbarhet som avses i artiklarna 24 och 26 i konventionen. För verkställigheten gäller vad som är föreskrivet om verkställighet av svensk domstols avgörande i motsvarande fall.

Sverige har också ingått några bilaterala överenskommelser med andra stater om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar. I förhållande till Schweiz gäller lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. Enligt lagen om änd- ring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz23 gäller inte den lagen om 2007 års Lugano- konvention är tillämplig. I förhållande till Österrike gäller lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område, i den mån inte annat följer av de unions- rättsakter och internationella instrument som omfattas av 2006 års lag. En tillämpning av 1983 års lag aktualiseras framför allt i fråga om äldre österrikiska avgöranden. Verkställighet av avgöranden hänförliga till nämnda lagar förutsätter en exekvaturprövning. Av de angivna lagarna framgår att Svea hovrätt är exekvaturdomstol.

4.4Exekvaturförfarandet vid Svea hovrätt

Som redogjorts för ovan är Svea hovrätt exekvaturdomstol i en rad olika fall. Här lämnas en redogörelse för hur exekvaturförfarandet enligt 2006 års lag, i huvudsak, går till. Förfarandet enligt den lagen är i stora delar detsamma enligt övriga författningar som föreskriver ett exekvaturförfarande i Svea hovrätt för verkställbarhet. En viktig skillnad mellan olika instrument i utformningen av exekvaturför- farandet kan dock nämnas. Enligt vissa instrument är förfarandet kontradiktoriskt redan från början. En prövning av eventuella vägrans- grunder sker vid det förfarandet redan inledningsvis. Det görs alltså inte en prövning i olika steg i samma instans på det sätt som före- skrivs i bl.a. 2006 års lag.

23 SFS 2009:1306.

121

Gällande regler

SOU 2013:63

I det exekvaturförfarande som sker i olika steg inleds ett förfarande genom att en part ger in en ansökan till en för varje medlemsstat särskilt utpekad domstol. I Sverige är Svea hovrätt behörig dom- stol. Sökanden ska ge in en kopia av den domen ansökan avser och ett intyg utfärdat enligt ett standardformulär. Uppgift ska vidare lämnas om att domen är verkställbar i ursprungsstaten, vilket, utöver att erforderliga handlingar getts in, är en förutsättning för verkställ- barhet. I detta första skede av exekvaturförfarandet ska domstolen enbart göra en formell prövning och motparten ska inte beredas till- fälle att yttra sig över ansökan. Domstolen är i detta skede domför med en lagfaren domare och ska pröva verkställbarhetsfrågan på grundval av de handlingar som sökanden åberopar. Om de formella förutsättningarna är uppfyllda ska domstolen förklara domen verk- ställbar. Sökanden har i detta läge en begränsad rätt till säkerhets- åtgärder. Vilka säkerhetsåtgärder som kan komma i fråga bestäms av verkställighetslandets egna processuella regler, vilket för svenskt vidkommande innebär bestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken. Någon prövning av vägransgrunder, dvs. omständigheter som kan utgöra hinder för erkännande och verkställighet, ska inte ske i det första skedet. Någon möjlighet till vilandeförklaring av målet finns inte i detta stadium av exekvaturförfarandet. En verkställbarhets- förklaring medför i princip att den utländska domen i verkställighets- hänseende blir jämställd med en dom meddelad i Sverige.

Efter hovrättens första prövning ska motparten, för det fall pröv- ningen utmynnat i ett bifall till ansökan om verkställbarhetsförkla- ringen, delges beslutet. Sökanden ska också omedelbart underrättas om beslutet i anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

En part får ansöka om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Ansökan om ändring prövas även i detta andra skede av Svea hovrätt. En sådan ansökan ska som huvudregel ges in inom en månad efter delgivningen av beslutet. Om klaganden har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades, ska dock fristen vara två månader från den dag då beslutet delgavs honom eller henne.

Förfarandet vid prövningen av en ansökan om ändring regleras av bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tings- rätts beslut, om inte annat följer av unionsrättsakten eller det inter- nationella instrumentet. I detta skede är förfarandet kontradikto- riskt, dvs. motparten får tillfälle att yttra sig. En prövning av ansökan om ändring avgörs i hovrätten av tre lagfarna domare. Den domare

122

SOU 2013:63

Gällande regler

som har prövat ansökan i det första skedet får inte delta i pröv- ningen av en ansökan om ändring.

En ansökan om verkställbarhetsförklaring får, förutom av de skäl som angetts ovan, vägras eller upphävas endast på vissa särskilt angivna grunder. Dessa är bl.a. om det uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där domen görs gällande, om det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte har delgetts stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräck- lig tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men under- låtit detta, om avgörandet är oförenligt med en dom som har med- delats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande, om avgörandet är oförenligt med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i en tredje stat mellan samma parter och rörande samma sak, om den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den med- lemsstat där domen görs gällande.

Den utländska domen får aldrig omprövas i sak. Det följer av förbudet i art. 45.1 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen mot att avslå eller upphäva verkställbarhetsförklaringen på några andra grunder än dem som ges i art. 34 och 35 att den heller inte kan avslås på grund av efterkommande omständigheter såsom att skulden i fråga redan är betald. En sådan invändning får i stället prövas av Kronofogdemyndigheten på verkställighetsstadiet.24

Ett avgörande som har meddelats med anledning av att ändring har sökts får överklagas till Högsta domstolen. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av hovrätts beslut, om inte annat följer av unions- rättsakten eller det internationella instrumentet. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domstolen.

24 Se Lennart Pålsson, Michael Hellner, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Lugano- konventionerna (version den 31 december 2012, Zeteo, [första upplagan med tillägg och ändringar]), under avsnitt 3, punkten 174. Se även mål C-139/10 Prism Investments, REU 2011 s. I-0000, punkt 40.

123

Gällande regler

SOU 2013:63

4.4.1Författningar som anger Svea hovrätt som exekvaturdomstol

Utöver de ovan nämnda instrumenten är Svea hovrätt exekvatur- domstol i ytterligare ett flertal fall. För fullständighetens skull anges i sammanställningen nedan samtliga författningar där Svea hovrätt anges som exekvaturdomstol.

Lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

Lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om under- hållsskyldighet.

Lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.

Lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

Lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Lagen (2005:253) om ersättning från de internationella olje- skadefonderna.

Lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter.

Sjölagen (1994:1009).

Lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

Lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till kon- ventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekon- ferenser.

Lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik.

Lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor

Lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område.

Lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet (införlivar 1973 års Haagkonvention).

124

SOU 2013:63

Gällande regler

Lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konven- tionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.

Atomansvarighetslagen (1968:45).

Lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa ut- ländska domar och beslut angående underhåll till barn (införlivar 1958 års Haagkonvention).

Lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

Lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

4.5Hur olika exekutionstitlar verkställs i Sverige

Den faktiska verkställigheten av en dom eller annan exekutionstitel som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse regleras i UB. Verkställighet som avser betalningsskyldighet sker genom utmätning (1 kap. 1 § UB). Den som vill att ett verkställbart av- görande ska verkställas får lämna in en ansökan till Kronofogde- myndigheten, som är verkställande myndighet (1 kap. 3 § UB). Sökanden ska bl.a. ange den åtgärd som han eller hon yrkar och ge in den exekutionstitel som ligger till grund för ansökan om verk- ställighet (2 kap. 2 § UB).

Exekutionstitlar för vilka verkställighet får äga rum är domstols dom, utslag eller beslut. Som exekutionstitel räknas även

-beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd,

-förlikning som är stadfäst av domstol och medlingsöverenskom- melse som har förklarats verkställbar av domstol,

-godkänt strafföreläggande,

-godkänt föreläggande av ordningsbot eller godkänt avgiftsföre- läggande,

-skiljedom,

-förbindelse angående underhållsbidrag,

125

Gällande regler

SOU 2013:63

-förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställas,

-handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund för verkställighet,

-Kronofogdemyndighetens utslag eller beslut i mål om betalnings- föreläggande eller handräckning och

-europeiskt betalningsföreläggande som har förklarats verkställ- bart av Kronofogdemyndigheten.

Det som i utsökningsbalken sägs om dom gäller, om inte annat före- skrivs, i tillämpliga delar även domstols utslag eller beslut, Krono- fogdemyndighetens utslag eller beslut i mål om betalningsföreläg- gande eller handräckning samt europeiskt betalningsföreläggande som har förklarats verkställbart av Kronofogdemyndigheten (3 kap. 1 § UB).

För verkställighet i Sverige av utländsk exekutionstitel krävs, som angetts ovan, särskilda föreskrifter (3 kap. 2 § UB).

Nedan görs en översiktlig genomgång av de privaträttsliga exe- kutionstitlar för vilka verkställighet får äga rum i Sverige.

Domar

Förutsättningarna för verkställighet av domar anges i 3 kap. 3 § UB Där anges att en dom får verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga kraft. Av andra stycket framgår att om talan full- följts endast mot viss del av en dom, får domen i övrigt, när det kan ske, verkställas såsom lagakraftägande dom, om inte annat förordnas med anledning av den fullföljda talan. Att verkställighet av en dom får ske utan särskilda villkor innebär att det inte krävs ställande av säkerhet eller liknande innan verkställighet får äga rum och att verk- ställigheten utan vidare får fullföljas till slut.

En dom som inte har vunnit laga kraft får verkställas i de fall och under de villkor som anges i 3 kap. 5−9 §§ UB (3 kap. 4 § UB). I andra stycket i samma paragraf erinras om att det i 8 kap. 4 § samt 13 kap. 1 och 14 §§ UB finns bestämmelser om hinder mot att utmätt egendom säljs eller influtna medel betalas ut. Att en dom får verkställas innan den har vunnit laga kraft innebär inte utan vidare att verkställigheten får fullföljas till slut. I vissa fall gäller att utmätt egendom inte får säljas innan domen har vunnit laga kraft eller att

126

SOU 2013:63

Gällande regler

influtna medel inte får betalas ut innan domen har vunnit laga kraft, om inte säkerhet ställs.

Enligt 3 kap. 5 § 1 UB får verkställighet av dom i växelmål eller checkmål äga rum så snart domen har meddelats, och gäldenären kan inte avvärja verkställighet genom att ställa säkerhet (jfr 3 kap. 6 § UB). Utmätt egendom får också i sådana fall i allmänhet säljas trots att domen inte har vunnit laga kraft. Viss specialreglering gäller dock beträffande lös egendom som har betydande värde och fast egendom. Sådan egendom får inte säljas utan gäldenärens sam- tycke förrän domen har vunnit laga kraft, dock med undantag för lös egendom som hastigt faller i värde eller fordrar alltför kostsam vård (8 kap. 4 § UB). Influtna medel får inte heller betalas ut innan domen har vunnit laga kraft, om inte säkerhet ställs (13 kap. 14 § p. 1 UB; jfr dock 13 kap. 19 § UB).

Verkställighet får, enligt 3 kap. 5 § 2 UB, även ske genast av tredskodom där betalningsskyldighet har ålagts en part som uteblivit eller underlåtit att avge svaromål eller, då kärandens yrkande grun- das på skriftligt fordringsbevis, inte har visat sannolika skäl för sin inställning. Beträffande den fortsatta verkställigheten gäller detsamma som i fråga om domar i växel- och checkmål med den skillnaden att influtna medel utan säkerhet får betalas ut redan innan domen har vunnit laga kraft. Om tredskodomen upphävs genom domen i åter- vinningsmålet, följer av bestämmelsen i 3 kap. 22 § UB om upp- hävande av exekutionstitel att den inte längre kan föranleda verk- ställighet.

Huvudregeln för verkställighet av betalningsdomar som inte vunnit laga kraft, och som inte omfattas av 5 §, finns i 3 kap. 6 § UB. Där anges att annan dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts än som avses i 5 § får verkställas genast, om inte gäldenären hos Kronofogdemyndigheten nedsätter pengar till belopp som svarar mot betalningsskyldigheten den dag nedsättningen sker jämte för- rättningskostnader eller som pant ställer ett motsvarande tillgodo- havande hos bank eller kreditmarknadsföretag jämte den ränta som belöper på tillgodohavandet för tiden därefter. När domen har meddelats av underrätt kan gäldenären ställa annan säkerhet för betalningsskyldigheten jämte förrättningskostnader.

I 3 kap. 6 § andra stycket i samma paragraf anges att om gälde- nären fullgjort vad som angetts först sedan åtgärd har vidtagits för verkställighet av domen, ska åtgärden återgå, om det kan ske. Be-

127

Gällande regler

SOU 2013:63

stämmelsen rör endast betalningsskyldighet i pengar.25 Medel som efter utmätning har influtit i målet får enligt 13 kap. 14 § 1 UB inte betalas ut förrän exekutionstiteln har vunnit laga kraft, om inte säkerhet ställs. Exekutionstitlar som avser underhållsbidrag får dock vanligen verkställas på samma sätt som lagakraftägande dom. I de fallen krävs inte säkerhet vid utbetalningen (jfr 3 kap. 9 § UB).

I fall där högre rätt förklarat talan mot dom varigenom betal- ningsskyldighet har ålagts förfallen, får domen verkställas genast, dvs. som en icke lagakraftvunnen tredskodom, om inte annat för- ordnats med anledning av ansökan om målets återupptagande (3 kap. 7 § UB). Samma sak gäller i fall där hovrätt vägrat en part pröv- ningstillstånd vid talan mot tingsrätts dom, varigenom betalnings- skyldighet har ålagts parten. Med undantag för lös egendom som har betydande värde och fast egendom får utmätt egendom även säljas och influtna medel betalas ut utan säkerhet trots att domen inte har vunnit laga kraft.

Domar som avses i 3 kap. 7 § kan också verkställas enligt 6 §. I dessa fall får alltså utmätt egendom som regel inte säljas och influtna medel inte utan säkerhet betalas ut förrän domen har vunnit laga kraft eller verkställighet kan äga rum enligt 7 § andra stycket.

En dom som innebär att någon har förpliktats att utge lös egen- dom får, enligt 3 kap. 8 § UB, verkställas genast, om säkerhet ställs för återbäring av egendomen jämte avkastning. Detta gäller dock inte, om förpliktelsen har ålagts som särskild rättsverkan av brott. Paragrafen åsyftar inte bara viss bestämd egendom utan även gene- riska prestationer och medger full verkställighet.26 Bestämmelsen är bl.a. tillämplig när den som har köpt egendom under förbehåll om återtaganderätt genom dom har ålagts utge egendomen till säljaren.27

En dom, som enligt annan lag eller enligt förordnande av dom- stolen får verkställas innan den har vunnit laga kraft, verkställs såsom lagakraftägande dom, om inte annat följer av lagen eller förordnan- det (se 3 kap. 9 § UB). Detta gäller även utslag och beslut (se 3 kap. 1 § UB).

När en domstol förordnar om förtida verkställighet ska den pröva om säkerhet ska ställas för eventuellt skadestånd, om domen senare skulle ändras (se 17 kap. 14 § RB). I 10 § lagen (1981:775) om införande av utsökningsbalken (UP) finns också en bestämmelse

25Prop. 2005/06:200, s. 300.

26Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till

3kap. 8 §.

27Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till

3kap. 8 §.

128

SOU 2013:63

Gällande regler

om att Kronofogdemyndigheten vid tillämpning av 3 kap. 9 § UB kan föreskriva att säkerhet ska ställas för skadestånd som sökanden kan bli skyldig att utge om domen eller beslutet ändras.

Av 3 kap. 10 § UB framgår att en ansökan om resning eller återställande av försutten tid, beslut genom vilket en sådan ansökan har beviljats eller klagan över domvilla inte hindrar verkställighet, om inte rätten beslutar annat.

Utslag och beslut i mål om betalningsföreläggande och handräckning samt europeiskt betalningsföreläggande

Av 3 kap. 11 § UB framgår att utslag eller beslut i mål om betal- ningsföreläggande eller handräckning genom vilket någon har ålagts betalningsskyldighet får verkställas genast, om inte något annat be- slutas med anledning av en ansökan om återvinning eller överklagande. Lös egendom som har ett betydande värde eller fast egendom får dock inte säljas förrän utslaget eller beslutet har vunnit laga kraft, om inte gäldenären har samtyckt till försäljning. Om gäldenären har sökt återvinning eller överklagat gäller i stället vad som föreskrivs i 6 §, beträffande en underrätts betalningsdom. I fråga om försälj- ning av utmätt egendom i ett sådant fall ska enligt 8 kap. 4 § första stycket UB laga kraft avvaktas, om inte gäldenären samtycker till försäljning. I vissa fall får försäljning ändå ske, se tredje stycket. För utbetalning av influtna medel före laga kraft i detta fall krävs enligt 13 kap. 14 § 1 UB att säkerhet ställs.

Utslag och beslut i mål om handräckning som inte avser betal- ningsskyldighet verkställs, enligt 3 kap. 12 § UB, som en lagakraft- ägande dom. Laga kraft behöver alltså inte avvaktas. Om svaranden har sökt återvinning eller överklagat, kan dock domstolen besluta om inhibition. Bestämmelsen är även tillämplig på interimistiska beslut i mål om särskild handräckning.28

Ett europeiskt betalningsföreläggande som har förklarats verk- ställbart av Kronofogdemyndigheten får verkställas utan särskilda villkor, se 3 kap. 12 a § UB. Anledningen till regleringen är bl.a. att svaranden inte får överklaga eller ansöka om återvinning i sådant mål.29 Utsökningsbalkens bestämmelser ska inte tillämpas om något annat följer av artikel 22 eller 23 i förordningen. Artikel 22 inne-

28Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till

3kap. 12 §.

29Prop. 2007/08:158, s. 28.

129

Gällande regler

SOU 2013:63

håller bestämmelser om hinder mot verkställighet och artikel 23 bestämmelser om vilandeförklaring eller begränsning av verkställig- het. Den närmare gränsdragningen mellan utsökningsbalkens be- stämmelser och artiklarna 22 och 23 i förordningen har överlämnats till rättstillämpningen.30

Förlikning och medlingsöverenskommelse

En förlikning som är stadfäst av domstol och medlingsöverens- kommelse som har förklarats verkställbar av domstol verkställs som lagakraftägande dom, om inte annat beslutas med anledning av talan mot domen eller beslutet eller talan om ogiltigförklaring av förlik- ningen eller medlingsöverenskommelsen (3 kap. 13 § UB).

Bestämmelsen innebär att en stadfäst förlikning och en medlings- överenskommelse som förklarats verkställbar får verkställas även om beslutet inte har vunnit laga kraft. Enligt 17 kap. 6 § RB ska stad- fästelse av förlikning ske genom dom. Enligt 10 § lagen (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister förklaras en medlingsöverens- kommelse verkställbar genom domstols beslut. Verkställighet sker om inte den domstol som prövar ett överklagande av beslutet eller en talan om ogiltigförklaring av själva överenskommelsen inhiberar verkställigheten.31

Förbindelse angående underhållsbidrag

I 3 kap. 19 § UB finns bestämmelser om verkställighet såvitt avser förbindelser angående underhållsbidrag.

Enligt bestämmelsens första stycke ska en skriftlig, av två per- soner bevittnad förbindelse angående underhållsbidrag enligt äkten- skapsbalken eller föräldrabalken, verkställas såsom lagakraftägande dom.

Av andra stycket framgår att om underhållsbidraget ska utges till make antingen för dennes egen del eller för makarnas barn, får verkställighet av förbindelsen äga rum endast om makarna inte varaktigt bodde tillsammans under den tid som bidraget avser och fortfarande inte gör det. Bestämmelsen vill hindra att makar som inte lever åtskilda tillskapar skenfordringar och söker verkställighet

30Prop. 2007/08:158, s.28.

31Se t.ex. prop. 2010/11:128, s. 91.

130

SOU 2013:63

Gällande regler

för att på det sättet skydda egendom mot utmätning för utomståen- des fordringar.32

I tredje stycket anges att om talan rörande en förbindelse väckts vid domstol, kan denna förordna att verkställighet inte får äga rum tills vidare.

4.6Hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB

Verkställighet av en exekutionstitel kan i Sverige endast vägras på vissa i lag särskilt angivna grunder. Invändningar mot verkställighet regleras i 3 kap. 21 § UB. Där anges vilka grunder som kan utgöra hinder mot verkställighet enligt svensk rätt.

Enligt bestämmelsen får verkställighet inte äga rum om svaranden visar att han har fullgjort betalningsskyldighet eller annan förplik- telse som ansökningen om verkställighet avser. Detsamma gäller om svaranden åberopar kvittning med en fordran som har fastställts genom en exekutionstitel som får verkställas eller som grundas på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, och det i övrigt finns förutsättningar för kvittning. Förutsatt att invändningen inte kan lämnas utan avseende får verkställighet inte heller äga rum om svaranden gör gällande att annat förhållande som rör parternas mellan- havande utgör hinder mot verkställighet. Bestämmelsen i denna del åsyftar bara invändningar som rör det materiella rättsförhållandet mellan parterna. Invändningen ska beaktas, om den gör verkställig- hetsfrågan så tvivelaktig att den inte kan lämnas utan avseende. En sådan omständighet kan t.ex. vara preskription.33

Den prövning som ska göras av Kronofogdemyndigheten och domstolarna i ärenden om hinder mot verkställighet omfattar inte omständigheter som borde ha anförts före den prövning av saken som den åberopade exekutionstiteln omfattar. Avgörandets rättskraft medför att möjligheten att framställa sådana invändningar preklu- deras, vare sig de har förts in i processen eller inte.

En invändning kan regelmässigt beaktas endast om den styrks. Det är svaranden som har att styrka invändningen mot verkställig- het. Om verkställighet vägras, har sökanden möjlighet att vid behov

32Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till

3kap. 19 §.

33Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till

3kap. 21 §.

131

Gällande regler

SOU 2013:63

söka kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd i avvaktan på att saken blir prövad av domstol eller annan behörig myndighet.

En invändning mot verkställighet innebär inte utan vidare att planerade verkställighetsåtgärder ska ställas in. Om invändningen helt kan anses sakna grund, fortsätter verkställigheten. Om invänd- ningen inte kan avfärdas bör verkställighetsåtgärder som är svåra att återställa efteråt, t.ex. försäljning eller redovisning, kunna vänta något under den tid som Kronofogdemyndigheten utreder om in- vändningen är ett hinder mot verkställighet.34 Om Kronofogde- myndigheten redan börjat verkställa, och det visar sig att svarandens invändning var ett hinder för verkställighet, ska verkställighets- åtgärderna gå åter om det är möjligt. Det innebär att en utmätning förfaller.35

Beslut av Kronofogdemyndigheten i ärenden om invändning mot verkställighet kan överklagas till tingsrätt. Enligt 18 kap. 1 § första stycket UB överklagas Kronofogdemyndighetens beslut skriftligen hos en tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var svaranden har sitt hemvist. I andra stycket anges att med svarandens hemvist förstås den ort där svaranden är bosatt. Be- träffande dödsbo förstås den ort där den döde senast var bosatt och beträffande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. RB grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet. I 17 kap. 1 § utsökningsförordningen (UF) finns en uppställning över vilka tings- rätter som överklagande ska ske till. För att hovrätt ska pröva ett överklagande från tingsrätten krävs prövningstillstånd (se 39 § lagen [1996:242] om domstolsärenden).

4.7Möjlighet enligt utsökningsbalken att avvakta med verkställighet

Bestämmelser om att Kronofogdemyndigheten på olika sätt kan avvakta med vidare åtgärder i verkställighetsärendet finns i flera bestämmelser i utsökningsbalken. Bestämmelser om uppskov med verkställighet finns i 4 kap. 10 § UB, om anstånd vid löneutmätning i 7 kap. 11 § UB, om anstånd vid försäljning av utmätt egendom i 8 kap. 3 § UB, om anstånd med avhysning i 16 kap. 4 § UB och bestämmelser om anstånd med verkställighet i annat fall i 16 kap. 12 a § UB. I 3 kap. 17 § UF finns, som angetts ovan, en bestämmelse

34Kronofogdemyndighetens handbok Utmätning, KFM 901 utgåva 6, Elanders Sverige 2011.

35Kronofogdemyndighetens handbok Utmätning, KFM 901 utgåva 6, Elanders Sverige 2011.

132

SOU 2013:63

Gällande regler

som innebär att Kronofogdemyndigheten självmant ska pröva frågan om rättelse eller ändring av beslut, när det finns anledning till en sådan åtgärd. Detsamma gäller, enligt bestämmelsen, frågan om av- brytande eller hävande av verkställighet i andra fall, om inte annat är föreskrivet i utsökningsbalken. Motsvarande gäller också när ett överklagande ger anledning till en sådan åtgärd.

Det bör i sammanhanget påpekas att termen uppskov används när det är sökanden som bestämmer om uppskjutande av verkställig- heten medan termen anstånd används när det är fråga om ett myn- dighetsbeslut.36

Uppskov enligt 4 kap. 10 § UB

Enligt 4 kap. 10 § UB ska utmätning ske så snart som möjligt när de handlingar som behövs för handläggningen har kommit in till Kronofogdemyndigheten. Sökanden kan dock enligt andra stycket i paragrafen medge uppskov med sökt utmätning, som längst med två månader. Medges uppskov med längre tid än två månader är ansökningen utan särskilt beslut förfallen. Enligt andra meningen i andra stycket är ansökningen också förfallen, om sökanden medger uppskov fler än två gånger under ett år. Att ansökan har förfallit utgör inte hinder för borgenären att göra en ny ansökan. Under den tid som uppskov varar kan inte någon utmätningsåtgärd vidtas i målet. Uppskov kan inte göras beroende av villkor.

Anstånd enligt 7 kap. 11 § UB

I 7 kap. 11 § UB anges att Kronofogdemyndigheten, på begäran av sökanden eller gäldenären, får bevilja anstånd under pågående ut- mätning av lön. På begäran av gäldenären får anstånd dock beviljas endast om sökanden medger det eller om det finns särskilda skäl. Kronofogdemyndigheten kan bevilja anstånd med löneutmätning under pågående verkställighet. Sökanden kan däremot inte själv medge uppskov med verkställigheten sedan beslut om löneutmätning har meddelats (jfr 4 kap. 10 § andra stycket). En förutsättning för att anstånd ska meddelas är alltså att det har begärts av någon av parter- na. Kronofogdemyndigheten ska pröva om anstånd är lämpligt. För att anstånd ska beviljas, när sökanden motsätter sig det, krävs sär-

36 Se prop. 1994/95:49 s. 71.

133

Gällande regler

SOU 2013:63

skilda skäl. Sådana skäl kan vara sjukdom, olycksfall eller annan liknande situation som gäldenären råkat ut för. Anstånd bör som regel vara kortvarigt.37

Anstånd med försäljning enligt 8 kap. 3 § UB

Enligt 8 kap. 3 § första stycket UB ska försäljning av utmätt egen- dom enligt huvudregeln ske utan dröjsmål, om det inte möter hinder. I 10–12 kap. UB föreskrivs särskilda tidsfrister beträffande egendom som avses där. Att försäljning ska ske utan dröjsmål har ansetts innebära att egendomen i allmänhet bör säljas i nära anslut- ning till utmätningen, om inte Kronofogdemyndigheten beviljar anstånd eller hinder föreligger mot försäljningen. I andra stycket i paragrafen föreskrivs dock att Kronofogdemyndigheten får bevilja anstånd med försäljningen på begäran av utmätningssökanden eller gäldenären. Medan Kronofogdemyndigheten enligt första stycket ex officio bedömer när försäljning ska äga rum förutsätter andra stycket att anstånd begärs av sökanden eller gäldenären. På gälde- närens begäran får anstånd inte beviljas utan att sökanden medger det eller särskilda skäl föreligger. Som exempel på särskilda skäl till anstånd har anförts, att det är lämpligare att sälja egendomen vid en senare tidpunkt, om efterfrågan av aktuell egendom är säsongbetonad eller om gäldenären oförskyllt har råkat i tillfälliga betalningssvårig- heter och det finns anledning anta att han ska skaffa medel till att betala sin skuld.38

Anstånd med försäljning av lös egendom enligt 9 kap. 2 § UF

När det gäller försäljning av lös egendom i allmänhet föreskrivs i 9 kap. 2 § UF att om inte hinder möter eller Kronofogdemyndig- heten ger anstånd enligt 8 kap. 3 § UB, ska försäljning äga rum inom två månader från utmätningen, om det inte finns särskilda skäl. Vidare anges att anstånd inte utan synnerliga skäl får medges utöver sex månader från utmätningen. Kronofogdemyndigheten kan dock skjuta på försäljningen t.ex. om det kan uppnås ett bättre pris eller det blir möjligt att sammanföra försäljningen av viss egendom med försäljning av annan utmätt egendom.39

37Prop. 1994/95:49 s. 72 och 85.

38Prop. 1980/81:8 s. 565.

39Prop. 1980/81:8 s. 564.

134

SOU 2013:63

Gällande regler

Anstånd med försäljning av fast egendom enligt 12 kap. 11 § UB

När det gäller försäljning av fast egendom föreskrivs i 12 kap. 11 § UB att en utmätt fastighet bör säljas inom fyra månader från ut- mätningen eller, i vissa fall, från det att begäran om försäljning kom in till Kronofogdemyndigheten om inte hinder möter eller anstånd enligt 8 kap. 3 § UB beviljas. Anstånd får dock inte utan synnerliga skäl medges utöver ett år från denna tidpunkt.

Anstånd och uppskov med avhysning enligt 16 kap. 4 och 5 §§ UB

I 16 kap. 4 § UB finns bestämmelser om anstånd med avhysning. Om det behövs av hänsyn till svaranden får Kronofogdemyndig- heten medge anstånd med avhysningen under högst två veckor från utgången av den tid som anges i 16 kap. 3 § andra stycket (dvs. inom fyra veckor från det att behövliga handlingar kommit in till Kronofogdemyndigheten). Finns det synnerliga skäl får anståndet utsträckas till högst fyra veckor, om skälig ersättning betalas för hela den anståndstid som har medgivits av myndigheten. En förut- sättning för anstånd är att det behövs av hänsyn till svaranden, t.ex. om de sociala myndigheterna behöver längre tid på sig för att lösa svarandens bostadsfråga eller svaranden inom den närmaste tiden får tillträda en ny bostad som han själv ordnat eller han kan antas på annat sätt själv ta hand om egendom som ska föras bort.40 Även sjukdom och andra ömmande omständigheter kan vara skäl för anstånd.41 Av 3 § första stycket framgår att skälig hänsyn ska tas även till sökandens intresse.

Av bestämmelsen i 16 kap. 5 § UB följer att sökanden kan medge uppskov med avhysning. Ansökningen är dock förfallen, om uppskovet varar över sex månader från dagen för ansökan och det inte finns särskilda skäl att godta ytterligare uppskov. Ansökningen förfaller automatiskt vid sexmånadersfristens utgång, såvida inte Kronofogdemyndigheten dessförinnan beslutat annat. Att ansök- ningen förfallit hindrar dock inte att sökanden kan återkomma med en ny ansökan om avhysning och åberopa samma exekutionstitel.

40Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till

16kap. 4 §.

41Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till

16kap. 4 §.

135

Gällande regler

SOU 2013:63

Uppskov med verkställighet i annat fall enligt 16 kap. 12 a § UB

I 16 kap. 12 a § UB anges en möjlighet för sökanden att medge uppskov med verkställighet i annat fall. Ansökan om verkställighet förfaller automatiskt om sökanden medger uppskov för mer än sex månader från dagen för ansökan. Det gäller också om uppskov med- ges mer än två gånger. Av uttalanden i motiven till 12 a § (se prop. 1994/95:49 s. 72) framgår att första stycket inte är avsett att vara tillämpligt vid verkställighet av kvarstad och andra säkerhetsåtgär- der trots att det enligt sin lydelse omfattar även sådana fall.

I mål om verkställighet i annat fall är Kronofogdemyndigheten sannolikt förhindrad att meddela ett formligt anståndsbeslut.42

Rättelse och ändring m.m. av beslut och verkställighet enligt 3 kap. 17 § UF

Bestämmelser om hävande av utmätning och rättelse finns i 4 kap. 33–35 §§ UB. Genom dessa bestämmelser är det möjligt att rätta felaktigheter på ett enkelt sätt utan att saken behöver prövas av domstol. I 3 kap. 17 § UF föreskrivs att Kronofogdemyndigheten självmant ska pröva frågan om rättelse eller ändring av beslut, när det föreligger anledning till en sådan åtgärd. Detsamma gäller frågan om avbrytande eller hävande av verkställighet i andra fall, om inte annat är föreskrivet i utsökningsbalken. Enligt andra stycket gäller vad som föreskrivs i första stycket även när överklagande ger an- ledning till en sådan åtgärd. Bestämmelsen innebär att Kronofogde- myndigheten självmant ska rätta eller ändra beslut när det finns anledning till det. Den innebär också att Kronofogdemyndigheten kan låta verkställigheten anstå någon tid medan frågan utreds och prövas. Kronofogdemyndigheten kan även rätta efter en begäran eller ett påpekande från en part eller någon annan eller på grund av ett överklagande. Självrättelse, som kan gälla både fast och lös egen- dom, blir aktuellt bara när det är helt klart att beslutet eller åtgär- den verkligen är felaktigt.43

42Se Walin, Gregow mfl. Utsökningsbalken En kommentar, fjärde upplagan, s. 631 not 45. Se även Kronofogdemyndighetens handbok, Utmätning, KFM 901, utgåva 6, Elanders Sverige 2011.

43Kronofogdemyndighetens handbok Utmätning, KFM 901 utgåva 6, Elanders Sverige 2011.

136

SOU 2013:63

Gällande regler

4.8Delgivning vid Kronofogdemyndigheten

Något generellt krav på att Kronofogdemyndigheten ska delge den inledande skrivelsen i ett verkställighetsärende finns inte i utsök- ningsbalken. I vilken utsträckning delgivning ska ske är särskilt före- skrivet. Det finns dock allmänna bestämmelser om att underrättelser och delgivning ska ske också i andra fall. Enligt 4 kap. 3 § UF ska Kronofogdemyndigheten, också när det inte är särskilt föreskrivet, underrätta bl.a. sökande och svarande om beslut och åtgärder när det har betydelse för deras rättsanspråk. Underrättelser m.m. får lämnas muntligt när skriftlig form inte är föreskriven. Används skrift- lig form och det inte är föreskrivet hur handlingen ska överlämnas, får den skickas med post eller lämnas på annat lämpligt sätt. Också när det inte är särskilt föreskrivet ska handlingen delges när det har betydelse för det fortsatta förfarandet (4 kap. 4 § UF).

När ett enskilt mål kommer in till Kronofogdemyndigheten är huvudregeln att myndigheten ska underrätta gäldenären om målet innan den inleder verkställighet. Underrättelsen ska skickas med post eller överlämnas på något annat sätt (4 kap. 12 § första stycket UB). Underrättelsen skickas normalt i vanligt lösbrev.44 Genom underrättelsen får gäldenären kännedom om att det är aktuellt med verkställighetsåtgärder mot honom eller henne. Kronofogdemyndig- heten behöver dock inte underrätta om målet före verkställigheten om det finns en risk att gäldenären gömmer eller förstör egendom eller om saken på annat sätt är brådskande (4 kap. 12 § andra stycket UB). Även i dessa fall får dock gäldenären en underrättelse om målet, men inte förrän i samband med förrättningen. Inte heller krävs underrättelse om gäldenären saknar känd adress och det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig (4 kap. 12 § andra stycket UB). Delgivning av underrättelsen föreskrivs endast för de fall ”målets beskaffenhet kräver det”. Detta gäller dock inte om det är känt att personen i fråga inte kan anträffas (6 kap. 1 § andra stycket UF). Exempel på fall där Kronofogdemyndigheten kan tänkas delge underrättelsen är när målet rör mycket stora värden eller om den åtgärd som ska utföras inte kan gå tillbaka.45

44Se Kronofogdemyndighetens handbok Utmätning, KFM 901 utgåva 6, Elanders Sverige 2001, s. 60.

45Se Kronofogdemyndighetens handbok Utmätning, KFM 901 utgåva 6, Elanders Sverige 2001, s. 397.

137

5 Den nya Bryssel I-förordningen

5.1Inledning

Som tidigare nämnts (avsnitt 3.1) antog EU-kommissionen en rapport1 i vilken fastslogs att Bryssel I-förordningen fungerade tillfredställande men att det fanns ett antal brister i förordningens funktion vilka borde åtgärdas. Bristerna kunde framförallt hänföras till förfarandet för erkännande och verkställighet av domar i en annan medlemsstat (exekvatur), tillgången till rättslig prövning i tvister som involverar svarande från länder utanför EU, effek- tiviteten av avtal om val av behörig domstol och samspelet mellan skiljeförfaranden och tvistlösning i domstol. Mot denna bakgrund antog Europeiska unionens råd, efter ett brett samrådsförfarande, den 6 december 2012 den nya Bryssel I-förordningen. Ett av huvud- syftena med den nya förordningen är att underlätta handläggningen av gränsöverskridande tvister och den fria rörligheten för domar inom EU.

Liksom sin föregångare reglerar den nya Bryssel I-förordningen domstols internationella behörighet samt erkännande och verk- ställighet av utländska avgöranden. Den nya förordningen ska, med undantag för några få artiklar, tillämpas från och med den 10 janu- ari 2015 (artikel 81).

Bryssel I-förordningen är själva grunden för EU:s rättsliga samarbete på civilrättens område. Den är tillämplig för en rad olika områden och omfattar, utöver avtalstvister, även skadestånds- och äganderättstvister. Förordningen fastställer vilken domstol som är behörig att lösa en gränsöverskridande tvist och innebär att dom- stolsavgöranden som meddelats i en annan medlemsstat kan erkän- nas och verkställas på ett enklare sätt.

I det följande görs en genomgång av bestämmelserna i den nya Bryssel I-förordningen. Genomgången sker med tonvikt på de

1 EUT C 218, 23.7.2011, s. 78.

139

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

ändringar och nyheter som har införts i den nya Bryssel I-förord- ningen jämfört med den ursprungliga förordningen. I de fall det ansetts relevant görs också jämförelser med andra EU-förord- ningar. De bestämmelser i den nya Bryssel I-förordningen som i sak motsvarar bestämmelserna i den ursprungliga förordningen kommer endast att kommenteras mycket översiktligt. För en när- mare redogörelse för innehållet i den ursprungliga Bryssel I-förord- ningen hänvisas till regeringens proposition Verkställighet av ut- ländska domar på privaträttens område (prop. 2001/02:146).

Förenade kungariket och Irland deltar i antagandet och tillämp- ningen av den nya Bryssel I-förordningen (se ingresspunkt 40). Förordningen är inte direkt tillämplig i förhållande till Danmark. Danmark har dock möjlighet att tillämpa den nya Bryssel I-förord- ningen i enlighet med artikel 3 i Danmarksavtalet (se ingresspunkt 41). Danmark har avgett en förklaring som innebär att de avser tillämpa den nya Bryssel I-förordningen.2

5.2Tillämpningsområde och definitioner (kapitel I)

Kapitel I i den nya Bryssel I-förordningen innehåller regler om tillämpningsområde och definitioner.

Den nya förordningen är, liksom sin föregångare, tillämplig på privaträttens område (”civil and commercial matters”), oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om (artikel 1.1).

Förutom skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor, anges numera uttryckligen (artikel 1.1) att från förordningens tillämpningsområde undantas också frågor om statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga makt- befogenheter (acta jure imperii). Bestämmelsen i den delen är iden- tisk med artikel 2 i förordningen om den europeiska exekutions- titeln.

Tillämpningsområdet för den nya Bryssel I-förordningen har inskränkts i förhållande till den ursprungliga förordningen. Förord- ningen omfattar numera inte frågor om underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlags- förhållande, och, när det gäller testamente och arv, inte heller under- hållsskyldighet som har sin grund i dödsfall (artikel 1.2). Undantaget såvitt avser underhållskyldigheten har sin grund i att underhålls- förordningen ersätter Bryssel I-förordningen i alla frågor om under-

2 EUT L79, 21.3.2013, s. 4.

140

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

hållsskyldighet (jfr artikel 68.1 i underhållsförordningen) och att arvsförordningen ska tillämpas på underhållsskyldighet som uppstår på grund av dödsfall, se artikel 1 e i arvsförordningen.

Liksom sin föregångare är den nya Bryssel I-förordningen inte tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. I den nya förord- ningen har dock tydliggjorts att den inte heller är tillämplig på förmögenhetsförhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden, har samma verkan som äktenskap (artikel 1.2 a). Härigenom torde det vara klarlagt att förordningen inte är tillämp- lig på t.ex. registrerade partnerskap.

I övrigt är den nya Bryssel I-förordningen, liksom sin före- gångare, inte heller tillämplig på fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, konkurs, ackord och lik- nande förfaranden, social trygghet samt skiljeförfaranden (jfr arti- kel 1 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen).

Artikel 2 innehåller definitioner. Någon särskild bestämmelse som innehöll definitioner fanns inte i den ursprungliga Bryssel I- förordningen, utöver att artikel 32 angav vad som skulle förstås med begreppet dom. Den bestämmelsen återfinns numera i artikel 2 a. Någon saklig ändring såvitt avser definitionen av dom har inte skett. Med dom avses således även fortsättningsvis varje avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut, förordnande om verkställighet samt domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader. Till skillnad från den ursprungliga förordningen finns i den nya ett tillägg under artikel 2 a i vilket anges att i kapitel III (som avser erkännande och verkställighet) avses med dom också beslut om interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som beslutas av en domstol som enligt den nya förordningen är behörig att pröva målet i sak. Om den dom eller beslut som innehåller åtgärden beslutats utan att motparten fått yttra sig omfattas domen eller beslutet av förordningen endast om domen eller beslutet har del- getts motparten före verkställigheten.

Utöver begreppet dom definieras i artikel 2 också begreppen förlikning inför domstol, officiell handling, ursprungsmedlemsstat, anmodad medlemsstat och ursprungsdomstol. Definitionerna överens- stämmer i huvudsak med de definitioner som finns i förordningen om en europeisk exekutionstitel och underhållsförordningen. Det ska dock påpekas att med termen anmodad medlemsstat avses i underhållsförordningen den medlemsstat vars centralmyndighet tar emot en ansökan i enlighet med kapitel 7 i den förordningen. I

141

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

underhållsförordningen används termen verkställande medlemsstat för att beskriva den medlemsstat där verkställighet av domen, förlikningen inför domstol eller den officiella handlingen begärs.

I den nya Bryssel I-förordningen, liksom i den ursprungliga, avses för svenskt vidkommande med uttrycket domstol även Krono- fogdemyndigheten vid summarisk process i mål om betalnings- föreläggande och handräckning, i den utsträckning myndigheten är behörig i frågor som omfattas av tillämpningsområdet (artikel 3). Detta innebär bl.a. att Kronofogdemyndighetens utslag och beslut i mål om betalningsföreläggande och handräckning kan erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna.

I ingresspunkt 11 anges att med domstolar bör även avses dom- stolar som är gemensamma för flera medlemsstater, t.ex. Benelux- domstolen, när den är behörig i frågor som omfattas av förord- ningen. Även domar meddelade av sådana domstolar kan således erkännas och verkställas i enlighet med den nya Bryssel I-förord- ningen.

5.3Domstols behörighet (kapitel II)

Den nya Bryssel I-förordningens behörighetsbestämmelser åter- finns i kapitel II. Inom förordningens tillämpningsområde får inga andra behörighetsregler än de som framgår av denna tillämpas.

5.3.1Allmänna bestämmelser

I avsnitt 1, artiklarna 4–6, finns allmänna bestämmelser om dom- stols behörighet.

Artikel 4 i den nya Bryssel I-förordningen är oförändrad i för- hållande till den ursprungliga förordningens artikel 2. Den grund- läggande principen är, liksom tidigare, att talan ska väckas vid dom- stol i den medlemsstat där svaranden har hemvist, oberoende av i vilket land han eller hon är medborgare. Svarandens hemvist be- stäms enligt lagen i den medlemsstat där talan har väckts (artikel 62.1). Om en part inte har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt ska domstolen, för att avgöra om parten har hemvist i en annan medlemsstat, tillämpa lagen i den staten (artikel 62.2). Bestäm- melser med motsvarande innebörd finns även i t.ex. underhålls- förordningen och Bryssel II-förordningen (jfr artikel 3 i de båda

142

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

nämnda förordningarna) Även artikel 62 är oförändrad i förhåll- ande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen, artikel 59.

Juridiska personers hemvist regleras i artikel 63. Artikeln är, med undantag för att punkten 2 numera även avser Cypern, oför- ändrad i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen, artikel 60. Artikeln anger således att ett bolag eller annan juridisk person, vid tillämpningen av förordningen, ska anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet. Liksom tidigare finns viss specialreglering beträffande frågan om avgörande av hemvist för trust.

Det kan påpekas att det saknas ett enhetligt hemvistbegrepp i den internationella privaträtten. Det finns inte heller någon defini- tion av begreppet i Bryssel I-förordningen, varken i den ursprung- liga eller den nya.

Artikel 5 innehåller en i förhållande till den ursprungliga Bryssel I- förordningen (artikel 3) oförändrad bestämmelse om att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i av- snitten 2–7 i kapitel II (artikel 5.1). Artikeln innehåller vidare en inte uttömmande lista över otillåtna – s.k. exorbitanta – behörighetsregler som förekommer i de olika medlemsländernas rättsordningar och som är förbjudna (artikel 5.2). För Sveriges del anges här i bilaga till den ursprungliga förordningen allmänt förmögenhetsforum (forum arresti) i 10 kap. 3 § första stycket första meningen RB.

I artikel 6.1 anges vad som gäller om behörighet när en svarande inte har hemvist i en medlemsstat. I ett sådant fall bestäms dom- stolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlems- statens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 18.1, 21.2, 24 och 25. Bestämmelsen motsvaras delvis av artikel 4 i den ursprungliga förordningen. Som ett led i att ytterligare skydda konsumenters och arbetstagares intressen har, utöver fall där dom- stolen har exklusiv behörighet och fall där parterna avtalat om behörig domstol (en närmare redogörelse kring frågor om avtal finns i avsnitten 5.3.5 och 5.3.6), i den nya förordningen angetts att vissa ytterligare bestämmelser ska tillämpas oavsett var svaranden har hemvist. I ingresspunkt 18 anges särskilt att vid försäkrings-, konsument- och anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna. Artikel 18.1 anger att en konsument får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, obe-

143

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

roende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist. Bestämmelsen i artikel 21.2 innebär att talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat får väckas vid en domstol i en medlemsstat.

Artikel 6.2, som är oförändrad i förhållande till den ursprungliga förordningen, innebär att den som har hemvist i en medlemsstat kan åberopa de bestämmelser om domstols behörighet som gäller där mot en svarande som inte har hemvist i en medlemsstat, på samma sätt som den medlemsstatens egna medborgare. Detta inne- bär bl.a. att även de exorbitanta bestämmelserna kan användas mot sådana svarande.

5.3.2Särskilda behörighetsbestämmelser

I avsnitt 2, artiklarna 7–9 behandlas särskilda behörighetsbestäm- melser. Dessa behörighetsbestämmelser innebär avsteg från huvud- regeln och pekar ut alternativa forum till svarandens hemvistforum. Bestämmelserna gäller på särskilda områden och under särskilda förutsättningar.

Artikel 7 motsvaras i huvudsak av artikel 5 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen. Artikel 5.2 i den ursprungliga förord- ningen, som avsåg talan om underhållsskyldighet, har dock utgått då sådana frågor numera omfattas av underhållsförordningens tillämp- ningsområde (jfr artikel 3 i underhållsförordningen). Därutöver har en ny punkt 4 tillkommit som rör talan om att på äganderättslig grund återfå ett kulturföremål enligt rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium.3 Om en sådan talan inleds av den person som säger sig ha rätt att få tillbaka ett sådant föremål, är domstolen för den ort där kulturföremålet finns vid den tidpunkt då talan väcks behörig. I övrigt är artikeln oförändrad, bortsett från vissa språkliga justeringar.

Artikel 8 i den nya Bryssel I-förordningen överensstämmer med artikel 6 i den ursprungliga förordningen. Artikeln behandlar be- hörighet vid mål med flera svarande, talan om återgångskrav eller annat liknande, genkäromål som grundar sig på samma avtal eller om- ständigheter som huvudkäromålet och talan om avtal som får förenas med annat mål mot samma svarande om sakrätt till fast egendom.

3 EGT L 74, 27.3.1993, s. 74.

144

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

Även artikel 9 har oförändrad överförts från den ursprungliga Bryssel I-förordningen, artikel 7. Artikeln anger behörighet vid mål om ansvar till följd av ett fartygs användning eller drift.

Den nya Bryssel I-förordningen innehåller inte, såsom t.ex. underhållsförordningen (artikel 7) och arvsförordningen (artikel 11) någon bestämmelse om s.k. forum necessitatis. En sådan bestäm- melse föreslogs i kommissionens förslag till ny Bryssel I-förord- ning4 men förslaget genomfördes alltså inte.

5.3.3Behörighet vid försäkringstvister, konsumenttvister och vid tvister om anställningsavtal

Avsnitt 3, artiklarna 10–16, behandlar frågor om behörighet vid försäkringstvister. Avsnitt 4, artiklarna 17–19, avser frågor om behörighet vid konsumenttvister och avsnitt 5 behörighet vid tvister om anställningsavtal. Reglerna är tvingande till förmån för dessa kategorier.

Artiklarna i avsnitt 3 är i sak oförändrade i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen (artiklarna 8–14). Det ska dock påpekas att artikel 16.5 (artikel 14.5 i den ursprungliga för- ordningen) numera hänvisar till rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäk- rings- och återförsäkringsverksamhet5 (Solvens II).

Reglerna i artiklarna tillåter som regel alltid försäkringstagaren, den försäkrade eller förmånstagaren att processa i sitt eget hem- vistland, oavsett om denne är kärande eller svarande i målet. Be- träffande ansvarsförsäkring eller försäkring av fast egendom kan talan mot försäkringsgivaren väckas vid domstolen på den ort där skadan inträffade.

Avsnitt 4, som avser behörighet vid konsumenttvister, anger liksom tidigare att konsumenten har rätt att processa i sitt eget hemvistland oavsett om konsumenten är kärande eller svarande. En nyhet i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen är dock att artikel 18.1 (delvis artikel 16.1 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen) numera ger konsumenten rätt att väcka talan mot

4KOM(2010) 748 slutlig.

5EUT L 335, 17.12.2009, s. 1. Direktivet ersatte Rådets första direktiv 73/239/EEG av den

24juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT, L 228, 16.8.1973, s. 3). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG (EGT L 181, 20.7.2000, s. 65).

145

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist. Ändringen innebär att förordningens bestämmelser i denna del utvidgats till att omfatta svarande från länder utanför EU. Som ett led i EU:s strävan att ytterligare skydda konsumenternas intressen (se ingresspunkterna 14 och 18) och förbättra förordningens funk- tion i den internationella rättsordningen, säkerställer bestämmelsen att sådana behörighetsregler som är till för att skydda konsumenter är tillämpliga även om svaranden har hemvist utanför EU.

Avsnitt 5 reglerar frågor om tvister vid anställningsavtal. Dessa har reglerats enligt samma systematik som gäller för försäkrings- och konsumenttvister. I förhållande till den ursprungliga Bryssel I- förordningen (artiklarna 18–21) har skyddet för arbetstagare för- stärkts. I artikel 20.1 har, genom hänvisning även till artikel 8.1 i den nya förordningen, getts en möjlighet för en arbetstagare att väcka talan mot flera arbetsgivare i mål om anställningsavtal vid domstol i den medlemsstat där någon av dem har hemvist, under förutsättning att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käro- målen och en dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas i olika rättegångar.

Artikel 21.2 är ny och innebär att talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat får väckas vid en domstol i en med- lemsstat. I likhet med vad som angetts för vissa konsumenttvister och försäkringstvister innebär bestämmelsen ett säkerställande av att behörighetsregler avsedda att skydda arbetstagares intressen kom- mer att vara tillämpliga även om arbetsgivaren har hemvist utanför EU.

Artiklarna i övrigt i avsnitt 5 är oförändrade i förhållande till den ursprungliga Bryssel I- förordningen, bortsett från vissa språk- liga justeringar.

5.3.4Exklusiv behörighet

I avsnitt 6 (artikel 24) regleras frågan om exklusiv behörighet. Bestämmelserna i artikeln innehåller, liksom tidigare, särskilda behörighetsbestämmelser såvitt avser talan om sakrätt i eller nytt- janderätt till fast egendom samt vissa bolags- och immaterialrätts- liga tvister. Artikeln överensstämmer väsentligen med innehållet i artikel 22 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen. I artikel 24.4

146

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

som rör immaterialrättsliga frågor har det dock förtydligats att den gäller oavsett om det är fråga om ett käromål eller ett svaromål. Bestämmelsen är numera identisk med motsvarande bestämmelse, artikel 22.4, i 2007 års Luganokonvention.

5.3.5Avtal om domstols behörighet

I avsnitt 7, artiklarna 25 och 26, regleras frågor om avtal om dom- stols behörighet. Regler om domstols behörighet finns i artiklarna 23 och 24 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen.

I artikel 25 anges numera att avtal om behörig domstol i en med- lemsstat inom EU är gällande oberoende av var parterna har hem- vist, förutsatt att avtalet inte är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den avtalade medlemsstaten. Liksom tidigare anges i artikeln att en sådan behörighet för domstolen ska vara exklusiv om parterna inte avtalat annat. Artikel 23.3 i den ursprungliga Bryssel I-för- ordningen, som angav att om ett prorogationsavtal ingåtts mellan parter av vilka ingen hade hemvist i en medlemsstat, domstolarna i andra medlemsstater inte var behöriga att pröva tvisten så länge den eller de utvalda domstolarna inte förklarat sig obehöriga, har utgått.

Artikel 25 knyter an till ingresspunkt 20 i vilken anges att vid fråga om ett avtal om behörig domstol till förmån för en domstol eller domstolarna i en medlemsstat är ogiltigt på materiell grund, bör frågan avgöras i enlighet med lagen i den medlemsstat där den domstol eller de domstolar som anges i avtalet finns, inbegripet den medlemsstatens lagvalsregel.

Formkraven för att ett prorogationsavtal ska vara giltigt är oför- ändrade i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen (artikel 25 i den nya Bryssel I-förordningen jämfört med artikel 23.1 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen).

Liksom tidigare finns vissa tvingande regler om prorogation för försäkrings- och konsumenttvister samt för tvister om anställ- ningsavtal (artikel 25.4; jfr ingresspunkt 19). Liksom tidigare får ett prorogationsavtal inte strida mot bestämmelserna om exklusiv be- hörighet.

En nyhet i artikel 25 är punkten 5 vari anges att ett avtal om domstols behörighet som utgör en del av ett annat avtal ska be- handlas som ett särskilt avtal, oberoende av övriga avtalsvillkor. Vidare anges att giltigheten av ett avtal om domstols behörighet inte kan ifrågasättas enbart med hänvisning till att det andra avtalet

147

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

är ogiltigt. Bestämmelsen är ett led i EU:s strävan att stärka betyd- elsen av prorogationsavtal.

Bestämmelsen om s.k. tyst prorogation (artikel 26.1 i den nya Bryssel I-förordningen) är oförändrad i förhållande till den ur- sprungliga förordningen (artikel 24). Bestämmelsen innebär att en domstol blir behörig om svaranden går i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet. Detta gäller dock inte om en annan dom- stol har exklusiv behörighet.

Som ett led i att skydda den svagare parten vid försäkrings- och konsumenttvister och vid tvister om anställningsavtal har, i en ny punkt 2 i artikel 26, införts en bestämmelse som innebär att en domstol, innan den förklarar sig behörig enligt punkten 1 i artikeln, åläggs en informationsskyldighet gentemot vissa kategorier av svarande. Informationsskyldigheten innebär att det ska säkerställas att svaranden informerats om sin rätt att bestrida domstolens behörighet och om följderna av att gå eller inte gå i svaromål, och gäller mål som avses i avsnitten 3, 4 eller 5, där en försäkrings- tagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare är svarande (jfr ingresspunkt 18). Motsvarande informationsskyldighet finns inte i t.ex. underhållsförordningen.

5.3.6Prövning av behörighetsfrågan m.m.

Avsnitt 8, artiklarna 27 och 28, innehåller bestämmelser om pröv- ning av behörighetsfrågan och av om målet kan tas upp.

Bestämmelserna i artiklarna överensstämmer, med undantag för viss språklig justering, med vad som gäller enligt den ursprungliga Bryssel I-förordningen (artiklarna 25 och 26). Om svaranden inte gör någon invändning om domstolens behörighet blir domstolen som regel behörig (jfr dock artikel 26.2 i den nya Bryssel I- förordningen). Detta gäller dock inte om en domstol i en annan medlemsstat är exklusivt behörig. Om svaranden inte går i svaro- mål måste domstolen undersöka om den är behörig enligt för- ordningen och i annat fall avvisa målet. Hänvisningen till rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur6 i artikel 26.3 i den ursprungliga Bryssel I- förordningen har, i den nya Bryssel I-förordningen, artikel 28.3,

6 EGT L 160, 30.6.2000, s. 37.

148

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

ersatts med en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.7

5.3.7Litispendens och mål som har samband med varandra

Bestämmelser om hur domstolarna ska agera när mål om samma sak väcks i flera medlemsstater och när mål har samband med varandra finns i avsnitt 9, artiklarna 29–34.

I artikel 29.1 (delvis artikel 27 i den ursprungliga Bryssel I- förordningen; jfr även artikel 12 i underhållsförordningen) anges att om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig. En nyhet i den nya Bryssel I-för- ordningen är att det görs en explicit hänvisning till att artikeln inte ska påverka tillämpningen av artikel 31.2, vilken behandlar frågan om vilandeförklaring i fall där det finns ett prorogationsavtal (se närmare om artikel 31 nedan).

I artikel 29.2, som är ny i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen, finns en bestämmelse om underrättelse mellan domstolar om tidpunkt för mottagande av stämnings- ansökan i fall där talan väckts vid domstolar i olika medlemsstater. En hänvisning görs även till artikel 32 där det finns bestämmelser om när talan ska anses ha väckts vid en domstol (se närmare om artikel 32 nedan).

Punkten 3 i artikel 29 anger att när det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig ska övriga dom- stolar självmant förklara sig obehöriga till förmån för den dom- stolen. Artikeln motsvarar artikel 27.2 i den ursprungliga Bryssel I- förordningen.

Artikel 30 behandlar frågor om målsamband. Bestämmelserna överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser, artikel 28, i den ursprungliga Bryssel I-förordningen (jfr även artikel 13 i under- hållsförordningen). Viss språklig justering av artikeln har skett.

I artikel 31 finns bestämmelser om vad som gäller när flera domstolar är exklusivt behöriga. I första punkten anges, liksom i

7 EUT L 324, 10.12.2007, s. 79.

149

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

den ursprungliga Bryssel I-förordningen, att om flera domstolar är exklusivt behöriga, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väckts avvisa talan till förmån för den domstolen (artikel 29 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen).

Punkterna 2–4 i artikel 31 är nya i förhållande till den ursprung- liga Bryssel I-förordningen och utgör undantag till huvudregeln enligt punkten 1 i artikeln. Bestämmelserna går längre än mot- svarande bestämmelser i såväl underhållsförordningen (jfr artikel 12) som i arvsförordningen (jfr artikel 17).

De nya bestämmelserna innebär att om en talan väcks vid domstolar som inte anges i ett prorogationsavtal och en talan där- efter väcks vid den domstol som anges i avtalet rörande samma sak och målen gäller samma parter, är den domstol där talan först väcktes skyldig att låta handläggningen av målet vila så snart talan väcks vid den domstol som anges i avtalet och fram till dess att den sist- nämnda domstolen meddelar att den inte har behörighet enligt prorogationsavtalet. Genom bestämmelserna säkerställs att den domstol som anges i avtalet i denna situation har företräde att ta ställning till om avtalet är giltigt och i vilken utsträckning avtalet ska tillämpas på tvisten. Undantaget från den allmänna litispendens- regeln i bestämmelsen bör dock inte tillämpas när parterna har ingått motstridiga exklusiva avtal om domstols behörighet eller när talan först har väckts vid en domstol som anges i ett exklusivt avtal om domstols behörighet. I ett sådant fall bör den nya Bryssel I- förordningens allmänna litispendensregel gälla (se ingresspunkt 22).

Det ska påpekas att punkterna 2 och 3 i artikel 31 (se artikel 31.4) inte ska tillämpas i vissa fall när käranden är en försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal, en skade- lidande, en konsument eller en arbetstagare. Även denna bestäm- melse är avsedd att ytterligare stärka dessa kategoriers ställning i vissa avtalsförhållanden (jfr ingresspunkt 18).

Bestämmelserna i punkterna 2 och 3 är en följd av EU:s strävan att göra avtal om val av behörig domstol mer effektiva. Enligt vad som angavs i förslaget av kommissionen till ny Bryssel I-förord- ning8 behövde avtal om val av behörig domstol bli mer effektiva i förhållande till befintliga bestämmelser. Särskilt gällde detta enligt kommissionen reglerna om att den domstol som parterna utsett genom avtal skulle vilandeförklara ett mål om talan först väcktes vid en annan domstol. Enligt kommissionen gjorde denna bestäm-

8 KOM(2010) 748 slutlig.

150

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

melse det möjligt för tvistande parter att medvetet försena en lös- ning av tvisten vid den avtalade domstolen genom att först vända sig till en obehörig domstol, vilket gav upphov till onödiga kost- nader och tidsutdräkt och vilket undergrävde den rättssäkerhet och förutsebarhet i tvistlösningen som avtal om val av behörig domstol borde bidra till att säkerställa (jfr ingresspunkt 22).

Som ovan nämnts innehåller artikel 32 bestämmelser om när talan ska anses vara väckt vid en domstol. Bestämmelsen motsvaras i huvudsak av artikel 30 i den ursprungliga förordningen (jfr även artikel 14 i arvsförordningen och artikel 9 i underhållsförordningen). I de länder där en stämningsansökan ges in till domstol innan del- givning sker, är den relevanta tidpunkten när handlingen lämnas in till domstolen. En förutsättning för att denna tidpunkt ska räknas är dock att käranden inte underlåter att göra vad som kan krävas av honom eller henne för att svaranden ska kunna delges. I länder där det krävs att stämningsansökan eller motsvarande delges motparten innan den ges in till domstolen är den relevanta tidpunkten när handlingen lämnas till den myndighet som svarar för delgivningen. Den tidpunkten räknas dock inte om käranden underlåter att vidta mått och steg för att få handlingen ingiven till domstolen. Avsikten med denna reglering är att likställa de olika rättsliga systemen och förhindra ett otillbörligt utnyttjande av litis pendensregeln.

En par nyheter i artikel 32 i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen är att det numera framgår vilken myndighet som ska motta de handlingar som ska delges och att det finns en instruktion till delgivande myndighet om att anteckna datum för ingivandet av stämningsansökan eller motsvarande handling eller datum för mottagandet av de handlingar som ska delges.

Artikel 33, som är ny i förhållande till den ursprungliga Bryssel I- förordningen, är ett led i strävan att förbättra förordningens funktion i den internationella rättsordningen. Artikeln inför bestämmelser som innebär att en domstol i en medlemsstat, när behörigheten grun- dar sig på vissa särskilt angivna artiklar, kan förklara handlägg- ningen av ett mål vilande om talan först väcktes vid en domstol i ett tredje land, förutsatt att den senare förväntas meddela avgörande inom rimlig tid och avgörandet i fråga kommer att kunna erkännas och, i tillämpliga fall, verkställas i den medlemsstaten. En ytter- ligare förutsättning för vilandeförklaring är att domstolen i med- lemsstaten är övertygad om att en vilandeförklaring är nödvändig för en god rättsskipning. I artikeln införs också bestämmelser om

151

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

när domstolen i dessa fall kan återuppta handläggningen av målet, när talan ska avvisas och när artikeln ska tillämpas (punkterna 2–4).

Bestämmelsen syftar till att undvika att förfaranden om samma sak och mellan samma parter genomförs parallellt inom och utan- för EU. Regleringen går i denna del längre än motsvarande reg- lering i t.ex. underhållsförordningen och arvsförordningen, vilka endast reglerar förhållandet inom medlemsstater (jfr underhålls- förordningen artikel 12 och arvsförordningen artikel 17).

I ingresspunkt 24 anges att när domstolen i den berörda medlemsstaten beaktar behovet av en korrekt rättskipning bör den bedöma samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Vidare anges att sådana omständigheter kan inbegripa sambandet mellan om- ständigheterna i målet, berörda parter och det berörda tredjelandet, hur långt förfarandena i tredjelandet har kommit när förfaranden inleds vid domstolen i medlemsstaten och huruvida domstolen i tredjelandet kan förväntas meddela en dom inom en rimlig tid. Enligt ingresspunkten kan den bedömningen också avse frågan huruvida domstolen i tredje land har exklusiv behörighet att ta upp talan till prövning i det enskilda fallet när en domstol i en med- lemsstat skulle ha exklusiv behörighet.

Även artikel 34 är ny i förhållande till den ursprungliga Bryssel I- förordningen. Artikeln behandlar frågan om hur en domstol i en medlemsstat i vissa fall ska förfara vid målsamband med ett för- farande som pågår vid en domstol i ett tredje land när talan väcks vid en domstol i en medlemsstat. Även denna artikel är, på mot- svarande sätt som angetts ovan beträffande artikel 33, ett led i strävan att förbättra förordningens funktion i den internationella rättsord- ningen. Artikeln innehåller bestämmelser om när domstolen i dessa fall kan återuppta handläggningen av målet, när talan ska avvisas och när artikeln ska tillämpas (punkterna 2–4). Även i denna del går regleringen längre än motsvarande reglering i t.ex. underhålls- förordningen och arvsförordningen, vilka endast reglerar förhåll- andet inom medlemsstater (jfr underhållsförordningen artikel 13 och arvsförordningen artikel 18).

5.3.8Interimistiska åtgärder

Artikel 35 reglerar frågor om interimistiska åtgärder, inbegripet även säkerhetsåtgärder. Artikeln, som är oförändrad i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen (artikel 31), innebär att

152

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

en domstol i en medlemsstat kan meddela de säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder som följer av dess nationella lagstift- ning, även om domstolen inte har behörighet enligt förordningen att pröva målet i sak. I ingresspunkt 33 klargörs det att om interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, beslutas av en domstol i en medlemsstat som inte är behörig att pröva målet i sak, bör verkningarna av dessa enligt förordningen vara begränsade till den berörda medlemsstatens territorium.

Av samma ingresspunkt framgår även att när interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, beslutas av en domstol som är behörig att pröva målet i sak, det bör säkerställas att åtgärderna omfattas av fri rörlighet enligt förordningen. Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som beslutats av en sådan domstol utan svarandens hörande bör dock inte erkännas och verkställas enligt förordningen, såvida inte den dom som inbegriper åtgärden delges svaranden före verkställigheten. Sådana beslut omfattas inte av förordningens definition av dom (se artikel 2 a). Detta hindrar dock inte att sådana åtgärder erkänns och verkställs enligt nationell lagstiftning.

I begreppet interimistiska åtgärder, inkluderat säkerhetsåtgärder, inbegrips beslut om åtgärder som syftar till att skaffa fram informa- tion eller säkra bevisning i den mening som avses i artiklarna 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättig- heter.9 Begreppet omfattar dock inte åtgärder som inte har karaktär av säkerhetsåtgärder, t.ex. beslut om hörande av vittne (se ingress- punkt 25).10

5.4Erkännande och verkställighet (kapitel III)

Kapitel III i den nya Bryssel I-förordningen innehåller bestäm- melser om erkännande och verkställighet av domar som har med- delats i en medlemsstat.

Avsnitt 1, artiklarna 36–38, innehåller bestämmelser om erkän- nande. Avsnitt 2, artiklarna 39–44, innehåller bestämmelser om verkställighet. I avsnitt 3, artiklarna 45–51, återfinns bestämmelser

9EUT L 157, 30.4.2004, s. 45.

10Detta bör inte, enligt ingresspunkt 25, påverka tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur; EGT L 174, 27.6.2001, s. 1.

153

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

om vägran av erkännande respektive verkställighet (underavsnitt 1 avser frågor om vägran av erkännande och underavsnitt 2 avser frågor om vägran av verkställighet). Avsnitt 4 innehåller allmänna bestäm- melser.

Hela kapitel III är omarbetat. Även om några av bestämmel- serna har viss motsvarighet i den ursprungliga Bryssel I-förord- ningen är de flesta artiklarna nya i förhållande till den förord- ningen. I den mån inget annat nämns nedan är bestämmelsen ny i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen.

5.4.1Erkännande

Inledningsvis anges i artikel 36.1 att en dom som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver användas. Liksom tidigare (artikel 33.1 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen) är således huvudregeln att det inte krävs något särskilt förfarande för att en dom ska kunna erkännas.

Att en utländsk dom erkänns innebär att den tilläggs positiv och negativ rättskraft i den stat där den görs gällande och medför bl.a. res judicata-verkan, dvs. utgör hinder mot en ny rättegång om samma sak. Den kan åberopas direkt vid svenska domstolar och myndigheter på samma sätt som en dom meddelad av svensk dom- stol. Motsvarande reglering finns t.ex. också i arvsförordningen (artikel 39.1) och i underhållsförordningen (artikel 23.1; jfr dock artikel 17.1 där det, för stater som är bundna av 2007 års Haag- protokoll, inte finns någon möjlighet att motsätta sig domens erkännande) och Bryssel II-förordningen (artikel 21.1).

I andra punkten i artikel 36 ges berörd part en rätt att, i enlighet med det förfarande som anvisas för vägran av verkställighet, ansöka om ett fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen enligt i artikel 45 angivna vägransgrunder. Bestämmelsen motsvaras i princip av regleringen i artikel 33.2 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen, även om uttryckssätten skiljer sig något åt. Syftet med bestämmelsen är att en part som är osäker på om hans eller hennes dom kommer att kunna erkännas i ett annat land ska kunna begära en prövning av frågan om det finns någon tillämplig vägransgrund.

Viss språklig justering har skett av bestämmelsen i punkten 3 i artikel 36. Innebörden är, liksom tidigare, att en domstol är behörig

154

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

att pröva en fråga om vägran av erkännande om utgången av ett mål som domstolen handlägger är beroende av fastställande i denna fråga (artikel 33.3 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen; jfr även artikel 39.3 i arvsförordningen och artikel 23.3. i underhålls- förordningen, som avser stater som inte är bundna av 2007 års Haagprotokoll då det för stater som är bundna av 2007 års Haag- protokoll inte finns någon möjlighet att motsätta sig ett erkännande av en dom som har meddelats i en medlemsstat).

Artikel 37, som delvis är ny i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen, innehåller vissa bestämmelser om vad en part som i en medlemsstat vill åberopa en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska tillhandahålla för handlingar (punkten 1). Vidare innehåller artikeln bestämmelser om när domstolen eller myndigheten får begära översättning eller translitterering av ingivna handlingar. Artikeln motsvarar i sistnämnda del i huvudsak arti- kel 55.2 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen.

Enligt artikel 38 a) kan den domstol eller en annan myndighet vid vilken en dom som meddelats i en annan medlemsstat åberopas, avbryta handläggningen, helt eller delvis, om domen överklagas i ursprungsmedlemsstaten. Bestämmelsen har sin motsvarighet i artikel 37.1 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen där det anges att, om det vid domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som har meddelats i en annan medlemsstat ska erkännas, får dom- stolen låta handläggningen av målet vila om ändring i domen har sökts genom anlitande av ordinära rättsmedel.

En nyhet i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förord- ningen är dock artikel 38 b) vari anges att domstolen, respektive myndigheten, kan avbryta handläggningen även när en ansökan har lämnats in om att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen enligt artikel 45 eller om att erkännandet ska vägras på en av dessa grunder.

5.4.2Verkställighet

I artikel 38 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen angavs att en dom som har meddelats i en medlemsstat, och som är verkställbar i den staten, ska verkställas i andra stater efter ett särskilt förfarande

– exekvaturförfarande – i den stat där verkställighet söks. För svenskt vidkommande hanteras sådana verkställbarhetsprövningar,

155

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

enligt bilaga II till den ursprungliga Bryssel I-förordningen, av Svea hovrätt.

Enligt den nya Bryssel I-förordningen, artikel 39, är en dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den medlemsstaten verkställbar i andra medlemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring. Bestämmelsen innebär alltså att det inte längre krävs något exekvaturförfarande i den medlemsstat där domen ska verkställas. Målet med ett avskaffande av exekvatur- förfarandet är att minska tidsåtgången och kostnaderna i gräns- överskridande tvister (se ingresspunkt 26). En dom som har med- delats av domstolarna i en medlemsstat ska behandlas som om den hade meddelats i den anmodade staten (se ingresspunkt 26). En dom som meddelats i en medlemsstat ska kunna erkännas och verkställas i en annan medlemsstat även om domen har meddelats mot en person som inte har hemvist i en medlemsstat (se ingresspunkt 27).

Enligt artikel 40 i den nya Bryssel I-förordningen ska en verk- ställbar dom automatiskt medföra att säkerhetsåtgärder ska få vid- tas enligt lagstiftningen i den anmodade staten. Motsvarande bestäm- melse återfinns i t.ex. underhållsförordningen (artikel 18). Enligt den ursprungliga Bryssel I-förordningen inträdde samma förhål- lande i och med verkställbarhetsförklaringen (se artikel 47.2 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen där det dock i detta avseende talas om verkställighetsförklaring).

I artikel 41, som är ny, anges att verkställighetsförfarandet för domar som meddelats i en annan medlemsstat ska regleras av lagen i den anmodade staten (jfr artikel 40.1 i den ursprungliga förord- ningen som dock avsåg förfarandet vid ansökan om verkställbarhet). Vidare anges att en dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den anmodade medlemsstaten ska verkställas där på samma villkor som en dom som meddelas i den anmodade medlemsstaten. I punkten 2 i samma artikel anges dock att, utan hinder av vad som sägs i punkten 1, ska grunderna för att vägra eller skjuta upp verkställighet enligt lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten gälla i den mån de inte strider mot de grunder som avses i artikel 45, dvs. grunderna för vägran av erkännande och verkställighet.

I punkten 3 i artikel 41 anges att den part som begär verk- ställighet i en medlemsstat av en dom som meddelats i en annan medlemsstat inte ska vara skyldig att ha en postadress i den an- modade medlemsstaten. Denna part ska inte heller åläggas att ha ett bemyndigat ombud i den anmodade medlemsstaten, såvida inte ett

156

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

sådant ombud är obligatoriskt oberoende av parternas medborgar- skap eller hemvist. Detta är en skillnad i förhållande till den ur- sprungliga Bryssel I-förordningen vari angavs att sökanden ska uppge en delgivningsadress eller utse ett ombud i saken (artikel 40.2 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen). Motsvarande bestäm- melse finns även i artikel 41.2 i underhållsförordningen och arti- kel 46.2 i arvsförordningen. Motivet bakom underhållsförord- ningens bestämmelse är att man velat begränsa de formaliteter för verkställighet som kan öka kostnaderna för den underhållsberättigade (se ingresspunkt 27 i underhållsförordningen). En motsvarande regel finns också i artikel 21.3 i förordningen om ett europeiskt småmålsförfarande.

För att en dom från en medlemsstat ska kunna verkställas i en annan medlemsstat måste sökanden, enligt artikel 42 i den nya Bryssel I-förordningen, ge in vissa handlingar till behöriga verk- ställande myndigheter, nämligen

a)en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att fastställa dess äkthet (jfr artikel 53.1 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen), och

b)det intyg som utfärdats enligt artikel 53 vilket intygar att domen är verkställbar och åtföljs av ett utdrag av domen och, om så är befogat, relevant information om ersättningsberättigande kost- nader för förfarandet och beräkning av ränta (jfr artikel 53.2 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen).

För det fall den dom som begärs verkställd innehåller beslut om en interimistisk åtgärd ska sökanden, utöver vad som anges under punkten a) ovan, till den behöriga verkställande myndigheten lämna in även det intyg som utfärdats enligt artikel 53 vilket inne- håller en beskrivning av åtgärden och intygar att domstolen är be- hörig att pröva målet i sak, att domen är verkställbar i ursprungs- medlemsstaten, och bevis på delgivning av domen om åtgärden beslutats utan att svaranden kallats att inställa sig.

Domstolen i ursprungsmedlemsstaten är på begäran av en be- rörd part skyldig att utfärda det intyg som avses ovan. Intyget ska lämnas på det formulär som bifogas i bilaga I till den nya Bryssel- förordningen (artikel 53 i den nya Bryssel I-förordningen; jfr artikel 54 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen). När det gäller officiella handlingar och förlikningar inför domstol finns mot- svarande skyldighet i artikel 60 (jfr artikel 57.4 i den ursprungliga

157

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

förordningen). För svenskt vidkommande anges i 2 § andra stycket och 3 § andra stycket i förordningen (2005:712) med föreskrifter om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöran- den, att intyg enligt bl.a. artikel 54 i den ursprungliga Bryssel I- förordningen utfärdas av den domstol som har meddelat avgöran- det, eller, om det gäller utslag som har meddelats av Kronofogde- myndigheten enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, av Kronofogdemyndigheten.

Den behöriga verkställande myndigheten får, när det är nöd- vändigt, begära att sökanden i enlighet med artikel 57 ska tillhanda- hålla en översättning eller en translitterering av innehållet i intyget (artikel 42.3 i den nya Bryssel I-förordningen; jfr artikel 55.2 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen samt även artikel 20 i under- hållsförordningen). Om myndigheten inte kan fortsätta handlägg- ningen utan en översättning av domen får myndigheten begära att sökanden ska tillhandhålla en sådan (artikel 42.4 i den nya Bryssel I- förordningen).

Artikel 57 innehåller bestämmelser om vilka språk som översätt- ningar och translittereringar enligt den nya Bryssel I-förordningen ska göras till. När det gäller sådana översättningar anges i artikeln att dessa ska göras av en person som är behörig att göra översätt- ningar i någon av medlemsstaterna (jfr artikel 20.3 i underhålls- förordningen). För svenskt vidkommande anges i 5 § i förord- ningen (2005:712) med föreskrifter om erkännande och internatio- nell verkställighet av vissa avgöranden att en auktoriserad translator är behörig att bestyrka översättningar bl.a. enligt artikel 55.2 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen.

I artikel 43, som är ny i förhållande till den ursprungliga för- ordningen, finns bestämmelser om att det intyg som utfärdats enligt artikel 53 ska delges den person mot vilken verkställighet söks. Del- givning ska ske inom rimlig tid innan den första verkställighetsåtgär- den vidtas. Vad som avses med uttrycket rimlig tid preciseras inte i den nya Bryssel I-förordningen. Med den första verkställighets- åtgärden avses den första verkställighetsåtgärden efter delgivningen (se ingresspunkt 32). Om personen i fråga ännu inte delgetts domen ska intyget åtföljas av domen.

Artikel 43 innehåller i punkten 2 vissa bestämmelser om att den person mot vilken verkställighet begärs, när syftet är att bestrida verkställigheten, har rätt att begära översättning av domen (jfr artikel 20.2 i underhållsförordningen). Om en översättning av domen har begärts får inga verkställighetsåtgärder, förutom säker-

158

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

hetsåtgärder, vidtas innan denna översättning har tillhandahållits. Detta gäller dock inte om den person mot vilken verkställighet söks redan har delgetts domen på ett av de språk som anges i artikeln eller om domen åtföljs av en översättning till något av de språken.

Bestämmelserna i artikel 43 gäller inte verkställighet av säker- hetsåtgärder i en dom eller om den person som begär verkställighet begär att det vidtas säkerhetsåtgärder i enlighet med artikel 40 (artikel 43.3 i den nya Bryssel I-förordningen).

Artikel 44 innehåller bestämmelser som anger att domstolen i den anmodade medlemsstaten, vid en ansökan om att vägra verk- ställighet, får begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhets- åtgärder, göra verkställigheten beroende av att det ställs en sådan säkerhet som domstolen bestämmer, eller helt eller delvis skjuta upp verkställighetsförfarandet. Därutöver anges i punkten 2 att den behöriga myndigheten, på ansökan av den person mot vilken verk- ställighet söks, ska skjuta upp verkställighetsförfarandet om verk- ställigheten av domen skjutits upp i ursprungsmedlemsstaten. Den domstol till vilken en ansökan om vägran av verkställighet getts in, eller vid vilken ett överklagande lämnats in, får också låta handlägg- ningen av målet vila om ett ordinärt överklagande av domen getts in i ursprungsmedlemsstaten eller om fristen för ett ordinärt över- klagande ännu inte löpt ut. I det senare fallet får domstolen fast- ställa en tid inom vilken ett sådant överklagande ska ges in (se artikel 51.1 i den nya Bryssel I-förordningen).

5.4.3Vägran av erkännande och verkställighet

Eftersom direkt verkställbarhet av en dom från en medlemsstat i en annan medlemsstat inte bör få äventyra respekten för rätten till försvar har den person mot vilken verkställighet söks en rätt att ansöka om att erkännandet eller verkställigheten av domen ska vägras om vederbörande anser att någon av grunderna för att vägra erkännande föreligger (se ingresspunkt 29).

I artikel 45 finns en beskrivning av när erkännande ska vägras enligt den nya Bryssel I-förordningen. Enligt artikel 46 är grunderna för vägran av erkännande tillämpliga även på fall som rör vägran av verkställighet.

Bestämmelserna i artikel 45 i den nya Bryssel I-förordningen motsvarar i huvudsak i artiklarna 34 och 35 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen, dock att även arbetstagare numera omfattas

159

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

av vägransgrunden i punkten e) i). Liksom tidigare är vägrans- grunderna obligatoriska, vilket innebär att erkännande, på ansökan av berörd part, ska vägras om någon av vägransgrunderna föreligger.

Liksom tidigare ska erkännande och verkställighet vägras om ett erkännande strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemsstaten (punkten a), om domen har med- delats som tredsko- eller utevarodom och svaranden inte har delgetts stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta (punkten b), och i vissa fall av domskonflikter (punkterna c–e).

En part som invänder mot verkställighet av en dom som med- delats i en annan medlemsstat kan utöver de grunder som anges i den nya Bryssel I-förordningen, även göra gällande de invändningar mot verkställighet som föreskrivs i nationell lagstiftning (se artikel 47.2 i den nya Bryssel I-förordningen vilken artikel redogörs för nedan). Detta ska, enligt ingresspunkt 30, i möjligaste mån ske i samma förfarande och inom de tidsfrister som fastställs i den an- modade statens lagstiftning. Erkännande av en dom däremot bör endast vägras om en eller flera av de grunder för vägran som fast- ställs i förordningen föreligger (se ingresspunkt 30).

Omprövning av domstolens behörighet i ursprungsmedlems- staten får endast, liksom tidigare, ske i de fall som anges i artikel 45 punkterna 2 och 3 (artikel 35 punkterna 1 och 2 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen). Bristande behörighet för domstolen i ursprungsmedlemsstaten utgör i dessa fall en vägransgrund. Erkän- nande och verkställighet ska således vägras om domen har med- delats i strid med de särskilda behörighetsreglerna rörande försäk- rings- och konsumenttvister, tvister om anställningsavtal eller i fall av exklusiv behörighet. Skillnaden i förhållande till den ursprung- liga förordningen är härvidlag, som angetts ovan, att även en dom som har meddelats i strid med tvingande behörighetsregler om tvister om anställningsavtal utgör grund för att vägra erkännande och verkställighet. Behörighetsbestämmelserna omfattas dock inte av den i punkt 1 a) åsyftade prövningen vad gäller grunderna för rättsordningen (ordre public).

En ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet ska göras i enlighet med de förfaranden som anges i underavsnitt 2 och i förekommande fall avsnitt 4 (artikel 45.4 i den nya Bryssel I- förordningen).

160

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

5.4.4Förfarandet vid ansökan om vägran av erkännande och verkställighet

Enligt artikel 45.4 ska, som ovan angetts, samma förfarande som anvisas för ansökan om vägran av verkställighet gälla även för ansökan om vägran av erkännande. Enligt artikel 36.2 ska även förfarandet för att ansöka om ett fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen följa förfarandet för ansökan om vägran av verkställighet. Vad som redogörs för nedan angående förfarandet för ansökan om vägran av verkställighet är således gällan- de för samtliga ovan angivna förfaranden.

Enligt artikel 47 i den nya Bryssel I-förordningen ska en ansökan om vägran av verkställighet göras vid den domstol som den berörda medlemsstaten anmält till kommissionen enligt artikel 75 a (jfr artikel 74.1 och bilaga II i den ursprungliga Bryssel I-förordningen där Svea hovrätt anges som behörig domstol för svensk del såvitt avser verkställbarhetsförklaringen).

Förfarandet för vägran av verkställighet ska, i den mån det inte omfattas av den nya Bryssel I-förordningen, regleras av lagen i den anmodade medlemsstaten (artikel 47.2 i den nya Bryssel I-förord- ningen).

Den part som vill ansöka om vägran av verkställighet ska till- handahålla en kopia av domen och vid behov en översättning eller translitterering av den (artikel 47.3 i den nya Bryssel I-förord- ningen; jfr artikel 55.2 i den ursprungliga förordningen som dock avser verkställbarhetsförklaringen). I andra ledet i punkten 3 anges när domstolen i vissa fall får bevilja undantag från skyldigheten att lämna in ovan angivna handlingar.

Enligt punkten 4 i artikel 47 får den part som ansöker om vägran av verkställighet av en dom som meddelats i en annan med- lemsstat, i likhet med vad som gäller för den som ansöker om verk- ställighet, inte åläggas att ha en postadress i den anmodade medlems- staten. Denna part får inte heller åläggas att ha ett bemyndigat om- bud i den anmodade medlemsstaten, såvida inte ett sådant ombud är obligatoriskt oavsett parternas medborgarskap eller hemvist.

I artikel 48 stadgas att domstolen utan dröjsmål ska fatta beslut med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet. Vad som ska förstås med uttrycket utan dröjsmål preciseras inte i den nya Bryssel I-förordningen. Motsvarande bestämmelse finns varken i den ursprungliga Bryssel I-förordningen, underhållsförordningen eller arvsförordningen.

161

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

Artikel 49 i den nya Bryssel I-förordningen behandlar frågan om överklagande av beslut med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet. Enligt punkten 1 i artikeln får båda parter överklaga ett sådant beslut. Överklagande ska ske till den domstol som den berörda medlemsstaten har anmält till kommissionen enligt arti- kel 75 b (artikel 49.2 i den nya Bryssel I-förordningen; jfr artikel 74.1 samt Bilaga III i den ursprungliga Bryssel I-förordningen där Svea hovrätt anges som behörig domstol såvitt avser prövningen av vägransgrunder).

Enligt artikel 50 får det avgörande som meddelas med anledning av överklagandet endast bestridas genom ett överklagande när de domstolar till vilka ett ytterligare överklagande ska göras har an- mälts av den berörda medlemsstaten till kommissionen enligt arti- kel 75 c (jfr artikel 74.1 samt bilaga IV till den ursprungliga Bryssel I- förordningen vari det anges att ett sådant överklagande, för svenskt vidkommande, ska ges in till Högsta domstolen).

Vid ett överklagande av verkställighet av en dom enligt arti- kel 49 eller 50 i den nya Bryssel I-förordningen kan domstolarna i den anmodade medlemsstaten, under den tid det tar att handlägga ett sådant överklagande, inklusive ett eventuellt ytterligare över- klagande, kunna tillåta att verkställigheten fortsätter, under förut- sättning att verkställigheten begränsas eller att det ställs en säker- het (se ingresspunkt 31, jfr artikel 44 i den nya Bryssel I-förord- ningen). Domstolen till vilken ett överklagande getts in kan låta handläggningen av målet vila, om ett ordinärt överklagande av domen har getts in i ursprungsmedlemsstaten eller om fristen för ett ordinärt överklagande ännu inte har löpt ut varvid domstolen i det senare fallet får fastställa en tid inom vilken ett sådant över- klagande ska ges in (artikel 51). Kommissionen har förklarat att bestämmelsen inte föreskriver att en domstol i verkställighets- medlemsstaten kan bestämma hur lång överklagandefristen ska vara i ursprungsmedlemsstaten. Bestämmelsen anger endast att domstolen i verkställighetsmedlemsstaten kan ange en tid inom vilken den som ansökt om vägran av verkställighet och fått bifall till sin ansökan om inhibition av verkställigheten ska vidta någon åtgärd i ursprungs- medlemsstaten för att inhibitionsbeslutet ska fortsätta att gälla.

Utöver vad som angetts ovan avseende artikel 51 finns i den artikeln också en särbestämmelse såvitt avser domar meddelade i Irland, Cypern eller Förenade kungariket. Beträffande domar från dessa länder ska varje form av överklagande av en dom som finns

162

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

att tillgå i ursprungsmedlemsstaten betraktas som ett ordinärt över- klagande av en dom i den mening som avses i punkten 1 i artikel 51.

5.4.5Allmänna bestämmelser

Avsnitt 4 inleds med en bestämmelse som anger att en dom som har meddelats i en medlemsstat aldrig får omprövas i sak i den an- modade medlemsstaten (jfr artikel 45.2 i den ursprungliga förord- ningen och artikel 42 i underhållsförordningen).

Artikel 53 innehåller, som redogjorts för i det föregående, en bestämmelse som innebär att domstolen i ursprungsmedlemsstaten på begäran av en berörd part ska utfärda ett intyg på det formulär som bifogas i bilaga I till den nya förordningen.

Artikel 54 innehåller en för Bryssel I-förordningen ny bestäm- melse som innebär att om en dom från en medlemsstat, som begärs verkställd i en annan medlemsstat, inbegriper en åtgärd eller ett beslut som inte föreskrivs i den anmodade medlemsstatens natio- nella rätt, ska åtgärden eller beslutet i möjligaste mån anpassas till en åtgärd eller ett beslut som förekommer i den medlemsstatens nationella rätt och som har motsvarande verkan och eftersträvar liknande mål och intressen. En sådan anpassning ska dock inte få verkningar som går längre än dem som föreskrivs i ursprungs- medlemsstatens lagstiftning (artikel 54.1).

Enligt punkten 2 i samma artikel får varje part angripa anpass- ningen av åtgärden eller beslutet.

Om det är nödvändigt får det krävas att den part som åberopar domen eller söker verkställighet lämnar in en översättning eller translitterering av domen (artikel 54.3).

Artikel 54 knyter an till ingresspunkt 28 där det bl.a. anges att det bör bestämmas av varje enskild medlemsstat hur anpassningen ska ske och av vem.

I artikel 55 finns en särskild bestämmelse om vad som gäller vid verkställighet av utländska domar där någon har förpliktats att be- tala vite. En sådan dom, som meddelats i en medlemsstat, är verk- ställbar i den anmodade medlemsstaten endast om vitesbeloppet slutligt har fastställts av domstol i ursprungsmedlemsstaten. Bestäm- melsen har sin motsvarighet i artikel 49 i den ursprungliga Bryssel I- förordningen.

Artikel 56 innehåller en bestämmelse som avser förbud mot diskriminerande tillämpning av vissa krav. Artikeln, som motsvarar

163

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

artikel 51 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen, har överförts oförändrad (jfr artikel 65 i underhållsförordningen).

Artikel 57 innehåller, som tidigare angetts, bestämmelser om till vilket eller vilka språk översättningar eller translittereringar enligt förordningen ska ske. De formulär som avses i artiklarna 53 och 60 får även översättas eller translittereras till ett eller flera av EU:s övriga officiella språk som den berörda medlemsstaten angett att den kan godta (artikel 57.2).

5.5Officiella handlingar och förlikningar inför domstol (kapitel IV)

Bestämmelserna om verkställighet är tillämpliga även på officiella handlingar (acte authentique) och förlikningar inför domstol.

Vad som avses med termerna officiell handling och förlikning inför domstol definieras i artikel 2. Med officiell handling avses enligt definitionen en handling som har upprättats eller registrerats som en officiell handling i ursprungsmedlemsstaten och vars äkthet avser handlingens underskrift och innehåll och som har bestyrkts av en offentlig myndighet. Med förlikning inför domstol avses en förlikning som har godkänts av en domstol i en medlemsstat eller ingåtts inför en domstol i en medlemsstat i samband med dom- stolsförhandlingarna.

Officiella handlingar och förlikningar inför domstol som är verk- ställbara i ursprungsmedlemsstaten är, på samma sätt som domar, verkställbara i övriga medlemsstater utan att det krävs någon verk- ställbarhetsförklaring (artiklarna 58 och 59 i den nya Bryssel I- förordningen; jfr artiklarna 57 och 58 i den ursprungliga Bryssel I- förordningen vari dock förutsattes en verkställbarhetsförklaring; jfr även artikel 48 i underhållsförordningen). Skillnaden i förhållande till en dom ligger i att verkställighet av en officiell handling eller en förlikning inför domstol får vägras endast om verkställighet skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den an- modade medlemsstaten (artiklarna 58.1 och 59 i den nya Bryssel I- förordningen).

Bestämmelserna i förordningen i kapitel III, avsnitt 2 (verk- ställighet), underavsnitt 2 i avsnitt 3 (vägran av verkställighet) och avsnitt 4 (allmänna bestämmelser) gäller i tillämpliga delar även officiella handlingar och förlikningar inför domstol (artikel 58.1 andra ledet och artikel 59).

164

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

Som krav för verkställighet för officiella handlingar och förlik- ningar anges dock att dessa måste uppfylla de villkor som är nödvän- diga för att dess äkthet ska kunna fastställas i ursprungsmedlems- staten (artiklarna 58.2 och 59 i den nya Bryssel I-förordningen).

Av artikel 60 följer en skyldighet för den behöriga myndigheten eller domstolen i ursprungsmedlemsstaten att, på begäran av en berörd part, utfärda ett intyg på det formulär som anges i bilaga II. Intyget ska bl.a. innehålla en sammanfattning av den verkställbara förpliktelse som anges i den officiella handlingen eller i avtalet mellan parterna vid förlikningen inför domstolen (artikel 60 i den nya Bryssel I-förordningen; jfr artikel 57.4 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen).

Liknande bestämmelser finns i artikel 48 i underhållsförord- ningen och artiklarna 60 och 61 i arvsförordningen.

5.6Allmänna bestämmelser, slutbestämmelser och bilagda formulär m.m. (kapitel V–VIII)

De sista kapitlen i den nya Bryssel I-förordningen innehåller all- männa bestämmelser (kapitel V, artiklarna 61–65), övergångs- bestämmelser (kapitel VI, artikel 66), bestämmelser om förhållandet till andra rättsakter (kapitel VII, artiklarna 67–73) och slutbestäm- melser (kapitel VIII, artiklarna 74–81).

Artikel 61 innehåller en bestämmelse som föreskriver att ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas med avseende på handlingar som har utfärdats i en medlemsstat inom ramen för förordningen. Bestämmelsen motsvaras av artikel 56 i den ursprung- liga Bryssel I-förordningen (jfr även artikel 65 i underhållsförord- ningen och artikel 74 i arvsförordningen).

Artiklarna 62 och 63 innehåller bestämmelser om avgörande av hemvist för fysisk person och om hemvist för bolag eller andra juridiska personer.

Artikel 64, som är identisk med artikel 61 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen, utgör en särskild vägransgrund som handlar om domar rörande civilrättsliga anspråk som har prövats inom ramen för en brottmålsprocess.

I artikel 65 finns vissa specialbestämmelser som avser vissa grun- der för behörighet och erkännande och verkställighet i vissa med- lemsstater när grunden för behörighet är den som anges i artikel 8.2 och artikel 11. Bestämmelsen har sin motsvarighet i artikel 65 i den

165

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

ursprungliga Bryssel I-förordningen vari angavs viss särreglering i dessa fall såvitt avsåg Tyskland och Österrike. Bestämmelsen i 65.3 avser regler för förfarandet i vissa medlemsstater för litisdenuntia- tion, som är en uppmaning från en part i ett tvistemål till en utanför processen stående person, vars rätt berörs av tvisten, att intervenera i rättegången. System med litisdenun-tiation innebär att den dom som meddelas kan få rättskraftsliknande verkningar för en tredje- man som underlåter att träda in i processen. De medlemsstater som har systemet ska göra en underrättelse till kommissionen enligt artikel 76.

Artikel 66 innehåller en övergångsbestämmelse som innebär att den nya förordningen ska tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har god- känts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015. Utan hinder av artikel 80 (se närmare nedan) ska dock den ursprungliga Bryssel I- förordningen även fortsättningsvis tillämpas på domar som med- delats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts, offi- ciella handlingar som har upprättats eller registrerats och på förlik- ningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari 2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för den förordningen.

Förhållandet mellan den nya Bryssel I-förordningen och andra rättsakter regleras i artiklarna 67–73. Den nya förordningen ska inte påverka tillämpningen av andra bestämmelser som, på särskilda områden, reglerar domstols behörighet eller erkännande eller verk- ställighet av domar som finns i unionsrättsakter eller i nationell lagstiftning som harmoniserats för att genomföra sådana rättsakter (artikel 67). Enligt artikel 68 ska den nya förordningen mellan medlemsstaterna ersätta 1968 års Brysselkonvention. Den konven- tionen kvarstår dock för de territorier som enligt artikel 355 i EUF-fördraget inte omfattas av den nya förordningen.

Enligt artikel 69 ersätter den nya Bryssel I-förordningen mellan medlemsstaterna även konventioner som rör samma frågor som omfattas av denna förordning. Den nya Bryssel I-förordningen ska särskilt ersätta de konventioner som anges i den förteckning som kommissionen upprättat i enlighet med artikel 76.1 c och 76.2. För svenskt vidkommande anges i en förteckning under artikel 69 i den ursprungliga Bryssel I-förordningen att den förordningen ersatte 1977 års nordiska konvention om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område och konventionen mellan

166

SOU 2013:63

Den nya Bryssel I-förordningen

Sverige och Österrike om erkännande av civildomar. De nu nämnda konventionerna ska dock fortsatt gälla på områden där den nya Bryssel I-förordningen inte är tillämplig och beträffande domar som har meddelats, officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före dagen för ikraftträdandet av den ursprungliga Bryssel I-förordningen (artikel 70 i den nya Bryssel I-förord- ningen).

Enligt artikel 71 ska den nya Bryssel I-förordningen inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar. I andra punkten i angiven artikel finns bestämmelser för en enhetlig tolkning av hur punkten 1 i artikeln ska tillämpas. Bestämmelserna är oförändrade i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen, artikel 71.2.

Enligt artikel 72 i den nya Bryssel I-förordningen ska en dom inte erkännas om den strider mot bilaterala avtal som är tillåtna enligt artikeln (se även artikel 72 i den ursprungliga förordningen).

Inte heller ska den nya förordningen, enligt artikel 73, påverka tillämpningen av 2007 års Luganokonvention, 1958 års New York- konvention eller bilaterala konventioner och avtal mellan ett tredjeland och en medlemsstat som har ingåtts före ikraftträdandet av den ursprungliga Bryssel I-förordningen och som gäller frågor som regleras i den nya Bryssel I-förordningen. Artikeln är ny i förhållande till den ursprungliga Bryssel I-förordningen.

Slutbestämmelserna återfinns i artiklarna 74–81. I artiklarna finns bestämmelser om bl.a. tillhandahållande av viss information från medlemsstaternas sida i förhållande till allmänheten (artikel 74), olika underrättelser från medlemsstaterna till kommissionen (artik- larna 75 och 76), kommissionens befogenhet att anta delegerade akter (artiklarna 77 och 78) och kommissionens rapport avseende utvärdering av den nya Bryssel I-förordningen (artikel 79).

I artikel 80 finns en bestämmelse som anger att den nya Bryssel I- förordningen upphäver den ursprungliga Bryssel I-förordningen och att hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den nya förordningen och ska läsas i enlighet med den jämförelsetabell som återges i bilaga III till den nya förord- ningen.

Artikel 81 innehåller bestämmelser om ikraftträdande av den nya Bryssel I-förordningen.

167

Den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

Som bilagor till den nya Bryssel I-förordningen finns ett antal formulär vilka ska användas i olika situationer som nämns i enskilda artiklar.

Formuläret i bilaga I avser intyg om domar enligt artikel 53 i den nya Bryssel I-förordningen.

Formuläret i bilaga II avser intyg för officiella handlingar eller förlikningar inför domstol enligt artikel 60 i den nya Bryssel I- förordningen.

Bilaga III innehåller, som ovan angetts, en jämförelsetabell mellan artikelnummer i den ursprungliga Bryssel I-förordningen i förhåll- ande till den nya Bryssel I-förordningen.

Bilaga I ska, på begäran av en berörd part, utfärdas av domstolen i ursprungsmedlemsstaten (artikel 53). Intyget ska, innan den första verkställighetsåtgärden vidtas, delges den person mot vilken verk- ställighet söks (artikel 43).

Bilaga II ska, också det på begäran av part, utfärdas av den behöriga myndigheten eller domstolen i ursprungsmedlemsstaten. Den behöriga myndigheten eller domstolen ska i intyget lämna en sammanfattning av den verkställbara förpliktelse som anges i den officiella handlingen eller i avtalet mellan parterna vid förlikningen inför domstolen (artikel 60). Även detta intyg ska, på samma sätt som intyget avseende domar, delges den person mot vilken verk- ställighet söks (artikel 59 jämförd med artikel 58.1 andra stycket vilken hänvisar bl.a. till avsnitt 2 i kapitel III där artikel 43 är placerad).

168

6Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I- förordningen

6.1Allmänt

Som framgår av avsnitt 5 har många av den nya Bryssel I-förord- ningens artiklar sina motsvarigheter i den ursprungliga Bryssel I- förordningen, men den nya förordningen innehåller även ett flertal nyheter. Det kan i detta sammanhang särskilt noteras att det är fråga om en förordning, vilken är direkt tillämplig i medlemsstaterna och innehåller detaljerade bestämmelser om vad som ska gälla. Behovet av kompletterande lagstiftning måste ses utifrån dessa förutsätt- ningar.

I detta avsnitt berörs endast de bestämmelser i den nya Bryssel I- förordningen där någon saklig ändring varit avsedd och där utred- ningen bedömt att det finns anledning att diskutera eventuella kompletterande bestämmelser.

Liksom i den ursprungliga Bryssel I-förordningen gäller att en dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver användas. En berörd part får dock ansöka om ett fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen enligt det förfarande som anvisas för vägran av verkställighet (artikel 36.2). En part kan också ansöka om vägran av erkännande (artikel 45). Den nya Bryssel I-förordningen anvisar samma förfarande för såväl ansökan om fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande och ansökan om vägran av erkännande som för ansökan om vägran av verkställighet. När det nedan redogörs för förfarandet för ansökan om vägran av verkställighet inkluderar det således även förfarandet för ansökan om fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande samt förfarandet för

169

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

ansökan om vägran av erkännande. Med beteckningen exekvatur avses både förfarandet för prövning av verkställbarhet och förfaran- det för prövning av erkännande av ett utländskt avgörande.

6.2Avtal om domstols behörighet

6.2.1Information om rätt att bestrida domstols behörighet i vissa fall

Bedömning: Kompletterande bestämmelser med anledning av domstols informationsskyldighet enligt artikel 26.2 behövs inte.

I artikel 26.1 finns, som angetts ovan (avsnitt 5.3.5), en bestäm- melse om s.k. tyst prorogation. Bestämmelsen innebär att om ingen domstol har exklusiv behörighet att pröva en tvist, kan en domstol bli behörig, om svaranden går i svaromål utan att bestrida dom- stolens behörighet. Detta gäller dock inte om svaranden går i svaro- mål för att bestrida domstolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 24.

I artikel 26.2 finns ett undantag från bestämmelsen i artikel 26.1. Där anges att i mål som avses i avsnitten 3, 4 eller 5, där en för- säkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkrings- avtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare är svarande, ska domstolen, innan den förklarar sig behörig enligt punkt 1, säker- ställa att svaranden har informerats om sin rätt att bestrida dom- stolens behörighet och om följderna av att gå eller inte gå i svaro- mål.

Bestämmelsen innebär en skyldighet för domstolen att se till att svaranden får information om rätten att bestrida domstolens behörig- het. Skyldigheten framgår direkt av förordningen. Någon särskild bestämmelse om detta behövs därmed inte.

170

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

6.3Erkännande och verkställighet

6.3.1Vilken myndighet ska pröva en ansökan om verkställighet av en utländsk dom?

Förslag: En ansökan om verkställighet av ett utländskt avgör- ande enligt den nya Bryssel I-förordningen ska prövas av Krono- fogdemyndigheten.

Som tidigare redogjorts för har exekvaturförfarandet avskaffats för avgöranden som omfattas av den nya Bryssel I-förordningen. Det innebär att avgöranden som omfattas av förordningen blir direkt verkställbara i Sverige.

I Sverige ges en ansökan om verkställighet i nationella fall in till Kronofogdemyndigheten. Mot denna bakgrund faller det sig natur- ligt att även en ansökan om erkännande eller verkställighet av ett utländskt avgörande enligt den nya Bryssel I-förordningen ska ges in till Kronofogdemyndigheten. En ansökan om verkställighet av ett utländskt avgörande enligt den nya Bryssel I-förordningen ska således ges in till Kronofogdemyndigheten.

En anvisning om att det är till Kronofogdemyndigheten en an- sökan om verkställighet av ett utländskt avgörande enligt den nya Bryssel I-förordningen ska ges in bör tas in i lag.

6.3.2Verkställighet som ett motsvarande svenskt avgörande

Förslag: Ett utländskt avgörande som omfattas av den nya Bryssel I-förordningen ska verkställas som ett motsvarande svenskt avgörande. Om det inte finns ett motsvarande avgörande i svensk rätt, ska det utländska avgörandet verkställas som en dom. Detta ska dock inte gälla om något annat följer av för- ordningen.

Bedömning: Något behov av kompletterande bestämmelser i övrigt finns inte.

Som framgått av bl.a. avsnitt 5.4.2 föreskrivs inte längre något exekvaturförfarande för avgöranden som omfattas av den nya Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. Ett avgörande som

171

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbart där ska alltså vara verkställbart i en annan medlemsstat utan föregående verkställbarhetsförklaring. Detta följer direkt av förordningen (arti- kel 39). Någon nationell föreskrift om att utländska avgöranden enligt förordningen får verkställas i Sverige behövs inte (jfr 3 kap. 2 § UB).

Verkställighet ska kunna ske av alla slags avgöranden som faller inom den nya Bryssel I-förordningens sakliga tillämpningsområde, oavsett avgörandets rubricering. Även beslut om säkerhetsåtgärder och interimistiska beslut som har meddelats med stöd av förord- ningen, och som meddelats av en domstol som enligt förordningen är behörig att pröva målet i sak – förutsatt att motparten fått svara i målet eller delgetts avgörandet som innefattar åtgärden – omfattas av tillämpningsområdet. Det sistnämnda innebär att beslut om säkerhetsåtgärder som fattats utan motpartens hörande (s.k. ex parte-avgöranden) inte omfattas av Bryssel I-förordningens tillämp- ningsområde, såvida inte den dom som inbegriper åtgärden delgetts svaranden före verkställigheten (se ingresspunkt 33).1

För verkställighet i Sverige krävs en exekutionstitel av något slag. Olika bestämmelser gäller för verkställigheten beroende på vilken typ av avgörande det är fråga om (se avsnitt 4.5). Regler om vilka exekutionstitlar som kan läggas till grund för verkställighet finns i 3 kap. UB. En exekutionstitel kan innehålla en förpliktelse för gälde- nären att betala eller en förpliktelse för gäldenären att göra eller underlåta något, och ibland en kombination av båda.

Det sätt olika exekutionstitlar får verkställas på framgår av 3 kap. 3−24 §§ UB. Enligt 3 kap. 3 § UB får en dom eller ett beslut verkställas utan särskilda villkor när den vunnit laga kraft. Av 3 kap. 4–10 §§ UB framgår under vilka förutsättningar en dom som inte vunnit laga kraft får verkställas. Möjligheten att verkställa en exe- kutionstitel som inte vunnit laga kraft beror framförallt på om avgörandet gäller betalning eller något annat. Verkställigheten av en exekutionstitel som innefattar betalningsskyldighet är normalt be- gränsad till utmätning om den inte vunnit laga kraft. I fråga om tredskodomar och sådana domar som avser växel och check får dock verkställighet ske i större omfattning, även om de inte vunnit laga kraft.

Beträffande exekutionstitlar som får verkställas obegränsat kan så- väl utmätning som försäljning och redovisning av influtna medel ske.

1 Se dåvarande EG-domstolens dom den 21 maj 1980, Bernard Denilauler v SNC Couchet Frères, mål nr 125/79.

172

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

Utsökningsbalken är även tillämplig i fråga om verkställighet av beslut om kvarstad och annan liknande säkerhetsåtgärd. Bestäm- melser om detta finns i 16 kap. UB.

Den verkställighetsform som föreskrivs i utsökningsbalken för betalningsförpliktelser är utmätning, vilken kan ske som sakutmät- ning eller som löneutmätning (4–14 kap. UB). Andra typer av förpliktelser såsom skyldighet att flytta från bostad m.m., skyldig- het att bortföra byggnad eller att lämna ut lös egendom, verkställs enligt 16 kap. UB. Bestämmelser om andra mål och ärenden än utsökningsmål, t.ex. handräckning enligt konsumentkreditlagen, finns i 18 kap. UF. Bestämmelser om verkställighet kan också finnas i andra lagar (se 1 kap. 2 § UB).

När Kronofogdemyndigheten får in en ansökan om verkställig- het av ett utländsk avgörande ska naturligtvis som inledande åtgärd kontrolleras att avgörandet verkligen omfattas av förordningens tillämpningsområde och att det är den nya Bryssel I-förordningen som ska tillämpas. Om så är fallet ska därefter konstateras vilken typ av avgörande det är frågan om. Vilka bestämmelser i utsök- ningsbalken som ska tillämpas på det utländska avgörandet beror alltså på vilken sorts avgörande det är fråga om. Om det utländska avgörandet är en förpliktelsedom som vunnit laga kraft ska det verkställas enligt reglerna i 3 kap. 3 § UB och om det inte vunnit laga kraft får det verkställas i de fall och under de villkor som anges i 3 kap. 4–9 §§ UB. Är avgörandet en av domstol stadfäst förlik- ning, får det verkställas som en dom som vunnit laga kraft (3 kap. 13 § UB). Innehåller det utländska avgörandet ett förordnande som motsvarar kvarstad ska beslutet verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad m.m. (16 kap. 11–16 §§ UB).

En verkställbar dom medför med automatik att säkerhetsåtgärder får vidtas enligt lagen i den anmodade medlemsstaten (se artikel 40). Bestämmelsen kan få praktisk betydelse i Sverige t.ex. om delgiv- ningen av handlingar vid Kronofogdemyndigheten skulle ta lång tid och säkerhetsåtgärder bedöms nödvändiga för att säkra egendom.

Den nya Bryssel I-förordningen omfattar även officiella hand- lingar och förlikningar inför domstol (se artikel 2 b och c samt artiklarna 58–60). Begreppet officiell handling har sitt ursprung i de kontinentaleuropeiska ländernas rättssystem, särskilt dessa länders notariatsväsende. Allmänt kan sägas att det rör sig om rättshand- lingar som har privatpersoner som upphovsmän men som har auktori- serats eller fått officiell karaktär genom medverkan av en behörig

173

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

myndighet eller offentlig funktionär och som på grund härav till- erkänns särskild bevisverkan och ges ställning som exekutionstitel. Denna medverkan består i att handlingen i föreskriven form har upprättats av eller inför myndigheten eller funktionären och/eller i att denne har bestyrkt handlingens äkthet och förenlighet med landets lag. I praktiken är det oftast frågan om notariella urkunder.

Också sådana handlingar ska alltså vara direkt verkställbara i den anmodade staten, under förutsättning att handlingen är verkställbar i ursprungsmedlemsstaten (artikel 58). Sådana handlingar har inte alltid någon motsvarighet i Sverige. Officiella handlingar kan inte överklagas på det sätt domar kan. De får normalt ses som slutgiltiga i och med upprättandet. För det fall en sådan handling begärs verk- ställd bör avgörandet verkställas enligt utsökningsbalkens grundlägg- ande regler om verkställighet av domar. Eftersom en sådan hand- ling normalt är slutgiltig i och med upprättandet bör det innebära att den kan verkställas enligt reglerna för domar som vunnit laga kraft. Det kan naturligtvis förekomma att även andra avgöranden, där det inte finns någon svensk motsvarighet, begärs verkställda här. Även sådana avgöranden bör kunna verkställas enligt utsöknings- balkens grundläggande regler om verkställighet av domar. En be- dömning får göras av om avgörandet ska jämställas med en dom som vunnit laga kraft, och därmed verkställas enligt utsöknings- balkens regler för sådana domar, eller om avgörandet ska jämställas med en dom som inte vunnit laga kraft.

För det fall ett utländskt avgörande inbegriper en åtgärd eller ett beslut som inte föreskrivs i den anmodade medlemsstatens natio- nella rätt, ska åtgärden eller beslutet i möjligaste mån anpassas till en åtgärd eller ett beslut som förekommer i den medlemsstatens nationella rätt och som har motsvarande verkan och eftersträvar lik- nande mål och intressen (artikel 54). Frågor om anpassning av ut- ländska åtgärder eller beslut behandlas i avsnitt 6.4.

Mot bakgrund av de bestämmelser som redovisats ovan får utsök- ningsbalkens bestämmelser om verkställighet av olika avgöranden anses vara väl lämpade även för verkställighet av de utländska avgör- anden som förordningen omfattar. Ett utländskt avgörande som omfattas av den nya Bryssel I-förordningen bör således verkställas som ett motsvarande svenskt avgörande. Om det inte finns ett mot- svarande avgörande i svensk rätt, ska det utländska avgörandet verk- ställas som en dom. En bestämmelse om det bör tas in i lag. Några kompletterande bestämmelser i övrigt föreslås inte.

174

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

6.3.3Prövningen vid Kronofogdemyndigheten

Förslag: Utsökningsbalkens bestämmelser eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till ska tillämpas vid verkställig- hetsförfarandet i Sverige, om inte annat gäller enligt förordningen.

Bedömning: Kompletterande bestämmelser såvitt avser Krono- fogdemyndighetens prövning behövs inte.

Utgångspunkten är, som angetts ovan, att en ansökan om att få en utländsk dom verkställd i Sverige ska ges in till Kronofogdemyndig- heten. Kronofogdemyndigheten hanterar verkställighetsärenden inom ramen för utsökningsbalkens bestämmelser. Den nya Bryssel I- förordningen hänvisar till den nationella rätten såvitt avser själva verkställighetsförfarandet (artikel 41.1). I bestämmelsen anges vidare att ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbart i den staten, ska verkställas i den anmodade medlems- staten på samma villkor som ett avgörande som har meddelats där. Ett utländskt avgörande ska alltså behandlas som ett motsvarande nationellt avgörande i verkställighetsförfarandet. Utgångspunkten bör därmed vara att utsökningsbalkens bestämmelser om förfaran- det (bl.a. 2 kap.) ska tillämpas även i fråga om verkställighet av utländska avgöranden som omfattas av förordningen. Utsöknings- balken innehåller en mängd olika förfaranderegler, t.ex. om möjlig- heter till anstånd, uppskov, försäljning och utbetalning av medel. Några särskilda frågeställningar såvitt avser förfarandet vid han- teringen av verkställighet av utländska domar kan inte förutses. De förfaranderegler som finns i utsökningsbalken bör därmed vara tillräckliga även vid hanteringen vid Kronofogdemyndigheten av verkställighet av utländska domar.

I vilken utsträckning bestämmelserna i bl.a. 2 kap. utsöknings- balken ska tillämpas måste bedömas mot bakgrund av i vilken mån förordningen ger utrymme för kompletterande bestämmelser och när en fråga ska anses uttömmande reglerad där. Utsökningsbalkens bestämmelser ska alltså tillämpas vid verkställighetsförfarandet i Sverige, om inte annat gäller enligt förordningen.

I 1 kap. 2 § UB anges att bestämmelser i annan lag som avviker från utsökningsbalken gäller. I den mån bestämmelser om verk- ställighet av privaträttsliga avgöranden, som omfattas av den nya Bryssel I-förordningen, finns på andra ställen än i utsökningsbalken ska således även dessa tillämpas vid verkställighet av utländska

175

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

avgöranden, om inte förordningen anger annat. Exempel på sär- skilda bestämmelser om verkställighet finns t.ex. på immaterial- rättens område, bl.a. såvitt avser intrångsundersökningar (se t.ex. 56 § f och g lagen [1960:729] om upphovsrätt till litterära och konst- närliga verk).

Vilka handlingar som ska åtfölja en ansökan om verkställighet och vad som ska framgå av dessa regleras direkt av förordningen (artikel 42).

Det finns också bestämmelser i förordningen om delgivning och översättning. När verkställighet begärs av en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska det intyg som utfärdas enligt artikel 53 delges den person mot vilken verkställigheten söks före det att den första verkställighetsåtgärden vidtas. Intyget ska åtföljas av domen om personen i fråga ännu inte har delgetts denna (artikel 43.1). Inte heller får några verkställighetsåtgärder, utöver säkerhetsåtgärder, vidtas innan eventuell översättning av domen skett enligt artikel 43.2. Enligt artikel 43.3 gäller dock inte kraven i artikel 43 verkställighet av säkerhetsåtgärder i en dom eller om den person som begär verk- ställighet vidtar säkerhetsåtgärder i enlighet med artikel 40.

Som angetts i avsnitt 4.8 finns inte något generellt krav i utsök- ningsbalken på att Kronofogdemyndigheten ska delge den inledande skrivelsen i ett verkställighetsärende. Av förordningen följer dock en skyldighet att delge det intyg som ska utfärdas enligt förord- ningen. Skyldigheten gäller dock inte, som påpekats ovan, vid verk- ställighet av säkerhetsåtgärder. Skyldigheten för Kronofogdemyndig- heten att delge intyget, och i förekommande fall domen (och en eventuell översättning av domen), följer direkt av förordningen. Det framstår som lämpligt att Kronofogdemyndigheten samtidigt delger själva ansökan om verkställighet. Några kompletterande be- stämmelser om detta behövs inte.

Hur delgivningen ska ske regleras inte av förordningen. Regler om delgivning i svensk rätt återfinns i delgivningslagen (2010:1932). I 1 § anges att den lagen gäller när delgivning ska ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet eller när delgivning i annat fall ska ske enligt lag eller annan författning. Vidare anges att om det i lag eller annan författning finns en bestämmelse som avviker från lagen, gäller den bestämmelsen. Bestämmelser om del- givning finns även i EU:s delgivningsförordning.2 I artikel 1.1 i den

2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och

176

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

förordningen anges att den ska tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur då en rättegångshandling eller en annan handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgiv- ning. Delgivning enligt delgivningsförordningen kan komma i fråga, t.ex. då en person som har hemvist i en annan medlemsstat men har egendom i Sverige söks för verkställighet i Sverige.

Hur delgivningen ska ske i det enskilda fallet får alltså avgöras i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen eller, om den är tillämplig, EU:s delgivningsförordning.

6.3.4Behörighet att pröva en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet

Förslag: Tingsrätt ska vara behörig domstol att pröva grunder för vägran av erkännande och verkställighet enligt förordningen.

Enligt den nya Bryssel I-förordningen finns en möjlighet att ansöka om vägran av erkännande och verkställighet (artiklarna 45 och 46). Förfarandet för vägran av verkställighet ska, i den mån det inte om- fattas av bestämmelser i förordningen, regleras av lagen i den an- modade medlemsstaten (artikel 47.2). Ansökan om vägran av erkän- nande eller verkställighet ska göras vid den domstol som den be- rörda medlemsstaten anmält till kommissionen (artiklarna 47.1 och

75a).

En part kan åberopa grunder för vägran av verkställighet enligt

förordningen och samtidigt göra gällande omständigheter som ut- gör hinder mot verkställighet enligt nationell rätt i den anmodade staten. Detta är förutsett och möjligt enligt förordningen. En förut- sättning är dock att de nationella reglerna inte strider mot grunderna i förordningen (artikel 41.2). Såvitt avser prövningen av vägran av erkännande är dock endast förordningens grunder aktuella (ingress- punkt 30).

En ansökan om vägran av verkställighet ska enligt artikel 47.1 göras vid domstol. I Sverige är det Kronofogdemyndigheten som, inom ramen för verkställighetsförfarandet, prövar frågor om hinder mot verkställighet (se 3 kap. 21 § UB samt avsnitt 4.6). Kronofogde- myndigheten prövar invändningen och fattar ett beslut om verk-

ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000.

177

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

ställigheten ska fortsätta. Den som är missnöjd med beslutet har möjlighet att överklaga detta till domstol (18 kap. UB). Till vilka domstolar överklagande ska ske framgår av 17 kap. 1 § UF.

Den nya Bryssel I-förordningen ställer inte upp några hinder mot att en medlemsstat utser flera behöriga myndigheter, även om det är önskvärt att såväl förordningens grunder för vägran av er- kännande och verkställighet som de nationella grunderna för hinder mot verkställighet ska kunna åberopas i samma förfarande (se ingress- punkt 30). Det finns heller inte enligt förordningen något hinder mot att olika myndigheter ansvarar för olika led. En grundläggande förutsättning är dock att hanteringen i alla led lever upp till en effektiv och rättssäker hantering. Ett system där såväl nationella grunder för vägran av verkställighet, som grunder för vägran av verk- ställighet enligt förordningen, skulle kunna prövas i samma för- farande vore i och för sig önskvärt då det skulle ge ett väl samman- hållet system där en part får sina invändningar prövade i ett samman- hang.

Enligt utredningens mening skulle det därför vara ändamåls- enligt om Kronofogdemyndigheten som första instans prövade även frågor om vägran av erkännande och verkställighet enligt förord- ningen. Ett beslut från Kronofogdemyndigheten i frågan skulle då, enligt de allmänna regler som gäller, kunna överklagas till tingsrätt. Enligt förordningen (artikel 47.1) är det dock en domstol som ska pröva förordningens grunder för vägran av erkännande och verk- ställighet. Kronofogdemyndigheten utgör i och för sig i viss mening en domstol enligt förordningen. Det gäller dock endast vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning (arti- kel 3). Definitionen kan alltså inte utsträckas till att gälla för pröv- ning av vägransgrunder enligt förordningen. Kronofogdemyndig- heten kan således inte anses utgöra domstol i förordningens men- ing såvitt avser prövningen av vägransgrunderna.

Mot denna bakgrund ska alltså en ansökan om vägran av erkän- nande och verkställighet och prövning av vägransgrunderna enligt förordningen ges in till och prövas av domstol. Ärendena är till sin karaktär sådana som bör hanteras av allmän domstol. Mot bakgrund av att tyngdpunkten i rättsskipningen bör följa instansordningens princip3 bör prövningen av grunderna för vägran av erkännande och verkställighet göras av tingsrätt som första instans. Den faktiska

3 Se t.ex. prop. 2010/11:120 s. 23.

178

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

verkställigheten av utländska domar ska, som föreslagits i avsnitt 6.3.1, handläggas av Kronofogdemyndigheten.

Den föreslagna ordningen ger med nödvändighet upphov till parallella förfaranden i de fall en gäldenär åberopar såväl hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB som grunder för vägran av verkställighet enligt förordningen. En sådan ordning är naturligtvis inte optimal. Antalet fall där en prövning av vägransgrunderna aktualiseras ska dock inte överdrivas (se avsnitt 3.2.1). Hur olägen- heter ska undvikas i de fall vägransgrunder aktualiseras samtidigt som ett verkställighetsförfarande pågår behandlas i avsnitt 6.3.7.

6.3.5Vilken eller vilka tingsrätter ska vara behöriga att pröva vägransgrunder?

Förslag: En ansökan om vägran av erkännande eller verkställig- het enligt den nya Bryssel I-förordningen ska göras hos den tings- rätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklag- ande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Bedömning: Kompletterande bestämmelser i övrigt såvitt avser behörigheten att pröva en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet behövs inte.

Enligt betänkandet Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44), vars slutsatser i aktuella delar delas av regeringen,4 är en generell utgångspunkt att mål och ärenden ska kunna handläggas av samtliga tingsrätter, om det inte på grund av dess mycket speciella karaktär finns anledning att låta endast ett fåtal tingsrätter handlägga dem. Enligt betänkandet bör särskilda åtgärder – dvs. författningsreglerade särlösningar – användas endast när det finns ett behov av extra stor skyndsamhet eller extra hög eller annan särskild kompetens. Behovet av skyndsamhet eller kompetens för en viss måltyp bör vara särskilt stort i förhållande till de behov som övriga måltyper har i dessa avseenden. Särskilda åtgärder bör, enligt betänkandet, användas restriktivt och endast när behovet gäller för de allra flesta målen av en viss typ. När det konstateras att en måltyp har behov av extra stor skyndsamhet eller extra hög eller annan kompetens, bör därför alltid den minst ingrip-

4 Prop. 2011/12:1, Rättsväsendet, 4, s. 27.

179

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

ande åtgärden som kan möta behovet användas. Dessa utgångs- punkter bör vara vägledande för bedömningen av var prövningen av vägransgrunder enligt den nya Bryssel I-förordningen ska göras.

Utredningen ser i första hand tre alternativ när det gäller behörig- heten att handlägga nu aktuella ärenden.

Koncentration till en tingsrätt

Det mest näraliggande alternativet är att utgå från den koncentra- tion av prövningen av denna typ av ärenden som är fallet i dag. I princip all exekvaturprövning sker ju i dag vid Svea hovrätt. Ett sådant alternativ skulle ha flera fördelar. Förfarandet är i huvudsak skriftligt och det finns därmed inte något geografiskt mervärde i att förlägga prövningen till mer än en tingsrätt. Att en tingsrätt är ensamt behörig skulle skapa ett väl sammanhållet system som skulle underlätta för utländska subjekt vid ärenden om ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet i Sverige. Det har i tidigare lag- stiftningsärenden ansetts vara en fördel om en utländsk part redan i det inledande skedet kan vända sig till ett rikstäckande organ och inte riskera att fastna i problem kring domstolens lokala kompe- tens. Mot detta måste dock ställas de uttalanden som riksdagen ställt sig bakom om att koncentration av mål till vissa domstolar endast bör användas om behovet av särskild kompetens inte kan tillgodoses genom domstolsintern specialisering på grund av att målunderlaget är för litet, ett krav på koncentration följer av Sveriges internationella åtaganden eller om det behövs till följd av att särskilda ledamöter deltar i handläggningen. Det är de två först- nämnda skälen som är aktuella i detta sammanhang.

Bryssel I-förordningen innehåller ett krav på att domstolen utan dröjsmål ska fatta beslut med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet (artikel 48). Förordningen ställer alltså krav på skyndsamhet i dessa ärenden. För det fall de aktuella ärendena skulle koncentreras till en tingsrätt skulle domstolen kunna bygga upp och bibehålla särskilda kunskaper inom det aktuella rättsområdet vilket i sin tur skulle leda till att handläggningen blir mer effektiv och att omloppstiderna förkortas. Därutöver kommer sannolikt en prövning av vägransgrunderna enligt förordningen att avse ett mycket begränsat antal ärenden. Som angetts ovan uppgick antalet ärenden där en prövning av vägransgrunderna aktualiserades till knappt 40 stycken år 2012 (se avsnitt 3.2.1). Någon dramatisk ökning av

180

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

antalet ärenden kan inte förutses. Ärendeunderlaget måste därmed anses vara så begränsat att det skulle innebära avsevärda fördelar att förlägga prövningen till en enda tingsrätt.

Det kan dock konstateras att även om den nya Bryssel I-förord- ningen ställer krav på skyndsamhet det inte kan sägas att den ställer krav på extra stor skyndsamhet. Inte heller finns i förordningen något uttryckligt krav på koncentration. Även om ärendetypen kan innebära omfattande och delvis komplicerad dokumenthantering är ärende- typen inte i sig av så speciell karaktär eller så komplicerad att ären- dena ställer sådana krav på extra hög eller annan särskild kompetens att det av den anledningen skulle finnas skäl att koncentrera målen.

Ytterligare ett skäl mot att koncentrera dessa ärenden till en tingsrätt är det förhållandet att det skulle innebära att olika dom- stolar kan komma att hantera olika delar av ett ärende med anknyt- ning till den nya Bryssel I-förordningen. Ett överklagande av ett beslut från Kronofogdemyndigheten skulle vid en sådan lösning ofta komma att handläggas vid en annan tingsrätt än den som ska pröva ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet avseende sam- ma utländska avgörande. De olägenheter en sådan ordning leder till skulle visserligen kunna lösas, men är enligt utredningens mening ett argument som talar för en annan lösning.

Mot bakgrund särskilt av de utgångspunkter som ska vara väg- ledande vid bedömningen av om en viss måltyp ska koncentreras till en tingsrätt föreslår utredningen inte en sådan koncentration för nu aktuella ärenden.

Prövning vid alla tingsrätter

Ett annat näraliggande alternativ är att knyta behörigheten till dom- stolen i den ort där verkställighet ska äga rum, eller annars där den mot vilken verkställighet ska ske har sitt hemvist eller, om det är frågan om en juridisk person, sitt säte. En sådan lösning skulle innebära att samtliga tingsrätter i landet prövar en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet och följer den huvudregel som gäller för prövning i första instans. Utredningen anser dock inte att en sådan lösning är lämplig, framför allt av det skälet att även den lösningen innebär att olika domstolar kan komma att han- tera olika delar av ett ärende med anknytning till den nya Bryssel I- förordningen. Det förhållandevis låga antalet ärenden och krav på

181

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

kompetens och erfarenhet av denna typ av ärenden talar också emot denna lösning.

Koncentration till de tingsrätter som prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut

Det tredje alternativ utredningen övervägt är att knyta prövningen av vägransgrunderna till de tingsrätter som behandlar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Enligt 18 kap. 1 § UB överklagas Kronofogdemyndighetens be- slut skriftligen hos en tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var svaranden har sitt hemvist. Med hemvist förstås, en- ligt andra stycket i samma paragraf, den ort där svaranden är bosatt. Beträffande dödsbo gäller den ort där den döde senast var bosatt och beträffande annan juridisk person den ort som enligt 10 kap. RB grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

I 17 kap. 1 § UF anges viken tingsrätt Kronofogdemyndig- hetens beslut överklagas till. Överklagande kan för närvarande ske till 24 tingsrätter. Om svaranden inte har hemvist i Sverige anvisas Nacka tingsrätt som reservforum.

En prövning av en ansökan om vägran av erkännande eller verk- ställighet kan i många fall förväntas komma att ske samtidigt, eller i nära anslutning till, att en prövning begärs av hinder mot verk- ställighet enligt 3 kap. 21 § UB och andra verkställighetsbeslut som Kronofogdemyndigheten kan fatta, bl.a. med stöd av utsöknings- balken. Det skulle vara en fördel för handläggningen och för parterna om beslut under verkställigheten överklagas till samma tingsrätt som är behörig att pröva en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet.

Det kan tilläggas att Kronofogdemyndigheten redan handlägger frågor hänförliga till olika internationella instrument, t.ex. frågor om hinder mot och uppskov med verkställighet enligt artikel 21 i underhållsförordningen. Vid överklagande av ett sådant beslut tillämpas 18 kap. UB. Att förlägga även prövningen av vägrans- grunderna enligt den nya Bryssel I-förordningen till de nu aktuella 24 tingsrätterna skulle, i förhållande till att lägga prövningen på samt- liga tingsrätter, skapa ett bättre sammanhållet system för ärenden med internationell anknytning.

En ytterligare fördel med att antalet tingsrätter begränsas på ovan föreslaget sätt, är att såväl domstolens ledamöter som berednings-

182

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

och kansliorganisation i viss mån kommer att kunna upparbeta och bibehålla en större kompetens än om exekvaturärendena fördelades på landets samtliga tingsrätter. En sådan lösning svarar också på ett bättre sätt mot de krav på skyndsamhet som finns i Bryssel I- förordningen.

Mot bakgrund av vad som ovan redogjorts för föreslår utredningen att en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet ska göras vid den tingsrätt som 18 kap. 1 § UB och 17 kap. 1 § UF anvisar för överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Avgörande för behörigheten är i vilket län (eller tidigare län) svaranden har sitt hemvist. I flertalet fall är tingsrätten i länets residensstad behörig. I Stockholms län är dock Nacka tingsrätt behörig tingsrätt. Nacka tingsrätt är som angetts ovan också reservforum för de fall svaran- den inte har hemvist i Sverige. Hänvisningen till bestämmelsen i utsökningsbalken innebär att det är hemvistet för den som är mot- part i verkställighetsärendet vid Kronofogdemyndigheten, dvs. den förpliktade enligt avgörandet, som avgör behörigheten. Pågår inte något verkställighetsärende med avseende på det avgörande som är aktuellt vid prövningen av grunderna för vägran av erkännande eller verkställighet enligt den nya Bryssel I-förordningen är hemvistet för den som skulle bli motpart vid Kronofogdemyndigheten i ett ärende om verkställighet avgörande.

Det kan påpekas att om utgången i ett mål är beroende av att en preliminärfråga (i artikel 36.3 incidensfråga) om vägran av erkän- nande av en utländsk dom prövas, är den domstol som handlägger målet behörig att pröva denna fråga oavsett behörighetsreglerna för prövning av vägransgrunder (se artikel 36.3).

6.3.6Förfaranderegler vid ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet vid domstol

Förslag: Vid domstolens handläggning av ärenden om vägran av erkännande eller verkställighet ska lagen (1996:242) om domstolsärenden gälla, om inte annat följer av förordningen.

Ett beslut med anledning av en ansökan om vägran av erkän- nande eller verkställighet får överklagas till hovrätt. Hovrättens beslut får överklagas till Högsta domstolen.

Bedömning: Den föreslagna beslutsordningen föranleder inget behov av ytterligare kompletteringar när det gäller förfarandet.

183

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

Som redogjorts för ovan bör en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet ges in till tingsrätt som första instans. Mot bak- grund av att utgångspunkten, enligt förordningen, är att förfarandet för vägran av verkställighet ska regleras av lagen i den anmodade medlemsstaten – i den mån det inte omfattas av förordningen – måste ställning tas till vilket nationellt regelverk som bör komplettera förordningens bestämmelser vid en prövning av vägransgrunderna. Eftersom prövningen ska ske i allmän domstol står valet närmast mellan bestämmelserna i rättegångsbalken och lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Utgångspunkten bör vara att valet av processordning så långt möjligt ska överensstämma med vad som redan i dag gäller för likartade prövningar.

Rättegångsbalken är i första hand till för tvistlösning och bygger på ett muntligt förfarande där bevisning åberopas. Förfarandet inleds med en stämningsansökan och innefattar normalt såväl ett förberedelseskede som ett huvudförhandlingsskede. Ärendelagen däremot utgår från ett skriftligt förfarande och kan användas såväl vid ansökan som vid överklagande från myndighet. En tillämpning av ärendelagen ger utrymme för ett i det konkreta fallet mindre formbundet förfarande. Ärendelagen tillämpas också redan för lik- artade prövningar, t.ex. ska ärendelagen som huvudregel tillämpas vid överklagande i utsökningsmål (se 18 kap. 1 § UB).

Den prövning som ska ske i dessa fall syftar till att utifrån ingivna handlingar avgöra om det finns förutsättningar för att vägra erkännande eller verkställighet av en dom meddelad i en annan medlemsstat. Denna prövning kan i regel göras genom ett skriftligt förfarande och innefattar oftast inte någon egentlig bevisprövning. Mot den bakgrunden talar övervägande skäl för att ärendelagens bestämmelser, i den mån de passar in på förfarandet, ska tillämpas vid prövningen av vägran av erkännande eller verkställighet enligt förordningen. Det innebär bl.a. att motparten ska få tillfälle att yttra sig och att sammanträde i vissa fall kan hållas. De allmänna bestäm- melserna om förfarandet och om vad en inledande skrivelse ska innehålla, liksom att en ansökan ska vara skriftlig kommer också att bli tillämpliga. Vilka handlingar som ska ges in med anledning av en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet framgår dock av artikel 47.3. Att domstolen i vissa fall får bevilja undantag från skyldigheten att inge handlingarna framgår av samma artikel. I det senare fallet får domstolen kräva att den andra parten tillhanda- håller handlingarna (artikel 47.3).

184

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

Nationella förfaranderegler ska alltså tillämpas endast om inte annat följer av förordningen (artikel 47.2). Reglerna i ärendelagen kommer alltså att bli subsidiära i förhållande till förordningens bestämmelser. Bestämmelsen i 26 § ärendelagen om säkerhetsåtgärder och inhibition ska således inte tillämpas. Beslut i sådana frågor fattas i stället med stöd av förordningen (se t.ex. artiklarna 44 och 51 angående begränsning och uppskjutande av verkställighet respek- tive vilandeförklaring av målet). Bestämmelsen om omedelbar verk- ställighet i 31 § ärendelagen blir inte heller aktuell att tillämpa. Mot bakgrund av att huvudregeln är att Kronofogdemyndighetens be- slut verkställs direkt, såvida inte annat förordnas, kommer bestäm- melsen inte att behöva tillämpas. Domstolens möjligheter att i dessa fall kräva säkerhet eller på andra sätt begränsa verkställighets- förfarandet regleras av artikel 44 i den nya Bryssel I-förordningen. Förordningen innehåller inga egna regler om rättegångskostnader hänförliga till verkställighetsförfarandet. Detta innebär att ärende- lagens bestämmelse i 32 §, vilken hänvisar till 18 kap. RB, blir tillämplig på förfarandet i Sverige. Att 18 kap. RB endast kan tillämpas vid förfarandet för en ansökan om ändring, och inte vid den inledande formella prövningen, framgår av rättsfallen NJA 2006 s. 652 och NJA 2009 s. 632 (jfr även NJA 2001 s. 738).

Av förordningen (artikel 49) följer att båda parter ska få över- klaga ett beslut med anledning av en ansökan om vägran av verk- ställighet. Enligt punkten 2 ska ett överklagande göras till den dom- stol som den berörda medlemsstaten anmält till kommissionen enligt artikel 75 b såsom den domstol till vilken ett sådant överklagande ska ges in.

Utredningen föreslår att ärendelagen ska tillämpas på förfarandet vid ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet. Förord- ningen innehåller inte någon särreglering såvitt avser t.ex. hur eller inom vilken tid ett överklagande ska ske. Ärendelagens regler om överklagande blir därmed tillämpliga fullt ut, såvida annat inte för- ordnas. Enligt ärendelagen får ett beslut överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot (36 § ärende- lagen). Av 38 § följer att ett överklagande ska vara skriftligt och ha kommit in till den domstol som meddelat avgörandet inom tre veckor från dagen för beslutet. Förordningens bestämmelser hindrar inte att en tidsfrist för överklagande ställs upp.

Med hänsyn till att borgenären i här aktuella fall oftast befinner sig utomlands kan en särreglering i förhållande till överklagande- fristen om tre veckor i ärendelagen diskuteras. Ett alternativ skulle

185

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

kunna vara att i dessa fall tillåta en överklagandefrist om fyra veckor. Mot bakgrund av att tingsrättens domar och beslut rent generellt har en överklagandefrist om tre veckor talar intresset av en enhetlig rättstillämpning mot en särreglering i detta fall. Det ska också påpekas att det som ska ges in inom tre veckor är ett formellt överklagande. Inget hindrar att en part kommer in med ett över- klagande för att därefter begära ytterligare tid för att utveckla sina ståndpunkter. Mot den bakgrunden finner utredningen att en sär- reglering såvitt avser fristen för överklagande inte bör föreslås.

Av 39 § ärendelagen följer att tingsrättens beslut överklagas till hovrätt. För att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut krävs pröv- ningstillstånd. Den domstol till vilken ett beslut med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet ska överklagas till ska så- ledes, för svenskt vidkommande, anges vara landets sex hovrätter.

Av förordningen (artikel 50) följer att det avgörande som med- delas med anledning av överklagandet endast får bestridas genom ett överklagande när de domstolar till vilka ett ytterligare överklag- ande ska göras har anmälts av den berörda medlemsstaten till kom- missionen enligt artikel 75 c). Enligt 40 § ärendelagen överklagas hovrättens beslut till Högsta domstolen. Den domstol till vilken ett överklagande av hovrättens beslut ska göras ska således anges vara Högsta domstolen. Även i detta fall krävs som huvudregel pröv- ningstillstånd.

Utredningens ställningstaganden innebär att det bör införas en kompletterande bestämmelse om att ärendelagens bestämmelser ska tillämpas vid domstolens handläggning av ärenden om vägran av erkännande eller verkställighet enligt förordningen, om inte annat följer av förordningen. Den närmare gränsdragningen mellan bestäm- melser i ärendelagen och förordningens bestämmelser får avgöras i rättstillämpningen. Ytterligare frågor som rör förfarandet vid dom- stol behandlas i avsnitt 6.3.7.

186

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

6.3.7Förhållandet mellan prövningen vid Kronofogdemyndigheten och prövningen vid domstol

Förslag: För det fall grunder för vägran av erkännande eller verkställighet enligt förordningen åberopas i verkställighets- ärendet vid Kronofogdemyndigheten, ska Kronofogdemyndig- heten ha en skyldighet att skriftligen och utan dröjsmål under- rätta den person mot vilken verkställighet söks om möjligheten att ansöka om prövning av vägran av erkännande eller verk- ställighet vid domstol.

Domstolen ska ha en skyldighet att skriftligen underrätta Kronofogdemyndigheten om att en ansökan om vägran av erkän- nande eller verkställighet kommit in till domstolen.

När verkställighet söks av ett utländskt avgörande kan en part, utöver de grunder för vägran av erkännande och verkställighet som anges i förordningen, även göra gällande de hinder mot verk- ställighet som föreskrivs i nationell lagstiftning (se ingresspunkt 30 och artikel 41.2). För svenskt vidkommande aktualiseras här bestäm- melserna i 3 kap. 21 § UB. Detta innebär att en gäldenär, vid verkställighet i Sverige av ett utländsk avgörande som omfattas av den nya Bryssel I-förordningens tillämpningsområde, kan åberopa såväl grunderna för vägran av erkännande eller verkställighet enligt förordningen som bestämmelserna om hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB. Mot bakgrund av att Kronofogdemyndig- heten inte är behörig att pröva vägransgrunderna enligt förord- ningen innebär detta med nödvändighet att parallella förfaranden avseende ett och samma avgörande kan uppstå.

Möjligheten att åberopa grunder för vägran av erkännande respektive verkställighet enligt förordningen är inte begränsad till någon särskild tidpunkt i verkställighetsförfarandet. Det kommer dock sannolikt att bli vanligt att sådana invändningar aktualiseras i inledningsskedet av förfarandet vid Kronofogdemyndigheten. Frågan är då hur sådana situationer ska hanteras. Vidare uppkommer frågor om hur de olika möjligheterna att besluta om avbrytande av verk- ställigheten m.m. ska hanteras.

187

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

Prövningen vid Kronofogdemyndigheten – frågor om underrättelse m.m.

För det fall en gäldenär, vid verkställighet av ett utländskt avgör- ande gör en invändning mot verkställigheten som omfattas av bestämmelsen i 3 kap. 21 § UB, t.ex. att han eller hon innehar en kvittningsgill motfordran, bör Kronofogdemyndigheten kunna pröva invändningen på vanligt sätt och beslutet kunna överklagas enligt bestämmelserna i 18 kap. UB. Överklagande ska, enligt 18 kap. 1 § första stycket UB, ske till viss tingsrätt med hänsyn till var svaran- den har sin hemvist (se 17 kap. 1 § UF). Vid överklagande i utsök- ningsmål är, som ovan angetts, som huvudregel ärendelagen tillämp- lig. Bestämmelser om att domstolen har en möjlighet att inhibera verkställigheten i dessa fall finns i 26 § ärendelagen.

De invändningar en gäldenär gör i ett ärende om verkställighet av ett utländskt avgörande kan komma att handla om både sådant som utgör vägransgrunder enligt förordningen och som kan hän- föras till hinder mot verkställighet enligt nationella bestämmelser. Det är angeläget att gäldenären i sådana fall inte lider rättsförlust på grund av svårigheten att skilja på dessa invändningar och anföra dem vid rätt instans. För det fall en gäldenär till Kronofogde- myndigheten anger omständigheter som kan uppfattas som en begäran av en prövning av vägransgrunderna enligt förordningen, bör myndigheten åläggas en skyldighet att skriftligen underrätta gäldenären om möjligheten att ansöka om prövning av dessa vid tingsrätt. Det är av vikt att gäldenären i dessa situationer får till- gång till informationen så snart möjligt. Underrättelsen bör därför sändas till gäldenären utan dröjsmål efter det att uppgifter som tyder på att han eller hon begär en prövning av vägransgrunderna kommit in till Kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten bör vara generös i sin tolkning och sända en underrättelse så snart det finns en indikation på att gäldenären önskar en prövning av vägransgrunderna. Underrättelseskyldigheten bör framgå av lag.

Att underrättelse sänds hindrar inte att verkställigheten fortgår under tiden (jfr 2 kap. 19 § UB). Kronofogdemyndigheten är dock oförhindrad att avvakta eller avbryta verkställigheten, t.ex. på grund av att gäldenären även åberopat hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB, förutsatt att myndigheten funnit att invändningen inte kunnat lämnas utan avseende.

188

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

Underrättelseskyldighet vid domstolsprövningen

Det kan förekomma fall där en gäldenär, t.ex. efter att ha fått vetskap om att ett verkställighetsärende är aktuellt mot honom eller henne, väljer att direkt ansöka vid tingsrätt om en prövning av vägransgrunderna enligt förordningen. Domstolen bör i sådana fall ha en skyldighet att skriftligen underrätta Kronofogdemyndigheten om att en sådan ansökan kommit in. För det fall det finns en ansökan om verkställighet av avgörandet är det viktigt – för att minska risken för rättsförluster – att Kronofogdemyndigheten har kännedom om att det pågår en prövning av om erkännande eller verkställighet av avgörandet ska vägras. Kronofogdemyndigheten har ju dessutom möjlighet att i vissa fall avbryta handläggningen (se artikel 38 och 44.2).

Underrättelseskyldigheten för domstolen bör gälla fall då en ansökan gjorts om att det inte finns någon grund för att vägra erkännande, en ansökan om vägran av erkännande lämnats in, och fall då en ansökan om vägran av verkställighet lämnats in.

Att en domstol som förordnat att en exekutionstitel tills vidare inte får verkställas har en skyldighet att samma dag sända en kopia av beslutet till Kronofogdemyndigheten framgår av förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndig- heten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betyd- else. Skyldigheten gäller också i fråga om senare beslut av betydelse för verkställigheten.

För det fall en gäldenär, inom ramen för en ansökan om pröv- ning av vägran av erkännande eller verkställighet vid domstol, åbe- ropar omständigheter som kan hänföras till en invändning mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB åligger det domstolen, inom ramen för sin serviceskyldighet, att hänvisa sökanden till rätt instans. Någon särskild bestämmelse om detta behövs därmed inte.

Parallella ärenden vid domstol

Som redogjorts för ovan kan det vid domstolen uppstå parallella ärenden i de fall en gäldenär överklagar ett beslut av Kronofogde- myndigheten i verkställighetsärendet och vid domstol ansöker om prövning av vägransgrund enligt förordningen. Exempelvis kan tänkas att gäldenären dels invänder att han har rätt att kvitta mot en fordran som fastställts genom en dom som meddelats senare än ursprungs-

189

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

domen (3 kap. 21 § UB), dels att han i ursprungsstaten inte delgavs stämningsansökan på ett sådant sätt att han kunde förbereda sitt svaromål (artikel 45.1 b) Bryssel I-förordningen).

Problemet ska dock inte överdrivas, då antalet fall där en pröv- ning av vägransgrunderna aktualiseras inte är fler än knappt 40 stycken per år (se avsnitt 3.2.1). Någon dramatisk ökning av antalet ärenden kan, som ovan påpekats, inte förutses.

En invändning mot verkställighet kommer under en domstols prövning efter överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. En ansökan om prövning av vägransgrunder enligt förordningen görs direkt till domstolen. Ärendena kan komma in i nära anslut- ning till varandra, men det behöver inte nödvändigtvis vara så. Mot bakgrund av att ärendena initieras på olika sätt kommer de att hand- läggas som separata ärenden. Det finns dock inget som hindrar att ärendena handläggs samtidigt och av samma domare. Detta är tvärt- om i flertalet fall en fördel för handläggningen.

Utredningen ser inte något behov av särskilda bestämmelser med anledning av dessa parallella förfaranden.

Beslut om att skjuta upp verkställigheten m.m.

Kronofogdemyndigheten får avbryta handläggningen av ett verk- ställighetsärende helt eller delvis med direkt stöd i förordningen, se artikel 38 och 44 2.

När en ansökan om prövning av vägransgrunderna kommit in till domstol kan också domstolen på olika sätt begränsa eller inhibera verkställigheten. Detta följer av bestämmelser i förordningen (se t.ex. artiklarna 44.1 och 51.1).

Möjligheten att avbryta handläggningen, kräva säkerhet, skjuta upp eller begränsa verkställighetsförfarandet eller att låta handlägg- ningen av ärendet vila följer direkt av den nya Bryssel I-förord- ningen. Det innebär en särreglering av verkställighetsförfarandet i angivna avseenden, vilket innebär att bestämmelserna ska tillämpas framför relevanta bestämmelser i utsökningsbalken. Den närmare gränsdragningen mellan förordningens, ärendelagens och utsöknings- balkens bestämmelser får avgöras i rättstillämpningen.

Om verkställighet redan har inletts, innebär ett beslut om att skjuta upp verkställighetsförfarandet att någon ytterligare verk- ställighetsåtgärd inte vidtas. I praktiken innebär ett beslut att skjuta upp verkställigheten att man avvaktar med verkställigheten och att

190

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

ansökan om verkställighet finns kvar hos Kronofogdemyndigheten. Av förordningen får anses följa att verkställigheten normalt kan återupptas när det förhållande som ligger till grund för beslutet inte längre föreligger.

Kronofogdemyndighetens och domstolens beslut att skjuta upp, begränsa, vilandeförklara, kräva säkerhet och avbryta verkställig- heten fattas med stöd av förordningen. Som ovan angetts torde kompletterande regler för dessa beslut inte behövas. Vanliga regler, t.ex. i fråga om skäl för beslutet och upplysningar om möjligheten att överklaga, bör kunna tillämpas. I fråga om överklagbarhet bör bestämmelserna i 18 kap. UB respektive ärendelagen (36–41 §§) vara tillämpliga. Den bestämmelse som torde bli relevant vid över- klagande av domstols beslut är 37 § första stycket 3 ärendelagen i vilken föreskrivs att ett beslut som inte innebär att ärendet avgörs får överklagas särskilt när domstolen beslutat i en fråga om säker- ställande av det som ärendet gäller eller beslutat att ett överklagat beslut tills vidare inte får verkställas eller i övrigt beslutat tills vidare rörande saken.

Det kan självklart förekomma att Kronofogdemyndigheten och domstolen kommer till motsatta beslut i fall där en gäldenär åbe- ropat såväl nationella regler om hinder mot verkställighet som vägransgrunder enligt förordningen eller i fall där både myndig- heten och domstolen har behörighet att avbryta handläggningen, oberoende av att domstolen prövar själva sakfrågan (se artikel 38). Det är mot denna bakgrund viktigt att den föreslagna under- rättelseskyldigheten efterlevs. Om Kronofogdemyndigheten får upp- gift om att en gäldenär åberopat även vägransgrunder enligt förord- ningen är det ofta lämpligt att myndigheten iakttar viss försiktighet vid det fortsatta verkställighetsförfarandet.

Hur t.ex. beslut att vilandeförklara, skjuta upp eller att avbryta handläggningen påverkar hanteringen av såld egendom som lämnats ut och utbetalade medel regleras inte av förordningen utan bör av- göras enligt utsökningsbalkens regler i tillämpliga delar.

Det är inte möjligt att närmare reglera vilka verkningar beslut om ställande av säkerhet, att skjuta upp verkställigheten, att avbryta handläggningen och att vilandeförklara ska ha för förfarandet vid Kronofogdemyndigheten. På samma sätt som vid en tillämpning av bestämmelserna om vilandeförklaring eller begränsning av verk- ställighet i förordningen om den europeiska exekutionstiteln och i underhållsförordningen får den närmare gränsdragningen mellan

191

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

förordningens bestämmelser i förhållande till ärendelagens och utsökningsbalkens bestämmelser avgöras i rättstillämpningen.

6.4Anpassning

Som ovan angetts (avsnitt 5.4.5) finns i artikel 54 en bestämmelse om anpassning av utländska åtgärder eller beslut. Bestämmelsen innebär att om en dom inbegriper en åtgärd eller ett beslut som inte föreskrivs i den anmodade medlemsstatens nationella rätt, ska åtgärden eller beslutet i möjligaste mån anpassas till en åtgärd eller ett beslut som förekommer i den medlemsstatens nationella rätt och som har motsvarande verkan och eftersträvar liknande mål och intressen. En anpassning får dock inte medföra verkningar som går längre än dem som föreskrivs i ursprungsmedlemsstatens lagstift- ning. Varje part ska få angripa anpassningen av åtgärden eller be- slutet (artikel 54.2). Förordningen har överlämnat till den enskilda medlemsstaten att bestämma hur och av vem anpassningen ska ske (ingresspunkt 28).

Vad som kommer till uttryck i artikel 54 är den internationellt privaträttsliga principen om anpassning. Principen innebär att rätts- tillämpare i det land där verkställighet begärs kan behöva anpassa åtgärden till bestämmelser i den egna rättsordningen.

Någon särskild vägledning om vad en anpassning innebär ges inte i förordningen. Däremot anges direkt i förordningen vilka begränsningar som gäller. Frågan är vad en anpassning närmare innebär, hur den ska genomföras och vilka kompletterande bestäm- melser som krävs.

Att uppställa någon ”lista” över vilka svenska åtgärder eller be- slut utländska åtgärder eller beslut ska anpassas till är varken möjligt eller lämpligt. Frågan om anpassning handlar om vad olika förord- nanden i utländska domar och beslut ska bedömas motsvara i fråga om verkningar och syfte enligt svensk materiell rätt och process- rätt, och hur den faktiska verkställigheten ska genomföras. Det kan förstås också förekomma att åtgärden i den utländska domen inte kan anpassas och därmed inte kan verkställas i Sverige.

192

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

6.4.1Behörig myndighet

Förslag: Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet att bedöma frågor om anpassning.

Utredningen föreslår att Kronofogdemyndigheten ska vara behörig att ta emot en ansökan om och genomföra verkställighet i Sverige av ett utländskt avgörande som omfattas av den nya Bryssel I- förordningen (avsnitt 6.3.1). Frågor om anpassning kommer därmed att i första hand aktualiseras inom ramen för Kronofogde- myndighetens handläggning av verkställigheten. Detta talar starkt för att det ska vara Kronofogdemyndigheten som har att vidta åtgärder avseende anpassning av en utländsk åtgärd eller beslut.

Frågor om anpassning kan säkerligen i många fall vara kompli- cerade och kräva omfattande kunskap om vilka åtgärder som kan förekomma i svensk rätt. Det skulle kunna övervägas att föreskriva att frågor om anpassning alltid skulle beslutas av domstol. Frågorna får dock anses ligga väl inom ramen för Kronofogdemyndighetens kompetensområde. En ordning med obligatorisk domstolsprövning av frågor om anpassning skulle dessutom med nödvändighet inne- bära stor tidsutdräkt i verkställighetsförfarandet vilket skulle mot- verka syftet med förordningen. Utredningen föreslår därför inte en sådan lösning.

Om det i svensk nationell rätt inte finns någon sådan åtgärd eller något sådant beslut som föreskrivs i det utländska avgörandet är det alltså Kronofogdemyndigheten som ska se till att syftet med beslutet eller åtgärden uppfylls genom att anpassa beslutet och tillämpa de relevanta bestämmelser i den svenska nationella rätten som på ett likvärdigt sätt säkerställer efterlevnaden av det beslut eller den åtgärd som meddelats. En erinran om att det är Krono- fogdemyndigheten som vidtar åtgärder avseende anpassning bör tas in i lag.

193

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

6.4.2Hur ska en anpassning göras?

Förslag: Utsökningsbalkens bestämmelser eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till om det beslut eller den åt- gärd som det utländska beslutet eller åtgärden anpassats till, ska gälla vid verkställigheten.

Bedömning: Anpassning kan utföras inom ramen för befintliga regler. Några kompletterande bestämmelser behövs inte.

Utgångspunkten är, som ovan angetts, att det är Kronofogde- myndigheten som ska vidta åtgärder avseende anpassning av utländska åtgärder eller beslut. Det innebär alltså att om det utländska avgör- andet innehåller en åtgärd eller ett beslut som inte förekommer i vårt rättssystem, eller i vart fall inte förekommer inom samma område, är det Kronofogdemyndighetens uppgift att undersöka vad den utländska åtgärden eller beslutet kan motsvara i svensk rätt.

Ett avgörande på det privaträttsliga området kan innehålla många olika slag av beslut och åtgärder. Vanligast och minst komplicerat är att betalning ska göras av ett subjekt till ett annat. Förordnanden om bättre rätt och om att viss egendom ska lämnas över till en viss person kan inte heller väntas bli särskilt komplicerade när de före- kommer i utländska avgöranden och alltså i mindre kända samman- hang. Beslut som innebär åligganden eller förbud för någon att göra något, liksom att tåla visst intrång, kan möjligen väcka fler frågor. Det är dock förordnanden som är kända i svensk rätt och där det finns föreskrifter om hur verkställigheten ska ske.

En första fråga för Kronofogdemyndigheten är alltså att bedöma vilket slags förordnande det utländska avgörandet innehåller. Vid denna bedömning kommer Kronofogdemyndigheten, som ovan angetts, att få söka ledning i svensk materiell rätt och processrätt.

Om det utländska avgörandet innehåller beslut eller åtgärder om säkerhetsåtgärder får ledning sökas i 15 kap. RB. Vid beslut eller åtgärder som rör t.ex. immaterialrättslig lagstiftning får ledning sökas i relevanta bestämmelser i den lagstiftningen.

Såvitt avser säkerhetsåtgärder finns, utöver de ofta tillämpade bestämmelserna om kvarstad, enligt 15 kap. 3 § första stycket RB möjligheter för en domstol att förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt. I paragrafens andra stycke anges vad en åtgärd enligt första stycket får innebära. I 15 kap. 4 § RB finns t.ex.

194

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

en bestämmelse som gäller förordnande om återställande av besittning eller annan rättelse. Bestämmelserna torde ge vida möjlig- heter att inrymma utländska beslut och åtgärder avseende säker- hetsåtgärder.

Det är viktigt att Kronofogdemyndigheten, vid all anpassning, ser till att de nationella bestämmelser som används inte får verk- ningar som går längre än dem som föreskrivs i ursprungsmedlems- statens lagstiftning (se artikel 54.1). Samtidigt kan det inte vara rimligt att göra en alltför snäv bedömning av vad som kan verk- ställas i Sverige. Det är självklart inte möjligt att ompröva åtgärden som sådan eller att ompröva det sammanhang i vilken den beslutats av den utländska domstolen. Det kan inte krävas att det skulle vara möjligt att besluta om motsvarande åtgärd enligt svensk rätt.

Vid bedömningen av behovet av och möjligheterna till en anpass- ning måste också nationella bestämmelser om den praktiska verk- ställigheten beaktas. Utsökningsbalken är, som redogjorts för ovan, tillämplig i fråga om verkställighet av olika slag av avgöranden (se avsnitt 4.5). Utsökningsbalken föreskriver olika bestämmelser för verkställigheten beroende på vilken typ av avgörande eller åtgärd det är frågan om. Genom bestämmelsen i 1 kap. 2 § UB blir också verkställighetsbestämmelser i andra författningar tillämpliga.

I detta sammanhang förtjänar bestämmelserna i 16 kap. UB om annan verkställighet att uppmärksammas särskilt. Bestämmelserna är tillämpliga på avhysning, kvarstad och på verkställighet i annat fall. Med verkställighet i annat fall avses ärenden som gäller annat än betalningsskyldighet och avhysning, t.ex. en förpliktelse att utge lös egendom eller återställa rubbad besittning, förpliktelse att ut- föra visst arbete, åläggande att följa ett meddelat förbud att utöva viss verksamhet eller tåla visst intrång.

Bestämmelserna om verkställighet i annat fall torde ge Krono- fogdemyndigheten vida ramar att verkställa många olika slags ut- ländska avgöranden.

Mot bakgrund av den nu redovisade ordningen är det utred- ningens uppfattning att Kronofogdemyndigheten kan utföra en åt- gärd avseende anpassning inom ramen för utsökningsbalkens be- stämmelser eller, mot bakgrund av bestämmelsen i 1 kap. 2 § UB, bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till. En bestämmelse om detta bör tas in i lag. Några kompletterande regler i övrigt torde inte behövas. Vilka slag av svenska åtgärder och beslut utländska åtgärder och beslut ska anpassas till får överlämnas till rättstillämp- ningen.

195

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

NJA 1995 s. 495

I rättsfallet NJA 1995 s. 495 uppkom frågor om relationen mellan ett utländskt avgörande som inte fullt ut kunde översättas till en svensk säkerhetsåtgärd och utsökningsbalkens bestämmelser. Ett exekvaturbeslut hade meddelats för en italiensk domstols beslut om ”sequestro giudiziario”. I beslutet ingick en föreskrift om att den aktuella egendomen skulle utlämnas till sökanden för förvalt- ning. Vid verkställigheten uppstod frågor om vad beslutet skulle översättas till i svensk rätt.

Högsta domstolens majoritet kom fram till att beslutet skulle jämställas med institutet kvarstad i svensk rätt, även om instituten inte innebar exakt samma sak. Syftet med de båda instituten var väsentligen detsamma, nämligen att avskära svaranden från rådig- heten över viss egendom så att kärandens anspråk säkerställdes mot att egendomen undandrogs en kommande domsverkställighet. Högsta domstolen uttalade vidare att om säkerhetsåtgärden enligt det utländska beslutet saknar egentlig motsvarighet bland svenska rättsinstitut, var någon ”översättning” inte möjlig, men att 16 kap. 12 § UB kunde ge stöd för behövliga åtgärder av Kronofogde- myndigheten. Eftersom majoriteten i Högsta domstolen kom fram till att den italienska domstolens beslut skulle jämställas med det svenska institutet kvarstad, kunde sökanden inte ges rätt att om- händerta den aktuella egendomen då den bestämmelse som kunde öppna för en sådan rätt, 16 kap. 12 § UB, endast omfattar verk- ställighet som inte avser kvarstad. HD:s minoritet kom till ett mot- satt slut och ansåg att beslutet kunde verkställas fullt ut.

Det är svårt att dra några säkra slutsatser av rättsfallet när det gäller frågor om när anpassning är möjlig, oavsett att principen om anpassning får anses ha gällt även vid tidpunkten för HD:s pröv- ning.

6.4.3Möjlighet att angripa en anpassningsåtgärd

Förslag: Anpassning ska hanteras som en fråga inom ramen för det beslut om verkställighet som Kronofogdemyndigheten ska fatta. Handläggning och överklagande av verkställighetsbeslut som innehåller en anpassningsåtgärd ska även i övrigt följa ut- sökningsbalkens bestämmelser om den nationella åtgärd eller beslut som anpassning skett till.

196

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

Bedömning: Genom att en prövning av anpassningen kan ske genom överklagande av verkställighetsbeslutet uppfyller den före- slagna ordningen de krav förordningen ställer på att varje part ska kunna angripa anpassningen av åtgärden eller beslutet. Några särskilda bestämmelser om överklagande av anpassnings- beslutet behövs således inte.

Som angetts ovan föreskrivs i förordningen att varje part ska få angripa anpassningen av åtgärden eller beslutet. Det har överläm- nats till medlemsstaten att avgöra hur anpassningen ska ske och det torde därmed inte krävas att anpassningsåtgärden manifesteras i ett särskilt beslut. Det viktiga är i stället att en part har en reell möj- lighet att kunna angripa anpassningen.

En anpassning av ett utländskt avgörande eller åtgärd bör enligt utredningen hanteras som en fråga inom ramen för det verkställig- hetsbeslut Kronofogdemyndigheten har att fatta. Att man tagit ställning till vad det utländska beslutet eller åtgärden ska anpassas till utgör ju en förutsättning för att Kronofogdemyndigheten ska kunna påbörja verkställigheten. Den anpassningsåtgärd som vidtas kommer därmed att ingå som en del av verkställighetsbeslutet. Det är den nationella rätten som ska styra verkställighetsförfarandet, i den mån annat inte följer av förordningen. Såväl allmänna som särskilda bestämmelser om verkställighet blir tillämpliga. Det gäller t.ex. reglerna i 2 kap. 18−21 §§ UB vilka bl.a. innebär att Krono- fogdemyndigheten, i den mån det behövs, ska ange skäl för beslutet. Det får förutsättas att en åtgärd som innebär att anpassning skett alltid kommer att medföra att det behövs skäl för beslutet. Av skälen måste det tydligt framgå att anpassning skett och hur anpassningen har skett.

Utredningens förslag innebär att en åtgärd eller ett beslut avseende anpassning kommer att utgöra en del av verkställighets- beslutet. Beslutet kommer därmed att kunna överklagas inom ramen för ett överklagande av själva verkställighetsbeslutet. Ett verkställig- hetsbeslut överklagas enligt bestämmelserna i 18 kap. UB. För överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut gäller enligt utsök- ningsbalken särskilda forumregler (se 18 kap. 1 § UB och 17 kap. 1 § UF samt avsnitt 6.3.5).

Olika överklaganderegler gäller beroende på vilken form av verk- ställighet som beslutas. I 18 kap. 7 § UB finns särskilda bestäm-

197

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

melser för överklagande av beslut om utmätning av lön m.m., beslut om annan utmätning, beslut om försäljning av andel i egendom eller beslut om indragning av gemensamt intecknade fastigheter och beslut om exekutiv försäljning. Beslut om utmätning av lön får t.ex. överklagas utan inskränkning till viss tid, medan beslut om annan utmätning får överklagas inom tre veckor från det att beslutet del- gavs sökanden eller svaranden (tredje man får dock överklaga sådant beslut utan inskränkning till viss tid). Ett beslut om exekutiv för- säljning ska överklagas inom tre veckor från försäljningen. Krono- fogdemyndighetens beslut i andra fall får, enligt 18 kap. 7 § femte stycket UB, överklagas inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Som angetts tidigare torde förordningen inte förhindra att en tidsfrist ställs upp inom vilken ett överklagande ska ske. Att tiden för överklagande räknas från delgivning innebär inte att Krono- fogdemyndigheten alltid måste delge sådana beslut som kan bli föremål för överklagande enligt femte stycket eller att delgivning måste ske med alla sakägare.5 Föreskrifter om delgivning av beslut med berörda bl.a. för att klagotiden ska börja löpa, finns i utsök- ningsförordningen. Olika bestämmelser gäller för olika typer av beslut.

Av 18 kap. 2 § UB följer att Kronofogdemyndighetens beslut får överklagas av den som beslutet angår. Rätt att överklaga har alltså var och en som har fört talan i saken, vare sig som sökande, svarande eller tredje man.6

Vid överklagande av ett beslut om verkställighet, där det görs gällande att det ska ändras på grund av att anpassning skett på ett felaktigt sätt, kommer med nödvändighet frågan om anpassning att ingå som en del av prövningen i högre instans. En prövning av anpassningen kommer alltså att kunna ske inom ramen för ett över- klagande av verkställighetsbeslutet. Den föreslagna ordningen får därmed anses uppfylla de krav förordningen ställer på att varje part ska kunna angripa anpassningen av åtgärden eller beslutet. Några särskilda bestämmelser i dessa avseenden behövs således inte.

Handläggning och överklagande av verkställighetsbeslut som innehåller en anpassningsåtgärd ska även i övrigt följa utsöknings-

5Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till 18 kap.

7§.

6Se Walin, Gregow m.fl., Utsökningsbalken (1 januari 2009, Zeteo), kommentaren till 18 kap.

2§.

198

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

balkens bestämmelser om den nationella åtgärd eller beslut som anpassning skett till.

Det ska tilläggas att det kan inträffa att det inte är möjligt att, varken helt eller delvis, anpassa ett utländskt beslut eller en utländsk åtgärd till en svensk åtgärd eller ett svenskt beslut. I sådana fall kommer verkställighet inte att kunna ske i den del anpassning inte kunnat göras. Kronofogdemyndigheten får i dessa fall, enligt vanliga regler, meddela ett motiverat beslut om varför anpassning, och därmed verkställighet, inte kunnat ske (helt eller delvis). Sökanden har härefter möjlighet, enligt reglerna i 18 kap. UB, att överklaga ett sådant beslut. Om skälen för att anpassning inte kan ske rör sådana förhållanden som avses i artikel 45.1 a), dvs. sådana som innebär att ett erkännande skulle strida mot grunder för den svenska rättsordningen (ordre public), får den saken prövas av domstol, efter en ansökan av gäldenären.

Som tidigare angetts innehåller förordningen vissa särbestäm- melser som ska tillämpas före den nationella rätten, t.ex. förord- ningens bestämmelser om i vilka fall Kronofogdemyndigheten eller domstolen kan inhibera eller vilandeförklara ett ärende (se avsnitt 6.3.6 och avsnitt 6.3.7). Dessa bestämmelser gäller naturligtvis också för verkställighetsärenden där anpassning skett.

6.5Översättningar m.m.

Förslag: Svenska myndigheter bör godta formulär avfattade på svenska, danska eller engelska.

Enligt förordningen ska domstolen i ursprungsmedlemsstaten på begäran utfärda ett intyg på det formulär som bifogas förordningen som bilaga 1 (artikel 53). Detta intyg ska sedan ges in av den part som åberopar domen eller begär verkställighet av domen (artik- larna 37 och 42).

Som nämnts i avsnitt 5.4.5 ska enligt artikel 75 varje medlems- stat ange vilket eller vilka av de officiella språken för EU:s insti- tutioner, förutom sitt eget, som kan godtas för översättning av intyget (jfr NJA 2011 s. 345). I Sverige har i liknande sammanhang, med beaktande av rådande språkkunskaper i landet, ansetts att endast

199

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

SOU 2013:63

engelska eller svenska bör godtas.7 Danmark omfattas inte av det samarbete som de bedömningarna avsåg. Såvitt gäller underhålls- förordningen godtas för närvarande endast handlingar avfattade på svenska. När det gäller t.ex. 2007 års Luganokonvention anges endast att domstolen eller myndigheten får begära översättning av bl.a. intyget.

Utredningen anser att det även ifråga om den nya Bryssel I- förordningen bör godtas att översättningar görs till svenska eller engelska. Eftersom Danmark kommer att omfattas av den nya Bryssel I-förordningen och då det inte bör krävas att intyg på danska översätts till svenska bör även det danska språket accepteras. En bestämmelse om detta kan tas in i förordning. Liksom tidigare bör översättningar enligt förordningen endast få göras av auktoriserad translator (jfr 5 § förordningen [2005:712] med föreskrifter om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden).

6.6Behovet av övriga ändringar i lag

Förslag: Hänvisningar i olika författningar till den ursprungliga Bryssel I-förordningen eller till lagen (2006:74) med komplet- terande bestämmelser om domstols behörighet och om erkän- nande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, bör ersättas med hänvisningar till den nya förordningen respektive den nya kompletteringslagen.

Hänvisningar till den ursprungliga Bryssel I-förordningen och till den nuvarande kompletteringslagen, 2006 års lag, finns i flera svenska författningar. Hänvisningarna medför att allmänheten, domstolarna och övriga myndigheter uppmärksammas på att lagarna, helt eller delvis, inte ska tillämpas om en internationell reglering är tillämp- lig. Visserligen ska den nya Bryssel I-förordningen, liksom övriga unionsrättsakter och internationella instrument till vilken den nu- varande kompletteringslagen hänvisar, tillämpas framför nationell rätt även utan sådana hänvisningar. Detta gäller även för den nya lagens

7 T.ex. i fråga om rådets förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlems- staternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmåls- förfarande samt förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

200

SOU 2013:63

Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen

kompletteringsbestämmelser (se avsnitt 8) som ska tillämpas på unionsrättsakter och internationella instrument. I sin nuvarande lydelse blir dock hänvisningarna missvisande när den nya lagen och den nya Bryssel I-förordningen träder i kraft. Dessa hänvisningar behöver därför ändras i samband med att den nya Bryssel I-förord- ningen och den nya kompletteringslagen träder i kraft.

201

7Generellt överflyttande av exekvaturprövning

7.1Allmänt

I utredningens uppdrag ingår, utöver att föreslå de kompletterande författningsbestämmelser som den reviderade Bryssel I-förordningen ger anledning till, även att överväga ett generellt överflyttande av prövningen i första instans av frågor om exekvatur från Svea hov- rätt till tingsrätt.

För att utländska tvistemålsdomar ska kunna verkställas i Sverige krävs, i de flesta fall, att en domstol i ett exekvaturförfarande beslutar om verkställbarhetsförklaring. Det finns ett flertal författningar som innehåller regler om exekvatur. Sådana bestämmelser finns bl.a i 2006 års lag med tillhörande förordning (förordning [2005:712] med föreskrifter om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden). Bestämmelser om exekvaturprövning finns också bl.a. inom familjerättens område och inom transporträttens område. I avsnitt 4.4.1. har lämnats en redogörelse över vilka för- fattningar som anger Svea hovrätt som exekvaturdomstol.

En part som vill få fastslaget att en dom meddelad i en annan medlemsstat ska erkännas kan enligt de EU-instrument som finns anlita samma förfarande som anvisas för prövning av verkställbar- het. Med begreppet exekvatur avses såväl förfarandet för erkännande som förfarandet för verkställighet.

Frågan om ett överflyttande av exekvaturprövningen till tings- rätt som första instans har tagits upp i olika sammanhang. Bland annat har frågan tagits upp i regeringens proposition Kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning (prop. 2010/11:120, s. 23). Där gjordes bedömningen att en sådan reform borde avvakta översynen av Bryssel I-förordningen. Även i regeringens proposi- tion Stärkt skydd för barn i internationella situationer (2011/12:85, s. 38) togs frågan upp. I propositionen hänvisades till vad som anförts

203

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

i propositionen om underhållsförordningen och det angavs att det saknades skäl att göra någon annan bedömning än den som gjordes i det sammanhanget. Frågan togs även upp i regeringens proposi- tion Medling och förlikning – ökade möjligheter att komma överens (prop. 2010/11:128). I propositionen angavs bl.a. att ordningen att Svea hovrätt är behörig domstol i frågor om verkställbarhet innebär en avvikelse från uppgiftsfördelningen mellan instanserna, och att lämpligheten av den därför kan ifrågasättas. Tyngdpunkten i instans- ordningen ska ligga i tingsrätten medan hovrättens främsta uppgift ska vara att överpröva tingsrättens avgöranden.

7.2Överväganden och förslag

I avsnitten nedan lämnas de överväganden och förslag som ett generellt överflyttande av exekvaturprövningen från Svea hovrätt motiverar. Vilka instrument som föreskriver ett exekvaturförfarande i Svea hovrätt framgår, som nyss nämnts, av avsnitt 4.4.1.

7.2.1Ska exekvaturprövningen flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt?

Bedömning och förslag: Exekvaturprövningar som i dag hand- läggs av Svea hovrätt ska prövas av tingsrätt som första instans.

Frågor om verkställbarhet av utländska domar har, som redogjorts för tidigare, sedan lång tid varit koncentrerade till Svea hovrätt. I förarbetena till de äldsta av de lagar som hänvisar ett exekvaturför- farande vid Svea hovrätt angavs inget uttryckligt skäl till koncen- trationen av dessa ärenden.1 I förarbetena till lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, anges t.ex. endast att prövningen förlades i andra instans efter föredöme av andra stater.2 I nyare lagstiftningsärenden hänvisas ofta till att Svea hovrätt enligt annan lagstiftning är exklu- sivt forum för att pröva verkställbarhet av utländska domar samt att önskemålet om en enhetlig rättstillämpning gör att prövningen bör koncentreras till en domstol.

1Se t.ex. prop. 1937:6. Se även SOU 1936:2.

2Se Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 21, s. 30.

204

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

Utgångspunkten för de flesta instrument är att exekvaturpröv- ningen ska göras av domstol. I något fall, t.ex. såvitt gäller 2007 års Luganokonvention, är det dock möjligt att låta i vart fall den första formella prövningen skötas av annan myndighet. Det finns sedan länge en strävan att renodla domstolarnas uppgifter.

Om prövningen skulle läggas på annan myndighet än domstol ligger det närmast till hands att anförtro Kronofogdemyndigheten uppgiften. Kronofogdemyndigheten ansvarar för verkställighet i fråga om de EU-instrument där det inte tillämpas något förfarande för verkställbarhet, t.ex. förordningen om en europeisk exekutions- titel (se avsnitt 4). Utredningen föreslår också att Kronofogde- myndigheten ska ges den uppgiften för avgöranden som omfattas av den nya Bryssel I-förordningen. Ett överflyttande av den första formella prövningen till Kronofogdemyndigheten skulle därför kunna innebära vissa praktiska fördelar. En sådan ordning är dock inte möjlig för samtliga här aktuella instrument och är därmed mindre lämplig. Den skulle medföra ett splittrat system, där prövningen i vissa fall görs av domstol och i andra fall av Kronofogdemyndig- heten, vilket skulle leda till tveksamheter om var en ansökan ska ges in. Exekvaturprövningen bör således även fortsättningsvis ske av domstol såvitt avser samtliga instrument som föreskriver ett exekva- turförfarande.

Att Svea hovrätt vanligen är första instans vid exekvaturpröv- ningen innebär, som angetts ovan, en avvikelse från den gängse upp- giftsfördelningen mellan domstolsinstanserna. Det anses sedan länge att instansordningen ska bygga på en funktionsfördelning mellan de olika nivåerna i domstolsorganisationen och att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i tingsrätt. Hovrättens främsta uppgift ska vara att överpröva tingsrättens avgöranden.

Att Svea hovrätt är första instans i exekvaturärenden strider alltså mot instansordningens princip. Några vägande skäl till att Svea hov- rätt fortsättningsvis ska pröva dessa ärenden som första instans finns inte. Tvärtom är det mest ändamålsenliga att dessa ärenden, liksom övriga mål och ärenden, prövas av tingsrätt som första instans. Mot den bakgrunden är det utredningens uppfattning att exekvaturären- den som för närvarande handläggs av Svea hovrätt bör överflyttas till tingsrätt som första instans. Detta innebär att instansordningens princip efterlevs och att hovrätten får koncentrera sig på det som är hovrättens främsta uppgift, dvs. att kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och att rätta till eventuella felaktigheter.

205

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

7.2.2Vilken eller vilka tingsrätter ska vara behöriga att handlägga exekvaturärenden?

Förslag: En ansökan om verkställbarhet ska som huvudregel göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. I de fall någon motpart inte finns ska ansökan om verkställbarhet ges in till den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken, där någon av de sökande eller någon av de, som ansökan avser har hemvist.

Som angetts tidigare (avsnitt 6.3.5) är, enligt betänkandet Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44), vars slutsatser i aktuella delar delas av regeringen, en generell utgångspunkt att mål och ärenden ska kunna handläggas av samtliga tingsrätter, om det inte på grund av dess mycket speciella karaktär finns anledning att låta endast ett fåtal tingsrätter hand- lägga dem. Enligt betänkandet bör särskilda åtgärder – dvs. författ- ningsreglerade särlösningar – användas endast när det finns ett behov av extra stor skyndsamhet eller extra hög eller annan särskild kom- petens. Det bör krävas att behovet av skyndsamhet eller kompetens för en viss måltyp är särskilt stort i förhållande till de behov som övriga måltyper har i dessa avseenden. Särskilda åtgärder bör, enligt betänkandet, användas restriktivt och endast när behovet gäller för de allra flesta målen av en viss typ. När det konstateras att en måltyp har behov av extra stor skyndsamhet eller extra hög eller annan kom- petens bör därför alltid den minst ingripande åtgärden som kan möta behovet användas.

Dessa utgångspunkter bör vara vägledande även för bedömningen av var exekvaturprövningen ska göras. Samma alternativ bör över- vägas som i fråga om var prövningen av vägransgrunderna enligt den nya Bryssel I-förordningen ska ske.

Koncentration till en tingsrätt

Även såvitt avser exekvaturprövningen är det mest näraliggande alternativet att utgå från den koncentration av prövningen av denna typ av ärenden som är fallet i dag. Som tidigare angetts sker med några undantag all exekvaturprövning i dag vid Svea hovrätt. Ett motsvarande alternativ vid en prövning förlagd till första instans skulle medföra flera fördelar. Förfarandet vid en exekvaturprövning

206

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

är i huvudsak skriftligt. Det finns därmed inte något geografiskt mer- värde i att förlägga prövningen till mer än en tingsrätt. Att en tings- rätt är ensamt behörig skulle skapa ett väl sammanhållet system som skulle underlätta för utländska subjekt vid ärenden om ansökan om verkställbarhet i Sverige. Det har i tidigare lagstiftningsärenden ansetts vara en fördel om en utländsk part redan i det inledande skedet kan vända sig till ett rikstäckande organ och inte riskera att fastna i problem kring domstolens lokala kompetens.

Liksom beträffande prövningen av vägransgrunderna i den nya Bryssel I-förordningen måste dock även här beaktas de uttalanden som riksdagen ställt sig bakom om att koncentration av mål till vissa domstolar endast bör användas om behovet av särskild kompetens inte kan tillgodoses genom domstolsintern specialisering på grund av att målunderlaget är för litet, ett krav på koncentration följer av Sveriges internationella åtaganden eller om det behövs till följd av att särskilda ledamöter deltar i handläggningen. Även såvitt avser exekvaturprövningen enligt nu aktuella instrument är det de två förstnämnda skälen som är aktuella.

På samma sätt som för den nya Bryssel I-förordningens del finns i de allra flesta av de internationella instrument som är aktuella för utredningen ett krav på att domstolen ska hantera ärenden avseende verkställbarhet skyndsamt. För det fall exekvaturärendena skulle koncentreras till en tingsrätt skulle domstolen kunna bygga upp och bibehålla särskilda kunskaper inom det aktuella rättsområdet vilket i sin tur skulle leda till att handläggningen blir mer effektiv och att omloppstiderna förkortas. Därutöver kommer sannolikt en prövning av verkställbarhet att avse ett begränsat antal ärenden. Som framgår av avsnitt 3.2.1 uppgick antalet exekvaturärenden vid Svea hovrätt till drygt 460 stycken år 2012. Någon dramatisk ökning av antalet ärenden kan inte förutses. Tvärtom torde ärendeunder- laget minska något i takt med att exekvaturprövningen avskaffas i allt fler unionsrättsliga instrument. Ärendeunderlaget måste därmed anses vara så begränsat att det skulle innebära avsevärda fördelar att förlägga prövningen till en enda tingsrätt.

Det kan dock även här, liksom beträffande motsvarande fråga i den nya Bryssel I-förordningen, konstateras att även om instrumen- ten ställer krav på skyndsamhet det inte heller beträffande dessa kan sägas att det råder krav på extra stor skyndsamhet. Inte heller i dessa instrument finns något uttryckligt krav på koncentration. Även om också ärenden avseende verkställbarhet kan innebära omfattande och delvis komplicerad dokumenthantering kan det inte sägas att

207

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

ärendetypen i sig är av så speciell karaktär eller så komplicerad att ärendena ställer sådana krav på extra hög eller annan särskild kom- petens att det av den anledningen skulle finnas skäl att koncentrera målen.

Mot bakgrund särskilt av de utgångspunkter som ska vara väg- ledande vid bedömningen av om en viss måltyp ska koncentreras till en tingsrätt, och mot bakgrund av vad som föreslås beträffande prövningen av vägransgrunderna enligt den nya Bryssel I-förord- ningen, föreslår utredningen således inte en sådan koncentration för exekvaturärendenas del.

Prövning vid alla tingsrätter

Som angetts även beträffande den nya Bryssel I-förordningen är ett annat näraliggande alternativ att knyta behörigheten till domstolen i den ort där verkställighet ska äga rum, eller annars där den mot vilken verkställighet ska ske har sitt hemvist eller säte. En sådan lös- ning skulle innebära att samtliga tingsrätter i landet prövar en an- sökan om verkställbarhet och följer den huvudregel som gäller för prövning i första instans. Utredningen anser dock inte heller när det gäller exekvaturärendena att en sådan lösning är lämplig, framför allt av det skälet att en annan lösning föreslagits för prövningen av vägransgrunderna enligt den nya Bryssel I-förordningens del. En utgångspunkt för utredningen är att det är lämpligt att samma tings- rätter prövar ärenden med internationell anknytning. Detta bör gälla fullt ut för ärenden där den efterföljande verkställigheten sker vid Kronofogdemyndigheten. För de ärenden där verkställigheten sker enligt 21 kap. föräldrabalken gör sig dock andra faktorer gällande. Utredningen behandlar dessa frågor i avsnitt 7.2.3.

Koncentration till de tingsrätter som prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut

Det tredje alternativ utredningen övervägt är att förlägga exekvatur- ärendena (med de undantag som anges i avsnitt 7.2.3) till de tings- rätter som behandlar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Som angetts i avsnitt 6.3.5 överklagas, enligt 18 kap. 1 § UB, Kronofogdemyndighetens beslut skriftligen hos en tingsrätt som

208

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

regeringen föreskriver med hänsyn till var svaranden har sitt hem- vist. Med hemvist förstås, enligt andra stycket i samma paragraf, den ort där svaranden är bosatt. Beträffande dödsbo gäller den ort där den döde senast var bosatt och beträffande annan juridisk person den ort som enligt 10 kap. RB grundar domstols behörighet i tviste- mål i allmänhet. I 17 kap. 1 § UF anges vilken tingsrätt Krono- fogdemyndighetens beslut överklagas hos. Överklagande kan för närvarande ske till 24 tingsrätter. Om svaranden inte har hemvist i Sverige anvisas Nacka tingsrätt som reservforum.

Utredningen har föreslagit att en ansökan om vägran av erkän- nande eller verkställighet enligt den nya Bryssel I-förordningen ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överkla- gande av Kronofogdemyndighetens beslut (se avsnitt 6.3.5). Det är enligt utredningens uppfattning en fördel att prövningen av verkställ- barhet när exekvatur föreskrivs och prövningen av vägransgrunder- na enligt den nya Bryssel I-förordningen handläggs av samma tings- rätter. Att samma tingsrätter är behöriga i dessa fall skapar ett väl sammanhållet system. Det underlättar också för utländska subjekt i Sverige eftersom ärenden med internationell anknytning i angivna avseenden skulle handläggas av samma domstolar, oavsett om ärendet gäller t.ex. en prövning av vägransgrunder enligt den nya Bryssel I- förordningen eller ansökan om verkställbarhet enligt något annat instrument, dock med de undantag som förslås i avsnitt 7.2.3. Det måste anses vara en fördel att en borgenär redan i det inledande stadiet kan vända sig till i vart fall ett begränsat antal tingsrätter.

En ytterligare fördel med att antalet tingsrätter begränsas på ovan föreslaget sätt, är att såväl domstolens ledamöter som berednings- och kansliorganisation i viss mån kommer att kunna upparbeta och bibehålla en större kompetens än om antalet exekvaturärenden för- delades på landets samtliga tingsrätter. En sådan lösning svarar på ett bättre sätt mot de krav på skyndsamhet som finns i de internationella instrumenten. Att förlägga även exekvaturprövningen till dessa tingsrätter skulle också, i förhållande till att lägga prövningen på samtliga tingsrätter, skapa ett bättre sammanhållet system för ären- den med internationell anknytning.

Mot bakgrund av vad som redogjorts för ovan föreslår utred- ningen således att exekvaturprövningen, med undantag för vad som nedan föreslås beträffande vissa avgöranden enligt Bryssel II- förordningen och 1996 års Haagkonvention (se avsnitt 7.2.3) ska göras av den tingsrätt som 18 kap. 1 § UB anvisar för överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

209

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

Behörig tingsrätt enligt 18 kap. 1 § UB är, som ovan angetts, den tingsrätt regeringen föreskriver med hänsyn till vara svaranden har sitt hemvist. Kopplingen till bestämmelsen i utsökningsbalken innebär att det är hemvistet för den som blir motpart i ett ärende vid Kronofogdemyndigheten om verkställighet av det avgörande som är föremål för verkställbarhetsprövningen som avgör behörig- heten. I de fall någon egentlig motpart inte finns, t.ex. om makar gemensamt ger in en ansökan om att en äktenskapsskillnad meddelad i ett annat land ska erkännas, är hemvistet, bestämd enligt 18 kap. 1 § UB, för någon av dem avgörande. I vissa fall, t.ex. såvitt avser ärenden enligt lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, kan även en myndighet initiera en ansökan om verkställbarhet. Om myndigheten begär en prövning av verkställbarhet bör den tings- rätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § UB, där den person ansökan avser har hemvist eller, om ansökan avser flera personer, någon av dem har hemvist, vara behörig att pröva frågan. För att undvika tveksam- heter om vilken tingsrätt som är behörig att ta emot en ansökan om verkställbarhet bör bestämmelser om detta tas in i aktuella lagar.

7.2.3Avgöranden som rör vårdnad m.m. om barn

Förslag: En ansökan om verkställbarhet enligt Bryssel II-för- ordningen som avser ett barns person ska göras till den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende och umgänge. Detsamma ska gälla avgöranden enligt 1996 års Haagkonvention som rör ett barns person. Den domstol som prövar en sådan ansökan ska också vara behörig i frågor som rör andra förordnanden i av- görandet.

En domare som prövat en ansökan om verkställbarhet om att ett utländsk avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställ- bart i Sverige eller, i ett förfarande som föreskriver flera steg, en ansökan om ändring, får inte delta i prövningen av en ansökan om verkställighet av beslutet.

Enligt vissa instrument sker den efterföljande verkställigheten en- ligt 21 kap. FB och inte enligt utsökningsbalkens regler. Detta gäller för avgöranden enligt Bryssel II-förordningen som avser ett barns person, i de delar verkställbarhetsprövningen kvarstår i dessa fall,

210

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

och avgöranden enligt 1996 års Haagkonvention som avser ett barns person. I dessa fall gör sig andra synpunkter gällande än de som redovisas i avsnitt 7.2.2.

Behörig domstol att handlägga den efterföljande verkställigheten i de nu aktuella fallen är tingsrätten i den ort där barnet har sitt hemvist (se 21 kap. 1 § FB). Om en annan tingsrätt handlägger ett mål mellan samma parter om vårdnaden, boendet eller umgänget, får verkställighet också sökas hos den tingsrätten. Om det inte finns någon annan behörig domstol, tas frågan om verkställighet upp av Stockholms tingsrätt.

Utgångspunkten beträffande avgöranden som rör ett barns person bör vara att exekvaturprövningen sker vid den domstol som prövar själva verkställigheten, vilket är den domstol som finns närmast barnet. Enligt utredningens uppfattning ger en sådan lösning sam- ordningsfördelar och innebär en enhetlig ordning för de familjerätts- liga avgöranden där den efterföljande verkställigheten sker enligt 21 kap. FB. En sådan lösning korresponderar också med bestämmel- serna i verkställighetslagen. Närheten till barnet är i dessa fall det överskuggande intresset vilket får överväga de eventuella nackdelar som det kan innebära att verkställbarheten, beroende på vilket sorts avgörande det är frågan om, prövas av olika domstolar.

Ett alternativ skulle kunna vara att låta de domstolar som enligt 21 kap. 1 § FB prövar verkställighet av ett avgörande vara behöriga att handlägga de exekvaturärenden som rör barn, oavsett om den efterföljande verkställigheten sker inom ramen för utsöknings- balkens eller föräldrabalkens regler. En sådan lösning skulle dock undergräva den strävan som finns att så långt möjligt förlägga pröv- ningen av vägransgrunder och verkställbarhet vid samma domstolar som överprövar Kronofogdemyndighetens beslut om verkställighet av utländska avgöranden.

Ett ytterligare alternativ skulle kunna vara att, i enlighet med vad som föreslås för övriga exekvaturärenden (se avsnitt 7.2.2) låta de domstolar som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Krono- fogdemyndighetens beslut vara behöriga att handlägga en ansökan om verkställbarhet även i frågor som rör barns person. Det skulle tillgodose intresset av enhetlighet och innebära att samma tingsrätter är behöriga såvitt avser all renodlad exekvaturprövning. Intresset av enhetlighet kan dock inte väga över av de skäl som anförts ovan.

Utredningen föreslår alltså att exekvaturprövningen, när det gäller avgöranden enligt Bryssel II-förordningen och enligt 1996 års Haag- konvention som avser ett barns person, ska handläggas av den tings-

211

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

rätt som enligt 21 kap. 1 § FB prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende och umgänge. Av detta följer att lan- dets samtliga tingsrätter kommer att bli behöriga att pröva en sådan ansökan om verkställbarhet. För att undvika tveksamheter om vilken tingsrätt som är behörig att ta emot en ansökan om verkställbarhet i nu aktuella fall förslås en bestämmelse om detta i de lagar som kom- pletterar Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention.

Det kan naturligtvis förekomma att ett avgörande som avser ett barns person och som begärs verkställt enligt Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention, innehåller såväl förordnanden om ett barns person som andra förordnanden, t.ex. förordnanden som avser ett barns egendom. För att en sökande i dessa fall inte ska lida rättsförlust och behöva vända sig till olika domstolar beträffande en och samma dom är det lämpligt att ge en möjlighet för den domstol som prövar en ansökan om verkställbarhet av förordnande som rör ett barns person att pröva även verkställbarheten av andra förord- nanden i domen, dvs. även sådana förordnanden som inte avser ett barns person och vilka ska verkställas enligt utsökningsbalkens regler. En bestämmelse med detta innehåll föreslås därför i de lagar som kompletterar Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention.

Det kan förekomma att avgöranden enligt vissa andra instru- ment, t.ex. enligt lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, avser ett barns person och därför ska verkställas enligt 21 kap. FB. Mot bakgrund dock av att sådana avgöranden förekommer i mycket liten utsträckning föreslår utred- ningen inte någon motsvarande bestämmelse om att verkställbarhet av sådana avgöranden ska prövas av landets alla tingsrätter för dessa fall.

Samma argument som anförts ovan beträffande vissa avgöranden enligt Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention, kan i viss mån anföras även beträffande frågor om verkställbarhet hänför- liga till t.ex. lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor och vissa lagar som reglerar underhållsskyldighet. Frågor i sådana avgöranden berör ju också barn på olika sätt. En viktig skillnad i förhållande till avgöranden som avser ett barns person i Bryssel II- förordningen och i 1996 års Haagkonvention är dock att avgöran- den enligt dessa andra instrument inte rör ett barns person på samma sätt som t.ex. avgöranden om umgänge. Sådana avgöranden verkställs inte heller enligt 21 kap. FB. Avgöranden hänförliga till nu angivna instrument bör alltså inte prövas av landets samtliga tingsrätter,

212

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

utan bör följa vad som ovan föreslagits beträffande behörighet att i övriga fall pröva verkställbarheten.

Jäv

Mot bakgrund av att samma tingsrätt kan komma att pröva såväl frågan om verkställbarhet som frågan om själva verkställigheten kan frågan om jäv i förhållande till en domare aktualiseras.

När verkställigheten enligt 21 kap. FB flyttades från de då- varande länsrätterna till allmän domstol diskuterades frågan om det förhållandet att samma domstol, och därmed också kanske samma domare, skulle kunna komma att pröva både sakfrågan och verk- ställigheten skulle medföra jäv för den domare som handlagt sak- frågan att pröva även frågor om verkställigheten. I det lagstiftnings- ärendet ansågs att förhållandet rent generellt inte skulle medföra jäv. Som skäl för det synsättet angavs att det redan tidigare kunde förekomma att samma domare som avgör målet i sak samtidigt be- slutar om viss åtgärd för verkställighet. Vidare anfördes att prövningen i verkställighetsledet inte skulle motsvara den prövning som redan har gjorts i sakfrågan. Sammanfattningsvis anfördes att något jävs- förhållande i dessa fall normalt inte uppkom men att förhållandena undantagsvis kunde vara sådana att en part kan hysa ett berättigat tvivel om domarens opartiskhet vid prövningen av verkställigheten. I dessa fall ansågs att jävsreglerna i 4 kap. 13 § RB utgjorde ett till- räckligt skydd.

I förevarande fall kan anföras att prövningen av själva verkställ- barheten, särskilt såvitt gäller prövningen av vägransgrunderna, i flera fall kan liknas vid den prövning som ska ske i verkställighets- ledet. Utredningen föreslår därför att det ska finnas en regel om jäv som innebär att den domare som prövat en fråga om verkställbarhet, vilket avser såväl den första formella prövningen som en eventuell efterföljande ansökan om ändring i ett förfarande som föreskriver flera steg samt verkställbarhetsprövningen i ett förfarande som sker i ett steg, inte ska få handlägga och besluta i ett ärende avseende verkställighet av beslutet. En bestämmelse med detta innehåll före- slås därför i de lagar som kompletterar Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention.

213

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

7.2.4Tingsrätternas prövning av verkställbarhet

Förslag: Tingsrätten ska vara behörig att handlägga såväl den första formella prövningen som prövningen av ansökan om ändring i de fall det föreskrivs ett exekvaturförfarande i flera steg.

Som nämnts i avsnitt 4.4 föreskrivs två olika förfaranden såvitt avser exekvaturprövningen vid Svea hovrätt. Vissa instrument föreskriver ett förfarande i flera steg. Det första steget innebär endast att en formell prövning görs och motparten bereds inte tillfälle att yttra sig över ansökan. Verkställbarhetsfrågan avgörs på grundval av de hand- lingar som sökanden åberopar. Om de formella förutsättningarna är uppfyllda förklarar domstolen domen verkställbar. Denna prövning görs av en lagfaren domare. Någon prövning av eventuella vägrans- grunder sker inte i det första skedet. Efter den första prövningen delges motparten beslutet. Parterna kan ansöka om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Detta utgör steg två i förfarandet. För det fall en ansökan om ändring görs är förfarandet kontradiktoriskt, dvs. motparten får tillfälle att yttra sig. I Sverige prövas för närvarande även en ansökan om änd- ring av Svea hovrätt. Prövningen görs av tre lagfarna domare och den domare som har prövat ansökan i det första skedet får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring.

Instrument som föreskriver ett exekvaturförfarande i flera steg

är:

underhållsförordningen,

2007 års Haagkonvention,

Bryssel II-förordningen,

Brysselkonventionen,

1988 års Luganokonvention och 2007 års Luganokonvention,

den ursprungliga Bryssel I-förordningen, och

Danmarksavtalet (i de fall den ursprungliga Bryssel I-förord- ningen tillämpats).

Vissa andra instrument bygger på att förfarandet är kontradiktoriskt redan inledningsvis. En prövning av verkställbarheten inklusive even- tuella vägransgrunder sker alltså i ett och samma förfarande. En

214

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

ansökan om verkställbarhet får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig över ansökan. Detta innebär att en an- sökan om verkställbarhet ska kommuniceras med motparten innan den kan bifallas.

Författningar och andra instrument som föreskriver ett förfarande som sker i ett steg är:

1996 års Haagkonvention,

lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor,

lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter,

sjölagen (1994:1009),

lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden,

lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konven- tionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferen- ser,

lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik,

lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor,

lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område,

lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet,

lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konven- tionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell gods- befordran på väg,

atomansvarighetslagen (1968:45),

lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa ut- ländska domar och beslut angående underhåll till barn,

lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo,

lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, och

215

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Exekvaturförfarande som sker i ett steg

Ett exekvaturförfarande som sker i ett steg är ett tvåpartsförfarande redan från början och innebär att en prövning, inkluderande en pröv- ning av såväl de formella förutsättningarna som eventuella vägrans- grunder, sker – enligt vad som gäller för närvarande – i Svea hovrätt. Hovrättens beslut får överklagas till Högsta domstolen. En ansökan om verkställbarhetsförklaring får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan.

När det gäller exekvaturförfarande som sker i ett steg kommer tingsrätten att ha att pröva såväl de formella förutsättningarna för verkställbarhet som förekomsten av eventuella vägransgrunder i ett och samma förfarande. Föreligger en vägransgrund ska ansökan om verkställbarhet inte bifallas. Ett eventuellt överklagande av tings- rättens beslut kommer alltså att omfatta en prövning av såväl formella förutsättningar för verkställbarhet som, om sådana är aktuella, en prövning av vägransgrunderna.

Exekvaturförfarande som sker i flera steg

Enligt utredningens förslag ska en ansökan om verkställbarhet antingen göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut eller, i vissa fall som rör ett barns person enligt Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention, alla tingsrätter. I dag avgörs såväl den första formella prövningen som ansökan om ändring av en och samma in- stans, låt vara i olika sammansättning. Ett av huvudargumenten för att prövningen i de båda första stegen skulle ske hos Svea hovrätt var att denna domstol redan handlade frågor om exekvatur och att det därmed framstod som rationellt att utnyttja den erfarenhet och kompetens i frågor av aktuellt slag som sedan lång tid upparbetats inom domstolen.3 För att få till stånd en trestegsprövning, där första instans var hovrätt, var det dessutom naturligt att även prövningen i steg två förlades till hovrätten medan överklagande av Svea hov- rätts beslut förlades till Högsta domstolen.

3Se prop. 1991/92:128, s. 134.

216

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

En första fråga att avgöra är hur förfarandet med flera steg ska hanteras vid en överflyttning av exekvaturprövningen till tingsrätt. Olika alternativ skulle kunna övervägas. Ett alternativ skulle kunna vara att låta tingsrätten avgöra den första formella prövningen medan en eventuell ansökan om ändring ska prövas av hovrätten. Så är t.ex. fallet för Norges del såvitt avser 2007 års Luganokonvention. Mot bakgrund av att den första formella prövningen endast innebär en enpartsprövning av summarisk karaktär skulle ett sådant alter- nativ i realiteten innebära att den verkliga prövningen av verkställ- barheten låg kvar i hovrätten. Den reella prövningen av verkställ- barheten skulle därmed inte flyttas till första instans och alltså inte följa instansordningens princip. Övervägande skäl talar därmed för att inte välja en sådan lösning.

Ett andra alternativ skulle kunna vara att göra åtskillnad i pröv- ningen beroende på vem av borgenären eller gäldenären som har ansökt om ändring. Så har skett t.ex. i Belgien såvitt avser 2007 års Luganokonvention, där handläggningen ska ske vid samma domstol, men endast i de fall då det är gäldenären som har klagat. I flertalet av de instrument som reglerar exekvatur och som gäller i Sverige har dock inte gjorts någon åtskillnad beroende på vem av borgenären eller gäldenären som ansökt om ändring, dock har i vissa fall olika tidsfrister satts upp. Mot bakgrund av att det skapar ett mer sam- manhållet system och att det enligt utredningens uppfattning är lämpligt att samma domstol prövar frågan om ändring oavsett vem som klagat på avgörandet, finner utredningen att en åtskillnad av det slaget inte bör föreslås.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara att låta såväl den första formella prövningen som en eventuellt efterföljande ansökan om ändring avgöras av tingsrätt med en möjlighet att därefter överklaga till hovrätt. En sådan lösning skulle innebära att den reella verk- ställbarhetsprövningen överflyttades och även att instansordningens princip upprätthölls. Mot bakgrund också av att utredningen före- slår att samtliga exekvaturförfaranden, dvs. även de som endast sker i ett steg och där en prövning av eventuella vägransgrunder sker redan från början, ska ges in till tingsrätt kommer tingsrätten att bli behörig att pröva eventuella vägransgrunder i sådana ärenden. En lösning som innebär annat än att tingsrätten ska vara behörig att pröva även en ansökan om ändring i ärenden som föreskriver ett exe- kvaturförfarande i flera steg skulle därmed innebära en inte motiverbar åtskillnad i detta hänseende. Utredningen anser att övervägande skäl talar för en lösning som innebär att tingsrätten ska vara behörig

217

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

att pröva såväl den första formella prövningen som en eventuell efterföljande ansökan om ändring. Frågan om vilka utfyllnadsregler tingsrätten ska tillämpa vid exekvaturprövningen behandlas i av- snitt 7.2.6.

7.2.5Domförhet i tingsrätt

Förslag: Vid beslut med anledning av en ansökan om att ett ut- ländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige ska tingsrätten, i ett exekvaturförfarande som föreskriver flera steg, vara domför med en lagfaren domare.

Vid beslut med anledning av en ansökan om ändring eller vid beslut med anledning av en ansökan om verkställbarhet i ett exe- kvaturförfarande som föreskriver ett steg, ska tingsrätten vara domför med en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får dock tingsrätten i dessa fall bestå av tre lagfarna domare.

En domare som prövat en ansökan om verkställbarhet om att ett utländsk avgörande ska erkännas eller förklaras vara verk- ställbart i Sverige i ett exekvaturförfarande som föreskriver flera steg, får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av be- slutet.

Mot bakgrund av utredningens förslag att låta tingsrätten vara be- hörig att pröva såväl den första formella prövningen som ansökan om ändring i ett exekvaturförfarande som föreskriver flera steg upp- kommer frågan om hur detta förfarande ska hanteras i tingsrätten. Vidare uppkommer frågan hur prövningen av verkställbarheten i ett exekvaturförfarande som föreskriver ett steg ska hanteras. Även i dessa frågor kan olika alternativ övervägas.

Exekvaturförfarande som sker i flera steg

Vid Svea hovrätt görs i dag den första formella prövningen, i ett exekvaturförfarande som föreskriver flera steg, av en lagfaren domare. Någon möjlighet för Svea hovrätt att handlägga ärendet i denna del i kollegial sammansättning föreligger inte. För det fall en ansökan om ändring kommer in avgörs ärendet av hovrätten med tre lagfarna domare, vilket är den normala sammansättningen vid hovrätten. Den

218

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

domare som prövat ansökan i det inledande skedet får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet. Ett exekvaturför- farande som sker i ett steg avgörs i hovrätten på vanligt sätt i kollegial sammansättning.

En grundläggande domförhetsregel för handläggning vid tingsrätt är att tingsrätten ska bestå av en lagfaren domare, såvida inte annat är föreskrivet (se 1 kap. 3 § RB; se även 3 § ärendelagen). Regeln avser både förberedande handläggning och avgörande av mål. Regeln är obligatorisk vilket innebär att det inte är tillåtet med en starkare sammansättning, om det inte är särskilt föreskrivet.4

När det gäller ett exekvaturförfarande som sker i flera steg är det utredningens uppfattning att den första formella prövningen bör kunna göras av en lagfaren domare i tingsrätt. I detta skede är det endast frågan om ett enpartsförfarande av summarisk karaktär där verkställbarhetsfrågan avgörs på grundval av de handlingar sökanden åberopar och på om de formella förutsättningarna i övrigt är upp- fyllda. Mot denna bakgrund finns inte skäl att föreskriva undantag från den i tingsrätt grundläggande domförhetsregeln. Den inledande prövningen ska således göras av en lagfaren domare.

Frågan är då hur en ansökan om ändring ska hanteras. Att dom- stolen har en väl avvägd sammansättning är naturligtvis av stor vikt för avgörandets kvalitet. Sammansättningsreglerna har utformats med hänsyn till de krav som olika mål och ärenden ställer på dom- stolens ledamöter. Intresset av hushållning med det offentligas re- surser ställer anspråk på att enklare mål inte tar fler domare i anspråk än som krävs. Ett alternativ som kan vara aktuellt i detta fall är att låta tingsrättens grundläggande domförhetsregel om att ärendet ska avgöras av en lagfaren domare gälla och att en ansökan om ändring således ska avgöras av en lagfaren domare. Ett annat alternativ kan vara att särskilt föreskriva att beslut med anledning av en ansökan om ändring alltid ska fattas av tre lagfarna domare. Ytterligare ett alternativ kan vara att låta tingsrättens grundläggande domförhets- regel om att ärendet ska avgöras av en lagfaren domare gälla som huvudregel men föreskriva att om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, tingsrätten får bestå av tre lag- farna domare.

I första hand är naturligtvis målets beskaffenhet avgörande för om det är tillräckligt med en enda domare. Generellt kan sägas att flerdomarsammansättningen förbehålls de mest komplicerade målen.5

4Se prop. 1988/89:95 s. 75.

5Se t.ex. prop. 1988/89:95.

219

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

Mål med t.ex. omfattande muntlig bevisning bör avgöras av flera domare. Om det förekommer svåra rättsfrågor bör det i regel också föranleda att flera domare deltar. I mål som typiskt sett innehåller juridiskt komplicerade frågor har det redan i första instans ansetts föreligga ett behov av flera juristdomare än en. Stundtals kan ett skäl för att målet bör bedömas av flera domare också vara att det är så omfattande att det blir svårt för en person att ensam behärska materialet.

I förevarande fall är det fråga om prövning med anledning av en ansökan om ändring av ett verkställbarhetsbeslut. Av avsnitt 3.2.1 framgår att en sådan prövning aktualiseras i knappt 40 ärenden per år. Den prövning som ska göras gäller förekomsten av vägransgrun- der, t.ex. om domen meddelats mot en utebliven svarande och stäm- ningsansökan inte delgetts på visst sätt. Frågan om vägransgrunder föreligger kan i de allra flesta fall avgöras utan större svårigheter. Någon omprövning i sak ska inte göras och någon bevisning av större omfattning att ta del av torde inte heller komma i fråga i de allra flesta fall. De flesta påståenden om att det finns en vägransgrund får därför anses vara sådana att de normalt sett kan avgöras av en domare. I vissa fall kan det dock bli fråga om mycket komplicerade frågor och svårbedömda situationer, t.ex. vid påstående om ofören- liga domar eller när komplicerade rättskraftsfrågor aktualiseras. Det kan inte heller uteslutas att bevisning av viss omfattning åberopas såvitt avser sådana mer svårbedömda frågor. Det kan alltså finnas fall där det finns behov av en prövning även i första instans av flera lagfarna domare.

Mot denna bakgrund finner utredningen att det mest lämpliga är att föreskriva att tingsrättens grundläggande domförhetsregel, dvs. att prövningen ska göras av en lagfaren domare, ska gälla även såvitt avser prövningen av ansökan om ändring. En möjlighet bör dock finnas, för de fall ärendets beskaffenhet kräver det, att pröva frågan i flerdomarsammansättning, dvs. med tre lagfarna domare. En sådan regel skulle så långt möjligt säkra avgörandets kvalitet samtidigt som hänsyn tas till såväl de krav som olika mål och ärenden ställer på domstolens ledamöter som intresset av hushållning med det offent- ligas resurser. Att särskilt föreskriva vilka vägransgrunder som ska avgöras på vilket sätt torde inte vara lämpligt. Det är tingsrätten själv som har att bedöma huruvida ärendet är av sådan beskaffenhet att det bör avgöras av tre domare. Parterna bör inte ges något av- görande inflytande över denna fråga, men en part kan självklart framföra sin synpunkt på sammansättningen.

220

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

En bestämmelse med det nu beskrivna innehållet finns i 3 § ärende- lagen. Mot bakgrund av att utredningen nedan (avsnitt 7.2.6) före- slår att ärendelagens regler, i de delar det enskilda instrumentet inte säger annat, ska vara tillämplig vid beslut med anledning av en an- sökan om ändring behövs ingen särskild bestämmelse om domstolens sammansättning. Eftersom det inte finns några regler om hur sam- mansättningen ska se ut vid prövningen av en ansökan om ändring i de olika instrumenten kommer ärendelagens bestämmelse om sam- mansättningen att bli tillämplig på dessa ärenden.

Exekvaturförfarande som sker i ett steg

När det gäller exekvaturärenden som sker i ett steg bör motsva- rande gälla som för prövningen av en ansökan om ändring. Även en prövning i dessa fall ska alltså som huvudregel göras av en lagfaren domare, såvida det inte finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet. I sist nämnda fall får tingsrätten alltså bestå av tre lagfarna domare.

Jäv

Det förhållandet att exekvaturprövningen, såvitt avser ett exekvatur- förfarande i flera steg, för närvarande ligger hos Svea hovrätt både när det gäller det första och det andra skedet har aktualiserat frågan om jäv.

Enligt nuvarande lagstiftning får den domare som svarat för den första inledande formella prövningen inte delta i prövningen av en ansökan om ändring. Med anledning av att utredningen föreslagit att såväl den första formella prövningen vid en ansökan om verkställ- barhet som en ansökan om ändring även fortsättningsvis ska prövas i samma instans aktualiseras även här frågan om jäv, dvs. frågan om den domare som utfört den inledande formella prövningen ska få delta i prövningen avseende en ansökan om ändring.

Som skäl för jävbestämmelsen i nuvarande lagstiftning har angetts att om en ansökan om verkställbarhet avslagits redan vid den in- ledande prövningen, kan det kan ligga nära till hands att en sökande utgår från att den domare som fattat beslutet har sin uppfattning klar inför den nya prövningen.6 Argumentet äger sin giltighet även

6 Se t.ex. prop. 1991/92:128, s. 143 f.

221

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

när motsvarande prövningar ska ske i tingsrätten. Mot bakgrund också av att en ansökan om ändring, enligt förslaget, som huvudregel ska avgöras av en lagfaren domare kan argumentet anses än starkare. Utredningen föreslår således att det även fortsättningsvis ska finnas en bestämmelse om jäv som innebär att den domare som utfört den inledande prövningen inte ska få handlägga och besluta i ärendet avseende en ansökan om ändring.

7.2.6Regler för exekvaturförfarandet

Förslag: Vid handläggningen i tingsrätten av en ansökan om ändring av ett beslut om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas, om inte annat följer av den aktuella kompletterings- eller inkorporeringslagen eller av det bakom- liggande instrumentet. Motsvarande ska gälla vid handläggningen i tingsrätten av en ansökan om verkställbarhet i ett exekvaturför- farande som sker i ett steg.

Bedömning: Några ytterligare kompletterande bestämmelser om förfarandet avseende den första formella prövningen i ett exe- kvaturförfarande som sker i flera steg, utöver de som redan finns i den aktuella kompletterings- eller inkorporeringslagen och i det särskilda bakomliggande instrumentet, föreslås inte.

Utgångspunkten är att bestämmelser i unionsrättsliga och internatio- nella instrument har företräde framför motsvarande bestämmelser i nationell rätt. Gemensamt för de unionsrättsliga och internationella instrument som är aktuella är att de reglerar vissa frågor uttöm- mande medan de i andra frågor hänvisar till nationell rätt. Åtskilliga processuella frågor har lämnats utanför dessa instruments regle- ringar.

I de lagar som kompletterar eller inkorporerar olika unionsrätts- liga och internationella instrument finns endast ett fåtal regler om hur den inledande formella prövningen i ett förfarande som före- skriver flera steg ska gå till. Den reglering som finns avser pröv- ningen av en ansökan om ändring. Det anges bl.a. att Svea hovrätt, vid handläggningen av ansökan om ändring av ett beslut om verk- ställbarhet, ska tillämpa 52 kap. rättegångsbalken om överklagande

222

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

av en tingsrätts beslut, om inte annat följer av det aktuella inter- nationella instrumentet. I flera av de nationella bestämmelser som föreskriver ett exekvaturförfarande i ett steg anges inget särskilt regel- verk som ska tillämpas vid prövningen, utan vissa bestämmelser om prövningen anges direkt i lagtexten. I många fall tillämpar Svea hovrätt i dessa fall relevanta bestämmelser i rättegångsbalken analogt.

Som redogjorts för ovan föreslår utredningen att exekvaturpröv- ningen ska göras av tingsrätt som första instans. Frågan är vilket nationellt regelverk tingsrätten ska tillämpa för komplettering av de olika instrument som föreskriver ett exekvaturförfarande. På samma sätt som när det gäller prövningen av vägransgrunderna enligt den nya Bryssel I-förordningen står valet närmast mellan bestämmel- serna i rättegångsbalken och ärendelagen. Även här måste hänsyn tas till att exekvaturförfarandet i vissa fall sker i ett förfarande i flera steg och i vissa fall i ett förfarande i ett steg.

Exekvaturförfarande som sker i flera steg – den inledande formella prövningen

När det gäller den inledande formella prövningen i ett exekvatur- förfarande som sker i flera steg kan följande synpunkter anläggas. Den inledande prövningen avser ett summariskt enpartsförfarande. Varken ärendelagens eller rättegångsbalkens bestämmelser passar särskilt väl för ett sådant förfarande. I de lagar som i dag komplet- terar eller inkorporerar olika unionsrättsliga- eller internationella instrument finns ett fåtal bestämmelser som avser förfarandet, t.ex. finns i en del fall anvisningar för vilka handlingar som ska ges in med anledning av en ansökan om verkställbarhet. Skälet härtill är bl.a. att det i de bakomliggande instrumenten finns bestämmelser som reglerar motsvarande frågor. Erfarenheten har visat att de be- stämmelser som finns i dag fungerar väl och behov av ytterligare kompletterande bestämmelser föreligger inte. Det finns därför inte skäl att i nuläget föreslå några ytterligare kompletterande bestäm- melser för förfarandet vid det inledande skedet av exekvaturpröv- ningen.

223

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

Exekvaturförfarande som sker i flera steg – ansökan om ändring

När det gäller förfarandet vid ansökan om ändring kan andra syn- punkter göra sig gällande. Här rör det sig om ett tvåpartsförfarande, som till viss del regleras av bestämmelser i de bakomliggande in- strumenten. I de delar de bakomliggande instrumenten inte innehåller bestämmelser ska nationella rättsregler tillämpas.

Enligt utredningens mening ligger det närmast till hands att falla tillbaka på ärendelagens regler, som är passande för en prövning av ifrågavarande slag i första instans. Utredningen har föreslagit att ärendelagen ska komplettera prövningen av vägransgrunderna enligt den nya Bryssel I-förordningen. Det är även av detta skäl lämpligt att ärendelagen kompletterar prövningen av ansökan om ändring enligt här aktuella instrument. Även i övrigt förefaller ärendelagen vara den lag som bäst tillgodoser de krav som ställs på en prövning av en ansökan om ändring. Ärendelagen utgår från ett skriftligt för- farande och ger utrymme för ett i det konkreta fallet mindre form- bundet förfarande.

Mot den angivna bakgrunden talar övervägande skäl för att ärende- lagen bör tillämpas även vid prövningen av en ansökan om ändring. En hänvisning till ärendelagens bestämmelser bör därför tas in i de kompletterings- och inkorporeringslagar som föreskriver ett exe- kvaturförfarande som sker i flera steg.

Exekvaturförfarande som sker i ett steg

I de fall det föreskrivs ett exekvaturförfarande i ett steg torde, på samma sätt som vid ansökan om ändring, bestämmelserna i ärende- lagen kunna tillämpas för utfyllnad, i de fall den särskilda lagen eller det bakomliggande instrumentet inte innehåller en reglering av mot- svarande fråga. En bestämmelse härom bör tas in i respektive lag.

När ska ärendelagen inte tillämpas?

Enligt de allra flesta instrument som föreskriver en verkställbar- hetsprövning ska nationella förfaranderegler tillämpas endast om inte annat följer av det aktuella instrumentet. Detta innebär att ärendelagen inte ska tillämpas om det aktuella instrumentet inne- håller en reglering av en fråga som även finns i ärendelagen. För en redogörelse över vilka bestämmelser som har företräde framför

224

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

nationella bestämmelser i dessa avseenden hänvisas till de förarbeten som behandlar det aktuella bakomliggande instrumentet. Generellt kan dock sägas att de flesta av de unionsrättsliga och internationella instrument som är aktuella här innehåller egna bestämmelser om när ett ärende får inhiberas eller under vilka förutsättningar det får vilandeförklaras. Det finns t.ex. i artikel 23.10 i 2007 års Haag- konvention en bestämmelse om inhibition, vilken således äger före- träde framför 26 § ärendelagen.

7.2.7Överklagande

Förslag: Överklagande av ett avgörande som meddelas med an- ledning av att ändring har sökts eller överklagande av ett beslut om verkställbarhetsförklaring prövas av hovrätt. Hovrättens beslut överklagas till Högsta domstolen. För att hovrätten och Högsta domstolen ska pröva ett överklagande krävs, i enlighet med bestämmelserna i ärendelagen, prövningstillstånd.

Av samtliga instrument som föreskriver en exekvaturprövning följer att ett avgörande som meddelats med anledning av att ändring har sökts (i exekvaturförfaranden som sker i flera steg) liksom beslut om verkställbarhetsförklaring (i exekvaturförfaranden som sker i ett steg) ska få överklagas.

Mot bakgrund av att utredningen föreslår att ärendelagen ska vara tillämplig vid rättens handläggning av ansökan om verkställ- barhet kommer den lagens bestämmelser om överklagande att bli tillämpliga, såvida inte annat förordnas särskilt eller anges i de aktuella kompletterings- eller inkorporeringslagarna eller i det särskilda bakomliggande instrumentet.

Enligt ärendelagen får ett beslut överklagas av den som beslutet rör, om det har gått honom eller henne emot (36 § ärendelagen). Av 38 § ärendelagen följer att ett överklagande ska vara skriftligt och att det ska ha kommit in till den domstol som meddelat avgörandet inom tre veckor från dagen för beslutet. I de fall någon tidsfrist inte sätts upp i den kompletterande eller inkorporerande lagen eller i det särskilda instrumentet kommer alltså tidsfristen om tre veckor i 38 § ärendelagen att bli tillämplig.

Enligt ärendelagen krävs prövningstillstånd för överklagande till såväl hovrätten (39 § ärendelagen) som Högsta domstolen (40 §

225

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

ärendelagen). Det finns inga skäl att avvika från kravet på pröv- ningstillstånd i nu aktuella fall. Tvärtom talar det krav på skyndsamhet som gäller för de allra flesta för utredningen aktuella instrument för att krav på prövningstillstånd ska gälla.

Kravet på skyndsamhet har också betydelse för hur många instanser överklagande bör få ske till.

Som framgått av avsnitt 7.2.2 och avsnitt 7.2.3 föreslår utred- ningen att en ansökan om verkställbarhet antingen ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Krono- fogdemyndighetens beslut, vilka för närvarande utgör 24 stycken, eller, när det gäller vissa fall enligt Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention, alla tingsrätter. Om inga särskilda bestäm- melser föreslås kommer landets samtliga hovrätter att bli behöriga att pröva ett överklagande av ett beslut om verkställbarhet.

För flertalet typer av mål finns det en möjlighet till prövning i tre domstolsinstanser. För vissa måltyper är dock instanskedjan kortare, t.ex. miljö- och hyresmål. I dessa mål är Svea hovrätt riks- täckande överprövningsinstans.

En förkortad instanskedja leder till snabbare slutliga avgöran- den. Det är således en i och för sig verksam åtgärd för att uppnå särskild skyndsamhet. En sådan åtgärd skulle kunna diskuteras i förevarande fall där skyndsamhet är av vikt. Ett sätt att uppnå en kortare instanskedja i de nu aktuella ärendena skulle kunna vara att inte medge överklagande till Högsta domstolen och låta en hovrätt vara ensam slutinstans, eventuellt med s.k. ventil.

Enligt betänkandet Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44), bör en förkortad instanskedja dock användas endast när ett behov av särskild skyndsamhet inte kan mötas på något annat sätt. Om det för någon måltyp är nödvändigt att förkorta instanskedjan, är överklagandeförbud med ventil och i vissa fall språngrevision att föredra framför att inleda prövningen i hovrätt eller kammarrätt eller att göra hovrätt eller kammarrätt till slutinstans. I betänkandet anges vidare att tidsvinsten vidare får ställas mot de negativa effekter som uppstår när instanskedjan kortas. En åtgärd som medför att instanskedjan förkortas innebär nämligen, enligt betänkandet, en tydlig risk för försämrad rättssäkerhet eller prejudikatbildning eller i värsta fall både och. Enligt betänkandet kan det mot den bakgrunden sättas i fråga om en förkortad instanskedja över huvud taget är en godtagbar åtgärd för att förkorta handlägg- ningstiden; en förkortad instanskedja bör i vart fall användas som

226

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

ett sista alternativ, dvs. endast när ett behov av särskild skyndsam- het inte kan mötas på något annat sätt.

De unionsrättsliga och internationella instrument som är aktuella för utredningen ställer, som ovan angetts, krav på skyndsamhet. Det kan dock konstateras att det inte kan sägas att de ställer krav på extra stor skyndsamhet.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen inte någon särreglering, i form av en förkortad instanskedja, i förhållande till ärendelagens bestämmelser om överklagande. Samtliga hovrätter bör således vara behöriga att pröva ett överklagande av ett beslut om verkställbar- het. Beslut från hovrätten överklagas till Högsta domstolen. Behovet av skyndsamhet bör kunna tillgodoses genom kravet på prövnings- tillstånd till såväl hovrätt som Högsta domstolen.

7.3Verkställighetslagen

Bedömning: Någon ändring av bestämmelserna om behörighet i verkställighetslagen bör inte ske.

Lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. (verkställighetslagen) bygger på den i Luxemburg den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkän- nande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (1980 års Europarådskonven- tion) och den i Haag den 25 oktober 1980 dagtecknade konven- tionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980 års Haagkonvention). I lagen finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden hänförliga till någon av ovan nämnda konventioner.

En ansökan om verkställighet av ett avgörande hänförligt till 1980 års Europarådskonvention görs till tingsrätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Om en annan tingsrätt handlägger ett mål mellan samma parter om vårdnaden, boendet eller umgänget, får verkställighet också sökas hos den tingsrätten. Om det inte finns någon annan behörig domstol, tas frågan om verkställighet upp av Stockholms tingsrätt. En ansökan om överflyttning av barn och om verkställighet av ett sådant beslut enligt 1980 års Haagkonvention om överflyttning av barn görs hos Stockholms tingsrätt.

227

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

SOU 2013:63

Med anledning av utredningens överväganden av behörig domstol när det gäller exekvaturprövningen generellt och i fråga om pröv- ning av vägransgrunder enligt unionsrättsliga och internationella instrument finns anledning att överväga bestämmelserna om vilken tingsrätt som ska vara behörig i nu aktuella ärenden.

När det gäller avgöranden enligt 1980 års Europarådskonvention prövas verkställigheten, som huvudregel, av den tingsrätt där barnet har hemvist. Utgångspunkten för regleringen har varit att prövningen ska ske vid den domstol som finns närmast barnet och att det för både parter och domstol är enklast om man ansluter till vad som gäller för mål om vårdnad, boende och umgänge.7 Vidare har angetts att verkställigheten i de flesta fall därmed kommer att handläggas av samma domstol som avgjort frågan i sak. För att ge möjlighet till samordning är det också möjligt att söka verkställighet hos en tings- rätt där det pågår ett mål mellan samma parter om barnets vårdnad, boende eller umgänge. I de fall en ansökan om verkställighet rör ett barn som inte har hemvist i Sverige är, på samma sätt som gäller för vårdnadsmål, Stockholms tingsrätt reservforum. Som skäl för detta har angetts att det rör sig om relativt få fall, där både enskilda och myndigheter kan ha fördel av en sådan enkel ordning.8

Utredningen har föreslagit att de domstolar som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut ska vara behöriga att handlägga en ansökan om verkställbarhet (se avsnitt 7.2.2). Intresset av enhetlighet, dvs. att samma tingsrätter är behöriga såvitt avser samtlig exekvatur, kan tala för att även ären- den enligt verkställighetslagen skulle handläggas av dessa domstolar. En sådan ordning skulle skapa ett väl sammanhållet system för verk- ställbarhet av utländska avgöranden och underlätta för utländska subjekt i Sverige eftersom ärenden med internationell anknytning i angivna avseenden skulle handläggas av samma domstolar, oavsett om ärendet gäller t.ex. en prövning av vägransgrunder enligt den nya Bryssel I-förordningen eller ansökan om verkställbarhet enligt något annat instrument.

I denna del gör dock utredningen följande överväganden. Pröv- ningen av verkställbarheten enligt verkställighetslagen görs inom ramen för prövningen av om verkställighet av avgörandet ska få ske eller inte. Det är alltså inte fråga om någon från verkställigheten fristående prövning av verkställbarheten. En första förutsättning för att verkställighet ska få ske är naturligtvis att avgörandet får verk-

7Se t.ex. prop. 2005/06:99 s. 72 f.

8Se prop. 2005/06:99 s. 73.

228

SOU 2013:63

Generellt överflyttande av exekvaturprövning

ställas i Sverige. Därefter ska domstolen göra en prövning av själva verkställigheten där olika hänsyn ska tas, t.ex. om vad som är bäst för barnet. Mot denna bakgrund är det lämpligt att prövningen en- ligt verkställighetslagen sker vid en tingsrätt nära barnet och vid den tingsrätt som kan komma att pröva (eller prövar) frågan om vård- nad, boende och umgänge. Att en prövning enligt 1980 års Europa- rådskonvention även fortsättningsvis ska handläggas av i första hand den tingsrätt där barnet har sitt hemvist ligger också i linje med vad utredningen föreslagit för vissa avgöranden enligt Bryssel II-för- ordningen och för visa avgöranden enligt 1996 års Haagkonvention.

Mot denna bakgrund, och mot bakgrund av de skäl som anförts i tidigare lagstiftningsarbeten, ansluter sig utredningen till de skäl som angetts i dessa och gör i denna del ingen annan bedömning (se prop. 2005/06:99). En prövning enligt 1980 års Europarådskonven- tion ska alltså även fortsättningsvis handläggas av i första hand den tingsrätt där barnet har sitt hemvist. Närheten till barnet är i dessa fall det överskuggande intresset vilket får överväga de eventuella nackdelar som det kan innebära att viss verkställbarhet prövas av olika domstolar. Som ovan angetts är det i dessa fall inte heller frågan om någon från verkställigheten fristående verkställbarhetsprövning, vilket är fallet enligt de övriga instrument som behandlas under av- snitt 7. Någon ändring beträffande behörigheten att pröva verk- ställighet enligt konventionen föreslås således inte.

Ärenden enligt 1980 års Haagkonvention handlar om överflyttning av olovligt bortförda eller kvarhållna barn till hemvistlandet. Det är alltså inte fråga om erkännande eller verkställighet av utländska av- göranden. Någon ändring av behörig domstol för prövningen av ärenden enligt denna Haagkonvention bör inte göras. Dessa ärenden bör även fortsättningsvis prövas av Stockholms tingsrätt.

229

8 Lagtekniska frågor

Förslag: De kompletterande bestämmelserna till den nya Bryssel I-förordningen bör tas in i en ny lag tillsammans med kompletterande bestämmelser till Brysselkonventionen, 1988 års Luganokonvention, 2007 års Luganokonvention, förordningen om den europeiska exekutionstiteln och Danmarksavtalet.

Kompletterande bestämmelser till den ursprungliga Bryssel I-förord- ningen finns i dag i lagen (2006:74) med kompletterande bestäm- melser om domstols behörighet och om erkännande och internatio- nell verkställighet av vissa avgöranden (2006 års lag).

Mot bakgrund av att det varit önskvärt att de bestämmelser som kompletterar internationella instrument om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av privaträttsliga avgöranden så långt möjligt samlas i en lag, omfattar 2006 års lag även komplet- terande bestämmelser till Brysselkonventionen, 2007 års Lugano- konvention, förordningen om den europeiska exekutionstiteln och Danmarksavtalet. Som skäl för att samla de kompletterande regler- na i en lag har angetts att enhetliga regler om handläggningen i en gemensam lag ökar överskådligheten och underlättar för tillämparna.1 Mot den bakgrunden är det lämpligt att en ny kompletteringslag även fortsättningsvis ska innehålla kompletterande regler till angivna instrument och till den nya Bryssel I-förordningen.

I utredningens uppdrag ingår att överväga ett överflyttande av exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tingsrätt. Den nuvarande kompletteringslagen, 2006 års lag, innehåller till stor del komplet- terande bestämmelser hänförliga till exekvaurförfarandet vid Svea hovrätt och det är lämpligt att lagen även fortsättningsvis innehåller regler om exekvaturförfarande.

1 Se t.ex. prop. 2005/06:48.

231

Lagtekniska frågor

SOU 2013:63

Ett överflyttande av exekvaturprövningen och behovet av nya kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen kommer att innebära omfattande ändringar av den nuvarande kom- pletteringslagen. Mot denna bakgrund bör den nuvarande lagen upphävas och ersättas av en ny lag. Lagen bör, på samma sätt som den nuvarande, ha en sådan utformning att det är möjligt att i fram- tiden låta lagen omfatta även andra internationella instrument.

I artikel 66.2 i den nya Bryssel I-förordningen anges att, utan hinder av artikel 80, ska den ursprungliga Bryssel I-förordningen tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaran- den som har inletts, officiella handlingar som har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari 2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för den förordningen. Detta innebär att svenska myndigheter och domstolar, i vart fall under en övergångsperiod, kommer att hantera avgöranden enligt såväl den ursprungliga som den nya Bryssel I-förordningen. Mot bakgrund av att utredningen föreslagit att exekvaturprövningen överflyttas från Svea hovrätt till tingsrätt är det önskvärt att även kvarvarande exekvaturprövning enligt den ursprungliga Bryssel I-förordningen överflyttas. För att inget tvivel ska uppstå om hur avgöranden enligt den ursprungliga Bryssel I-förordningen ska hanteras är det lämpligt att i den av utredningen föreslagna nya kompletteringslagen föreskriva att den lagen ska gälla även för kvarvarande avgöranden enligt den ursprung- liga Bryssel I-förordningen. Av samma skäl och då det förekommer att avgöranden begärs verkställda enligt 1988 års Luganokonvention bör en ny kompletteringslag omfatta även 1988 års Luganokonven- tion.

Förutom kompletterande bestämmelser i lag föranleder den nya Bryssel I-förordningen ändringar i förordningstexter. Även över- flyttandet av exekvaturprövningen föranleder ändringar i förord- ningstexter. Utredningen lämnar inte några förslag på författnings- texter i dessa avseenden, men vill ändå peka på behovet av ändringar.

232

9Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Förslag: De lagändringar som föreslås bör träda i kraft den 10 januari 2015.

Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Bedömning: Det saknas behov av övergångsbestämmelser såvitt avser de kompletterande bestämmelserna till den nya Bryssel I- förordningen.

Den nya Bryssel I-förordningen trädde i kraft den 10 januari 2013 men ska tillämpas först från och med den 10 januari 2015, med undantag för artiklarna 75 och 76, vilka ska tillämpas från och med den 10 januari 2014.

Som redovisats i avsnitt 5.6 innehåller den nya Bryssel I-förord- ningen egna övergångsbestämmelser om hur den ska tillämpas och även bestämmelser om hur den ursprungliga Bryssel I-förordningen ska tillämpas (artikel 66). Enligt artikel 80 upphäver den nya Bryssel I-förordningen sin föregångare och hänvisningar till den ursprungliga förordningen ska anses som hänvisningar till den nya förordningen enligt jämförelsetabellen i bilaga III till den nya för- ordningen. Utredningens förslag till lagändringar hänförliga till den nya Bryssel I-förordningen är antingen ett komplement till eller en direkt konsekvens av den nya Bryssel I-förordningen. Förslagen är av sådan natur att de inte kräver några övergångsbestämmelser.

Mot bakgrund av att den nya Bryssel I-förordningen i huvudsak ska tillämpas redan från den 10 januari 2015 är det lämpligt att det kompletterande regelsystemet börjar tillämpas vid samma tidpunkt.

De ändringar som föreslås med anledning av ett överflyttande av exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tingsrätt bör träda i

233

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

SOU 2013:63

kraft samtidigt som den nya Bryssel I-förordningen. På ärenden som inletts vid Svea hovrätt före ikraftträdandet bör dock äldre bestämmelser tillämpas (dvs. 2006 års lags bestämmelser och de övriga lagar som för närvarande anvisar Svea hovrätt som exekvatur- domstol). Övergångsbestämmelser med detta innehåll föreslås därför.

234

10 Konsekvenser av förslagen

10.1Inledande anmärkningar

Enligt 14–15 a §§ kommittéförordningen (1998:1474) ska varje ut- redning beräkna och redovisa i vad mån dess förslag

påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda,

innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt,

har betydelse för den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, eller

har betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

När det gäller förslag som innebär kostnadsökningar och intäkts- minskningar för det allmänna, dvs. staten, kommuner eller landsting, åligger det utredningen att i sådant fall också föreslå en finansiering.

Utredningens förslag gäller kompletterande regler till en ny EU- förordning, den nya Bryssel I-förordningen. Förordningen ställer krav på att vissa kompletterande regler måste finnas och därför be- gränsas utrymmet för alternativa lösningar. Såvitt utredningen be- dömer överensstämmer den föreslagna regleringen med de skyldig- heter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.

Utredningens förslag innebär vidare nya regler med anledning av att exekvaturförfarandet flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Möjliga alternativa lösningar har redovisats i avsnitt 6.3.5 och av- snitten 7.2.1–7.2.3.

De ekonomiska effekterna av förslagen redovisas i följande av- snitt. I övrigt har förslagen ingen betydelse för de många övriga

235

Konsekvenser av förslagen

SOU 2013:63

angivna intressen, vilka enligt kommittéförordningen ska beaktas i utredningssammanhang.

10.2Ekonomiska konsekvenser

Bedömning: Den nya Bryssel I-förordningen och de föreslagna kompletterande bestämmelserna samt överflyttandet av kvar- varande exekvaturprövning från Svea hovrätt till tingsrätt, be- döms inledningsvis medföra vissa ökade kostnader för det all- männa. Kostnaderna bör kunna rymmas inom berörda myndig- heters befintliga anslagsramar. Förslagen bedöms inte medföra några kostnadsökningar för enskilda eller företag.

Den nya Bryssel I-förordningen och överflyttandet av exekvatur- prövningen kommer sannolikt inte att medföra någon ökning av betydelse med avseende på antalet mål eller ärenden vid allmänna domstolar.

Den nya Bryssel I-förordningen innebär bl.a. att exekvaturpröv- ningen avskaffas. Avgöranden som omfattas av den nya förordningen kommer således att kunna erkännas och verkställas inom EU:s med- lemsstater utan exekvaturförfarande. Detta innebär att avgöranden från andra medlemsstater i EU, vilka i dag kräver exekvaturpröv- ning vid Svea hovrätt, inte kommer att behöva handläggas av hov- rätten som första instans efter det att den nya Bryssel I-förordningen börjat tillämpas. Det innebär att Svea hovrätt i viss utsträckning får minskade kostnader.

Utredningens förslag innebär vidare att avgöranden enligt den nya Bryssel I-förordningen ska ges in direkt till Kronofogdemyndig- heten för verkställighet. Förordningen kan inte väntas innebära någon ökning av betydelse av ärendetillströmningen till Krono- fogdemyndigheten. Myndigheten hanterar redan i dag sådan verk- ställighet efter ett exekvaturförfarande i Svea hovrätt. Det torde inte innebära någon skillnad för myndigheten att avgörandena en- ligt den nya Bryssel I-förordningen i stället blir direkt verkställbara. Viss ökad kostnad för Kronofogdemyndigheten kan eventuellt upp- stå med anledning av bestämmelserna om anpassning. Det kommer dock sannolikt att bli aktuellt i mycket få fall. Eventuella ökade kostnader bedöms kunna rymmas inom befintliga anslagsramar.

236

SOU 2013:63

Konsekvenser av förslagen

Den nya förordningen och överflyttandet av kvarvarande exekvaturärenden medför nya uppgifter för de tingsrätter som enligt förslaget ska handlägga dessa ärenden. Mot bakgrund av att sådana frågor tidigare prövades av Svea hovrätt, torde ordningen vara kostnadsneutral för domstolsväsendet, särskilt mot bakgrund av att antalet ärenden inte kan förväntas öka på något mer påtagligt sätt. Det bör också beaktas att ärendena, enligt utredningens förslag, ska fördelas på 24 tingsrätter eller, när det gäller vissa avgöranden enligt Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention, på alla tingsrätter. Eventuella kostnader för den enskilda tingsrätten torde därför bli högst marginella. Dessa bedöms rymmas inom befintliga anslagsramar.

I den mån den nya Bryssel I-förordningens tillämpning i övrigt, t.ex. kravet på delgivning i fler fall vid Kronofogdemyndigheten och utarbetandet av informationsblad såvitt avser föreslagen under- rättelseskyldighet, kommer att medföra några kostnadsökningar torde även dessa endast bli marginella. Även dessa kostnader be- döms rymmas inom befintliga anslagsramar.

Mot bakgrund av utredningens förslag till sammansättnings- regler vid tingsrätten kan förslaget att flytta exekvaturärendena komma att innebära att fler mål kan avgöras med en domare, vilket i sig torde bli kostnadsbesparande. I den mån det genom de nya bestämmelserna inledningsvis uppstår ökade kostnader bedöms dessa rymmas inom befintliga anslagsramar.

Utredningen föreslår att den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut ska vara behörig att pröva såväl vägransgrunder enligt den nya Bryssel I- förordningen som kvarvarande exekvaturärenden i flertalet fall. I de fall svaranden inte har hemvist i Sverige föreskrivs i 17 kap. 1 § andra stycket UF, att beslut i dessa fall får överklagas till Nacka tingsrätt. Det kan förutsättas att ett flertal av nu aktuella ärenden kan komma att beröra svaranden som inte har hemvist i Sverige. Nacka tingsrätt kan därför, i vart fall på sikt, komma att få en ökad ärendetillströmning. I vilken utsträckning så kan komma att ske går emellertid inte att förutse. Det kan vara lämpligt att konsekvenserna följs upp sedan de nya reglerna varit i kraft en tid. Några dramatiska förändringar på kortare sikt kan emellertid inte förutses.

Såväl ikraftträdandet av den nya Bryssel I-förordningen som överflyttningen av exekvaturen kommer initialt att medföra ett informations- och utbildningsbehov, framförallt i förhållande till de domstolar och myndigheter som framöver ska hantera dessa

237

Konsekvenser av förslagen

SOU 2013:63

ärenden. Information och utbildning med avseende på ny lagstift- ning är uppgifter som svenska myndigheter kontinuerligt arbetar med. Informations- och utbildningsbehovet bedöms därför kunna rymmas inom ramen för berörda domstolars och myndigheters be- fintliga budgetanslag.

Sammantaget bedömer utredningen att den nya Bryssel I-för- ordningen och överflyttningen av exekvaturen inledningsvis kan komma att medföra vissa ökade kostnader för det allmänna. Kost- naderna bör dock rymmas inom berörda myndigheters befintliga anslagsramar.

Förslagen bedöms inte medföra några negativa kostnadskonse- kvenser för enskilda eller företag.

238

11 Författningskommentar

11.1Förslaget till lag (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

Lagen är ny och innehåller kompletterande bestämmelser till såväl den nya som den ursprungliga Bryssel I-förordningen, Brysselkon- ventionen, 1988 års Luganokonvention, 2007 års Luganokonven- tion, förordningen om den europeiska exekutionstiteln och Danmarksavtalet. Såvitt avser den ursprungliga Bryssel I-förord- ningen, Brysselkonventionen, 2007 års Luganokonvention och Danmarksavtalet (när den ursprungliga Bryssel I-förordningen är tillämplig) har bestämmelserna om var en ansökan om att ett ut- ländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige ska ges in, liksom vilka handläggningsregler som ska tillämpas vid exekvaturprövningen, ändrats. Ändringarna är för- anledda av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hov- rätt till tingsrätt. I den nya lagen finns också bestämmelser som kompletterar den nya Bryssel I-förordningen, där inget exekvatur- förfarande föreskrivs.

De kompletterande bestämmelserna till förordningen om den europeiska exekutionstiteln har lyfts oförändrade över från den gällande lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om dom- stols behörighet och om erkännande och internationell verkställig- het av vissa avgöranden (2006 års lag).

Lagen innehåller fyra avsnitt. I det första avsnittet finns vissa inledande bestämmelser. I det andra avsnittet finns regler som rör erkännande och verkställighet enligt den ursprungliga Bryssel I- förordningen, Brysselkonventionen, 1988 års Luganokonvention, 2007 års Luganokonvention och Danmarksavtalet (när den ursprung- liga Bryssel I-förordningen är tillämplig). Det tredje avsnittet inne-

239

Författningskommentar

SOU 2013:63

håller bestämmelser om erkännande och verkställighet enligt för- ordningen om den europeiska exekutionstiteln. Det fjärde avsnittet innehåller de nya kompletterande bestämmelserna som rör erkän- nande och verkställighet enligt den nya Bryssel I-förordningen (vilken inkluderar även avgöranden från Danmark när den nya Bryssel I- förordningen är tillämplig).

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar

1.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område1 (2012 års Bryssel I-förordning),

2.rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privat rättens område2 (2000 års Bryssel I-förordning),

3.konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte till- trädeskonventioner3 (Brysselkonventionen),

4.konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område4 (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 oktober 2007 om dom- stols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område5 (2007 års Luganokonvention)

5.Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar6 (förordningen om den europeiska exekutions- titeln) och

De unionsrättsliga instrument som anges i punkterna 1 och 2 tillämpas, enligt avtal den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemen- skapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om

1EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.

2EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

3EGT C 27, 26.1.1998, s. 1.

4EGT 1988 L 319, 25.11.1988, s. 9.

5EUT L 339, 21.12.2007, s. 3.

6EUT L 143, 30.4.2004, s. 15.

240

SOU 2013:63

Författningskommentar

erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område7 (Danmarksavtalet), i förhållande till Danmark.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel I-förordningen (i lagtexten betecknad 2012 års Bryssel I- förordning), den ursprungliga Bryssel I-förordningen, Brysselkon- ventionen, 1988 års Luganokonvention, 2007 års Luganokonven- tion och förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

Paragrafen motsvarar 1 § i 2006 års lag med vissa skillnader. I en ny punkt 1 har 2012 års Bryssel I-förordning lagts till (jfr prop. 2005:06:48 s. 32 f. och prop. 2001/02:146 s. 45). I punkten 4 finns, för att undvika oklarheter om vad som gäller, en uttrycklig hänvis- ning till 1988 års Luganokonvention. Det förekommer att avgöran- den begärs verkställda som omfattas av den tidigare Lugano- konventionen.

Av ett nytt andra stycke framgår att lagen omfattar Danmarks- avtalet. Avtalet gäller såväl avgöranden enligt den ursprungliga som den nya Bryssel I-förordningen, i andra stycket hänvisas därför till både punkten 1 och 2, dvs. både den ursprungliga och den nya Bryssel I-förordningen.

Den nya lagen omfattar även avgöranden hänförliga till den ursprungliga Bryssel I-förordningen. Övergångsbestämmelserna till den nya förordningen innebär att den ursprungliga förordningen kommer att behöva tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts, officiella handlingar som har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari 2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för den ursprungliga förordningen (se artiklarna 66.2 och 80 i den nya Bryssel I- förordningen).

Reservforum

2 § Om det finns svensk domsrätt enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § och annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

7 EUT L 299, 16.11.2005, s. 62.

241

Författningskommentar

SOU 2013:63

Paragrafen reglerar situationer när reglerna om domstols behörighet i unionsrättsakterna och de internationella instrumenten som anges i 1 § leder till att ett mål ska tas upp i Sverige, men svenska interna forumregler inte anvisar någon behörig domstol. Den överensstäm- mer helt med 2 § i 2006 års lag men omfattar nu, genom hänvis- ningen till första paragrafen, även den nya Bryssel I-förordningen (jfr prop. 2005/06:48 s. 33 och prop. 2001/02:146 s. 45; se även prop. 2005/06:200, s. 170).

Särskild vägransgrund

3 § Om en ansökan görs enligt en unionsrättsakt eller ett internatio- nellt instrument som avses i 1 § 1–4 ska ett avgörande som rör ett civilrättsligt anspråk inte erkännas eller verkställas i Sverige, om det har meddelats i en annan stat inom ramen för ett brottmål som avser ett icke uppsåtligt brott mot någon som

1.varken har hemvist eller är medborgare i den staten,

2.inte har följt ett föreläggande om personlig inställelse, och

3.inte har haft tillfälle att svara i målet.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att vissa slags avgöranden inte får erkännas eller verkställas i Sverige. Den överensstämmer i sak med 3 § i 2006 års lag, men omfattar nu även den nya Bryssel I- förordningen (jfr prop. 2005/06:48 s. 33 f. och prop. 2001/02:146 s. 46 f.). Liksom tidigare omfattar paragrafen inte förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

Erkännande och verkställighet enligt instrumenten i 1 § 2–4

Exekvaturförfarande

4 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 ska göras hos den tings- rätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Paragrafen saknar motsvarighet i 2006 års lag och innebär att be- hörig domstol att handlägga en ansökan om att få fastställt att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i

242

SOU 2013:63

Författningskommentar

Sverige enligt den ursprungliga Bryssel I-förordningen (vilket inkluderar även Danmarksavtalet i de fall den ursprungliga förord- ningen är tillämplig), Brysselkonventionen, 1988 års Lugano- konvention eller 2007 års Luganokonvention, är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Krono- fogdemyndighetens beslut. Behörig tingsrätt är, enligt 18 kap. 1 § UB, den tingsrätt regeringen föreskriver med hänsyn till var svaran- den har sitt hemvist. I 17 kap. 1 § UF anges vilka tingsrätter som prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, för när- varande 24 tingsrätter. Avgörande för behörigheten är i vilket län (eller tidigare län) svaranden har sitt hemvist. Om svaranden inte har hemvist i Sverige överklagas Kronofogdemyndighetens beslut, enligt 17 kap. 1 § andra stycket UF, hos Nacka tingsrätt. Generellt kan sägas att det är tingsrätten i länets residensstad som är behörig, dock gäller detta t.ex. inte för Stockholms län, där Nacka tingsrätt anges som behörig tingsrätt. Med svaranden avses den som blir motpart i ett verkställighetsärende vid Kronofogdemyndigheten avseende det avgörande som är föremål för verkställbarhetspröv- ningen, dvs. den förpliktade enligt avgörandet.

Bestämmelsen föranleds av att exekvaturprövningen generellt har flyttats från Svea hovrätt till tingsrätt. Överväganden med an- ledning av ett överflyttande av exekvaturen finns i avsnitten 7.2.1– 7.2.3.

5 § Vid handläggningen av en ansökan om ändring av ett beslut om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställ- bart i Sverige enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instru- ment som avses i 1 § 2–4 tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4.

Paragrafen innehåller kompletterande regler om prövningen av en ansökan om ändring av ett beslut som har meddelats vid den in- ledande, formella, prövningen. Bestämmelser om prövningen i det

243

Författningskommentar

SOU 2013:63

andra skedet finns i artiklarna 36, 37.1 och 40 i Brysselkonven- tionen och i artikel 43 i 2007 års Luganokonventon och i den ursprungliga Bryssel I-förordningen.

Första stycket anger att en ansökan om ändring handläggs enligt bestämmelserna i ärendelagen. I bestämmelsen har markerats att reglerna i ärendelagen inte gäller om annat följer av de angivna instrumenten. Ärendelagen gäller även för handläggningen i hov- rätt och i Högsta domstolen. Hänvisningen till ärendelagen innebär bl.a. att prövningstillstånd krävs vid överklagande av aktuella beslut till såväl hovrätten som till Högsta domstolen. Utredningens över- väganden om överklagande finns i avsnitt 7.2.6 och 7.2.7.

För att närmare avgöra vilka bestämmelser i ärendelagen som kan tillämpas i förhållande till instrumenten hänvisas till konven- tionerna och förordningen och till förarbeten hänförliga till ut- arbetandet av kompletterande bestämmelser till dessa (se prop. 1997/98:102, prop. 2001/02:146 och prop. 2008/09:205). Generellt kan sägas att de flesta nu aktuella unionsrättsliga och internationella instrument innehåller egna bestämmelser om t.ex. när ett ärende får inhiberas eller under vilka förutsättningar det får vilandeförklaras.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om tiden för den som har gjort ansökan om erkännande eller verkställbarhet att ansöka om ändring av beslutet från den inledande prövningen. Bestäm- melsen har sin motsvarighet i 5 § andra stycket 2006 års lag (jfr prop. 2005/06:48 s. 34 och 2001/02:146 s. 48 f.).

Av tredje stycket framgår att en domare som har gjort den inled- ande prövningen om erkännande eller verkställbarhet, dvs. steg ett i prövningen, inte får delta i prövningen i det andra skedet av exe- kvaturförfarandet, dvs. prövningen av en ansökan om ändring. Detta gäller både när ansökan har bifallits och när den har avslagits. Bestäm- melsen innebär alltså att den domare som har prövat ansökan i steg ett automatiskt är förhindrad från att delta i prövningen i det andra skedet. Bestämmelsen överensstämmer i sak med bestämmelsen i 5 § tredje stycket 2006 års lag (jfr prop. 2005/06:48 s. 34 och prop. 2001/02:146 s. 49).

Verkställighet

244

SOU 2013:63

Författningskommentar

utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

Vid verkställighet av ett utländskt avgörande som rör en säkerhets- åtgärd ska i stället bestämmelserna om verkställighet av beslut om kvar- stad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas.

Paragrafen anger vilka bestämmelser som ska tillämpas på verkställig- hetsstadiet, sedan det enligt reglerna i denna lag har fastställts att verkställighet av ett utländskt avgörande får äga rum här i landet. Den överensstämmer i sak med 7 § i 2006 års lag (se prop. 2005/06:48 s. 34 f. och prop. 2001/02:146 s. 49 f.).

7 § Om tingsrätten bifaller en ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras vara verkställbart, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Paragrafen, som överensstämmer helt med 8 § i 2006 års lag (jfr prop. 2005/06:48 s. 35 och prop. 2001/02:146 s. 48 f.), ger närmare besked om innebörden av de säkerhetsåtgärder som får vidtas när en ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras vara verk- ställbart har bifallits i steg ett, dvs. i den första formella prövningen av verkställbarheten.

Erkännande och verkställighet enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln

Rättelse av intyg

8 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel inte stämmer överens med den bakomliggande domen eller officiella handlingen eller det bakomliggande utslaget på grund av ett skrivfel eller liknande, ska intyget rättas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Ett beslut i fråga om rättelse får inte överklagas.

Paragrafen, som har överflyttats oförändrad från 9 § i 2006 års lag, innehåller bestämmelser om rättelse av intyg om en europeisk exe- kutionstitel (jfr prop. 2005/06:48 s. 35 f.).

245

Författningskommentar

SOU 2013:63

Återkallelse av intyg

9 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel har utfärdats i strid mot de krav som finns i förordningen om den europeiska exekutions- titeln, ska intyget återkallas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Innan intyget återkallas, ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse får inte överklagas.

Paragrafen, som överensstämmer helt med 10 § i 2006 års lag (jfr prop. 2005/06:48 s. 36 f.), innehåller bestämmelser om återkallelse av intyg om en europeisk exekutionstitel.

Verkställighet

Paragrafen har överflyttats oförändrad från 2006 års lag (jfr prop. 2005/06:48 s. 37). Paragrafen innehåller en bestämmelse om verk- ställighet i Sverige av ett utländskt avgörande som har intygats vara en europeisk exekutionstitel enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

Erkännande och verkställighet enligt 2012 års Bryssel I- förordning

Som angetts i kommentaren till 1 § är avsnittet tillämpligt även på avgöranden från Danmark som omfattas av 2012 års Bryssel I-för- ordning.

246

SOU 2013:63

Författningskommentar

Verkställighet

11 § En ansökan om verkställighet av ett utländskt avgörande enligt 2012 års Bryssel I-förordning ska ges in till Kronofogdemyndigheten. Utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsöknings- balken hänvisar till, ska tillämpas vid verkställighetsförfarandet, om inte annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

Paragrafen anger var en ansökan om verkställighet av ett utländskt avgörande enligt den nya Bryssel I-förordningen ska ges in och vilka regler som ska tillämpas vid verkställigheten av en sådan ansökan. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1.

Avgöranden som omfattas av den nya Bryssel I-förordningens tillämpningsområde kräver inte något exekvaturförfarande för att få verkställas. En ansökan om verkställighet av ett utländskt avgöran- de som omfattas av den nya förordningens tillämpningsområde ska enligt den nya bestämmelsen prövas av Kronofogdemyndigheten. Av paragrafen framgår vidare att utsökningsbalkens bestämmelser eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till ska tillämpas i fråga om verkställighet av utländska avgöranden som omfattas av förordningen. Särskilda bestämmelser om verkställighet finns t.ex. på immaterialrättens område, bl.a. såvitt avser intrångsundersökningar (se t.ex. 56 f och g lagen [1960:729] om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk). Sådana särskilda bestämmelser ska tillämpas även vid verkställighet av utländska avgöranden.

I bestämmelsen har markerats att utsökningsbalkens bestämmel- ser endast ska tillämpas om inte annat följer av Bryssel I-förordningen. Utsökningsbalkens bestämmelser eller de andra bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till är alltså subsidiära i förhållande till bestämmelserna i förordningen. Exempel på bestämmelser i för- ordningen som kan behöva tillämpas framför utsökningsbalkens be- stämmelser är artikel 38, om avbrytande av handläggningen, och artikel 44.2, om att skjuta upp verkställighetsförfarandet. I vilken utsträckning utsökningsbalkens bestämmelser ska tillämpas får be- dömas mot bakgrund av i vilken mån förordningen ger utrymme för kompletterande bestämmelser och när en fråga ska anses uttömman- de reglerad där.

En ansökan om verkställighet ska skickas till det lokala krono- fogdemyndighetskontor där gäldenären bor. Det är gäldenärens post- nummer som avgör vilket kontor som är behörigt. Kronofogde- myndighetens kontor är indelade efter en särskild postnummerlista.

247

Författningskommentar

SOU 2013:63

Länk till adresserna finns på Kronofogdemyndighetens hemsida.8 För det fall en ansökan skulle skickas till fel kontor ser Kronofogde- myndigheten till att ansökan når rätt kontor.

Att en prövning av vägransgrunder enligt förordningen ska göras av tingsrätt framgår av 13 §. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

12 § Ett utländskt avgörande som omfattas av 2012 års Bryssel I- förordning får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, som ett motsvarande svenskt avgörande. Om det inte finns någon motsvarighet till det ut- ländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om verkställigheten i Sverige av ett utländskt avgörande som, enligt den nya Bryssel I-förord- ningen, är verkställbart utan föregående exekvaturprövning. Bestäm- melsen omfattar alla slags avgöranden som faller inom den nya Bryssel I-förordningens sakliga tillämpningsområde, oavsett avgöran- dets rubricering. Liksom tidigare omfattar den nya Bryssel I-för- ordningen inte interimistiska beslut om säkerhetsåtgärder som inte kommunicerats med motparten, s.k. ex parte-avgöranden, såvida inte den dom som inbegriper åtgärden delgetts svaranden före verk- ställigheten. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2.

Av paragrafen framgår att ett utländskt avgörande som omfattas av Bryssel I-förordningen får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser eller, till följd av bestämmelsen i 1 kap. 2 § UB, bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till (jfr kommentaren till 11 §) som ett motsvarande svenskt avgörande.

För verkställighet i Sverige krävs en exekutionstitel av något slag. Olika bestämmelser gäller för verkställigheten beroende på vilken typ av avgörande som begärs verkställt. Vilka bestämmelser som ska tillämpas på det utländska avgörandet beror alltså på vilken sorts avgörande det är fråga om. Om avgörandet är en förpliktelse- dom som vunnit laga kraft ska det verkställas enligt reglerna i 3 kap. 3 § UB och om det inte vunnit laga kraft får det verkställas i de fall och under de villkor som anges i 3 kap. 4−9 §§ UB. Är av- görandet en av domstol stadfäst förlikning, får det verkställas som en dom som vunnit laga kraft (3 kap. 13 § UB). Innehåller det ut- ländska avgörandet ett förordnande som motsvarar kvarstad ska

8 Se http://www.kronofogden.se/Ansokaomverkstallighet.html. Information hämtad från Kronofogdemyndighetens hemsida, se www.kronofogden.se.

248

SOU 2013:63

Författningskommentar

beslutet verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad m.m. (16 kap. 11–16 §§ UB).

Den nya Bryssel I-förordningen omfattar även officiella hand- lingar och förlikningar inför domstol. Officiella handlingar har inte alltid någon motsvarighet i Sverige. Av denna anledning anges i paragrafens andra mening, att om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet tillämpas utsökningsbalkens bestäm- melser om verkställighet av en dom. Officiella handlingar kan inte överklagas på det sätt domar kan. De anses normalt slutgiltiga i och med upprättandet och bör kunna verkställas enligt reglerna för domar som vunnit laga kraft. Bestämmelsen omfattar även andra avgöranden där det inte finns någon svensk motsvarighet. En be- dömning får göras av om ett sådant avgörande ska jämställas med en dom som vunnit laga kraft, och därmed verkställas enligt utsök- ningsbalkens regler för sådana domar, eller om det ska jämställas med en dom som inte vunnit laga kraft.

Att en prövning av vägransgrunder ska göras av tingsrätt fram- går av 13 §. Se författningskommentaren till den bestämmelsen.

Ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet

13 § En ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogde- myndighetens beslut.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om vilken domstol som är behörig att pröva en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning. Samma domstol är behörig även såvitt avser en ansökan om fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen (arti- kel 36.2). Övervägandena finns i avsnitt 6.3.4 och 6.3.5.

Bestämmelsen innebär att behörig domstol är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndig- hetens beslut. Enligt 18 kap. 1 § UB är den tingsrätt behörig som regeringen föreskriver med hänsyn till var svaranden har sitt hem- vist. I 17 kap. 1 § UF anges vilka tingsrätter som prövar överklag- ande av Kronofogdemyndighetens beslut, för närvarande 24 tings- rätter. Se författningskommentaren till 4 §. Med svaranden avses motparten i verkställighetsärendet vid Kronofogdemyndigheten,

249

Författningskommentar

SOU 2013:63

dvs. den förpliktade enligt avgörandet. Pågår inte något verkställig- hetsärende med avseende på det avgörande som är aktuellt vid prövningen av grunderna för vägran av erkännande eller verkställig- het enligt den nya Bryssel I-förordningen innebär bestämmelsen att med svaranden avses den som blir motpart vid Kronofogdemyndig- heten om verkställighet av avgörandet söks.

I paragrafen regleras vilka processrättsliga bestämmelser som ska tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om vägran av erkännande eller verkställighet. Bestämmelsen omfattar även hov- rättens och Högsta domstolens handläggning av ett överklagande av ett beslut med anledning av en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet. Mot bakgrund av att samma förfarande anvisas för ansökan om fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen (artikel 36.2) omfattar bestämmel- sen även handläggningen i sådana ärenden. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.6.

Bestämmelsen anger att domstolarna, vid handläggningen av ären- den om vägran av erkännande eller verkställighet, ska tillämpa bestäm- melserna i ärendelagen. I bestämmelsen har markerats att reglerna i ärendelagen inte gäller om annat följer av den nya Bryssel I-förord- ningen.

Bestämmelsen i 26 § ärendelagen om säkerhetsåtgärder och inhibition ska inte tillämpas. Beslut i sådana frågor fattas i stället med stöd av förordningen (se t.ex. artiklarna 38, 44 och 51 angående begränsning och uppskjutande av verkställighet respektive vilande- förklaring av målet). Bestämmelsen om omedelbar verkställighet i 31 § ärendelagen ska inte heller tillämpas. Mot bakgrund av att huvud- regeln är att Kronofogdemyndighetens beslut verkställs direkt, såvida inte annat förordnas, kommer bestämmelsen inte att behöva tilläm- pas. Domstolens möjligheter att i dessa fall kräva säkerhet eller på andra sätt begränsa verkställighetsförfarandet regleras av artikel 44 i den nya Bryssel I-förordningen.

Förordningen innehåller inga egna regler om rättegångskost- nader hänförliga till verkställighetsförfarandet. Detta innebär att ärendelagens bestämmelse i 32 §, som hänvisar till 18 kap. RB, blir

250

SOU 2013:63

Författningskommentar

tillämplig på förfarandet i Sverige. Att 18 kap. RB endast kan tillämpas vid förfarandet för en ansökan om ändring, och inte vid den inledande formella prövningen, framgår av rättsfallen NJA 2006 s. 652 och NJA 2009 s. 632 (jfr även NJA 2001 s. 738).

Ytterligare exempel på bestämmelser i ärendelagen som bör kunna tillämpas på förfarandet är reglerna om komplettering i 9 § och övriga bestämmelser om förfarandet i allmänhet, t.ex. 12–17 §§ och 27–30 §§. Även bestämmelserna om vad en inledande skrivelse ska innehålla, att en ansökan ska vara skriftlig och vad en ansökan i övrigt ska innehålla, bör kunna tillämpas (4–6 §§ ärendelagen).

Hänvisningen till ärendelagen innebär bl.a. också att prövnings- tillstånd krävs vid överklagande av beslut med anledning av en an- sökan om vägran av erkännande eller verkställighet (liksom för be- slut i frågor om fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen) till såväl hovrätten som till Högsta domstolen (39 och 40 §§ ärendelagen). Även ärendelagens övriga bestämmelser om överklagande blir tillämpliga, t.ex. vem som får överklaga ett beslut (36 § ärendelagen) och inom vilken tid och till vilken domstol ett överklagande ska ges in (38 § ärendelagen).

Den närmare gränsdragningen mellan bestämmelser i ärende- lagen och förordningens bestämmelser har överlämnats till rätts- tillämpningen.

Anpassning

15 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att avgöra frågor om anpassning enligt artikel 54 i 2012 års Bryssel I-förordning. Utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsöknings- balken hänvisar till, om det beslut eller den åtgärd som det utländska beslutet eller åtgärden har anpassats till ska gälla vid verkställigheten.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om vilken myndighet som är behörig att avgöra frågor om anpassning av utländska åtgärder eller beslut och vilket regelverk som ska tillämpas efter en anpassning av en utländsk åtgärd. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.

Av paragrafen framgår att det är Kronofogdemyndigheten som avgör frågor om anpassning enligt artikel 54 i den nya Bryssel I- förordningen. Vidare framgår att vid verkställigheten gäller utsök- ningsbalkens bestämmelser eller bestämmelser som utsöknings- balken hänvisar till (jfr kommentaren till 11 §) avseende den åtgärd

251

Författningskommentar

SOU 2013:63

eller det beslut som anpassning skett till. Detta innebär att om det utländska avgörandet ska anpassas t.ex. till det svenska institutet kvarstad ska reglerna i utsökningsbalken om kvarstad gälla. Bero- ende på vad det utländska beslutet eller åtgärden anpassats till kom- mer alltså olika bestämmelser för verkställigheten att bli tillämpliga.

Vid sin bedömning av vad en utländsk åtgärd ska anpassas till får Kronofogdemyndigheten söka ledning i svensk materiell rätt och i processrätten. På det privaträttsliga området finns en rad olika slag av beslut, t.ex. åligganden eller förbud för någon att göra något. Bestämmelserna i 16 kap. UB kan ofta behöva tillämpas vid verk- ställigheten i dessa fall. Om det utländska avgörandet innehåller en säkerhetsåtgärd får ledning t.ex. sökas i 15 kap. RB för att avgöra vilken svensk säkerhetsåtgärd det utländska beslutet eller åtgärden kan jämställas med.

Förordningen (artikel 54.1) föreskriver att anpassning inte får innebära verkningar som går längre än de som föreskrivs i ursprungs- staten. Det är inte heller tillåtet att ompröva det beslut som inne- fattar åtgärden. Det är vidare rimligt att inte göra en alltför snäv bedömning av vad som kan verkställas i Sverige.

Det kan förekomma fall då ett utländskt beslut innehåller så- dana för svensk rätt främmande komponenter att det inte går att anpassa till ett svenskt beslut eller en svensk åtgärd. I sådana fall kan anpassning, och därmed verkställighet, inte ske.

En åtgärd att anpassa ett utländskt avgörande eller åtgärd han- teras som en fråga inom ramen för det verkställighetsbeslut Krono- fogdemyndigheten ska fatta. Något särskilt beslut om anpassning krävs således inte. Av skälen för verkställighetsbeslutet måste dock tydligt framgå att anpassning skett och hur anpassningen har skett.

Beslut om anpassning kan angripas genom överklagande av verkställighetsbeslutet. Regler om överklagande av Kronofogde- myndighetens beslut finns i 18 kap. UB.

Underrättelse

16 § Om den person mot vilken verkställighet söks vid Kronofogde- myndigheten åberopar grunder för vägran av erkännande eller verk- ställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning, ska Kronofogdemyndig- heten skriftligen och utan dröjsmål underrätta denna om möjligheten att ansöka om prövning av vägran av erkännande eller verkställighet vid domstol.

252

SOU 2013:63

Författningskommentar

Utredningens överväganden finns i avsnitt 6.3.7.

Paragrafen innehåller en bestämmelse som anger att för det fall en gäldenär, till Kronofogdemyndigheten, anger omständigheter som kan hänföras till vägransgrunderna enligt förordningen, ska Kronofogdemyndigheten skriftligen och utan dröjsmål underrätta gäldenären om möjligheten att ansöka om prövning av dessa vid tingsrätt. Kronofogdemyndigheten bör vara generös i sin tolkning och sända en sådan underrättelse så snart det finns en indikation på att gäldenären önskar en prövning av vägransgrunderna.

Att underrättelse sänds hindrar inte i sig att verkställigheten fort- går under tiden. Kronofogdemyndigheten är oförhindrad att av andra skäl avbryta verkställigheten, t.ex. på grund av att gäldenären även åberopat hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB, om förut- sättningarna härför är uppfyllda. Se också artikel 38.2 i förord- ningen.

17 § Domstolen ska skriftligen underrätta Kronofogdemyndigheten om att en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet kom- mit in till domstolen.

Utredningens överväganden finns i avsnitt 6.3.7.

Paragrafen innehåller en bestämmelse som anger att i de fall en gäldenär, t.ex. efter att ha fått vetskap om att ett verkställighets- ärende är aktuellt mot honom eller henne väljer att direkt ansöka vid domstol om en prövning av vägransgrunderna enligt förord- ningen, domstolen har en skyldighet att skriftligen underrätta Kronofogdemyndigheten om att en sådan ansökan kommit in. Kravet på skriftlighet kan uppfyllas t.ex. genom epost-kommunikation. Underrättelseskyldigheten har föreskrivits för att minska risken för rättsförluster. För det fall det finns en ansökan om verkställighet av avgörandet är det viktigt att Kronofogdemyndigheten har känne- dom om att det pågår en prövning av om erkännande eller verk- ställighet av avgörandet ska vägras. Kronofogdemyndigheten har ju möjlighet att i vissa fall avbryta handläggningen (se artikel 38 och 44.2).

253

Författningskommentar

SOU 2013:63

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts vid Svea hovrätt före ikraftträdandet.

Utredningens överväganden finns i kapitel 9. Av den första punkten följer att ändringarna träder i kraft den 10 januari 2015.

Av övergångsbestämmelsen i den andra punkten följer att äldre bestämmelser ska tillämpas på förfaranden som inletts vid Svea hov- rätt före ikraftträdandet. Genom hänvisningen till Svea hovrätt be- gränsas övergångsbestämmelsen till de paragrafer i lagen som rör exekvaturförfarandet. De kompletterande reglerna till 2012 års Bryssel I-förordning (11–17 §§) berörs alltså inte.

11.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

3 kap.

8 §

På ansökan av make prövar den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut huruvida beslut om upplösning av äktenskap, som meddelats i annan stat, ska gälla här i riket. Om makar gemensamt ger in en ansökan om verkställbarhet är den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken, där någon av makarna har hemvist behörig att pröva frågan. Innan tingsrätten prövar frågan ska andra maken be- redas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

Beslut, som inte innebär att det i den andra staten meddelade beslutet ska gälla, utgör inte hinder mot ny prövning av frågan.

För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

254

SOU 2013:63

Författningskommentar

Av första stycket framgår att behörig domstol att pröva huruvida be- slut om upplösning av äktenskap som meddelats i främmande stat ska gälla här i riket, är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Ändringen för- anleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet fram- går av 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tingsrätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Med svaranden avses den som blir motpart i ett verkställighets- ärende vid Kronofogdemyndigheten avseende det avgörande som är föremål för verkställbarhetsprövningen, dvs. den förpliktade en- ligt avgörandet. Om makar skulle ge in en gemensam ansökan om verkställbarhet saknas egentlig motpart. Om makar gemensamt ger in en ansökan om verkställbarhet är den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § UB, där någon av makarna har hemvist, behörig att pröva frågan. Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3.

Av ett nytt tredje stycke framgår att domstolen, vid handläggning av frågor enligt paragrafen, ska tillämpa bestämmelserna i ärende- lagen i tillämpliga delar. Hänvisningen till ärendelagen innebär bl.a. att prövningstillstånd krävs vid överklagande av sådana beslut till såväl hovrätten som till Högsta domstolen. Utredningens överväg- anden finns i avsnitt 7.2.6 och 7.2.7.

Några mindre redaktionella ändringar har också gjorts.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

255

Författningskommentar

SOU 2013:63

11.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

9 §

Ansökan om verkställighet ska göras till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogde- myndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Till sådan ansökan ska fogas

1.domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift;

2.bevis att domen vunnit laga kraft;

3.domstols protokoll eller annan handling, utvisande att de i 5 § första stycket föreskrivna villkoren är uppfyllda; samt

4.där fråga är om tredskodom, handlingar i huvudskrift eller styrkt avskrift av vilka framgår, att utebliven part personligen eller genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen eller, då sådant fall är för handen som i 5 § första stycket 7 avses, stäm- ningen tillställts honom på sätt där sägs.

Söks verkställighet av förlikning, ska vid ansökningen fogas av behörig myndighet styrkt avskrift av protokoll samt bevis att för- likningen stadfästs av domstol samt kan verkställas i Schweiz.

Nu nämnda handlingar ska vara försedda med bevis angående utfärdarens behörighet, meddelade av schweiziska förbundskansliet, samt åtföljas av översättning till svenska språket, vilkens riktighet ska vara styrkt av svensk i Schweiz anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av schweizisk här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3 samt i avsnitten 7.2.6 och 7.2.7.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är be- hörig i det enskilda fallet anges framgår i 17 kap. 1 § UF, för närva- rande 24 tingsrätter. Se närmare om detta i författningskommen- taren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols

256

SOU 2013:63

Författningskommentar

behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Därutöver framgår av första stycket att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärende- lagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hän- förliga till lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz (Riksdagens skrivelse 1936:77) samt till den aktuella konventionen.

I övrigt har endast några mindre redaktionella ändringar gjorts.

11 §

Bifalls ansökningen, ska domen eller förlikningen verkställas på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hov- rätten eller Högsta domstolen, efter överklagande, förordnar annat. Innehåller domen eller förlikningen en föreskrift om tvångsmedel, ska den föreskriften inte tillämpas.

I paragrafen har hovrätten lagts till som överklagandeinstans mot bakgrund av att tingsrätt, efter en överflyttning av exekvaturären- dena, är första instans i exekvaturärendet. Överväganden finns i avsnitt 7.2.1 och avsnitt 7.2.6.

Ändringarna i paragrafen i övrigt är av redaktionell karaktär.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

257

Författningskommentar

SOU 2013:63

11.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

2 kap.

13 §

Vill någon här i riket erhålla verkställighet av dom som i 12 § sägs, görs ansökan om detta till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsök- ningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om dom- stolsärenden, i tillämpliga delar.

Sådan ansökan får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över den. Finner tingsrätten, att domen uppfyller de i 12 § för erkännande föreskrivna villkoren, ska tingsrätten förordna om verkställighet. Domen verkställs därefter på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen, efter överklagande, förordnar annat.

Av första stycket framgår att behörig domstol att handlägga exekvatur- ärenden enligt lagen är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Sådana ärenden prövades tidigare av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tings- rätt. I 17 kap. 1 § UF anges vilka tingsrätter som är behöriga, för närvarande 24 tingsrätter. Se närmare om detta i författningskom- mentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om dom- stols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

258

SOU 2013:63

Författningskommentar

förliga till lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (Riksdagens skrivelse 1937:37).

I andra stycket har följdändringar gjorts med anledning av att det är tingsrätt som prövar exekvaturärenden som första instans. Av samma anledning har hovrätten lagts till som överklagandeinstans.

Vissa redaktionella ändringar har också gjorts. Överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, 7.2.6 och 7.2.7.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn

7 §

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Till sådan ansökan ska fogas

avgörandet i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myn- dighet,

bevis att avgörandet får verkställas i den stat där det meddelats, om underhållsskyldighet ålagts någon som uteblivit eller annars

inte besvarat framställt anspråk på underhåll, styrkt avskrift av de handlingar, genom vilka saken anhängiggjordes och bevis att dessa handlingar före avgörandet blivit delgivna i vederbörlig ordning.

Till handlingarna ska fogas styrkt översättning till svenska språket.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3 och av- snitt 7.2.5.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av

259

Författningskommentar

SOU 2013:63

Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tingsrätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörig- het och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Av 8 § följer att en ansökan om verkställighet inte får bifallas utan att den som ålagts underhållsskyldighet haft tillfälle att svara. Därutöver framgår av första stycket att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärende- lagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till den i Haag den 15 april 1958 dagtecknade konventionen om erkännande och verk- ställighet av avgöranden om underhåll till barn samt till förarbeten hänförliga till lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn (prop. 1965:139).

I övrigt har endast några mindre redaktionella ändringar gjorts.

9 §

Bifaller tingsrätten ansökningen, verkställs avgörandet som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förordnar annat. Innehåller avgörandet en föreskrift om tvångs- medel, ska den föreskriften inte tillämpas.

I paragrafen har, förutom redaktionella ändringar, följdändringar gjorts med anledning av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Hovrätten har lagts till som överprövnings- instans eftersom tingsrätt är första instans i exekvaturärenden.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3 och avsnitt 7.2.7.

260

SOU 2013:63

Författningskommentar

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.6Förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

38 §

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan kon- ventionsstat och är domstolarna i den staten enligt Pariskonven- tionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, ska domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den med- delats, på ansökan verkställas i Sverige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför inte skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

1.domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myn- dighet;

2.förklaring av behörig myndighet i den stat där domen med- delats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av diplomatisk eller kon- sulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Bifalls ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter talan mot beslutet förordnar annat.

261

Författningskommentar

SOU 2013:63

Av andra stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tingsrätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörig- het och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Av första stycket framgår vidare att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärende- lagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar på atom- energins område samt till förarbeten (se prop. 1968:25, prop. 1974:38, prop. 1981/82:163, prop. 1985/86:119, prop. 1987/88:139, prop. 1990/91:180, prop. 1991/92:31, prop. 1994/95:134, prop. 2000/01:43, prop. 2002/03:18 och prop. 2009/10:95).

Vidare har, i fjärde stycket, hovrätten lagts till som överklagande- instans med anledning av att tingsrätt utgör första instans i exekvatur- ärenden.

I övrigt har endast några mindre redaktionella ändringar gjorts. Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, av-

snitt 7.2.6 och avsnitt 7.2.7.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

262

SOU 2013:63

Författningskommentar

11.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

7 §

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestäm- melserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. Till ansökningen ska fogas

1.domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myn- dighet;

2.förklaring av behörig myndighet i den stat där domen med- delats, att domen avser tvist angående befordran som är under- kastad konventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verk- ställas i nämnda stat.

Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Bifalls ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter talan mot beslutet förordnar annat.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, 7.2.6 och 7.2.7.

263

Författningskommentar

SOU 2013:63

Av första stycket framgår vidare att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärende- lagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärendelagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänförliga till lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (prop. 1968:132) samt till den nämnda konventionen.

I fjärde stycket har hovrätten lagts till som överklagandeinstans med anledning av att tingsrätt utgör första instans i exekvaturären- den.

I övrigt har endast några mindre redaktionella ändringar gjorts.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.8Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

14 §

Tvist om sjömans anställningsförhållande får inte dras inför utländsk myndighet.

Första stycket gäller inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännan- de och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

264

SOU 2013:63

Författningskommentar

Paragrafens andra stycke har ändrats endast på så sätt att den nu hän- visar till den nya kompletteringslagen och till de unionsrättsakter och internationella instrument som avses i de angivna punkterna i den lagens första paragraf.

11.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet

9 §

Till ansökningen ska fogas

1.huvudskrift eller av myndighet bestyrkt avskrift av exekutions- titeln,

2.bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

4.om sökanden är offentligt organ, behövliga handlingar angå- ende organets behörighet att begära verkställighet,

5.bestyrkt översättning till svenska språket av ovan angivna handlingar, i den mån tingsrätten inte finner det obehövligt.

Uppfyller ansökningshandlingarna inte föreskrifterna i andra stycket eller är de på annat sätt ofullständiga, ska sökanden ges till- fälle att avhjälpa bristen.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen

265

Författningskommentar

SOU 2013:63

med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöran- den.

Med svaranden avses den som blir motpart i ett verkställighets- ärende vid Kronofogdemyndigheten avseende det avgörande som är föremål för verkställbarhetsprövningen, dvs. den förpliktade en- ligt avgörandet. Av lagens 10 § följer att en ansökan om verkställig- het inte får bifallas utan att tillfälle har lämnats motpart att yttra sig över ansökningen.

Av första stycket framgår att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärende- lagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärendelagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänförliga till lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt av- görande angående underhållsskyldighet (prop. 1975/76:98) samt till Haag-konventionen d. 2 okt. 1973 om erkännande och verkställig- het av avgöranden angående underhållsskyldighet.

I övrigt har endast följdändringar med anledning av överflyttan- det av exekvaturen skett samt har även några mindre redaktionella ändringar gjorts.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3 och avsnitt 7.2.6.

11 §

Bifalls ansökningen, sker verkställighet på samma sätt som gäller i fråga om en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förordnar annat. En föreskrift om tvångsmedel i den utländska exekutionstiteln ska inte tillämpas.

Förutom redaktionella ändringar har paragrafen ändrats endast på så sätt att hovrätten lagts till som överklagandeinstans med anledning av att tingsrätt utgör första instans i exekvaturärenden. Övervägan- den finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3 och 7.2.7.

266

SOU 2013:63

Författningskommentar

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

7 §

Denna lag tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkän- nande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöran- den och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller beträffande

2.dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om det inte är fråga om verkställighet enligt 6 §,

3.dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldig-

het,

4.dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

6.dom eller förlikning angående

267

Författningskommentar

SOU 2013:63

a)gäldenärs försättande i konkurs,

b)inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c)andra frågor som beror av konkursdomares eller konkursdom- stols prövning, eller

d)rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs

inågot av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade hemvist i något av de nordiska länderna, eller

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.

Paragrafens första stycke har ändrats endast på så sätt att stycket nu hänvisar till den nya kompletteringslagen.

11.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

1 §

Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i Österrike i ämnen av privaträttslig beskaffenhet. Lagen tillämpas på domar i så- dana ämnen, även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och inter- nationella instrument som omfattas av lagen (0000:00) med kom- pletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Paragrafen har ändrats endast på så sätt att den nu hänvisar till de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av den nya kompletteringslagen. Utredningens överväganden finns i av- snitt 8.

268

SOU 2013:63

Författningskommentar

13 §

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, 7.2.6 och 7.2.7.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Med svaranden avses den som blir motpart i ett verkställighets- ärende vid Kronofogdemyndigheten avseende det avgörande som är föremål för verkställbarhetsprövningen, dvs. den förpliktade enligt avgörandet. I 15 § anges att en ansökan om verkställighet inte får bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig över an- sökningen.

Av första stycket framgår att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hov- rätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exe- kvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärendelagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänförliga till lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område (prop. 1976/77:128 och prop. 2009/10:182) samt till den aktuella konventionen.

14 §

Vid ansökan om verkställighet ska fogas domen i original eller av behörig myndighet bestyrkt avskrift och bevis om att domen har vunnit laga kraft och får verkställas i Österrike.

269

Författningskommentar

SOU 2013:63

Tingsrätten får förelägga sökanden att inkomma med de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av ansökningen.

De handlingar som ska fogas till ansökningen ska vara avfattade på svenska eller åtföljas av en översättning till svenska. Riktigheten av översättningen ska vara bestyrkt av en person som är behörig att i Sverige eller Österrike bestyrka en sådan översättning. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

Förutom redaktionella ändringar har paragrafen följdändrats i andra stycket mot bakgrund av att tingsrätt utgör första instans. Över- väganden avseende ett generellt överflyttande av exekvaturpröv- ningen från Svea hovrätt till tingsrätt återfinns i avsnitt 7.2.1.

16 §

Bifaller tingsrätten ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter överklagande av beslutet förordnar annat. Föreskrift om tvångsmedel i den österrikiska domen ska inte tillämpas.

Paragrafen har följdändrats mot bakgrund av att tingsrätt utgör första instans. I övrigt har endast vissa redaktionella ändringar gjorts. Överväganden avseende ett generellt överflyttande av exekvaturen från Svea hovrätt till tingsrätt återfinns i avsnitt 7.2.1. Övervägan- den avseende överklagande finns i avsnitt 7.2.7.

18 §

Har säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken beviljats, ska vid tillämpning av 7 § i samma kapitel med talans väckande vid svensk domstol jämställas talans väckande vid österrikisk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verkställas här. Det förhållandet att sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom dom, som ännu inte har vunnit laga kraft, hindrar inte att säkerhetsåtgärd beviljas.

Beslut om säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rättegången har vunnit laga kraft, om inte verk- ställighet av domen har sökts här dessförinnan. Har ansökan om verk- ställighet gjorts inom denna tid, ska beslutet gälla till dess ansök-

270

SOU 2013:63

Författningskommentar

ningen prövas, om inte tingsrätten förordnar annat. Föreligger inte något förordnande om säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får tings- rätten på yrkande besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövningen av ansökningen.

I paragrafen har redaktionella ändringar skett. Därutöver har para- grafens andra stycke följdändrats mot bakgrund av att tingsrätt utgör första instans i exekvaturärenden. Överväganden avseende ett över- flyttande av exekvaturen från Svea hovrätt till tingsrätt återfinns i avsnitt 7.2.1.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser

12 §

Ansökan om verkställighet av en rekommendation görs till den tings- rätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestäm- melserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Rekommendationen ska ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet är avfattad på annat främmande språk än danska och norska, ska handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska.

Motparten ska beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Bifalls ansökningen, verkställs rekommendationen som en dom

som vunnit laga kraft, om något annat inte förordnas med anledning av talan mot beslutet.

271

Författningskommentar

SOU 2013:63

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, 7.2.6 och 7.2.7.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Av första stycket framgår vidare att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärende- lagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänför- liga till lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekon- ferenser (prop. 1983/84:17) samt till den nämnda konventionen.

I övrigt har endast viss redaktionell ändring av paragrafen skett.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

272

SOU 2013:63

Författningskommentar

11.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

5 §

Till ansökningen ska fogas

1.exekutionstiteln i original eller i avskrift som har bestyrkts av en behörig myndighet,

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare hand- lingar som behövs för tingsrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får tingsrätten kräva att de handlingar som har fogats till ansökningen ska förses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats.

Om en handling i ärendet inte är avfattad på svenska, danska eller norska, ska handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, 7.2.6 och 7.2.7.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Med svaranden avses den som blir motpart i ett verkställighets- ärende vid Kronofogdemyndigheten avseende det avgörande som

273

Författningskommentar

SOU 2013:63

är föremål för verkställbarhetsprövningen, dvs. den förpliktade en- ligt avgörandet.

Av första stycket framgår vidare att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärende- lagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänför- liga till lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik (prop. 1984/85:33) samt till fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (COTIF) ändrat enligt protokoll den 20 december 1990.

I tredje och fjärde stycket har paragrafen följdändrats mot bak- grund av att tingsrätt utgör första instans.

I övrigt har endast några mindre redaktionella ändringar gjorts.

6 §

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om ansökningen bifalls, får verkställighet äga rum som för en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förordnar annat efter överklagande av beslutet.

Den sak som har avgjorts genom en sådan dom som avses i 4 § första stycket 1 eller genom en sådan förlikning eller skiljedom som avses i 4 § andra stycket får inte prövas på nytt.

Förutom att vissa redaktionella ändringar gjorts har i paragrafens andra stycke även hovrätten lagts till som överklagandeinstans med anledning av att tingsrätt utgör första instans. Överväganden avseende ett överflyttande av exekvaturen från Svea hovrätt till tingsrätt åter- finns i avsnitt 7.2.1.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

274

SOU 2013:63

Författningskommentar

11.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor

9 §

Frågan huruvida ett avgörande som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, på ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Uppkommer en sådan fråga inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan pröv- ning av tingsrätten. Om en myndighet begär en sådan prövning är även den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken, där den eller någon av dem som ansökan avser har hemvist behörig att pröva frågan. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Innan tingsrätten prövar frågan ska sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske. Har tingsrättens pröv- ning begärts av en myndighet, gäller detsamma var och en som har varit part i den utländska rättegången och som kan vara part även i tingsrätten.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Även myndigheter har en rätt att begära verkställbarhet enligt lagen. I sådana fall finns det inte alltid någon egentlig motpart. I första stycket anges därför att om en myndighet begär en prövning av verkställbarhet är också den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § UB, där den person ansökan avser har hemvist eller, om ansökan

275

Författningskommentar

SOU 2013:63

avser flera personer, någon av dem har hemvist, behörig att pröva frågan.

Av första stycket framgår vidare att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärende- lagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärendelagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänförliga till lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor (prop. 1984/85:124).

Paragrafens andra stycke har följdändrats mot bakgrund av att tingsrätt utgör första instans.

I övrigt har endast några smärre redaktionella ändringar gjorts. Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, 7.2.6

och 7.2.7.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.15Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

16 §

Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstols- landet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar över- klagande av Kronofogdemyndighetens beslut prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Till ansökningen ska bifogas avgörandet i original eller av be- hörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Innan tingsrätten prövar ansök- ningen ska sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över den.

276

SOU 2013:63 Författningskommentar

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, av- snitt 7.2.6 och avsnitt 7.2.7.

Av andra stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Av andra stycket framgår vidare att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärende- lagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänför- liga till lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (prop. 2000/01:148).

Paragrafens tredje stycke har följdändrats mot bakgrund av att tingsrätt utgör första instans.

I övrigt har endast några mindre redaktionella ändringar gjorts.

17 §

Har tingsrätten förklarat ett avgörande verkställbart, får avgörandet verkställas på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter överklagande beslutar om annat. Föreskrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet ska inte tillämpas.

Mot bakgrund av att tingsrätten utgör första instans har paragrafen följdändrats. Av samma anledning har även hovrätten lagts till som överklagandeinstans. Överväganden avseende ett överflyttande av exekvaturen från Svea hovrätt till tingsrätt återfinns i avsnitt 7.2.1.

I övrigt har endast smärre redaktionella ändringar skett.

277

Författningskommentar

SOU 2013:63

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.16Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

13 kap.

60 §

1.där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor sak- nas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

2.där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har drift- ställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

3.där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist ska behandlas.

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av de unions- rättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

278

SOU 2013:63

Författningskommentar

Paragrafen har ändrats endast på så sätt att det fjärde stycket nu hän- visar till den nya kompletteringslagen.

21 kap.

2 §

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 1 § första stycket ska bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.

Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns.

Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angåen- de en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första och andra stycket, väcks talan vid den sjörätts- domstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, ska fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols be- hörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

Utöver att viss redaktionell justering skett har sjätte stycket i para- grafen ändrats endast på så sätt att den hänvisar till den nya komplet- teringslagen.

6 §

Har en dom i ett mål om ersättning för oljeskada meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarig- hetskonvention och var domstolarna i den staten behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. Domen ska, när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den har med-

279

Författningskommentar

SOU 2013:63

delats, på ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte annat följer av vad som sägs i 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvars- belopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

1.domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet,

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörig- het. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har med- delats. Är en handling i ärendet skriven på ett annat främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av en översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökan.

Bifalls ansökan, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen bestämmer annat sedan beslutet överklagats.

Av andra stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

280

SOU 2013:63

Författningskommentar

Av andra stycket framgår vidare att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärende- lagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänförliga till sjölagen (1994:1009) (prop. 1994/95:169) samt till 1969 års ansvarighetskonvention som den har ändrats genom det i London d. 27 nov. 1992 avslutade ändringsprotokollet.

Mot bakgrund av att tingsrätt utgör första instans i exekvatur- ärenden har i paragrafens femte stycke även hovrätten lagts till som överklagandeinstans.

I övrigt har endast mindre redaktionella ändringar skett. Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, 7.2.6

och 7.2.7.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.17Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter

9 §

Till ansökan ska fogas

1.original eller av myndighet bestyrkt kopia av exekutionstiteln,

281

Författningskommentar

SOU 2013:63

3.om exekutionstiteln är ett sådant avgörande av administrativ myndighet som avses i 6 §, handling som utvisar att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda,

4.bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

5.bevis att gäldenären underrättats om exekutionstiteln i till- räcklig tid.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, avsnitt 7.2.6 och avsnitt 7.2.7.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt lagen görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Med svaranden avses den som blir motpart i ett verkställighets- ärende vid Kronofogdemyndigheten avseende det avgörande som är föremål för verkställbarhetsprövningen, dvs. den förpliktade enligt avgörandet. Enligt 10 § får en ansökan om verkställighet inte bifallas utan att tillfälle har lämnats motparten att yttra sig över an- sökan.

Av första stycket framgår att ärendelagen, i tillämpliga delar, gäller för domstolens handläggning av exekvaturärendet. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hov- rätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exe- kvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärendelagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänförliga till lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter (prop. 1993/94:104) samt till den nämnda överenskommelsen.

I övrigt har endast någon mindre redaktionell ändring gjorts.

282

SOU 2013:63

Författningskommentar

11 §

Om en ansökan om verkställighet bifalls, ska det utländska avgöran- det verkställas på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förordnar annat.

Förutom att viss redaktionell ändring gjorts har i paragrafen, utöver Högsta domstolen, även hovrätten lagts till som överklagandeinstans med anledning av att tingsrätt utgör första instans i exekvaturären- den. Överväganden avseende ett generellt överflyttande av exekva- turen från Svea hovrätt till tingsrätt finns i avsnitt 7.2.1.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.18Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen

3 §

Kompletterande bestämmelser finns i lagen (0000:00) med kom- pletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Paragrafen har endast ändrats på så sätt att den hänvisar till den nya kompletteringslagen.

11.19Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna

5 §

I fråga om erkännande och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond ska bestämmelserna om erkännande och verkställighet i Europaparlamentets och rådets

283

Författningskommentar

SOU 2013:63

förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om dom- stols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning) eller, när den är tillämplig, bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännan- de och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

Leder en tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordnings eller 2000 års Bryssel I-förordnings bestämmelser till att domen inte erkänns eller verkställs i Sverige, ska frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

Paragrafens första och andra stycke hänvisar till såväl den ursprung- liga som den nya Bryssel I-förordningen. Övergångsbestämmelserna till den nya förordningen innebär att 2000 års Bryssel I-förordning kommer att vara tillämplig under en förhållandevis lång tid framöver. I övrigt har endast viss redaktionell ändring skett.

6 §

När en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8 i 1992 års fondkonvention tillämpas det förfarande som föreskrivs i

21kap. 6 § sjölagen (1994:1009).

Detta förfarande tillämpas också när en fråga uppkommer om

verkställighet av en dom enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll. Har domen meddelats av en domstol i en stat där bestämmelserna i

2012 års Bryssel I-förordning eller 2000 års Bryssel I-förordning gäller, tillämpas dock det förfarande som föreskrivs i dessa bestäm- melser och i lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställig- het av vissa avgöranden.

Paragrafen hänvisar till såväl den ursprungliga som den nya Bryssel I- förordningen och till den nya kompletteringslagen.

284

SOU 2013:63

Författningskommentar

11.20Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till

Bryssel II-förordningen

2 §

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överkla- gande av Kronofogdemyndighetens beslut är behörig domstol vid för- faranden enligt artiklarna 29–31 och 33.

Om ansökan gäller ett förordnande om ett barns person som ska verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken, är i stället den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge behörig domstol. Den dom- stol som prövar en sådan ansökan är också behörig i frågor som rör andra förordnanden i avgörandet.

För det förfarande som avses i artikel 33, gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden i tillämpliga delar, om inte för- ordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 33.4 ska göras skriftligen. Den ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett ärende enligt artiklarna 29–31 får inte delta i handläggningen av ett ärende om samma sak enligt artikel 33. En domare som handlagt ett ärende enligt artiklarna 29–31 och 33 får inte delta i handläggningen av en ansökan om verkställighet av beslutet.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3, avsnitt 7.2.6 och avsnitt 7.2.7.

Av första stycket framgår att exekvaturprövning enligt angivna artiklar i Bryssel II-förordningen, som huvudregel, görs av den tings- rätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogde- myndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Änd- ringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det en- skilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tingsrätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kom- pletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkän- nande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Med svaranden avses den som blir motpart i ett verkställighets- ärende vid Kronofogdemyndigheten avseende det avgörande som

285

Författningskommentar

SOU 2013:63

är föremål för verkställbarhetsprövningen, dvs. den förpliktade enligt avgörandet.

Av andra stycket framgår att om en ansökan om verkställbarhet gäller ett avgörande som avser ett barns person, och som ska verk- ställas enligt 21 kap. FB, ska i stället den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § FB prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge vara behörig. Vidare framgår att den domstol som prövar en sådan ansökan också är behörig i frågor som rör andra förordnanden i avgörandet, t.ex. förordnanden om ett barns egendom, vilka verkställs enligt utsökningsbalkens regler. En förut- sättning för att den domstol som är behörig enligt 21 kap. 1 § FB ska få pröva även andra förordnanden är att det finns en ansökan om verkställbarhet vid domstolen avseende ett förordnande som rör ett barns person och att de andra förordnandena finns i samma dom eller beslut. Behörig domstol enligt 21 kap. 1 § FB är, som huvudregel, tingsrätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Om det inte finns någon annan behörig domstol, tas frågan om verk- ställighet upp av Stockholms tingsrätt.

Med denna reglering kommer exekvaturprövningen, liksom pröv- ningen av själva verkställigheten, ske vid den domstol som finns när- mast barnet och i de flesta fall att innebära att såväl verkställbar- heten som verkställigheten handläggs av samma domstol.

Av tredje stycket framgår att ärendelagen, i tillämpliga delar, ska tillämpas vid förfarandet om ansökan om ändring, om inte Bryssel II- förordningen föreskriver något annat. Som exempel kan nämnas att Bryssel II-förordningen har egna bestämmelser om inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras (se artikel 33.5). Vidare innehåller den kompletterande lagen till Bryssel II-förordningen en särregle- ring av den tid inom vilken en ansökan om ändring ska ges in när den görs av den som ansökt om verkställbarhetsförklaring (se 2 § andra stycket lagen [2008:450] med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen). Bryssel II-förordningen innehåller också t.ex. egna bestämmelser om när vilandeförklaring får ske (se artikel 35). Vid bedömningen av i vilka delar ärendelagen i övrigt kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till Bryssel II-förordningen och till förarbeten hänförliga till utarbetandet av kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen (prop. 2000/01:98 och prop. 2007/08:98).

Vissa följdändringar har även gjorts med anledning av att tings- rätt utgör första instans.

286

SOU 2013:63

Författningskommentar

Tingsrättens grundläggande domförhetsregel innebär att den första formella prövningen alltid sker av en lagfaren domare. Då ärende- lagen ska tillämpas på förfarandet vid ansökan om ändring kan beslut i en sådan fråga, enligt 3 § ärendelagen, avgöras av tre domare, om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet.

I fjärde stycket första meningen har endast redaktionella ändringar gjorts. Av bestämmelsen framgår att en domare som har handlagt ett ärende enligt artiklarna 29–31 inte får delta i handläggningen av ett ärende om samma sak enligt artikel 33. Bestämmelsen i fjärde stycket andra meningen är ny och innebär att en domare som hand- lagt frågan om verkställbarhet i såväl det första som det andra skedet inte får delta i handläggningen av en ansökan om verkställighet av beslutet. Bestämmelsen har tillkommit mot bakgrund av att en an- sökan om verkställbarhet som avser ett barns person, som huvud- regel, ska göras vid den tingsrätt där barnet har sitt hemvist, vilken tingsrätt också är behörig att handlägga den efterföljande verkställig- heten enligt 21 kap. FB.

Överväganden om domförhet finns i avsnitt 7.2.5.

3 §

För det förfarande som avses i artikel 34 gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden i tillämpliga delar, om inte för- ordningen föreskriver något annat.

I artikel 34 i Bryssel II-förordningen finns bestämmelser om instans- ordning och rättsmedel. Av paragrafen följer att ärendelagens be- stämmelser ska tillämpas, om inte förordningen föreskriver något annat (se hänvisning ovan under 2 §). Av ärendelagens bestämmel- ser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet.

Lagen innehåller inga särregler om den tid inom vilken ett över- klagande av en ansökan om ändring ska ges in. Inte heller Bryssel II- förordningen reglerar detta särskilt. Det innebär att reglerna i bl.a. 38 § ärendelagen blir tillämpliga. Det innebär att ett överklagande ska ges in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet.

Ändringarna föranleds av att exekvaturförfarandet överflyttats från Svea hovrätt till tingsrätt. Överväganden finns i avsnitt 7.2.6 och avsnitt 7.2.7.

287

Författningskommentar

SOU 2013:63

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.21Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

61 §

En ansökan om verkställighet enligt 60 § görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Krono- fogdemyndighetens beslut och ska innehålla

1.domen i original eller i en kopia som har bestyrkts av en myn- dighet, och

Av första stycket framgår att behörig domstol att handlägga en an- sökan om verkställbarhet enligt lagen är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Sådana ärenden prövades tidigare av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tingsrätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med komplet- terande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

288

SOU 2013:63

Författningskommentar

Överväganden finns i avsnitt 7.2.1–7.2.3, 7.2.6 och 7.2.7.

62 §

Vid handläggningen tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. En ansökan om verkställig- het får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan.

Av paragrafen framgår att domstolarna, vid handläggningen av exe- kvaturärenden, ska tillämpa bestämmelserna i ärendelagen, i tillämp- liga delar. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövnings- tillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärendelagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till förarbeten hänförliga till lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor (prop. 2009/10:173) samt till 2004 års änd- ringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionen om skadestånds- ansvar på atomenergins område. Ändringarna föranleds av att exe- kvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Överväganden finns i avsnitt 7.2.6 och avsnitt 7.2.7.

63 §

Om tingsrätten bifaller ansökan, verkställs domen som en svensk dom som har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om hovrätten eller Högsta domstolen efter överklagande av beslutet bestämmer något annat.

Mot bakgrund av att tingsrätt utgör första instans har följdändring skett samt har, utöver Högsta domstolen, även hovrätten lagts till som överklagandeinstans.

Utredningens överväganden om överklagande återfinns i av- snitt 7.2.7.

289

Författningskommentar

SOU 2013:63

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.22Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

3 §

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överkla- gande av Kronofogdemyndighetens beslut är behörig domstol för de förfaranden om erkännande, verkställbarhet och ändring som avses i artiklarna 23, 27 och 32 i underhållsförordningen och i artiklar- na 23 och 26 i 2007 års Haagkonvention.

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3.

Av paragrafen framgår att exekvaturprövning enligt angivna artik- lar i underhållsförordningen och 2007 års Haagkonvention görs av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, och inte, såsom tidigare, av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tings- rätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

290

SOU 2013:63

Författningskommentar

7 §

Vid handläggningen av en ansökan om ändring av ett beslut om erkännande eller verkställbarhet tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av underhålls- förordningen eller 2007 års Haagkonvention.

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen ska, om den görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet, ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkonvention finns en be- stämmelse om inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.

En domare som har prövat ansökningen om erkännande eller verk- ställbarhet får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

Av första stycket framgår att ärendelagen, i tillämpliga delar, ska tilläm- pas vid handläggningen såvitt avser en om ansökan om ändring, om inte annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haag- konvention. Ändringen är föranledd av att exekvaturprövningen gene- rellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Av ärendelagens bestäm- melser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hovrätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exekvaturärendet. Även reglerna om överklagande i 38–40 §§ ärendelagen blir tillämp- liga. Det innebär bl.a. att ett överklagande ska ges in till den domstol som meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för beslutet. Även hovrätten och Högsta domstolen ska tillämpa ärendelagen vid sin handläggning av ett överklagat beslut om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige, om inte annat framgår av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention. Vid bedömningen av i vilka delar i övrigt ärendelagen kan tillämpas vid handläggningen hänvisas till underhållsförordningen och till 2007 års Haagkonvention samt till förarbeten hänförliga till ut- arbetandet av kompletterande bestämmelser till dessa instrument (prop. 2010/11:120 och prop. 2011/12:110).

I andra stycket har endast följdändring skett då ansökan om änd- ring, efter en överflyttning av exekvaturen, ska ges in till tingsrätt.

Paragrafen är i övrigt oförändrad.

Utredningens överväganden återfinns i avsnitten 7.2.1–7.2.3. Över- väganden om överklagande återfinns i avsnitt 7.2.6 och avsnitt 7.2.7.

291

Författningskommentar

SOU 2013:63

11 §

Om tingsrätten vid beslut enligt artikel 30 i underhållsförordningen bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt underhålls- förordningen, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångs- balken.

I paragrafen har endast följdändringar skett med anledning av över- flyttandet av exekvaturen från Svea hovrätt till tingsrätt. Bestäm- melsen avser beslut om verkställbarhetsförklaring vid den första formella prövningen vid förfaranden som rör erkännande eller verk- ställighet. Någon ändring i sak är inte avsedd (se prop. 2010/11:120 och prop. 2011/12:110).

Överväganden avseende en generell överflyttning av exekvatur- ärendena finns i avsnitt 7.2.1.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

11.23Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

6 §

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överkla- gande av Kronofogdemyndighetens beslut är behörig domstol för de förfaranden om erkännande och verkställbarhet som avses i artik- larna 24 och 26.

Om ansökan gäller ett förordnande om ett barns person som ska verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken, är i stället den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge behörig domstol. Den domstol som prövar en sådan ansökan är också behörig i frågor som rör andra förordnanden i avgörandet.

För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av 1996 års Haagkonvention.

292

SOU 2013:63

Författningskommentar

En domare som handlagt en ansökan om verkställbarhet får inte delta i handläggningen av en ansökan om verkställighet av beslutet.

Första stycket har ändrats på så sätt att behörig domstol att hand- lägga en ansökan om att få fastställt att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige enligt artiklar- na 24 och 26 i 1996 års Haagkonvention, är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Sådana ärenden prövades tidigare av Svea hovrätt. Ändringen föranleds av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hov- rätt till tingsrätt. Vilken tingsrätt som är behörig i det enskilda fallet anges i 17 kap. 1 § UF, för närvarande 24 tingsrätter. Se närmare om detta i författningskommentaren till 4 § lagen med komplette- rande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Av andra stycket framgår att om ansökan om verkställbarhet gäller ett avgörande som avser ett barns person, vilket ska verkställas en- ligt 21 kap. FB, ska den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § FB prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge i stället vara behörig domstol. Vidare framgår att den dom- stol som prövar en sådan ansökan också är behörig i frågor som rör andra förordnanden i avgörandet, t.ex. förordnanden om ett barns egendom, vilka verkställs enligt utsökningsbalkens regler. En förut- sättning för att den domstol som är behörig enligt 21 kap. 1 § FB ska få pröva även andra förordnanden är att det finns en ansökan om verkställbarhet vid domstolen avseende ett förordnande som rör ett barns person och att de andra förordnandena finns i samma dom eller beslut. Huvudregeln blir därmed att tingsrätten i den ort där barnet har sitt hemvist prövar dessa frågor. Om det inte finns någon annan behörig domstol, tas frågan om verkställighet upp av Stockholms tingsrätt. Med denna reglering kommer exekvaturprövningen, lik- som prövningen av själva verkställigheten, ske vid den domstol som finns närmast barnet. Detta kommer i de flesta fall att innebära att såväl verkställbarheten som verkställigheten handläggs av samma domstol.

Överväganden finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3.

293

Författningskommentar

SOU 2013:63

Av ett nytt tredje stycke framgår att ärendelagen, i tillämpliga delar, ska tillämpas vid förfarandet, om inte 1996 års Haagkonvention före- skriver något annat. Tillägget är föranlett av att exekvaturprövningen generellt flyttas från Svea hovrätt till tingsrätt. Av ärendelagens bestämmelser följer bl.a. att prövningstillstånd krävs till såväl hov- rätten som till Högsta domstolen vid överklagande av beslut i exe- kvaturärendet. Vid bedömningen av i vilka delar ärendelagen kan tillämpas vid förfarandet hänvisas till 1996 års Haagkonvention och till förarbeten hänförliga till utarbetandet av kompletterande bestäm- melser till 1996 års Haagkonvention (prop. 2011/12:85).

Av ett nytt fjärde stycke framgår att en domare som handlagt frågan om verkställbarhet inte får delta i handläggningen av en an- sökan om verkställighet av beslutet. Bestämmelsen har tillkommit mot bakgrund av att en ansökan om verkställbarhet som avser ett barns person, som huvudregel, ska göras vid den tingsrätt där barnet har sitt hemvist, vilken tingsrätt också är behörig att handlägga den efterföljande verkställigheten enligt 21 kap. FB.

Överväganden finns i avsnitt 7.2.6 och avsnitt 7.2.7.

7 §

Den som ansöker om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet. Avser ansökan ett avgörande som har meddelats i en parts utevaro, ska sökanden också ge in bevis om att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts parten.

Avser ansökan en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare hand- lingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Är en handling avfattad på något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det är obehövligt eller att det inte skäligen kan krävas.

294

SOU 2013:63

Författningskommentar

Paragrafen har ändrats i andra och tredje stycket med anledning av att en ansökan om att få fastställt att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige ska ges in till tingsrätt.

8 §

Tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

Mot bakgrund av att exekvaturärendena flyttats från Svea hovrätt till tingsrätt har paragrafen följdändrats till att avse tingsrätt.

Överväganden om ett generellt överflyttande av exekvaturären- dena finns i avsnitten 7.2.1–7.2.3.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

295

Bilaga 1

Kommittédirektiv 2012:125

En ny Bryssel I-förordning

Beslut vid regeringssammanträde den 13 december 2012

Sammanfattning

I Bryssel I-förordningen finns det gemensamma EU-regler om vilken medlemsstats domstol som får pröva en privaträttslig tvist. Förord- ningen innehåller också bestämmelser om erkännande och verk- ställighet av domar som har meddelats i en annan medlemsstat. EU har beslutat om en reviderad förordning. En särskild utredare ska föreslå de kompletterande författningsbestämmelser som den revi- derade Bryssel I-förordningen ger anledning till.

Utredaren ska dessutom överväga ett generellt överflyttande av prövningen i första instans av frågor om exekvatur från Svea hov- rätt till tingsrätt och lämna de författningsförslag som dessa över- väganden motiverar.

Uppdraget ska redovisas senast den 13 september 2013.

En ny Bryssel I-förordning

Den nuvarande förordningen

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område innehåller regler om vilken medlemsstats domstol som får pröva en privaträttslig tvist. Det kan t.ex. vara fråga om tvister om avtal eller skadestånd. Förordningen innehåller också bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar från andra medlemsstater. Bryssel I-förordningen är en grundpelare i det rättsliga

297

Bilaga 1

SOU 2013:63

samarbetet i EU. Den har starkt bidragit till att underlätta den gräns- överskridande verkställigheten av domar, öka förutsebarheten för enskilda individer och företag samt motverka att samma sak prövas i parallella domstolsförfaranden i medlemsstaterna.

Den som vill ha ett domstolsavgörande verkställt i en annan medlemsstat måste enligt Bryssel I-förordningen först ansöka om en verkställbarhetsförklaring i en särskilt utsedd domstol i den medlemsstaten (s.k. exekvaturförfarande). I Sverige prövas ansök- ningar om verkställbarhetsförklaring enligt Bryssel I-förordningen av Svea hovrätt. Domstolen ska bestå av en lagfaren domare och prövningen sker på enbart formella grunder. Endast om en part efter det att en verkställbarhetsförklaring har meddelats ansöker om änd- ring kan hovrätten pröva om verkställbarhet ska vägras. Vid denna prövning ska hovrätten bestå av tre lagfarna domare. Hovrättens beslut kan överklagas till Högsta domstolen. Prövningstillstånd krävs vid överklagande.

De vägransgrunder som kan göras gällande under exekvatur- förfarandet enligt Bryssel I-förordningen är begränsade och den utländska domen kan aldrig omprövas i sak. Vägran får ske endast om verkställbarhet av domen uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den verkställande medlemsstaten (ordre public), om domen är en tredskodom och svaranden inte har delgetts stäm- ningsansökningen i tid och på lämpligt sätt eller om domen är ofören- lig med en dom som meddelats i den verkställande medlemsstaten eller i en annan stat.

Utvecklingen i EU på privaträttens område

I ett antal senare tillkomna EU-förordningar på privaträttens område har införts regler som innebär att avgöranden kan verkställas i en annan medlemsstat utan något föregående exekvaturförfarande. För- ordningarna avser den europeiska exekutionstiteln1, det europeiska betalningsföreläggandet2, det europeiska småmålsförfarandet3 och

1Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.

2Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande.

3Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande.

298

SOU 2013:63

Bilaga 1

underhållsskyldighet4. Dessa förordningar reglerar särskilda områden eller förfaranden och har ett mer begränsat tillämpningsområde än Bryssel I-förordningen.

I Stockholmsprogrammet5 angav Europeiska rådet ramarna för EU:s samarbete i rättsliga och inrikes frågor för åren 2010–2014. I programmet fastslogs att det för att vidareutveckla det europeiska civilrättsliga samarbetet krävs ett undanröjande av kvarvarande hinder för fri rörlighet av rättsliga avgöranden i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande. Som ett led i att efterkomma uppmaningen i Stockholmsprogrammet lade kommissionen under slutet av år 2010 fram ett förslag till en ny Bryssel I-förordning6. Förslaget förhand- lades i rådet under åren 2011–2012. Den 6 december 2012 antogs Europaparlamentets och rådets reviderade förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privat- rättens område (i det följande den nya Bryssel I-förordningen).

Den nya förordningen

Den nya Bryssel I-förordningen kommer att ytterligare underlätta handläggningen av tvister med internationella inslag och förbättra den fria rörligheten av domar i EU. Förordningen träder i kraft inom kort, men dess bestämmelser börjar inte tillämpas fullt ut förrän två år efter ikraftträdandet. Förordningen blir direkt tillämplig och till alla delar bindande för samtliga EU:s medlemsstater utom Danmark. Danmark har dock, i enlighet med ett särskilt avtal mellan EU och Danmark7, möjlighet att förklara att den nya förordningen ska tillämpas i förhållande till Danmark.

Den nya Bryssel I-förordningen har i de flesta avseenden samma tillämpningsområde som sin föregångare. Från tillämpningsområdet undantas dock numera bl.a. frågor om underhåll (artikel 1.2). Dessa frågor omfattas av underhållsförordningen, som började tillämpas i juni 2011. Liksom den ursprungliga Bryssel I-förordningen är den nya förordningen inte tillämplig på skiljeförfarande. I ett skäl i den nya förordningen förtydligas innebörden av detta undantag (skäl 12). I en ny bestämmelse föreskrivs vidare att förordningen inte ska på-

4Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om under- hållsskyldighet.

5EUT C 115, 04.05.2010, s. 1.

6KOM(2010) 748 slutlig.

7EUT L 299, 16.11.2005, s. 62.

299

Bilaga 1

SOU 2013:63

verka tillämpningen av bl.a. 1958 års New York-konvention om er- kännande och verkställighet av utländska skiljedomar m.m. (arti- kel 73.2).

En central nyhet i den nya förordningen är att domar som har meddelats i en medlemsstat kommer att vara direkt verkställbara i en annan medlemsstat utan att det krävs någon verkställbarhetsför- klaring (artikel 39). I den mån det inte finns regler för förfarandet för vägran av verkställighet i förordningen ska prövningen ske enligt lagen i den medlemsstat där verkställighet söks (artikel 47.2). Den person som verkställighet söks mot kan ansöka om vägran av verk- ställighet i en domstol i verkställighetsmedlemsstaten (artiklarna 46 och 47). De vägransgrunder som kan åberopas överensstämmer i väsentliga delar med de vägransgrunder som tidigare kunde åberopas inom ramen för exekvaturförfarandet (artiklarna 45 och 46). Med- lemsstaterna ska till Europeiska kommissionen anmäla de domstolar till vilka ansökningar om vägran av verkställighet får göras respektive ett överklagande av ett beslut i en sådan fråga får ske (artikel 75).

För att Bryssel I-förordningens behörighetsregler ska kunna tillämpas krävs som huvudregel att svaranden har hemvist i EU. Undantag från denna huvudregel görs vid tillämpning av reglerna om exklusiv behörighet och behörighet till följd av avtal om be- hörig domstol (s.k. prorogationsavtal). En nyhet i den nya förord- ningen är att förordningens behörighetsregler i ytterligare några fall görs tillämpliga när svaranden inte har hemvist i EU. Den nya för- ordningen gör det nämligen möjligt för konsumenter och arbets- tagare att väcka talan i en medlemsstat i vissa konsument- och arbets- tvister, trots att näringsidkaren eller arbetsgivaren inte har hemvist i EU (artiklarna 18.1 och 21.2). I den nya förordningen tas dessutom kravet på att en av parterna i ett prorogationsavtal ska ha hemvist i EU för att en domstol i EU ska vara behörig bort (artikel 25).

Bryssel I-förordningen innehåller en allmän bestämmelse om hur domstolar ska agera om talan väcks vid domstolar i flera med- lemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter (s.k. litispendens). Bestämmelsen innebär att företräde att pröva frågan vilken domstol som är behörig att ta upp saken till prövning ges till den domstol där talan först väckts. En nyordning i den nya förord- ningen, som innebär ett undantag från den allmänna litispendens- regeln, är att när parterna har träffat ett prorogationsavtal som inne- bär att en domstol ska vara exklusivt behörig ska den domstolen ges företräde att pröva behörighetsfrågan, oavsett var talan först väcktes. Om en talan har väckts vid en annan domstol måste den

300

SOU 2013:63

Bilaga 1

domstolen vilandeförklara målet till dess att den domstol som pekas ut i avtalet har prövat sin behörighet (artikel 31.2). Om den dom- stol som pekas ut i prorogationsavtalet finner att den är behörig att pröva tvisten, ska andra domstolar förklara sig obehöriga (arti- kel 31.3).

I den nya förordningen introduceras regler om anpassning när en viss verkställighetsåtgärd inte finns föreskriven i lagen i den medlemsstat där verkställighet söks. I möjligaste mån ska verkställig- hetsåtgärden anpassas till en åtgärd som finns enligt lagen i den aktuella medlemsstaten och som har motsvarande syfte. Anpass- ningsbeslutet får inte ha längre gående verkningar än det ursprung- liga beslutet (artikel 54.1). En part får angripa anpassningen av be- slutet (artikel 54.2).

Exekvaturförfaranden i Sverige

För att utländska tvistemålsdomar ska kunna verkställas i Sverige krävs i de flesta fall att en domstol i ett exekvaturförfarande beslutar om verkställbarhetsförklaring. Det finns ett flertal lagar som inne- håller regler om exekvatur.

Lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden (kompletteringslagen) innehåller kompletterande bestämmelser till bl.a. den ursprungliga Bryssel I-förordningen. Enligt bilagor till förordningen och kompletteringslagen prövas frågor om exekvatur av Svea hovrätt som första instans. Kompletterande bestämmelser finns också i förordningen (2005:712) med före- skrifter om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Svea hovrätt prövar frågor om exekvatur även i en rad andra fall. Sverige har ingått några bilaterala överenskommelser med andra stater om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar. I för- hållande till Schweiz gäller lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. I förhållande till Österrike gäller lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område. Lagarna införlivar överenskommelserna i svensk rätt. Av dessa framgår att Svea hov- rätt är exekvaturdomstol. En tillämpning av 1983 års lag aktualiseras framför allt i fråga om äldre österrikiska avgöranden.

301

Bilaga 1

SOU 2013:63

Sverige är även part i en rad multilaterala överenskommelser som reglerar erkännande och verkställighet av domar på särskilda områden. Sådana överenskommelser finns på bl.a. transporträttens område. Enligt ett antal lagar som införlivar konventionerna i svensk rätt är Svea hovrätt exekvaturdomstol. Det gäller bl.a. lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg och lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik.

På familjerättens område finns det ett flertal internationella instru- ment rörande behörig domstol och erkännande och verkställighet av domar. Till de viktigaste instrumenten hör två EU-förordningar

– den nya Bryssel II-förordningen8 som rör domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt underhållsförordningen som reg- lerar familjerättslig underhållsskyldighet. Kompletterande bestäm- melser till förordningarna finns i bl.a. lagen (2008:450) med kom- pletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen och lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhålls- förordning9. I dessa lagar föreskrivs att Svea hovrätt, när så krävs enligt förordningarna, ska vara exekvaturdomstol. Regler om att Svea hovrätt ska vara exekvaturdomstol finns även i flera andra lagar på familjerättens område, bl.a. i lagen (1904:26 s.1) om vissa inter- nationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo samt lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. EU har nyligen antagit en förordning rörande arv (arvsförordningen)10. Förordningens bestäm- melser om verkställighet bygger på Bryssel I-förordningen. Utred- ningen om arvsfrågor i internationella situationer (Ju 2012:13) har fått i uppdrag att föreslå kompletterande författningsbestämmelser till förordningen. Utredningen ska bl.a. se över 1937 års lag eftersom arvsförordningen kommer att ersätta flera av lagens bestämmelser.

8Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000.

9Genom SFS 2012:451, som ännu inte har trätt i kraft, har lagen ändrat namn.

10Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.

302

SOU 2013:63

Bilaga 1

i domstolsorganisationen och att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i tingsrätt. Hovrättens främsta uppgift ska vara att över- pröva tingsrättens avgöranden, dvs. kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och att rätta till eventuella felaktigheter, se t.ex. regeringens proposition En modernare rättegång – refor- mering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131 s. 82). Frågan om ett överflyttande av exekvaturprövningen till tingsrätt som första instans har tagits upp i olika sammanhang, bl.a. i rege- ringens proposition Kompletterande bestämmelser till EU:s under- hållsförordning (prop. 2010/11:120 s. 23). Bedömningen har gjorts att en sådan reform bör avvakta översynen av Bryssel I-förord- ningen.

Uppdraget med anledning av den nya Bryssel I-förordningen

Den nya Bryssel I-förordningen kommer att kräva författnings- ändringar. Det finns därför behov av en utredning.

Mot bakgrund av att översynen av Bryssel I-förordningen har avslutats finns det anledning att även se över frågan om ett gene- rellt överflyttande av exekvaturprövningen till tingsrätt.

En särskild utredare ska utses och ges följande uppdrag.

Den nya Bryssel I-förordningens tillämpning i Sverige

Utredaren ska analysera den nya Bryssel I-förordningen. Likheter och skillnader i förhållande till den ursprungliga förordningen och andra relevanta EU-förordningar på området ska belysas.

Utredaren ska undersöka vilka kompletterande författnings- bestämmelser som behövs med anledning av den nya förordningen och föreslå sådana. De nya bestämmelserna bör i första hand tas in i kompletteringslagen. Två utgångspunkter för arbetet ska vara att de förslag som utredaren presenterar, så långt det är möjligt, ska passa in i den svenska rättsordningen och innebära att tyngdpunkten i domstolsprövningen förläggs till tingsrätt.

Utredaren ska särskilt analysera konsekvenserna av avskaffandet av exekvaturförfarandet. I sammanhanget ska förhållandet mellan pröv- ningen av vägransgrunder enligt den nya förordningen och pröv- ningen av hinder mot verkställighet enligt nationell rätt samt dom- stolsprövningen av ansökningar om vägran av verkställighet belysas.

303

Bilaga 1

SOU 2013:63

Utredaren ska också särskilt analysera innebörden av bestämmel- serna om beslut om anpassning av en verkställighetsåtgärd och den möjlighet som föreskrivs för en part att angripa ett anpassnings- beslut.

Om utredaren under arbetet gör bedömningen att det finns be- hov av andra ändringar i kompletteringslagen än sådana som är direkt motiverade av den nya Bryssel I-förordningen, står det utredaren fritt att föreslå sådana ändringar.

Instansordningen i exekvaturärenden

Utredaren ska överväga ett generellt överflyttande av exekvatur- prövningen i första instans från Svea hovrätt till tingsrätt och lämna de författningsförslag som dessa överväganden motiverar.

Arbetets bedrivande och redovisning av uppdraget

Utredaren är oförhindrad att ta upp andra närliggande frågor. Utredaren ska följa övriga nordiska länders arbete med den nya

förordningen.

Utredaren ska redovisa de kostnader och konsekvenser i övrigt som förslagen kan komma att medföra. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras. Utredaren ska inhämta synpunkter från Domstolsverket, Kronofogdemyndigheten samt andra berörda myn- digheter och organisationer.

Uppdraget ska redovisas senast den 13 september 2013.

(Justitiedepartementet)

304

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/1

(Lagstiftningsakter)

FÖRORDNINGAR

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012

om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

(omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions sätt, särskilt artiklarna 67.4 och 81.2 a, c och e,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit téns yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)Den 21 april 2009 antog kommissionen en rapport om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (3). I rapporten fastslogs att den förordningen generellt fungerar tillfredsställande, men att det vore önskvärt att förbättra tillämpningen av vissa av dess be stämmelser, att ytterligare underlätta den fria rörligheten

(1) EUT C 218, 23.7.2011, s. 78.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 20 november 2012 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 december 2012.

(3) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

för domar och att stärka möjligheterna till rättslig pröv ning. Eftersom ett antal ändringar kommer att göras av den förordningen, bör den av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)Vid sitt möte i Bryssel den 10 och 11 december 2009 antog Europeiska rådet ett nytt flerårigt program med titeln Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Eu ropa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (4). I Stockholmsprogrammet ansåg Europeiska rådet att pro cessen för att avskaffa alla mellanliggande förfaranden (exekvaturförfarandet) bör fortsätta under den period som det programmet avser. Samtidigt bör avskaffandet av exekvaturförfarandet även åtföljas av en rad garantier.

(3)Unionen har som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, bland annat genom att underlätta tillgången till rättslig prövning, särskilt genom principen om ömsesidigt erkännande av domar och an dra avgöranden av rättsliga myndigheter på det civilrätts liga området. I syfte att gradvis upprätta ett sådant om råde ska unionen besluta om åtgärder rörande samarbete i civilrättsliga ärenden som har gränsöverskridande verk ningar, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl.

(4)Vissa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hind rar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhet liga, så att domar som meddelats i en medlemsstat kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.

(5)Sådana bestämmelser ingår i det civilrättsliga samarbetet i den mening som avses i artikel 81 i fördraget om Eu ropeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(4) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.

L 351/2		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

(6)För att uppnå målet om fri rörlighet för privaträttsliga domar är det nödvändigt och lämpligt att reglerna om domstols behörighet och om erkännande och verkställig het av domar fastställs i en unionsrättsakt som är bin dande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.

(7)Den 27 september 1968 ingick de dåvarande medlems staterna i de Europeiska gemenskaperna, inom ramen för artikel 220 fjärde strecksatsen i fördraget om upprättan det av Europeiska ekonomiska gemenskapen, Brysselkon ventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, senare ändrad genom konventioner om nya medlemsstaters anslutning till denna konvention (1) (1968 års Brysselkonvention). Den 16 september 1988 ingick de dåvarande medlemssta terna i Europeiska gemenskaperna och vissa Eftastater Luganokonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (2) (1988 års Luganokonvention), som är en parallellkonvention till 1968 års Brysselkonvention. Den 1 februari 2000 blev 1988 års Luganokonvention tillämplig i förhållande till Polen.

(8)	Den 22 december 2000 antog rådet förordning (EG)
	nr 44/2001, som ersätter 1968 års Brysselkonvention
	med avseende på de territorier i medlemsstaterna som
	omfattas av EUF-fördraget, i förbindelserna mellan med

lemsstaterna utom Danmark. Genom rådets beslut 2006/325/EG (3) ingick gemenskapen ett avtal med Dan mark för att säkerställa tillämpningen av bestämmelserna i förordning (EG) nr 44/2001 i Danmark. 1988 års Lu ganokonvention reviderades genom konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställig het av domar på privaträttens område (4), som underteck nades i Lugano den 30 oktober 2007 mellan gemenska pen, Danmark, Island, Norge och Schweiz (2007 års Lu ganokonvention).

(9)1968 års Brysselkonvention fortsätter att vara tillämplig på de territorier i medlemsstaterna som faller inom denna konventions territoriella tillämpningsområde och som inte omfattas av denna förordning i enlighet med artikel 355 i EUF-fördraget.

(10)Tillämpningsområdet för denna förordning bör täcka de väsentliga delarna av privaträtten utom vissa väl definie rade delar, i synnerhet underhållsskyldighet, som bör un dantas från den här förordningens tillämpningsområde

(1) EGT L 299, 31.12.1972, s. 32; EGT L 304, 30.10.1978, s. 1; EGT L 388, 31.12.1982, s. 1; EGT L 285, 3.10.1989, s. 1; EGT C 15, 15.1.1997, s. 1. Se konsoliderad version i EGT C 27, 26.1.1998, s. 1.

(2) EGT L 319, 25.11.1988, s. 9. (3) EUT L 120, 5.5.2006, s. 22. (4) EUT L 147, 10.6.2009, s. 5.

till följd av antagandet av rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols be hörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldig het (5).

(11)Med avseende på tillämpningen av denna förordning bör domstolar i medlemsstaterna inbegripa domstolar som är gemensamma för flera medlemsstater, till exempel Bene luxdomstolen, när den är behörig i frågor som omfattas av denna förordning. Därför bör domar som meddelas av sådana domstolar erkännas och verkställas i enlighet med denna förordning.

(12)Denna förordning bör inte tillämpas på skiljeförfaranden. Ingenting i denna förordning bör hindra en medlemsstats domstol, vid vilken talan väcks angående en fråga som omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna, från att hän visa parterna till skiljeförfarande eller att vilandeförklara eller avvisa talan eller undersöka om skiljeavtalet är ogil tigt, utan verkan eller ogenomförbart i enlighet med de ras nationella lagstiftning.

En dom från en medlemsstats domstol om huruvida ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart bör inte omfattas av denna förordnings bestämmelser

om erkännande och verkställighet, oberoende av om domstolen avgjorde frågan som en huvudfråga eller som en incidensfråga.

Om en medlemsstats domstol, som är behörig enligt denna förordning eller enligt nationell rätt, däremot har funnit att ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller oge nomförbart, bör detta inte hindra domstolens dom rö rande saken från att erkännas eller, i förekommande fall, verkställas i enlighet med denna förordning. Detta bör inte påverka behörigheten för medlemsstaternas domsto lar att besluta om erkännande och verkställighet av skil jedomar i enlighet med konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, antagen i New York den 10 juni 1958 (1958 års New Yorkkonven tion), som har företräde framför denna förordning.

Denna förordning bör inte tillämpas på en talan eller ett förfarande som rör i synnerhet inrättandet av en skilje nämnd, skiljemäns behörighet, genomförandet av ett skil jeförfarande eller någon annan aspekt av ett sådant för farande, och inte heller på någon talan eller någon dom som rör ogiltigförklaring, omprövning, överklagande, er kännande eller verkställighet av en skiljedom.

(5) EUT L 7, 10.1.2009, s. 1.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/3

(13)Det måste finnas en anknytning mellan de förfaranden på vilka denna förordning är tillämplig och medlemsstater nas territorium. Gemensamma behörighetsbestämmelser bör därför i princip tillämpas när svaranden har hemvist i en medlemsstat.

(14)En svarande som inte har hemvist i en medlemsstat bör i allmänhet omfattas av de nationella behörighetsbestäm melser som gäller i den medlemsstat där talan väcks.

För att skydda konsumenternas och arbetstagarnas intres sen, garantera behörigheten för medlemsstaternas dom stolar i de fall där de har exklusiv behörighet och respek tera parternas rätt att själva avtala om behörig domstol, bör emellertid vissa av denna förordnings behörighets bestämmelser tillämpas oavsett var svaranden har hem vist.

(15)Behörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på för utsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att be stämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig domstol gör det berättigat att använda något annat kri terium om anknytning. I fråga om juridiska personer måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och behörighetskonflikter kan undvikas.

(16)Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighets grunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde för utse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligato riska förpliktelser som härrör från kränkningar av privat livet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.

(17)Den som äger ett kulturföremål enligt definitionen i ar tikel 1.1 i rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (1), bör i enlighet med denna förordning kunna inleda en tvistemålstalan på äganderättslig grund om att återfå ett sådant kulturföre mål i en domstol som är belägen där kulturföremålet finns när talan väcks. Dessa förfaranden bör inte påverka förfaranden som inleds i enlighet med direktiv 93/7/EEG.

(1) EGT L 74, 27.3.1993, s. 74.

(18)Vid försäkrings-, konsument- och anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestäm melser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna.

(19)Parternas rätt att själva avtala om behörig domstol bör respekteras med förbehåll för de exklusiva behörighets grunderna i denna förordning, utom när det gäller för säkrings-, konsument- och anställningsavtal, där endast begränsad autonomi medges.

(20)Vid fråga om ett avtal om behörig domstol till förmån för en domstol eller domstolarna i en medlemsstat är ogiltigt på materiell grund, bör frågan avgöras i enlighet med lagen i den medlemsstat där den domstol eller de domstolar som anges i avtalet finns, inbegripet den med lemsstatens lagvalsregel.

(21)För att rättskipningen ska fungera väl, är det nödvändigt att minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och att se till att oförenliga domar inte meddelas i olika medlemsstater. Det bör finnas klara och effektiva regler för att avgöra frågor om litispendens och mål som har samband med varandra och för att undanröja problem som härrör från nationella skillnader när det gäller att fastställa vid vilken tidpunkt ett mål ska anses vara på gående. Den tidpunkten bör ges en autonom definition i denna förordning.

(22)För att göra exklusiva avtal om val av behörig domstol

effektivare och förhindra rättegångsmissbruk måste det finnas möjlighet att göra undantag från den allmänna litispendensregeln för att på ett tillfredsställande sätt kunna hantera situationer med parallella förfaranden. En sådan situation uppstår när en talan väcks vid en domstol som inte anges i ett exklusivt avtal om domstols behörighet och en talan därefter väcks vid den domstol som anges i avtalet rörande samma sak och målen gäller samma parter. I det fallet bör den domstol där talan först väcktes vara skyldig att låta handläggningen av målet vila så snart talan väcks vid den domstol som anges i avtalet och fram till dess att den sistnämnda domstolen medde lar att den inte har behörighet enligt det exklusiva avtalet om val av domstols behörighet. Detta är nödvändigt för att säkerställa att den domstol som anges i avtalet i denna situation har företräde att ta ställning till om av talet är giltigt och i vilken utsträckning avtalet ska till lämpas på tvisten. Den domstol som anges i avtalet bör kunna fortsätta handläggningen av målet oavsett om den andra domstolen redan har beslutat att låta handlägg ningen vila eller inte.

L 351/4		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

Detta undantag bör inte tillämpas när parterna har ingått motstridiga exklusiva avtal om domstols behörighet eller när talan först har väckts vid en domstol som anges i ett exklusivt avtal om domstols behörighet. I dessa fall bör denna förordnings allmänna litispendensregel gälla.

(23)Denna förordning bör ha flexibla regler som gör det möjligt för medlemsstaternas domstolar att ta hänsyn till pågående förfaranden vid domstolar i tredjeländer, varvid särskilt avseende bör fästas vid dels om en dom som meddelats i ett tredjeland kommer att kunna erkän nas och verkställas i den berörda medlemsstaten enligt den medlemsstatens lagstiftning, dels behovet av en kor rekt rättskipning.

(24)När domstolen i den berörda medlemsstaten beaktar be hovet av en korrekt rättskipning bör den bedöma samt liga omständigheter i det enskilda fallet. Sådana omstän digheter kan inbegripa sambandet mellan omständighe terna i målet, berörda parter och det berörda tredjelandet, hur långt förfarandena i tredjelandet har kommit när förfaranden inleds vid domstolen i medlemsstaten och huruvida domstolen i tredjelandet kan förväntas meddela en dom inom en rimlig tid.

Den bedömningen kan också avse frågan huruvida dom stolen i tredjelandet har exklusiv behörighet att ta upp talan till prövning i det enskilda fallet när en domstol i en medlemsstat skulle ha exklusiv behörighet.

(25)Begreppet interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhets åtgärder, bör till exempel inbegripa beslut om åtgärder som syftar till att skaffa fram information eller säkra bevisning i den mening som avses i artiklarna 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för

immateriella rättigheter (1). Det bör inte inbegripa åtgär der som inte har karaktär av säkerhetsåtgärder, till ex empel beslut om hörande av vittne. Detta bör inte på verka tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mel lan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptag ning i mål och ärenden av civil eller kommersiell na tur (2).

(26)Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myn digheterna i unionen berättigar principen om att domar som har meddelats i en medlemsstat bör erkännas i samtliga medlemsstater utan att det behövs något särskilt

(1) EUT L 157, 30.4.2004, s. 45. (2) EGT L 174, 27.6.2001, s. 1.

förfarande. Målet att minska tidsåtgången och kost naderna i gränsöverskridande tvister gör det dessutom berättigat att avskaffa kravet på en verkställbarhetsförkla ring innan verkställighet kan ske i den anmodade med lemsstaten. Följaktligen bör en dom som har meddelats av domstolarna i en medlemsstat behandlas som om den hade meddelats i den anmodade medlemsstaten.

(27)För att uppnå fri rörlighet för domar bör en dom som meddelats i en medlemsstat erkännas och verkställas i en annan medlemsstat även om domen har meddelats mot en person som inte har hemvist i en medlemsstat.

(28)Om en dom inbegriper en åtgärd eller ett beslut som inte förekommer i den anmodade medlemsstatens lagstiftning bör åtgärden eller beslutet, inklusive de rättigheter som fastställs där, i möjligaste mån anpassas till en åtgärd eller ett beslut som enligt den medlemsstatens lagstiftning har motsvarande verkan och eftersträvar liknande mål. Hur anpassningen ska ske, och av vem, bör bestämmas av varje enskild medlemsstat.

(29)Direkt verkställighet i den anmodade medlemsstaten av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat utan en verkställbarhetsförklaring bör inte äventyra respekten för rätten till försvar. Därför bör den person mot vilken verkställighet söks kunna ansöka om att erkännandet eller verkställigheten av domen vägras om vederbörande anser att någon av grunderna för att vägra erkännande föreligger. En sådan grund skulle kunna vara att veder börande inte hade möjlighet att förbereda sitt svaromål då domen meddelades i dennes utevaro rörande ett civil rättsligt anspråk med koppling till ett brottmål. Det skulle också kunna vara en grund som åberopas på

grundval av ett avtal som ingåtts mellan den anmodade medlemsstaten och ett tredjeland i enlighet med arti kel 59i 1968 års Brysselkonvention.

(30)Den part som överklagar verkställigheten av en dom som meddelats i en annan medlemsstat bör i möjligaste mån, och i enlighet med den anmodade medlemsstatens rätts system, utöver de grunder för vägran som anges i denna förordning, kunna åberopa de grunder för vägran som föreskrivs i nationell lagstiftning i samma förfarande och inom de tidsfrister som fastställs i den lagstiftningen.

Erkännande av en dom bör dock endast vägras om en eller flera av de grunder för vägran som fastställs i denna förordning föreligger.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/5

(31)Vid ett överklagande av verkställighet av en dom bör domstolarna i den anmodade medlemsstaten, under den tid det tar att handlägga ett sådant överklagande, inklu sive ett eventuellt ytterligare överklagande, kunna tillåta att verkställigheten fortsätter, under förutsättning att verkställigheten begränsas eller att det ställts en säkerhet.

(32)För att underrätta den person mot vilken verkställighet söks om verkställigheten av en dom som meddelats i en annan medlemsstat, bör det intyg som inrättas genom denna förordning, om så krävs åtföljt av domen, delges den personen inom rimlig tid före den första verkställig hetsåtgärden. Med den första verkställighetsåtgärden bör avses den första verkställighetsåtgärden efter delgivning en.

(33)När interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, beslutas av en domstol som är behörig att pröva målet i sak, bör det säkerställas att åtgärderna omfattas av fri rörlighet enligt denna förordning. Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som beslutats av en sådan domstol utan svarandens hörande bör dock inte erkännas och verkställas enligt denna förordning, såvida inte den dom som inbegriper åtgärden delges svaranden före verk ställigheten. Detta bör inte hindra att sådana åtgärder erkänns och verkställs enligt nationell lagstiftning. Om interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, be slutas av en domstol i en medlemsstat som inte är be hörig att pröva målet i sak bör verkningarna av dessa enligt denna förordning vara begränsade till den berörda medlemsstatens territorium.

(34)Kontinuiteten mellan 1968 års Brysselkonvention, för ordning (EG) nr 44/2001 och denna förordning bör sä kerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller Europeiska unionens domstols tolkning av bestämmelserna i 1968 års Brysselkonvention och de förordningar som ersätter den.

(35)Respekten för medlemsstaternas internationella åtagan den innebär att denna förordning inte bör påverka kon ventioner som medlemsstaterna anslutit sig till och som gäller särskilda rättsområden.

(36)Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter en ligt fördragen bör denna förordning inte påverka tillämp ningen av de bilaterala konventioner och avtal mellan ett tredjeland och en medlemsstat som ingicks före ikraft trädandet av förordning (EG) nr 44/2001 och som gäller frågor som regleras i denna förordning.

(37)I syfte att säkerställa att de intyg som enligt denna för ordning ska användas i samband med erkännandet eller verkställigheten av domar, officiella handlingar samt inför domstol ingångna förlikningar hålls uppdaterade bör be fogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på ändringar av bilagorna I och II till denna förordning. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbe tar delegerade akter bör den se till att relevanta hand lingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rå det och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(38)I denna förordning respekteras de grundläggande rättig heterna och iakttas de principer som erkänns i Europe iska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opar tisk domstol enligt artikel 47 i stadgan.

(39)Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i ar tikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(40)Förenade kungariket och Irland deltog i enlighet med

artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Ir lands ställning, fogat till EU-fördraget och det dåvarande fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, i

antagandet	och tillämpningen av	förordning	(EG)
nr 44/2001.	I enlighet med artikel 3	i protokoll	nr 21

om Förenade kungarikets och Irlands ställning med av seende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fo gat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(41)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för

draget, deltar Danmark inte i antagandet av denna för ordning, som varken är bindande för eller tillämplig på Danmark, dock utan att detta påverkar Danmarks möj

lighet att	tillämpa ändringarna av	förordning	(EG)
nr 44/2001,	i enlighet med artikel 3	i avtalet av	den

19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (1).

(1) EUT L 299, 16.11.2005, s. 62.

L 351/6		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

1.Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvalt ningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).

2.Denna förordning är inte tillämplig på

a)fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rätts handlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden eller förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan som äktenskap,

b)konkurs, ackord och liknande förfaranden,

c)social trygghet,

d)skiljeförfaranden,

e)underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande,

f)testamenten och arv, inbegripet underhållsskyldighet som har sin grund i dödsfall.

Artikel 2

Definitioner till denna förordning:

a)dom: varje avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut, förordnande om verkställighet, samt domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader.

I kapitel III avses med dom även beslut om interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som beslutas av en

domstol som enligt denna förordning är behörig att pröva målet i sak. Begreppet omfattar inte en interimistisk åtgärd, inbegripet säkerhetsåtgärd, som beslutas av en sådan dom stol utan svarandens hörande, såvida inte den dom som innehåller åtgärden har delgetts svaranden före verkställighe ten.

b)förlikning inför domstol: en förlikning som har godkänts av en domstol i en medlemsstat eller ingåtts inför en domstol i en medlemsstat i samband med domstolsförhandlingarna.

c)officiell handling: en handling som har upprättats eller regi strerats som en officiell handling i ursprungsmedlemsstaten och vars äkthet

i)avser handlingens underskrift och innehåll, och

ii)har bestyrkts av en offentlig myndighet eller annan myn dighet som bemyndigats för ändamålet.

d)ursprungsmedlemsstat: den medlemsstat där domen har med delats, förlikningen har godkänts eller ingåtts eller den offi ciella handlingen formellt har upprättats eller registrerats.

e)anmodad medlemsstat: medlemsstat i vilken erkännande av en dom åberopas eller, i vilken verkställighet av en dom, en förlikning eller en officiell handling söks.

f)ursprungsdomstol: den domstol som har meddelat den dom för vilken erkännande åberopas eller för vilken verkställighet söks.

Artikel 3

I denna förordning avses med domstol följande myndigheter i den utsträckning de är behöriga i frågor som omfattas av till lämpningsområdet för denna förordning:

a)I Ungern, vid summarisk process i mål om betalningsföre läggande (fizetési meghagyásos eljárás), notarien (közjegyző).

b)I Sverige, vid summarisk process i mål om betalningsföre läggande och handräckning, Kronofogdemyndigheten.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/7

KAPITEL II

DOMSTOLS BEHÖRIGHET

AVSNITT 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 4

1.Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol

iden medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.

2.För den som inte är medborgare i den medlemsstat där han eller hon har hemvist gäller samma bestämmelser om dom stols behörighet som för medlemsstatens egna medborgare.

Artikel 5

1.Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.

2.I synnerhet får de nationella bestämmelser om domstols behörighet som medlemsstaterna ska anmäla till kommissionen

ienlighet med artikel 76.1 a inte tillämpas mot en person som avses i punkt 1.

Artikel 6

1.Om svaranden inte har hemvist i en medlemsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 18.1, 21.2, 24 och 25.

2.Mot en sådan svarande kan den som har hemvist i en medlemsstat, oberoende av medborgarskap, i den medlemssta ten åberopa de bestämmelser om domstols behörighet som gäller där, på samma sätt som den medlemsstatens egna med borgare, särskilt de bestämmelser som medlemsstaterna ska an mäla till kommissionen i enlighet med artikel 76.1 a.

AVSNITT 2

Särskilda behörighetsbestämmelser

Artikel 7

Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

1.a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser.

b)Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förplik telse som talan avser

—vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,

—vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

c)Om led b inte gäller, ska led a gälla.

2.Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträf fa.

3.Om talan avser enskilt anspråk i anledning av brott, vid den domstol där brottmålet är anhängigt, i den mån domstolen enligt sin lag är behörig att pröva enskilda anspråk.

4.Om talan avser en tvistemålstalan på äganderättslig grund om att återfå ett kulturföremål enligt definitionen i artikel 1.1

idirektiv 93/7/EEG som inleds av den person som säger sig ha rätt att få tillbaka ett sådant föremål, vid domstolen för den ort där kulturföremålet finns vid den tidpunkt då talan väcks.

5.Om talan avser en tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller annan etablering, vid domstolen för den ort där denna är belägen.

6.Om svaranden i tvisten är instiftare av en trust, trustee eller insatt förmånstagare till en trust som är upprättad antingen genom lag eller genom en skriftlig handling eller muntligen och skriftligen bekräftad, vid domstolarna i den medlemsstat där trusten har sitt säte.

7.Om talan avser en tvist om betalning av bärgarlön för bärg ning av skeppslast eller för frakt, vid den domstol där lasten eller frakten

a)har blivit föremål för kvarstad eller liknande säkerhets åtgärd för att säkerställa sådan betalning, eller

b)kunde ha blivit föremål för sådan säkerhetsåtgärd, om inte borgen eller annan säkerhet hade ställts,

under förutsättning att denna bestämmelse endast är tillämp lig om det görs gällande att svaranden har någon rätt till lasten eller frakten eller hade sådan rätt vid tiden för bärg ningen.

L 351/8		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

Artikel 8

Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:

1.Om han eller hon är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en ge mensam handläggning och dom ska vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

2.Om talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom.

3.Vid genkäromål som grundar sig på samma avtal eller om ständigheter som huvudkäromålet, vid den domstol där hu vudkäromålet är anhängigt.

4.Om talan avser avtal och denna talan får förenas med ett annat mål mot samma svarande om sakrätt till fast egen dom, vid domstolen i den medlemsstat på vars territorium fastigheten är belägen.

Artikel 9

En domstol i en medlemsstat som med stöd av denna förord ning är behörig att pröva mål om ansvar till följd av ett fartygs användning eller drift är, liksom annan domstol som enligt lagen i den staten är behörig i stället för denna, också behörig att pröva mål om begränsning av sådant ansvar.

AVSNITT 3

Behörighet vid försäkringstvister

Artikel 10

För försäkringstvister gäller i fråga om domstols behörighet bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5.

Artikel 11

1. Talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en medlemsstat får väckas

a)vid domstolarna i den medlemsstat där han eller hon har hemvist,

b)i en annan medlemsstat, vid domstolen för den ort där käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare, eller

c)om han eller hon är en samförsäkrare, vid den domstol i en medlemsstat där talan har väckts mot huvudförsäkringsgiva ren.

2. En försäkringsgivare som inte har hemvist i någon med lemsstat men som har en filial, agentur eller annan etablering i en sådan stat ska i fråga om tvister som hänför sig till verk samheten vid denna anses ha hemvist i den medlemsstaten.

Artikel 12

Beträffande ansvarsförsäkring eller försäkring av fast egendom får talan mot försäkringsgivaren också väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade. Detsamma gäller om både lös och fast egendom omfattas av samma försäkringsavtal och har ska dats genom samma händelse.

Artikel 13

1.I fråga om ansvarsförsäkring får, om lagen i domstolssta ten tillåter det, talan mot försäkringsgivaren vidare väckas vid den domstol där den skadelidande har väckt talan mot den försäkrade.

2.Bestämmelserna i artiklarna 10, 11 och 12 gäller om den skadelidande väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, om sådan direkt talan är tillåten.

3.Om den lag som är tillämplig på sådan direkt talan tillåter att talan mot försäkringstagaren eller den försäkrade prövas i samma rättegång, är samma domstol behörig i förhållande till dessa personer.

Artikel 14

1.Om inte annat föreskrivs i artikel 13.3, får en försäkrings givare väcka talan endast vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, vare sig denne är försäkringstagare, för säkrad eller förmånstagare.

2.Bestämmelserna i detta avsnitt inskränker inte rätten att väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet enligt bestämmelserna i detta avsnitt är anhängigt.

Artikel 15

Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som

1.har ingåtts efter tvistens uppkomst,

2.ger försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i detta avsnitt,

3.har ingåtts mellan en försäkringstagare och en försäkrings givare, vilka vid försäkringsavtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat, och avtalet innebär att domstolarna i den medlemsstaten ska vara behö riga även om skadan skulle inträffa utomlands, såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den medlemsstaten,

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/9

4.har ingåtts med en försäkringstagare som inte har hemvist i någon medlemsstat, förutsatt att försäkringen inte är obliga torisk och inte heller avser fast egendom i en medlemsstat, eller

5.hänför sig till ett försäkringsavtal som omfattar en eller flera av de risker som anges i artikel 16.

Artikel 16

De risker som avses i artikel 15.5 är följande:

1.Förlust av eller skada på

a)havsgående fartyg, anläggningar offshore eller på fria ha vet, eller luftfartyg, där förlusten eller skadan har sam band med deras användning för kommersiellt ändamål,

b)gods under transport, med undantag för passagerares res gods, när transporten helt eller delvis sker med sådant fartyg eller luftfartyg.

2.Ansvar, med undantag för fysisk skada på passagerare eller förlust av eller skada på deras resgods,

a)som är en följd av användningen eller driften av fartyg, anläggningar eller luftfartyg som anges i punkt 1 a, såvida inte lagen i den medlemsstat där sådant luftfartyg är re gistrerat förbjuder avtal om domstols behörighet i fråga om försäkring av sådana risker,

b)för förlust eller skada orsakad av gods under transport enligt punkt 1 b.

3.Ekonomisk förlust som har samband med användningen eller driften av fartyg, anläggningar eller luftfartyg enligt punkt 1 a, särskilt förlust av frakt eller befraktningsintäkter.

4.Varje risk som har samband med någon av de risker som avses i punkterna 1–3.

5.Trots vad som sägs i punkterna 1–4, alla stora risker enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (1).

(1) EUT L 335, 17.12.2009, s. 1.

AVSNITT 4

Behörighet vid konsumenttvister

Artikel 17

1. Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, kon sumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärs verksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörighe ten bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5,

a)om avtalet gäller köp av varor där betalningen ska erläggas i särskilda poster,

b)om avtalet gäller lån som ska återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var avsedd att finansiera köp av varor, eller

c)i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.

2.Om konsumentens avtalspart inte har hemvist i en med lemsstat men har en filial, agentur eller annan etablering i en medlemsstat, ska han anses ha hemvist i den medlemsstaten såvitt avser tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen.

3.Bestämmelserna i detta avsnitt ska inte tillämpas på trans portavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.

Artikel 18

1.Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist.

2.Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där kon sumenten har hemvist.

3.Dessa bestämmelser inskränker inte rätten att väcka gen käromål vid den domstol där huvudkäromålet, enligt bestäm melserna i detta avsnitt, är anhängigt.

L 351/10		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

Artikel 19

Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som

1.har ingåtts efter tvistens uppkomst,

2.ger konsumenten rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i detta avsnitt, eller

3.har ingåtts av en konsument och dennes avtalspart, vilka vid avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat, och avtalet ger domstolarna i den med lemsstaten behörighet, såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den medlemsstaten.

AVSNITT 5

Behörighet vid tvister om anställningsavtal

Artikel 20

1.Om talan avser anställningsavtal gäller i fråga om behö righeten bestämmelserna i detta avsnitt om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5 samt, i de fall talan väckts mot en arbets givare, artikel 8.1.

2.Om en arbetstagare ingår ett anställningsavtal med en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat men har en filial, agentur eller en annan etablering i en medlemsstat, ska arbetsgivaren i fråga om tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen anses ha hemvist i den medlemsstaten.

Artikel 21

1. Talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlems stat får väckas

a)vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren har hemvist, eller

b)i en annan medlemsstat

i)vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete, eller

ii)om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land, vid domstolen för den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget.

2. Talan mot en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat får väckas vid en domstol i en medlemsstat i en lighet med punkt 1 b.

Artikel 22

1.En arbetsgivare får väcka talan endast vid domstolarna i den medlemsstat där arbetstagaren har hemvist.

2.Bestämmelserna i detta avsnitt inskränker inte rätten att väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet enligt bestämmelserna i detta avsnitt är anhängigt.

Artikel 23

Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske genom ett avtal som

1.har ingåtts efter tvistens uppkomst, eller

2.ger arbetstagaren rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i detta avsnitt.

AVSNITT 6

Exklusiv behörighet

Artikel 24

Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:

1.Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendo men är belägen.

Om talan avser avtal om nyttjanderätt till fast egendom för tillfälligt privat bruk under en tid av högst sex på varandra följande månader, ska emellertid även domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist vara behöriga under förutsättning att nyttjanderättshavaren är en fysisk person och att ägaren och nyttjanderättshavaren har hemvist i samma medlemsstat.

2.Om talan avser giltighet, ogiltighet eller upplösning av bolag eller andra juridiska personer eller giltighet av beslut av deras organ, vid domstolarna i den medlemsstat där den juridiska personen har sitt säte. För att bestämma var detta säte är beläget ska domstolen tillämpa sin egen internationella privaträtt.

3.Om talan avser giltigheten av inskrivningar i offentliga regis ter, domstolarna i den medlemsstat där registret förs.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/11

4.Om talan, oavsett om det är fråga om ett käromål eller ett svaromål, avser registrering eller giltighet av patent, varumär ken, mönster och liknande rättigheter för vilka krävs depo sition eller registrering, domstolarna i den konventionsstat där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum eller på grund av bestämmelserna i en unionsrättsakt eller en internationell konvention anses ha ägt rum.

Med förbehåll för den behörighet som det europeiska patent verket har enligt den europeiska patentkonventionen under tecknad i München den 5 oktober 1973, ska domstolarna i varje medlemsstat ha exklusiv behörighet vid talan som an går registreringen eller giltigheten av ett europeiskt patent som har meddelats för den medlemsstaten.

5.Om talan avser verkställighet av domar, domstolarna i den medlemsstat där domen har verkställts eller ska verkställas.

AVSNITT 7

Avtal om domstols behörighet

Artikel 25

1. Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller fram tida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska en dast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den medlemsstaten. En sådan behörighet ska vara exklusiv om par terna inte har träffat avtal om annat. Avtalet om behörighet ska vara antingen

a)skriftligt, eller muntligt och skriftligen bekräftat,

b)i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig, eller

c)i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regel mässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.

2.Ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet ska jämställas med skriftlig form.

3.Den domstol eller de domstolar i en medlemsstat som ges behörighet genom den handling varigenom en trust har bildats ska ha exklusiv behörighet att pröva en talan mot en instiftare,

trustee eller insatt förmånstagare till en trust, om saken angår förhållandet mellan dessa personer eller deras rättigheter eller skyldigheter inom trusten.

4.Avtal om domstols behörighet eller motsvarande bestäm melser i en handling varigenom en trust har bildats har ingen verkan om de strider mot bestämmelserna i artiklarna 15, 19 eller 23 eller om de domstolar vilkas behörighet de utesluter har exklusiv behörighet enligt artikel 24.

5.Ett avtal om domstols behörighet som utgör en del av ett annat avtal ska behandlas som ett särskilt avtal, oberoende av övriga avtalsvillkor.

Giltigheten av ett avtal om domstols behörighet kan inte ifrå gasättas enbart med hänvisning till att det andra avtalet är ogiltigt.

Artikel 26

1.Utöver den behörighet som en domstol i en medlemsstat har enligt andra bestämmelser i denna förordning, är domstolen behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida dom stolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 24.

2.I mål som avses i avsnitten 3, 4 eller 5, där en försäkrings tagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare är svarande, ska domstolen, innan den förklarar sig behörig enligt punkt 1, säkerställa att svaranden har informerats om sin rätt att bestrida domstolens behörighet och om följderna av att gå eller inte gå i svaromål.

AVSNITT 8

Prövning av behörighetsfrågan och av om målet kan tas upp

Artikel 27

Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat gäller en tvist som huvudsakligen rör en fråga som en domstol i en annan medlemsstat är exklusivt behörig att pröva enligt arti kel 24, ska den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.

Artikel 28

1. Om talan väcks vid en domstol i en medlemsstat mot en svarande som har hemvist i en annan medlemsstat, och svaran den inte går i svaromål, ska domstolen självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i denna förordning.

L 351/12		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

2.Domstolen ska låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan eller motsvarande handling i så god tid att han eller hon kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nöd vändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits.

3.Artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av handlingar) (1) ska gälla i stället för punkt 2 i den här artikeln om stämningsansökan eller motsvarande handling enligt den förordningen måste översändas från en medlemsstat till en an nan.

4. När förordning (EG) nr 1393/2007 inte är tillämplig ska artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gälla om stämningsansökan eller mot svarande handling måste översändas till utlandet i enlighet med den konventionen.

AVSNITT 9

Litispendens och mål som har samband med varandra

Artikel 29

1.Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rö rande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 31.2.

2.I sådana fall som avses i punkt 1 ska, på begäran av en domstol vid vilken talan väckts, varje annan domstol vid vilken talan väcks utan dröjsmål underrätta den förstnämnda domsto len om vilket datum den mottog stämningsansökan i enlighet med artikel 32.

3.När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, ska övriga domstolar självmant förklara sig obehöriga till förmån för den domstolen.

Artikel 30

1.Om käromål som har samband med varandra prövas vid domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.

2.Om målet i den domstol vid vilken talan först väckts prövas i första instans får varje annan domstol också förklara sig obehörig på begäran av en av parterna, om den domstol vid

(1) EUT L 324, 10.12.2007, s. 79.

vilken talan först väckts är behörig att pröva de berörda käro målen och dess lag tillåter förening av dessa.

3. Vid tillämpningen av denna artikel ska käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

Artikel 31

1.Om flera domstolar är exklusivt behöriga, ska varje dom stol utom den vid vilken talan först väckts avvisa talan till förmån för den domstolen.

2.Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 26 ska, i de fall talan väckts vid en domstol i en medlemsstat som har exklusiv behörighet enligt ett avtal som avses i artikel 25, varje domstol i en annan medlemsstat låta handläggningen av målet vila fram till dess att den domstol där talan väcks på grundval av avtalet förklarar att den är obehörig i enlighet med avtalet.

3.Om den domstol som anges i avtalet har funnit att den är behörig att ta upp talan till prövning i enlighet med avtalet ska varje domstol i en annan medlemsstat avvisa talan till förmån för denna domstol.

4.Punkterna 2 och 3 ska inte tillämpas med avseende på frågor som avses i avsnitten 3, 4 eller 5 i de fall käranden är en försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäk ringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare och avtalet inte är giltigt enligt en bestämmelse som ingår i dessa avsnitt.

Artikel 32

1.I detta avsnitt ska talan anses ha väckts vid en domstol

a)när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingetts till domstolen, förutsatt att käranden sedan inte har under låtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta för att få delgivningen av svaranden verkställd, eller

b)om delgivning av handlingen ska ske innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivning, förutsatt att käranden därefter inte har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för att få handlingen ingiven till domstolen.

Den myndighet som ansvarar för delgivning enligt led b ska vara första myndighet att motta de handlingar som ska delges.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/13

2. Den domstol eller myndighet som ansvarar för delgivning, som avses i punkt 1, ska anteckna datum för ingivandet av stämningsansökan eller motsvarande handling eller datum för mottagandet av de handlingar som ska delges.

Artikel 33

1. Om behörigheten grundar sig på artikel 4 eller artiklarna 7, 8 eller 9 och ett förfarande pågår vid en domstol i ett tredje land när talan väcks vid en domstol i en medlemsstat om samma sak och mellan samma parter som i förfarandet vid domstolen i tredjelandet, får domstolen i medlemsstaten låta handläggningen av målet vila om

a)det förväntas att domstolen i tredjelandet kommer att med dela en dom som kan erkännas och, i tillämpliga fall, verk ställas i den medlemsstaten, och

b)domstolen i medlemsstaten är övertygad om att en vilande förklaring är nödvändig för en god rättskipning.

2.Domstolen i medlemsstaten får när som helst återuppta förfarandet om

a)förfarandena vid domstolen i tredjelandet har vilandeförkla rats eller avbrutits,

b)det framstår för domstolen i medlemsstaten som om för farandena vid domstolen i det berörda tredjelandet sannolikt inte kommer att slutföras inom rimlig tid, eller

c)fortsatta förfaranden är nödvändiga för en god rättskipning.

3.Domstolen i medlemsstaten ska avvisa talan om förfaran dena vid domstolen i tredjelandet har slutförts och resulterat i ett avgörande som kan erkännas och i tillämpliga fall verkställas

iden medlemsstaten.

4.Domstolen i medlemsstaten ska tillämpa denna artikel på ansökan av endera parten eller, om detta är möjligt enligt na tionell rätt, självmant.

Artikel 34

1. Om behörigheten grundar sig på artikel 4 eller artiklarna 7, 8 eller 9 och ett förfarande pågår vid en domstol i ett tredje land när talan väcks vid en domstol i en medlemsstat och denna

talan har samband med den talan som förs i domstolen i tred jelandet får domstolen i medlemsstaten låta handläggningen av målet vila om

a)en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar,

b)det förväntas att domstolen i tredjelandet kommer att med dela en dom som kan erkännas och, i tillämpliga fall, verk ställas i den medlemsstaten, och

c)domstolen i medlemsstaten är övertygad om att vilandeför klaringen är nödvändig för en god rättskipning.

2.Domstolen i medlemsstaten får när som helst återuppta förfarandena om

a)det framstår för domstolen i medlemsstaten som att det inte längre föreligger någon risk för oförenliga domar,

b)förfarandena vid domstolen i tredjelandet har vilandeförkla rats eller avbrutits,

c)det framstår för domstolen i medlemsstaten som om för farandena vid domstolen i det berörda tredjelandet sannolikt inte kommer att slutföras inom rimlig tid, eller om

d)fortsatta förfaranden är nödvändiga för en god rättskipning.

3.Domstolen i medlemsstaten får avvisa en talan om för farandet vid domstolen i tredjelandet har slutförts och resulterat

iett avgörande som kan erkännas och i tillämpliga fall verk ställas i den medlemsstaten.

4.Domstolen i medlemsstaten ska tillämpa denna artikel på ansökan av endera parten eller, om detta är möjligt enligt na tionell rätt, självmant.

AVSNITT 10

Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder

Artikel 35

Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat, får begäras hos domsto larna i den medlemsstaten, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak.

L 351/14		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

KAPITEL III

ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET

AVSNITT 1

Erkännande

Artikel 36

1.En dom som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver användas.

2.En berörd part får i enlighet med förfarandet i under

avsnitt 2 i avsnitt 3 ansöka om ett fastställande av att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen enligt artikel 45.

3. Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat är beroende av fastställandet av en incidensfråga om vägran av erkännande, är den domstolen behörig att pröva denna fråga.

Artikel 37

1. En part som i en medlemsstat vill åberopa en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska tillhandahålla

a)en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nöd vändiga för att fastställa dess äkthet, och

b)det intyg som utfärdats enligt artikel 53.

2.Den domstol eller myndighet vid vilken en dom som meddelats i en annan medlemsstat åberopas får, om nödvändigt, anmoda den part som åberopar den att i enlighet med artikel 57 tillhandahålla en översättning eller en translitterering av inne hållet i det intyg som avses i punkt 1 b. Domstolen eller myn digheten får begära en översättning av domen i stället för en översättning av intygets innehåll om den inte kan handlägga målet utan en sådan översättning.

Artikel 38

Den domstol eller en annan myndighet vid vilken en dom som meddelats i en annan medlemsstat åberopas får avbryta hand läggningen helt eller delvis om

a)domen överklagas i ursprungsmedlemsstaten, eller

b)en ansökan har lämnats in med avseende på ett beslut om att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen enligt artikel 45 eller med avseende på ett beslut om att erkännandet ska vägras på en av dessa grunder.

AVSNITT 2

Verkställighet

Artikel 39

En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verk ställbar i den medlemsstaten ska vara verkställbar i andra med lemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring.

Artikel 40

En verkställbar dom ska automatiskt medföra att säkerhetsåtgär der får vidtas enligt lagstiftningen i den anmodade medlems staten.

Artikel 41

1.Enligt bestämmelserna i detta avsnitt ska verkställighets förfarandet för domar som meddelats i en annan medlemsstat regleras av lagen i den anmodade medlemsstaten. En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den anmodade medlemsstaten ska verkställas där på samma villkor som en dom som meddelas i den anmodade medlemsstaten.

2.Utan hinder av vad som sägs i punkt 1 ska grunderna för att vägra eller skjuta upp verkställighet enligt lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten gälla i den mån de inte strider mot de grunder som avses i artikel 45.

3.Den part som begär verkställighet av en dom som med delats i en annan medlemsstat ska inte vara skyldig att ha en postadress i den anmodade medlemsstaten. Denna part ska inte heller åläggas att ha ett bemyndigat ombud i den anmodade medlemsstaten, såvida inte ett sådant ombud är obligatoriskt oberoende av parternas medborgarskap eller hemvist.

Artikel 42

1. Vid verkställighet i en medlemsstat av en dom som med delats i en annan medlemsstat ska sökanden till den behöriga verkställande myndigheten lämna in

a)en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nöd vändiga för att fastställa dess äkthet, och

b)det intyg som utfärdats enligt artikel 53 vilket intygar att domen är verkställbar och åtföljs av ett utdrag av domen och, om så är befogat, relevant information om ersättnings berättigande kostnader för förfarandet och beräkning av rän ta.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/15

2. För verkställighet i en medlemsstat av en dom som med delats i en annan medlemsstat och som innehåller beslut om en interimistisk åtgärd, inbegripet en säkerhetsåtgärd, ska sökanden till den behöriga verkställande myndigheten lämna in

a)en kopia av domen som uppfyller de nödvändiga villkoren för att fastställa dess äkthet,

b)det intyg som utfärdats enligt artikel 53 vilket innehåller en beskrivning av åtgärden och intygar att

i)domstolen är behörig att pröva målet i sak,

ii)domen är verkställbar i ursprungsmedlemsstaten, och

c)bevis på delgivning av domen om åtgärden beslutats utan att svaranden kallats att inställa sig.

3.Den behöriga verkställande myndigheten får, när så är nödvändigt, begära att sökanden i enlighet med artikel 57 ska tillhandahålla en översättning eller en translitterering av inne hållet i intyget.

4.Den behöriga verkställande myndigheten får begära att sökanden ska tillhandahålla en översättning av domen endast om den inte kan fortsätta handläggningen av målet utan en sådan översättning.

Artikel 43

1.När verkställighet begärs av en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska det intyg som utfärdas enligt artikel 53 delges den person mot vilken verkställigheten söks före det att den första verkställighetsåtgärden vidtas. Intyget ska åtföljas av domen om personen i fråga ännu inte har delgetts denna.

2.Om den person mot vilken verkställighet begärs har hem vist i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten får han eller hon begära en översättning av domen i syfte att bestrida verkställigheten, om domen inte är skriven på eller åtföljs av en översättning till något av följande språk:

a)Ett språk som personen förstår.

b)Det officiella språket i den medlemsstat där personen har hemvist eller, om det finns flera officiella språk i den med lemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språ ken på den ort där personen har hemvist.

Om en översättning av domen begärs enligt första stycket får inga verkställighetsåtgärder förutom säkerhetsåtgärder vidtas in nan denna översättning har tillhandahållits den person mot vilken verkställighet söks.

Denna punkt gäller inte om den person mot vilken verkställig het söks redan har delgetts domen på ett av de språk som avses i första stycket eller om domen åtföljs av en översättning till något av dessa språk.

3. Denna artikel gäller inte verkställighet av säkerhetsåtgärder

ien dom eller om den person som begär verkställighet vidtar säkerhetsåtgärder i enlighet med artikel 40.

Artikel 44

1. Vid en ansökan om att vägra verkställighet av en dom enligt underavsnitt 2 i avsnitt 3 får domstolen i den anmodade medlemsstaten på ansökan av den person mot vilken verkstäl lighet begärs

a)begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder,

b)göra verkställigheten beroende av att det ställs en sådan säkerhet som domstolen bestämmer, eller

c)helt eller delvis skjuta upp verkställighetsförfarandet.

2. Den behöriga myndigheten i den anmodade medlemssta ten ska på ansökan av den person mot vilken verkställighet söks skjuta upp verkställighetsförfarandet om verkställigheten av do men har skjutits upp i ursprungsmedlemsstaten.

AVSNITT 3

Vägran av erkännande och verkställighet

U n d e r a v s n i t t 1

V ä g r a n a v e r k ä n n a n d e

Artikel 45

1. Vid ansökan från en berörd part ska erkännande av en dom vägras om

a)ett sådant erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemssta ten,

b)domen är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en svarande i dennes utevaro och svaranden inte har delgetts stämningsansökan eller motsvarande hand ling i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta,

L 351/16		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

c)domen är oförenlig med en dom som har meddelats samma parter i den anmodade medlemsstaten,

d)domen är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats

ien annan medlemsstat eller i ett tredjeland mellan samma parter och rörande samma sak, under förutsättning att den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den anmodade medlemsstaten, eller

e)domen är oförenlig med

i)kapitel II avsnitt 3, 4 eller 5 om svaranden var en för säkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett för säkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en ar betstagare, eller

ii)kapitel II avsnitt 6.

2.Den domstol till vilken en ansökan getts in ska vid sin prövning av de behörighetsgrunder som avses i punkt 1 e vara bunden av de faktiska omständigheter på vilka domstolen i ursprungsmedlemsstaten grundade sin behörighet.

3.Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas såvida inte annat följer av punkt 1 e. Behörighets bestämmelserna omfattas inte av den i punkt 1 a åsyftade pröv ningen vad gäller grunderna för rättsordningen (ordre public).

4.Ansökan om vägran av erkännande ska göras i enlighet med de förfaranden som anges i underavsnitt 2 och i förekom mande fall i avsnitt 4.

U n d e r a v s n i t t 2

V ä g r a n a v v e r k s t ä l l i g h e t

Artikel 46

På ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs ska verkställighet av en dom vägras om någon av de grunder som avses i artikel 45 föreligger.

Artikel 47

1.Ansökan om vägran av verkställighet ska göras vid den domstol som den berörda medlemsstaten har anmält till kom missionen enligt artikel 75 a såsom den domstol vid vilken ansökan ska göras.

2.Förfarandet för vägran av verkställighet ska, i den mån det inte omfattas av denna förordning, regleras av lagen i den an modade medlemsstaten.

3. Sökanden ska tillhandahålla domstolen en kopia av do men och vid behov en översättning eller en translitterering av den.

Domstolen får bevilja undantag från skyldigheten att lämna in de handlingar som avses i första stycket om den redan innehar dem eller om den finner det orimligt att kräva att sökanden ska tillhandahålla dem. I det senare fallet får domstolen kräva att den andra parten tillhandahåller handlingarna.

4. Den part som ansöker om vägran av verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska inte vara skyldig att ha en postadress i den anmodade medlemsstaten. Denna part ska inte heller åläggas att ha ett bemyndigat ombud i den anmodade medlemsstaten, såvida inte ett sådant ombud är obligatoriskt oavsett parternas medborgarskap eller hemvist.

Artikel 48

Domstolen ska utan dröjsmål fatta beslut med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet.

Artikel 49

1.Båda parter får överklaga beslutet med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet.

2.Överklagandet ska göras till den domstol som den berörda medlemsstaten har anmält till kommissionen enligt artikel 75 b såsom den domstol till vilken ett sådant överklagande ska ges in.

Artikel 50

Det avgörande som meddelas med anledning av överklagandet får endast bestridas genom ett överklagande när de domstolar

till vilka ett ytterligare överklagande	ska göras har	anmälts
av den berörda medlemsstaten till	kommissionen	enligt
artikel 75 c.

Artikel 51

1.Den domstol till vilken en ansökan om vägran av verk ställighet ges in eller vid vilken ett överklagande har lämnats in enligt artikel 49 eller artikel 50 får låta handläggningen av målet vila, om ett ordinärt överklagande av domen har getts in i ursprungsmedlemsstaten eller om fristen för ett ordinärt över klagande ännu inte har löpt ut. I det senare fallet får domstolen fastställa en tid inom vilken ett sådant överklagande ska ges in.

2.Om en dom meddelats i Irland, Cypern eller Förenade kungariket ska varje form av överklagande av en dom som finns att tillgå i ursprungsmedlemsstaten betraktas som ett ordinärt överklagande av en dom i den mening som avses i punkt 1.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/17

AVSNITT 4

Allmänna bestämmelser

Artikel 52

En dom som har meddelats i en medlemsstat får aldrig omprö vas i sak i den anmodade medlemsstaten.

Artikel 53

Domstolen i ursprungsmedlemsstaten ska på begäran av en berörd part utfärda ett intyg på det formulär som bifogas i bilaga I.

Artikel 54

1. Om en dom inbegriper en åtgärd eller ett beslut som inte föreskrivs i den anmodade medlemsstatens nationella rätt, ska åtgärden eller beslutet i möjligaste mån anpassas till en åtgärd eller ett beslut som förekommer i den medlemsstatens natio nella rätt och som har motsvarande verkan och eftersträvar liknande mål och intressen.

En sådan anpassning ska inte få verkningar som går längre än dem som föreskrivs i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

2.Varje part får angripa anpassningen av åtgärden eller be slutet.

3.Om det är nödvändigt får det krävas att den part som åberopar domen eller söker verkställighet lämnar in en översätt ning eller translitterering av domen.

Artikel 55

En dom som meddelats i en medlemsstat och varigenom någon förpliktas att betala vite ska vara verkställbar i den anmodade medlemsstaten endast om vitesbeloppet slutligt har fastställts av domstol i ursprungsmedlemsstaten.

Artikel 56

Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får krävas av den som i en medlemsstat begär verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, på den grunden att han är utländsk medborgare eller inte har sin hem vist eller vistelseort i den anmodade medlemsstaten.

Artikel 57

1. Om en översättning eller translitterering krävs enligt denna förordning ska detta ske till den berörda medlemsstatens officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, till ett officiellt språk för domstolsförfaranden på den ort där en dom som meddelats i en annan medlemsstat åberopas eller en ansökan ges in, i enlighet med den medlems statens lagstiftning.

2.De formulär som avses i artiklarna 53 och 60 får även översättas eller translittereras till ett eller flera av Europeiska unionens institutioners övriga officiella språk som den berörda medlemsstaten har angett att den kan godta.

3.Översättningar enligt denna förordning ska göras av en person som är behörig att göra översättningar i någon av med lemsstaterna.

KAPITEL IV

OFFICIELLA HANDLINGAR OCH FÖRLIKNINGAR INFÖR

DOMSTOL

Artikel 58

1. En officiell handling som är verkställbar i ursprungsmed lemsstaten ska vara verkställbar i övriga medlemsstater, utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring. Verkställighet av en officiell handling får vägras endast om en sådan verkställighet uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemsstaten.

Bestämmelserna i avsnitt 2, underavsnitt 2 i avsnitt 3 och av snitt 4 i kapitel III ska i tillämpliga delar gälla offentliga hand lingar.

2. Den officiella handlingen måste uppfylla de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas i ursprungs medlemsstaten.

Artikel 59

En förlikning inför domstol som är verkställbar i ursprungs medlemsstaten ska verkställas i andra medlemsstater under samma förutsättningar som officiella handlingar.

Artikel 60

Den behöriga myndigheten eller domstolen i ursprungsmed lemsstaten ska, på begäran av en berörd part, utfärda intyget på det formulär som anges i bilaga II, med en sammanfattning av den verkställbara förpliktelse som anges i den officiella hand lingen eller i avtalet mellan parterna vid förlikningen inför dom stol.

KAPITEL V

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 61

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas med avseende på handlingar som har utfärdats i en medlemsstat inom ramen för denna förordning.

L 351/18		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

Artikel 62

1.Vid avgörandet av huruvida en part har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt ska domstolen tillämpa sin egen lag.

2.Om en part inte har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt ska domstolen, vid avgörandet av huruvida parten har hemvist i en annan medlemsstat, tillämpa den medlemsstatens lag.

Artikel 63

1. Vid tillämpningen av denna förordning ska ett bolag eller annan juridisk person anses ha hemvist i orten för dess

a)stadgeenliga säte,

b)huvudkontor, eller

c)huvudsakliga verksamhet.

2.Med stadgeenligt säte avses i Irland, Cypern och Förenade kungariket ”registered office”, eller, om sådant saknas, orten för stiftandet (”place of incorporation”) eller, om sådan ort saknas, den ort enligt vars lagstiftning bildandet (”formation”) ägde rum.

3.För att avgöra om en trust har hemvist i den medlemsstat där talan är väckt ska domstolen tillämpa sin egen internatio nella privaträtt.

Artikel 64

Med förbehåll för mer fördelaktiga nationella bestämmelser, får den som har hemvist i en medlemsstat och är åtalad för ett icke uppsåtligt brott vid en brottmålsdomstol i en annan medlems stat i vilken han inte är medborgare, försvaras av en därtill behörig person, även om han inte inställer sig personligen. Den domstol som handlägger målet får dock föreskriva person lig inställelse. Om en sådan föreskrift inte har efterkommits behöver en dom som har meddelats rörande ett civilrättsligt anspråk mot någon som inte har haft tillfälle att svara i målet varken erkännas eller verkställas i andra medlemsstater.

Artikel 65

1. Den grund för behörighet som anges i artiklarna 8.2 och 13 rörande återgångskrav eller annat liknande får åberopas i de medlemsstater som anges i den förteckning som upprättats av

kommissionen i enlighet med artikel 76.1 b och 76.2, förutsatt att det är tillåtet enligt nationell lagstiftning. En person med hemvist i en annan medlemsstat får beredas tillfälle enligt be stämmelserna om litisdenuntiation att delta i rättegång inför domstolarna i de medlemsstater som avses i den förteckningen.

2.Domar som har meddelats i en medlemsstat med stöd av artikel 8.2 eller artikel 13 ska i enlighet med kapitel III erkännas och verkställas i alla andra medlemsstater. De rättsverkningar som domar meddelade i de medlemsstater som anges i den förteckning som avses i punkt 1 kan ha för tredje man enligt lagen i dessa medlemsstater genom tillämpningen av punkt 1 ska erkännas i alla medlemsstater.

3.De medlemsstater som anges i den förteckning som avses

ipunkt 1 ska, inom ramen för det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrättades genom rådets beslut 2001/470/EG (1) (det europeiska rättsliga nätverket), lämna upp gifter om hur man i enlighet med deras nationella lag ska bestämma vilka konsekvenser som de domar som avses i punkt

2andra meningen ska få.

KAPITEL VI

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Artikel 66

1.Denna förordning ska tillämpas endast på rättsliga för faranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför dom stol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari 2015.

2.Utan hinder av artikel 80 ska förordning (EG) nr 44/2001 även fortsättningsvis tillämpas på domar som meddelats inom ramen för rättsliga förfaranden som har inletts, officiella hand lingar som har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari 2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för den förordningen.

KAPITEL VII

FÖRHÅLLANDET TILL ANDRA RÄTTSAKTER

Artikel 67

Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av de bestäm melser som, på särskilda områden, reglerar domstols behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar och som finns i unionsrättsakter eller i nationell lagstiftning som harmoniserats för att genomföra sådana rättsakter.

(1) EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/19

Artikel 68

1.Denna förordning ska mellan medlemsstaterna ersätta 1968 års Brysselkonvention, utom för de territorier i medlems staterna som faller inom den konventionens territoriella tillämp ningsområde och som inte omfattas av förordningen enligt artikel 355 i EUF-fördraget.

2.I den mån denna förordning mellan medlemsstaterna er sätter bestämmelserna i 1968 års Brysselkonvention ska alla hänvisningar till den konventionen anses som hänvisningar till denna förordning.

Artikel 69

Om inte annat följer av artiklarna 70 och 71 ska denna för ordning mellan medlemsstaterna ersätta de konventioner som rör samma frågor som omfattas av denna förordning. Denna förordning ska särskilt ersätta de konventioner som anges i den förteckning som kommissionen upprättat i enlighet med arti kel 76.1 c och 76.2.

Artikel 70

1.De konventioner som avses i artikel 69 ska fortsätta att gälla på områden där denna förordning inte är tillämplig.

2.De ska fortsätta att gälla beträffande domar som har med delats, officiella handlingar som formellt har upprättats eller registrerats och förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts före dagen för ikraftträdandet av förordning (EG) nr 44/2001.

Artikel 71

1.Denna förordning ska inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställig het av domar.

2.För en enhetlig tolkning ska punkt 1 tillämpas enligt föl jande:

a)Denna förordning ska inte utgöra hinder för en domstol i en medlemsstat som har tillträtt en konvention som reglerar ett särskilt område att förklara sig behörig i enlighet med den konventionen, även om svaranden har hemvist i en med lemsstat som inte har tillträtt konventionen i fråga. Den domstol som handlägger målet ska dock alltid tillämpa ar tikel 28 i denna förordning.

b)Domar som har meddelats av en domstol i en medlemsstat med tillämpning av behörighetsbestämmelser i en konven tion som reglerar ett särskilt område ska erkännas och verk ställas i de andra medlemsstaterna i enlighet med bestäm melserna i denna förordning.

Om det i en konvention, som reglerar ett särskilt område och som har tillträtts såväl av ursprungsmedlemsstaten som av den medlemsstat som ansökan riktas till, anges förutsättningar för erkännande eller verkställighet av domar, ska dessa förutsätt ningar gälla. Bestämmelserna i denna förordning om erkän nande och verkställighet kan dock alltid tillämpas.

Artikel 72

Denna förordning ska inte påverka avtal varigenom en med lemsstat, före ikraftträdandet av förordning (EG) nr 44/2001, i enlighet med artikel 59 i 1968 års Brysselkonvention förpliktat sig att inte erkänna domar som har meddelats i en annan stat som är part i den konventionen mot svarande som har hemvist eller sin vanliga vistelseort i ett tredjeland när domen, i fall som avses i artikel 4 i den konventionen, kunnat meddelas endast med stöd av en behörighetsbestämmelse som anges i artikel 3.2 i konventionen.

Artikel 73

1.Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av 2007 års Luganokonvention.

2.Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av 1958 års New York-konvention.

3.Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av bila terala konventioner och avtal mellan ett tredjeland och en med lemsstat som har ingåtts före ikraftträdandet av förordning (EG) nr 44/2001 och som gäller frågor som regleras i den här för ordningen.

KAPITEL VIII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 74

Medlemsstaterna ska inom ramen för det europeiska rättsliga nätverket och i syfte att göra informationen tillgänglig för all mänheten tillhandahålla en beskrivning av nationella regler och förfaranden rörande verkställighet, inbegripet vilka myndigheter som ansvarar för verkställighet samt uppgifter om eventuella begränsningar som gäller för verkställighet, särskilt gäldenärs skydd och preskriptionsfrister.

Medlemsstaterna ska ständigt hålla denna information aktuell.

L 351/20		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

Artikel 75

Senast den 10 januari 2014 ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om

a)de domstolar till vilka ansökan om vägran av verkställighet ska göras enligt artikel 47.1,

b)de domstolar till vilka ett överklagande av ett beslut med avseende på en ansökan om vägran av verkställighet ska ges in enligt artikel 49.2,

c)de domstolar till vilka eventuella ytterligare överklaganden ska ges in enligt artikel 50, och

d)de språk som godtas för översättningar av de formulär som avses i artikel 57.2.

Kommissionen ska offentliggöra informationen på lämpligt sätt, särskilt via det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 76

1.Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om

a)de bestämmelser om domstols behörighet som avses i artik larna 5.2 och 6.2,

b)de bestämmelser om litisdenuntiation som avses i artikel 65, och

c)de konventioner som avses i artikel 69.

2.Kommissionen ska på grundval av medlemsstaternas un derrättelser som avses i punkt 1 upprätta motsvarande förteck ningar.

3.Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om even tuella senare ändringar som måste göras i dessa förteckningar. Kommissionen ska ändra dessa förteckningar i enlighet med detta.

4.Kommissionen ska offentliggöra förteckningarna och eventuella senare ändringar av dessa i Europeiska unionens offici ella tidning.

5.Kommissionen ska på varje annat lämpligt sätt offentlig göra alla upplysningar som anmälts i enlighet med punkterna 1 och 3, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 77

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 78 med avseende på ändringar av bilagorna I och II.

Artikel 78

1.Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissio nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 77 ska ges till kommissionen tills vidare från och med den 9 januari 2013.

3.Den delegering av befogenhet som avses i artikel 77 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogen het som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påver kar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.En delegerad akt som antas enligt artikel 77 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före ut gången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 79

Senast den 11 januari 2022 ska kommissionen lägga fram en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekono miska och sociala kommittén om tillämpningen av denna för ordning. Rapporten ska innehålla en utvärdering av huruvida behörighetsbestämmelserna bör utvidgas till att omfatta sva rande som inte har hemvist i en medlemsstat, med beaktande av denna förordnings tillämpning och eventuell utveckling på internationell nivå. Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till ändringar av denna förordning.

Artikel 80

Denna förordning upphäver förordning (EG) nr 44/2001. Hän visningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvis ningar till denna förordning och ska läsas i enlighet med den jämförelsetabell som återges i bilaga III.

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/21

Artikel 81

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 10 januari 2015, med undantag för artiklarna 75 och 76 som ska tillämpas från och med den 10 januari 2014.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i Strasbourg den 12 december 2012.
På Europaparlamentets vägnar		På rådets vägnar
M. SCHULZ		A. D. MAVROYIANNIS
Ordförande		Ordförande

L 351/22		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

BILAGA I

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/23

L 351/24		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/25

L 351/26		SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

BILAGA II

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 351/27

L 351/28	SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2012

20.12.2012		SV		Europeiska unionens officiella tidning			L 351/29

					BILAGA III
					JÄMFÖRELSETABELL

			Förordning (EG) nr 44/2001			Den här förordningen

	Artikel 1.1					Artikel 1.1
	Artikel 1.2 inledningen					Artikel 1.2 inledningen
	Artikel 1.2 a					Artikel 1.2 a och f
	Artikel 1.2 b-d					Artikel 1.2 b–d
	—					Artikel 1.2 e
	Artikel 1.3					—
	—					Artikel 2
	Artikel 2					Artikel 4
	Artikel 3					Artikel 5
	Artikel 4					Artikel 6
	Artikel 5 inledningen					Artikel 7 inledningen
	Artikel 5.1					Artikel 7.1
	Artikel 5.2					—
	Artikel 5.3 och 5.4					Artikel 7.2 och 7.3
	—					Artikel 7.4
	Artikel 5.5–7					Artikel 7.5–7
	Artikel 6					Artikel 8
	Artikel 7					Artikel 9
	Artikel 8					Artikel 10
	Artikel 9					Artikel 11
	Artikel 10					Artikel 12
	Artikel 11					Artikel 13
	Artikel 12					Artikel 14
	Artikel 13					Artikel 15
	Artikel 14					Artikel 16
	Artikel 15					Artikel 17
	Artikel 16					Artikel 18
	Artikel 17					Artikel 19
	Artikel 18					Artikel 20
	Artikel 19.1 och 19.2					Artikel 21.1
	—					Artikel 21.2
	Artikel 20					Artikel 22
	Artikel 21					Artikel 23
	Artikel 22					Artikel 24
	Artikel 23.1 och 23.2					Artikel 25.1 och 25.2

L 351/30		SV	Europeiska unionens officiella tidning		20.12.2012


			Förordning (EG) nr 44/2001	Den här förordningen

	Artikel 23.3			—
	Artikel 23.4 och 23.5			Artikel 25.3 och 25.4
	—			Artikel 25.5
	Artikel 24			Artikel 26.1
	—			Artikel 26.2
	Artikel 25			Artikel 27
	Artikel 26			Artikel 28
	Artikel 27.1			Artikel 29.1
	—			Artikel 29.2
	Artikel 27.2			Artikel 29.3
	Artikel 28			Artikel 30
	Artikel 29			Artikel 31.1
	—			Artikel 31.2
	—			Artikel 31.3
	—			Artikel 31.4
	Artikel 30			Artikel 32.1 a och b
	—			Artikel 32.1 andra stycket
	—			Artikel 32.2
	—			Artikel 33
	—			Artikel 34
	Artikel 31			Artikel 35
	Artikel 32			Artikel 2 a
	Artikel 33			Artikel 36
	—			Artikel 37
	—			Artikel 39
	—			Artikel 40
	—			Artikel 41
	—			Artikel 42
	—			Artikel 43
	—			Artikel 44
	Artikel 34			Artikel 45.1 a–d
	Artikel 35.1			Artikel 45.1 e
	Artikel 35.2			Artikel 45.2
	Artikel 35.3			Artikel 45.3
	—			Artikel 45.4
	Artikel 36			Artikel 52
	Artikel 37.1			Artikel 38 a
	Artikel 38			—

20.12.2012		SV	Europeiska unionens officiella tidning		L 351/31


			Förordning (EG) nr 44/2001	Den här förordningen

	Artikel 39			—
	Artikel 40			—
	Artikel 41			—
	Artikel 42			—
	Artikel 43			—
	Artikel 44			—
	Artikel 45			—
	Artikel 46			—
	Artikel 47			—
	Artikel 48			—
	—			Artikel 46
	—			Artikel 47
	—			Artikel 48
	—			Artikel 49
	—			Artikel 50
	—			Artikel 51
	—			Artikel 54
	Artikel 49			Artikel 55
	Artikel 50			—
	Artikel 51			Artikel 56
	Artikel 52			—
	Artikel 53			—
	Artikel 54			Artikel 53
	Artikel 55.1			—
	Artikel 55.2			Artiklarna 37.2, 47.3 och 57
	Artikel 56			Artikel 61
	Artikel 57.1			Artikel 58.1
	Artikel 57.2			—
	Artikel 57.3			Artikel 58.2
	Artikel 57.4			Artikel 60
	Artikel 58			Artiklarna 59 och 60
	Artikel 59			Artikel 62
	Artikel 60			Artikel 63
	Artikel 61			Artikel 64
	Artikel 62			Artikel 3
	Artikel 63			—
	Artikel 64			—
	Artikel 65			Artikel 65.1 och 65.2

L 351/32		SV	Europeiska unionens officiella tidning			20.12.2012


			Förordning (EG) nr 44/2001		Den här förordningen

	—			Artikel 65.3
	Artikel 66			Artikel 66
	Artikel 67			Artikel 67
	Artikel 68			Artikel 68
	Artikel 69			Artikel 69
	Artikel 70			Artikel 70
	Artikel 71			Artikel 71
	Artikel 72			Artikel 72
	—			Artikel 73
	Artikel 73			Artikel 79
	Artikel 74.1			Artikel 75 första	stycket leden a, b	och c samt arti
				kel 76.1 a
	Artikel 74.2			Artikel 77
	—			Artikel 78
	—			Artikel 80
	Artikel 75			—
	Artikel 76			Artikel 81
	Bilaga I			Artikel 76.1 a
	Bilaga II			Artikel 75 a
	Bilaga III			Artikel 75 b
	Bilaga IV			Artikel 75 c
	Bilaga V			Bilagorna I och II
	Bilaga VI			Bilaga II
	—			Bilaga III

Statens offentliga utredningar 2013

Kronologisk förteckning

1.Förändrad hantering av importmoms. Fi.

2.Patientlag. S.

3.Trängselskatt – delegation, sanktioner och utländska fordon. Fi.

4.Tillstånd och medling. Ju.

5.Djurhållning och miljön

– hantering av risker och möjligheter med stallgödsel. L.

6.Att förebygga och hantera finansiella kriser. Fi.

7.Skärpningar i vapenlagstiftningen. Ju.

8.Den svenska veteranpolitiken

Statligt bidrag till frivilliga organisationer som stödjer veteransoldater och anhöriga. Fö.

9.Riksbankens

finansiella oberoende och balansräkning. Fi.

10.Rätta byggfelen snabbt!

–med effektivare förelägganden och försäkringar. S.

11.Kunskapsläget på Kärnavfallsområdet 2013. Slutförvarsansökan under prövning: kompletteringskrav

och framtidsalternativ. M.

12.Goda affärer – en strategi för hållbar, offentlig upphandling. Fi.

13.Ungdomar utanför gymnasieskolan

–ett förtydligat ansvar för stat och kommun. U.

14.En översyn inom Sevesoområdet

–förslag till en förstärkt organisation för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Fö.

15.För framtidens hälsa – en ny läkarutbildning. U.

16.Effektivare konkurrenstillsyn. N.

17.Brottmålsprocessen. Del 1 och 2. Ju.

18.Regeringsbeslut av ett statsråd – SRÄ. Fö.

19.Mera glädje för pengarna. Ku.

20.Kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå – en översyn för ökad individanpassning och effektivitet. U.

21.Internationell straffverkställighet. Ju.

22.Så enkelt som möjligt för så många som möjligt

–samordning och digital samverkan. N.

23.Ersättning vid läkemedelsskador och miljöhänsyn i läkemedelsförmånerna. S.

24.E-röstning och andra valfrågor. Ju.

25.Åtgärder för ett längre arbetsliv. +Lättläst + Daisy. S.

26.Fri att leka och lära

–ett målinriktat arbete för barns ökade säkerhet i förskolan. U.

27.Vissa frågor om gode män och förvaltare. Ju.

28.Försäkring på transportområdet i krig och kris. Fi.

29.Det svenska medborgarskapet. A.

30.Det tar tid

–om effekter av skolpolitiska reformer. U.

31.En digital agenda i människans tjänst

–Sveriges digitala ekosystem, dess aktörer och drivkrafter. N.

32.Budgetramverket

–uppfyller det EU:s direktiv? Fi.

33.En myndighet för alarmering. Fö.

34.En effektivare plan- och bygglovsprocess. S.

35.En ny lag om personnamn. Ju.

36.Disciplinansvar i ett reformerat försvar. Fö.

37.Begripliga beslut på migrationsområdet. Ju.

38.Vad bör straffas? Del 1 och 2. Ju.

39.Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet. Ju.

40.Att tänka nytt för att göra nytta

–om perspektivskiften i offentlig verksamhet. S.

41.Förskolegaranti. U.

42.Tillsyn över polisen. Ju.

43.Långsiktigt hållbar markanvändning

–del 1. M.

44.Ansvarsfull hälso- och sjukvård. S.

45.Rätt information

–Kvalitet och patientsäkerhet för vuxna med nedsatt beslutsförmåga. S.

46.Beskattning av mikroproducerad el m.m. Fi.

47.Effektivare bredbandsstöd. N.

48.Patentlagen och det enhetliga europeiska patentsystemet. Ju.

49.Nämndemannauppdraget

–breddad rekrytering och kvalificerad medverkan. Ju.

50.En väg till ökad tillsyn: marknadsföring av och e-handel med alkohol och tobak. S.

51.Skydd för geografisk information. Fö.

52.Moderniserad studiehjälp. U.

53.Privata utförare – kontroll och insyn. Fi.

54.Tillgång till läkemedel och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser och kriser. S.

55.Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden. S.

56.Friskolorna i samhället. U.

57.Samordnade bullerregler för att underlätta bostadsbyggandet. S.

58.Lättläst. + Lättläst version + Daisy. Ku.

59.Ersättning vid rådighetsinskränkningar

–vilka fall omfattas av 2 kap. 15 § tredje stycket regeringsformen och när ska ersättning lämnas? M.

60.Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. M.

61.Försvarsfastigheter i framtiden. S.

62.Förbudet mot dubbla förfaranden och andra rättssäkerhetsfrågor

i skatteförfarandet. Fi.

63.Verkställighet av utländska domar och beslut – en ny Bryssel I-förordning m.m. Ju.

Statens offentliga utredningar 2013

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Tillstånd och medling. [4] Skärpningar i vapenlagstiftningen. [7] Brottmålsprocessen. Del 1 och 2. [17] Internationell straffverkställighet. [21] E-röstning och andra valfrågor. [24]

Vissa frågor om gode män och förvaltare. [27] En ny lag om personnamn. [35]

Begripliga beslut på migrationsområdet. [37] Vad bör straffas? Del 1 och 2. [38]

Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet. [39]

Tillsyn över polisen. [42]

Patentlagen och det enhetliga europeiska patentsystemet. [48]

Nämndemannauppdraget

– breddad rekrytering och kvalificerad medverkan. [49]

Verkställighet av utländska domar och beslut

– en ny Bryssel I-förordning m.m. [63]

Försvarsdepartementet

Den svenska veteranpolitiken

Statligt bidrag till frivilliga organisationer som stödjer veteransoldater och anhöriga. [8]

En översyn inom Sevesoområdet

– förslag till en förstärkt organisation för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor. [14]

Regeringsbeslut av ett statsråd – SRÄ. [18] En myndighet för alarmering. [33] Disciplinansvar i ett reformerat försvar. [36] Skydd för geografisk information. [51]

Socialdepartementet

Patientlag. [2]

Rätta byggfelen snabbt!

– med effektivare förelägganden och försäkringar. [10]

Ersättning vid läkemedelsskador och miljöhänsyn i läkemedelsförmånerna. [23]

Åtgärder för ett längre arbetsliv. + Lättläst + Daisy. [25]

En effektivare plan- och bygglovsprocess. [34]

Att tänka nytt för att göra nytta

– om perspektivskiften i offentlig verksamhet. [40]

Ansvarsfull hälso- och sjukvård. [44]

Rätt information

– Kvalitet och patientsäkerhet för vuxna med nedsatt beslutsförmåga. [45]

En väg till ökad tillsyn: marknadsföring av och e-handel med alkohol och tobak. [50]

Tillgång till läkemedel och sjukvårdsmateriel vid allvarliga händelser och kriser. [54]

Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden. [55]

Samordnade bullerregler för att underlätta bostadsbyggandet. [57]

Försvarsfastigheter i framtiden. [61]

Finansdepartementet

Förändrad hantering av importmoms. [1]

Trängselskatt – delegation, sanktioner och utländska fordon. [3]

Att förebygga och hantera finansiella kriser. [6]

Riksbankens finansiella oberoende och balansräkning. [9]

Goda affärer – en strategi för hållbar, offentlig upphandling. [12]

Försäkring på transportområdet i krig och kris. [28]

Budgetramverket

– uppfyller det EU:s direktiv? [32] Beskattning av mikroproducerad el m.m. [46] Privata utförare – kontroll och insyn. [53]

Förbudet mot dubbla förfaranden och andra rättssäkerhetsfrågor i skatteförfarandet. [62]

Utbildningsdepartementet

Ungdomar utanför gymnasieskolan

– ett förtydligat ansvar för stat och kommun. [13]

För framtidens hälsa – en ny läkarutbildning. [15]

Kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå – en översyn för ökad individanpassning och effektivitet. [20]

Fri att leka och lära

– ett målinriktat arbete för barns ökade säkerhet i förskolan. [26]

Det tar tid

– om effekter av skolpolitiska reformer. [30]

Förskolegaranti. [41] Moderniserad studiehjälp. [52] Friskolorna i samhället. [56]

Landsbygdsdepartementet

Djurhållning och miljön

– hantering av risker och möjligheter med stallgödsel. [5]

Miljödepartementet

Kunskapsläget på Kärnavfallsområdet 2013. Slutförvarsansökan under prövning: kompletteringskrav och framtidsalternativ. [11]

Långsiktigt hållbar markanvändning

– del 1. [43]

Ersättning vid rådighetsinskränkningar

– vilka fall omfattas av 2 kap. 15 § tredje stycket regeringsformen och när ska ersättning lämnas? [59]

Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. [60]

Näringsdepartementet

Effektivare konkurrenstillsyn. [16]

Så enkelt som möjligt för så många som möjligt

–samordning och digital samverkan. [22] En digital agenda i människans tjänst

–Sveriges digitala ekosystem, dess aktörer och drivkrafter. [31]

Effektivare bredbandsstöd. [47]

Kulturdepartementet

Mera glädje för pengarna. [19]

Lättläst. + Lättläst version + Daisy. [58]

Arbetsmarknadsdepartementet

Det svenska medborgarskapet. [29]