den 7 mars

Interpellation

2013/14:336 Dödsdatum

av Shadiye Heydari (S)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Sjukförsäkringen bygger på den grundläggande principen att alla är med och bidrar till en gemensam försäkring och alla har samma rätt att få ta del av den när man behöver. Vi finansierar den gemensamt genom arbete och avgifter på lönen och alla kan lita på att den träder in när man behöver.

I Sverige är det i dag alltför många som står långt ifrån arbetsmarknaden på grund av sjukdom. Vägen tillbaka till ett arbete är i dag väldigt lång och snårig. Många kommer aldrig tillbaka till ett arbete och egen försörjning. Det är beklagligt.

Moderaterna gick till val 2006 med stora ord om att de skulle bryta utanförskapet och få fler i arbete. Och de menade bland annat att alldeles för många i Sverige var sjukskrivna eller hade förtidspension och det var Socialdemokraternas fel.

Ända sedan den nya sjukförsäkringen infördes 2008 har den varit ett problem, mest för de sjuka som kastats ut ur trygghetssystemet. Enligt den senaste rapporten har 75 000 personer utförsäkrats. Tidsgränserna kan vara bra, men som de tillämpats har de inneburit oro och stress för de sjuka. Sjuka människor utförsäkras och överförs till Arbetsförmedlingen i stället för att få rehabilitering och stöd.

Vi alla kan vittna om de senaste dagarnas, veckornas och årens berättelser, om hur Försäkringskassans bedömning av vad som anses vara mycket svår sjukdom ställt såväl enskilda som läkare och handläggare inför mycket svåra situationer. Debatten om de så kallade ”dödsintygen” handlar i grunden om tillämpningen av de riktlinjer som Socialstyrelsen utformat på regeringens uppdrag. Där är beräknat dödsdatum ett av de kriterier som listas.

Tillämpningen innebär att cancersjuka eller svårt sjuka patienter utsätts för ännu mer stress och oro, i en tid då de rimligtvis borde få ägna all kraft åt att klara den tuffa medicinska behandlingen. Detta är inte acceptabelt. Det är uppenbart att dagens regelverk inte fungerar. I stället för att underlätta och hjälpa människor tillbaka till jobb och sysselsättning, så utsätts de för ännu mer stress.

Min fråga till statsrådet Kristersson blir därför:

Är statsrådet nöjd med dagens regelverk?