Regeringens proposition 2013/14:208

Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barn-

Prop.

äktenskap samt tillträde till Europarådets kon-

2013/14:208

vention om våld mot kvinnor

 

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 27 mars 2014

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen civilrättsliga och straffrättsliga lag- ändringar för att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Det föreslås att barn inte längre ska kunna få dispens att gifta sig. Vi- dare föreslås att möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap och tvångsäktenskap ska begränsas ytterligare, liksom att motsvarande be- gränsning ska införas när det gäller möjligheten att erkänna äktenskap som ingåtts utan att båda parterna varit närvarande (fullmaktsäktenskap). Regeringen föreslår också skärpta krav på trossamfunden och deras vig- selförrättare samt en utökad tillsyn över vigselverksamheten.

Vidare föreslår regeringen ett nytt brott, äktenskapstvång, med straffet fängelse i högst fyra år. Brottet består i att någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att gifta sig eller ingå en äktenskapsliknande förbindelse. Förberedande gärningar kriminali- seras genom att försök och förberedelse till äktenskapstvång blir straff- bart samt genom det nya brottet vilseledande till tvångsäktenskapsresa.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014.

Slutligen föreslås att riksdagen ska godkänna Europarådets konvention om våld mot kvinnor.

1

Prop. 2013/14:208 Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................

5

2

Lagtext

..............................................................................................

6

 

2.1 ..................

Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

6

 

2.2 .......................

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

9

 

2.3 .........................

Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

11

 

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om

 

 

 

vissa internationella rättsförhållanden rörande

 

 

..........................................

äktenskap och förmynderskap

12

 

2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (1993:305) om

 

 

...........................

rätt att förrätta vigsel inom trossamfund

13

 

2.6 .........................

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

15

 

2.7

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om

 

 

................................

immunitet och privilegier i vissa fall

18

3

Ärendet ............................................................och dess beredning

19

4

Skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap måste

 

 

stärkas .............................................................................................

 

20

5

Civilrättsliga åtgärder mot tvångsäktenskap och

 

 

barnäktenskap .................................................................................

22

 

5.1 ...........................................................

Äktenskapsdispens

22

 

5.2

Erkännande av utländska barnäktenskap och

 

 

...............................................................

tvångsäktenskap

25

 

5.3 ..................

Erkännande av utländska fullmaktsäktenskap

30

 

5.4 ........

Kraven på trossamfunden och deras vigselförrättare

37

 

5.5

Förbättrade möjligheter för Kammarkollegiet att

 

 

......................................................................

utöva tillsyn

42

6

Straffrättsliga åtgärder mot tvångsäktenskap och

 

 

barnäktenskap .................................................................................

45

 

6.1

En ny straffbestämmelse om äktenskapstvång gör

 

 

....................

fler gärningar straffbara och skärper straffet

45

 

6.2

En ny straffbestämmelse om vilseledande till

 

 

........................................................

tvångsäktenskapsresa

45

 

6.3 ...........................

Ett barnäktenskapsbrott bör inte införas

67

 

6.4

Äktenskapstvång undantas från kravet på dubbel

 

 

.......................................................................

straffbarhet

72

 

6.5 ..........................................

Preskriptionstidens beräkning

76

7

Myndigheternas åtgärder mot tvångsäktenskap och

 

 

barnäktenskap .................................................................................

78

 

7.1 ............................

Utveckling av arbetet under 2000 - talet

78

 

7.2

Sekretess i det nationella kompetensteamets

 

 

.......................................................................

verksamhet

81

 

7.3 .....................................

Översyn av socialtjänstens arbete

82

8

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning

 

 

av våld .....................................mot kvinnor och av våld i hemmet

83

 

8.1 ...................

Närmare om konventionen och dess innehåll

83

2

8.2 .....................

Arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor

84

 

 

 

8.3

Allmänna utgångspunkter................................................

86 Prop. 2013/14:208

8.4Konventionens bestämmelser och svenska

förhållanden.....................................................................

86

8.4.1

Inledande bestämmelser (artiklarna 1–6)........

86

8.4.2Integrerad politik och datainsamling

 

(artiklarna 7–11) .............................................

88

8.4.3

Förebyggande (artiklarna 12–17) ...................

90

8.4.4Skydd och stöd till brottsoffer (artiklarna

18–28).............................................................

94

8.4.5Civilrättsliga bestämmelser (artiklarna

29–32)...........................................................

103

8.4.6Straffrättsliga bestämmelser (artiklarna

33–48)...........................................................

105

8.4.7Processrättsliga bestämmelser och

 

skyddsåtgärder (artiklarna 49–58) ................

114

8.4.8

Migrations- och asylrättsliga

 

 

bestämmelser (artiklarna 59–61) ..................

122

8.4.9Internationellt samarbete (artiklarna 62–

65) …............................................................ 125

8.4.10Övervakningsmekanism och

 

 

slutbestämmelser (artiklarna 66–81).............

126

 

8.5

Sveriges tillträde till konventionen ................................

127

 

8.6

Genomförande av konventionen i svensk rätt................

127

9

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................................

128

10

Ekonomiska och andra konsekvenser ..........................................

129

11

Författningskommentar ................................................................

131

 

11.1

Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken...........

131

 

11.2

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken ...............

132

 

11.3

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken ...................

134

11.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1)

om vissa internationella rättsförhållanden rörande

 

äktenskap och förmynderskap .......................................

134

11.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:305) om

 

rätt att förrätta vigsel inom trossamfund........................

137

11.6

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ...................

138

11.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om

 

immunitet och privilegier i vissa fall .............................

147

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Stärkt skydd mot

 

 

tvångsäktenskap och barnäktenskap (SOU 2012:35).........

148

Bilaga 2

Betänkandets lagförslag .....................................................

159

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna (SOU 2012:35) .........

170

Bilaga 4

Sammanfattning av promemorian Erkännande av

 

 

utländska fullmaktsäktenskap ............................................

171

Bilaga 5

Promemorians lagförslag ...................................................

172

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanserna (promemorian) ..........

173

3

Prop. 2013/14:208 Bilaga 7

Sammanfattning av promemorian Sveriges tillträde till

 

 

Europarådets konvention om förebyggande och

 

 

bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet

 

 

samt vissa frågor om kontaktförbud avseende

 

 

gemensam bostad (Ds 2012:52)..........................................

174

Bilaga 8

Promemorians lagförslag ....................................................

175

Bilaga 9

Förteckning över remissinstanserna (Ds 2012:52)..............

176

Bilaga 10

Europarådets konvention om våld mot kvinnor ..................

177

Bilaga 11

Lagrådsremissens lagförslag ...............................................

209

Bilaga 12

Lagrådets yttrande...............................................................

221

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 mars 2014 .......

227

4

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2013/14:208

 

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

1.lag om ändring i äktenskapsbalken,

2.lag om ändring i föräldrabalken,

3.lag om ändring i ärvdabalken,

4.lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rätts- förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

5.lag om ändring i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund,

6.lag om ändring i brottsbalken,

7.lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall,

dels godkänner

8.Europarådets konvention den 11 maj 2011 om förebyggande och be- kämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (avsnitt 8.5),

9.en förklaring enligt artikel 78.2 i konventionen av innebörd att Sve- rige förbehåller sig rätten att inte tillämpa artikel 44.3 om undantag från kravet på dubbel straffbarhet och artikel 58 om preskriptionsregler (av- snitt 8.5).

5

Prop. 2013/14:208 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 §, 5 kap. 5 § och 15 kap. 1 § äkten- skapsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §1

Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av myndighet som anges i 15 kap. 1 §. Tillstånd får meddelas endast om det finns särskilda skäl.

Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap.

5 kap.

5 §2

En make har rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänke- tid om det görs sannolikt att ma- ken har tvingats att ingå äkten- skapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder utan behörig myndighets tillstånd. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänke- tid. Detsamma gäller om äktenska- pet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller part- ner i ett registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller part- nerskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äkten- skapet rätt att få detta upplöst ge- nom äktenskapsskillnad utan före- gående betänketid. Detsamma gäl- ler om partnerskap registrerats

1Senaste lydelse 2004:142.

2Senaste lydelse 2004:142.

6

En make har rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänke- tid om det görs sannolikt att ma- ken har tvingats att ingå äkten- skapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskill- nad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av ma- karna redan var gift eller partner i ett registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller partner- skapet inte har blivit upplöst.

Om det är fråga om tvegifte, har var och en av makarna i det tidi- gare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Det- samma gäller om partnerskap regi-

trots att någon av partnerna då var

strerats trots att någon av partner-

gift.

na då var gift.

I de fall som avses i första

I de fall som avses i första

stycket kan talan om äktenskaps-

stycket får talan om äktenskaps-

skillnad föras även av allmän åkla-

skillnad föras även av allmän åkla-

gare. I de fall som avser äktenskap

gare. I de fall som avser äktenskap

som ingåtts av underårig är social-

som har ingåtts av underårig är

nämnden i den kommun där per-

socialnämnden i den kommun där

sonen är folkbokförd eller, om

personen är folkbokförd eller, om

personen inte är folkbokförd här i

personen inte är folkbokförd här i

landet, i den kommun där han eller

landet, i den kommun där han eller

hon vistas skyldig att på begäran

hon vistas skyldig att på begäran

lämna yttrande samt de upplys-

lämna yttrande samt de upplys-

ningar som kan vara av betydelse

ningar som kan vara av betydelse

för frågans bedömning till åklaga-

för frågans bedömning till åklaga-

ren. En annan socialnämnd som

ren. En annan socialnämnd som

har tillgång till upplysningar som

har tillgång till upplysningar som

kan vara av betydelse i frågan är

kan vara av betydelse i frågan är

skyldig att lämna sådana på begä-

skyldig att lämna sådana på begä-

ran av den socialnämnd som skall

ran av den socialnämnd som ska

yttra sig.

yttra sig.

15 kap.

1 §3

En ansökan om tillstånd till äkt- enskap enligt 2 kap. 1 eller 3 § prövas av länsstyrelsen i ett län där en sökande är folkbokförd. Saknas en sådan behörig länsstyrelse prövas ansökan av Länsstyrelsen i Stockholms län.

I ärenden som rör underårig skall länsstyrelsen bereda den un- deråriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Ytt- rande samt de upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning skall inhämtas från socialnämnden i den kommun där den underårige är folkbokförd eller, om den underårige inte är folkbokförd här i landet, i den kommun där han eller hon vistas. En annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse i frågan är skyl- dig att lämna sådana på begäran av den socialnämnd som skall

En ansökan om tillstånd till äkt- enskap enligt 2 kap. 3 § prövas av länsstyrelsen i ett län där en sö- kande är folkbokförd. Om det sak- nas en sådan behörig länsstyrelse, prövas ansökan av Länsstyrelsen i Stockholms län.

I ärenden som rör halvsyskon ska länsstyrelsen inhämta ett ytt- rande från Socialstyrelsen.

3 Senaste lydelse 2004:142.

Prop. 2013/14:208

7

Prop. 2013/14:208 yttra sig. I ärenden som rör halv- syskon skall länsstyrelsen inhämta yttrande från Socialstyrelsen.

Ett beslut att tillåta en underårig att ingå äktenskap får överklagas av den underåriges vårdnads- havare.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för ett äktenskap som har ingåtts före ikraftträdandet eller som ingås efter ikraftträdandet med stöd av ett till- stånd som har meddelats före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser gäller också om en ansökan om tillstånd har kommit in till länsstyrelsen före ikraftträdandet och prövningen sker efter ikraftträdandet.

8

2.2Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken1 dels att 10 kap. 4 § ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 4 §, 6 kap. 2 § och 12 kap. 7 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

4 §

Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall bevittnas av två personer. Bekräftelsen skall skriftligen godkännas av social- nämnden och av modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. Är barnet myndigt eller står det enligt 6 kap. 2 § inte un- der någons vårdnad, skall bekräf- telsen i stället godkännas av barnet självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antas att mannen är fader till barnet.

Bekräftelse kan ske även före barnets födelse.

Visas senare att den som har lämnat bekräftelse inte är fader till barnet, skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.

En bekräftelse av faderskap görs skriftligen och ska bevittnas av två personer. Bekräftelsen ska skrift- ligen godkännas av socialnämnden och av modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare för bar- net. Är barnet myndigt ska bekräf- telsen i stället godkännas av barnet självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antas att mannen är far till barnet.

Bekräftelsen får göras även före barnets födelse.

Om det senare visar sig att den som har lämnat bekräftelsen inte är far till barnet, ska rätten för- klara att bekräftelsen saknar ver- kan mot honom.

6kap.

2 §

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vård- nadshavare svarar även för att

Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vård- naden åt en eller två särskilt för- ordnade vårdnadshavare. Vårdna- den om ett barn består till dess att barnet fyller 18 år.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnads- havare svarar även för att barnet

1 Balken omtryckt 1995:974.

Prop. 2013/14:208

9

Prop. 2013/14:208 barnet får den tillsyn som behövs

får den tillsyn som behövs med

med hänsyn till dess ålder, ut-

hänsyn till barnets ålder, utveck-

veckling och övriga omständig-

ling

och övriga omständigheter

heter samt skall bevaka att barnet

samt ska bevaka att barnet får till-

får tillfredsställande försörjning

fredsställande försörjning och ut-

och utbildning. I syfte att hindra

bildning. I syfte att hindra att bar-

att barnet orsakar skada för någon

net orsakar skada för någon annan

annan skall vårdnadshavaren vi-

ska

vårdnadshavaren vidare svara

dare svara för att barnet står under

för att barnet står under uppsikt

uppsikt eller att andra lämpliga

eller att andra lämpliga åtgärder

åtgärder vidtas.

vidtas.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden

finns bestämmelser i 9–15 kap.

 

 

12 kap.

 

 

7 §

 

I viktiga frågor skall förmynda-

I viktiga frågor ska förmynda-

ren, om det lämpligen kan ske,

ren, om det lämpligen kan ske,

höra den omyndige, om den

höra den omyndige, om han eller

omyndige har fyllt sexton år, samt

hon har fyllt 16 år, och den omyn-

den omyndiges make eller sambo.

diges sambo.

Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhållande till den enskilde samt den enskildes make eller sambo. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 5 §.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller när den omyndige har ingått äktenskap med stöd av ett tillstånd enligt 15 kap. 1 § äktenskapsbalken i dess ly- delse före den 1 juli 2014.

10

2.3

Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Prop. 2013/14:208

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1 § ärvdabalken1 ska ha följande ly-

 

delse.

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

9 kap.

 

 

 

1 §

 

Den som fyllt aderton år ge- nom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller som efter fyllda sex- ton år vill förordna om egendom, över vilken han äger själv råda.

Den som har fyllt 18 år får ge- nom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente får ock- så göras av underårig som efter fyllda 16 år vill förordna om egen- dom som han eller hon själv får råda över.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för den som har ingått äktenskap med stöd av ett tillstånd enligt 15 kap. 1 § äktenskapsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2014.

1 Balken omtryckt 1981:359.

11

Prop. 2013/14:208 2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26

 

s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden

 

rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 8 a § lagen (1904:26 s. 1) om vissa in- ternationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1 ska

ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

8 a §2

Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag erkänns inte i Sverige

1. om det vid tidpunkten för äkt-

1. om det vid tidpunkten för äkt-

enskapets ingående skulle ha fun-

enskapets ingående skulle ha fun-

nits hinder mot det enligt svensk

nits hinder mot det enligt svensk

lag och minst en av parterna var

lag och minst en av parterna

svensk medborgare eller hade

var svensk medborgare eller hade

hemvist i Sverige eller

hemvist i Sverige,

2. om det är sannolikt att det har

2. om det är sannolikt att det har

ingåtts under tvång.

ingåtts under tvång, eller

 

 

3. om parterna inte var närva-

 

 

rande samtidigt vid äktenskapets

 

 

ingående och minst en av dem då

 

 

var svensk medborgare eller hade

 

 

hemvist i Sverige.

Vad som sägs i första stycket

Första stycket gäller inte om det

gäller inte om det finns särskilda

finns synnerliga skäl att erkänna

skäl att erkänna äktenskapet.

äktenskapet.

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för äktenskap som har ingåtts före ikraft- trädandet.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1971:797.

2Senaste lydelse 2004:144.

12

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1993:305) om rätt att för- rätta vigsel inom trossamfund1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

1 §2

 

 

Ett trossamfund kan ges tillstånd

Ett trossamfund får ges tillstånd

att förrätta vigsel, om samfundets

att förrätta vigsel, om samfundets

verksamhet är varaktig och sam-

verksamhet är varaktig och sam-

fundet har en sådan organisation

fundet har en sådan organisation

att det på goda grunder kan antas

att det på goda grunder kan antas

att äktenskapsbalkens bestämmel-

att äktenskapsbalkens bestämmel-

ser om vigsel och därmed sam-

ser om vigsel och därmed sam-

manhängande åtgärder kommer att

manhängande åtgärder kommer att

tillämpas. Har tillstånd givits, får

tillämpas. Något tillstånd ska inte

vigsel inom samfundet förrättas av

ges om det på goda grunder kan

den som förordnats enligt 2 § att

antas att

befattningshavare

inom

vara vigselförrättare.

samfundet kommer att genomföra

 

ceremonier som ger upphov till

 

sådana

äktenskapsliknande

för-

 

bindelser som avses i 4 kap. 4 c §

 

andra stycket brottsbalken i fall

 

där någon av parterna är under

18 år eller inte samtycker till att ingå förbindelsen.

Om tillstånd har getts, får vigsel inom samfundet förrättas av den som har förordnats enligt 2 § att vara vigselförrättare.

Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av samfundet. Ett tillstånd gäller tills vidare.

2 §

Kammarkollegiet får, efter ansökan av ett trossamfund som har fått tillstånd att förrätta vigsel, förordna en präst eller någon annan befatt- ningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare.

Innan en person förordnas till

Innan en person förordnas till

vigselförrättare

skall

Kammar-

vigselförrättare ska Kammar-

kollegiet pröva att han har de kun-

kollegiet pröva att han eller hon

skaper som behövs för uppdraget.

har de kunskaper som behövs för

Kammarkollegiet

får

uppdra åt

uppdraget. Kammarkollegiet får

trossamfundet

att

utföra denna

uppdra åt trossamfundet att utföra

prövning.

 

 

 

denna prövning. Något förordnan-

 

 

 

 

de ska inte ges om det på goda

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2009:258.

2Senaste lydelse 2009:258.

Prop. 2013/14:208

13

Prop. 2013/14:208

grunder kan

antas att personen

 

kommer att genomföra ceremonier

 

som ger upphov till sådana äkten-

 

skapsliknande

förbindelser som

avses i 4 kap. 4 c § andra stycket brottsbalken i fall där någon av parterna är under 18 år eller inte samtycker till att ingå förbindel- sen.

Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det inte har begränsats att gälla till en angiven dag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

14

2.6

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 2013/14:208

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 2 kap. 2 § och 4 kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas två nya paragrafer, 4 kap. 4 c och 4 d §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

2 §1

För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk domstol, om brottet begåtts

1.av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,

2.av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, is- ländsk eller norsk medborgare och finns här, eller

3.av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten eller om den begåtts inom område som inte tillhör nå- gon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen.

I fall som avses i denna paragraf får inte dömas till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

De inskränkningar av svensk domsrätt som anges i andra och tredje styckena gäller inte för brott som avses i 6 kap. 1–6, 8, 9 och 12 §§ eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år. Inte heller gäller inskränkningarna för brott som avses i 4 kap. 1 a § eller 16 kap. 10 a § första stycket 1 och femte stycket eller försök till såd- ana brott.

De inskränkningar av svensk domsrätt som anges i andra och tredje styckena gäller inte för sådana brott eller försök till brott som avses i

1. 4 kap. 1 a och 4 c §§ och 16 kap. 10 a § första stycket 1 och femte stycket,

2.4 kap. 4 § andra stycket vari- genom någon förmåtts att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i 4 c §, eller

3.6 kap. 1–6, 8, 9 och 12 §§, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

4 kap.

4 c §

Den som genom olaga tvång el- ler utnyttjande av utsatt belägen- het förmår en person att ingå ett

1 Senaste lydelse 2013:365.

15

Prop. 2013/14:208

äktenskap som är giltigt i den stat

 

där det ingås, i den stat enligt vars

 

lag det ingås eller i en stat i vilken

 

minst en av makarna är medbor-

 

gare eller har hemvist döms för

 

äktenskapstvång till

fängelse i

 

högst fyra år.

 

 

Detsamma gäller den som på

 

sätt som anges i första stycket

 

förmår någon att ingå en äkten-

 

skapsliknande förbindelse, om den

 

ingås enligt regler som gäller

 

inom en grupp och som

 

1. innebär att parterna betraktas

 

som makar och anses ha rättighet-

 

er eller skyldigheter i förhållande

 

till varandra, och

 

 

2. innefattar frågan om upplös-

 

ning av förbindelsen.

 

 

4 d §

 

 

 

 

Den

som

genom

vilseledande

 

förmår en person att resa till en

 

annan stat än den där han eller

 

hon bor, i syfte att personen ge-

 

nom olaga tvång eller utnyttjande

 

av hans eller hennes utsatta belä-

 

genhet ska förmås att ingå ett

 

sådant äktenskap eller en sådan

 

äktenskapsliknande

förbindelse

 

som avses i 4 c §, döms för vilse-

 

ledande

till

tvångsäktenskapsresa

 

till fängelse i högst två år.

Lydelse enligt prop. 2013/14:92

Föreslagen lydelse

 

 

10 §2

 

 

 

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, män- niskohandel eller olaga frihetsbe- rövande och för underlåtenhet att avslöja ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Det- samma gäller för försök eller för- beredelse till olaga tvång som är grovt, dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt datain-

2 Senaste lydelse 2004:406.

16

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, män- niskohandel eller olaga frihetsbe- rövande och för underlåtenhet att avslöja ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Det- samma gäller för försök eller för- beredelse till olaga tvång som är grovt, äktenskapstvång, datain- trång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa,

trång.

eller grovt dataintrång.

Prop. 2013/14:208

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

17

Prop. 2013/14:208 2.7

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661)

 

om immunitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall1 ska ha följande lydelse.

 

 

Bilaga2

 

 

Immunitet och/eller privilegier gäller för följande

Tillämplig internationell

 

 

överenskommelse

 

 

 

Internationella organ

Fysiska personer

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

76.

Ledamöter i

expertgrup-

Europarådets konven-

 

 

pen GREVIO och andra

tion om förebyggande

 

 

medlemmar

av delega-

och bekämpning av våld

 

 

tioner som gör landbesök

mot kvinnor och av våld

 

 

i enlighet med konvent-

i hemmet

 

 

ionen

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1Lagen omtryckt 1994:717.

2Senaste lydelse 2013:1174.

18

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2013/14:208

 

Regeringen beslutade den 20 maj 2010 att ge i uppdrag åt en särskild

 

utredare att göra en översyn av relevant straffrättslig, civilrättslig och

 

internationellt privaträttslig lagstiftning samt föreslå de ändringar som

 

kunde behövas för att ytterligare stärka skyddet mot tvångsäktenskap och

 

barnäktenskap. I maj 2012 överlämnade utredningen betänkandet Stärkt

 

skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap (SOU 2012:35). En sam-

 

manfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och utredningens lagförslag

 

finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över

 

remissinstanserna finns i bilaga 3. Sammanställningar av remissyttran-

 

dena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2012/3998/L5) och

 

Utbildningsdepartementet (U2013/1127/JÄM). Utbildningsdepartemen-

 

tets sammanställning avser remissynpunkter som gäller frågorna i betän-

 

kandets 18–22 kapitel, medan Justitiedepartementets sammanställning

 

avser synpunkter i övriga delar.

 

 

 

 

Mot bakgrund av bl.a. remissynpunkter har frågan om begränsning i

 

möjligheten att erkänna fullmaktsäktenskap övervägts på nytt i prome-

 

morian Erkännande av utländska fullmaktsäktenskap. En sammanfattning

 

av promemorian och dess lagförslag finns i bilaga 4 respektive bilaga 5.

 

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-

 

serna finns i bilaga 6. Promemorian och remissyttrandena finns tillgäng-

 

liga i Justitiedepartementet (Ju2013/6402/L2).

 

 

 

Justitiedepartementet beslutade den 23 juni 2011 att ge en utredare i

 

uppdrag att analysera Europarådets konvention om förebyggande och

 

bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Europarådets

 

konvention om våld mot kvinnor), överväga vilka lagstiftningsåtgärder

 

eller andra åtgärder som krävs för att Sverige ska kunna tillträda kon-

 

ventionen samt lämna förslag till sådana åtgärder. Uppdraget har redovi-

 

sats i departementspromemorian Sveriges tillträde till Europarådets kon-

 

vention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av

 

våld i hemmet samt vissa frågor om kontaktförbud avseende gemensam

 

bostad (Ds 2012:52). Promemorians förslag om kontaktförbud avseende

 

gemensam bostad har behandlats i propositionen Ökade möjligheter att

 

förebygga våld i nära relationer (prop. 2012/13:186). En sammanfattning

 

av promemorian såvitt avser konventionen finns i bilaga 7. Promemori-

 

ans lagförslag finns i bilaga 8. Promemorian har remissbehandlats. En

 

förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanställning

 

av

remissvaren

finns

tillgänglig

i

Justitiedepartementet

 

(Ju2012/7688/L5). Konventionen i den officiella engelska respektive

 

franska lydelsen finns på Europarådets hemsida www.coe.int. En icke-

 

officiell översättning av konventionen till svenska finns i bilaga 10.

 

Lagrådet

 

Regeringen beslutade den 13 februari 2014 att inhämta Lagrådets ytt-

 

rande över de förslag som finns i bilaga 11.

 

Lagrådets yttrande finns i bilaga 12. Lagrådet har bl.a. ansett att det

 

remitterade förslaget om straffansvar för äktenskapstvång i 4 kap. 4 c §

 

första stycket brottsbalken inte bör genomföras utan väsentlig omarbet-

 

ning och avstyrkt att den föreslagna bestämmelsen i andra stycket om

19

 

Prop. 2013/14:208 äktenskapsliknande förbindelser genomförs. Lagrådets synpunkter be- handlas och bemöts i avsnitten 6.1, 6.2 och 6.4 samt i författningskom- mentaren.

I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har dessutom några re- daktionella och språkliga ändringar gjorts.

4Skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap måste stärkas

Tvångsäktenskap och barnäktenskap kan inte tolereras. Svensk rätt ger också uttryck för att sådana äktenskap inte är önskvärda. Barn får som utgångspunkt inte gifta sig, även om det varje år förekommer att ett mindre antal barn meddelas dispens att gifta sig i Sverige eller registreras som gifta i den svenska folkbokföringen efter att ha ingått äktenskap i utlandet. Det är också straffbart som olaga tvång att tvinga någon att gifta sig.

Det befintliga regelverket innehåller dock alltför stora luckor för att ef- fektivt motverka barnäktenskap och tvångsäktenskap. Regeringen före- slår därför ett antal åtgärder för att stärka det civilrättsliga och straffrätts- liga skyddet mot sådana äktenskap. Därutöver redovisas en del av det arbete som regeringen har gett myndigheter i uppdrag att utföra.

Barnäktenskap är äktenskap där någon av parterna är under 18 år. I Sverige fanns i december 2011 13 barn i åldrarna 15 till och med 17 år som var registrerade som gifta. Därutöver får det förutsättas att det vid varje given tidpunkt finns ett okänt antal barn i landet som inte är regi- strerade som gifta men som är lagligt gifta i något annat land eller som har ingått äktenskapsliknande förbindelser, t.ex. religiösa äktenskap, i Sverige eller utomlands. Att ingå ett äktenskap, eller en förbindelse som parterna och deras omgivning jämställer med äktenskap, är ett beslut som får stora konsekvenser och kräver en vuxen människas mognad. Det är också väl dokumenterat att barnäktenskap kan ha starka negativa konse- kvenser för dem de berör. Regeringen anser därför att barnäktenskap inte ska förekomma. I detta syfte föreslår regeringen åtgärder som bl.a. inne- bär att inget barn ska kunna gifta sig enligt svensk lag, att utländska barnäktenskap ytterst sällan ska kunna erkännas i Sverige samt att kraven skärps på de trossamfund som vill förrätta juridiskt giltiga vigslar och de vigselförrättare som verkar inom dessa samfund.

Med tvångsäktenskap avses här både äktenskap som har ingåtts genom straffbart tvång och äktenskap som har ingåtts efter andra kvalificerade påtryckningar. I linje med detta tar t.ex. de föreslagna brotten äkten- skapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa sikte inte bara på olaga tvång utan även på utnyttjande av någons utsatta belägenhet. Äkt- enskap mot den egna viljan och liknande uttryck är vidare och träffar även andra äktenskap som minst en av parterna har gått med på trots att han eller hon egentligen inte har velat gifta sig.

Tvångsäktenskap drabbar främst barn och unga vuxna, vilket innebär

att många barnäktenskap samtidigt är tvångsäktenskap. Flickor och kvin-

20

nor förefaller vara drabbade i särskilt hög grad, även om det kan finnas skäl att anta att mörkertalet är större när det gäller pojkar och män. Det är av olika skäl svårt att få en säker bild av omfattningen på problemet med tvångsäktenskap och andra äktenskap mot den egna viljan. Sådana äkten- skap ingår i ett större sammanhang där många människor lever med be- gränsningar i sina möjligheter att själv välja partner. Ungdomsstyrelsen (fr.o.m. 1 april 2014 Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrå- gor), som under 2008–2009 på uppdrag av regeringen genomförde en kartläggning av arrangerade äktenskap mot en parts vilja, har utifrån en enkätundersökning bland unga i åldern 16–25 år uppskattat att ca 70 000 unga, varav flertalet är unga kvinnor, har ett begränsat eller villkorat val när det gäller äktenskap och i förhållande till val av partner. Styrelsen har också uppskattat att 8 500 av dessa unga känner sig oroliga för att inte själva få välja vem de ska gifta sig med. När det gäller äktenskap mot den egna viljan har Ungdomsstyrelsen beräknat att frivilligorganisationer och myndigheter under år 2008 hade kännedom om ca 300 personer som var utsatta för eller riskerade att utsättas för äktenskap mot den egna viljan (Gift mot sin vilja, Ungdomsstyrelsen 2009:5). Utredningen om stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap har uppskattat att myndigheter och frivilligorganisationer under år 2011 hade kontakt med minst 80–100 personer som hade blivit gifta mot sin vilja. I betänkandet uppskattas vidare att minst 250–300 personer under år 2011 upplevde en akut eller ganska akut risk att bli gifta mot sin vilja.

Även om siffrorna får betraktas som mycket osäkra står det klart att äktenskap mot den egna viljan är ett problem i Sverige. Ur de drabbades perspektiv handlar det också om allvarliga kränkningar och stora ingrepp i den personliga integriteten och friheten. I syfte att stärka skyddet mot tvångsäktenskap föreslår regeringen bl.a. minskade möjligheter att er- känna utländska tvångsäktenskap, skärpta krav på trossamfund och vig- selförrättare samt de två nya straffbestämmelser som har omnämnts ovan, äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa.

Propositionen innehåller förslag på lagändringar som omfattar svenska juridiskt giltiga äktenskap, utländska juridiskt giltiga äktenskap samt äktenskapsliknande förbindelser. Förslagen riktar sig mot barnäktenskap, tvångsäktenskap där det har förekommit olaga tvång och tvångsäkten- skap som har tillkommit genom utnyttjande av offrets situation. Till lagändringarna kommer pågående myndighetsinsatser som även motver- kar ofrivilliga äktenskap i vidare bemärkelse. Sammantaget bör åtgärder- na innebära en kraftfull förstärkning av skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap.

Prop. 2013/14:208

21

Prop. 2013/14:208 5

Civilrättsliga åtgärder mot tvångsäkten-

 

skap och barnäktenskap

5.1

Äktenskapsdispens

Regeringens förslag: Möjligheten för personer under 18 år att få till- stånd att gifta sig ska tas bort.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker

förslaget eller lämnar det utan invändning. Bland dem finns Hovrätten för Västra Sverige, Helsingborgs tingsrätt, Rikspolisstyrelsen, Migra- tionsverket, Skatteverket, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Läns- styrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, Stockholms universitet, Diskrimi- neringsombudsmannen, Botkyrka kommun, Riksorganisationen för kvin- nojourer och tjejjourer i Sverige och Rädda Barnen.

Ett fåtal remissinstanser är negativa till förslaget. Fredrika Bremer Förbundet befarar att förslaget kan leda till att fler ungdomar frivilligt eller mot sin vilja åker utomlands för att gifta sig. Romersk-katolska kyrkan anser att dispensmöjligheten bör finnas kvar, bl.a. med hänsyn till att synen på lämplig lägsta ålder kan variera mellan olika kulturer. Sveri- ges kristna råd pekar på den problematiska motsättning som skulle upp- stå inom flera av rådets medlemskyrkor mellan samhällets syn på 15 år som tillåten lägsta ålder för sexuellt samliv och 18 år som en fast lägsta ålder för äktenskap.

Skälen för regeringens förslag

Innebörden av en åldersgräns på 18 år

För att ingå äktenskap i Sverige ska parterna som huvudregel vara 18 år eller äldre. En utgångspunkt i svensk äktenskapsrätt är att den som är under 18 år inte har nått den mognad som krävs för att självständigt ta ställning i sådana personliga och ekonomiska frågor som uppkommer i ett äktenskap (prop. 1973:32 s. 95).

FN:s barnrättskommitté och Europarådets parlamentariska församling rekommenderar 18 år som lägsta ålder för ingående av äktenskap. Barn- rättskommittén har identifierat tidiga äktenskap som en skadlig sedvänja, eftersom äktenskap och graviditet i ung ålder kan innebära hälsorisker för flickor och dessutom hindra att flickor får utbildning. Den svenska håll- ningen är alltså i linje med den internationella synen.

Fram till slutet av 1960-talet var åldersgränsen för att ingå äktenskap 21 år för män och 18 år för kvinnor, med möjlighet för yngre personer att få dispens från ålderskravet av länsstyrelsen. År 1969 infördes en gemen- sam åldersgräns för män och kvinnor på 18 år, med fortsatt möjlighet att få dispens. År 2004 begränsades möjligheten till dispens genom införan- det av ett krav på särskilda skäl. I förarbetena betonades att dispensmöj- ligheten inte enbart handlar om att ge en underårig rätt att ingå äktenskap

utan också innebär att den underårige undantas från det skydd som ål-

22

dersgränsen erbjuder. Kravet på särskilda skäl innebär att det utöver den Prop. 2013/14:208 personliga mognaden ska beaktas vilken betydelse ett äktenskap skulle

ha för den unges utveckling, familjeliv, utbildning och sociala förhållan- den i övrigt. Omständigheter som sökandens ålder, vårdnadshavarnas inställning, graviditet eller föräldraskap kan också ha betydelse. Att den underårige eller dennes familj uttrycker ett önskemål om att följa tradi- tionerna inom en viss kultur eller religion är dock inte ett skäl för att ge dispens. Motsatt ståndpunkt skulle enligt vad som uttalades i förarbetena kunna leda till att ungdomar inom vissa minoritetsgrupper generellt un- dantas från den värdegrund och det skydd som lagen ger uttryck för. Det ansågs också vara av särskild vikt att vid prövningen klargöra att en ansökan om dispens grundas på den unges egen önskan att ingå äkten- skap och att ansökan alltså inte är föranledd av påtryckningar från andra (prop. 2003/04:48 s. 20 f. och 45).

Begränsningen av möjligheten att få dispens år 2004 motsvarades av

 

en samtidig ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rätts-

 

förhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, som innebar en

 

betydande begränsning av möjligheten att erkänna utländska barnäkten-

 

skap.

 

Dispensbestämmelsen tillämpas allt mer sällan

 

Redan i samband med lagändringen år 2004 kunde det konstateras att

 

relativt få tillstånd att ingå äktenskap gavs, liksom att praxis mellan läns-

 

styrelserna syntes variera (samma prop. s. 21). En av utredningen genom-

 

förd kartläggning visar att antalet ansökningar om dispens har mer än

 

halverats sedan år 2000. Under åren 2008–2010 ansökte totalt 68 barn

 

om att få gifta sig. De flesta av sökandena hade utländsk bakgrund. Tre

 

flickor och tre pojkar fick tillstånd, samtliga 17 år gamla. Kartläggningen

 

visar också att det alltjämt finns variationer i länsstyrelsernas praxis.

 

Bifallen fördelar sig ojämnt mellan länsstyrelserna och skäl relaterade till

 

graviditet eller uppehållstillstånd synes i vissa fall ha lett till att dispens

 

getts, medan samma skäl i andra ärenden inte har gjort det. Flera länssty-

 

relser har också framfört till utredningen att dispensregeln är svår att

 

tillämpa.

 

Regeringen kan således konstatera att allt färre flickor och pojkar söker

 

dispens och att väldigt få beviljas dispens. Enligt regeringen ger detta

 

stöd för uppfattningen att det inte längre är motiverat att behålla möjlig-

 

heten att ansöka om dispens. Det är vidare inte tillfredsställande att utsik-

 

terna att beviljas dispens kan bero på i vilken del av landet ett barn bor.

 

Båda dessa förhållanden talar enligt regeringen för att helt avskaffa möj-

 

ligheten för personer under 18 år att ingå äktenskap. Flertalet remissin-

 

stanser delar denna uppfattning.

 

Det bör inte längre finnas någon möjlighet att få dispens

 

Utgångspunkten i svensk rätt är att barnäktenskap inte är tillåtet. Ålders-

 

gränsen på 18 år ska ses som ett skydd för barn mot de ingripande per-

 

sonliga och rättsliga verkningar som ett äktenskap innebär.

 

Romersk-katolska kyrkan och Sveriges kristna råd påpekar att synen på

 

lämplig ålder för äktenskap kan variera och anser att en åldersgräns utan

 

dispensmöjlighet kan bli bekymmersam i förhållande till en persons

23

 

Prop. 2013/14:208 religiösa övertygelse. Regeringen anser att det skydd som åldersgränsen innebär ska omfatta alla barn. Det utrymme för underåriga att ingå äkten- skap som dispensmöjligheten hittills inneburit har som framgår ovan heller aldrig syftat till att möjliggöra hänsynstagande till kulturella eller religiösa skillnader. Regeringen delar således utredningens bedömning att intresset av att värna barnen måste få väga tyngre än kulturella eller religiösa hänsyn.

Fredrika Bremer Förbundet uttrycker oro för att förslaget kan leda till att fler ingår barnäktenskap utomlands. Mot bakgrund av hur få som beviljas dispens kan regeringen inte dela denna farhåga. Vidare gäller att ett barn med anknytning till Sverige som gifter sig utomlands endast i undantagsfall får sitt äktenskap erkänt här. Regeringen föreslår i avsnitt 5.2 dessutom att möjligheten att få ett utländskt barnäktenskap erkänt ska begränsas ytterligare i syfte att just förhindra ett kringgående av de svenska äktenskapsreglerna.

Regeringen ser med tillfredsställelse på det förhållandet att antalet be- viljade dispenser har minskat. För barnen kan det dock vara väl så pro- blematiskt att det trots allt finns en möjlighet att ansöka om dispens. I samband med att kravet på särskilda skäl infördes betonades vikten av att säkerställa att dispensansökningar inte är föranledda av påtryckningar från andra. Bland de ärenden som har kartlagts av utredningen finns det ärenden där dispens förefaller ha beviljats just därför att en eller båda parter annars riskerat att hamna i en mycket besvärlig situation i förhål- lande till sin omgivning, i form av utstötning eller våld. Det kan enligt utredningen handla om flickor som blir gravida eller upptäcks ha en sexuell relation utan att vara gifta. Enligt regeringens uppfattning är äktenskap dock inte någon bra utväg i situationer som dessa. Barn är bäst hjälpta genom samhällets skyddsmekanismer inom ramen för bl.a. social- tjänstens verksamhet. Regeringen har gett Länsstyrelsen i Östergötland i uppdrag att utveckla det kompetensteam som finns vid myndigheten till ett nationellt kompetensteam för att samordna och stödja denna typ av arbete mot bl.a. barnäktenskap (se avsnitt 7).

En person under 18 år kan, av olika skäl, vilja ingå äktenskap. Att det kan finnas en sådan vilja blir, mot bakgrund av åldersgränsens karaktär av skyddsbestämmelse, dock av underordnad betydelse. Det kan vidare antas att det i flera fall inte är barnet som helt på egen hand är angeläget om att kunna få tillåtelse att gifta sig, utan att barnet – direkt eller indi- rekt – är utsatt för påtryckningar från familjen eller omgivningen i övrigt att ingå äktenskap. Så länge svensk lagstiftning ger en möjlighet – hur liten den än må vara – att tillåta barn att ingå äktenskap, finns det en risk för att det fortsätter att utövas påtryckningar på barn att ansöka om dis- pens och att vidta åtgärder som ökar chansen att få dispens. Det är rege- ringens bestämda uppfattning att omgivningens krav på äktenskap aldrig ska vara ett skäl för någon, oavsett bakgrund, att ingå äktenskap. Att det blir tydligt för barnets familj och omgivning att någon möjlighet att få dispens inte finns kan antas leda till att deras krav och förväntningar på barnet minskar eller förändras. Barns lika värde påverkas inte av huruvida de föds inom eller utom ett äktenskap. Detta understryks ytter- ligare genom att dipensmöjligheten avskaffas. Därmed minskar även risken för påtvingade graviditeter.

24

Sammanfattningsvis anser regeringen att det är till barnens bästa att Prop. 2013/14:208 inte i något fall tillåta barnäktenskap i Sverige. Möjligheten för under-

åriga att få tillstånd att ingå äktenskap bör därför tas bort. Detta innebär att vissa följdändringar i äktenskapsbalken, föräldrabalken och ärvdabal- ken behöver göras.

5.2

Erkännande av utländska barnäktenskap och

 

 

tvångsäktenskap

 

 

 

Regeringens förslag: Möjligheten att i undantagsfall erkänna utländ-

 

ska barnäktenskap och tvångsäktenskap ska begränsas ytterligare. Så-

 

dana äktenskap ska kunna erkännas endast om det finns synnerliga

 

skäl.

 

 

 

 

Utredningens bedömning: Utredningens bedömning överensstämmer

 

inte med regeringens förslag. Utredningen anser att det inte bör ske några

 

förändringar av möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap och

 

tvångsäktenskap.

 

Remissinstanserna: Många av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt

 

över utredningens bedömning. Rädda Barnen och Sveriges kristna råd

 

instämmer i bedömningen. Övriga instanser som yttrar sig i frågan, bl.a.

 

Brottsoffermyndigheten, Migrationsverket, Skatteverket, Länsstyrelsen i

 

Västra Götalands län och Stockholms kommun, invänder mot bedöm-

 

ningen. Ett par av dessa remissinstanser anser att möjligheten till undan-

 

tag helt ska tas bort för både barnäktenskap och tvångsäktenskap medan

 

de flesta andra i stället förordar inskränkningar av olika slag. Sveriges

 

Kvinnolobby tillhör dem som anser att möjligheten till undantag helt ska

 

tas bort och nämner särskilt risken för att unga flickor pressas att bli

 

gravida för att uppfylla kravet på särskilda skäl. Umeå universitet,

 

Svenska FN-förbundet och Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyk-

 

tingar vill ta bort undantagsmöjligheten för barnäktenskap. Rådgivnings-

 

byrån anser dessutom att utrymmet för att neka att erkänna ett barnäkten-

 

skap bör utvidgas till fall då parterna saknar eller har en svagare anknyt-

 

ning till Sverige än vad som nu krävs. Även Kvinnors Nätverk och RFSU

 

anser att det kan finnas skäl att se över anknytningskravet. Några remiss-

 

instanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm och Kvinnors Nätverk anser

 

att det bör krävas synnerliga skäl för att kunna erkänna barnäktenskap

 

och tvångsäktenskap.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Förutsättningar för att erkänna ett utländskt äktenskap i Sverige

 

Att ett utländskt äktenskap erkänns i Sverige innebär att det tillerkänns

 

giltighet som ett äktenskap med alla de rättsverkningar som följer av ett

 

sådant. Om äktenskapet inte erkänns, saknar det rättsverkningar i Sve-

 

rige. Ett och samma par kan alltså då anses ogifta i Sverige men gifta i

 

något annat land.

 

Erkännande av äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag regleras i

 

lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

25

 

 

Prop. 2013/14:208 äktenskap och förmynderskap. Huvudregeln är att ett sådant äktenskap anses giltigt till formen och alltså erkänns i Sverige, om det är giltigt i den stat där det ingicks (1 kap. 7 §).

Att utländska äktenskap erkänns i Sverige gällde tidigare i princip utan undantag. Denna liberala ordning för erkännande av utländska äktenskap innebar att det var enkelt för en person med stark anknytning till Sverige att undvika ett äktenskapshinder enligt svensk lag genom att i stället ingå exempelvis ett barnäktenskap utomlands. För att bl.a. motverka ett sådant kringgående av den svenska lagen infördes en kompletterande bestäm- melse år 2004 om att inte erkänna barnäktenskap och inte heller andra äktenskap som ingåtts i strid mot svenska äktenskapshinder. Detta gäller under förutsättning att det finns anknytning till Sverige i form av med- borgarskap eller hemvist. Samtidigt infördes en kompletterande bestäm- melse om att inte heller erkänna äktenskap som sannolikt har ingåtts under tvång (tvångsäktenskap) oavsett om parterna har anknytning till Sverige (1 kap. 8 a § och prop. 2003/04:48 s. 25).

Att sådana utländska äktenskap inte erkänns i Sverige kan få kon- sekvenser i familjerättsliga frågor, arvsfrågor och även beträffande t.ex. rätten till familjeåterförening enligt utlänningslagen (2005:716). I vissa fall kan ett nekat erkännande av ett barnäktenskap eller tvångsäktenskap leda till effekter som inte framstår som rimliga i det enskilda fallet. Där- för infördes år 2004 också en möjlighet att göra undantag från erkännan- deförbudet, om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att lång tid har förflutit sedan vigseln eller att anknytningen till Sverige är mindre stark, exempelvis om en av parterna är medborgare både i Sverige och i ett annat land. Hänsyn till att det finns barn i äktenskapet kan också vara skäl för undantag liksom att det skulle ha funnits möjlighet till dispens från äktenskapshindret i fråga enligt svensk rätt men den saken inte har prövats (samma prop. s. 32).

Det bör gälla en mycket restriktiv syn på att erkänna utländska barnäkt- enskap och tvångsäktenskap

Utredningen överväger en inskränkning av undantagsregeln från sär- skilda skäl till synnerliga skäl. Mot en sådan förändring talar enligt ut- redningen att situationer av det slag som enligt förarbetena motiverar ventilen även i fortsättningen bör kunna föranleda erkännande. Många remissinstanser, bl.a. Migrationsverket, Skatteverket och Sveriges Kvin- nolobby, invänder mot denna bedömning.

Regeringen delar inte heller utredningens uppfattning. Som redovisas ovan anfördes det vid utformningen av undantagsregeln att det kunde finnas behov av att göra undantag i fall då det skulle ha funnits möjlighet till dispens från ett äktenskapshinder i svensk lag. Regeringen föreslår nu att möjligheten till dispens för barnäktenskap tas bort (se avsnitt 5.1). Det blir därmed inte i något fall tillåtet att ingå barnäktenskap i Sverige. En rimlig konsekvens av detta borde egentligen vara att möjligheten att erkänna utomlands ingångna barnäktenskap i de fall det finns anknytning till Sverige helt tas bort. Vissa remissinstanser, bl.a. Svenska FN- förbundet, förordar också en sådan förändring. Enligt regeringens upp- fattning kan det dock trots allt inte uteslutas att det också i fortsättningen

undantagsvis kan finnas skäl att erkänna ett barnäktenskap. En följd av

26

att dispensmöjligheten tas bort är dock att ett av de angivna skälen för att kunna erkänna barnäktenskap i Sverige – att det skulle ha funnits möjlig- het till dispens från äktenskapshindret i fråga enligt äktenskapsbalken – i praktiken försvinner.

Nuvarande undantagsregel syftar till att upprätthålla en restriktiv syn på när barnäktenskap och tvångsäktenskap kan erkännas. Denna syn får enligt regeringen dock inte fullt genomslag i beskrivningen av de situa- tioner som enligt förarbetena kan utgöra skäl att erkänna ett sådant äkten- skap. Den mycket restriktiva syn på möjligheten till undantag som ska gälla bör också komma till klart uttryck i lagstiftningen. Regeringen anser att det finns anledning att ytterligare betona att undantag ska kunna göras endast om ett nekat erkännande i det enskilda fallet medför allvar- liga konsekvenser för paret eller det annars framstår som orimligt att inte erkänna äktenskapet.

Betydelsen av ändrade omständigheter eller att lång tid har förflutit

Ett skäl för att erkänna ett barnäktenskap eller tvångsäktenskap är enligt förarbetena att den omständighet som skulle ha hindrat äktenskapet enligt svensk lag senare har ändrats, så att det vid tidpunkten för bedömningen inte längre finns något hinder. Det har dock inte ansetts vara ett godtag- bart skäl att en underårig, efter det att det utländska barnäktenskapet ingåtts, kommit upp i den ålder då äktenskap är tillåtet i Sverige, se prop. 2003/04:48 s. 32 och rättsfallet HFD 2012 ref. 17, där Högsta förvalt- ningsdomstolen ansåg att det inte fanns särskilda skäl att erkänna ett äktenskap som hade ingåtts av en flicka endast tio dagar före hennes artonårsdag och där det efter vigseln dessutom visade sig att hon var gravid. Denna restriktiva syn bör alltjämt gälla. När en omständighet som i annat fall skulle ha hindrat äktenskapet enligt svensk lag, t.ex. att en av parterna redan var gift, har ändrats, bör nu en konsekvens- och rimlig- hetsbedömning göras. I sådana fall bör det dock i större utsträckning kunna anses orimligt att inte erkänna äktenskapet.

Ett annat skäl enligt förarbetena för att erkänna ett barnäktenskap eller tvångsäktenskap är att frågan om erkännande blir aktuell först en lång tid efter vigseln. Regeringen anser, i linje med vad som anförs ovan, att den långa tiden i sig inte bör vara skäl till undantag. Som Kvinnors Nätverk anför kan det vara nog så viktigt för en person som tvingats till äktenskap att få upprättelse efter lång tid. Däremot kan det i det enskilda fallet tän- kas att det förhållandet att lång tid förflutit kan bidra till bedömningen att ett nekat erkännande framstår som orimligt.

Betydelsen av parternas anknytning till Sverige

Ett utländskt barnäktenskap erkänns som huvudregel inte i Sverige, om någon av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige vid tidpunkten för äktenskapets ingående. Det kan med visst fog hävdas att angelägenheten av att skydda barn mot för tidiga äktenskap motiverar att kravet på anknytning vid barnäktenskap helt tas bort, vilket också några remissinstanser förordar. Det är också den ordning som gäller för utländska tvångsäktenskap. När regeln infördes var syftet dock att mot- verka fall där omständigheterna typiskt sett hade varit sådana att det fanns en risk att parterna agerat för att undvika äktenskapshinder i den

Prop. 2013/14:208

27

Prop. 2013/14:208 svenska lagen. Regeringen anser, liksom utredningen, att den avgräns- ning som gjordes beträffande äktenskap i strid mot svenska äktenskaps- hinder år 2004 i huvudsak är riktig. En regel som träffar ett äktenskap som ingåtts i enlighet med andra normer än svenska, vid en tidpunkt då det inte fanns skäl för parterna att ta de svenska normerna i beräkning, skulle föra för långt (prop. 2003/04:48 s. 29). Regeringen delar också utredningens bedömning att det inte finns något behov av att sänka kra- vet på anknytning i den meningen att även personer som ansökt om up- pehållstillstånd i Sverige skulle omfattas av bestämmelsens tillämpnings- område. Det måste antas vara mycket ovanligt att sådana personer reser utomlands för att gifta sig i strid mot de svenska äktenskapshindren.

Regeringen anser däremot att det finns anledning till ytterligare restrik- tivitet när det gäller att erkänna barnäktenskap och tvångsäktenskap med stark anknytning till Sverige. För en person som vid tidpunkten för vig- seln var svensk medborgare eller hade hemvist här gäller som utgångs- punkt att ett i utlandet ingånget barnäktenskap inte erkänns. Om en per- son med hemvist i Sverige ingår ett barnäktenskap eller tvångsäktenskap utomlands bör det i praktiken inte finnas något utrymme att sedan er- känna äktenskapet i Sverige.

Missriktad hänsyn till barn inom äktenskapet

Ett skäl att frångå huvudregeln om att inte erkänna ett äktenskap har hittills kunnat vara hänsyn till barn som paret har tillsammans. När be- stämmelsen infördes år 2004 ansågs det inte vara förenligt med barnets bästa att helt utesluta barn i relationen som ett skäl för undantag från erkännandeförbudet. Intresseavvägningen stod mellan att skydda unga mot för tidiga äktenskap och att tillgodose behovet hos ett hemma- varande barn av kontinuitet i relationen. Resonemanget kritiserades vid undantagsbestämmelsens tillkomst av Lagrådet som menade att en sådan rättstillämpning skulle kunna motverka de strävanden till skydd för den underåriga som lagändringen var avsedd att utgöra. Lagrådet befarade att det kunde finnas en risk för att underåriga skulle utsättas för ett för tidigt föräldraskap i syfte att få äktenskapen erkända här i landet (prop. 2003/04:48 s. 32 f.). Utredningen konstaterar att det dessvärre inte tycks vara ovanligt att unga flickor söker hjälp för att de är utsatta för press att bli gravida. Utredningen redovisar också att Migrationsverket har iaktta- git en ökning av anknytningsärenden där den underåriga flickan är gravid eller där paret har gemensamma barn, vilket också bekräftas av Migra- tionsverket. Även Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar och

Kvinnors Nätverk pekar på den mycket olyckliga kopplingen mellan möjligheten till erkännande av barnäktenskap och risken för att flickor pressas till graviditet. Regeringen är bekymrad över denna situation.

Barnets bästa är centralt i svensk rättstillämpning. Det är dock tvek- samt om denna princip kräver att hänsyn till barn som parterna har till- sammans ensamt ska kunna utgöra skäl att frångå huvudregeln om att inte erkänna ett utländskt barnäktenskap. Särskilt om denna hänsyn ställs mot vikten av att skydda just barn mot för tidiga äktenskap och oönskade graviditeter.

Följden av att ett utländskt äktenskap inte erkänns i Sverige blir att

barnets föräldrar i stället kan betraktas som sambor. Ett nekat erkännande

28

leder inte till att familjen bryts upp. I svensk rätt tryggas barnets ställning Prop. 2013/14:208 genom regler som inte utgår från att det är fött inom ett äktenskap. Bar-

nets behov och rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar – kontinuitet i relationen – utgör grunden för reglerna om vårdnad, boende och umgänge alldeles oavsett föräldrarnas civilstånd. Likaså har vård- nadshavare en skyldighet att ge ett barn omvårdnad, trygghet och en god fostran, oberoende av om vårdnadshavarna är gifta med varandra eller inte. Vidare är barnets rätt till underhållsbidrag eller underhållsstöd nor- malt kopplad till vårdnaden eller föräldraskapet, och inte till om barnets föräldrar är gifta. Även ansvaret i frågor som gäller barnets övriga eko- nomiska förhållanden ligger i första hand på vårdnadshavarna. Inte heller är ett barns rätt att ärva på något avgörande sätt beroende av om det är fött inom eller utom ett äktenskap.

Två viktiga rättsverkningar som följer av ett äktenskap, i förhållande till barn födda inom äktenskapet, är att en man automatiskt anses vara far till det barn som hustrun föder och att barnet automatiskt står under båda föräldrarnas vårdnad. Dessa rättsverkningar kan enligt regeringens me- ning dock inte motivera ett undantag från en regel vars syfte är att skydda barn mot för tidiga äktenskap. Situationen kan jämföras med den som redan gäller för barn till föräldrar som enligt svensk rätt är sambor.

Om en av parterna inte är bosatt i Sverige, kan ett nekat erkännande av äktenskapet få till följd att han eller hon inte kan beviljas uppehålls- tillstånd i Sverige på grund av anknytning till den part som är bosatt här (5 kap. 3 § första stycket 1 utlänningslagen och rättsfallet MIG 2007:19). För parter som har ingått ett äktenskap som inte erkänns och som vill återförenas i Sverige finns i regel en möjlighet att ändå göra det under förutsättning att deras förhållande framstår som seriöst (5 kap. 3 a § första stycket 1 utlänningslagen). Det kan emellertid inte uteslutas att det kan finnas omständigheter i ärenden om uppehållstillstånd grundat på äktenskap där ett nekat erkännande kan antas få allvarliga konsekvenser för parterna och för deras barn. I sådana situationer bör det finnas en möjlighet att erkänna äktenskapet.

Sammantaget påverkas inte det mindre barnets möjligheter till skydd och trygghet i svensk rätt av föräldrarnas civilstånd på ett sådant sätt att det ensamt bör tillmätas någon särskild betydelse vid erkännande- prövningen. Detta slag av fortsatt hänsyn till barn inom ramen för be- dömningen av särskilda skäl synes snarast bidra till att upprätthålla otids- enliga normer om att det skulle vara skillnad på barn som fötts inom eller utom ett äktenskap.

Det bör krävas synnerliga skäl för att erkänna ett utländskt barnäkten- skap eller tvångsäktenskap

Regeringen anser sammanfattningsvis att det är rimligt att kräva tydliga och mycket starka skäl för att erkänna ett barnäktenskap eller annat äkt- enskap som har ingåtts i strid mot svenska äktenskapshinder av en person som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. En annorlunda hållning skulle innebära ett godtagande av att människor med anknytning till Sverige kringgår centrala bestämmelser i svensk lagstiftning. Mot bakgrund av allvaret i att en person tvingas att ingå ett äktenskap är det

rimligt att kräva motsvarande skäl för att erkänna ett tvångsäktenskap.

29

Prop. 2013/14:208 Mot den angivna bakgrunden bör det enligt regeringens mening i fort- sättningen krävas synnerliga skäl för att kunna erkänna ett utländskt barnäktenskap eller tvångsäktenskap. Det får bli en fråga för rättstillämp- ningen att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om det finns sådana skäl.

5.3Erkännande av utländska fullmaktsäktenskap

Regeringens förslag: Ett utländskt fullmaktsäktenskap ska som hu- vudregel inte erkännas i Sverige, om minst en av parterna vid tiden för äktenskapets ingående hade anknytning till Sverige. Endast om det finns synnerliga skäl ska ett sådant äktenskap kunna erkännas.

Utredningens bedömning: Utredningens bedömning överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen anser att det inte bör ske några förändringar av förutsättningarna att erkänna utländska fullmaktsäkten- skap. Sådana äktenskap bör fortsatt kunna erkännas i Sverige.

Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser framför inga invänd- ningar mot utredningens bedömning. Bland de instanser som särskilt yttrar sig i frågan är remissutfallet dock negativt. Flera av dessa pekar på risken för att någon av parterna eller båda ingår äktenskapet under tvång. Enligt Varken hora eller kuvad och Nätverket Män mot hedersförtryck är fullmaktsäktenskap ett vanligt sätt att gifta bort någon med tvång. Kvin- nors Nätverk menar att arbetet med att förhindra barnäktenskap och tvångsäktenskap försvåras genom att fullmaktsäktenskap erkänns. Stock- holms universitet menar – med koppling till frågan om uppehållstillstånd grundat på anknytning – att det finns risker med att inte begränsa i utlan- det ingångna fullmaktsäktenskap, eftersom det kan innebära att en part ingår äktenskap utan att vara medveten om det.

Bland andra Länsstyrelsen i Östergötlands län, RFSU, Rädda Barnen, Somaya kvinno- och tjejjour, Sveriges Kvinnolobby och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund anser att fullmaktsäktenskap över huvud taget inte ska kunna erkännas i Sverige. Bland de remissinstanser som i övrigt förespråkar en skärpt reglering återfinns bl.a. Stockholms kommun, Malmö kommun, Nätverket Män mot hedersförtryck, Svenska FN- förbundet och Föreningen Sveriges Socialchefer.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser, bl.a. Stock-

holms tingsrätt, Brottsoffermyndigheten, Migrationsverket, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, Skatteverket, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges Socialchefer, Nätverket Män mot hedersförtryck och RFSU, tillstyrker eller invänder inte mot förslaget att fullmakts- äktenskap som huvudregel inte ska erkännas. Sveriges kristna råd anser att förslaget är rimligt och att en ökad tydlighet på detta område är en viktig signal om vikten av respekt för individens eget beslut.

Sveriges Kvinnolobby anser att fullmaktsäktenskap över huvud taget inte ska erkännas i Sverige. Svenska FN-förbundet anser att förslaget är en välkommen komplettering av utredningens förslag om stärkt skydd

mot tvångsäktenskap och barnäktenskap men vill gå längre och anser att

30

fullmaktsäktenskap där någon av parterna är under 18 år aldrig bör er- Prop. 2013/14:208 kännas och det oavsett vilken anknytning till Sverige parterna har.

Flera remissinstanser uttalar sig om när ett erkännande ändå ska kunna ske och några, bl.a. Skatteverket och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, efterfrågar klargöranden beträffande vad som kan utgöra skäl för undantag. Kammarrätten i Stockholm och Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att fullmaktsäktenskap bör kunna erkännas endast om det finns synnerliga skäl. Kvinnors Nätverk och Rädda Barnen är inne på samma linje och anser att undantagsbestämmelsen bör tillämpas mycket restriktivt och endast i yttersta undantagsfall. Sveriges advokat- samfund anser att ett erkännande bör kunna ske om det finns särskilda skäl och pekar på att ett fullmaktsäktenskap kan ha ingåtts med parternas samtycke och att det kan ha funnits godtagbara skäl för valet av vigsel- form. Diskrimineringsombudsmannen ansluter sig i viss mån till denna ståndpunkt och menar att det bör finnas större utrymme för att erkänna ett fullmaktsäktenskap än ett barnäktenskap eller tvångsäktenskap, ef- tersom det kan finnas godtagbara skäl till att ett par har valt att ingå äkt- enskap genom fullmakt. Sveriges advokatsamfund anser vidare att hem- vistbegreppet bör förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

Utländska fullmaktsäktenskap

Ett fullmaktsäktenskap innebär att äktenskapet ingås utan båda parters närvaro. Ett sådant äktenskap kan ingås antingen genom en vigselcere- moni eller genom att ett äktenskapskontrakt eller liknande undertecknas. Fullmaktsäktenskap är relativt vanligt förekommande i delar av världen, däribland Syd- och Centralamerika samt Mellanöstern.

Det är inte möjligt att ingå ett fullmaktsäktenskap enligt svensk lag, ef- tersom det ställs krav på att parterna måste vara närvarande samtidigt vid vigseln. En vigsel som har förrättats i strid mot denna bestämmelse är ogiltig (4 kap. 2 § äktenskapsbalken). Däremot erkänns utländska full- maktsäktenskap i Sverige, om övriga förutsättningar för erkännande är uppfyllda (se avsnitt 5.2).

På flera andra håll i världen är uppfattningen att ett fullmaktsäktenskap i allmänhet bör erkännas, om det är giltigt enligt lagen i vigsellandet. Vissa länder har dock valt en annan hållning, däribland våra nordiska grannländer, vilket framgår nedan.

I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 slås det fast att äktenskap endast får ingås med makarnas fria och fulla samtycke. Det finns däremot inte någon internationell förpliktelse att tillåta eller erkänna fullmaktsäktenskap. Det närmast relevanta regel- verket är 1962 års New York-konvention angående samtycke till, mini- miålder för samt registrering av äktenskap, där huvudregeln är att båda parter samtidigt ska närvara vid vigseln (artikel 1.1). Det finns emellertid ett undantag som möjliggör fullmaktsäktenskap, i fall då det enligt vig- selmyndigheten finns särskilda omständigheter och parterna inför behö- rig myndighet och i föreskriven ordning har lämnat ett samtycke som inte har återtagits (artikel 1.2). Sverige och flera andra länder har gjort förbe- håll mot detta undantag, eftersom det ansågs att båda parters närvaro är

31

Prop. 2013/14:208 nödvändig för att säkerställa att de har lämnat sitt fria och fulla samtycke (se FN:s årsbok [1961], del 1, s. 311).

Erkännande av fullmaktsäktenskap i Norge och övriga Norden

I Norge gäller sedan år 2007 att ett utländskt äktenskap inte erkänns, om det har ingåtts utan att bägge parter var närvarande vid vigseln och minst en av dem var norsk medborgare eller fast bosatt i Norge. Om båda parter begär det kan ett sådant fullmaktsäktenskap ändå erkännas, om starka skäl talar för det (3 kap. 18 a §, lov [4 juli 1991 nr. 47] om ekteskap). Huvudskälen bakom begränsningen var att förhindra kringgående av den norska äktenskapslagstiftningen och att minska risken för tvångsäkten- skap (Ot.prp.nr 100 [2005-2006] s. 44).

Ett skäl som anfördes mot att begränsa möjligheten att erkänna full- maktsäktenskap var att det kunde bidra till en ökad uppkomst av s.k. haltande äktenskap, dvs. äktenskap som är giltiga i ett land men inte erkänns i ett annat. Det förhållandet att fullmaktsäktenskap godtas i ett flertal länder i Europa nämndes också som ett argument mot en begräns- ning. Det låg enligt den norska lagstiftaren emellertid nära till hands att anta att äktenskap som ingås genom fullmakt ökar faran för tvångs- äktenskap och andra äktenskap utan samtycke. Med hänsyn härtill och till att den föreslagna lagändringen hade fått stort stöd bland remiss- instanserna infördes begränsningen (s. 42 f.).

Att bestämmelsen om att inte erkänna fullmaktsäktenskap är begränsad till att avse fall med norsk anknytning motiverades med att personer utan sådan anknytning måste anses ha haft skyddsvärda grunder för den valda formen för sitt äktenskap. Personer med angiven norsk anknytning får däremot förutsättas ha satt sig in i den norska lagstiftningen och dess regler om erkännande av fullmaktsäktenskap (s. 42).

Vid bedömningen av om det finns starka skäl för att ändå erkänna ett fullmaktsäktenskap ska beaktas graden av anknytning till Norge, om lång tid har förflutit sedan äktenskapet ingicks och parterna inrättat sig efter det samt om en ogiltighet skulle innebära andra starkt negativa konse- kvenser för parterna (s. 70).

Även i Finland är huvudregeln att fullmaktsäktenskap inte erkänns. I Danmark kan fullmaktsäktenskap strida mot ordre public.

Fullmaktsäktenskapets konstruktion väcker frågor om de reella möjlig- heterna att samtycka till äktenskapet

Att ingå äktenskap är en ingripande handling i en människas liv, såväl rättsligt som känslomässigt. Följdriktigt anses det därför vara en central förutsättning att ett äktenskap grundas på de blivande makarnas ömsesi- diga vilja, vilket kommer till uttryck bl.a. i FN:s ovan nämnda allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Att ingå äktenskap måste såle- des ske frivilligt. I svensk rätt säkerställs detta bl.a. genom krav på båda parters närvaro vid vigseln (4 kap. 2 § första stycket första meningen äktenskapsbalken). Som redovisas ovan har Sverige också gjort förbehåll mot det undantag i 1962 års New York-konvention, som innebär att nå- gon av parterna under vissa förutsättningar inte behöver närvara vid ett äktenskaps ingående. Däremot finns det i svensk rätt inget hinder mot att

32

erkänna ett utländskt äktenskap som brister i kravet på båda parters när- varo.

Utredningen anser att de nuvarande erkännandereglerna är väl avvägda och att en ändring av reglerna inte på något avgörande sätt skulle öka skyddet mot tvångsäktenskap. Vid sin bedömning tar utredningen fasta på bl.a. att de flesta fullmaktsäktenskap inte torde vara tvångsäktenskap och att ett fullmaktsäktenskap redan enligt nuvarande ordning inte ska erkännas, om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång.

Frågan är dock om nuvarande regler är tillräckliga för att säkerställa att utländska tvångsäktenskap inte erkänns i Sverige. Ett flertal remiss- instanser invänder mot utredningens bedömning medan promemorians förslag om att begränsa erkännandet av utländska fullmaktsäktenskap får stöd av remissinstanser med erfarenhet av och insikt i problematiken med tvångsäktenskap.

Uppgifter från Skatteverket visar att verket under år 2011 hanterade sammanlagt 27 ärenden rörande fullmaktsäktenskap, varav i 24 fall nå- gon av parterna redan hade hemvist i Sverige. Uppgifter från Migra- tionsverket visar att den myndigheten under samma år hade 39 ärenden om uppehållstillstånd grundat på fullmaktsäktenskap. Enligt uppgifter lämnade till utredningen har Skatteverket också hanterat ärenden rörande sådana äktenskap som ingåtts utan en parts samtycke eller vetskap. Även utredningens egna undersökningar visar att det förekommer att personer blir gifta mot sin vilja genom ett fullmaktsäktenskap. En aspekt som Migrationsverket lyfter fram och som redovisas i utredningen är att fall som rör tvångsäktenskap är bland de svåraste att handlägga för myndig- heten. Den person som finns här i Sverige, som personen i utlandet häv- dar sin anknytning genom äktenskap till, är enligt Migrationsverket ofta mycket rädd för vad familjen eller släkten ska säga om det kommer fram att han eller hon nämnt för myndigheten att äktenskapet var ofrivilligt. Personen i fråga vill inte att maken kommer till Sverige, men vill samti- digt inte att detta ska framgå av Migrationsverkets beslut. Denna aspekt visar att det sannolikt finns ett mörkertal avseende fullmaktsäktenskap som också är tvångsäktenskap. Sammantaget får det enligt regeringens mening anses stå klart att systemet med fullmaktsäktenskap kan använ- das av den som vill åstadkomma att någon blir gift mot sin vilja.

Fullmaktsäktenskapets konstruktion väcker frågor om de reella möjlig- heterna att samtycka till äktenskapet. Mycket av den kritik som remissin- stanserna riktar mot nuvarande ordning, och mot utredningens bedöm- ning att denna ordning bör bestå, fokuserar också just på att fullmakts- äktenskap kan innebära en risk för att någon ingår äktenskap mot sin vilja. Som Sveriges kristna råd anför är den oro som uttrycks värd att lyssna till. Skatteverkets hantering av registreringsärenden är vidare av summarisk karaktär och görs normalt med ledning enbart av de uppgifter som finns i vigselhandlingen. Som Nätverket Män mot hedersförtryck påpekar är det därför i praktiken svårt att upptäcka om ett fullmaktsäkt- enskap har ingåtts med tvång. Regeringen anser mot denna bakgrund att nuvarande regler inte i tillräcklig utsträckning förhindrar att utländska tvångsäktenskap erkänns i Sverige.

Prop. 2013/14:208

33

Prop. 2013/14:208

34

Fullmaktsäktenskap bör som utgångspunkt inte erkännas i Sverige

Det finns inte någon internationell förpliktelse att tillåta eller erkänna fullmaktsäktenskap. Det innebär att det finns utrymme för varje stat att i sin internationella privaträtt reglera frågan i enlighet med sin egen rätts- kultur.

Utredningen anser att det skulle vara systematiskt mindre lämpligt med en inskränkning av förutsättningarna för erkännande som till skillnad från de befintliga inskränkningarna om barnäktenskap och tvångs-

äktenskap inte tar sikte på någon materiell brist, utan på ett formellt ”fel”.

Bristande samtycke och bristande frivillighet kan emellertid lättare döljas när någon av parterna inte är närvarande vid äktenskapets ingående, vilket erfarenheter från några remissinstanser också visar. Det finns såle- des en nära koppling mellan tvångsproblematiken och den svenska äkt- enskapsbalkens krav på bådas närvaro. Syftet med att införa en vägrans- grund skulle då inte heller vara att hävda svenska formkrav utan att sä- kerställa att personer ingår äktenskap frivilligt.

Mot bakgrund av de uppgifter som framkommit anser regeringen att det kan befaras att ett antal människor varje år blir gifta mot sin vilja därför att den svenska lagstiftningen inte tillhandahåller det skydd som vore möjligt att åstadkomma med en skärpt reglering av fullmakts- äktenskapen. Både Norge och Finland har infört begränsningar avseende erkännande av fullmaktsäktenskap i sin lagstiftning. I enlighet med vad som anförs i de norska förarbetena bedöms varken risken för haltande äktenskap eller det faktum att fullmaktsäktenskap erkänns i många andra länder utgöra tillräckliga skäl för att behålla nuvarande ordning.

För att minska risken för tvångsäktenskap och förhindra ett kring- gående av den nationella äktenskapslagstiftningen anser regeringen att möjligheterna att erkänna fullmaktsäktenskap i Sverige bör begränsas.

Det bör finnas en svensk anknytning för att ett fullmaktsäktenskap inte ska erkännas

Fullmaktsäktenskap är en accepterad form av äktenskap i flera länder. Den reglering som nu övervägs kan inte ändra på detta. Syftet är i stället att minska risken för att personer i Sverige lever i tvångsäktenskap ge- nom att endast erkänna äktenskap som i enlighet med den svenska äkten- skapsregleringen ingåtts frivilligt, i båda parters närvaro. Det handlar i grunden om att försvåra ett kringgående av de svenska krav som gäller för äktenskaps ingående.

Den som gifter sig i enlighet med ett visst lands lag bör normalt kunna räkna med att äktenskapet erkänns också i andra länder. Personer med koppling till Sverige genom hemvist eller medborgarskap ska däremot kunna förväntas ha möjligheter att sätta sig in i den svenska lagstiftning- en och det är rimligt att begära att de följer den. Detta har bl.a. kommit till uttryck i bestämmelsen om att inte erkänna barnäktenskap om någon av parterna hade anknytning till Sverige i form av medborgarskap eller hemvist. I den norska regleringen om erkännande av fullmaktsäktenskap uppställs också motsvarande anknytningskrav.

Svenska FN-förbundet anser att fullmaktsäktenskap där någon av par- terna är under 18 år inte bör erkännas oavsett anknytning till Sverige. Regeringen anser att det skulle föra för långt att låta bestämmelsen om

utländska fullmaktsäktenskap omfatta äktenskap som ingåtts i enlighet med andra normer än de svenska, om det vid en tidpunkt då äktenskapet ingicks inte fanns skäl att ta de svenska normerna i beräkning (jfr avsnitt 5.2). Samma krav på anknytning till Sverige i form av medborgarskap eller hemvist bör därför gälla för fullmaktsäktenskapen som för barnäkt- enskapen.

Sveriges advokatsamfund anser att hemvistbegreppet bör förtydligas för att undvika risken för att bestämmelsen kringgås. När bestämmelsen om att begränsa möjligheten att erkänna barnäktenskap infördes angavs att anknytningskravet motsvarar det krav som medför att enbart svensk lag tillämpas vid hindersprövning inför svensk myndighet (prop. 2003/04:48 s. 55 och 1 kap. 1 § lagen om vissa internationella rättsför- hållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Den som är bosatt i en viss stat anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande (7 kap. 2 § lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkt- enskap och förmynderskap, se även rättsfallen NJA 1994 s. 302 och NJA 1995 s. 238). Regeringen anser att det inte är nödvändigt att i lag ytterli- gare förtydliga hemvistbegreppet.

Fullmaktsäktenskap bör kunna erkännas i undantagsfall

Utländska barnäktenskap och tvångsäktenskap kan för närvarande erkän- nas, om det finns särskilda skäl. I avsnitt 5.2 föreslår regeringen att möj- ligheten att erkänna sådana äktenskap ytterligare ska begränsas genom att det i fortsättningen ska krävas synnerliga skäl. I promemorian föreslås att den begränsning som gäller för barnäktenskap och tvångsäktenskap även bör gälla för fullmaktsäktenskap. De flesta remissinstanserna delar den uppfattningen. Sveriges Kvinnolobby anser dock att fullmaktsäktenskap över huvud taget inte ska erkännas i Sverige.

På samma sätt som vid utländska barnäktenskap och tvångsäktenskap är det enligt regeringens bedömning inte lämpligt att helt ta bort utrym- met för erkännande av fullmaktsäktenskap. Ett äktenskap medför bety- dande rättsverkningar och att ett äktenskap inte erkänns kan i det en- skilda fallet få allvarliga konsekvenser. Även vid fullmaktsäktenskap kan situationen vara sådan att det framstår som orimligt att inte erkänna ett äktenskap. Ett undantag från huvudregeln om att inte erkänna fullmakts- äktenskap bör därför finnas.

Regeringens utgångspunkt för att begränsa möjligheten att erkänna fullmaktsäktenskap är – av de skäl som redovisas ovan – de tveksamheter om de reella möjligheterna att samtycka till äktenskap som äktenskaps- formen inrymmer. Ytterst syftar den föreslagna begränsningen till att åstadkomma ett samhälle där tvångsäktenskap inte förekommer. Mot denna bakgrund framstår det som rimligt att förutsättningarna för ett erkännande motsvarar de som gäller för äktenskap som ingåtts i strid mot något äktenskapshinder eller under tvång. Samma ventil bör därför gälla för fullmaktsäktenskap som för barnäktenskap och tvångsäktenskap, dvs. det bör krävas att det finns synnerliga skäl för att ett fullmaktsäktenskap ska kunna erkännas.

Bedömningen av när ett fullmaktsäktenskap kan erkännas bör på samma sätt som för barnäktenskap och tvångsäktenskap vara restriktiv

Prop. 2013/14:208

35

Prop. 2013/14:208

36

och grundas på omständigheterna i det enskilda fallet (jfr prop. 2003/04:48 s. 32 f.). Det bör alltså krävas tydliga och mycket starka skäl för att erkänna ett fullmaktsäktenskap som har ingåtts av en person som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. En annorlunda hållning skulle innebära ett godtagande av att människor med anknytning till Sverige kringgår centrala bestämmelser i svensk lagstiftning. Undantag bör alltså normalt endast göras om ett nekat erkännande medför allvarliga konsekvenser för paret eller det annars framstår som orimligt att inte erkänna äktenskapet.

Enligt regeringens uppfattning finns det aldrig några acceptabla skäl till att en person tvingas ingå äktenskap. Det finns inte heller några skäl till att samhället medverkar till att ett barn gifter sig. Att förhållandena sedan utvecklas på ett sådant sätt att det i undantagsfall kan vara orimligt att inte erkänna det utländska tvångsäktenskapet eller barnäktenskapet i Sverige är en annan sak. Fullmaktsäktenskap kan däremot ingås med båda parters samtycke och det kan inte heller uteslutas att det finns fall där skälen för att välja denna form av äktenskap vid tidpunkten för dess ingående framstod som godtagbara. Mot denna bakgrund bör det övervä- gas om det finns andra omständigheter som skulle kunna utgöra synner- liga skäl att erkänna just ett fullmaktsäktenskap än de som kan vara rele- vanta vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl att erkänna ett barnäktenskap eller tvångsäktenskap.

Ingen remissinstans synes förorda en ordning där enbart det förhål- lande att parterna ingått fullmaktsäktenskapet frivilligt ska utgöra skäl att också erkänna det i Sverige. Bland annat Sveriges advokatsamfund lyfter dock fram frivilligheten som en aspekt att beakta vid prövningen av om ett äktenskap bör erkännas. Skatteverket menar tvärtom att ett påpekande i efterhand om att äktenskapet ingåtts frivilligt inte bör utgöra skäl att erkänna det. Regeringen instämmer i denna uppfattning. Utgångspunkten för en begränsning av möjligheten att erkänna fullmaktsäktenskap är att äktenskapsformen möjliggör att äktenskap ingås mot en parts vilja. Att lägga vikt vid om parterna uppger sig ha ingått äktenskapet frivilligt framstår också som mycket tveksamt, inte minst eftersom många som har tvingats in i ett sådant äktenskap sannolikt skulle intyga för svenska myndigheter att äktenskapet ingåtts frivilligt. Regeringen anser därför att det förhållandet att det görs gällande att äktenskapet ingåtts frivilligt inte bör vara skäl för att erkänna äktenskapet. Det förtjänar i detta samman- hang att understrykas att den begränsning av möjligheten att erkänna utländska fullmaktsäktenskap som nu föreslås gäller fall där minst en av parterna har en stark anknytning till Sverige och därmed kan förväntas känna till och följa svensk lagstiftning. Genom både äktenskapsbalkens bestämmelser och den nu föreslagna bestämmelsen ges tydligt uttryck för att denna form av äktenskaps ingående inte accepteras oavsett parternas inställning.

Några remissinstanser menar att det kan finnas godtagbara skäl till att ett par valt att ingå ett fullmaktsäktenskap och Diskrimineringsombuds- mannen anser att detta innebär att det bör finnas större utrymme för att erkänna sådana äktenskap. Regeringen delar denna syn. Det kan inte uteslutas att paret i ett enskilt fall kan ha haft så starka eller ömmande skäl för att ingå ett fullmaktsäktenskap att dessa kan medföra att äkten- skapet trots allt bör erkännas. Som Sveriges advokatsamfund påpekar kan

det t.ex. vara fråga om ett förhållande som allvarligt och långvarigt har Prop. 2013/14:208 hindrat två vuxna människor från att frivilligt ingå äktenskap genom

samtidig närvaro. Det får bli en fråga för rättstillämpningen att med hän- syn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om det finns sådana skäl.

Myndigheternas prövning

Bedömningen av om ett utländskt äktenskap ska erkännas prövas i första hand av Skatteverket i samband med folkbokföring. Skatteverkets pröv- ning görs normalt enbart med ledning av vigselhandlingen och de övriga uppgifter som har lämnats i ärendet. Om det finns särskilda skäl, får dock Skatteverket begära att anmälan eller uppgift lämnas vid en personlig inställelse (23 § folkbokföringslagen [1991:481]). Skatteverkets beslut att inte erkänna ett äktenskap får överklagas till allmän förvaltningsdom- stol. Frågan om erkännande kan även aktualiseras bl.a. hos Migrations- verket, t.ex. i samband med en ansökan om uppehållstillstånd, eller i allmän domstol.

Som anförs i promemorian finns det inte anledning att föreslå någon annan ordning för hanteringen av fullmaktsäktenskap än den som redan gäller för erkännande av utländska äktenskap i allmänhet. När det för Skatteverket, av handlingarna eller på annat sätt, framgår att det är fråga om ett fullmaktsäktenskap, är utgångspunkten att ett sådant äktenskap inte ska erkännas. Skatteverkets handläggning av ett sådant ärende får följa samma ordning som gäller vid äktenskap i strid mot svenska äkten- skapshinder eller sannolika tvångsäktenskap. Som anförs ovan bör det förhållandet att äktenskapet ingåtts frivilligt inte i sig utgöra skäl för att erkänna det. Det finns därför inte, som Sveriges advokatsamfund menar, anledning för myndigheten att särskilt utreda om äktenskapet ingåtts av fri vilja.

5.4Kraven på trossamfunden och deras vigselför- rättare

Regeringens förslag: Ett trossamfund ska inte kunna få vigseltillstånd om det på goda grunder kan antas att befattningshavare inom samfun- det kommer att genomföra ceremonier som ger upphov till äkten- skapsliknande förbindelser där någon av parterna är under 18 år eller inte samtycker till att ingå förbindelsen.

En befattningshavare i ett trossamfund som har vigseltillstånd ska inte kunna förordnas som vigselförrättare, om det på goda grunder kan antas att personen kommer att genomföra ceremonier som ger upphov till sådana förbindelser.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred- ningen föreslår att ett trossamfund inte ska få vigseltillstånd om det finns anledning att anta att befattningshavare inom samfundet kommer att genomföra ritualer i strid mot de av utredningen föreslagna bestämmel- serna om straff för ”informella” tvångsäktenskap eller ”informella”

37

Prop. 2013/14:208

38

barnäktenskap. Motsvarande föreslås gälla vid förordnande av vigselför- rättare.

Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna som yttrar sig i denna del, bl.a. Diskrimineringsombudsmannen, Länsstyrelsen i Norrbot- tens län, Botkyrka kommun, Svenska FN-förbundet, Svenska kyrkan, Sveriges skolkuratorers förening och Glöm aldrig Pela och Fadime Riks- föreningen, är positiva till utredningens förslag.

Kammarkollegiet och Kvinnors Nätverk tillstyrker förslagen men vill gå längre. Kammarkollegiet anser att det vore bättre med en ordning där vigslar endast förrättades i den offentliga förvaltningen och trossamfund alltså inte längre hade vigselrätt. Kvinnors Nätverk anser att om ett tros- samfund vill ha vigseltillstånd bör det krävas att samfundet avhåller sig från att parallellt förrätta vigselceremonier utan rättsverkan i Sverige. Nätverket anser vidare, liksom Rädda Barnens tematiska hedersgrupp för Stockholms län, att det bör övervägas om det inte också ska krävas av trossamfunden att de respekterar äktenskapsbalkens regler om äkten- skapsskillnad. Somaya kvinno- och tjejjour och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund menar att den grupp som lever i äktenskap som inte kan avslutas är större än den som utsätts för tvångsäktenskap.

Nämnden för statligt stöd till trossamfund anmärker på rekvisitet ”det finns anledning att anta” och anser att det är rättsosäkert och kan öppna för en prövning byggd på hörsägen eller liknande.

Skälen för regeringens förslag

Nu gällande krav på trossamfund och deras vigselförrättare

Äktenskap ingås genom vigsel (4 kap. 1 § äktenskapsbalken). För att vigslar ska kunna förrättas inom ett trossamfund krävs att samfundet har getts tillstånd av Kammarkollegiet att förrätta vigsel. Det framgår av lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund. Tillstånd får ges om samfundets verksamhet är varaktig och samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att äktenskaps- balkens bestämmelser om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder kommer att tillämpas (1 §). I detta ligger bl.a. att båda makarna sam- tycker till äktenskapet och att det finns en giltig hindersprövning, vilket syftar till bl.a. att förhindra att äktenskap ingås mot någons vilja eller av en underårig. Om tillstånd har getts, kan Kammarkollegiet förordna en präst eller någon annan befattningshavare inom samfundet att vara vig- selförrättare (2 §).

Innan en person förordnas till vigselförrättare ska Kammarkollegiet el- ler trossamfundet pröva att han eller hon har de kunskaper som behövs för uppdraget. Enligt förarbetena ska en vigselförrättare ha sådana kun- skaper att äktenskapsbalkens regler om vigsel och därmed samman- hängande åtgärder kommer att iakttas (prop. 1992/93:211 s. 19 f.).

Om Kammarkollegiet finner att ett trossamfund inte längre uppfyller kraven för vigseltillstånd, ska kollegiet återkalla tillståndet. Uppfyller en vigselförrättare inte längre kraven eller missköter han eller hon sin upp- gift, ska Kammarkollegiet återkalla förordnandet att vara vigselförrättare. I samband med en återkallelse av en vigselförrättares förordnande ska Kammarkollegiet alltid utreda om det finns grund för att även återkalla trossamfundets tillstånd att förrätta vigsel (3 §).

Det förekommer enligt utredningen att det inom trossamfund hålls ce- Prop. 2013/14:208 remonier eller andra ritualer som anses ge upphov till ett religiöst äkten-

skap men som inte uppfyller äktenskapsbalkens krav på en vigsel. En sådan förbindelse kan av parterna helt eller delvis jämställas med ett juridiskt bindande äktenskap och ha stor betydelse. Denna typ av cere- monier och ritualer hindrar inte att ett trossamfund kan få vigseltillstånd. Om ett samfund inte på ett tillräckligt tydligt sätt gör skillnad mellan å ena sidan religiösa ceremonier eller ritualer som leder till sådana äkten- skapsliknande förbindelser som inte har någon rättsverkan och å andra sidan civilrättsligt giltiga vigselförrättningar, kan det dock vara en anled- ning för Kammarkollegiet att återkalla samfundets vigseltillstånd (prop. 2003/04:48 s. 41).

Kammarkollegiets erfarenheter av tillståndsärendena

Utredningen redovisar uppgifter från Kammarkollegiet om tillstånds- ärenden under perioden januari 2000 till september 2011. Av uppgifterna framgår att Kammarkollegiet avslagit fler ansökningar om vigseltillstånd från trossamfund än det beviljat. Några av dessa avslag berodde på att det inte kunde antas att äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och där- med sammanhängande åtgärder skulle komma att tillämpas inom sam- fundet. Det var bl.a. fråga om otydliga skillnader mellan juridiskt giltiga vigslar och andra vigselliknande ceremonier men också att vigselord- ningarna var otydliga, exempelvis i fråga om båda parters närvaro vid eller samtycke till vigseln.

Uppgifterna från Kammarkollegiet visar vidare att 36 vigselförrättare

 

fick sin behörighet återkallad på grund av misskötsamhet under den an-

 

givna perioden. Den vanligaste orsaken var att vigsel hade förrättats utan

 

giltigt intyg om hindersprövning. Tre återkallelser berodde på att vigsel-

 

förrättaren hade utfärdat ett intyg om en religiös ceremoni som hade

 

misstagits eller kunnat misstas för att vara ett intyg om en juridiskt giltig

 

vigsel och en återkallelse gällde en vigsel förrättad utomlands.

 

Regeringen kan konstatera att Kammarkollegiet fyller en praktiskt

 

mycket viktig funktion i sin tillsyn av trossamfundens vigselverksamhet.

 

Därmed kan det också, enligt regeringen, finnas utrymme att ytterligare

 

utveckla de krav som ställs på trossamfunden och deras vigselförrättare, i

 

syfte att minimera riskerna för att människor hamnar i oönskade eller

 

olämpliga äktenskapsliknande relationer.

 

Förekomsten av äktenskapsliknande förbindelser

 

Kammarkollegiet har under den period som redovisas ovan inte fått kän-

 

nedom om något fall då en juridiskt giltig vigsel har förrättats trots att

 

någon av parterna var underårig och inte heller om något fall då det har

 

handlat om tvång. Inte heller Skatteverket känner till något ärende där en

 

behörig vigselförrättare genomfört en vigsel trots att någon av parterna

 

varit underårig. Däremot finns det fall där någon part i efterhand har

 

uppgett att han eller hon inte förstod att det handlade om en vigsel.

 

Enligt en rapport från Ungdomsstyrelsen finns det personer som utan

 

att vara förordnade vigselförrättare ”viger” personer i ceremonier som

 

inte är juridiskt bindande, trots att samfundet de tillhör tar avstånd från

 

detta. I dessa sammanhang upprätthålls det sällan något krav på att par-

39

 

Prop. 2013/14:208 terna har fyllt 18 år eller på samtycke. Vidare sker dessa ceremonier ofta i familjernas hem eller hemländer och utanför trossamfundens kontroll och insyn (Äkta makar [2012:1] s. 74). Enligt utredningen råder det inte någon tvekan om att sådana förbindelser, uppkomna genom religiösa ceremonier, i vissa fall sker i syfte att få till stånd ett barnäktenskap eller ett äktenskap mot någons vilja. Även Kvinnors Nätverk uppger att de från sina kontakter med kvinnor och ungdomar utsatta för tvångs- äktenskap och barnäktenskap har erfarenhet av att lagstiftningen kringgås av en del trossamfund inom ramen för de religiösa vigselceremonierna.

Att människor mot sin vilja ingår äktenskapsliknande relationer och att underåriga ingår sådana relationer är således också ett delvis dolt pro- blem. Det är enligt regeringens uppfattning därför angeläget att kraven på vigselverksamheten är utformade på ett sådant sätt att de bidrar till att stärka trossamfundens kontroll över sina befattningshavare.

Kraven på trossamfund och vigselförrättare bör utvecklas ytterligare för att motverka barnäktenskap och tvångsäktenskap

Utredningen föreslår att vigseltillstånd inte ska ges om det finns anled- ning att anta att befattningshavare inom trossamfundet kommer att ge- nomföra ritualer i strid mot de av utredningen föreslagna bestämmelserna om straff för s.k. informella tvångsäktenskap eller informella barnäkten- skap. Utredningen föreslår också en motsvarande grund för att neka nå- gon att bli förordnad till vigselförrättare. Förslagen syftar till att för- hindra att sådana förbindelser ingås av en underårig eller genom tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet.

Kammarkollegiet anser att utredningens förslag inte är tillräckligt och föreslår att trossamfunden inte längre ska ha vigselrätt. Kvinnors Nätverk och Rädda Barnens tematiska hedersgrupp för Stockholms län anser i stället att det för vigselrätt bör krävas av trossamfunden att de respekterar äktenskapsbalkens regler om äktenskapsskillnad. Det har inte legat i utredningens uppdrag att utreda sådana mer genomgripande förändringar av vigselrätten och det finns därför inte förutsättningar för regeringen att inom ramen för detta lagstiftningsärende närmare överväga dessa frågor.

Kvinnors Nätverk anser att det bör krävas att ett trossamfund som vill ha befogenhet att förrätta civilrättsligt giltiga vigslar helt avhåller sig från att parallellt förrätta vigselliknande ceremonier utan rättsverkan i Sve- rige. Regeringen kan instämma i att det i vissa fall kan vara proble- matiskt att samhället inte har någon insyn i eller kontroll över vem det är som ingår dessa äktenskapsliknande förbindelser och under vilka förut- sättningar det sker. Regeringen anser emellertid att det inte är rimligt att förbjuda trossamfund med vigselrätt att förrätta sådana religiösa vigselce- remonier som inte har någon rättsverkan. Hänsyn måste tas till de männi- skor som kan tänkas vilja få sin relation välsignad genom en religiös ceremoni, men som inte vill att äktenskapsbalkens regler ska tillämpas på dem. Regeringen delar utredningens uppfattning att vuxna människor, som en del av religionsfriheten, bör ha denna möjlighet.

I linje med de åtgärder i övrigt mot barnäktenskap och tvångsäktenskap som föreslås i denna proposition anser regeringen att det däremot finns utrymme att ställa ytterligare krav på trossamfunden och deras vigselför-

rättare, något som får starkt stöd av remissinstanserna. Bland de övriga

40

föreslagna åtgärderna finns en särskild straffbestämmelse om äktenskaps- tvång, som bl.a. omfattar äktenskapsliknande förbindelser som en person genom olaga tvång eller utnyttjande av hans eller hennes utsatta belägen- het förmåtts att ingå. Det handlar om sådana förbindelser som ingås en- ligt regler som gäller inom en grupp, som innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra och som innefattar frågan om upplösning av förbindelsen (se avsnitt 6.1). Det framstår mot den bakgrunden som lämpligt att även ställa ett uttryckligt krav på ett trossamfund med vigselstillstånd och deras vigselförrättare att det inom samfundet inte ska förrättas några religiösa ceremonier som ger upphov till äktenskapsliknande tvångs- förbindelser. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det inte är rimligt att ålägga Kammarkollegiet att utreda om det är fråga om sådant tvång eller utnyttjande som avses i den föreslagna straffbestämmelsen om äktenskapstvång. Det är inte heller lämpligt med hänsyn till trossam- fundens möjligheter att rätta sig efter ett sådant krav. I stället bör fokus ligga på att säkerställa att den äktenskapsliknande förbindelsen inte ingås mot någons vilja, dvs. att förbindelsen ingås med båda parters samtycke.

Regeringens självklara utgångspunkt är vidare att alla barnäktenskap ska motverkas, liksom alla äktenskapsliknande förbindelser som ingås av barn. Barnäktenskap är i hög utsträckning ett tvångsäktenskapsproblem och de straffrättsliga åtgärder som regeringen föreslår mot tvångs- äktenskap har utformats med detta i åtanke. Regeringen föreslår också en rad andra kraftfulla åtgärder mot barnäktenskap. Möjligheten för barn att få dispens att ingå äktenskap ska tas bort och utrymmet för att erkänna barnäktenskap som ingåtts utomlands ska ytterligare begränsas. För att därutöver minska risken för att underåriga ingår äktenskapsliknande förbindelser av det slag som redovisas ovan är det enligt regeringens mening rimligt att kräva av trossamfund med vigseltillstånd och deras vigselförrättare att det inte heller förrättas några religiösa vigsel- ceremonier som innefattar barn.

Nämnden för statligt stöd till trossamfund anmärker på att det av ut- redningen föreslagna rekvisitet ”anledning att anta” kan leda till rättsosä- kerhet. Vigselceremonier som leder till äktenskapsliknande relationer som någon ingått mot sin vilja eller som ingåtts av en underårig är som redovisas ovan delvis ett dolt problem. Det får antas att en sådan cere- moni inte alltid mynnar ut i ett intyg eller manifesteras på något annat tydligt sätt. Syftet med de bestämmelser som nu föreslås är inte att Kammarkollegiet ska behöva slå fast om det har genomförts en vigsel- liknande ceremoni där någon deltagit mot sin vilja eller varit underårig och som gett upphov till en äktenskapsliknande relation. Det är antagan- det att sådana ceremonier kommer att förekomma som bör vara avgö- rande för om ett trossamfund ska vägras tillstånd att förrätta vigsel. På motsvarande sätt bör ett antagande om att en person kommer att genom- föra ceremonier av det aktuella slaget medföra att personen inte förord- nas som vigselförrättare. Samtidigt är det rimligt att det finns en grund för antagandet och det bör inte räcka med obekräftade rykten om att någon befattningshavare i ett trossamfund med vigseltillstånd genomför sådana ceremonier. För att tydliggöra detta föreslår regeringen, i likhet med vad som redan gäller för prövningen i övrigt, att vigseltillstånd och förordnande som vigselförrättare inte ska ges om det på goda grunder

Prop. 2013/14:208

41

Prop. 2013/14:208 kan antas att sådana vigselceremonier kommer att förekomma. Regering- en gör i avsnitt 5.5 bedömningen att domstolarna bör underrätta Kam- markollegiet om en befattningshavare i ett trossamfund döms för äkten- skapstvång och att Skatteverket bör underrätta kollegiet om verket i sin folkbokföringsverksamhet får kännedom om att det kan ha förekommit en ceremoni i strid mot de krav som ställs på vigselverksamheten. Kam- markollegiet kan naturligtvis även på andra sätt uppmärksammas på att olämpliga vigselceremonier förekommit eller kan komma att genomfö- ras. Även uppgifter från enskilda eller från trossamfunden själva eller uppgifter som inhämtas från annat håll bör därför kunna ligga till grund för bedömningen.

I realiteten kan det visa sig att Kammarkollegiet i första hand upp- märksammar att det skett religiösa vigselceremonier med underåriga eller mot någons vilja först när ett trossamfund getts tillstånd eller en vigsel- förrättare förordnats. Genom att ställa upp dessa krav som en förutsätt- ning för att kunna förrätta vigsel blir det också möjligt för Kammarkolle- giet att återkalla ett vigseltillstånd eller ett förordnande, om det genom- förts sådana vigselceremonier.

Genom de förslagna åtgärderna stärker regeringen Kammarkollegiets möjligheter att motverka att det inom trossamfunden genomförs några religiösa vigselceremonier med barn eller utan att samfundet försäkrat sig om att båda parter samtycker till att ingå förbindelsen. Att ställa dessa ytterligare krav på trossamfunden kan antas bidra till att deras kontroll av sina befattningshavares förehavanden stärks. Detta kan även bidra till att stävja den verksamhet som enligt bl.a. Ungdomsstyrelsens rapport före- kommer utanför trossamfundens direkta verksamhet.

 

5.5

Förbättrade möjligheter för Kammarkollegiet

 

 

att utöva tillsyn

 

 

 

Regeringens bedömning: En domstol bör underrätta Kammar-

 

kollegiet om en dom, genom vilken en befattningshavare inom ett

 

trossamfund döms för äktenskapstvång eller något annat brott kopplat

 

till vigselverksamheten.

 

Skatteverket bör underrätta Kammarkollegiet när verket får känne-

 

dom om att en befattningshavare i ett trossamfund genomfört en vig-

 

selliknande ceremoni som inte är tillåten eller i övrigt när verket be-

 

slutar att inte registrera en vigsel.

 

Kammarkollegiet bör ges i uppgift att föra register över trossamfund

 

med vigseltillstånd och över behöriga vigselförrättare. Skatteverket

 

bör åläggas att kontrollera vigselbevis mot detta register.

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning

 

när det gäller expediering av domar till Kammarkollegiet.

 

Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser lämnar förslaget utan

 

invändning. Kammarkollegiet anser att kontrollen av att en vigsel är

 

giltig behöver skärpas genom bestämmelser om att Kammarkollegiet ska

 

föra register över trossamfund med vigselrätt och över förordnade vigsel-

42

förrättare inom dessa trossamfund. Vidare föreslår kollegiet att det bör

 

 

föreskrivas att Skatteverket ska kontrollera vigselförrättarnas behörighet Prop. 2013/14:208 gentemot detta register. Kammarkollegiet anser vidare att det i lag bör

förtydligas vilken myndighet som i förekommande fall ska göra åtalsan- mälningar vid misstanke om brott och anser, i likhet med Hovrätten för Västra Sverige, att det bör införas en skyldighet för Skatteverket att in- formera kollegiet om vigselliknande ceremonier. Skatteverket uppger att verket saknar förutsättningar att utföra en effektiv kontroll av vigselför- rättare i samband med registrering av vigslar och ansluter sig till Kam- markollegiets förslag om ett samlat register.

Skälen för regeringens bedömning

Nuvarande tillsyn och kontroll av vigselverksamheten

Som redovisas i avsnitt 5.4 uppställs krav på trossamfund för att kunna få vigseltillstånd och på deras befattningshavare för att kunna bli förord- nade som vigselförrättare. Utöver det tillsynsansvar som följer av regler- na om återkallelse av förordnanden och tillstånd har Kammarkollegiet inte i uppdrag att utföra någon mer allmän tillsyn över trossamfundens vigselverksamhet. Som utredningen beskriver det kan kollegiets tillsyn sägas ske reaktivt, dvs. utifrån anmälningar från i första hand Skattever- ket.

I tillsynsansvaret ligger att Kammarkollegiet ska bevaka att de tros- samfund som har vigselrätt ser till att de vigslar som förrättas inom sam- fundet sker enligt äktenskapsbalkens bestämmelser. Regeringens förslag i avsnitt 5.4 innebär att Kammarkollegiets tillsyn även ska omfatta an- vändande av vigselliknande ceremonier i samfundens regi. Detta kommer inte bara att innebära en betydelsefull förändring av tillsynen av samfun- dens verksamhet utan också att samfunden själva får ett särskilt incita- ment att bevaka att deras befattningshavare sköter sig. Regeringen delar utredningens bedömning att det inte därutöver finns behov av ett mer generellt tillsynsansvar för Kammarkollegiet. Det bedöms inte heller finnas behov av att i lag närmare reglera vilken myndighet som bör göra åtalsanmälan (jfr prop. 2003/04:48 s. 39). Som bl.a. Kammarkollegiet och Skatteverket anför ligger utmaningen i stället i att få tillräcklig in- formation om förhållanden av betydelse för tillsynsverksamheten. Det finns därför anledning att överväga på vilka sätt relevant information kan göras tillgänglig i syfte att ytterligare skärpa kontrollen över vigselverk- samheten.

Underrättelse om domar

En vigselförrättare som åsidosätter sina skyldigheter enligt äktenskaps- balken kan dömas för tjänstefel (20 kap. 1 § brottsbalken och rättsfallet NJA 1994 s. 108). Så kan exempelvis vara fallet om vigselförrättaren förrättar vigsel trots att en make eller båda makarna är under 18 år. Vi- dare kan den som utan att vara förordnad som vigselförrättare leder en vigselceremoni och inger paret föreställningen om att det är fråga om myndighetsutövning dömas för föregivande av allmän ställning (17 kap. 15 § brottsbalken). I avsnitt 6.1 föreslår regeringen också ett nytt brott benämnt äktenskapstvång, som innebär att någon genom olaga tvång

eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett juri-

43

Prop. 2013/14:208

44

diskt giltigt äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Under vissa omständigheter kan en vigselförrättare göra sig skyldig till detta brott eller till medverkan till brottet.

För att Kammarkollegiet på ett effektivt sätt ska kunna utöva sin tillsyn och agera om vigselförrättare eller andra befattningshavare i trossamfund begår brott relaterade till vigselverksamheten, behöver förutsättningarna för kollegiet att få kännedom om sådana förhållanden förbättras. Rege- ringen anser därför att det i förordning bör föreskrivas en skyldighet för de allmänna domstolarna att till Kammarkollegiet expediera brottmåls- domar genom vilka befattningshavare inom trossamfund med vigseltill- stånd dömts för äktenskapstvång. Enligt regeringen bör denna underrät- telseskyldighet även omfatta domar i vilka motsvarande personer dömts för vissa andra brott, framför allt tjänstefel och föregivande av allmän ställning, med koppling till vigselverksamheten.

Ett vigselregister bör upprättas

Enligt Kammarkollegiets erfarenheter synes det finnas personer som inte är förordnade vigselförrättare och i vissa fall inte heller är verksamma inom något trossamfund med vigselrätt, men som ändå regelbundet ge- nomför vigselliknande ceremonier. Erfarenheterna baseras på att det vid Skatteverkets kontakter med kollegiet i samband med kontroll av vigsel- intyg vid flera tillfällen visat sig att den person som upprättat intyget inte har behörighet som vigselförrättare. Regeringen anser mot denna bak- grund, i enlighet med vad både Kammarkollegiet och Skatteverket ger uttryck för, att Kammarkollegiet bör ges i uppgift att föra ett register kopplat till vigselverksamheten. Ett sådant register bör innehålla uppgift om bl.a. vilka trossamfund som fått tillstånd och vilka vigselförrättare som är förordnade. Vidare bör Skatteverket åläggas att i samband med registrering av vigselbevis utföra kontroller mot detta register. Skatte- verket kan därmed undvika att registrera en förbindelse som tillkommit genom en vigselliknande ceremoni såsom ett juridiskt giltigt äktenskap och Kammarkollegiets tillsynsverksamhet kan bli mer effektiv. Rege- ringen avser att i förordning föreskriva att ett sådant register ska upprät- tas och föras av Kammarkollegiet.

Skyldighet för Skatteverket att informera Kammarkollegiet

Utredningen redovisar att Skatteverket, utan att det finns någon föreskrift om det, låter Kammarkollegiet få del av sådana handlingar avseende vigselceremonier utan rättslig verkan som ges in till Skatteverket för registrering. Denna bild bekräftas av Kammarkollegiet som uppger att det enda sättet för kollegiet att för närvarande få kännedom om vigsellik- nande ceremonier är om Skatteverket kontaktar kollegiet och frågar om den person som undertecknat handlingen är behörig vigselförrättare. Om Kammarkollegiet ber om det, skickar Skatteverket då normalt en kopia av intyget. Har trossamfundet vigselrätt, ber Kammarkollegiet samfundet att yttra sig över det som rapporterats och att redogöra för vilka åtgärder samfundet avser att vidta för att förhindra att ceremonier och intyg utfor- mas så att de kan misstas för juridiskt giltiga.

För att Kammarkollegiet ska kunna utöva sin tillsyn över tros- samfunden och vigselförrättarna på ett ändamålsenligt sätt måste kolle-

giet få kännedom om när denna typ av ceremonier äger rum. Visserligen Prop. 2013/14:208 sker ett informationsutbyte redan mellan Skatteverket och Kammarkolle-

giet men som Kammarkollegiet och Hovrätten för Västra Sverige anför är det dock rimligt att det införs en skyldighet för Skatteverket att skicka denna information till Kammarkollegiet. Regeringen avser att i förord- ning föreskriva en sådan skyldighet.

6Straffrättsliga åtgärder mot tvångsäkten- skap och barnäktenskap

Ramarna för arbetet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap sätts i mångt och mycket av den civilrättsliga lagstiftningen, som avgör vem som får ingå äktenskap här i landet, vem som får förrätta vigslar, under vilka former det får ske och när ett utländskt äktenskap ska erkännas här. Straffrätten är dock nödvändig som ett komplement. Trots de ramar som sätts av övrig lagstiftning, förekommer det i anslutning till att äktenskap och äktenskapsliknande förbindelser ingås handlingar som är så allvar- liga att de bör bestraffas. Straffhotet behövs också för att förebygga och förhindra sådana gärningar.

För att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap föreslår regeringen att det införs två nya brott. Den föreslagna lagstiftningen både utvidgar det straffbara området och skärper straffet för gärningar som redan är straffbara. Regeringen lämnar också ett förslag som utvidgar domsrätten över brott som har begåtts i utlandet.

6.1En ny straffbestämmelse om äktenskapstvång gör fler gärningar straffbara och skärper straffet

Regeringens förslag: En ny straffbestämmelse ska införas i 4 kap.

 

brottsbalken. Bestämmelsen ska omfatta den som genom olaga tvång

 

eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äkt-

 

enskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag

 

det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare

 

eller har hemvist. Den ska även omfatta den som på samma sätt

 

förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den in-

 

gås enligt regler som gäller inom en grupp och som innebär att parter-

 

na betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i

 

förhållande till varandra och innefattar frågan om upplösning av för-

 

bindelsen. Straffet ska vara fängelse i högst fyra år. Brottet ska be-

 

nämnas äktenskapstvång. Försök och förberedelse till äktenskapstvång

 

ska vara straffbart.

 

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse

 

som straffbelägger den som ingår ett äktenskap för någon annans räk-

 

ning utan den personens medgivande och inte heller någon bestäm-

 

melse som straffbelägger den som förmår någon att ingå äktenskap

 

genom att vilseleda denne i fråga om att det rör sig om ett äktenskap.

45

 

Prop. 2013/14:208

46

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. De äktenskapsliknande förbindelser som ska omfattas av bestämmelsen är dock annorlunda definierade i utredningens förslag. Enligt förslaget omfattas en förbindelse som är att jämställa med ett äktenskap på så sätt att den är bindande enligt ett etablerat normsystem som inrymmer sär- skilda krav för upplösning av förbindelsen, och som ingås enligt detta normsystems former. Även i övrigt är lagtexten något annorlunda utfor- mad.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förslaget om en särskild straffbestämmelse avse-

ende tvångsäktenskap möter inte några invändningar från remissinstans- erna. Tvärtom tillstyrker så gott som alla av det femtiotal remissinstanser som uttalar sig särskilt i frågan uttryckligen att en sådan införs, och många ställer sig också bakom att bestämmelsen utformas på det sätt som utredningen har föreslagit. Romersk-katolska kyrkan uppger att den inte ser några hinder mot en bestämmelse som särreglerar tvångsäktenskap och även utvidgar det straffbara området något, om man gör bedömning- en att förekomsten av tvångsäktenskap är ett stort problem i vissa grup- per och att en tydligare kriminalisering av sådant tvång skulle minska problemen.

Angående skälen för kriminaliseringen lyfter remissinstanserna fram bl.a. det starka skyddsintresset bakom förslaget, den markering av sam- hällets avståndstagande som en kriminalisering innebär, kriminalisering- ens signal- och symbolvärde samt dess allmänpreventiva och normpå- verkande funktion. Även kriminaliseringens betydelse för myndigheter- nas arbete mot tvångsäktenskap framhålls, liksom den omständigheten att en kriminalisering kan ge anhöriga hjälp att stå emot påtryckningar från andra. Några remissinstanser nämner vidare Europarådets konvention om våld mot kvinnor som skäl för att införa en särskild bestämmelse. Möj- ligheten att skärpa straffskalan för gärningarna i fråga lyfts också fram.

När det gäller mer övergripande synpunkter på förslaget berörs förhål- landet mellan tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap av Romersk- katolska kyrkan och av Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar. Kyrkan påpekar att den omständigheten att ett äktenskap i någon mening kan sägas vara arrangerat inte behöver innebära att det är fråga om ett tvångsäktenskap. Rådgivningsbyrån anför att det kan bli svårt att sär- skilja straffbara ageranden från andra otillbörliga medel och nämner som exempel på detta gränsdragningen mellan ”resonemangsäktenskap” och tvångsäktenskap. Vidare uppmärksammar Kriminalvården att tvångsäkt- enskap enligt utredningens förslag inte ska medföra en ogiltighetseffekt och att det därför i vissa fall kan bli fråga om kriminalisering av äkten- skap som ges rättslig giltighet. Enligt Norrköpings kommun är det viktigt att betona att avsikten med förstärkningen av lagen är att skydda indivi- duella fri- och rättigheter och inte att peka ut vissa grupper.

Flera remissinstanser uppehåller sig kring frågor om effektiviteten hos den föreslagna bestämmelsen om äktenskapstvång. Stockholms universi- tet anför att det kan ifrågasättas om en kriminalisering medför de preven- tiva effekter som eftersträvas; intresset att bevara och följa den egna kulturkretsens värderingar kan enligt universitetet väga tyngre än intres- set att undslippa en straffrättslig påföljd. Vidare pekar Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar på risken för att regelverket kringgås, t.ex.

genom en förskjutning från ett formbundet förfarande till mer formlösa förbindelser. Byrån anför också att en kriminalisering i vissa fall kan medföra en ökad hotbild mot redan utsatta personer. Enligt Sveriges ambassad i Jordanien, Stockholms universitet, Malmö kommun och

Fredrika Bremer Förbundet kan risken att närstående straffas göra att det som har hänt inte kommer fram. Bevissvårigheter nämns av Rikspolissty- relsen, Kriminalvården och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Med hänvisning till de beviskrav som gäller i brott- mål ifrågasätter Fredrika Bremer Förbundet om särskilt många fall kommer att leda till åtal och fällande dom.

Det föreslagna rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet kan enligt

Stockholms tingsrätt och Sveriges advokatsamfund ge upphov till bevis- svårigheter. Kvinnors Nätverk anser att utredningen på ett tydligt sätt har motiverat varför straffbestämmelsen bör innehålla detta rekvisit samt att förarbetena tydligt bör klargöra hur rekvisitet ska tillämpas för att an- vändningsområdet inte ska bli för snävt. Enligt Tjejers Rätt i Samhället bör rekvisitet inkludera situationer där en individs intellektuella funk- tionsnedsättning och nedsatta kognitiva förmåga utnyttjas av andra som har ett omsorgsansvar för personen i syfte att få till stånd ett äktenskap.

När det gäller förslaget att bestämmelsen ska omfatta giltiga utländska äktenskap betonar Stockholms universitet vikten av utredning kring äkt- enskapets giltighet vid lagföring. Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar noterar att det kan uppstå bevissvårigheter både vad gäller innehållet i utländsk rätt och de inblandades uppsåt till omständigheten att äktenskapet blir giltigt i utlandet. Enligt Sveriges advokatsamfund bör detta dock inte leda till några stora problem eftersom svenska domstolar under lång tid har haft att tillämpa eller beakta utländsk rätt. Inte heller i fråga om uppsåtsbedömningen anser samfundet att de svårigheter som kan uppstå skiljer sig från de bevissvårigheter som i övrigt gäller. Sam- fundet ser dock att det kan finnas praktiska svårigheter när det gäller försvarets möjlighet att föra egen bevisning, eftersom större delen av bevismedlen normalt finns utomlands. Vidare påpekar samfundet att lagföring på ett enkelt sätt kan kringgås genom att gärningsmannen av- står från att låta registrera äktenskapet, något som ofta krävs för att ett äktenskap ska anses giltigt.

Remissinstanserna i allmänhet tillstyrker eller har inte någon invänd- ning mot att bestämmelsen utöver giltiga äktenskap ska omfatta äkten- skapsliknande förbindelser (”informella äktenskap” i betänkandet).

Stockholms tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt avstyrker dock förslaget. Som skäl för att äktenskapsliknande förbindelser ska omfattas anför

Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Sveriges advokatsamfund att en kriminalisering annars kan förlora i effektivitet. Enligt Skatteverket är det verkliga problemet inte de fall då ett civilrättsligt gällande äktenskap kommer till stånd utan förfarandet att barn gifts bort genom en äkten- skapsliknande ceremoni, något som enligt verket är betydligt vanligare.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Kvinnors Nätverk pekar på att en äktenskapsliknande förbindelse kan få stora konsekvenser för individ- en. Nätverket menar att det för att komma åt problemet är helt avgörande att de äktenskapsliknande förbindelserna omfattas av bestämmelsen. Enligt Romersk-katolska kyrkan är det rimligt att handlingar som uppfyll-

Prop. 2013/14:208

47

Prop. 2013/14:208

48

ler rekvisiten för olaga tvång är straffbelagda även om de utförs i ett religiöst sammanhang.

Samtidigt uppmärksammar flera remissinstanser problem med tydlig- heten i bestämmelsen om äktenskapsliknande förbindelser samt de till- lämpnings- och bevissvårigheter som därigenom kan uppkomma. Hov- rätten för Västra Sverige anför att definitionen är vag och att det kan ifrågasättas om den är tillräckligt tydlig för att uppfylla kravet på förut- sebarhet. I brist på närmare precision eller exempel ger den föreslagna lagtexten enligt hovrätten mycket liten vägledning för tillämpningen. Även Stockholms tingsrätt anser att bestämmelsen inte kan anses tillräck- ligt tydlig och avgränsad för att uppfylla det krav på förutsebarhet som finns inom straffrätten. Tingsrätten framhåller vidare de tillämpningssvå- righeter som kan följa av skillnader i graden av bundenhet mellan olika religiösa och traditionella äktenskap. Helsingborgs tingsrätt ifrågasätter om regleringen med den avgränsning som föreslås kommer att kunna leda till lagföring och fällande domar, överhuvudtaget eller i sådan ut- sträckning att det motiverar ett införande av bestämmelsen. Domstolsver- ket föreslår att det fortsatta lagstiftningsarbetet ska inriktas på att ta fram ett tydligare lagförslag som ytterligare klargör var straffansvarets gränser går. Enligt Sveriges advokatsamfund väcker förslaget vissa betänklighet- er framför allt vad gäller kravet på att en straffbestämmelse måste vara tillräckligt tydlig, klar och förutsägbar för att vara rättssäker. Även

Åklagarmyndigheten, Nämnden för statligt stöd till trossamfund och Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar påtalar svagheter i den föreslagna definitionen. Diskrimineringsombudsmannen anför att det inte går att utesluta att bestämmelsen kan komma att tillämpas godtyckligt utifrån negativa föreställningar om minoritetskulturer och att den därmed får diskriminerande effekter.

Några remissinstanser efterfrågar ytterligare underlag i frågan om att kriminalisera äktenskapstvång som avser äktenskapsliknande förbindel- ser. Enligt Stockholms tingsrätt kan det finnas anledning att avvakta en utvärdering av införandet av bestämmelsens övriga delar. Nämnden för statligt stöd till trossamfund anser att gränsdragningen till vanliga reli- giösa ceremonier eller gudstjänster kan vara svår, och frågan om vilka förbindelser som ska omfattas bör enligt nämnden utredas vidare. Enligt Diskrimineringsombudsmannen påkallar komplexiteten i problembilden att en kriminalisering av även icke juridiskt giltiga äktenskap föregås av mer ingående överväganden från lagstiftaren.

När det gäller straffet efterfrågar Länsstyrelsen i Stockholms län och Länsstyrelsen i Norrbottens län bl.a. med hänvisning till straffskalan för människohandel en strängare straffskala. Kvinnors Nätverk förordar straffskalan lägst ett och högst sex års fängelse, medan Somaya kvinno- och tjejjour och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund förordar straffskalan fängelse i högst åtta år. Rikspolisstyrelsen anför, i samband med synpunkten att det bör övervägas om de föreslagna straffbestämmel- serna bör placeras i en gemensam bestämmelse, att ytterligare överväg- anden om straffsatser bör göras.

Helsingborgs tingsrätt, Åklagarmyndigheten, Kvinnors Nätverk och

Varken hora eller kuvad tillstyrker förslaget att försök och förberedelse ska vara straffbart. Stockholms universitet framhåller att kriminalisering på förberedelse- och försöksstadiet ger polis och åklagare möjlighet att

på ett tidigt stadium ingripa vid misstanke om att en person är i farozon- en för att giftas bort mot sin vilja. Kvinnors Nätverk föreslår att även stämpling till äktenskapstvång ska kriminaliseras.

Flera remissynpunkter rör önskemål om en vidare kriminalisering än den som har föreslagits. När det gäller de av utredningen diskuterade alternativen att kriminalisera vilseledande till äktenskap och ingående av fullmaktsäktenskap utan partens medgivande, instämmer Stockholms tingsrätt och Åklagarmyndigheten med utredningen om att sådana förfar- anden för närvarande inte bör kriminaliseras. Kvinnors Nätverk, Rådgiv- ningsbyrån för asylsökande och flyktingar, Rädda Barnen och Rädda Barnens tematiska hedersgrupp för Stockholms län anser däremot att fullmaktsäktenskap utan partens medgivande bör kriminaliseras. Enligt Kvinnors Nätverk bör därutöver fall där någon vilseleds angående en viss ceremonis verkliga innebörd kriminaliseras. Tjejers Rätt i Samhället efterfrågar kriminalisering av äktenskapsarrangemang där unga med intellektuell funktionsnedsättning vilseleds att tacka ja till äktenskap. Enligt organisationen finns det behov av att ytterligare utreda frågan om kriminalisering med avseende på vilseledande och utnyttjande av någons utsatta belägenhet. Brottsförebyggande rådet anser att utvecklingen bör följas, och Länsstyrelsen i Stockholms län framför att regeringen bör utreda möjligheten att kriminalisera fullmaktsäktenskap mot någons vilja.

Vidare finns synpunkter från Stockholms universitet och Kvinnors Nät- verk om att det nya brottet även bör innefatta lindrigare gärningar än de som omfattas av förslaget. Universitet anger som exempel ofredande och förolämpning. Nätverket omnämner påtryckningar i form av psykiskt tvång och känslomässig utpressning, såsom hot om att syskonen får då- ligt rykte eller att föräldern kommer att ta livet av sig. Enligt nätverket finns det skäl att ytterligare fördjupa sig i hur man kan utforma en lagre- gel som är förutsägbar och tydlig, samtidigt som den fångar upp de verk- liga problem som finns. ECPAT Sverige föreslår att det, som i fråga om människohandel, inte ska krävas att förövaren har använt sig av något otillbörligt medel när det handlar om målsägande som är barn. Som skäl anges att barn naturligt befinner sig i en beroendeställning mot vuxna och att deras handlingsutrymme därmed är begränsat. Somaya kvinno- och tjejjour och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund anför att brot- tet även bör avse tvång att vara kvar i ett äktenskap.

Bakgrund: Enligt artikel 37.1 i Europarådets konvention om våld mot kvinnor ska det vara straffbart att tvinga en vuxen person eller ett barn att ingå äktenskap. Av artikel 41.2 framgår att även försök ska kriminali- seras.

Artikeln motsvaras närmast av det svenska brottet olaga tvång, som innebär att någon genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar någon annan att göra, tåla eller underlåta något. Vidare omfattas tvång genom hot att åtala eller ange någon annan för brott eller att lämna menligt meddelande om någon annan, om det har den verkan som anges ovan och tvånget är otillbörligt (4 kap. 4 § första stycket brottsbalken). Att tvinga någon att ingå äktenskap, eller en äkten- skapsliknande förbindelse, kan alltså vara straffbart som olaga tvång. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt är straf- fet enligt andra stycket fängelse i lägst sex månader och högst sex år. När

Prop. 2013/14:208

49

Prop. 2013/14:208 det bedöms om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr. Med hänsyn till de omständigheter som anges torde utrymmet för att hänföra en gärning till den grova graden vara begränsat. Regeringen har därför gett en utredare i uppdrag att överväga om de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett olaga tvång är grovt är onödigt restriktiva och bör ses över eller kompletteras (dir. 2013:19).

Ett olaga tvång är fullbordat först när effekten har uppnåtts, dvs. när offret faktiskt har tvingats att göra, tåla eller underlåta något, såsom att gifta sig mot sin vilja. Försök till olaga tvång av normalgraden är inte straffbart. Om gärningsmannen utför någon av de handlingar som anges i straffbestämmelsen utan att uppnå den eftersträvade effekten, är det alltså inte möjligt att döma för ett försöksbrott. I vissa fall kan det i stället komma ifråga att döma för misshandel eller olaga hot. Olaga tvång som är grovt är däremot straffbart på försöks- och förberedelsestadiet.

Under vissa förutsättningar kan personer som är inblandade i att fram- tvinga ett äktenskap dömas för människohandel enligt 4 kap. 1 a § brotts- balken. Bestämmelsen gäller den som, i annat fall än som avses i be- stämmelsen om människorov, genom olaga tvång, vilseledande, utnytt- jande av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant otillbör- ligt medel rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i syfte att han eller hon ska exploateras för t.ex. sexuella ändamål eller annan verksamhet i en situation som innebär nödläge för den ut- satte. Om offret är under 18 år krävs inte att det har använts något otill- börligt medel. Straffet är fängelse i lägst två och högst tio år. Mindre grova fall kan leda till fängelse i högst fyra år. Att människohandel kan syfta till tvångsäktenskap framgår inte uttryckligen av lagtexten. I förar- betena ges dock som exempel på att en person utnyttjas i ett nödläge, att en ung person utnyttjas sexuellt och för hushållsarbete inom ramen för ett tvångsäktenskap (prop. 2003/04:111 s. 67).

I anslutning till att ett tvångsäktenskap kommer till stånd kan det även förekomma andra straffbara gärningar. Exempelvis kan, om den utsatta personen förs bort, spärras in eller på något annat sätt berövas friheten, gärningsmannen dömas för olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § brottsbalken till fängelse i lägst ett och högst tio år eller, om brottet är

 

mindre grovt, till böter eller fängelse i högst två år.

 

Skälen för regeringens förslag och bedömning

 

En särskild straffbestämmelse om äktenskapstvång

 

Att tvinga någon att ingå äktenskap är redan i dag straffbart som olaga

 

tvång. Det är därför inte nödvändigt att införa någon ny straffbestäm-

 

melse för att Sverige ska kunna tillträda Europarådets konvention om

 

våld mot kvinnor. Som utvecklas nedan anser regeringen emellertid att

 

övervägande skäl talar för att i en särskild straffbestämmelse om äkten-

 

skapstvång behandla bl.a. sådana fall av olaga tvång som avser äktenskap

 

och äktenskapsliknande förbindelser.

 

Lagrådet har för sin del ansett att det framstår som mindre lämpligt att

 

införa en straffbestämmelse som omfattar gärningar som redan täcks av

 

straffansvar för olaga tvång. Lagrådet har bl.a. pekat på att bestämmelsen

50

om olaga tvång i vart fall teoretiskt täcker fler fall när någon tvingas att

ingå äktenskap än vad bestämmelsen om äktenskapstvång gör. Enligt Lagrådet är det också svårt att motivera att samma gärning – att tvinga någon att ingå äktenskap – ska straffas enligt olika bestämmelser bero- ende på i vilken stat äktenskapet är giltigt.

Även om utgångspunkten är att överlappande straffbestämmelser bör undvikas, förekommer det situationer där det finns skäl att införa ett brott som ska utgöra en kvalificerad form av ett annat brott. Förhållandet mel- lan brotten regleras i sådana fall av den straffrättsliga konkurrensläran. Det ligger också i sakens natur att det kvalificerade brottet i viss mån får ett snävare tillämpningsområde än den mer allmänna straffbestämmelsen, något som medför att straffansvar i vissa fall kan vara uteslutet till följd av att ett kvalificerande rekvisit inte är uppfyllt. I en bestämmelse där det för straffbarhet förutsätts att tvånget avser ett äktenskap – vilket också är den kvalificerande omständigheten i förhållande till olaga tvång – är det av legalitetsskäl nödvändigt att definiera begreppet äktenskap. Det är därför oundvikligt att det kan förekomma tvång till förbindelser som inte utgör äktenskap i bestämmelsens mening. Sådana gärningar – som till följd av den föreslagna definitionens utformning torde vara mindre van- liga och dessutom inte avser äktenskap som är giltiga i de stater till vilka makarna har starkast anknytning – får bedömas som olaga tvång, i den mån de inte omfattas av den föreslagna regleringen av äktenskapslik- nande förbindelser.

Regeringen ser mot ovanstående bakgrund inte skäl att avstå från att föreslå en särskild straffbestämmelse om äktenskapstvång. En sådan bestämmelse har också flera fördelar. Den underlättar genomförandet av konventionens bestämmelser om försök till tvångsäktenskap och om att tvångsäktenskap ska undantas från krav på dubbel straffbarhet. Den tyd- lighet som en särskild straffbestämmelse innebär kan också förväntas underlätta det framtida internationella samarbetet på området.

Det som starkast talar för att en ny straffbestämmelse ska införas är dock att det därigenom blir möjligt att utvidga straffansvaret till att om- fatta fler gärningar än de som kan bestraffas som olaga tvång. En sådan nykriminalisering är angelägen inte minst av det skälet att det ofta inte är nödvändigt att utöva tvång i egentlig mening för att förmå en yngre per- son att ingå äktenskap mot sin vilja.

Med en särskild straffbestämmelse är det också möjligt att ge uttryck för brottslighetens allvar genom en strängare straffskala än den som gäller för olaga tvång. Ett tvångsäktenskap har mer långtgående och allvarliga konsekvenser än många andra fall av olaga tvång. En ytterli- gare fördel med en särkriminalisering, som inte minst har lyfts fram av remissinstanserna, är det tydliga budskap som en särskild straffbestäm- melse skulle sända till potentiella förövare och brottsoffer. Straffbe- stämmelsen kan också stärka familjer som behöver hjälp att stå emot påtryckningar från exempelvis släkten om att gifta bort en familjemed- lem.

En fråga som kan ställas är om kriminaliseringen, i och med att den av- ser förfaranden som leder till civilrättsligt giltiga äktenskap och äkten- skap som erkänns enligt bestämmelserna om erkännande av utländska äktenskap, skulle innebära att rättsordningen motarbetar sig själv. Pro- blematiken diskuterades i betänkandet Människohandel och barnäkten- skap – ett förstärkt straffrättsligt skydd (SOU 2008:41) och har även

Prop. 2013/14:208

51

Prop. 2013/14:208 antytts i Kriminalvårdens remissvar. I det nämnda betänkandet besvara- des frågan jakande, och det ansågs därför inte möjligt att kriminalisera lindrigare handlingar som leder till tvångsäktenskap utan att också se över reglerna om äktenskaps giltighet och erkännande av äktenskap. Den nu aktuella utredningen – som har behandlat frågeställningen i relation till barnäktenskap – har intagit motsatt ståndpunkt. Enligt utredningen är varken reglerna om erkännande av utländska äktenskap vid särskilda skäl eller om en vigsels giltighet avsedda att bejaka barnäktenskap eller för- medla att samhället godtar sådana. Detsamma kan sägas om motsvarande reglering avseende tvångsäktenskap, och regeringen kan därför inte se att en straffbestämmelse av det slag som har föreslagits skulle leda till att rättsordningen motarbetar sig själv.

Även de skäl som i övrigt kan anföras mot en särkriminalisering måste enligt regeringens mening anses väga mindre tungt i jämförelse med fördelarna. Ett sådant skäl är att de som har utsatts eller riskerar att utsät- tas för tvångsäktenskap kan bli mindre benägna att berätta om detta om närstående riskerar straff. Enligt vad utredningen har anfört synes dock en motsvarande norsk straffbestämmelse inte ha fått några sådana följder; tvärtom rapporteras fler fall från år till år. Remissutfallet ger inte heller anledning att anta att det skulle föreligga en beaktansvärd risk för en sådan effekt. De remissinstanser som har bedömt att en risk kan finnas (Sveriges ambassad i Jordanien, Stockholms universitet, Malmö kommun och Fredrika Bremer Förbundet) har samtidigt ställt sig bakom förslaget, och remissinstanserna har överlag främst framhållit den föreslagna kri- minaliseringens positiva effekter för dem som hotas av tvångsäktenskap.

Fördelarna med en särkriminalisering av tvångsäktenskap överväger således tydligt eventuella nackdelar, och regeringen anser därför att det bör införas en särskild straffbestämmelse om tvångsäktenskap som i förhållande till bestämmelsen om olaga tvång både utvidgar det straff- bara området och skärper straffet. Det innebär att regeringen inte finner anledning att, vilket Lagrådet anser, väsentligt och eventuellt med ut- gångspunkt i bestämmelsen om olaga tvång omarbeta lagrådsremissens förslag.

Som utredningen har föreslagit bör det nya brottet benämnas äkten- skapstvång och placeras i brottsbalkens 4 kap. om brott mot frihet och frid.

Tvångsäktenskap genom utnyttjande av offrets utsatta belägenhet bör vara straffbart

Som framgår ovan bör den nya straffbestämmelsen utöver olaga tvång även omfatta mildare påtryckningar som används för att förmå någon att gifta sig. Att kriminalisera varje tänkbar form av påverkan, t.ex. tjat eller skuldbeläggande, är varken önskvärt eller möjligt. Samtidigt är det vik- tigt att bestämmelsen i så hög utsträckning som möjligt träffar de fall som kan anses straffvärda och som utgör ett problem i det verkliga livet.

Enligt utredningens förslag ska ett äktenskapstvång bestå i att gär- ningsmannen antingen genom olaga tvång eller genom utnyttjande av en persons utsatta belägenhet förmår personen att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Rekvisitet utnyttjande av utsatt belägen-

het är hämtat från bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a §

52

brottsbalken. Som alternativ övervägde utredningen rekvisitet utnyttjande av beroendeställning. Enligt utredningen framstår dock utnyttjande av utsatt belägenhet som typiskt sett något mera straffvärt än utnyttjande av beroendeställning, även om uttrycken ter sig i huvudsak jämförliga. Ut- redningen anser också att det ter sig något mer naturligt att när det gäller tvångsäktenskap anknyta till människohandelsbestämmelsen än till be- stämmelsen om sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning (6 kap.

3§).

Regeringen använde i lagrådsremissen det av utredningen föreslagna

rekvisitet. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att det bör övervägas om uttrycket utsatt belägenhet i den föreslagna bestämmelsen kan ersättas av något eller några andra begrepp, t.ex. beroendeställning. Vidare har Lagrådet anfört att det inte är lämpligt att använda samma uttryck i olika paragrafer med avsikten att det ska ges olika innebörd i de olika bestäm- melserna och att innebörden ska anpassas till det sammanhang i vilket det används. I vart fall bör enligt Lagrådet ett uttryck inte ges olika inne- börd i straffbestämmelser i samma kapitel i brottsbalken.

Regeringen instämmer i att rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet inte bör ha någon annan betydelse i bestämmelsen om äktenskapstvång än vad det har i människohandelsbestämmelsen. Även om rekvisitet kan komma att tillämpas i vissa andra situationer än vad som är aktuellt i människohandelssammanhang, kan det alltså inte komma i fråga att an- passa själva innebörden i rekvisitet till de nya situationerna. En förutsätt- ning för att det ska vara lämpligt att överföra rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet från människohandelsbrottet till bestämmelsen om äktenskapstvång är därmed att rekvisitet med den innebörd det har i människohandelsbestämmelsen är ändamålsenligt även i sitt nya sam- manhang.

I bestämmelsen om människohandel avses med utnyttjande av någons utsatta belägenhet bl.a. olika situationer där gärningsmannen utnyttjar att offret befinner sig i en beroendeställning till honom eller henne, exem- pelvis till följd av ett ekonomiskt skuldförhållande eller ett anställnings- eller lydnadsförhållande. Andra exempel på utnyttjande av utsatt belä- genhet är situationer där gärningsmannen utnyttjar att offret lever under ekonomiskt svåra förhållanden, lever i flyktingskap, befinner sig i van- makt, lider av intellektuell funktionsnedsättning eller någon sjukdom eller är beroende av narkotika. Vid en helhetsbedömning ska omständig- heterna ha varit sådana att offret inte har haft något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja (prop. 2009/10:152 s. 15 och 60).

Rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet innefattar alltså situationer där en beroendeställning utnyttjas men är inte begränsat till sådana. Till skillnad från ett rekvisit som uteslutande avser utnyttjande av beroende- ställning tar det sikte på flera situationer som regeringen anser att en bestämmelse om tvångsäktenskap bör omfatta. Som Tjejers Rätt i Sam- hället har anfört bör straffansvaret för äktenskapstvång inbegripa situa- tioner där en individs nedsatta kognitiva förmåga utnyttjas för att ett äktenskap ska komma till stånd. En annan praktiskt betydelsefull situa- tion som torde utgöra ett utnyttjande av en persons utsatta belägenhet är när någon utnyttjar att personen befinner sig i utlandet och har svårighet- er att söka hjälp eller ta sig hem. Regeringen anser mot denna bakgrund

Prop. 2013/14:208

53

Prop. 2013/14:208 att rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet är väl ägnat att avgränsa de fall som, utöver de rena tvångsfallen, bör träffas av straffansvaret för äktenskapstvång. Med en begränsning till utnyttjande av någons beroen- deställning skulle straffansvaret däremot bli för snävt.

I sammanhanget bör det uppmärksammas att rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet hittills inte har varit aktuellt att tillämpa i fall där den som utnyttjas är ett barn. Anledningen till detta är att ansvar för männi- skohandel inte förutsätter att gärningsmannen har utnyttjat målsägandens utsatta belägenhet eller använt något annat otillbörligt medel i fall där målsäganden är under 18 år. Om rekvisitet tas in i bestämmelsen om äktenskapstvång kan det däremot väntas få stor betydelse i fråga om barn som utsätts för ofrivilliga äktenskap.

Skälet till att människohandelsbestämmelsen inte kräver att det ska ha förekommit något otillbörligt medel när det handlar om barn är bl.a. att unga personer redan genom sin ålder får anses befinna sig i en sårbar situation (prop. 2003/04:111 s. 59 f.). Att barn i alla åldrar typiskt sett anses som så sårbara att detta motiverar en särreglering av människohan- del med barn innebär i och för sig inte att ett barn alltid befinner sig i en utsatt belägenhet. Ett barn bör dock i sitt förhållande till framför allt närstående vuxna ofta anses befinna sig i en sådan beroendeställning som innebär en utsatt belägenhet. När vuxna som barnet är beroende av utsät- ter barnet för press att gifta sig mot sin vilja eller arrangerar ett äktenskap utan hänsyn till barnets egen vilja, bör detta därför kunna anses som ett utnyttjande av den utsatta belägenheten.

Avgörande för att straffansvar ska inträda är att offret genom utnytt- jandet förmås att ingå ett sådant äktenskap som avses i bestämmelsen. Vilka påtryckningar som krävs för att förmå någon som befinner sig i en utsatt belägenhet att gå gärningsmannen till viljes kan naturligtvis vari- era. I de flesta fall torde det krävas relativt påtagliga påtryckningar för att någon ska förmås att ingå ett äktenskap. När offret är ett barn kan det dock finnas ett större utrymme för att bedöma lindrigare påtryckningar som äktenskapstvång. Det är inte uteslutet att ofredanden, som har nämnts av Stockholms universitet, efter omständigheterna skulle kunna ingå i ett äktenskapstvång. Den situation som Kvinnors Nätverk har om- nämnt – att en förälder hotar att ta livet av sig om barnet inte går med på att gifta sig – utgör ett exempel på ett beteende som skulle kunna inne- bära ett utnyttjande av barnets utsatta belägenhet.

Sammanfattningsvis kan rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet väntas träffa de flesta straffvärda gärningar som, vid sidan av egentligt tvång, i praktiken förekommer i samband med äktenskap mot någons vilja. Det framstår därför som lämpligt att använda i detta sammanhang. Remissinstanserna har i huvudsak inte heller framfört någon mer allvar- lig kritik mot förslaget än att bevissvårigheter kan uppkomma, något som knappast kan undvikas oavsett hur bestämmelsen formuleras. Den ut- vidgning av straffansvaret som regeringen vill åstadkomma bör därför ske genom att bestämmelsen om äktenskapstvång utformas så att straffansvaret, förutom olaga tvång, tar sikte på utnyttjande av någons utsatta belägenhet.

Det bör nämnas att ECPAT Sverige har föreslagit att det i fråga om barn inte ska krävas något otillbörligt medel. En sådan reglering synes

54

närmast motsvara det förslag till barnäktenskapsbrott som övervägs ne- Prop. 2013/14:208 dan i avsnitt 6.3.

Både giltiga äktenskap och äktenskapsliknande förbindelser bör omfattas

Frågan om hur långtgående straffansvaret för äktenskapstvång ska vara handlar inte bara om vilka gärningar som ska omfattas av bestämmelsen utan också om vilka äktenskap som bestämmelsen ska avse. Enligt utred- ningen bör såväl juridiskt giltiga äktenskap som äktenskapsliknande förbindelser (av utredningen benämnda informella äktenskap) omfattas av bestämmelsen. Regeringen instämmer i detta.

De juridiskt giltiga äktenskap som avses i utredningens förslag är för det första äktenskap som är giltiga i den stat där de ingås. Vidare avses äktenskap som är giltiga i den stat enligt vars lag de ingås. Slutligen avses äktenskap som är giltiga i en stat till vilken någon av makarna har anknytning genom medborgarskap eller hemvist.

Eftersom tvångsäktenskap ofta har en internationell anknytning finns det stora fördelar med att låta bestämmelsen omfatta inte bara svenska giltiga äktenskap utan även äktenskap som är giltiga i någon annan stat. En invändning som kan resas mot förslaget är att det ibland kan tänkas bli svårt att bevisa innehållet i utländsk rätt eller de inblandades uppsåt till omständigheten att äktenskapet blir giltigt i ett annat land. I likhet med Sveriges advokatsamfund bedömer regeringen dock att svårigheter- na i detta avseende inte torde bli alltför stora. Som samfundet har påpekat har svenska domstolar lång vana vid att tillämpa och beakta utländsk rätt, och de svårigheter som kan uppstå skiljer sig inte heller avsevärt från de bevissvårigheter som förekommer i andra fall. Regeringen ser därför inga hinder mot att utforma den del av bestämmelsen som avser juridiskt giltiga äktenskap på det sätt som utredningen har föreslagit. En mindre justering bör dock göras för att klargöra att det, när det gäller äktenskap som blir giltiga i en stat till vilken en make har anknytning, bör vara makens medborgarskap eller hemvist vid tiden då äktenskapet ingås som ska vara avgörande.

Det finns enligt regeringens uppfattning mycket starka skäl att låta straffansvaret omfatta även tvång och utnyttjande som leder till sådana äktenskapsliknande förbindelser som inte utgör juridiskt giltiga äkten- skap i straffbestämmelsens mening. I många sammanhang kan exempel- vis ett religiöst äktenskap upplevas som minst lika bindande eller förplik- tande som ett äktenskap i laglig mening. Den som tvingas till en äkten- skapsliknande förbindelse kan därför drabbas lika hårt som den som tvingas till ett juridiskt giltigt äktenskap, vilket gör det svårt att säga att det ena fallet skulle vara mindre straffvärt än det andra.

Framför allt är det dock lagstiftningens effektivitet som talar för att äktenskapsliknande förbindelser ska inkluderas i bestämmelsen. Om kriminaliseringen skulle begränsas till att enbart avse rättsligt giltiga äktenskap, skulle det bli mycket lätt att kringgå den nya lagstiftningen genom att låta äktenskapet ingås under sådana former att det inte blir juridiskt giltigt.

Detta är något som särskilt skulle drabba barn. Regeringens förslag till åtgärder på det civilrättsliga området innebär att juridiskt giltiga barnäkt-

enskap inte kommer att kunna ingås enligt svensk rätt (se avsnitt 5.1). I

55

Prop. 2013/14:208

56

många andra länder gäller också en artonårsgräns för äktenskap, även om det kan finnas möjlighet till dispens för yngre personer att ingå äkten- skap. Vidare kommer utländska giltiga barnäktenskap endast ytterst säll- an att erkännas här (se avsnitt 5.2). Det finns därför goda skäl att anta att många som vill tvinga ett barn att gifta sig kommer att välja en ceremoni som leder till en äktenskapsliknande förbindelse. För att straffbestäm- melsen ska ge samma skydd för barn som för vuxna måste bestämmelsen därför utformas så att även sådana förbindelser omfattas. Om detta inte görs ställs barnen till att börja med på ett olyckligt sätt till viss del utan- för det utvidgade skydd som nykriminaliseringen av tvångsäktenskap genom utnyttjande av offrets utsatta belägenhet innebär. Som framgår ovan torde vidare kriminaliseringen av utnyttjandefallen få särskilt stor betydelse när offret är ett barn, eftersom barn ofta befinner sig i en utsatt belägenhet i förhållande till närstående vuxna som dessa vuxna kan ut- nyttja utan att de behöver utöva något egentligt tvång. Dessutom skulle en bestämmelse som inte omfattar äktenskapsliknande förbindelser inne- bära ett svagare skydd för barn även i fall där det har förekommit tvång i egentlig mening. I och för sig skulle den som förmått barnet till tvångs- äktenskapet ändå kunna bestraffas enligt bestämmelsen om olaga tvång. Äktenskapstvång föreslås dock få en strängare straffskala än olaga tvång, och det vore givetvis olyckligt om den inte kunde utnyttjas i de särskilt allvarliga fall som det är fråga om när offret är ett barn.

En förutsättning för att låta bestämmelsen om äktenskapstvång omfatta äktenskapsliknande förbindelser är att regleringen kan göras så tydlig att det inte uppstår problem i förhållande till det krav på förutsebarhet som måste ställas. Mot bakgrund av remissynpunkter från bl.a. Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Åklagar- myndigheten, Diskrimineringsombudsmannen och Sveriges advokatsam- fund såg regeringen anledning att i lagrådsremissen göra vissa förtydli- gande ändringar i utredningens definition av äktenskapsliknande förbin- delser. Lagrådet har i sitt yttrande avstyrkt att den föreslagna bestämmel- sen om sådana förbindelser genomförs. Enligt Lagrådet inger den allvar- liga betänkligheter och kan ifrågasättas från rättssäkerhetssynpunkt. Lagrådet hänför sig bl.a. till att flera rekvisit skulle vara mycket obe- stämda. Det är enligt Lagrådet vidare fråga om oklarheter i flera led, vilket sägs innebära att det saknas möjligheter att på ett förutsebart sätt avgränsa de förbindelser som kan komma att träffas. Regeringen bemöter Lagrådets synpunkter på enskilda rekvisit i nedanstående avsnitt. Syn- punkterna har också beaktats vid utformningen av författningskommenta- ren. Regeringen anser att de olika rekvisiten är tillräckligt bestämda för att uppfylla kravet på förutsebarhet. Detsamma gäller enligt regeringens uppfattning bestämmelsen som helhet. Rättssäkerhetshänsyn bör därför inte hindra att förslaget genomförs.

Lagrådet har även sett anledning att mana till försiktighet när det gäller tron på straffbestämmelsernas preventiva effekt i fall som de nu aktuella, när straffhotet ställs mot en grupps sedvänjor, traditioner och värdering- ar. Enligt Lagrådet kan det bl.a. mot den bakgrunden sättas i fråga om bestämmelsen kan antas tillgodose de syften som har angetts. Som fram- gått är syftet med att låta bestämmelsen om äktenskapstvång omfatta äktenskapsliknande förbindelser bl.a. att förhindra att kriminaliseringen av äktenskapstvång kringgås. Regeringen anser, till skillnad från Lagrå-

det, att den föreslagna regleringen på goda grunder kan förväntas tillgo- dose detta och övriga angivna syften.

Hur ska äktenskapsliknande förbindelser definieras?

Utredningen har föreslagit att bestämmelsen ska omfatta de förbindelser som är att jämställa med äktenskap på så sätt att de är bindande enligt ett etablerat normsystem som inrymmer särskilda krav för upplösning av förbindelsen och som ingås enligt detta normsystems former.

Enligt regeringens uppfattning kan begreppet normsystem leda till onödiga tillämpningssvårigheter. Att försöka identifiera ett sådant system torde vara näst intill omöjligt när det t.ex. handlar om normer inom en religion som består av olika riktningar och där det saknas en auktoritativ uttolkare av normerna i fråga. För det aktuella syftet bör det dock vara tillräckligt att det går att identifiera en uppsättning regler som gäller inom en viss grupp och som reglerar hur förbindelser av det aktuella slaget ingås och upplöses samt vad de får för verkan. Som Hovrätten för Västra Sverige har påpekat bör bestämmelsen formuleras så att det tydligt fram- går att den omfattar även sådana förbindelser som överhuvudtaget inte anses kunna upplösas.

Även rekvisitet bindande enligt ett etablerat normsystem är problema- tiskt. Bundenhet är inte något entydigt begrepp, och i betänkandet bely- ses också olika aspekter på begreppet. När utredningen och Stockholms tingsrätt lyfter fram den svårighet som ligger i att graden av bundenhet kan variera beroende på parternas och omgivningens inställning i frågan, handlar det om den aspekt på bundenhetsbegreppet som rör formerna för förbindelsens upplösning. I betänkandet exemplifieras problematiken med att muslimska äktenskap som ingås på samma sätt kan upplösas formlöst i vissa situationer – främst när den ena parten inte är muslim – samtidigt som detta inte är möjligt i andra fall. Exemplet gör klart att det skulle bli mycket komplicerat att göra straffbestämmelsens tillämplighet beroende av ett bundenhetsbegrepp som utgår från hur lätt eller svårt det är att upplösa en förbindelse. Däremot framstår det som mindre proble- matiskt att lyfta fram den andra aspekt på begreppet bundenhet som dis- kuteras i betänkandet och som snarare har att göra med förbindelsens innebörd än med dess beständighet. Enligt utredningen bör det nämligen också krävas att förbindelsen ska betraktas som ett äktenskap, bl.a. så att parterna benämns som man och hustru, och att parterna ska betraktas som knutna till varandra med rättigheter och förpliktelser som i huvudsak motsvarar vad som gäller för ett äktenskap. Att i straffbestämmelsen anknyta till detta framstår som relevant mot bakgrund av att det främst är dessa aspekter på förbindelsen som gör att den kan upplevas som lika ingripande för parterna som ett äktenskap i juridisk mening. Rekvisit som tar sikte på dessa omständigheter kan därför med fördel ersätta bunden- hetsbegreppet i lagtexten. Regeringen föreslår därför att det ska krävas att gruppens regler innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra.

Rekvisitet regler kan enligt Lagrådet tänkas leda till svårigheter i till- lämpningen, inte minst som det inte uppställs något krav på att reglerna ska vara skriftliga och beslutade i någon angiven ordning. Regeringen konstaterar att straffbestämmelsen ställer precisa krav på vad som ska

Prop. 2013/14:208

57

Prop. 2013/14:208 kunna utläsas ur reglerna, och i de fall där regelverket är för obestämt för att det ska vara möjligt att avgöra om rekvisiten är uppfyllda bör det inte komma i fråga att tillämpa bestämmelsen på en förbindelse som har in- gåtts enligt reglerna i fråga. Något skäl att uppställa formkrav ser rege- ringen därför inte.

Enligt Lagrådet blir vidare uppfattningar i en vagt avgränsad krets av personer av betydelse för hur straffansvaret avgränsas. Lagrådet har i denna del hänvisat till uttalanden i lagrådsremissen om att det inte med någon exakthet behöver kunna avgöras hur gruppen är avgränsad eller sammansatt och att det kan röra sig om mycket stora grupper. Redan det att gruppen måste kunna knytas till ett väldefinierat regelverk innebär dock en för syftet relevant och enligt regeringens uppfattning tillräckligt tydlig avgränsning av gruppen. Sådant som gruppens sammansättning eller storlek får därför en underordnad betydelse.

Lagrådet har också anfört att rekvisiten att parterna betraktas som ma- kar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra är oklara. Enligt Lagrådet kan det dessutom sättas i fråga om det är rim- ligt att tala om rättigheter och skyldigheter i det aktuella sammanhanget, när det inte är fråga om rättigheter och skyldigheter som erkänns av nå- gon rättsordning. De av Lagrådet ifrågasatta uttrycken betraktas och anses har valts för att markera att det inte är fråga om civilstånd eller rättigheter och skyldigheter i juridisk mening. Någon annan betydelse ska inte läggas in i dessa uttryck, som enligt regeringens mening inte kan anses oklara.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att straffbestämmelsen, utöver juridiskt giltiga äktenskap, ska avse varje förbindelse som ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra samt innefattar frågan om upplösning av förbindelsen. Rege- ringen anser att de olika rekvisiten är tillräckligt bestämda för att upp- fylla kravet på förutsebarhet och också att bestämmelsen kan antas svara mot det behov som finns av en kriminalisering av äktenskapsliknande förbindelser. Den föreslagna bestämmelsens närmare innebörd utvecklas i författningskommentaren.

Straffet

Enligt utredningens förslag ska straffet för äktenskapstvång vara fängelse i högst fyra år. Regeringen anser att förslaget är väl avvägt. Ett påtvingat äktenskap innebär ett stort ingrepp i brottsoffrets personliga integritet och frihet och kan få såväl långvariga som långtgående följder. Detsamma gäller äktenskapsliknande förbindelser som har tillkommit under motsva- rande former. Brottet är därför allvarligare än olaga tvång av normalgra- den, som bestraffas med böter eller fängelse i högst två år, och den före- slagna straffskalan ger en tydlig signal om detta. Straffskalan ger vidare möjlighet till en nyanserad straffmätning. Den beaktar också fullt ut för brottet typiska omständigheter som att brottsoffret är ett barn eller att gärningsmannen är en närstående som brottsoffret borde kunna känna tillit till.

I likhet med utredningen anser regeringen att det saknas tillräckliga

skäl för en gradindelning av brottet. Detta gäller inte minst som de allvar-

58

ligaste gärningarna som innefattar tvång även fortsättningsvis kommer Prop. 2013/14:208 att kunna bestraffas enligt straffskalan för det grova fallet av olaga tvång

(fängelse i lägst sex månader och högst sex år).

Försök, förberedelse och stämpling

Utredningen har föreslagit att försök och förberedelse till äktenskaps- tvång ska straffbeläggas. Något förslag om kriminalisering av stämpling har utredningen däremot inte lämnat.

Regeringen gör följande överväganden. Kriminalisering av försök, för- beredelse och stämpling till brott bör normalt förbehållas brott av visst allvar, där sådana förstadier till brott kan anses utgöra ett reellt hot mot det skyddade intresset. Av betydelse är alltså bl.a. hur allvarlig en gär- ningstyp anses vara, vilket uttrycks genom den straffskala som föreskrivs för brott av den gärningstypen. Den föreslagna straffskalan för äkten- skapstvång, fängelse i högst fyra år, är ett uttryck för att regeringen be- dömer att det är ett brott av allvarligt slag. Redan det förhållandet kan i någon mån tala för en kriminalisering av förstadier till brottet. För en sådan kriminalisering talar även det förhållandet att offret redan innan ett äktenskapstvång har fullbordats kan ha utsatts för handlingar av allvarlig karaktär. Därtill kommer att Sverige för att kunna tillträda Europarådets konvention om våld mot kvinnor har en skyldighet att straffbelägga för- sök till äktenskapstvång. Planeringen av ett tvångsäktenskap torde många gånger också inbegripa handlingar av förberedelsekaraktär. Det handlar framför allt om att pengar byter hand, t.ex. som ett led i de praktiska förberedelserna. Med hänsyn till de starka lojalitetsband och hierarkiska familjestrukturer som ofta finns i sammanhang där tvångsäktenskap förekommer, måste även sådana handlingar anses utgöra ett reellt hot mot det skyddade intresset. Regeringen bedömer därför att det finns skäl att kriminalisera såväl försök som förberedelse till äktenskapstvång.

Det kan vidare diskuteras om inte även stämpling till äktenskapstvång borde straffbeläggas, något som Kvinnors Nätverk har föreslagit. Med stämpling avses att någon i samråd med någon annan beslutar en gärning eller att någon söker anstifta någon annan eller åtar eller erbjuder sig att utföra gärningen. Eftersom tvångsäktenskap normalt sett är en familje- eller släktangelägenhet, kan det förutsättas att handlingar av stämp- lingskaraktär förekommer i samband med tvångsäktenskap. En sådan kriminalisering skulle också kunna få viktiga praktiska effekter när det gäller att stärka föräldrar och andra i att motstå påtryckningar från om- givningen. Som utredningen har anfört har dock stämplingskriminali- sering hittills förekommit i ganska begränsad omfattning och normalt förbehållits de allvarligaste brotten. Att straffbelägga stämpling till äkt- enskaptvång skulle dessutom vara problematiskt av det skälet att olaga tvång – vars grova grad har en strängare straffskala än äktenskapstvång och därmed kommer att omfatta de grövsta fallen av tvång till äktenskap och äktenskapsliknande förbindelser – inte är straffbart på stämplingssta- diet. Det är därför svårt att nu gå vidare med en kriminalisering av stämp- ling till äktenskapstvång. En pågående utredning har emellertid i uppdrag att överväga om kriminaliseringen av brott på stämplingsstadiet bör ut- vidgas, och i uppdraget ingår bl.a. att ta ställning till om stämpling till

59

Prop. 2013/14:208 olaga tvång som är grovt bör kriminaliseras (dir. 2013:19). Det kan där- för finnas anledning att återkomma till frågan.

Det finns inte skäl att kriminalisera vissa andra gärningar nu

Det nya brottet äktenskapstvång föreslås, som framgår ovan, omfatta äktenskap och äktenskapsliknande förbindelser som har tillkommit an- tingen genom olaga tvång eller genom utnyttjande av offrets utsatta belä- genhet. Utredningen har övervägt om det därutöver bör bli straffbart att ingå ett äktenskap för någon annans räkning (s.k. fullmaktsäktenskap) utan personens medgivande. Vidare har utredningen övervägt om det bör vara straffbart att förmå någon att ingå äktenskap genom att vilseleda honom eller henne om den omständigheten att det rör sig om ett äkten- skap. Den har dock inte sett skäl att lägga fram förslag om detta, bl.a. utifrån att det i dagsläget finns anledning att inrikta lagstiftningen på de mest straffvärda och praktiskt viktiga fallen. I fråga om kriminalisering av fullmaktsäktenskap har den som sitt främsta skäl åberopat de bevis- svårigheter som uppkommer med avseende på om samtycke har lämnats eller inte.

Det torde under vissa omständigheter kunna bli aktuellt med ansvar för äktenskapstvång när någon medverkar till ett ofrivilligt fullmaktsäkten- skap, exempelvis när gärningsmannen tvingar offret att skriva under en fullmakt som sedan används när äktenskapet ingås. Detta torde kunna ses som ett sätt att genom olaga tvång förmå personen att ingå äktenskap. Fall där äktenskapet ingås utan personens kännedom faller dock utanför den föreslagna bestämmelsen om äktenskapstvång. Detsamma gäller de fall av vilseledande som utredningen har diskuterat. Regeringen instäm- mer i utredningens bedömning att detta slags gärningar inte bör krimina- liseras nu. Förslaget om äktenskapstvång innebär i sig en betydande utvidgning av det straffbara området och kan väntas träffa de förfaranden som är vanligast förekommande och mest straffvärda. De övriga gärning- ar som utredningen har diskuterat kan säkerligen vara nog så allvarliga för den som drabbas av dem. Gärningarna är dock av ett helt annat slag än de som föreslås utgöra brottet äktenskapstvång. Detta gäller även tvång att vara kvar i ett äktenskap, som Somaya kvinno- och tjejjour och

Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund har föreslagit ska straffbe- läggas. En kriminalisering av dessa gärningar skulle därmed kräva helt andra överväganden än vad som är möjligt att göra i detta sammanhang. När det gäller fullmaktsäktenskap kan det också ifrågasättas vilken funk- tion en straffbestämmelse i praktiken skulle fylla, eftersom sådana äkten- skap inte förekommer i svensk rätt. Den begränsning av möjligheten att erkänna utländska fullmaktsäktenskap som regeringen föreslår (se avsnitt 5.3) torde därför vara mer verkningsfull än en kriminalisering.

60

6.2En ny straffbestämmelse om vilseledande till tvångsäktenskapsresa

Regeringens förslag: En ny straffbestämmelse ska införas i 4 kap. brottsbalken. Bestämmelsen ska omfatta den som genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen genom olaga tvång eller utnyttjande av hans eller hennes utsatta belägenhet ska förmås att ingå ett sådant äkten- skap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i be- stämmelsen om äktenskapstvång. Straffet ska vara fängelse i högst två år. Brottet ska benämnas vilseledande till tvångsäktenskapsresa.

Regeringens bedömning: Försök till vilseledande till tvångsäkten- skapsresa bör inte kriminaliseras.

Utredningens förslag överensstämmer till viss del med regeringens. Enligt utredningens förslag straffbeläggs dock endast den som genom vilseledande förmår någon att resa till en annan stat än den där han eller hon bor i syfte att tvinga personen till äktenskap eller till en sådan äkten- skapsliknande förbindelse som avses i utredningens förslag om äkten- skapstvång. Vidare föreslår utredningen att brottet ska benämnas vilse- ledande till utlandsresa med tvångsäktenskapssyfte. Utredningen föreslår också att brottet ska vara straffbart på försöksstadiet.

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten anför att brottet bör införas och utformas på det sätt som utredningen har föreslagit. Även Botkyrka kommun och Svenska FN-förbundet tillstyrker förslaget utan att lämna några närmare synpunkter på det.

Övriga remissinstanser som yttrar sig i frågan lämnar förslag till änd- ringar eller påpekar svårigheter med den föreslagna bestämmelsen. Ingen remissinstans avstyrker förslaget, även om Helsingborgs tingsrätt som förutsättning för sitt tillstyrkande anger att regleringen är nödvändig för att Sverige ska kunna tillträda Europarådets konvention om våld mot kvinnor. Mot bakgrund av sin inställning till förslaget om att kriminali- sera äktenskapstvång avseende äktenskapsliknande förbindelser, avstyr- ker Stockholms tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt den del av förslaget som avser sådana förbindelser. Sveriges advokatsamfund framhåller att bestämmelsen fyller en viktig funktion trots de svårigheter som samfun- det påtalar.

Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Rikspolisstyrelsen och Sveriges advokatsamfund uppmärksam- mar att bestämmelsen kan medföra bevis- eller tillämpningssvårigheter. Enligt hovrätten och samfundet kan detta leda till att bestämmelsen får ett begränsat tillämpningsområde. Synpunkter på den lagtekniska lös- ningen lämnas av Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen. Enligt verket bör det fortsatta lagstiftningsarbetet inriktas på att ta fram ett tydligare lagförslag som ytterligare klargör var straffansvarets gränser går. Förhål- landet till försök och förberedelse till äktenskapstvång uppmärksammas av Rikspolisstyrelsen och Stockholms universitet. Enligt Rikspolisstyrel- sen bör det handlande som den föreslagna bestämmelsen avser ses som en förberedelse eller ett försök till äktenskapstvång. Universitetet anför att det tycks föreligga en överlappning och att förhållandet mellan be-

Prop. 2013/14:208

61

Prop. 2013/14:208

62

stämmelserna bör klargöras. Kvinnors Nätverk och Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar förordar att brottet även ska omfatta fall där gärningsmannens syfte är att förmå den som befinner sig i en utsatt belä- genhet att ingå äktenskap. Helsingborgs tingsrätt anför att det bör över- vägas om hemvistbegreppet bör användas i stället för ”bor”. Enligt

Stockholms tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt bör brottets benämning övervägas ytterligare. Somaya kvinno- och tjejjour och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund föreslår att straffet ska vara fängelse i högst fem år.

Bakgrund: Utredningens förslag har sin bakgrund i artikel 37.2 i Europarådets konvention om våld mot kvinnor. Artikel 37 avser enligt rubriken tvångsäktenskap. Tvångsäktenskap i egentlig mening behandlas dock endast i artikelns första stycke. Det andra stycket avser ett slags förberedande gärning i förhållande till tvångsäktenskap. Enligt stycket ska gärningar som består i att förleda en vuxen person eller ett barn till en annan parts eller stats territorium där han eller hon inte är bosatt i syfte att den vuxna personen eller barnet ska tvingas ingå äktenskap kriminali- seras.

Artikel 41.2 i konventionen innehåller ett åtagande att kriminalisera uppsåtliga försök att begå de gärningar som avses i vissa artiklar, där- ibland artikel 37.

Det är inte möjligt att reservera sig mot de nämnda bestämmelserna i konventionen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Ett särskilt vilseledandebrott bör införas

Som framgår av avsnitt 8.5 föreslår regeringen att Sverige ska tillträda Europarådets konvention om våld mot kvinnor. För att det ska vara möj- ligt krävs att det nyss beskrivna handlande som avses i artikel 37.2 i konventionen är straffbart i svensk rätt, något som inte är fallet i dag. Som utredningen har anfört skulle handlandet visserligen ibland kunna bestraffas som människohandel (4 kap. 1 a § brottsbalken). Detta förut- sätter dock att det föreligger omständigheter utöver de som anges i arti- keln, bl.a. att gärningsmannen vidtar en s.k. handelsåtgärd genom att rekrytera, transportera, överföra, inhysa eller ta emot brottsoffret. Det är inte heller givet att bestämmelsens krav på att handelsåtgärden ska vidtas i ett exploateringssyfte – såsom ett syfte att utnyttja någon i en situation som innebär nödläge – alltid är uppfyllt när syftet är att offret ska utsättas för ett tvångsäktenskap. I förarbetena anförs som exempel på att en per- son utnyttjas i ett nödläge att en ung person utnyttjas sexuellt och för hushållsarbete inom ramen för ett tvångsäktenskap (prop. 2003/04:111 s. 67). Med hänsyn till den begränsade praxis som finns kan det inte sägas vara helt klarlagt i vilka fall tvångsäktenskapssituationer kan vara att bedöma som människohandel.

Ett svenskt tillträde till konventionen kräver således nykriminalisering, och även i övrigt finns det starka skäl att straffbelägga den gärning som artikeln behandlar. Den som har förmåtts att resa till ett annat land under falska förespeglingar hamnar lätt i ett utsatt läge där han eller hon har mycket svårt att värja sig mot påtryckningar om giftermål. Redan den överrumplingseffekt som upptäckten av resans verkliga syfte innebär kan

göra personen i fråga ytterst sårbar. Till detta kommer att han eller hon kanske inte har tillgång till vare sig pass eller pengar och kanske inte heller kan kommunicera med hemlandet eller ta sig från vistelseorten på egen hand. I praktiken handlar det ofta också om unga personer som inte är vana att klara sig själva eller att ta kontakt med myndigheter. Det handlande som avses i artikeln torde därmed typiskt sett skapa en situa- tion som innebär fara för att det planerade äktenskapet ska komma till stånd.

Utredningen har föreslagit att den nykriminalisering som behöver gö- ras ska ske genom att det införs ett nytt självständigt brott som nära mot- svarar rekvisiten i artikeln. Mot bakgrund av brottets förberedande karak- tär i förhållande till det föreslagna brottet äktenskapstvång (se avsnitt 6.1) bör det dock övervägas om inte kriminaliseringsbehovet täcks redan genom att försök och förberedelse till detta brott blir straffbart. Frågan har väckts av Stockholms universitet, som har efterlyst ett klargörande av förhållandet till bestämmelsen om äktenskapstvång, och Rikspolisstyrel- sen, som har anfört att handlandet inte är ett unikt led i att tvinga någon till äktenskap utan bör ses som en förberedelse eller ett försök till äkten- skapstvång.

Regeringen konstaterar i likhet med utredningen att det handlande som avses i artikeln inte faller in under brottsbalkens bestämmelse om förbe- redelse (23 kap. 2 §). Däremot kan det inte uteslutas att handlandet i vissa fall skulle kunna utgöra ett straffbart försök. Regeringen bedömer dock att detta typiskt sett inte kommer att vara fallet, eftersom försöks- punkten normalt inte torde passeras förrän gärningsmannen har påbörjat utförandet av något av de rekvisit som ingår i gärningsbeskrivningen för äktenskapstvång, dvs. att genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmå en person att ingå ett giltigt äktenskap eller en äkten- skapskapsliknande förbindelse (jfr prop. 2008/09:149 s. 17 f.). Försöks- ansvar torde också förutsätta att handlandet sker utan avbrott, eftersom gärningsmannen i annat fall inte torde anses som tillräckligt bestämd i sitt uppsåt. Ansvar skulle därmed kunna vara uteslutet även på den grun- den att vigselceremonin inte är tänkt att följa omedelbart efter ankomsten till det andra landet.

För att uppfylla artikel 37.2 i Europarådets konvention om våld mot kvinnor torde det således inte vara tillräckligt att förlita sig på den före- slagna kriminaliseringen av försök och förberedelse till äktenskapstvång. Ett särskilt vilseledandebrott är alltså nödvändigt, och regeringen anser i likhet med utredningen att detta bör utformas med konventionstexten som utgångspunkt. Med en sådan lösning säkerställs att Sverige fullt ut lever upp till konventionens krav. En bestämmelse som nära ansluter till konventionstexten ger också en tydlighet som underlättar det internation- ella samarbetet på området.

Av de skäl som utvecklas nedan finns det dock anledning att ge den nya bestämmelsen ett vidare tillämpningsområde än artikeln, och rege- ringen föreslår att bestämmelsen ska avse vilseledanden som syftar till äktenskapstvång inte bara genom olaga tvång utan även genom utnytt- jande av någons utsatta belägenhet. Utöver de fördelar detta innebär i materiellt hänseende bidrar det vidare tillämpningsområdet till att göra förhållandet mellan vilseledandebrottet och bestämmelsen om äkten- skapstvång tydligare. Den överlappning som kan finnas mellan bestäm-

Prop. 2013/14:208

63

Prop. 2013/14:208 melserna får på vanligt sätt hanteras genom den straffrättsliga konkur- rensläran.

Lagrådet har anfört att den föreslagna bestämmelsens konstruktion är förenad med svårigheter som utvecklas närmare i yttrandet. Mot bak- grund av att bestämmelsen har utformats i nära anslutning till artikel 37.2 i konventionen har Lagrådet inte motsatt sig den. Enligt Lagrådet bör det dock i den fortsatta beredningen övervägas om det finns möjlighet att utforma bestämmelsen på ett sätt som gör att straffansvaret kopplas till en konkret fara och som ger möjlighet för gärningsmannen att undgå straffansvar genom frivilligt tillbakaträdande.

Genom den föreslagna bestämmelsen straffbeläggs en gärning som ty- piskt sett medför en risk för en viss skadlig effekt, dvs. att någon förmås att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse mot sin vilja. Det krävs inte att det i det enskilda fallet har uppkommit någon fara för att effekten ska inträda. Bestämmelsens utformning ansluter sig i det avseendet till konventionstexten. Detta talar i sig mot att införa ett fare- rekvisit, något som skulle ge den svenska bestämmelsen ett snävare till- lämpningsområde än vad som följer av konventionens ordalydelse. Det främsta skälet mot ett sådant rekvisit är dock enligt regeringens uppfatt- ning att det handlande som bestämmelsen avser måste anses straffvärt oavsett om det i det enskilda fallet har uppkommit någon konkret fara för att ett tvångsäktenskap ska komma till stånd. Som utvecklats ovan rör det sig om en gärning som typiskt sett innebär fara för angrepp på det in- tresse som kriminaliseringen ytterst syftar till att skydda, dvs. en fara för att någon ska utsättas för ett tvångsäktenskap. Det finns flera exempel på kriminalisering av gärningar av samma slag där det inte uppställs något krav på att fara ska ha uppkommit, se t.ex. brottet kontakt med barn i sexuellt syfte (6 kap. 10 a § brottsbalken) och brott enligt 3 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall.

En följd av att den föreslagna kriminaliseringen avser ett självständigt brott är, som Lagrådet har påpekat, att det inte ges någon möjlighet att undgå ansvar genom frivilligt tillbakaträdande på det sätt som enligt 23 kap. 3 § brottsbalken gäller i fråga om försök, förberedelse och stämp- ling till brott.

Regeringen konstaterar att det föreslagna brottet till sin natur kräver såväl tid som planering. Brottet påbörjas när gärningsmannen företar någon handling som ingår i vilseledandet och fullbordas genom målsä- gandens ankomst till det andra landet. Händelseförloppet ger därmed i normalfallet gärningsmannen såväl tid som många tillfällen att överväga sitt handlande och vidta åtgärder för att undvika straffansvar genom att hindra att brottet fullbordas. Om gärningsmannen efter vilseledandebrot- tets fullbordan verkar aktivt för att förhindra att ett tvångsäktenskap ska komma till stånd, kan detta dessutom räknas honom eller henne till godo vid straffmätningen i enlighet med 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbal- ken. Enligt denna bestämmelse, som i princip vilar på samma grund som ansvarsfrihetsregeln vid frivilligt tillbakaträdande från försök m.m., ska rätten vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet.

64

Vilseledandet bör kunna syfta till vilken som helst av äktenskaptvångets båda gärningsformer

Enligt utredningens förslag består den gärning som ska kriminaliseras i att gärningsmannen genom vilseledande förmår någon att resa till en annan stat än den där han eller hon bor i syfte att tvinga personen till ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Som flera remissin- stanser har uppmärksammat finns i förslaget svårtillämpade rekvisit som kan medföra att bestämmelsen får ett begränsat tillämpningsområde. Regeringen föreslår mot den bakgrunden vissa ändringar som syftar till att göra bestämmelsen till ett mer användbart redskap i kampen mot tvångsäktenskap.

Regeringen har ingen invändning mot förslaget att låta rekvisitet ”ge- nom vilseledande förmår” beskriva det handlande som ska krävas. Vilse- ledande är ett etablerat begrepp som också nära motsvarar konventionens uttryck ”uppsåtliga gärningar som består i att förleda” (engelska the intentional conduct of luring). Enligt förklaranderapporten till konven- tionen avses med uttrycket att gärningsmannen lockar eller lurar offret (engelska entices), exempelvis genom en förevändning eller ett påhittat skäl såsom att man ska hälsa på en sjuk familjemedlem.

Den omständigheten att det krävs ett orsakssamband mellan vilsele- dandet och resan kan visserligen väntas leda till vissa bevissvårigheter; som Hovrätten för Västra Sverige har påpekat kan det särskilt när det rör sig om regelbundet återkommande besök hos släktingar bli svårt att visa att det är vilseledandet som har medfört att den drabbade har beslutat sig för att resa. Detta är dock en ofrånkomlig konsekvens av den brottskon- struktion som har valts i konventionen, och problemet bör heller inte överdrivas. Begreppet vilseledande – som är avsett att vara detsamma som i bestämmelsen om bedrägeri (9 kap. 1 § brottsbalken) – omfattar inte bara det fallet att gärningsmannen förmedlar en felaktig uppfattning utan även fallet att han eller hon vidmakthåller eller förstärker en oriktig föreställning som brottsoffret redan hyser. Detta innebär att föräldrarna kan anses vilseleda sitt barn om de ger barnet anledning att tro att var- dagslivet kommer att fortgå som vanligt i olika avseenden, trots att tillva- ron kommer att förändras till följd av äktenskapet. Det kan t.ex. handla om att inkludera barnet i tal om kommande familjeaktiviteter på ett sätt som antyder att barnet kommer att delta i dem, fast han eller hon i själva verket ska ingå i en ny familjegemenskap och inte kommer att delta i den sortens aktiviteter längre.

Ett större problem är den avgränsning som utredningen har gjort be- träffande gärningsmannens syfte med utlandsresan. Enligt förslaget ska syftet vara att tvinga målsäganden till äktenskap eller en äktenskapslik- nande förbindelse, vilket innebär att den som räknar med att få till stånd ett äktenskap eller en sådan förbindelse genom andra typer av påtryck- ningar inte skulle drabbas av straffansvar enligt bestämmelsen. Utred- ningen har diskuterat möjligheten att låta syftet omfatta både tvång och utnyttjande, dvs. äktenskapstvångets båda gärningsformer, men har valt att i stället anknyta till regleringen i Europarådets konvention om våld mot kvinnor. Enligt utredningen gör begränsningen till planerat tvång dessutom straffbestämmelsen tydligare och underlättar tillämpningen. Regeringen instämmer inte i den bedömningen. Tvärtom bör det bli av-

Prop. 2013/14:208

65

Prop. 2013/14:208 sevärt lättare att tillämpa bestämmelsen om syftet kan vara att åstad- komma ett äktenskapstvång i vilken som helst av brottets former. En ung person som lurats att resa till ett annat land torde normalt befinna sig i en utsatt belägenhet som lätt kan utnyttjas, vilket innebär att en avsikt att utöva egentligt tvång inte nödvändigtvis behöver ha funnits med i brotts- planen. Enligt regeringens uppfattning måste också ett vilseledande i utnyttjandesyfte anses straffvärt på samma sätt som ett vilseledande i tvångssyfte. Regeringen instämmer därför med Kvinnors Nätverk och

Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar i att bestämmelsen bör ta sikte på samma handlanden som avses i bestämmelsen om äktenskaps- tvång.

Dessutom bör bestämmelsen justeras så att det tydligare framgår att det inte spelar någon roll om det är gärningsmannen eller någon annan som, enligt gärningsmannens avsikt, ska stå för tvånget eller utnyttjandet av målsägandens utsatta belägenhet.

Straffbestämmelsens utformning i övrigt

Som Stockholms tingsrätt och Helsingborgs tingsrätt har uppmärksam- mat finns det anledning att välja en enklare rubricering än den som ut- redningen har föreslagit. Regeringen föreslår att brottet ska benämnas vilseledande till tvångsäktenskapsresa.

Vidare bör en mindre justering av lagtexten göras så att det tydligt framgår att ordet äktenskap avser samma sak som i bestämmelsen om äktenskapstvång, dvs. ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av ma- karna är medborgare eller har hemvist.

I övriga delar anser regeringen att utredningens förslag bör följas. Enligt förslaget ska målsäganden förmås att resa till en annan stat än

den där han eller hon ”bor”. Helsingborgs tingsrätt har ifrågasatt om inte det i svensk lagstiftning brukliga hemvistbegreppet i stället bör väljas. Regeringen konstaterar att bor är det ord som bäst svarar mot konven- tionens uttryck (resides i den engelska versionen och réside i den franska). Det finns också i övrigt fördelar med att använda detta vidare begrepp, eftersom bestämmelsen därmed kommer att kunna tillämpas i fler fall. Ordet är dessutom både tydligt och lättbegripligt.

Remissinstanserna i allmänhet har inte haft någon invändning mot ut- redningens förslag om att straffet för vilseledandebrottet ska vara fäng- else i högst två år. Enligt regeringens uppfattning är den straffskala ut- redningen föreslår väl avvägd och ligger inte minst rätt i förhållande till straffskalan för förberedelse till äktenskapstvång, ett brott som har stora likheter med vilseledandebrottet. Förslaget innebär att straffmaximum blir detsamma för båda brotten. Vilseledandebrottet får däremot ett högre straffminimum eftersom straffskalan inte, såsom för förberedelse till äktenskapstvång, ger utrymme för att döma till böter. Denna skillnad är motiverad, eftersom ett vilseledande till tvångsäktenskapsresa innebär en långt framskriden förberedande gärning som inte kan jämställas med de minst kvalificerade fallen av förberedelse till äktenskapstvång.

66

Försök bör inte kriminaliseras

Prop. 2013/14:208

Enligt artikel 41.2 i Europarådets konvention om våld mot kvinnor ska

 

försök till brott i bl.a. artikel 37 kriminaliseras. Utredningen har mot den

 

bakgrunden föreslagit att det nya brottet ska vara straffbart på försökssta-

 

diet. Stockholms tingsrätt har anfört att bevissvårigheterna blir särskilt

 

stora i fråga om försök men har ändå ställt sig bakom förslaget med hän-

 

visning till att konventionen kräver att försök ska vara straffbart.

 

Att kriminalisera försök till vilseledande till tvångsäktenskapsresa ter

 

sig problematiskt av flera skäl. Vilseledandebrottet kan sägas straffbe-

 

lägga gärningar av förberedande karaktär i förhållande till det allvarligare

 

brottet äktenskapstvång. Straffansvar kräver inte att något äktenskap eller

 

någon äktenskapsliknande förbindelse kommer till stånd, utan brottet

 

fullbordas redan vid ankomsten till den stat dit resan sker. Om försök till

 

brottet kriminaliseras, innebär detta således en kriminalisering av hand-

 

lingar som utförs mycket tidigt på vägen mot ett tvångsäktenskap.

 

Straffansvar för försök skulle drabba den som har försökt men misslyck-

 

ats med att förmå någon att göra en utlandsresa, en resa som i sig inte

 

hade behövt leda till ett tvångsäktenskap. De situationer det handlar om

 

framstår också som föga straffvärda. Till detta kommer att försöksbrottet

 

sannolikt skulle få en mycket begränsad praktisk betydelse på grund av

 

de bevissvårigheter som en så tidig kriminalisering kan väntas medföra.

 

De sakliga skälen för att straffbelägga försök till vilseledandebrottet är

 

således svaga, och en sådan kriminalisering bör därför endast ske om det

 

är nödvändigt för att Sverige ska kunna tillträda konventionen. Enligt

 

regeringens bedömning är detta emellertid inte fallet. Artikel 37 i kon-

 

ventionen behandlar två olika brott, motsvarande äktenskapstvång (första

 

stycket) och vilseledande till tvångsäktenskapsresa (andra stycket). Be-

 

stämmelsen kan sägas avse ett huvudbrott samt ett brott som kan liknas

 

vid ett försöks- eller förberedelsebrott till detta. Enligt regeringens upp-

 

fattning är det rimligt att tolka konventionen så att kravet på försökskri-

 

minalisering endast avser huvudbrottet. Mot ovanstående bakgrund anser

 

regeringen att det inte finns tillräckliga skäl att kriminalisera vilseledan-

 

debrottet på försöksstadiet.

 

6.3

Ett barnäktenskapsbrott bör inte införas

 

 

 

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon ytterligare krimina-

 

lisering av gärningar som innebär att barn förmås att ingå äktenskap

 

utöver vad som följer av regeringens förslag om att införa brottet äkt-

 

enskapstvång (se avsnitt 6.1).

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm-

 

ning. Utredningen föreslår att det i 7 kap. brottsbalken ska införas ett nytt

 

brott kallat barnäktenskapsbrott med straffskalan böter eller fängelse i

 

högst två år. För brottet ska den dömas som förmår ett barn att ingå äkt-

 

enskap eller som tar initiativ till eller anordnar ett barnäktenskap, och

 

brottet ska omfatta sådana juridiskt giltiga äktenskap och äktenskapslik-

 

nande förbindelser som avses i utredningens förslag om äktenskapstvång.

 

Ansvarsfrihet föreslås för den som medverkar till brott genom att gifta

67

 

 

Prop. 2013/14:208

68

sig med barnet, dels i fall då båda makarna är barn, dels då det annars är liten åldersskillnad mellan makarna och det med hänsyn därtill och till omständigheterna i övrigt inte bör dömas till ansvar.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser yttrar sig över för- slaget. Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslaget eller har inte någon invändning mot det. Förslaget avstyrks dock av Helsingborgs tingsrätt med motiveringen att det inte framstår som tillräckligt genom- tänkt.

De skäl för kriminaliseringen som remissinstanserna anför är i huvud- sak av samma slag som de skäl som anförs till stöd för förslaget om att införa en särskild bestämmelse om tvångsäktenskap. RFSU, Somaya kvinno- och tjejjour och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund framför också uppfattningen att barnäktenskap bara kan vara påtvingade.

Ett par remissinstanser diskuterar behovet av bestämmelsen i ljuset av andra regelverk. Enligt Helsingborgs tingsrätt torde ett barn som förmås att ingå äktenskap ofta befinna sig i en utsatt belägenhet i förhållande till vuxna (vilket aktualiserar ansvar för äktenskapstvång). Riksorganisation- en för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, som i och för sig välkomnar förslaget, anför att en tydlig åldersgräns för äktenskap som inte är för- handlingsbar minskar behovet av en bestämmelse som särskilt tar sikte på att straffbelägga barnäktenskap.

Flera remissinstanser uttalar sig om lagförslagets kvalitet. Stockholms tingsrätt anför att det ibland kan vara svårt att visa vem som har förmått någon till, tagit initiativ till eller anordnat ett barnäktenskap. Enligt tings- rätten finns det anledning att stödja utredningens ambition att på detta vis försöka nå hela den krets inom vilken det kan finnas personer som kan tänkas bära ett huvudsakligt ansvar för att ett barnäktenskap kommer till stånd. Tingsrätten anser dock att de av utredningen valda begreppen inte framstår som tillräckligt konkretiserade, vilket kan få till följd att kretsen av möjliga gärningsmän blir svår att avgränsa. Enligt tingsrätten bör därför den närmare utformningen av bestämmelsen övervägas ytterligare. Rikspolisstyrelsen ställer sig generellt positiv till en kriminalisering men säger sig ha svårt att ta ställning till det närmare förslaget eftersom kon- sekvenserna av den föreslagna kriminaliseringen enligt styrelsen inte framstår som tillräckligt genomtänkta. Enligt styrelsen framstår också den lagtekniska lösningen som komplicerad och svår att överblicka. Även Fredrika Bremer Förbundet och Romersk-katolska kyrkan anför att konsekvenserna inte framstår som tillräckligt genomtänkta och att det är alltför långtgående att straffbelägga en handling som enligt dagens regler är tillåten. Fredrika Bremer Förbundet föreslår att lagstiftaren i stället ska låta utreda möjligheten att ogiltigförklara äktenskap. Romersk-katolska kyrkan framhåller att det skulle vara inkonsekvent att tillåta en sexuell relation med någon mellan 15 och 18 år och samtidigt göra det straffbe- lagt att ta ansvar för relationen och eventuella barn genom att gifta sig med personen. Möjliga bevissvårigheter nämns också av flera remissin- stanser. Enligt Kvinnors Nätverk bör förarbetena precisera vilken aktivi- tetsgrad som kan omfattas av rekvisitet ”förmå” så att det i rättstillämp- ningen inte kommer att krävas en alltför aktiv roll av gärningsmannen. Statens folkhälsoinstitut anser att förslaget lever upp till de allmänna förutsättningar som bör gälla för användande av kriminalisering som metod för att arbeta mot icke önskvärda beteenden, och enligt Åklagar-

myndigheten ger förslaget utrymme för att inte döma till ansvar i de fall

Prop. 2013/14:208

det är oskäligt.

 

Nämnden för statligt stöd till trossamfund och Romersk-katolska kyr-

 

kan avstyrker förslaget om att bestämmelsen ska omfatta äktenskapslik-

 

nande förbindelser (”informella äktenskap” i betänkandet). Enligt nämn-

 

den, som anser att frågan bör utredas vidare, har betänkandet inte beaktat

 

frågan om inte möjligheten till sådana förbindelser kan vara en hjälp för

 

ungdomar som lever i en religiös tradition som menar att sexuellt um-

 

gänge och gemensamt hushåll förutsätter ett äktenskap. Kyrkan anser att

 

förslaget inskränker trossamfundens rätt att själva bestämma vilka ål-

 

dersgränser som ska gälla för religiösa ceremonier och meddelande av

 

kyrkliga sakrament. Att straffbelägga meddelande och mottagande av ett

 

sakrament på detta sätt skulle enligt kyrkans bedömning strida mot den

 

grundlags- och konventionsskyddade friheten att utöva sin religion. Öv-

 

riga remissinstansers synpunkter på denna del av förslaget motsvarar i

 

huvudsak de synpunkter som har redovisats i anslutning till bestämmel-

 

sen om äktenskapstvång.

 

Skälen för regeringens bedömning

 

Barn ska alltid skyddas från äktenskap

 

Det barnäktenskapsbrott som utredningen har föreslagit får anses som

 

långtgående. Redan det att gärningsmannen ”förmår” barnet till äkten-

 

skapet eller den äktenskapsliknande förbindelsen – i vilket ligger att det

 

ska finnas ett orsakssamband mellan gärningsmannens handlande och

 

äktenskapet – är tillräckligt för att bestämmelsen ska kunna tillämpas.

 

Som alternativ anges att gärningsmannen ”tar initiativ till” eller ”anord-

 

nar” barnäktenskapet, om det kommer till stånd. Att dessa rekvisit har

 

tagits in i bestämmelsen synes innebära att straffansvaret även ska träffa

 

fall där orsakssambandet är mer lösligt. Enligt allmänna regler träffas

 

också anstiftare och medhjälpare till brottet, som enligt förslaget dess-

 

utom ska vara straffbart redan på försöks- och förberedelsestadiet.

 

I barnäktenskapsbrottet kan äktenskapstvångsbestämmelsens krav på

 

tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet sägas ha ersatts av omstän-

 

digheten att den som gifter sig är ett barn. Bakom detta ligger dock inte

 

någon uppfattning om att barnäktenskap alltid skulle vara påtvingade,

 

något som vissa remissinstanser anser att de är. Utredningens förslag

 

vilar i stället på tanken att barn inte har nått den mognad som fordras för

 

att självständigt ta ställning till de personliga och ekonomiska verkningar

 

som ett äktenskap innebär, varför barn bör skyddas från äktenskap även

 

när äktenskapet är barnets egen önskan. Detsamma gäller sådana äkten-

 

skapsliknande förbindelser som kan jämställas med ett äktenskap.

 

Även för regeringen är det en självklar utgångspunkt att alla barnäkt-

 

enskap ska motverkas, liksom alla äktenskapsliknande förbindelser som

 

ingås av barn. Däremot är det inte givet att ett barnäktenskapsbrott i

 

enlighet med utredningens förslag är det bästa sättet att gå till väga. Av

 

skäl som utvecklas nedan kan regeringen ansluta sig till synpunkter från

 

bl.a. Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt och Rikspolisstyrelsen

 

med innebörden att förslaget inte i alla avseenden framstår som tillräck-

 

ligt genomtänkt. Dessutom måste den föreslagna bestämmelsen sättas i

 

relation till de olika straffrättsliga och andra åtgärder som regeringen

69

Prop. 2013/14:208

70

föreslår för att stärka skyddet mot barnäktenskap. Åtgärderna kommer enligt regeringens bedömning effektivt att motverka barnäktenskap även utan att ett barnäktenskapsbrott införs.

Regeringen föreslår att skyddet mot barnäktenskap förstärks

De förslag som regeringen lämnar innebär en kraftig förstärkning av skyddet mot barnäktenskap. Till att börja med blir artonårsgränsen för att få gifta sig absolut, och några rättsligt giltiga svenska barnäktenskap kommer därmed inte längre att kunna ingås (se avsnitt 5.1). Därutöver begränsas möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare genom att det för erkännande ska krävas synnerliga skäl, i stället för som tidigare särskilda skäl (se avsnitt 5.2). Till följd av dessa ändringar kom- mer det ytterst sällan att förekomma att ett barn i Sverige anses som gift i lagens mening. Däremot kan det även fortsättningsvis förekomma äkten- skapsliknande förbindelser som inom vissa grupper jämställs med ett äktenskap, t.ex. olika slags religiösa äktenskap. Regeringen föreslår dock åtgärder för att motverka även sådana. Ett trossamfund ska inte kunna få vigseltillstånd om det på goda grunder kan antas att befattningshavare inom samfundet kommer att genomföra ceremonier som ger upphov till äktenskapsliknande förbindelser där någon av parterna är ett barn. Lämp- lighetskraven på den som ska förordnas till vigselförrättare skärps också på så sätt att något förordnande inte ska ges, om det på goda grunder kan antas att personen kommer att genomföra ceremonier som ger upphov till sådana förbindelser (se avsnitt 5.4).

Barnäktenskap är i hög utsträckning ett tvångsäktenskapsproblem. Så- vitt känt handlar barnäktenskap nästan uteslutande om att föräldrar eller släktingar tvingar tonåringar att gifta sig eller utsätter dem för påtryck- ningar att göra det. De straffrättsliga åtgärder som regeringen föreslår mot tvångsäktenskap har utformats med detta i åtanke. De nya brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa – som omfat- tar såväl juridiskt giltiga äktenskap som äktenskapsliknande förbindelser

– kan därför också betraktas som barnäktenskapsbrott (se avsnitt 6.1 och 6.2). Det i sammanhanget viktigaste inslaget är den föreslagna nykrimi- naliseringen av gärningar som består i att någon förmås till äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse genom att hans eller hennes utsatta belägenhet utnyttjas. I förhållande till vuxna befinner sig ett barn ofta i en utsatt belägenhet som de vuxna kan utnyttja, och det kan många gånger räcka med relativt små medel för att ett barn ska känna att det inte har något annat val än att gå med på ett äktenskap det egentligen inte önskar. Förslaget innebär att det i sådana fall kommer att vara möjligt att döma för äktenskapstvång. Trots att den straffrättsliga regleringen inte tar fasta på alla former av inblandning i ett barnäktenskap, bedömer rege- ringen att den i hög grad kommer att träffa de i praktiken förekommande fall som är värda att bestraffa.

Det föreslagna barnäktenskapsbrottet bör inte införas

Det barnäktenskapsbrott som utredningen har föreslagit innebär som framgått ovan i princip ett mycket vidsträckt straffansvar. I praktiken skulle utrymmet för att tillämpa bestämmelsen dock bli förhållandevis begränsat. Eftersom barnäktenskapsbrottet är avsett att vara subsidiärt till

äktenskapstvång skulle det komma i fråga att döma för brottet endast när någon bidragit till att ett helt frivilligt barnäktenskap kommit till stånd eller när någon förmått barnet till äktenskap genom påtryckningar som inte kan sägas utgöra ett utnyttjande, t.ex. tjat eller övertalningskam- panjer riktade mot äldre tonåringar med förutsättningar att stå emot så- dana påtryckningar. Samtidigt är just de gärningar för vilka bestämmel- sen praktiskt sett skulle få betydelse i många fall tveksamma från straff- värdesynpunkt, och beträffande vissa av gärningarna skulle en kriminali- sering rent av kunna uppfattas som stötande.

Stockholms tingsrätt har anmärkt på att brottsrekvisiten inte framstår som tillräckligt konkretiserade och att detta kan få till följd att kretsen av möjliga gärningspersoner blir svår att avgränsa. Detta synes riktigt. Som bestämmelsen är utformad kan vem som helst komma i fråga som gär- ningsman, med det undantaget att den som gifter sig med barnet under vissa omständigheter ska vara fri från ansvar. Trots att bestämmelsen har motiverats utifrån behovet av att skydda barn från vuxnas handlande, skulle därmed även straffmyndiga barn kunna dömas enligt bestämmel- sen, t.ex. en tonåring som har tagit initiativ till en äktenskapsliknande förbindelse mellan två kamrater i samma ålder. Vidare är motivet för handlandet irrelevant för skuldfrågan. Detta innebär att straffansvar t.ex. skulle kunna drabba den som av missriktad välvilja tar initiativ till ett äktenskap som han eller hon uppfattar som det bästa för ett barn som befinner sig i en svår situation. Det skulle exempelvis kunna handla om en pojke eller flicka som föreslår äktenskap som en möjlig utväg för en syster som blivit gravid. Bestämmelsen skulle alltså kunna tillämpas på gärningar med välvilliga motiv som har begåtts av personer utan någon särskild maktposition i förhållande till barnet, däribland andra barn. En- ligt regeringens uppfattning är många sådana gärningar svåra att uppfatta som straffvärda. Det kan också framstå som inkonsekvent att straffa ett barn som tar initiativ till att ett annat barn gifter sig, samtidigt som en vuxen som gifter sig med barnet kan gå fri från straff om åldersskillna- den mellan makarna är liten.

Tveksamheter kring det straffvärda finns vidare när det gäller fall av inblandning i barnäktenskap som är frivilliga i den meningen att äkten- skapet helt och hållet står i överensstämmelse med barnets vilja. Visser- ligen finns det goda skäl att försöka skydda barn även från sådana äkten- skap, och som framgått föreslår regeringen också att skyddet mot barnäktenskap på olika sätt ska stärkas. En annan fråga är hur straffvärt det kan anses vara att någon utan att använda otillbörliga påtryckningar bidrar till att ett frivilligt äktenskap kommer till stånd. Som utredningen har påpekat är det ett drastiskt steg att gå från ett läge där äldre tonåringar kan få samhällets tillåtelse att gifta sig, till ett läge där det inte bara görs förbjudet för barn att gifta sig utan också straffbart för dem som är in- blandade.

Barnäktenskapsbrottet kan också ses som problematiskt mot bakgrund av samhällets inställning till samboskap, som på många sätt kan jämföras med de äktenskapsliknande förbindelser som omfattas av bestämmelsen. Ett barn som är minst 15 år kan med vårdnadshavarnas medgivande bli sambo. Till skillnad från en äktenskapsliknande förbindelse, som inte medför några lagliga förpliktelser, får samboskapet juridiska konsekven- ser för barnet. Det kan mot den bakgrunden framstå som motsägelsefullt

Prop. 2013/14:208

71

Prop. 2013/14:208 om föräldrarna lagligen kan medverka till samboskapet, samtidigt som de bestraffas om de ordnar en religiös vigselceremoni för paret.

Det bör slutligen nämnas att förslaget även väcker svåra följdfrågor, bl.a. i fråga om domsrätt. Enligt förslaget ska svenska domstolar vara behöriga att döma över barnäktenskapsbrott som har begåtts i utlandet även om gärningen inte är straffbar på gärningsorten. Detta undantag från kravet på dubbel straffbarhet har – på ett sätt som saknar förebild i svensk rätt – villkorats med att barnet är medborgare i Sverige eller har hemvist här. Även med en sådan begränsning torde den föreslagna doms- rättsregeln få långtgående och delvis svåröverskådliga konsekvenser. Bland annat skulle det under vissa omständigheter vara möjligt att i Sve- rige lagföra en utländsk vigselförrättare som har vigt en äldre tonåring i enlighet med sitt lands lagar, t.ex. i ett nordiskt land där äktenskapsdis- pens kan ges.

Hur straffansvaret bäst ska avgränsas är en svår fråga som kan besvaras på olika sätt. Det är alltid olyckligt om ett barnäktenskap kommer till stånd, men det är inte alltid givet att någon bör straffas för detta. Enligt regeringens bedömning skulle ett barnäktenskapsbrott av det slag som utredningen har föreslagit innebära att gärningar som inte bör föranleda straff blev straffbara. Samtidigt skulle, främst mot bakgrund av krimina- liseringen av äktenskapstvång, nyttan av brottet bli liten. Regeringen anser därför sammanfattningsvis att ett barnäktenskapsbrott inte bör införas.

 

6.4

Äktenskapstvång undantas från kravet

 

 

på dubbel straffbarhet

 

 

 

Regeringens förslag: Äktenskapstvång och försök till detta brott ska

 

undantas från kravet på dubbel straffbarhet. Svensk domstol ska inte

 

vara förhindrad att döma till påföljd som är strängare än vad som är

 

föreskrivet enligt lagen på gärningsorten. Samma undantag ska gälla

 

för olaga tvång som är grovt, och försök till detta brott, varigenom

 

någon förmåtts att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskaps-

 

liknande förbindelse som avses i bestämmelsen om äktenskapstvång.

 

Regeringens bedömning: Motsvarande undantag bör inte införas

 

för vilseledande till tvångsäktenskapsresa.

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utred-

 

ningen föreslår dock att undantag ska göras även för vilseledande till

 

tvångsäktenskapsresa. Den lämnar inte något förslag om att undantag ska

 

göras för vissa fall av olaga tvång.

 

Remissinstanserna: Helsingborgs tingsrätt, Åklagarmyndigheten,

 

Botkyrka kommun, ECPAT Sverige, Kvinnors Nätverk och RFSU tillstyr-

 

ker förslagen. Hovrätten för Västra Sverige anför att det finns anledning

 

att överväga den föreslagna kriminaliseringen utifrån att kravet på dubbel

 

straffbarhet har fog för sig och i allmänhet inte bör tas bort annat än när

 

det gäller de allra grövsta brotten. Enligt hovrätten kan en motsatt stånd-

 

punkt från andra länders sida ses som brist på respekt för deras rättsregler

72

och ett förmätet krav på svensk lagstiftnings universella giltighet, vilket i

 

 

värsta fall kan leda till att andra länder gör anspråk på att bestraffa i Sve- rige begångna handlingar som inte är straffbara här. Hovrätten framhåller dock att det sagda är en allmän synpunkt och inte innebär att det saknas skäl att avskaffa kravet på dubbel straffbarhet för den nu föreslagna kri- minaliseringen om man finner att en kriminalisering bör ske. I likhet med ECPAT Sverige och Kvinnors Nätverk anför hovrätten att kriminali- seringen riskerar att bli verkningslös om ett undantag inte görs. Enligt RFSU är frågan svår och man bör vara restriktiv med att göra undantag från kravet på dubbel straffbarhet. När det gäller påtvingade äktenskap är det enligt organisationens mening dock högst motiverat att avskaffa kra- vet.

Bakgrund: Frågan om svensk domstols behörighet regleras i huvudsak i 2 kap. brottsbalken. Av 1 § framgår att svenska domstolar alltid är be- höriga att döma över brott som har begåtts i Sverige. Därutöver finns en vidsträckt behörighet att döma också över brott som har begåtts utom- lands. Så omfattar den svenska domsrätten t.ex. i princip alla brott som i utlandet har begåtts av svenska medborgare, av utlänningar med hemvist i Sverige eller, om fängelse i mer än sex månader kan följa på brottet, av andra utlänningar som finns i Sverige (2 § första stycket). Vissa begräns- ningar i denna s.k. extraterritoriella behörighet uppställs dock. En sådan begränsning följer av 2 § andra stycket och innebär bl.a. att gärningen inte ska vara fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. Det ska alltså föreligga dubbel straffbarhet.

Som yttersta skäl för kravet på dubbel straffbarhet åberopas tradition- ellt den folkrättsliga principen att stater inte ska gripa in i varandras inre angelägenheter. Det brukar också ifrågasättas om det inte strider mot den straffrättsliga legalitetsprincipen att bestraffa en gärning som är straffri enligt lagen på gärningsorten.

Från kravet på dubbel straffbarhet har det i 2 § fjärde stycket gjorts un- dantag såvitt gäller vissa utomlands begångna sexualbrott mot barn (prop. 2004/05:45 och prop. 2012/13:111), vissa barnpornografibrott (prop. 2009/10:70) och människohandel (prop. 2009/10:152). Dessa brott kan alltså lagföras i Sverige även om gärningarna skulle vara fria från ansvar i det land där de begicks. För de aktuella brotten har undantag också gjorts från den annars gällande begränsningen att svensk domstol inte får döma till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten (2 § tredje stycket).

I 3 § kompletteras bestämmelserna i 2 § beträffande brott som har be- gåtts utomlands med bestämmelser som utsträcker behörigheten be- träffande bl.a. vissa särskilt uppräknade brott – t.ex. kapning och folk- rättsbrott – och brott för vilka det lindrigaste straffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer. Något krav på dubbel straffbarhet uppställs inte för dessa brott och det innebär att svensk domstol har behörighet att döma över de brott som anges i bestämmelsen oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten.

Enligt artikel 44.3 i Europarådets konvention om våld mot kvinnor ska i vissa fall undantag göras från krav på dubbel straffbarhet. Det gäller bl.a. i fråga om brott enligt artikel 37, som närmast motsvaras av de före- slagna brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskaps-

Prop. 2013/14:208

73

Prop. 2013/14:208 resa. Av artikel 78.2 framgår att det är möjligt att reservera sig mot be- stämmelsen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Brotten utgör brott mot svensk lag oavsett var de begås

En fråga som har nära samband med frågan om det för ett brott bör göras undantag från kravet på dubbel straffbarhet är om detta brott är univer- sellt tillämpligt, dvs. om det är ett brott mot svensk lag även när det be- gås utanför svenskt territorium. Enligt regeringens bedömning får båda de föreslagna brotten anses som universellt tillämpliga. Såväl äkten- skapstvång som vilseledande till tvångsäktenskapsresa kommer att utgöra brott mot person, en kategori av brott som normalt anses vara universellt tillämpliga. Vidare syftar kriminaliseringen i båda fallen helt och hållet till att skydda enskildas grundläggande rättigheter, något som också talar mycket starkt för att brotten ska anses som universellt tillämpliga. När det gäller äktenskapstvång följer det dessutom redan av straffbestämmel- sens konstruktion att bestämmelsen är avsedd att tillämpas även på förfa- randen som leder till att ett äktenskap ingås utomlands. Beträffande vilse- ledande till tvångsäktenskapsresa är avsikten att bestämmelsen ska kunna tillämpas även när brottsoffret luras att resa från eller till något annat land än Sverige.

Äktenskapstvång bör undantas från kravet på dubbel straffbarhet

De relativt fåtaliga brott som är undantagna från kravet på dubbel straff- barhet är i stor utsträckning brott som är straffbelagda även utomlands och kring vilka det råder en internationell samsyn. När det gäller äkten- skapstvång saknas en sådan tydlig global samsyn som det normalt har varit fråga om när undantag har gjorts. Det är oklart hur många länder som har kriminaliserat gärningar som motsvarar det föreslagna brottet, som inte bara avser tvång i egentlig mening utan även utnyttjande av någons utsatta belägenhet. Visserligen finns ett antal internationella in- strument som slår fast att äktenskap kräver makarnas samtycke, där- ibland FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Dessa ger dock inte uttryck för någon samsyn i frågan om hur tvångsäktenskap bäst ska bekämpas. Ett undantag utgörs av Europarådets konvention om våld mot kvinnor, som slår fast att tvångsäktenskap både ska kriminali- seras och undantas från krav på dubbel straffbarhet (med möjlighet till reservation i det senare avseendet). Eftersom konventionen är ett region- alt instrument kan den dock inte sägas uttrycka mer än en europeisk samsyn om att tvångsäktenskap är så förkastligt att en kriminalisering är nödvändig.

Det skulle mot denna bakgrund kunna hävdas att ett svenskt undantag från kravet på dubbel straffbarhet skulle utgöra ett alltför stort ingrepp i andra staters suveränitet. Mot detta får emellertid vägas att det skydd mot allvarliga kränkningar som kriminaliseringen syftar till i annat fall påtag- ligt skulle urholkas.

Att en viss brottslighet är av internationell och gränsöverskridande ka- raktär har beaktats som ett skäl för att undanta människohandel från

kravet på dubbel straffbarhet (prop. 2009/10:152 s. 24). Även det före-

74

slagna brottet äktenskapstvång har en tydlig internationell och gränsöver- skridande prägel. De som drabbas av tvångsäktenskap är till stor del unga människor med utländsk bakgrund, och äktenskapen ingås inte sällan i samband med besök i familjens ursprungsland. Straffbestämmelsen har därför utformats så att den träffar juridiskt giltiga äktenskap och äkten- skapsliknande förbindelser oavsett om de ingås i Sverige eller utlandet. Kriminaliseringen riskerar dock att bli verkningslös till den del den avser brott som begås utomlands, om det inte samtidigt görs ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet. I så fall skulle lagstiftningen lätt kunna kringgås genom att tvångsäktenskapet genomförs i ett land som inte har kriminaliserat den gärning det är fråga om, t.ex. när äktenskapet kommer till stånd genom att målsägandens utsatta belägenhet utnyttjas. Regering- en ser därför ett undantag som nödvändigt för att lagstiftningen inte ska bli ett slag i luften.

Mot denna bakgrund anser regeringen att ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet bör göras. Enligt utredningens förslag ska såväl det fullbordade brottet som försök till detta, men däremot inte förberedelse, undantas från kravet på dubbel straffbarhet och från förbudet att döma till påföljd som är strängare än vad som är föreskrivet enligt lagen på gär- ningsorten. Undantaget har därmed utformats på samma sätt som för övriga brott som upptas i 2 kap. 2 § fjärde stycket brottsbalken, vilket framstår som lämpligt.

I enlighet med allmänna regler om konkurrens kommer de allvarligare fallen av tvång till äktenskap inte att bedömas som äktenskapstvång utan som olaga tvång som är grovt. Som Lagrådet har uppmärksammat är olaga tvång inte undantaget från kravet på dubbel straffbarhet. Att föreslå ett undantag från detta krav som enbart omfattar äktenskapstvång skulle därmed få till följd att domsrätten blir mer vidsträckt för mindre allvar- liga gärningar av ett visst slag än för mer allvarliga gärningar av samma slag. En sådan ordning är inte tillfredsställande, eftersom de ovan redovi- sade skälen för att undanta äktenskapstvång från kravet på dubbel straff- barhet naturligtvis gör sig gällande även i fråga om sådana fall av olaga tvång, grovt brott, som hade varit att bedöma som äktenskapstvång om de hade varit mindre allvarliga. De bör därför omfattas av samma undan- tag i 2 kap. 2 § brottsbalken som regeringen föreslår i fråga om äkten- skapstvång. Detsamma bör gälla försök till olaga tvång som är grovt i motsvarande fall.

Vilseledande till tvångsäktenskapsresa bör inte undantas från kravet på dubbel straffbarhet

Vilseledandebrottet kan sägas innebära en särkriminalisering av vissa gärningar av förberedelsekaraktär, vid sidan av kriminaliseringen av förberedelse till äktenskapstvång. Förberedelse till brott har inte i något fall undantagits från kravet på dubbel straffbarhet, och regeringen före- slår inte heller att förberedelse till äktenskapstvång ska undantas. Det är mot den bakgrunden svårt att motivera ett undantag för vilseledandebrot- tet, som dessutom är mindre allvarligt än äktenskapstvång och flertalet av de brott som för närvarande är undantagna från kravet på dubbel straff- barhet.

Prop. 2013/14:208

75

Prop. 2013/14:208 Dessutom kan det praktiska behovet av ett undantag ifrågasättas. Om såväl gärningsman som målsägande har svensk anknytning, torde vilse- ledandet ofta äga rum i Sverige och svensk domsrätt föreligga på den grunden att brottet anses begånget här. Därmed torde de fall där det finns ett starkt svenskt intresse av lagföring i stor utsträckning kunna prövas i Sverige även utan att vilseledandebrottet undantas från kravet på dubbel straffbarhet.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det saknas tillräckliga skäl för att göra ett undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Som framgår av avsnitt 8.5 föreslår regeringen att Sverige ska utnyttja den möjlighet som ges enligt Europarådets konvention om våld mot kvinnor att förbehålla sig rätten att inte i samtliga fall göra undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Regeringens förslag om att Sverige ska tillträda konventionen föranleder därför inte någon annan bedömning.

6.5Preskriptionstidens beräkning

Regeringens bedömning: Det bör inte införas särreglering när det gäller utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden för äkten- skapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår dock att preskriptionstiden för äkten- skapstvång som har begåtts mot en underårig person ska räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år.

Remissinstanserna: Helsingborgs tingsrätt, Åklagarmyndigheten,

Botkyrka kommun och Kvinnors Nätverk tillstyrker utredningens förslag. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller bedömningen särskilt.

Bakgrund: De allmänna bestämmelserna om preskription finns i 35 kap. brottsbalken. Sedan den 1 juli 2010 kan vissa allvarliga brott, t.ex. mord och dråp, inte preskriberas. För övriga brott gäller preskrip- tionstider som varierar i längd beroende på det straff som högst kan följa på brottet. I kapitlet regleras bl.a. åtalspreskription, som innebär att det inte får dömas ut någon påföljd om inte den misstänkte har häktats eller fått del av åtal för brottet inom ett visst antal år (1 §). Preskriptionstiden är längre ju högre det svåraste straffet är som kan följa på brottet. För vilseledande till tvångsäktenskapsresa, som föreslås få två år som högsta straff, kommer åtalspreskription att inträda efter fem år. För äktenskaps- tvång, med fyra år som föreslaget straffmaximum, blir preskriptionstiden tio år.

Preskriptionstiden beräknas enligt huvudregeln från den dag brottet begicks (4 § första stycket). Vissa undantag finns dock. Den typ av sär- reglering som utredningen har föreslagit för äktenskapstvång och vilsele- dande till tvångsäktenskapsresa gäller för flertalet sexualbrott mot barn, för vissa former av barnpornografibrott och för könsstympning i de fall där brottet har begåtts mot ett barn. Regleringen innebär att preskrip- tionstiden ska räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt

18 år (4 § andra stycket).

76

I kapitlet regleras vidare s.k. absolut preskription som inträder obero- ende av om någon preskriptionshindrande åtgärd (häktning eller delgiv- ning av åtal) har kommit till stånd (6 §). Även preskriptionstiden för absolut preskription beräknas enligt reglerna i 4 §.

Enligt artikel 58 i Europarådets konvention om våld mot kvinnor ska preskriptionstiden för brott i bl.a. artikel 37, som närmast motsvarar äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa, fortsätta att löpa under en tidsperiod som är tillräcklig och som står i proportion till det aktuella brottets svårhetsgrad, för att rättegången ska kunna inledas på ett effektivt sätt efter det att brottsoffret har uppnått myndighetsålder. Som framgår av artikel 78.2 är det möjligt att reservera sig mot artikel 58 i den del den hänvisar till artikel 37.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt utredningens förslag ska utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning senareläggas så att preskriptionstiden inte börjar löpa förrän efter målsägandens artonårsdag. Förslaget innebär en förlängning av preskriptionstiden och utgör ett av- steg från huvudregeln att brott med samma straffskala ska ha samma preskriptionstid.

Särreglering av det nu aktuella slaget har införts endast i ett fåtal fall (se prop. 1994/95:2, 2004/05:45, 2009/10:50, 2012/13:111 och 2012/13:194). Det har då handlat om brott som kan leda till långvariga fysiska eller psykiska skador. Dessutom har avsteget från huvudregeln kunnat motiveras utifrån risken för att brotten i fråga upptäcks först långt i efterhand. De brott det har rört sig om – könsstympning, sexualbrott och barnpornografibrott – är brott som barn av olika skäl kan ha svårt att berätta om innan de blir äldre och uppnår större mognad och självstän- dighet. Det har således funnits ett starkt behov av en reglering som inne- bär att brotten inte preskriberas förrän målsäganden har uppnått vuxen ålder. Dessutom har särregleringen i flera fall föranletts av internationella åtaganden.

När det gäller äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskaps- resa bedömer regeringen att skälen för att senarelägga tidpunkten för när preskriptionstiden börjar löpa inte har den styrka som det har varit fråga om i tidigare lagstiftningsärenden och som enligt regeringens uppfattning alltjämt bör krävas för att en särreglering ska komma i fråga.

I fråga om äktenskapstvång kan det till att börja med konstateras att en särreglering knappast skulle få annat än teoretisk betydelse. Med den straffskala som regeringen föreslår för brottet blir preskriptionstiden tio år, vilket innebär att målsäganden måste vara sju år eller yngre vid gif- termålet för att brottet ska hinna preskriberas innan han eller hon fyller 18 år. Ett äktenskapstvång torde därmed i praktiken alltid komma att preskriberas först när målsäganden har blivit myndig. I de flesta fall kommer dessutom en stor del av preskriptionstiden att löpa efter arton- årsdagen – minst fem år om målsäganden är i tonåren när han eller hon gifts bort.

Vidare kan brotten typiskt sett inte anses vara så svårupptäckta att detta skulle vara ett skäl att frångå huvudregeln. I jämförelse med exempelvis sexualbrotten framstår förutsättningarna att avslöja ett brott tvärtom som betydligt bättre, eftersom barnets förmåga att spontant berätta om brottet typiskt sett bör ha mindre betydelse för om brottet upptäcks. Visserligen sker det tvång eller utnyttjande som äktenskapstvånget förutsätter trolig-

Prop. 2013/14:208

77

Prop. 2013/14:208 en ofta i det fördolda. Däremot manifesteras äktenskapet normalt sett utåt, exempelvis genom att makarna skaffar gemensamt hushåll och börjar benämnas som man och hustru av sin omgivning. Detta gäller också vid äktenskapsliknande förbindelser, som enligt regeringens för- slag till straffbestämmelse om äktenskapstvång bl.a. definieras av att parterna enligt regler som gäller inom en grupp betraktas som makar. Genom att äktenskapet är synligt är det möjligt att upptäcka tecken på att det har tillkommit genom brott. De lagändringar som regeringen föreslår ger en tydlig signal om att barnäktenskap inte ska förekomma i Sverige. Om ett barn ändå gifter sig – vilket med den nya civilrättsliga regleringen inte kommer att kunna ske enligt svensk rätt – bör detta i sig ge omgiv- ningen anledning att fråga sig om äktenskapet kan ha tillkommit genom tvång eller utnyttjande.

När det gäller vilseledande till tvångsäktenskapsresa har utredningen bedömt att det saknas tillräckliga skäl att göra avsteg från huvudregeln om hur preskriptionstiden ska beräknas. Regeringen kan instämma i detta, inte minst mot bakgrund av ovanstående resonemang kring det allvarligare brottet äktenskapstvång. Det bör också uppmärksammas att det i de mest skyddsvärda fallen – när ett vilseledande har lett till att ett tvångsäktenskap kommit till stånd – normalt sett kommer att gå att lag- föra någon för äktenskapstvång även om vilseledandebrottet har preskri- berats.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte beträffande något av brotten finns tillräckligt starka skäl för att frångå huvudregeln om hur preskriptionstiden ska beräknas. I avsnitt 8.5 föreslår regeringen att Sve- rige ska utnyttja den möjlighet som ges enligt Europarådets konvention om våld mot kvinnor att förbehålla sig rätten att inte i samtliga fall till- lämpa artikel 58 om preskription. Regeringens förslag om tillträde till konventionen föranleder därför inte någon annan bedömning.

7Myndigheternas åtgärder mot tvångs- äktenskap och barnäktenskap

7.1Utveckling av arbetet under 2000-talet

Det finns starka kopplingar mellan å ena sidan tvångsäktenskap och barnäktenskap och å andra sidan hedersrelaterat våld och förtryck. Inom ramen för myndigheters arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck har därför ett intensivt arbete med att motverka dessa företeelser pågått sedan början av 2000-talet. Insatserna har haft ett tydligt fokus på barn och ungdomar och arbetet bygger på ett samarbete mellan länsstyrelserna och frivilligorganisationer. Länsstyrelserna i Stockholms län, Västra Göta- lands län och Skåne län har under perioden 2003–2014 i uppdrag att utveckla skyddat boende för flickor och unga kvinnor samt pojkar och unga män som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Dessutom har landets samtliga länsstyrelser sedan 2003 i uppdrag att i det egna

länet stödja samordningen av insatser som syftar till att motverka mäns

78

våld mot kvinnor samt hedersrelaterat våld och förtryck, liksom att för- Prop. 2013/14:208 dela medel till förebyggande projekt för samma ändamål. Under 2005–

2014 har Länsstyrelsen i Östergötlands län även i uppdrag att ge stöd till nationella och länsövergripande insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Regeringens handlingsplaner

Regeringen beslutade år 2007 en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkön- ade relationer (skr. 2007/08:39). Handlingsplanen redovisade insatser som bl.a. handlade om ökad kompetens hos Polisen att förebygga, upp- täcka och utreda hedersrelaterad brottslighet, om kunskaps- och inform- ationsspridning till personal som möter utsatta och om ett uppdrag till Ungdomsstyrelsen att kartlägga förekomsten i Sverige av arrangerade äktenskap mot en parts vilja. Uppdraget redovisades i rapporten Gift mot sin vilja (Ungdomsstyrelsen 2009:5), som innehåller uppgifter om hur många som befinner sig i riskgruppen för att bli gifta mot sin vilja och om brister i stödet till dem som utsätts för ofrivilliga äktenskap.

År 2010 antog regeringen en särskild handlingsplan för att förebygga

 

och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja (skr. 2009/10:229). Insats-

 

erna i handlingsplanen syftade till ett stärkt förebyggande arbete, stärkt

 

stöd och skydd för de unga som drabbas, ökad kunskap och förbättrad

 

samverkan mellan myndigheter.

 

Länsstyrelsen i Östergötlands län fick t.ex. i uppdrag att utveckla pro-

 

jektet Det handlar om kärlek, som är en modell för lokal samverkan i

 

frågor om individers rättigheter, och sprida det nationellt. I uppdraget

 

ingick även att ta fram en vägledning för kommuner för stöd till och

 

rehabilitering av unga som har placerats i familjehem eller hem för vård

 

eller boende på grund av att de riskerar att bli, eller har blivit, gifta mot

 

sin vilja eller utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Vidare fick

 

Ungdomsstyrelsen i uppdrag att göra en kartläggning av förebyggande

 

arbete och behovet av metodutveckling när det gällde insatser för ung-

 

domar som riskerar att bli gifta mot sin vilja.

 

Under perioden 2011–2014 följs handlingsplanen upp med nya insat-

 

ser. Länsstyrelsen i Östergötlands län har i uppdrag att genomföra utbild-

 

ningsinsatser för relevanta personalgrupper, utarbeta och sprida informat-

 

ion till ungdomar och sammankalla ett nätverk av myndigheter för att

 

förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja. Länsstyrelsen

 

har också i uppdrag att utveckla och sprida den vägledning myndigheten

 

tagit fram för stöd till och rehabilitering av utsatta ungdomar i ett antal

 

kommuner. Det har också tydliggjorts att länsstyrelsernas uppdrag att

 

främja och lämna stöd till insatser för att motverka hedersrelaterat våld

 

och förtryck i länen även innefattar insatser som syftar till att motverka

 

att unga blir gifta mot sin vilja.

 

Kompetensteamet vid Länsstyrelsen i Östergötlands län

 

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som på regeringens uppdrag samord-

 

nar redovisningen av insatserna i länen, har konstaterat att myndigheter-

 

nas arbete har lett till fördjupad kunskap om problematiken samt synlig-

 

gjort vilka behov av stöd som de som utsätts för hedersrelaterat våld och

79

 

Prop. 2013/14:208 förtryck har. Enligt länsstyrelsen har det också framkommit att de pro- fessioner som kommer i kontakt med målgruppen behöver yrkesanpas- sade metoder och handlingsplaner i arbetet för att ge ett fullgott skydd och stöd till personer som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. I rapporten anges även att det finns behov av ökad långsiktighet i arbetet och av att nya verksamhetssätt implementeras i ordinarie strukturer. Enligt länsstyrelsen är det stora variationer i landet när det gäller nivån på kunskapen om problematiken och beredskapen att bistå utsatta (dnr U2012/7234/JÄM).

Även utredningen har ansett att det behövs ett samlat och långsiktigt grepp om frågorna kring tvångsäktenskap och barnäktenskap samt he- dersrelaterat våld och förtryck. Regeringen instämmer i den bedömning- en och har därför gett Länsstyrelsen i Östergötlands län i uppdrag att under perioden 2013–2014 utveckla det kompetensteam som har funnits vid länsstyrelsen sedan 2010. Kompetensteamet ska fungera som ett nationellt kompetensteam för att samordna och stödja arbetet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, liksom mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kompetensteamet ska ge stöd till myndigheter och andra aktö- rer i såväl det förebyggande som det akuta och uppföljande arbetet. Det kan också spela en viktig roll för metodutveckling, kunskapsuppbygg- nad, erfarenhetsförmedling, samordning och samverkan. I kompetens- teamet ingår representanter för myndigheter och det civila samhället, t.ex. Polisen, Socialstyrelsen och en kvinnojour. Regeringen har nyligen beslutat att ge en utredning i uppdrag att föreslå en samlad nationell strategi för att nå målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra (dir. 2014:25). I avvaktan på den utredningen avser regeringen att förlänga kompetensteamets uppdrag till och med 2015.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har som tidigare nämnts i uppdrag att utarbeta och sprida information till unga inom ramen för uppdraget att genomföra insatser för att förebygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja. Mot bakgrund av de lagändringar som föreslås i denna proposi- tion har regeringen för avsikt att ge länsstyrelsen i uppdrag att under 2014 se över och förstärka den pågående informationsinsatsen.

Kompetenshöjande insatser

Utredningen har bedömt att berörda yrkesgrupper bör få kunskaper om barnäktenskap och äktenskap mot den egna viljan i sin grundutbildning och genom fortbildningar. Regeringen är enig med utredningen i denna fråga och har alltsedan de ovan nämnda handlingsplanerna avsatt betyd- ande resurser till utbildningsinsatser för att motverka våld mot kvinnor riktade mot de professioner som kommer i kontakt med våldsutsatta. De utbildningar som har initierats av regeringen har genomförts vid såväl yrkesutbildningar vid universitet och högskolor som fortbildningar vid en rad myndigheter såsom Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Kriminal- vården, Brottsoffermyndigheten, länsstyrelserna, Statens skolverk och Ungdomsstyrelsen. Utbildningarna har omfattat yrkesspecifik kunskap och kunskap om myndigheters ansvar. Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) fick 2011 i uppdrag att följa upp och utvärdera de utbildningsin- satser som genomförts inom ramen för nämnda handlingsplaner. Syftet

var att få kunskap om hur kompetenshöjande insatser inom området kan

80

bidra till långsiktiga resultat vid berörda verksamheter. I NCK:s rapport Prop. 2013/14:208 framkommer att regeringens utbildningsinsatser bidragit till att öka kom-

petensen inom myndigheter och hos enskilda medarbetare samt till att några myndigheter integrerat utbildningen inom ramen för myndighetens ordinarie fortbildningsverksamhet (U2012/3209/JÄM). Regeringen över- väger lämpliga former för hur stödet till fortbildning till berörda yrkes- grupper fortsättningsvis kan utformas. Regeringen anser även att det är angeläget att universitet och högskolor särskilt uppmärksammar kunskap om mäns våld mot kvinnor i de utbildningar som leder till yrken inom vilka man som verksam kan komma i kontakt med våldsutsatta och att utbildningarna i dessa frågor inte bör bestå av valfria moment.

Ett led i regeringens fortsatta arbete är att höja kunskapen om ungas grundläggande fri- och rättigheter samt om ungas rätt till stöd och hjälp om de blir utsatta för våld och förtryck. Länsstyrelsen i Östergötlands län har haft regeringens uppdrag att utveckla ett metodstöd om hur kommu- ner, myndigheter och frivilligorganisationer kan förebygga att unga blir gifta mot sin vilja utifrån projektet Det handlar om kärlek. Uppdraget slutredovisades i mars 2013 och arbetet med metodstödet har sedan dri- vits av Rädda Barnen, bl.a. med stöd från Allmänna arvsfonden. Därtill har regeringen beslutat att det nationella kompetensteamet vid Länsstyr- elsen i Östergötlands län ska bistå berörda myndigheter och organisa- tioner med kunskap och kompetens om hedersrelaterat våld och förtryck, tvångsäktenskap och barnäktenskap.

Regeringen har även uppdragit åt Nämnden för statligt stöd till tros- samfund (SST) att föra en dialog med trossamfunden om hur barnäkten- skap och tvångsäktenskap ska förhindras. I uppdraget ingår också att SST ska utarbeta och genomföra en samhällsorienterad vidareutbildning om barnäktenskap och tvångsäktenskap. Vidareutbildningen ska erbjudas vigselförrättare som är verksamma inom trossamfunden.

7.2Sekretess i det nationella kompetensteamets verksamhet

Regeringens bedömning: Det bör inte göras någon ändring i offent- lighets- och sekretesslagen med anledning av regeringens tidsbegrän- sade uppdrag till Länsstyrelsen i Östergötlands län om ett nationellt kompetensteam.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen föreslår att en särskild sekretessbestämmelse ska infö- ras i 26 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) till skydd för enskildas personliga förhållanden i kompetensteamets verksamhet.

Remissinstanserna: Av remissinstanserna är det endast Journalistför- bundet som yttrar sig om förslaget om en särskild sekretessbestämmelse. Journalistförbundet anser att utredningen inte har besvarat ett antal cen- trala frågor, såsom hur och var inkomna handlingar ska registreras och vem som ska avgöra en fråga om utlämnande av uppgifter, och anser sig därför inte kunna ta ställning till utredningens förslag i denna del. Jour-

81

Prop. 2013/14:208 nalistförbundet föreslår att regleringen av eventuell sekretess för kompe- tensteamets verksamhet ska utredas särskilt.

Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 7.1 har Länsstyrelsen i Östergötlands län ett tidsbegränsat uppdrag att utveckla det kompetensteam som har funnits vid länsstyrelsen sedan 2010. Kom- petensteamet ska fungera som ett nationellt kompetensteam för att sam- ordna och stödja arbetet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, liksom mot hedersrelaterat våld och förtryck. Med den förlängning som rege- ringen avser att besluta kommer uppdraget att pågå till och med 2015. Kompetensteamets verksamhet vänder sig till myndigheter och andra aktörer. För det fall att det skulle förekomma uppgifter om enskildas personliga förhållanden hos kompetensteamet, finns ett grundläggande skydd för uppgifterna i 21 kap. offentlighets- och sekretesslagen. Kapitlet innehåller bestämmelser om sekretess till skydd för uppgifter om enskil- das personliga förhållanden oavsett i vilket sammanhang uppgifterna förekommer. Sekretessen avser bl.a. uppgifter om en enskilds hälsa eller sexualliv (1 §). Vidare skyddas t.ex. förföljda personers adress, telefon- nummer och e-postadress (3 §). Mot denna bakgrund, och mot bakgrund av att länsstyrelsens uppdrag är tidsbegränsat, bedömer regeringen att det för närvarande saknas skäl att införa en ny sekretessbestämmelse för kompetensteamets verksamhet.

7.3Översyn av socialtjänstens arbete

Regeringens bedömning: I avvaktan på beredningen av ett nyligen redovisat uppdrag bör det inte genomföras någon tillsyn över social- tjänstens arbete.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedöm- ning. Utredningen har föreslagit att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att särskilt utöva tillsyn över socialtjänstens arbete när det gäller barn som löper risk att bli gifta och personer som riskerar att bli gifta mot sin vilja.

Remissinstanserna: Vissa remissinstanser, bl.a. Stockholms universi- tet, Diskrimineringsombudsmannen och Malmö kommun, ställer sig posi- tiva till förslaget. Socialstyrelsen avstyrker förslaget och ett antal remiss- instanser, bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, ställer sig tveksamma till förslaget. Socialstyrelsen anser att regeringen bör avvakta resultatet av den pågående tillsynen av kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor samt barn som har bevittnat våld. Sveriges Kommuner och Landsting menar att behovet främst består av att höja medvetenheten och kunskapen om barn- och tvångsäktenskap.

Skälen för regeringens bedömning: Socialstyrelsen har inom ramen för genomförandet av regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkö- nade relationer (skr. 2007/08:39) bidragit till att utveckla socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor samt barn som har bevittnat våld. Myn- digheten har bl.a. tagit fram olika former av kunskapsstöd, t.ex. allmänna råd (SOSFS 2009:22), utarbetat bedömningsinstrument samt tillsammans

82

med länsstyrelserna genomfört en förstärkt tillsyn av kommunernas verk- Prop. 2013/14:208 samheter på området.

Regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att under perioden 2011– 2013 fortsätta utveckla socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor samt barn som har bevittnat våld. I uppdraget ingick att myndigheten i enlig- het med nationella bedömningskriterier skulle genomföra en samlad nationell tillsyn av utförare av socialtjänst, även andra än kommunerna, samt hälso- och sjukvården. Myndigheten hade också i uppgift att regel- bundet redovisa enskilda tillsynsärenden. I uppdraget ingick även att belysa särskilt utsatta grupper såsom personer som är utsatta för heders- relaterat våld och förtryck. Vad gäller tillsynsdelen utfördes uppdraget efter den 1 juni 2013 av den nyinrättade Inspektionen för vård och om- sorg som har tagit över tillsynsverksamheter från Socialstyrelsen. Upp- draget har redovisats genom en rapport (S2014/848/FST) som för närvar- ande bereds i Regeringskansliet. Med anledning av det anser regeringen att utredningens förslag för närvarande inte bör genomföras.

8Europarådets konvention om förebyg- gande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet

8.1 Närmare om konventionen och dess innehåll

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot

 

kvinnor och av våld i hemmet (Council of Europe Convention on pre-

 

venting and combating violence against women and domestic violence,

 

CETS nr 210) antogs den 7 april 2011. Sverige undertecknade konvent-

 

ionen den 11 maj 2011.

 

Konventionen innehåller 12 kapitel med sammanlagt 81 artiklar. Till

 

konventionen finns också en bilaga om immunitet och privilegier. Kapi-

 

tel I innehåller bestämmelser om syfte, definitioner, jämställdhet och

 

icke-diskriminering samt allmänna skyldigheter (artiklarna 1–6). Kapitel

 

II handlar om integrerad politik och datainsamling (artiklarna 7–11).

 

Kapitel III tar upp olika former av förebyggande åtgärder (artiklarna 12–

 

17). Kapitel IV handlar om skydd och stöd för brottsoffer (artiklarna 18–

 

28). I kapitel V finns bestämmelser om materiell rätt (artiklarna 29–48).

 

Kapitel VI behandlar frågor om utredning, lagföring, processrätt och

 

skyddsåtgärder (artiklarna 49–58). Migration och asyl behandlas i kapitel

 

VII (artiklarna 59–61). Kapitel VIII behandlar frågan om internationellt

 

samarbete (artiklarna 62–65). I kapitel IX finns bestämmelser om kon-

 

ventionens övervakningsmekanism (artiklarna 66–70). Kapitel X reglerar

 

förhållandet till andra internationella instrument (artikel 71). Kapitel XI

 

tar upp frågan om ändringar i konventionen (artikel 72). I kapitel XII

 

finns slutbestämmelser (artiklarna 73–81).

 

Till konventionen har en officiell förklaranderapport utarbetats. I denna

 

anges i vilken kontext konventionen tillkommit samt hur de olika artik-

 

larna bör förstås.

83

 

Prop. 2013/14:208 8.2

Arbetet med att bekämpa våld mot kvinnor

Våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Det handlar om övergrepp som kan vara av fysisk, psykisk eller sexuell natur. Gärning- arna är ofta upprepade, vilket orsakar omfattande lidande och medför begränsningar i de drabbades frihet. Kvinnor utsätts framförallt för våld, hot och trakasserier av en man som de har eller har haft ett förhållande med, men våld mot kvinnor utövas också av bekanta eller helt okända. Det gäller t.ex. sexuellt våld och andra sexuella övergrepp som drabbar kvinnor i någon annans bostad eller på allmän plats. Våldet som riktas mot kvinnor drabbar kvinnor i alla åldrar och samhällsklasser och före- kommer oavsett nationalitet eller etnisk, religiös och kulturell tillhörighet eller sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Även barn drabbas hårt både genom att själva direkt utsättas för brott och till följd av att bevittna våld.

Arbetet för att uppnå det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra har hög prioritet.

Regeringen har under lång tid arbetat för att förbättra skyddet för och stödet till kvinnor och barn som utsatts för brott. Under föregående och innevarande mandatperiod har regeringen avsatt betydande resurser till olika åtgärder för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Regeringen beslutade år 2007 en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i sam- könade relationer (skr. 2007/08:39). Genom handlingsplanen, som avsåg perioden 2007–2010, satsade regeringen cirka en miljard kronor på ett femtiotal åtgärder. Dessa åtgärder har utvecklats och preciserats i upp- drag som regeringen har gett till bl.a. berörda myndigheter. Åtgärderna fördelades på sex insatsområden: ökat skydd och stöd till våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan och ökade kunskaper.

Brottsförebyggande rådet har följt upp och utvärderat arbetet med handlingsplanen i Rapport 2010:18. Av rapporten framgår att regeringen genom handlingsplanen på ett kraftfullt sätt har satt fokus på mäns våld mot kvinnor och på hedersrelaterat våld och förtryck. Handlingsplanen har bidragit till en ökad medvetenhet om hur viktigt det är att arbeta med dessa frågor och till en förhöjd kunskapsnivå inom alla samhällssektorer som möter kvinnor som utsatts för våld eller förtryck. Av rapporten framgår vidare att handlingsplanen har lett till en bättre struktur för ar- betet både inom och mellan myndigheter.

Under perioden 2011–2014 har regeringen följt upp handlingsplanen med nya insatser. Målet är att nya arbetsmetoder och förhållningssätt ska kunna integreras i ordinarie verksamhet vid berörda myndigheter. Åtgär- derna har ett brett fokus på förebyggande arbete, stöd till utsatta, arbete med våldsutövare, insatser riktade till rättsväsendet och ökad kunskap om problemets omfattning och karaktär.

Bland annat kan nämnas Rikspolisstyrelsens uppdrag att genomföra en informationskampanj när det gäller brott i nära relationer. Syftet med kampanjen är att uppmärksamma dessa typer av brott och uppmuntra att brotten anmäls, dvs. minska mörkertalet. Målgrupper är både de som är

84

direkt utsatta för brott och de som bevittnar brott. Det är av vikt att så många som möjligt kan få del av informationen. I arbetet med uppdraget ska därför särskilt beaktas behovet av information för bl.a. barn och unga.

Vidare har Brottsoffermyndigheten fått i uppdrag att vidareutveckla och genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexual- brottsoffer i samband med polisanmälan, förundersökning och rättegång. Uppdraget är en fortsättning på och vidareutveckling av den utbildnings- satsning som på regeringens initiativ inletts avseende bemötande av sex- ualbrottsoffer. Syftet med utbildningsprogrammet är att öka kunskapen om sexualbrottsoffer och förbättra bemötandet av dessa inom rättskedjan. Utbildningsprogrammet ska riktas till personal inom Polisen, Åklagar- myndigheten, Sveriges Domstolar och till advokater. Uppdraget ska redovisas senast i juni 2014. Brottsoffermyndigheten har också fått i uppdrag att fördela medel till forskning m.m. för att öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor. Detta uppdrag ska redovisas senast i december 2015.

Insatser för att kvalitetsutveckla socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor, barn som bevittnat våld samt våldsutövare har också vidtagits och regeringen avsätter varje år särskilda medel för detta ändamål. Vi- dare fördelas årligen statsbidrag till vissa organisationer inom det sociala området och utvecklingsmedel till organisationer som arbetar för att mot- verka våld mot kvinnor.

Dessutom kan nämnas att Ungdomsstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram kunskapsstöd med inriktning på attityder och värderingar kring jäm- ställdhet, maskulinitet och våld. I uppdraget ingår att göra en studie samt att utifrån studiens resultat genomföra utbildningsinsatser. Studien redo- visades i februari 2013. Uppdraget som helhet ska redovisas i december 2014.

År 2010 beslutade regeringen även om en handlingsplan för att före- bygga och förhindra att unga blir gifta mot sin vilja (skr. 2009/10:229).

Vidare bör framhållas att regeringen i april 2012 utsåg en nationell samordnare mot våld i nära relationer. Samordnarens uppdrag omfattar alla som kan utsättas för våld i en nära relation, dvs. kvinnor, män, flick- or, pojkar, barn och hbt-personer, men i uppdraget konstateras att det framför allt är kvinnor som drabbas av detta våld. I samordnarens upp- drag ingår bl.a. att samla och stödja berörda myndigheter, kommuner, landsting och organisationer för att öka effektiviteten, kvaliteten och långsiktigheten i arbetet mot våld i nära relationer. Samordnaren ska verka för att förbättra samverkan mellan berörda aktörer, bidra till ökad samsyn kring hur våld i nära relationer bäst ska förebyggas och bekäm- pas samt i samråd med aktörerna bidra till att sprida kunskap på området. Samordnaren ska också överväga hur skyddet för och stödet till brottsoff- ren kan utvecklas. Uppdraget pågår till och med juni 2014 (dir. 2012:38).

Regeringen har också för avsikt att under 2014 tillsätta en utredning med uppdrag att föreslå en samlad strategi för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.

Arbetet med att förebygga och bekämpa brott i nära relationer bedrivs även på det internationella planet. I december 2011 antogs Europaparla- mentets och rådets direktiv 2011/99/EU om den europeiska skyddsordern efter ett initiativ av regeringen och elva andra medlemsstater i EU. Direk-

Prop. 2013/14:208

85

Prop. 2013/14:208 tivet reglerar ömsesidigt erkännande av sådana skyddsåtgärder i straff- rättsliga frågor som i svensk rätt närmast motsvaras av kontaktförbud och syftar till att göra det möjligt att från en medlemsstat till en annan över- föra åtgärder som vidtagits till skydd för en hotad person när personen flyttar till en annan stat. Frågan om direktivets genomförande har be- handlats i en promemoria som för närvarande remissbehandlas (Ds 2014:3). Vidare antogs i juni 2013 en EU-förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor (KOM (2011) 276 slutlig). Förordningen utgör en motsvarande reglering på civilrättens område. Dessutom antogs i oktober 2012 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF. Direktivet syftar bl.a. till att säkerställa att den som utsätts för brott får lämpligt stöd och skydd under hela det straffrättsliga förfarandet. Frågan om direktivets genomförande bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

8.3Allmänna utgångspunkter

I de följande avsnitten behandlas frågorna om Sverige bör tillträda kon- ventionen och vilket behov av åtgärder som i så fall finns.

Vid bedömningen av hur de svenska förhållandena möter konvention- ens krav får konventionens allmänna uppbyggnad och struktur stor bety- delse. Inledningsvis måste beaktas att konventionen ger stort utrymme åt bestämmelser som innehåller åtgärder av förebyggande karaktär. Flera bestämmelser ställer inte specifika krav på lagstiftningsåtgärder utan snarare att konkreta resultat uppnås. Ett förhållandevis stort antal be- stämmelser är dock så allmänt utformade att de ger ett stort bedömnings- utrymme för var gränsen går för när de är uppnådda. Under sådana om- ständigheter får analysen av hur artiklarna i konventionen överensstäm- mer med svenska förhållanden i första hand inriktas mot att bedöma om det genom vidtagna åtgärder och utformningen av de rättsliga ramarna finns en organisation för att genomföra eller vidareutveckla sådana åt- gärder som konventionen tar upp.

8.4Konventionens bestämmelser och svenska för- hållanden

8.4.1Inledande bestämmelser (artiklarna 1–6)

Regeringens bedömning: Konventionens inledande bestämmelser kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt

om de inledande artiklarna. RFSL anser att det krävs förbättringar på flera områden om Sverige ska leva upp till kravet i artikel 4.3 att be-

stämmelserna i konventionen ska tillämpas på ett icke-diskriminerande

86

sätt avseende sexuell läggning och könsidentitet. Riksorganisationen för Prop. 2013/14:208 kvinnojourer och tjejjourer i Sverige har beträffande artikel 5 särskilt lyft

fram behovet av ytterligare samordningsinsatser.

Skälen för regeringens bedömning

Syfte, tillämpningsområde, definitioner och ett genusmedvetet förhåll- ningssätt (artiklarna 1–3 och 6)

Konventionen inleds med tre artiklar som, utan att innehålla några preci- serade förpliktelser, får betydelse för hur konventionen ska förstås och tillämpas.

I artiklarna 1 och 2 anges konventionens syfte och tillämpningsom- råde. Den gäller alla former av våld mot kvinnor, inbegripet våld i hem- met, som drabbar kvinnor oproportionerligt. Parterna uppmuntras dock att tillämpa konventionen på alla personer som utsätts för våld i hemmet. Artikel 3 innehåller definitioner av begrepp som används i konventionen.

Av artikel 6 framgår att ett genusperspektiv ska anläggas vid införli- vande av bestämmelserna i konventionen. Vidare ska principer om jäm- ställdhet mellan kvinnor och män främjas och effektivt tillämpas samt kvinnors ställning stärkas.

Regeringen bedömer, liksom utredaren, att artiklarna inte kräver några lagstiftningsåtgärder.

Grundläggande rättigheter och statens skyldigheter (artiklarna 4 och 5)

Enligt artikel 4 ska alla människors, särskilt kvinnors, rätt att leva utan att behöva utsättas för våld främjas och skyddas. Diskriminering ska förhindras, särskilt genom lagreglering av principen om jämställdhet mellan kvinnor och män och säkerställande av att principen får genom- slag i praktiken. Konventionen ska tillämpas utan åtskillnad på grund av kön, genus, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till en nationell minoritet, förmögenhet, börd, sexuell läggning, könsidentitet, ålder, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, civilstånd, status som migrant eller flykting eller ställning i övrigt.

I artikel 5 slås fast att parterna inte ska medverka till våldshandlingar mot kvinnor, utan säkerställa att myndigheter och andra som handlar på uppdrag av staten agerar i enlighet med denna skyldighet. Vidare ska våldshandlingar förebyggas, utredas, straffas och gottgöras.

När det gäller artikel 4 kan följande omständigheter lyftas fram. Rege- ringens uttalade målsättning är ett tryggare samhälle för alla. För att uppnå detta har regeringen under den förra och innevarande mandat- perioden genomfört en betydande upprustning av rättsväsendet.

I lagstiftningen har intresset av att skydda människor mot våld och dis- kriminering bl.a. tagit sig utryck i bestämmelser i grundlag om kroppslig integritet (2 kap. 4–6 §§ regeringsformen) och skydd mot diskriminering (2 kap. 12 och 13 §§ regeringsformen). De senare bestämmelserna inne- bär att en lag eller en annan föreskrift inte får innebära att någon miss- gynnas därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning eller på grund av sitt kön. Ytterligare skydd ges genom

87

Prop. 2013/14:208 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som gäller som lag i Sverige. Därigenom finns också en grundläggande struktur för att arbeta mot sådan särbe- handling till följd av sexuell läggning och könsidentitet som RFSL tar upp.

Artikel 5 är inriktad på statens skyldighet att ha en tillräcklig organi- sation och tillräckliga resurser för att bekämpa våld. Regeringens arbete mot de olika former av våld som omfattas av konventionen beskrivs i avsnitt 8.2. Genom de åtgärder som redovisas där har regeringen på ett kraftfullt sätt satt fokus på dessa former av våld. Åtgärderna har bidragit till en ökad medvetenhet, en förhöjd kunskapsnivå och en bättre struktur för arbetet både inom och mellan myndigheter. Åtgärderna har också bidragit till att flera nya verksamheter har startat och att befintliga har utvecklats. Den nationella samordnaren mot våld i nära relationer utgör också en viktig del i arbetet mot att motverka detta våld. Genom dessa åtgärder har det behov av samordning som påtalats av Riksorganisation- en för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige fått uppmärksamhet.

Regeringen bedömer därför att Sverige uppfyller åtagandena i artik- larna 4 och 5.

8.4.2Integrerad politik och datainsamling (artiklarna 7–11)

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar med an- ledning av konventionens bestämmelser om integrerad politik och da- tainsamling.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna delar promemorians bedöm-

ning eller lämnar den utan invändning. Sveriges Kommuner och Lands- ting liksom Ungdomsstyrelsen framhåller dock vikten av en långsiktigt hållbar och förbättrad samordning och samverkan.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 7 föreskriver att en nat- ionell, effektiv, omfattande och samordnad politik ska antas och ge- nomföras för att förebygga och bekämpa alla former av våld enligt kon- ventionen. Politiken ska sätta brottsoffrets rättigheter i centrum och ge- nomföras genom ett effektivt samarbete mellan alla berörda myndigheter, institutioner och organisationer.

Enligt artikel 8 ska lämpliga ekonomiska och personella resurser anslås så att arbetet kan genomföras på ett adekvat sätt. Detta ska också omfatta arbete som utförs av frivilligorganisationer och det civila samhället.

Enligt artikel 9 ska det arbete som frivilligorganisationer och det civila samhället utför för att bekämpa våld mot kvinnor uppmuntras och stödjas och ett effektivt samarbete med dessa organisationer skapas.

Enligt artikel 10 ska ett eller flera offentliga organ utses eller inrättas med ansvar för att samordna, genomföra, bevaka och utvärdera politiken och åtgärderna för att förebygga och bekämpa våld. De ska också sam- ordna insamlingen av statistiska uppgifter m.m. samt analysera och sprida resultaten. Samordningsorgan av detta slag i olika stater ska kunna

88

kommunicera direkt med varandra och förbindelser mellan dem ska främjas.

Enligt artikel 11 ska statistiska uppgifter om ärenden avseende alla former av våld som omfattas av konventionen samlas in. De uppgifter som samlas in ska göras tillgängliga för allmänheten. De ska även läm- nas till den expertgrupp som inrättas genom konventionen.

I regeringens redogörelse för jämställdhetspolitikens inriktning för år 2011–2014 uttalar regeringen att mäns våld mot kvinnor är den mest prioriterade jämställdhetsfrågan på nationell nivå (skr. 2011/12:3). Rege- ringens arbete utgår från ett brett angreppssätt som innefattar alla former av våld mot kvinnor. Förebyggande insatser, effektivitet i rättsväsendet, ökade insatser riktade till våldsutövare, samverkan mellan olika aktörer samt ökade kunskaper prioriteras. Inriktningen är en fortsatt satsning på området som bygger vidare på tidigare åtgärder som nämns i avsnitt 8.2.

Olika modeller för samverkan har utvecklats lokalt, regionalt och nat- ionellt. Det gäller såväl myndighetssamverkan som samverkan mellan myndigheter och organisationer, t.ex. Nationell myndighetssamverkan för kvinnofrid som Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala univer- sitet ansvarar för. Dessutom arbetar länsstyrelserna med regional sam- verkan och samordning av lokala aktörers insatser som syftar till att mot- verka mäns våld mot kvinnor, att barn bevittnar våld, hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Samverkan sker även t.ex. mellan Polis, åklagare och socialtjänst när det gäller att ge skydd och stöd till brottsoffer. Vidare har Länsstyrelsen i Östergötlands län fått i uppdrag att utveckla och sprida den vägledning länsstyrelsen tagit fram för stöd till och rehabilitering av unga som har placerats i familjehem eller hem för vård eller boende på grund av att de riskerar att bli, eller har blivit, gifta mot sin vilja eller utsatta för heders- relaterat våld och förtryck. Uppdraget ska redovisas den 13 februari 2015. Vidare har Länsstyrelsen i Östergötlands län ansvarat för att sprida och implementera metodstödet Det handlar om kärlek – ett projekt om barns och ungdomars rättigheter och för webbplatsen Dina rättigheter. Uppdraget har slutredovisats den 31 mars 2013.

Vidare bör framhållas att det ingår i uppdraget till den nationella sam- ordnaren för våld i nära relationer att samla och stödja myndigheter, kommuner, landsting och organisationer samt öka effektiviteten, kvali- teten och långsiktigheten i arbetet med våld i nära relationer. Den natio- nella samordnaren ska vid behov lämna förslag till förbättrade arbets- och samverkansformer och bör också inhämta kunskaper och goda ex- empel från andra länder och sprida dem i Sverige. Direktiven under- stryker bl.a. att det krävs en ökad helhetssyn och ett förstärkt samarbete kring hur våldsbrott ska kunna förebyggas. Regeringen vill också fram- hålla att ett av syftena med uppdraget är att bibehålla och konsolidera de framsteg som har gjorts genom tidigare satsningar.

Ett antal myndigheter har i uppdrag att ta fram och sprida kunskap till berörda aktörer samt fördela medel till metodutveckling, bl.a. Socialsty- relsen, länsstyrelserna och Brottsoffermyndigheten. Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet har ett nationellt uppdrag att ut- veckla och sprida evidensbaserad kunskap och information om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Vidare ska den nationella samordnaren mot våld i nära relat-

Prop. 2013/14:208

89

Prop. 2013/14:208 ioner i samråd med berörda aktörer bidra till att befintlig kunskap på området sprids och får genomslag i praktiken.

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artiklarna 7–11.

8.4.3Förebyggande (artiklarna 12–17)

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgodose de krav som ställs upp i konventionen när det gäller före- byggande åtgärder.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar promemorians be-

dömning eller lämnar den utan invändning. Barnombudsmannen anser att det behövs en bestämmelse i högskoleförordningen om att examen i de yrken där man möter barn ska kräva kunskap om barnets rättigheter, hur man upptäcker barn som far illa och hur man fullföljer sin anmälnings- skyldighet. Ungdomsstyrelsen efterfrågar ett långsiktigt arbete med ungas attityder och värderingar beträffande jämställdhet, maskulinitet och våld som en viktig del i arbetet med att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor. Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund anser att artiklarna 14 och 15 inte är uppfyllda, eftersom det saknas obligatoriska kurser om våld i nära relationer på t.ex. socionomutbildningen, och att artikel 16 inte är uppfylld, eftersom vissa kommuner saknar behandlingar för våldsutövare.

 

Skälen för regeringens bedömning

 

Allmänna skyldigheter och ökad medvetenhet (artiklarna 12 och 13)

 

Artikel 12 innehåller allmänna skyldigheter för att förebygga våld enligt

 

konventionen. Bl.a. nämns främjande av förändringar i kvinnors och

 

mäns beteendemönster i syfte att utrota fördomar, sedvänjor och tradi-

 

tioner som utgår från föreställningen om kvinnors underordning eller från

 

stereotypa roller för kvinnor och män. Vidare ska alla former av våld

 

enligt konventionen förebyggas. Alla åtgärder ska genomföras med be-

 

aktande av särskilt utsatta personers behov.

 

Artikel 13 föreskriver bl.a. att parterna ska främja eller genomföra

 

kampanjer och program för att öka allmänhetens medvetenhet om och

 

förståelse för hur våld som avses i konventionen tar sig uttryck och vilka

 

konsekvenser det har.

 

Beskrivningen av den förebyggande verksamhet som förutsätts i artikel

 

12 är allmänt hållen. Det handlar om att påverka underliggande fördomar

 

i samhället för att förebygga våld mot kvinnor. Vilka åtgärder regeringen

 

vidtagit för att uppfylla jämställdhetsmålet att mäns våld mot kvinnor ska

 

upphöra framgår av avsnitt 8.2. Regeringen har också gett uppdrag till

 

myndigheter i syfte att förstärka det förebyggande arbetet, bl.a. till Ung-

 

domsstyrelsen, Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande

 

rådet och Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet. Som

 

Ungdomsstyrelsen framhållit är unga personer en viktig målgrupp för det

90

förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Flera av insatserna är

 

därför inriktade mot den målgruppen. Viktiga insatser görs också av Prop. 2013/14:208 frivilligorganisationer, inte minst av olika tjej-, kvinno- och mansjourer.

Ett viktigt syfte med den handlingsplan om bekämpning av bl.a. mäns våld mot kvinnor som beskrivits under avsnitt 8.2 är att lyfta fram frågor om sådant våld och öka medvetenheten om detta hos allmänheten. Hand- lingsplanen har lett till att myndigheter, kommuner, landsting och frivil- ligorganisationer på sina hemsidor har konkret information och råd till den som är eller riskerar att bli utsatt för våld i nära relationer eller andra övergrepp. I uppdraget till den nationella samordnaren mot våld i nära relationer ingår att tillsammans med berörda aktörer bidra till att sprida och förbättra genomslaget för befintliga kunskaper samt överväga hur skyddet för och stödet till brottsoffer kan utvecklas. Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd (SOSFS 2009:22) och en handbok om socialnämn- dens ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld.

Regeringen bedömer därför att det bedrivs förebyggande arbete som vilar på de allmänna principer som anges i artiklarna 12 och 13.

Utbildning (artiklarna 14 och 15)

Enligt artikel 14 ska utbildningsmaterial om till exempel jämställdhet mellan kvinnor och män, icke-stereotypa könsroller, ömsesidig respekt, fredlig lösning av konflikter i mellanmänskliga relationer, könsrelaterat våld mot kvinnor och rätten till personlig integritet ingå i formella läro- planer på alla utbildningsnivåer och vara anpassade till elevernas ut- vecklingsförmåga. Åtgärder ska också vidtas för att främja samma prin- ciper i informell utbildningsverksamhet samt i idrotts-, kultur- och fri- tidsaktiviteter och i media. Artikel 15 tar sikte på utbildning av yrkes- grupper. Lämplig utbildning ska tillhandahållas för yrkesgrupper som kommer i kontakt med brottsoffer eller förövare av våldshandlingar en- ligt konventionen om hur man kan förebygga och upptäcka sådant våld, om jämställdhet mellan kvinnor och män, om brottsoffrens behov och rättigheter samt om hur sekundär viktimisering, dvs. att brottsoffer kän- ner sig utsatta på nytt under bearbetningsprocessen, kan förebyggas.

Konventionen lämnar betydande frihet till staterna att avgöra vilka ut- bildningsinsatser de anser är lämpliga för att möta artiklarnas krav. Rege- ringen vill särskilt framhålla följande.

Enligt skollagen (2010:800) ska utbildningar i Sverige utformas i över- ensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solida- ritet mellan människor. Vidare föreskrivs att var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. Läroplanerna för skolorna – från förskola till gymnasieskola – innehåller värdegrunder som speglar skol- lagen i detta avseende. För högskolornas del följer av högskolelagen (1992:1434) att jämställdhet mellan kvinnor och män alltid ska iakttas och främjas i verksamheten. Nationellt centrum för kvinnofrid vid Upp- sala universitet anordnar utbildning om mäns våld mot kvinnor och vål- dets konsekvenser för olika personalkategorier, bl.a. för blivande barn- morskor och läkare. I sammanhanget kan också nämnas att Statens skol-

verk fått i uppdrag att genomföra insatser i syfte att främja jämställdhet i

91

Prop. 2013/14:208 skolväsendet enligt skollagen. Uppdraget avser bl.a. insatser för kompe- tensutveckling i syfte att främja jämställdhet och sprida kunskap baserad på bred vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet för att främja varje elevs lika möjligheter att uppnå målen. Uppdraget avser perioden 2012– 2014.

Regeringen vidtar också åtgärder för att främja utbildningsinsatser hos organisationer i det civila samhället. Exempelvis sätts villkor för statlig finansiering för viss verksamhet. I förordningar som rör statsbidrag till ungdomsorganisationer, idrottsverksamhet och folkbildningen finns tydliga kriterier om att verksamheten måste bidra till att främja jäm- ställdhet. Som exempel kan nämnas 8 § förordningen (2011:65) om statsbidrag till barn- och ungdomsorganisationer och 5 § förordningen (1999:1177) om statsbidrag till idrottsverksamhet. Särskilt stöd lämnas också, bl.a. genom Socialstyrelsen och länsstyrelserna, till tjej- och kvin- nojourers verksamhet och till annat arbete för att förebygga våld mot kvinnor samt hedersrelaterat våld och förtryck. Att främja jämställdhet och motverka stereotypa könsroller är prioriterat för det särskilda stöd som det civila samhällets organisationer kan söka hos Allmänna arvs- fonden för projekt som riktar sig till barn, unga och personer med funkt- ionsnedsättning.

Genom den handlingsplan om bekämpning av bl.a. mäns våld mot kvinnor som närmare redogjorts för i avsnitt 8.2, har utbildning av dem som kommer i kontakt med förövare och brottsoffer blivit en integrerad del av arbetet. Poliser, åklagare, domare och andra anställda inom rätts- väsendet får utbildning om våld i nära relationer. Regeringen har vidare, som nämnts, gett Brottsoffermyndigheten i uppdrag att utveckla och genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexual- brottsoffer i samband med polisanmälan, förundersökning och rättegång.

Sammantaget anser regeringen att Sverige genom det beskrivna regel- verket och de åtgärder som vidtagits uppfyller de krav som artiklarna 14 och 15 ställer. Regeringen delar därmed inte Sveriges Kvinno- och Tjej- jourers Riksförbunds och Barnombudsmannens uppfattning att det krävs ytterligare åtgärder för att tillträda konventionen.

Förebyggande ingripanden och behandlingsprogram (artikel 16)

Artikel 16 handlar om åtgärder för att inrätta eller stödja program som syftar till att minska återfallsrisken för personer som gjort sig skyldiga till våld. När åtgärder genomförs ska säkerställas att stöd till brottsoffren samt deras säkerhet och mänskliga rättigheter kommer i första hand.

Utveckling av behandlingsinsatser riktade till våldsutövare är en viktig del av den handlingsplan för att bl.a. bekämpa mäns våld mot kvinnor som presenterats närmare i avsnitt 8.2. Vidare har Kriminalvården under lång tid arbetat med olika sorters programverksamhet för att minska risken för återfall i brott och missbruk. Särskilda program finns för män som gjort sig skyldiga till våld i nära relationer eller är dömda för sexu- albrott.

I juni 2013 gav regeringen Kriminalvården i uppdrag att genomföra en särskild satsning med inriktning på att ytterligare stärka de återfallsföre- byggande insatser som riktas mot gruppen våldsamma män inom ramen

för Kriminalvårdens olika verksamheter. Satsningen ska bl.a. omfatta

92

förstärkta insatser avseende riskbedömningar, motivations- och behand- lingsinsatser som riktas mot olika grupper av våldsbrottsdömda.

Regeringen stödjer vidare en multidisciplinär verksamhet om förövare av sexuellt våld och personer som riskerar att utöva sådant våld vid Cent- rum för Andrologi och Sexualmedicin vid Karolinska universitetssjukhu- set i Stockholm. Regeringen har år 2011 beslutat att finansiera ett fyra- årigt projekt för att bl.a. etablera en s.k. stopptelefon mot sexuellt våld, kartlägga lokala verksamheter inom området i syfte att kunna hänvisa hjälpsökande och anhöriga i hela landet till rätt stödinsats samt utveckla de behandlingsmetoder och arbetssätt som används vid centrumet. Upp- draget ska slutredovisas den 31 december 2014.

På regeringens uppdrag har Socialstyrelsen utvärderat behandlingen av våldsutövande män och redovisat resultaten i rapporten Behandling av män som utövar våld i nära relationer – en utvärdering. Resultaten tyder på att behandling av män kan vara ett verksamt medel för att bekämpa våld mot kvinnor i nära relationer, men för säkrare resultat behövs när- mare studier som företas under en längre tid. I september 2011 redovi- sade Socialstyrelsen en förstudie med bl.a. förslag till ytterligare åtgärder för att utveckla arbetet med våldsutövande män. Mot bakgrund av försla- gen har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla metoder för arbetet med personer som utövar våld mot närstående och som inte är föremål för insatser inom kriminalvården.

Regeringen delar Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbunds upp- fattning att det är angeläget att det kan erbjudas behandling på kommunal nivå oavsett var förövaren är bosatt. Som redovisats ovan vidtas kontinu- erligt åtgärder för att förbättra tillgången till behandling.

Sammantaget anser regeringen att Sverige uppfyller de krav som upp- ställs i artikel 16.

Den privata sektorns och mediernas deltagande (artikel 17)

Av artikel 17 framgår att den privata sektorn, sektorn för informations- och kommunikationsteknik och medierna, med hänsyn till yttrandefri- heten och deras oberoende, ska uppmuntras att delta i utvecklingen och genomförandet av politiken och att fastställa riktlinjer och normer för självreglering för att förebygga våld mot kvinnor och för att stärka re- spekten för kvinnors värdighet. Vidare ska parterna, i samarbete med aktörer inom den privata sektorn, utveckla och främja barns, föräldrars och lärares kunskaper om hur de bör hantera den informations- och kommunikationsteknikmiljö som ger tillgång till förnedrande innehåll av sexuell eller våldsam karaktär och som kan vara skadlig.

Demokratiska värderingar och statsskickets grundidéer, såsom princi- pen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet, är djupt rotade i det svenska samhället och även i medier- na. Mediebranschen har vidtagit åtgärder för självreglering genom att sätta upp pressetiska regler. Bland dessa regler ingår att berörda perso- ners etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, reli- giösa åskådning eller sexuella läggning inte bör framhävas om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Statens medieråd har till uppgift att verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig medie-

Prop. 2013/14:208

93

Prop. 2013/14:208 påverkan. Myndigheten ska följa medieutvecklingen när det gäller barn och unga samt sprida information och ge vägledning om barns och ungas mediesituation. Rådet ska vidare bl.a. verka för mediebranschernas självreglering. Rådet samarbetar också med kunskapscentrum som bedri- ver forskning inom medie- och kommunikationsområdet om barn, ung- domar och internet och frivilligorganisationer som arbetar med unga och internet.

Regeringen stödjer olika initiativ i syfte att öka vuxnas och barns kun- skaper om internet, bl.a. det nationella initiativet Surfa Lugnt. I syfte att ytterligare förbättra och utveckla arbetet mot kränkningar, trakasserier och hot via internet och andra interaktiva medier har Ungdomsstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att genomföra insatser på området. Uppdra- get sträcker sig till mars 2015.

Vidare pågår sedan år 2005 ett samarbete mellan tolv internetleveran- törer och Rikskriminalpolisen med syfte att hindra tillgång till och sprid- ning av material på internet som skildrar övergrepp mot barn. Ungdoms- styrelsen har sedan år 2008 haft uppdrag från regeringen att genomföra insatser i syfte att förebygga och motverka att ungdomar utsätts för sexu- ell exponering och exploatering via internet eller andra interaktiva me- dier.

Även frivilligorganisationer som Rädda Barnen och ECPAT Sverige arbetar aktivt mot bl.a. barnsexhandel på internet.

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 17.

8.4.4Skydd och stöd till brottsoffer (artiklarna 18–28)

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgodose de krav som ställs upp i konventionen när det gäller skydd och stöd till brottsoffer.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar promemorians

bedömning eller lämnar den utan invändning. Sveriges Kvinno- och Tjej- jourers Riksförbund betonar beträffande artikel 18 vikten av att brotts- offer känner förtroende för rättsväsendet så att brott, särskilt sexualbrott, anmäls och brottsoffren medverkar i utredningen. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige anser att Sverige inte uppfyller konventionens krav när det gäller skyddade boenden i artikel 23.

Skälen för regeringens bedömning

Allmänna skyldigheter (artikel 18)

Artikel 18 föreskriver vissa allmänna skyldigheter när det gäller skydd och stöd till brottsoffer. För det första ska åtgärder vidtas för att skydda alla brottsoffer mot ytterligare våldshandlingar. Vidare ska säkerställas att alla berörda myndigheter, frivilligorganisationer och andra organisat- ioner och verksamheter kan samarbeta effektivt för att skydda och stödja brottsoffer och vittnen. Sådana åtgärder som erbjuds ska tillhandahållas

94

oavsett om brottsoffret vill göra en anmälan eller vittna mot förövaren. Slutligen ska konsulärt skydd kunna lämnas till brottsoffer utomlands.

I budgetpropositionen för år 2014 lyfts brottsoffers behov fram. Det betonas särskilt att rättssystemet i stor utsträckning är beroende av att de som drabbas av brott har förtroende för rättsväsendet så att de anmäler brotten och medverkar i utredningarna. Rättsprocessen upplevs av många brottsdrabbade som påfrestande. För att de drabbade ska kunna känna sig trygga att berätta vad de har varit med om och orka fullfölja rätts- processen måste rättsväsendets myndigheter bemöta de drabbade med professionalism och medkännande. Det är också viktigt att personer som har anmält att de blivit utsatta för brott får adekvat information om hur rättsprocessen går till, om möjligheterna att få stöd och hjälp samt om vad som sker i det enskilda ärendet (prop. 2013/14:1, utg. omr. 4,

s.23 f.).

I uppdraget till den nationella samordnaren mot våld i nära relationer

ingår därför bl.a. att aktivt verka för att förbättra samverkan mellan be- rörda aktörer och bidra till en ökad samsyn kring hur våld i nära relat- ioner bäst ska förebyggas och bekämpas. Vidare ska den nationella sam- ordnaren beröra frågor om förbättrat skydd och stöd till brottsoffer och särskilt överväga hur kvinnojourers och andra berörda ideella organisat- ioners verksamhet kan förstärkas. Som framhållits rörande artikel 15 har regeringen också gett Brottsoffermyndigheten i uppdrag att utveckla och genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexual- brottsoffer i samband med polisanmälan, förundersökning och rättegång. Åtgärderna visar på den vikt regeringen fäster vid att människor ska ha ett högt förtroende för rättsväsendet och ligger väl i linje med vad Sveri- ges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund efterlyst.

Konsulärt bistånd till brottsoffer i utlandet lämnas av Sveriges be- skickningar och konsulat med stöd av Utrikesdepartements enhet för konsulära och civilrättsliga ärenden. I 12 § tredje stycket förordningen (1992:247) med instruktion för utrikesrepresentationen föreskrivs att en utlandsmyndighet har en allmän skyldighet att i skälig omfattning lämna svenska medborgare hjälp och bistånd vid behov samt bevaka och skydda deras intressen. I det konsulära uppdraget innefattas även perso- ner som inte är svenska medborgare men som är bosatta i Sverige med permanent uppehållstillstånd.

Enligt 12 § Regeringskansliets föreskrifter om konsulärt ekonomiskt bistånd m.m. (UF 2003:10) ska beskickningarna och konsulaten bistå den som blivit utsatt för brott på det sätt som är påkallat med hänsyn till brot- tets art och omständigheterna i övrigt. Enligt 8 § lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd får den som utomlands blivit utsatt för ett våldsbrott beviljas ekonomiskt bistånd för kostnader i anslutning till brottet för utredning, bevisning, juridiskt biträde och tolk som den drab- bade behöver för att kunna ta till vara sin rätt. Det kan också nämnas att allmän rättshjälp, som prövas av Rättshjälpsmyndigheten enligt rätts- hjälpslagen (1996:1619), under vissa förutsättningar kan utgå i brottmål utomlands.

Sammantaget anser regeringen att Sverige uppfyller de krav som upp- ställs i artikel 18.

Prop. 2013/14:208

95

Prop. 2013/14:208

96

Information till brottsoffer (artikel 19)

Enligt artikel 19 ska åtgärder vidtas för att säkerställa att brottsoffer skyndsamt och på ett språk som de förstår får adekvat information om vilka stödtjänster och rättsliga åtgärder som finns.

Enligt lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk räknas judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar som nation- ella minoriteter. De nationella minoritetsspråken är jiddisch, romska, samiska, finska och meänkieli. Lagen innebär bl.a. att förvaltningsmyn- digheter har en skyldighet att informera om rätten att använda ett mino- ritetsspråk. Så finns exempelvis information på dessa språk på Polisens hemsida. Dessutom lämnar många myndigheter och kommuner informat- ion på andra språk. Åklagarmyndighetens hemsida innehåller t.ex. brotts- offerinformation på åtta språk och länkar till Brottsoffermyndigheten, Brottsofferjourernas Riksförbund och andra frivilligorganisationer. Även Sveriges Domstolar har sådan information på flera språk på sin hemsida.

Brottsoffermyndigheten lämnar information till brottsoffer på ett stort antal språk och publikationerna kan laddas ner eller beställas på myndig- hetens hemsida. I 13 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) finns bestämmelser om skyldigheten att lämna information om vissa stöd- funktioner till målsägande. Regler om tolk när någon ska höras inför rätten finns i 5 kap. 6 § rättegångsbalken och dessa tillämpas i praktiken också under förundersökningen i brottmål.

Andra myndigheter, t.ex. Rättshjälpsmyndigheten, har viss information på hemsidan på olika språk, men har också en översättningsfunktion för hela webbplatsen till andra språk. Rättshjälpsmyndighetens webbplats kan på detta sätt översättas till över 40 olika språk.

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 19.

Allmänna och specialiserade stödtjänster (artiklarna 20 och 22)

Enligt artikel 20 ska personer som har utsatts för våld ha tillgång till tjänster som underlättar deras återhämtning. Dessa ska, när det behövs, omfatta tjänster som juridisk och psykologisk rådgivning, ekonomiskt bistånd, boende, utbildning, fortbildning och hjälp med att hitta en an- ställning. Vidare ska brottsoffer ha tillgång till en hälso- och sjukvård och socialtjänst med tillräckliga resurser och utbildad personal för att ge brottsoffer den hjälp som är lämplig.

Artikel 22 föreskriver s.k. specialiserade stödtjänster för den som ut- satts för våld. Åtagandet gäller tillgång till omedelbara, kort- och lång- siktiga specialiserade stödtjänster med lämplig geografisk spridning. För våldsutsatta kvinnor och deras barn ska det vara fråga om specialiserade stödtjänster för kvinnor.

Bestämmelserna om allmänna och specialiserade stödtjänster är all- mänt hållna. De tjänster som är aktuella tillhandahålls i Sverige i stor utsträckning av hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Regeringen vill särskilt framhålla följande.

Socialstyrelsen fick i regleringsbrevet för år 2011 ett övergripande uppdrag att under åren 2011–2013 fortsätta att stimulera den övergri- pande utvecklingen av socialtjänstens verksamhet för våldsutsatta kvin- nor samt barn som bevittnar våld, vilket också omfattar att vidta åtgärder

på hälso- och sjukvårdens område när det är relevant. I lägesrapporten för år 2013 lyfte Socialstyrelsen bl.a. fram att de utvecklingsmedel som kommunerna fått för att förbättra stödet till våldsutsatta kvinnor har ut- vecklat insatserna. I kommunerna finns i dag både en större kunskap om våldsproblematik och en större beredskap att erbjuda adekvata insatser (Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst – Lägesrapport 2013, Socialstyrelsen, 2013, s. 171).

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag under år 2013 tagit fram en vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården när det gäller att uppmärksamma, bemöta och ta hand om barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. Målet med vägledningen har varit att skapa nationellt likvärdiga rutiner. Vägledningen har utformats för att vara ett praktiskt och användbart kunskapsstöd för vårdgivare och verksamhetschefer samt för hälso- och sjukvårdspersonal och tandvårdspersonal när det gäller anmälningsskyldigheten (Barn som far illa eller riskerar att fara illa – En vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården gällande anmäl- ningsskyldighet och ansvar).

Socialstyrelsen har också ett uppdrag att under åren 2011–2014 leda, samordna och stimulera till ett nationellt utvecklingsarbete av stöd till barn i familjer med missbruk, psykisk sjukdom och där det förekommer våld. Uppdraget genomförs i samverkan med Folkhälsomyndigheten och Sveriges Kommuner och Landsting.

Socialtjänstens verksamhet regleras främst av socialtjänstlagen (2001:453). Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt geografiska område och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap. 1 §). Socialtjänsten har till uppgift att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp (5 kap. 11 §). Vidare föreskrivs i samma bestämmelse att socialnämnden särskilt ska beakta att våldsutsatta kvinnor kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation och att barn som bevittnat våld får det stöd och den hjälp som barnet behöver. Socialstyrelsen har mot denna bakgrund utfärdat allmänna råd om socialnämndens arbete med våldsut- satta kvinnor och barn som bevittnat våld (SOSFS 2009:22) samt tagit fram en handbok och utbildningsmaterial.

Länsstyrelsen i Östergötland har på regeringens uppdrag tagit fram en vägledning om skydd, stöd och rehabilitering när det gäller unga som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck eller har blivit gifta mot sin vilja eller riskerar att bli det (Våga göra skillnad, rapport nr 2011:14).

Exempel på samverkan som sker i dag är bl.a. koncept Karin, som är en samverkansmodell i Malmö för personer som utsatts för våld i nära relationer. Koncept Karin är en målgruppsanpassad polisstation för kvin- nor, män och barn som har utsatts för våld, hot eller sexuella övergrepp av en närstående. Koncept Karin stödjer även barn som bevittnat våld, och dessutom finns hjälp att få för dem som blivit polisanmälda. I kon- cept Karins lokaler arbetar de brottsutredande poliserna och social- sekreterare nära varandra. Alla som ingår i verksamheten är speciali- serade på arbete med våld i nära relationer. Poliserna och socialsekrete- rarna har också tät kontakt med andra berörda myndigheter och aktörer. Brottsförebyggande rådet har haft regeringens uppdrag att utvärdera hur arbetsformen fungerar utifrån de deltagande myndigheternas perspektiv och uppdrag, samt vilken betydelse arbetet har för kvaliteten och effekti-

Prop. 2013/14:208

97

Prop. 2013/14:208 viteten i arbetet med kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Upp- draget har redovisats genom en rapport (Rapport 2013:8). Slutsatserna i rapporten är att arbetsmodellen innehåller värdefulla delar även om inte alla behov tillgodoses.

Brottsoffermyndigheten, som har som övergripande mål att främja brottsoffers rättigheter samt uppmärksamma deras behov och intressen, har ett antal olika regeringsuppdrag. Det gäller bl.a. insatser för att öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor, inklusive sexuellt våld och andra sexuella övergrepp. Det rör även utbildningsinsatser för att i högre grad synliggöra barn som har bevittnat våld och andra övergrepp i nära relat- ioner samt att genom utbildning av personal inom rättsväsendet öka kun- skapen om sexualbrottsoffer.

I fråga om juridisk rådgivning finns i dag möjligheter till rådgivning och biträde bl.a. enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde, rätts- hjälpslagen (1996:1619) och lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn.

Utöver olika myndigheters arbete bedrivs även ett viktigt arbete av fri- villigorganisationer som erbjuder skydd och stöd i olika avseenden åt brottsoffer.

Genom de skydds- och stödåtgärder som i dag erbjuds samt det arbete som pågår på området anser regeringen sammantaget att Sverige uppfyl- ler de krav som uppställs i artiklarna 20 och 22.

Hjälp vid enskilda eller kollektiva klagomål (artikel 21)

Av artikel 21 följer att brottsoffer ska ha information om och tillgång till tillämpliga regionala och internationella mekanismer för enskilda eller kollektiva klagomål. Parterna ska verka för att brottsoffer har tillgång till hjälp när de lägger fram sina klagomål.

Artikeln tar sikte på möjligheten att göra framställningar till internat- ionella organ, t.ex. Europadomstolen för mänskliga rättigheter samt FN- kommittéer och FN-konventionskommittéer.

Sverige accepterar de klagomålsprocedurer som skapats i förhållande till Europadomstolen och i enlighet med vissa FN-konventioner (se bl.a. skr. 2001/02:83 s. 11). Brottsoffer i Sverige har alltså tillgång till olika internationella mekanismer.

Vidare kan rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) ges i alla rättsliga angelägenheter under högst två timmar och mot en avgift som betalas till den som lämnar rådgivningen.

Regeringen gör bedömningen att Sverige uppfyller de krav som upp- ställs i artikel 21.

Skyddat boende (artikel 23)

Enligt artikel 23 ska lämpliga och lättillgängliga skyddade boenden i tillräckligt antal tillhandahållas.

Socialnämndens ansvar för att beakta våldsutsatta kvinnors behov av stöd och hjälp enligt 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453) innefattar även insatser i form av skyddat boende (prop. 2006/07:38 s. 32).

Av Socialstyrelsens allmänna råd framgår att en kvinna bör erbjudas ett tillfälligt boende om hon inte kan eller vill bo kvar i sitt hem, t.ex. på

98

grund av att hon är våldsutsatt och inte själv kan ordna med någon annan Prop. 2013/14:208 bostad (SOSFS 2009:22).

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att göra en samlad analys av insatsen skyddat boende för hotade personer samt ta fram ett vägle- dande material för berörda målgrupper. I april 2013 redovisade Socialsty- relsen den del av uppdraget som bestod i att kartlägga omfattningen och kvaliteten på skyddade boenden i Sverige. Av kartläggningen framkom att det finns 206 skyddade boenden belägna i hälften av landets kommu- ner och att samtliga erbjuder de boende andra former av stöd utöver själva boendet (Socialstyrelsen, Kartläggning av skyddade boenden i Sverige). I september 2013 presenterade Socialstyrelsen en vägledning om skyddat boende som vänder sig till socialtjänsten och dess utförare (Socialstyrelsen, Fristad från våld – en vägledning om skyddat boende).

När det gäller hedersrelaterat våld och förtryck har länsstyrelserna i Stockholms, Västra Götalands och Skåne län sedan år 2006 ett gemen- samt nationellt uppdrag av regeringen att främja och stödja utvecklingen av skyddat boende för hedersvåldsutsatta ungdomar i hela landet. Vidare har länsstyrelsen i Östergötlands län haft ett särskilt uppdrag att se över stöd och rehabilitering beträffande barn och ungdomar som placerats i skyddat boende på grund av att de riskerar att bli eller har blivit gifta mot sin vilja eller utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.

Regeringen har uttalat att skyddat boende är en betydelsefull del i ar- betet med att ge brottsoffer skydd, stöd och hjälp att förändra sin situat- ion. Vidare har regeringen understrukit att alla kommuner måste kunna erbjuda ett skyddat boende till de kvinnor som behöver det (prop. 2006/07:38 s. 44). För att ytterligare stärka kvinnojourernas verk- samhet har i budgetpropositionen för år 2014 föreslagits en permanent resursförstärkning av statsbidraget till organisationer som arbetar med att motverka våld mot kvinnor (prop. 2013/14:1, utg. omr. 9, s. 186).

Regeringen bedömer att Sverige lever upp till åtagandet i artikel 23.

Hjälptelefon (artikel 24)

Artikel 24 föreskriver att det ska finnas en nationell hjälptelefon som är gratis och bemannad dygnet runt.

En nationell stödtelefon – Kvinnofridslinjen – invigdes i december 2007 på regeringens initiativ. Samtal till Kvinnofridslinjen är avgiftsfria och linjen är öppen dygnet runt för att ge kvinnor professionell hjälp genom samtal med erfarna sjuksköterskor, barnmorskor och socionomer. Den som vill får vara anonym och även anhöriga och vänner kan ringa. Hjälplinjen erbjuder även samtal genom tolkservice på de flesta språk som talas i Sverige. Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala uni- versitet ansvarar för projektet, som bedrivs vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. På regeringens uppdrag ska Kvinnofridslinjen utvecklas under åren 2011–2014 och uppdraget ska redovisas senast den 1 april 2015. Avsikten är att kvalitetssäkra det stöd som Kvinnofridslinjen ger till de våldsutsatta och att nå ut till fler av dem som utsätts för hot, våld eller sexuella övergrepp.

Utöver Kvinnofridslinjen finns jourtelefonverksamhet som bedrivs bl.a. av Brottsofferjourernas Riksförbund, BRIS – Barnens Rätt I Sam-

hället, Rädda Barnen och Karolinska universitetssjukhuset.

99

Prop. 2013/14:208 Sverige uppfyller därför kravet i artikel 24.

Stöd till sexualbrottsoffer (artikel 25)

I artikel 25 stadgas att lämpliga och lättillgängliga mottagningscentrum ska inrättas i tillräckligt antal för personer som har blivit våldtagna eller utsatta för sexuellt våld så att en medicinsk och rättsmedicinsk undersök- ning ska kunna göras och traumastöd och rådgivning ska kunna erbjudas.

Ansvaret för att tillhandahålla sådant stöd som avses i artikeln vilar i första hand på hälso- och sjukvården. Olika lösningar för att tillhanda- hålla stöd erbjuds i landet. På landsorten sköts insatserna av primärvår- den medan specialkliniker för våldsutsatta kvinnor finns i flera storstads- regioner.

Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet har på rege- ringens uppdrag publicerat Handbok – Nationell handlingsplan för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp. För- utom medicinsk vård betonar handlingsplanen krisrådgivning och psyko- sociala insatser för den som utsatts för ett sexuellt övergrepp. Varje enhet som möter sexualbrottsoffer bör känna till de lokala resurser som finns, även hos privatpraktiserande psykoterapeuter och kliniker hos ideella organisationer.

För barn som har utsatts för våld eller sexuella övergrepp finns på vissa platser verksamheter som arbetar utifrån den s.k. barnahusmodellen. I barnanpassade lokaler samverkar åklagare, Polisen, socialtjänsten samt, i vissa barnahus, rätts- och barnläkare och barn- och ungdomspsykiatrin, för att tillhandahålla stöd och skydd samt genomföra brottsutredningar.

Stöd- och krisjourer av olika slag bedrivs också av kommuner och ide- ella organisationer. I Stockholms kommun till exempel finns bl.a. kris- centrum för kvinnor, trygghetsjouren, jouren Kruton för hedersrelaterat våld och ungdomsjouren. Kriscentrum för kvinnor har en våldtäktsmot- tagning som bl.a. kostnadsfritt och anonymt erbjuder enstaka krissamtal eller flera bearbetande samtal. I detta sammanhang bör också den rådgiv- ning som ges genom Kvinnofridslinjen nämnas.

Svensk hälso- och sjukvård är väl utbyggd. De insatser som görs och den kunskapsutveckling som sker, bl.a. vid Nationellt centrum för kvin- nofrid vid Uppsala universitet och i Socialstyrelsens regi, visar att frå- gorna uppmärksammas och att det finns en tydlig avsikt att ge god vård och behandling till dem som utsatts för sexuella övergrepp. Detta gäller också förbättrade rutiner för rättsmedicinska undersökningar.

Regeringen anser att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 25.

Skydd och hjälp till barn som bevittnat våld (artikel 26)

Enligt artikel 26 ska skydd och stödtjänster tillhandahållas för barn som bevittnat våld. Stödet ska omfatta åldersanpassad psykosocial rådgivning och ska genomföras med hänsyn till barnets bästa.

Sverige har tillträtt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkon- ventionen) och riksdagen har år 2010 antagit en strategi för att med ut- gångspunkt i den konventionen stärka barnets rättigheter och intressen i samhället.

100

Den 27 mars 2013 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en kartläggning inom särskilt angelägna områden av hur tillämpningen av lagar och andra föreskrifter överensstämmer med barn- konventionen och de tilläggsprotokoll till konventionen som Sverige har tillträtt (dir. 2013:35). Uppdraget ska redovisas i mars 2015.

Barn som har bevittnat våld mot närstående, men inte direkt utsatts för brott, är inte målsägande i rättslig mening, men har likväl ansetts vara brottsoffer enligt socialtjänstlagen. Socialnämnden har enligt lagen ett generellt ansvar att verka för alla som utsatts för brott och deras närstå- ende får stöd och hjälp (5 kap. 11 §). I bestämmelsen betonas att social- nämnden särskilt ska beakta att barn som bevittnat våld eller andra över- grepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp. I fråga om insatser som rör ett barn ska det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver (1 kap. 2 §). Om det krävs får socialnämnden besluta om åtgärder, bl.a. psykiatrisk och psykologisk utredning och behandling, även om vårdnadshavaren inte samtycker till detta.

I syfte att stärka stödet och skyddet för barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa, genomfördes den 1 januari 2013 ändringar i socialtjänstlagen (prop. 2012/13:10). Dessutom stärktes barnrättsper- spektivet genom att barnets bästa ska vara avgörande vid beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag från regeringen att utveckla bedöm- ningsinstrument och stödinsatser för personer som har utsatts för våld eller andra övergrepp av närstående. Uppdraget syftar till att kvalitets- säkra det stöd och den hjälp som socialtjänsten och andra berörda verk- samheter tillhandahåller. I uppdraget ska särskilt uppmärksammas situat- ionen för och behovet av stöd till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat eller utsatts för våld. Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 juni 2015.

Öppenvårdsinsatser för barn som utsatts för övergrepp eller bevittnat våld i hemmet finns både inom barn- och ungdomspsykiatrin och i kom- munernas regi. På flera håll i landet finns specialinriktade enheter för barn som utsatts för brott. Även hos frivilligorganisationer som Rädda Barnen och brottsofferjourerna finns grupper för barn som utsatts för eller bevittnat våld i familjen.

Av utbildningsmaterial framtaget av Rikspolisstyrelsen angående brott i nära relationer framgår att Polisen i anmälan om brott ska registrera barn som bevittnat eller lever med våld i familjen. Polisen ska också upprätta en särskild promemoria där det framgår var barnet befinner sig, vad barnet kan ha upplevt och om möjligt också hur barnet har reagerat.

Barn som bevittnar våld mot en närstående har även möjlighet att få brottsskadeersättning med stöd av 4 a § brottsskadelagen (1978:413). Regeringen har nyligen överlämnat en proposition till riksdagen med ett förslag till en ny brottsskadelag (prop. 2013/14:94). Förslaget syftar till att stärka brottsoffrens ställning och förbättra systemet med brottsskade- ersättning.

Frågan om olika former av stöd och hjälp till barn som bevittnat våld mot en närstående person är alltså uppmärksammad och olika insatser görs för att förbättra omhändertagandet av dessa barn. FN:s barnrättskon-

Prop. 2013/14:208

101

Prop. 2013/14:208 ventions grundprincip om att barnets bästa ska sättas i förgrunden ges ett tydligt genomslag och är uttryckligen fastställd i socialtjänstlagen.

Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller åtagandena i artikel 26.

Anmälan (artikel 27)

Artikel 27 föreskriver en skyldighet att uppmuntra personer som har bevittnat en våldshandling eller som har rimlig anledning att anta att en sådan handling kan komma att begås att anmäla detta till behöriga orga- nisationer eller myndigheter.

Rikspolisstyrelsen genomför under år 2012–2014 en kampanj för att sprida information till allmänheten i syfte att få fler att anmäla brott i nära relationer, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck.

Anmälningsskyldighet i fråga om missförhållanden som rör barn gäller för vissa myndigheter enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. I samma kapi- tel 1 c § finns en rekommendation riktad mot var och en att göra en sådan anmälan, dvs. för privatpersoner och myndigheter som inte är skyldiga att göra en anmälan.

Regeringen anser därmed att Sverige uppfyller artikelns krav.

Anmälan av yrkesgrupper (artikel 28)

Enligt artikel 28 ska regler om tystnadsplikt för vissa yrkesgrupper inte utgöra ett hinder för att under särskilda omständigheter göra en anmälan till behöriga organisationer eller myndigheter om det finns rimlig anled- ning att anta att en allvarlig våldshandling har begåtts och att ytterligare våldshandlingar kan förväntas.

Sekretess gäller inom all hälso- och sjukvårdsverksamhet och inom so- cialtjänsten. Sekretessen gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men, dvs. med ett omvänt skaderekvisit. Reglerna finns i 25 kap. 1 § respek- tive 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Det finns dock sekretessbrytande bestämmelser. Till exempel medges att uppgifter lämnas till en polis- eller åklagarmyndighet eller någon annan myndighet som har till uppgift att ingripa mot brottet. Beträffande den som inte har fyllt 18 år omfattar undantaget bl.a. brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brotts- balken eller lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvin- nor. Beträffande begångna brott i övrigt krävs det att brotten är av viss svårhetsgrad (10 kap. 21–24 §§).

Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till en myndighet om upp- giften behövs där för bl.a. förundersökning eller rättegång (10 kap. 18 §). Sekretess bryts också av en uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning (10 kap. 28 §), t.ex. den ovan nämnda anmälningsskyldighet- en enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen.

Svenska regler uppfyller därmed kraven i artikel 28.

102

8.4.5

Civilrättsliga bestämmelser (artiklarna 29–32)

Prop. 2013/14:208

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgodose de krav som ställs upp i konventionens civilrättsliga be- stämmelser.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar promemorians be-

dömning eller lämnar den utan invändning. Åklagarmyndigheten och Barnombudsmannen anser att det kan ifrågasättas om artikel 31 uppfylls om den ena föräldern berövar den andre livet vid gemensam vårdnad, eftersom vårdnaden om barnet då automatiskt tillfaller den överlevande föräldern.

Skälen för regeringens bedömning

Civilrättsliga rättsmedel (artikel 29)

Enligt artikel 29 ska brottsoffer ha tillgång till adekvata civilrättsliga medel mot förövaren samt mot myndigheter som inte har fullgjort sin skyldighet att vidta nödvändiga förebyggande åtgärder eller skyddsåtgär- der som faller inom myndighetens ansvarsområde.

Ett brottsoffer kan rikta ett krav på skadestånd mot förövaren med stöd av 2 kap. 1–3 §§ skadeståndslagen (1972:207). Ansvaret bygger på upp- såtligt eller vårdslöst vållande och kan omfatta personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada samt skada i form av kränkning.

Skadeståndslagen innehåller också en bestämmelse om det allmännas ansvar för skador som vållas genom fel eller försummelse i myndighets- utövning i verksamhet för vars fullgörande det allmänna ansvarar (3 kap.

2§).

Det finns även andra former av rättsliga åtgärder som kan komma i

fråga inom ramen för konventionens tillämpningsområde. Som exempel kan nämnas möjligheten att ansöka om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud eller att ansöka om särskild handräckning för att få ut föremål som man har rätt till från en gärningsman enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Enligt förklaranderapporten ska tillgängliga civilrättsliga medel kunna användas av efterlevande i fall då brottsoffret avlider. Såvitt avser skade- stånd föreskriver skadeståndslagen en rätt till ersättning för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära (5 kap. 2 § första stycket 3). Rätten till skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande samt för särskilda olägenheter eller kränkning kan också tas över av efterlevande om den skadelidande har framställt ett sådant anspråk innan han eller hon avled (6 kap. 3 §).

Regeringens bedömning är att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 29.

Skadestånd och annan ersättning (artikel 30)

Artikel 30 föreskriver att brottsoffer ska ha rätt att begära skadestånd av förövare som har begått ett brott som avses i konventionen. Vidare ska adekvat statlig ersättning inom skälig tid kunna tillerkännas personer som

103

Prop. 2013/14:208 har drabbats av svår kroppsskada eller allvarligt försämrad hälsa, i den mån skadan inte täcks av andra källor såsom förövaren, försäkringar eller statligt finansierad sjuk- och socialvård.

Som redovisats under artikel 29 innehåller skadeståndslagen regler om skadeståndsansvar för den som vållat en skada, exempelvis genom brott. Skadeståndsrätten vilar på grundsatsen om full ersättning för uppkomna skador.

När det gäller det allmännas ansvar för att utge ersättning tillämpas brottsskadelagen (1978:413). Brottsskadeersättning avser ersättning av statliga medel för skada till följd av brott. Det krävs adekvat kausalitet mellan brottet och skadan, men däremot inte att gärningsmannen har dömts eller ens åtalats för brottet. Ersättningen betalas i första hand dels för skada med anledning av kränkning, dels för personskada vilket kan avse ersättning för sjukvårdskostnader och andra utgifter, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men och särskilda olägen- heter till följd av skadan. Ersättning kan i viss begränsad omfattning även betalas för sakskada och ren förmögenhetsskada.

Ärenden om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten. Beslut av principiell betydelse eller annars av större vikt prövas av Nämnden för brottsskadeersättning som finns hos Brottsoffermyndig- heten och vars ledamöter utses av regeringen. Myndighetens beslut kan inte överklagas men en omprövning är möjlig.

Regeringen har nyligen överlämnat en proposition till riksdagen med ett förslag på en ny brottsskadelag (prop. 2013/14:94) Förslaget syftar till att stärka brottsoffrens ställning och förbättra systemet med brottsskade- ersättning.

Regeringen gör bedömningen att Sverige uppfyller de krav som upp- ställs i artikel 30.

Vårdnad, umgänge och säkerhet (artikel 31)

Enligt artikel 31 ska förekomsten av våld enligt konventionen beaktas när frågor om vårdnad av barn och barns umgängesrätt avgörs.

Frågor om vårdnad, boende och umgänge regleras i 6 kap. föräldrabal- ken. Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran och de ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (1 §). Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och um- gänge (2 a §). När frågan om vad som är bäst för barnet bedöms ska det fästas särskilt avseende vid risken för att barnet eller någon annan i fa- miljen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Även vid verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad, boende eller umgänge ska barnets bästa komma i främsta rummet (21 kap. 1 och 6 §§).

Det kan i sammanhanget också uppmärksammas att rätten ska besluta om ändring i vårdnaden om en förälder vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsor- gen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling (6 kap. 7 §). Frågan kan prövas bl.a. på talan av social- nämnden. Socialnämnden får också föra talan om umgänge (6 kap.

15 a §). Rätten får, när barnet har behov av det, besluta om umgänges-

104

stöd, dvs. att en person som utses av socialnämnden ska medverka vid Prop. 2013/14:208 umgänget (6 kap. 15 c §).

Förekomsten av våld som avses i konventionen ska alltså beaktas vid alla beslut som rör vårdnad och umgänge. Om en socialnämnd får känne- dom om omständigheter som kan medföra att ett barn far illa, t.ex. att det förekommer våld i familjen, ska nämnden utreda saken och ta ställning till åtgärder för att stödja och skydda barnet. Socialnämnden får väcka talan om vårdnad och umgänge, t.ex. om barnet riskerar att fara illa.

Av Socialstyrelsens handbok Om barnet behöver ny vårdnadshavare från år 2006 framgår att, i de fall där föräldrarna till ett barn har gemen- sam vårdnad och en förälder har dödat den andra föräldern, socialnämn- den i regel bör väcka talan om överflyttning av vårdnaden. Domstolen har i dessa situationer möjlighet att anförtro vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare i stället för föräldern (6 kap. 7 § för- äldrabalken). Om socialnämnden inte väcker talan om ändring i vård- naden ska den överlevande föräldern ensam ha vårdnaden (6 kap. 9 §). Det är således riktigt som påpekats av Åklagarmyndigheten och Barnom- budsmannen att socialnämnden måste vara aktiv i dessa situationer för att den överlevande föräldern inte ska få ensam vårdnad om barnet. Detta innebär dock inte att konventionens krav om att förekomsten av och risken för våld ska beaktas när frågor om vårdnad ska avgöras inte kan anses vara uppfyllt.

Sammantaget anser regeringen att Sverige uppfyller de krav som upp- ställs i artikel 31.

Upphörande av tvångsäktenskap (artikel 32)

Enligt artikel 32 ska äktenskap som ingås under tvång kunna upphävas, ogiltigförklaras eller upplösas utan att detta blir oskäligt ekonomiskt och administrativt betungande för brottsoffret.

En vigsel ska gå till på det sätt som föreskrivs i 4 kap. 2 § första styck- et äktenskapsbalken och genomföras av en behörig vigselförrättare. An- nars är vigseln ogiltig. Det finns ingen möjlighet att i efterhand få ett äktenskap ogiltigförklarat av något annat skäl. Dock kan ett äktenskap upplösas genom äktenskapsskillnad utan någon annan begränsning än att en betänketid måste löpa i vissa fall. En make har emellertid enligt 5 kap. 5 § äktenskapsbalken alltid rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid om det görs sannolikt att maken har tvingats att ingå äkten- skapet. Talan om äktenskapsskillnad får i dessa fall även föras av åkla- gare.

Regeringen anser därmed att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 32.

8.4.6

Straffrättsliga bestämmelser (artiklarna 33–48)

 

 

 

Regeringens bedömning: Det behövs inte några ytterligare lagänd-

 

ringar än de som föreslås i avsnitt 6 för att tillgodose de krav som

 

konventionens straffrättsliga bestämmelser ställer.

 

Sverige bör dock om konventionen tillträds avge en förklaring enligt

 

artikel 78.2 att Sverige förbehåller sig rätten att inte tillämpa artikel

 

44.3 om undantag från kravet på dubbel straffbarhet.

105

Prop. 2013/14:208 Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med rege- ringens. I promemorian görs dock bedömningen att försök till vilsele- dande till tvångsäktenskapsresa ska kriminaliseras.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar promemorians be- dömning eller lämnar den utan invändning. Rädda Barnen, Kvinnors Nätverk och Nätverket Män mot hedersförtryck anser dock att Sverige inte bör reservera sig mot skyldigheten att göra undantag från kravet på dubbel straffbarhet. Sveriges advokatsamfund anser att det kan ifråga- sättas om samarbetssamtal och medling enligt föräldrabalken kan strida mot konventionens förbud mot tvingande alternativa tvistlösnings- processer.

Skälen för regeringens bedömning

Psykiskt och fysiskt våld samt stalkning (artiklarna 33–35)

Enligt artikel 33 ska uppsåtliga gärningar som innebär en allvarlig kränkning av en persons psykiska integritet genom tvång eller hot straff- beläggas, medan artikel 35 kräver straffbeläggning av fysiskt våld. Enligt artikel 34 ska gärningar som innebär ett upprepat hotfullt beteende gentemot en annan person och som orsakar att han eller hon känner fruk- tan för sin säkerhet vara straffbelagda.

De handlingssätt som beskrivs i artiklarna 33 och 35 är straffbelagda genom brottsbalkens bestämmelser om misshandel (3 kap. 5 och 6 §§) eller brott mot frihet och frid enligt 4 kap. brottsbalken, såsom olaga tvång (4 §) eller olaga hot (5 §). För upprepade gärningar kan det bli aktuellt med ansvar för grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränk- ning (4 a §) eller olaga förföljelse (4 b §). Det sistnämnda brottet motsva- rar också det handlingssätt som ska straffbeläggas enligt artikel 34.

Regeringen gör bedömningen att Sverige uppfyller de krav som upp- ställs i artiklarna 33–35.

Sexuellt våld (artikel 36)

Artikel 36 innehåller inledningsvis tre punkter som beskriver vilka gär- ningar som ska vara straffbelagda. Enligt punkten a ska det vara straff- bart att sexuellt penetrera en annan persons kropp vaginalt, analt eller oralt med en kroppsdel eller ett föremål utan dennes samtycke medan punkten b tar sikte på andra handlingar av sexuell karaktär med en person utan dennes samtycke. Punkten c tar upp det beteende som består i att förmå en annan person att utföra handlingar av sexuell karaktär med en tredje person utan dennes samtycke. Härefter följer en föreskrift om att samtycke ska lämnas av egen fri vilja och bedömas med hänsyn till för- hållandena i det enskilda fallet. Slutligen ska säkerställas att bestämmel- serna gäller för gärningar som begås mot tidigare eller nuvarande makar eller partner. Konventionen uppställer inte någon förpliktelse för parterna att utforma sin lagstiftning beträffande sexualbrott på ett visst sätt (för- klaranderapporten stycke 193).

De gärningar som beskrivs i artikeln motsvaras i svensk rätt av straff- bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken. En grundläggande utgångspunkt för dessa är respekten för varje människas absoluta rätt till

sexuell integritet och sexuellt självbestämmande. Bristen på samtycke är

106

därför grundläggande när frågan om bl.a. våldtäkt prövas och det våld,

Prop. 2013/14:208

hot eller tvång som förekommit kan sägas tjäna som bevis på att det

 

sexuella umgänget inte varit frivilligt.

 

Ett flertal bestämmelser i brottsbalkens 6 kap. omfattar det handlande

 

som artikeln tar sikte på. Som exempel kan nämnas våldtäkt (1 §), sexu-

 

ellt tvång (2 §) och sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning

 

(3 §). Särskilda bestämmelser är tillämpliga då offret är ett barn såsom

 

våldtäkt mot barn (4 §), sexuellt utnyttjande av barn (5 §) eller sexuellt

 

övergrepp mot barn (6 §). Bestämmelsernas tillämpning begränsas inte

 

av att offer och förövare har eller har haft någon form av relation till

 

varandra.

 

För att ytterligare skärpa lagstiftningen och det straffrättsliga skyddet

 

mot sexuella övergrepp föreslog regeringen i mars 2013 förändringar av

 

sexualbrottslagstiftningen (prop. 2012/13:111). Lagändringarna trädde i

 

kraft den 1 juli 2013 och innebär bl.a. att bestämmelsen om våldtäkt

 

utvidgas genom att fler fall av sexuellt utnyttjande kriminaliseras som

 

våldtäkt samt att tillämpningsområdet för grovt sexuellt övergrepp mot

 

barn utvidgas.

 

Regeringen gör bedömningen att Sverige uppfyller de krav som upp-

 

ställs i artikel 36.

 

Tvångsäktenskap (artikel 37)

 

Enligt artikel 37 ska det vara straffbart att tvinga en vuxen person eller

 

ett barn att ingå äktenskap samt att förleda någon att resa utomlands i

 

syfte att personen i utlandet ska tvingas ingå äktenskap. Vilken lagstift-

 

ning som krävs för att genomföra artikeln framgår av avsnitt 6.1 och 6.2.

 

Kvinnlig könsstympning (artikel 38)

 

Enligt artikel 38 ska det vara straffbart att skära bort eller på annat sätt

 

stympa hela eller delar av en kvinnas yttre eller inre blygdläppar eller

 

klitoris. Vidare ska det vara straffbart att tvinga eller förmå en kvinna att

 

genomgå någon av dessa handlingar. Slutligen ska det vara straffbart att

 

mana, tvinga eller förmå en flicka att genomgå någon av handlingarna.

 

Könsstympning av flickor och kvinnor förbjuds uttryckligen i lagen

 

(1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Enligt lagen är

 

det straffbart att göra ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att

 

stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem,

 

oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Brottet kan

 

begås mot såväl en flicka som en vuxen kvinna.

 

Att tvinga eller mana en flicka eller en kvinna att genomgå könsstymp-

 

ning torde i många fall kunna utgöra straffbar medverkan till könsstymp-

 

ning. Även förberedelse och stämpling till könsstympning är straffbar.

 

En sådan handling kan också utgöra olaga tvång enligt 4 kap. 4 § brotts-

 

balken.

 

Regeringen gör bedömningen att Sverige uppfyller de krav som upp-

 

ställs i artikel 38.

 

Tvångsabort och tvångssterilisering (artikel 39)

 

Enligt artikel 39 ska det vara straffbart att utföra en abort på en kvinna

 

utan att hon på förhand har lämnat sitt samtycke. Vidare ska det vara

107

Prop. 2013/14:208 straffbart att utföra ett kirurgiskt ingrepp som har till syfte eller följd att en kvinnas naturliga fortplantningsförmåga upphävs utan att hon på för- hand har samtyckt eller har förstått proceduren.

Abortlagen (1974:595) och steriliseringslagen (1975:580) reglerar un- der vilka förutsättningar abort och sterilisering får ske. Reglerna bygger på kvinnans självbestämmanderätt i dessa frågor. De ställer vidare upp vissa gränser för när abort respektive sterilisering får ske och krav på vem som får utföra ingreppet. Överträdelse av dessa regler är straffbe- lagda.

Det handlingssätt som beskrivs i artikeln motsvaras också av straffbe- stämmelser i brottsbalken. Att genomföra en abort eller sterilisera en kvinna utan samtycke kan exempelvis utgöra misshandel eller grov miss- handel enligt 3 kap. 5 och 6 §§.

Regeringen gör bedömningen att Sverige uppfyller de krav som upp- ställs i artikel 39.

Sexuella trakasserier (artikel 40)

Enligt artikel 40 ska alla oönskade former av verbalt, icke-verbalt eller fysiskt beteende av sexuell karaktär som har till syfte eller följd att en persons värdighet kränks, särskilt genom att skapa en skrämmande, fient- lig, förnedrande, kränkande eller stötande miljö, kunna leda till straff- rättsliga eller andra rättsliga sanktioner.

Straffrättsliga sanktioner för det beteende som beskrivs i artikeln till- handahålls framförallt genom bestämmelserna om ofredande och sexuellt ofredande enligt 4 kap. 7 § respektive 6 kap. 10 § brottsbalken, men även genom bestämmelserna om förolämpning och förtal enligt 5 kap. 1 och 3 §§ samma balk.

I fråga om andra rättsliga sanktioner finns bestämmelser i diskrimine- ringslagen (2008:567) som förbjuder sexuella trakasserier inom de flesta samhällsområden, t.ex. i arbetslivet, vid utbildning samt inom hälso- och sjukvård, annan medicinsk verksamhet och socialtjänsten. Med sexuella trakasserier avses enligt lagen ett uppträdande av sexuell natur som krän- ker någons värdighet. Handlandet eller beteendet ska vara oönskat, den som trakasserar måste ha insikt om att hans eller hennes beteende krän- ker någon och det uppträdandet kan vara verbalt, icke-verbalt eller fy- siskt (prop. 2007/08:95 s. 494). Den som bryter mot diskrimineringsför- budet kan dömas att betala diskrimineringsersättning.

Regeringen gör bedömningen att Sverige uppfyller de krav som upp- ställs i artikel 40.

Medhjälp och försök (artikel 41)

Enligt artikel 41 ska medhjälp till gärningarna i artiklarna 33–38 a och 39 liksom försök till gärningar som avses i artiklarna 35–38 a och 39 kunna bestraffas.

I 23 kap. 4 § brottsbalken föreskrivs att straffansvar ska ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som har främjat denna med råd eller dåd. Medverkansansvaret omfattar dels samtliga brott i brottsbalken, dels straffbestämmelser i andra lagar och författningar under förutsättning att fängelse är föreskrivet för brottet.

108

Bestämmelsen om straff för försök till brott finns i 23 kap. 1 § brotts- Prop. 2013/14:208 balken. Har någon påbörjat utförandet av ett brott, utan att detta har full-

bordats, ska det i de fall där det finns en särskild bestämmelse om detta dömas för försök till brottet. En förutsättning för straffansvar är att det har funnits fara för brottets fullbordan eller att sådan fara har varit ute- sluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

Ovan och i avsnitt 6 har beskrivits vilka brott enligt svensk rätt som bedöms täcka kriminaliseringsåtagandena i de artiklar som medhjälps- och försöksbestämmelsen tar sikte på. I den mån de inte återfinns i brottsbalken har de fängelse i straffskalan. Den generella regleringen av medverkan till brott täcker därför de krav som ställs i konventionen.

Med undantag för misshandel som är ringa är dessutom försök till samtliga brott som täcker kriminaliseringsåtagandena straffbart. Det framgår dock av förklaranderapporten att förpliktelsen att straffbelägga försök är begränsad till de mer allvarliga formerna av fysiskt våld (styck- ena 213 och 214). När det gäller det föreslagna brottet vilseledande till tvångsäktenskapsresa framgår av avsnitt 6.2 att regeringen bedömer att kriminalisering av försök till det brottet inte är nödvändig för att Sverige ska kunna tillträda konventionen.

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 41.

Hedersbrott och relationen mellan brottsoffer och förövare (artiklarna 42 och 43)

Enligt artikel 42 ska kultur, sedvänja, religion, tradition eller s.k. heder inte få betraktas som ett rättfärdigande av våldshandlingar i straffrättsliga förfaranden. Vidare ska säkerställas att om en person förmår ett barn att utföra våldshandlingar, ska detta inte minska personens straffrättsliga ansvar för de begångna handlingarna. Enligt artikel 43 ska straffbelagda gärningar enligt konventionen utgöra brott oavsett vilket slags för- hållande brottsoffret och förövaren har till varandra.

De omständigheter som nämns i artikel 42 innebär inte enligt svensk rätt att en våldshandling blir straffri eller betraktas som mindre allvarlig.

Straffmyndighetsåldern i Sverige är 15 år. Den som begår en straffbar gärning före 15 års ålder kan inte dömas till något straff, men gärningen utgör trots detta ett brott. Detta innebär att medverkansbestämmelserna i brottsbalken är tillämpliga och att en straffmyndig person som förmår ett barn att utföra en våldshandling kan dömas för medhjälp eller anstiftan till brottet.

Enligt svensk rätt finns inga undantag för straffansvar på grund av den relation som kan finnas mellan förövare och brottsoffer.

Regeringens bedömning är att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artiklarna 42 och 43.

Generella frågor om domsrätt

Enligt artikel 44.1 ska parterna ha domsrätt för gärningar enligt kon- ventionen när brottet har begåtts inom dess territorium (a), ombord på ett fartyg som för dess flagg (b), ombord på ett luftfartyg som är registrerat enligt dess lagar (c), av en av dess medborgare (d) eller av en person som

har sitt hemvist inom dess territorium (e). Vidare ska parterna enligt

109

Prop. 2013/14:208 artikel 44.2 sträva efter att utöva domsrätt om brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller någon som har hemvist inom dess territorium. Enligt artikel 44.4 ska parterna vidta åtgärder för att säkerställa att deras domsrätt för vissa brott enligt konventionen inte är underkastad villkoret att åtal endast kan väckas efter anmälan från brottsoffret eller angivelse av den stat där brottet har begåtts.

Av artikel 44.5 följer att parterna ska vidta åtgärder för att säkerställa deras domsrätt för straffbelagda gärningar enligt konventionen när en uppgiven gärningsman befinner sig inom deras territorium och de inte utlämnar honom eller henne till en annan part, enbart på grund av hans eller hennes nationalitet. Artikel 44.6 föreskriver att när fler än en part hävdar domsrätt beträffande en gärning enligt konventionen ska de be- rörda parterna, när det är lämpligt, samråda med målsättningen att be- stämma den lämpligaste behörigheten för lagföring. Av artikel 44.7 följer att konventionen inte hindrar att parter har straffrättslig domsrätt som sträcker sig längre än konventionen, om inte annat följer av internationell rätt.

Av den redogörelse av svenska domsrättsregler som ges i avsnitt 6.4 följer att svensk rätt uppfyller åtagandena enligt artikel 44.1.

Någon direkt motsvarighet till det som föreskrivs i artikel 44.2 finns inte i svensk rätt. Artikeln innehåller emellertid inga bindande förpliktel- ser.

De svenska brott som motsvarar de gärningar som beskrivs i artikel 44.4 faller under allmänt åtal och den allmänna åtalsplikten enligt 20 kap. 3 och 6 §§ rättegångsbalken. Det krävs alltså inte att brottsoffret eller en annan stat har angett brottet för att åtal för brottet ska kunna väckas.

Det krav som ställs i artikel 44.5 på att antingen lagföra eller utlämna en person som misstänks för brott uppfylls genom 2 kap. 2 § första stycket 1 brottsbalken.

Sådant samarbete som förutsätts i artikel 44.6 sker redan i dag på in- formell basis.

Artikel 44.7 uppställer inga krav utan är endast en upplysning. Regeringens bedömning är att svensk rätt uppfyller de krav som upp-

ställs i artiklarna 44.1 och 44.2 samt 44.4–44.7.

Krav på dubbel straffbarhet (artikel 44.3)

Enligt artikel 44.3 ska parterna vidta åtgärder för att säkerställa att det inte föreligger krav på dubbel straffbarhet beträffande brott enligt artik- larna 36–39, dvs. sexuellt våld, tvångsäktenskap, kvinnlig könsstymp- ning samt tvångsabortering och tvångssterilisering.

Flera av de svenska straffbestämmelser som bedöms uppfylla kraven på kriminalisering enligt artiklarna 36–39 är undantagna från kravet på dubbel straffbarhet.

För det första har det beträffande sådana gärningar som avses i artikel 36 gjorts undantag från kravet på dubbel straffbarhet såvitt gäller vissa sexualbrott mot barn. De brott som undantas är 6 kap. 1–6, 8, 9 och 12 §§ brottsbalken eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en per- son som inte fyllt 18 år, bl.a. våldtäkt och sexuellt tvång. För övriga brott enligt 6 kap. brottsbalken och brott mot nyss angivna bestämmelser som

110

begåtts mot personer som är över 18 år upprätthålls kravet på dubbel Prop. 2013/14:208 straffbarhet.

När det gäller artikel 37 föreslås i avsnitt 6.4 att det nya brottet äkten- skapstvång ska undantas från kravet på dubbel straffbarhet, liksom olaga tvång, grovt brott, varigenom någon förmåtts att ingå ett sådant äkten- skap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i bestäm- melsen om äktenskapstvång. För det nya brottet vilseledande till tvångs- äktenskapsresa föreslås dock inget sådant undantag. Under vissa omstän- digheter kan gärningar som avses i artikel 37 utgöra människohandel. För detta brott görs undantag från kravet på dubbel straffbarhet.

När det gäller artikel 38 föreskrivs i 3 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor ett undantag från kravet på dubbel straff- barhet.

När det slutligen gäller tvångsabort och tvångssterilisering i artikel 39 uppfylls kriminaliseringsåtagandet genom straffbestämmelserna i abort- lagen och steriliseringslagen samt brottsbalkens straffbestämmelser om främst misshandel. När det gäller misshandel som är synnerligen grov, som har ett straffminimum på fängelse i fyra år, uppställs inget krav på dubbel straffbarhet (2 kap. 3 § 7 brottsbalken).

Av redovisningen ovan följer att svensk rätt endast delvis uppfyller åtagandena enligt artikel 44.3. För att Sverige ska kunna tillträda kon- ventionen krävs därför antingen lagstiftning eller att Sverige avger en förklaring i enlighet med artikel 78.2 om att Sverige förbehåller sig rätten att inte tillämpa artikel 44.3 på samtliga gärningar enligt konventionen. Beträffande denna fråga gör regeringen följande bedömning.

Utgångspunkten i svensk rätt är att en gärning, utöver att vara straffbar i Sverige, inte ska vara fri från ansvar på den ort där gärningen begicks för att domsrätt ska föreligga i Sverige. Ovan och i avsnitt 6.4 har ett antal undantag från denna princip redovisats. Det handlar om brott som betraktas som särskilt allvarliga eller är av internationell och gränsöver- skridande karaktär eller där det råder en internationell samsyn om vilka handlingar som ska vara straffbelagda. De gärningar som ska straffbeläg- gas enligt artiklarna 36–39, och för vilka det inte redan gjorts eller nu föreslås undantag från kravet på dubbel straffbarhet, uppfyller enligt regeringens bedömning inte dessa kriterier i sådan grad att det framstår som tillräckligt befogat att göra ytterligare undantag från kravet på dub- bel straffbarhet. Särskilt kan framhållas att det sällan torde handla om brott med utpräglade internationella eller gränsöverskridande inslag. Sverige bör därför i stället utnyttja den möjlighet som ges enligt konven- tionen att förbehålla sig rätten att inte i samtliga fall göra undantag från kravet på dubbel straffbarhet.

Påföljder och andra sanktioner (artikel 45)

Enligt artikel 45 ska konventionens gärningar beläggas med effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner. När så är lämpligt ska sanktionerna omfatta frihetsberövande som kan leda till utlämning. Vi- dare får åtgärder vidtas när det gäller förövare, t.ex. att övervaka dömda personer eller att hålla dem under tillsyn och dra in rättigheter som härrör från föräldraskapet om barnets bästa inte kan garanteras.

111

Prop. 2013/14:208 Ovan har redovisats vilka brott som enligt regeringens bedömning upp- fyller konventionens kriminaliseringsåtaganden. Straffskalorna för dessa brott löper beroende på omständigheterna från böter till fängelse i högst tio år. Utlämning, alternativt överlämnande, vilket är det begrepp som används inom EU och Norden, för brott kan ske bl.a. enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder samt lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arreste- ringsorder. En allmän förutsättning i de två första lagarna är att den gär- ning för vilken utlämning eller överföring begärs motsvarar brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Beträffande den sist- nämnda lagen krävs endast att en frihetsberövande påföljd är föreskriven.

De flesta gärningar som enligt konventionen ska vara straffbelagda motsvaras av brott som har minst ett års fängelse i straffskalan. För dessa brott kan alltså utlämning eller överlämnande ske. Även i övrigt bedömer regeringen att straffskalorna är tillräckliga för att uppfylla kraven på att de ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Bestämmelsen om övriga åtgärder innebär inga förpliktelser utan pekar endast på åtgär- der som kan vidtas.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 45.

Försvårande omständigheter och beaktande av utländska domar (artik- larna 46 och 47)

Enligt artikel 46 ska vissa omständigheter anses som försvårande när påföljden ska bestämmas. Det gäller dock inte om omständigheterna redan utgör en del av brottsrekvisiten. Det handlar om att brottet har begåtts mot en maka, make eller partner eller före detta maka, make eller partner, av en familjemedlem, en person som bor tillsammans med brottsoffret eller en person som har missbrukat sin ställning (a), upprepad brottslighet (b), att brottet har begåtts mot en person som var särskilt utsatt på grund av vissa omständigheter (c), att brottet har begåtts mot eller i närvaro av ett barn (d), att brottet har begåtts av flera personer (e), att brottet har föregåtts eller åtföljts av extremt våld (f), att brottet har begåtts med hjälp av vapen eller under vapenhot (g), att brottet har orsa- kat allvarlig skada (h) samt att förövaren tidigare har dömts för samma slags brott (i).

Enligt artikel 47 ska det finnas möjlighet att vid bestämmande av på- följd beakta domar som har meddelats i en annan stat.

Flera av de omständigheter som räknas upp i artikel 46 är sådana som enligt exempel som anges i lagtexten ska beaktas vid bedömningen av om ett brott ska anses som grovt. Bl.a. ska vid bedömningen av om ett misshandelsbrott är grovt beaktas om gärningen varit livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat offret en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöslöshet eller råhet (3 kap. 6 § brottsbalken). Ett annat exempel är grovt sexuellt tvång där det vid bedömningen särskilt ska beaktas om fler än en har förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet (6 kap. 2 § brottsbalken). Uppre-

112

pad brottslighet utgör ett rekvisit för grov fridskränkning och grov kvin- Prop. 2013/14:208 nofridskränkning (4 kap. 4 a § brottsbalken).

Punkterna a–h kan beaktas i skärpande riktning vid bedömningen av ett brotts straffvärde enligt 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken. Flera av omständigheterna motsvaras av de särskilt angivna straffvärdehöjande omständigheterna i 29 kap. 2 § samma balk. Dessa omfattar bl.a. att förövaren visat stor hänsynslöshet, utnyttjat någons skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig, utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbru- kat ett särskilt förtroende. Försvårande är också t.ex. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående person.

Att förövaren tidigare har dömts för brott kan medföra skärpt straff en- ligt 29 kap. 4 § brottsbalken. Tidigare brottslighet kan också få betydelse vid påföljdsvalet enligt 30 kap. 4 § samma balk. Tillämpningen av dessa regler är inte begränsad till domar som har meddelats i Sverige. En ut- trycklig föreskrift om att en utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk finns i 26 kap. 3 § brottsbalken.

Regeringens bedömning är att Sverige genom de nu nämnda reglerna uppfyller de krav som uppställs i artiklarna 46 och 47.

Förbud mot tvingande alternativa tvistlösningsprocesser eller påföljder (artikel 48)

Enligt artikel 48 ska tvingande alternativa tvistlösningsprocesser, såsom medling och förlikning, vara förbjudna när det gäller våld enligt konvent- ionen. Vidare ska hänsyn tas till förövarens förmåga att fullgöra sina ekonomiska åtaganden gentemot brottsoffret om böter döms ut.

I svensk rätt finns möjlighet till medling mellan gärningsman och brottsoffer enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott. En förutsättning för medling är emellertid att den är frivillig både för gärningsman och brottsoffer.

När det gäller familjerättsliga tvister erbjuds möjligheter för parterna att få hjälp med att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge med barn. Enligt föräldrabalken kan domstolen anordna samarbetssamtal mellan föräldrarna. Rätten kan också utse en medlare. Något formellt krav på parternas godkännande ställs inte men i praktiken är en positiv inställning en förutsättning för att domstolen ska besluta om samarbets- samtal eller medling. Deltagande i medling och samarbetssamtal är frivil- ligt. Vidare är det fråga om indispositiva tvistemål där rätten inte är bun- den av en överenskommelse som parterna träffar. Samarbetssamtal och medling utgör därför inte heller tvingande tvistlösningsprocesser i kon- ventionens mening.

Enligt svensk rätt bestäms antalet dagsböter som döms ut utifrån brot- tets svårhet. Storleken på varje dagsbot avgörs med beaktande av den dömdes ekonomiska förhållanden inklusive försörjningsskyldighet. Om det finns särskilda skäl får dagsbotsbeloppet jämkas.

Regeringen bedömer att Sverige uppfyller de krav som uppställs i arti- kel 48.

113

Prop. 2013/14:208 8.4.7

Processrättsliga bestämmelser och skyddsåtgärder

 

(artiklarna 49–58)

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgodose de krav som ställs upp i konventionen när det gäller pro- cessrättsliga bestämmelser och skyddsåtgärder.

Sverige bör dock om konventionen tillträds avge en förklaring enligt artikel 78.2 att Sverige förbehåller sig rätten att inte tillämpa artikel 58 om preskriptionsregler.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar promemorians be-

dömning eller lämnar den utan invändning.

Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund anser att Sverige inte uppfyller kraven i artikel 53, eftersom kontaktförbud inte är tillgängligt för omedelbart skydd, tekniken för att övervaka den mot vilken förbudet avses inte är på plats och överträdelse av förbudet inte är föremål för effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner.

När det gäller preskriptionsregler i artikel 58 framför Barnombuds- mannen, Rädda Barnen och Nätverket Män mot hedersförtryck att pre- skriptionstiden avseende tvångsabort och tvångssterilisering ska ändras så att kravet i artikeln uppfylls. Rädda Barnen och Nätverket Män mot hedersförtryck anser vidare att lagstiftningen även ska anpassas så att kraven på preskriptionstid enligt artikel 58 uppfylls för brottet vilsele-

 

dande till tvångsäktenskapsresa.

 

Skälen för regeringens bedömning

 

Allmänna skyldigheter (artikel 49)

 

Enligt artikel 49 ska utredningar och rättsliga förfaranden rörande våld

 

enligt konventionen genomföras utan oskäligt dröjsmål och med beak-

 

tande av brottsoffrets rättigheter. Vidare ska säkerställas att brott enligt

 

konventionen utreds och lagförs effektivt.

 

Att stärka kvaliteten och effektiviteten i rättsväsendet är en av hörnste-

 

narna i regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvin-

 

nor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.

 

Detta arbete omfattar bl.a. kapacitets- och kompetensfrågor, men också

 

sådant som förbättrat bemötande av brottsoffer från Polisens, åklagarnas

 

och domstolarnas sida. En annan hörnsten är ökat skydd och stöd till

 

våldsutsatta.

 

Myndigheterna har tagit fram vägledande handledningsmaterial i syfte

 

att förbättra brottsutredningar. Som exempel kan nämnas Rikspolisstyrel-

 

sens handbok Brott i nära relationer (2009) och Åklagarmyndighetens

 

Handläggning av fridskränkningsbrotten (2006, uppdaterad 2012), Hand-

 

läggning av ärenden rörande övergrepp mot barn (2012) samt He-

 

dersrelaterat våld (2006).

 

Den som leder förundersökningen ska, enligt 1 a § förundersöknings-

 

kungörelsen (1947:948), se till att den bedrivs effektivt och att den en-

 

skildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Förundersökningen ska bedri-

 

vas så skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap. 4 § rättegångs-

114

balken). Särskilda skyndsamhetskrav gäller när målsäganden vid tiden

för anmälan inte fyllt 18 år om brottet riktats mot målsägandens liv, Prop. 2013/14:208 hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än

sex månader (2 a § första stycket förundersökningskungörelsen).

Sedan åtal har väckts ska rätten bestämma tid för huvudförhandling så snart som möjligt. Om den tilltalade är häktad ska huvudförhandling normalt påbörjas inom två veckor från den dag då åtal väcktes (45 kap. 14 § rättegångsbalken).

Svensk rätt innehåller alltså bestämmelser som är avsedda att leda till en effektiv utredning och lagföring utan onödiga dröjsmål, men som också tillgodoser olika rättssäkerhetskrav. Den kraftsamling som skett under senare år betonar kvalitet och effektivitet i rättsväsendets insatser samt skydd och stöd till brottsoffren. Jämställdhet och respekt för grund- läggande mänskliga rättigheter är underliggande värden.

Genom ovan nämnda åtgärder är det regeringens bedömning att Sve- rige lever upp till de krav som uppställs i artikel 49.

Omedelbara skyddsåtgärder (artikel 50)

Enligt artikel 50 ska de brottsbekämpande myndigheterna kunna erbjuda brottsoffer adekvat och omedelbart skydd. Vidare ska ansvariga brotts- bekämpande myndigheter skyndsamt och på lämpligt sätt arbeta för att förebygga och erbjuda skydd mot våld som avses i konventionen.

Att skydda personer mot brott är en polisiär uppgift. Enligt polislagen (1984:387) är det polisens uppdrag att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp (1 §). Till uppgifterna hör att förebygga brott och att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen (2 § 1 och 4). Vidare ska polisen fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd från deras sida (3 §).

I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om polismyndig- heternas lokala personsäkerhetsverksamhet finns närmare bestämmelser om hur personsäkerhetsarbetet ska gå till (RPSFS 2013:7, FAP 480-3). Personsäkerhetsarbetet ska bedrivas strukturerat, långsiktigt, med hög säkerhet och åtskilt från brottsutredningsverksamheten (11 §). Verksam- heten bör ha en nära samverkan med myndighetens brottsoffersamord- ning som i första hand omfattar information, stöd och annan hjälp till brottsoffer. Brottsoffersamordningen kan också omfatta vissa skyddsåt- gärder, t.ex. larmpaket och uppföljning av kontaktförbud (5 och 10 §§). Ett skyddsärende ska inledas när hot- och riskbedömningen innebär att hotet bedöms som så allvarligt att det krävs skyddsåtgärder som inte kan vidtas inom ramen för brottsoffersamordningen (13 §). Hot- och riskbe- dömningen ska uppdateras kontinuerligt. När ett skyddsärende inleds ska en s.k. skyddsplan upprättas och fastställas. Skyddsåtgärderna ska anpas- sas efter den enskilda skyddspersonens behov, miljö och situation samt beslutas efter samråd med honom eller henne. Om akuta skyddsåtgärder behövs ska sådana vidtas omgående (14–17 §§). Omedelbara skyddsåt- gärder förutsätter att en initial riskbedömning görs och att ett eventuellt akut skyddsbehov därigenom uppmärksammas. Av Polisens riktlinjer för polisiära riskanalyser vid våld på individnivå följer därför att en initial

riskbedömning ska göras av varje polisanställd som kommer i kontakt

115

Prop. 2013/14:208

116

med ett brottsoffer. Polispersonal i tjänst ska vidta akuta skyddsåtgärder där så behövs. Förundersökningsledare och brottsoffersamordningen ska bevaka att och hur skyddsbehov har uppmärksammats.

Förklaranderapporten framhåller att artikel 50 också tar sikte på andra förutsättningar för omedelbart skydd av brottsoffer, t.ex. att polisen ska ha rätt att ta sig in i ett utrymme där en utsatt person befinner sig. Be- stämmelser om befogenheter för polismän som uppfyller detta krav finns i polislagen.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller åta- gandena enligt artikel 50.

Riskbedömning och riskhantering (artikel 51)

Enligt artikel 51 ska berörda myndigheter göra en bedömning av om liv riskeras, hur allvarlig situationen är och av risken för upprepat våld, i syfte att förhindra detta och vid behov ge samordnat skydd och stöd. Åtgärder ska också vidtas för att säkerställa att det vid riskbedömningen, i alla delar av utredningen och vid tillämpningen av skyddsåtgärder, tas hänsyn till om förövaren har tillgång till skjutvapen.

Polisens personsäkerhetsarbete har beskrivits ovan. För de riskanalyser som ska göras används vetenskapligt baserade checklistor såsom SARA:SV (partnerrelaterat våld), SAM (stalkning) och PATRIARK (hedersrelaterat våld).

Enligt Rikspolisstyrelsens handbok Brott i nära relationer (2009) är huvudprincipen att hot- och riskbedömningar ska genomföras i samtliga ärenden gällande brott i nära relationer. Den bör ske i ett så tidigt skede som möjligt då erfarenheten visar att risken för upprepad brottslighet i dessa fall är särskilt stor i nära anslutning till brottet.

De riskbedömningar som Polisen gör är också av intresse för bl.a. åklagare, socialtjänsten och Skatteverket. Åklagare kan t.ex. behöva informationen i samband med bedömningar om kontaktförbud. Skatte- verket kan ha behov av riskanalysen vid bedömningen av skyddsåtgärder i folkbokföringen, såsom en sekretessmarkering eller kvarskrivning. Socialnämnden begär emellanåt Polisens riskanalys som underlag för beslut om stöd- och skyddsåtgärder inom socialtjänsten.

När det gäller beaktande av innehav av eller tillgång till skjutvapen i riskanalyser ska tidigare våldsbrott med användande av vapen uttryckli- gen vägas in enligt t.ex. den checklista som används av Polisen i fråga om partnerrelaterat våld. Checklistan innehåller även Andra övervägan- den vilka bl.a. kan omfatta tillgänglighet till skjutvapen. Motsvarande gäller för checklistan som används för riskanalyser i samband med he- dersrelaterat våld och för den som avser stalkning. Även Socialstyrelsens publikation Våld – Handbok om socialnämndens ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld (2011) tar upp den våldsutövande personens tillgång till vapen som en faktor att väga in i riskbedömningen.

Sammantaget gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller åta- gandena enligt artikel 51.

Besöksförbud och akuta förbudsåtgärder (artiklarna 52 och 53)

Enligt artikel 52 ska berörda myndigheter i situationer av överhängande fara kunna besluta att den som utövar våld i hemmet måste lämna den

bostad som brottsoffret eller personen som riskerar att utsättas för våld bor i och förbjuda förövaren att gå in i bostaden eller kontakta brottsoff- ret eller den person som riskerar att utsättas för våld.

Artikel 53 föreskriver att åtgärder ska vidtas för att säkerställa att beslut om lämpliga besöksförbud är tillgängliga för personer som har utsatts för våld. Sådana besöksförbud ska kunna ge omedelbart skydd utan att vara oskäligt ekonomiskt eller administrativt betungande för brottsoffret. De ska kunna utfärdas för en viss period eller tills beslutet ändras eller upp- hävs, utfärdas utan hörande av den som förbudet avses gälla och med omedelbar verkan när så är nödvändigt. Vidare ska överträdelser av be- söksförbud vara föremål för effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner.

Det finns ett flertal regler som erbjuder sådana omedelbara skyddsåt- gärder som avses i artikel 52. Som exempel kan nämnas den rätt som en polisman har enligt polislagen (1984:387) att avlägsna en person för att kunna avvärja en straffbelagd handling (13 §). Vidare kan den som är misstänkt för brott gripas, anhållas och häktas med stöd av reglerna i rättegångsbalken. Det finns också en möjlighet till skydd genom kontakt- förbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud. Ett kontaktförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda (1 § andra stycket).

Ett kontaktförbud får också avse ett förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med annan, om det på grund av särskilda om- ständigheter finns en risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid (1 a § första stycket). Möjligheten att besluta om kontaktförbud avseende gemensam bostad har nyligen utvidgats. Genom slopandet av det tidigare kravet på att risken för brott ska vara påtaglig har förutsättningarna för att använda förbudsformen ökat (se prop. 2012/13:186).

Om det kan antas att ett kontaktförbud enligt 1 § inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas (2 § första stycket). Detta betecknas utvidgat kontaktförbud. Den som överträtt ett utvidgat kontaktförbud får meddelas förbud att uppehålla sig inom ett större område i anslutning till sådana platser där den andra personen har sin bostad eller arbetsplats eller annars brukar vistas (2 § andra stycket). Ett sådant särskilt utvidgat kontaktförbud ska förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte finns sär- skilda skäl mot det (2 § tredje stycket). Sedan juni 2013 är tekniken på plats för att genomföra övervakningen.

Frågor om kontaktförbud prövas av allmän åklagare och tas upp på be- gäran av den som förbudet avses skydda eller när det annars finns anled- ning för det. Polisen biträder åklagaren med utredningen. Beslutet gäller omedelbart om inte annat bestäms. Frågor om kontaktförbud ska hand- läggas skyndsamt och särskilt skyndsamt om det avser en gemensam bostad.

Kontaktförbud ska meddelas för viss tid: kontaktförbud avseende ge- mensam bostad för högst två månader, särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning för högst sex månader och kon-

Prop. 2013/14:208

117

Prop. 2013/14:208 taktförbud i övrigt för högst ett år. Förlängningar är möjliga och tids- gränser gäller även för dessa. Rättens prövning kan innebära att beslutet upphävs eller ändras. Rätten får också interimistiskt besluta att kontakt- förbudet tills vidare inte ska gälla.

Som huvudregel ska beslutet meddelas efter kommunikation med den som förbudet gäller och den som förbudet avses skydda för att ge dem möjlighet att yttra sig över uppgifter som tillförts ärendet av någon annan än honom eller henne själv. Frågan får dock avgöras utan sådan kommu- nikation om åtgärderna är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan skjutas upp.

Ärenden om kontaktförbud är oberoende av andra rättsliga förfaranden. Beslut om kontaktförbud ska antecknas i belastningsregistret enligt 3 § 5 lagen (1998:620) om belastningsregister.

Överträdelse av kontaktförbud straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Ringa fall är undantagna från ansvar. Överträdelse av kontaktför- bud tillhör också de gärningar som kan föranleda ansvar för olaga för- följelse enligt 4 kap. 4 b § brottsbalken.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan är det regeringens bedömning att Sverige uppfyller de förpliktelser som uppställs i artiklarna 52 och 53.

Utredningar och bevis samt brottsoffrets medverkan (artiklarna 54 och 55)

Enligt artikel 54 ska bevisning som hänför sig till brottsoffrets tidigare sexuella erfarenheter och beteende endast tillåtas när det är av betydelse och nödvändigt.

Artikel 55 anger att lagföring av brott enligt konventionen inte ska för- utsätta en anmälan från brottsoffret eller hindras av att brottsoffret tar tillbaka sina uppgifter. Vidare ska säkerställas att statliga och icke-stat- liga organisationer och rådgivare i frågor som rör våld i hemmet ges möjlighet att hjälpa och stödja brottsoffer.

I svensk rätt råder fri bevisprövning, dvs. fri bevisföring och fri bevis- värdering. I princip finns det inte något hinder mot att presentera bevis- ning rörande en parts eller ett vittnes personliga förhållanden, anseende eller karaktär i syfte att påverka bedömningen av trovärdigheten av par- tens eller vittnets utsaga. Bevisning av det slag som anges i artikel 54 kan i vissa fall vara av betydelse, vilket också framgår av artikeln. I samman- hanget måste också beaktas bevisningens betydelse för rätten till en rätt- vis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen och Europadomsto- lens praxis i detta avseende. Enligt 35 kap. 7 § rättegångsbalken får rätten avvisa bevisning bl.a. om den omständighet som parten vill bevisa är utan betydelse i målet, om beviset inte behövs eller om beviset uppenbart skulle bli utan verkan. Domstolen kan vägra att ta upp bevisning rörande en parts eller ett vittnes trovärdighet i allmänhet, om den läggs fram i chikanöst syfte.

De brott som bedöms uppfylla kriminaliseringsåtagandena i konvent- ionen faller under allmänt åtal och kompletteras inte av regler som förut- sätter angivelse av målsäganden för behörighet att väcka åtal. Vidare är brotten föremål för åtalsplikt när de har begåtts i Sverige. Att målsägan-

118

den medverkar under processen är ingen förutsättning för att åtal ska Prop. 2013/14:208 kunna väckas.

Undersökningsledaren i en förundersökning ska göra en anmälan till rätten om målsäganden begär att få målsägandebiträde eller det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde. Målsägandebiträdet ska tillvarata målsägandens intressen i målet och har rätt att närvara vid för- hör med målsäganden. Målsäganden kan även få stöd av en stödperson som t.ex. har rätt att närvara vid förhör med målsäganden under förun- dersökningen, om det kan ske utan men för utredningen. (23 kap. 5 och 10 §§ rättegångsbalken)

Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket har regeringens uppdrag att verka för att vittnesstödsverksamhet bedrivs vid landets tingsrätter och hovrätter. Vittnesstödet är avsett att skapa större trygghet i samband med rättegångarna. Brottsoffermyndigheten har det övergripande ansva- ret för verksamheten genom att verka för att rekrytering och utbildning genomförs och genom att kvalitetssäkra vittnesstödsverksamheten. Dessa uppgifter ska genomföras i samarbete med Brottsofferjourernas Riksför- bund och övriga ideella organisationer som bedriver vittnesstödsverk- samhet. Brottsoffermyndigheten har i nära samarbete med Domstolsver- ket och Brottsofferjourernas Riksförbund tagit fram nationella riktlinjer för vittnesstödsverksamheten.

Stödpersoner finns också inom den jourverksamhet som många ideella föreningar bedriver på olika orter: brottsofferjourer, kvinnojourer, tjej- jourer, ungdomsjourer, mansjourer osv. De kan bl.a. hjälpa till med myn- dighetskontakter och följa med till rätten, men i många fall också lämna mer kvalificerat stöd. Stöd- och jourverksamhet bedrivs också av landets kommuner.

Regeringens bedömning är att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artiklarna 54 och 55.

Skyddsåtgärder (artikel 56)

Enligt artikel 56 ska brottsoffrens rättigheter och intressen skyddas, un- der alla stadier i utredningar och rättsliga förfaranden. I bestämmelsen räknas upp exempel på åtgärder. Särskilda skyddsåtgärder för barn ska vidtas med beaktande av deras bästa.

Artikeln överensstämmer i huvudsak med artikel 31.1 i Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Inför Sveriges godkännande av konventionen gjordes bedöm- ningen att Sverige lever upp till de krav som artikel 31 i konventionen innebär (se prop. 2012/13:111 s. 94 f.). Något skäl att nu avvika från den bedömningen finns inte.

Den aktuella artikeln innehåller dock regler om rätt att höras i rättssa- len utan närvaro av den misstänkte som inte återfinns i den nyss nämnda konventionen. I denna del kan följande nämnas.

En målsägande som ska höras i bevissyfte i en brottmålsrättegång kan begära att den tilltalade inte närvarar vid förhöret utan i stället tar del av det från en annan plats genom s.k. medhörning eller genom att berättel- sen återges på annat sätt (36 kap. 18 § och 37 kap. 3 § rättegångsbalken). Beslut om medhörning kan fattas av rätten bl.a. om det finns anledning

119

Prop. 2013/14:208 att anta att målsäganden av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av partens närvaro.

Rätten får besluta att parter eller andra som ska delta i ett sammanträde i stället för att inställa sig personligen ska delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Detta sker i så fall främst genom medver- kan via telefon eller videolänk. Vid bedömningen ska rätten särskilt be- akta bl.a. om någon som ska delta i sammanträdet känner särskild rädsla för att vara närvarande i rättssalen (5 kap. 10 § rättegångsbalken).

Det finns särskilda regler om barn som målsägande. En särskild före- trädare kan under vissa förutsättningar utses med stöd av lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn för att ta till vara barnets rätt under bl.a. en förundersökning.

I förundersökningskungörelsen (1947:948) finns särskilda regler för förhör med den som är under 18 år. Ett sådant förhör ska planeras så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada och det bör noga tillses att uppseende inte väcks kring förhöret (17 §). Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna kräver och får inte äga rum fler gånger än vad som är nödvändigt med hänsyn till utredningens art och barnets bästa. Förhöret bör i dessa fall hållas av en person med sär- skild kompetens för uppgiften (18 §). Under vissa omständigheter bör någon som har särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret (19 §). Vid förhör med barn under 15 år bör vårdnadshava- ren vara närvarande, om det kan ske utan men för utredningen (23 kap. 10 § sjätte stycket rättegångsbalken). Förhör med barn, särskilt barn under 15 år, som rör allvarligare brott, t.ex. sexualbrott, dokumenteras regelmässigt genom en videoupptagning.

Särskilda regler gäller vidare för att höra barn under 15 år i bevissyfte i rättegången. När ett åberopat vittne är under 15 år prövar rätten med hänsyn till omständigheterna om barnet ska få höras som vittne (36 kap. 4 § rättegångsbalken).

Mot denna bakgrund anser regeringen att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 56.

Rättshjälp (artikel 57)

Enligt artikel 57 ska det finnas en rätt till juridiskt biträde och kostnadsfri rättshjälp för brottsoffer enligt de villkor som ställs upp i nationell rätt.

Förutsättningarna för att förordna ett målsägandebiträde framgår av la- gen (1988:609) om målsägandebiträde. Ett sådant biträde ska förordnas när förundersökning har inletts i mål om brott av vissa slag. Det gäller sexualbrott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsä- ganden saknar behov av sådant biträde. Vidare gäller det i fråga om brott mot liv och hälsa respektive mot frihet och frid enligt 3 och 4 kap. samma balk på vilka fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsä- gandens personliga relation till den misstänkte eller till andra omständig- heter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant biträde. Det gäller också för andra brott på vilket fängelse kan följa, om det med hän- syn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde (1 §). Reglerna om målsägandebiträde är alltså tillämpliga vid alla brott

som bedöms uppfylla konventionens kriminaliseringsförpliktelser.

120

Målsägandebiträdet ska ta till vara målsägandens intressen i målet samt Prop. 2013/14:208 lämna stöd och hjälp till målsäganden och i uppdraget ingår normalt

också att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i an- ledning av brottet (3 §). Ett målsägandebiträde ersätts av allmänna medel och är kostnadsfritt för målsäganden.

Rättshjälp kan också utgå under de förutsättningar som anges i rätts- hjälpslagen (1996:1619). När rättshjälp beviljats betalar staten, med vissa begränsningar, kostnaderna för bl.a. rättshjälpsbiträde, bevisning i dom- stol och utredning som är skäligen påkallad för att tillvarata den rättssö- kandes rätt (15–17 §§). Den som beviljats rättshjälp ska betala en rätts- hjälpsavgift som beräknas med hänsyn till bl.a. den rättssökandes eko- nomiska förhållanden (23 §). Rättshjälp kan också beviljas för den som utsatts för sexualbrott utomlands (21 och 22 §§) och i vissa gränsöver- skridande, privaträttsliga angelägenheter (22 a–22 d §§).

Genom dessa regler är det regeringens bedömning att Sverige lever upp till konventionens krav enligt artikel 57.

Preskription (artikel 58)

Enligt artikel 58 ska de gärningar som ska vara straffbelagda enligt artik- larna 36–39 i konventionen ha en preskriptionstid som är tillräcklig och som står i proportion till det aktuella brottets svårhetsgrad, för att rätte- gången ska kunna inledas på ett effektivt sätt efter det att brottsoffret har uppnått myndighetsålder.

Av 35 kap. 4 § första stycket brottsbalken framgår att preskriptionsti- den som huvudregel ska beräknas från den dag då brottet begicks. Av andra stycket i samma paragraf framgår dock att för vissa brott som be- gåtts mot personer under 18 år, ska preskriptionstiden i stället beräknas från den dag då brottsoffret fyller eller skulle ha fyllt 18 år. Det gäller bl.a. sådana sexualbrott som motsvarar gärningarna i artikel 36 och så- dana brott mot lagen om könsstympning av kvinnor som motsvarar kri- minaliseringsåtagandet i artikel 38.

Sverige har alltså preskriptionsregler som torde motsvara konvention- ens åtagande när det gäller sexuellt våld och kvinnlig könsstympning.

När det däremot gäller de brott som bedöms täcka kriminaliseringsåta- gandena beträffande tvångsabortering och tvångssterilisering (artikel 39), dvs. främst misshandelsbrott, gäller däremot den ovan angivna huvudre- geln för preskriptionstidens beräkning.

I promemorian har bedömningen gjorts att det inte finns tillräckliga skäl att göra förändringar beträffande utgångspunkten för preskriptionsti- dens beräkning för de gärningar som avses i artikel 39. Regeringen an- sluter sig till den bedömningen, som också godtagits av de flesta remiss- instanserna.

I avsnitt 6.5 har regeringen redovisat sin bedömning av varför det inte finns tillräckliga skäl att frångå huvudregeln för preskriptionstidens be- räkning när det gäller tvångsäktenskap och vilseledande till tvångsäkten- skapsresa i artikel 37.

Sammanfattningsvis anser regeringen därför att Sverige bör utnyttja den möjlighet som ges enligt konventionen att förbehålla sig rätten att inte i samtliga fall tillämpa artikel 58 om preskription.

121

Prop. 2013/14:208 8.4.8

Migrations- och asylrättsliga bestämmelser (artik-

 

larna 59–61)

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgodose de krav som ställs upp i konventionen när det gäller migrat- ions- och asylrättsliga bestämmelser.

Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med rege- ringens. I promemorian har dock gjorts bedömningen att Sverige ska förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel 59.1.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar promemorians be- dömning eller lämnar den utan invändning. Rädda Barnen anser att det är

 

angeläget att svensk rätt anpassas till konventionen.

 

Skälen för regeringens bedömning

 

Uppehållstillstånd (artikel 59)

 

Enligt artikel 59 ska brottsoffer, vars rätt att vistas i landet är beroende

 

av en maka, make eller partner, kunna beviljas ett självständigt uppe-

 

hållstillstånd vid upplösning av äktenskapet eller förhållandet under

 

särskilt svåra omständigheter, oberoende av hur länge äktenskapet eller

 

förhållandet har varat. Vidare ska brottsoffret ha möjlighet till uppskov i

 

utvisningsförfaranden, som inletts med anledning av en uppehållsrätt

 

som är beroende av att maka, make eller partner har rätt att vistas i lan-

 

det, för att kunna ansöka om ett självständigt uppehållstillstånd. Ett för-

 

nyelsebart uppehållstillstånd till brottsoffer ska utfärdas bl.a. om den

 

behöriga myndigheten anser att deras vistelse krävs för samarbete med de

 

behöriga myndigheterna i straffrättsliga förfaranden. Slutligen ska offer

 

för tvångsäktenskap som har förts till ett annat land för att ingå äktenskap

 

och som, på grund av detta, har förlorat sin rätt att vistas i det land där de

 

har sitt hemvist, kunna återfå denna rätt.

 

Enligt utlänningslagen (2005:716) ska uppehållstillstånd ges till en ut-

 

länning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har

 

beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (5 kap. 3 § första

 

stycket 1). Vidare får uppehållstillstånd ges till en utlänning som har för

 

avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person

 

som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i

 

Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar

 

mot att tillstånd ges (5 kap. 3 a § första stycket 1).

 

Om makarna stadigvarande sammanbott utomlands ges den sökande

 

normalt ett permanent uppehållstillstånd. När det gäller nyetablerade

 

förhållanden tillämpas en ordning med s.k. uppskjuten invandringspröv-

 

ning (5 kap. 8 §). Det innebär att sökanden först får ett eller flera tidsbe-

 

gränsade uppehållstillstånd innan ett permanent tillstånd beviljas. Den

 

som beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av familjean-

 

knytning får som huvudregel beviljas ett nytt tidsbegränsat eller perma-

 

nent uppehållstillstånd endast om förhållandet består (5 kap. 16 § första

 

stycket). Om förhållandet upphört får uppehållstillstånd ändå ges, om

 

förhållandet har upphört främst på grund av att utlänningen, eller ut-

 

länningens barn, i förhållandet har utsatts för våld eller annan allvarlig

122

kränkning av sin frihet eller frid (5 kap. 16 § tredje stycket 2). Uppe-

hållstillstånd får också ges om utlänningen har särskild anknytning till Sverige eller andra starka skäl talar för att utlänningen ska ges fortsatt tillstånd (5 kap. 16 § tredje stycket 1 och 3).

Det är alltså möjligt enligt svensk rätt att bevilja fortsatt uppehållstill- stånd till brottsoffer vars äktenskap eller förhållanden upphört.

I förarbetena till införandet av den uttryckliga möjligheten till fortsatt uppehållstillstånd vid förhållanden som upphört till följd av exempelvis våld uttalades att det bör krävas dels att sammanboendet inte varit helt kortvarigt, dels att det från början varit fråga om ett seriöst förhållande. Dessa förutsättningar angavs vara nödvändiga för att förhindra missbruk av rätten till invandring (prop. 1999/2000:43 s. 54). I promemorian har gjorts bedömningen att dessa uttalanden, vilka härefter har bekräftats i praxis (se t.ex. MIG 2011:25), gör att det är tveksamt om Sverige till fullo uppfyller konventionens krav.

Regeringen gör för sin del följande överväganden. De begränsningar i tillämpningen som promemorian har lyft fram syftar som nyss nämnts till att förhindra missbruk av rätten till invandring genom t.ex. åberopande av skenäktenskap eller skenförhållanden. Konventionsbestämmelsen tar sikte på något annat, nämligen att ge främst kvinnor möjlighet att lämna vad som från början var ett seriöst menat äktenskap eller förhållande efter att ha utsatts för allvarligt våld utan att de behöver riskera att uppe- hållstillståndet dras in. Konventionen torde alltså knappast hindra en sådan prövning av förhållandets längd och seriositet som sker för att utesluta att det är fråga om t.ex. ett skenäktenskap.

Om en utlänning får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd eller får ett uppehållstillstånd återkallat medan han eller hon befinner sig i Sverige, ska samtidigt ett avvisnings- eller utvisningsbeslut meddelas om inte särskilda skäl talar emot detta (8 kap. 16 §). Frågan om uppehållstill- stånd enligt 5 kap. 16 § tredje stycket kan ha prövats i den process som lett till avslaget eller återkallelsen. En utlänning som beviljats tidsbe- gränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning måste inte lämna Sve- rige för att ansöka om ett nytt uppehållstillstånd (5 kap. 18 § andra styck- et). Verkställigheten av ett beslut om avvisning eller utvisning kan alltid avbrytas genom ett beslut om inhibition (se t.ex. 12 kap. 13 §).

Möjlighet att besluta om uppehållstillstånd för exempelvis samarbete med myndigheterna i straffrättsliga förfaranden ges genom 5 kap. 15 §.

Enligt svensk rätt ska ett permanent uppehållstillstånd återkallas för en utlänning som inte längre är bosatt i Sverige. För den som vistats här som flykting får tillståndet i vissa fall återkallas först när två år förflutit (7 kap. 7 §). Vid bedömningen av om utlänningen inte längre ska anses vara bosatt här, och uppehållstillståndet därför ska återkallas, ska det för- hållandet att utlänningen avregistrerats från folkbokföringen inte ensamt ligga till grund för en återkallelse av uppehållstillståndet. En stark an- knytning till Sverige och en klart uttalad avsikt att återvända hit kan vara skäl för att inte återkalla uppehållstillståndet (MIG 2007:34 och MIG 2009:12). Om uppehållstillståndet återkallas, kan utlänningen beviljas ett nytt uppehållstillstånd t.ex. om han eller hon tidigare vistats i Sverige under lång tid med uppehållstillstånd eller på annat sätt har särskild an- knytning till Sverige (5 kap. 3 a § första stycket 4 och tredje stycket 3).

Prop. 2013/14:208

123

Prop. 2013/14:208 Regeringens bedömning är sammanfattningsvis att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artikel 59. Någon förklaring avseende artikeln behövs alltså inte om konventionen tillträds.

Könsrelaterade asylansökningar och non-refoulement (artiklarna 60 och 61)

Enligt artikel 60 ska könsrelaterat våld mot kvinnor kunna betraktas som en form av förföljelse i den mening som avses i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning och som en form av allvarligt hot som kan ge rätt till alternativt eller subsidiärt skydd. Varje grund i konventionen ska tolkas utifrån ett genusperspektiv och sökanden ska beviljas flyk- tingstatus i enlighet med tillämpliga instrument då det kan fastställas att rädslan för förföljelse kan kopplas till en eller flera av dessa grunder. Vidare ska mottagningsförfaranden och stödtjänster för asylsökande utvecklas där hänsyn tas till genusperspektivet samt riktlinjer och asyl- förfaranden utifrån ett genusperspektiv, inbegripet för bestämning av en persons flyktingstatus och ansökan om internationellt skydd.

Enligt artikel 61 ska principen om non-refoulement, dvs. ett förbud att utvisa någon till en stat där han eller hon riskerar förföljelse, respekteras i överensstämmelse med skyldigheter enligt internationell rätt. Vidare ska kvinnor som har utsatts för våld och som är i behov av skydd under inga omständigheter få skickas tillbaka till ett land där deras liv riskeras eller där de kan utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behand- ling eller bestraffning.

Definitionen av flykting i 4 kap. 1 § utlänningslagen överensstämmer i allt väsentligt med den i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning och EU:s direktiv av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet, det s.k. skyddsgrundsdirektivet (EUT L 304, 30.9.2004, s. 12). I flyktingdefinitionen i utlänningslagen anges förföl- jelse på grund av kön eller sexuell läggning som exempel på förföljelse på grund av tillhörighet till en viss samhällsgrupp, som utgör grund för flyktingstatus.

Definitionen av alternativt skyddsbehövande i 4 kap. 2 § utlänningsla- gen överensstämmer med den i skyddsgrundsdirektivet och avser en utlänning som inte är flykting men som det finns grundad anledning att anta vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att t.ex. straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Enligt 2 § första stycket 8 förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket ska Migrationsverket vid genomförande av sin verk- samhet belysa och beakta kvinnors och mäns villkor. Migrationsverkets Handbok i migrationsärenden innehåller ett särskilt avsnitt om utredning och bedömning av skyddsbehov på grund av kön.

Regler som tillgodoser de åtaganden som artikel 61 innehåller finns i 5 kap. 1 § och 12 kap. 1–3 §§ utlänningslagen.

Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att Sverige uppfyller

de åtaganden som följer av artiklarna 60 och 61.

124

8.4.9Internationellt samarbete (artiklarna 62–65)

Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagändringar för att tillgodose de krav som ställs upp i konventionen när det gäller inter- nationellt samarbete.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 62 ska parterna samarbeta med varandra i största möjliga utsträckning i syfte bl.a. att förebygga och lagföra våldshandlingar samt skydda och stödja brottsof- fer. Vidare ska en person som har utsatts för en gärning som avses i kon- ventionen i en stat där han eller hon inte är bosatt kunna göra en anmälan till behöriga myndigheter i bosättningsstaten. Dessutom ska konvention- en kunna utgöra rättslig grund för det fall en part ställer upp krav på avtal med ömsesidiga förpliktelser för internationellt rättsligt samarbete. Till sist ska staterna sträva efter att i biståndsprogram införliva förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, inbegripet att ingå bilaterala och multilaterala avtal med tredje stat i syfte att främja skyddet av brottsoffer.

I artikel 63 uppmuntras parter som, med stöd av upplysningar som de har till sitt förfogande, har skälig anledning att tro att det finns en ome- delbar risk för att en person kan komma att utsättas för en våldshandling enligt artikel 36–39 i konventionen på en annan parts territorium att skyndsamt överföra upplysningarna i syfte att säkerställa att skyddsåt- gärder vidtas.

Artikel 64 föreskriver att en anmodad part utan dröjsmål ska upplysa en begärande part om det slutliga resultatet av åtgärder om internationellt samarbete som vidtas. Den anmodade parten ska också utan dröjsmål upplysa den begärande parten om eventuella omständigheter som gör att den önskade åtgärden inte kan utföras eller avsevärt kan försenas. Vidare kan en part utan föregående begäran till en annan part lämna upplysning- ar som den har fått i sina egna utredningar, om den anser att ett avslö- jande av dessa upplysningar kan hjälpa den mottagande parten att före- bygga eller utreda brott eller kan ge anledning till en begäran om samar- bete från den parten. En part som tar emot upplysningar ska skicka denna information till sina behöriga myndigheter.

Artikel 65 föreskriver att personuppgifter ska lagras och användas i en- lighet med de åtaganden som parterna har gjort genom konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter.

Den allmänna inledande bestämmelsen om samarbete i artikel 62 skap- ar inte någon ny rättslig ordning för internationellt straff- och civilrätts- ligt samarbete utan förutsätter att existerande internationella instrument ska tillämpas. Svenska regler om straff- och civilrättsligt samarbete byg- ger i huvudsak på internationella överenskommelser och någon ytterli- gare lagstiftning är därför inte påkallad med anledning av bestämmelsen.

När det gäller möjligheten att anmäla brott i artikel 62 anses svensk po- lis ha en principiell skyldighet att ta emot varje anmälan för brott, vilket följer av myndigheternas allmänna serviceskyldighet i 4 § förvaltnings- lagen (1986:223). Anmälan ska kunna göras hos vilken polismyndighet som helst. Om en anmälan avser en händelse utomlands ska polismyn-

Prop. 2013/14:208

125

Prop. 2013/14:208 digheten, i de fall det bedöms som ändamålsenligt, kontakta Interpolsek- tionen vid Rikspolisstyrelsen för samråd. Även i denna del är alltså kon- ventionens krav uppfyllda.

Något krav på ömsesidighet ställs inte upp i svensk rätt för internation- ell rättslig hjälp i brottmål eller utlämning. Sverige kan alltså lämna rätts- lig hjälp eller utlämna en eftersökt person till en stat med vilken det sak- nas konventionsbaserade skyldigheter även utan den rättsliga grund som föreskrivs i artikel 62.

Vid verkställighet i Sverige av utländska straff- eller civilrättsliga av- göranden är principen att så bara får ske om det finns stöd i svensk lag. Eftersom konventionen inte skapar någon särskild ordning för internat- ionellt samarbete utan förutsätter att existerande internationella instru- ment ska tillämpas påkallas dock inte några lagstiftningsåtgärder. De instrument som avser erkännande och verkställighet av utländska avgö- randen som gäller för svensk del är redan genomförda i svensk rätt.

Inte heller uppmaningen beträffande biståndsavtal i artikel 62 kräver lagstiftningsåtgärder.

Artikel 63 innehåller inte några bindande åtaganden.

När det gäller artikel 64 föreskriver svensk rätt att upplysningar av det slag som avses i artikeln ska lämnas utan dröjsmål. I fråga om rättslig hjälp finns t.ex. bestämmelser om upplysningar och återredovisning i 2 kap. 8 och 17 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Enligt 2 kap. 10 § ska ansökningar om rättslig hjälp behandlas skyndsamt. Att mottagna upplysningar vidarebefordras till behöriga myndigheter är en självklarhet.

Artikel 65 utgör endast en påminnelse om ett åtagande som Sverige re- dan har uppfyllt och medför inte några krav på åtgärder.

Regeringens bedömning är att Sverige uppfyller de krav som uppställs i artiklarna 62–65.

8.4.10Övervakningsmekanism och slutbestämmelser (artiklarna 66–81)

Regeringens bedömning: För att Sverige ska kunna tillträda konvent- ionen krävs att övervakningsorganet GREVIO:s ledamöter och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök i enlighet med kon- ventionen och dess bilaga tillförsäkras immunitet och vissa privilegier. I övrigt behövs inga lagändringar med anledning av konventionens be- stämmelser om övervakningsmekanism och slutbestämmelser.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser delar promemorians be-

dömning eller lämnar den utan invändning.

Skälen för regeringens bedömning: Konventionens bestämmelser om övervakningsmekanism och dess slutbestämmelser utgör till stor del standardbestämmelser och innehåller med ett undantag inga förpliktelser som kräver lagstiftning. I artikel 66 föreskrivs att ledamöterna av den expertgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (GREVIO) som ska övervaka tillämpningen av konventionen och andra

126

medlemmar av delegationer som gör landbesök ska ges den immunitet Prop. 2013/14:208 och de privilegier som fastställs i en bilaga till konventionen.

Immuniteten och privilegierna syftar till att garantera ett oberoende ut- övande av uppdraget i GREVIO:s intresse. Immuniteten kan upphävas av Europarådets generalsekreterare.

För att Sverige ska kunna tillträda konventionen behöver bestämmel- serna i konventionen och bilagan om immunitet och privilegier införlivas i svensk rätt. I övrigt behövs inga lagändringar med anledning av kon- ventionens slutbestämmelser.

8.5Sveriges tillträde till konventionen

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet.

Riksdagen godkänner en förklaring enligt artikel 78.2 att Sverige förbehåller sig rätten att inte tillämpa

artikel 44.3 om undantag från kravet på dubbel straffbarhet, och

artikel 58 om preskriptionsregler.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna motsätter sig att Sve-

rige tillträder konventionen.

Skälen för regeringens förslag: Regeringens arbete med att bekämpa våld mot kvinnor har haft en framskjuten plats under lång tid. Arbetet har bedrivits och bedrivs långsiktigt och målmedvetet. Det är ett arbete som är både angeläget och högt prioriterat.

Konventionen har ett heltäckande och systematiskt angreppssätt när det gäller våld mot kvinnor och våld i hemmet. Den utgör ett viktigt led i att skapa en samsyn internationellt om hur problemet med våld mot kvinnor ska bekämpas. Ett tillträde till konventionen kan därmed bidra till ett ökat internationellt och regionalt samarbete med att stoppa våld mot kvinnor.

Det är mot den bakgrunden angeläget att Sverige tillträder konvention- en och därmed bidrar i kampen för ett Europa där det inte förekommer något våld mot kvinnor eller våld i hemmet. I avsnitt 8.4.6 och 8.4.7 har bedömningen gjorts att Sverige bör utnyttja reservationsmöjligheten i artikel 78.2 när det gäller undantag från kravet på dubbel straffbarhet i artikel 44.3 och preskriptionsregler i artikel 58.

8.6Genomförande av konventionen i svensk rätt

Regeringens förslag: Lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall ska gälla för GREVIO:s ledamöter och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök i enlighet med konventionen och dess bilaga.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

127

 

Prop. 2013/14:208 Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna invänder mot prome- morians förslag.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i avsnitt 8.4.10 be- dömt att konventionen kräver att övervakningsorganet GREVIO:s leda- möter och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök tillför- säkras immunitet och vissa privilegier. Frågor om immunitet och privile- gier för internationella organ och personer med anknytning till sådana organ regleras i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Lagen innehåller en bilaga som anger vilka internationella organ och personer som ska omfattas av immunitet och privilegier. För att uppfylla konventionen föreslås därför ett tillägg i bilagan.

9Ikraftträdande- och övergångs- bestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014. Ändringen i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ska dock träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Äldre bestämmelser ska gälla i de fall en underårig ingått äktenskap, fått tillstånd att ingå äktenskap eller ansökt om sådant tillstånd före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser ska vidare gälla för erkännande av utländska äktenskap som har ingåtts före ikraftträdandet.

Regeringens bedömning: I övrigt behövs inte några särskilda över- gångsbestämmelser.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Utredningen föreslår dock att ändringarna i brottsbalken, äktenskapsbalken och lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund ska träda i kraft den 1 juli 2013.

2012 års promemorias förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

2013 års promemorias förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte i denna del.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Förslaget till ändring i lagen om immu- nitet och privilegier i vissa fall (1976:661) är en följd av förslaget om att Sverige ska tillträda Europarådets konvention om våld mot kvinnor. Konventionen träder enligt artikel 75.3 i kraft när tio stater, av vilka minst åtta är medlemmar av Europarådet, har ratificerat den. Konven- tionen har ännu inte trätt i kraft. Den föreslagna ändringen bör inte träda i kraft före konventionen. När detta kommer att ske är i nuläget ovisst. Lagändringen bör därför träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

I avsnitt 5.1 föreslår regeringen att det inte längre ska vara möjligt för underåriga att ansöka om dispens från kravet på 18 års ålder för att få ingå äktenskap. Med hänsyn till de rättsverkningar som följer av att en sådan dispens ges är det rimligt att en ansökan om tillstånd att ingå äkt- enskap som kommit in till länsstyrelsen före ikraftträdandet får prövas av

128

länsstyrelsen, oavsett om prövningen sker före eller efter ikraftträdandet, Prop. 2013/14:208 och att ett meddelat tillstånd också får användas för att ingå äktenskap,

före eller efter ikraftträdandet. En konsekvens av att dispensmöjligheten tas bort är att bestämmelsen i 5 kap. 5 § äktenskapsbalken om rätt till omedelbar skilsmässa kommer att omfatta samtliga äktenskap som in- gåtts av en underårig. Det är dock rimligt att detta inte omfattar äkten- skap som har ingåtts av en underårig med stöd av ett meddelat tillstånd, oavsett om äktenskapet har ingåtts före eller efter ikraftträdandet. För sådana äktenskap bör således äldre bestämmelser gälla. Med anledning av att dispensmöjligheten tas bort, föreslås i avsnitt 5.1 nödvändiga följd- ändringar i föräldrabalken och ärvdabalken. Även i dessa fall behövs övergångsbestämmelser.

I avsnitt 5.3 föreslår regeringen att utländska fullmaktsäktenskap som utgångspunkt inte längre ska erkännas i Sverige. När motsvarande be- stämmelser om erkännande av äktenskap i strid mot ett äktenskapshinder och av tvångsäktenskap infördes år 2004 angavs att bestämmelserna inte skulle tillämpas på äktenskap som hade ingåtts före ikraftträdandet. Frå- gan om erkännande kommer i första hand upp då en uppgift om äkten- skap ska föras in i folkbokföringsregisteret. Att genom en retroaktiv verkan generellt väcka frågan om erkännande av de äktenskap som redan är registrerade bedömdes då varken från principiell eller från praktisk synpunkt lämpligt (prop. 2003/04:48 s. 43). Det bör av motsvarande skäl införas en övergångsbestämmelse med innebörd att den föreslagna be- gränsningen av möjligheten att erkänna fullmaktsäktenskap endast bör omfatta sådana äktenskap som har ingåtts efter ikraftträdandet. I avsnitt 5.2 föreslås vidare att det ska krävas synnerliga skäl för att erkänna ut- ländska barnäktenskap och tvångsäktenskap jämfört med nuvarande krav på särskilda skäl. Med tanke på att även sådana äktenskap kan ha erkänts i Sverige redan före ikraftträdandet och parterna inrättat sig efter det, bedöms det inte rimligt att, om erkännande av äktenskapet skulle aktuali- seras på nytt, frågan då ska prövas enligt andra och strängare förutsätt- ningar. För barnäktenskap och tvångsäktenskap som har ingåtts före ikraftträdandet bör därför äldre bestämmelser även fortsättningsvis gälla.

I övrigt medför de föreslagna lagändringarna inget behov av över- gångsbestämmelser. När det gäller de föreslagna straffbestämmelserna kan nämnas att det av 5 § första stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer att bestämmelserna inte får tillämpas på ett sådant sätt att de ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel.

10 Ekonomiska och andra konsekvenser

Förslaget om att ta bort möjligheten till dispens innebär att det inte längre

 

blir möjligt för barn att ingå äktenskap i Sverige. Förslaget bedöms få

 

positiva effekter för barn både genom att stärka deras rätt till självbe-

 

stämmande och genom att skydda dem från att fara illa. Det kan också

 

förväntas leda till en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare

 

kommer en borttagen dispensmöjlighet att innebära kostnadsbesparingar

 

för främst länsstyrelserna genom att deras uppgift att besluta i dispens-

129

 

Prop. 2013/14:208

130

ärenden försvinner, men också för socialnämnderna som varit ålagda att yttra sig i ärendena.

Förslaget om att skärpa kraven för erkännande av utländska barnäkten- skap och tvångsäktenskap från särskilda till synnerliga skäl och förslaget om att utöka Kammarkollegiets tillsynsansvar över vigselverksamheten bedöms också innebära att skyddet mot tvångsäktenskap och barnäkten- skap stärks och därmed få positiva effekter såväl för barn som för jäm- ställdheten mellan kvinnor och män. Förslaget om erkännande av ut- ländska barnäktenskap och tvångsäktenskap har inte några ekonomiska konsvekvenser för myndigheterna, och förslaget om tillsynsansvaret bedöms kunna finansieras inom befintliga ramar.

Förslaget om att som utgångspunkt inte erkänna fullmaktsäktenskap bedöms få motsvarande positiva effekter för barn och för jämställdheten. Myndigheterna, i första hand Skatteverket, gör redan enligt nuvarande ordning en bedömning av giltigheten av utländska äktenskap. Betydelsen av en invändning om tvång kan komma upp i en sådan bedömning, och tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen om fullmaktsäktenskap föranleder liknande ställningstaganden. Det är visserligen något osäkert hur många fall det kommer att handla om, men det kan utifrån tillgäng- liga uppgifter antas att det endast kommer att röra sig om ett fåtal fall (se utredningen s. 245). Det kan inte uteslutas att behovet av muntlig hand- läggning kan öka något. Det merarbete som förväntas uppstå för Skatte- verket och andra myndigheter är dock sammanfattningsvis så begränsat att kostnaderna för det bedöms kunna finansieras inom befintliga ramar.

Förslaget om att införa brottet äktenskapstvång innebär dels en nykri- minalisering, dels att vissa gärningar som enligt nuvarande reglering utgör olaga tvång hänförs till en annan brottsrubricering. Såväl straffmi- nimum som straffmaximum förslås bli högre än för olaga tvång. Äkten- skapstvång föreslås till skillnad från olaga tvång vara straffbart på för- söks- och förberedelsestadiet, och till skillnad från det sistnämnda brottet föreslås äktenskapstvång vidare vara undantaget från kravet på dubbel straffbarhet. Förslaget om att införa brottet vilseledande till tvångsäkten- skapsresa innebär en nykriminalisering. Utredningen har bedömt att förslagen kommer att medföra en viss kostnadsökning för polis, åklagare, domstolar och kriminalvård, och regeringen har beräknat anslagen till Åklagarmyndigheten och Kriminalvården i 2013 års budgetproposition bl.a. mot bakgrund av detta. Kostnaderna för övriga myndigheter bedöms dock kunna finansieras inom befintliga ramar. De föreslagna bestämmel- serna syftar till att förstärka det straffrättsliga skyddet mot tvångsäkten- skap. Offren för tvångsäktenskap är främst flickor och kvinnor som i regel också redan är drabbade av påtagliga brister i jämställdheten. Ett stärkt straffrättsligt skydd bör därmed kunna bidra till att öka jämställd- heten mellan män och kvinnor. Det bedöms också få positiva konsekven- ser för barn.

Den föreslagna ändringen i lagen (1976:661) om immunitet och privi- legier i vissa fall saknar ekonomiska effekter. Ett tillträde till Europarå- dets konvention om våld mot kvinnor medför inte heller några direkta ekonomiska konsekvenser. Sverige uppfyller i huvudsak redan konven- tionens krav. Delar av konventionens förpliktelser uppfylls genom arbete som bedrivs av olika myndigheter. Det kan konstateras att detta är något som ingår i deras ordinarie uppgifter. Eventuella kostnader av ett tillträde

ryms således inom befintliga budgetramar för de myndigheter som be- Prop. 2013/14:208 rörs. Ett tillträde har däremot konsekvenser genom att konventionen slår

fast gemensamma principer inom ett viktigt rättsområde och därmed bidrar till ett mer jämställt samhälle.

11 Författningskommentar

11.1Förslaget till lag om ändring i äktenskaps- balken

2 kap. Äktenskapshinder

1 § Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap.

Paragrafen innehåller bestämmelsen om lägsta äktenskapsålder. Den ändras på så sätt att möjligheten för underåriga att få dispens från ålders- kravet tas bort. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

5 kap. Äktenskapsskillnad

5 § En make har rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid om det görs sannolikt att maken har tvingats att ingå äktenskapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Det- samma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller partner i ett registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller partnerskapet inte har blivit upplöst.

Om det är fråga om tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äkten- skapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betän- ketid. Detsamma gäller om partnerskap registrerats trots att någon av partnerna då var gift.

I de fall som avses i första stycket får talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare. I de fall som avser äktenskap som har ingåtts av underårig är socialnämnden i den kommun där personen är folkbokförd eller, om personen inte är folkbokförd här i landet, i den kommun där han eller hon vistas skyldig att på begäran lämna yttrande samt de upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning till åklagaren. En annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse i frågan är skyldig att lämna sådana på begäran av den socialnämnd som ska yttra sig.

Paragrafen innehåller bestämmelser om äktenskapsskillnad i vissa fall utan föregående betänketid. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Första stycket justeras som en följd av att möjligheten att meddela till- stånd för underåriga att ingå äktenskap tas bort.

15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående

1 § En ansökan om tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 3 § prövas av läns- styrelsen i ett län där en sökande är folkbokförd. Om det saknas en sådan behörig länsstyrelse, prövas ansökan av Länsstyrelsen i Stockholms län.

131

Prop. 2013/14:208 I ärenden som rör halvsyskon ska länsstyrelsen inhämta ett yttrande från Soci- alstyrelsen.

Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om vilken länsstyrelse som är behörig att pröva en ansökan om dispens. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Paragrafen ändras som en följd av att möjligheten för underåriga att få dispens från ålderskravet tas bort. Det innebär att länsstyrelserna inte längre kommer att pröva sådana frågor.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för ett äktenskap som har ingåtts före ikraftträ- dandet eller som ingås efter ikraftträdandet med stöd av ett tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser gäller också om en ansökan om tillstånd har kommit in till länsstyrelsen före ikraftträdandet och prövningen sker efter ikraftträdandet.

Enligt första punkten ska de nya bestämmelserna börja gälla den 1 juli 2014.

I andra punkten anges att äldre bestämmelser gäller för äktenskap som har ingåtts före ikraftträdandet eller som ingås efter ikraftträdandet med stöd av ett tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet. Bestämmel- serna gäller också i sin äldre lydelse om en ansökan om tillstånd har kommit in till länsstyrelsen före ikraftträdandet och prövningen sker efter ikraftträdandet. Skulle en sådan prövning utmynna i att tillstånd medde- las gäller äldre bestämmelser även för ett sådant tillstånd och efterföl- jande äktenskap.

Övervägandena finns i avsnitt 9.

11.2Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 kap. Om faderskapet och moderskapet till barn

4 § En bekräftelse av faderskap görs skriftligen och ska bevittnas av två personer. Bekräftelsen ska skriftligen godkännas av socialnämnden och av modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. Är barnet myndigt ska bekräftelsen i stället godkännas av barnet självt. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antas att mannen är far till barnet.

Bekräftelsen får göras även före barnets födelse.

Om det senare visar sig att den som har lämnat bekräftelsen inte är far till bar- net, ska rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.

Paragrafen innehåller bestämmelser om faderskapsbekräftelse. Den be- handlas i avsnitt 5.1.

Första stycket ändras som en följd av att möjligheteten för underåriga att ingå äktenskap tas bort.

132

6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge

2 § Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller 18 år.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga för- hållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter samt ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns be- stämmelser i 9–15 kap.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vårdnadshavare. Den behandlas i avsnitt 5.1.

Första stycket ändras som en följd av att möjligheteten för underåriga att ingå äktenskap tas bort.

12 kap. Allmänna bestämmelser om förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet

7 § I viktiga frågor ska förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra den omyn- dige, om han eller hon har fyllt 16 år, och den omyndiges sambo.

Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhållande till den enskilde samt den enskildes make eller sambo. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 5 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ställföreträdares skyldighet att höra den enskilde och dennes partner i viktiga frågor. Den behandlas i avsnitt 5.1.

Första stycket ändras som en följd av att möjligheteten för underåriga att ingå äktenskap tas bort.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller när den omyndige har ingått äktenskap med stöd av ett tillstånd enligt 15 kap. 1 § äktenskapsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2014.

Enligt första punkten ska de nya bestämmelserna börja gälla den 1 juli 2014.

I andra punkten föreskrivs att i de fall en underårig har ingått äkten- skap med stöd av ett tillstånd enligt 15 kap. 1 § äktenskapsbalken i dess äldre lydelse ska 1 kap. 4 §, 6 kap. 2 § och 12 kap. 7 § gälla i sin äldre lydelse. Även den upphävda 10 kap. 4 § ska då gälla. Detta innebär bl.a. att ett sådant barn inte genom ändringarna på nytt får en vårdnadshavare.

Övervägandena finns i avsnitt 9.

Prop. 2013/14:208

133

Prop. 2013/14:208 11.3

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

9 kap. Om rätt att göra eller taga testamente

1 § Den som har fyllt 18 år får genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente får också göras av underårig som efter fyllda 16 år vill förordna om egendom som han eller hon själv får råda över.

Paragrafen innehåller bestämmelsen om testationsåldern. Den behandlas i avsnitt 5.1.

Paragrafen ändras som en följd av att möjligheteten för underåriga att ingå äktenskap tas bort.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för den som har ingått äktenskap med stöd av ett tillstånd enligt 15 kap. 1 § äktenskapsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2014.

Enligt första punkten ska den nya lydelsen av 9 kap. 1 § börja gälla den 1 juli 2014.

Övergångsbestämmelsen i andra punkten innebär att en underårig som är eller varit gift även fortsättningsvis har rätt att upprätta ett testamente, vilket i sin tur ger den underårige en rätt att återkalla ett testamente (jfr 10 kap. 5 §).

Övervägandena finns i avsnitt 9.

11.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

1 kap. Om äktenskaps ingående

8 a § Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag erkänns inte i Sverige

1.om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige,

2.om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång, eller

3.om parterna inte var närvarande samtidigt vid äktenskapets ingående och minst en av dem då var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige.

Första stycket gäller inte om det finns synnerliga skäl att erkänna äktenskapet.

Paragrafen innehåller bestämmelser som begränsar möjligheten att i Sverige erkänna vissa äktenskap som ingåtts enligt utländsk lag. Över- vägandena finns i avsnitt 5.2 och 5.3.

I första stycket punkten 3, som är ny, införs ytterligare ett undantag från den grundläggande principen om att utländska äktenskap erkänns i Sverige (jfr 7 §). Om ett sådant äktenskap ingåtts utan att parterna har varit närvarande samtidigt (fullmaktsäktenskap), ska det som utgångs- punkt inte erkännas. Liksom för undantagen i punkterna 1 (äktenskap i strid mot svenska äktenskapshinder) och 2 (tvångsäktenskap) rör det sig

134

om ett preciserat undantag vid sidan av det mer allmänna förbehållet för ordre public i 7 kap. 4 §.

Undantaget för fullmaktsäktenskap omfattar, liksom de andra två un- dantagen i paragrafen, äktenskap som har ingåtts enligt utländsk rätt antingen i Sverige inför utländsk vigselförrättare (6 §) eller utomlands (7 §). Bestämmelsen är tillämplig när ett äktenskap ingåtts utan att båda parter varit närvarade samtidigt, oavsett om det skett genom en vigselce- remoni, undertecknande av ett äktenskapskontrakt eller på något annat sätt. Den tar alltså sikte på situationer där en eller båda parter varit från- varande och i stället företrätts av någon annan och det därmed typiskt sett funnits en risk för att partens vilja inte tagits i beaktande.

Undantaget gäller enligt sin lydelse äktenskap. Det bör dock kunna vara till vägledning i fråga om andra rättsordningars institut som har i huvudsak samma rättsverkningar som ett äktenskap enligt svensk lag och som omfattar par av samma kön (jfr bet. 2008/09:CU19 s. 22).

Bestämmelsen gäller om minst en av parterna hade anknytning till Sve- rige. Kravet på anknytning till Sverige är detsamma som i första punkten. Anknytningen ska ha funnits vid den tidpunkt då äktenskapet ingicks och ha bestått i svenskt medborgarskap eller svensk hemvist (prop. 2003/04:48 s. 29 f. och 55).

Förutsättningarna för bedömningen av om det rör sig om ett fullmakts- äktenskap är i princip desamma som för övriga undantag i paragrafen. En bedömning av om det finns grund för att vägra erkännande får göras med ledning av de uppgifter som då är tillgängliga för den myndighet som prövar frågan (samma prop. s. 55).

I andra stycket regleras möjligheten att i undantagsfall erkänna ut- ländska äktenskap i strid mot svenska äktenskapshinder, utländska tvångsäktenskap och utländska fullmaktsäktenskap. När det gäller äkten- skap i strid mot svenska äktenskapshinder och tvångsäktenskap har det hittills varit möjligt att erkänna äktenskapet om det funnits särskilda skäl. Ändringen innebär att utrymmet att erkänna sådana äktenskap begränsas ytterligare genom att det krävs att det finns synnerliga skäl. Utrymmet för avsteg från huvudregeln i första stycket blir således mindre och ut- trycket synnerliga skäl används för att tydliggöra den betydande restrik- tivitet som ska gälla. Även för att kunna erkänna utländska fullmaktsäkt- enskap krävs det synnerliga skäl. Det ska göras en samlad bedömning i varje enskilt fall utifrån de uppgifter som finns tillgängliga. För att syn- nerliga skäl ska anses föreligga krävs att ett nekat erkännande i det en- skilda fallet medför allvarliga konsekvenser för paret eller att det annars framstår som orimligt att inte erkänna äktenskapet.

Det kan inte uteslutas att det i undantagsfall finns situationer där hän- syn till barn i äktenskapet medför att det föreligger synnerliga skäl att erkänna äktenskapet. I de flesta fall bör dock ett barns bästa inte anses vara beroende av om barnets föräldrar betraktas som gifta enligt svensk rätt. Hänsyn till barn i äktenskapet bör således normalt inte tillmätas avgörande betydelse för om äktenskapet ska erkännas eller inte.

Att parterna har fyllt 18 år när frågan om erkännande väcks ska inte ut- göra skäl för att erkänna ett barnäktenskap. När en omständighet som i annat fall skulle ha hindrat äktenskapet enligt svensk lag, t.ex. att en av parterna redan var gift, har ändrats så att det vid tidpunkten för bedöm- ningen inte längre finns något hinder, bör den konsekvens- och rimlig-

Prop. 2013/14:208

135

Prop. 2013/14:208 hetsbedömning som ska göras i större utsträckning kunna leda till att det anses orimligt att inte erkänna äktenskapet.

Varken det förhållandet att lång tid förflutit sedan det utländska äkten- skapet ingicks eller att parterna i ett barnäktenskap eller fullmaktsäkten- skap hade en mindre stark anknytning till Sverige vid tidpunkten för äktenskapets ingående är i sig tillräckliga skäl för erkännande. Det är alltså inte tiden eller anknytningen som är avgörande. Däremot kan så- dana förhållanden i det enskilda fallet vara bidragande orsaker till att det ändå bedöms finnas synnerliga skäl. Att parterna varit gifta under en mycket lång tid kan innebära att konsekvenserna av att inte erkänna ett äktenskap bedöms som allvarligare än vid endast en kort tids äktenskap. Likaså kan det i det enskilda fallet anses inverka på bedömningen av vad som är rimligt, om någon av parterna har svenskt medborgarskap men samtidigt är medborgare även i ett annat land och han eller hon inte tidi- gare har bott i Sverige. Motsatsvis får utrymmet att erkänna barnäkten- skap när någon av parterna vid tidpunkten för äktenskapet hade hemvist i Sverige vara i det närmaste obefintligt.

För parter som ingått ett äktenskap som inte erkänns och som vill åter- förenas i Sverige finns i regel en möjlighet att ändå göra det under förut- sättning att deras förhållande framstår som seriöst (5 kap. 3 a § första stycket 1 utlänningslagen [2005:716]). Det kan dock inte uteslutas att det kan finnas omständigheter i ärenden om uppehållstillstånd grundat på äktenskap där ett nekat erkännande kan antas få allvarliga konsekvenser för parterna.

Ett fullmaktsäktenskap ska inte erkännas enbart på den grunden att det har ingåtts frivilligt av två myndiga parter. Det kan dock i undantagsfall presenteras så starka eller ömmande skäl till att ett par valt att ingå äkten- skapet att det ändå bör erkännas. Det kan t.ex. ha förelegat omständighe- ter som allvarligt och långvarigt hindrat dem från att frivilligt ingå äkten- skap genom samtidig närvaro.

Vad som kan utgöra synnerliga skäl får utvecklas i rättstillämpningen med hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen.

Om ett utländskt äktenskap erkänns, anses det ha bestått från den tid- punkt då det ingicks.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för äktenskap som har ingåtts före ikraftträdandet.

Enligt första punkten ska de nya bestämmelserna börja gälla den 1 juli 2014.

Av andra punkten framgår att bestämmelserna om erkännande av ut- ländska barnäktenskap och tvångsäktenskap gäller i sin äldre lydelse för de äktenskap som har ingåtts före ikraftträdandet. Det innebär att för ett sådant äktenskap ska även fortsättningsvis gälla ett krav på särskilda skäl för att det ska kunna erkännas (se dock SFS 2004:144 om vad som gäller för sådana äktenskap som har ingåtts före den 1 maj 2004). Vidare fram- går att även bestämmelserna om begränsningar i möjligheten att erkänna utländska fullmaktsäktenskap ska gälla endast sådana äktenskap som

ingås efter ikraftträdandet.

136

Övervägandena finns i avsnitt 9.

Prop. 2013/14:208

11.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund

1 § Ett trossamfund får ges tillstånd att förrätta vigsel, om samfundets verksam- het är varaktig och samfundet har en sådan organisation att det på goda grunder kan antas att äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed samman- hängande åtgärder kommer att tillämpas. Något tillstånd ska inte ges om det på goda grunder kan antas att befattningshavare inom samfundet kommer att ge- nomföra ceremonier som ger upphov till sådana äktenskapsliknande förbindelser som avses i 4 kap. 4 c § andra stycket brottsbalken i fall där någon av parterna är under 18 år eller inte samtycker till att ingå förbindelsen.

Om tillstånd har getts, får vigsel inom samfundet förrättas av den som har för- ordnats enligt 2 § att vara vigselförrättare.

Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Kammarkollegiet efter an- sökan av samfundet. Ett tillstånd gäller tills vidare.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka krav som gäller för att ett trossamfund ska kunna få vigseltillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

I första stycket andra meningen, som utformas i allt väsentligt i enlig- het med Lagrådets förslag, införs en ytterligare förutsättning för att Kammarkollegiet ska kunna ge ett trossamfund tillstånd att förrätta vig- sel. Ett tillstånd ska inte ges om det på goda grunder kan antas att befatt- ningshavare inom samfundet kommer att genomföra ceremonier som leder till vissa äktenskapsliknande förbindelser där någon av parterna är under 18 år vid tidpunkten för ceremonin eller inte samtycker till att ingå förbindelsen. De förbindelser som avses är sådana som ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som dels innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, dels innefattar frågan om upplösning av förbindelsen (se 4 kap. 4 c § andra stycket brottsbalken).

Med befattningshavare avses inte endast behöriga vigselförrättare utan alla befattningshavare inom trossamfundet som kan förrätta den typ av ceremonier som avses.

Att det ska finnas goda grunder för antagandet om att ceremonier av det aktuella slaget kommer att genomföras av befattningshavare inom trossamfundet innebär att det inte är tillräckligt att grunda bedömningen på hörsägen eller rykten. Tydliga exempel på när det kan finnas goda grunder för antagandet är att någon befattningshavare har dömts för brot- tet äktenskapstvång eller att Skatteverket i sin folkbokföringsverksamhet fått kännedom om att en befattningshavare medverkat till uppkomsten av sådana förbindelser som det nu är fråga om. När sådana mer konkreta uppgifter saknas får Kammarkollegiet grunda sin bedömning på all till- gänglig information. Myndigheten kan i detta avseende även göra egna efterforskningar. Det framstår vidare som naturligt att Kammarkollegiet ställer frågor till trossamfunden om förekomsten av dessa förhållanden i samband med ansökningsärendet.

137

Prop. 2013/14:208 Genom att ställa upp detta krav för vigseltillstånd blir det också möjligt för Kammarkollegiet att med stöd av 3 § återkalla ett vigseltillstånd, om det på goda grunder kan antas att det kommer att genomföras sådana ceremonier som avses i denna paragraf.

Övriga ändringar är språkliga eller redaktionella.

2 § Kammarkollegiet får, efter ansökan av ett trossamfund som har fått tillstånd att förrätta vigsel, förordna en präst eller någon annan befattningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare.

Innan en person förordnas till vigselförrättare ska Kammarkollegiet pröva att han eller hon har de kunskaper som behövs för uppdraget. Kammarkollegiet får uppdra åt trossamfundet att utföra denna prövning. Något förordnande ska inte ges om det på goda grunder kan antas att personen kommer att genomföra cere- monier som ger upphov till sådana äktenskapsliknande förbindelser som avses i 4 kap. 4 c § andra stycket brottsbalken i fall där någon av parterna är under 18 år eller inte samtycker till att ingå förbindelsen.

Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det inte har be- gränsats att gälla till en angiven dag.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förordnande av vigselförrättare. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

I andra stycket införs en ny tredje mening. Ändringen innebär att det utöver de kunskapskrav som enligt hittillsvarande ordning gäller för den som vill bli förordnad till vigselförrättare även ställs krav på att han eller hon inte får förrätta ceremonier som leder till äktenskapsliknande förbin- delser där någon av parterna är under 18 år vid tillfället för ceremonin eller inte samtycker till att ingå förbindelsen. För att personen ska nekas ett förordnande ska det på goda grunder kunna antas att han eller hon kommer att genomföra ceremonier av aktuellt slag. Bestämmelsen mot- svarar den som gäller för trossamfunden i tillståndsärenden, se författ- ningskommentaren till 1 §.

Genom att detta krav ställs upp som en förutsättning för att få förrätta vigsel blir det också möjligt för Kammarkollegiet att med stöd av 3 § återkalla en vigselförrättares förordnande, om det framkommer omstän- digheter som gör att det på goda grunder kan antas att han eller hon kommer att genomföra sådana ceremonier som avses i denna paragraf.

11.6 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

2 kap. Om tillämpligheten av svensk lag

 

2 § För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk

 

domstol, om brottet begåtts

 

1. av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,

 

2. av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medbor-

 

gare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, isländsk eller norsk

 

medborgare och finns här, eller

 

3. av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk lag kan

 

följa fängelse i mer än sex månader.

 

Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gär-

 

ningsorten eller om den begåtts inom område som inte tillhör någon stat och

138

enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen.

 

I fall som avses i denna paragraf får inte dömas till påföljd som är att anse som Prop. 2013/14:208 strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gär-

ningsorten.

De inskränkningar av svensk domsrätt som anges i andra och tredje styckena gäller inte för sådana brott eller försök till brott som avses i

1.4 kap. 1 a och 4 c §§ och 16 kap. 10 a § första stycket 1 och femte stycket,

2.4 kap. 4 § andra stycket varigenom någon förmåtts att ingå ett sådant äkten- skap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i 4 c §, eller

3.6 kap. 1–6, 8, 9 och 12 §§, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

Paragrafen innehåller vissa regler om svensk domstols behörighet att döma över brott som har begåtts utomlands. Fjärde stycket ändras, delvis efter påpekande från Lagrådet. Övervägandena finns i avsnitt 6.4 där även Lagrådets synpunkter behandlas.

Ändringen innebär att det enligt vad som framgår nedan görs ytterli- gare undantag från de inskränkningar av svensk domsrätt som följer av kravet i andra stycket på dubbel straffbarhet och föreskriften i tredje stycket om beaktande av straffmaximum i gärningslandets lag. I samband med detta ändras strukturen i fjärde stycket på så sätt att de brott som upptas där anges i en punktuppställning.

Den första punkten i fjärde stycket upptar de brott som tidigare nämn- des i styckets andra mening, liksom försök till dessa. Till uppräkningen läggs det nya brottet äktenskaptvång och försök till äktenskapstvång.

Genom den andra punkten införs undantag för olaga tvång, grovt brott, varigenom någon förmåtts att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i bestämmelsen om äkten- skapstvång. Även försök till sådant brott undantas.

I den tredje punkten upptas de brott som tidigare nämndes i fjärde styckets första mening samt försök till sådana brott när dessa begåtts mot en person som inte fyllt 18 år.

Undantagen innebär att brotten kan bestraffas i Sverige även om de skulle vara fria från ansvar enligt lagen i det land där de begicks. Likaså är svensk domstol oförhindrad att för dessa brott döma till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

4 kap. Om brott mot frihet och frid

4 c § Den som genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist döms för äktenskapstvång till fängelse i högst fyra år.

Detsamma gäller den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som

1.innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och

2.innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.

Paragrafen och brottsrubriceringen är nya. I paragrafens första stycke

 

föreskrivs straffansvar för äktenskapstvång för den som på närmare angi-

139

 

Prop. 2013/14:208

140

vet sätt förmår någon att ingå ett juridiskt giltigt äktenskap. I det andra stycket utvidgas straffansvaret till att omfatta motsvarande gärningar varigenom någon förmås att ingå en äktenskapsliknande förbindelse. Övervägandena finns i avsnitt 6.1 där även Lagrådets synpunkter be- handlas.

Av första stycket framgår att äktenskapstvång avser att någon genom olaga tvång (tvångsfallet) eller utnyttjande av utsatt belägenhet (utnytt- jandefallet) förmår en person att ingå äktenskap. I rekvisitet att gär- ningsmannen ska förmå brottsoffret att ingå äktenskap ligger ett krav på kausalitet mellan tvånget eller utnyttjandet och det ingångna äktenskapet. En förutsättning för straffansvar är att offret ingår äktenskapet mot sin vilja.

Begreppet olaga tvång omfattar samma handlingar som räknas upp i straffbestämmelsen om olaga tvång (4 kap. 4 § brottsbalken). Av rele- vans här är främst gärningarna i första meningen i den bestämmelsens första stycke, dvs. att genom misshandel eller annars med våld eller ge- nom hot om brottslig gärning tvinga någon annan att göra, tåla eller un- derlåta något. Som framgår av andra meningen kan olaga tvång vidare bestå i tvång genom hot att åtala eller ange någon annan för brott eller att lämna menligt meddelande om någon annan, om tvånget är otillbörligt och har som verkan att någon tvingas göra, tåla eller underlåta något. Sådana gärningar kan också ingå i ett äktenskapstvång, även om det i praktiken torde vara mindre vanligt.

Med våld avses inte bara det som i andra bestämmelser betecknas som våld å person, dvs. misshandel och annat fysiskt betvingande. Det kan också vara fråga om lindrigare former av våldsanvändning mot en annan person. Våldet måste dock ha varit av sådan styrka att det har övervunnit ett motstånd från den andras sida.

Hot om brottslig gärning kan t.ex. avse att brottsoffret ska utsättas för misshandel eller för något som är att bedöma exempelvis som förtal, förolämpning eller ofredande. Tvång genom hot om brottslig gärning omfattar också fall då någon tvingar en annan person genom våld som riktar sig mot offrets egendom. Våldet verkar då tvingande genom att det innefattar ett hot om fortsatt skadegörelse. Däremot omfattas inte hot som avser något som inte är brottsligt, exempelvis att personen ska be- mötas med tystnad eller uteslutas ur familjegemenskapen. Sådana hot kan emellertid ingå i ett utnyttjande av en persons utsatta belägenhet.

Med utnyttjande av utsatt belägenhet avses liksom i bestämmelsen om människohandel (4 kap. 1 a § brottsbalken) dels olika situationer där gärningsmannen utnyttjar att offret befinner sig i en beroendeställning i förhållande till honom eller henne, dels situationer där gärningsmannen utnyttjar förhållanden såsom att offret lever under ekonomiskt svåra förhållanden, lever i flyktingskap, befinner sig i vanmakt, har en intellek- tuell funktionsnedsättning eller någon sjukdom eller är beroende av nar- kotika. Rekvisitet är avsett att ha samma innebörd som i människohan- delsbestämmelsen. Det kan dock bli aktuellt att tillämpa det i något andra situationer, bl.a. till följd av att rekvisitet i människohandelssammanhang saknar relevans i förhållande till barn (eftersom ansvar för människohan- del som avser personer under 18 år inte förutsätter att det har förekommit något utnyttjande av en persons utsatta belägenhet eller något annat s.k. otillbörligt medel). En utsatt belägenhet kan också av andra skäl te sig

annorlunda i relation till ett tvångsäktenskap än i förhållande till den typiska människohandelssituationen. Den prövning som ska göras är dock densamma som vid tillämpning av människohandelsbestämmelsen. I båda fallen krävs för straffbarhet att omständigheterna vid en helhets- bedömning är sådana att brottsoffret inte har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens vilja.

Barn kan ofta anses befinna sig i en sådan beroendeställning i förhål- lande till vuxna, framför allt föräldrar och andra närstående, att detta utgör en utsatt belägenhet som kan utnyttjas av de vuxna. När vuxna som barnet är beroende av pressar barnet att gifta sig mot sin vilja eller arran- gerar ett äktenskap utan hänsyn till vad barnet vill, kan det därför vara fråga om att barnets utsatta belägenhet utnyttjas. Detta gäller inte bara yngre barn utan kan även förekomma när barnet närmar sig myndighets- åldern. I allmänhet är barn dock mindre självständiga och mer beroende av vuxna ju yngre de är. Utrymmet för att bedöma ett handlande som utnyttjande av barnets utsatta belägenhet varierar därför utifrån barnets ålder och mognad. Ett barn i de tidiga tonåren kan fortfarande vara bero- ende av sina föräldrar i sådan grad att även relativt lindriga påstötningar från föräldrarnas sida kan vara tillräckliga för att barnet ska se det som lönlöst att försöka motsätta sig äktenskapet.

Utöver barn kan också personer med en psykisk eller intellektuell funktionsnedsättning ofta anses befinna sig i en utsatt belägenhet som kan utnyttjas för att förmå dem att ingå ett äktenskap. Vidare kan vissa yngre vuxna stå under ett sådant inflytande från föräldrar eller släktingar att deras situation kan vara att jämföra med ett barns. Det kan t.ex. vara fallet när en ung kvinna har levt hela sitt liv under sträng kontroll och även i vuxen ålder förväntas lyda de äldre och utsätts för begränsningar i sina kontakter med omvärlden. En typisk situation där ett äktenskaps- tvång kan uppkomma genom utnyttjande av brottsoffrets utsatta belägen- het är när offret är isolerat i ett annat land utan pass och pengar och har stora svårigheter att söka hjälp eller att ta sig hem. Ett annat fall är när någon är helt beroende av andra för sin försörjning och framtid i Sverige.

De handlingar som kan utgöra ett utnyttjande av en persons utsatta be- lägenhet kan variera. Avgörande för straffansvaret är att offret genom utnyttjandet förmås att ingå ett äktenskap. Därmed blir den avgörande frågan vilken typ av påtryckningar som krävs för att den som befinner sig i en utsatt belägenhet ska uppfatta situationen på så sätt att han eller hon inte har något egentligt val annat än att gå med på äktenskapet. Det torde i flertalet fall vara fråga om handlingar som i sig inte är brottsliga, ef- tersom handlingar som inbegriper misshandel eller olaga hot i stället omfattas av rekvisitet olaga tvång. Det är dock inte uteslutet att t.ex. ofredanden efter omständigheterna skulle kunna ingå i ett äktenskaps- tvång. Handlingar som kan innebära ett utnyttjande av utsatt belägenhet är hot om att en förälder ska ta livet av sig om barnet inte går med på att gifta sig eller hot om att barnet ska stötas ut ur familjegemenskapen. Även hot om ökad kontroll och isolering kan medföra att ett barn förmås att gifta sig mot sin vilja. Vad som kan utgöra ett utnyttjande av brotts- offrets utsatta belägenhet blir alltid fråga om en bedömning av samtliga föreliggande omständigheter, bl.a. brottsoffrets situation, ålder och all- männa förutsättningar att motstå de påtryckningar som förekommit. När

Prop. 2013/14:208

141

Prop. 2013/14:208

142

det gäller vuxna brottsoffer bör tillämpningen av motsvarande rekvisit i människohandelsbestämmelsen ge vägledning.

För att ett fullbordat brott enligt första stycket ska föreligga ska brotts- offret ha ingått ett äktenskap. Med äktenskap avses äktenskap som är juridiskt giltiga i någon stat enligt något av de tre kriterier som anges i bestämmelsen. Det uppställs inte något krav på att äktenskapen ska ingås i Sverige utan det kan också vara fråga om äktenskap som ingås i utlan- det.

För det första omfattas äktenskap som är juridiskt giltiga i den stat där de ingås (vigsellandet). Det kan dels handla om äktenskap som ingås enligt vigsellandets lag, dels om äktenskap som ingås i vigsellandet en- ligt något annat lands lag, men som erkänns i vigsellandet och därmed räknas som giltiga där.

För det andra omfattas äktenskap som är giltiga i den stat enligt vars lag de ingås. Detta fall tar sikte på situationer då äktenskapet ingås enligt en, i förhållande till vigsellandet, främmande stats lag.

För det tredje omfattas äktenskap som är giltiga i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist. Medborgarskapet eller hemvisten ska föreligga när äktenskapet ingås. Med hemvist avses det- samma som i 2 kap. 2 § brottsbalken.

Alla förutsättningar som gäller för ett giltigt äktenskap i den aktuella staten måste vara uppfyllda för att ett fullbordat brott ska ha begåtts. Om det exempelvis är så att en religiös vigsel måste åtföljas av en registre- ring för att äktenskapet ska vara giltigt i ett land, fullbordas brottet ge- nom registreringen. Om i ett sådant fall registrering vägras, saknas ett moment. Det innebär att straff för fullbordat brott inte kan komma i fråga, om inte förutsättningarna i andra stycket är uppfyllda.

Det följer av bestämmelsen att det i princip inte tillmäts någon bety- delse huruvida äktenskapet har erkänts eller kan komma att erkännas i Sverige. Ett erkännande får dock betydelse i ett fall, nämligen när ett äktenskap har ingåtts i Sverige enligt ett annat lands lag men erkänns här. Äktenskapet omfattas då av det första av de ovannämnda kriterierna eftersom det – i kraft av erkännandet – är juridiskt giltigt i den stat där det ingås.

Den omständigheten att ett äktenskap kan upphävas eller fås att återgå enligt vigsellandets lag, t.ex. på grund av att det har ingåtts genom tvång eller att någon av parterna är underårig, innebär inte att något brott inte har kommit till stånd.

Enligt andra stycket omfattas även vissa äktenskapsliknande förbindel- ser av straffbestämmelsen. De förbindelser som avses är sådana som ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhål- lande till varandra samt innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.

Bestämmelsen syftar till att med giltiga äktenskap jämställa sådana förbindelser som i praktiken kan upplevas som lika bindande eller för- pliktande som ett rättsligt giltigt äktenskap. Den prövning som ska göras tar dock inte sikte på den subjektiva upplevelsen av en förbindelse utan utgår helt från vad förbindelsen innebär enligt de regler, gällande inom en grupp, som förbindelsen ingås enligt. För att förbindelsen ska omfat- tas av bestämmelsen krävs att det av gruppens regler ska följa att parterna betraktas som makar. Reglerna ska också innebära att parterna till följd

av förbindelsen får vad som kan jämställas med rättigheter eller skyldig-

Prop. 2013/14:208

heter i förhållande till varandra.

 

Vad det i praktiken handlar om är olika religiösa eller traditionella äkt-

 

enskap. Alla sådana omfattas dock inte av bestämmelsen. För att be-

 

stämmelsen ska vara tillämplig måste det som framgått röra sig om en

 

förbindelse som ingås i enlighet med gruppens regler kring sådana för-

 

bindelser. Det kan vara fråga om såväl skrivna som oskrivna regler. En

 

förutsättning är dock att regelverket är så bestämt och otvetydigt att det

 

ur detta går att härleda de bestämmelser som avgör om rekvisiten i det

 

andra stycket är uppfyllda. Det måste också vara tydligt vad reglerna

 

innebär i de avseenden som är relevanta i detta sammanhang. Däremot är

 

det inte nödvändigt att gruppen har regler som gäller även för andra livs-

 

områden eller att sådana regler om de förekommer är tydligt formule-

 

rade.

 

Hur gruppen är avgränsad eller sammansatt behöver inte kunna avgö-

 

ras med någon exakthet. Det centrala är att det finns ett visst, inte alltför

 

obetydligt, antal personer som erkänner de regler kring äktenskap som är

 

av betydelse för bestämmelsens tillämpning. Det torde i vissa fall kunna

 

röra sig om mycket stora grupper. Exempelvis kan anhängarna av en viss

 

religion, eller en viss riktning inom en religion, anses utgöra en grupp i

 

den nu avsedda bemärkelsen, förutsatt att de har regler som ger uttryck

 

för en gemensam syn på äktenskap i de avseenden som är aktuella här.

 

I rekvisitet att parterna till följd av gruppens regler ska betraktas som

 

makar ligger framför allt att de i och med förbindelsen ska anses ha ge-

 

nomgått en förändring i status som kan jämställas med en förändring av

 

civilstånd. Parterna ska betraktas som gifta. Det ska också vara naturligt

 

att benämna dem som man och hustru eller liknande, i den mån sådana

 

termer förekommer inom gruppen. En indikation på att parterna inom

 

gruppen betraktas som makar kan vara att det efter ceremonin utfärdas en

 

handling som benämns som vigselintyg eller liknande.

 

Ett centralt rekvisit avser den omständigheten att parterna enligt grup-

 

pens regler anses få rättigheter eller skyldigheter i förhållande till

 

varandra i och med att de ingår förbindelsen. Uttrycket anses få indike-

 

rar att det handlar om verkningar av förbindelsen som inte behöver ha

 

juridisk giltighet. De ska dock erkännas inom gruppen och på så sätt

 

kunna sägas motsvara de rättsverkningar som ett juridiskt giltigt äkten-

 

skap ger upphov till. Förbindelsens verkningar behöver däremot inte vara

 

av samma slag eller omfattning som de rättsverkningar som ett äktenskap

 

medför enligt t.ex. svensk lagstiftning. För att bestämmelsen inte ska

 

träffa alltför lösliga förbindelser krävs emellertid att i vart fall vissa rät-

 

tigheter eller skyldigheter har uppkommit. Det kan exempelvis röra sig

 

om rättigheter och skyldigheter av ekonomisk natur eller som avser par-

 

ternas gemensamma barn. Även sådant som krav på hushållsgemenskap,

 

trohet, lydnad eller tillgänglighet för sexuellt umgänge kan ingå. Med

 

ordet eller i uttrycket markeras att det inte behöver handla om ömsesidiga

 

rättigheter och skyldigheter; det kan också vara fråga om att den ena

 

parten har alla rättigheter och den andra alla skyldigheter.

 

Kravet på att förbindelsen ska ingås i enlighet med gruppens regler in-

 

nebär att det måste finnas vissa former för hur förbindelser av det aktu-

 

ella slaget ingås. Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om en cere-

 

moni, men det ska gå att fastställa när parterna anses ha blivit gifta. På

143

Prop. 2013/14:208 samma sätt ligger det i kravet på att gruppens regler ska innefatta frågan om upplösning av förbindelsen att förbindelsen inte ska kunna upplösas helt formlöst och att det ska vara möjligt att avgöra när en förbindelse har upplösts. Om det vid en given tidpunkt inte går att veta om parterna är gifta eller inte, faller förbindelsen med andra ord utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Även förbindelser som inte kan upplösas omfattas av bestämmelsen.

Som framgår av bestämmelsens ordalydelse är det gruppens syn – en- ligt vad som följer av gruppens regler – på parternas status, rättigheter och skyldigheter som är avgörande, inte parternas egen. Det är inte heller en förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas att en part själv anser sig tillhöra den grupp vars synsätt läggs till grund för tillämpningen av bestämmelsen. Därmed kan det förekomma äktenskaptvång varige- nom någon har förmåtts att ingå en äktenskapsliknande förbindelse som han eller hon inte vill kännas vid. Det kan t.ex. handla om att personen i fråga vägrar att betrakta sig som gift och inte har för avsikt att fullgöra de skyldigheter som enligt gruppens regler, och därmed eventuellt den andra partens uppfattning, följer av förbindelsen. Trots den inställningen kan det få stor praktisk betydelse för den tvingade att han eller hon betraktas som gift av personer i omgivningen. Exempelvis kan det vara omöjligt för parten att gifta sig med någon annan i gruppen så länge förbindelsen, enligt gruppens regler, består.

Äktenskapstvångsbestämmelsens alla rekvisit måste vara täckta av gärningsmannens uppsåt. Det är tillräckligt med likgiltighetsuppsåt. När det gäller äktenskapstvångets utnyttjandefall kan särskilt sägas att gär- ningsmannen inte själv behöver klassificera ett tillstånd hos en målsäg- ande så att han eller hon är i en utsatt belägenhet. Det är tillräckligt att gärningsmannen har uppsåt till de omständigheter som innebär att belä- genheten är att betrakta som utsatt.

Straffet för äktenskapstvång är fängelse i högst fyra år. Ju allvarligare tvånget eller utnyttjandet av offrets belägenhet är, desto allvarligare är brottet. Vid bedömningen av straffvärdet ska som vanligt bestämmelser- na i 29 kap. brottsbalken beaktas. Det torde många gånger finnas försvår- ande omständigheter att beakta vid straffvärdebedömningen, t.ex. att brottet har varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person (2 § 8). Vidare kan det vara fråga om att den tilltalade har utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig (2 § 3). I äktenskapstvångets utnyttjandefall är denna omständighet beaktad redan genom brottskonstruktionen.

Allmänna regler om konkurrens gäller. Det innebär bl.a. att domstolen normalt ska döma enbart för äktenskapstvång om gärningen innefattar även andra brott med en lindrigare straffskala, t.ex. olaga tvång eller de brott som kan ingå i ett olaga tvång. Undantagsvis kan det bli aktuellt att i stället för äktenskapstvång döma för olaga tvång som är grovt. Detta är fallet när brottets allvar inte fullt ut kan beaktas genom den straffskala som gäller för äktenskapstvång.

De allmänna reglerna om medverkan i 23 kap. 4 § brottsbalken gäller, vilket innebär bl.a. att var och en av de medverkande får bedömas utifrån det uppsåt som ligger honom eller henne till last. Det är inte självklart att den som gifter sig med den tvingade är medverkande till brottet. För

144

straffansvar krävs att han eller hon har uppsåt till alla relevanta omstän- Prop. 2013/14:208 digheter.

4 d § Den som genom vilseledande förmår en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att personen genom olaga tvång eller utnytt- jande av hans eller hennes utsatta belägenhet ska förmås att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som avses i 4 c §, döms för vilseledande till tvångsäktenskapsresa till fängelse i högst två år.

Paragrafen och brottsrubriceringen, vilseledande till tvångsäktenskaps- resa, är nya. I paragrafen föreskrivs straffansvar för vilseledande varige- nom en person förmås att resa till ett annat land i syfte att personen, ge- nom olaga tvång eller utnyttjande av hans eller hennes utsatta belägenhet, ska förmås att ingå ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapslik- nande förbindelse som avses i bestämmelsen om äktenskapstvång. Över- vägandena finns i avsnitt 6.2 där även Lagrådets synpunkter behandlas.

Vilseledande är avsett att ha samma betydelse som i bl.a. bestämmel- sen om bedrägeri (9 kap. 1 § brottsbalken). Vilseledandet kan bestå i att gärningsmannen hos brottsoffret framkallar en oriktig uppfattning, eller vidmakthåller eller förstärker en oriktig uppfattning som den andra redan har. Det kan ske såväl genom uttryckliga lögner som genom att gär- ningsmannen beter sig på ett sätt som förmedlar ett missvisande budskap. Exempel på vilseledande är att gärningsmannen förmedlar eller vidmakt- håller uppfattningen att resan har ett annat syfte än att ett tvångsäkten- skap ska ske, t.ex. att det är fråga om en semesterresa eller ett besök hos en sjuk släkting.

För straffbarhet krävs vidare att gärningsmannen genom vilseledandet förmår den andra personen till utlandsresan. Det innebär ett krav på att framkallandet eller vidmakthållandet av villfarelsen är kausalt i förhål- lande till den företagna utlandsresan. I vissa fall – särskilt när det handlar om barn – kan det tänkas att det i praktiken skulle ha saknats utrymme för den utsatta personen att avstå från att följa med på resan, även om han eller hon hade känt till de verkliga förhållandena och önskat att avstå. När så är fallet saknas det kausalsamband mellan vilseledandet och resan som krävs för straffansvar.

Utanför straffbestämmelsens räckvidd hamnar vidare fall där gär- ningsmannen enbart passivt utnyttjar någon annans villfarelse utan att påverka honom eller henne i vilseledande riktning. Så kan vara fallet när tvångsäktenskap i utlandet äger rum under årligen återkommande besök hos släktingar. Det kan då vara så att den som ska giftas bort, t.ex. barnet i den familj som gör resan, utgår ifrån att det rör sig om en helt vanlig sommarlovsresa. Under sådana omständigheter behöver det inte alltid förekomma något vilseledande för att barnet ska följa med på resan, utan det kan i stället handla om att föräldrarna utnyttjar den oriktiga uppfatt- ning som består i att han eller hon tror att resan har samma syfte som alla tidigare resor med familjen till det andra landet. Om så är fallet är straffansvar uteslutet.

Många gånger torde föräldrarna dock handla på ett sätt som innebär att de vidmakthåller eller förstärker den oriktiga uppfattningen. Så kan vara fallet när föräldrarna ger sitt barn anledning att tro att vardagslivet kom-

mer att fortgå som vanligt i olika avseenden, trots att tillvaron kommer

145

Prop. 2013/14:208

146

att förändras till följd av äktenskapet. Det kan t.ex. handla om att ett barn inkluderas i tal om kommande familjeaktiviteter på ett sätt som antyder att barnet kommer att delta i dem, fast han eller hon i själva verket ska ingå i en ny familjegemenskap och inte kommer att delta i aktiviteter av det aktuella slaget. Ett annat exempel på vilseledande är att en dotter ber om ökad frihet från sina föräldrars kontroll och föräldrarna diskuterar frågan med henne som om den alltjämt hade relevans, trots att de har för avsikt att inom kort avsluta sin uppfostran av flickan och i stället ställa henne under en makes kontroll.

Ansvar för vilseledande till tvångsäktenskapsresa förutsätter inte att något äktenskap eller någon äktenskapsliknande förbindelse kommer till stånd, utan brottet är fullbordat redan när en sådan resa som avses i be- stämmelsen har företagits, dvs. när brottsoffret har anlänt till utlandet. Gärningsmannen kan således inte undvika straffansvar genom att därefter avbryta sina egna planer på att genomföra tvångsäktenskapet eller genom att hindra eventuella andra inblandade från att fullfölja brottsplanen. Det förhållandet kan i stället, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, i skälig omfattning beaktas vid straffmätningen (se 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken).

Resan ska ske till en annan stat än den där den utsatta personen bor. Det krävs dock inte att resan utgår från den stat där han eller hon är bo- satt, utan avresan kan även ske från ett tredje land. Straffansvar kan alltså inträda t.ex. om en flicka som bor i Sverige befinner sig på semesterresa i familjens ursprungsland och genom vilseledande förmås att resa till ett grannland där tanken är att hon ska tvingas till äktenskap. Ordet bor ska förstås i allmänspråklig betydelse. Det är inte nödvändigt att brottsoffret har hemvist i en stat för att han eller hon ska anses bo där, men boendet får inte vara helt tillfälligt. Det måste också vara fråga om boende i egentlig mening och inte om besök.

Gärningsmannens syfte med gärningen ska vara att den vilseledda per- sonen i en annan stat än den där han eller hon bor ska bli bortgift genom olaga tvång eller genom utnyttjande av hans eller hennes utsatta belägen- het. I denna del krävs alltså ett avsiktsuppsåt som vidare måste föreligga redan vid vilseledandet. Uppsåtet ska omfatta att den vilseledda ska ut- sättas för någon av de alternativa gärningar som ingår i brottet äkten- skapstvång (4 c §). Gärningsmannen behöver vid tiden för vilseledandet inte ha tagit ställning till vilken av de alternativa gärningarna som ska utföras eller vem – gärningsmannen själv eller någon annan person – som ska utföra dem. Det är alltså tillräckligt att gärningsmannens avsikt är att någon ska utsätta den vilseledda antingen för sådant tvång eller för så- dant utnyttjande som avses i bestämmelsen om äktenskapstvång. Avsik- ten ska vidare vara att den vilseledda genom tvånget eller utnyttjandet ska förmås att ingå antingen ett sådant giltigt äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som omfattas av äktenskapstvångsbe- stämmelsen. Det krävs inte att gärningsmannen redan vid vilseledandet har tagit ställning till vilken form av äktenskap eller förbindelse som ska åstadkommas. Straffansvar förutsätter inte heller att gärningsmannen har bestämt var äktenskapet ska ingås, så länge avsikten är att det ska ingås i en annan stat än den där brottsoffret bor.

Beträffande övriga rekvisit är samtliga former av uppsåt möjliga. Straffet är fängelse i högst två år.

I enlighet med allmänna regler om konkurrens ska det inte dömas för Prop. 2013/14:208 vilseledande till äktenskapstvång om det finns förutsättningar för att

döma till äktenskapstvång eller försök till äktenskapstvång. Däremot har vilseledande till tvångsäktenskapsresa företräde framför förberedelse till äktenskapstvång.

10 § För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel eller olaga frihetsberövande och för underlåtenhet att avslöja ett sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt, äktenskapstvång, dataintrång som om det fullbor- dats inte skulle ha varit att anse som ringa, eller grovt dataintrång.

Paragrafen ändras på så sätt att försök och förberedelse till äktenskaps- tvång straffbeläggs. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Ett äktenskapstvång fullbordas när ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som straffbestämmelsen avser har in- gåtts. Det är därmed i fall när ett äktenskap eller en förbindelse inte har kommit till stånd som det kan bli aktuellt att döma för försök till brottet. För att försöksansvar ska komma i fråga torde det i normalfallet vara nödvändigt att gärningsmannen har påbörjat utförandet av något av brottsrekvisiten för äktenskapstvång. Ett typfall av försök till äktenskaps- tvång är att gärningsmannen utför en eller flera handlingar som kan ut- göra olaga tvång eller som innebär ett utnyttjande av personens utsatta belägenhet, men misslyckas med att få till stånd ett äktenskap trots att det

– som krävs för försöksansvar – har funnits fara för att äktenskapet ska komma till stånd eller att sådan fara har varit utesluten endast av tillfäl- liga omständigheter.

Ansvar för förberedelse förutsätter uppsåt att utföra eller främja brott. Vidare krävs att gärningsmannen antingen tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott, eller att gärningsmannen tar viss befattning med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott. I fråga om äktenskapstvång torde främst förberedelsehandlingar av det förstnämnda slaget vara aktuella. Det kan t.ex. röra sig om att den pre- sumtive brudgummen med uppsåt att främja ett äktenskapstvång ersätter resekostnaderna i samband med att brudens familj ska föra med henne till ett annat land som ett led i brottet.

11.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall

Bilagan till lagen anger de internationella organ och fysiska personer som omfattas av immunitet och/eller privilegier. I bilagan införs en ny punkt, nr 76. Punkten anger att immunitet och/eller privilegier gäller för ledamöter i expertgruppen GREVIO och andra medlemmar av delega- tioner som gör landbesök i enlighet med Europarådets konvention om våld mot kvinnor. Ändringen behandlas i avsnitt 8.6. Immuniteten och privilegierna, som framgår av konventionen och dess bilaga, avser vissa fysiska personer men inte något internationellt organ som sådant.

147

Prop. 2013/14:208

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap (SOU 2012:35)

Problemet och förslagen

 

Hur stort är problemet med tvångsäktenskap och barnäktenskap? Man

 

vill gärna ha siffror. Hur många personer blir bortgifta mot sin vilja, hur

 

många är rädda för att bli det, hur många barnäktenskap förekommer?

 

Men det som gör att man verkligen blir övertygad om behovet av ett

 

bättre skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap är de enskilda be-

 

rättelserna. Berättelsen om den 15-åriga flickan som skickades till Irak,

 

blev bortgift med en betydligt äldre kusin och sedan dess underrättar

 

omvärlden via en undangömd dator om de övergrepp som hon utsätts för.

 

Berättelsen om den unga kvinnan som ville få en utbildning i Sverige

 

men blev del i en byteshandel mellan två familjer, protesterade men blev

 

hotad, misshandlad och till sist bortgift. Eller berättelsen om flickan som

 

rymde från ett tvångsäktenskap och fick barn med sin stora kärlek, ett

 

barn som släkten sedan dödade.

 

I utredningens slutskede knivmördades en 19-årig kvinna. Hennes 16-

 

årige bror är misstänkt för mord och sitter häktad. Kvinnan hade några år

 

tidigare förts till ett annat land och där som 14-åring blivit bortgift mot

 

sin vilja. Efter en tid lyckades hon fly tillbaka till Sverige. När detta

 

skrivs har polisutredningen just inletts och det pågår en diskussion om

 

varför den unga kvinnan inte fick det skydd som hon hade behövt för att

 

överleva.

 

Dessa berättelser är många, den ena mer gripande än den andra. De

 

vittnar om en utbredd ofrihet och om unga människor som inte vet att de

 

har rätt att själva bestämma över sina liv.

 

Det är svårt att ge några säkra siffror, men utifrån det material vi har

 

haft tillgång till uppskattar vi att minst 250–300 personer under år 2011

 

upplevde en akut eller ganska akut risk för att bli gifta mot sin vilja.

 

Tidigare undersökningar tyder på att ungefär 70 000 unga människor har

 

begränsningar i förhållande till äktenskap eller har av familjen uppställda

 

villkor för val av partner. Ungefär 8 500 unga uppskattades vara oroliga

 

över att inte själva få välja vem de ska gifta sig med.

 

I vårt kunskapsunderlag framkommer det tydligt att tvångsäktenskap

 

och barnäktenskap ofta har en koppling till hedersrelaterat våld och för-

 

tryck. Denna kunskap har betydelse för hur problemen bör mötas. Men

 

viktigare är att – alldeles bortsett från kultur, religion, traditioner och

 

värderingar – utgå från de mänskliga rättigheter som tillkommer varje

 

individ, rättigheter som har slagits fast i åtskilliga internationella kon-

 

ventioner och rekommendationer – som FN:s barnkonvention, FN:s kon-

 

vention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och Euro-

 

parådets konvention om de mänskliga rättigheterna och grundläggande

 

friheterna.

 

Vi har arbetat sedan i juni 2010. Enligt våra direktiv skulle vi bl.a.

 

– öka kunskaperna om tvångsäktenskap och barnäktenskap,

148

– överväga om sådana äktenskap bör kriminaliseras, och

 

– överväga att slopa dispensmöjligheten för barnäktenskap.

Prop. 2013/14:208

Dessutom fick vi i uppdrag att fundera över vilka åtgärder som kunde

Bilaga 1

vidtas vid sidan om lagstiftning, bl.a. för att myndigheternas arbete mot

 

tvångsäktenskap och barnäktenskap ska bli säkrare och bättre.

 

Det är komplicerat att lagstifta mot tvångsäktenskap och barnäkten-

 

skap. Från juridisk synpunkt möter det i fråga om barnäktenskapen näst-

 

an oöverstigliga hinder. Till detta kommer farhågor om en sådan lagstift-

 

nings stigmatiserande effekt på samhällets syn på minoritetsgrupper och

 

deras traditioner. Det är därför frestande att avstå från lagstiftning. Men

 

då ska man komma ihåg berättelserna och ha klart för sig att det finns

 

människor, särskilt flickor och kvinnor, som är i mycket stort behov av

 

lagstiftarens och myndigheternas hjälp och skydd. Därför bör det vidtas

 

även några åtgärder som ryggmärgen säger nej till.

 

Vi föreslår bl.a. följande.

 

1.Tvångsäktenskap kriminaliseras genom en särskild straffbestäm- melse. Även vissa äktenskapsliknande förbindelser, som inte är giltiga äktenskap, omfattas. Vi kallar dessa för informella äktenskap.

2.Barnäktenskap kriminaliseras. Även här inkluderas de informella äktenskapen.

3.Möjligheten att få dispens för att ingå barnäktenskap tas bort.

4.Det inrättas ett nationellt s.k. kompetensteam för att leda, samordna och stödja arbetet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, liksom mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Vid sidan av dessa förslag lägger vi fram ytterligare fyra förslag som är mindre uppseendeväckande men sannolikt från praktisk synpunkt lika viktiga.

5.Socialstyrelsen ges i uppdrag att genomföra ett tillsynsprojekt angå- ende tvångsäktenskap och barnäktenskap hos kommunernas socialtjäns- ter.

6.För att trossamfund och vigselförrättare ska få vigseltillstånd ska det krävas att de inte genomför några religiösa ”tvångsvigslar” eller ”barn- vigslar” som visserligen inte medför lagenliga äktenskap men som leder till förbindelser med i praktiken samma effekt.

7.Nämnden för statligt stöd till trossamfund ska i sin ordinarie verk- samhet föra en dialog med samfunden och vigselförrättarna om barnäkt- enskap och äktenskap mot den egna viljan.

8.Det ska utarbetas en rekommenderad metod för familjearbete i akuta situationer. Den ska bygga bl.a. på en utvärdering av de metoder som används på vissa håll i landet i dag.

På några punkter avstår vi från att lägga fram förslag som i och för sig skulle stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Vi före- slår exempelvis inte några begränsningar i möjligheten att i Sverige er- känna ett utomlands lagenligt ingånget s.k. fullmaktsäktenskap och inte heller någon kriminalisering av sådana äktenskap ens när de sker mot den ena makens vilja. Inte heller föreslår vi någon ytterligare inskränkning i möjligheterna att erkänna barnäktenskap som har ingåtts i utlandet. I dessa fall anser vi att skälen emot lagstiftning överväger. Det gäller också

ifråga om en annars tänkbar möjlighet att i vissa starkt ömmande fall undanhålla de verkliga skälen för ett beslut att vägra uppehållstillstånd.

Nedan sammanfattar vi de erfarenheter, kunskaper och insikter som vi

har samlat på oss om tvångsäktenskap och barnäktenskap, liksom de

149

Prop. 2013/14:208 överväganden som ligger till grund för våra förslag och slutsatser i öv- Bilaga 1 rigt. När vi använder ordet barnäktenskap avser vi alla äktenskap där någon av parterna är under 18 år. Med tvångsäktenskap avser vi i huvud- sak äktenskap som har ingåtts genom straffbart tvång. När vi vill inne- fatta även äktenskap som har ingåtts efter andra former av påtryckningar talar vi om att bli gift mot sin vilja. Vi upprätthåller emellertid inte någon strikt definition av detta begrepp, som kan omfatta även fall då det inte har förekommit några direkta påtryckningar men där personen saknar ett reellt utrymme för eller har mycket svårt att säga nej till ett äktenskap

som andra önskar.

Problemets omfattning och karaktär

Vi har ovan nämnt några siffror som gäller omfattningen i Sverige av problemet med äktenskap mot någons vilja. Vi uppskattar att minst 250– 300 personer under år 2011 upplevde en akut eller ganska akut risk för att bli gifta mot sin vilja. Tidigare undersökningar tyder på att ungefär 70 000 unga människor har begränsningar i förhållande till äktenskap eller av familjen uppställda villkor för val av partner. Ungdomsstyrelsen har beräknat att ungefär 8 500 unga är oroliga över att inte själva få välja vem de ska gifta sig med.

I de undersökningar som har genomförts i eller i samband med vårt ut- redningsarbete har vidare bl.a. följande framkommit:

Minst 16 personer hölls under år 2011 kvar i utlandet för att bli bort- gifta mot sin vilja.

I december 2011 fanns det tretton barn i Sverige i åldrarna 15–17 år som var registrerade som gifta.

Antalet barn som lever i relationer som juridiskt inte är giltiga som äktenskap men som i praktiken är snarlika kan förmodas vara flera gånger större än den nyssnämnda siffran.

Under ett år hanterade Migrationsverket 11 fall av barnäktenskap och 8 fall av misstänkta tvångsäktenskap i ärenden om uppehållstillstånd.

Under ett år hanterade Skatteverket sammanlagt 70 folkbokförings- ärenden om registrering av ett utländskt barnäktenskap där någon av parterna vid vigseln hade anknytning till Sverige genom hemvist eller medborgarskap.

Av dessa siffror torde framgå att problemet med tvångsäktenskap och barnäktenskap är betydande i Sverige även rent kvantitativt. Att det är ett stort och konkret problem för många av de personer som berörs är ställt utom varje tvivel.

Vårt underlag tyder på att en stor majoritet av de personer som blir gifta eller förlovade mot sin vilja, eller som är oroliga för att bli bortgifta mot sin vilja, har utländsk bakgrund. Det finns vidare en tydlig koppling mellan tvångsäktenskap och barnäktenskap å ena sidan och hedersrelate- rat våld och förtryck å den andra. Som tidigare sagts ska dock dessa omständigheter inte inverka på förhållningssättet till tvångsäktenskap och barnäktenskap. Det handlar i stället i första hand om att trygga utsatta personers mänskliga rättigheter.

150

Några utgångspunkter i övrigt

Försöken att komma till rätta med barnäktenskap har pågått i många år på den internationella arenan. Det finns en snart 40 år gammal FN- konvention om bl.a. minimiålder för äktenskap. Diskussionen här i landet om tvångsäktenskap och barnäktenskap inleddes i början av 1970-talet och har intensifierats de senaste 10–15 åren. Det står klart att det i många fall finns en koppling mellan tvångsäktenskap och barnäktenskap å den ena sidan och hedersrelaterat våld och förtryck å den andra.

År 2004 genomfördes i Sverige några lagändringar i syfte att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Förändringarna innebar bl.a. att ingen längre kan ingå äktenskap inför svensk myndighet före 18 års ålder utan särskilt tillstånd. Vidare skärptes villkoren för sådan s.k. äktenskapsdispens. Reglerna om erkännande av utländska äktenskap skärptes också i syfte att stärka möjligheterna att vägra erkännande vid tvångs- och barnäktenskap. Möjligheten till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid vidgades till att omfatta fall då äktenskapet har ingåtts i Sverige under tvång eller i strid mot ålderskravet.

Sedan år 2003 har regeringen tagit initiativ till omfattande insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck. I maj 2010 antogs en särskild hand- lingsplan för att förebygga att unga blir gifta mot sin vilja. Den omfattar sammanlagt femton åtgärder inom fyra områden, nämligen stärkt före- byggande arbete, förstärkt stöd och skydd, förbättrad samverkan mellan myndigheter och ökad kunskap. En av åtgärderna var att tillsätta den här utredningen.

Vissa andra länder i Europa tycks dock ha kommit längre än vi i arbe- tet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Det gäller särskilt Förenade kungariket och Norge, där man har valt delvis olika vägar. Vi har stude- rat deras arbete och erfarenheter och sökt dra lärdom av dem.

Diskussionen i betänkandet utgår från några grundläggande byggste- nar. En av dessa är synen på äktenskapet som en viktig juridisk och sam- hällelig institution som dock kan medföra mycket negativa konsekvenser för enskilda som inte vill, eller inte är redo, att gifta sig. En annan bygg- sten är att såväl äktenskap mot en av parternas vilja som barnäktenskap står i strid med de mänskliga rättigheterna. Detta synsätt bekräftas av flera internationella överenskommelser.

FN har definierat bl.a. tvångsäktenskap, tidiga äktenskap och hemgift som skadliga sedvänjor som utgör en form av våld mot kvinnor och ett brott mot kvinnors mänskliga rättigheter. Såväl FN:s generalförsamling som andra organ inom FN har uppmanat regeringar att utveckla och fullt ut implementera lagar och andra åtgärder för att utrota skadliga sedvänjor och traditioner, inklusive tidiga äktenskap, tvångsäktenskap och heders- relaterade brott.

År 2011 antog Europarådet en konvention om förebyggande och be- kämpande av våld mot kvinnor och våld i familjen. Där slås det fast att tvångsäktenskap ska ses som en form av våld mot kvinnor, och staterna åläggs att göra det straffbart att tvinga någon till äktenskap.

Att tvingas gifta sig och att sammanleva med någon mot sin vilja inne- bär uppenbarligen i sig ett omfattande övergrepp. Förväntningar på att äktenskapet ska leda till sexuellt samliv och barn innebär en stor risk för sexuella övergrepp. Erfarenheter visar att många av de flickor och kvin-

Prop. 2013/14:208

Bilaga 1

151

Prop. 2013/14:208 nor som blir gifta mot sin vilja utnyttjas och far illa i sina äktenskap. Bilaga 1 Svårigheter att få ut en skilsmässa som godtas av den egna gruppen och stigmatisering av frånskilda kvinnor inom denna grupp kan göra situa-

tionen än svårare.

Till andra nackdelar hör att tidiga äktenskap kan leda till förkortad skolgång. Bristande utbildning kan medföra långvarigt utanförskap och stora svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden och försörja sig själv.

I diskussionen kring tvångsäktenskap, barnäktenskap och hedersrelate- rat våld och förtryck uttrycks ofta farhågor för att det uppstår ett ”vi och dom-tänkande” och att rasistiska och främlingsfientliga ideologier får näring när vissa grupper pekas ut för att de anses stå för negativa beteen- den och uppfattningar. Det är med hänsyn till denna risk, och till risken för att människor blir fördomsfullt bemötta, viktigt att framhålla att lag- stiftning mot tvångsäktenskap och barnäktenskap avser att skydda utsatta personer, inte att angripa eller peka ut vissa grupper. Skyddet för de utsatta värnar om lika mänskliga rättigheter för alla och är oberoende av vilken grupp den enskilda tillhör.

En rädsla för främlingsfientlighet eller stigmatisering kan inte få leda till att samhället inte tar tillräcklig hänsyn till individens utsatthet. Att en sådan fara finns har vi sett exempel på i vårt arbete. Det finns många beskrivningar av hur samhället inte ingriper när mycket unga flickor gifts bort och blir föräldrar. Det kan inte accepteras att barn från minoriteter vägras det skydd som anses självklart för barn som tillhör det svenska majoritetssamhället.

Samtidigt måste det understrykas att människor, grupper och kulturer är förtjänta av en grundläggande respekt även i den mån deras traditioner och synsätt innefattar värderingar som är främmande för majoriteten i landet. En sådan grundläggande respekt kan visserligen aldrig få innebära att det görs avsteg från fundamentala mänskliga fri- och rättigheter. Men den bör medföra att lagändringar som kan uppfattas vara riktade mot någon grupp eller tradition genomförs i ett tonläge och med ett förhåll- ningssätt i övrigt som inte skapar onödig konfrontation och som inte spelar främlingsfientliga krafter i händerna. Det måste medges att lagstif- taren här rör sig inom ett ovanligt svårbemästrat område.

Ingen möjlighet till dispens för barnäktenskap

Den som är under 18 år får inte gifta sig här i landet om inte länsstyrelsen lämnar tillstånd, s.k. äktenskapsdispens. Bestämmelsen skärptes år 2004. Numera får dispens meddelas endast om det finns särskilda skäl.

Vi har kartlagt dispensärendena för åren 2008–2010. Kartläggningen visar att antalet unga som ansöker om äktenskapsdispens har mer än halverats sedan år 2000. Under de tre av oss undersökta åren ansökte totalt 68 barn om att få gifta sig. Sammanlagt 6 av dem fick tillstånd, dvs. ca 9 procent. 58 av sökandena var flickor, 10 pojkar. De flesta av sökan- dena hade utländsk bakgrund. Av de 6 som beviljades dispens var 3 flickor och 3 pojkar, samtliga 17 år gamla.

Trots att det kan finnas skäl som i det enskilda fallet ter sig klart be- hjärtansvärda föreslår vi att möjligheten för länsstyrelserna att meddela

152

äktenskapsdispens för barn avskaffas. Ett viktigt skäl för detta är att

Prop. 2013/14:208

dispensregeln inte bara ger en underårig rätt att ingå äktenskap utan

Bilaga 1

också undantar personen från det skydd som åldersgränsen ska ge. Det

 

kan enligt vår mening starkt ifrågasättas om det under några omständig-

 

heter ska godtas att barn i Sverige fattar beslut med så långtgående kon-

 

sekvenser som det innebär att ingå ett äktenskap. Genom möjligheten till

 

äktenskapsdispens ger samhället på sätt och vis sitt stöd till att så sker.

 

Till förmån för en dispensmöjlighet brukar anföras att det i vissa grup-

 

per innebär stora svårigheter, för både mamman och barnet, om ett barn

 

föds utom äktenskapet. Det måste dock sättas i fråga om traditioner inom

 

en grupp ska väga tyngre än det gravida barnets rättigheter. Svensk lag

 

gör ingen skillnad på barnens rättigheter utifrån barnets börd inom eller

 

utom äktenskap. Lagstiftaren bör inte medverka till att upprätthålla otids-

 

enliga och diskriminerande normer i en annan riktning. Om möjligheten

 

till äktenskapsdispens behålls i syfte att man ska skydda flickor som blir

 

gravida mot repressalier eller missnöje inom den egna gruppen innebär

 

det ett åsidosättande av samhällets skyldighet att behandla alla lika och

 

ett slags stöd för normer att utomäktenskaplig sexualitet och graviditet är

 

skamliga och förbjudna. Det är ett synsätt som det svenska samhället

 

rimligen ska ta avstånd från.

 

Att dispensmöjligheten finns kan vidare innebära en press på barn att

 

gifta sig. En fördel med ett avskaffande är att unga som inte vill gifta sig,

 

liksom föräldrar som vill stå emot påtryckningar från andra om att gifta

 

bort ett barn, ges bättre möjligheter att få gehör för sin vilja.

 

Dispensmöjligheten innebär i praktiken att lagstiftningen inte ger

 

samma skydd åt barn från olika religiösa, kulturella eller etniska minori-

 

tetsgrupper som åt barn i majoritetsbefolkningen. En viktig utgångspunkt

 

måste vara att alla barn ska ges samma skydd av lagen.

 

Det kan förekomma att familjer är så angelägna att deras underåriga

 

döttrar gifter sig med en av familjen utvald person att flickorna pressas

 

att bli gravida, vilket antas öka möjligheterna till äktenskapsdispens.

 

Påtvingat föräldraskap bör självfallet motverkas. Tidigt föräldraskap ökar

 

risken för negativa konsekvenser för den unga, såsom förlorade utbild-

 

ningsmöjligheter och utanförskap.

 

Kriminalisering

Svensk rätt innehåller inte någon straffbestämmelse som särskilt tar sikte på tvångsäktenskap. Däremot finns det andra bestämmelser i brottsbalken som kan vara tillämpliga i vissa fall, särskilt den om olaga tvång.

Barnäktenskap är inte kriminaliserade. Människohandelsutredningen föreslog i ett betänkande år 2008 straff för vårdnadshavare som tillåter barn under 16 år att ingå äktenskap, men förslaget ledde inte till lagstift- ning.

Vi menar att skälen för kriminalisering tydligt överväger skälen emot och att detta gäller både tvångsäktenskap och barnäktenskap. I fråga om tvångsäktenskap handlar det dels om att skapa en särskild straffbestäm- melse för att på ett tydligare och mer fokuserat sätt än nu understryka

153

Prop. 2013/14:208

samhällets reaktion, dels om att utvidga det straffbara området något

Bilaga 1

jämfört med i dag.

 

När det gäller barnäktenskap är en komplikation att sådana i princip

 

inte kan lagenligt ingås i Sverige och att det över huvud taget inte ska

 

kunna ske i laga ordning om dispensmöjligheten tas bort. Ett problem är

 

emellertid att barn som ska skyddas av den svenska rättsordningen men

 

som har sin bakgrund i ett annat land ofta kan löpa en risk att på föräld-

 

rarnas eller övriga släktens initiativ bli bortgifta i det andra landet. Ett

 

annat problem är att barn ingår äktenskapsliknande förbindelser här i

 

landet i religiös eller traditionell ordning. Det är visserligen förbindelser

 

som inte blir rättsligt giltiga här, men i praktiken ses personerna ändå

 

som gifta inom den egna omgivningen och kan inte heller alltid fritt

 

lämna förhållandet.

 

En av de svåraste frågorna för utredningen har varit om även sådana

 

”informella” äktenskap ska kriminaliseras. Trots de avgränsningssvårig-

 

heter som finns anser vi att så bör ske. Det helt avgörande skälet är att

 

det finns barn och unga som är i stort behov av ett sådant skydd från

 

rättsordningen.

 

Vi föreslår alltså att det i brottsbalken införs en särskild straffbestäm-

 

melse om tvångsäktenskap och en motsvarande bestämmelse om

 

barnäktenskap. Brotten ska benämnas äktenskapstvång respektive barn-

 

äktenskapsbrott. Äktenskapstvång begås om någon genom olaga tvång

 

eller utnyttjande av en persons utsatta belägenhet förmår personen att

 

ingå äktenskap. Straffet är fängelse i högst fyra år. Barnäktenskapsbrott

 

begås om någon förmår ett barn att ingå ett äktenskap eller tar initiativ

 

till eller anordnar ett barnäktenskap, under förutsättning att äktenskapet

 

kommer till stånd. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

 

Både äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott föreslås omfatta även

 

s.k. informella äktenskap. De beskrivs som förbindelser som är att jäm-

 

ställa med äktenskap på så sätt att de är ”bindande enligt ett etablerat

 

normsystem som inrymmer särskilda krav för upplösning av förbindelsen

 

och som ingås enligt detta normsystems former”.

 

I enlighet med en bestämmelse i den ovan nämnda Europarådskonven-

 

tionen från 2011 föreslår vi vidare straff för den som genom vilseledande

 

förmår någon att resa till ett annat land i syfte att tvinga personen att ingå

 

äktenskap. Straffskalan ska vara fängelse i högst två år.

 

När det gäller barnäktenskapsbrott föreslår vi att den som själv är ett

 

barn inte ska straffas om han eller hon medverkar till ett barnäktenskaps-

 

brott genom att gifta sig med barnet. Inte heller ska partnern straffas när

 

det annars är liten åldersskillnad och det med hänsyn till detta och om-

 

ständigheterna i övrigt inte bör dömas till ansvar.

 

Vi föreslår inte någon bestämmelse som kriminaliserar s.k. fullmakts-

 

äktenskap, inte ens om det är fråga om att någon ingår ett äktenskap för

 

någon annans räkning mot dennes vilja.

 

Preskriptionstiden för barnäktenskapsbrott och för äktenskapstvång

 

som har begåtts mot ett barn ska räknas från den dag då målsäganden

 

fyller arton år.

154

 

Ett nationellt kompetensteam

Prop. 2013/14:208

Bilaga 1

Myndigheternas agerande är av grundläggande betydelse för skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Det fordras kunskaper, samordning och tillgång till kvalificerad rådgivning.

Vi föreslår därför att det inrättas ett nationellt kompetensteam med uppgift att på olika sätt främja arbetet mot äktenskap mot någons vilja, barnäktenskap och hedersrelaterat våld och förtryck. Teamet bör bestå av personer med särskild sakkunskap om problematiken och om olika rele- vanta sakområden.

Kompetensteamet bör ha i uppdrag bl.a. att utveckla och effektivisera samverkan, främja goda arbetsmetoder, stödja myndigheter och andra verksamheter, ta fram utbildnings- och informationsmaterial och skapa mötesplatser för praktiker och forskare.

Huvudman för kompetensteamet bör till en början vara Länsstyrelsen i Östergötland, som har betydande erfarenhet och kunskaper inom områ- det. Efter ett par år bör arbetet utvärderas, varvid det bör övervägas om uppgiften ska läggas över på någon annan aktör.

Vid sidan om de angivna övergripande uppgifterna bör Kompetens- teamet få i uppdrag att tillsammans med Skolverket utveckla och sprida ett metodmaterial för det arbete i skolan som ska gå ut på att förebygga tvångsäktenskap, barnäktenskap och hedersrelaterat våld och förtryck.

Kompetensteamet bör också leda arbetet med att ta fram ett metod- material för arbete med frågan om äktenskap mot den egna viljan och barnäktenskap inom olika verksamheter avseende föräldrastöd och inom samhällsintroduktionen för nyanlända invandrare. Dessutom bör Kompe- tensteamet erbjuda utbildning riktad till berörda offentliga och fristående verksamheter, däribland åt verksamheter som driver hjälptelefoner. Kompetensteamet bör ta fram en checklista som kan användas inom hjälptelefonverksamhet vid samtal om äktenskap mot den egna viljan. Vidare bör Kompetensteamet överväga hur det efter norsk förebild kan skapas förutsättningar för särskilda överenskommelser om uppföljning med personer som reser utomlands trots rädsla för att bli bortgifta mot sin vilja.

Socialtjänsten

Bland myndigheter som kommer i kontakt med barnäktenskap och äkten- skap mot den egna viljan spelar socialtjänsten en huvudroll. Det har på sina håll funnits tydliga brister i socialtjänstens arbete. Vi föreslår därför att Socialstyrelsen ges i uppdrag att genomföra en särskild tillsynsinsats inom det aktuella området. Vid sidan härom ska Kompetensteamet kunna spela en viktig roll till stöd för en utveckling av arbetet hos socialtjänst- en.

En viktig fråga är om socialtjänsten bör initiera insatser riktade mot familjer där det förekommer hot om tvångsäktenskap, barnäktenskap eller hedersrelaterat våld och förtryck. Det står klart att det måste finnas mycket goda kunskaper om sådant familjearbete och om de komplika- tioner och risker som är förenade med det. Det bör utarbetas en rekom-

155

Prop. 2013/14:208 menderad metod för sådant arbete. Utarbetandet av metoden bör inklu- Bilaga 1 dera en utvärdering av de metoder som används i dag i bl.a. Västra Göta- land, Uppsala och Stockholm. Kompetensteamet bör ta ledningen i me-

todutvecklingsarbetet.

För att det inte ska finnas ekonomiska incitament att avstå från place- ringar i skyddat boende för personer som behöver sådan placering bör det övervägas att införa en statlig subvention för vårdkostnaden.

Erkännande av utländska vigslar m.m.

Huvudregeln är att ett giltigt utländskt äktenskap erkänns här i Sverige. Fram till år 2004 var det lätt, även för en person med stark anknytning till Sverige, att undandra sig de svenska äktenskapshindren genom att gifta sig utomlands.

För att hindra kringgåenden infördes år 2004 en bestämmelse om att utländska äktenskap inte erkänns i Sverige om det vid tidpunkten för vigseln fanns ett äktenskapshinder enligt svensk lag, t.ex. underårighet, och minst en av parterna hade hemvist eller medborgarskap här. Om det är sannolikt att äktenskapet har ingåtts under tvång erkänns det inte. Äktenskapet ska ändå erkännas om det finns särskilda skäl. Vi föreslår inte några förändringar i dessa bestämmelser. Vi har särskilt övervägt undantaget för särskilda skäl men menar alltså att detta bör behållas.

Någon särskild inskränkning när det gäller möjligheterna att erkänna s.k. fullmaktsäktenskap råder inte enligt svensk rätt. Vi har övervägt saken och funnit att någon inskränkning inte bör införas.

Reglerna om erkännande av utländska vigslar har betydelse bl.a. för personers möjlighet att få uppehållstillstånd i Sverige. En stor svårighet finns när den ena parten i ett gällande eller planerat äktenskap säger eller antyder något om påtryckningar men inte vågar stå för uppgiften inför den andra parten eller den egna familjen. Frågan har därför ställts om det verkliga motivet för ett avslag på en ansökan om uppehållstillstånd i ett sådant fall skulle kunna utelämnas i Migrationsverkets beslut.

Vi bedömer emellertid att det saknas förutsättningar att göra särskilda undantag från skyldigheten att motivera beslut i ärenden om uppehålls- tillstånd eller att inskränka rätten till partsinsyn.

Det bör vidare inte införas något ökat krav på muntlighet vid hand- läggningen av anknytningsärenden. För fall då det finns misstanke om tvång bör Migrationsverket dock införa som rutin att kalla till ett möte och då ge utförlig information om vilka handlingsalternativ och hjälp- möjligheter som står till buds för den som är, eller utsätts för risken att bli, gift mot sin vilja.

Trossamfunden och vigslar

Inom vissa trossamfund förrättas bröllopsceremonier och liknande som är rättsligt ogiltiga men som för parterna praktiskt sett är bindande. Däri- genom kan i praktiken tvångsäktenskap eller barnäktenskap uppkomma här i landet. Det har nämnts tidigare att vi föreslår att sådana ”informella

156

äktenskap” ska kriminaliseras om förbindelsen är ”bindande enligt ett

Prop. 2013/14:208

etablerat normsystem som inrymmer särskilda krav för upplösning av

Bilaga 1

förbindelsen och som ingås enligt detta normsystems former”. Det är

 

emellertid viktigt att även på andra sätt försöka förhindra att sådana in-

 

formella äktenskap kommer till stånd.

 

Vi föreslår därför att det ska krävas för vigseltillstånd att det inom

 

samfundet inte genomförs några ritualer som resulterar i informella

 

barnäktenskap eller tvångsäktenskap. Ett motsvarande krav ska också

 

gälla för personer som förordnas som vigselförrättare.

 

Vidare föreslår vi att det ska inledas en dialog mellan svenska myndig-

 

heter och trossamfunden om barnäktenskap och äktenskap mot någons

 

vilja. Nämnden för statligt stöd till trossamfund bör i sitt ordinarie arbete

 

föra en sådan dialog inriktad på sådana äktenskap. Nämnden för statligt

 

stöd till trossamfund bör också, tillsammans med Kammarkollegiet, ges i

 

uppdrag att anordna en utbildning om svensk lagstiftning rörande äkten-

 

skap för präster och andra befattningshavare inom trossamfund som

 

verkar i Sverige men som inte har fått sin utbildning här i landet.

 

Den som ska giftas bort förs utomlands

Ett allvarligt problem är att tvångsäktenskap och barnäktenskap kommer till stånd i ett land dit den tvingade eller barnet har förts. Många gånger hamnar personen i en mycket svår situation i det andra landet. Särskilt flickor och kvinnor kontaktar ibland svenska utlandsmyndigheter för att få hjälp. Sådan hjälp är i praktiken ofta svår att ge.

Det viktigaste för att motverka sådana situationer är att arbeta för att personer som löper risk att giftas bort i utlandet inte lämnar Sverige. Fokus måste ligga på att upptäcka problemet här och se till att personerna får information om sina rättigheter och möjligheter att söka hjälp. När det gäller barn måste frågan om tvångsåtgärder aktualiseras i tid. Skolans och socialtjänstens roll är då mycket viktig.

Vi föreslår som sagt att det införs en bestämmelse som straffbelägger den som genom vilseledande förmår någon att resa till ett annat land i syfte att där tvinga personen att ingå äktenskap.

Dessutom bör Utrikesdepartementet, Socialstyrelsen, Rikspolisstyrel- sen och Åklagarmyndigheten förbättra sin samverkan när det gäller grän- söverskridande ärenden i vilka det finns en problematik kopplad till he- der, äktenskap mot den egna viljan eller barnäktenskap.

Det är också angeläget att regeringen i ett lämpligt sammanhang låter utreda om det, beträffande unga som är omhändertagna eller vårdas en- ligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, bör införas en uttrycklig möjlighet för socialnämnden att besluta om eller ta initiativ till återkallelse eller omhändertagande av pass och om social- nämnden bör kunna förhindra att pass utfärdas.

157

Prop. 2013/14:208 Övrigt Bilaga 1

Det kan ifrågasättas om tvångsäktenskap och barnäktenskap som ingås här i landet borde bli ogiltiga. Vi har funnit att någon sådan särskild effekt inte bör införas. Vi anser visserligen att argumenten för ogiltighet väger tungt. Men en bestämmelse om att vissa äktenskap är ogiltiga ford- rar överväganden av ett slag som ligger långt utanför de frågor som ut- redningen enligt sina direktiv ska diskutera. Om tvångsäktenskap och barnäktenskap ska göras ogiltiga bör det därför ske först efter en utred- ning med en bredare bas i äktenskapsrätten.

Möjligheterna att få skadestånd för kränkning för den som utsätts för ett tvångsäktenskap eller ett barnäktenskap ökar något om utredningens förslag om kriminalisering genomförs. Skadestånd får utkrävas av den som gör sig skyldig till brott. Vissa möjligheter finns också till skade- stånd av staten eller en kommun för kränkning, nämligen om någon tjänsteman har begått ett tjänstefel och därmed har orsakat att någon har utsatts för ett tvångsäktenskap eller ett barnäktenskap.

158

Betänkandets lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 2013/14:208

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 2 kap. 2 §, 4 kap. 10 §, 7 kap. 5 § och 35 kap. 4 § ska ha föl- jande lydelse,

dels att det i balken ska införas tre nya paragrafer, 4 kap. 4 c och 4 d §§ samt 7 kap. 1 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

2 §

För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk domstol, om brottet begåtts

1.av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige,

2.av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket eller som är dansk, finsk, is- ländsk eller norsk medborgare och finns här, eller

3.av annan utlänning som finns här i riket och på brottet enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten eller om den begåtts inom område som inte tillhör nå- gon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen.

I fall som avses i denna paragraf får inte dömas till påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

De inskränkningar av svensk domsrätt som anges i andra och tredje styckena gäller inte för brott som avses i 6 kap. 1–6 §§, 8 § tredje stycket och 12 § eller försök till sådana brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år. Inte heller gäller inskränkning- arna för brott som avses i 4 kap. 1 a § eller 16 kap. 10 a § första stycket 1 och femte stycket eller försök till sådana brott.

De inskränkningar av svensk domsrätt som anges i andra och tredje styckena gäller inte för brott som avses i 6 kap. 1–6 §§, 8 § tredje stycket och 12 § eller försök till sådana brott, om brottet har begåtts mot en person som inte fyllt arton år. Inte heller gäller

inskränkningarna för

brott

som

avses

i 4 kap. 1 a §,

4 c §

eller

4 d §

eller 16 kap. 10 a §

första

stycket 1 och femte stycket eller försök till sådana brott. De gäller

inte heller för brott som

avses i

7 kap. 1 b §, om barnet

är med-

borgare i Sverige eller har hemvist här.

4 kap.

 

4 c §

 

Den som genom olaga tvång el-

159

 

Prop. 2013/14:208

ler utnyttjande av en

persons ut-

Bilaga 2

satta belägenhet förmår personen

 

att ingå ett äktenskap som är gil-

 

tigt i den stat där det ingås, i den

 

stat enligt vars lag det ingås eller i

 

en stat i vilken minst en av makar-

 

na var medborgare eller hade

 

hemvist döms för äktenskapstvång

 

till fängelse i högst fyra år.

 

 

Detsamma gäller den som på

 

sätt som anges i första stycket

 

förmår någon annan att ingå en

 

förbindelse som är att jämställa

 

med ett äktenskap på så sätt att

 

den är bindande enligt ett etable-

 

rat

normsystem

som

inrymmer

 

särskilda krav för upplösning av

 

förbindelsen, och som ingås enligt

 

detta normsystems former.

 

 

4 d §

 

 

 

 

 

Den som genom vilseledande

 

förmår någon att resa till en an-

 

nan stat än den där han eller hon

 

bor i syfte att tvinga personen till

 

äktenskap eller till en sådan äkt-

 

enskapsliknande

förbindelse

som

 

avses i 4 c § andra stycket döms

 

för

vilseledande

till

utlandsresa

 

med

tvångsäktenskapssyfte

till

 

fängelse i högst två år.

 

 

 

10 §

 

 

 

 

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, män- niskohandel eller olaga frihetsbe- rövande och för underlåtenhet att avslöja sådant brott döms till an- svar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt eller till dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa.

För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, männi- skohandel eller olaga frihetsberö- vande och för underlåtenhet att avslöja sådant brott döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Det- samma gäller för försök eller förbe- redelse till äktenskapstvång och för försök till vilseledande till utlands- resa med tvångsäktenskapssyfte. Det gäller också för försök eller förberedelse till olaga tvång som är grovt eller till dataintrång som om det hade fullbordats inte skulle ha varit att anse som ringa.

 

7 kap.

160

1 b §

Den som förmår ett barn att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna var medborgare eller hade hem- vist, döms för barnäktenskapsbrott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som tar initiativ till eller anordnar ett sådant äktenskap, om äktenskapet kommer till stånd.

För barnäktenskapsbrott döms även den som förmår ett barn att ingå en förbindelse som är att jämställa med ett äktenskap på så sätt att den är bindande enligt ett etablerat normsystem som inrym- mer särskilda krav för upplösning av förbindelsen, och som ingås enligt detta normsystems former, liksom den som tar initiativ till eller anordnar ett sådant infor- mellt äktenskap.

Den som medverkar till ett barnäktenskapsbrott genom att gifta sig med barnet ska inte dö- mas för brott

-om han eller hon vid äkten- skapets ingående inte hade fyllt arton år, eller

-om åldersskillnaden mellan makarna annars är liten och det med hänsyn till detta och till om- ständigheterna i övrigt inte bör dömas till ansvar.

5 §

För försök till otillbörligt utver- kande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn, förvanskande av familjeställning eller egenmäk- tighet med barn som är grovt döms till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

För försök eller förberedelse till barnäktenskapsbrott, försök till otillbörligt utverkande av sam- tycke eller tillstånd till adoption av barn, förvanskande av familje- ställning eller egenmäktighet med barn som är grovt döms till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

35 kap.

4 §

De i 1 § bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet begicks. Om

Prop. 2013/14:208

Bilaga 2

161

Prop. 2013/14:208

det förutsätts att en viss verkan av handlingen ska ha inträtt innan en

Bilaga 2

påföljd får dömas ut, ska tiden räknas från den dag då sådan verkan in-

 

trädde.

 

 

 

Vid brott som avses i följande bestämmelser ska de i 1 § bestämda tid-

 

erna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt arton år:

 

1. 6 kap. 4–6 §§ och 8 § tredje

1. 6 kap. 4–6 §§ och 8 § tredje

 

stycket eller försök till sådana

stycket samt 7 kap. 1 b §

eller

 

brott,

försök till sådana brott,

 

 

2. 6 kap. 1–3 och 12 §§ eller

2. 4 kap. 4 c §, 6 kap. 1–3

och

 

försök till sådana brott, om brottet

12 §§ eller försök till sådana brott,

 

begåtts mot en person som inte

om brottet har begåtts mot en

 

fyllt arton år,

person som inte fyllt arton år,

 

3.16 kap. 10 a § första och femte styckena eller försök till sådana brott, om brottet avser skildring av barn i pornografisk bild och en till- lämpning av första stycket inte leder till att möjligheten att döma ut på- följd bortfaller senare,

4.2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor el- ler försök till sådant brott, om brottet begåtts mot en person som inte fyllt arton år.

Vid bokföringsbrott som inte är ringa ska tiden räknas från den dag då den bokföringsskyldige har försatts i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar, om detta skett inom fem år från brottet. Om den bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål för revi- sion av Skatteverket, ska tiden räknas från den dag då revisionen beslu- tades.

Denna lag träder i kraft den [1 juli 2013].

162

2. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § och 15 kap. 1 § äktenskapsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

1 §

Den som är under 18 år får inte

Den som är under 18 år får inte

ingå äktenskap utan tillstånd av

ingå äktenskap.

myndighet som anges i 15 kap. 1 §. Tillstånd får meddelas endast om det finns särskilda skäl.

15 kap.

1 §

En ansökan om tillstånd till äkt- enskap enligt 2 kap. 1 eller 3 § prövas av länsstyrelsen i ett län där en sökande är folkbokförd. Saknas en sådan behörig länsstyrelse prövas ansökan av Länsstyrelsen i Stockholms län.

I ärenden som rör underårig skall länsstyrelsen bereda den underåriges vårdnadshavare till- fälle att yttra sig, om det kan ske. Yttrande samt de upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning skall inhämtas från socialnämnden i den kommun där den underårige är folkbokförd eller, om den underårige inte är folkbokförd här i landet, i den kommun där han eller hon vistas. En annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse i frågan är skyl- dig att lämna sådana på begäran av den socialnämnd som skall yttra sig. I ärenden som rör halv- syskon skall länsstyrelsen inhämta yttrande från Socialstyrelsen.

Ett beslut att tillåta en underårig att ingå äktenskap får överklagas av den underåriges vårdnadsha- vare.

En ansökan om tillstånd till äkt- enskap enligt 2 kap. 3 § prövas av länsstyrelsen i ett län där en sö- kande är folkbokförd. Saknas en sådan behörig länsstyrelse prövas ansökan av Länsstyrelsen i Stock- holms län.

I ärenden som rör halvsyskon ska länsstyrelsen inhämta ett ytt- rande från Socialstyrelsen.

1. Denna lag träder i kraft den [1 juli 2013].

Prop. 2013/14:208

Bilaga 2

163

Prop. 2013/14:208 2. Bestämmelserna i 2 kap. 1 § och 15 kap. 1 § tillämpas i sin äldre ly- Bilaga 2 delse i de fall ansökan om tillstånd har kommit in till länsstyrelsen före

ikraftträdandet.

164

3. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekre- tesslagen

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

dels att 10 kap. 27 § ska ha följande lydelse,

dels att nuvarande 26 kap. 15 § ska betecknas 26 kap. 16 §,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 26 kap. 15 §, och närm- ast före 26 kap. 15 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

10 kap.

 

27 §

Utöver vad som följer av 2, 3, 5 och 15–26 §§ får en sekretessbelagd uppgift lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska

skydda.

 

 

 

 

 

 

 

 

Första stycket gäller inte i fråga

Första stycket gäller inte i fråga

om sekretess enligt 24 kap. 8 §,

om sekretess

enligt 24 kap.

8 §,

25 kap.

1–8 §§,

26 kap. 1– 6 §§,

25 kap.

1–8 §§, 26 kap. 1–6

och

29 kap.

1 och

2 §§, 31 kap. 1 §

15 §§, 29 kap. 1 och 2 §§, 31 kap.

första stycket, 2 och 12 §§, 33 kap.

1 § första stycket, 2

och 12 §§,

2

§, 36 kap. 3 § samt 40 kap. 2 och

33 kap.

2 §,

36 kap.

3 §

samt

5

§§.

 

 

40 kap. 2 och 5 §§.

 

 

Första stycket gäller inte heller om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller föreskrift som har meddelats med stöd av personupp- giftslagen.

26 kap.

Kompetensteamet hos Länsstyrel- sen i Östergötland

15 §

Den tystnadsplikt som följer av 5 och 13 §§ inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsför-

Sekretess gäller hos Kompetens- teamet vid Länsstyrelsen i Öster- götland för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men.

För uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

16 §

Den tystnadsplikt som följer av 5, 13 och 15 §§ inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsför-

Prop. 2013/14:208

Bilaga 2

165

Prop. 2013/14:208

ordningen och 1 kap. 1 och 2 §§

ordningen och 1 kap. 1 och 2 §§

Bilaga 2

yttrandefrihetsgrundlagen att med-

yttrandefrihetsgrundlagen att med-

 

dela och offentliggöra uppgifter.

dela och offentliggöra uppgifter.

Den tystnadsplikt som följer av 1, 3, 4, 6 och 10 a §§ inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om annat än verkställigheten av beslut om omhändertagande, beslut om vård utan samtycke eller beslut om sluten ungdomsvård.

Denna lag träder i kraft den [1 juli 2013].

166

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde ska följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

1 §

 

När förundersökning har inletts

När förundersökning har inletts

skall ett särskilt biträde för måls-

ska ett särskilt biträde för måls-

äganden

(målsägandebiträde)

äganden

(målsägandebiträde)

förordnas i mål om

förordnas i mål om

1.brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäg- anden saknar behov av sådant biträde,

2.brott enligt 3 eller 4 kap. 2. brott enligt 3 eller 4 kap.

brottsbalken,

på vilket

fängelse

brottsbalken,

på vilket fängelse

kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller

kan följa,

enligt

7 kap. 1 b §

6 § brottsbalken eller försök, för-

brottsbalken eller enligt 8 kap. 5

beredelse eller stämpling till så-

eller 6 § brottsbalken eller försök,

dant brott, om det med hänsyn till

förberedelse

eller

stämpling till

målsägandens

personliga

relation

sådant brott, om det med hänsyn

till den misstänkte eller andra

till målsägandens personliga relat-

omständigheter kan antas att måls-

ion till den misstänkte eller andra

äganden har behov av sådant bi-

omständigheter kan antas att måls-

träde,

 

 

äganden har behov av sådant bi-

 

 

 

träde, och

 

 

3. annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till mål- sägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.

Målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.

Denna lag träder i kraft den [1 juli 2013].

Prop. 2013/14:208

Bilaga 2

167

Prop. 2013/14:208

Bilaga 2

168

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 §§ lagen (1993:305) om rätt att för- rätta vigsel inom trossamfund ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

Ett trossamfund kan ges tillstånd

Ett trossamfund kan ges tillstånd

att förrätta vigsel, om samfundets

att förrätta vigsel, om samfundets

verksamhet är varaktig och sam-

verksamhet är varaktig och sam-

fundet har en sådan organisation

fundet har en sådan organisation

att det på goda grunder kan antas

att det på goda grunder kan antas

att äktenskapsbalkens bestämmel-

att äktenskapsbalkens bestämmel-

ser om vigsel och därmed sam-

ser om vigsel och därmed sam-

manhängande åtgärder kommer att

manhängande åtgärder kommer att

tillämpas. Har tillstånd givits, får

tillämpas. Tillstånd ska inte ges

vigsel inom samfundet förrättas av

om det finns anledning att anta att

den som förordnats enligt 2 § att

befattningshavare

inom trossam-

vara vigselförrättare.

fundet

kommer

att

genomföra

 

ritualer

i strid

med

4 kap.

4 c §

 

andra

stycket

eller

7 kap.

1 b §

 

andra

stycket

brottsbalken.

Har

 

tillstånd givits, får vigsel inom

 

samfundet förrättas av den som

 

har förordnats enligt 2 § att vara

 

vigselförrättare.

 

 

 

 

Frågor om tillstånd enligt första stycket prövas av Kammarkollegiet efter ansökan av samfundet. Ett tillstånd gäller tills vidare.

2 §

Kammarkollegiet får, efter ansökan av ett trossamfund som har fått tillstånd att förrätta vigsel, förordna en präst eller någon annan befatt-

ningshavare inom samfundet att vara vigselförrättare.

 

 

Innan en person förordnas till

Innan en person förordnas till

vigselförrättare

skall

Kammarkol-

vigselförrättare ska Kammarkolle-

legiet pröva att han har de kun-

giet pröva att han eller hon har de

skaper som behövs för uppdraget.

kunskaper som behövs för uppdra-

Kammarkollegiet

får

uppdra åt

get. Kammarkollegiet får uppdra

trossamfundet

att

utföra denna

åt trossamfundet att utföra denna

prövning.

 

 

 

prövning. Något förordnande ska

 

 

 

 

inte ges om det finns anledning att

 

 

 

 

anta att personen kommer att

 

 

 

 

genomföra ritualer

i strid

med

 

 

 

 

4 kap. 4 c § andra

stycket

eller

 

 

 

 

7 kap. 1 b § andra stycket brotts-

 

 

 

 

balken.

 

 

Ett förordnande att vara vigselförrättare gäller tills vidare, om det inte har begränsats att gälla till en angiven dag.

Om en vigselförrättare avlider skall samfundet snarast anmäla detta till Kammarkollegiet.

Om en vigselförrättare

avlider

Prop. 2013/14:208

ska samfundet snarast

anmäla

Bilaga 2

detta till Kammarkollegiet.

 

 

Denna lag träder i kraft den [1 juli 2013].

169

Prop. 2013/14:208

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanserna (SOU 2012:35)

Yttrande över betänkandet har avgetts av Riksdagens ombudsmän, Hov- rätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Justitiekans- lern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Krimi- nalvården, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Migra- tionsverket, Sveriges ambassad i Iran (Teheran), Sveriges ambassad i Jordanien (Amman), Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Barnom- budsmannen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergöt- lands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbot- tens län, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, Skatteverket, Kam- markollegiet, Statens skolverk, Ungdomsstyrelsen, Stockholms universi- tet (områdesnämnden för humaniora, juridik och samhällsvetenskap), Uppsala universitet (Nationellt centrum för kvinnofrid), Umeå universitet (juridiska institutionen), Diskrimineringsombudsmannen, Sveriges advo- katsamfund, Sveriges Kommuner och Landsting, Botkyrka kommun, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Norrköpings kommun, Stock- holms kommun, Söderhamns kommun, Umeå kommun, Västerås kom- mun, BRIS – Barnens Rätt I Samhället, Föreningen Sveriges Socialche- fer, Glöm aldrig Pela och Fadime Riksföreningen, Journalistförbundet, Nätverket Män mot hedersförtryck, Riksförbundet Internationella Före- ningar för Invandrarkvinnor, Riksföreningen för skolsköterskor, Riksor- ganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Romersk-katolska kyrkan, Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, Rädda Bar- nen, Somaya kvinno- och tjejjour, Svenska FN-förbundet, Svenska kyr- kan, Sveriges kristna råd, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, Sveriges Kvinnolobby, Sveriges skolkuratorers förening, Syrisk- Ortodoxa patriarkatets ställföreträdarskap i Sverige, Tjejers Rätt i Sam- hället och Varken hora eller kuvad.

Karlstads kommun har avstått från att yttra sig.

Svar har inte inkommit från Borlänge kommun, Förenade islamiska föreningar i Sverige, Judiska centralrådet, Svenska Röda Korset, Sveri- ges muslimska förbund, Syrisk-ortodoxa ärkestiftet i Sverige och övriga Skandinavien samt Terrafem.

Utöver remissinstanserna har Brottsofferjourernas Riksförbund, ECPAT Sverige, Fredrika Bremer Förbundet, Glöm aldrig Pela och Fa- dime Riksföreningen m.fl., Gryning Vård AB, Kvinnors Nätverk, RFSU och Rädda Barnens tematiska hedersgrupp för Stockholms län yttrat sig. Deras synpunkter behandlas i propositionen på samma sätt som remissin- stansernas synpunkter.

170

Sammanfattning av promemorian Erkännande av utländska fullmaktsäktenskap

Prop. 2013/14:208

Bilaga 4

I promemorian behandlas frågan om erkännande av utländska fullmakts- äktenskap, dvs. äktenskap som ingåtts utan att båda parter varit när- varande vid vigseln. I syfte att stärka skyddet för barn och vuxna mot ofrivilliga äktenskap föreslås att ett sådant fullmaktsäktenskap som ut- gångspunkt inte ska erkännas i Sverige, om minst en av parterna hade anknytning till Sverige när äktenskapet ingicks.

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2015.

171

Prop. 2013/14:208

Promemorians lagförslag

Bilaga 5

 

 

Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1)

 

om vissa rättsförhållanden rörande äktenskap och för-

 

mynderskap

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 8 a § lagen (1904:26 s. 1) om vissa rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

1 kap.

 

8 a §2

Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag erkänns inte i Sverige

1. om det vid tidpunkten för äkt-

1. om det vid tidpunkten för äkt-

enskapets ingående skulle ha fun-

enskapets ingående skulle ha fun-

nits hinder mot det enligt svensk

nits hinder mot det enligt svensk

lag och minst en av parterna var

lag och minst en av parterna var

svensk medborgare eller hade

svensk

medborgare

eller hade

hemvist i Sverige eller

hemvist i Sverige,

 

2. om det är sannolikt att det har

2. om det är sannolikt att det har

ingåtts under tvång

ingåtts under tvång, eller

 

 

3. om det har ingåtts utan att

 

 

parterna varit närvarande sam-

 

 

tidigt vid vigseln och minst en av

 

 

parterna

var svensk

medborgare

 

 

eller hade hemvist i Sverige.

Vad som sägs i första stycket

Första stycket gäller inte om det

gäller inte om det finns särskilda

finns särskilda skäl att erkänna

skäl att erkänna äktenskapet

äktenskapet.

 

 

 

 

 

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.Äldre bestämmelser gäller för äktenskap som har ingåtts före ikraft- trädandet.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 1971:797.

2Senaste lydelse 2004:144.

172

Förteckning över remissinstanserna (promemo- rian)

Prop. 2013/14:208

Bilaga 6

Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Brottsoffermyndigheten, Migra- tionsverket, Skatteverket, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Östergöt- lands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, Diskrimineringsombudsmannen, Sveriges advokatsam- fund, Föreningen Sveriges Socialchefer, Kvinnors nätverk, Nätverket Män mot hedersförtryck, RFSU, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Rädda Barnen, Svenska FN-förbundet, Sveriges kristna råd, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund och Sveriges Kvinnolobby.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Sam- hällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet har uppgett att de inte har några synpunkter att lämna eller att de avstår från att yttra sig.

Judiska centralrådet, Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar och Sveriges muslimska råd har inte hörts av.

173

Prop. 2013/14:208

Bilaga 7

Sammanfattning av promemorian Sveriges till- träde till Europarådets konvention om förebyg- gande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet samt vissa frågor om kontakt- förbud avseende gemensam bostad (Ds 2012:52)

Den 7 april 2011 antogs Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Europarådets för- dragsserie – nr 210). Sverige undertecknade konventionen vid ett minis- termöte i Istanbul den 11 maj 2011. Promemorian innehåller en analys av konventionen och de åtgärder som krävs för att Sverige ska leva upp till de åtaganden som en anslutning innebär.

I promemorian föreslås att Sverige ska tillträda konventionen. En svensk anslutning till konventionen bedöms kräva lagändringar i några avseenden. Promemorian föreslår en lagändring för att uppfylla konvent- ionens krav i fråga om immunitet och privilegier för personer som med- verkar i den övervakningsmekanism som konventionen etablerar.

När det gäller lagändringar som behövs för att uppfylla förpliktelser som avser tvångsäktenskap och fortsatt uppehållstillstånd i anknytnings- fall hänvisas till förslag som har lämnats i betänkandena Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap (SOU 2012:35) respektive Kvinnor och barn i rättens gränsland (SOU 2012:45). Promemorian in- nehåller inte några lagförslag i dessa delar.

Beträffande konventionens bestämmelser om undantag från kravet på dubbel straffbarhet för svensk domsrätt i fråga om vissa brott när de begåtts utomlands och om förlängd preskription för vissa brott, gör pro- memorian bedömningen att lagändringar inte bör ske. Promemorian föreslår i stället att Sverige, med stöd i konventionen, ska lämna förkla- ringar om förbehåll beträffande dessa bestämmelser i samband med till- trädet.

174

Promemorians lagförslag

Prop. 2013/14:208

Bilaga 8

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om im- munitet och privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall1 ska ha följande lydelse.

 

 

Bilaga2

 

 

Immunitet eller privilegier gäller för följande

Tillämplig internationell

 

 

överenskommelse

 

 

 

Internationella organ

Fysiska personer

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

XX. ---

Ledamöter

i

expert-

Europarådets

konven-

 

gruppen för

bekämpning

tion den 11 maj 2011

 

av våld mot kvinnor och

om förebyggande och

 

våld i hemmet

(Grevio)

bekämpning av våld mot

 

och andra medlemmar av

kvinnor och

våld i

 

delegationer

som gör

hemmet

 

 

landbesök i enlighet med

 

 

 

konventionen

 

 

 

 

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1Lagen omtryckt 1994:717.

2Senaste lydelse 2012:406.

175

Prop. 2013/14:208

Bilaga 9

Förteckning över remissinstanserna (Ds 2012:52)

Efter remiss har yttrande över promemorian avgetts av Svea hovrätt, Attunda tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, För- valtningsrätten i Malmö, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyn- digheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Rättsmedicinalverket, Migrationsverket, Social- styrelsen, Statens institutionsstyrelse, Barnombudsmannen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Statskontoret, Sta- tens skolverk, Ungdomsstyrelsen, Uppsala universitet (Nationellt cent- rum för kvinnofrid), Örebro universitet, Statens medieråd, Diskrimine- ringsombudsmannen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Landsting, Brottsofferjourernas Riksförbund, Kvinnors Nätverk, Nätverket Män mot hedersförtryck, RFSL, Riksorganisationen för kvin- nojourer och tjejjourer i Sverige, Rädda Barnen och Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund.

Riksdagens ombudsmän och RFSU har avstått från att yttra sig.

Svar har inte inkommit från Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare, BRIS – Barnens Rätt I Samhället, Amnesty International, Sveriges Kvin- nolobby, Riksorganisationen mot sexuella övergrepp, Riksorganisationen Män för Jämställdhet och Svenska föreningen för barn- och ungdoms- psykiatri.

176

Europarådets fördragsserie – nr 210

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och

av våld i hemmet

Istanbul den 11 maj 2011

www.coe.int/conventionviolence

The official languages of the Council of Europe are English and French (Article 12 of the Statute of the Council of Europe). Only the treaties published by the Secretary General of the Council of Europe, each in a separate booklet of the "European Treaty Series" (ETS) continued since 2004 by the "Council of Europe Treaty Series" (CETS), are deemed authentic. The translation presented here is for information only.

2

Ingress

Europarådets medlemsstater och övriga stater som har undertecknat denna konvention,

som erinrar om konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (ETS nr. 5, 1950) och dess protokoll, Europeiska sociala stadgan (ETS nr 35, 1961, reviderad 1996, ETS nr. 163), Europarådets konvention om bekämpande av människohandel (CETS nr. 197, 2005) och Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (CETS nr. 201, 2007),

som erinrar om följande rekommendationer från ministerkommittén till Europarådets medlemsstater: rekommendation Rec(2002)5 om skydd av kvinnor mot våld, rekommendation CM/Rec(2007)17 om normer och mekanismer för jämställdhet mellan kvinnor och män, rekommendation CM/Rec(2010)10 om kvinnors och mäns roll när det gäller att förebygga och lösa konflikter och skapa fred samt andra relevanta rekommendationer,

som beaktar en växande rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som fastställer viktiga principer inom området våld mot kvinnor,

som beaktar den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966), den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (1966), Förenta nationernas konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor ("CEDAW", 1979) och dess fakultativa protokoll (1999) samt CEDAW-kommitténs allmänna rekommendation nr. 19 om våld mot kvinnor, Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (1989) och dess fakultativa protokoll (2000) och Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2006),

som beaktar Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (2002),

som erinrar om de grundläggande principerna i den internationella humanitära rätten och särskilt Genèvekonventionen (IV) angående skydd för civilpersoner under krigstid (1949) och tilläggsprotokoll I och II till denna (1977),

som fördömer alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet,

som anser att det för att förebygga våld mot kvinnor är av avgörande betydelse att uppnå såväl formell som reell jämställdhet mellan kvinnor och män,

som anser att våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män och att det är dessa förhållanden som har lett till att män dominerar och diskriminerar kvinnor och som hindrar kvinnors utveckling,

3

som konstaterar att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå och att våldet mot kvinnor är en av de viktigaste orsakerna till att kvinnor är underordnade män,

som med stor oro konstaterar att kvinnor och flickor ofta utsätts för allvarliga former av våld, såsom våld i hemmet, sexuella trakasserier, våldtäkt, tvångsäktenskap, hedersrelaterade brott och könsstympning, vilket är en allvarlig kränkning av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter och utgör ett stort hinder för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män,

som konstaterar att det pågår brott mot de mänskliga rättigheterna i väpnade konflikter vilka drabbar civilbefolkningen, framför allt kvinnor som utsätts för utbredda och systematiska övergrepp i form av våldtäkter och sexuellt våld och att det finns en risk för att det könsrelaterade våldet ökar både under och efter konflikter,

som konstaterar att kvinnor och flickor riskerar att utsättas för könsrelaterat våld i större utsträckning än män,

som konstaterar att våld i hemmet drabbar kvinnor oproportionerligt och att även män kan utsättas för våld i hemmet,

som konstaterar att barn är offer för våld i hemmet, inbegripet som vittnen till våld i familjen,

som önskar skapa ett Europa där det inte förekommer något våld mot kvinnor eller våld i hemmet,

har kommit överens om följande.

Kapitel I – Syfte, definitioner, jämställdhet och icke-diskriminering samt allmänna skyldigheter

Artikel 1 – Konventionens syfte

1Syftet med denna konvention är

a att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet,

b att bidra till att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor och att främja faktisk jämställdhet mellan kvinnor och män, bland annat genom att stärka kvinnors ställning,

c att utarbeta ett omfattande system, principer och åtgärder för att skydda och hjälpa alla kvinnor som utsätts för våld och alla som utsätts för våld i hemmet,

d att främja internationellt samarbete som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor och våld i hemmet,

4

eatt organisationer och brottsbekämpande myndigheter ska få stöd och hjälp så att de kan samarbeta effektivt och ta ett helhetsgrepp för att få ett slut på våldet mot kvinnor och våldet i hemmet.

2Genom denna konvention inrättas en särskild övervakningsmekanism för att säkerställa att parterna effektivt tillämpar dess bestämmelser.

Artikel 2 – Konventionens tillämpningsområde

1Denna konvention gäller alla former av våld mot kvinnor, inbegripet våld i hemmet, som drabbar kvinnor oproportionerligt.

2Parterna uppmuntras till att tillämpa konventionen på alla personer som utsätts för våld i hemmet. Parterna ska vid tillämpningen av bestämmelserna i konventionen ägna särskild uppmärksamhet åt kvinnor som utsätts för könsrelaterat våld.

3Denna konvention gäller både i fredstid och under väpnad konflikt.

Artikel 3 – Definitioner

I denna konvention avses med

a våld mot kvinnor: ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor och avser varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang,

b våld i hemmet: varje fall av fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som utövas inom familjen eller i hemmiljön eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte,

c genus: de socialt konstruerade roller, beteenden, aktiviteter och attribut som ett visst samhälle anser passande för kvinnor respektive män,

d könsrelaterat våld mot kvinnor: våld som riktas mot en kvinna på grund av att hon är kvinna eller som drabbar kvinnor oproportionerligt,

e brottsoffer: varje fysisk person som utsätts för de handlingar som avses i punkterna a och b,

f kvinnor: omfattar även flickor under 18 år.

5

Artikel 4 – Grundläggande rättigheter, jämställdhet och icke-diskriminering

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att främja och skydda alla människors, särskilt kvinnors, rätt att leva utan att behöva utsättas för våld vare sig offentligt eller privat.

2Parterna fördömer alla former av diskriminering av kvinnor och vidtar utan dröjsmål nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att förhindra diskriminering, särskilt genom att

i sina nationella grundlagar eller annan lämplig lagstiftning införa principen om jämställdhet mellan kvinnor och män och säkerställa att denna princip får genomslag i praktiken,

förbjuda diskriminering av kvinnor och använda sanktioner när det är lämpligt,

avskaffa lagar och praxis som diskriminerar kvinnor.

3Parterna ska tillämpa bestämmelserna i denna konvention, särskilt åtgärderna för att skydda brottsoffrens rättigheter, utan åtskillnad såsom på grund av kön, genus, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till en nationell minoritet, förmögenhet, börd, sexuell läggning, könsidentitet, ålder, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, civilstånd, status som migrant eller flykting eller ställning i övrigt.

4Särskilda åtgärder som är nödvändiga för att förebygga och skydda kvinnor mot könsrelaterat våld ska inte betraktas som diskriminering enligt denna konvention.

Artikel 5 – Statens skyldigheter och tillbörlig aktsamhet

1Parterna ska inte medverka till några som helst våldshandlingar mot kvinnor utan säkerställa att myndigheter, tjänstemän, ombud, institutioner och andra aktörer som handlar på uppdrag av staten agerar i enlighet med denna skyldighet.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att med tillbörlig aktsamhet förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention och som begås av icke-statliga aktörer.

Artikel 6 – Genusmedvetet förhållningssätt

Parterna ska åta sig att anlägga ett genusperspektiv då de införlivar och utvärderar konsekvenserna av bestämmelserna i denna konvention och att främja och effektivt tillämpa principer om jämställdhet mellan kvinnor och män och att stärka kvinnors ställning.

6

Kapitel II – Integrerad politik och datainsamling

Artikel 7 – Omfattande och samordnad politik

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att anta och genomföra en nationell, effektiv, omfattande och samordnad politik som innefattar alla lämpliga åtgärder för att förebygga och bekämpa alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention och bemöta våld mot kvinnor utifrån ett helhetsperspektiv.

2Parterna ska säkerställa att den politik som avses i punkt 1 sätter brottsoffrets rättigheter i centrum vid alla åtgärder och att den genomförs genom ett effektivt samarbete mellan alla berörda myndigheter, institutioner och organisationer.

3De åtgärder som vidtas enligt denna artikel ska där så är lämpligt omfatta alla berörda aktörer, såsom regeringsorgan, de nationella, regionala och lokala beslutande församlingarna och myndigheterna, nationella människorättsinstitutioner och organisationer i det civila samhället.

Artikel 8 – Ekonomiska resurser

Parterna ska anslå lämpliga ekonomiska resurser och personalresurser för att den integrerade politiken, åtgärderna och programmen för att förebygga och bekämpa alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention ska kunna genomföras på ett adekvat sätt, inbegripet sådant som utförs av frivilligorganisationer och det civila samhället.

Artikel 9 – Frivilligorganisationer och det civila samhället

Parterna ska på alla nivåer erkänna, uppmuntra och stödja det arbete som berörda frivilligorganisationer och det civila samhället utför för att bekämpa våld mot kvinnor och skapa ett effektivt samarbete med dessa organisationer.

Artikel 10 – Samordningsorgan

1Parterna ska utse eller inrätta ett eller flera offentliga organ som ansvarar för att samordna, genomföra, bevaka och utvärdera politiken och åtgärderna för att förebygga och bekämpa alla former av våld som omfattas av denna konvention. Dessa organ ska samordna insamlingen av de uppgifter som avses i artikel 11, analysera och sprida resultaten.

2Parterna ska säkerställa att de organ som utses eller inrättas i enlighet med denna artikel får allmän information om de åtgärder som vidtas enligt kapitel VIII.

3Parterna ska säkerställa att de organ som utses eller inrättas i enlighet med denna artikel kan kommunicera direkt med varandra och främja förbindelserna med deras motsvarigheter i andra parter.

7

Artikel 11 – Datainsamling och forskning

1För att tillämpa denna konvention ska parterna åta sig att

a regelbundet samla in uppdelade relevanta statistiska uppgifter om ärenden om alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention,

b stödja forskning om alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention för att ta reda på våldets grundorsaker, konsekvenser och förekomst och antal fällande domar samt hur effektiva åtgärderna för att tillämpa denna konvention är.

2Parterna ska sträva efter att regelbundet utföra befolkningsbaserade undersökningar för att bedöma den allmänna förekomsten av och utvecklingstendenser för alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

3Parterna ska förse den expertgrupp som avses i artikel 66 i denna konvention med de insamlade uppgifterna enligt denna artikel för att stimulera ett internationellt samarbete och göra internationella riktvärden möjliga.

4Parterna ska säkerställa att de insamlade uppgifterna enligt denna artikel görs tillgängliga för allmänheten.

Kapitel III – Förebyggande

Artikel 12 – Allmänna skyldigheter

1Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att främja förändringar i kvinnors och mäns sociala och kulturella beteendemönster i syfte att utrota fördomar, sedvänjor, traditioner och all annan praxis som utgår från föreställningen om kvinnors underordning eller från stereotypa roller för kvinnor och män.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att förebygga alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention och som utövas av en fysisk eller juridisk person.

3Alla åtgärder som vidtas enligt detta kapitel ska genomföras med beaktande av de särskilda behov som vissa personer har på grund av särskilda omständigheter som har gjort dem särskilt utsatta. Alla brottsoffers mänskliga rättigheter ska sättas i centrum.

4Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att uppmuntra alla samhällsmedlemmar, särskilt män och pojkar, att aktivt bidra till att förebygga alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

5Parterna ska säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder inte ska kunna betraktas som ett rättfärdigande av någon våldshandling som faller inom ramen för denna konvention.

8

6Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att främja program och aktiviteter för att stärka kvinnors ställning.

Artikel 13 – Ökad medvetenhet

1Parterna ska regelbundet och på alla nivåer främja eller genomföra kampanjer och program för ökad medvetenhet, inbegripet i samarbete med nationella människorättsinstitutioner och jämställdhetsorgan, det civila samhället och frivilligorganisationer, särskilt kvinnoorganisationer, när så är lämpligt, för att öka allmänhetens medvetenhet om och förståelse för hur alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention tar sig uttryck, dess konsekvenser för barn och behovet av att förebygga detta våld.

2Parterna ska säkerställa att informationen om vilka åtgärder som kan vidtas för att förebygga de våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention får stor spridning hos allmänheten.

Artikel 14 – Utbildning

1Parterna ska, när det är lämpligt, vidta nödvändiga åtgärder för att utbildningsmaterial om till exempel jämställdhet mellan kvinnor och män, icke-stereotypa könsroller, ömsesidig respekt, fredlig lösning av konflikter i mellanmänskliga relationer, könsrelaterat våld mot kvinnor och rätten till personlig integritet, ska ingå i formella läroplaner på alla utbildningsnivåer och vara anpassade till elevernas utvecklingsförmåga.

2Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att främja de principer som avses i punkt 1 i informell utbildningsverksamhet samt i idrotts-, kultur- och fritidsaktiviteter och i media.

Artikel 15 – Utbildning av yrkesgrupper

1Parterna ska anordna eller förstärka lämplig utbildning för yrkesgrupper som kommer i kontakt med brottsoffer eller förövare av alla våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention om hur man kan förebygga och upptäcka sådant våld, jämställdhet mellan kvinnor och män, brottsoffrens behov och rättigheter, samt hur sekundär viktimisering kan förebyggas.

2Parterna ska verka för att den utbildning som avses i punkt 1 även omfattar utbildning i myndighetssamverkan för att möjliggöra en heltäckande och lämplig hantering av ärenden som innefattar sådant våld som faller inom ramen för denna konvention.

9

Artikel 16 – Förebyggande ingripanden och behandlingsprogram

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att inrätta eller stödja program som syftar till att förövare som har utövat våld i hemmet ska lära sig att inte bete sig våldsamt i mellanmänskliga relationer i avsikt att förebygga ytterligare våld och förändra ett våldsamt beteendemönster.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att inrätta eller stödja behandlingsprogram i avsikt att förebygga att förövare, särskilt sexualförbrytare, begår nya brott.

3När parterna vidtar de åtgärder som avses i punkterna 1 och 2 ska de säkerställa att stöd till brottsoffren samt deras säkerhet och mänskliga rättigheter ska komma i första hand och att dessa program, när det är lämpligt, inrättas och genomförs i nära samarbete med specialiserade stödtjänster för brottsoffer.

Artikel 17 – Den privata sektorns och mediernas deltagande

1Parterna ska uppmuntra den privata sektorn, sektorn för informations- och kommunikationsteknik och medierna, med vederbörlig hänsyn till yttrandefriheten och deras oberoende, att delta i utvecklingen och genomförandet av politiken och att fastställa riktlinjer och normer för självreglering för att förebygga våld mot kvinnor och för att stärka respekten för kvinnors värdighet.

2Parterna ska, i samarbete med aktörer inom den privata sektorn, utveckla och främja barns, föräldrars och lärares kunskaper om hur de bör hantera den informations- och kommunikationsteknikmiljö som ger tillgång till förnedrande innehåll av sexuell eller våldsam karaktär och som kan vara skadlig.

Kapitel IV – Skydd och stöd

Artikel 18 – Allmänna skyldigheter

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att skydda alla brottsoffer mot ytterligare våldshandlingar.

2Parterna ska, i enlighet med nationell rätt, vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att alla berörda myndigheter, inbegripet domstolar, åklagare, brottsbekämpande myndigheter, lokala och regionala myndigheter samt frivilligorganisationer och andra berörda organisationer och verksamheter, kan samarbeta effektivt med varandra för att skydda och stödja brottsoffer och vittnen till alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention, vilket också innefattar att erbjuda allmänna och specialiserade stödtjänster i enlighet med artiklarna 20 och 22 i denna konvention.

3Parterna ska säkerställa att de åtgärder som vidtas enligt detta kapitel

10

utgår från en genusteoretisk förståelse av våld mot kvinnor och våld i hemmet och fokuserar på brottsoffrets mänskliga rättigheter och säkerhet,

utgår från en helhetssyn som tar hänsyn till relationen mellan brottsoffren, förövarna, barnen och den sociala miljö de lever i,

syftar till att undvika sekundär viktimisering,

syftar till att stärka de våldsutsatta kvinnornas ställning och att de ska bli ekonomiskt oberoende,

ser till att olika skydds- och stödtjänster finns i samma lokaler när så är lämpligt,

tillgodoser särskilt utsatta personers särskilda behov, inbegripet när barn är brottsoffer, och att göra åtgärderna tillgängliga för dem.

4Tjänsterna ska tillhandahållas oavsett om brottsoffret vill göra en anmälan eller vittna mot förövaren eller inte.

5Parterna ska vidta lämpliga åtgärder för att ge konsulärt och annat skydd och stöd till sina medborgare och andra brottsoffer som är berättigade till sådant skydd i överensstämmelse med sina åtaganden enligt internationell rätt.

Artikel 19 – Information

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer skyndsamt och på ett språk som de förstår får adekvat information om vilka stödtjänster och rättsliga åtgärder som finns.

Artikel 20 – Allmänna stödtjänster

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att personer som har utsatts för våld har tillgång till tjänster som underlättar deras återhämtning. Dessa åtgärder ska, när det behövs, omfatta tjänster som juridisk och psykologisk rådgivning, ekonomiskt bistånd, boende, utbildning, fortbildning och hjälp med att hitta en anställning.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer har tillgång till en hälso- och sjukvård och socialtjänst som har tillräckliga resurser och personal som är utbildad för att hjälpa brottsoffer och kan hänvisa dem till lämpliga tjänster.

Artikel 21 – Hjälp vid enskilda/kollektiva klagomål

Parterna ska säkerställa att brottsoffer har information om och tillgång till tillämpliga regionala och internationella mekanismer för enskilda/kollektiva klagomål. Parterna ska verka för att brottsoffer får lyhörd och kunnig hjälp när de lägger fram sina klagomål.

11

Artikel 22 – Specialiserade stödtjänster

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att ordna så att personer som har utsatts för någon av de våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention får tillgång till omedelbara, kort- och långsiktiga specialiserade stödtjänster, med lämplig geografisk spridning.

2Parterna ska ordna så att alla kvinnor som har utsatts för våld och deras barn får tillgång till specialiserade stödtjänster för kvinnor.

Artikel 23 – Skyddat boende

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att tillhandahålla lämpliga och lättillgängliga skyddade boenden i tillräckligt antal så att brottsoffren ska vara trygga och för att aktivt vända sig till brottsoffer, särskilt kvinnor och deras barn.

Artikel 24 – Hjälptelefon

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att inrätta nationella hjälptelefoner som är gratis och bemannade dygnet runt alla dagar i veckan för att ge råd till den som söker stöd, konfidentiellt eller med vederbörlig hänsyn till hans eller hennes anonymitet, beträffande alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

Artikel 25 – Hjälp till personer som har utsatts för sexuellt våld

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att inrätta lämpliga och lättillgängliga mottagningscenter i tillräckligt antal för personer som har blivit våldtagna eller utsatta för sexuellt våld så att en medicinsk och rättsmedicinsk undersökning ska kunna göras och traumastöd och rådgivning ska kunna erbjudas.

Artikel 26 – Skydd och hjälp för barnvittnen

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att skydd och stödtjänster för brottsoffer tillhandahålls med vederbörlig hänsyn till barns rättigheter och behov när de har bevittnat sådant våld som faller inom ramen för denna konvention.

2De åtgärder som vidtas i enlighet med denna artikel ska omfatta åldersanpassad psykosocial rådgivning för barn som har bevittnat sådant våld som faller inom ramen för denna konvention och ska genomföras med hänsyn till barnets bästa.

Artikel 27 – Anmälan

Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att uppmuntra personer som har bevittnat en sådan våldshandling som faller inom ramen för denna konvention eller som har rimlig anledning att anta att en sådan handling kan komma att begås eller att ytterligare våldshandlingar kan förväntas, att anmäla detta till behöriga organisationer eller myndigheter.

12

Artikel 28 – Anmälan av yrkesgrupper

Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de regler om tystnadsplikt som den nationella lagstiftningen uppställer för vissa yrkesgrupper inte utgör ett hinder för möjligheten att under särskilda omständigheter göra en anmälan till behöriga organisationer eller myndigheter om de har rimlig anledning att anta att en allvarlig våldshandling som faller inom ramen för denna konvention har begåtts och att ytterligare allvarliga våldshandlingar kan förväntas.

Kapitel V – Materiell rätt

Artikel 29 – Civilrättsliga processer och medel

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att ge brottsoffren tillgång till adekvata civilrättsliga medel mot förövaren.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att ge brottsoffren, i enlighet med allmänna principer i internationell rätt, tillgång till adekvata civilrättsliga medel mot en myndighet som inte har fullgjort sin skyldighet att vidta de nödvändiga förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder som faller inom myndighetens ansvarsområde.

Artikel 30 – Ersättning

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer har rätt att begära skadestånd av förövare till någon av de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention.

2Adekvat statlig ersättning ska tillerkännas personer som har drabbats av svår kroppsskada eller allvarligt försämrad hälsa, i den mån skadan inte täcks av andra källor såsom förövaren, försäkringar eller statligt finansierad sjuk- och socialvård. Detta utesluter inte att parterna får återkräva ersättningen från förövaren så länge vederbörlig hänsyn tas till brottsoffrets säkerhet.

3Åtgärder som vidtas i enlighet med punkt 2 ska säkerställa att ersättningen tillerkänns inom skälig tid.

Artikel 31 – Vårdnad, umgängesrätt och säkerhet

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att förekomsten av sådant våld som faller inom ramen för denna konvention beaktas när frågor om vårdnad av barn och barns umgängesrätt ska avgöras.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att utövandet av umgängesrätt eller vårdnad inte äventyrar brottsoffrets eller barnens rättigheter och säkerhet.

13

Artikel 32 – Civilrättsliga konsekvenser av tvångsäktenskap

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att äktenskap som ingås under tvång kan upphävas, ogiltigförklaras eller upplösas utan att detta blir oskäligt ekonomiskt och administrativt betungande för brottsoffret.

Artikel 33 – Psykiskt våld

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som innebär en allvarlig kränkning av en persons psykiska integritet genom tvång eller hot är straffbelagda.

Artikel 34 – Stalkning

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som innebär ett upprepat hotfullt beteende gentemot en annan person och som orsakar att han eller hon känner fruktan för sin säkerhet är straffbelagda.

Artikel 35 – Fysiskt våld

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som innebär att fysiskt våld utövas mot en annan person är straffbelagda.

Artikel 36 – Sexuellt våld, inbegripet våldtäkt

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande uppsåtliga gärningar är straffbelagda:

a Att sexuellt penetrera en annan persons kropp vaginalt, analt eller oralt med en kroppsdel eller ett föremål utan dennes samtycke.

b Att utföra andra handlingar av sexuell karaktär med en person utan dennes samtycke.

c Att förmå en annan person att utföra handlingar av sexuell karaktär med en tredje person utan dennes samtycke.

2Samtycke ska lämnas av egen fri vilja och bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

3Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att bestämmelserna i punkt 1 även gäller för gärningar som begås mot tidigare eller nuvarande makar eller partner som erkänns i nationell rätt.

Artikel 37 – Tvångsäktenskap

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som består i att tvinga en vuxen person eller ett barn att ingå äktenskap är straffbelagda.

14

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som består i att förleda en vuxen person eller ett barn till en annan parts eller stats territorium där han eller hon inte är bosatt i syfte att den vuxna personen eller barnet ska tvingas ingå äktenskap är kriminaliserade.

Artikel 38 – Kvinnlig könsstympning

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande uppsåtliga gärningar är straffbelagda:

a Att skära bort eller på annat sätt stympa hela eller delar av en kvinnas yttre eller inre blygdläppar eller klitoris.

b Att tvinga eller förmå en kvinna att genomgå någon av de handlingar som anges i punkt a.

c Att mana, tvinga eller förmå en flicka att genomgå någon av de handlingar som anges i punkt a.

Artikel 39 – Tvångsabortering och tvångssterilisering

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande uppsåtliga gärningar är straffbelagda:

a Att utföra en abort på en kvinna utan att hon på förhand har lämnat ett informerat samtycke.

b Att utföra ett kirurgiskt ingrepp som har till syfte eller följd att en kvinnas naturliga fortplantningsförmåga upphävs utan att hon på förhand har lämnat ett informerat samtycke eller har förstått proceduren.

Artikel 40 – Sexuella trakasserier

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att alla oönskade former av verbalt, icke-verbalt eller fysiskt beteende av sexuell karaktär som har till syfte eller följd att en persons värdighet kränks, särskilt genom att skapa en skrämmande, fientlig, förnedrande, kränkande eller stötande miljö, kan leda till straffrättsliga eller andra rättsliga sanktioner.

Artikel 41 – Medhjälp och försök

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa att uppsåtlig medhjälp till någon av de gärningar som är straffbelagda i enlighet med artiklarna 33, 34, 35, 36, 37, 38 a och 39 i denna konvention utgör brottsliga gärningar.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa att uppsåtliga försök till att begå de gärningar som avses i artiklarna 35, 36, 37, 38 a och 39 i denna konvention utgör brottsliga gärningar.

15

Artikel 42 – Oacceptabelt rättfärdigande av brott, inbegripet brott begångna i den så kallade hederns namn

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder inte i straffrättsliga förfaranden som inleds när sådana våldshandlingar har begåtts får betraktas som ett rättfärdigande av sådana våldshandlingar. Detta omfattar särskilt påståenden om att brottsoffret har överträtt kulturella, religiösa, sociala eller traditionella normer eller sedvänjor för vad som kan anses vara passande.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att om en person förmår ett barn att utföra någon av de handlingar som avses i punkt 1 ska detta inte minska personens straffrättsliga ansvar för de begångna handlingarna.

Artikel 43 – Straffbestämmelsernas tillämpning

De gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention ska utgöra brott oavsett vilket slags förhållande brottsoffret och förövaren har till varandra.

Artikel 44 – Domsrätt

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa dess jurisdiktion beträffande någon av de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention, när brottet har begåtts

a inom dess territorium eller

b ombord på ett fartyg som för flagg från den parten eller

c ombord på ett luftfartyg som är registrerat enligt den partens lagar eller d av en av dess medborgare eller

e av en person som har sin hemvist inom dess territorium.

2Parterna ska sträva efter att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa jurisdiktion beträffande någon av de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention, när brottet har begåtts mot en av dess medborgare eller en person som har sin hemvist inom dess territorium.

3Beträffande lagföring av de brott som fastställs i artiklarna 36, 37, 38 och 39 i denna konvention, ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att deras jurisdiktion inte är underkastad villkoret att gärningarna ska vara straffbara inom det territorium där de har utförts.

4Beträffande lagföring av de brott som fastställs i artiklarna 36, 37, 38 och 39 i denna konvention, ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att deras jurisdiktion beträffande punkterna 1.d och e inte är underkastad villkoret att åtal endast kan väckas efter anmälan från brottsoffret eller angivelse från staten där brottet har begåtts.

16

5Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att fastställa deras jurisdiktion beträffande de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention, i de fall då en uppgiven gärningsman befinner sig inom deras territorium och de inte utlämnar honom eller henne till en annan part, enbart på grund av hans eller hennes nationalitet.

6När fler än en part hävdar jurisdiktion beträffande en gärning som är straffbelagd i enlighet med denna konvention ska de berörda parterna, där så är lämpligt, samråda med målsättningen att bestämma den lämpligaste behörigheten för lagföring.

7Om inte annat följer av allmänna bestämmelser i internationell rätt, utesluter inte denna konvention straffrättslig jurisdiktion som utövas av en part i enlighet med den nationella rätten.

Artikel 45 – Påföljder och åtgärder

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention beläggs med effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner med hänsyn till deras svårhetsgrad. Dessa sanktioner ska, när så är lämpligt, omfatta påföljder som medför frihetsberövande vilket kan leda till utlämning.

2Parterna får vidta andra åtgärder när det gäller förövare, till exempel

att övervaka dömda personer eller hålla dem under tillsyn,

att dra in rättigheter som härrör från föräldraskapet, om barnets bästa, vilket kan omfatta brottsoffrets säkerhet, inte kan garanteras på något annat sätt.

Artikel 46 – Försvårande omständigheter

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att följande omständigheter, såtillvida de inte redan utgör en del av brottsrekvisiten, i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser i nationell rätt, kommer att tas under övervägande som försvårande omständigheter när påföljd ska bestämmas för de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention:

aAtt brottet har begåtts mot en maka/make eller partner eller före detta maka/make eller partner, i enlighet med nationell lagstiftning, av en familjemedlem, en person som bor tillsammans med brottsoffret eller en person som har missbrukat sin ställning.

bAtt brottet, eller liknande brott, har begåtts vid upprepade tillfällen.

cAtt brottet har begåtts mot en person som var särskilt utsatt på grund av vissa omständigheter.

dAtt brottet har begåtts mot eller i närvaro av ett barn.

eAtt brottet har begåtts av två eller flera personer tillsammans.

fAtt brottet har föregåtts eller åtföljts av extremt våld.

17

gAtt brottet har begåtts med hjälp av vapen eller under vapenhot.

hAtt brottet har orsakat brottsoffret allvarlig fysisk eller psykisk skada.

iAtt förövaren tidigare har dömts för samma slags brott.

Artikel 47 – Domar meddelade av en annan part

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att skapa möjlighet att beakta lagakraftvunna domar som har meddelats av en annan part och som avser gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention när påföljden ska bestämmas.

Artikel 48 – Förbud mot tvingande alternativa tvistlösningsprocesser eller påföljder

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att förbjuda tvingande alternativa tvistlösningsprocesser, inbegripet medling och förlikning, när det gäller alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att vederbörlig hänsyn tas till förövarens förmåga att fullgöra sina ekonomiska åtaganden gentemot brottsoffret om böter utdöms.

Kapitel VI – Utredning, lagföring, processrätt och skyddsåtgärder

Artikel 49 – Allmänna skyldigheter

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att utredningar och rättsliga förfaranden vid alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention genomförs utan oskäligt dröjsmål och med beaktande av brottsoffrets rättigheter i alla delar av rättsprocessen.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder, i enlighet med de mänskliga rättigheternas grundläggande principer och med beaktande av en genusteoretisk förståelse av våldet, för att säkerställa att de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention utreds och lagförs effektivt.

Artikel 50 – Omedelbara insatser, förebyggande och skydd

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de ansvariga brottsbekämpande myndigheterna skyndsamt och på lämpligt sätt kan erbjuda brottsoffer adekvat och omedelbart skydd vid alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention.

18

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de ansvariga brottsbekämpande myndigheterna skyndsamt och på lämpligt sätt arbetar för att förebygga och erbjuda skydd mot alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention, inbegripet genom att vidta förebyggande operativa åtgärder och samla in bevis.

Artikel 51 – Riskbedömning och riskhantering

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att alla berörda myndigheter gör en bedömning av om liv riskeras, hur allvarlig situationen är och risken för upprepat våld i syfte att förhindra detta och vid behov ge samordnat skydd och stöd.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att vid den bedömning som avses i punkt 1, i alla delar av utredningen och vid tillämpningen av skyddsåtgärder, vederbörlig hänsyn tas till om förövarna av sådana våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention innehar eller har tillgång till skjutvapen.

Artikel 52 – Akuta förbudsåtgärder

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att behöriga myndigheter bemyndigas att, i situationer av överhängande fara, besluta om att den som utövar våld i hemmet under tillräckligt lång tid måste lämna den bostad som brottsoffret eller personen som riskerar att utsättas för våld bor i och att förbjuda förövaren att gå in i bostaden eller kontakta brottsoffret eller den person som riskerar att utsättas för våld. Säkerheten för brottsoffren eller de personer som riskerar att utsättas för våld ska prioriteras vid åtgärder som vidtas i enlighet med denna artikel.

Artikel 53 – Besöksförbud

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att beslut om lämpliga besöksförbud är tillgängliga för personer som har utsatts för våld som faller inom ramen för denna konvention.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att de besöksförbud som avses i punkt 1

är tillgängliga för omedelbart skydd och utan att vara oskäligt ekonomiskt eller administrativt betungande för brottsoffret,

utfärdas för en viss period eller tills beslutet ändras eller upphävs,

utfärdas ex parte och med omedelbar verkan när så är nödvändigt,

är tillgängliga oberoende av, eller utöver, andra rättsliga förfaranden,

får presenteras i efterföljande rättsliga förfaranden.

19

3Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att överträdelser av besöksförbud som har utfärdats enligt punkt 1 är föremål för effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga eller andra rättsliga sanktioner.

Artikel 54 – Utredningar och bevis

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att bevis som hänför sig till brottsoffrets tidigare sexuella erfarenheter och beteende endast är tillåtet i alla civil- och straffrättsliga förfaranden när det är av betydelse och nödvändigt.

Artikel 55 – Förfaranden ex parte och ex officio

1Parterna ska säkerställa att utredningar eller lagföring av de brott som avses i artiklarna 35, 36, 37, 38 och 39 i denna konvention inte förutsätter att brottsoffret anmäler det eller anger brottet till åtal, om brottet helt eller delvis har begåtts inom partens territorium samt att förfarandet får fortsätta även om brottsoffret tar tillbaka sin utsaga eller sin angivelse.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att, i enlighet med de villkor som ställs upp i nationell rätt, säkerställa att statliga och icke-statliga organisationer och rådgivare i frågor som rör våld i hemmet ges möjlighet att hjälpa och/eller stödja brottsoffer, om de så önskar, under utredningar och rättsliga förfaranden som avser de brott som faller inom ramen för denna konvention.

Artikel 56 – Skyddsåtgärder

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att skydda brottsoffrens rättigheter och intressen, inbegripet deras särskilda behov som bevispersoner, under alla stadier i utredningar och rättsliga förfaranden, främst genom att:

a Vidta åtgärder för att ge dem, samt deras familjer och vittnen, skydd mot hotelser, hämnd och upprepad viktimisering.

b Säkerställa att brottsoffren informeras, åtminstone i de fall då brottsoffren och deras familjer kan befinna sig i fara, om förövaren flyr eller när denne har blivit temporärt eller slutligt frigiven.

c Informera dem, enligt villkoren i nationell rätt, om deras rättigheter och de tjänster som står till deras förfogande och uppföljningen av deras anmälan, åtalspunkterna, de allmänna framstegen i utredningen eller förfarandet och deras roll i detta samt utfallet i deras mål.

d Göra det möjligt för brottsoffer, på ett sätt som är förenligt med nationella processrättsliga regler, att höras, inge bevis och få sina åsikter och behov och sin sak presenterade, direkt eller via en mellanhand, och prövade.

20

eTillhandahålla brottsoffer lämpliga stödtjänster så att deras rättigheter och intressen presenteras och beaktas i vederbörlig ordning.

fSäkerställa att åtgärder kan vidtas för att skydda brottsoffrens integritet och bild.

gSäkerställa att kontakter mellan brottsoffer och förövare om möjligt undviks i domstolens och polismyndighetens lokaler.

hFörse brottsoffer med oberoende och kompetenta tolkar när brottsoffren är parter i förfarandet eller när de ger in bevis.

iGöra det möjligt för brottsoffer att, i enlighet med reglerna i nationell rätt, höras i bevissyfte i rättssalen utan att behöva närvara eller åtminstone utan att den misstänkta förövaren är närvarande, särskilt genom att använda lämplig kommunikationsteknik när sådan är tillgänglig.

2Särskilda skyddsåtgärder med beaktande av barnets bästa ska vidtas, när så är lämpligt, för barn som är brottsoffer eller vittnen till våld mot kvinnor och våld i hemmet.

Artikel 57 – Rättshjälp

Parterna ska vidta åtgärder för rätt till juridiskt biträde och kostnadsfri rättshjälp för brottsoffer enligt de villkor som ställs upp i nationell rätt.

Artikel 58 – Preskriptionsregler

Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att preskriptionstiderna avseende gärningar som är straffbelagda i enlighet med artiklarna 36, 37, 38 och 39 i denna konvention ska fortsätta att löpa under en tidsperiod som är tillräcklig och som står i proportion till det aktuella brottets svårhetsgrad, för att rättegången ska kunna inledas på ett effektivt sätt efter det att brottsoffret har uppnått myndighetsålder.

Kapitel VII – Migration och asyl

Artikel 59 – Uppehållstillstånd

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer, vars rätt att vistas i landet är beroende av makan/maken eller partnern enligt nationell lagstiftning, vid upplösning av äktenskapet eller förhållandet och under särskilt svåra omständigheter, efter ansökan kan beviljas ett självständigt uppehållstillstånd oberoende av hur länge äktenskapet eller förhållandet har varat. Villkoren för att bevilja det självständiga uppehållstillståndet och dess längd fastställs i nationell lagstiftning.

21

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att brottsoffer har möjlighet till uppskov i utvisningsförfaranden, som inletts med anledning av en uppehållsrätt som är beroende av att makan/maken eller partnern enligt nationell rätt har rätt att vistas i landet, för att kunna ansöka om ett självständigt uppehållstillstånd.

3Parterna ska utfärda ett förnyelsebart uppehållstillstånd till brottsoffer i endera av följande situationer, eller i båda:

a När den behöriga myndigheten anser att deras vistelse är nödvändig på grund av deras personliga situation.

b När den behöriga myndigheten anser att deras vistelse krävs för deras samarbete med de behöriga myndigheterna i utredningsförfaranden eller straffrättsliga förfaranden.

4Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att offer för tvångsäktenskap som har förts till ett annat land för att ingå äktenskap och som, på grund av detta, har förlorat sin rätt att vistas i det land där de har sin hemvist, kan återfå denna rätt.

Artikel 60 – Könsrelaterade asylansökningar

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att könsrelaterat våld mot kvinnor kan betraktas som en form av förföljelse i den mening som avses i artikel 1 A 2) i 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning och som en form av allvarligt hot som kan ge rätt till alternativt/subsidiärt skydd.

2Parterna ska säkerställa att varje grund i konventionen tolkas utifrån ett genusperspektiv och att sökanden beviljas flyktingstatus i enlighet med tillämpliga instrument då det kan fastställas att rädslan för förföljelse kan kopplas till en eller flera av dessa grunder.

3Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att utveckla mottagningsförfaranden och stödtjänster för asylsökanden där hänsyn tas till genusperspektivet samt riktlinjer och asylförfaranden utifrån ett genusperspektiv, inbegripet för bestämning av en persons flyktingstatus och ansökan om internationellt skydd.

Artikel 61 – Non-refoulement

1Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att respektera principen om non-refoulement i överensstämmelse med befintliga skyldigheter enligt internationell rätt.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att kvinnor som har utsatts för våld och som är i behov av skydd, oavsett deras ställning eller hemvist, under inga omständigheter får skickas tillbaka till ett land där deras liv riskeras eller där de kan utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

22

Kapitel VIII – Internationellt samarbete

Artikel 62 – Allmänna principer

1Parterna ska, i enlighet med bestämmelserna i denna konvention och med tillämpning av gällande internationella och regionala instrument om samarbete i civil- och straffrättsliga frågor, överenskommelser på grundval av enhetlig eller ömsesidig lagstiftning och nationell rätt, samarbeta med varandra i största möjliga utsträckning, i syfte att

a förebygga, bekämpa och lagföra alla former av våld som faller inom ramen för denna konvention,

b skydda och stödja brottsoffer,

c utreda eller inleda förfaranden gällande de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention,

d verkställa relevanta civil- och straffrättsliga avgöranden som har meddelats av parternas rättsliga myndigheter, inbegripet beslut om besöksförbud.

2Parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att en person som har utsatts för en gärning som är straffbelagd i enlighet med denna konvention och som har begåtts inom en parts territorium där han eller hon inte är bosatt kan göra en anmälan till behöriga myndigheter i bosättningsstaten.

3Om en part, som kräver ett avtal för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, utlämning eller verkställighet av civil- eller straffrättsliga avgöranden som har meddelats av en annan part i denna konvention, får en förfrågan om sådant rättsligt samarbete från en part med vilken den inte har ingått något sådant avtal, kan denna konvention betraktas som rättslig grund för ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, utlämning eller verkställighet av civil- eller straffrättsliga avgöranden som har meddelats av den andra parten när det gäller de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention.

4Parterna ska sträva efter att i sina biståndsprogram som har utarbetats till förmån för tredje stat, där så är lämpligt, införliva förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, inbegripet att ingå bilaterala och multilaterala avtal med tredje stat i syfte att främja skyddet av brottsoffer i enlighet med artikel 18.5.

Artikel 63 – Åtgärder beträffande personer som riskerar att utsättas för våld

När en part, med stöd av upplysningar som den har till sitt förfogande, har skälig anledning att tro att det finns en omedelbar risk för att en person kan komma att utsättas för någon av de våldshandlingar som avses i artiklarna 36, 37, 38 och 39 i denna konvention inom en annan parts territorium, uppmuntras den part som har upplysningarna att skyndsamt överföra dem till den senare parten i syfte att säkerställa att lämpliga skyddsåtgärder vidtas. I förekommande fall ska dessa upplysningar innehålla uppgifter om vilken typ av skydd som den utsatta personen åtnjuter.

23

Artikel 64 – Upplysningar

1Den anmodade parten ska utan dröjsmål upplysa den begärande parten om det slutliga resultatet av åtgärder som vidtas enligt detta kapitel. Den anmodade parten ska också utan dröjsmål upplysa den begärande parten om eventuella omständigheter som gör att den önskade åtgärden inte kan utföras eller avsevärt kan försenas.

2En part kan utan föregående begäran, inom ramen för sin nationella lagstiftning, till en part lämna upplysningar som den har fått i sina egna utredningar, om den anser att ett avslöjande av dessa upplysningar kan hjälpa den mottagande parten att förebygga de gärningar som är straffbelagda i enlighet med denna konvention eller att inleda eller genomföra utredningar eller förfaranden beträffande sådana gärningar eller som kan ge anledning till en begäran om samarbete från den parten enligt detta kapitel.

3En part som tar emot upplysningar i enlighet med punkt 2 ska skicka denna information till sina behöriga myndigheter så att förfaranden kan inledas om det anses lämpligt eller så att upplysningarna kan beaktas i relevanta civil- och straffrättsliga förfaranden.

Artikel 65 – Dataskydd

Personuppgifter ska lagras och användas i enlighet med de åtaganden som parterna har gjort genom konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (ETS nr. 108).

Kapitel IX – Övervakningsmekanism

Artikel 66 – Expertgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet

1Expertgruppen för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (the Group of Experts on action against violence against women and domestic violence, nedan kallad GREVIO) ska övervaka parternas tillämpning av denna konvention.

2GREVIO ska bestå av minst 10 och högst 15 ledamöter, varvid en jämn könsfördelning och geografisk jämvikt samt tvärvetenskaplig sakkunskap ska beaktas. Partskommittén ska för en mandatperiod av fyra år, som ska kunna förnyas en gång, välja ledamöterna bland de kandidater som är medborgare i parterna och som parterna har nominerat.

3Valet av de 10 första ledamöterna ska göras inom en period av ett år efter att denna konvention har trätt i kraft. Ytterligare fem ledamöter ska väljas efter den tjugofemte ratifikationen eller anslutningen.

4Valet av ledamöter till GREVIO ska grundas på följande principer:

24

aLedamöterna ska väljas i ett öppet förfarande bland personer med gott moraliskt anseende och erkänd kompetens när det gäller mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan kvinnor och män, våld mot kvinnor och våld i hemmet eller hjälp till och skydd av brottsoffer, eller som har påvisad yrkeserfarenhet på de områden som denna konvention omfattar.

bDet får inte finnas två ledamöter av GREVIO som är medborgare i samma stat.

cLedamöterna bör företräda de viktigaste rättssystemen.

dLedamöterna bör företräda relevanta aktörer och myndigheter inom området för våld mot kvinnor och våld i hemmet.

eLedamöterna ska delta i sin personliga kapacitet och vara oberoende, opartiska vid utövandet sina funktioner och vara tillgängliga så att de kan uppfylla sina åligganden på ett effektivt sätt.

5Förfarandet för val av ledamöter till GREVIO ska inom sex månader efter denna konventions ikraftträdande fastställas av Europarådets ministerkommitté efter samråd med parterna och sedan dessa har gett sitt enhälliga samtycke.

6GREVIO ska anta sin egen arbetsordning.

7Ledamöterna av GREVIO, och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök i enlighet med artikel 68.9 och 14 ska ges den immunitet och de privilegier som fastställs i bilagan till denna konvention.

Artikel 67 – Partskommitté

1Partskommittén ska bestå av företrädare för parterna i konventionen.

2Partskommittén ska sammankallas av Europarådets generalsekreterare. Dess första möte ska hållas inom ett år efter denna konventions ikraftträdande för att välja ledamöterna av GREVIO. Den ska sedan sammanträda på begäran av en tredjedel av parterna, partskommitténs ordförande eller generalsekreteraren.

3Partskommittén ska anta sin egen arbetsordning.

Artikel 68 – Förfarande

1Parterna ska till Europarådets generalsekreterare lämna in en rapport om lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som införlivar bestämmelserna i denna konvention. Rapporten ska bygga på ett frågeformulär som har utarbetats av GREVIO.

2GREVIO ska ta ställning till den inlämnade rapporten i enlighet med punkt 1 med företrädare för den berörda parten.

25

3Efterföljande utvärderingsförfaranden ska delas upp i omgångar, vars längd ska bestämmas av GREVIO. Vid början av varje omgång ska GREVIO välja ut de särskilda bestämmelser som ska ligga till grund för utvärderingen och skicka ut ett frågeformulär.

4GREVIO ska fastställa det lämpligaste sättet att genomföra denna utvärdering. GREVIO kan bland annat anta ett frågeformulär för varje utvärderingsomgång, som ska ligga till grund för utvärderingen av parternas tillämpning av konventionen. Detta frågeformulär ska ställas till alla parter. Parterna ska besvara detta frågeformulär och eventuella andra krav på upplysningar från GREVIO.

5GREVIO får ta emot information om tillämpningen av konventionen från frivilligorganisationer och det civila samhället samt från nationella institutioner till skydd för de mänskliga rättigheterna.

6GREVIO ska ta vederbörlig hänsyn till befintlig information som är tillgänglig från andra regionala och internationella instrument och organ inom de områden som faller inom ramen för denna konvention.

7När GREVIO antar ett frågeformulär för varje utvärderingsomgång ska expertgruppen ta vederbörlig hänsyn till befintlig datainsamling och forskning i parterna i enlighet med artikel 11 i denna konvention.

8GREVIO får ta emot information om tillämpningen av konventionen från Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna, Europarådets parlamentariska församling och relevanta fackorgan, samt från organ som har inrättats enligt andra internationella instrument. Klagomål som förs fram till dessa organ och utfallet av dem kommer att göras tillgängliga för GREVIO.

9GREVIO får som stöd, i samarbete med de nationella myndigheterna och med bistånd från oberoende nationella experter, anordna landbesök om erhållen information är otillräcklig eller i de fall som avses i punkt 14. Under dessa besök får GREVIO bistås av specialister inom särskilda områden.

10GREVIO ska utarbeta ett rapportutkast med dess analys av tillämpningen av de bestämmelser som ligger till grund för utvärderingen och GREVIO:s råd och förslag om hur den berörda parten kan hantera påträffade problem. Rapportutkastet ska överlämnas till den granskade parten för kommentarer. GREVIO ska beakta partens kommentarer innan rapporten antas.

11På grundval av all information som har erhållits och parternas kommentarer ska GREVIO anta sin rapport och sina slutsatser om de åtgärder som den berörda parten har vidtagit för att tillämpa bestämmelserna i denna konvention. Rapporten och slutsatserna ska skickas till den berörda parten och till partskommittén. GREVIO:s rapport och slutsatser ska offentliggöras sedan de antagits, tillsammans med eventuella kommentarer från den berörda parten.

26

12Utan att tillämpningen av förfarandet i punkterna 1 till 8 påverkas, får partskommittén på grundval av GREVIO:s rapport och slutsatser anta de rekommendationer som riktas till parten i fråga a) om de åtgärder som ska vidtas för att genomföra GREVIO:s slutsatser, om så är nödvändigt med fastställande av ett datum då upplysningar om att de har genomförts ska vara inlämnade och b) i syfte att främja samarbetet med parten i fråga för en riktig tillämpning av denna konvention.

13Om GREVIO erhåller tillförlitlig information som ger vid handen att en situation kräver omedelbara åtgärder för att förebygga eller begränsa omfattningen av eller antalet allvarliga överträdelser av konventionen, får expertgruppen begära att en särskild rapport snabbt ges in beträffande vilka åtgärder som har vidtagits för att förebygga ett allvarligt, omfattande eller varaktigt mönster av våld mot kvinnor.

14Med beaktande av informationen som den berörda parten ger in samt all annan tillförlitlig information som GREVIO har till sitt förfogande, får GREVIO ge en eller flera av dess ledamöter i uppdrag att genomföra en brådskande utredning och rapportera till GREVIO. När det är motiverat och om parten samtycker får utredningen omfatta ett besök på partens territorium.

15GREVIO ska gå igenom resultatet av den utredning som avses i punkt 14 och överlämna detta resultat till den berörda parten och, när så är lämpligt, till partskommittén och till Europarådets ministerkommitté tillsammans med eventuella kommentarer och rekommendationer.

Artikel 69 – Allmänna rekommendationer

GREVIO kan, när så är lämpligt, anta allmänna rekommendationer om tillämpningen av denna konvention.

Artikel 70 – Parlamentarisk medverkan vid övervakning

1Nationella parlament ska erbjudas att delta i övervakningen av de åtgärder som vidtas för att tillämpa denna konvention.

2Parterna ska lämna över GREVIO:s rapporter till sina nationella parlament.

3Europarådets parlamentariska församling ska erbjudas att regelbundet följa upp tillämpningen av denna konvention.

Kapitel X – Förhållande till andra internationella instrument

Artikel 71 – Förhållande till andra internationella instrument

1Denna konvention ska inte påverka de skyldigheter som följer av andra internationella instrument som parterna i denna konvention har anslutit sig till eller kommer att ansluta sig till och som innehåller bestämmelser om frågor som regleras av denna konvention.

2Parterna i denna konvention kan ingå bilaterala eller multilaterala överenskommelser med varandra i frågor som denna konvention behandlar i syfte att komplettera eller förstärka dess bestämmelser eller främja tillämpningen av de principer som konventionen inbegriper.

27

Kapitel XI – Ändringar i konventionen

Artikel 72 – Ändringar

1Alla förslag till ändring i denna konvention som en part har utarbetat ska lämnas in till Europarådets generalsekreterare och vidarebefordras av honom eller henne till Europarådets medlemsstater, undertecknande stater, parter, Europeiska unionen, varje stat som har erbjudits att underteckna konventionen enligt bestämmelserna i artikel 75 samt varje stat som har erbjudits att ansluta sig till konventionen enligt bestämmelserna i artikel 76.

2Europarådets ministerkommitté ska överväga den föreslagna ändringen och får anta ändringen med den majoritet som fastställs i artikel 20.d i Europarådets stadga efter samråd med de konventionsstater som inte är medlemmar av Europarådet.

3Varje textändring som ministerkommittén antar enligt punkt 2 ska vidarebefordras till parterna för godkännande.

4Varje ändring som antas enligt punkt 2 träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om en månad efter den dag då samtliga parter har underrättat generalsekreteraren om sitt godkännande.

Kapitel XII – Slutbestämmelser

Artikel 73 – Konventionens verkan

Denna konventions bestämmelser ska inte hindra tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt och bindande internationella instrument som är eller kan komma att träda i kraft enligt vilka mer förmånliga rättigheter tillerkänns eller kommer att tillerkännas den enskilde när det gäller att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet.

Artikel 74 – Tvistlösning

1Parterna i en tvist om tillämpningen eller tolkningen av bestämmelserna i denna konvention ska i första hand försöka lösa den genom förhandling, förlikning, skiljeförfarande eller med andra fredliga medel som parterna kommer överens om.

2Europarådets ministerkommitté får inrätta tvistlösningsmekanismer som parterna i tvisten kan använda om de kommer överens om det.

Artikel 75 – Undertecknande och ikraftträdande

1Denna konvention ska vara öppen för undertecknande av Europarådets medlemsstater, de stater som inte är medlemmar men som har deltagit i utarbetandet av den och Europeiska unionen.

28

2Denna konvention ska ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- eller och godkännandeinstrument ska deponeras hos Europarådets generalsekreterare.

3Denna konvention träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då tio undertecknande stater, av vilka minst åtta är medlemmar av Europarådet, har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av konventionen enligt bestämmelserna i punkt 2.

4För varje stat som avses i punkt 1 eller Europeiska unionen som senare uttryckt sitt samtycke till att vara bunden av konventionen träder denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då dess ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument deponerades.

Artikel 76 – Anslutning till konventionen

1Efter det att denna konvention har trätt i kraft kan Europarådets ministerkommitté, efter samråd med parterna i konventionen och efter att ha fått deras enhälliga samtycke, erbjuda en stat som inte är medlem av Europarådet och som inte har deltagit i utarbetandet av konventionen att ansluta sig till den genom ett beslut som tas med den majoritet som föreskrivs i artikel 20 d i Europarådets stadga och genom enhälligt beslut av ombuden för parterna som är berättigade att vara ledamöter i ministerkommittén.

2För varje stat som ansluter sig till konventionen träder denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då dess anslutningsinstrument deponerades hos Europarådets generalsekreterare.

Artikel 77 – Territoriell tillämpning

1Varje stat eller Europeiska unionen kan när den undertecknar denna konvention eller när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument ange för vilket eller vilka territorier konventionen ska gälla.

2Varje part kan vid en senare tidpunkt, genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, utvidga konventionens tillämpning till varje annat territorium som anges i förklaringen och för vars internationella förbindelser den är ansvarig eller för vars räkning den är bemyndigad att ingå förpliktelser. För ett sådant territorium träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då generalsekreteraren tog emot förklaringen.

3Varje förklaring som har lämnats enligt de två föregående punkterna får, med avseende på ett i förklaringen angivet territorium, återtas genom en underrättelse ställd till Europarådets generalsekreterare. Återtagandet ska gälla från och med den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader efter den dag då generalsekreteraren tog emot underrättelsen.

29

Artikel 78 – Förbehåll

1Inga förbehåll får göras med avseende på någon bestämmelse i denna konvention med undantag av förbehållen enligt punkterna 2 och 3.

2Varje stat och Europeiska unionen får, vid undertecknandet eller vid deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, i en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, förklara att den förbehåller sig rätten att inte tillämpa, eller att endast i särskilda fall eller under särskild¨’a förhållanden, tillämpa de bestämmelser som föreskrivs i

artikel 30.2,

artikel 44.1 e, 3 och 4,

artikel 55.1 med avseende på artikel 35 om ringa brott,

artikel 58 med avseende på artiklarna 37, 38 och 39,

artikel 59.

3Varje stat och Europeiska unionen får, vid undertecknandet eller vid deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, i en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, förklara att den förbehåller sig rätten att använda icke- straffrättsliga sanktioner, i stället för straffrättsliga påföljder, för de beteenden som avses i artiklarna 33 och 34.

4Varje part får helt eller delvis återta ett förbehåll genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare. Denna förklaring träder i kraft den dag den tas emot av generalsekreteraren.

Artikel 79 – Giltighet och översyn av förbehåll

1De förbehåll som avses i artikel 78.2 och 3 gäller i fem år från den dag då denna konvention träder i kraft för parten i fråga. Sådana förbehåll får emellertid förnyas med samma giltighetstid.

2Arton månader före utgången av förbehållets giltighetstid ska Europarådets generalsekretariat underrätta parten i fråga om upphörandet. Senast tre månader före upphörandet ska parten meddela generalsekreteraren om den vidmakthåller, ändrar eller återtar sitt förbehåll. Om inget meddelande har lämnats av parten i fråga ska generalsekretariatet meddela parten att dess förbehåll anses ha förlängts automatiskt i sex månader. Om parten i fråga inte meddelar sin avsikt att vidmakthålla eller ändra sitt förbehåll före denna tids utgång, ska förbehållet upphöra att gälla.

3Om en part gör ett förbehåll enligt artikel 78.2 och 3 ska den, innan den förnyar förbehållet eller på begäran, lämna GREVIO en förklaring om motiven för dess vidmakthållande.

30

Artikel 80 – Uppsägning

1En part får när som helst säga upp denna konvention genom en underrättelse till Europarådets generalsekreterare om detta.

2Uppsägningen ska gälla från och med den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre månader räknat från den dag då generalsekreteraren tog emot underrättelsen.

Artikel 81 – Underrättelse

Europarådets generalsekreterare ska underrätta Europarådets medlemsstater, stater som inte är medlemmar men som har deltagit i utarbetandet av konventionen, alla undertecknande stater, parter, Europeiska unionen och varje stat som har erbjudits att ansluta sig till konventionen om

aundertecknanden,

bdeponering av ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument,

cdatum för denna konventions ikraftträdande enligt artiklarna 75 och 76,

dändringar som har antagits enligt artikel 72 och datumet då en sådan ändring träder i kraft,

eförbehåll och återtaganden av förbehåll enligt artikel 78,

fuppsägningar som har gjorts med stöd av bestämmelserna i artikel 80,

gandra handlingar, underrättelser eller meddelanden som avser denna konvention.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade, undertecknat denna konvention.

Upprättad i Istanbul den 11 maj 2011 på engelska och franska, vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar som ska deponeras i Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare ska översända bestyrkta kopior till var och en av Europarådets medlemsstater, till stater som inte är medlemmar men som har deltagit i utarbetandet av denna konvention, till Europeiska unionen samt till alla stater som har erbjudits att ansluta sig till konventionen.

31

Bilaga – Immunitet och privilegier (artikel 66)

1Denna bilaga ska gälla för de medlemmar av GREVIO som anges i artikel 66 i konventionen och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök. I denna bilaga avses med andra medlemmar av delegationer som gör landbesök de oberoende nationella experter och specialister som anges i artikel 68.9 i konventionen, Europarådets personal och tolkar som är anställda av Europarådet och som följer med GREVIO under landbesöken.

2Medlemmarna av GREVIO och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök ska, under den tid de utövar uppdrag som avser förberedelser inför och genomförande av landbesök samt uppföljningen av dessa och resor i anslutning till dessa uppdrag, åtnjuta följande immunitet och privilegier:

a Immunitet som förhindrar att personen grips eller frihetsberövas och att det privata bagaget beslagtas och fullständig rättslig immunitet när det gäller tal och skrift och alla handlingar som utförs av dem i tjänsten.

b Befrielse från alla slags begränsningar av rörelsefriheten vid utresa från och återvändande till det land där personen har sin hemvist och inresa i och utresa från det land i vilket de utövar uppdrag och från registrering som utlänning i det land de besöker eller genom vilket de reser under utövandet av uppdraget.

3Vid resor som genomförs under utövande av uppdrag ska medlemmarna av GREVIO och de andra medlemmar av delegationer som gör landbesök ges samma möjligheter avseende tull- och valutakontroll som utländska regeringars företrädare med tillfälliga uppdrag.

4De dokument som avser utvärderingen av tillämpningen av konventionen och som genomförs av medlemmarna av GREVIO och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök ska vara okränkbara i den utsträckning de rör GREVIO:s verksamhet. GREVIO:s officiella skriftväxling och officiell kommunikation mellan medlemmarna av GREVIO och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök får inte spärras eller censureras.

5För att medlemmarna av GREVIO och andra medlemmar av delegationer som gör landbesök ska tillförsäkras fullständig yttrandefrihet och fullständigt oberoende vid utövandet av uppdraget ska rättslig immunitet avseende tal och skrift och alla handlingar som de företar under utövandet av uppdraget fortsätta att gälla, även om personerna i fråga inte längre deltar i utövandet av sådana uppdrag.

6Immunitet och privilegier beviljas de personer som avses i punkt 1 i denna bilaga för att ett oberoende utövande av uppdraget i GREVIO:s intresse ska kunna garanteras och inte för att gynna den enskilde. Europarådets generalsekreterare ska upphäva immuniteten för de personer som avses i punkt 1 i denna bilaga i varje fall där han eller hon anser att immuniteten skulle hindra rättskipningen och där den kan upphävas utan att det påverkar GREVIO:s intressen.

32

Lagrådsremissens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 §, 5 kap. 5 § och 15 kap. 1 § äkten- skapsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

 

1 §1

Den som är under 18 år får inte

Den som är under 18 år får inte

ingå äktenskap utan tillstånd av

ingå äktenskap.

myndighet som anges i 15 kap.

 

1 §. Tillstånd får meddelas endast om det finns särskilda skäl.

5 kap.

5 §2

En make har rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänke- tid om det görs sannolikt att ma- ken har tvingats att ingå äkten- skapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder utan behörig myndighets tillstånd. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänke- tid. Detsamma gäller om äktenska- pet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller part- ner i ett registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller part- nerskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äkten- skapet rätt att få detta upplöst ge- nom äktenskapsskillnad utan före- gående betänketid. Detsamma gäl- ler om partnerskap registrerats trots att någon av partnerna då var gift.

I de fall som avses i första

En make har rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänke- tid om det görs sannolikt att ma- ken har tvingats att ingå äkten- skapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder. Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskill- nad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av ma- karna redan var gift eller partner i ett registrerat partnerskap och det tidigare äktenskapet eller partner- skapet inte har blivit upplöst.

Om det är fråga om tvegifte, har var och en av makarna i det tidi- gare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Det- samma gäller om partnerskap regi- strerats trots att någon av partner- na då var gift.

I de fall som avses i första

1Senaste lydelse 2004:142.

2Senaste lydelse 2004:142.

Prop. 2013/14:208

Bilaga 11

209