Regeringens proposition 2013/14:121

En effektivare kriminalisering av penningtvätt Prop.

2013/14:121

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 februari 2014

Fredrik Reinfeldt

Karin Enström

(Försvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

En framgångsrik kamp mot organiserad och ekonomisk brottslighet kräver åtgärder för att dels beröva kriminella deras brottsvinster, dels förhindra att vinning av brott återinvesteras och omsätts inom den legala ekonomin. I det arbetet är en effektiv kriminalisering av penningtvätt, tillsammans med goda möjligheter att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt, viktiga redskap.

I propositionen föreslås en ny lag om straff för penningtvättsbrott. Straff- bestämmelserna har, jämfört med dagens reglering, fått en annan utformning för att de ska bli enklare att tillämpa. Straffansvaret föreslås omfatta även den som tvättar vinster från egen brottslighet (självtvätt), liksom den som i nä- ringsverksamhet eller liknande medverkar till åtgärder som skäligen kan an- tas vara vidtagna i penningtvättssyfte (näringspenningtvätt). Straffansvar fö- reslås för försök, förberedelse och stämpling till brott som inte är ringa.

Vidare föreslås utökade möjligheter att förverka egendom som har varit föremål för penningtvätt. Förslaget innebär dessutom att det ska vara möj- ligt att belägga egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism med ett tillfälligt förbud att disponera den (dispositionsförbud). Även en möjlighet att ta sådan egendom i beslag föreslås (penningbeslag).

I propositionen behandlas också tillträdet till Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism. Genom de lagändringar som föreslås be- döms Sverige leva upp till konventionens krav.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014.

1

Prop. 2013/14:121 Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................

5

2

Lagtext

..............................................................................................

 

6

 

2.1

Förslag till lag om straff för penningtvättsbrott ..................

6

 

2.2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken ...........................

9

 

2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om

 

 

. .........................................................

visst stöldgods m.m

10

 

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

 

 

.............................................................

insättningsgaranti

11

 

2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om

 

 

.................................................................

investerarskydd

12

 

2.6

Förslag till lag om ändring i lagen (2002:444) om

 

 

 

straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet

 

 

.........................................................................

i vissa fall

 

13

 

2.7

Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen

 

 

........................................................................

(2005:551)

15

 

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om

 

 

 

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

 

 

...........................................................................

terrorism

 

16

3 Ärendet ............................................................och dess beredning

19

4

Bakgrund.........................................................................................

 

20

 

4.1 ........................................................

Vad är penningtvätt?

20

 

4.2 ..................................................

Finansiering av terrorism

21

 

4.3

Likheter och skillnader mellan penningtvätt och

 

 

........................................................

terrorismfinansiering

22

 

4.4 ..............

Sveriges åtaganden internationellt och inom EU

23

 

...........................................

4.4.1

Förenta nationerna

23

 

...........................

4.4.2

Financial Action Task Force

24

 

.....................................................

4.4.3

Europarådet

25

 

.........................................

4.4.4

Europeiska unionen

26

5

Nuvarande ........................................................................reglering

29

 

5.1 ......................................................

Straffrättslig reglering

29

 

........

5.1.1

Medverkan och efterföljande delaktighet

29

 

...................................................

5.1.2

Penninghäleri

30

 

..............................................................

5.1.3

Häleri

32

 

 

5.1.4

Straff för penningtvättsåtgärder enligt

 

 

.........................................

 

andra bestämmelser

34

 

.....................................................

5.1.5

Förverkande

35

 

.......................

5.1.6

Straffprocessuella tvångsmedel

39

 

..............

5.1.7

Tidigare straffrättsliga överväganden

39

 

5.2 ....................................................

Administrativ reglering

41

6 Den nuvarande .............................regleringen behöver reformeras

42

7 En effektivare ...............................kriminalisering av penningtvätt

43

 

7.1 .............

En ny lag om straff för penningtvättsbrott införs

43

 

7.2 ..................................................................

Giltiga förbrott

45

2

7.3 ............................

Förbrott med internationell anknytning

45

 

 

 

 

7.4

Egendomens koppling till förbrottet................................

46

7.5

Avgränsningen av penningtvättsbrottet ...........................

49

7.6Att dölja undandragen egendom ska omfattas av

 

penningtvättsbrottet .........................................................

53

7.7

Självtvätt ska omfattas av penningtvättsbrottet ...............

54

7.8Främjande av omsättning utan penningtvättssyfte ska

 

omfattas av penningtvättsbrottet......................................

56

7.9

Straffskalor och gradindelning ........................................

57

7.10

Penningtvätt i näringsverksamhet....................................

58

7.11Försök, förberedelse och stämpling ska kriminaliseras

 

 

även vid brott av normalgraden .......................................

62

 

7.12

Vissa frågor om rättskraft och preskription .....................

64

8

Utökade möjligheter till förverkande .............................................

66

8.1Egendom som har varit föremål för penningtvätt ska

kunna förverkas ...............................................................

66

8.2Vilka typer av brott ska kunna utlösa förverkande av

egendom som varit föremål för brott? ............................

67

8.3Utbyte, kostnadsersättning och hjälpmedel vid brott

 

ska kunna förverkas.........................................................

69

8.4

Hos vem ska förverkande kunna ske? .............................

70

8.5Egendom som varit föremål för näringspenningtvätt

 

 

ska kunna tas i förvar.......................................................

72

9

Bättre förutsättningar att säkra egendom........................................

74

 

9.1

Dispositionsförbud och penningbeslag införs .................

74

 

9.2

Dispositionsförbud ..........................................................

78

 

 

9.2.1

Beslut om dispositionsförbud ska fattas av

 

 

 

 

Rikspolisstyrelsen...........................................

78

 

 

9.2.2

Förutsättningarna för ett beslut om

 

 

 

 

dispositionsförbud ..........................................

79

 

 

9.2.3

Vad ett dispositionsförbud kan avse ...............

81

 

 

9.2.4

Giltighetstid och underrättelse om beslut

 

 

 

 

om dispositionsförbud ....................................

83

 

 

9.2.5

Ett beslut om dispositionsförbud får inte

 

 

 

 

överklagas.......................................................

85

 

 

9.2.6

Verksamhetsutövares rapporterings-

 

 

 

 

skyldighet modifieras .....................................

86

 

9.3

Penningbeslag..................................................................

87

 

9.4

Skadestånd vid felaktiga beslut .......................................

89

10

Tillträde till 2005 års förverkandekonvention................................

90

 

10.1

Konventionens bakgrund.................................................

90

 

10.2

Konventionens innehåll ...................................................

91

 

10.3

Konventionen bör godkännas ..........................................

97

 

10.4

Behovet av lagändringar..................................................

98

 

10.5

Sverige bör lämna vissa förklaringar.............................

100

11

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser......................................

104

12

Kostnader och andra konsekvenser ..............................................

105

13

Författningskommentar ................................................................

107

 

13.1

Förslaget till lag om straff för penningtvättsbrott..........

107

Prop. 2013/14:121

3

Prop. 2013/14:121

13.2

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken....................

120

 

13.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om

 

 

 

visst stöldgods m.m. .......................................................

121

 

13.4

Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

 

 

 

insättningsgaranti ...........................................................

122

 

13.5

Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:158) om

 

 

 

investerarskydd...............................................................

122

 

13.6

Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:444) om

 

 

 

straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet

 

 

 

i vissa fall .......................................................................

123

 

13.7

Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen

 

 

 

(2005:551) ......................................................................

124

 

13.8

Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om

 

 

 

åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

 

 

 

terrorism .........................................................................

125

 

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Penningtvätt –

 

 

 

kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud

 

 

 

(SOU 2012:12)....................................................................

130

 

Bilaga 2

Betänkandets lagförslag......................................................

135

 

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanserna (SOU 2012:12) ..........

146

 

Bilaga 4

Sammanfattning av promemorian Komplettering av

 

 

 

penningtvättsutredningens förslag – en ny möjlighet

 

 

 

att säkra egendom ...............................................................

147

 

Bilaga 5

Promemorians lagförslag ....................................................

148

 

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanserna (promemorian)...........

150

 

Bilaga 7

Council of Europe Convention on Laundering, Search,

 

 

 

Seizure and Confiscation of the Proceeds from Crime

 

 

 

and on the Financing of Terrorism......................................

151

 

Bilaga 8

Europarådets konvention om penningtvätt, efterforsk-

 

 

 

ning, beslag och förverkande av vinning av brott och

 

 

 

om finansiering av terrorism...............................................

190

 

Bilaga 9

Lagrådsremissens lagförslag...............................................

229

 

Bilaga 10

Lagrådets yttrande...............................................................

246

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 2014 ...251

4

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2013/14:121

Regeringen föreslår att riksdagen, dels antar regeringens förslag till

1.lag om straff för penningtvättsbrott,

2.lag om ändring i brottsbalken,

3.lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,

4.lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

5.lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,

6.lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av sär- skilt allvarlig brottslighet i vissa fall,

7.lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551),

8.lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism,

dels godkänner

9.Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efter- forskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism,

10.en förklaring enligt artikel 3.2 a av innebörd att beträffande annan brottslighet än penningtvätt, sådan brottslighet som motsvaras av de i bi- lagan till konventionen nämnda brottskategorierna eller brottslighet som omfattas av brottsbalken, förbehåller sig Sverige rätten att föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år,

11.en förklaring enligt artikel 3.2 a av innebörd att Sverige förbehåller sig rätten att föreskriva att förverkande enligt artikel 3.1 inte ska ske när det gäller utbyte av skattebrott i den utsträckning sådant utbyte kan tas i anspråk inom ramen för skatteförfarandet,

12.en förklaring enligt artikel 53.4 av innebörd att Sverige inte avser att tillämpa artikel 3.4 om omvänd bevisbörda vid förverkande,

13.en förklaring enligt artikel 31.2 b av innebörd att handlingar inte ska kunna sändas för delgivning mellan konventionsstater på tjänstemanna- nivå,

14.en förklaring enligt artikel 35.3 av innebörd att en framställning ställd till Sverige enligt konventionen och bifogade handlingar ska vara avfattade på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljda av en översättning till något av dessa språk.

5

Prop. 2013/14:121 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om straff för penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs följande

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt.

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns bestämmelser om åtgärder som den som bedriver finansi- ell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

2 § Med brott i 3 och 4 §§ avses

1.gärning som utgör brott enligt svensk lag, eller

2.gärning som utgör brott enligt utländsk lag och som motsvarar brott enligt svensk lag.

Ansvar

3 § För penningtvättsbrott döms, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, den som

1.överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åt- gärd med egendomen, eller

2.tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd.

Straffet är fängelse i högst två år.

4 § För penningtvättsbrott döms även den som, utan att åtgärden har ett sådant syfte som anges i 3 §, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brotts- lig verksamhet.

5 § Är brott som avses i 3 eller 4 § grovt, döms för grovt penningtvätts- brott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

 

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gär-

 

ningen avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått

 

som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfatt-

 

ning eller i annat fall varit av särskilt farlig art.

 

6 § Är brott som avses i 3 eller 4 § ringa, döms för penningtvättsförseelse

6

till böter eller fängelse i högst sex månader.

För penningtvättsförseelse döms även den som i fall som avses i 3 eller 4 § inte insåg men hade skälig anledning att anta att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet.

7 § Den som, i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åt- gärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §, döms för näringspenningtvätt till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms den som i annat fall än som anges i första stycket medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §.

8 § För försök, förberedelse eller stämpling till penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott eller näringspenningtvätt som inte är ringa, döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Förverkande

9 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras förverkad:

1.pengar eller annan egendom som varit föremål för brott enligt 3, 4, 5 eller 6 § eller, med undantag för näringspenningtvätt, 8 § eller värdet av sådan egendom,

2.utbyte av brott enligt denna lag, och

3.vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Att egendom som varit föremål för brott enligt 7 § eller enligt 8 § som avser näringspenningtvätt kan tas i förvar framgår av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

10 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för sådan egendom får dess värde förklaras förverkat.

11 § Förverkande av egendom eller dess värde enligt 9 och 10 §§ får ske hos

1.gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet,

2.den i vars ställe gärningsmannen eller någon annan medverkande var,

3.den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses

i36 kap. 4 § brottsbalken,

4.den som efter brottet förvärvat egendomen

a)genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom

gåva, eller

Prop. 2013/14:121

7

Prop. 2013/14:121 b) på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i första stycket 1–3, får den inte förklaras förverkad. Förverkande enligt 9 § första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet, även om egendomen vid brottet tillhörde någon annan.

Egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får förklaras förverkad, om den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket 1–3.

Penningbeslag

12 § Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skä- ligen kan antas vara föremål för brott enligt denna lag, eller ett motsva- rande värde, får tas i beslag (penningbeslag).

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

13 § Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag. Penningbeslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rätte- gångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

8

2.2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Prop. 2013/14:121

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1 dels att 9 kap. 6 a och 7 a §§ ska upphöra att gälla, dels att 9 kap. 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpress- ning, ocker, grovt häleri eller grovt penninghäleri och för stämpling till grovt häleri eller grovt penning- häleri döms till ansvar enligt be- stämmelserna i 23 kap. Vad som anges i 23 kap. 3 § skall dock inte gälla i fråga om försök till utpress- ning.

11 §2

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpress- ning, ocker eller grovt häleri och för stämpling till grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Be- stämmelserna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till ut- pressning.

Såsom för förberedelse till be- drägeri eller grovt bedrägeri dömes den som för att bedraga försäk- ringsgivare eller eljest med bedräg- ligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla, om någon med uppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt frivilligt avstått från att full- följa gärningen, skall han vara fri från ansvar.

Såsom för förberedelse till be- drägeri eller grovt bedrägeri döms den som för att bedra försäkrings- givare eller annars med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma ska gälla, om någon med samma uppsåt försöker åstadkomma sådan skada. Har han eller hon innan ska- dan uppstått frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

1 Senaste lydelse av

9 kap. 6 a § 1999:164

9 kap. 7 a § 1999:164.

2 Senaste lydelse 2001:780.

9

Prop. 2013/14:121 2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065)

 

om visst stöldgods m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Har egendom som frånhänts någon genom brott anträffats hos annan som uppenbart saknar rätt till egendomen eller har den an- träffats utan att vara i någons be- sittning och är varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen känd, skall egendomen tas i för- var, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller egen- dom som har förvärvats eller mot- tagits under förhållanden som an- ges i 9 kap. 6 § andra stycket eller 7 § andra stycket 1 brottsbalken.

Första stycket tillämpas också om varken ägaren eller annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som sedermera blir känd eller annan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns be- stämmelser i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Föreslagen lydelse

1 §3

Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom tas i förvar:

1. egendom som har frånhänts någon genom brott och som anträff- ats hos någon annan som uppenbart saknar rätt till egendomen,

2.egendom som har anträffats utan att vara i någons besittning, om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen är känd,

3.egendom som har förvärvats eller tagits emot under förhållanden

som anges i 9 kap. 6 § andra stycket eller 7 § andra stycket 1 brottsbal- ken, och

4. egendom som har varit föremål för brott som avses i 7 § lagen (2014:000) om straff för penning- tvättsbrott.

Första stycket tillämpas också om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Bestämmelser om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som senare blir känd, eller för någon annan som har rätt till egendomen, att få egendomen utlämnad till sig eller att erhålla ersättning finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egen- dom och hittegods m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

3 Senaste lydelse 1991:452.

10

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) Prop. 2013/14:121

 

om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att 4 b § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

4 b §4

Ett krav avseende tillgångar, som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken, skall inte ge rätt till ersättning från insättningsgarantin.

Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6 eller 7 § brottsbalken eller 3, 4, 5 eller 6 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott, ska inte ge rätt till ersättning från in- sättningsgarantin.

Om åtal har väckts för brott en-

Om åtal har väckts för brott som

ligt första stycket avseende viss in-

avses i första stycket avseende en

sättning och ersättning begärs för

viss insättning och ersättning be-

insättningen, skall garantimyndig-

gärs för insättningen, ska garanti-

heten besluta att ersättning tills vi-

myndigheten besluta att ersättning

dare inte skall betalas ut.

tills vidare inte ska betalas ut.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för krav som avser tillgångar som varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet.

4 Senaste lydelse 2007:1433.

11

Prop. 2013/14:121 2.5

Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158)

 

om investerarskydd

 

Härigenom föreskrivs att 14 och 18 §§ lagen (1999:158) om investerar-

skydd ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a § brottsbalken, skall inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

14 §

Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6 eller 7 § brottsbalken eller 3, 4, 5 eller 6 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott, ska inte ge rätt till ersättning från inve- sterarskyddet.

 

18 §5

Om åtal har väckts för brott en-

Om åtal har väckts för brott som

ligt 9 kap. 6, 6 a, 7 eller 7 a §

avses i 14 § avseende viss tillgång

brottsbalken avseende viss tillgång

och ersättning begärs för tillgång-

och ersättning begärs för tillgång-

en, ska garantimyndigheten be-

en, skall garantimyndigheten be-

sluta att ersättning tills vidare inte

sluta att ersättning tills vidare inte

ska betalas ut.

skall betalas ut.

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för krav som avser tillgångar som varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet.

5 Senaste lydelse 2007:1434.

12

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:444) om straff för finan- siering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

dels att 3 och 7 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 8 och 9 §§, samt närmast före 8 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som samlar in, tillhanda- håller eller tar emot pengar eller andra tillgångar i syfte att dessa skall användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet döms till fängelse i högst två år.

Är brott som anges i första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Föreslagen lydelse

3 §

Den som samlar in, tillhanda- håller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendo- men ska användas eller med vet- skap om att den är avsedd att an- vändas för att begå särskilt allvar- lig brottslighet döms till fängelse i högst två år.

Om brott som anges i första stycket är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det utgjort ett led i en verk- samhet som bedrivits i större om- fattning eller annars varit av sär- skilt farlig art.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

7 §

Tillgångar som varit föremål för brott enligt denna lag skall för- klaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för till- gångarna kan värdet av dessa för- klaras förverkat. Även utbyte av brott enligt denna lag skall för- klaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag ska förklaras förverkad, om det inte är uppen- bart oskäligt. I stället för egendom- en kan värdet av den förklaras för- verkat. Även utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Prop. 2013/14:121

13

Prop. 2013/14:121

 

Penningbeslag

 

8 §

 

 

Egendom i form av pengar, for-

 

 

dran eller annan rättighet som skä-

 

 

ligen kan antas vara föremål för

 

 

brott enligt denna lag, eller ett

 

 

motsvarande värde, får tas i beslag

 

 

(penningbeslag).

 

 

Penningbeslag får beslutas en-

 

 

dast om skälen för åtgärden upp-

 

 

väger det intrång eller men i övrigt

 

 

som åtgärden innebär för den miss-

 

 

tänkte eller för något annat mot-

 

 

stående intresse.

 

9 §

 

 

Undersökningsledaren eller åkla-

 

 

garen beslutar om penningbeslag.

 

 

Penningbeslag får avse endast så-

 

 

dan egendom som finns tillgänglig.

 

 

Avser penningbeslaget en for-

 

 

dran eller annan rättighet, ska gäl-

 

 

denären eller annan förpliktad

 

 

meddelas förbud att fullgöra sin

 

 

förpliktelse till någon annan än

 

 

Rikspolisstyrelsen.

 

 

För penningbeslag gäller i övrigt

 

 

bestämmelserna om beslag i rätte-

 

 

gångsbalken.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

14

2.7

Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen

Prop. 2013/14:121

 

(2005:551)

 

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 42 § aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 kap.

42 §6

En revisor ska vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verk- ställande direktören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt någon av följande bestämmelser:

1. 9 kap. 1, 3, 6 a och 9 §§,

1.

9 kap. 1, 3 och 9 §§, 10 kap. 1,

10 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ samt 11 kap.

3, 4

och 5 §§ samt 11 kap. 1, 2, 4

1, 2, 4 och 5 §§ brottsbalken, och

och 5 §§ brottsbalken,

2. 2, 4, 5 och 10 §§ skattebrotts-

2. 2, 4, 5 och 10 §§ skattebrotts-

lagen (1971:69).

lagen (1971:69), och

 

3.

3–5 §§ och, om brottet inte är

 

ringa, 7 § lagen (2014:000) om

 

straff för penningtvättsbrott.

En revisor ska även vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att någon inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt 10 kap. 5 a–5 e §§ brottsbalken.

Om revisorn finner att en misstanke av det slag som avses i första eller andra stycket bör föranleda honom eller henne att lämna uppgifter enligt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, ska dock åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller avseende misstanke om brott som be- gåtts före ikraftträdandet.

6 Senaste lydelse 2012:303.

15

Prop. 2013/14:121 2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62)

 

om åtgärder mot penningtvätt och finansiering

 

av terrorism

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:62) om åtgärder mot penning- tvätt och finansiering av terrorism

dels att 3 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 3 kap. 8 och 9 §§, samt närmast före 3 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §

En verksamhetsutövare ska granska transaktioner för att kunna upp- täcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Om misstanke efter närmare ana-

Om misstanke efter närmare ana-

lys kvarstår, ska uppgifter om alla

lys kvarstår, ska uppgifter om alla

omständigheter som kan tyda på

omständigheter som kan tyda på

penningtvätt eller finansiering av

penningtvätt eller finansiering av

terrorism utan dröjsmål lämnas till

terrorism utan dröjsmål lämnas till

Rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsen. Om den egen-

 

dom som den eller de misstänkta

 

transaktionerna avser finns hos

 

verksamhetsutövaren ska detta an-

 

ges särskilt, liksom uppgifter om

 

vilka tillgodohavanden kunden har

 

hos verksamhetsutövaren och i före-

 

kommande fall uppgifter om mot-

 

tagaren av transaktionen.

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras, får transaktioner utföras och uppgifter lämnas omedel- bart i efterhand.

På begäran av Rikspolisstyrelsen ska verksamhetsutövaren eller den som yrkesmässigt driver lotteri- och spelverksamhet utan dröjsmål lämna alla uppgifter som behövs för en utredning om penningtvätt eller finan- siering av terrorism.

När uppgifter har lämnats enligt andra stycket, ska även andra fysiska eller juridiska personer som avses i 1 kap. 2–4 §§ lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt eller finansiering av terrorism som myndig- heten begär.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns även i 14 a § kasinolagen (1999:355).

16

Dispositionsförbud

8§

Om det finns skäl att misstänka

att egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet är föremål för penningtvätt eller av- sedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verk- samhetsutövare, får Rikspolissty- relsen besluta att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (dispositionsförbud).

Beslut om dispositionsförbud får meddelas endast om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan be- faras att egendomen annars kom- mer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den inne- bär.

Om förutsättningarna enligt för- sta och andra styckena är uppfyll- da, får Rikspolisstyrelsen fatta be- slut om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finansunder- rättelseenhet.

9 §

Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åkla- garens beslut får inte överklagas.

Finns det inte längre skäl för åt- gärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsda- gar förflutit från Rikspolisstyrel- sens beslut, om den inte hävts före det.

Verksamhetsutövaren ska omedel- bart underrättas om att en åtgärd har beslutats eller hävts.

Den som har drabbats av ett be- slut om dispositionsförbud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motver- kas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Be-

Prop. 2013/14:121

17

Prop. 2013/14:121

 

slut om underrättelse meddelas av

 

 

åklagare. En underrättelse behöver

 

 

inte lämnas, om den med hänsyn

 

 

till omständigheterna uppenbart är

 

 

utan betydelse.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

18

3

Ärendet och dess beredning

Prop. 2013/14:121

Regeringen beslutade den 19 augusti 2010 att tillkalla en särskild utreda-

 

re med uppdrag att se över kriminaliseringen av penningtvätt och vissa

 

därmed sammanhängande frågor. I uppdraget ingick att överväga om kri-

 

minaliseringen av penningtvätt behöver förenklas och förtydligas samt

 

att ta ställning till om det straffbara området för penningtvätt bör utvid-

 

gas. Utredaren skulle också ta ställning till om ändringar i kriminalise-

 

ringen av penningtvätt medför behov av att utöka möjligheterna att för-

 

verka egendom som varit föremål för penningtvätt. För att säkerställa att

 

det finns effektiva regler för att bekämpa penningtvätt fick utredaren ock-

 

så i uppdrag att ta ställning till om det finns behov av och om det är lämp-

 

ligt att göra ändringar i systemet för att tillfälligt stoppa misstänkta trans-

 

aktioner. I uppdraget ingick slutligen att ta ställning till om Sverige ska

 

tillträda Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag

 

och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism, samt

 

vilka lagändringar som i så fall krävs.

 

 

Utredningen, som antog namnet 2010 års Penningtvättsutredning, över-

 

lämnande i mars 2012 betänkandet Penningtvätt – kriminalisering, förver-

 

kande och dispositionsförbud (SOU 2012:12). Betänkandet har remissbe-

 

handlats.

 

 

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagför-

 

slag finns i bilaga 2 och en förteckning över remissinstanserna i bilaga 3.

 

En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedeparte-

 

mentet (Ju2012/2240/L5).

 

 

För att komplettera beredningsunderlaget utarbetades inom Justitiedeparte-

 

mentet en promemoria (Ju2013/7019/L5) med förslag till en ny möjlighet

 

att ta viss typ av egendom som skäligen kan antas vara föremål för penning-

 

tvätt eller avsedd för finansiering av terrorism, i beslag (penningbeslag).

 

Promemorian har remissbehandlats.

 

 

En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4. Promemorians lag-

 

förslag finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bila-

 

ga 6. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Justitie-

 

departementet (Ju2013/7019/L5).

 

 

Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och

 

förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism i dess

 

officiella engelska lydelse finns i bilaga 7 och en icke-officiell översätt-

 

ning till svenska finns i bilaga 8.

 

Lagrådet

 

Regeringen beslutade den 9 januari 2014 att inhämta Lagrådets yttrande

 

över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10.

 

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna regleringen när det

 

gäller kriminaliseringen av penningtvätt och därmed sammanhängande frå-

 

gor men har haft vissa synpunkter av såväl saklig som lagteknisk karak-

 

tär. Regeringen återkommer till dessa i avsnitt 7.4, 7.5, 7.10, 9.2.2, 11

 

och i författningskommentaren.

 

 

I lagrådsremissen behandlades även förslag till lagändringar med an-

 

ledning av den omorganisation av polisen som genomförs den 1 januari

 

2015 då Rikspolisstyrelsen slås samman med de 21 polismyndigheterna i

19

Prop. 2013/14:121 den nya Polismyndigheten (se bilaga 9, avsnitt 2, 8, 11 och 12), vilka inte behandlas i denna proposition. Regeringen avser att återkomma till dessa lagförslag i den proposition som följer på lagrådsremissen En ny organi- sation för polisen.

4

Bakgrund

4.1

Vad är penningtvätt?

 

Det finns inte någon allmänt vedertagen definition av penningtvätt, men

 

med begreppet förstås vanligtvis åtgärder som syftar till att dölja eller

 

omsätta vinning av brottslig verksamhet.

 

Begreppet penningtvätt förekommer inte uttryckligen inom svensk straff-

 

rätt men penningtvättsåtgärder bestraffas som penninghäleri eller penning-

 

häleriförseelse (9 kap. 6 a respektive 7 a § BrB). Dessa straffbestämmelser

 

tar sikte på åtgärder för att ”tvätta” egendom som någon annan har förvär-

 

vat eller på annat sätt tillgodogjort sig genom brott. Penningtvättsåtgär-

 

der kan också vara möjliga att bestraffa enligt andra straffbestämmelser,

 

t.ex. som häleri eller skyddande av brottsling.

 

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av

 

terrorism (penningtvättslagen) definieras penningtvätt som sådana åtgärder

 

med brottsligt förvärvad egendom som kan medföra att egendomens

 

samband med brott döljs, att den brottslige får möjlighet att undandra sig

 

rättsliga påföljder eller att återanskaffandet av egendomen försvåras, och

 

sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller

 

brukande av egendomen. Vidare avses sådana åtgärder med annan egen-

 

dom än sådan som är brottsligt förvärvad, om åtgärderna är ägnade att

 

dölja att någon har berikat sig genom brottslig gärning. Definitionen är

 

utformad i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG

 

om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för pen-

 

ningtvätt och finansiering av terrorism (tredje penningtvättsdirektivet).

 

Direktivet innehåller bestämmelser om administrativa åtgärder för att mot-

 

verka penningtvätt och finansiering av terrorism.

 

I Brottsförebyggande rådets rapport Penningtvätt. Rapportering och han-

 

tering av misstänkta transaktioner (Brå 2011:4) anges att innebörden av

 

begreppet penningtvätt varierar beroende på i vilket sammanhang och i

 

vilket syfte det används. Enligt rapporten brukar tre syften lyftas fram

 

inom forskningen. Brottsutbytet ska omvandlas till en mindre misstänkt

 

form av tillgång, pengarnas illegala ursprung och deras ägarskap ska

 

döljas och en legitim förklaring eller källa för pengarna ska skapas (Brå

 

2011:4 s. 23).

 

Själva penningtvätten beskrivs enligt rapporten som en process som

 

ofta delas in i tre delvis överlappande faser: placering, skiktning och in-

 

tegrering.

 

Genom placeringen förs brottsutbytet in i det legala ekonomiska syste-

 

met, ofta genom att egendomen placeras i en bank eller annan finansiell

20

institution. Därigenom omvandlas tillgångarna från kontanter till ett konto-

 

tillgodohavande eller motsvarande och det första syftet är därmed upp-

Prop. 2013/14:121

fyllt. Under skiktningen genomförs olika transaktioner för att försvåra möj-

 

ligheten att spåra pengarnas olagliga ursprung och vem som är ägare.

 

Pengarna kan plockas ut och flyttas mellan olika konton och olika finan-

 

siella institut. De kan också cirkuleras mellan olika ekonomiska sektorer,

 

företag och finansiella institut, ibland flera länder. Vid integreringen ska-

 

pas en till synes legitim förklaring eller källa till pengarna. Detta kan ske

 

exempelvis genom fiktiva affärsaktiviteter eller genom att pengarna

 

maskeras som spelvinster eller banklån. När denna fas är genomförd är

 

penningtvätten avslutad och pengarna integrerade i det finansiella syste-

 

met och kan användas för lagliga syften (Brå 2011:4 s. 24–30).

 

Omfattningen av penningtvätt

 

Internationella valutafonden uppskattar att värdet av tvättade pengar inter-

 

nationellt sett uppgår till mellan två och fem procent av världens totala

 

bruttonationalprodukt (BNP).7 Enligt FN-organet UNODC (United Nations

 

Office on Drugs and Crime) uppskattas det totala värdet som är tillgäng-

 

ligt för penningtvätt till 2,7 procent av världens totala BNP, vilket mot-

 

svarar ca 1 600 miljarder USD (2009).8

 

Någon uppskattning av värdet av tvättade pengar i Sverige finns inte. Där-

 

emot kan nämnas att antalet rapporter om misstänkta transaktioner från

 

verksamhetsutövare till Rikspolisstyrelsen under 2012 uppgick till 9 436

 

stycken. Inom Rikspolisstyrelsen är det Finanspolisen som tar emot, be-

 

arbetar och analyserar information om bl.a. penningtvätt och finansiering

 

av terrorism.

 

4.2 Finansiering av terrorism

Eftersom åtgärder mot penningtvätt delvis sammanfaller med åtgärder mot finansiering av terrorism finns det anledning att även redogöra för den straffrättsliga regleringen avseende det senare. Enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finan- sieringslagen) är det straffbart att samla in, tillhandahålla eller ta emot pengar eller andra tillgångar i syfte att dessa ska användas eller med vet- skap om att de är avsedda att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet. Med särskilt allvarlig brottslighet i lagens mening avses bl.a. mord, dråp, grov misshandel, människorov, mordbrand, allmänfarlig öde- läggelse och sabotage, om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd. Även flera andra allvarliga brott, däribland terroristbrott, grovt sabotage och kapning, är att anse som särskilt allvarlig brottslighet enligt finansie-

7Reference guide to Anti-Money Laundering and Financing of Terrorism, Second Edition and supplement on Special Recommendation IX, 2006.

8Estimating Illicit Financial Flows Resulting From Drug Trafficking and Other Transnational Organized Crimes, Research Report, October 2011.

21

Prop. 2013/14:121 ringslagen (2 §). Lagen genomför den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism som antogs av Förenta nation- ernas generalförsamling den 9 december 1999 (prop. 2001/02:149).

I penningtvättslagen definieras finansiering av terrorism som insamling, tillhandahållande eller mottagande av tillgångar i syfte att de ska använ- das eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå så- dan brottslighet som avses i 2 § finansieringslagen (1 kap. 5 § 4).

I det följande avses med terrorismfinansiering och finansiering av terro- rism, finansiering av såväl terroristbrott som annan särskilt allvarlig brotts- lighet i enlighet med finansieringslagen.

4.3Likheter och skillnader mellan penningtvätt och terrorismfinansiering

De medel som är föremål för penningtvätt har alltid ett brottsligt ursprung. Om egendomen inte är brottsligt åtkommen eller det inte rör sig om ett brottsligt berikande finns det inte något att tvätta. När det gäller finansie- ring av terrorism däremot, kan den egendom som används för att bekosta terrorism ha såväl olagligt som lagligt ursprung. Det som bestraffas är i stället syftet med en transaktion, dvs. vad egendomen ska användas till. Därför finns det vid terrorismfinansiering ofta inte något behov av att dölja medlens ursprung. Detta är en grundläggande skillnad mellan penning- tvätt å ena sidan och finansiering av terrorism å den andra.

Från straffrättslig synpunkt är det sålunda fråga om motsatta förfaran- den. Vid terrorismfinansiering är syftet att dölja vad egendomen är av- sedd för, nämligen att finansiera terrorism. Syftet med penningtvätt är däremot att dölja att egendom härrör från brott och vem som är ägare till den, dvs. dess olagliga ursprung. Det som bestraffas vid penningtvätt är således efterföljande åtgärder, dvs. handlingar som ligger i tiden efter ett fullbordat brott.

Den gemensamma nämnaren är i stället att både penningtvätt och finan- siering av terrorism i stor utsträckning använder det finansiella systemet för att uppnå det brottsliga syftet. Det innebär att båda typerna av brotts- lighet kan bekämpas med liknande metoder inom ramen för det finansi- ella systemet. Genom penningtvättslagen har skapats ett gemensamt admi- nistrativt regelverk som är avsett att förhindra att det finansiella systemet utnyttjas för penningtvätt och terrorismfinansiering. Från straffrättslig synpunkt finns det normalt inte anledning att lägga vikt vid den koppling mellan de båda områdena som finns i de administrativa reglerna. Där- emot kan det finnas skäl att beakta en sådan koppling när det gäller en eventuell möjlighet att stoppa misstänkta transaktioner inom ramen för det finansiella systemet.

22

4.4

Sveriges åtaganden internationellt och inom EU Prop. 2013/14:121

4.4.1Förenta nationerna

Narkotikabrottskonventionen

FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen) antogs den 19 december 1988. Sverige har tillträtt konventionen (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91:JuU32, rskr. 1990/91:323).

Narkotikabrottskonventionen har till syfte att stärka det internationella samarbetet och effektivisera insatserna mot den internationella narkotika- brottsligheten. Konventionen innehåller förpliktelser att i olika hänseen- den straffbelägga inte bara illegal framställning, försäljning och innehav av narkotika utan också förfaranden som innebär hjälp att dölja eller om- sätta vinsterna från den illegala handeln.

När det gäller penningtvättsåtgärder föreskrivs att varje part ska straff- belägga omvandling eller överföring9 av egendom med vetskap om att egendomen härrör från ett eller flera narkotikabrott eller från delaktighet i sådant eller sådana brott, om det sker för att dölja eller maskera egen- domens olagliga ursprung eller för att bistå en person som är delaktig i brottet eller brotten att undandra sig de rättsliga följderna av sina hand- lingar (artikel 3.1 punkterna b och c). Dessutom ska parterna kriminali- sera döljande eller maskering av egendomens rätta art eller ursprung, av dess belägenhet eller förfogandet över den eller dess förflyttning, eller av äganderätten eller andra rättigheter till den med vetskap om att egendomen härrör från ett eller flera narkotikabrott eller från delaktighet i sådant eller sådana brott. Med reservation för en parts konstitutionella principer och grundbegreppen i dess rättsordning ska dessutom förvärv, innehav eller användning10 av egendom, om gärningsmannen vid mottagandet kän- de till att egendomen härrörde från ett eller flera narkotikabrott eller från delaktighet i sådant brott, liksom medverkan, försök och stämpling vara straffbara.

Med anledning av Sveriges tillträde till konventionen utvidgades häleri- bestämmelserna genom införandet av bestämmelsen om otillbörligt främ- jande av annans möjligheter att tillgodogöra sig värdet av egendom som härrör från brottsligt förvärv eller annars medverkar till att dölja att egen- domen förvärvats genom brott (dåvarande 9 kap. 6 § första stycket 3 och

9 I de engelska versionerna av de instrument som beskrivs i avsnitt 4.4 används genom- gående begreppen conversion or transfer of property. Översättningen av dessa begrepp till svenska är dock inte enhetlig. I narkotikabrottskonventionen används uttrycken omsättning eller överlåtelse, i konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (se under nästa rubrik) används omvandling eller överlåtelse, i Europarådets förverkandekonvention- er (avsnitt 4.4.3) omsättning eller överlåtelse och i EU:s penningtvättsdirektiv (avsnitt 4.4.4) slutligen omvandling eller överföring. I det följande används omvandling eller överföring.

10 Det engelska ordet use översätts med användning i narkotikabrotts- och förverkande- konventionerna, med användande i konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet samt med brukande i penningtvättsdirektivet. Orden är synonyma men här och i det följande används brukande.

23

Prop. 2013/14:121 4 samt 7 § BrB). Till skillnad från vad som följer av narkotikabrottskon- ventionen, begränsades den svenska kriminaliseringen inte till någon sär- skild typ av förbrott (se prop. 1990/91:127 s. 35 ff.).

Konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet

FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet antogs den 15 november 2000. Sverige har tillträtt konventionen (prop. 2002/03:146, bet. 2004/05:SfU16, rskr. 2004/05:248).

Enligt artikel 6 ska konventionsstaterna kriminalisera uppsåtlig penning- tvätt. De handlingar som ska vara straffbelagda är för det första omvand- ling eller överföring av egendom med vetskap om att den utgör vinning av brott, om det sker för att dölja eller maskera egendomens olagliga ur- sprung eller för att hjälpa en person som är delaktig i förbrottet att undan- dra sig de rättsliga följderna av sina gärningar. För det andra gäller det döljande eller maskering av egendoms rätta natur eller ursprung, dess be- lägenhet eller förfogandet över den eller dess förflyttning eller ägande- rätten eller annan rättighet till denna med vetskap om att den utgör vinning av brott.

Därutöver anges att vissa ytterligare gärningar, bl.a. förvärv, innehav och brukande samt medverkan, försök och stämpling till penningtvätt, ska kriminaliseras med reservation för vad som följer av grundbegreppen i konventionsstatens rättsordning.

Varje konventionsstat åtar sig att söka kriminalisera penningtvätt i för- hållande till så många förbrott som möjligt och i vart fall när det gäller vissa typer av brott. Penningtvättsgärningarna ska vara straffbelagda oav- sett om förbrottet faller under den nationella jurisdiktionen eller inte.

En stat har möjlighet att enligt de grundläggande principerna i sin na- tionella lagstiftning föreskriva att penningtvättsåtgärder vidtagna av den person som begått förbrottet (självtvätt) inte ska vara kriminaliserade.

4.4.2 Financial Action Task Force

 

Financial Action Task Force (FATF) är ett mellanstatligt organ som har

 

till syfte att fastställa standarder och främja ett effektivt genomförande av

 

rättsliga, administrativa och operativa åtgärder för att bekämpa penning-

 

tvätt, finansiering av terrorism och massförstörelsevapen, liksom andra

 

relaterade hot mot integriteten i de internationella finansiella systemen.

 

Sverige är medlem av FATF sedan organisationen inrättades vid G7-mötet

 

i Paris 1989.

 

FATF har antagit fyrtio rekommendationer om åtgärder mot penning-

 

tvätt, finansiering av terrorism och finansiering av spridning av mass-

 

förstörelsevapen. Genom ett ömsesidigt utvärderingssystem kontrollerar

 

FATF att rekommendationerna följs. Förutom att övervaka implemente-

 

ringen av rekommendationerna kartlägger FATF metoder för penning-

 

tvätt och finansiering av terrorism inom olika områden för att kunna an-

 

passa motmedlen.

 

FATF har 36 medlemmar och genom ett antal FATF-liknande regiona-

 

la organisationer har sammantaget över 180 jurisdiktioner förbundit sig

 

att följa FATF:s rekommendationer och underkasta sig utvärdering av de

24

nationella systemen. Rekommendationerna ligger också till grund för de

 

inom EU antagna penningtvättsdirektiven (se avsnitt 4.4.4), som i sin tur

Prop. 2013/14:121

genomförts i Sverige genom penningtvättslagen.

 

Enligt de fyrtio rekommendationerna ska medlemsstaterna bl.a. krimi-

 

nalisera penningtvätt och finansiering av terrorism (rekommendationerna

 

3 och 5) och vidare ska det finnas regler om förverkande (rekommenda-

 

tion 4). Kriminaliseringen av penningtvätt ska ske i enlighet med de ovan

 

nämnda FN-konventionerna och så många brott som möjligt, och i vart

 

fall alla allvarliga brott, ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt. I sam-

 

band med den senaste revideringen infördes skattebrott som ett av de

 

brott som ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt. Med reservation för

 

grundläggande principer i den nationella rättsordningen ska medverkan,

 

försök och stämpling till penningtvätt vara straffbara.

 

Ansvar för penningtvätt ska kunna utkrävas även av den person som

 

begått förbrottet (självtvätt), om det inte strider mot grundläggande princip-

 

er i den nationella rätten.

 

Sverige utvärderades inom ramen för den tredje omgången ömsesidiga

 

utvärderingar i februari 2006. När det gäller det straffrättsliga systemet

 

ansåg FATF att de dåvarande rekommendationerna om kriminalisering av

 

penningtvätt huvudsakligen var uppfyllda. FATF konstaterade att penning-

 

häleribestämmelsen täcker in de objektiva och subjektiva moment som

 

föreskrivs i FN-konventionerna. Samtidigt framhölls det att självtvätt inte

 

täcks av de svenska straffbestämmelserna och att utvärderingsgruppen inte

 

kunde bekräfta att detta berodde på några grundläggande principer, så-

 

som de definieras av FATF, varför Sverige borde kriminalisera självtvätt.

 

Vidare ansåg FATF att försök och stämpling till penninghäleri av normal-

 

graden borde göras straffbara.

 

4.4.3Europarådet

1990 och 2005 års förverkandekonventioner

Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och för- verkande av vinning av brott (1990 års förverkandekonvention) antogs den 8 november 1990. Sverige har tillträtt konventionen och i samband med detta gjordes bedömningen att Sverige genom befintlig lagstiftning lever upp till vad konventionen kräver, men att vissa förklaringar skulle lämnas vid tillträdet (prop. 1995/96:49, bet. 1995/96:JuU10, rskr. 1995/96:59).

Syftet med konventionen är att underlätta det internationella samarbetet och den inbördes rättshjälpen vid brottsutredningar och för att spåra, ta i beslag och förverka brottsvinster. Genom konventionen åtar sig parterna särskilt att kriminalisera penningtvätt samt att förverka föremål som an- vänts som hjälpmedel vid brott och vinning av brott, eller egendom mot- svarande värdet av sådan vinning. Konventionen utarbetades med narko- tikabrottskonventionen (se avsnitt 4.4.1) som förebild men med den skill- naden att 1990 års förverkandekonvention inte är begränsad till någon viss typ av förbrott. Syftet är i stället att den ska kunna omfatta alla slags brott och särskilt sådana brott som medför stora ekonomiska vinster. De- finitionen av penningtvätt, liksom kriminaliseringsåtagandet, är i övrigt i allt väsentligt likalydande.

25

Prop. 2013/14:121 Konventionen från 1990 har vidareutvecklats och kompletterats vilket resulterat i Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penning- tvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (2005 års förverkandekonvention). Sverige har undertecknat konventionen. Dess närmare innehåll och frågan om ett svenskt tillträde behandlas i avsnitt 10.

För de stater som inte har tillträtt 2005 års förverkandekonvention gäller 1990 års konvention alltjämt. Stater som har tillträtt båda konven- tionerna tillämpar fortfarande 1990 års förverkandekonvention i förhåll- ande till stater som ännu inte tillträtt 2005 års förverkandekonvention.

Enligt artikel 14 ska en finansunderrättelseenhet eller annan behörig myndighet eller behörigt organ kunna vidta brådskande åtgärder, när det finns misstanke om att en transaktion har samband med penningtvätt, och skjuta upp en transaktion eller vägra tillstånd till att den genomförs för att analysera transaktionen och bekräfta misstanken. Enligt konventionen får en stat föreskriva att en sådan åtgärd får vidtas först sedan en verksam- hetsutövare har lämnat en rapport om en misstänkt transaktion. Varaktig- heten av en sådan åtgärd får varje stat bestämma.

Enligt artikel 47 ska vidare varje part se till att finansunderrättelse- enheten kan vidta sådana brådskande åtgärder även på framställning av en utländsk finansunderrättelseenhet. En transaktion ska då kunna avbrytas tillfälligt eller dess genomförande vägras i enlighet med den nationella lagstiftningen.

Som framgår av avsnitt 5.1.6 finns i dag begränsningar i möjligheterna att avbryta eller fördröja transaktioner som antas utgöra penningtvätt eller terrorismfinansiering.

4.4.4Europeiska unionen

Penningtvättsdirektivet

Inom EU har arbetet mot penningtvätt resulterat i flera direktiv med reg- ler om administrativa åtgärder som syftar till att förebygga och bekämpa penningtvätt genom att förhindra att finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet utnyttjas för penningtvätt.

Det tredje och nu gällande penningtvättsdirektivet, som utvidgats till att omfatta åtgärder för att förebygga och bekämpa även finansiering av terrorism, bygger liksom de tidigare två direktiven i huvudsak på de re- kommendationer som har antagits av FATF (prop. 2008/09:70 s. 47). Det omfattar åtgärder för kundkontroll samt gransknings- och rapporterings- åtgärder som ska vidtas av verksamhetsutövare inom dels bank- och finanssektorn, dels viss yrkesverksamhet som innebär bistånd vid eller genomförande av större finansiella transaktioner eller där risken för pen- ningtvätt eller finansiering av terrorism är särskilt stor. Direktivet inleds med att ange att medlemsstaterna ska säkerställa att penningtvätt och finansiering av terrorism förbjuds, vilket dock inte innefattar ett krav på kriminalisering, samt vad som inom ramen för direktivet avses med pen- ningtvätt och finansiering av terrorism (artikel 1). Definitionen av pen- ningtvätt är i allt väsentligt densamma som i de internationella instru-

ment som redogjorts för ovan, men saknar den begränsningsmöjlighet

26

som kan följa av konstitutionella principer när det gäller vissa typer av

Prop. 2013/14:121

befattning samt osjälvständiga brottsformer. En väsentlig nyhet i det

 

tredje penningtvättsdirektivet är reglerna om ett riskbaserat förhållnings-

 

sätt. Utgångspunkten är att riskerna skiljer sig åt mellan olika länder,

 

kunder och verksamhetsområden samt att riskbilden kan förändras över

 

tid.

 

Sverige har genomfört det tredje penningtvättsdirektivet genom lagen

 

(2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

 

(prop. 2008/09:70), som ersatte den tidigare penningtvättslagen (se av-

 

snitt 5.2).

 

Med anledning av dels en planerad femårsöversyn av det tredje penning-

 

tvättsdirektivet, dels revideringen av FATF-rekommendationerna i febru-

 

ari 2012 presenterade EU-kommissionen i februari 2013 ett utkast till ett

 

nytt direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet

 

används för penningtvätt och finansiering av terrorism (KOM[2013] 45

 

slutlig).

 

Gemensam åtgärd om penningtvätt m.m.

 

EU:s ministerråd för rättsliga och inrikes frågor antog den 3 december 1998

 

en gemensam åtgärd om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande,

 

beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott11. Regeringen

 

beslöt att anta den gemensamma åtgärden vid regeringssammanträde den

 

26 november 1998 (Ju1998/3958/L5).

 

Åtgärden kompletterar förverkandekonventionen och syftar till att för-

 

bättra medlemsstaternas samarbete när det gäller penningtvätt, beslag och

 

förverkande. Enligt den gemensamma åtgärden åtar sig medlemsstaterna

 

bl.a. att se till att deras lagstiftning om penningtvätt och förverkande är

 

så generell som möjligt och inte begränsad till vissa brott eller brottsty-

 

per. Vidare föreskrivs i åtgärden att medlemsstaterna ska ta bort eller be-

 

gränsa sina reservationer till förverkandekonventionens bestämmelser i

 

dessa delar.

 

Sverige har på sätt som föreskrivs i den gemensamma åtgärden begränsat

 

sin förklaring i förhållande till förverkandekonventionen genom att utvidga

 

dels kretsen av förbrott till penningtvätt (regeringsbeslut den 10 juni 1999,

 

Ju1999/2704/L5), dels möjligheten att förverka egendom (regeringsbeslut

 

den 19 maj 2005, Ju2005/4602/L5).

 

Rambeslutet om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag

 

och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott

 

Rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt,

 

identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel

 

till och vinning av brott12 antogs för att delvis ersätta och skärpa den ge-

 

mensamma åtgärden från 1998. Bakgrunden var bl.a. att det rådde osäker-

 

het om i vilken utsträckning de gemensamma åtgärderna var bindande för

 

medlemsstaterna.

 

11 EGT L 333, 9.12.1998, s. 1.

 

12 EGT L 182, 5.7.2001, s. 1.

 

 

27

Prop. 2013/14:121 I rambeslutet anges att det inte får göras eller vidhållas några reserva- tioner i fråga om 1990 års förverkandekonventions krav när det gäller förverkande, om brottet bestraffas med frihetsberövande eller frihetsbe- rövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år. Medlemsstaterna får emellertid vidhålla reservationer när det gäller förverkande av vinning av skattebrott, under förutsättning att man såväl nationellt som vid inter- nationellt samarbete kan förverka sådan vinning genom nationell, EG- rättslig eller internationell lagstiftning för indrivning av skattefordringar. Rambeslutet innebär vidare att några reservationer inte får göras eller vidhållas i fråga om 1990 års förverkandekonventions krav om att ”all- varliga brott” ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt. Till denna kate- gori av brott ska under alla förhållanden räknas de brott som bestraffas med frihetsberövande åtgärd där högsta straffet är mer än ett år eller, när det gäller stater som har en minimitröskel för brott i sitt rättssystem, brott som bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd där lägsta straffet är mer än sex månader.

Vid antagandet av rambeslutet gjordes bedömningen att Sverige bör be- gränsa sin förklaring till förverkandekonventionen men att den svenska lagstiftningen väl uppfyllde rambeslutets krav (prop. 2000/01:58 s. 12).

Bedrägerikonventionen med tilläggsprotokoll

Konventionen om skydd för de Europeiska gemenskapernas finansiella intressen13 (bedrägerikonventionen) antogs 1995 inom ramen för samar- betet inom den tredje pelaren i EU. Syftet med konventionen är att för- bättra skyddet för gemenskapernas finansiella intressen mot framför allt bedrägerier genom att medlemsstaterna åtar sig dels att kriminalisera vissa gärningar, dels att uppfylla vissa minimikrav gällande jurisdiktion, utlämning och internationell rättslig hjälp. Konventionen kompletterades med ett första tilläggsprotokoll rörande korruption14 och ett protokoll an- gående förhandsavgörande av EG-domstolen15.

Ett andra tilläggsprotokoll om penningtvätt antogs 1997.16 Syftet med det protokollet är bl.a. att säkerställa att penningtvätt avseende vinning av bedrägeri eller korruption som skadar eller kan skada Europeiska gemen- skapernas finansiella intressen är straffbelagt i medlemsstaterna, att det ska finnas möjlighet att hålla juridiska personer ansvariga för brott som begås inom ramen för den juridiska personens verksamhet samt att säker- ställa att förverkande kan ske av hjälpmedel för och vinning av nämnda

13KONVENTION av den 26 juli 1995 som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

14PROTOKOLL av den 27 september 1996 som upprättats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska gemenskap-

ernas finansiella intressen.

15 Rådets akt av den 29 november 1996 om upprättande på grundval av artikel K 3 i För- draget om Europeiska unionen av protokollet om förhandsavgörande av Europeiska gemen- skapernas domstol angående tolkningen av konventionen om skydd av Europeiska gemen- skapernas finansiella intressen.

16 ANDRA PROTOKOLLET av den 19 juni 1997 som utarbetats på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen, till konventionen om skydd av Europeiska gemenskap- ernas finansiella intressen.

28

brott. Enligt protokollet ska medlemsstaterna kriminalisera penningtvätt, så-

Prop. 2013/14:121

som begreppet definieras i penningtvättsdirektivet (se ovan), när det rör

 

vinning av bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, samt vinning av aktiv

 

och passiv korruption.

 

Sverige har genomfört bedrägerikonventionen och de tre protokollen,

 

vilket ledde till vissa lagändringar (prop. 1998/99:32 och 2000/01:133).

 

Ändringarna innebar bl.a. kriminalisering av subventionsmissbruk, vissa

 

ändringar när det gäller mutbrott och bestickning, liksom straffansvar för

 

försök, förberedelse och stämpling till grovt häleri och grovt penning-

 

häleri.

 

I juli 2012 presenterade kommissionen ett förslag till direktiv om be-

 

kämpning genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägerier som riktar

 

sig mot unionens finansiella intressen (KOM[2012] 363 slutlig) vilket

 

föreslås ersätta bedrägerikonventionen och dess tre protokoll. Förslaget

 

innehåller regler om bl.a. brottsdefinitioner om bedrägerier som riktar sig

 

mot EU:s budget både när det gäller utgifts- och inkomstsidan, brottsde-

 

finitioner om bedrägerirelaterad brottslighet såsom penningtvätt, korrup-

 

tion och förskingring, minimiregler om påföljder, ansvar och sanktioner

 

för juridiska personer, samt jurisdiktion och preskription. Förhandlingar-

 

na inom rådet inleddes under hösten 2012 och en överenskommelse om

 

en allmän inriktning träffades vid rådet för rättsliga och inrikes frågor i

 

juni 2013 men direktivet har ännu inte antagits.

 

Aviserat straffrättsligt direktiv om penningtvätt

 

EU-kommissionen har i olika sammanhang uttalat att den avser att pre-

 

sentera ett straffrättsligt direktiv om penningtvätt under innevarande man-

 

datperiod som löper ut den 31 oktober 2014.

 

5 Nuvarande reglering

5.1Straffrättslig reglering

5.1.1 Medverkan och efterföljande delaktighet

Penningtvätt innebär att någon vidtar åtgärder med egendom som har sam-

 

band med ett brott som är fullbordat. Om åtgärderna vidtas innan det

 

brott som gett upphov till den ekonomiska vinningen, det s.k. förbrottet,

 

har fullbordats, kan det i stället vara fråga om straffbar medverkan till för-

 

brottet. I medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken finns en gene-

 

rell reglering av de fall då främjande av brott kan medföra straffansvar.

 

För främjande som sker efter det att brottet är avslutat, s.k. efterföljande

 

delaktighet, saknas däremot en generell reglering. Olika fall av sådan del-

 

aktighet är i stället straffbelagda enligt särskilda regler. Till dem hör straff-

 

bestämmelserna om häleri och häleriförseelse, penninghäleri och penning-

 

häleriförseelse samt skyddande av brottsling. Även i specialstraffrätten finns

 

bestämmelser om straff för efterföljande delaktighet. Således är enligt

29

 

Prop. 2013/14:121 1 § 5 narkotikastrafflagen (1968:64) förvaring och befordran av vederlag för narkotika straffbart som narkotikabrott förutsatt att förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. Detta gäller även om vederlaget avser redan full- bordat narkotikabrott (prop. 1982/83:141 s. 23 f.). Liknande straffbestäm- melser finns för viss befattning med egendom som varit föremål för smuggling eller tullbrott (olovlig befattning med smuggelgods, 12 § lagen [2000:1225] om straff för smuggling) liksom med olovligen tillverkad sprit eller spritdrycker (11 kap. 1 § 2 alkohollagen [2010:1622]).

Straffansvaret för vad som i dagligt tal benämns penningtvätt regleras i 9 kap. 6 a och 7 a §§ brottsbalken. Brottsrubriceringen är penninghäleri och penninghäleriförseelse. Bestämmelserna överlappar i viss mån dem om häleri och häleriförseelse i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken. En gärning kan alltså uppfylla rekvisiten för såväl häleri (sak- eller vinningshäleri) som penninghäleri. Penningtvättsförfaranden kan i vissa fall dessutom upp- fylla rekvisiten för skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § brottsbal- ken (prop. 1990/91:19 s. 55). Denna bestämmelse tar inte specifikt sikte på att hjälpa en brottsling att dölja brottsutbytet men kan i vissa fall tillämpas på den som, utan otillbörlig vinning för egen del, förvarar eller döljer annans brottsliga förvärv. Om förutsättningarna för ansvar för hä- leri eller penninghäleri är uppfyllda ska normalt endast dömas för det brottet. Om hälaren, däremot gjort mer än tagit befattning med brottsut- bytet, t.ex. gömt tjuven eller hjälpt denne att undkomma, kan det finnas anledning att döma i konkurrens för båda brotten.

5.1.2Penninghäleri

Straffansvar för penningtvättsåtgärder infördes den 1 juli 1991 genom tillägg av två nya punkter i häleriparagrafen (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91:JuU32, rskr. 1990/91:323). Utvidgningen gjordes för att Sverige skulle uppfylla sina åtaganden enligt narkotikabrottskonventionen (se avsnitt 4.4.1). Bestämmelserna fick en generell utformning så att inte en- dast narkotikabrott utan varje förbrott som innefattar förvärv från någon omfattas. Den 1 juli 1999 fördes dessa bestämmelser oförändrade över till en ny straffbestämmelse om penninghäleri (prop. 1998/99:19, bet. 1998/99:JuU8, rskr. 1998/99:134). Samtidigt utvidgades straffansvaret till att omfatta även den som bistår med att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv.

Som penninghäleri bestraffas att otillbörligen främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom (9 kap. 6 a § första stycket 1 BrB). Åkla- garen måste kunna styrka en koppling mellan egendomen och den ur- sprungliga brottsligheten. För straffansvar krävs vidare att gärningen i det enskilda fallet främjat någon annans möjligheter att tillgodogöra sig egen- domen eller dess värde. Det straffbara området begränsas av att främjan- det ska ha varit otillbörligt, vilket innebär att normala vardagstransaktion- er inte omfattas av bestämmelsen. Det krävs inte att gärningsmannen har tagit befattning med egendomen utan varje typ av förfarande som bidra- git till att någon kunnat tillgodogöra sig vad som härrör från brott kan leda till ansvar under förutsättning att främjandet är otillbörligt. Gärnings-

mannen måste ha uppsåt till att egendomen härrörde från brott och vara

30

medveten om att handlandet vid en objektiv bedömning framstår som otillbörligt (prop. 1990/91:127 s. 52–55).

Som penninghäleri bestraffas även medverkan till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv, om medverkan sker med uppsåt att dölja egendomens ursprung (9 kap. 6 a § första stycket 2 BrB). Högsta domstolen har uttalat att punkt 2 i princip är en kvalificerad form av punkt 1; de förfaranden som omfattas av andra punkten omfattas alltså normalt även av första punkten (NJA 2006 s. 103). Bestämmelsen tar sikte på förfaranden som typiskt sett går ut på att underlätta för någon att dölja att viss egendom härrör från brott. Till skillnad från vad som gäller enligt första punkten krävs därmed inte att gärningen i det enskilda fallet har främjat möjlig- heterna för någon att tillgodogöra sig den brottsligt förvärvade egendom- en eller dess värde. Inte heller krävs att gärningen varit otillbörlig. Där- emot krävs, till skillnad från vad som gäller enligt punkt 1, att gärnings- mannen haft ett överskjutande uppsåt, nämligen att dölja egendomens ur- sprung (prop. 1990/91:127 s. 55–56).

Gemensamt för de straffbelagda gärningarna i paragrafens första stycke är att de förutsätter att den egendom som handlandet avser ”härrör från brottsligt förvärv”. Exempel på brottsliga förvärv är en inkomst från för- säljning av narkotika eller stöldgods eller från koppleri eller illegal spel- verksamhet, liksom vederlag för brott. Ett belopp som undandragits be- skattning kan däremot inte anses förvärvat genom brott och omfattas där- med inte av bestämmelsen (jfr nedan om 9 kap. 6 a § andra stycket BrB). Eftersom egendomen i fråga ska ”härröra från” ett brottsligt förvärv är det inte enbart det konkreta brottsutbytet utan även egendom som har trätt i stället för utbytet som det är straffbart att ta befattning med, även om egendomen fortfarande måste kunna härledas till förbrottet. I förarbe- tena anges att bestämmelsen i och för sig kan tillämpas på flera led i en kedja av olika personer, men att det i praktiken sannolikt endast bör vara förfaranden i något eller några led som kan omfattas eftersom det normalt inte går att följa kedjan längre tillbaka eller att klarlägga uppsåt (prop. 1990/91:127 s. 52). Enligt första punkten, men inte andra, kan inte bara egendom som härrör från brottsligt förvärv utan även värdet av sådan egen- dom vara föremål för penninghäleri. Vad denna skillnad mellan första och andra punkten innebär framgår inte av förarbetena.

I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse som innebär att även den som otillbörligen medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom ådrar sig ansvar för penninghäle- ri, om åtgärden är ägnad att dölja att annan har berikat sig genom brotts- lig gärning. Bestämmelsen är subsidiär till första stycket. Den tar sikte på döljandet av egendom som den som begått förbrottet olovligen behållit. Det är alltså inte fråga om ett brottsligt förvärv. Enligt förarbetena är det fråga om åtgärder som vidtas för att dölja eller ge en godtagbar förklaring till varför en person som har begått t.ex. skatte- eller tullbrott disponerar större belopp än hans eller hennes redovisade inkomst utvisar. För att an- svar för penninghäleri ska kunna aktualiseras måste förbrottet vara full- bordat. När det gäller skattebrott måste dessutom effekten av brottet ha inträtt. Först när skattebrottet har lett till en för låg debitering av skatt kan den skattskyldige sägas ha berikat sig (prop. 1998/99:19 s. 71).

Prop. 2013/14:121

31

Prop. 2013/14:121

Åtgärder som vidtas av den som har begått förbrottet i syfte att tillgodo-

 

göra sig vinningen (självtvätt) omfattas inte av paragrafens första punkt.

 

Där anges uttryckligen att främjandet ska avse annans möjligheter att till-

 

godogöra sig egendomen. Detsamma gäller paragrafens andra stycke där

 

det anges att döljandet ska avse att annan har berikat sig genom brottslig

 

gärning. I den andra punkten i första stycket är i stället det brottsliga

 

handlandet beskrivet som en medverkan till vissa angivna handlingar

 

med egendom som härrör från brottsligt förvärv. Lagtexten utesluter allt-

 

så inte en tolkning som innebär att den som begått förbrottet kan ställas

 

till ansvar även för sin medverkan vid penninghälerigärningen, men be-

 

stämmelsen har tolkats så att ansvar för penninghäleri inte kan ådömas

 

den som begått förbrottet.

 

Straffskalan för penninghäleri av normalgraden är fängelse i högst två år.

 

Om brottet är grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år.

 

Vid bedömningen av om brottet är grovt bör beaktas vilka värden gär-

 

ningen avsett, om de brottsliga åtgärderna har satts i system eller om de

 

har vidtagits inom ramen för en omfattande ekonomisk verksamhet (prop.

 

1990/91:127 s. 56 och prop. 1998/99:19 s. 71 f.).

 

Om brott enligt 6 a § är att anse som ringa ska enligt första stycket i

 

7 a § i stället dömas för penninghäleriförseelse. Straffet är böter eller fäng-

 

else i högst sex månader. I andra stycket anges att den kan bestraffas för

 

penninghäleriförseelse som inte insåg men hade skälig anledning att anta

 

att brott förelåg, alternativt att annan berikat sig genom brottslig gärning.

 

Försök, förberedelse och stämpling till grovt penninghäleri är straffbara

 

enligt 9 kap. 11 § brottsbalken.

 

Konkurrenssituationer

 

Som nämnts inledningsvis överlappar flera straffbestämmelser varandra

 

på så sätt att en och samma gärning kan uppfylla rekvisiten enligt två eller

 

flera olika straffbestämmelser, men gärningen bör i allmänhet betraktas

 

som endast ett brott. I förarbetena har lämnats riktlinjer för hur sådana

 

konkurrenssituationer bör bedömas när olika paragrafer är tillämpliga.

 

Om en gärning uppfyller rekvisiten för såväl penninghäleri som häleri har

 

angetts att domstolen bör döma till ansvar för häleri (prop. 1998/99:19

 

s. 70). Vidare konkurrerar såväl häleri som penninghäleri ut skyddande

 

av brottsling (prop. 1990/91:127 s. 55).

 

Även bestämmelserna i punkterna 1 och 2 i första stycket i 9 kap. 6 a §

 

överlappar varandra. En gärning kan därför uppfylla rekvisiten i båda

 

punkterna. Högsta domstolen har ansett att det inte finns anledning att

 

uppfatta de olika punkterna som skilda brottstyper som ska prövas i viss

 

ordning eller som behöver anges i domslutet (NJA 2006 s. 103). En gär-

 

ning bör därför, även om den uppfyller rekvisiten i båda punkterna, be-

 

dömas som endast ett brott.

5.1.3 Häleri

Häleri förekommer i tre huvudformer: sakhäleri, vinningshäleri och for- dringshäleri, dvs. att genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävda genom brott tillkommen fordran (9 kap. 6 § BrB). Sak- och vinnings-

32

häleri täcker delvis samma förfaranden som penninghäleri och beskrivs därför i det följande.

Sakhäleri innebär att någon tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande. Med ”något” avses ett individuellt bestämt föremål, med andra ord ett fysiskt föremål. Sakhäleri kan avse pengar i form av sedlar eller mynt om det är fråga om samma sedlar eller mynt som har frånhänts någon genom förbrottet. Däremot omfattar sakhäleri inte ett ideellt belopp eller en im- materiell rättighet, eller ett föremål som har ersatt det ursprungligen från- hända.

För ansvar för sakhäleri krävs att något är ”frånhänt annan genom brott”. Det är inte nödvändigt att fastställa genom vilket brott saken har frånhänts annan. Det är tillräckligt att det är utrett att ett brott, som innebär ett från- händande av egendom, har föregått hälerigärningen (prop. 1979/80:66 s. 129, se även a.a. s. 13). Enligt förarbetena är det inte endast stöld som kan utgöra förbrott till sakhäleri utan även bl.a. bedrägeri, utpressning, ocker och förskingring (NJA II 1942 s. 406). Det finns inte något krav på att förbrottet ska ha begåtts i Sverige (prop. 1995/96:49 s. 15).

Även den som begår förbrottet kan göra sig skyldig till sakhäleri avse- ende brottsobjektet. Det finns således inte något hinder mot att en miss- tänkt tjuv kan dömas för häleri av det stulna om han eller hon inte kan överbevisas om stölden. Men om tjuven kan dömas för stöld döms normalt enbart för denna, inte också för häleri, då häleriet anses utgöra en medbe- straffad efterföljande handling till förbrottet.

Själva hälerigärningen består i att gärningsmannen tar befattning med ett föremål på ett sätt som är ägnat att försvåra dess återställande.

Ett specialfall av sakhäleri är näringshäleri, vilket regleras i paragraf- ens andra stycke. När det gäller näringshäleri krävs inte att kopplingen till förbrottet är styrkt utan det räcker att föremålet för gärningen ”skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott”. Det som straffbe- läggs vid näringshäleri är således det klandervärda risktagandet som be- står i att ta befattning med egendom som på goda grunder kan misstänkas utgöra stöldgods. Det är endast befattning genom förvärv eller mottag- ande som är straffbar som näringshäleri. Även när det gäller närings- häleri krävs att befattningen sker på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande. Straffansvar förutsätter vidare att befattningen har ägt rum i utövning av en näringsverksamhet, som ett led i en verksamhet som be- drivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Vid bedömningen av om något skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott är förhåll- andena vid mottagandet eller förvärvet avgörande. I förarbetena anges att omständigheter att beakta är bl.a. egendomens art, mängd och utseende, arten av förvärvarens eller mottagarens verksamhet, men även annat, t.ex. den överlämnandes förhållanden (prop. 1979/80:66 s. 132).

Med vinningshäleri avses att någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Kretsen av förbrott för vinningshäleri är större än för sakhäleri. Som brottsligt förvärv räknas varje föregående brott som medfört förvärv för gärningsmannen. Därmed kan t.ex. belopp förvärv- ade genom försäljning av smuggelgods, olovlig spritförsäljning, tagande av muta, koppleriverksamhet vara föremål för vinningshäleri. Förvärvet måste inte ske just genom att brottet begås, utan det är tillräckligt att för- värvet har sitt upphov i ett brott. Det innebär att även betalning (veder-

Prop. 2013/14:121

33

Prop. 2013/14:121 lag) för att någon utfört brott kan vara ett brottsligt förvärv (NJA 2005

s.833).

Till skillnad från vad som gäller vid sakhäleri är det inte enbart just den

egendom som varit föremål för det brottsliga förvärvet som kan vara objekt för vinningshäleri. Även sådant som trätt i stället för egendomen som frånhänts annan eller på annat sätt förvärvats genom brott kan vara föremål för vinningshäleri.

För ansvar fordras att gärningsmannen bereder sig själv vinning av någon annans brottsliga förvärv och denna vinning ska vara otillbörlig. Det måste föreligga ett orsakssamband mellan vinningen och det föregå- ende brottsliga förvärvet (NJA II 1942 s. 408). Att vinningen ska vara otillbörlig innebär en betydande begränsning av det kriminaliserade om- rådet. Transaktioner som sker till normalpris och med normal vinst faller därför utanför det straffbara området. Däremot är det straffbart att dra nytta av någon annans brottsliga förvärv genom att t.ex. betinga sig underpris vid köp av brottsobjektet.

Straffskalan för häleri och häleriförseelse är densamma som för penning- häleri och penninghäleriförseelse. Således är straffet för häleri av normal- graden fängelse i högst två år. Om brottet är grovt är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år. Om brott enligt 6 § är att anse som ringa ska enligt första stycket i 7 § i stället dömas för häleriförseelse. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. I andra stycket anges att den kan bestraffas för häleriförseelse som utan att omfattas av ansvar enligt 6 § andra stycket förvärvar eller tar emot något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott, som inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg, eller som medverkat vid det brott varigenom egendomen frånhänts annan och inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förövades.

Försök, förberedelse och stämpling till grovt häleri är straffbart enligt 9 kap. 11 § brottsbalken.

5.1.4Straff för penningtvättsåtgärder enligt andra bestämmelser

Penningtvättsåtgärder kan, som framgått ovan, under vissa förutsättning- ar bestraffas som skyddande av brottsling (17 kap. 11 § BrB) eller enligt bestämmelserna i narkotikastrafflagen (1968:64). Ansvar kan också komma i fråga enligt lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall.

Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom eller henne att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motver- kar att det uppdagas eller beivras döms, med undantag för ringa fall, för skyddande av brottsling. Det är såväl döljande av brottslingen som döl- jande av annans brottslighet som bestraffas.

Straffet för skyddande av brottsling är böter eller fängelse i högst ett år. För brott som bedöms som grovt är straffet fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre var brottsling, kan dömas till ansvar. Straffet är då böter.

34

Bestämmelsen om skyddande av brottsling tar alltså inte specifikt sikte

Prop. 2013/14:121

på att hjälpa en brottsling att dölja brottsutbytet, men i vissa fall kan den

 

tillämpas på den som, utan otillbörlig vinning för egen del, förvarar eller

 

döljer annans brottsliga förvärv (NJA 1944 s. 631 och SvJT 1949 s. 181). I

 

situationer där även förutsättningarna för ansvar för häleri eller för penning-

 

häleri är uppfyllda bör inte dömas för skyddande av brottsling (jfr prop.

 

1990/91:127 s. 55).

 

Som narkotikabrott bestraffas inte enbart befattning med narkotika utan

 

även att förvara eller befordra vederlag för narkotika (1 § 5 narkotikastraff-

 

lagen). Med vederlag avses såväl egendom som ska användas för att be-

 

tala narkotika som egendom som erhållits vid försäljning av narkotika.

 

Befattningen med medlen är alltså straffbar även om de härstammar från

 

ett redan fullbordat narkotikabrott (prop. 1982/83:141 s. 23 f.). Därmed

 

kan en åtgärd som är att bedöma som narkotikabrott också uppfylla rek-

 

visiten för penninghäleri. I sådana fall bör normalt dömas för narkotika-

 

brott.

 

5.1.5 Förverkande

Förverkande är en särskild rättsverkan av brott och kan ske genom sak- förverkande eller värdeförverkande. Innebörden av sakförverkande är att viss egendom förklaras förverkad, dvs. att ägaren eller rättighetsinneha- varen förlorar sin rätt till den aktuella egendomen, vilken i stället normalt tillfaller staten. Vid värdeförverkande avser förverkandeförklaringen i stället värdet av viss egendom. Ett värdeförverkande har därför formen av en förpliktelse för den enskilde att betala ett angivet belopp. I vissa fall är värdeförverkande subsidiärt till sakförverkande. Värdeförverkande kan aktualiseras då t.ex. stulen egendom inte längre är tillgänglig för för- verkande. De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. vad som får förverkas och hos vem det får ske. Bestämmelserna i brottsbalken gäller, med vissa begränsningar, utan särskild hänvisning även vid förverkande på grund av brott enligt special- straffrättsliga bestämmelser.

Utbytesförverkande

 

Utbyte av brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

 

Detsamma gäller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i

 

samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt brottsbalken.

 

I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat. Om inte

 

annat är särskilt föreskrivet, gäller dessa regler även vid brott enligt spe-

 

cialstraffrättsliga bestämmelser, under förutsättning att det för brottet är

 

föreskrivet fängelse i mer än ett år (36 kap. 1 § BrB).

 

Vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förverka utbyte

 

av ett brott ska bl.a. beaktas om det finns anledning att anta att skade-

 

ståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars

 

bli fullgjord (36 kap. 1 a § BrB).

 

Med utbyte av brott förstås, vid tillämpning av förverkandereglerna,

 

även egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt

 

avkastning av det som trätt i stället för utbyte (36 kap. 1 c § BrB). Be-

 

greppet utbyte omfattar såväl konkret egendom som någon kommit över

35

 

Prop. 2013/14:121 genom brott som det till ett penningbelopp uppskattade värdet av vad som åtkommits (prop. 2004/05:135 s. 85 och prop. 1968:79 s. 76 och 79).

Enligt en rad specialstraffrättsliga författningar kan förverkande ske även för brott för vilka det inte är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det gäller t.ex. brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Hjälpmedelsförverkande

Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit av- sedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken, om brott- et har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Om inte annat är särskilt föreskrivet, kan förverkande enligt nu nämnda regler ske också i fråga om egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt specialstraffrättsliga bestämmelser, under förutsättning att det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år (36 kap. 2 § fjärde stycket BrB).

Även egendom som har frambragts genom brott enligt brottsbalken eller egendom vars användande utgör sådant brott samt egendom som nå- gon annars tagit befattning med på ett sätt som utgör sådant brott får för- verkas (36 kap. 2 § andra stycket BrB). I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Förverkande får ske endast om det är påkallat till förebyggande av brott eller på grund av andra särskilda skäl (NJA II 1968 s. 729). Möjligheten till förverkande i de fall det finns särskilda skäl (utan att det är påkallat för att förebygga fortsatt brottslighet) är av- sedd att användas för att undvika stötande resultat, såsom att någon som fälls för brottet får behålla egendom som använts som hjälpmedel vid detta (NJA II 1968 s. 728).

Utvidgningen av bestämmelsen till att inte enbart omfatta hjälpmedel och brottsprodukter utan även föremål som någon tagit befattning med på sätt som utgör brott infördes bl.a. för att få en klar regel om förverkande vid sådant brott som består i just användandet av ett visst föremål (NJA II 1968 s. 729). Det angavs i förarbetena vara oklart i vissa fall, om föremål som använts vid brott kunde anses utgöra hjälpmedel och därmed bli föremål för förverkande. Som exempel nämndes bilder och skrifter som spritts i strid med bestämmelsen om förledande av ungdom (16 kap. 12 § BrB), utrustning som någon tagit sådan befattning med som innebär olovlig kårverksamhet (18 kap. 4 § BrB) och en uniform som någon burit obehörigen och därmed gjort sig skyldig till föregivande av allmän ställ- ning (17 kap. 15 § BrB). En utvidgning av bestämmelsen skulle enligt förarbetena skapa klarhet om att förverkande kunde ske av den egendom som varit föremål för brott. Vidare ansågs en utvidgning av regeln göra den bättre lämpad som förebild för specialstraffrätten. Utanför brottsbal- ken är det oftast fråga om förverkande av just sådana föremål vars an- vändande utgör brott.

Utöver vad som nu sagts får förverkande ske även av föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan

befaras komma till brottslig användning (36 kap. 3 § BrB). Bestämmelsen

36

tar sikte på typiska brottsverktyg och till skillnad från övriga förver- kandeformer kan den tillämpas även om brott inte har begåtts.

Utvidgat förverkande

I det fall någon döms för ett brott som är av beskaffenhet att kunna ge ut- byte och för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, kan inte en- dast utbyte av det brott som domen avser förklaras förverkat utan också annan egendom eller dess värde, om det framstår som klart mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet (utvid- gat förverkande). Sådant förverkande kan dessutom komma i fråga då nå- gon döms för vissa uppräknade brottstyper med en lägre straffskala, förut- satt att brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte (36 kap. 1 b § BrB).

Vad som kan bli föremål för förverkande är egendom som utgör utbyte av brottslig verksamhet. Därmed krävs inte, till skillnad från vad som är fallet vid utbytesförverkande enligt 1 §, att det som förverkas kan knytas till ett visst konkret brott. Åklagaren behöver därmed inte ange eller be- visa från vilket eller vilka enskilda brott som egendomen härrör eller på annat sätt precisera vari den brottsliga verksamheten bestått. Inte heller krävs för förverkande att den som döms för det förverkandeutlösande brottet själv varit delaktig i eller haft kännedom om den brottsliga verk- samheten (prop. 2007/08:68 s. 95).

Åklagaren har bevisbördan för att den egendom som yrkas förverkad utgör utbyte av brottslig verksamhet, men beviskravet för sambandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten är lägre än vad som normalt gäller i brottmål. För att förverkande ska få ske är det tillräckligt att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Detta innebär dels att vad åklagaren påstår måste vara sannolikt i sig, dels att sannolikheten för påståendet på ett tydligt sätt ska överträffa sannolikheten för att det för- håller sig på motsatt sätt (a. prop. s. 95).

Det saknar betydelse om den som talan om förverkande riktas mot döms som gärningsman eller som anstiftare eller medhjälpare. Av tredje stycket framgår också att domen inte behöver avse ett fullbordat brott.

Utvidgat förverkande får inte beslutas om det är oskäligt. Vid bedöm- ningen av om ett förverkande är oskäligt bör domstolen beakta bl.a. om straffvärdet av det förverkandeutlösande brottet är lågt. Ett förverkande skulle i så fall kunna vara oskäligt, i synnerhet om det förverkandeutlö- sande brottet är något av de i bestämmelsen särskilt uppräknade brotten. I särskild mån gäller detta om åtalet för brottet endast delvis leder till bifall (a. prop. s. 96 f.). Möjligheten att underlåta förverkande enligt den aktu- ella bestämmelsen är vidare än vid t.ex. förverkande enligt 36 kap. 1 § brottsbalken, enligt vilket ett underlåtande kräver att ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

Hos vem förverkande får ske

Förverkande av egendom eller dess värde enligt 36 kap. 1 och 2–4 §§ brottsbalken får ske hos a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som

Prop. 2013/14:121

37

Prop. 2013/14:121 avses i 4 § eller d) den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Om egendomen vid brottet inte tillhörde någon i kategorierna a–c får den inte förklaras förverkad. Den som har beretts vinning genom brottet anses också ha ägt egendomen vid brottet (36 kap. 5 § BrB).

Utvidgat förverkande får ske hos gärningsmannen eller annan som med- verkat till det brott som förverkandet grundas på, den som förvärvat egen- domen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller ge- nom gåva, eller den som förvärvat egendomen på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottslig verksamhet (36 kap. 5 a § BrB).

Inom specialstraffrätten finns regler om att förverkande kan riktas mot annan person än vad som är fallet enligt brottsbalken (prop. 2007/08:68 s. 36).

Förfarandet

Förverkande på grund av brott sker vanligen genom en förverkandeförkla- ring som meddelas av domstol. I samband med strafföreläggande och före- läggande av ordningsbot ska eventuellt förverkande föreläggas den miss- tänkte till godkännande (48 kap. 2 § tredje stycket RB).

När en fråga om förverkande tas upp i samband med åtal för det brott som förverkandet grundar sig på, regleras förfarandet av de allmänna reglerna om rättegången i brottmål. Rör förverkandefrågan i stället någon som inte är tilltalad för brott, regleras förfarandet i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Enligt huvudregeln prövas förverkandefrågan i dessa fall av allmän domstol efter särskild talan. Rätte- gångsbalkens regler om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter ska då tillämpas (2 §).

Åklagare kan pröva en fråga om förverkande av sådan egendom som ta- gits i beslag, om det som ska förverkas inte uppgår till betydande belopp eller det finns andra skäl mot ett sådant förfarande. Om värdet av beslag- tagen egendom som ska förverkas uppgår till mindre än en tiondels bas- belopp, eller om egendomen saknar saluvärde, får också polis besluta om förverkande, om det är uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Den som är missnöjd med en polis eller åklagares beslut om förverkande kan anmäla missnöje mot beslutet. Åklagaren kan inom en månad från missnöjesanmälan väcka talan vid domstol, som då slutligt avgör saken. Väcks inte sådan talan ska det beslagtagna återlämnas (3 §).

När talan om utvidgat förverkande ska föras mot någon annan än den som åtalats för det förverkandeutlösande brottet ska talan väckas i sär- skild ordning enligt lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall. Frågan prövas av allmän dom- stol efter särskild talan i enlighet med rättegångsbalkens regler om åtal för brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer (2 §). En sär- skild talan om utvidgat förverkande ska väckas inom ett år från det att domen i målet om det förverkandeutlösandebrottet vunnit laga kraft (3 §).

38

5.1.6

Straffprocessuella tvångsmedel

Prop. 2013/14:121

För att underlätta utredningen av brott och för att säkra verkställighet av bl.a. ett förverkat belopp eller för att säkra egendom som kan komma att förverkas på grund av brott finns det straffprocessuella tvångsmedel som kvarstad och beslag.

Reglerna i 26 kap. rättegångsbalken om kvarstad och den tillfälliga åt- gärden förvar har till syfte att säkra verkställighet av ekonomiska för- pliktelser, t.ex. ett värdeförverkande, som kan komma att ådömas den misstänkte. Genom reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken kan föremål säkras, bl.a. för att möjliggöra ett framtida sakförverkande. Det gäller föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott (eller utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken) eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott. Pengar som påträffas kan normalt inte tas i beslag (JO 1997/98 s. 72).

Medan beslut om beslag kan riktas mot föremål, kan kvarstad beslutas mot en misstänkt persons egendom. Kvarstad förutsätter alltså till skillnad från beslag att någon person skäligen kan misstänkas för brott. Genom beslag säkras vissa föremål medan det vid kvarstad normalt blir en fråga för Kronofogdemyndigheten att på verkställighetsstadiet avgöra vilken av den misstänktes egendom som ska beläggas med kvarstad. Alla typer av egendom, såväl fast som lös, kan beläggas med kvarstad.

Förutsättningarna för att besluta om förvar enligt 26 kap. 3 § rätte- gångsbalken är desamma som när det gäller kvarstad. Genom ett förvars- beslut kan också viss egendom som tillhör den misstänkte säkras till- fälligt men beslutet förfaller när rätten beslutar om kvarstad och rätten ska normalt inte peka ut viss egendom utan endast egendom av visst värde (26 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken och JO 1997/98 s. 73).

Vid sidan av straffprocessuella tvångsmedel finns även andra åtgärder som specifikt tar sikte på att förhindra penningtvätt. Som framgår nedan i avsnitt 5.2.1 är en verksamhetsutövare enligt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penning- tvättslagen) skyldig att dels rapportera transaktioner som kan misstänkas utgöra ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism, dels avstå från att utföra sådana transaktioner. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion eller om den vidare utredningen annars skulle försvåras får transaktionen utföras och rapport lämnas omedelbart i efterhand. Förbudet att genomföra transaktionen kvarstår alltså enligt huvudregeln till dess rapportering till Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) om den misstänkta transaktionen skett (prop. 2008/09:70 s. 196).

Utöver de åtgärder som redogjorts för ovan finns inte någon möjlighet för Finanspolisen, Finansinspektionen, någon annan myndighet eller annat organ att avbryta eller fördröja en transaktion som misstänks utgöra ett led

ipenningtvätt.

5.1.7Tidigare straffrättsliga överväganden

En särskild utredare tillkallades 1995 för att utreda vilka åtgärder som kunde och borde vidtas för att effektivisera bekämpningen av penning-

39

Prop. 2013/14:121

tvätt och annan kvalificerad ekonomisk brottslighet (dir. 1995:132). I

 

uppdraget ingick att överväga införandet av en möjlighet att ”frysa till-

 

gångar” hos ett institut eller i annan verksamhet som omfattas av penning-

 

tvättslagen. Frysning kunde enligt utredningens direktiv definieras som

 

”en möjlighet att stoppa eller senarelägga en transaktion”.

 

I betänkandet SOU 1997:36 föreslog Penningtvättutredningen (1995 års

 

penningtvättsutredning) att de befintliga reglerna skulle skärpas i flera

 

hänseenden och att reglerna, såväl de administrativa som de straffrätts-

 

liga, skulle tas in i en ny lag mot penningtvätt. I lagen skulle bl.a. införas

 

ett särskilt penningtvättsbrott med sikte på förfaranden med medel som

 

härrör från brott eller brottslig verksamhet av allvarligare slag. Medel

 

som härrörde från skattebrott skulle omfattas. Vid ringa brott skulle

 

dömas för penningtvättsförseelse och vid grovt brott för grovt penning-

 

tvättsbrott. Även grov vårdslöshet vid yrkesmässig rådgivning i penning-

 

tvättssammanhang föreslogs bli straffbelagda.

 

Utredningen föreslog även att en frysningsmöjlighet skulle införas efter-

 

som de befintliga tvångsmedlen inte uppfyller det syfte man vill uppnå i

 

penningtvättsärenden. Frysningsåtgärden utformades som en säkerhetsåt-

 

gärd i tiden före det att förundersökning har inletts, i gränslandet mellan

 

administrativa åtgärder och straffrättsliga tvångsåtgärder. Den föreslagna

 

åtgärden innebar att i de fall ett företag hade lämnat uppgifter till Finans-

 

polisen om en misstänkt transaktion, skulle det vara förhindrat att genom-

 

föra transaktionen innan det hade fått ett medgivande från Finanspolisen

 

eller sex timmar förflutit sedan uppgifter lämnades utan att företaget under-

 

rättats om att frysning skulle begäras. Om Finanspolisen inte lämnade sitt

 

medgivande till en transaktion, skulle ärendet anmälas till åklagare som

 

omedelbart hade att pröva om åtgärden att stoppa transaktionen skulle be-

 

stå (frysning). En frysning skulle enligt förslaget kunna bestå i högst två

 

dygn räknat från åklagarens beslut. Därefter skulle åtgärden antingen hä-

 

vas eller övergå i annat ordinärt tvångsmedel. Det skulle inte vara möjligt

 

att förlänga tiden. En förutsättning för att beslut om frysning skulle få

 

fattas var att åtgärden uppvägde det intrång eller men i övrigt som åtgär-

 

den innebar.

 

De flesta remissinstanserna delade utredningens bedömning att det fanns

 

ett behov av en möjlighet att frysa transaktioner, men en del bedömde att

 

vissa frågor behövde utredas vidare. Ett fåtal remissinstanser avstyrkte

 

förslaget helt. De ansåg i huvudsak att förslaget inte var förenat med till-

 

räckliga rättssäkerhetsgarantier samt att det fanns risk för att beslut om

 

frysning kunde orsaka stora skador för den som drabbades av ett sådant.

 

Regeringen delade i prop. 1998/99:19 utredningens bedömning att det

 

behövdes en särskild straffbestämmelse om penningtvätt men ansåg att

 

det av systematiska och praktiska skäl vore olämpligt att föra in en sådan

 

bestämmelse i penningtvättslagen. Enligt regeringen var det inte möjligt att

 

undvika att tillämpningsområdet för bestämmelserna om häleri och straff-

 

bar penningtvätt delvis sammanföll. I stället för att den nya straffbestäm-

 

melsen skulle benämnas penningtvättsbrott, som utredningen föreslagit,

 

ansåg regeringen att benämningen penninghäleri var lämplig. Detta för

 

att markera att den nya straffbestämmelsen skiljde sig från penningtvätt

 

enligt penningtvättslagen och i stället visa på anknytningen till häleribrott-

 

et. Regeringen föreslog därför att de nuvarande straffbestämmelserna om

40

penninghäleri och penninghäleriförseelse i 9 kap. 6 a och 7 a §§ brottsbal-

ken skulle införas. När det gällde förslaget om ett frysningsinstitut fann

Prop. 2013/14:121

regeringen att frågan krävde ytterligare överväganden. Frågan har inte varit

 

föremål för ytterligare överväganden förrän nu.

 

I departementspromemorian Nationell mobilisering mot den grova orga-

 

niserade brottsligheten – överväganden och förslag (Ds 2008:38) anfördes

 

att ett frysningsinstitut framstår som än mer angeläget än när 1995 års pen-

 

ningtvättsutredning presenterade sitt betänkande.

 

5.2

Administrativ reglering

 

Penningtvättslagen

 

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

 

(penningtvättslagen) finns bestämmelser om administrativa åtgärder som

 

syftar till att förhindra att finansiell verksamhet och annan näringsverk-

 

samhet utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism.

 

Penningtvättslagen bygger på att verksamhetsutövare (se nedan) ska anta

 

ett riskbaserat förhållningssätt. Det betyder att risker ska bedömas och si-

 

tuationer hanteras olika beroende på de specifika riskerna för penning-

 

tvätt och finansiering av terrorism. Verksamhetsutövare ska, för att inle-

 

da eller upprätthålla affärsförbindelser, ha tillräcklig kännedom om sina

 

kunder och fortlöpande följa upp sina affärsförbindelser (2 kap.). Vidare

 

ska verksamhetsutövare bl.a. ha riskbaserade rutiner för att förhindra att

 

verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism

 

och för att skydda anställda från hot eller fientliga åtgärder till följd av att

 

de utför sina skyldigheter enligt lagen (5 kap.).

 

Lagen innehåller regler om bl.a. uppgifts- och granskningsskyldighet

 

(3 kap. 1 §). Enligt dessa ska en verksamhetsutövare granska transaktion-

 

er för att kunna upptäcka sådana som den misstänker eller har skälig grund

 

att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism.

 

Om misstanken kvarstår efter en närmare analys ska verksamhetsut-

 

övaren utan dröjsmål skicka en rapport till Rikspolisstyrelsen, inom vil-

 

ken Finanspolisen är mottagare av rapporterna. I rapporten ska uppgifter

 

om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering

 

av terrorism anges. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsido-

 

sätter denna skyldighet döms till böter (7 kap. 1 § 1).

 

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den

 

misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt

 

eller finansiering av terrorism. En transaktion får trots det utföras, om det

 

inte är möjligt att låta bli att utföra den, eller om den vidare utredningen

 

annars skulle kunna försvåras. Transaktionen får då utföras och uppgift-

 

erna lämnas omedelbart i efterhand (3 kap. 1 §).

 

Enligt huvudregeln är det inte tillåtet för en verksamhetsutövare eller

 

dess styrelseledamöter eller anställda, att röja för kunden eller för någon

 

utomstående att en granskning har genomförts, att transaktionen har

 

rapporterats till Finanspolisen eller att en undersökning utförs eller kan

 

komma att utföras (meddelandeförbud, 3 kap. 4 §). Den som uppsåtligen

 

eller av grov oaktsamhet åsidosätter meddelandeförbudet döms till böter

 

(7 kap. 1 § 2).

 

Även en tillsynsmyndighet är skyldig att underrätta Rikspolisstyrelsen

 

(Finanspolisen), om den vid en inspektion eller på annat sätt har upptäckt

41

Prop. 2013/14:121 någon omständighet som kan antas ha samband med eller utgöra penning- tvätt eller finansiering av terrorism (3 kap. 6 §).

Bestämmelser om tillsyn över att verksamhetsutövare följer penning- tvättslagen finns i 6 kap.

Med verksamhetsutövare avses enligt 1 kap. 2 § fysiska och juridiska personer som driver bank- eller finansieringsrörelse, livförsäkringsrö- relse, viss annan finansiell verksamhet, försäkringsförmedling, verksam- het med utgivning av elektroniska pengar, fondverksamhet, verksamhet som fastighetsmäklare, verksamhet för kasinospel, verksamhet som god- känd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag, yrkes- mässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster, verksamhet som skatterådgivare, yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå (endast för vissa tjänster), yrkes- mässig verksamhet som annan oberoende jurist (för vissa tjänster), yrkes- mässig verksamhet till den del verksamheten avser vissa typer av tjänst- er, yrkesmässig handel med varor till den del verksamheten avser försälj- ning mot kontant betalning som uppgår till minst ett belopp som mot- svarar 15 000 euro, verksamhet med att som betalningsinstitut tillhanda- hålla betaltjänster samt verksamhet med att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster utan att vara ett betalningsinstitut.

6Den nuvarande regleringen behöver reformeras

Det är möjligheten att tjäna pengar som är den huvudsakliga drivkraften bakom såväl organiserad som ekonomisk brottslighet. För att effektivt kunna utnyttja brottsvinster måste de kunna omsättas, återinvesteras och redovisas inom den legala ekonomin. För att detta i sin tur ska bli möjligt behöver tillgångarnas brottsliga härkomst maskeras – svarta pengar be- höver tvättas vita genom olika transaktioner.

En framgångsrik kamp mot organiserad och ekonomisk brottslighet kräver åtgärder för att dels beröva kriminella deras brottsvinster, dels för- hindra att vinning av brott återinvesteras och omsätts inom den legala ekonomin. I det arbetet är en ändamålsenlig kriminalisering av penning- tvätt ett viktigt redskap. Den svenska regleringen om penninghäleri och penninghäleriförseelse har varit i kraft i över ett decennium, men be- stämmelserna har kommit att tillämpas i begränsad omfattning.

Kritik mot den nuvarande straffrättsliga regleringen har framförts från flera håll och avser i huvudsak straffbestämmelsernas lagtekniska kon- struktion, kopplingen till ett bestämt förbrott, avsaknaden av straffansvar för den som tvättar vinster från egen brottslighet (självtvätt) liksom för försök och stämpling till penninghäleri av normalgraden samt slutligen bristen på tillgängliga tvångsmedel i ett tidigt skede av utredningen.

Tre huvudskäl kan anges för att bestämmelsen om penninghäleri tillämpas i begränsad omfattning. För det första är den nuvarande straff- rättsliga regleringen tekniskt komplicerad och svårtillgänglig. De hand- lingar som kriminaliseras är i viss utsträckning straffbara även som häleri.

42

Förutom denna överlappning finns det en överlappning inom penning- Prop. 2013/14:121 häleribestämmelsen, vilket leder till tillämpningsproblem.

En annan orsak till att bestämmelsen sällan tillämpas är den spridda uppfattningen att det krävs att åklagaren kan bevisa vilket konkret för- brott som har begåtts. En tredje förklaring är att självtvätt inte är krimi- naliserat. Att straffansvar inte utkrävs för självtvätt innebär att det inte finns någon anledning att utreda och åtala i de fall någon döms för för- brottet, som gärningsman eller medhjälpare.

Vid sidan av själva kriminaliseringen är möjligheten att förverka utbyte av brott ett viktigt verktyg i den brottsbekämpande verksamheten. Om möjligheten att behålla brottsutbytet begränsas, kan det minska incita- mentet att begå brott. Det är därför angeläget att det finns goda möjlig- heter att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt. Att det ska vara möjligt att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt krävs också enligt 2005 års förverkandekonvention som Sverige har under- tecknat. För att förverkanderegleringen ska få fullt genomslag krävs i sin tur att det finns goda möjligheter att säkra egendom som kan komma att bli föremål för förverkande.

Mot bakgrund av regeringens målsättning att effektivt kunna bekämpa organiserad och ekonomisk brottslighet, inte minst genom att beröva kri- minella deras brottsvinster, finns det skäl att överväga om kriminalise- ringen av penningtvätt kan bli mer ändamålsenlig och lättillgänglig och på ett tydligare sätt fokusera på det som är själva slutmålet med organi- serad och ekonomisk brottslighet, nämligen att kunna använda brotts- utbytet, samtidigt som kraven på rättssäkerhet och förutsägbarhet bibe- hålls. Det finns även skäl att överväga om självtvätt ska omfattas av kri- minaliseringen av penningtvätt. Dessutom behövs det effektiva möjlig- heter att säkra och förverka egendom som har varit föremål för penning- tvättsåtgärder. Regeringen anser därför att den straffrättsliga regleringen av penningtvätt behöver reformeras.

7En effektivare kriminalisering av penningtvätt

7.1

En ny lag om straff för penningtvättsbrott

 

 

införs

 

 

 

Regeringens förslag: Bestämmelserna om straff för penningtvätt bryts

 

ut ur brottsbalken och placeras i en egen lag om straff för penning-

 

tvättsbrott. Brottsrubriceringarna penninghäleri och penninghäleriför-

 

seelse ändras till penningtvättsbrott respektive penningtvättsförseelse.

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna välkomnar utredning-

 

ens förslag eller lämnar det utan invändning. Lunds universitet anför att

 

det skulle vara mer pedagogiskt att placera straffbestämmelserna i pen-

43

 

 

Prop. 2013/14:121 ningtvättslagen och att man riskerar att förlora i tydlighet med de före- slagna rubriceringarna eftersom begreppet penningtvätt också används i penningtvättslagen. Hovrätten för Nedre Norrland föreslår att det över- vägs om rubriceringen i stället ska vara olaga penningtvätt.

Skälen för regeringens förslag

För att åstadkomma en mer ändamålsenlig och lättillgänglig kriminalise- ring av penningtvätt är såväl bestämmelsernas placering som brottsrubri- ceringen viktiga faktorer.

Placeringen

I samband med genomförandet av det tredje penningtvättsdirektivet an- togs en ny penningtvättslag som även omfattar åtgärder mot finansiering av terrorism (se avsnitt 4.4.4). Den straffrättsliga regleringen av terrorism- finansiering finns i lagen (2002:444) om finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen). Redan detta förhållande talar emot att, som Lunds universitet förordar, placera straffbestämmelserna om penningtvätt i penningtvättslagen.

Den nuvarande penninghäleribestämmelsen har kritiserats bl.a. för att dess tillämpningsområde är svårt att skilja från tillämpningsområdet för häleri (se kapitel 6). Den nuvarande placeringen bidrar inte till att för- enkla tillämpningen och förstärker intrycket av att penninghäleri är ett brott som är kopplat till och subsidiärt i förhållande till häleribrottet. En fördel med att placera straffbestämmelserna i en egen lag är att det gör det möjligt att i ett sammanhang reglera kriminalisering av penningtvätt, förverkande och straffprocessuella tvångsmedel för att säkra egendom.

Sammantaget anser regeringen att det finns goda skäl att bryta ut be- stämmelserna om straff för penningtvätt ur brottsbalken och placera dem i en egen lag.

Brottsrubriceringen

Som framgår ovan har anknytningen till häleribrottet inte bidragit till att underlätta tillämpningen av bestämmelserna om straff för penningtvätts- åtgärder. För att öka utrymmet för en självständig tillämpning av straff- bestämmelserna om penningtvätt finns det, utöver att regleringen place- ras i en egen lag, skäl att även byta ut brottsbenämningen penninghäleri. Begreppet penningtvätt är välkänt och vedertaget, såväl nationellt som internationellt (jfr avsnitt 4.4). Den omfattande internationella reglering- en på området, sammantagen med den nya placeringen av bestämmelser- na, talar för att använda sig av begreppet penningtvätt.

Begreppet penningtvätt används och definieras visserligen i penning- tvättslagen, men syftet med den definitionen är ett annat än syftet med en brottsbeskrivning. Medan penningtvättslagens definition syftar till att ge verksamhetsutövare inom den finansiella sektorn vägledning för att bl.a. ta ställning till risken för penningtvätt och bedöma om en transaktion är misstänkt, syftar en straffbestämmelse till att avgränsa de handlingar som ska vara kriminaliserade.

Brottsrubriceringen penningtvättsbrott framstår enligt regeringen som

ändamålsenlig. Med hänsyn till att begreppet penningtvätt redan i sig tar

44

sikte på otillåtna åtgärder ter sig, enligt regeringen, den rubricering som Prop. 2013/14:121 Hovrätten för Nedre Norrland för fram som mindre lämplig. Genom an-

vändningen av det vedertagna begreppet penningtvätt framgår det tydligt vad som åsyftas samtidigt som rubriceringen markerar en åtskillnad mot penningtvättslagens administrativa definition. I linje med detta bör de gär- ningar som har sin motsvarighet i den nuvarande straffbestämmelsen om penninghäleriförseelse benämnas penningtvättsförseelse i den nya lagen.

7.2Giltiga förbrott

Regeringens förslag: Alla typer av brott som kan ge upphov till ut- byte kan utgöra förbrott till straffbelagd penningtvätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt svensk rätt kan alla brottstyper som kan ge upphov till ekonomisk vinning genom ett brottsligt förvärv eller genom ett berikande utgöra förbrott till straffbar penningtvätt. Även betalning som någon fått för att utföra brott kan vara föremål för penning- tvätt. Genom denna s.k. all crimes approach, går Sverige längre än sina internationella åtaganden när det gäller vilka brott som ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt (se avsnitt 4.4). Detta angreppssätt valdes redan vid genomförandet av narkotikabrottskonventionen eftersom det ansågs finnas starka kriminalpolitiska skäl för en generell reglering (prop. 1990/91:127 s. 37). Fullt genomslag fick detta ställningstagande när det straffbara området, i samband med att bestämmelsen om penninghäleri infördes, utvidgades till att omfatta även skatte-, tull- och andra undan- dragandebrott (prop. 1998/99:19). Sedan 2012 kräver FATF att skatte- brott ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt (se avsnitt 4.4.2).

Med beaktande av den ökade kunskapen om penningtvätt, dess omfatt- ning och konsekvenser, bedömer regeringen att skälen för en generell reglering är än starkare i dag. Den nuvarande ordningen att alla typer av brott som kan ge upphov till utbyte kan utgöra förbrott till straffbelagd penningtvätt bör därför behållas.

7.3Förbrott med internationell anknytning

Regeringens förslag: Av lagen ska det uttryckligen framgå att även brott som har begåtts utomlands och som inte utgör ett svenskt brott, men som motsvarar ett svenskt brott, kan utgöra förbrott till straff- belagd penningtvätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast Stockholms tingsrätt yttrar sig särskilt över

förslaget och efterfrågar ett förtydligande av att inte bara brott utan även brottslig verksamhet som bedrivits utomlands omfattas (jfr avsnitt 7.4).

45

Prop. 2013/14:121 Skälen för regeringens förslag: Som framgår ovan ska alla brott som kan ge upphov till utbyte kunna utgöra förbrott till straffbelagd penning- tvätt. Redan mot den bakgrunden framstår det som följdriktigt att inte be- gränsa tillämpningsområdet till brott enligt svensk lag. Sverige har också ett internationellt åtagande att acceptera sådana brott som förbrott, under förutsättning att gärningen skulle ha utgjort ett förbrott om den hade för- övats inom landet (jfr artikel 9.7 i 2005 års förverkandekonvention och därutöver tolkningsnoten till FATF:s rekommendation 3).

Som utgångspunkt gäller att brottsbalkens straffbestämmelser är uni- versellt tillämpliga, vilket innebär att gärningar som faller in under brotts- balken utgör brott mot svensk lag oavsett var de begås. Inom special- straffrätten gäller motsatt utgångspunkt, dvs. att gärningarna utgör brott mot svensk lag endast om de begås i Sverige. Från den principen finns många undantag, t.ex. utgör narkotikabrott ett brott mot svensk lag oavsett var det begås. För att en gärning ska utgöra brott mot den svenska skatte- och tullagstiftningen är det i allmänhet avgörande om det är fråga om svensk skatt eller tull. Brott mot utländsk skatte- eller tullagstiftning ut- gör inte ett svenskt skatte- eller tullbrott. Sådana gärningar kan däremot uppfylla rekvisiten för t.ex. bedrägeri eller något annat brottsbalksbrott och därigenom utgöra brott mot svensk lag.

Brott som kan utgöra förbrott till penningtvätt saknar överlag nationella och territoriella begränsningar, men det finns undantag. Mot den bakgrun- den och med hänsyn till Sveriges åtagande att brott som begåtts utom- lands ska kunna utgöra förbrott till penningtvätt om det hade utgjort brott om det begåtts i Sverige, finns det skäl att i den nya lagen uttryckligen ange att även utländskt brott som motsvarar svenskt brott kan utgöra för- brott till straffbelagd penningtvätt. Detta ska förstås så att en gärning motsvarar brott om den visserligen inte utgör svenskt brott, men skulle ha gjort det om gärningen hade vidtagits i Sverige eller mot ett svenskt intresse (jfr prop. 1999/2000:62 s. 190).

Till skillnad från Stockholms tingsrätt anser regeringen att det är klart att ansvar för straffbelagd penningtvätt kan grunda sig även på brottslig verksamhet som bedrivits utomlands (se nästa avsnitt).

 

7.4

Egendomens koppling till förbrottet

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Kopplingen till förbrottet breddas och uttrycks

 

 

så att egendomen ska härröra från brott eller brottslig verksamhet.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig särskilt

 

över förslaget. Svea hovrätt påpekar att utvidgningen till att avse egen-

 

dom som härrör från brott eller brottslig verksamhet även kommer att

 

träffa legitim egendom som i och för sig härrör från brottslig verksamhet

 

och föreslår att formuleringen begränsas till egendom som härrör från

 

brott. Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen

 

har inte några invändningar mot eller tillstyrker förslaget. Hovrätten för

 

Nedre Norrland, Helsingborgs tingsrätt och Lunds universitet anser att

46

uttrycket brottslig verksamhet är vagt och kan leda till tillämpningssvå-

righeter. Uppsala universitet avstryker förslaget till dess ytterligare kon- kretion ges.

Skälen för regeringens förslag: Eftersom penningtvätt handlar om åtgärder med egendom som någon förfogar över till följd av brott är en förutsättning för ansvar att åklagaren kan visa en koppling mellan egen- domen och förbrottet. Kritik har riktats mot rekvisitet ”härrör från brotts- ligt förvärv” i den nuvarande penninghäleribestämmelsen, eftersom det har funnits en uppfattning om att det därigenom ställs krav på att åklaga- ren ska kunna bevisa vilket konkret förbrott som har begåtts (jfr Ds 2008:38 s. 385 f. och RKP Rapport 2010:2 s. 23 f.). I likhet med utred- ningen konstaterar regeringen att varken förarbeten eller praxis ger stöd för slutsatsen att det för ansvar för penninghäleri krävs att det kan visas från vilket konkret förbrott viss egendom härrör. Det är tillräckligt att det kan visas att egendomen härrör från ett brottsligt förvärv. Detta är också utifrån straffvärdemässiga utgångspunkter ett naturligt betraktelsesätt. För bedömningen av allvaret hos en penninghälerigärning är det av liten betydelse om det kan styrkas att egendomen härrör från ett visst förbrott eller om det endast kan styrkas att egendomen härrör från brott i mera obe- stämd mening.

Utredningen föreslår att rekvisitet för kopplingen till förbrottet breddas och uttrycks så att egendomen ska härröra ”från brott eller brottslig verk- samhet”. Ett nära nog identiskt förslag lämnades av 1995 års penningtvätts- utredning (se avsnitt 5.1.7). Förslaget genomfördes inte då det ansågs föra för långt att överge kopplingen till ett bestämt förbrott och då be- greppet brottslig verksamhet ansågs vara alltför vagt och oprecist för att användas i en straffbestämmelse. Samma eller liknande kritik framförs mot det nu aktuella förslaget av Hovrätten för Nedre Norrland, Helsing- borgs tingsrätt, Lunds universitet och Uppsala universitet.

Lagrådsremissen utformades i enlighet med utredningens förslag. Lag- rådet finner det tveksamt om bevisföringen underlättas och om uttrycket ”brottslig verksamhet” får någon självständig betydelse vid sidan av ”brott”. Lagrådet pekar också på att den lagtekniska kopplingen mellan 2 och 3 §§ inte framstår som tydlig om ”brottslig verksamhet” ska vara ett självständigt rekvisit men ändå inte tas upp i 2 §. Om uttrycket behålls i lagtexten, anser Lagrådet att det bör utvecklas och klargöras hur uttrycket ska fungera som ett självständigt brottsrekvisit.

Regeringen bedömer, även med beaktande av Lagrådets synpunkter, att ett bredare beskrivet rekvisit för kopplingen till den brottslighet som kan föregå penningtvätt skulle tydliggöra att det inte krävs att det kan visas att egendomen härrör från ett visst konkret brott och dessutom skulle kunna underlätta bevisföringen, särskilt i situationer där medel från flera och framför allt olika typer av brottsliga gärningar som inträffat över tid blandats samman.

I samband med införandet av bestämmelsen i 36 kap. 1 b § brottsbal- ken om utvidgat förverkande, vilken innefattar begreppet brottslig verk- samhet, redogjordes för hur uttrycket dittills vanligen använts (se avsnitt 5.1.5 och prop. 2007/08:68 s. 62). Det konstaterades att begreppet an- vänds när det av olika skäl behöver framhållas att det i ett visst samman- hang inte ställs krav på någon närmare konkretisering av brottsligheten. Regeringen anser att ett motsvarande behov finns när det gäller att be- skriva den brottslighet som kan föregå penningtvätt. Som framgår ovan

Prop. 2013/14:121

47

Prop. 2013/14:121 krävs det inte heller enligt den gällande regleringen om penninghäleri att det kan visas från vilket konkret förbrott viss egendom härrör utan att det är tillräckligt att det kan styrkas att egendomen härrör från brott i mera obestämd mening. Med beaktande av den användning och innebörd som begreppet brottslig verksamhet numera har fått, framstår det som väl valt och tillräckligt precist i detta sammanhang. Genom att begreppet används tydliggörs det rådande rättsläget samtidigt som bevistemat beträffande för- brottsligheten breddas något. Eftersom begreppet i detta sammanhang ut- gör ett brottsrekvisit måste brottslig verksamhet styrkas.

Kopplingen till den brottslighet som kan föregå penningtvätt bör därför uttryckas så att egendomen ska härröra ”från brott eller brottslig verk- samhet”. Med brott avses såväl ett enskilt som flera brott, och vidare alla typer av brott som kan ge utbyte, dvs. även sådana som inte innebär ett frånhändande eller ett förvärv utan ett undandragande av egendom, t.ex. ett skatte- eller tullbrott (se avsnitt 7.6). Därmed behövs inte någon mot- svarighet till kravet i den nuvarande penninghäleribestämmelsen på att egendomen ska härröra från ett ”brottsligt förvärv”. Att egendomen ska ”härröra från” innebär att även sådant som satts i stället för det ursprung- liga brottsutbytet kan vara föremål för penningtvätt. I det avseendet är det alltså inte fråga om någon förändring i förhållande till gällande rätt. Rege- ringen delar inte de farhågor som Svea hovrätt har om att legitim egen- dom kan komma att omfattas, eftersom det krävs att det är styrkt att den aktuella egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Beträffande kravet på att verksamheten ska vara ”brottslig” konstateras i den departementspromemoria som låg till grund för lagstiftningen om utvidgat förverkande, utöver att det inte förutsätter kännedom om konkreta gärningar, att det avser en viss typ av brottslighet som inte behöver vara närmare preciserad i fråga om omfattning eller detaljer och slutligen för- utsätter brott av någon betydelse (Ds 2006:17 s. 97). Dessa kriterier bör kunna tjäna som vägledning även vid bedömningen av om det rör sig om brottslig verksamhet i den mening som avses i straffbestämmelsen om penningtvättsbrott.

Även de uttalanden som gjordes när det gäller kravet på ”verksamhet” är relevanta (a.a. s. 98). Med brottslig verksamhet bör således förstås brotts- lighet vid ett enda tillfälle, flera brott under en någorlunda sammanhäng- ande tidsperiod, men även enstaka brott inom ramen för en verksamhet som bedrivs i mer eller mindre organiserade former. Även planerade brott, som nått den punkt där gärningen är straffbar, kan ingå i den brottsliga verksamheten.

48

7.5

Avgränsningen av penningtvättsbrottet

Prop. 2013/14:121

Regeringens förslag: Penningtvättsbrottet avgränsas så att det omfattar den som, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egen- dom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen.

Penningtvättsbrottet ska omfatta även den som, om åtgärden har ovan- nämnda syfte, tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, den som deltar i transaktioner som utförs för skens skull, den som uppträder som bulvan eller den som vidtar annan sådan åtgärd.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland har vissa synpunkter på användningen av uttrycket ”vidtar annan sådan åtgärd”. Stockholms tingsrätt påpekar att ansvarsbestämmelsen framstår som del- vis svårtillgänglig och sannolikt kräver ett ingående studium av förarbete-

na. Vidare förordar tingsrätten en legaldefinition av begreppet ”bulvan”.

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter för kriminaliseringen

Penningtvätt innebär att åtgärder vidtas med utbyte av brott för att dölja egendomens brottsliga ursprung eller göra det möjligt för någon att till- godogöra sig egendomen. Penningtvätt försvårar eller omöjliggör ekono- misk upprättelse för den skadelidande och försvårar eller omöjliggör de brottsbekämpande myndigheternas möjlighet att komma åt brottsutbytet. De skyddsintressen som motiverar en kriminalisering av penningtvätt är således dels enskildas och det allmännas rätt till skydd för egendom, dels intresset att effektivt kunna bekämpa framför allt ekonomisk och organi- serad brottslighet. Ett ytterligare skyddsintresse är att motverka att brotts- utbyte förs in i och cirkulerar i de finansiella systemen. Straffansvaret för penningtvätt bör därmed på ett tydligt sätt ta sikte på straffvärda beteen- den, nämligen åtgärder som bidrar till att brottslingar kan tillgodogöra sig brottsvinster och till att göra brottsvinster oåtkomliga för de brottsbekämp- ande myndigheterna.

Som framgår ovan har den nuvarande straffrättsliga regleringen av pen- ningtvätt kritiserats för att vara svårtillgänglig och svårtillämpad med delvis överlappande rekvisit och bestämmelser. En utgångspunkt för ut- formningen av den nya bestämmelsen om penningtvättsbrott är därför att renodla och förtydliga bestämmelsen. Regleringen bör också, med bibe- hållna krav på rättssäkerhet och förutsägbarhet, vara tillräckligt flexibel för att omfatta den mångfald av åtgärder som kan vidtas för att tvätta svarta pengar vita.

49

Prop. 2013/14:121 En ytterligare utgångspunkt är att den straffrättsliga regleringen även i framtiden ska vara utformad så att den uppfyller de, i allt väsentligt lika- lydande, krav på kriminalisering som följer av Sveriges internationella åtaganden (se avsnitt 4.4).

Utöver vad som framgår av detta avsnitt innefattar penningtvättsbrott även de förfaranden som beskrivs i avsnitt 7.6–7.8.

Penningtvättsbrottets utformning

Straffansvaret för penninghäleri avgränsas i dag på tre olika sätt: genom otillbörlighet och faktiskt främjande, genom medverkan till vissa åtgärder med uppsåt att dölja samt genom otillbörlig medverkan till vissa åtgärder som är ägnade att dölja. Att i en och samma bestämmelse avgränsa det straffbara området på flera olika sätt bidrar till att göra bestämmelsen svårtillgänglig.

Utredningen föreslår att bestämmelsen om penningtvättsbrott ska utfor- mas så att den dels beskriver vilka beteenden eller åtgärder som bestäm- melsen omfattar, dels anger att åtgärden ska ha ett penningtvättssyfte. Enligt regeringen skapas därigenom en straffbestämmelse som på ett till- fredsställande sätt klart och tydligt avgränsar det straffbara området till vissa typer av åtgärder med ett visst syfte. Av lagtekniska skäl, och med beaktande av Lagrådets synpunkt, föreslår regeringen att bestämmelsen ges en något annorlunda utformning än förslaget i lagrådsremissen.

Penningtvättssyftet bör beskrivas så att åtgärden ska syfta till att dölja att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Att penningtvättssyftet är knutet till åtgärden och inte till gärnings- mannen innebär att det räcker att någon, t.ex. den som initierar åtgärden, har detta syfte med åtgärden. För gärningsmannen, dvs. den som vidtar penningtvättsåtgärden, räcker det att han eller hon har uppsåt i förhåll- ande till att någon annan medverkande har den avsikten med åtgärden. Åtgärden som sådan behöver inte vara ägnad att kunna dölja egendomens ursprung eller främja någons möjlighet att tillgodogöra sig den, däremot kan åtgärdens art vara av betydelse vid bedömningen av om det funnits ett penningtvättssyfte.

När det gäller beskrivningen av de beteenden eller åtgärder som ska kriminaliseras bör en uppdelning ske mellan åtgärder som innebär någon form av befattning med egendomen och sådana som inte gör det utan som handlar om att skapa en rimlig, men falsk, förklaring till en genom brott uppkommen förmögenhetsökning. Eftersom det inte är möjligt att på ett uttömmande sätt beskriva eller förutse alla de sätt på vilka penningtvätt kan genomföras bör de två olika typerna av penningtvättsåtgärder anges genom en uppräkning som inte är uttömmande utan exemplifierande. Oav- sett åtgärd avgränsas och förtydligas det straffbara området av att åtgärden ska ha ett penningtvättssyfte.

De penningtvättsåtgärder som bör omfattas är för det första att över- låta, förvärva, omsätta, förvara eller vidta annan sådan åtgärd med egen- dom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. För det andra bör regleringen omfatta att tillhandahålla, förvärva eller upprätta en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av pengar eller annan

egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, eller att delta i

50

transaktioner som utförs för skens skull, att uppträda som bulvan eller att vidta annan sådan åtgärd.

Stockholms tingsrätt efterfrågar, med hänvisning till att begreppet bul- van förekommer i olika författningar samtidigt som innebörden kan vari- era, en legaldefinition av begreppet. Det är riktigt att bulvan förekommer även i andra författningar men enligt regeringens bedömning är den av- sedda innebörden densamma, nämligen en konstruktion för att dölja t.ex. det verkliga förhållandet. Begreppet kan därmed anses vedertaget och nå- got behov av att i den nya lagen definiera det föreligger inte.

En närmare beskrivning av vilka handlingar som träffas av bestämmel- sen om penningtvättsbrott lämnas i författningskommentaren. Utformning- en av den nya bestämmelsen är inte avsedd att innebära någon förändring av det straffbara området, utan endast att förtydliga och renodla bestäm- melsen samt att något utvidga möjligheten att styrka kopplingen till för- brottet. Tidigare förarbetsuttalanden och praxis är därför i allt väsentligt relevanta. Att den som, utan penningtvättssyfte, otillbörligen främjar om- sättning av egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet ska kunna dömas för penningtvättsbrott framgår av avsnitt 7.8.

Penningtvättsbrottet och Sveriges internationella åtaganden

De uppsåtliga penningtvättshandlingar som ska vara straffbara enligt Sveriges internationella åtaganden (se avsnitt 4.4) kan delas in i tre grupper. Den första gruppen omfattar omvandling eller överföring av egen- dom, med vetskap om att egendomen utgör vinning, om det sker för att dölja eller maskera egendomens olagliga ursprung eller för att hjälpa en person som deltagit i förbrottet att undandra sig de rättsliga följderna av sina handlingar. Den andra gruppen omfattar döljande eller maskering av egendomens rätta art eller ursprung, av dess belägenhet eller förfogandet över den eller dess förflyttning eller av äganderätten eller andra rättig- heter till den, om det sker med vetskap om att egendomen utgör vinning. Den tredje gruppen slutligen avser förvärv, innehav eller brukande av egendom om gärningsmannen vid mottagandet kände till att egendomen utgjorde vinning. Dessa åtgärder behöver alltså varken syfta till eller innebära att egendomens koppling till förbrottet döljs. Kriminalisering av handlingarna i den tredje gruppen krävs endast i den mån det inte strider mot nationella konstitutionella principer och grundbegreppen i landets rättsordning. Någon sådan begränsning av åtagandet finns inte i det andra tilläggsprotokollet till EU:s bedrägerikonvention. Den konventionen krä- ver kriminalisering av penningtvätt enligt definitionen i artikel 1 i penning- tvättsdirektivet, när det rör vinning av bedrägeri, åtminstone i allvarliga fall, samt vinning av aktiv och passiv korruption (avsnitt 4.4.4).

När det gäller frågan om hur den nya brottsdefinitionen förhåller sig till Sveriges åtaganden om kriminalisering av penningtvätt gör regeringen följande bedömning. Befattning i form av omvandling eller överföring av egendom i syfte att dölja eller maskera det olagliga ursprunget, omfattas av den första punkten i den nya straffbestämmelsen. När det gäller att hjälpa någon som deltagit i förbrottet att undkomma lagföring är bestämmelsen om skyddande av brottsling tillämplig (17 kap. 11 § BrB).

Döljande eller maskering av egendomens rätta art eller ursprung osv. med vetskap om att egendomen utgör vinning, omfattas av den andra punkten i

Prop. 2013/14:121

51

Prop. 2013/14:121 den nya bestämmelsen. Penningtvättssyftet framgår av att åtgärderna ska begås uppsåtligen och innebära ett döljande eller en maskering av bl.a. egendomens rätta art.

När det slutligen gäller förvärv, innehav eller brukande med vetskap om att egendomen utgör vinning, konstateras att förvärv uttryckligen nämns i den nya bestämmelsens första punkt. Att inneha något kan omfattas såväl av begreppet förvärv som av begreppet förvaring, och brukande utgör ytterligare ett exempel på vad som kan vara en annan sådan åtgärd som avses i första punkten. I sådana fall krävs att åtgärden ska ha ett penning- tvättssyfte för att omfattas av den svenska kriminaliseringen. Något så- dant syfte förutsätts inte enligt Sveriges åtaganden. Däremot är kriminali- seringsåtagandet som framgår ovan, med ett undantag, villkorat av att en sådan kriminalisering är förenlig med statens konstitutionella principer och rättsliga grundbegrepp.

Straffansvar för penningtvätt infördes genom ett tillägg av två nya punkter i bestämmelsen om häleri för att Sverige skulle kunna tillträda narkotikabrottskonventionen (se avsnitt 5.1.2). I samband med att bestäm- melserna infördes bedömde regeringen att det fanns skäl, och var förenligt med konventionen pga. hänvisningen till grundläggande rättsliga princi- per och systematik, att begränsa kriminaliseringen när det gäller förvärv, innehav och brukande till handlingar som innebär ett otillbörligt främ- jande av annans möjligheter att tillgodogöra sig egendom som härrör från ett brottsligt förvärv (prop. 1990/91:127 s. 41 och 53).

I samband med genomförandet av det andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen ansåg regeringen, bl.a. när det gäller den aktuella typen av befattning, att begränsningen av det svenska straffansvaret är tillåtet även om det inte uttryckligen framgår av protokollet eftersom tanken är att undanta vissa förfaranden som rimligen inte kan betraktas som rättsstridiga (prop. 1995/96:133 s. 14).

När det gäller förvärv, innehav och brukande av egendom som härrör från brott är åtgärderna kriminaliserade när de vidtas i ett penningtvätts- syfte. Saknas däremot ett sådant syfte, saknas också enligt grundläggande straffrättsliga principer förutsättningar för en kriminalisering eftersom det beteende som i så fall skulle kriminaliseras inte kan anses orsaka skada eller fara för det intresse som regleringen är avsedd att skydda (jfr SOU 2013:38 s. 483 f.). I ett sådant fall kan åtgärden normalt inte sägas bidra till att göra brottsvinster oåtkomliga för de brottsbekämpande myndig- heterna eller i förlängningen för de skadelidande.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det saknas skäl att göra andra bedömningar än de som gjorts vid genomförandet av Sveriges internation- ella åtaganden avseende avgränsningen av kriminaliseringen av penning- tvätt.

52

7.6

Att dölja undandragen egendom ska omfattas

Prop. 2013/14:121

 

av penningtvättsbrottet

 

Regeringens förslag: Penningtvättsbrottet ska omfatta åtgärder med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet som inne- burit ett sådant berikande som ett skatte- eller annat undandragande- brott innebär.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Utredningen föreslår att det införs en särskild bestämmelse som tar sikte på de fall då gärningsmannen har berikat sig genom brott utan att det går att härleda förmögenhetsökningen till någon särskild del av gärningsmannens förmögenhet.

Remissinstanserna: Svea hovrätt har synpunkter på placeringen av be- stämmelsen medan Åklagarmyndigheten ifrågasätter behovet av densamma.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 7.2 ska alla ty- per av brott som kan ge upphov till ekonomisk vinning kunna utgöra för- brott till penningtvättsbrott. Det innebär att även skatte-, tull- och andra undandragandebrott, som innebär ett berikande för gärningsmannen, är så- dana brott som ska kunna utgöra förbrott till penningtvättsbrott.

Utredningen föreslår en särreglering för berikandefallen eftersom utred- ningen anser att det inte går att härleda någon viss del av gärningsman- nens förmögenhet till sådana förbrott. Frågan är om det med den utform- ning av det nya brottet som föreslås, finns behov av en sådan särregle- ring.

Regeringen konstaterar att även om den ekonomiska vinst som t.ex. ett skattebrott gett upphov till inte går att härleda till någon viss del av gär- ningsmannens förmögenhet, utgör vinsten ett uppskattningsbart värde som kan bli föremål för penningtvätt, ianspråktagen genom skattetillägg eller föremål för utvidgat förverkande (se vidare i det följande). Detta skiljer sig inte på något avgörande sätt från andra situationer då brotts- utbytet eller det som trätt i dess ställe sammanblandats med egendom som tillhör gärningsmannen, t.ex. på ett bankkonto. Detta talar enligt regeringen för att även den ekonomiska vinning som ett undandragande- brott ger upphov till kan anses omfattas av begreppet härrör från brott eller brottslig verksamhet.

Åklagarmyndigheten anför också, med hänvisning till rättsfallet NJA 2010 s. 374, att det ligger nära till hands att den föreslagna formuleringen ”härrör från brott eller brottslig verksamhet” kan komma att tolkas så att den även innefattar egendom som utgör undandragen skatt eller tull. I rättsfallet var frågan om inkomster, i den utsträckning som dessa mot- svarades av undandragna skatter, kunde anses ”utgöra utbyte” av brotts- lig verksamhet i den mening som avses i bestämmelsen om utvidgat för- verkande i 36 kap. 1 b § brottsbalken. Högsta domstolen konstaterade in- ledningsvis att skattebrottslighet kan vara sådan brottslig verksamhet som omfattas av bestämmelsen om utvidgat förverkande. Högsta dom- stolen fann vidare att begreppet ”utgör utbyte” i bestämmelsen om utvid- gat förverkande inte kunde tolkas så att det endast avser konkret egen- dom eftersom det bl.a. skulle innebära att sakförverkande aldrig skulle

53

Prop. 2013/14:121 kunna komma i fråga när utbytet av den brottsliga verksamheten, som vid skattebrott, inte utgörs av någon konkret egendom. I stället fann Högsta domstolen att begreppet ”utgör utbyte” ska tolkas som synonymt med begreppet ”härrör från”, vilket konstaterades vara det begrepp som används i det EU-rambeslut17 som föranlett införandet av bestämmelsen om utvidgat förverkande.

Mot denna bakgrund finner regeringen att det berikande som ett skatte- eller annat undandragandebrott innebär, måste anses omfattas av begrep- pet ”egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet”. Någon särskild bestämmelse som reglerar berikandefallen behövs därför inte.

7.7Självtvätt ska omfattas av penningtvättsbrottet

Regeringens förslag: Penningtvättsbrottet ska omfatta åtgärder som vidtas av den person som har begått förbrottet, dvs. självtvätt.

Regeringens bedömning: Allmänna straffrättsliga principer om brotts- konkurrens bör tillämpas.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som uttalar sig särskilt om förslaget och bedömningen tillstyrker Åklagarmyndigheten och Rikspolis- styrelsen förslaget medan Lunds universitet ifrågasätter behovet av att kriminalisera självtvätt och Uppsala universitet avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Som framgår av av- snitt 5.1.2 omfattar inte ansvaret för penninghäleri penningtvättsåtgärder vidtagna av den som begått förbrottet (självtvätt). Eftersom ansvar kräver att penningtvättaren vidtar åtgärder med annans egendom måste det anses strida mot legalitetsprincipen att döma en person för penninghäleri om denne inte kan uteslutas som gärningsman för förbrottet. I det fall perso- nen kan dömas för förbrottet ses däremot dennes efterföljande penning- tvättsåtgärd som en med förbrottet medbestraffad gärning.

Detta skiljer sig från regleringen när det gäller sakhäleri där det inte föreligger något hinder mot att döma för sådant brott när det inte är utrett vem som har begått förbrottet. För det fall gärningsmannen kan fällas till ansvar för förbrottet döms normalt inte även för häleriet. När samma per- son gör sig skyldig till både förbrottet och ett efterföljande brott, leder tillämpningen av allmänna straffrättsliga principer om konkurrens nor- malt till att det efterföljande brottet konsumeras av, och anses medbe- straffat med, förbrottet. Det innebär att lagstiftaren vid fastställandet av straffskalan för förbrottet har beaktat att den straffbara gärningen kan föl- jas av åtgärder som utgör naturliga följder av brottet. Något formellt hin- der mot att döma för båda brotten i konkurrens föreligger inte även om Högsta domstolen har uttalat att det är en allmänt vedertagen princip att

17 Rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.

54

den som begått en stöld inte kan dömas särskilt för häleri beträffande den befattning han efter brottet vidtagit med den tillgripna egendomen (NJA 1985 s. 796). I ett annat avgörande bedömde Högsta domstolen att det inte fanns skäl att döma särskilt för häleri när den tilltalade dömdes för delaktighet i grov stöld som medgärningsman (NJA 1943 s. 590). Däremot dömde Hovrätten för Västra Sverige, med beaktande av att tyngdpunkten i den tilltalades brottslighet hänförde sig till grovt häleri, i brottskonkurrens för medverkan till grovt bedrägeri och för häleri, grovt brott (RH 1988:33).

I samband med att penninghäleribestämmelsen kom till behandlades frågan om att särskilt kriminalisera självtvätt (prop. 1998/99:19). Över- vägandena handlade framför allt om berikandefallen. I propositionen ut- talades bl.a. att det från straffrättsliga utgångspunkter knappast skulle fylla någon funktion att införa ett särskilt straffansvar för sådana hand- lingar som innebär att en gärningsman själv vidtar åtgärder med sin egen- dom för att dölja att han eller hon har berikat sig genom brott. En för- utsättning för att straff ska kunna dömas ut i ett sådant fall angavs vara att den ursprungliga brottsligheten uppdagas och i så fall straffas gär- ningsmannen för denna. Dessutom gjordes bedömningen att straffansvar enbart för att dölja egen tidigare brottslighet skulle kunna komma i kon- flikt med principen att ingen ska vara tvingad att vittna mot sig själv. Straffansvaret för penningtvätt kom därför att begränsas till gärningar som innebär hjälp att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gär- ning (prop. 1998/99:19 s. 31).

Även om uttalandena som sådana i viss utsträckning kan ha fog för sig, är de inte av den arten att de kan sägas avgöra frågan om självtvätt ska vara kriminaliserat eller inte. Det förhållandet att självtvätt, i de fall gär- ningsmannen döms för förbrottet, anses utgöra en medbestraffad gärning kan inte sägas vara ett argument mot att låta kriminaliseringen av pen- ningtvätt omfatta självtvätt. Det talar enligt regeringens mening i stället för att det är en fråga som, på samma sätt som när det gäller häleri, väl kan hanteras genom reglerna om brottskonkurrens. Att penninghäleri- bestämmelsen i vart fall delvis uttryckligen utesluter ansvar för den som begått förbrottet får närmast anses utgöra ett undantag från denna huvud- regel. Systematiska skäl talar också för att hantera frågan om efterföljande penningtvättsåtgärder på samma sätt som när det gäller andra frågor om brottskonkurrens.

När det gäller uttalandet ovan om att straffansvar för att dölja egen tidi- gare brottslighet skulle kunna komma i konflikt med principen att ingen ska bli tvingad att vittna mot sig själv, bedömer regeringen att oron är obe- fogad. Dels finns andra exempel på att åtgärder för döljande av egen brottslighet anses vara så allvarliga att de i sig är straffbara, t.ex. förfalsk- ningar och bokföringsbrott för att dölja annan underliggande brottslighet. Dels skulle en kriminalisering av självtvätt inte innebära någon skyldighet för den misstänkte att berätta om sina förehavanden varken när det gäller eventuell medverkan vid förbrottet eller vid det efterföljande penning- tvättsbrottet.

Sammantaget anser regeringen att det finns goda skäl att låta kriminalise- ringen av penningtvätt omfatta självtvätt. Som framgår ovan strider inte en sådan kriminalisering mot några grundläggande straffrättsliga principer. I enlighet med allmänna principer om brottskonkurrens bör, enligt regering- ens bedömning, ett penningtvättsbrott i form av självtvätt som huvudregel

Prop. 2013/14:121

55

Prop. 2013/14:121 anses konsumerat av och medbestraffat med det förbrott som gett upphov till vinningen. Samtidigt gäller att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas t.ex. om brottet föregåtts av särskild planering (29 kap. 2 § 6 BrB). Efterföljande penningtvättsåtgärder för att kunna tillgodogöra sig brottsutbytet skulle kunna vara att anse som sådan särskild planering. Vid sidan av detta kan det finnas situationer då det är motiverat att döma en person till ansvar för såväl förbrottet som penningtvättsbrottet, dvs. att döma i brottskonkurrens. Exempel på sådana situationer ges i författnings- kommentaren.

7.8Främjande av omsättning utan penningtvättssyfte ska omfattas av penningtvättsbrottet

Regeringens förslag: Gärningar som innebär ett otillbörligt främjande av någons möjligheter att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet ska vara kriminaliserade enligt en särskild bestämmelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svea hovrätt ifrågasätter om inte de beskrivna hand-

lingarna omfattas av huvudregeln. Helsingborgs tingsrätt efterfrågar en avgränsning genom ett objektivt rekvisit i stället för rekvisitet otillbörligt. Motorbranschens Riksförbund påpekar att det krav på insikt som ställs på bilhandlare kan bli mycket långtgående och gränsdragningarna lär bli svåra.

Skälen för regeringens förslag: Behovet av att tvätta pengar uppstår i regel först vid mera storskaliga inkomster från brottslig verksamhet och i den utsträckning det finns behov av att kunna investera brottsvinsterna inom den lagliga ekonomin. Men brottsutbyte i form av pengar kan användas utan att tvättas i egentlig mening. Det finns t.ex. indikationer på att en stor del av vinsten från narkotikabrottslighet i Sverige går till konsum- tion, ibland överdådig sådan, och till att upprätthålla en kriminell livsstil (Brå 2007:4, Vart tog alla pengarna vägen?). Det är sannolikt inte ovan- ligt med transaktioner eller åtgärder som visserligen inte syftar till att dölja egendomens ursprung eller främja ett tillgodogörande, men som inne- bär ett faktiskt tillgodogörande av egendomen. Det är mot den bakgrunden angeläget att sådana åtgärder är kriminaliserade.

Om en person som begått brott som gett upphov till ekonomisk vinst t.ex. köper en bil eller en fastighet, kan det tänkas att syftet inte är att döl- ja egendomens ursprung eller att främja möjligheterna att tillgodogöra sig den utan enbart att t.ex. skaffa sig en exklusiv bil eller en flott bostad. I den situationen skulle varken att lämna eller ta emot medlen utgöra penningtvättsbrott eftersom det saknas ett penningtvättssyfte. I och med att ett sådant syfte saknas, kan enligt regeringen det förhållandet att åtgär- den innebär ett faktiskt tillgodogörande av värdet av den svåromsatta egendomen inte, som Svea hovrätt antyder, leda till att gärningen om-

fattas av huvudbestämmelsen om penningtvättsbrott. Däremot innebär det

56

faktiska tillgodogörandet av värdet av den svåromsatta egendomen nor- Prop. 2013/14:121 malt att några ytterligare penningtvättsåtgärder inte behöver vidtas.

Eftersom ett av syftena med kriminaliseringen av penningtvätt är att minska möjligheterna för kriminella personer att tillgodogöra sig brotts- vinster, finns det skäl att införa en särskild straffbestämmelse som tar sikte på gärningar som innebär ett främjande av någons möjligheter att omsätta egendom som härrör från brott. För att klargöra att inte varje främjande är straffbart bör bestämmelsen begränsas till att omfatta endast otillbörligt främjande. Helsingborgs tingsrätt förordar en annan avgräns- ning, t.ex. ”vidtar åtgärder som är ägnade att främja”, med hänvisning till att ”otillbörligt” är ett subjektivt, värderande rekvisit som kan leda till tillämpningssvårigheter. Regeringen konstaterar att otillbörlig och otill- börligt är begrepp som förekommer i flera bestämmelser i brottsbalken (t.ex. 10 kap. 5 a, 5 b och 5 c §§ samt 11 kap. 1, 4 och 7 §§) och som trots sin relativa obestämdhet inte synes ha gett upphov till några större tillämpningsproblem. Ett otillbörlighetsrekvisit ger, till skillnad från det objektiva rekvisitet ”ägnat”, utrymme att beakta omständigheterna i det enskilda fallet, vilka sannolikt bör kunna vara av högst varierande slag.

Kriminaliseringen bör i första hand omfatta förfaranden som på ett på- tagligt sätt förbättrar möjligheterna att omsätta något som inte är enkelt att omsätta. Det kan t.ex. röra sig om ädelstenar, smycken, konst eller stora mängder av kontanter. Däremot bör kriminaliseringen i denna del inte omfatta sedvanliga transaktioner som mottagande av medel som finns på ett konto och inte heller kontanta medel som inte uppgår till högre belopp än sådana som allmänt tas emot i handeln. Tröskeln för när det är fråga om ett otillbörligt främjande bör ligga relativt högt, särskilt när det gäller sedvanliga betalningsmedel som kontanter.

I fråga om Motorbranschens Riksförbunds farhåga om långtgående krav på insikt hos bilhandlare och uppkomsten av svåra gränsdragningar, har regeringen svårt att se skäl för denna, eftersom det för straffansvar krävs att t.ex. en bilhandlare har uppsåt i förhållande till att betalningen består av pengar som härrör från brott eller brottslig verksamhet och till de omständigheter som gör att främjandet är otillbörligt.

7.9

Straffskalor och gradindelning

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: En straffbestämmelse för grovt penningtvätts-

 

 

 

brott införs. Exempel på omständigheter som ska beaktas vid bedöm-

 

 

 

ningen av om ett brott är grovt anges uttryckligen i lagtexten. Vidare

 

 

 

införs en bestämmelse om penningtvättsförseelse för mindre allvar-

 

 

 

liga fall av uppsåtliga gärningar och oaktsamhetsfall.

 

 

 

Straffskalorna för penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott, pen-

 

 

 

ningtvättsförseelse ska motsvara de straffskalor som gäller för penning-

 

 

 

häleri, inklusive grovt brott, och penninghäleriförseelse.

 

 

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

 

Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Straffskalan för penninghäleri är fängelse

 

i högst två år. Om brottet är grovt är straffskalan fängelse i lägst sex må-

57

 

 

 

 

Prop. 2013/14:121 nader och högst sex år. Penninghäleriförseelse bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Det straffbara området för penningtvättsbrott kommer i allt väsentligt att motsvara det straffbara området för penninghäleri enligt dagens be- stämmelse. De gärningar som utgör penningtvättsbrott kan därmed anses vara lika allvarliga som de som i dag bestraffas som penninghäleri. Det finns därför skäl att föreskriva samma straffskala för det nya penning- tvättsbrottet som den som gäller för penninghäleri.

De grova fallen av penningtvättsbrott bör regleras i en egen bestäm- melse med rubriceringen grovt penningtvättsbrott. I lagtexten bör ges exempel på kriterier som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I förarbetena till den nuvarande penninghäleribestäm- melsen anges att omständigheter som bör beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt är vilket värde gärningen avsett, om de brottsliga åtgärderna satts i system eller vidtagits inom ramen för omfattande eko- nomisk verksamhet (prop. 1990/91:127 s. 56 och 1998/99:19 s. 71 f.). Dessa kriterier bör alltjämt utgöra exempel på omständigheter som sär- skilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt, med tillägget att även åtgärder som i annat fall varit av särskilt farlig art ska beaktas. Straffskalan för det grova brottet bör motsvara den som gäller för grova fall av penninghäleri.

I likhet med dagens ordning bör det finnas en bestämmelse med en lindrigare straffskala som omfattar de mindre allvarliga fallen. Bestäm- melsen, som bör ha brottsrubriceringen penningtvättsförseelse, ska om- fatta ringa brott och penningtvättsgärningar som begås av oaktsamhet. Motsvarande straffskala som för penninghäleriförseelse bör gälla. En närmare beskrivning av vilka gärningar som kan bestraffas som penning- tvättsförseelse finns i författningskommentaren.

 

7.10

Penningtvätt i näringsverksamhet

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Den som i näringsverksamhet eller såsom led i

 

 

en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfatt-

 

 

ning medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i

 

 

penningtvättssyfte ska dömas för näringspenningtvätt. En bestäm-

 

 

melse om ansvar för näringspenningtvätt samt för grovt och ringa fall

 

 

av sådant brott, tas in i den nya lagen. Ringa brott ska även omfatta

 

 

den som i annat fall än i näringsverksamhet eller liknande medverkar

 

 

till en sådan åtgärd som nämns ovan. Gärningsmannen måste inte

 

 

själv ha gjort bedömningen att åtgärden i fråga skäligen kan antas

 

 

vara vidtagen i penningtvättssyfte, men de omständigheter som ligger

 

 

till grund för bedömningen att så är fallet ska vara täckta av hans eller

 

 

hennes uppsåt.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrar sig särskilt över

 

förslaget tillstyrker Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndig-

 

heten, Rikspolisstyrelsen och Sparbankernas riksförbund förslaget. Fastig-

58

hetsmäklarinspektionen avstyrker förslaget. Svea hovrätt och Hovrätten

för Nedre Norrland förordar en lösning som innebär att det klandervärda risktagandet inte ska vara straffbart om egendomen senare visar sig vara legitim. Finansinspektionen efterfrågar en diskussion om hur straffansva- ret påverkar de verksamhetsutövare som inte investerar i teknikstöd som möjliggör övervakning i realtid av transaktioner. Länsstyrelsen i Stock- holms län påtalar risken för gränsdragningsproblem med ansvarsbestäm- melsen i penningtvättslagen. Svensk Försäkring efterfrågar en tydligare beskrivning av vilka handlingar straffansvaret i denna del avser att träffa samt vilka personer i en viss verksamhet eller inom ett företag som om- fattas av bestämmelsen. Svenska Bankföreningen och Fondbolagens före- ning efterfrågar en tydligare koppling till penningtvättslagens krav på ett riskbaserat förhållningssätt samt ett förtydligande av vem eller vilka inom ett företag som kan ställas till ansvar med stöd av den föreslagna be- stämmelsen. Motorbranschens Riksförbund anser att det straffbara områ- det med hänsyn till bl.a. den nu aktuella bestämmelsen blir mycket vitt.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår i avsnitt 7.4 ska bevis- kravet för kopplingen till brott eller brottslig verksamhet enligt huvud- regeln om penningtvättsbrott vara detsamma som i brottmål i allmänhet.

När det gäller sakhäleri har det ansetts motiverat att slopa kravet på att kopplingen till förbrott ska vara styrkt i fråga om förvärv och mottagande som sker i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning (9 kap. 6 § andra stycket BrB). Det är tillräckligt att ”det skäligen kan antas” att egendomen är från- händ annan genom brott. Bakgrunden till införandet av bestämmelsen om näringshäleri var en strävan att komma tillrätta med ekonomisk och orga- niserad brottslighet. Det ansågs finnas ett intresse av att effektivt kunna ingripa straffrättsligt i situationer då någon köper vad som i realiteten är stöldgods men då svårigheten att styrka förbrottet fick oönskade konse- kvenser. Som exempel nämndes att polisen ibland påträffade stora mäng- der gods som på goda grunder kunde antas vara stulet. Om det inte var möj- ligt att härleda varje föremål till en målsägande eller polisanmälan var det inte heller möjligt att fälla innehavaren av godset till ansvar, vilket i sin tur fick till följd att han eller hon fick behålla godset (prop. 1979/80:66 s. 12 f.). Kriminaliseringen har senare utvidgats så att även förvärv och motta- gande i andra sammanhang än i näringsverksamhet eller liknande är straff- bar som häleriförseelse (9 kap. 7 § brottsbalken). Som skäl för en sådan generell kriminalisering av befattning med misstänkt brottsgods anfördes att de insatser som gjorts mot den etablerade eller yrkesmässiga häleriverk- samheten inte var tillräckliga för en effektiv bekämpning av stöldbrotts- ligheten. Det bedömdes som väsentligt att samhället kan ingripa också då någon köper stöldgods, även om det inte kan bevisas varifrån det kommer. Till detta kom den principiella synpunkten, som anfördes redan vid infö- randet av bestämmelsen om näringshäleri (prop. 1979/80:66 s. 13), att det framstod som klandervärt att ta befattning med egendom under om- ständigheter som gör att det på goda grunder kan misstänkas att det är fråga om brottsgods (prop. 1990/91:127 s. 48).

Ovanstående synpunkter gör sig enligt regeringens mening gällande också när det gäller penningtvätt, även om det framför allt är sättet att utföra transaktioner på som kan ge anledning till misstanke om penning- tvättsbrott.

Prop. 2013/14:121

59

Prop. 2013/14:121 Enligt Ekobrottsmyndigheten förekommer det yrkesmässiga verksam- heter där skyldigheterna att granska, rapportera och underlåta att genom- föra misstänkta transaktioner enligt penningtvättslagen (se avsnitt 5.2.1) systematiskt åsidosätts. Ekobrottsmyndigheten har också uppmärksam- mat att det förekommer verksamheter där själva affärsidén är att hjälpa till att genomföra transaktioner som på goda grunder kan antas vara vid- tagna i penningtvättssyfte. Verksamheter som erbjuder betalningstjänster eller tillhandahåller valuta kan också etableras utan registrering eller till- stånd vilket innebär att myndighetskontroll saknas.

Regeringen anser att det är angeläget att motverka verksamheter som mer eller mindre öppet låter sig utnyttjas för penningtvätt. Det är därför motiverat att införa en bestämmelse som straffbelägger medverkan till en åtgärd enligt huvudregeln i den nya lagen i de fall det inte är möjligt att bevisa att åtgärden vidtagits i penningtvättsyfte, men där åtgärden skä- ligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte. Straffansvaret bör träffa den som i näringsverksamhet, eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning (jfr prop. 1979/80:66 s. 25), inser att omständigheterna kring en åtgärd eller transaktion är sådana att de objektivt talar för att åtgärden vidtas i syfte att tvätta pengar, men än- då medverkar till att genomföra den. Liksom vid häleri förutsätter ansvar uppsåt.

Regeringen anser att ansvar för penningtvättsbrott för den som i närings- verksamhet eller liknande medverkar till en åtgärd som skäligen kan an- tas vara vidtagen i penningtvättssyfte bör regleras i en särskild bestäm- melse. Gärningen bör ges en egen brottsrubricering. Eftersom bestäm- melsen i första hand tar sikte på gärningar som begås i näringsverksam- het, bör brottet benämnas näringspenningtvätt, även om brottet omfattar gärningar som begås även i andra sammanhang. Grova och ringa fall av näringspenningtvätt bör regleras i samma bestämmelse. Detta motiveras främst av lagtekniska skäl (jfr avsnitt 8.5).

Att medverka vid transaktioner som på goda grunder kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte är klandervärt även om det inte sker inom ramen för näringsverksamhet eller annars i större omfattning. Samtidigt är det inte lika klandervärt som i mer affärsmässiga situationer. I likhet med vad som gäller vid häleri bör därför för ringa brott straffas även den som, i annat fall än i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte.

Det är inte fråga om en sänkning av beviskravet gällande förbrottet i egentlig mening. Vad som bestraffas är att gärningsmannen vidtar en åt- gärd i en situation där handlandet måste sägas innebära ett klandervärt risktagande. Fråga är inte heller om en kriminalisering av oaktsamhet, utan om uppsåtlig medverkan till transaktioner som utifrån de yttre om- ständigheterna är att bedöma som misstänkta och som därför inte bör ut- föras. I de fall det i enlighet med reglerna i penningtvättslagen är legitimt att genomföra transaktionen trots att den är misstänkt ska något straffan- svar inte kunna följa. Om en verksamhetsutövare däremot inte fullgör sina skyldigheter enligt penningtvättslagen och samtidigt gör sig skyldig till näringspenningtvätt, bör enligt reglerna om brottskonkurrens dömas endast för näringspenningtvätt.

60

Finansinspektionen efterfrågar en diskussion om hur straffansvaret på- verkar de verksamhetsutövare som inte investerar i teknikstöd som möj- liggör realtidsövervakning av transaktioner och Fondbolagens förening efterfrågar en tydligare koppling till penningtvättslagens krav på ett risk- baserat förhållningssätt. Regeringen konstaterar att den som, oavsett vil- ket teknikstöd vederbörande har, följer penningtvättslagens regler om bl.a. kontroll och rapportering och som gör en bedömning som senare visar sig vara felaktig inte ska drabbas av straffansvar. Svensk Försäkring und- rar vilka handlingar som omfattas av bestämmelsen och frågar i likhet med Fondbolagens förening vilka personer i en viss verksamhet eller inom ett företag som omfattas av bestämmelsen.

Eftersom det rör sig om ett straffrättsligt ansvar är det i första hand den eller de personer som i det enskilda fallet har tagit ställning till och där- igenom medverkat till en viss åtgärd som kan hållas ansvariga. Därutöver kan den som anstiftat brottet eller som främjat gärningen genom råd och dåd dömas för medverkan (23 kap. 4 § BrB). Det innebär att det finns möjligheter att döma en person till ansvar för att t.ex. i ledande ställning i en verksamhet ha skapat rutiner som syftar till att möjliggöra penning- tvätt.

Efter utförandet av en transaktion som objektivt sett är misstänkt kan det visa sig att transaktionen inte har utförts i penningtvättssyfte, t.ex. därför att det visar sig att det rört sig om legitim egendom. När det gäller häleri utan styrkt förbrott anses i motsvarande situation gälla att ansvar inte kan utkrävas. Svea hovrätt och Hovrätten för Nedre Norrland för- ordar en lösning som innebär att det klandervärda risktagandet inte ska vara straffbart om egendomen senare visar sig vara legitim och föreslår en justering av lagtexten. Lagrådet ifrågasätter om ett straffansvar är ade- kvat i sådana fall där legitim egendom har omsatts med i sig lagliga medel och om en person därför vid straffpåföljd ska förmås att avstå från åtgärden. Bestämmelsen har enligt Lagrådet i sådana fall närmast ett pre- ventivt syfte, nämligen att det i en affärsverksamhet ska införas eller utvecklas kontrollrutiner som gör att verksamheten inte kan utnyttjas för penningtvätt. Om det är kontrollrutiner som eftersträvas även vid omsätt- ning av legitim egendom, ligger enligt Lagrådet en sanktion i form av administrativa avgifter närmare till hands. Regeringen gör följande be- dömning. Det klandervärda beteende som bestämmelsen tar sikte på be- står i en uppsåtlig medverkan vid transaktioner som objektivt sett framstår som misstänkta, inte i underlåtenheten att följa kontrollrutiner. En annan sak är att sådan underlåtenhet kan utgöra en omständighet som bör beaktas vid bedömningen av om någon gjort sig skyldig till närings- penningtvätt. I likhet med utredningen bedömer regeringen därför att det förhållandet att egendomen senare visar sig vara legitim inte minskar det klandervärda risktagande som personen gjort sig skyldig till, varför straffansvar bör kunna utkrävas även i den situationen.

Det som straffbeläggs som näringspenningtvätt är det klandervärda risk- tagandet, vilket skulle kunna tala för att sådana gärningar generellt ska anses mindre allvarliga än penningtvättsbrott. Eftersom straffansvaret av- ser åtgärder i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bör en sådan gär- ning ändå anses lika allvarlig som ett penningtvättsbrott. Om det rör sig

Prop. 2013/14:121

61

Prop. 2013/14:121 om en enstaka transaktion som inte avser något högre belopp bör gär- ningen normalt kunna bedömas som ringa.

Straffskalan för näringspenningtvätt, liksom för det grova och ringa fallet av sådant brott, bör motsvara straffskalorna för penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott och penningtvättsförseelse. Straffet för närings- penningtvätt av normalgraden bör därmed vara fängelse i högst två år. För grovt brott bör straffet vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år och för ringa brott bör straffet vara böter eller fängelse i högst sex månader. När det gäller grovt brott, anges i bestämmelsen inte några exempel på vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. I stället får ledning hämtas från vilka omständigheter som sär- skilt ska beaktas vid bedömande av om ett penningtvättsbrott är grovt.

7.11Försök, förberedelse och stämpling ska kriminaliseras även vid brott

av normalgraden

Regeringens förslag: Försök, förberedelse och stämpling ska vara straff- bara inte bara vid grovt brott utan även när det gäller penningtvättsbrott av normalgraden och näringspenningtvätt som inte är ringa.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med rege- ringens. Utredningen föreslår att försök ska vara straffbart även vid penning- tvättsbrott av normalgraden, men gör bedömningen att ansvar för förbere- delse och stämpling också fortsatt bör vara förbehållet grovt penningtvätts- brott. Om regeringen gör motsatt bedömning anser utredningen att både stämpling och förberedelse till penningtvätt av normalgraden bör krimina- liseras.

Remissinstanserna: Uppsala universitet avstyrker förslaget medan Fastig- hetsmäklarinspektionen ifrågasätter om det är möjligt att begå ett försöks- brott när det gäller penningtvättsbrott inom näringsverksamhet utan styrkt förbrott.

Skälen för regeringens förslag: Kriminalisering av osjälvständiga brotts- former förbehålls i svensk rätt normalt brott av visst allvar. Utrymmet för att kriminalisera försök till brott är större än beträffande förberedelse och stämpling. Till grund för detta ligger ett resonemang som dels bygger på tanken att en gärning är mer straffvärd ju närmare den ligger tidpunkten för brottets fullbordan, dels att en överenskommelse om att begå brott föregår de mera konkreta brottsförberedelserna som i sin tur föregår ett försök att förverkliga brottsplanen. I förarbetena till bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken om förberedelse och stämpling anges att kriminali- seringen ska avse endast gärningar som med hänsyn till risken för att brott begås är samhällsfarliga till sin typ och inte enbart utgör ett led i en konkret brottsplan (NJA II 1948 s. 192). Denna gradering av kriminalise- ringen av osjälvständiga brottsformer har inte upprätthållits konsekvent, men förberedelse- och framför allt stämplingskriminalisering är vanligare för brott med högre straffvärde.

62

I den nyligen avslutade Straffanvändningsutredningens uppdrag har in- gått att överväga när det kan anses vara befogat att kriminalisera gärning- ar på förstadiet. I betänkandet uttalas att det är avståndet mellan det straff- belagda beteendet och det materiella beteende som önskas förhindrat som i första hand är relevant (SOU 2013:38, del 2 s. 512). Även om avståndet till skyddsintresset kan tyckas vara långt i vissa fall kan Sveriges inter- nationella åtaganden motivera undantag från kravet på tillräcklig närhet till skyddsintresset (a.a. s. 513).

Som framgår av avsnitt 4.4 följer av Sveriges internationella åtaganden att försök och stämpling till penningtvätt ska vara kriminaliserat om det inte strider mot grundläggande principer för statens rättsordning. I sam- band med tillträdet till narkotikabrottskonventionen ansåg departements- chefen att det fanns utrymme att ta hänsyn till allmänna principer som lett fram till att lagstiftningen utformats på ett visst sätt och att det mot den bakgrunden inte krävdes att man kriminaliserade stämpling, förbere- delse och försök till häleri och skyddande av brottsling, som det då var fråga om (prop. 1990/91:127 s. 20). Med hänvisning till det uttalandet, och till att riksdagen inte hade haft några invändningar, gjordes samma bedömning i samband med tillträdet till 1990 års förverkandekonvention (prop. 1995/96:49 s. 15).

Något förbehåll för grundläggande principer finns inte enligt det andra tilläggsprotokollet till bedrägerikonventionen (se avsnitt 4.4.4). För att genomföra protokollet kriminaliserades därför försök, förberedelse och stämpling till grovt penninghäleri och grovt häleri (prop. 2000/01:133 s. 18 f.). Till bemötande av viss remisskritik anfördes i propositionen att det var riktigt att protokollet enligt ordalydelsen inte gav rätt till någon inskränkning när det gällde de osjälvständiga brottsformerna, men att en strikt tolkning skulle föra väldigt långt och bl.a. innebära att även stämp- ling till uppsåtlig penninghäleriförseelse skulle behöva straffbeläggas. Vidare angavs att det måste anses underförstått att kriminaliseringen av de osjälvständiga brottsformerna kunde inskränkas till att gälla allvarli- gare fall och att det i praktiken var dessa som var intressanta ur ett EU- perspektiv. Sammantaget gjordes därför bedömningen att kriminalisering av försök, förberedelse och stämpling avseende grovt häleri och grovt penninghäleri var tillräckligt för att uppfylla protokollets krav (prop. 2000/01:133 s. 18 f.).

I det nu aktuella ärendet föreslår utredningen att försök till penning- tvättsbrott av normalgraden ska kriminaliseras men finner att det inte finns tillräckliga skäl att kriminalisera förberedelse och stämpling till detta brott. För det fall regeringen skulle göra en annan bedömning, före- slår utredningen att inte bara stämpling utan även förberedelse ska krimi- naliseras.

Regeringen gör följande överväganden. Kriminalisering av osjälvständiga brottsformer bör normalt förbehållas brott av visst allvar där även för- stadier till brott kan anses utgöra ett reellt hot mot det skyddade intresset.

I likhet med vad utredningen har föreslagit och den nuvarande ord- ningen när det gäller grovt penninghäleri, ska försök, förberedelse och stämpling till grovt penningtvättsbrott vara kriminaliserat.

När det gäller frågan om i vilken utsträckning förstadier till penning- tvättsbrott av normalgraden ska straffbeläggas gör regeringen följande bedömning. Av betydelse är hur allvarlig en otillåten gärningstyp anses

Prop. 2013/14:121

63

Prop. 2013/14:121 vara, vilket uttrycks genom den straffskala som föreskrivs för brott av den gärningstypen. För penningtvättsbrott av normalgraden är straffska- lan fängelse i högst två år. Samma straffskala, eller lägre, föreskrivs för flera andra centrala förmögenhetsbrott, och av dessa är t.ex. stöld, olovlig kraftavledning, tillgrepp av fortskaffningsmedel, bedrägeri, utpressning och ocker straffbara på försöks- och förberedelse- men inte stämplings- stadiet. När det gäller stämpling är kriminalisering, med ett par undantag som inte gäller förmögenhetsbrott, förbehållen allvarliga brott.

Penningtvättsbrott är därmed, i jämförelse med andra förmögenhets- brott, ett så pass allvarligt brott att det av systematiska skäl inte kan anses föreligga något hinder mot att kriminalisera förberedelse. Förberedelse- brottets avstånd till skyddsintresset att effektivt kunna bekämpa ekono- misk och organiserad brottslighet kan inte heller anses utgöra något avgö- rande skäl mot en kriminalisering av förberedelse. Regeringen anser med hänsyn till detta och till Sveriges internationella åtaganden att förbere- delse till penningtvättsbrott av normalgraden bör kriminaliseras.

Till skillnad från vad som gäller för förberedelse är stämplingskrimina- lisering, som framgår ovan, ovanlig vid brott med sådan straffskala som det nu är fråga om. Detta talar mot att kriminalisera stämpling till penningtvättsbrott av normalgraden. Mot detta kan ställas Sveriges inter- nationella åtaganden. Penningtvätt utgör också en viktig beståndsdel när det gäller ekonomisk och organiserad brottslighet och kan därmed många gånger utgöra ett led i en brottslighet som utövas i organiserad form eller utövas systematiskt. Därtill kommer att FATF kritiserat Sverige för att försök och stämpling (egentligen det engelska uttrycket ”conspiracy”) till penninghäleri av normalgraden inte är kriminaliserade (se avsnitt 4.4.2). Med beaktande av detta, och särskilt Sveriges internationella åtaganden, anser regeringen att det finns skäl att även kriminalisera stämpling till penningtvättsbrott av normalgraden.

Av de skäl som framförts ovan bör straffansvar införas även för försök, förberedelse och stämpling till näringspenningtvätt som inte är ringa.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen således att försök, förberedel- se och stämpling till penningtvättsbrott och grovt penningtvättsbrott, lik- som näringspenningtvätt som inte är ringa bör vara kriminaliserade.

7.12Vissa frågor om rättskraft och preskription

Regeringens bedömning: Frågan om rättskraft beträffande penning- tvättsbrott bör överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra utifrån be- fintliga regler och allmänna straffrättsliga principer. Preskriptionsti- den för ett penningtvättsbrott bör som huvudregel beräknas från den första fullbordade penningtvättsgärningen.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt påpekar att det hade varit önsk-

värt att ta upp frågan hur preskriptionstiden ska beräknas vid penningtvätts- brott.

64

Skälen för regeringens bedömning

Rättskraft

Eftersom ansvar för självtvätt inte ska vara uteslutet (se avsnitt 7.7) kan det uppstå frågor kring penningtvättsgärningar som vidtagits av den som tidigare dömts för förbrottet. I de fall domen innefattat ett förverkande av brottsutbytet från förbrottet och förverkandebeslutet verkställts, finns inte något utbyte i behåll som kan bli föremål för penningtvättsåtgärder. Om utbytet eller dess värde däremot inte finns tillgängligt för förverkande, kan det inte uteslutas att gärningsmannen efter domen vidtar penning- tvättsåtgärder med utbytet från förbrottet.

Högsta domstolen har bedömt att när stöld och häleri utgör alternativa förklaringar till en persons innehav av viss egendom är det fråga om samma gärning i den mening som avses i 45 kap. 5 § tredje stycket och 30 kap. 9 § rättegångsbalken (principen om ne bis in idem, NJA 1980 s. 686). Detta gäller enligt Högsta domstolen oberoende av hur mycket alternativen skiljer sig från varandra med hänsyn till tid och plats samt händelseförloppet i övrigt.

Regeringen anser att det inte är givet att samma bedömning bör göras när det gäller förhållandet mellan ett förbrott och ett efterföljande penning- tvättsbrott. Det senare brottet har, som framgår av avsnitt 7.5, delvis andra och vidare skyddsintressen än förbrottet, vilket skulle kunna utgöra skäl för att göra en annan bedömning än den som gjorts beträffande stöld och häleri. Det är emellertid en fråga som det lämpligen bör ankomma på rätts- tillämpningen att avgöra.

Preskription

Av avgörande betydelse för frågan om en senare befattning med brotts- utbytet från ett förbrott kan lagföras som penningtvättsbrott, är också om preskription har inträtt. Enligt huvudregeln ska preskriptionstiden beräk- nas från den dag brottet begicks (35 kap. 4 § BrB). Beträffande häleri har Högsta domstolen uttalat att åtalspreskription för ett stöldbrott som hu- vudregel ska anses omfatta även senare åtgärder varigenom gärnings- mannen har tillgodogjort sig egendomen eller försvårat dess återställande till ägaren (NJA 1985 s. 796). Detta ansågs ligga i linje med den veder- tagna principen att den som begått en stöld inte kan dömas särskilt för häleri när det gäller efterföljande befattning med egendom. Det skulle när det gäller penningtvättsbrott innebära att självtvätt normalt preskriberas samtidigt som förbrottet. Å andra sidan kan det, som framgår ovan, finnas situationer då det är motiverat att döma i brottskonkurrens för för- brottet och för penningtvättsbrottet. Som en följd av detta bör det enligt regeringens mening också finnas utrymme att göra avsteg från huvud- regeln för preskription. I vart fall i situationer då gärningsmannens huvud- sakliga medverkan gällt penningtvättsbrottet, bör preskriptionstiden i stället beräknas från den första fullbordade penningtvättsgärningen i en- lighet med vad som framgår nedan. En annan ordning skulle leda till det otillfredsställande resultatet att någon kan gå fri från ansvar för ett pen- ningtvättsbrott genom att erkänna sin medverkan i ett preskriberat för- brott.

Prop. 2013/14:121

65

Prop. 2013/14:121 När det inte är samma gärningsman som begått förbrottet och häleriet har Högsta domstolen bedömt att preskriptionstiden för sakhäleri i prin- cip bör räknas från den första handling som utgör ett fullbordat häleri (NJA 1984 s. 564). Senare företagna åtgärder varigenom gärningsmannen tillgodogör sig egendomen eller genom vilka egendomens återställande till ägaren försvåras, inverkar därför inte på preskriptionstiden. Samtidigt angav Högsta domstolen att det gick att tänka sig undantag från denna princip. Det skulle kunna röra sig om fall när hälerihandlingar inte kan anses naturligt ligga i linje med den första hälerihandlingen, eller om an- dra särpräglade situationer.

Även om det ovan nämnda rättsfallet rörde sakhäleri finns det anled- ning att anta att samma principer gör sig gällande även i fråga om penning- tvättsbrott. Det bör även innebära att det kan finnas anledning att göra avsteg från det angivna sättet att beräkna preskriptionstiden, när de se- nare penningtvättsåtgärderna inte kan anses ligga i linje med den första penningtvättsåtgärden eller i andra speciella situationer. I vilka fall det kan finnas anledning att göra undantag från huvudregeln ankommer det på rättstillämpningen att avgöra.

 

8

Utökade möjligheter till förverkande

 

8.1

Egendom som har varit föremål för

 

 

 

penningtvätt ska kunna förverkas

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Egendom som har varit föremål för penningtvätt

 

 

ska kunna förverkas. Bestämmelserna om förverkande i samband med

 

 

penningtvätt tas in i lagen om straff för penningtvättsbrott.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten påpekar att det är otillfreds-

 

ställande att dagens reglering inte möjliggör förverkande av egendom

 

som utgör utbyte av brott hos den som gjort sig skyldig till penninghäleri.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Penninghäleri innebär att åtgärder vid-

 

tas med utbyte av annat brott. Självtvätt omfattas inte av straffansvaret.

 

Egendom som är föremål för penninghäleri kan därmed, ur ett straff-

 

rättsligt perspektiv, inte tillhöra penningtvättaren. På grund av utform-

 

ningen av brottsbalkens regler om hos vem förverkande kan ske (36 kap.

 

5 §), är det inte möjligt att tillämpa bestämmelsen om förverkande av

 

egendom vars användande utgör brott (36 kap. 2 § andra stycket). Enligt

 

dagens reglering är det därmed inte möjligt att förverka egendom som

 

varit föremål för penninghäleri hos gärningsmannen för penninghäleri-

 

brottet. I stället kan egendomen förverkas hos den som begått förbrottet.

 

 

När häleriansvaret 1991 utvidgades till att även omfatta förfaranden

 

som i dag utgör penninghäleri, uttalades att avsikten inte var att hela vär-

 

det av tillgångarna skulle kunna förverkas hos den person som har hjälpt

66

till att omsätta eller förvärva egendom som härrör från brott. Vad som

skulle kunna förverkas hos den som gjort sig skyldig till den nya formen Prop. 2013/14:121 av häleri skulle inte gälla annat än utbyte av det brottet, dvs. ersättningen

för att utföra penninghäleriet (prop. 1990/91:127 s. 56). Till detta kom- mer numera att i de fall någon döms för penninghäleri, grovt brott, och brottet i det enskilda fallet gett eller haft förutsättningar att ge utbyte, kan bestämmelsen om utvidgat förverkande vara tillämplig och även annan egendom än utbytet kan förverkas (36 kap. 1 b § BrB och prop. 2007/08:68 s. 94). Ersättning för penninghäleri kan också bli föremål för utvidgat förverkande i samband med att penningtvättaren döms för något annat brott som kan föranleda utvidgat förverkande.

Den egendom som varit föremål för penninghäleri, dvs. utbyte av ett förbrott, kan som nyss nämnts endast förverkas hos den som har begått förbrottet. Det stämmer mindre väl överens med den ökade medvetenhet- en om att en framgångsrik kamp mot organiserad och ekonomisk brotts- lighet förutsätter att man vidtar åtgärder för att bl.a. beröva kriminella deras brottsvinster. Därtill kommer att 2005 års förverkandekonvention ålägger parterna att se till att egendom som varit föremål för penningtvätt kan förverkas.

Övervägande skäl talar för att införa en reglering som gör det möjligt att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt. Regleringen bör tas in i lagen om straff för penningtvättsbrott. För att underlätta tillämpningen och överskådligheten bör även övriga bestämmelser som rör förverkande i samband med penningtvätt tas in i den föreslagna lagen.

8.2Vilka typer av brott ska kunna utlösa förverkande av egendom som varit föremål för brott?

Regeringens förslag: Förverkande ska kunna ske av egendom som va- rit föremål för penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott och penning- tvättsförseelse, om det inte är uppenbart oskäligt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget eller har inte

några invändningar.

Skälen för regeringens förslag

Förverkande av egendom som varit föremål för penningtvättsbrott

I likhet med utredningen och den samlade remissopinionen anser regering- en att förverkande ska kunna ske, såvida det inte är uppenbart oskäligt, i de fall då gärningsmannen insåg eller inte insåg men hade skälig anled- ning att anta att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet, dvs. vid alla typer av penningtvättsbrott.

När det däremot gäller näringspenningtvätt (se avsnitt 7.10), tar straff- ansvaret inte sikte på befattning med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, utan på ett klandervärt risktagande. Någon kopp-

67

Prop. 2013/14:121 ling till förbrottet förutsätts inte. Personen bestraffas för att ha medverkat till en åtgärd i en situation där omständigheterna varit sådana att åtgärden

– med hänsyn till risken för att det var fråga om egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet – skäligen kunnat antas vara vid- tagen i penningtvättssyfte. Det behöver därmed inte nödvändigtvis finnas någon vinning som ett förverkande kan bidra till att neutralisera. Att möj- liggöra förverkande enbart på den grunden att det förekommit ett klandervärt risktagande av gärningsmannen skulle vara mycket långt- gående. En sådan möjlighet skulle också gå betydligt längre än reglerna om utvidgat förverkande. Regeringen anser därför att det skulle föra för långt att införa en möjlighet till förverkande vid sådant brott som består i medverkan till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penning- tvättssyfte. I stället bör egendom som varit föremål för näringspenning- tvätt, i likhet med vad som gäller egendom som varit föremål för närings- häleri, kunna tas i förvar (se avsnitt 8.5).

Förverkande av egendom som varit föremål för penningtvättsförseelse

Som penningtvättsförseelse bestraffas dels brott enligt 3 eller 4 § som är att bedöma som ringa, dels oaktsamhetsbrott.

Huvudregeln vid brottsbalksbrott är att förverkande ska ske oavsett brottets straffskala. Vid specialstraffrättsliga brott gäller däremot att förver- kande kräver, om inte annat är särskilt föreskrivet, att straffskalan för brottet föreskriver fängelse i mer än ett år (36 kap. 1 § BrB).

Egendom som varit föremål för penningtvättsföreseelse bör kunna för- verkas. Att omständigheterna kring en gärning är förmildrande eller att gärningen endast avsett ett mindre belopp kan i stället beaktas vid den bedömning som ska göras av om ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

Förverkande bör vidare kunna ske av egendom som varit föremål för oaktsam penningtvättsförseelse. I brottsbalken görs inte någon skillnad i fråga om förverkande mellan uppsåtliga och oaktsamma brott. Förver- kande kan således komma i fråga även vid brott som har begåtts av oakt- samhet. Även inom specialstraffrätten är det i vissa fall möjligt att för- verka egendom vid oaktsamhetsbrott. När möjligheten att förverka på grund av oaktsamt smugglingsbrott infördes, uttalades i förarbetena att det inom gruppen oaktsamhetsbrott kunde förekomma fall som till både omfattning och karaktär kunde vara mycket allvarliga från samhällssyn- punkt (prop. 1999/2000:124 s. 76). Detta gäller även i fråga om penning- tvättsförseelse. Vidare är egendomens karaktär av brottsutbyte inte bero- ende av huruvida gärningsmannen agerar med uppsåt eller av oaktsamhet. Regeringen anser därför att förverkande bör kunna ske vid oaktsam pen- ningtvättsförseelse. Den omständigheten att agerandet varit oaktsamt kan beaktas inom ramen för den allmänna skälighetsbedömning som ska gö- ras i samband med förverkande (jfr a. prop. s. 76).

68

8.3

Utbyte, kostnadsersättning och hjälpmedel vid

Prop. 2013/14:121

 

brott ska kunna förverkas

 

Regeringens förslag: Utbyte av, kostnadsersättning för och hjälpme- del vid brott enligt lagen ska kunna förverkas, om det inte är uppen- bart oskäligt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Brottsbalkens bestämmelser om förver- kande av utbyte av, kostnadsersättning för och hjälpmedel vid brott gäller även specialstraffrättsliga brott, om det för brottet i fråga är föreskrivet fängelse i mer än ett år. När det gäller brott enligt specialstraffrätten som typiskt sett genererar utbyte är utbytesförverkande trots det ofta möjligt oavsett vilken straffskala som gäller för brottet. Av t.ex. 6 § narkotika- strafflagen (1968:64) och 12 kap. 1 § alkohollagen (2010:1622) följer att utbyte och kostnadsersättning i samband med brott enligt respektive lag ska förverkas, dvs. oavsett brottets straffskala.

Eftersom straffmaximum för penningtvättsförseelse och näringspenning- tvätt som är ringa, är fängelse i sex månader bör en särskild reglering tas in i den föreslagna lagen för att utbyte, kostnadsersättning och hjälpme- del ska kunna förverkas i förhållande till de brotten.

Utöver egendom som varit föremål för brott ska således förverkande kunna ske av utbyte av brott enligt den föreslagna lagen, liksom vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med sådant brott, eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott. Även hjälpmedel eller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel ska kunna förverkas om brottet fullbordats eller utgjort ett straffbart för- sök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

Både sak- och värdeförverkande ska vara möjligt. När det gäller hjälp- medel kan förväntas att sakförverkande kommer att vara huvudregeln. Sakförverkande kan också tänkas bli aktuellt t.ex. när någon som betal- ning i samband med ett brott fått en bil eller något annat värdefullt före- mål och detta föremål därefter överlämnas till en penningtvättare. Där- utöver bör såväl egendom som varit föremål för penningtvätt, som det utbyte någon fått för att utföra penningtvätt, liksom kostnadsersättning, normalt endast kunna bli föremål för värdeförverkande.

I likhet med vad som gäller vid utbytesförverkande enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska förverkande inte vara obligatoriskt utan kunna under- låtas om ett förverkande skulle vara uppenbart oskäligt.

69

Prop. 2013/14:121

8.4

Hos vem ska förverkande kunna ske?

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Egendom som varit föremål för penningtvätts-

 

 

brott, grovt penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse ska kunna

 

 

förverkas hos den som är gärningsman eller som har medverkat till

 

 

brottet, även om egendomen inte tillhörde honom eller henne. I övrigt

 

 

ska förverkande kunna ske hos samma personer som vid förverkande

 

 

enligt brottsbalken.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Svea hovrätt påpekar att risken för dubbelförver-

 

kande är påtaglig och bör uppmärksammas av rättstillämpningen. Eko-

 

brottsmyndigheten och Skatteverket efterfrågar en ändring av reglerna i

 

skattebrottslagen för att möjliggöra förverkande av utbyte av skattebrott i

 

sådana fall då det inte går att komma åt utbytet genom reglerna om be-

 

skattning.

 

 

Skälen för regeringens förslag

 

Förverkande bör kunna ske hos gärningsmannen eller den som

 

medverkat till brott enligt den föreslagna lagen

 

I den föreslagna lagen bör det tas in en bestämmelse om hos vem förver-

 

kande får ske. Bestämmelsen bör vara tillämplig vid alla former av för-

 

verkande som regleras i lagen. Den kan i allt väsentligt utformas på sam-

 

ma sätt som motsvarande bestämmelse i 36 kap. 5 § brottsbalken. Beträf-

 

fande egendom som varit föremål för brott enligt lagen eller dess värde

 

bör, till skillnad från vad som gäller enligt brottsbalken, förverkande få

 

ske hos gärningsmannen eller annan medverkande, även om egendomen

 

tillhörde någon annan.

 

 

Förverkande bör alltså kunna ske hos gärningsmannen eller annan

 

medverkande, den i vars ställe de var, den som beretts vinning genom

 

brottet, liksom den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodel-

 

ning, arv, testamente eller gåva, eller efter brottet på annat sätt i ond tro

 

förvärvat egendomen.

 

 

Att egendom som varit föremål för penningtvätt genom den föreslagna

 

lagen kommer att kunna förverkas hos penningtvättaren innebär, utom

 

när det gäller självtvätt, ett avsteg från principen att utbyte av brott ska

 

förverkas hos den som haft vinning av brottet. Den principen kommer

 

också till uttryck i det förhållandet att huvudregeln är att förverkande inte

 

ska ske solidariskt när det finns flera personer mot vilka ett yrkande om

 

utbytesförverkande kan riktas, utan att vinningen ska räknas särskilt för

 

varje medverkande (prop. 1968:79 s. 52 och NJA 1994 s. 404). Vidare

 

gäller att dubbelförverkande inte får ske, utan egendomens värde utgör

 

den yttersta gränsen för förverkande (a. prop. s. 52). För att undvika

 

dubbelförverkande och oskäliga resultat bör därför förverkande av egen-

 

dom som varit föremål för penningtvätt hos penningtvättaren inte ske om

 

egendomen, eller dess värde, inte tillhör och inte finns hos denne. Rör det

 

sig däremot om självtvätt, kan förverkande av egendomen eller dess

 

värde ske antingen på grundval av förbrottet eller det efterföljande pen-

70

ningtvättsbrottet. I linje med vad Svea hovrätt anför anser regeringen att

eventuella risker för dubbelförverkande måste uppmärksammas i rätts- tillämpningen.

Det kan också bli fråga om förverkande hos flera personer, antingen på den grunden att det är olika gärningsmän som begått förbrottet och pen- ningtvättsbrottet, eller på den grunden att flera personer medverkat till penningtvättsbrottet. Eftersom syftet med utbytesförverkande är att min- ska incitamentet att begå brott genom att neutralisera vinningen av brott, framstår det i den första situationen som rimligt att i första hand rikta för- verkandeyrkandet mot den som begått förbrottet. I de fall då flera perso- ner i stället medverkat till ett penningtvättsbrott, bör förverkande i första hand ske hos den som innehar egendomen eller disponerar det värde den omvandlats till. Har penningtvättsbrottet genererat utbyte kan även detta förverkas. Om flera personer har medverkat till brottet och därmed har del i det uppkomna utbytet får allmänna principer avgöra hur förverkande ska ske. I fråga om värdeförverkande gäller att det är möjligt att ålägga flera personer betalningsskyldighet samtidigt. Även i sådant fall utgör egendomens värde en yttersta gräns för hur mycket som kan förklaras förverkat och solidariskt förverkande bör endast undantagsvis komma i fråga.

Förverkande när förbrottet är ett skattebrott

Enligt 13 a § första stycket skattebrottslagen (1971:69) ska brottsbalkens bestämmelser om utbytesförverkande inte tillämpas i fråga om skatte- brott. Enligt andra stycket i samma paragraf gäller undantaget från för- verkande inte utbyte av förberedelse till grovt skattebrott eller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med en sådan förbere- delse. Det beror på att utbyte av skattebrott, men inte utbyte eller kost- nadsersättning som någon fått i samband med förberedelse till grovt skattebrott, neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet, vanligen ge- nom att beskattning sker. Således kan förverkande inte ske av utbyte av skattebrott hos gärningsmannen för skattebrottet.

Med den regel som nu införs blir det däremot möjligt att förverka egendom som varit föremål för penningtvättsbrott hos gärningsmannen för det brottet. Det finns mot den bakgrunden anledning att överväga om denna möjlighet till förverkande kan leda till oskäliga resultat när ett pen- ningtvättsbrott har begåtts för att dölja att någon har ökat sin förmögen- het genom skattebrott.

Huvudregeln bör även vid skattebrott vara att det utbyte som varit före- mål för penningtvättsbrott i första hand ska förverkas eller neutraliseras hos den som begått förbrottet. Om den som har begått ett skattebrott ock- så har gjort sig skyldig till penningtvättsbrott avseende det utbyte som uppkommit genom skattebrottet, bör alltså de regler som gäller vid för- brottet tillämpas i första hand. Det innebär att om vinningen av skatte- brottet kan neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet, bör något för- verkande inte ske av den egendom som varit föremål för penningtvätts- brottet.

I de fall den skattskyldige har anlitat någon annan för att dölja den för- mögenhetsökning som har skett genom skattebrottet och till denne fört över egendom motsvarande utbytet, finns det en risk att den skattskyldige blir av med utbytet av skattebrottet två gånger. Det är därför inte rimligt

Prop. 2013/14:121

71

Prop. 2013/14:121 att i denna situation förverka pengarna från penningtvättaren samtidigt som den skattskyldige åläggs motsvarande skattskyldighet. I ett sådant fall får det normalt anses uppenbart oskäligt att förverka pengarna hos den som genomfört penningtvätten. Eftersom pengarna tillhör den skatt- skyldige bör de däremot kunna bli föremål för betalningssäkring eller på annat sätt tas i anspråk för betalning av skatteskulden.

Om skattskyldighet av någon anledning inte åläggs den skattskyldige bör utbytet från skattebrottet i stället kunna förverkas med stöd av de nu föreslagna reglerna.

När det gäller Ekobrottsmyndighetens och Skatteverkets önskemål om ändring av reglerna i skattebrottslagen bedömer regeringen, bl.a. mot bak- grund av uttalandena i propositionen om skatteförfarandet, att det inom ramen för detta ärende inte är möjligt att ta ställning till hur den frågan bäst bör lösas (prop. 2010/11:165 s. 513 f.).

8.5Egendom som varit föremål för närings- penningtvätt ska kunna tas i förvar

Regeringens förslag: Egendom som varit föremål för näringspenning- tvätt ska kunna tas i förvar.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens även om en annan lagteknisk lösning föreslås.

Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt uppmärksammar vissa otyd- ligheter när det gäller förfarandet och förordar att det bör regleras tydli- gare för att undvika tillämpnings- och tolkningsproblem. Åklagarmyndig- heten efterfrågar en möjlighet att påkalla rättens prövning av en åklagares beslut om förvar i avvaktan på rättens prövning, och ifrågasätter behovet av en särlösning när det gäller prövningen av vissa frågor som rör förvars- tagen egendom.

Skälen för regeringens förslag: Vid näringspenningtvätt, där brottet be- står i medverkan till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte ska det, enligt vad som framgår i det föregående, inte vara möjligt att förverka den egendom som varit föremål för brottet (se avsnitt 8.2). Eftersom penningtvättsåtgärder i sådana situationer ofta be- står av transaktioner, kommer den egendom som varit föremål för brottet många gånger inte att finnas tillgänglig hos gärningsmannen. Så kan vara fallet t.ex. när det gäller verksamheter som erbjuder betalningstjänster eller tillhandahåller valuta. I dessa fall ger avsaknaden av en förverkande- möjlighet inte upphov till några betänkligheter. I de fall då den egendom som är föremål för sådant brott, eller dess värde, finns kvar hos gärnings- mannen skulle det däremot framstå som stötande om det inte fanns någon möjlighet att komma åt egendomen. I den situationen skulle nämligen egendomen eller dess värde, eventuellt efter ytterligare penningtvätts- åtgärder, kunna återföras till den som tagit initiativ till transaktionen. För att undvika ett sådant resultat bör det därför införas en möjlighet att ta egendom som varit föremål för näringspenningtvätt i förvar. På så sätt kan nödvändiga rättssäkerhetsgarantier upprätthållas samtidigt som man

72

undviker att någon automatiskt får behålla egendom som på goda grun- der kan antas utgöra brottsutbyte.

En sådan ordning finns redan i dag i lagen (1974:1065) om visst stöld- gods m.m. (stöldgodslagen). Det förtjänar att påpekas att det, trots att be- greppet förvar används i båda fallen, inte rör sig om ett straffprocessuellt tvångsmedel i den mening som avses 26 kap. 3 § rättegångsbalken som ger åklagare möjlighet att ta egendom i förvar i avvaktan på rättens beslut om kvarstad. Fråga är i stället om en reglering som syftar till att säker- ställa att en brottsling inte får behålla orättmätigt åtkommen egendom, samtidigt som den som eventuellt har rätt till egendomen ges en möjlig- het att göra anspråk på eller får ersättning för den (jfr prop. 1974:124

s.53).

Stöldgodslagen är tillämplig på ”egendom som frånhänts någon genom

brott” liksom på egendom som förvärvats eller mottagits inom ramen för ett häleri eller en häleriförseelse där egendomen skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott (dvs. näringshäleri). Även om det i förarbe- tena sägs att all lös egendom, inklusive ”fordringshandlingar och penning- ar” ska kunna tas i förvar, tyder utformningen av bestämmelserna i lagen på att vad som i första hand avses är egendom i form av fysiska föremål eller egendom som representeras av fysiska föremål, t.ex. fordringshand- lingar (prop. 1974:124 s. 60). Eftersom egendom som är föremål för pen- ningtvätt dels inte behöver vara frånhänd någon genom brott, dels i stor utsträckning kommer att utgöras av värden i form av kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande där fordringshandlingar saknas, finns det skäl att förtydliga att även egendom som varit föremål för näringspenningtvätt kan tas i förvar.

Utredningen föreslår att det i lagen om penningtvättsbrott ska föras in bestämmelser om förvarstagande av egendom som inte kan förverkas. Regeringen anser emellertid att det är lämpligare att göra stöldgodslagen tillämplig på sådan egendom. Genom den lösningen bibehålls en sam- manhållen reglering för sådant förvarstagande som syftar till att, i de fall förverkande av olika skäl inte är möjligt, säkerställa att brottslingar inte får behålla orättmätigt åtkommen egendom. Egendom som varit föremål för näringspenningtvätt, bör alltså kunna tas i förvar enligt stöldgodslagen.

Utredningen föreslår att åklagare i avvaktan på rättens prövning ska kunna besluta om åtgärden, eftersom reglerna om kvarstad i 26 kap. rätte- gångsbalken inte är tillämpliga i den nu aktuella situationen och reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken endast är tillämpliga i de fall det rör sig om föremål som skäligen kan antas vara avhända någon genom brott. Åklagarmyndigheten påpekar att det i så fall behövs en möjlighet att på- kalla rättens prövning av beslutet om förvar.

Regeringen föreslår i avsnitt 9.3 att egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet, som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott eller lagen om straff för finansie- ring av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, får tas i penningbeslag. Genom en sådan reglering kommer även egendom som inte utgörs av föremål, men som nu föreslås kunna tas i förvar enligt stöldgodslagen, att kunna säkras. Därmed saknas behov av en möjlighet för åklagare att ta sådan egendom i förvar i avvaktan på rättens beslut. Enligt samma regler som gäller beslut om beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken kommer den

Prop. 2013/14:121

73

Prop. 2013/14:121 som drabbas av ett penningbeslag att kunna begära rättens prövning av åtgärden.

I och med att stöldgodslagen görs tillämplig på egendom som varit före- mål för näringspenningtvätt blir, pga. hänvisningen i 1 § tredje stycket, även lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hitte- gods m.m. tillämplig (förfarandelagen). I förfarandelagen finns bestäm- melser som ger en rättmätig ägare möjlighet att göra anspråk på egen- domen eller, om den sålts, att begära ersättning för den.

Stockholms tingsrätt har föreslagit att det införs frister när det gäller dels missnöjesanmälan, dels domstolens handläggning efter att åklagaren väckt talan (se 3 § stöldgodslagen). Detta för att undvika skada för äga- ren till den förvarstagna egendomen, liksom för att undvika att det sker en dubbelprövning enligt reglerna om förfarandet med förvarstagen egen- dom. Medan bestämmelserna om förvarstagande i stöldgodslagen bl.a. reglerar mot vem ett förvarsbeslut riktas och vem som kan föra talan mot ett sådant beslut, reglerar bestämmelserna i förfarandelagen, som påpe- kats ovan, ordningen för att ge egendomens rättmätige ägare eller annan behörig person möjlighet att återfå egendom eller ersättning för dess värde. Åklagarbeslut och möjligheten att anmäla missnöje enligt stöld- godslagen kommer framför allt att bli aktuellt i fall när den som dispone- rar egendomen, dvs. i första hand penningtvättaren, har förklarat sig inte göra anspråk på egendomen och det inte heller finns någon annan som frågan angår att föra talan mot (jfr prop. 1974:124 s. 52 ff.). I den situa- tionen finns det inte någon känd person att delge ett beslut, varför det inte kan bli aktuellt att ange en tid inom vilken en missnöjesanmälan ska ske. Någon sådan frist stadgas inte heller i stöldgodslagen. Inte heller när det gäller domstolens handläggning finns det anledning att ändra på den ordning som gäller enligt stöldgodslagen. Egendomens ägare är från det att egendomen tagits i penningbeslag eller förvar oförhindrad att i enlig- het med rättegångsbalken eller förfarandelagen framställa anspråk på egendomen eller på ersättning i de fall den sålts. Därmed finns en till- fredsställande ordning för att hålla en rättmätig ägare skadelös.

9 Bättre förutsättningar att säkra egendom

9.1Dispositionsförbud och penningbeslag införs

Regeringens förslag: Det införs dels en möjlighet att hos en verksam- hetsutövare belägga viss egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism med ett till- fälligt förbud att disponera den (dispositionsförbud), dels en möjlig- het att ta sådan egendom i beslag (penningbeslag).

Regeringens bedömning: Förslaget om en automatisk dispositions- spärr bör inte genomföras.

74

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens i fråga om dispo- sitionsförbud, men omfattar även ett förslag om automatisk dispositions- spärr.

Promemorians förslag om penningbeslag överensstämmer i allt väsent- ligt med regeringens.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser instämmer i utred- ningens förslag om dispositionsförbud eller lämnar det utan invändning.

Hovrätten för Nedre Norrland avstyrker förslaget. Ekobrottsmyndigheten anser att det finns skäl att se över kravet på en skäligen misstänkt person när det gäller kvarstad. Svenska Bankföreningen betonar att det måste klargöras att ett föregående beslut om dispositionsförbud utgör myndig- hetsutövning och att en verksamhetsutövare inte ska kunna drabbas av skadeståndsskyldighet pga. ett beslut om dispositionsförbud eller penning- beslag. Vidare framför föreningen att det är det allmänna som ska infor- mera den drabbade om ett beslut om penningbeslag samt att en verksam- hetsutövare måste kunna hänvisa en kund till undersökningsledaren eller åklagaren utan att bryta mot meddelandeförbudet i penningtvättslagen.

Förslaget om penningbeslag tillstyrks eller lämnas utan invändning av remissinstanserna, med undantag för Lunds universitet som anser att för- slaget förefaller alltför långtgående.

De flesta remissinstanser som yttrar sig över förslaget om en automa- tisk dispositionsspärr ifrågasätter eller avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Utökade möjligheter att säkra misstänkt egendom

Egendom som varit föremål för brott enligt lagen om penningtvättsbrott utgörs normalt av pengar eller värden i form av fordringar, t.ex. ett konto- tillgodohavande hos en verksamhetsutövare inom den finansiella sektorn. Att en transaktion som rör sådan egendom bedöms vara misstänkt och rapporteras av en verksamhetsutövare kan vara en indikation på att något oegentligt är för handen. Det innebär emellertid inte att det därmed också finns förutsättningar att inleda förundersökning och tillgripa tvångsme- del.

Om förundersökning inte kan inledas finns inte någon möjlighet att an- vända tvångsmedel för att säkra egendom och även om förutsättningar att inleda förundersökning föreligger kan möjligheterna att ingripa vara be- gränsade. Som framgår av avsnitt 5.1.6 kan beslag användas endast för att säkra föremål, medan kvarstadsinstitutet inte syftar till att säkra viss identifierad egendom utan verkställighet av en betalningsförpliktelse. Dess- utom krävs att det finns en misstänkt person och att egendomen tillhör denne.

Egendom som kan vara föremål för brott enligt den föreslagna lagen riskerar således att försvinna utan att de brottsbekämpande myndigheter- na har möjlighet att ingripa. Det leder också till att verksamhetsutövarnas skyldighet att avstå från att utföra misstänkta transaktioner många gånger blir verkningslös. Till detta kommer att det, för att Sverige ska leva upp till 2005 års förverkandekonvention, krävs att det finns dels tvångsmedel som gör att egendom kan säkras inför ett förverkande, dels en möjlighet att tillfälligt säkra viss egendom, inte bara när det gäller penningtvätt

Prop. 2013/14:121

75

Prop. 2013/14:121

76

utan också beträffande finansiering av terrorism (se avsnitt 4.4.3). Över- vägande skäl talar således för att möjligheterna att säkra egendom som kan misstänkas vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansie- ring av terrorism behöver förbättras.

Vid utformningen av regelverket måste det göras en avvägning mellan intresset att bekämpa brott och den enskildes intresse av att fritt kunna förfoga över sin egendom. Ingreppen mot den enskilde måste stå i pro- portion till den nytta de medför för brottsbekämpningen och andra sam- hälleliga intressen. Åtgärderna bör också utformas så att de innebär ett så litet ingrepp som möjligt i de allmänna betalningsströmmarna. Vidare framstår det som angeläget att inte i orimlig utsträckning öka den admi- nistrativa bördan för verksamhetsutövare. Åtgärderna bör också utformas så att de inte medför ökad risk för att personal hos verksamhetsutövare utsätts för hot eller andra påtryckningar i sitt arbete. Ytterligare en viktig utgångspunkt är att åtgärderna passar in i det system av kontroller och andra åtgärder som föreskrivs i penningtvättslagen.

Dispositionsförbud och penningbeslag

Regeringen föreslår, i likhet med utredningen, att det införs en möjlighet att hos en verksamhetsutövare, redan innan förundersökning inletts, till- fälligt förhindra att egendom flyttas eller på annat sätt disponeras (dispo- sitionsförbud). Åtgärden ska knytas till viss typ av egendom som miss- tänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terro- rism. Det innebär att det inte måste finnas en misstänkt person. Att denna möjlighet införs vid misstanke om penningtvätt eller terrorismfinansie- ring men inte häleri, vilket Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter, motiveras av att egendomen i de aktuella situationerna är mycket lätt- rörlig. Bestämmelser om åtgärden tas in i penningtvättslagen, som bl.a. reglerar verksamhetsutövares skyldighet att granska och rapportera trans- aktioner som efter en närmare analys bedöms vara misstänkta. Sådana rapporter ska lämnas till Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen).

För att förslaget om dispositionsförbud ska bli ett användbart verktyg bör det finnas straffprocessuella tvångsmedel som kan tillgripas när tiden för ett dispositionsförbud löper ut. Även i de fall frågan om att säkra viss egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism inte är så brådskande att ett dispositionsförbud behöver tillgripas, måste det vara möjligt använda tvångsmedel för att säkra sådan egendom. Regeringen föreslår därför att det införs en ny möjlighet att ta egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet i beslag, om den skäligen kan antas vara föremål för penningtvätt eller av- sedd för finansiering av terrorism (penningbeslag). Inte heller när det gäller penningbeslag behöver det finnas en misstänkt person utpekad.

De närmare förutsättningarna för beslut om dispositionsförbud och penningbeslag redovisas i följande avsnitt.

Automatisk dispositionsspärr

Syftet med en automatisk dispositionsspärr är enligt utredningen att täppa till den tidsmässiga lucka som uppstår mellan en rapport om en misstänkt transaktion och ett eventuellt beslut om dispositionsförbud i sådana situationer då en kund, på grund av en vägrad transaktion, har särskild

anledning att befara att en verksamhetsutövare fattat misstankar. Detta kan enligt utredningen bli aktuellt i sådana fall då en kund kontaktar verksamhetsutövaren för att få hjälp med att utföra en viss transaktion och verksamhetsutövaren meddelar att den inte kommer att utföra transaktionen. I en sådan situation finns det i dagsläget inte något hinder mot att kunden disponerar egendom som finns hos verksamhetsutövaren, t.ex. genom att begära ut innestående kontobehållning eller genom att själv flytta medlen. Den automatiska dispositionsspärren ska enligt förslaget utlösas av att verksamhetsutövaren rapporterar den misstänkta och vägrade transaktionen till Finanspolisen och vara i kraft under högst fyra timmar. Åtgärden föreslås däremot inte omfatta situationer då en verksamhetsutövare vägrar att ta emot kontanter.

Enligt utredningen skulle tillämpningsområdet, bl.a. mot bakgrund av att den överväldigande delen av transaktionerna inom de finansiella sy- stemen utförs av kunderna själva utan någon kontakt med verksamhetsut- övaren, bli mycket litet. Utredningen pekar också på ett antal svårigheter med förslaget. Spärren skulle inträda utan något myndighetsbeslut och som en följd av agerande från verksamhetsutövarens sida. Detta skulle kunna innebära en större risk för verksamhetsutövare att drabbas av skadeståndsansvar och en minskad benägenhet att vägra utföra miss- tänkta transaktioner. Vidare skulle hotfulla situationer kunna uppstå då en kund vägras utföra en transaktion och en verksamhetsutövare på grund av meddelandeförbudet i 3 kap. 4 § penningtvättslagen ser sig förhindrad att lämna en rimlig förklaring till att kunden inte kan disponera sina innestående medel. Införandet av en automatisk dispositionsspärr skulle också ställa krav på att verksamhetsutövarna har en beredskap att, även utanför kontorstid, bevaka den föreslagna fyratimmarsfristen samt, om något beslut om dispositionsförbud inte fattas, upphäva spärren.

I utredningen noteras att ett alternativ till en automatisk dispositions- spärr skulle kunna vara att utveckla samarbetet mellan verksamhets- utövarna och Finanspolisen och på så sätt förkorta tiden mellan en rapport om en misstänkt transaktion och ett beslut om dispositionsförbud.

Regeringen gör följande överväganden. Av de remissinstanser som ytt- rat sig över förslaget till automatisk dispositionsspärr ifrågasätter eller av- styrker majoriteten förslaget. Bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, Riks- polisstyrelsen, Säkerhetspolisen och Länsstyrelsen i Stockholms län ifråga- sätter om det med den föreslagna fyratimmarsfristen finns något värde med den föreslagna åtgärden medan Finansinspektionen, Sveriges advo- katsamfund och Fondbolagens förening efterlyser ytterligare utredning. Finansinspektionen påpekar också att det redan i dag finns teknikstöd för att övervaka transaktioner och att teknikutvecklingen gör att dessa möj- ligheter utvecklas kontinuerligt.

Vad Finansinspektionen anför om möjligheten att övervaka och stoppa transaktioner i realtid och den förväntade teknikutvecklingen i det av- seendet, tyder på att tillämpningsområdet för en automatisk dispositions- spärr, i vart fall på sikt, skulle kunna sträcka sig långt utöver det fåtal fall som utredningen bedömer kan vara aktuella. Mot denna bakgrund och med beaktande av remissynpunkterna i övrigt, anser regeringen att det inte är motiverat att gå vidare med utredningens förslag. Som utred- ningen pekar på, finns det i stället goda möjligheter att utveckla sam- arbetet mellan verksamhetsutövarna och Finanspolisen. Ett utvecklat

Prop. 2013/14:121

77

Prop. 2013/14:121 samarbete kommer också att krävas för att det föreslagna dispositionsför- budet ska bli ett effektivt verktyg.

9.2Dispositionsförbud

9.2.1Beslut om dispositionsförbud ska fattas av Rikspolisstyrelsen

Regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen ska fatta beslut om dispositions- förbud. Beslutet ska så snart som möjligt anmälas till åklagare, som skyndsamt ska ta ställning till om åtgärden ska bestå.

 

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser instämmer i utred-

 

ningens förslag eller lämnar det utan invändning. Helsingborgs tingsrätt

 

anser att det med beaktande av att det är en mycket ingripande åtgärd och

 

med hänsyn till rättssäkerheten bör vara åklagare som fattar beslut om

 

dispositionsförbud. Åklagarmyndigheten ifrågasätter om det finns behov

 

av att Finanspolisens beslut om dispositionsförbud underställs åklagare

 

för prövning och avstyrker förslaget i denna del. Säkerhetspolisen påpe-

 

kar att den bedriver polisverksamhet gällande finansiering av terrorism

 

och därmed bör ha möjlighet att besluta om dispositionsförbud, även

 

efter en omorganisation av Rikspolisstyrelsen.

 

Skälen för regeringens förslag: Ett dispositionsförbud kommer att ut-

 

göra ett kortvarigt förstadium till ett straffprocessuellt tvångsmedel. Syf-

 

tet med åtgärden är att kunna ingripa redan innan det föreligger en brotts-

 

misstanke som är tillräcklig för att inleda förundersökning, vilket är en

 

förutsättning för att få besluta om tvångsmedel enligt rättegångsbalken.

 

Frågan om dispositionsförbud torde i de flesta fall komma att uppstå till

 

följd av en eller flera rapporter om misstänkta transaktioner från en verk-

 

samhetsutövare i enlighet med regelverket i penningtvättslagen. Ansvaret

 

för att ta emot sådana rapporter vilar inom Rikspolisstyrelsen på Finans-

 

polisen som, i egenskap av nationell underrättelseenhet för penningtvätt

 

och finansiering av terrorism, också har tillgång till information från

 

andra håll som kan läggas samman med de uppgifter som framkommer

 

genom rapporterna om misstänkta transaktioner. Den 1 januari 2015 upp-

 

går Rikspolisstyrelsen tillsammans med de 21 polismyndigheterna i den

 

nya Polismyndigheten. När regeringen i det följande talar om Finans-

 

polisen avses såväl Finanspolisen i dess nuvarande form som en enhet

 

inom Rikspolisstyrelsen, som den eller de organisatoriska enheter som

 

inom den kommande Polismyndigheten ansvarar för de arbetsuppgifter

 

som Finanspolisen för närvarande utför.

 

När det gäller egendom inom de finansiella systemen ligger det, på

 

grund av egendomens lättrörlighet inom dessa system, i sakens natur att

 

det finns en risk för att egendomen försvinner om det inte är möjligt att

 

ingripa omgående. I motsvarande situationer får föremål tas i beslag och

 

lös egendom i förvar genom beslut av polis, varefter åtgärden ska under-

78

ställas åklagare för prövning av om den ska bestå. Vid beslag kan även

 

undersökningsledaren göra denna prövning. Mot denna bakgrund anser Prop. 2013/14:121 regeringen, till skillnad från 1995 års penningtvättsutredning (se avsnitt

5.1.7) men i likhet med 2010 års utredning, att beslut om dispositions- förbud bör fattas av Finanspolisen.

Säkerhetspolisen påpekar att den inom ramen för sin uppgift att utreda terrorismfinansiering kan få information som gör att den kan behöva fatta beslut om dispositionsförbud. Med beaktande av den pågående omorgan- isationen av polisen som genomförs den 1 januari 2015, och som bl.a. innebär att Säkerhetspolisen blir en fristående myndighet, bedömer rege- ringen att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden i ett annat sammanhang.

Utredningen föreslår att beslutet om dispositionsförbud så snart som möjligt ska underställas åklagare som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åklagarmyndigheten påpekar att en prövning av beslut som meddelats på underrättelsestadiet är ett avsteg från åklagarens normala roll och avstyrker förslaget. Myndigheten ifrågasätter också om en åklagar- prövning skulle medföra en nytta som uppväger den resursåtgång som en sådan prövning skulle innebära.

Regeringen gör följande bedömning. Åklagare deltar i regel inte i den verksamhet som bedrivs i skedet före en förundersökning. I de fall den misstanke som föranlett ett beslut om dispositionsförbud visar sig vara välgrundad, kommer beslutet att följas av en förundersökning och beslut om ett straffprocessuellt tvångsmedel. Ett beslut om dispositionsförbud ligger således i tid mycket nära ett eventuellt beslut om att inleda för- undersökning. Mot den bakgrunden och då ett beslut om dispositionsför- bud av rättssäkerhetsskäl bör kunna överprövas, är det lämpligt att pröv- ningen ligger hos åklagare. Detta är också i linje med vad som gäller andra beslut som avser egendom i samband med brottsutredningar.

9.2.2Förutsättningarna för ett beslut om dispositionsförbud

Regeringens förslag: Dispositionsförbud får beslutas när det finns skäl att misstänka att viss egendom är föremål för penningtvätt eller av- sedd för finansiering av terrorism och det dessutom är fara i dröjsmål och skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undan- skaffas. En sådan åtgärd får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär. Om de an- givna förutsättningarna är uppfyllda, ska Finanspolisen kunna fatta beslut om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finans- underrättelseenhet.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser instämmer i utred-

ningens förslag eller lämnar det utan invändning. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om det går att bedöma sabotagerisken eller genom- föra en proportionalitetsbedömning utan att det finns någon misstänkt per- son utpekad.

79

Prop. 2013/14:121

Skälen för regeringens förslag: När det gäller den lagtekniska utform-

 

ningen måste reglerna ge besked om under vilka förutsättningar åtgärden

 

får användas, ge utrymme för lämplighetsprövningar beroende på om-

 

ständigheterna i det enskilda fallet och slutligen påminna om att det i

 

varje enskilt fall måste ske en prövning av om åtgärden över huvud taget

 

behöver tillgripas med hänsyn till omständigheterna eller om syftet kan

 

tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd (prop. 1988/89:124

 

s. 27).

 

En första förutsättning för ett beslut om dispositionsförbud ska vara att

 

Finanspolisen bedömer att det finns skäl att misstänka att viss egendom

 

är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism.

 

Misstanken ska alltså kunna knytas till egendomen men behöver inte,

 

som när det gäller beslut om kvarstad, kunna kopplas till en viss person.

 

Inte heller behöver förutsättningarna för att inleda förundersökning vara

 

uppfyllda men det krävs, som Lagrådet också påtalar, att misstanken

 

grundar sig på konkreta omständigheter.

 

En sådan misstanke kan uppkomma genom en eller flera rapporter om

 

misstänkta transaktioner från verksamhetsutövare eller genom andra in-

 

formationskällor, t.ex. spaning, underrättelser från andra enheter inom

 

Rikspolisstyrelsen eller från andra myndigheter, eller genom uppgifter

 

som framkommer i samband med andra pågående utredningar. Om miss-

 

tanken efter en närmare analys och nödvändiga kontrollåtgärder kvarstår

 

bör den första förutsättningen för att besluta om dispositionsförbud anses

 

vara uppfylld.

 

Syftet med ett dispositionsförbud är bl.a. att skapa bättre förutsättning-

 

ar att förhindra att egendom som misstänks vara föremål för penningtvätt

 

eller avsedd för finansiering av terrorism görs oåtkomlig för de brotts-

 

bekämpande myndigheterna. En ytterligare förutsättning för beslut om

 

dispositionsförbud bör därför vara att det finns en risk för att egendomen

 

annars kommer att undanskaffas. För att ytterligare betona att åtgärden

 

bara får vidtas om den inte kan avvaktas bör detta, i enlighet med vad

 

Lagrådet föreslagit, uttryckas så att beslut om dispositionsförbud får

 

meddelas endast om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras

 

att egendomen annars kommer att undanskaffas. Föreligger inte någon

 

sådan risk kan behovet av tvångsmedel övervägas om förundersökning

 

inleds.

 

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter, med hänvisning till den

 

bedömning av sabotagerisken som görs vid kvarstad och förvar, om det

 

utan en misstänkt person går att bedöma risken för undanskaffande.

 

Kvarstad får beslutas om det skäligen kan befaras att den misstänkta

 

personen genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller på

 

annat sätt undandrar sig betalningsskyldighet på grund av brott (26 kap. 1 §

 

RB). Det rör sig alltså om en prövning som tar sin utgångspunkt i en

 

prognos av den misstänktes agerande. Dispositionsförbud riktar sig, till

 

skillnad från beslut om kvarstad och förvar, inte mot en misstänkt person

 

utan mot misstänkt egendom. Som en följd av detta får sabotagerisken

 

bedömas i förhållande till egendomen oavsett om någon misstanke kan

 

riktas mot den som förfogar över densamma. Vid bedömningen bör hän-

 

syn kunna tas till transaktionsmönster på t.ex. det aktuella kontot liksom

 

till kunskaper om den kund som förfogar över egendomen eller som

80

begärt en viss transaktion.

Slutligen gäller, på samma sätt som vid tvångsmedelsanvändning enligt Prop. 2013/14:121 rättegångsbalken, att proportionalitetsprincipen ska beaktas. Av lagtexten

ska därför framgå att beslut om dispositionsförbud bara får meddelas, om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den inne- bär. Vid denna bedömning bör hänsyn tas till omständigheter som egen- domens värde, hur stark misstanken om penningtvätt eller terrorismfinan- siering är, hur stor risken är för att egendomen undanskaffas om beslut inte fattas och vilken skada ett dispositionsförbud skulle kunna förorsaka egendomens ägare eller den som förfogar över egendomen. Endast om åtgärden står i proportion till de motstående intressena får den alltså be- slutas.

Enligt förverkandekonventionens artikel 47 ska varje konventionsstat se till att deras finansunderrättelseenheter kan vidta brådskande åtgärder även på framställning av en utländsk finansunderrättelseenhet och till- fälligt avbryta eller vägra tillstånd till en transaktion i enlighet med vad som gäller för uppskjutande av transaktioner i dess nationella lagstift- ning. Det innebär att det behöver finnas en möjlighet för Finanspolisen att på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet besluta om dispo- sitionsförbud. Finanspolisen bör därför ha befogenhet att, när de angivna förutsättningarna är uppfyllda, besluta om dispositionsförbud även på be- gäran av en utländsk finansunderrättelseenhet. Detta bör anges uttryck- ligen i lagtexten.

9.2.3Vad ett dispositionsförbud kan avse

Regeringens förslag: Ett dispositionsförbud kan avse egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar utredningens förslag utan invändning. Sveriges advokatsamfund anser att ett disposi- tionsförbud endast bör kunna avse en viss transaktion eller vissa konkreta medel. Rikspolisstyrelsen är av uppfattningen att samtliga tillgodoha- vanden som den rapporterade fysiska eller juridiska personen har hos det

rapporterande företaget ska bli föremål för dispositionsförbudet.

Skälen för regeringens förslag: Av utredningens förslag följer att ett dis- positionsförbud ska kunna avse egendom som finns hos en verksamhets- utövare. Begreppet verksamhetsutövare omfattar enligt penningtvättslagen, förutom aktörer och rådgivare när det gäller finansiella tjänster, även bl.a. yrkesmässig verksamhet som avser dels kontanthandel med dyrbara varor, dels handel för klienters räkning med bl.a. fastigheter, liksom försäljning av nybildade aktiebolag (1 kap. 5 § 9 jämförd med 1 kap. 2 § penning- tvättslagen). Det innebär att den egendom som kan finnas hos en verk- samhetsutövare skulle kunna vara av många olika slag. Samtidigt är det svårt att tänka sig praktiska fall som rör annat än kontobehållningar. Där- utöver saknas det enligt regeringen skäl att göra ett dispositionsförbud tillämpligt på annat än sådan egendom som utgörs av pengar, fordran

eller annan rättighet. Med pengar avses i detta sammanhang kontanter i form

81

Prop. 2013/14:121 av sedlar och mynt. Med en fordran eller annan rättighet avses kontobe-

 

hållningar och liknande tillgodohavanden hos en verksamhetsutövare.

 

Aktier, obligationer eller andra värdepapper är normalt ”papperslösa” och

 

finns registrerade på en värdepappersdepå och/eller ett värdepappers-

 

konto där också innehavets värde framgår som ett penningbelopp. De

 

omfattas därmed av den föreslagna beskrivningen av vad ett disposi-

 

tionsförbud bör kunna avse. Därutöver kan penningöverföringar via olika

 

typer av betaltjänster ske utan att sändaren eller mottagaren har något konto

 

hos företaget. Även sådana överföringar träffas av förslaget. Om egendom

 

av annat slag, t.ex. dyrbara varor, påträffas hos en verksamhetsutövare, bör

 

denna, med beaktande av att sådan egendom nu föreslås kunna förverkas

 

hos penningtvättaren, kunna säkras genom reglerna om beslag. Sådan

 

egendom är inte heller lättrörlig på samma sätt som egendom som finns

 

inom de finansiella systemen.

 

Utredningen föreslår att ett dispositionsförbud ska kunna avse ett värde

 

som motsvarar vad som kan beräknas bli föremål för förverkande, för-

 

budet ska alltså inte knytas till en specifik transaktion. Sveriges advokat-

 

samfund anser att det finns risk att rättssäkerheten eftersätts om omständig-

 

heter knutna till en viss transaktion eller ett visst konto som i ett fall an-

 

ses grunda beslut om dispositionsförbud, även ska kunna läggas till grund

 

för dispositionsförbud beträffande andra konton och transaktioner. Riks-

 

polisstyrelsen anser däremot att det är mer ändamålsenligt om samtliga

 

tillgodohavanden som den rapporterade fysiska eller juridiska personen

 

har hos det rapporterande företaget blir föremål för dispositionsförbudet.

 

Regeringen gör i denna del följande bedömning. Fråga om dispositions-

 

förbud bör kunna uppkomma dels på grund av en eller flera rapporter om

 

misstänkta transaktioner, dels på grund av annan information som Finans-

 

polisen har tillgång till. Att en verksamhetsutövare avger en misstänkt trans-

 

aktionsrapport kan i sin tur vara resultatet av en räcka transaktioner som

 

sammantaget väckt verksamhetsutövarens misstanke om att de utgör ett

 

led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Att mot den bakgrunden

 

låta ett dispositionsförbud omfatta endast den transaktion som slutligen

 

lett fram till ett dispositionsförbud framstår inte som ändamålsenligt. I

 

stället bör dispositionsförbudet omfatta den egendom som misstänks vara

 

föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism. I de fall

 

det är en rad av transaktioner avseende olika belopp som gett upphov till

 

dispositionsförbudet, bör t.ex. det sammanlagda beloppet kunna bli före-

 

mål för förbudet. För det fall misstankarna visar sig vara välgrundade är

 

det också det beloppet som i slutändan kan bli föremål för förverkande.

 

Att låta dispositionsförbudet omfatta egendom till ett värde utöver vad

 

som misstänks vara föremål för penningtvätt eller avsett för finansiering

 

av terrorism skulle däremot strida mot såväl ändamåls- som proportiona-

 

litetsprincipen.

 

Av beslutet om dispositionsförbud bör framgå vilka pengar eller vilket

 

penningvärde dispositionsförbudet avser och att den berörda egendomen

 

inte får flyttas eller disponeras på annat sätt. Ett beslut om dispositions-

 

förbud ska gälla omedelbart och verksamhetsutövaren ska omgående under-

 

rättas om beslutet eftersom det är denne som ska se till att det efterlevs

 

(se nästa avsnitt).

 

Om en kund efter ett beslut om dispositionsförbud på egen hand genom-

82

för, eller begär men nekas att genomföra, ytterligare transaktioner som

också framstår som misstänkta, ska verksamhetsutövaren lämna uppgift- Prop. 2013/14:121 er om dessa till Finanspolisen på vanligt sätt. Finanspolisen kan då be-

sluta om dispositionsförbud även i fråga om den egendom som avses med dessa senare genomförda eller begärda transaktioner.

9.2.4Giltighetstid och underrättelse om beslut om dispositionsförbud

Regeringens förslag: Ett dispositionsförbud ska gälla under högst två arbetsdagar.

Den som drabbas av ett dispositionsförbud ska underrättas om be- slutet, när det kan antas att syftet med åtgärden inte motverkas och ut- redningen inte skadas om uppgiften röjs. Åklagaren ska fatta beslut om att underrättelse kan ske i det enskilda fallet. En underrättelse be- höver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppen- bart är utan betydelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar utredningens

förslag utan invändning. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att det kan vara svårt att veta vem som ska underrättas om ett beslut om disposi- tionsförbud när ingen misstänkt person finns utpekad men anser sam- tidigt att underrättelseskyldigheten bör vara obligatorisk. Åklagarmyndig- heten ifrågasätter om det inte bör vara Finanspolisen som beslutar om underrättelse i sådana fall då beslut om förundersökning inte fattats och åklagare inte inträtt som förundersökningsledare. Sveriges advokatsam- fund anser att huvudregeln bör vara att underrättelse omgående eller så snart som möjligt ska lämnas. Rikspolisstyrelsen betonar vikten av att de myndigheter som ska hantera frågor om dispositionsförbud, liksom pen- ningbeslag, ges tillräckligt med tid för att göra en kvalitativ och rätts- säker bedömning av karaktären av en misstänkt transaktion och förordar ytterligare analys av tidsfristerna. Svenska Bankföreningen efterfrågar ett klargörande av möjligheterna för verksamhetsutövaren att underrätta kunden utan att bryta mot meddelandeförbudet i penningtvättslagen.

Skälen för regeringens förslag: Liksom vid tvångsmedelsanvändning bör utgångspunkten vara att ett dispositionsförbuds varaktighet ska be- gränsas i möjligaste mån utan att syftet med åtgärden går förlorat.

Ett dispositionsförbud innebär inskränkningar i den enskildes möjlig- heter att förfoga över sin egendom, vilket kan leda till negativa konse- kvenser för den enskilde. Ju kortare tid förbudet gäller, desto mindre är risken för att den enskilde drabbas av skada. Även den låga misstanke- grad som föreslås räcka för ett beslut om dispositionsförbud talar för att varaktigheten av åtgärden bör vara kort. Mot den enskildes intresse står intresset av att polis och åklagare ska hinna utföra ändamålsenliga utred- ningsåtgärder och få fram ett tillräckligt underlag för ett eventuellt beslut om att inleda förundersökning och besluta om straffprocessuella tvångs- medel.

Med beaktande av de intressen som gör sig gällande anser regeringen

att två arbetsdagar framstår som en väl avvägd giltighetstid för ett dispo-

83

Prop. 2013/14:121 sitionsförbud. Det innebär i praktiken att i det fall ett beslut om disposi- tionsförbud fattas under eller strax före en dag som inte är en arbetsdag kommer beslutet att vara längre än två dygn. Därigenom undviks de ut- redningssvårigheter som skulle kunna följa av att de flesta verksamhets- utövare bara har öppet på vardagar. Det kommer också att innebära att tidsfristen för ett dispositionsförbud, i de fall då det inte följs av ett beslut om tvångsmedel, löper ut under en vardag då verksamhetsutövare nor- malt har öppet.

Ett beslut om dispositionsförbud ska alltså gälla under högst två arbets- dagar. Har åklagare inte innan tiden löper ut fattat något beslut om tvångs- medel ska dispositionsförbudet automatiskt upphöra att gälla. Det är där- efter upp till verksamhetsutövaren att avgöra hur egendomen ska hanteras i enlighet med penningtvättslagen.

Som huvudregel gäller att den som blir föremål för myndighetsutöv- ning ska underrättas om detta (jfr prop. 2005/06:178 s. 74). Senast genom underrättelsen får den enskilde kännedom om åtgärden och kan i efterhand angripa lagligheten av denna samt i förekommande fall begära skadestånd. Rättegångsbalken innehåller också regler om att underrättelse ska ske efter en vidtagen tvångsåtgärd, t.ex. i fråga om beslag (27 kap. 11 § RB). När sådan underrättelse ska ske skiljer sig åt mellan olika situationer. I fråga om beslag av en försändelse hos befordringsföretag gäller t.ex. att den som drabbas av beslutet ska underrättas först så snart det kan ske utan men för utredningen.

Huvudregeln om att underrättelse ska lämnas bör gälla även vid dispo- sitionsförbud. Frågan är i stället när en sådan underrättelse ska lämnas. Ett beslut om dispositionsförbud innebär ett tidsbegränsat ingrepp i en enskilds möjlighet att förfoga över viss egendom. I de fall ett disposi- tionsförbud upphör att gälla vid tvådagarsfristens utgång är det inte ute- slutet att den enskilde kommer att vara omedveten om att egendomen har varit belagd med ett dispositionsförbud. I andra fall kan beslutet få eko- nomiska konsekvenser för såväl den enskilde som andra som är beroende av att en viss transaktion genomförs eller att ett belopp kan disponeras. Om underrättelse lämnas redan i samband med beslutet får den berörde möjlighet att begränsa de skadeverkningar som kan uppstå till följd av beslutet. I den situationen finns samtidigt en beaktansvärd risk för att ett beslut om dispositionsförbud inte blir meningsfullt och att den fortsatta utredningen försvåras eller till och med förstörs.

Med beaktande av de motstående intressena anser regeringen att under- rättelse ska ske så snart det kan antas att syftet med dispositionsförbudet inte motverkas och utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Åklagar- myndigheten anför att det bör vara Finanspolisen som fattar beslut om underrättelse i sådana fall då dispositionsförbudet inte leder till att för- undersökning inleds och åklagare inträder som förundersökningsledare. Detta eftersom Finanspolisen kan behöva vidta ytterligare kontroller eller andra åtgärder med anledning av de misstänkta transaktionerna. Rege- ringen anser, med hänsyn till att ett beslut om dispositionsförbud ska underställas åklagare som ska pröva om åtgärden ska bestå, att åklagare bör fatta beslut om underrättelse även i samband med ett ställningsta- gande om att inte inleda förundersökning. I sådant fall bör underrättelse normalt kunna lämnas.

84

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att det kan vara svårt att veta Prop. 2013/14:121 vem som ska underrättas om dispositionsförbudet när det inte finns

någon misstänkt person utpekad. Enligt utredningens förslag är det den som fått sin egendom belagd med dispositionsförbud som ska underrättas om åtgärden. Regeringen noterar att det förhållandet att ett beslut om dispositionsförbud knyts till misstänkt egendom, innebär att det varken behöver finnas någon misstänkt person utpekad eller vara utrett vem egendomen tillhör. Underrättelsen om åtgärden bör därmed lämnas till den som disponerar egendomen, t.ex. innehavaren av det konto på vilket egendomen finns tillgänglig. I den mån kännedom finns om vem egen- domen tillhör ska denne underrättas.

Svenska Bankföreningen efterfrågar ett klargörande när det gäller möj- ligheten för verksamhetsutövaren att underrätta kunden utan att bryta mot meddelandeförbudet i penningtvättslagen. Regeringen gör följande över- väganden. Verksamhetsutövare, liksom dess styrelseledamöter och an- ställda, är förbjudna att för kunden eller för någon utomstående röja att en granskning har genomförts, att transaktionen har rapporterats eller att en undersökning utförs eller kan komma att utföras (3 kap. 4 § penning- tvättslagen). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot meddelandeförbudet kan dömas till böter (7 kap. 1 § 2). Meddelandeför- budet omfattar alltså information om granskning. Detta kan inte hindra en verksamhetsutövare från att på fråga om varför en transaktion inte genomförts, informera en kund om att det föreligger hinder att genom- föra transaktionen. Vid behov bör också en blank hänvisning kunna ske till att transaktionen inte kan genomföras på grund av lag eller myndig- hetsbeslut.

9.2.5Ett beslut om dispositionsförbud får inte överklagas

Regeringens förslag: Ett beslut om dispositionsförbud får inte över- klagas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga

invändningar mot förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland anser att ett beslut om dispositionsförbud ska kunna överklagas medan Sveriges advokat- samfund ifrågasätter om avsaknaden av en överklagandemöjlighet är för- enlig med Europakonventionen.

Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om dispositionsförbud inne- bär en inskränkning i rätten till egendom. En enskild som drabbats av ett sådant beslut ska enligt Europakonventionen ha rätt till ett effektivt rätts- medel inför en nationell myndighet (jfr art. 13 i konventionen med art. 1 i dess första tilläggsprotokoll).

Ett dispositionsförbud innebär en tillfällig och tämligen kortvarig in- skränkning av en enskilds möjlighet att förfoga över viss egendom. Be- slut om dispositionsförbud fattas av Finanspolisen, vars beslut ska under- ställas åklagare för prövning av om åtgärden ska bestå. Skälen för ett

dispositionsförbud ska fortlöpande omprövas och om skäl inte längre

85

Prop. 2013/14:121 finns ska förbudet hävas. Sådana tvångsmedel, som i likhet med ett dispo- sitionsförbud, är kortvariga kan varken överklagas eller på annat sätt bringas under rättens prövning. Så är fallet t.ex. med beslut om hämtning till förhör, anhållande, förvar och husrannsakan.

En underrättelse om ett dispositionsförbud kommer normalt att ske först sedan tiden för förbudet löpt ut, varför den enskilde i de flesta fall inte kommer att bli medveten om ett dispositionsförbud förrän i efter- hand. En överklagandemöjlighet skulle i dessa fall sakna betydelse. I de fall då en transaktion vägrats blir den enskilde däremot varse åtgärden och kan vilja ifrågasätta det. Om det i samband därmed kommer fram information som gör att det inte längre finns skäl för åtgärden ska den hävas. I de fall ett dispositionsförbud i stället ersätts med ett straffproces- suellt tvångsmedel kommer detta att kunna överprövas eller överklagas på sedvanligt sätt.

Mot denna bakgrund anser regeringen att regleringen av ett dispositions- förbud, även med beaktande av Europakonventionen, är omgärdat av tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier och att skäl saknas att införa en särskild överklagandemöjlighet.

9.2.6Verksamhetsutövares rapporteringsskyldighet modifieras

Regeringens förslag: När en verksamhetsutövare lämnar uppgifter till Finanspolisen ska den ange om den egendom som är eller varit föremål för en misstänkt transaktion finns hos verksamhetsutövaren. Verksam- hetsutövaren ska även lämna uppgifter om vilka tillgodohavanden kunden har hos verksamhetsutövaren och i förekommande fall upp- gifter om mottagaren av transaktionen.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanser lämnar utredning-

ens förslag utan invändning. Kronofogdemyndigheten påpekar att myn- dighetens möjlighet att lämna uppgifter om misstänkta transaktioner kan begränsas om uppgiften omfattas av sekretess och efterfrågar en författ- ningsreglering. Svensk försäkring och Svenska Bankföreningen anför att förslaget förutsätter förbättrade rapporteringsrutiner, t.ex. genom automa- tisk filöverföring, till Finanspolisen.

Skälen för regeringens förslag: Verksamhetsutövare som efter när- mare analys anser att det finns skälig grund att misstänka att en trans- aktion utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism ska lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism (3 kap. 1 § penningtvättslagen).

För att uppmärksamma Finanspolisen på var egendom som skulle kunna bli föremål för ett beslut om dispositionsförbud finns, bör verksamhets- utövaren även ange om den egendom som omfattas av den misstänkta transaktionen finns hos verksamhetsutövaren och lämna uppgifter om vilka tillgodohavanden kunden har hos verksamhetsutövaren och i före-

kommande fall uppgifter om mottagaren av transaktionen. Sådana upp-

86

lysningar är av intresse för ett ställningstagande om ett beslut om såväl Prop. 2013/14:121 dispositionsförbud som penningbeslag. Eftersom Kronofogdemyndighet-

en inte är verksamhetsutövare i penningtvättslagens mening, påverkar inte förslaget myndighetens möjligheter att anmäla brottsmisstankar.

Enligt penningtvättslagen ska uppgifterna lämnas utan dröjsmål. Efter- som åtgärdens effektivitet och framgång är beroende av att informationen snabbt når Finanspolisen är det, som Svensk försäkring och Svenska Bank- föreningen påpekar, viktigt att det finns ett effektivt och ändamålsenligt sy- stem för rapporteringen.

9.3

Penningbeslag

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Egendom i form av pengar, fordran eller annan

 

 

 

rättighet, som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen

 

 

 

om penningtvättsbrott eller lagen om straff för finansiering av särskilt

 

 

 

allvarlig brottslighet i vissa fall, får tas i beslag (penningbeslag). Ett

 

 

 

sådant tvångsmedel får beslutas endast om åtgärden uppväger det in-

 

 

 

trång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller

 

 

 

för något annat motstående intresse.

 

 

 

 

 

 

 

Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Svea hovrätt anser att det bör övervägas om be-

 

greppet egendom i bestämmelsen om penningbeslag bör bytas ut mot be-

 

greppet tillgångar som används i finansieringslagen. Helsingborgs tings-

 

rätt föreslår att bestämmelserna om penningbeslag tas in i rättegångs-

 

balken och påpekar att det framstår som ologiskt att använda två olika

 

begrepp när det gäller egendom och tillgångar. Säkerhetspolisen anför att

 

det bör övervägas om penningbeslag ska kunna tillämpas även vid miss-

 

tanke om terroristbrott. Brottsförebyggande rådet förordar att ett av be-

 

greppen egendom eller tillgångar ska väljas. Kronofogdemyndigheten på-

 

pekar att ett förbudsmeddelande bör delges för att förslaget om penning-

 

beslag ska få avsedd effekt och efterfrågar vissa förtydliganden när det

 

gäller användningen av begreppet gäldenär samt vad som ska gälla när

 

någon överträder ett förbudsmeddelande. Lunds universitet anför att pro-

 

portionalitetsprincipens formulering ger stort tolkningsutrymme.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Som framgått ovan är kvarstad inte

 

ett i alla situationer lämpligt tvångsmedel för att säkra t.ex. sådan egen-

 

dom som varit föremål för ett dispositionsförbud. Inte heller beslag enligt

 

27 kap. rättegångsbalken är ett tvångsmedel som skulle kunna ta vid där

 

ett dispositionsförbud upphör, eftersom förbudet inte avser föremål (se

 

avsnitt 5.1.6 och 9.1).

 

 

För att fullt ut kunna säkra egendom som är föremål för penningtvätt

 

eller avsedd för finansiering av terrorism bör därför en särskild reglering

 

införas. Den bör kunna utformas med utgångspunkt i bestämmelserna om

 

beslag i rättegångsbalken. För att tydliggöra att det handlar om beslag av

 

en annan typ av egendom än föremål, bör benämningen penningbeslag

 

användas. På samma sätt som vid annan tvångsmedelsanvändning, ska

 

proportionalitetsprincipen beaktas, vilket innebär att penningbeslag får

 

beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i

87

Prop. 2013/14:121 övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat mot-

 

stående intresse. Lunds universitet anför att proportionalitetsprincipens

 

formulering ger stort tolkningsutrymme. Regeringen konstaterar att den

 

valda formuleringen är densamma som gäller för tvångsmedel enligt

 

rättegångsbalken. Att proportionalitetsprincipen kommer till uttryck i

 

lagtexten tjänar som en påminnelse om att en avvägning mellan de, i det

 

enskilda fallet, motstående intressena måste resultera i att skälen för åt-

 

gärden väger tyngre än skälen mot åtgärden för att tvångsmedlet ska få

 

beslutas.

 

Beslut ska fattas av undersökningsledaren eller åklagaren och endast

 

sådan egendom som finns tillgänglig ska få tas i penningbeslag. I de fall

 

penningbeslaget avser en fordran eller annan rättighet ska gäldenären

 

eller annan förpliktad, på motsvarande sätt som vid kvarstad som avser

 

en fordran eller annan rättighet (26 kap. 3 a § RB), meddelas förbud att

 

fullgöra förpliktelsen till annan än den lagen pekar ut. I övrigt bör rätte-

 

gångsbalkens regler om beslag i tillämpliga delar gälla. En närmare redo-

 

görelse för förutsättningarna för ett beslut om penningbeslag samt vad

 

som i övrigt gäller lämnas i författningskommentaren (se avsnitt 13.1).

 

Helsingborgs tingsrätt anser att tvångsmedel i möjligaste mån bör re-

 

gleras i rättegångsbalken och föreslår att så sker även i detta fall. Be-

 

slagsreglerna i rättegångsbalken är generellt tillämpliga och utformade

 

för beslag av föremål. Sedan rättegångsbalkens tillkomst finns också en

 

regel som anger att om det i andra författningar finns avvikande bestäm-

 

melser om beslag gäller dessa (27 kap. 17 § RB). Detta visar att man

 

redan vid rättegångsbalkens tillkomst förutsatt att det kan finnas behov

 

av beslagsregler även utanför rättegångsbalken. Sådana beslagsregler

 

finns t.ex. i 10 kap. tryckfrihetsförordningen, 47 § fiskelagen (1993:787)

 

och 9 kap. 6 § vapenlagen (1996:67). Den särskilda beslagsreglering som

 

nu föreslås ska gälla för vissa brottstyper och för viss typ av egendom.

 

Regeringen bedömer att det förhållandet, sammantaget med vad som på-

 

pekats ovan om att rättegångsbalkens beslagsregler som huvudregel

 

gäller även beslag enligt andra författningar, gör det lämpligt att ta in de

 

nu föreslagna reglerna i den föreslagna lagen om straff för penningtvätts-

 

brott och i finansieringslagen.

 

Med beaktande av synpunkter från bl.a. Helsingborgs tingsrätt och Brotts-

 

förebyggande rådet, och för att skapa ett enhetligt språkbruk bedömer

 

regeringen, dock i motsats till Svea hovrätt, att begreppet egendom bör

 

användas. Ordet tillgångar i finansieringslagen bör därför bytas ut mot

 

ordet egendom (se vidare avsnitt 13.6).

 

Kronofogdemyndigheten påpekar att ett förbudsmeddelande enligt ut-

 

sökningsbalken (6 kap. 3 §) ska delges sekundogäldenären (6 kap. 11 §

 

utsökningsförordningen) och att detsamma bör gälla förbudsmeddelande

 

i samband med penningbeslag. Regeringen konstaterar att en sekundogäl-

 

denär enligt utsökningsbalken är någon mot vilken utmätningsgäldenären

 

har en fordran (1 kap. 7 § UB). Vid penningbeslag däremot, liksom vid

 

kvarstad, är ett förbudsmeddelande aktuellt endast i förhållande till den

 

gäldenär eller annan förpliktad hos vilken den aktuella egendomen finns.

 

I praktiken kommer det i de allra flesta fall att röra sig om banker eller

 

andra verksamhetsutövare enligt penningtvättslagen. Någon bestämmelse

 

om att förbudsmeddelandet ska delges finns inte i rättegångsbalken eller i

88

förundersökningskungörelsen (1947:948). Med beaktande av att gälde-

nären i dessa situationer normalt kommer att vara en bank eller annan Prop. 2013/14:121 verksamhetsutövare bedömer regeringen att det inte föreligger något be-

hov av att förbudsmeddelandet ska delges. Att det är angeläget att ett för- budsmeddelande kommer den förbjudne till del på ett sådant sätt att vederbörande vet vad denne har att rätta sig efter ligger i sakens natur. Det är också nödvändigt för att ett beslut om penningbeslag ska få avsedd effekt och för att det ska bli ett effektivt verktyg för de brottsbekämpande myndigheterna.

Säkerhetspolisen anser att eftersom finansiering av terrorism även kan utgöra förberedelse till terroristbrott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, bör det övervägas om regler om penningbeslag behöver in- föras även i den lagen. Regeringen gör följande bedömning. I de fall nå- gon kan misstänkas för att ha tagit befattning med egendom på ett sätt som kan utgöra förberedelse till terroristbrott kan egendom säkras genom reglerna om kvarstad och beslag. Något behov av att i den situationen ta egendom i penningbeslag finns inte. Penningbeslag är ett tvångsmedel som syftar till att göra det möjligt att, i situationer då det ännu saknas en misstänkt person, säkra egendom pga. misstanke om att den är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism, normalt i anslutning till ett dispositionsförbud enligt penningtvättslagen.

9.4

Skadestånd vid felaktiga beslut

 

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Det finns inte anledning att införa en mera

 

 

 

långtgående rätt till skadestånd än vad som följer av skadeståndslagen

 

 

 

för det intrång som den enskilde utsätts för vid ett dispositionsförbud

 

 

 

eller ett penningbeslag.

 

 

 

 

 

 

 

Utredningens och promemorians bedömningar överensstämmer med

 

regeringens.

 

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt när

 

det gäller skadestånd med anledning av ett dispositionsförbud. Sveriges

 

advokatsamfund understryker vikten av ett välfungerande system för

 

prövning av statens skadeståndsansvar vid felaktiga beslut om disposi-

 

tionsförbud.

 

 

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 3 kap. 2 § skadestånds-

 

lagen ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhets-

 

skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i

 

sådan verksamhet som staten svarar för. Staten är också skyldig att er-

 

sätta skada på grund av att någon annan kränks genom fel eller för-

 

summelse vid sådan myndighetsutövning. Med kränkning avses enligt

 

2 kap. 3 § skadeståndslagen att någon allvarligt kränker någon annan ge-

 

nom brott som innefattar ett angrepp mot dennes frihet, frid eller ära.

 

 

När det gäller prövningen av om skadeståndsgrundande fel eller för-

 

summelse har förekommit från en myndighets sida ska bedömningen ta

 

sin utgångspunkt i vad som rimligen kan fordras av myndigheten med

 

hänsyn till verksamhetens art och ändamål (prop. 1989/90:42 s. 14 f.).

 

Det betyder att hänsyn tas till sådana förhållanden som att ett beslut har

 

varit

brådskande och rört en juridiskt invecklad fråga. Myndighetens

89

Prop. 2013/14:121 handlande ska värderas ur allmänhetens synvinkel. Det avgörande blir därför de krav på rättssäkerhet, noggrannhet och korrekt handläggning som den enskilde rimligen har kunnat ställa i den aktuella situationen. Om myndigheten har brustit i något av dessa avseenden hjälper det där- för inte att man från det allmännas sida kan åberopa särskilda för- hållanden som gör handlandet i viss mån ursäktligt, t.ex. att felet har berott på tjänstemannens bristande erfarenhet, höga arbetsbörda eller hastigt påkomna sjukdom (a. prop. s. 15).

Skadeståndslagens regler om skadeståndsskyldighet för staten anses som huvudregel vara tillräcklig när det gäller tvångsmedel, utom sådana som avser frihetsberövanden. Även vid t.ex. användning av hemliga tvångsmedel gäller de generella reglerna (prop. 2006/07:133 s. 32 f.). Förslagen om dispositionsförbud och penningbeslag en tämligen begrän- sad utvidgning av dagens möjligheter att säkra egendom inför ett fram- tida förverkande. Det saknas mot den bakgrunden anledning att avvika från huvudregeln om att skadeståndslagens reglering är tillräcklig även vid dessa typer av åtgärder.

10Tillträde till 2005 års förverkandekonvention

10.1Konventionens bakgrund

Sverige är part till Europarådets konvention om penningtvätt, efterforsk- ning, beslag och förverkande av vinning av brott (i detta kapitel kallad 1990 års konvention, se avsnitt 4.4.3). Den konventionen har vidareut- vecklats och kompletterats, vilket resulterat i Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (i detta kapitel kallad förverkandekonventionen). Sverige har undertecknat förverkande- konventionen, som trädde i kraft den 1 maj 2008. I detta kapitel behand- las frågan om Sveriges tillträde till förverkandekonventionen.

Syftet med förverkandekonventionen är att bekämpa allvarlig brottslig- het genom att beröva brottslingar vinningen av och hjälpmedlen för deras brott, och att bekämpa finansiering av terrorism, samt att i detta syfte skapa ett väl fungerande internationellt samarbete.

De huvudsakliga nyheterna i förverkandekonventionen jämförd med 1990 års konvention är följande:

-förverkandekonventionen görs tillämplig även på finansiering av terro- rism (artikel 2),

-egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas (artikel 3.1),

-under förutsättning att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de brott som anges i bilagan till konventionen kan en part i samband med tillträdet lämna en förklaring att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år, eller att förverkande inte

90

ska ske beträffande vinning från skattebrott i den utsträckning sådan

Prop. 2013/14:121

vinning kan neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet (artikel 3.2),

 

-det ska vara möjligt att spärra och beslagta egendom som kan komma att förverkas (artikel 4),

-man ska kunna få fram och till andra parter lämna information om en- skilda personers bankkonton och transaktioner (artiklarna 7.2, 17 och 18),

-juridiska personer ska kunna hållas ansvariga för brott enligt konven- tionen (artikel 10),

-det ska finnas finansunderrättelseenheter (FIU) och dessa ska kunna samarbeta över gränserna (artiklarna 12 och 46),

-det ska finnas en ordning för att förhindra penningtvätt och finansie- ring av terrorism (artikel 13),

-misstänkta transaktioner ska kunna stoppas eller skjutas upp och detta ska kunna ske även på begäran av en utländsk FIU (artiklarna 14 och 47),

-samarbete ska inte få vägras på den grunden att det rör sig om självtvätt (artikel 28.8 c) samt

-bilagan till konventionen som omfattar ett antal brottskategorier som i förhållande till åtagandena i artiklarna 3, 9 och 17 representerar ett mi- nimum som parterna inte kan reservera sig mot.

10.2Konventionens innehåll

Konventionen innehåller 56 artiklar fördelade på sju kapitel. I beaktande- satserna anges att det finns ett behov av att vidta gemensamma brottsbe- kämpande åtgärder för att skydda samhället. Kampen mot allvarliga brott, som har blivit ett allt större internationellt problem, kräver ett ut- nyttjande av moderna och effektiva metoder på internationell nivå. En av dessa metoder anges vara att beröva brottslingar vinningen av och hjälp- medlen för deras brott. För att nå detta mål måste ett väl fungerande system för internationellt samarbete upprättas.

I beaktandesatserna påminns om 1990 års konvention, om FN:s resolu- tion om hot mot internationell fred och säkerhet förorsakat av terrorist- handlingar, samt om FN:s konvention om bekämpande av finansiering av terrorism (som ålägger parterna att kriminalisera finansiering av terro- rism).

Till konventionen har utarbetats en förklaranderapport som är vägled- ande vid tolkningen av konventionen.18

Kapitel I – Definitioner

I artikel 1 a–h finns definitioner av vissa centrala begrepp som ska gälla vid tillämpningen av konventionen. Med vinning förstås varje ekonomisk fördel som härrör från eller som direkt eller indirekt uppnåtts genom

18 Explanatory Report to the Council of Europe Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proceeds from Crime and on the Financing of Terrorism (CETS No. 198).

91

Prop. 2013/14:121 brott. Förverkande i konventionens mening är sådant straff eller annan åt- gärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av brottslig gärning som innebär ett slutgiltigt berövande av egendom. Övriga begrepp som definieras är egendom, hjälpmedel, förbrott, FIU, spärrande eller beslag samt finansiering av terrorism. Jämfört med 1990 års konvention är defi- nitionerna av FIU, spärrande eller beslag samt finansiering av terrorism nya.

Kapitel II – Finansiering av terrorism

Artikel 2, som saknar motsvarighet i 1990 års konvention, innehåller före- skrifter om hur konventionen ska tillämpas på finansiering av terrorism. Där anges att bestämmelserna i kapitel III, IV och V ska kunna tillämpas även på finansiering av terrorism. Det ska särskilt säkerställas att det är möjligt att efterforska, spåra, identifiera, spärra, beslagta och förverka egendom, av lagligt eller olagligt ursprung, som används eller är avsedd att användas på något sätt, helt eller delvis, för att finansiera terrorism, eller vinning från sådant brott, och så långt möjligt samarbeta i detta syfte.

Kapitel III – Åtgärder som ska vidtas på nationell nivå

I kapitlet är bestämmelserna uppdelade i två avdelningar. De allmänna bestämmelserna i första avdelningen omfattar artiklarna 3–11, medan ar- tiklarna 12–13 ingår i den andra avdelningen om FIU och förebyggande åtgärder.

Artikel 3 innehåller bestämmelser om förverkande. Enligt artikel 3.1 ska det vara möjligt att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning och, vilket är nytt jämfört med 1990 års konvention, egendom som varit föremål för penningtvätt. I artikel 3.2 ges, jämfört med 1990 års konvention, en mera begränsad möjlighet för en part att reservera sig mot konventionens regler om förverkande. Under förutsättning att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de brotts- kategorier som anges i bilagan till konventionen, kan en part i samband med tillträdet lämna en förklaring om att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda en frihetsberövande påföljd i mer än ett år. Vidare kan en part förklara att förverkande inte ska ske beträffande vinning från skattebrott i den utsträckning sådan vinning kan neutraliseras inom ra- men för skatteförfarandet.

Artikel 3.3 innehåller en ny fakultativ regel om att parterna får föreskriva obligatoriskt förverkande vid brott som omfattas av förverkandebestäm- melserna, t.ex. penningtvätt. Enligt artikel 3.4, som är ny, ska parterna införa en ordning som gör det möjligt att kräva att en lagöverträdare, när det gäller allvarliga brott enligt nationell lagstiftning, visar ursprunget för påstådd vinning eller annan egendom som kan förverkas, i den mån ett sådant krav stämmer överens med principerna i dess nationella lagstift- ning. Enligt artikel 53.4 kan en part i samband med tillträdet förklara bl.a. att den inte avser tillämpa artikel 3.4.

Artikel 4 handlar om utredning och säkerhetsåtgärder. I syfte att under- lätta ett framtida förverkande ska det vara möjligt att identifiera, spåra, spärra eller ta i beslag egendom som kan komma att förverkas. Det som

är nytt jämfört med 1990 års konvention är att egendomen ska kunna

92

spärras och beslagtas. Åtgärder för att spärra, beslagta och förverka ska enligt artikel 5, som är ny, även omfatta egendom som har trätt i stället för utbyte, del av egendom som utbyte har sammanblandats med, avkast- ning av utbyte och avkastning av det som har trätt i stället för utbyte. Omhändertagande av spärrad eller beslagtagen egendom behandlas i artikel 6, som också är ny.

I artikel 7 ges bestämmelser om befogenhet och teknik för utredning. Punkterna 1 och 3 motsvarar artikel 4 i 1990 års konvention. Domstolar och andra behöriga myndigheter ska, för att kunna vidta åtgärder som av- ses i artiklarna 3, 4 och 5, kunna få tillgång till eller beslagta handlingar som rör ekonomiska förhållanden utan att hindras av banksekretess. Vi- dare ska det enligt den nya punkten 2 vara möjligt att bl.a. identifiera konton och att övervaka transaktioner som sker till och från olika konton.

Artikel 8, som motsvarar artikel 5 i 1990 års konvention, innehåller krav på att den som berörs av åtgärder enligt artiklarna 3, 4 och 5, bl.a. förverkande, ska ha tillgång till effektiva rättsmedel för att kunna till- varata sina rättigheter.

Artikel 9 innehåller en bestämmelse om kriminalisering av penning- tvätt. Punkterna 1 och 2 är i sak oförändrade jämfört med artikel 6 i 1990 års konvention. I artikel 9.1 ställs krav på att vissa uppsåtliga penning- tvättsåtgärder ska vara kriminaliserade. Det anges i artikel 9.2 att det inte ska ha någon betydelse huruvida förbrottet är föremål för partens straff- rättsliga domsrätt eller inte. Det är vidare enligt punkt b möjligt att före- skriva att självtvätt inte ska vara straffbart. Enligt artikel 9.3 kan parterna överväga att straffbelägga även vissa oaktsamma förfaranden. Jämfört med 1990 års konvention har det tillkommit en punkt om att parterna kan överväga att straffbelägga gärningar där gärningsmannen misstänkte att egendomen utgjorde vinning av brott. Vidare har två punkter enligt vilka parterna skulle överväga att straffbelägga gärningar med vissa avsikts- uppsåt försvunnit.

Artikel 9.4 innehåller en jämfört med 1990 års konvention mera begrän- sad möjlighet att reservera sig mot kriminaliseringskravet i artikel 9.1. Förutsatt att penningtvätt är kriminaliserat i förhållande till de kategorier av förbrott som anges i bilagan till konventionen, kan en part föreskriva att artikel 9.1 ska tillämpas endast i den mån förbrottet är ett brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande åtgärd där maximistraffet är mer än ett år eller, i de fall parten har en minimitröskel för brott i sitt rättssystem, brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande åtgärd där lägsta straffet är mer än sex månader. Det är vidare, under samma förutsättning, möjligt att förklara att artikel 9.1 endast ska tillämpas på en lista över specificerade förbrott eller på en kategori av grova förseelser enligt partens nationella lagstiftning.

Av artikel 9.5, som är ny, framgår att det inte är tillåtet att ställa upp ett krav på att förbrottet är styrkt genom dom. I stället ska det enligt artikel 9.6, som också är ny, vara möjligt att döma för penningtvättsbrott utan att man behöver visa exakt vilket förbrott som utbytet härrör från. Enligt nya artikel 9.7 ska som giltigt förbrott räknas även gärning som begåtts i en annan stat, om den utgör ett brott i den staten, under förutsättning att den skulle ha utgjort ett förbrott om gärningen hade förövats inom landet.

Enligt nya artikel 10 åtar sig parterna att under vissa förhållanden hålla juridiska personer ansvariga.

Prop. 2013/14:121

93

Prop. 2013/14:121

94

Artikel 11, som är ny, innebär att det ska vara möjligt att beakta slutliga avgöranden från en annan stat när straffet bestäms för de brott som tas upp i konventionen.

I avdelning två av kapitlet finns bestämmelser om FIU och om före- byggande åtgärder. Artikel 12, som är ny, innebär en förpliktelse att in- rätta en FIU och att se till att denna får tillgång till de upplysningar som behövs för att den ska kunna sköta sina uppgifter.

I artikel 13, som är ny, anges vilka åtgärder parterna ska vidta för att förhindra penningtvätt och i artikel 14, som också är ny, ställs krav på att behöriga myndigheter eller organ ska kunna vidta brådskande åtgärder när det finns misstanke om att en transaktion har samband med penning- tvätt. En sådan myndighet ska också tillfälligt kunna skjuta upp en trans- aktion eller vägra tillstånd till att den genomförs tills den analyserats när- mare.

Kapitel IV – Internationellt samarbete

Kapitlet omfattar artiklarna 15–45 och är uppdelat på sju avdelningar.

I kapitlets första avdelning ges principer för hur det internationella samarbetet ska gå till. De första två punkterna i artikel 15 är identiska med tidigare artikel 7. Punkterna 3 och 4 är nya och ersätter artikel 9 i 1990 års konvention. Enligt punkt 4 ska bistånd med efterspaning och säkerhetsåtgärder i första hand ske i enlighet med lagstiftningen i det an- modade landet men så långt det är möjligt tillgodose den anmodande statens krav på formaliteter. Enligt punkt 4 ska parterna säkerställa att framställningar från andra parter prioriteras på samma sätt som interna förfaranden.

Den andra avdelningen handlar om bistånd med efterspaning. Vissa skyldigheter att lämna bistånd på begäran av annan part föreskrivs i artikel 16, som är identisk med artikel 8 i 1990 års konvention. I artiklar- na 17 och 18, som är nya, finns bestämmelser om skyldighet att på be- gäran av annan part lämna upplysningar om bankkonton, liksom att i vissa fall lämna upplysningar om banktransaktioner. En part kan enligt artikel 17.5 förklara att artikel 17 bara ska vara tillämplig på de kategori- er av brott som framgår av bilagan till konventionen. Enligt artikel 19, som också är ny, ska parterna se till att det är möjligt att på begäran av annan part övervaka transaktionerna på vissa konton under en specifik period. I artikel 20, som är identisk med artikel 10 i 1990 års konvention, anges att parterna även utan begäran kan förse annan part med upplys- ningar om hjälpmedel och vinning.

Den tredje avdelningen innehåller bestämmelser om skyldighet att vid- ta och verkställa säkerhetsåtgärder på begäran av annan part. Artikel 21 är identisk med artikel 11 i 1990 års konvention. Första punkten i artikel 22 är ny och innebär en skyldighet att spontant och på begäran av en part lämna information av betydelse för säkerhetsåtgärden. Andra punkten är identisk med andra punkten i artikel 12 i 1990 års förverkandekonvention.

I den fjärde avdelningen ges föreskrifter om vilka åtgärder en part är skyldig att vidta på begäran av annan part för att verkställa beslut om förverkande av hjälpmedel eller vinning. Artikel 23 innehåller regler om när det föreligger skyldighet att förverka. De första fyra punkterna i artikeln är oförändrade i förhållande till 1990 års konvention. Bestäm-

melsen i artikel 23.5 är däremot ny och handlar om att parterna i möjlig- aste mån ska samarbeta även när det gäller förverkande som inte utgör en påföljd för ett brott. Artikel 24, som motsvarar artikel 14 i 1990 års kon- vention, innehåller bestämmelser om verkställighet av förverkande. Han- teringen av förverkad egendom behandlas i artikel 25, som är ny. I punkt 1 anges att den anmodade parten ska förfoga över den förverkade egen- domen i enlighet med sin lagstiftning. I punkterna 2 och 3 finns regler om hur fördelningen av förverkad egendom ska ske. Den anmodade par- ten ska enligt punkt 2 i första hand överväga att lämna tillbaka den för- verkade egendomen till den ansökande parten så att denna kan lämna kompensation till brottsoffren eller lämna tillbaka egendomen till dess rättmätiga ägare. I punkt 3 framhålls möjligheten att ingå avtal om hur förverkad egendom ska delas med andra parter när en förfrågan görs med stöd av artikel 23 eller 24. I artikel 26, som motsvarar artikel 16 i 1990 års konvention, klargörs att den omständigheten, att en stat har gjort en framställning om förverkande inte påverkar den ansökande statens rätt att själv verkställa ett förverkandebeslut. Parterna ska samråda med varandra för att undvika att det totala värdet av det som förverkas överskrider det penningbelopp som anges i förverkandebeslutet. Enligt artikel 27, som är identisk med artikel 17 i 1990 års konvention, får den anmodade parten inte vidta någon åtgärd som innebär frihetsberövande, om den ansökande parten har förklarat att det inte får ske.

I femte avdelningen regleras möjligheterna att vägra eller skjuta upp samarbete. Bestämmelserna i artikel 28 om vägransgrunder är i huvudsak oförändrade i förhållande till artikel 18 i 1990 års konvention. Punkten 8 c är ny och innebär att det inte är tillåtet att vägra samarbete på den grunden att självtvätt inte är kriminaliserat i den anmodade staten. Stater där självtvätt inte är straffbart kan således inte neka en annan stat bistånd enligt konventionen med hänvisning till att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt. Trots detta är det möjligt för en stat att vägra samarbete med hänvisning till vägransgrunden i artikel 28.1 a, alltså om det skulle strida mot grundläggande principer i den anmodade statens rättssystem. I artikel 29, som är identisk med artikel 19 i 1990 års konvention, klargörs att den anmodade parten kan skjuta upp en begärd åtgärd, om denna skulle skada dess myndigheters utredningar eller rättsliga förfaranden. Det betyder att den anmodade statens egna anspråk har företräde. Innan samarbete med annan part vägras eller skjuts upp måste emellertid enligt artikel 30, som är identisk med artikel 20 i 1990 års konvention, den an- modade parten överväga om verkställighet kan ske partiellt eller på vissa villkor som den bedömer som nödvändiga. Denna möjlighet torde kunna användas om det behövs för att undvika dubbelförverkande.

Sjätte avdelningen handlar om underrättelser och skyddande av tredje parts rättigheter. Artiklarna 31 och 32, som är identiska med artiklarna 21 och 22 i 1990 års konvention, omfattar bestämmelser om underrättelse om handlingar och erkännande av utländska beslut.

I sjunde avdelningen finns procedurregler och andra allmänna bestäm- melser. Enligt artikel 33, som är identisk med artikel 23 i 1990 års kon- vention, ska parterna utse en central myndighet som ska svara för att sän- da och besvara framställningar enligt kapitel IV, handlägga dem eller överlämna dem till de behöriga myndigheterna för handläggning. Parter-

Prop. 2013/14:121

95

Prop. 2013/14:121

96

na ska i samband med tillträdet meddela Europarådets generalsekreterare namn och adresser till de myndigheter som den utsett enligt artikeln.

I artikel 34, som motsvarar artikel 24 i 1990 års konvention, anges bl.a. att huvudregeln är att de centrala myndigheterna ska kommunicera direkt med varandra. När det brådskar får den ansökande partens rättsliga myn- digheter kommunicera direkt med den anmodade partens rättsliga myn- digheter. Punkt 6 är ny och innebär att den ansökande partens rättsliga myndigheter kan sända utkast till framställningar eller meddelanden en- ligt detta kapitel direkt till den anmodade partens motsvarande myndig- heter före en formell framställning. Syftet med detta är att påskynda hand- läggningen av en kommande, formell begäran om samarbete.

Framställningens formella och materiella innehåll behandlas i artiklar- na 35–40. Artikel 35 motsvarar i allt väsentligt artikel 25 i 1990 års kon- vention, och omfattar bestämmelser om vilka krav som ska respektive får ställas på framställningens form och språk. Den första punkten är ny och innebär att parterna kan acceptera att framställningar sker på elektronisk väg under förutsättning att den ansökande parten är beredd att på förfrå- gan ta fram en skriftlig förteckning över sådana meddelanden och origi- nalhandlingen. En part kan också avge en förklaring om under vilka för- hållanden den är beredd att godta och verkställa framställningar som mottagits elektroniskt eller på annat sätt. Enligt punkt 2 får en stat inte kräva att framställningar eller bifogade handlingar översätts om parten inte enligt punkt 3 vid tillträdet i en förklaring förbehållit sig rätten att kräva att framställningar som görs och handlingar som är fogade till så- dana framställningar ska åtföljas av en översättning till partens eget språk, ett av Europarådets officiella språk eller till det av dessa språk som den anger.

Artiklarna 36–40 är identiska med artiklarna 26–30 i 1990 års konven- tion och handlar om legalisering av handlingar, framställningens innehåll, ofullständiga och flerfaldiga framställningar samt skyldigheten att ange skäl för beslut att vägra, uppskjuta eller ställa villkor för samarbete.

Artikel 41, som är likalydande med artikel 21 i 1990 års konvention, innehåller bestämmelser om att den anmodade parten ska lämna den an- sökande parten upplysningar om åtgärder som vidtagits med anledning av en framställning, om det slutliga resultatet av sådana åtgärder, om be- slut att helt eller delvis vägra eller skjuta upp genomförande av åtgärder m.m. Den ansökande parten ska å sin sida genast underrätta den anmoda- de parten om ett förverkandebeslut helt eller delvis upphör att vara verk- ställbart eller om någon ny omständighet uppkommit som innebär att en begärd åtgärd inte längre är berättigad.

I artiklarna 42–45, som är identiska med artiklarna 32–35 i 1990 års konvention, finns bestämmelser om bl.a. sekretess, fördelning av kostna- der och om skadestånd.

Kapitel V – Samarbete mellan FIU

I kapitel V, som är nytt, regleras samarbetet mellan de olika ländernas FIU. Enligt artikel 46 ska parterna säkerställa att berörda FIU, i syfte att bekämpa penningtvätt, samarbetar med att samla in och analysera eller utreda relevanta upplysningar om alla fakta som kan tyda på penning- tvätt. Vidare ska parterna säkerställa att FIU utbyter alla tillgängliga upp-

lysningar som kan vara relevanta för bearbetning eller analys eller för ut- Prop. 2013/14:121 redning genom FIU av finansiella transaktioner som rör penningtvätt. I

övrigt innehåller artikeln bl.a. föreskrifter om vilka upplysningar som ska lämnas, hur dessa får användas av den mottagande staten och om i vilka situationer en FIU får vägra att lämna upplysningar till en annan stats FIU.

Artikel 47 innehåller bestämmelser om skyldighet för parterna att se till att en FIU ska kunna vidta brådskande åtgärder på framställning av en ut- ländsk FIU och tillfälligt avbryta eller vägra att medge en transaktion under den tid och på de villkor för uppskjutande av transaktioner som tillämpas i dess nationella lagstiftning.

Kapitel VI – Övervakningssystem och biläggande av tvister

Om övervakningssystem och biläggande av tvister finns bestämmelser i kapitel VI. Enligt artikel 48, som är ny, är det partskonferensen (COP) som ska ansvara för att konventionens genomförande följs upp. Partskon- ferensen ska dels övervaka att parterna genomför konventionen korrekt, dels på framställning från en part yttra sig i frågor om hur konventionen ska tolkas och tillämpas. Artikeln innehåller vidare bestämmelser om hur övervakningen ska genomföras, partskonferensens rätt att få upplysning- ar från parterna och om hur tvister mellan parterna om konventionens tolkning eller tillämpning ska lösas.

Kapitel VII – Slutbestämmelser

Det sista kapitlet innehåller i artiklarna 49–56 slutbestämmelser om under- tecknande och ikraftträdande, anslutning till konventionen, territoriell tillämpning, samband med andra konventioner och avtal, förklaringar och förbehåll, ändringar, uppsägning och slutligen underrättelser. Bestäm- melserna motsvarar, med undantag för artikel 54, om möjligheten att än- dra i konventionen, som är ny, i allt väsentligt artiklarna 36–44 i 1990 års konvention.

Förverkandekonventionen trädde i kraft den 1 maj 2008 och tillämpas av de medlemsstater som har tillträtt den. Gentemot stater som har tillträtt 1990 års konvention men inte den reviderade förverkandekonventionen tillämpas fortsättningsvis den äldre konventionen.

I en bilaga till konventionen finns en lista över olika brottskategorier som det hänvisas till i artiklarna 3.2, 9.4 och 17.5. Listan har enligt för- klaranderapporten hämtats från ordlistan till FATF:s rekommendationer (Glossary to the FATF Recommendations).

10.3 Konventionen bör godkännas

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och för- verkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig särskilt tillstyrker

 

förslaget.

97

 

Prop. 2013/14:121 Skälen för regeringens förslag: Åtgärder mot penningtvätt och förver- kande av utbyte av brott är viktiga verktyg i den brottsbekämpande verk- samheten. Den ökade globaliseringen har inneburit att brottsligheten, inte minst den som är vinningsorienterad, blivit alltmer gränsöverskridande. En effektiv brottsbekämpning förutsätter därför i allt högre grad ett väl utvecklat och väl fungerande internationellt samarbete. Sverige har mot den bakgrunden sedan länge deltagit aktivt i det straffrättsliga samarbetet inom EU och internationellt. Som ett led i det samarbetet tillträdde Sverige 1990 års konvention och redan det förhållandet talar enligt regeringens mening för att Sverige bör tillträda förverkandekonventionen som utgör en vidareutveckling av den tidigare konventionen. Särskilt välkomna ny- heter är att förverkandekonventionen omfattar även finansiering av terro- rism, att egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förver- kas och att åtgärder för att säkra ett förverkande ska kunna vidtas, samt att formerna för det internationella samarbetet när det gäller åtgärder för att komma åt utbyte av brott och egendom avsedd för finansiering av terrorism utvecklats och preciserats. Därigenom skapas bättre förutsätt- ningar för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Sverige bör där- för tillträda förverkandekonventionen. I samband med tillträdet bör vissa förklaringar lämnas, se avsnitt 10.5.

10.4Behovet av lagändringar

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller genom befintlig regle- ring tillsammans med de lagändringar som föreslås åtagandena i kon- ventionen.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna uttalar sig inte särskilt om frågan.

Skälen för regeringens bedömning: I samband med tillträdet till 1990 års konvention gjordes bedömningen att det inte krävdes några lagänd- ringar för att Sverige skulle kunna tillträda konventionen men att det fanns skäl för Sverige att lämna vissa förklaringar (prop. 1995/96:49). Utredningen gör en noggrann genomgång av 2005 års förverkandekon- vention i sin helhet, alltså även de delar som inte ändrats i förhållande till 1990 års konvention. Utredningen kommer fram till att ett tillträde till förverkandekonventionen kräver vissa lagändringar, men att de förslag som lämnas när det gäller kriminaliseringen av penningtvätt och därmed sammanhängande frågor, gör att ytterligare lagändringar inte krävs.

Utredningen gör bedömningen att befintlig reglering i tre fall inte upp- fyller kraven i förverkandekonventionen. Det gäller kravet att egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas (artikel 3.1), att misstänkta transaktioner ska kunna skjutas upp eller stoppas och att detta ska kunna ske även på begäran av en utländsk FIU (artiklarna 14 och 47), samt att samarbete inte ska få vägras på den grunden att det rör sig om misstänkt självtvätt (artikel 28.2 c). Genom förslagen om att egendom som varit föremål för penningtvätt ska kunna förverkas hos penningtvätt- aren (avsnitt 8.4), att det ska vara möjligt att besluta om dispositions-

förbud när det gäller misstänkt egendom (avsnitt 9.2), liksom förslaget om

98

att ansvar för penningtvättsbrott ska omfatta även självtvätt (avsnitt 7.7) Prop. 2013/14:121 kommer svensk lagstiftning att uppfylla konventionsåtagandena även i

dessa avseenden.

Såvitt avser de delar av förverkandekonventionen som motsvarar 1990 års konvention finner regeringen inte skäl att göra någon annan bedöm- ning än den som gjordes inför tillträdet till 1990 års konvention. När det gäller nyheterna i konventionen delar regeringen utredningens bedöm- ning att de lagändringar som föreslås när det gäller kriminalisering av penningtvätt och därmed sammanhängande frågor gör att Sverige lever upp till de åtaganden som följer av förverkandekonventionen.

Behovet av tillämpningsföreskrifter

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen, IVL) möjliggör över- förande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förver- kande till och från Sverige. Regeringen har behörighet att i förordning bestämma att bl.a. frihetsberövande påföljder, böter och förverkande som dömts ut i en annan stat får verkställas i Sverige och att svenska frihets- berövande påföljder, böter eller förverkanden får verkställas utomlands i den mån det följer av en bilateral eller multilateral överenskommelse som Sverige ingått med en annan stat (1 § första stycket IVL). Av förordning- en (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rör- ande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetsför- ordningen) framgår vilka överenskommelser som omfattas av lagen samt vilka stater som tillträtt dessa överenskommelser. Av 21 c § första styck- et framgår att förverkande enligt 1990 års konvention får verkställas en- ligt internationella verkställighetslagen om förverkande har beslutats av någon av parterna till konventionen. Det finns därmed skäl för regeringen att meddela de föreskrifter som behövs för att göra bestämmelserna i internationella verkställighetslagen tillämpliga i förhållande till förverk- andekonventionen. Bestämmelserna bör även fortsatt vara tillämpliga i förhållande till 1990 års konvention när det gäller de länder som enbart tillträtt den tidigare men inte 2005 års konvention.

I utredningens om internationell straffverkställighet betänkande före- slås att IVL ersätts med en ny lag om internationell straffverkställighet (SOU 2013:21). Den nya lagen föreslås bli tillämplig i den utsträckning det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. På motsvarande sätt som gäller enligt IVL föreslås den nya lagen omfatta frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Betänkandet bereds inom regeringskansliet.

99

Prop. 2013/14:121 10.5

Sverige bör lämna vissa förklaringar

 

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner förklaringar enligt följande

 

– artikel 3.2 a av innebörd att beträffande annan brottslighet än

 

 

penningtvätt, sådan brottslighet som motsvaras av de i bilagan till

 

 

konventionen nämnda brottskategorierna eller brottslighet som

 

 

omfattas av brottsbalken, förbehåller sig Sverige rätten att före-

 

 

skriva att förverkande enligt artikel 3.1 endast ska ske i den ut-

 

 

sträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år,

 

– artikel 3.2 a av innebörd att Sverige förbehåller sig rätten att före-

 

 

skriva att förverkande enligt artikel 3.1 inte ska ske när det gäller

 

 

utbyte av skattebrott i den utsträckning sådant utbyte kan tas i an-

 

 

språk inom ramen för skatteförfarandet,

 

– artikel 53.4 av innebörd att Sverige inte avser att tillämpa artikel

 

 

3.4 om omvänd bevisbörda vid förverkande,

 

– artikel 31.2 b av innebörd att handlingar inte ska kunna sändas för

 

 

delgivning mellan konventionsstater på tjänstemannanivå, samt

 

– artikel 35.3 av innebörd att en framställning ställd till Sverige en-

 

 

ligt konventionen och bifogade handlingar ska vara avfattade på

 

 

svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljda av en

 

 

översättning till något av dessa språk.

 

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

Remissinstanserna uttalar sig inte särskilt om frågan.

 

Skälen för regeringens bedömning

 

Förklaring enligt artikel 3.2 a när det gäller förverkande i vissa fall

 

Som framgår av avsnitt 10.2 ska parterna enligt artikel 3.1 säkerställa att

 

det är möjligt att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars

 

värde motsvarar sådan vinning och egendom som varit föremål för pen-

 

ningtvätt. Förutsatt att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de

 

brottskategorier som anges i bilagan till konventionen kan en part, enligt

 

artikel 3.2 a, i samband med tillträdet lämna en förklaring att förverkande

 

endast ska ske när brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år.

 

Utredningen synes utgå ifrån att det, oberoende av de brottskategorier

 

som anges i bilagan, är möjligt att förklara att förverkande endast kan ske

 

i den mån brottet är belagt med frihetsstraff eller en frihetsberövande

 

åtgärd där högsta påföljden överstiger ett år (SOU 2012:12 s. 347 f.).

 

Regeringen tolkar i stället innebörden av artikel 3.2 så att förklarings-

 

möjligheten endast gäller förverkande vid andra brott än penningtvätt och

 

de brott som omfattas av de i bilagan uppräknade brottskategorierna. Mot

 

den bakgrunden finner regeringen anledning att göra en något mera ingå-

 

ende redogörelse av på vilket sätt Sverige uppfyller åtagandet enligt

 

artikel 3.1 och hur en förklaring enligt artikel 3.2 a bör utformas.

 

Bestämmelserna i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken innebär att förver-

 

kande av utbyte (eller vinning) av brott och hjälpmedel vid brott är

 

möjligt dels beträffande samtliga brottsbalksbrott, dels beträffande brott

 

enligt specialstraffrätten för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett

100

år. Därutöver finns det i åtskilliga specialstraffrättsliga lagar bestämmel-

 

 

ser som medger förverkande utan någon begränsning kopplad till straff- skalan för brottet.

När det gäller egendom som varit föremål för penningtvätt och egen- dom som använts som hjälpmedel vid penningtvätt följer av den nu före- slagna lagen om straff för penningtvättsbrott att förverkande av sådan egendom kan ske.

Bilagan till 2005 års förverkandekonvention omfattar följande brotts- typer. Deltagande i en organiserad kriminell grupp och beskyddarverk- samhet, terrorism och finansiering av terrorism, människohandel och smuggling av flyktingar, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av barn, olaga handel med narkotiska preparat och psykotropa substanser, olaga vapenhandel, olaga handel med stulet gods och annat gods, kor- ruption och bestickning, bedrägeri, penningförfalskning, förfalskning och pirattillverkning av produkter, miljöbrott, mord, allvarlig misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, tagande av gisslan, rån eller stöld, smuggling, utpressning, förfalskning, sjöröveri, samt insiderhandel och marknadspåverkan.

Av dessa motsvaras följande brottskategorier av brott enligt brottsbal- ken, vilket innebär att brottsbalkens förverkandebestämmelser är tillämp- liga: människohandel, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av barn, olaga handel med stulet gods och annat gods, korruption och be- stickning, bedrägeri, penningförfalskning, mord, allvarlig misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, tagande av gisslan, rån eller stöld, utpressning, förfalskning och sjöröveri.

Brottskategorierna terrorism och finansiering av terrorism kan bestraff- as enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott respektive finansie- ringslagen, medan smuggling av flyktingar kan bestraffas enligt utlän- ningslagen (2005:716). Olaga handel med narkotika och psykotropa sub- stanser kan bestraffas enligt narkotikastrafflagen (1968:64) respektive lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, medan olaga vapenhandel kan bestraffas enligt vapenlagen (1996:67). Brottskategori- erna förfalskning och pirattillverkning av produkter kan bestraffas enligt varumärkeslagen (2010:1877) respektive patentlagen (1967:837), miljö- brott kan bestraffas enligt miljöbalken och smuggling enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Brottskategorierna insiderhandel och marknadspåverkan slutligen kan bestraffas enligt lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument.

Gemensamt för de ovannämnda specialstraffrättsliga lagarna är att de omfattar bestämmelser som möjliggör förverkande av utbyte och egen- dom som använts som hjälpmedel vid brott enligt den aktuella lagen i den utsträckning som förverkandekonventionen kräver.

När det gäller vad som i bilagan till konventionen beskrivs som ”med- verkan i en organiserad kriminell grupp och beskyddarverksamhet” finns i svensk rätt inte någon brottsrubricering som motsvarar den angivna brottstypen. Däremot bör FN:s konvention mot gränsöverskridande organi- serad brottslighet (se avsnitt 4.4.1) och det inom EU antagna rambeslutet 2008/841/RIF om kampen mot organiserad brottslighet (prop. 2010/11:76) kunna ge vägledning när det gäller vilken typ av brottslighet som avses med den nu aktuella beskrivningen. I FN-konventionen definieras en ”or- ganiserad brottslig sammanslutning” som en strukturerad sammanslut- ning bestående av minst tre personer som handlar i samförstånd i syfte att

Prop. 2013/14:121

101

Prop. 2013/14:121

102

begå brott som kan föranleda en frihetsberövande påföljd om maximalt minst fyra år eller strängare, för att direkt eller indirekt, uppnå eko- nomisk eller annan materiell vinning (artikel 2). I rambeslutet om kamp- en om organiserad brottslighet definieras ”kriminell organisation” som en strukturerad sammanslutning bestående av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå brott som kan bestraffas med en fri- hetsberövande påföljd på maximalt minst fyra år eller strängare, för att direkt eller indirekt erhålla ekonomiska eller materiella fördelar (artikel 1).

Med stöd av ovanstående definitioner kan konstateras att det rör sig om brott som dels har ett maximistraff om fängelse i minst fyra år, dels syf- tar till att ge vinning. Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen att brottsbalkens regler om förverkande av utbyte och hjälpmedel sam- mantaget med de möjligheter till förverkande som de i detta avsnitt nämnda specialstraffrättsliga lagarna ger, gör att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt artikel 3.1. Därutöver kan det inte uteslutas att det inom specialstraffrätten kan förekomma brott som kan ge upphov till utbyte eller vid vilka hjälpmedel kan komma till användning där brottsbalkens förverkandebestämmelser är tillämpliga under förutsättning att det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det finns därför skäl att i samband med tillträdet förklara att beträffande annan brottslighet än pen- ningtvätt, sådan brottslighet som motsvaras av de i bilagan till konven- tionen nämnda brottskategorierna eller brottslighet som omfattas av brotts- balken, förbehåller sig Sverige rätten att föreskriva att förverkande ska ske endast i den utsträckning brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år.

Förklaring enligt artikel 3.2 a när det gäller förverkande vid skattebrott

Förutsatt att förverkande kan ske av egendom som varit föremål för pen- ningtvätt och när det gäller de brottskategorier som anges i bilagan till konventionen kan en part förklara att förverkande inte ska ske beträff- ande vinning från skattebrott i sådana fall då sådan vinning kan neutrali- seras inom ramen för skatteförfarandet (artikel 3.2 a).

När det gäller skattebrott framgår av avsnitt 8.3 att brottsbalkens be- stämmelser om utbytesförverkande, med undantag för utbyte och kost- nadsersättning som har samband med förberedelse till grovt skattebrott, inte är tillämpliga eftersom utbyte av skattebrott neutraliseras inom ra- men för skatteförfarandet, vanligen genom att beskattning sker. Därmed finns det skäl att i samband med tillträdet förklara att artikel 3.1 inte ska tillämpas på utbyte av skattebrott i den utsträckning sådant utbyte kan tas i anspråk inom ramen för skatteförfarandet.

Förklaring enligt artikel 53.4 om omvänd bevisbörda vid förverkande

Enligt artikel 3.4 ska parterna införa en ordning som gör det möjligt att kräva att en lagöverträdare, när det gäller allvarliga brott enligt nationell lagstiftning, visar ursprunget för påstådd vinning eller annan egendom som kan förverkas, i den mån ett sådant krav stämmer överens med prin- ciperna i den nationella lagstiftningen. Enligt artikel 53.4 kan en part i samband med tillträdet förklara att den inte kommer att tillämpa artikel 3.4, att den endast delvis kommer att tillämpa bestämmelsen eller på vil- ket sätt den avser att tillämpa bestämmelsen.

Enligt svensk rätt prövas ett yrkande om förverkande enligt huvud- regeln i samband med åtal för det brott som förverkandeyrkandet grundar sig på. Bevisbördan vilar på åklagaren och beviskravet är det som nor- malt gäller i brottmål. När det gäller utvidgat förverkande enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken gäller ett sänkt beviskrav i fråga om den berörda egen- domen utgör utbyte av brottslig verksamhet. Bevisbördan vilar även i detta fall på åklagaren. Med beaktande av det sänkta beviskravet gör ut- redningen bedömningen att utvidgat förverkande i viss utsträckning sva- rar mot konventionens fakultativa bestämmelse om omvänd bevisbörda men att det därutöver inte finns skäl att genomföra några lagändringar. I stället bedömer utredningen att det finns skäl att i samband med tillträdet avge en förklaring om hur bestämmelsen i artikel 3.4 kommer att tilläm- pas, alternativt förklara att bestämmelsen inte kommer att tillämpas.

Regeringen anser, även om den inte ifrågasätter utredningens bedöm- ning, att det finns skäl att i samband med tillträdet förklara att Sverige inte avser att tillämpa artikel 3.4.

Förklaring enligt artikel 31.2 b när det gäller delgivning i vissa fall

Enligt artikel 31.1 ska parterna i möjligaste mån lämna varandra bistånd med att delge rättegångshandlingar till personer som berörs av säkerhets- åtgärder och förverkande. I artikel 31.2 anges att åtagandet inte ska in- verka på möjligheten att per post skicka rättegångshandlingar direkt till personer utomlands (punkt a), eller möjligheten för stämningsmän, tjänste- män eller andra behöriga myndigheter hos den part som utfärdat beslutet att delge rättegångshandlingar direkt genom den partens konsulära myn- digheter eller genom stämningsmän, tjänstemän eller andra behöriga myndigheter hos den mottagande parten (punkt b). En part har rätt att motsätta sig ett sådant delgivningsförfarande som anges i artikel 31.2 a och b genom att lämna en förklaring om detta i samband med underteck- nandet eller tillträdet till konventionen.

Artikel 31 är oförändrad jämförd med artikel 21 i 1990 års konvention. Vid tillträdet bedömdes artikel 21.2 a inte medföra några problem för svensk del eftersom den motsvaras av föreskrifterna i kungörelsen (1909:24 s. 1) angående delgivning av handlingar på begäran av utländsk myndighet. Regeringen ser inte skäl att göra någon annan bedömning i dag. När det gällde motsvarigheten till punkt 2 b, som innebär att hand- lingar ska kunna sändas för delgivning mellan konventionsstater på tjänste- mannanivå, ansåg regeringen däremot att det var nödvändigt för Sverige att göra en reservation.

Utredningen konstaterar att det generellt är en enklare och mer effektiv ordning för såväl utländska som svenska myndigheter, om framställning- ar om delgivning sker genom en central myndighet än om dessa sänds för delgivning mellan konventionsstater på tjänstemannanivå. Med beaktande av effektivitetsskäl bedömer utredningen därför att det finns skäl för Sve- rige att utnyttja möjligheten att reservera sig mot tillämpningen av artikel 31.2 b. Regeringen ansluter sig till utredningens bedömning. I samband med tillträdet bör därmed en förklaring lämnas om att Sverige inte avser att tillämpa artikel 31.2 b. Detta ställningstagande påverkas inte av det förhållandet att 1909 års delgivningskungörelse den 1 januari 2014 upp-

Prop. 2013/14:121

103

Prop. 2013/14:121 hävts och ersatts av förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige (se prop. 2012/13:182 s. 21).

Förklaring enligt artikel 35.2 om översättning av handlingar

Enligt artikel 35.2 får en stat inte kräva att framställningar eller bifogade handlingar översätts. Däremot får en part enligt artikel 35.3 i samband med tillträdet förbehålla sig rätten att kräva att framställningar som görs och handlingar som är fogade till sådana framställningar ska åtföljas av en översättning till partens eget språk, ett av Europarådets officiella språk eller till det av dessa språk som den anger. Bestämmelserna i artikel 35.2 och artikel 35.3 är identiska med bestämmelserna i artiklarna 25.2 och 25.3 i 1990 års konvention. Vid tillträdet till den konventionen lämnade Sverige en förklaring med stöd av bestämmelsen.

En ansökan om rättslig hjälp i Sverige ska, liksom bifogade handlingar, enligt 2 kap. 5 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, vara skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk, om inte den handläggande myndigheten i det enskilda fallet godtar ett annat språk. Av 4 § i internationella verkställig- hetsförordningen framgår att en framställning om verkställighet i Sverige ska vara avfattad på danska, norska eller svenska, eller annars åtföljd av en översättning till svenska eller engelska. Med beaktande av dessa be- stämmelser bör Sverige förklara att en framställning ställd till Sverige en- ligt konventionen och bifogade handlingar ska vara avfattade på svenska, danska, norska eller engelska eller vara åtföljda av en översättning till nå- got av dessa språk.

 

11

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014.

 

 

För krav enligt lagarna om insättningsgaranti och investerarskydd avse-

 

 

ende tillgångar som har varit föremål för brott som begåtts före ikraft-

 

 

trädandet av lagen om straff för penningtvättsbrott, liksom när det

 

 

gäller en revisors skyldighet att enligt aktiebolagslagen vidta åtgärder

 

 

vid misstanke om brott som begåtts före ikraftträdandet, ska äldre be-

 

 

stämmelser gälla.

 

 

 

 

 

Utredningens förslag och bedömning: Utredningen föreslår att lagänd-

 

ringarna ska träda i kraft den 1 juli 2013. Utredningen anser inte att det

 

krävs några särskilda övergångsbestämmelser.

 

 

Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Lagändringarna bör träda i kraft så snart

 

som möjligt. Regeringen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den

 

1 juli 2014.

 

 

Regeringen gör följande bedömning av behovet av övergångsbestäm-

 

melser. Enligt allmänna principer får ny lag inte retroaktiv verkan. Be-

 

träffande strafflagstiftning framgår detta uttryckligen av 2 kap. 10 § rege-

104

ringsformen samt artikel 7 i Europakonventionen, vilken gäller som svensk

 

 

 

lag. Enligt 2 kap. 10 § regeringsformen får straff eller annan brottspåföljd Prop. 2013/14:121 inte åläggas för gärning som inte var belagd med brottspåföljd när den

förövades. Detsamma gäller förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. En bestämmelse om förbud mot retroaktiv tillämpning av strafflag finns även i 5 § första stycket lagen (1964:163) om införande av brotts- balken. I andra stycket stadgas ett undantag från huvudregeln som inne- bär att om ny eller ändrad lagstiftning skulle leda till en mildare bedöm- ning eller påföljd ska de nyare reglerna tillämpas, även om gärningen be- gicks före ikraftträdandet.

Att de nya straffbestämmelserna om ansvar för penningtvättsbrott och penningtvättsförseelse, liksom reglerna om förverkande, ska tillämpas endast i fråga om gärningar som begås efter ikraftträdandet följer således av såväl allmänna principer som de lagrum som redovisats ovan. För gär- ningar som utförts före ikraftträdandet ska alltså äldre regler gälla, om inte en tillämpning av de nya bestämmelserna skulle leda till en mildare bedömning eller påföljd.

I linje med vad som sagts ovan bör äldre bestämmelser tillämpas i vissa fall som avser brott som begåtts före ikraftträdandet av lagen om straff för penningtvättsbrott. Det gäller dels krav enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti och lagen (1999:158) om investerarskydd avseende tillgångar som varit föremål för brott, dels en revisors skyldighet att vidta åtgärder med anledning av misstanke om brott enligt aktiebolagslagen (2005:551). I enlighet med vad Lagrådet påpekar bör övergångsbestäm- melser av den innebörden därför införas för dessa tre lagar.

När det gäller övriga lagändringar ska de i enlighet med huvudprinci- pen tillämpas från och med att de träder i kraft. Några övergångsbestäm- melser behövs således inte.

12 Kostnader och andra konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen kan väntas leda till vissa kost- nadsökningar för rättsväsendets myndigheter. Kostnadsökningarna be- döms kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag. För företag kan förslagen väntas leda till vissa kostnader för utbildning och infor- mation, liksom för justering av rutiner och system för rapportering av misstänkta transaktioner. För enskilda kan förslagen om dispositions- förbud och penningbeslag innebära en tillfällig inskränkning av möjlig- heten att disponera viss egendom.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen bedömer att bearbetning, hante-

ring och utredning enligt den föreslagna lagstiftningen kommer att fordra ytterligare omkring 10–15 årsarbetskrafter. Fastighetsmäklarinspektion- en konstaterar att genomförandet av förslagen kommer att kräva insatser för att informera fastighetsmäklarna om de nya bestämmelserna och att utveckla god fastighetsmäklarsed för tillämpningen. Finansinspektionen,

Länsstyrelsen i Skåne län och Finansbolagens förening efterfrågar en kom-

105

Prop. 2013/14:121 pletterande analys av konsekvenserna för mindre aktörer. Svenska försäk-

 

ringsförmedlares förening efterfrågar ytterligare analys av hur verksam-

 

hetsutövare drabbas vid beslut om dispositionsförbud som saknar grund.

 

Fondbolagens förening påpekar att även ett kortvarigt förbud för en kund

 

att disponera medel kan få långtgående ekonomiska konsekvenser och

 

efterfrågar en närmare analys av effekterna för olika typer av finansiell

 

verksamhet, finansiella produkter och företagsaffärer.

 

Skälen för regeringens bedömning: De föreslagna lagändringarna syf-

 

tar bl.a. till att förenkla tillämpningen av den straffrättsliga regleringen

 

mot penningtvätt. Förslagen om att kriminalisera självtvätt, näringspenning-

 

tvätt samt försök och stämpling till penningtvättsbrott av normalgraden

 

och näringspenningtvätt som inte är ringa, innebär också att det krimina-

 

liserade området ökar något. Ett aktivt utnyttjande av de möjligheter som

 

den förenklade utformningen av brottsbeskrivningen, och den utvidgade

 

kriminaliseringen ger, innebär ökade kostnader för rättsväsendets myn-

 

digheter genom fler utredningar, lagföringar och domar.

 

Genom förslagen införs en möjlighet att förverka egendom hos penning-

 

tvättaren, liksom nya möjligheter att redan på ett tidigt stadium säkra

 

egendom som kan bli föremål för förverkande. Ett aktivt utnyttjande av

 

dessa möjligheter bör kunna medföra att brottsvinster kan förverkas i

 

större utsträckning, vilket bör kunna innebära ökade intäkter för staten.

 

Förslaget om dispositionsförbud innebär en ny arbetsuppgift, med bl.a.

 

krav på ökad beredskap, för Rikspolisstyrelsen genom Finanspolisen.

 

Detta kommer att leda till ökade kostnader för myndigheten. Införandet

 

av en särskild reglering om penningbeslag bedöms däremot inte få annat

 

än en begränsad påverkan på arbetsbördan och kostnaderna för rättsvä-

 

sendet.

 

Regeringen har beräknat anslagen i budgetpropositionen för 2013 bl.a.

 

mot bakgrund av de kostnader som kan föranledas av nu aktuella förslag.

 

De ekonomiska konsekvenserna för myndigheterna bedöms därmed kunna

 

hanteras inom befintliga anslag.

 

För företag bedöms förslagen inte få några större ekonomiska konse-

 

kvenser. Verksamhetsutövare har enligt penningtvättslagen ett ansvar för

 

att utbilda och fortbilda sin personal. Informationen om de förändrade

 

reglerna kan därför integreras i den utbildning som ändå ska genomföras.

 

Förslaget om dispositionsförbud innebär endast att verksamhetsutövarna

 

ska lämna vissa kompletterande uppgifter i den rapport om misstänkta

 

transaktioner som enligt penningtvättslagen ska skickas till Finanspolis-

 

en. Detta kan komma att kräva justeringar i verksamhetsutövarnas data-

 

system, vilket i så fall medför vissa initiala kostnader för företagen.

 

Finansinspektionen, Länsstyrelsen i Skåne län och Finansbolagens

 

förening efterfrågar en kompletterande analys av konsekvenserna för

 

mindre aktörer. Svenska försäkringsförmedlares förening efterfrågar ytter-

 

ligare analys av hur verksamhetsutövare drabbas vid beslut om disposi-

 

tionsförbud som saknar grund. Fondbolagens förening påpekar att även

 

ett kortvarigt förbud för en kund att disponera medel kan få långtgående

 

ekonomiska konsekvenser och efterfrågar en närmare analys av effek-

 

terna för olika typer av finansiell verksamhet, finansiella produkter och

 

företagsaffärer.

 

Som framgår av avsnitt 5.1.6 finns redan i dag en långtgående möjlig-

106

het att genom reglerna om kvarstad säkra egendom, även sådan som finns

hos en verksamhetsutövare, inför ett framtida förverkande. De nu aktu- Prop. 2013/14:121 ella förslagen om dispositionsförbud och penningbeslag innebär därmed

en effektivisering, men endast en begränsad utvidgning, av möjligheten att säkra egendom hos bl.a. verksamhetsutövare. De effekter som denna effektivisering och utvidgning kan medföra torde emellertid inte skilja sig från de effekter som ett kvarstadsbeslut i dag kan medföra. Därtill kommer att verksamhetsutövare redan i dag enligt penningtvättslagens regler, med vissa undantag, är förhindrade att utföra misstänkta trans- aktioner.

För enskilda innebär förslagen om dispositionsförbud och penningbeslag att deras möjligheter att disponera viss egendom i undantagsfall tillfälligt kan komma att begränsas.

13 Författningskommentar

13.1Förslaget till lag om straff för penningtvättsbrott

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt.

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns bestämmelser om åtgärder som den som bedriver finansiell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Av första stycket framgår lagens innehåll, nämligen i huvudsak straffrätts- liga bestämmelser om penningtvätt. Därutöver finns bestämmelser om för- verkande och penningbeslag.

I andra stycket anges att det finns administrativa bestämmelser i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen). Dessa regler syftar till att förebygga penningtvätt och terrorismfinansiering. Lagen om straff för penningtvättsbrott är en av två lagar med straffbestämmelser som knyter an till penningtvättslagen. Den andra är lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt all- varlig brottslighet i vissa fall (finansieringslagen), som innehåller be- stämmelser om straff för finansiering av terrorism.

2 § Med brott i 3 och 4 §§ avses

1.gärning som utgör brott enligt svensk lag, eller

2.gärning som utgör brott enligt utländsk lag och som motsvarar brott enligt svensk lag.

I paragrafen klargörs att en gärning som inte utgör brott enligt svensk lag men som motsvarar ett svenskt brott kan utgöra förbrott vid tillämpning

av lagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.

107

Prop. 2013/14:121 Uttrycket ”motsvarar brott” ska förstås så att en gärning motsvarar brott även om den inte utgör ett svenskt brott, men skulle ha gjort det om gärningen t.ex. hade vidtagits i Sverige, av ett svenskt subjekt eller mot ett svenskt objekt. Ett exempel på när en gärning inte utgör, men mot- svarar, svenskt brott kan vara ett olaga vapeninnehav förövat i utlandet; vapeninnehavet skulle utgöra ett svenskt brott om det ägde rum i Sverige. Likaså skulle ett utländskt skattebrott kunna utgöra ett svenskt skattebrott om gärningen avsett svensk skatt och uppgift till svensk myndighet (se t.ex. NJA 1993 s. 137).

Bestämmelsen har betydelse även för innebörden av rekvisitet brottslig verksamhet i 3 och 4 §§ eftersom sådan verksamhet förutsätter att brott enligt definitionen har begåtts. Bestämmelsen leder därigenom till att även brottslig verksamhet som har bedrivits utomlands kan utgöra för- brottslighet till penningtvättsbrott.

Ansvar

3 § För penningtvättsbrott döms, om åtgärden syftar till att dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, den som

1.överlåter, förvärvar, omsätter, förvarar eller vidtar annan sådan åtgärd med egendomen, eller

2.tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av egendomen, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd.

Straffet är fängelse i högst två år.

I paragrafen finns huvudbestämmelsen om penningtvättsbrott av normal- graden. Bestämmelsen omfattar närmast de tidigare bestämmelserna om straff för penninghäleri i 9 kap. 6 a § första och andra styckena brottsbal- ken, som har upphävts. Övervägandena finns i kapitel 7.

 

Penningtvättssyfte

 

Enligt första stycket begränsas straffansvaret av att gärningen ska syfta

 

till ett döljande eller främjande, dvs. det ska ha funnits en viss avsikt med

 

gärningen. För straffansvar krävs alltså att gärningen syftat till att anting-

 

en dölja att pengar eller annan egendom härrör från brott eller brottslig

 

verksamhet eller främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig

 

egendomen eller värdet av den. Med ”någon” avses vem som helst, dvs.

 

gärningen omfattar även den som tvättar vinster från egen brottslighet

 

(självtvätt, se nedan under Brottskonkurrens). Övervägandena i denna del

 

finns i avsnitt 7.5 och 7.7.

 

I bestämmelsen knyts syftet till gärningen och inte till gärningsmannen.

 

Det innebär att gärningsmannen själv inte behöver ha det angivna syftet

 

med sitt handlande, utan att det är tillräckligt att någon annan medver-

 

kande har ett sådant syfte och att gärningsmannen har uppsåt i relation

 

till detta. Om den som har tjänat pengar på en olaglig verksamhet, i syfte

 

att dölja pengarnas ursprung, ber någon annan att ta emot medlen på sitt

 

bankkonto, gör sig den som tar emot pengarna på sitt konto skyldig till

 

penningtvättsbrott, även om han eller hon inte själv har som syfte att döl-

108

ja pengarnas ursprung. Däremot måste han eller hon, för att kunna dömas

 

till ansvar, ha uppsåt till att uppdragsgivaren har ett sådant syfte med gär- Prop. 2013/14:121 ningen. Hans eller hennes eget syfte kan däremot vara ett annat, t.ex. att

få ersättning för sin åtgärd.

Egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet

Den egendom som det straffbara handlandet avser ska härröra från ”brott eller brottslig verksamhet”. Rekvisitet ”härrör från brott” innebär att det handlande som genererat en förmögenhetsökning måste uppfylla rekvisi- ten i en brottsbeskrivning samt uppfylla det allmänna kravet på uppsåt eller oaktsamhet. Däremot behöver de närmare omständigheterna kring brottet, såsom tid, plats, brottsutbyte eller förövare inte visas. Med brott avses såväl ett enskilt som flera brott, och vidare alla typer av brott som kan ge utbyte, dvs. även sådana som inte innebär ett frånhändande eller ett för- värv utan ett undandragande av egendom, t.ex. ett skatte- eller tullbrott. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.4.

Rekvisitet ”härrör från brottslig verksamhet” är uppfyllt även om det inte kan visas att några närmare angivna gärningar har ägt rum. Kravet på att verksamheten ska vara ”brottslig” förutsätter inte kännedom om kon- kreta gärningar utan avser en viss typ av brottslighet som inte behöver vara närmare preciserad i fråga om omfattning eller detaljer. Åklagaren ska kunna peka på konkreta omständigheter som tyder på brottslig verk- samhet av en viss typ, t.ex. ekonomisk brottslighet eller narkotikabrotts- lighet. Samtidigt är det inte nödvändigt att styrka närmare detaljer eller uppgifter om verksamhetens omfattning eller inriktning. Rekvisitet är framför allt tillämpligt i situationer där medel från flera och framför allt olika typer av brottsliga gärningar som inträffat över tid blandats sam- man. Brottslig ”verksamhet” omfattar såväl brottslighet vid ett enda till- fälle som flera brott under en någorlunda sammanhängande tidsperiod, men även enstaka brott inom ramen för en verksamhet som bedrivs i mer eller mindre organiserade former. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas den brottslighet som förekommer inom vissa s.k. mc-klubbar och andra kriminella nätverk. Även planerade brott, som nått den punkt där gärningen är straffbar, kan ingå i den brottsliga verksamheten.

Beviskravet för egendomens koppling till brott eller brottslig verksamhet är detsamma som i brottmål i allmänhet, dvs. att det ska vara styrkt att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. Med brott avses gärning som utgör eller motsvarar brott enligt svensk lag (se 2 §).

Kravet på att egendomen ska ”härröra från” brott eller brottslig verk- samhet innebär att inte endast det konkreta brottsutbytet kan vara föremål för brott. Även egendom som trätt i stället omfattas, liksom den förmögen- hetsökning som uppstått genom ett skattebrott eller annat undandragande- brott. Vad som krävs är alltså att egendomen kan härledas till brott eller brottslig verksamhet.

När det gäller avsikten att främja möjligheterna för någon att tillgodo- göra sig egendomen, anges särskilt att avsikten även kan avse att tillgodo- göra sig ”värdet av” egendomen. Det är därmed inte nödvändigt att det är just den egendom som kan härledas till förbrottsligheten som någon ska kunna tillgodogöra sig.

109

Prop. 2013/14:121

110

Penningtvättsåtgärder

Stycket är uppdelat i två punkter som beskriver två huvudtyper av åtgär- der som är straffbara under förutsättning att de vidtas i sådant penning- tvättssyfte som beskrivits ovan. Även åtgärder av den som begått det för- brott som genererat brottsutbytet omfattas, dvs. självtvätt. I de båda punkter- na används exemplifierande uppräkningar för att beskriva det straffbara området. Det fordras därmed att åtgärden är av sådan typ som nämns i punkterna eller utgör en därmed jämförbar åtgärd. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.5.

I första punkten beskrivs det straffbara handlandet som att överlåta, förvärva, omsätta, förvara eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Uppräkningen av olika straffbara förfaranden är inte uttömmande. Exemplen är avsedda att indi- kera att åtgärden i sig ska vara av viss kvalitet, såtillvida att den har eller typiskt sett har betydelse för möjligheterna att dölja egendomens ursprung eller att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde.

De åtgärder som nämns avser alla något slags befattning med den egen- dom som härrör från brott eller brottslig verksamhet. Det kan röra sig om åtgärder som innebär fysisk befattning med egendomen, t.ex. att man tar emot egendomen i syfte att säkerställa att den förvaras på en plats där den inte kan upptäckas. Även sådana åtgärder som innebär att någon vidtar di- spositioner med, eller råder över, egendomen utan att rent fysiskt befatta sig med den omfattas. Att göra en elektronisk överföring av en summa pengar, att tillåta insättning på ett bankkonto eller att medge förvaring i ett bankfack och andra liknande åtgärder kan således vara sådant hand- lande som träffas av denna bestämmelse.

Ett förvärv av egendom bör i detta sammanhang anses fullbordat redan när ett avtal om köp har ingåtts. Det är således inte nödvändigt att egen- domen har överlämnats och kommit i köparens besittning. Motsvarande bör gälla vid andra transaktioner där avtal och fullgörelse är åtskilda. När det gäller sådan förvaring eller ett sådant innehav som minskar riskerna för upptäckt av egendomen, bör gälla att också underlåtenhet att avbryta förvaring eller innehav, åtminstone under vissa förutsättningar, bör kunna anses innefatta en sådan förvaringsåtgärd som omfattas av bestämmelsen (genom att förvaring tillåts eller godtas). Man kan uttrycka det så att underlåtenheten att befatta sig med egendomen efter viss tid kan övergå i ett godtagande av förvaring (jfr NJA 2003 s. 254).

I rekvisitet ”vidtar annan sådan åtgärd” får anses ligga ett krav på att det ska röra sig om någon form av aktivt handlande från gärningsman- nens sida. Det kan röra sig om att ställa ett bankkonto till förfogande ge- nom att meddela kontonummer eller annars att tillåta annan att använda ett visst säkert utrymme. Andra åtgärder som omfattas är att förflytta egen- dom rent fysiskt, t.ex. att föra bort den, eller att förflytta tillgångar ge- nom att föra över dem mellan olika konton eller värdepappersdepåer, på sätt som gör att riskerna minskar för att egendomens ursprung avslöjas. Även omvandling liksom pantsättning av egendom som utgör brottsut- byte är exempel på andra sådana åtgärder som avses i bestämmelsen. Att bruka egendomen är ytterligare ett exempel.

Enligt andra punkten döms för penningtvättsbrott även när någon till- handahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar

förklaring till innehavet av egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd. I dessa fall handlar det inte om ett handlande som innebär att åtgärder vidtas med egendom som här- rör från brott eller brottslig verksamhet. Här avses i stället förfaranden som syftar till att skapa en rimlig, men falsk, förklaring till en förmögen- hetsökning som uppkommit genom brott eller brottslig verksamhet. För att det ska vara fråga om en ”annan sådan åtgärd” fordras därmed att det rör sig om åtgärder som typiskt sett innebär att egendomens ursprung eller ägarförhållanden blir svårare att klarlägga.

Ett exempel är att upprätta eller medverka till att upprätta ett falskt skuldebrev som utvisar att någon har tagit ett lån som kan förklara en till- gångsökning. Att köpa eller sälja en vinstbong, check eller motsvarande som kan ge en legitim förklaring till en förmögenhetsökning är ett annat exempel. Andra exempel är att intyga eller vidimera en uppgift eller hand- ling. Vidare innefattas att ställa sig till förfogande som bulvan i syfte att dölja t.ex. verkliga ägarförhållanden. Ett förfarande som innebär att man medverkar till att registreras som ägare till en bil som i själva verket ägs av någon annan, kan således omfattas av bestämmelsen. Ytterligare ex- empel är att låna ut sina identitetshandlingar i samband med t.ex. ett köp (jfr prop. 1998/99:19 s. 71), att agera ”målvakt” eller att upprätta fakturor som ska ge sken av att inkomster i en näringsverksamhet har ett lagligt ur- sprung.

Det är inte endast åtgärder med fysiska handlingar eller dokument som omfattas. Även användande av elektroniska handlingar kan utgöra en så- dan åtgärd som avses i bestämmelsen. Rådgivning om hur egendomen bör hanteras för att ”tvättas” kan också vara en sådan åtgärd som kan falla under denna bestämmelse.

Vinning från skatte- och andra undandragandebrott

Även de s.k. berikandefallen som tidigare reglerades i 9 kap. 6 a § andra stycket brottsbalken omfattas. Vinning som uppstått genom undandra- gande som kan leda till ansvar för t.ex. skatte- eller tullbrott kan därmed vara föremål för brott enligt denna paragraf. Vinningen uppkommer ge- nom att gärningsmannen behåller en större del av sin inkomst eller för- mögenhet än vad han eller hon skulle ha behållit om brottet inte hade be- gåtts. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 7.6.

Eftersom medel som är föremål för undandragandebrott normalt är lov- ligt åtkomna blir ansvar för penningtvättsbrott i första hand aktuellt en- ligt andra punkten. En situation då ansvar enligt första punkten skulle kunna aktualiseras är om någon för ut tillgångar ur Sverige till ett land där svenska myndigheter inte har någon möjlighet att kontrollera egendo- men.

Straff

Av andra stycket följer att straffet för penningtvättsbrott är fängelse i högst två år.

Prop. 2013/14:121

111

Prop. 2013/14:121

112

Brottskonkurrens

Om det beträffande en och samma gärning föreligger förutsättningar att döma för såväl penningtvättsbrott som häleri, bör domstolen döma för penningtvättsbrott. Detsamma bör gälla om en gärning som utgör pen- ningtvättsbrott uppfyller rekvisiten för skyddande av brottsling. Penning- tvättsbrott enligt den nu aktuella bestämmelsen kan nämligen ses som en kvalificerad form av dessa brottstyper.

Eftersom självtvätt, dvs. tvätt av vinster från egen brottslighet, omfattas av straffbestämmelsen kan konkurrenssituationer även uppkomma i förhåll- ande till förbrottet. Enligt allmänna straffrättsliga principer anses visst efter- följande handlande ingå som en så naturlig del i förbrottet att det ska be- traktas som konsumerat av och medbestraffat med förbrottet. Normalt bör därför domstolen döma till ansvar enbart för förbrottet. I vissa fall finns emellertid anledning att döma för förbrottet och penningtvättsbrottet i konkurrens. Det gäller framför allt situationer där en person endast har deltagit i begränsad utsträckning i förbrottet men haft en avgörande roll när det gäller den efterföljande penningtvätten. Det kan vidare aktualiseras i vissa situationer då penningtvättsåtgärderna klart går utöver vad som får anses utgöra sedvanlig hantering av brottsutbyte.

4 § För penningtvättsbrott döms även den som, utan att åtgärden har ett sådant syfte som anges i 3 §, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet.

I paragrafen föreskrivs straffansvar för den som, utan att det finns ett pen- ningtvättssyfte, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verk- samhet. Övervägandena finns i avsnitt 7.8.

Det ställs här inte något krav på att gärningen ska ha vidtagits i ett så- dant syfte att dölja eller främja som förutsätts enligt 3 §. Däremot måste gärningen faktiskt ha främjat omsättning av egendomen och främjandet ska framstå som otillbörligt. Bestämmelsen syftar till att träffa åtgärder som innebär att omsättning av svåromsatt egendom underlättas. Det kan vara fråga om kontanter som härrör från exempelvis narkotikabrottslig- het, koppleri eller dobbleri. Även t.ex. ädelstenar, smycken eller konst som mottagits som betalning för narkotika kan vara sådan svåromsatt egendom som avses här.

För ansvar är det tillräckligt att det finns uppsåt till att egendomen här- rör från brott eller brottslig verksamhet och att gärningen innebär att nå- gons möjligheter att omsätta denna egendom otillbörligen främjas. Vid bedömningen av om det rört sig om ett otillbörligt främjande bör samt- liga omständigheter vid transaktionen beaktas, liksom vad som kan anses normalt i det aktuella sammanhanget.

Som exempel på fall som omfattas av bestämmelsen kan nämnas en näringsidkare som tar emot en stor summa kontanter som betalning för en vara, t.ex. en båt, trots att han eller hon har åtminstone likgiltighets- uppsåt till att kontanterna härrör från brott eller brottslig verksamhet.

5 § Är brott som avses i 3 eller 4 § grovt, döms för grovt penningtvättsbrott till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning eller i annat fall varit av särskilt farlig art.

Av paragrafen framgår vad som gäller vid grovt penningtvättsbrott. Över- vägandena finns i avsnitt 7.9.

I första stycket föreskrivs en särskild, strängare straffskala för de fall då ett brott som avses i 3 eller 4 § är grovt. Minimistraffet för grovt penning- tvättsbrott är sex månaders fängelse och straffmaximum sex år.

I andra stycket anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Det är inte fråga om en uttömmande uppräkning. De angivna omständigheterna överensstämmer i stort sett med de som tidigare ansetts vara av betydelse vid bedömningen av om ett pen- ninghäleribrott varit grovt, nämligen vilka värden gärningen avsett, om de brottsliga åtgärderna har skett systematiskt eller vidtagits inom ramen för en omfattande ekonomisk verksamhet (jfr prop. 1990/91:127 s. 56 och 1998/99:19 s. 71 f.).

Med betydande värde bör, i de fall förbrottet är ett förmögenhetsbrott, krävas att penningtvättsgärningen i vart fall följer den gräns som gäller för när förbrottet är att bedöma som grovt. Denna princip kan emellertid inte tillämpas vid alla typer av förbrott. När det gäller narkotikabrott kan narkotika till ett i sammanhanget lågt värde betraktas som grovt utan att det enbart på den grunden finns skäl att bedöma penningtvättsbrottet som grovt. Vidare bör en penningtvättsgärning avseende utbyte av skattebrott kunna betraktas som grov även om inte skattebrottet bedöms som grovt, eftersom den i praxis använda beloppsgränsen för grovt skattebrott ligger betydligt högre än vad som gäller för grova förmögenhetsbrott.

Med att brottsligheten har utövats systematiskt avses, på samma sätt som i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken, att ett visst tillvägagångssätt har uppre- pats ett flertal gånger, antingen av en ensam gärningsman eller av flera personer i samförstånd (prop. 2009/10:147 s. 43).

En gärning kan sägas vara av särskilt farlig art t.ex. när någon utnyttjar luckor i det system som enligt penningtvättslagen ska finnas för att för- hindra penningtvätt. Andra exempel är att någon som har en särskild för- troendeställning har utnyttjat denna för att begå brott eller när någon, som visserligen inte kan sägas ha en särskild förtroendeställning, har ut- nyttjat sin ställning som anställd hos en verksamhetsutövare för att ge- nomföra penningtvättsåtgärder. Även den som med utnyttjande av sådana personer som nu nämnts genomför penningtvättsåtgärder kan vara att döma för grovt penningtvättsbrott.

De i lagtexten angivna omständigheterna utgör endast exempel på vad som kan föranleda att ett brott bedöms som grovt. Andra omständigheter som kan föranleda att brottet bör bedömas som grovt är om brottet ingått som ett led i en verksamhet som har utövats i organiserad form eller före- gåtts av särskild planering. Frågan om en gärning är att bedöma som grovt penningtvättsbrott ska avgöras efter en samlad bedömning av omständig- heterna vid brottet.

Prop. 2013/14:121

113

Prop. 2013/14:121 6 § Är brott som avses i 3 eller 4 § ringa, döms för penningtvättsförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

För penningtvättsförseelse döms även den som i fall som avses i 3 eller 4 § inte insåg men hade skälig anledning att anta att egendomen härrörde från brott eller

brottslig verksamhet.

Paragrafen motsvarar delvis den tidigare bestämmelsen i 9 kap. 7 a § brotts- balken om penninghäleriförseelse. Övervägandena finns i avsnitt 7.9.

Första stycket upptar ansvar för brott som i och för sig uppfyller krite- rierna för ansvar enligt straffbestämmelserna i 3 eller 4 §, men där om- ständigheterna är sådana att brottet kan bedömas som ringa. För penning- tvättsförseelse gäller en mildare straffskala som omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Ett brott kan vara att bedöma som ringa om det t.ex. avsett egendom av lågt värde. Straffskalan för ringa brott bör vidare tillämpas i situationer då förbrottet har en lägre straffskala än det straff som kan följa på normalfallet av penningtvättsbrott (fängelse i högst två år).

Enligt andra stycket kan även oaktsamma gärningar bestraffas som pen- ningtvättsförseelse. För ansvar krävs att gärningsmannen har varit oaktsam i förhållande till den omständigheten att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet. Detta uttrycks på så sätt att den som inte insåg, men som hade skälig anledning anta att omständigheten förelåg, ska dö- mas till ansvar.

Vid bedömningen av i vilken utsträckning det finns anledning att miss- tänka att egendom härrörde från brott eller brottslig verksamhet och att åtgärden vidtagits för att dölja detta faktum, bör beaktas bl.a. under vilka förhållanden handlingen företogs, vad man känner till om den som man ingår affärsförbindelsen med samt vilken slags transaktion det handlar om. Skentransaktioner och försäljning av vinstbongar bör rimligen ge anled- ning till misstankar liksom fall där vederbörande uppträder anonymt eller där identiteten på något annat sätt är oklar. Av betydelse är vidare om det rör sig om ovanliga eller omfattande transaktionsmönster eller om trans- aktionen uppenbart saknar ett legitimt ekonomiskt syfte. Detta överens- stämmer med vad som tidigare gällde i fråga om penninghäleriförseelse (prop. 1998/99:19 s. 33).

7 § Den som, i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till en åtgärd som skäli- gen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §, döms för närings- penningtvätt till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms den som i annat fall än som anges i första stycket medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §.

I paragrafen föreskrivs ansvar för näringspenningtvätt. Övervägandena finns i avsnitt 7.10.

Enligt första stycket döms för näringspenningtvätt den som i närings- verksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning medverkar till en åtgärd som skäligen kan an- tas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 §.

114

Bestämmelsen har en motsvarighet i bestämmelsen om näringshäleri (9 kap. 6 § andra stycket BrB) och föreskriver straffansvar i fall där om- ständigheterna vid gärningen är sådana att det skäligen kan antas att åtgär- den är vidtagen i penningtvättssyfte. Avgörande för bestämmelsens tillämp- lighet är därmed inte om egendomen härrör från brott eller brottslig verk- samhet. Grunden för straffansvaret är i stället att gärningsmannen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande. Att egendomen senare visar sig vara legitim undantar därför inte från ansvar.

Att åtgärden skäligen kan antas vara vidtagen ”i sådant syfte som anges i 3 §” är ett objektivt rekvisit som ska vara täckt av gärningsmannens uppsåt. Gärningsmannen måste inte själv ha gjort bedömningen att åtgär- den i fråga skäligen kan antas vara vidtagen i syfte att dölja eller främja, men de omständigheter som ligger till grund för en bedömning att så är fallet ska vara täckta av gärningsmannens uppsåt. Orden ”skäligen kan antas” har alltså närmast till funktion att peka på att det är omständig- heterna under vilka åtgärden vidtogs som bör vara avgörande för om ett klandervärt risktagande ska anses föreligga. Omständigheterna kring gär- ningen har vid näringspenningtvätt större betydelse än vid näringshäleri, där egendomen som sådan kan visa tecken på att det rör sig om exempel- vis stöldgods. Eftersom en penningtransaktion i sig normalt inte kan an- ses som något misstänkt bör det i regel föreligga någon kvalificerande om- ständighet för att en sådan transaktion skäligen ska kunna antas vara vid- tagen i penningtvättssyfte. En sådan omständighet kan vara sättet på vilket transaktioner genomförs.

Den straffbara gärningen beskrivs som att ”medverka till en åtgärd”. Med detta avses att gärningsmannen medverkar till en sådan åtgärd som anges i 3 §.

Bestämmelsen är tillämplig endast i de fall då åtgärden vidtas i närings- verksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Denna begränsning motsvarar den som gäller vid näringshäleri (jfr prop. 1979/80:66 s. 24 f.). I förarbetena till den bestämmelsen anges att näringsbegreppet ska förstås i vidsträckt me- ning och omfattar varje verksamhet av ekonomisk art som drivs yrkes- mässigt av fysisk eller juridisk person. Varje förvärv eller mottagande som sker under utövning av näringsverksamhet kan grunda ansvar, även om det endast är fråga om enstaka fall. Straffbarhet föreligger också om åtgärden ägt rum vanemässigt. I detta ligger ett krav på att det i princip ska vara fråga om flera fall. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att flera skilda handlingar ska vara föremål för domstolens omedelbara pröv- ning utan det är tillräckligt att en viss handling kan visas ingå i en vane- mässig verksamhet. Vanemässigheten förutsätter inte heller att alla be- fattningarna har varit av samma karaktär. Oberoende av om kriterierna för vanemässighet kan styrkas, kan ansvar komma i fråga om befattning- en har haft större omfattning. På samma sätt som gäller för näringshäleri ska varje fall behandlas som ett särskilt brott.

Straffet för näringspenningtvätt av normalgraden är fängelse i högst två år.

Av andra stycket framgår att om brottet är grovt är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år. I bestämmelsen anges inte vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Ledning får i stället hämtas i de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedöm-

Prop. 2013/14:121

115

Prop. 2013/14:121 ningen av om ett penningtvättsbrott är grovt. Eftersom det förhållandet att brottet begåtts i näringsverksamhet eller liknande, många gånger inne- bär att de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning, är det framför allt om gär- ningen avsett betydande värden eller i annat fall varit av särskilt farlig art som kan få betydelse vid bedömningen av om näringspenningtvätt är grov.

Av tredje stycket framgår att straffet för ringa brott är böter eller fängelse i högst sex månader. Vidare framgår att för ringa brott döms även den som i annat fall än i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, medverkar till åtgärder som skäligen kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte.

Bestämmelsen om näringspenningtvätt är subsidiär till bestämmelserna i 3–6 §§.

8 § För försök, förberedelse eller stämpling till penningtvättsbrott, grovt penning- tvättsbrott eller näringspenningtvätt som inte är ringa, döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Av bestämmelsen framgår att försök, förberedelse eller stämpling till pen- ningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt som inte är ringa är straffbara. Tidigare har försök, förberedelse och stämpling va- rit straffbara endast i förhållande till grovt penninghäleri. Övervägandena finns i avsnitt 7.11.

De uttalanden som gjordes i samband med att försök, förberedelse och stämpling kriminaliserades i förhållande till grovt häleri och grovt pen- ninghäleri utgör vägledning även när det gäller kriminaliseringen av för- stadier till penningtvättsbrott och näringspenningtvätt (prop. 2000/01:133 s. 33).

Förverkande

9 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras förverkad: 1. pengar eller annan egendom som varit föremål för brott enligt 3, 4, 5 eller 6 §

eller, med undantag för näringspenningtvätt, 8 § eller värdet av sådan egendom, 2. utbyte av brott enligt denna lag, och

3. vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag eller värdet av det mottagna, om mottagandet utgör brott enligt denna lag.

Att egendom som varit föremål för brott enligt 7 § eller enligt 8 § som avser näringspenningtvätt kan tas i förvar framgår av lagen (1974:1065) om visst stöld-

 

gods m.m.

 

I paragrafen ges särskilda bestämmelser om förverkande vid penningtvätts-

 

brott, grovt penningtvättsbrott och penningtvättsförseelse. Övervägan-

 

dena finns i avsnitt 8.1–8.3.

 

Bestämmelsen i första stycket första punkten innebär att förverkande ska

 

ske av egendom som har varit föremål för penningtvättsbrott, grovt penning-

 

tvättsbrott eller penningtvättsförseelse. Den egendom som är föremål för

 

penningtvättsbrott är inte utbyte av det brottet. I stället utgör sådan egen-

116

dom utbyte av ett eller flera förbrott. Av första punkten följer vidare att

förverkande även kan ske av egendom som varit föremål för försök, för- Prop. 2013/14:121 beredelse eller stämpling till penningtvättsbrott eller grovt penningtvätts-

brott. Det kan röra sig om en situation där den som innehar egendomen ber att få en transaktion utförd av en bank, men banken vägrar att utföra den.

Av andra punkten framgår att utbyte av brott enligt lagen kan förver- kas. Här avses i första hand det utbyte som penningtvättaren kan ha fått för att utföra penningtvätten. Med utbyte av brott förstås detsamma som i 36 kap. 1 c § brottsbalken. Såväl sak- som värdeförverkande kan komma i fråga. Värdeförverkande kan bli aktuellt när egendomen inte längre finns eller när det är svårt att utreda om den finns i behåll. Genom att använda värdeförverkande ges större möjligheter till en nyanserad skälighetsbe- dömning, eftersom förverkande kan ske av en del av värdet av egendom- en.

Enligt tredje punkten får förverkande ske även av sådant som någon har tagit emot som ersättning för kostnader, eller värdet av det som har tagits emot. En förutsättning är att mottagandet utgör brott enligt lagen. Samtliga brott enligt lagen kan föranleda förverkande enligt denna punkt.

När det gäller beräkningen av vilket belopp som ska förverkas bör ut- gångspunkten vara densamma som vid förverkande i allmänhet (se fram- för allt prop. 1968:79 s. 60 och 2004/05:135 s. 80 f. och 90 ff.).

Förverkande ska ske om det inte är uppenbart oskäligt. Vid denna be- dömning ska beaktas vilket värde egendomen har i förhållande till brott- ets straffvärde och den ekonomiska situationen hos den som begått brott- et. Det bör särskilt beaktas att det inte är säkert att den som döms också är ägare till egendomen. Många gånger kan den egendom som varit före- mål för penningtvätt ha lämnats till gärningsmannen för att den ska tvätt- as. Egendomen tillhör därmed inte gärningsmannen och den är inte tänkt att tillfalla denne efter avslutad penningtvätt. För att undvika dubbelför- verkande och oskäliga resultat bör därför förverkande av sådan egendom inte ske hos penningtvättaren om den inte finns hos denne.

Allmänt bör gälla att om ett förverkande framstår som alltför betungande mot bakgrund av brottet eller om ett förverkande annars är påfallande oskäligt bör förverkandet kunna underlåtas eller jämkas till att avse en- dast en del av egendomen eller en del av dess värde. Av betydelse för be- dömningen är vidare om det är fråga om ett uppsåtligt brott eller ett brott som begåtts av oaktsamhet. Vid oaktsamhetsbrott bör förverkande kunna underlåtas i fler fall än när det gäller uppsåtligt brott (jfr prop. 1999/2000:124

s.152).

I andra stycket finns en upplysning om att egendom som varit föremål

för näringspenningtvätt eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott kan tas i förvar enligt lagen om visst stöldgods m.m. Sådan egendom får inte förverkas.

10 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller

stämpling. I stället för sådan egendom får dess värde förklaras förverkat.

117

Prop. 2013/14:121 Paragrafen innehåller särskilda regler för vad som ska gälla i fråga om förverkande av egendom som använts som hjälpmedel eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.

Bestämmelsen motsvarar 36 kap. 2 § första och tredje styckena brotts- balken (jfr prop. 2004/05:135 s. 129 ff. och NJA II 1968 s. 728). Som hjälpmedel kan betraktas exempelvis en förteckning över konton med kontonummer och kontoförande institut som ska användas eller har an- vänts vid överföringar av pengar med brottsligt ursprung i syfte att dölja var de kommer ifrån. Ett annat exempel på hjälpmedel skulle kunna vara en utförligt nedskriven brottsplan eller en lista över personer som är vil- liga att låna ut sina konton för placering av brottsutbyte.

11 § Förverkande av egendom eller dess värde enligt 9 och 10 §§ får ske hos

1.gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet,

2.den i vars ställe gärningsmannen eller någon annan medverkande var,

3.den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 36 kap. 4 § brottsbalken,

4.den som efter brottet förvärvat egendomen

a)genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva,

eller

b)på annat sätt och då haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egen- domen hade samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i första stycket 1–3, får den inte förklaras förverkad. Förverkande enligt 9 § första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller någon annan som medverkat till brottet, även om egendomen vid brottet tillhörde någon annan.

Egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får för- klaras förverkad, om den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket 1–3.

I paragrafen anges hos vem förverkande enligt lagen får ske. Övervägan- dena finns i avsnitt 8.4.

Bestämmelserna i första stycket motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i 36 kap. 5 § brottsbalken och bör därmed tillämpas på samma sätt som dessa, med den betydelsefulla skillnad som följer av andra meningen i andra stycket. Där anges att förverkande med stöd av 9 § första stycket 1 får ske hos gärningsmannen eller annan medverkande, även om egendom- en inte tillhörde honom eller henne vid brottet. Förverkande får därmed ske hos en gärningsman som har vidtagit penningtvättsåtgärder med annans egendom.

Bestämmelsen öppnar även för förverkande av egendomens värde. I de fall gärningsmannen inte äger egendomen utan har vidtagit penningtvätts- åtgärder med utbyte av annans brott, bör det för att förverkande ska ske normalt krävas att egendomen finns i behåll i någon form hos gärnings- mannen (se kommentaren till 9 §).

Av tredje stycket framgår, såvitt avser förverkande av utbyte av brott en- ligt lagen, att sådan egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte, får förverkas om den egendom som den förverkade egendomen trätt i stället för vid brottet tillhörde någon av dem som kan

anses ha varit delaktiga i brottet (första stycket p. 1–3).

118

Penningbeslag

12 § Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt denna lag, eller ett motsvarande värde, får tas i beslag (penningbeslag).

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Genom bestämmelsen införs ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel, pen- ningbeslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Första stycket ger besked om att penningbeslag får ske av en viss typ av egendom som misstänks vara föremål för brott enligt lagen. Det gäller egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet. Med pengar av- ses här kontanter i form av sedlar och mynt liksom elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Med fordran eller annan rättighet avses i detta sammanhang sådant som kontobehållningar, aktie- depåer eller liknande som kan finnas hos t.ex. en bank eller annan verk- samhetsutövare enligt penningtvättslagen.

Penningbeslag utgör ett straffprocessuellt tvångsmedel och en första förutsättning är, på samma sätt som när det gäller beslag enligt rättegångs- balken, att förundersökning pågår eller inleds (jfr 23 kap. 16 § första stycket RB).

För att penningbeslag ska få beslutas måste det skäligen kunna antas att egendomen är föremål för brott enligt lagen. Misstanken ska alltså kunna knytas till egendomen. Misstanken kan t.ex. ha uppstått på grund av en eller flera rapporter om misstänkta transaktioner enligt 3 kap. 1 § penning- tvättslagen och penningbeslaget kan, men måste inte, ha föregåtts av att egendomen varit belagd med dispositionsförbud. Däremot finns det inte något krav på att det ska finnas en misstänkt person identifierad eller att egendomen ska ägas eller innehas av en sådan person.

Av andra stycket framgår att en proportionalitetsbedömning ska göras. Bestämmelsen är utformad på samma sätt som motsvarande regler när det gäller tvångsmedlen i rättegångsbalken. Egendom får således tas i penningbeslag endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller något annat mot- stående intresse. Vid denna bedömning bör hänsyn tas till omständig- heter som egendomens värde, hur stark misstanken om penningtvätt är, hur stor risken är för att egendomen undanskaffas om beslut inte fattas och vilken skada penningbeslaget skulle kunna förorsaka egendomens ägare eller den som förfogar över egendomen. Endast om åtgärden står i proportion till de motstående intressena får den beslutas.

13 § Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag. Penning- beslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbal- ken.

Prop. 2013/14:121

119

Prop. 2013/14:121 I paragrafen finns närmare regler om penningbeslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.3.

Av första stycket framgår vem som får besluta om penningbeslag, näm- ligen åklagaren eller den som är förundersökningsledare. Sådant beslut kommer normalt att fattas av åklagare. Vidare framgår att penningbeslag får avse endast egendom som finns tillgänglig. Med detta avses att egen- domen ska vara identifierad och tillgänglig för beslag hos t.ex. en sådan verksamhetsutövare som avses i penningtvättslagen. Bestämmelsen ger alltså inte någon befogenhet att söka efter egendom som skulle kunna tas i penningbeslag eller att besluta om penningbeslag av egendom som inte är, men kan komma att bli, tillgänglig för beslag. Sådan egendom som av- ses i lagen kan, i form av pengar eller ett penningvärde som är föremål för en transaktion eller ett kontotillgodohavande, finnas hos en verksamhets- utövare som avses i penningtvättslagen. Eftersom penningbeslag sannolikt kommer att aktualiseras framför allt i samband med ett dispositionsför- bud kommer det i de flesta fall att röra sig om egendom som finns hos en verksamhetsutövare. Samtidigt kan det inte uteslutas att penningbeslag kan bli aktuellt även då egendomen finns hos någon som inte omfattas av penningtvättslagen.

Av andra stycket framgår att om penningbeslaget avser en fordran eller annan rättighet, t.ex. ett banktillgodohavande eller värdepapper på ett vär- depapperskonto, ska gäldenären förbjudas att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen. Den som medvetet bryter mot ett så- dant förbud kan, i likhet med vad som gäller den som bryter mot ett för- bud enligt rättegångsbalken, komma att straffas enligt 17 kap. 13 § brotts- balken.

Av tredje stycket följer att rättegångsbalkens regler om beslag gäller i tillämpliga delar. Genom hänvisningen klargörs att reglerna i 27 kap. rätte- gångsbalken är tillämpliga i den mån avvikande regler inte finns i lagen om straff för penningtvättsbrott. Det innebär t.ex. att den som drabbats av ett penningbeslag har rätt att begära rättens prövning av beslaget, att rätten om den fastställer beslaget ska sätta ut en tid för åtals väckande, att den som drabbas av ett penningbeslag ska underrättas om beslaget, liksom att protokoll ska föras över penningbeslaget. Om ett penningbeslag som av- ser värden hävs, upphör verkan av penningbeslaget. Om penningbeslaget i stället avser kontanter tillämpas bestämmelsen i 27 kap. 8 a § rättegångs- balken på så sätt att pengarna ska återlämnas till den hos vilken penning- beslaget gjordes eller till den som gör anspråk på pengarna. I de fallen kan även lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. bli tillämplig. Att reglerna om utlämnande till målsägande enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken inte är tillämpliga följer av att den bestämmelsen endast avser föremål som inte kan komma i fråga för för- verkande.

13.2Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Ändringarna innebär att bestämmelserna om penninghäleri och penning- häleriföreseelse i 9 kap. 6 a och 7 a §§ brottsbalken upphävs och att hän- visningen till grovt penninghäleri stryks i 9 kap. 11 § första stycket samma

120

balk. Detta är en följd av att det straffrättsliga ansvaret för penningtvätt Prop. 2013/14:121 regleras i lagen om straff för penningtvättsbrott. Ändringarna träder i kraft

den 1 juli 2014.

13.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.

1 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom tas i förvar:

1.egendom som har frånhänts någon genom brott och som anträffats hos någon annan som uppenbart saknar rätt till egendomen,

2.egendom som har anträffats utan att vara i någons besittning, om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen är känd,

3.egendom som har förvärvats eller tagits emot under förhållanden som anges

i9 kap. 6 § andra stycket eller 7 § andra stycket 1 brottsbalken, och

4.egendom som har varit föremål för brott som avses i 7 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott.

Första stycket tillämpas också om varken ägaren eller någon annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den.

Bestämmelser om förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt första eller andra stycket och om rätt för ägare som senare blir känd, eller för någon annan som har rätt till egendomen, att få egendomen utlämnad till sig eller att er- hålla ersättning finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Första stycket i första paragrafen har fått en ny utformning och delats upp i

 

fyra punkter av vilka framgår när lagen är tillämplig. De tre första punkt-

 

erna motsvarar bestämmelsen i sin tidigare lydelse och någon ändring i sak

 

är inte avsedd (prop. 1974:124 s. 60). Överväganden finns i avsnitt 8.5.

 

Av fjärde punkten, som är ny, framgår att lagens tillämpningsområde ut-

 

vidgats till att omfatta egendom som varit föremål för näringspenning-

 

tvätt, dvs. brott där gärningsmannen medverkar till en åtgärd som skäligen

 

kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. I många fall är den egendom

 

som varit föremål för näringspenningtvätt inte tillgänglig, men om sådan

 

egendom påträffas får den inte förverkas utan kan i stället tas i förvar en-

 

ligt bestämmelsen.

 

Genom ändringen blir det tydligt att stöldgodslagen kan tillämpas för-

 

utom på föremål även på egendom i form av en fordran eller annan rättig-

 

het, t.ex. en kontobehållning, aktiedepå eller liknande. För att säkra sådan

 

egendom som nu föreslås kunna tas i förvar kan reglerna om penningbe-

 

slag i lagen om straff för penningtvättsbrott tillämpas.

 

Egendom ska inte tas i förvar om det skulle vara uppenbart oskäligt (se

 

prop. 1974:124 s. 60).

 

I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hitte-

 

gods m.m., som stöldgodslagen (1 § tredje stycket) hänvisar till, finns det

 

regler som ger en eventuell rättmätig ägare möjlighet att göra anspråk på

 

egendomen eller begära ersättning för den.

 

Eftersom en förutsättning för att tillämpa lagen i den nu aktuella situa-

 

tionen är att egendomen varit föremål för näringspenningtvätt enligt 7 § i

 

lagen om straff för penningtvättsbrott, kommer frågan om att ta egendo-

 

men i förvar normalt att komma upp i samband med åtalet för närings-

 

penningtvätt och bör då samordnas med behandlingen av brottmålet (jfr

121

 

Prop. 2013/14:121 prop. 1979/80:66 s. 18). Det innebär också att talan i första hand kommer att riktas mot den mot vilken talan förs om näringspenningtvätt och som haft egendomen i sin besittning eller på annat sätt disponerat den.

13.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

4 b § Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6 eller 7 § brottsbalken eller 3, 4, 5 eller 6 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott, ska inte ge rätt till ersättning från insättningsgarantin.

Om åtal har väckts för brott som avses i första stycket avseende en viss insättning och ersättning begärs för insättningen, ska garantimyndigheten besluta att ersättning tills vidare inte ska betalas ut.

Av första stycket framgår att krav avseende vissa tillgångar inte ger rätt till ersättning. Det gäller dels tillgångar som varit föremål för häleri eller häleriförseelse, dels tillgångar som varit föremål för vissa brott enligt la- gen om straff för penningtvättsbrott. Den tidigare referensen till penning- häleri och penninghäleriförseelse har utgått eftersom bestämmelserna har upphävts. Den har ersatts av en hänvisning till penningtvättsbrott, grovt penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse.

Ikraftträdandebestämmelse

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för krav som avser tillgångar som varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet.

Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2014. Av punkt 2 framgår att äldre bestämmelser ska tillämpas för krav som avser tillgångar som har varit föremål för brott som har begåtts före ikraftträdandet.

13.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd

14 § Ett krav avseende tillgångar som enligt en lagakraftvunnen dom har varit föremål för brott enligt 9 kap. 6 eller 7 § brottsbalken eller 3, 4, 5 eller 6 § lagen (2014:000) om straff för penningtvättsbrott, ska inte ge rätt till ersättning från investerarskyddet.

Av paragrafen framgår att krav avseende vissa tillgångar inte ger rätt till ersättning. Det gäller dels tillgångar som varit föremål för häleri eller häleri- förseelse, dels tillgångar som varit föremål för vissa brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott. Den tidigare referensen till penninghäleri och penninghäleriförseelse har utgått eftersom bestämmelserna har upphävts. Den har ersatts av en hänvisning till penningtvättsbrott, grovt penningtvätts- brott eller penningtvättsförseelse.

122

18 § Om åtal har väckts för brott som avses i 14 § avseende viss tillgång och er- sättning begärs för tillgången, ska garantimyndigheten besluta att ersättning tills vidare inte ska betalas ut.

Paragrafen anger att garantimyndigheten tills vidare inte ska betala ut er- sättning om åtal har väckts för något av de brott som avses i 14 §. Ändring- arna har föranletts av att brottsbalkens bestämmelser om penninghäleri och penninghäleriförseelse har upphävts och att straffbestämmelserna om pen- ningtvätt i stället finns i lagen om straff för penningtvättsbrott.

Ikraftträdandebestämmelse

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller för krav som avser tillgångar som varit föremål för brott som begåtts före ikraftträdandet.

Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2014. Av punkt 2 framgår att äldre bestämmelser ska tillämpas för krav som avser tillgångar som har varit föremål för brott som har begåtts före ikraftträdandet.

13.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

3 § Den som samlar in, tillhandahåller eller tar emot pengar eller annan egendom i syfte att egendomen ska användas eller med vetskap om att den är avsedd att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet döms till fängelse i högst två år.

Om brott som anges i första stycket är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Paragrafen anger vilka förfaranden som är straffbara när det gäller finansie- ring av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall.

Ändringen i första stycket innebär att begreppet egendom införs. Innebör- den av det tidigare använda begreppet tillgångar är inte närmare preciserat, men används i den svenska översättningen av Förenta nationernas inter- nationella konvention om bekämpande av finansiering av terrorism av den 9 december 1999. Av 1 § finansieringslagen framgår att lagen innehåller regler till genomförande av nämnda konvention. Vägledning för begrep- pets tolkning får därför hämtas där. Av definitionen i artikel 1 följer att till- gångar avser egendom av alla slag (prop. 2001/02:149 s. 12 f.). Begreppen egendom och tillgångar får anses ha samma betydelse och vara utbytbara i detta sammanhang. Någon ändring i sak är inte avsedd.

7 § Egendom som varit föremål för brott enligt denna lag ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan värdet av den för-

Prop. 2013/14:121

123

Prop. 2013/14:121 klaras förverkat. Även utbyte av brott enligt denna lag ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragrafen ger besked om att egendom som varit föremål för brott enligt lagen, liksom utbyte av brott kan förverkas. Ändringen innebär att be- greppet egendom införs. Se kommentaren till 3 §.

Penningbeslag

8 § Egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt denna lag, eller ett motsvarande värde, får tas i beslag (penningbeslag).

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det in- trång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Jfr kommentaren till 12 § i lagen om straff för penningtvättsbrott.

9 § Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag. Penning- beslag får avse endast sådan egendom som finns tillgänglig.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Rikspolisstyrelsen.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbal- ken.

Se kommentaren till 13 § i lagen om straff för penningtvättsbrott.

13.7Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)

9 kap. Revision

42 § En revisor ska vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller den verkställande direk- tören inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt någon av följande bestämmelser:

1.9 kap. 1, 3 och 9 §§, 10 kap. 1, 3, 4 och 5 §§ samt 11 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ brotts- balken,

2.2, 4, 5 och 10 §§ skattebrottslagen (1971:69), och

3.3–5 §§ och, om brottet inte är ringa, 7 § lagen (2014:000) om straff för penning-

tvättsbrott.

En revisor ska även vidta de åtgärder som anges i 43 och 44 §§, om han eller hon finner att det kan misstänkas att någon inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till brott enligt 10 kap. 5 a–5 e §§ brottsbalken.

Om revisorn finner att en misstanke av det slag som avses i första eller andra stycket bör föranleda honom eller henne att lämna uppgifter enligt 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, ska dock åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas.

124

I första stycket, första punkten har hänvisningen till 9 kap. 6 a § brotts- balken utgått som en följd av att bestämmelsen upphävts. I stället har i en ny tredje punkt införts en hänvisning till 3–5 och 7 §§ lagen om straff för penningtvättsbrott.

Av första stycket tredje punkten följer att en revisor ska vidta åtgärder enligt 43 och 44 §§ (informera styrelse och åklagare) om han eller hon finner att det kan misstänkas att en styrelseledamot eller verkställande direktör inom ramen för bolagets verksamhet har gjort sig skyldig till vissa brott enligt lagen om straff för penningtvättsbrott. Av tredje stycket följer samtidigt att om misstanken är sådan att revisorn bör lämna en uppgift om en misstänkt transaktion enligt lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen) ska åtgärder enligt 43 och 44 §§ inte vidtas. Misstankar om penningtvätts- brott omfattas i regel av rapporteringsskyldigheten enligt penningtvätts- lagen, men utanför den skyldigheten faller bl.a. näringspenningtvätt. Eftersom rapporteringsskyldigheten enligt penningtvättslagen uppkommer redan vid en mycket låg misstankegrad, är det i de allra flesta fall svårt för en revisor att ta ställning till vilken typ av penningtvättsbrott miss- tanken rör (jfr prop. 2008/09:70 s. 127). I sådana fall kommer undantags- regeln i tredje stycket alltjämt att vara tillämplig.

Ikraftträdandebestämmelse

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

2.Äldre bestämmelser gäller avseende misstanke om brott som begåtts före ikraftträdandet.

Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2014. Av punkt 2 framgår att äldre bestämmelser ska tillämpas när det gäller misstanke om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

13.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

3 kap. Rapporteringskrav

1 § En verksamhetsutövare ska granska transaktioner för att kunna upptäcka såda- na som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penning- tvätt eller finansiering av terrorism.

Om misstanke efter närmare analys kvarstår, ska uppgifter om alla omständig- heter som kan tyda på penningtvätt eller finansiering av terrorism utan dröjsmål lämnas till Rikspolisstyrelsen. Om den egendom som den eller de misstänkta transaktionerna avser finns hos verksamhetsutövaren ska detta anges särskilt, liksom uppgifter om vilka tillgodohavanden kunden har hos verksamhetsutövaren och i förekommande fall uppgifter om mottagaren av transaktionen.

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den miss- tänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansie- ring av terrorism. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras, får transaktioner utföras och uppgifter lämnas omedelbart i efterhand.

Prop. 2013/14:121

125

Prop. 2013/14:121 På begäran av Rikspolisstyrelsen ska verksamhetsutövaren eller den som yrkes- mässigt driver lotteri- och spelverksamhet utan dröjsmål lämna alla uppgifter

som behövs för en utredning om penningtvätt eller finansiering av terrorism.

När uppgifter har lämnats enligt andra stycket, ska även andra fysiska eller juridiska personer som avses i 1 kap. 2–4 §§ lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt eller finansiering av terrorism som myndigheten begär.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns även i 14 a § kasinolagen (1999:355).

I paragrafen regleras verksamhetsutövares skyldighet att granska och rap- portera misstänkta transaktioner. Ett tillägg har gjorts i andra stycket. Över- vägandena finns i avsnitt 9.2.6.

Tillägget i andra stycket innebär att viss ytterligare information ska lämnas till Rikspolisstyrelsen (fr.o.m. 1 januari 2015 Polismyndigheten). I de fall den egendom som den eller de misstänkta transaktionerna avser finns hos verksamhetsutövaren när rapporteringen sker ska verksamhets- utövare särskilt ange detta i rapporten. Så kan vara fallet t.ex. om den misstänkta transaktionen utgjorts av en insättning som redan har genom- förts av kunden, om transaktionen avser en överföring mellan konton hos verksamhetsutövaren eller om verksamhetsutövaren har avstått från att utföra en begärd transaktion. De pengar eller annan egendom som varit föremål för den utförda eller begärda transaktionen kan i sådana fall finnas kvar inom verksamhetsutövarens kontroll. Av rapporten ska vidare framgå vilka kontobehållningar eller andra tillgodohavanden som verksamhetsut- övaren innehar för den aktuella kundens räkning. Om en transaktion redan har genomförts och medlen i fråga har förts över till en annan verksam- hetsutövare ska även detta framgå, liksom i förekommande fall uppgifter om mottagaren av transaktionen.

Med att egendomen ”finns hos” verksamhetsutövaren avses att egendom- en finns under verksamhetsutövarens kontroll för en kunds räkning. Som exempel kan nämnas att en kund har pengar på ett bankkonto hos en bank, att en klient har deponerat en summa pengar på ett klientmedels- konto hos en advokat eller fastighetsmäklare eller att en kund har en aktie- depå hos exempelvis en bank eller liknande.

Dispositionsförbud

8 § Om det finns skäl att misstänka att egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verksamhetsutövare, får Rikspolisstyrelsen besluta att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (dispositionsförbud).

Beslut om dispositionsförbud får meddelas endast om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär.

Om förutsättningarna enligt första och andra styckena är uppfyllda, får Riks- polisstyrelsen fatta beslut om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet.

Av paragrafen framgår förutsättningarna för att meddela dispositionsför- bud. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.2.

Ett beslut om dispositionsförbud får enligt första stycket fattas, om det

finns skäl att misstänka att egendom som finns hos en verksamhetsut-

126

övare är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terro- rism. Det krävs inte att misstanken kan riktas mot någon person. I stället ska misstanken kunna knytas till den egendom som avses bli föremål för ett beslut om dispositionsförbud.

Att det finns skäl att misstänka att egendom är föremål för brott är ett uttryck för en lägre misstankegrad än att det finns anledning att anta att brott begåtts, vilket krävs för att inleda förundersökning. Förutsättning- arna för att inleda förundersökning behöver alltså inte vara uppfyllda men det krävs att misstanken grundar sig på konkreta omständigheter. Den information som ligger till grund för misstanken kan ha inkommit till Rikspolisstyrelsen genom en rapport om en misstänkt transaktion från en verksamhetsutövare eller på annat sätt. Det kan t.ex. vara fråga om överskottsinformation som framkommit vid en annan utredning, uppgifter från underrättelseverksamhet eller uppgifter som lämnats från en enskild utan att detta är tillräckligt för att inleda en förundersökning. En miss- tanke kan också uppstå med anledning av rapporter om misstänkta trans- aktioner från flera olika verksamhetsutövare som sammantaget avslöjar ett misstänkt transaktionsmönster.

Det är Rikspolisstyrelsen som ska fatta beslut om dispositionsförbud. Hos Rikspolisstyrelsen är det i dag Finanspolisen som ansvarar för mot- tagandet av rapporterna om misstänkta transaktioner. Vilken tjänsteman som ska ha behörighet att fatta beslutet får avgöras med ledning av in- struktionen för Rikspolisstyrelsen och andra interna regler.

Förutom förutsättningarna i första stycket måste även de förutsättning- ar som anges i andra stycket, och som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, vara uppfyllda för att ett beslut om dispositionsförbud ska få med- delas. En första förutsättning är att det är fara i dröjsmål och att det skä- ligen kan befaras att den berörda egendomen annars kommer att undan- skaffas.

Dessutom måste en proportionalitetsbedömning göras. Det innebär att innan ett beslut om dispositionsförbud fattas måste det göras en avvägning mellan behovet av åtgärden och de enskilda intressen som påverkas av beslutet. Vid denna bedömning bör t.ex. beaktas graden av misstanke, hur stor risken är för att egendomen annars undanskaffas och hur stort be- lopp transaktionen avsett.

Ett beslut om dispositionsförbud innebär att den egendom som förbu- det avser inte får flyttas eller disponeras på annat sätt, vare sig av kunden eller av annan som kan vara behörig att förfoga över den, t.ex. en full- maktshavare. Av beslutet ska uttryckligen framgå vad förbudet innebär, vilken egendom det avser och när förbudet upphör att gälla. Den som medvetet bryter mot ett sådant förbud kan, i likhet med vad som gäller den som bryter mot ett förbud enligt rättegångsbalken, komma att straffas enligt 17 kap. 13 § brottsbalken.

I tredje stycket anges att ett beslut om dispositionsförbud får meddelas även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet. De förutsätt- ningar som gäller enligt första och andra styckena måste vara uppfyllda även i sådana fall.

Prop. 2013/14:121

127

Prop. 2013/14:121

128

9 § Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åkla- gare, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas.

Finns det inte längre skäl för åtgärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsdagar förflutit från Rikspolisstyrelsens beslut, om den inte hävts före det.

Verksamhetsutövaren ska omedelbart underrättas om att en åtgärd har beslu- tats eller hävts.

Den som har drabbats av ett beslut om dispositionsförbud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Beslut om underrättelse meddelas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.

I paragrafen finns regler om förfarandet sedan ett beslut om dispositions- förbud meddelats. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.

Av första stycket framgår att ett beslut om dispositionsförbud så snart som möjligt ska underställas åklagarens prövning. Normalt kan detta gö- ras direkt efter det att ett beslut har meddelats. Den utredning som tagits fram hos Finanspolisen bör alltid följa med anmälan, liksom en kopia av beslutet, som ska ha avfattats skriftligt. Åklagaren bör ha tillgång till det beslutsunderlag som Rikspolisstyrelsen har haft. Därefter ska åklagaren skyndsamt pröva om det finns skäl för att låta förbudet bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas. Om åklagaren finner att förundersökning kan inledas, kan beslutet om dispositionsförbud ersättas av ett beslut om pen- ningbeslag enligt 12 § lagen om straff för penningtvättsbrott eller 8 § finan- sieringslagen. I annat fall har Finanspolisen möjlighet att inom tvådagars- fristen komplettera utredningen varefter ett förnyat ställningstagande till frågan om att inleda förundersökning kan ske.

Enligt andra stycket kan ett tidigare ställningstagande när som helst omprövas. När det finns anledning till det, t.ex. därför att någon ny om- ständighet som har betydelse för bedömningen kommer fram, ska åklaga- ren häva förbudet. Om Finanspolisen vid den fortsatta utredningen efter att ett beslut om dispositionsförbud har fastställts av åklagaren, får del av uppgifter som innebär att det inte längre finns anledning att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism, måste uppgifterna genast för- medlas vidare till åklagaren som då får göra en ny bedömning.

Ett beslut om dispositionsförbud upphör att gälla när två arbetsdagar förflutit från Rikspolisstyrelsens beslut om det inte hävts redan tidigare. Som arbetsdagar räknas inte lördagar, söndagar eller andra allmänna helg- dagar, midsommarafton, julafton eller nyårsafton (jfr 2 § första stycket lagen [1930:173] om beräkning av lagstadgad tid). Tiden ska beräknas från tidpunkten för Rikspolisstyrelsens beslut. Det innebär att om ett be- slut fattas en fredag kl. 12.00 gäller det längst till kl. 12.00 nästföljande tisdag. När den angivna tiden har löpt ut upphör dispositionsförbudet automatiskt att gälla. Som Lagrådet påpekar bör det av beslutet om dispo- sitionsförbud framgå vid vilket klockslag det meddelats och, i linje där- med, även vid vilket klockslag det upphör att gälla om det inte dessför- innan hävts pga. att åtgärden ersatts med ett annat tvångsmedel eller för att skälen för åtgärden inte består. När beslutet upphört att gälla får den egendom som varit föremål för förbudet disponeras. Att egendomen får

disponeras betyder inte med säkerhet att verksamhetsutövaren kommer att utföra transaktioner med egendomen (jfr avsnitt 5.2.1).

Av tredje stycket framgår att den verksamhetsutövare som innehar egen- domen för den enskildes räkning omedelbart måste underrättas om ett be- slut om dispositionsförbud eller ett beslut om att ett dispositionsförbud har hävts.

I fjärde stycket anges att den som har drabbats av ett dispositionsförbud ska underrättas om åtgärden. Detta får ske först när det kan antas att syf- tet med den beslutade eller förestående åtgärden inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om uppgiften röjs. Det är åklagaren som ska besluta om när upplysning om beslutet om dispositionsförbud kan lämnas. Många gånger får en intresseavvägning göras mellan å ena sidan risken för att nyttan med åtgärden går om intet eller den fortsatta utred- ningen störs och å den andra den enskildes intresse av att få information om beslutet för att kunna vidta åtgärder för att begränsa eventuell skada som beslutet kan medföra för honom eller henne. Om förundersökning inte inleds bör underrättelse normalt kunna lämnas. Skulle en under- rättelse med hänsyn till omständigheterna uppenbart vara utan betydelse behöver den inte lämnas. Så kan t.ex. vara fallet när det framgår att den berörde redan på annat sätt fått kännedom om dispositionsförbudet eller då förbudet gällt under mycket kort tid och risken för att den berörde lidit någon skada därför är liten.

Prop. 2013/14:121

129

Prop. 2013/14:121

Bilaga 1

130

Sammanfattning av betänkandet Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud (SOU 2012:12)

Vårt uppdrag

Med penningtvätt förstås i allmänhet åtgärder som syftar till att dölja eller omsätta vinning av brottslig verksamhet. För att bekämpa penningtvätt finns dels administrativa regelverk, dels bestämmelser som kriminalise- rar penningtvätt.

Utredningens uppdrag har varit att göra en översyn av kriminalisering- en av penningtvätt och överväga om det är möjligt att åstadkomma en mer ändamålsenlig och lättillgänglig reglering med tydliga kriterier för straffansvar, samtidigt som man upprätthåller kraven på rättssäkerhet och förutsägbarhet. Straffansvaret för penningtvätt ska enligt direktiven på ett tydligt sätt ta sikte på det som är själva slutmålet med brottsligheten, nämligen att kunna använda brottsvinsterna.

I vårt uppdrag har vidare ingått att bedöma om eventuella ändringar i kriminaliseringen av penningtvätt medför behov av att utöka möjligheterna att förverka egendom som varit föremål för penningtvätt.

Vi har vidare haft att ta ställning till om det finns behov av och om det är lämpligt att göra ändringar i systemet för att tillfälligt stoppa miss- tänkta transaktioner.

Slutligen har vårt uppdrag innefattat att ta ställning till om Sverige ska tillträda Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism från 2005, samt att analysera vilka lagändringar som i så fall krävs.

Kriminaliseringen av penningtvätt

I syfte att göra den straffrättsliga regleringen av penningtvätt mer över- skådlig och lättare att tillämpa föreslår vi att bestämmelserna om straff för penningtvätt bryts ut ur brottsbalken och placeras i en egen lag, lagen om penningtvättsbrott. Brottsrubriceringarna penninghäleri och penning- häleriförseelse ändras till penningtvättsbrott respektive penningtvättsför- seelse.

Redan i dag gäller att alla typer av brott kan utgöra förbrott till penning- häleri. Härigenom uppfylls Sveriges internationella åtaganden. Vi anser att det saknas skäl att inskränka kretsen av förbrott till den lägsta nöd- vändiga nivån utifrån de internationella konventionerna och övriga kra- ven på området. Den nuvarande ordningen med en s.k. all crimes approach bör således behållas.

Tillämpningen av bestämmelserna om penninghäleri har varit begräns- ad. Ett skäl till detta har sagts vara att det föreligger svårigheter att bevisa vilket förbrott som har begåtts. I syfte att förbättra möjligheterna att visa en koppling mellan viss egendom och dess ursprung i brott föreslår vi därför att kopplingen till förbrottet breddas och uttrycks så att egendom- en ska härröra ”från brott eller brottslig verksamhet”. För att styrka be- greppet brottslig verksamhet ska det inte vara nödvändigt att ange några konkreta gärningar. Däremot bör det normalt krävas att man vet något

om vilken typ av brottslighet som verksamheten bestått i. Några närmare detaljer eller uppgifter om verksamhetens omfattning behöver dock inte lämnas. Beviskravet för egendomens koppling till brottslig verksamhet ska vara detsamma som normalt gäller i brottmål.

Vi föreslår att avgränsningen av det straffbara området sker genom att syftet med en penningtvättsgärning som huvudregel ska vara avgörande för dess straffbarhet. För att ytterligare avgränsa det straffbara området föreslår vi att det i lagtexten ska finnas en exemplifierande och norme- rande uppräkning av vilka slags åtgärder som är straffbara.

Detta innebär att en handling ska vara straffbar som penningtvättsbrott, om den innebär att någon överlåter, förvärvar, omsätter, överför eller vid- tar annan sådan åtgärd med pengar eller annan egendom om härrör från brott, om gärningen syftar till att antingen dölja egendomens ursprung eller att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Motsvarande ska gälla den som tillhandahåller, förvärv- ar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehav- et av pengar eller annan egendom som härrör från brott, den som deltar i transaktioner som utförs för skens skull, den som uppträder som bulvan eller som vidtar annan sådan åtgärd, om åtgärden har det angivna syftet. Om sådan åtgärd som nu sagts vidtas och åtgärden syftar till att dölja att någon har berikat sig genom brott (t.ex. skattebrott eller tullbrott) ska också dömas för penningtvättsbrott.

Syftet är knutet till gärningen och inte till gärningsmannen. Det betyder att gärningsmannen inte själv behöver ha det angivna syftet med sitt handlande utan att det är tillräckligt att någon annan medverkande har ett sådant syfte. Gärningsmannen måste dock ha uppsåt till att någon annan, t.ex. en uppdragsgivare, har ett sådant syfte.

Den föreslagna regleringen innebär att också den som har begått för- brottet ska kunna dömas för penningtvättsbrott; s.k. självtvätt ska alltså kriminaliseras. Allmänna straffrättsliga principer om brottskonkurrens gäller dock vid utdömande av straffansvar.

Kriminaliseringen föreslås även omfatta åtgärder som visserligen inte har ett penningtvättssyfte, men som innebär ett otillbörligt främjande av någons möjligheter att omsätta pengar eller annan egendom som härrör från brott.

Vi föreslår vidare att det straffbara området för penningtvätt utvidgas på så sätt att det under vissa omständigheter ska vara möjligt att döma till ansvar för penningtvättsbrott trots att inte förbrottet är styrkt. Det gäller när någon i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som be- drivs vanemässigt eller annars i större omfattning medverkar till en åt- gärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. För an- svar krävs uppsåt till de omständigheter som ligger till grund för en be- dömning att gärningen är vidtagen i sådant syfte som nu sagts. Den som på motsvarande sätt medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte utan att detta skett i näringsverksamhet eller liknande ska i stället dömas för penningtvättsförseelse.

På motsvarande sätt som gäller i dag ska det finnas en särskild straff- skala dels för grova brott, dels för ringa brott och oaktsamhetsbrott. Straffskalorna föreslås vara oförändrade i förhållande till vad som gällt för penninghäleri, grovt penninghäleri och penninghäleriförseelse.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 1

131

Prop. 2013/14:121

Bilaga 1

132

Till skillnad från vad som gäller i dag föreslår vi att försök ska vara straffbart inte bara vid grovt brott utan även vid försök till penning- tvättsbrott av normalgraden. Däremot anser vi att ansvar för förberedelse och stämpling också i fortsättningen bör vara förbehållet grovt penning- tvättsbrott.

Eftersom det får anses vara oklart om hänvisningen till brott i den nu- varande penninghäleribestämmelsen innebär att fråga måste vara om ett brott enligt svensk lag eller om det är tillräckligt att det är ett utländskt brott föreslår vi att det i lagen om penningtvättsbrott införs en bestäm- melse med innebörd att även brott som har begåtts utomlands och som inte utgör ett svenskt brott, men som motsvarar ett svenskt brott, ska kunna utgöra förbrott till penningtvättsbrott.

Förverkande

Enligt nuvarande reglering kan egendom som har varit föremål för pen- ninghäleri inte förverkas hos gärningsmannen för penninghäleribrottet. Vi anser att detta är en brist. Dessutom ställs det i 2005 års förverkandekon- vention upp ett krav på att egendom som har varit föremål för penning- tvätt ska kunna förverkas. Vi föreslår mot denna bakgrund att pengar eller annan egendom som har varit föremål för penningtvättsbrott ska kunna förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt. En bestämmelse om detta ska tas in i den lag om penningtvättsbrott som vi lägger fram för- slag till. Det ska vidare föreskrivas att sådant förverkande ska kunna ske hos den som är gärningsman eller som har medverkat till penningtvätts- brottet även om egendomen tillhörde annan.

Den föreslagna förverkandebestämmelsen ska inte vara tillämplig i re- lation till penningtvättsbrott eller penningtvättsförseelse utan styrkt för- brott. Egendom som varit föremål för sådant brott eller sådan förseelse ska i stället kunna tas i förvar.

På samma sätt som tidigare ska gälla att utbyte av alla typer av såväl penningtvättsbrott som penningtvättsförseelse ska kunna förverkas, lik- som vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med sådant brott (om mottagandet utgör ett brott enligt lagen om penning- tvättsbrott) och egendom som använts som hjälpmedel vid sådant brott eller sådan förseelse.

Dispositionsförbud

För att förbättra möjligheterna att komma åt brottsvinster och egendom av- sedd för finansiering av terrorism föreslår vi att det införs en möjlighet att under en kortare tid belägga sådan egendom med ett förbud att dispo- nera den, s.k. dispositionsförbud. Enligt vårt förslag ska Rikspolis- styrelsen (genom Finanspolisen), om det finns skäl att misstänka att egendom som finns hos en verksamhetsutövare är föremål för penning- tvätt eller avsedd för finansiering av terrorism, få besluta att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt. Dispositionsförbudet får avse egendom till ett värde som mot- svarar vad som kan beräknas bli föremål för förverkande.

Ett beslut om dispositionsförbud får dock meddelas endast om det skä- ligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den inne-

bär. För att uppfylla kraven i 2005 års förverkandekonvention föreslår vi att dispositionsförbud ska få beslutas även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet, om nu angivna förutsättningar är uppfyllda.

Även om det – utifrån en strävan att i största möjliga utsträckning kunna spåra och återföra brottsvinster – skulle vara värdefullt att kunna besluta om dispositionsförbud även avseende kontanter som framstår som misstänkta redan när de kommer in till en verksamhetsutövare, anser vi att olägenheterna och kostnaderna för ett system som träffar sådana transaktioner inte står i rimlig proportion till de vinster man skulle uppnå med det. Ett dispositionsförbud kan således endast avse egendom som redan finns hos en verksamhetsutövare när skäl för misstanke om penning- tvätt eller finansiering av terrorism uppkommer.

När en verksamhetsutövare lämnar uppgifter till Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) ska den ange om den egendom som är eller har varit före- mål för en misstänkt transaktion finns hos verksamhetsutövaren. Eftersom åtgärdens effektivitet och framgång är beroende av att informationen kan nå fram till Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) snabbt, är det viktigt, dels att rapporteringen sker skyndsamt, dels att en rapport i dessa fall kan ske i en särskild kanal så att den behandlas med högsta prioritet av Finans- polisen.

I de fall då en verksamhetsutövare lämnar uppgifter till Rikspolisstyrel- sen (Finanspolisen) efter att ha avstått från att genomföra en begärd trans- aktion som avser egendom som finns hos verksamhetsutövaren bedömer vi att det finns en förhöjd risk för att pengarna eller egendomen för- svinner från myndigheternas kontroll vilket motiverar att det inträder en automatisk dispositionsspärr i dessa fall. Den innebär att kunden under de följande fyra timmarna från det att rapporten lämnades får disponera egendomen endast om Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) lämnat med- givande till det genom att förklara att beslut om dispositionsförbud inte kommer att meddelas. Om de fyra timmarna löper ut utan att Rikspolis- styrelsen (Finanspolisen) har beslutat om dispositionsförbud är kunden fri att disponera egendomen.

Rikspolisstyrelsens (Finanspolisens) beslut ska så snart som möjligt underställas åklagare som skyndsamt har att ta ställning till om åtgärden ska bestå. Åklagarens beslut får inte överklagas. Så snart det inte längre finns skäl för åtgärden ska den hävas, eller, om det finns förutsättningar för det, ska åtgärden övergå i ett beslut om förvar, kvarstad eller beslag. Ett dispositionsförbud får aldrig gälla längre än i högst två arbetsdagar.

Verksamhetsutövaren ska omedelbart underrättas om att en åtgärd har beslutats eller hävts. Den vars egendom belagts med dispositionsförbud ska underrättas om beslutet, dock först när det kan antas att syftet med beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utred- ningen inte skadas om uppgiften röjs. Åklagaren ska fatta beslut om under- rättelse kan ske i det enskilda fallet.

Staten ska enligt gällande regler i skadeståndslagen svara för ren för- mögenhetsskada för enskild som uppkommit på grund av fel eller för- summelse vid myndighetsutövning. Det intrång som den enskilde utsätts för vid ett dispositionsförbud är typiskt sett inte sådant att vi bedömer att det finns anledning att införa en mera långtgående rätt till skadestånd än vad som följer av dessa regler.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 1

133

Prop. 2013/14:121

Bilaga 1

134

Tillträde till 2005 års förverkandekonvention

Sverige har tillträtt Europarådets konvention om penningtvätt, efterforsk- ning, beslag och förverkande av vinning av brott från 1990 och den trädde för svensk del i kraft den 1 november 1996. Som en uppdatering och komplettering av 1990 års konvention antogs 2005 en ny förverkande- konvention som är tillämplig även i förhållande till finansiering av terror- ism och som i vissa delar innehåller mer långtgående regler. Sverige under- tecknade den senare konventionen i maj 2005.

Vi föreslår att Sverige ska tillträda 2005 års förverkandekonvention eftersom den syftar till att underlätta och förbättra möjligheterna till internationellt samarbete för att komma åt brottsvinster och motverka all- varlig brottslighet i allmänhet och penningtvätt och finansiering av terro- rism i synnerhet.

Vår bedömning är att svensk lagstiftning i huvudsak stämmer överens med bestämmelserna i 2005 års konvention. I vissa avseenden krävs emellertid att Sverige i samband med tillträdet gör reservationer eller för- klaringar om hur konventionen ska tillämpas här i landet och i några fall fordras lagändringar för att uppfylla konventionens krav.

En nyhet i 2005 års konvention är att – förutom utbyte och hjälpmedel – även egendom som har varit föremål för penningtvätt ska kunna förver- kas. Enligt gällande rätt är det inte möjligt att förverka egendom som har varit föremål för penninghäleri genom en förverkandeförklaring riktad mot gärningsmannen för penninghäleribrottet eftersom egendomen inte ägs av denne. I nuläget uppfyller Sverige således inte kraven i konven- tionens artikel 3.1. Med det förslag vi har lämnat till bestämmelse om förverkande av egendom som har varit föremål för penningtvättsbrott hos den som är gärningsman eller som har medverkat till penningtvättsbrottet, även om egendomen i fråga tillhörde annan, kommer dock svenska för- verkanderegler att motsvara konventionens krav.

Vi bedömer vidare att lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att upp- fylla åtagandena i artikel 14 respektive artikel 47. Genom det förslag vi lämnar om att införa en möjlighet för Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) att belägga egendom med dispositionsförbud anser vi emellertid att dessa åtaganden kommer att uppfyllas. Sådant beslut ska enligt vårt förslag kunna fattas av Rikspolisstyrelsen (Finanspolisen) även på begäran av en utländsk finansunderrättelseenhet.

Som nämnts ovan är det i dagsläget oklart huruvida penninghäleri kan anses omfatta också åtgärder med egendom som härrör från en gärning som utgör brott mot utländsk lag men som, på grund av nationella be- gränsningar, inte utgör brott mot svensk lag. Med vårt förslag till be- stämmelse i lagen om penningtvättsbrott (att även brott som har begåtts utomlands och som inte utgör ett svenskt brott, men som motsvarar ett svenskt brott, ska kunna utgöra förbrott till penningtvättsbrott) kommer det emellertid att stå klart att svensk rätt uppfyller förverkandekonven- tionens krav i detta hänseende.

Betänkandets lagförslag

1Förslag till lag (2013:000) om penningtvättsbrott

Härigenom föreskrivs följande

Lagens syfte

1 § Denna lag innehåller straffrättsliga bestämmelser om penningtvätt.

I lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism finns bestämmelser om åtgärder som den som bedriver finan- siell verksamhet och annan näringsverksamhet är skyldig att vidta för att förhindra att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

2 § Med brott i 3–5 §§ avses

1.gärning som utgör brott enligt svensk lag, eller

2.gärning som utgör brott enligt utländsk lag och som motsvarar brott enligt svensk lag.

Ansvar

Penningtvättsbrott

3 § Den som

1.överlåter, förvärvar, omsätter, överför eller vidtar annan sådan åt- gärd med pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brotts- lig verksamhet, eller

2.tillhandahåller, förvärvar eller upprättar handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av pengar eller annan egendom som här- rör från brott eller brottslig verksamhet, deltar i transaktioner som utförs för skens skull, uppträder som bulvan eller vidtar annan sådan åtgärd,

döms, om åtgärden syftar till att dölja att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet eller till att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde, för penningtvättsbrott till

fängelse i högst två år.

4 § För penningtvättsbrott döms också den som, utan att åtgärden har ett sådant syfte som anges i 3 §, otillbörligen främjar möjligheterna för någon att omsätta egendom som härrör från brott eller brottslig verksam- het.

5 § För penningtvättsbrott döms också den som vidtar en sådan åtgärd som anges i 3 §, om åtgärden syftar till att dölja att någon har berikat sig genom brott eller brottslig verksamhet.

6 § För penningtvättsbrott döms också den som i näringsverksamhet eller som ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i

135

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

136

större omfattning medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 eller 5 §.

Grovt penningtvättsbrott

7 § Är brott som avses i 3–6 §§ grovt, döms för grovt penningtvätts- brott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas, om gär- ningen avsett betydande värden, om de brottsliga åtgärderna har ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfatt- ning eller i annat fall varit av särskilt farlig art.

Penningtvättsförseelse

8 § Är brott som avses i 3–6 §§ att anse som ringa, döms för penning- tvättsförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader.

För penningtvättsförseelse ska också dömas den som

1.i annat fall än som avses i 6 § medverkar till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i sådant syfte som anges i 3 eller 5 §,

2.i fall som avses i 3 eller 4 § inte insåg men hade skälig anledning att anta att egendomen härrörde från brott eller brottslig verksamhet, eller

3.i fall som avses i 5 § inte insåg men hade skälig anledning att anta att någon berikat sig genom brott eller brottslig verksamhet.

Försök m.m.

9 § För försök till penningtvättsbrott eller grovt penningtvättsbrott och för förberedelse eller stämpling till grovt penningtvättsbrott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Förverkande

10 § Om det inte är uppenbart oskäligt, ska följande egendom förklaras förverkad:

1.pengar eller annan egendom som varit föremål för brott enligt 3–5, 7 eller 8 § första stycket eller andra stycket 2 eller 3 eller värdet av sådan egendom,

2.utbyte av brott enligt denna lag, och

3.vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt denna lag, eller värdet av det mottagna, om mottagandet ut- gör brott enligt denna lag.

Egendom som avses i första stycket 1 eller en särskild rätt till egen- domen får inte förklaras förverkad, om egendomen efter brottet förvärvats av någon som inte haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen hade samband med brottet.

11 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott enligt denna lag eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egen- dom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. I stället för sådan egendom får dess värde förklaras förverkat.

12 § Förverkande av egendom eller dess värde enligt 10 och 11 §§ får ske hos

a)gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,

b)den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var,

c)den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses

i36 kap. 4 § brottsbalken,

d)den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet för- värvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i första stycket a–c, får den inte förklaras förverkad. Förverkande enligt 10 § första stycket 1 får dock ske hos gärningsmannen eller annan som med- verkat vid brottet, även om egendomen tillhörde annan.

Egendom som enligt 36 kap. 1 c § brottsbalken ska anses som utbyte får förklaras förverkad om den egendom, som den förverkade egendomen trätt i stället för, vid brottet tillhörde någon av dem som anges i första stycket a–c.

Förvar

13 § Egendom som har varit föremål för brott som avses i 6 § eller 8 § andra stycket 1 ska tas i förvar, om det inte är uppenbart oskäligt. Avser beslutet om förvar en fordran eller en annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till borgenären eller annan behörig.

14 § Beslut om att egendom ska tas i förvar enligt 13 § meddelas av allmän domstol utom i fall som anges i tredje stycket. I avvaktan på rättens prövning får åklagare besluta om åtgärden.

Åklagare för talan om egendoms tagande i förvar mot den som frågan angår, om denne har känt hemvist här i landet och kan delges på sätt som är föreskrivet om stämning i brottmål. Talan behöver dock inte föras mot den som förklarat att han eller hon inte gör anspråk på egendomen.

Om talan inte ska föras mot någon, får åklagaren besluta att egendomen ska tas i förvar. Den som inte är nöjd med åklagarens beslut får, innan egendomen försålts eller förstörts, hos åklagaren anmäla missnöje med beslutet. Anmäls missnöje ska åklagaren, om han eller hon vill att beslutet ska bestå, väcka talan om det inom en månad efter det att anmälan gjordes. Väcks inte talan, ska åklagaren häva beslutet om egendomens tagande i förvar.

Väcker åklagaren åtal för brott, som föranlett att egendom tagits i för- var, innan egendomen försålts eller förstörts, ska domstolen i samband med åtalet pröva om egendomen fortfarande ska hållas i förvar.

Åklagaren ska omedelbart underrätta polisstyrelsen i det distrikt där egendomen förvaras om missnöjesanmälan enligt tredje stycket och om talan enligt fjärde stycket. I avvaktan på att saken slutligt prövas får vidare åtgärd med egendomen inte vidtas, om den kan vårdas utan fara för förstörelse.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

137

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

138

15 § I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. finns bestämmelser om förfarandet med egendom som har tagits i förvar enligt 13 § och om rätt för ägare som senare blir känd eller annan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att få ersättning. Avser ett beslut om förvarstagande av egendom enligt 13 § en fordran eller annan rättighet ska i stället bestämmelserna i andra – fjärde styckena tillämpas.

Har det sedan minst sex månader förflutit efter beslutet om tagande i förvar inte kunnat utredas vem som har rätt till egendomen, ska åklagaren på lämpligt sätt låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de omständigheter under vilka den anträffats. I kungörelsen ska även anges viss tid inom vilken den som vill göra anspråk på egendomen ska ge sig till känna. Framställs inte anspråk inom denna tid eller avstår den som har rätt till egendomen från denna, ska egendomen tillfalla sta- ten. Sexmånadersfristen ska i fall som avses i 14 § tredje stycket räknas från dagen för åklagarens beslut, även om detta prövats av domstol, och i övriga fall räknas från den dag då beslutet om att egendomen ska vara ta- gen i förvar vann laga kraft.

Gör ägaren eller annan rättsinnehavare anspråk på egendomen ska hans eller hennes rätt till egendomen återställas efter beslut av åklagare. Om egendomen har tillfallit staten enligt andra stycket har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning med ett belopp som motsvarar egen- domens värde vid beslutet om tagande i förvar. Frågan om ersättning prövas av åklagare.

Åklagarens beslut enligt tredje stycket får överklagas hos allmän dom- stol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till hovrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 6 a och 7 a §§ ska upphöra att gälla den 1 juli 2013.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

139

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

140

3Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Härigenom föreskrivs att 1–3, 7 och 8 §§ lagen (1974:1066) om förfa- rande med förverkad egendom och hittegods m.m. ska ha följande ly- delse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

1 §19

 

 

 

Denna lag gäller, om inte annat

Denna lag gäller, om inte annat

följer av lag eller annan författ-

följer av lag eller annan författ-

ning, egendom som

 

 

ning, egendom som

 

 

1. tillfallit

staten

på grund av

1. tillfallit

staten

på grund av

förverkande,

 

 

 

förverkande,

 

 

 

2. tillfallit

staten

enligt

lagen

2. tillfallit

staten

enligt

lagen

(1938:121) om hittegods,

 

(1938:121) om hittegods,

 

3. tagits i

förvar

enligt

lagen

3. tagits i

förvar

enligt

lagen

(1974:1065)

om visst stöldgods

(1974:1065)

om visst stöldgods

m.m.,

 

 

 

m.m.,

 

 

 

4. omhändertagits

med stöd av

4. omhändertagits

med stöd av

24 a § polislagen (1984:387),

 

24 a § polislagen (1984:387),

 

eller

 

 

 

5. omfattas

av

27 kap.

8 a §

5. omfattas

av

27 kap.

8 a §

andra stycket rättegångsbalken,

andra stycket rättegångsbalken.

eller

 

 

 

 

 

 

 

6. tagits i förvar med stöd av

 

 

 

 

13 § lagen

(2013:000) om

pen-

 

 

 

 

ningtvättsbrott.

 

 

 

 

 

 

2 §

 

 

 

Egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. skall förvaras hos polismyndigheten i minst sex månader efter det att beslut med- delats om att egendomen skall va- ra tagen i förvar. Denna frist skall i fall som avses i 2 § tredje stycket nämnda lag räknas från dagen för åklagarens beslut, även om detta prövats av domstol, och i övriga fall räknas från den dag då laga- kraftägande avgörande föreligger om att egendomen skall vara tagen

Egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. samt egen- dom som tagits i förvar med stöd av 13 § lagen (2013:000) om penningtvättsbrott ska förvaras hos polismyndigheten i minst sex månader efter det att beslut med- delats om att egendomen ska vara tagen i förvar. Denna frist ska i fall som avses i 2 § tredje stycket la- gen om visst stöldgods m.m. respektive 14 § tredje stycket lagen om penningtvättsbrott räk-

19 Senaste lydelse 2009:1172.

i förvar.

Vad som sagts i första stycket gäller ej i fall som avses i 3 och

4§§.

Har det under den i första

stycket angivna tiden icke kunnat utredas vem som har rätt till egendomen, skall polismyndig- heten på lämpligt sätt låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de omständig- heter under vilka den anträffats. I kungörelsen anges även viss tid, ej understigande en månad, inom vilken den som vill göra anspråk på egendomen skall ge sig till känna. Framställes icke anspråk inom denna tid eller avstår den som har rätt till egendomen från denna, skall med egendomen för- faras på sätt som anges i denna lag.

nas från dagen för åklagarens be- slut, även om detta prövats av domstol, och i övriga fall räknas från den dag då beslutet om att egendomen ska vara tagen i förvar vann laga kraft.

Vad som sagts i första stycket gäller inte i fall som avses i 3 och

4§§.

Har det under den i första

stycket angivna tiden inte kunnat utredas vem som har rätt till egendomen, ska polismyndigheten på lämpligt sätt låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de omständig- heter under vilka den anträffats. I kungörelsen anges även viss tid, inte understigande en månad, inom vilken den som vill göra anspråk på egendomen ska ge sig till känna. Framställs inte anspråk inom denna tid eller avstår den som har rätt till egendomen från denna, ska med egendomen för- faras på sätt som anges i denna lag.

3 §

Har egendom tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., därför att ägaren eller annan som har rätt till egendomen ej gör anspråk på den, skall med egendomen förfaras på sätt som anges i denna lag.

Har egendom tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., därför att ägaren eller annan som har rätt till egendomen inte gör anspråk på den, ska med egendomen förfaras på sätt som anges i denna lag.

Detsamma gäller egendom som har tagits i förvar med stöd av 13 § lagen (2013:000) om pen- ningtvättsbrott då ägaren eller annan som har rätt till egendomen inte gör anspråk på den.

 

7 §20

Gör ägaren eller annan rätts-

Gör ägaren eller annan rätts-

innehavare anspråk på egendom

innehavare anspråk på egendom

20 Senaste lydelse 2009:1172.

 

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

141

Försäljning av egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., egendom som omhänder- tagits med stöd av 24 a § polis- lagen (1984:387) eller egendom som omfattas av 27 kap. 8 a § andra stycket rättegångsbalken sker för statens räkning.
som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöld- gods m.m., egendom som om- händertagits med stöd av 24 a § polislagen (1984:387) eller egen- dom som omfattas av 27 kap. 8 a § andra stycket rättegångsbalken ska den lämnas ut till rättsinnehavaren efter beslut av den myndighet som förvarar egendomen, om egendo- men inte redan har sålts eller för- störts.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

142

som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöld- gods m.m., egendom som om- händertagits med stöd av 24 a § polislagen (1984:387), egendom som omfattas av 27 kap. 8 a § andra stycket rättegångsbalken eller egendom som tagits i förvar med stöd av 13 § lagen (2013:000) om penningtvättsbrott ska den lämnas ut till rättsinnehavaren efter beslut av den myndighet som förvarar egendomen, om egendo- men inte redan har sålts eller för- störts.

Har egendomen reparerats eller på annat sätt förbättrats, är den som gör anspråk på egendomen enligt första stycket skyldig att betala kost- naden för förbättringen innan egendomen lämnas ut. Betalas inte för- bättringskostnaden inom en månad efter det att särskild uppmaning del- givits rättsinnehavaren, får egendomen säljas i den ordning som anges i denna lag.

8 §21

Försäljning av egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., egendom som omhänder- tagits med stöd av 24 a § polis- lagen (1984:387), egendom som omfattas av 27 kap. 8 a § andra stycket rättegångsbalken eller egendom som tagits i förvar med stöd av 13 § lagen (2013:000) om penningtvättsbrott sker för statens räkning.

Har egendomen sålts, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. Denna utgår dock inte med högre belopp än som har influtit vid försäljningen. I de fall som avses i 7 § andra stycket ska kostnaden för förbättringen avräknas från ersättningen.

Ansökan om ersättning prövas av Rikspolisstyrelsen om en polis- myndighet fattat beslutet om försäljning. I annat fall prövas ersättnings- frågan av den myndighet som beslutat om försäljningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

21 Senaste lydelse 2009:1172.

4Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

dels att 3 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 3 kap. 8–10 §§, samt närmast före 3 kap. 8 § en ny rubrik av följande lydelse.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3kap.

1 §

En verksamhetsutövare ska granska transaktioner för att kunna upp- täcka sådana som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Om misstanke efter närmare

Om misstanke efter

närmare

analys kvarstår, ska uppgifter om

analys kvarstår, ska uppgifter om

alla omständigheter som kan tyda

alla omständigheter som kan tyda

på penningtvätt eller finansiering

penningtvätt eller finansiering

av terrorism utan dröjsmål lämnas

av terrorism utan dröjsmål lämnas

till Rikspolisstyrelsen.

till

Rikspolisstyrelsen.

Om den

egendom som den eller de miss- tänkta transaktionerna avser finns hos verksamhetsutövaren ska detta särskilt anges, liksom i före- kommande fall tillgängliga upp- gifter om mottagaren av trans- aktionen och om vilka tillgångar kunden har hos verksamhetsut- övaren.

En verksamhetsutövare ska avstå från att utföra transaktioner som den misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om det inte är möjligt att låta bli att utföra en misstänkt transaktion, eller om den vidare utredningen annars skulle kunna försvåras, får transaktioner utföras och uppgifter lämnas omedel- bart i efterhand.

På begäran av Rikspolisstyrelsen ska verksamhetsutövaren eller den som yrkesmässigt driver lotteri- och spelverksamhet utan dröjsmål lämna alla uppgifter som behövs för en utredning om penningtvätt eller finan- siering av terrorism.

När uppgifter har lämnats enligt andra stycket, ska även andra fysiska eller juridiska personer som avses i 1 kap. 2–4 §§ lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt eller finansiering av terrorism som myndig- heten begär.

Bestämmelser om uppgiftsskyldighet finns även i 14 a § kasinolagen (1999:355).

143

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

144

Dispositionsförbud

8§

Om det finns skäl att misstänka

att egendom som finns hos en verksamhetsutövare är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism får Riks- polisstyrelsen besluta att egendo- men eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på annat sätt (disposi- tionsförbud).

Sådant beslut får meddelas en- dast om det skäligen kan befaras att egendomen annars kommer att undanskaffas och skälen för åtgär- den uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär.

Om förutsättningarna enligt första och andra styckena är upp- fyllda får Rikspolisstyrelsen fatta beslut om dispositionsförbud även på begäran av en utländsk finans- underrättelseenhet.

9§

När en verksamhetsutövare har

lämnat uppgifter enligt 1 § till Rikspolisstyrelsen efter att ha av- stått från att genomföra en begärd transaktion som avser egendom som finns hos verksamhetsutöva- ren, får den egendom som den be- gärda transaktionen avsåg, eller dess värde, inte disponeras av kunden under fyra timmar från det att anmälan gjordes (automatisk dispositionsspärr). Vad som nu sagts gäller inte om Rikspolissty- relsen dessförinnan förklarar att beslut enligt 8 § inte kommer att meddelas.

10 §

Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åklagare som skyndsamt ska pröva om skälen för åtgärden be- står. Åklagarens beslut får inte överklagas.

Finns det inte längre skäl för

åtgärden ska den hävas. En sådan åtgärd får aldrig bestå längre än högst två arbetsdagar från Riks- polisstyrelsens beslut.

Verksamhetsutövaren ska ome- delbart underrättas om att en åt- gärd har beslutats eller hävts.

Den vars egendom blivit föremål för ett beslut om dispositionsför- bud ska underrättas om beslutet när det kan antas att syftet med beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utredningen inte skadas om upp- giften röjs. Beslut om under- rättelse meddelas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omstän- digheterna uppenbart är utan be- tydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 2

145

Prop. 2013/14:xx

Bilaga 3

Förteckning över remissinstanserna (SOU 2012:12)

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Hov- rätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt och Luleå tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsver- ket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Brottsoffermyndigheten, Revisorsnämnden, Datain- spektionen, Konsumentverket, Fastighetsmäklarnämnden, Tullverket, Finansinspektionen, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Lotteri- inspektionen, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Lunds universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Konkurrensverket, Sveriges advokatsamfund, FAR, Svensk Försäkring, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sparbankernas riksförbund, Svenska Bankföreningen, Svenska Försäkringsförmedlares Förening, Mäklarsam- fundet, Fastighetsmäklarförbundet, Fondbolagens Förening, Finansbola- gens Förening och Motorbranschens Riksförbund.

Yttrande har också inkommit från Finansförbundet.

Riksdagens ombudsmän, Regelrådet, Tjänstemännens Centralorganisa- tion (TCO) och Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) har avstått från att yttra sig.

Svar har inte inkommit från Svenskt Näringsliv och Svenska Fond- handlarföreningen.

146

Sammanfattning av promemorian Komplettering av penningtvättsutredningens förslag – en ny möjlighet att säkra egendom

Prop. 2013/14:xx

Bilaga 4

I promemorian föreslås att det införs en ny möjlighet att ta egendom i form av pengar eller en fordran eller annan rättighet som representeras av ett penningvärde, som skäligen kan antas vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism, i beslag (penningbeslag).

Särskilda regler om detta ska tas in i den föreslagna lagen om penning- tvättsbrott, respektive lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. För penningbeslag ska i övrigt rättegångsbalkens regler om beslag gälla.

147

Prop. 2013/14:121

Promemorians lagförslag

Bilaga 5

 

 

 

Komplettering av penningtvättsutredningens förslag till

 

lag (2014:000) om penningtvättsbrott

 

Paragrafnumreringen följer inte numreringen i förslaget till lag om penning-

 

tvättsbrott i SOU 2012:12. Avsikten är att bestämmelserna ska placeras sist i den

 

nya lagen.

 

Penningbeslag

 

1 § Egendom i form av pengar eller en fordran eller annan rättighet som

 

representeras av ett penningvärde, som skäligen kan antas vara föremål

 

för brott enligt denna lag, får tas i beslag (penningbeslag).

 

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det

 

intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller

 

för något annat motstående intresse.

 

2 § Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag.

 

Endast sådan egendom som finns tillgänglig får tas i penningbeslag.

 

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären

 

eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till

 

annan än Rikspolisstyrelsen.

 

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rätte-

 

gångsbalken.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

148

Förslag till lag om ändring i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:444) om straff för finan- siering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall

dels att det ska införas två nya paragrafer, 8 och 9 §§, av följande lydelse,

dels att det närmast före 8 § ska införas en ny rubrik av följande lydelse.

Penningbeslag

8 § Tillgångar i form av pengar eller en fordran eller annan rättighet som representeras av ett penningvärde, som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt denna lag, får tas i beslag (penningbeslag).

Penningbeslag får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

9 § Undersökningsledaren eller åklagaren beslutar om penningbeslag. Endast sådana tillgångar som finns tillgängliga får tas i penningbeslag.

Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än Rikspolisstyrelsen.

För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångs- balken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 5

149

Prop. 2013/14:xx

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanserna (promemorian)

Efter remiss av har yttrande över promemorian avgetts av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt och Luleå tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyn- digheten, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Brottsoffermyndigheten, Fastighetsmäklarinspektionen, Finansinspektionen, Skatteverket, Krono- fogdemyndigheten, Lunds universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Upp- sala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Konkurrensverket, Sveriges advokatsamfund, Sparbankernas Riksförbund och Svenska Bankföre- ningen.

Svar har inte inkommit från Svenskt Näringsliv.

150

Council of Europe Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proce- eds from Crime and on the Financing of Terrorism

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

Council of Europe Treaty Series - No. 198

Council of Europe Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proceeds from Crime and on the Financing of Terrorism

Warsaw, 16.V.2005

151

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

152

Preamble

The member States of the Council of Europe and the other Signatories hereto,

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve a greater unity between its members;

Convinced of the need to pursue a common criminal policy aimed at the protection of society;

Considering that the fight against serious crime, which has become an increasingly international problem, calls for the use of modern and effective methods on an international scale;

Believing that one of these methods consists in depriving criminals of the proceeds from crime and instrumentalities;

Considering that for the attainment of this aim a well- functioning system of international co-operation also must be established;

Bearing in mind the Council of Europe Convention on Laundering, Search, Seizure and Confiscation of the Proceeds from Crime (ETS No. 141 – hereinafter referred to as “the 1990 Convention”);

Recalling also Resolution 1373(2001) on threats to international peace and security caused by terrorist acts adopted by the Security Council of the United Nations on 28 September 2001, and particularly its paragraph 3.d;

Recalling the International Convention for the Suppression of the Financing of Terrorism, adopted by the General Assembly of the United Nations on 9 December 1999 and particularly its Articles 2 and 4, which oblige States Parties to establish the financing of terrorism as a criminal offence;

Convinced of the necessity to take immediate steps to ratify and to implement fully the International Convention for the Suppression of the Financing of Terrorism, cited above,

Have agreed as follows:

Chapter I – Use of terms

Prop. 2013/14:121

 

Bilaga 7

Article 1 – Use of terms

 

For the purposes of this Convention:

a“proceeds” means any economic advantage, derived from or obtained, directly or indirectly, from criminal offences. It may consist of any property as defined in sub-paragraph b of this article;

b“property” includes property of any description, whether corporeal or incorporeal, movable or immovable, and legal documents or instruments evidencing title to or interest in such property;

c“instrumentalities” means any property used or intended to be used, in any manner, wholly or in part, to commit a criminal offence or criminal offences;

d“confiscation” means a penalty or a measure, ordered by a court following proceedings in relation to a criminal offence or criminal offences resulting in the final depriva- tion of property;

e“predicate offence” means any criminal offence as a result of which proceeds were generated that may become the subject of an offence as defined in Article 9 of this Conven- tion.

f“financial intelligence unit” (hereinafter referred to as “FIU”) means a central, national agency responsible for receiving (and, as permitted, requesting), analysing and disseminating to the competent authorities, disclosures of financial information

iconcerning suspected proceeds and potential financing of terrorism, or

iirequired by national legislation or regulation,

in order to combat money laundering and financing of terrorism;

g“freezing” or “seizure” means temporarily prohibiting the transfer, destruction, conversion, disposition or movement of property or temporarily assuming custody or control of property on the basis of an order issued by a court or other

competent authority;

153

 

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

h“financing of terrorism” means the acts set out in Article 2 of the International Convention for the Suppression of the Financing of Terrorism, cited above.

Chapter II – Financing of terrorism

Article 2 – Application of the Convention to the financing of terrorism

1Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to enable it to apply the provisions contained in Chapters III, IV and V of this Convention to the financing of terrorism.

2In particular, each Party shall ensure that it is able to search, trace, identify, freeze, seize and confiscate property, of a licit or illicit origin, used or allocated to be used by any means, in whole or in part, for the financing of terrorism, or the proceeds of this offence, and to provide co-operation to this end to the widest possible extent.

Chapter III – Measures to be taken at national level

Section 1 – General provisions

 

Article 3 – Confiscation measures

1

Each Party shall adopt such legislative and other measures as

 

may be necessary to enable it to confiscate instrumentalities and

 

proceeds or property the value of which corresponds to such

 

proceeds and laundered property.

2

Provided that paragraph 1 of this article applies to money

 

laundering and to the categories of offences in the appendix to

 

the Convention, each Party may, at the time of signature or

 

when depositing its instrument of ratification, acceptance,

 

approval or accession, by a declaration addressed to the

 

Secretary General of the Council of Europe, declare that

 

paragraph 1 of this article applies

 

a

only in so far as the offence is punishable by deprivation of

 

 

liberty or a detention order for a maximum of more than

 

 

one year. However, each Party may make a declaration on

 

 

this provision in respect of the confiscation of the proceeds

 

 

from tax offences for the sole purpose of being able to

 

 

confiscate such proceeds, both nationally and through

 

 

international cooperation, under national and international

154

 

tax-debt recovery legislation; and/or

b

only to a list of specified offences.

Prop. 2013/14:121

 

 

Bilaga 7

3Parties may provide for mandatory confiscation in respect of offences which are subject to the confiscation regime. Parties may in particular include in this provision the offences of money laundering, drug trafficking, trafficking in human beings and any other serious offence.

4Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to require that, in respect of a serious offence or offences as defined by national law, an offender demon- strates the origin of alleged proceeds or other property liable to confiscation to the extent that such a requirement is consistent with the principles of its domestic law.

Article 4 – Investigative and provisional measures

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to enable it to identify, trace, freeze or seize rapidly property which is liable to confiscation pursuant to Article 3, in order in particular to facilitate the enforcement of a later confiscation.

Article 5 – Freezing, seizure and confiscation

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure that the measures to freeze, seize and confiscate also encompass:

a the property into which the proceeds have been transform- ed or converted;

b property acquired from legitimate sources, if proceeds have been intermingled, in whole or in part, with such pro- perty, up to the assessed value of the intermingled pro- ceeds;

c income or other benefits derived from proceeds, from property into which proceeds of crime have been transfor- med or converted or from property with which proceeds of crime have been intermingled, up to the assessed value of the intermingled proceeds, in the same manner and to the same extent as proceeds.

Article 6 – Management of frozen or seized property

Each Party shall adopt such legislative or other measures as

 

may be necessary to ensure proper management of frozen or

155

 

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

seized property in accordance with Articles 4 and 5 of this Convention.

Article 7 – Investigative powers and techniques

1Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to empower its courts or other competent authorities to order that bank, financial or commercial records be made available or be seized in order to carry out the actions referred to in Articles 3, 4 and 5. A Party shall not decline to act under the provisions of this article on grounds of bank secrecy.

2Without prejudice to paragraph 1, each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to enable it to:

a determine whether a natural or legal person is a holder or beneficial owner of one or more accounts, of whatever nature, in any bank located in its territory and, if so obtain all of the details of the identified accounts;

b obtain the particulars of specified bank accounts and of banking operations which have been carried out during a specified period through one or more specified accounts, including the particulars of any sending or recipient account;

c monitor, during a specified period, the banking operations that are being carried out through one or more identified accounts; and,

d ensure that banks do not disclose to the bank customer concerned or to other third persons that information has been sought or obtained in accordance with sub-para- graphs a, b, or c, or that an investigation is being carried out.

Parties shall consider extending this provision to accounts held in non-bank financial institutions.

3Each Party shall consider adopting such legislative and other measures as may be necessary to enable it to use special in- vestigative techniques facilitating the identification and tracing of proceeds and the gathering of evidence related thereto, such as observation, interception of telecommunications, access to computer systems and order to produce specific documents.

156

Article 8 – Legal remedies

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure that interested parties affected by measures under Articles 3, 4 and 5 and such other provisions in this Section as are relevant, shall have effective legal remedies in order to preserve their rights.

Article 9 – Laundering offences

1Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish as offences under its domestic law, when committed intentionally:

a the conversion or transfer of property, knowing that such property is proceeds, for the purpose of concealing or disguising the illicit origin of the property or of assisting any person who is involved in the commission of the predicate offence to evade the legal consequences of his actions;

b the concealment or disguise of the true nature, source, location, disposition, movement, rights with respect to, or ownership of, property, knowing that such property is proceeds;

and, subject to its constitutional principles and the basic concepts of its legal system;

c the acquisition, possession or use of property, knowing, at the time of receipt, that such property was proceeds;

d participation in, association or conspiracy to commit, attempts to commit and aiding, abetting, facilitating and counselling the commission of any of the offences established in accordance with this article.

2For the purposes of implementing or applying paragraph 1 of this article:

a it shall not matter whether the predicate offence was subject to the criminal jurisdiction of the Party;

b it may be provided that the offences set forth in that para- graph do not apply to the persons who committed the pre- dicate offence;

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

157

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

cknowledge, intent or purpose required as an element of an offence set forth in that paragraph may be inferred from objective, factual circumstances.

3Each Party may adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish as an offence under its domestic law all or some of the acts referred to in paragraph 1 of this Article, in either or both of the following cases where the offender

a suspected that the property was proceeds,

b ought to have assumed that the property was proceeds.

4 Provided that paragraph 1 of this article applies to the categories of predicate offences in the appendix to the Conven- tion, each State or the European Community may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, declare that paragraph 1 of this article applies:

a only in so far as the predicate offence is punishable by deprivation of liberty or a detention order for a maximum of more than one year, or for those Parties that have a minimum threshold for offences in their legal system, in so far as the offence is punishable by deprivation of liberty or a detention order for a minimum of more than six months; and/or

b only to a list of specified predicate offences; and/or

c to a category of serious offences in the national law of the Party.

5 Each Party shall ensure that a prior or simultaneous conviction for the predicate offence is not a prerequisite for a conviction for money laundering.

6 Each Party shall ensure that a conviction for money laundering under this Article is possible where it is proved that the pro- perty, the object of paragraph 1.a or b of this article, originated from a predicate offence, without it being necessary to establish precisely which offence.

7 Each Party shall ensure that predicate offences for money laundering extend to conduct that occurred in another State,

158

which constitutes an offence in that State, and which would

 

have constituted a predicate offence had it occurred domestically. Each Party may provide that the only pre- requisite is that the conduct would have constituted a pre- dicate offence had it occurred domestically.

Article 10 – Corporate liability

1Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure that legal persons can be held liable for the criminal offences of money laundering establish- ed in accordance with this Convention, committed for their benefit by any natural person, acting either individually or as part of an organ of the legal person, who has a leading position within the legal person, based on:

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

aa power of representation of the legal person; or

ban authority to take decisions on behalf of the legal person; or

can authority to exercise control within the legal person,

as well as for involvement of such a natural person as accessory or instigator in the above-mentioned offences.

2Apart from the cases already provided for in paragraph 1, each Party shall take the necessary measures to ensure that a legal person can be held liable where the lack of supervision or control by a natural person referred to in paragraph 1 has made possible the commission of the criminal offences men- tioned in paragraph 1 for the benefit of that legal person by a natural person under its authority.

3Liability of a legal person under this Article shall not exclude criminal proceedings against natural persons who are perpe- trators, instigators of, or accessories to, the criminal offences mentioned in paragraph 1.

4Each Party shall ensure that legal persons held liable in accordance with this Article, shall be subject to effective, pro- portionate and dissuasive criminal or non-criminal sanctions, including monetary sanctions.

Article 11 – Previous decisions

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to provide for the possibility of taking into

159

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

160

account, when determining the penalty, final decisions against a natural or legal person taken in another Party in relation to offences established in accordance with this Convention.

Section 2 - Financial intelligence unit (FIU) and prevention

Article 12 – Financial intelligence unit (FIU)

1Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to establish an FIU as defined in this Conven- tion.

2Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to ensure that its FIU has access, directly or indirectly, on a timely basis to the financial, administrative and law enforcement information that it requires to properly undertake its functions, including the analysis of suspicious transaction reports.

Article 13 – Measures to prevent money laundering

1Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to institute a comprehensive domestic regulatory and supervisory or monitoring regime to prevent money laundering and shall take due account of applicable international standards, including in particular the recommen- dations adopted by the Financial Action Task Force on Money Laundering (FATF).

2In that respect, each Party shall adopt, in particular, such legislative and other measures as may be necessary to:

a require legal and natural persons which engage in activities which are particularly likely to be used for money laundering purposes, and as far as these activities are concerned, to:

iidentify and verify the identity of their customers and, where applicable, their ultimate beneficial owners, and to conduct ongoing due diligence on the business relationship, while taking into account a risk based approach;

iireport suspicions on money laundering subject to safeguard;

iiitake supporting measures, such as record keeping on customer identification and transactions, training

of personnel and the establishment of internal policies and procedures, and if appropriate, adapted to their size and nature of business;

bprohibit, as appropriate, the persons referred to in sub- paragraph a from disclosing the fact that a suspicious transaction report or related information has been trans- mitted or that a money laundering investigation is being or may be carried out;

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

censure that the persons referred to in sub-paragraph a are subject to effective systems for monitoring, and where applicable supervision, with a view to ensure their com- pliance with the requirements to combat money laundering, where appropriate on a risk sensitive basis.

3In that respect, each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to detect the significant physical cross border transportation of cash and appropriate bearer negotiable instruments.

Article 14 – Postponement of domestic suspicious transactions

Each Party shall adopt such legislative and other measures as may be necessary to permit urgent action to be taken by the FIU or, as appropriate, by any other competent authorities or body, when there is a suspicion that a transaction is related to money laundering, to suspend or withhold consent to a trans- action going ahead in order to analyse the transaction and confirm the suspicion. Each party may restrict such a measure to cases where a suspicious transaction report has been sub- mitted. The maximum duration of any suspension or with- holding of consent to a transaction shall be subject to any rele- vant provisions in national law.

161

Prop. 2013/14:121 Chapter IV – International co-operation

Bilaga 7

Section 1 – Principles of international co-operation

Article 15 – General principles and measures for international co-operation

1 The Parties shall mutually co-operate with each other to the widest extent possible for the purposes of investigations and proceedings aiming at the confiscation of instrumentalities and proceeds.

2 Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to enable it to comply, under the conditions pro- vided for in this chapter, with requests:

a for confiscation of specific items of property representing proceeds or instrumentalities, as well as for confiscation of proceeds consisting in a requirement to pay a sum of money corresponding to the value of proceeds;

b for investigative assistance and provisional measures with a view to either form of confiscation referred to under a above.

3 Investigative assistance and provisional measures sought in paragraph 2.b shall be carried out as permitted by and in accordance with the internal law of the requested Party. Where the request concerning one of these measures specifies formalities or procedures which are necessary under the law of the requesting Party, even if unfamiliar to the requested Party, the latter shall comply with such requests to the extent that the action sought is not contrary to the fundamental principles of its law.

4 Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to ensure that the requests coming from other Parties in order to identify, trace, freeze or seize the proceeds and instrumentalities, receive the same priority as those made in the framework of internal procedures.

Section 2 – Investigative assistance

 

Article 16 – Obligation to assist

 

The Parties shall afford each other, upon request, the widest

 

possible measure of assistance in the identification and tracing of

162

instrumentalities, proceeds and other property liable to confisca-

 

tion. Such assistance shall include any measure providing and securing evidence as to the existence, location or movement, nature, legal status or value of the aforementioned property.

Article 17 – Requests for information on bank accounts

1Each Party shall, under the conditions set out in this article, take the measures necessary to determine, in answer to a re- quest sent by another Party, whether a natural or legal person that is the subject of a criminal investigation holds or controls one or more accounts, of whatever nature, in any bank located in its territory and, if so, provide the particulars of the identi- fied accounts.

2The obligation set out in this article shall apply only to the extent that the information is in the possession of the bank keeping the account.

3In addition to the requirements of Article 37, the requesting party shall, in the request:

a state why it considers that the requested information is likely to be of substantial value for the purpose of the criminal investigation into the offence;

b state on what grounds it presumes that banks in the requested Party hold the account and specify, to the widest extent possible, which banks and/or accounts may be involved; and

c include any additional information available which may facilitate the execution of the request.

4The requested Party may make the execution of such a request dependant on the same conditions as it applies in respect of requests for search and seizure.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

5Each State or the European Community may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, declare that this article applies only to the categories of offences specified in the list contained in the appendix to this Convention.

6Parties may extend this provision to accounts held in non-bank financial institutions. Such extension may be made subject to the principle of reciprocity.

163

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

Article 18 – Requests for information on banking transactions

1On request by another Party, the requested Party shall provide the particulars of specified bank accounts and of banking operations which have been carried out during a specified period through one or more accounts specified in the request, including the particulars of any sending or recipient account.

2The obligation set out in this Article shall apply only to the extent that the information is in the possession of the bank holding the account.

3In addition to the requirements of Article 37, the requesting Party shall in its request indicate why it considers the request- ed information relevant for the purpose of the criminal investi- gation into the offence.

4The requested Party may make the execution of such a request dependant on the same conditions as it applies in respect of requests for search and seizure.

5Parties may extend this provision to accounts held in non-bank financial institutions. Such extension may be made subject to the principle of reciprocity.

Article 19 – Requests for the monitoring of banking transactions

1Each Party shall ensure that, at the request of another Party, it is able to monitor, during a specified period, the banking operations that are being carried out through one or more accounts specified in the request and communicate the results thereof to the requesting Party.

2In addition to the requirements of Article 37, the requesting Party shall in its request indicate why it considers the request- ed information relevant for the purpose of the criminal investi- gation into the offence.

3

The decision to monitor shall be taken in each individual case

 

by the competent authorities of the requested Party, with due

 

regard for the national law of that Party.

4

The practical details regarding the monitoring shall be agreed

 

between the competent authorities of the requesting and re-

 

quested Parties.

5

Parties may extend this provision to accounts held in non-bank

164

financial institutions.

 

Article 20 – Spontaneous information

Without prejudice to its own investigations or proceedings, a Party may without prior request forward to another Party information on instrumentalities and proceeds, when it con- siders that the disclosure of such information might assist the re- ceiving Party in initiating or carrying out investigations or pro- ceedings or might lead to a request by that Party under this chapter.

Section 3 – Provisional measures

Article 21 – Obligation to take provisional measures

1At the request of another Party which has instituted criminal proceedings or proceedings for the purpose of confiscation, a Party shall take the necessary provisional measures, such as freezing or seizing, to prevent any dealing in, transfer or dispo- sal of property which, at a later stage, may be the subject of a re- quest for confiscation or which might be such as to satisfy the re- quest.

2A Party which has received a request for confiscation pursuant to Article 23 shall, if so requested, take the measures mentioned in paragraph 1 of this article in respect of any property which is the subject of the request or which might be such as to satisfy the request.

Article 22 – Execution of provisional measures

1After the execution of the provisional measures requested in conformity with paragraph 1 of Article 21, the requesting Party shall provide spontaneously and as soon as possible to the requested Party all information which may question or modify the extent of these measures. The requesting Party shall also provide without delays all complementary information request- ed by the requested Party and which is necessary for the im- plementation of and the follow up to the provisional measures.

2Before lifting any provisional measure taken pursuant to this article, the requested Party shall, wherever possible, give the re- questing Party an opportunity to present its reasons in favour of continuing the measure.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

165

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

166

Section 4 – Confiscation

Article 23 – Obligation to confiscate

1A Party, which has received a request made by another Party for confiscation concerning instrumentalities or proceeds, situated in its territory, shall:

a enforce a confiscation order made by a court of a request- ing Party in relation to such instrumentalities or proceeds; or

b submit the request to its competent authorities for the purpose of obtaining an order of confiscation and, if such order is granted, enforce it.

2For the purposes of applying paragraph 1.b of this article, any Party shall whenever necessary have competence to institute confiscation proceedings under its own law.

3The provisions of paragraph 1 of this article shall also apply to confiscation consisting in a requirement to pay a sum of money corresponding to the value of proceeds, if property on which the confiscation can be enforced is located in the requested Party. In such cases, when enforcing confiscation pursuant to para- graph 1, the requested Party shall, if payment is not obtained, realise the claim on any property available for that purpose.

4If a request for confiscation concerns a specific item of property, the Parties may agree that the requested Party may enforce the confiscation in the form of a requirement to pay a sum of money corresponding to the value of the property.

5The Parties shall co-operate to the widest extent possible under their domestic law with those Parties which request the exe- cution of measures equivalent to confiscation leading to the de- privation of property, which are not criminal sanctions, in so far as such measures are ordered by a judicial authority of the re- questing Party in relation to a criminal offence, provided that it has been established that the property constitutes proceeds or other property in the meaning of Article 5 of this Convention.

Article 24 – Execution of confiscation

1The procedures for obtaining and enforcing the confiscation under Article 23 shall be governed by the law of the requested Party.

2The requested Party shall be bound by the findings as to the facts in so far as they are stated in a conviction or judicial de- cision of the requesting Party or in so far as such conviction or judicial decision is implicitly based on them.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

3Each State or the European Community may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, declare that paragraph 2 of this article applies only subject to its consti- tutional principles and the basic concepts of its legal system.

4If the confiscation consists in the requirement to pay a sum of money, the competent authority of the requested Party shall con- vert the amount thereof into the currency of that Party at the rate of exchange ruling at the time when the decision to enforce the confiscation is taken.

5In the case of Article 23, paragraph 1.a, the requesting Party alone shall have the right to decide on any application for review of the confiscation order.

Article 25 – Confiscated property

1Property confiscated by a Party pursuant to Articles 23 and 24 of this Convention, shall be disposed of by that Party in accordance with its domestic law and administrative procedures.

2When acting on the request made by another Party in accordance with Articles 23 and 24 of this Convention, Parties shall, to the extent permitted by domestic law and if so request- ed, give priority consideration to returning the confiscated pro- perty to the requesting Party so that it can give compensation to the victims of the crime or return such property to their legiti- mate owners.

3When acting on the request made by another Party in accordance with Articles 23 and 24 of this Convention, a Party may give special consideration to concluding agreements or arrangements on sharing with other Parties, on a regular or case- by-case basis, such property, in accordance with its domestic law or administrative procedures.

167

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

168

Article 26 – Right of enforcement and maximum amount of confiscation

1A request for confiscation made under Articles 23 and 24 does not affect the right of the requesting Party to enforce itself the confiscation order.

2Nothing in this Convention shall be so interpreted as to permit the total value of the confiscation to exceed the amount of the sum of money specified in the confiscation order. If a Party finds that this might occur, the Parties concerned shall enter into consultations to avoid such an effect.

Article 27 – Imprisonment in default

The requested Party shall not impose imprisonment in default or any other measure restricting the liberty of a person as a result of a request under Article 23, if the requesting Party has so speci- fied in the request.

Section 5 – Refusal and postponement of co-operation

Article 28 – Grounds for refusal

1Co-operation under this chapter may be refused if:

a the action sought would be contrary to the fundamental principles of the legal system of the requested Party; or

b the execution of the request is likely to prejudice the sovereignty, security, ordre public or other essential interests of the requested Party; or

c in the opinion of the requested Party, the importance of the case to which the request relates does not justify the taking of the action sought; or

d the offence to which the request relates is a fiscal offence, with the exception of the financing of terrorism;

e the offence to which the request relates is a political offence, with the exception of the financing of terrorism; or

f the requested Party considers that compliance with the action sought would be contrary to the principle of ne bis in idem; or

gthe offence to which the request relates would not be an offence under the law of the requested Party if committed within its jurisdiction. However, this ground for refusal applies to co-operation under Section 2 only in so far as the assistance sought involves coercive action. Where dual criminality is required for co-operation under this chapter, that requirement shall be deemed to be satisfied regardless of whether both Parties place the offence within the same category of offences or denominate the offence by the same terminology, provided that both Parties criminalise the conduct underlying the offence.

2Co-operation under Section 2, in so far as the assistance sought involves coercive action, and under Section 3 of this chapter, may also be refused if the measures sought could not be taken under the domestic law of the requested Party for the purposes of investigations or proceedings, had it been a similar domestic case.

3Where the law of the requested Party so requires, co-operation under Section 2, in so far as the assistance sought involves coercive action, and under Section 3 of this chapter may also be refused if the measures sought or any other measures having similar effects would not be permitted under the law of the requesting Party, or, as regards the competent authorities of the requesting Party, if the request is not authorised by either a judge or another judicial authority, including public prosecutors, any of these authorities acting in relation to criminal offences.

4Co-operation under Section 4 of this chapter may also be refused if:

a under the law of the requested Party confiscation is not provided for in respect of the type of offence to which the request relates; or

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

bwithout prejudice to the obligation pursuant to Article 23, paragraph 3, it would be contrary to the principles of the domestic law of the requested Party concerning the limits of confiscation in respect of the relationship between an offence and:

ian economic advantage that might be qualified as its proceeds; or

iiproperty that might be qualified as its instrumentali- ties; or

169

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

cunder the law of the requested Party confiscation may no longer be imposed or enforced because of the lapse of time; or

dwithout prejudice to Article 23, paragraph 5, the request does not relate to a previous conviction, or a decision of a judicial nature or a statement in such a decision that an offence or several offences have been committed, on the basis of which the confiscation has been ordered or is sought; or

econfiscation is either not enforceable in the requesting Party, or it is still subject to ordinary means of appeal; or

fthe request relates to a confiscation order resulting from a decision rendered in absentia of the person against whom the order was issued and, in the opinion of the requested Party, the proceedings conducted by the requesting Party leading to such decision did not satisfy the minimum rights of defence recognised as due to everyone against whom a criminal charge is made.

5For the purpose of paragraph 4.f of this article a decision is not considered to have been rendered in absentia if:

a it has been confirmed or pronounced after opposition by the person concerned; or

b it has been rendered on appeal, provided that the appeal was lodged by the person concerned.

6 When considering, for the purposes of paragraph 4.f of this article if the minimum rights of defence have been satisfied, the requested Party shall take into account the fact that the person concerned has deliberately sought to evade justice or the fact that that person, having had the possibility of lodging a legal remedy against the decision made in absentia, elected not to do so. The same will apply when the person concerned, having been duly served with the summons to appear, elected not to do so nor to ask for adjournment.

7 A Party shall not invoke bank secrecy as a ground to refuse any co-operation under this chapter. Where its domestic law so requires, a Party may require that a request for co-operation which would involve the lifting of bank secrecy be authorised by either a judge or another judicial authority, including public

 

prosecutors, any of these authorities acting in relation to criminal

170

offences.

 

8Without prejudice to the ground for refusal provided for in paragraph 1.a of this article:

a the fact that the person under investigation or subjected to a confiscation order by the authorities of the requesting Party is a legal person shall not be invoked by the request- ed Party as an obstacle to affording any co-operation under this chapter;

b the fact that the natural person against whom an order of confiscation of proceeds has been issued has died or the fact that a legal person against whom an order of confiscal- tion of proceeds has been issued has subsequently been dissolved shall not be invoked as an obstacle to render assistance in accordance with Article 23, paragraph 1.a.

c the fact that the person under investigation or subjected to a confiscation order by the authorities of the requesting Party is mentioned in the request both as the author of the underlying criminal offence and of the offence of money laundering, in accordance with Article 9.2.b of this Con- vention, shall not be invoked by the requested Party as an obstacle to affording any co-operation under this chapter.

Article 29 – Postponement

The requested Party may postpone action on a request if such action would prejudice investigations or proceedings by its authorities.

Article 30 – Partial or conditional granting of a request

Before refusing or postponing co-operation under this chapter, the requested Party shall, where appropriate after having con- sulted the requesting Party, consider whether the request may be granted partially or subject to such conditions as it deems necessary.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

Section 6 – Notification and protection of third parties' rights

Article 31 – Notification of documents

1The Parties shall afford each other the widest measure of mutual assistance in the serving of judicial documents to persons affect- ed by provisional measures and confiscation.

2Nothing in this article is intended to interfere with:

171

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

172

athe possibility of sending judicial documents, by postal channels, directly to persons abroad;

bthe possibility for judicial officers, officials or other competent authorities of the Party of origin to effect service of judicial documents directly through the consular authorities of that Party or through judicial officers, officials or other competent authorities of the Party of destination,

unless the Party of destination makes a declaration to the contrary to the Secretary General of the Council of Europe at the time of signature or when depositing its instrument of ratifica- tion, acceptance, approval or accession.

3When serving judicial documents to persons abroad affected by provisional measures or confiscation orders issued in the sending Party, this Party shall indicate what legal remedies are available under its law to such persons.

Article 32 – Recognition of foreign decisions

1When dealing with a request for co-operation under Sections 3 and 4, the requested Party shall recognise any judicial decision taken in the requesting Party regarding rights claimed by third parties.

2Recognition may be refused if:

a third parties did not have adequate opportunity to assert their rights; or

b the decision is incompatible with a decision already taken in the requested Party on the same matter; or

c it is incompatible with the ordre public of the requested Party; or

dthe decision was taken contrary to provisions on exclusive jurisdiction provided for by the law of the requested Party.

Section 7 – Procedural and other general rules

Article 33 – Central authority

1The Parties shall designate a central authority or, if necessary, authorities, which shall be responsible for sending and answer- ing requests made under this chapter, the execution of such re-

quests or the transmission of them to the authorities competent for their execution.

2Each Party shall, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, communicate to the Secretary General of the Council of Europe the names and addresses of the authorities designated in pursuance of paragraph 1 of this article.

Article 34 – Direct communication

1The central authorities shall communicate directly with one another.

2In the event of urgency, requests or communications under this chapter may be sent directly by the judicial authorities, including public prosecutors, of the requesting Party to such authorities of the requested Party. In such cases a copy shall be sent at the same time to the central authority of the requested Party through the central authority of the requesting Party.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

3Any request or communication under paragraphs 1 and 2 of this article may be made through the International Criminal Police Organisation (Interpol).

4Where a request is made pursuant to paragraph 2 of this article and the authority is not competent to deal with the request, it shall refer the request to the competent national authority and inform directly the requesting Party that it has done so.

5Requests or communications under Section 2 of this chapter, which do not involve coercive action, may be directly trans- mitted by the competent authorities of the requesting Party to the competent authorities of the requested Party.

6Draft requests or communications under this chapter may be sent directly by the judicial authorities of the requesting Party to such authorities of the requested Party prior to a formal re- quest to ensure that it can be dealt with efficiently upon receipt and contains sufficient information and supporting documentation for it to meet the requirements of the legislation of the requested Party.

Article 35 – Form of request and languages

1All requests under this chapter shall be made in writing. They may be transmitted electronically, or by any other means of tele-

communication, provided that the requesting Party is pre-

173

 

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

pared, upon request, to produce at any time a written record of such communication and the original. However each Party may, at any time, by a declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, indicate the conditions in which it is ready to accept and execute requests received electronically or by any other means of communication.

2Subject to the provisions of paragraph 3 of this article, trans- lations of the requests or supporting documents shall not be re- quired.

3At the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, any State or the European Community may communicate to the Secretary General of the Council of Europe a declaration that it reserves the right to require that requests made to it and documents supporting such requests be accompanied by a translation into its own language or into one of the official languages of the Council of Europe or into such one of these languages as it shall indicate. It may on that occasion declare its readiness to accept translations in any other language as it may specify. The other Parties may apply the reciprocity rule.

Article 36 – Legalisation

Documents transmitted in application of this chapter shall be exempt from all legalisation formalities.

Article 37 – Content of request

1Any request for co-operation under this chapter shall specify:

a the authority making the request and the authority carry- ing out the investigations or proceedings;

b the object of and the reason for the request;

c the matters, including the relevant facts (such as date, place and circumstances of the offence) to which the investiga- tions or proceedings relate, except in the case of a request for notification;

d in so far as the co-operation involves coercive action:

ithe text of the statutory provisions or, where this is not possible, a statement of the relevant law applicable; and

174

iian indication that the measure sought or any other measures having similar effects could be taken in the territory of the requesting Party under its own law;

ewhere necessary and in so far as possible:

idetails of the person or persons concerned, inclu- ding name, date and place of birth, nationality and location, and, in the case of a legal person, its seat; and

iithe property in relation to which co-operation is sought, its location, its connection with the person or persons concerned, any connection with the offence, as well as any available information about other persons, interests in the property; and

fany particular procedure the requesting Party wishes to be followed.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

2A request for provisional measures under Section 3 in relation to seizure of property on which a confiscation order consisting in the requirement to pay a sum of money may be realised shall also indicate a maximum amount for which recovery is sought in that property.

3In addition to the indications mentioned in paragraph 1, any request under Section 4 shall contain:

a in the case of Article 23, paragraph 1.a:

ia certified true copy of the confiscation order made by the court in the requesting Party and a statement of the grounds on the basis of which the order was made, if they are not indicated in the order itself;

iian attestation by the competent authority of the re- questing Party that the confiscation order is enforce- able and not subject to ordinary means of appeal;

iiiinformation as to the extent to which the enforce- ment of the order is requested; and

ivinformation as to the necessity of taking any provi- sional measures;

175

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

bin the case of Article 23, paragraph 1.b, a statement of the facts relied upon by the requesting Party sufficient to enable the requested Party to seek the order under its domestic law;

cwhen third parties have had the opportunity to claim rights, documents demonstrating that this has been the case.

Article 38 – Defective requests

1If a request does not comply with the provisions of this chapter or the information supplied is not sufficient to enable the re- quested Party to deal with the request, that Party may ask the requesting Party to amend the request or to complete it with additional information.

2The requested Party may set a time-limit for the receipt of such amendments or information.

3Pending receipt of the requested amendments or information in relation to a request under Section 4 of this chapter, the re- quested Party may take any of the measures referred to in Sections 2 or 3 of this chapter.

Article 39 – Plurality of requests

1 Where the requested Party receives more than one request under Sections 3 or 4 of this chapter in respect of the same person or property, the plurality of requests shall not prevent that Party from dealing with the requests involving the taking of provision- al measures.

2 In the case of plurality of requests under Section 4 of this chapter, the requested Party shall consider consulting the re- questing Parties.

 

Article 40 – Obligation to give reasons

 

The requested Party shall give reasons for any decision to refuse,

 

postpone or make conditional any co-operation under this

 

chapter.

 

Article 41 – Information

1

The requested Party shall promptly inform the requesting Party

176

of:

 

a

the action initiated on a request under this chapter;

Prop. 2013/14:121

 

 

Bilaga 7

bthe final result of the action carried out on the basis of the request;

ca decision to refuse, postpone or make conditional, in whole or in part, any co-operation under this chapter;

dany circumstances which render impossible the carrying out of the action sought or are likely to delay it signify- cantly; and

ein the event of provisional measures taken pursuant to a request under Sections 2 or 3 of this chapter, such provisions of its domestic law as would automatically lead to the lifting of the provisional measure.

2The requesting Party shall promptly inform the requested Party of:

a any review, decision or any other fact by reason of which the confiscation order ceases to be wholly or partially enforceable; and

b any development, factual or legal, by reason of which any action under this chapter is no longer justified.

3Where a Party, on the basis of the same confiscation order, requests confiscation in more than one Party, it shall inform all Parties which are affected by an enforcement of the order about the request.

Article 42 – Restriction of use

1The requested Party may make the execution of a request dependent on the condition that the information or evidence obtained will not, without its prior consent, be used or trans- mitted by the authorities of the requesting Party for investiga- tions or proceedings other than those specified in the request.

2Each State or the European Community may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, by declaration addressed to the Secretary General of the Council of Europe, declare that, without its prior consent, information or evidence provided by it under this chapter may not be used or transmitted by the authorities of the requesting Party in investigations or pro- ceedings other than those specified in the request.

177

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

Article 43 – Confidentiality

1The requesting Party may require that the requested Party keep confidential the facts and substance of the request, except to the extent necessary to execute the request. If the requested Party cannot comply with the requirement of confidentiality, it shall promptly inform the requesting Party.

2The requesting Party shall, if not contrary to basic principles of its national law and if so requested, keep confidential any evidence and information provided by the requested Party, except to the extent that its disclosure is necessary for the investigations or proceedings described in the request.

3Subject to the provisions of its domestic law, a Party which has received spontaneous information under Article 20 shall comply with any requirement of confidentiality as required by the Party which supplies the information. If the other Party cannot comply with such requirement, it shall promptly inform the transmitting Party.

Article 44 – Costs

The ordinary costs of complying with a request shall be borne by the requested Party. Where costs of a substantial or extra- ordinary nature are necessary to comply with a request, the Parties shall consult in order to agree the conditions on which the request is to be executed and how the costs shall be borne.

Article 45 – Damages

1When legal action on liability for damages resulting from an act or omission in relation to co-operation under this chapter has been initiated by a person, the Parties concerned shall consider consulting each other, where appropriate, to determine how to apportion any sum of damages due.

2A Party which has become subject of a litigation for damages shall endeavour to inform the other Party of such litigation if that Party might have an interest in the case.

178

Chapter V – Co-operation between FIUs

Prop. 2013/14:121

 

 

Bilaga 7

 

Article 46 – Co-operation between FIUs

 

1

Parties shall ensure that FIUs, as defined in this Convention,

 

 

shall cooperate for the purpose of combating money launder-

 

 

ing, to assemble and analyse, or, if appropriate, investigate

 

 

within the FIU relevant information on any fact which might

 

 

be an indication of money laundering in accordance with their

 

 

national powers.

 

2

For the purposes of paragraph 1, each Party shall ensure that

 

 

FIUs exchange, spontaneously or on request and either in

 

 

accordance with this Convention or in accordance with exist-

 

 

ing or future memoranda of understanding compatible with

 

 

this Convention, any accessible information that may be rele-

 

 

vant to the processing or analysis of information or, if

 

 

appropriate, to investigation by the FIU regarding financial

 

 

transactions related to money laundering and the natural or

 

 

legal persons involved.

 

3

Each Party shall ensure that the performance of the functions

 

 

of the FIUs under this article shall not be affected by their

 

 

internal status, regardless of whether they are administrative,

 

 

law enforcement or judicial authorities.

 

4

Each request made under this article shall be accompanied by a

 

 

brief statement of the relevant facts known to the requesting

 

 

FIU. The FIU shall specify in the request how the information

 

 

sought will be used.

 

5

When a request is made in accordance with this article, the

 

 

requested FIU shall provide all relevant information, including

 

 

accessible financial information and requested law enforce-

 

 

ment data, sought in the request, without the need for a formal

 

 

letter of request under applicable conventions or agreements

 

 

between the Parties.

 

6

An FIU may refuse to divulge information which could lead to

 

 

impairment of a criminal investigation being conducted in the

 

requested Party or, in exceptional circumstances, where divulging the information would be clearly disproportionate to the legitimate interests of a natural or legal person or the Party concerned or would otherwise not be in accordance with fundamental principles of national law of the requested Party. Any such refusal shall be appropriately explained to the FIU requesting the information.

179

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

180

7Information or documents obtained under this article shall only be used for the purposes laid down in paragraph 1. Information supplied by a counterpart FIU shall not be disseminated to a third party, nor be used by the receiving FIU for purposes other than analysis, without prior consent of the supplying FIU.

8When transmitting information or documents pursuant to this article, the transmitting FIU may impose restrictions and conditions on the use of information for purposes other than those stipulated in paragraph 7. The receiving FIU shall comply with any such restrictions and conditions.

9Where a Party wishes to use transmitted information or docu- ments for criminal investigations or prosecutions for the pur- poses laid down in paragraph 7, the transmitting FIU may not refuse its consent to such use unless it does so on the basis of restrictions under its national law or conditions referred to in paragraph 6. Any refusal to grant consent shall be appropriately explained.

10FIUs shall undertake all necessary measures, including security measures, to ensure that information submitted under this article is not accessible by any other authorities, agencies or departments.

11The information submitted shall be protected, in conformity with the Council of Europe Convention of 28 January 1981 for the Protection of Individuals with regard to Automatic Processing of Personal Data (ETS No. 108) and taking account of Recommendation No R(87)15 of 15 September 1987 of the Committee of Ministers of the Council of Europe Regulating the Use of Personal Data in the Police Sector, by at least the same rules of confidentiality and protection of personal data as those that apply under the national legislation applicable to the requesting FIU.

12The transmitting FIU may make reasonable enquiries as to the use made of information provided and the receiving FIU shall, whenever practicable, provide such feedback.

13Parties shall indicate the unit which is an FIU within the meaning of this article.

Article 47 – International co-operation for postponement of suspicious transactions

1Each Party shall adopt such legislative or other measures as may be necessary to permit urgent action to be initiated by a FIU, at the request of a foreign FIU, to suspend or withhold consent to a transaction going ahead for such periods and depending on the same conditions as apply in its domestic law in respect of the postponement of transactions.

2The action referred to in paragraph 1 shall be taken where the requested FIU is satisfied, upon justification by the requesting FIU, that:

a the transaction is related to money laundering; and

b the transaction would have been suspended, or consent to the transaction going ahead would have been withheld, if the transaction had been the subject of a domestic suspicious transaction report.

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

Chapter VI – Monitoring mechanism and settlement of disputes

Article 48 – Monitoring mechanism and settlement of disputes

1The Conference of the Parties (COP) shall be responsible for following the implementation of the Convention. The COP:

a shall monitor the proper implementation of the Conven- tion by the Parties;

b shall, at the request of a Party, express an opinion on any question concerning the interpretation and application of the Convention.

2The COP shall carry out the functions under paragraph 1.a above by using any available Select Committee of Experts on the Evaluation of Anti-Money Laundering Measures (Money- val) public summaries (for Moneyval countries) and any available FATF public summaries (for FATF countries), supple- mented by periodic self assessment questionnaires, as appropri- ate. The monitoring procedure will deal with areas covered by this Convention only in respect of those areas which are not covered by other relevant international standards on which mutual evaluations are carried out by the FATF and Moneyval.

3If the COP concludes that it requires further information in the

discharge of its functions, it shall liaise with the Party con-

181

 

Prop. 2013/14:121

Bilaga 7

cerned, taking advantage, if so required by the COP, of the procedure and mechanism of Moneyval. The Party concerned shall then report back to the COP. The COP shall on this basis decide whether or not to carry out a more in-depth assessment of the position of the Party concerned. This may, but need not necessarily, involve, a country visit by an evaluation team.

4In case of a dispute between Parties as to the interpretation or application of the Convention, they shall seek a settlement of the dispute through negotiation or any other peaceful means of their choice, including submission of the dispute to the COP, to an arbitral tribunal whose decisions shall be binding upon the Parties, or to the International Court of Justice, as agreed upon by the Parties concerned.

5The COP shall adopt its own rules of procedure.

6The Secretary General of the Counci