Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om återvinning av elektroniskt avfall.
Enligt Greenpeace produceras inom EU cirka 8,7 miljoner ton elektroniskt avfall årligen. Av det exporteras cirka 25 procent olagligt till främst Afrika och Asien, där fattiga familjer, ofta barn och unga, plockar isär och ”bränner rent” avfallet helt utan skyddsutrustning med allvarliga hälsoeffekter som följd.
Barn och vuxna sorterar soporna med bara händer för att få tag på metaller och annat värdefullt material som de kan sälja vidare. Resten eldas upp på marken utan någon form av skydd. De som arbetar på dessa soptippar är exponerade för en cocktail av giftiga kemikalier. Röken från plasten avger giftiga gaser som de andas in. Tungmetaller ger hormonrubbningar, bromerade flamskyddsmedel kan påverka reproduktionen. Kemikalierna förgiftar också vatten, luft och jord, på och omkring soptipparna.
Enligt sopor.nu (ett samarbete mellan Naturvårdsverket, El-Kretsen, Avfall Sverige och Förpacknings- och tidningsinsamlingen) samlar vi i Sverige in närmare 16 kilo elektronikavfall per person och år, vilket vida överstiger EU:s mål på 4 kilo. Sverige har tillsammans med några andra länder legat före i utvecklingen av avfallsinsamling, och hade redan innan EU-direktivet Waste from electronic and electric equipment höga ambitioner vad gäller återvinning.
Trots att vi når EU:s insamlingsmål med råge, innebär inte det att problemet med elektronikavfall är löst. Det återstår fortfarande en stor mängd elektronikavfall, främst småelektronik, exempelvis mobiltelefoner, som aldrig lämnas in för återvinning utan slängs i soppåsen.
El-Kretsen beskriver i sin rapport ”Framtidens insamlingssystem för smått elavfall” olika insamlingssystem och vad konsumenter efterfrågar. Av rapporten framgår att placering, tillgänglighet och återkommande information angående insamlingskärl är de faktorer som höjer incitamenten för konsumenten att lämna sitt avfall till återvinning. Något nationellt system för återvinning av småelektronik finns inte i egentlig mening, utan ett antal system testas runtom i landet.
Det är angeläget att ett enhetligt system införs för insamling och återvinning av elektroniskt avfall för att skydda människor och vår miljö, här och på andra ställen i världen.