den 22 januari

Interpellation

2013/14:239 Arbetslösheten

av Peter Persson (S)

till statsminister Fredrik Reinfeldt (M)

Under partiledardebatten delgav statsministern åhörarna sin syn på vilka som är arbetslösa och visade därmed indirekt också sin uppfattning om arbetslösheten. Statsministern yttrade följande:

”Vi talar nu ofta om dem som saknar jobb, men vilka är de? Vi brukar säga att 400 000 är arbetslösa. 160 000 av dem är födda i ett annat land och nästan hälften av dem i sin tur har endast förgymnasial utbildning. En av fem har olika former av funktionshinder. … 120 000 har en utbildningsnivå som motsvarar högst grundskola. Nästan 60 000 är över 55 år, och många av dem har varit arbetslösa i över tre år.

När vi säger att jobben ska bli fler och att alla ska kunna få jobb då är det dessa människor vi talar om. I ökande utsträckning är det också människor med de förutsättningarna som utgör gruppen arbetslösa. I dag talar vi om ungefär 60 procent. Ganska snart är det 70 procent.”

Kort och gott är alltså arbetslösheten i Sverige inget som angår eller ska oroa de vanliga medborgarna, enligt statsministern. Arbetslös blir man i Sverige på grund av något ”fel”, man har för låg utbildning eller har blivit ”för gammal”. Arbetslösheten, enligt statsministern, är inget grundläggande samhällsproblem kopplat till den ekonomiska politiken. Arbetslösheten, enligt statsministern, är snarare ett problem för grupper ”i marginalen”, för vissa ”utsatta”.

Detta är faktiskt inte sant. Vi vet att hela ungdomsgenerationen har svårt att få fasta anställningar därför att antalet nya jobb är för litet. Vi vet att industrijobben i Sverige, ja nästan hela branscher, av regeringen motståndslöst tillåts försvinna därför att statsministern och näringsministern, både den nuvarande och den före detta, fått för sig att industrin är något föråldrat som vi inte behöver. Vi vet också att finansministerns ekonomiska politik bedrivs utifrån tesen att alla skattesänkningar är bra, oavsett om de ger jobb eller inte.

Arbetslösheten får inte reduceras till en fråga som bara rör lågutbildade, invandrare eller funktionshindrade. Vi kan inte godta ett arbetsliv där medborgare över 55 år sparkas ut från arbetslivet och inte längre anses anställbara.

Mina frågor till statsministern är:

Genom vilka makroekonomiska åtgärder avser statsministern att minska den höga, generella arbetslösheten i Sverige, inte minst då den bland unga?

Vilka insatser för svensk industri vill statsministern göra för att värna om industrisysselsättningen?