MARGARETA LARSSON

Riksdagsledamot (SD)

Kulturutskottet

 

2013-04-05

 

Begäran om granskning av Barn- och äldreministerns hantering av remissvar i samband med sammanställningen och redovisningen av proposition 2011/12:160

 

Enligt uppgifter som framkommit i media den 27 februari 2013 (P4 Jönköping http : / /sven'gesradio . se/sida/artikel. aspx?pro gramid=91 &artikel= 5457576) har Barn- och äldreminister Maria Larsson blivit polisanmäld av föreningen Vanvårdad och bortglömd. Därefter har samma förening JO-anmält samma minister enligt uppgift i media (P4 Jönköping

http: //sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91 &artikel=5467987).

 

Anledningen till anmälningarna är enligt uppgift att föreningen upptäckt att deras remissvar plockats bort från den ovan nämnda propositionen. Enligt föreningen har de skickat in över 200 remissvar. Dessa har enligt regeringskansliet slagits ihop och redovisats tillsammans. Därutöver framkommer av en intervju med Marianne Jenryd (expeditionschef på Socialdepartementet) att förslag som avviker från propositionen och som läggs fram i en remiss måste beredas i sin tur. De förslag som enligt uppgift lades fram var bl.a. att psykologhjälp skulle erbjudas och att man istället för den av Maria Larsson föreslagna modellen skulle använda samma modell för ersättning som man gjorde i Norge.

 

I och för sig kan man ha viss förståelse för att 200 remissvar redovisas tillsammans om de är av likalydande mening. Men det som är allvarligare är att remissvar som anmäler en avvikande mening och föreslår andra lösningar än vad utredningen och regeringen föreslår rensats bort. I snart sagt varenda proposition brukar remissinstanser föreslå någon förändring av någon paragraf. För att bara ta två exempel ur propositioner som vid tidpunkten för denna anmälan är aktuella: prop. 2012/13:109 s. 45 "Kammarrätten i Stockholm har framfört att det vore bättre att införa de föreslagna bestämmelserna i [befintlig lag], istället för att införa en ny lag" och i prop. 2012713:77 s. 16 "Lunds universitet hade önskat att utredningen tagit ett steg längre och gett brukare och brukarorganisationer formellt inflytande istället för en rådgivande roll". Således framstår Socialdepartementets förklaring inte bero på normal rutin och beredningstvång och utan mer av att Maria Larsson och departementet var utsatt för betydande tryck från såväl Riksdagen som media och vanvårdade barn. Till yttermera kan man konstatera att remissinstanser i propositionen om vanvårdade anför behovet av utredning och ytterligare åtgärder när det gäller sekretess, således har jag svårt att tro att regeringen varit så kategorisk så att alla nya förslag och förändringar rensats bort ur propositionen.

 

Det är av avgörande betydelse att Riksdagen kan förlita sig på det material och de sammanställningar som regeringen gör i propositionerna. I annat fall finns det anledning att ifrågasätta i vilka andra fall som regeringen valt att inte redovisa avvikande åsikter från remissinstanserna. Till detta hör att den normala tidsdräkt som ges för motioner och beredning är för kort; om Riksdagen måste göra egna sammanställningar för att vara säkra på att ledamöterna verkligen fatt ta del av alla invändningar. Avvikande åsikter som de olika remissinstanserna för fram måste därför redovisas för Riksdagen. I det här fallet finns det anledning att tvivla på att den av Maria Larsson överlämnade propositionen verkligen ger en rättvisande bild av vad de olika remissinstanserna tycker.

 

Det är således mycket allvarligt om statsrådet Maria Larsson eller någon annan ansvarig på Socialdepartementet försökt mörka avvikande meningar från remissinstanser i den här frågan och jag anser att det är av vikt att Konstitutionsutskottet granskar vad som skett och hur regelverket ser ut för att undvika att statsråden ges den här möjligheten att föra Riksdagen bakom ljuset.

 

Ytterligare märklighet i hanteringen av remisserna är att det kan ifrågasättas om samtliga remissinstanser verkligen beaktats och hur de presenterats. Enligt uppgift från Maria Larsson på presskonferensen den 10 februari 2011 skulle även enskilda kunna skicka in remissvar. Efter att föreningen Vanvårdad och bortglömd begärt att få ut remisserna har de angett till undertecknad att enskildas remisser (deras medlemmars) inte finns med. Ett förhållande som förvisso kan vara svårt att kontrollera, då vissa remisser, enligt uppgift från Socialdepartementet, endast finns i pappersform. Med anledning av att Socialdepartementet krävt "uppåt 800 kr" för att kopiera de remissvar som inte finns elektroniskt har den förening jag varit i kontakt med inte heller begärt ut handlingarna. Jag ifrågasätter starkt om den förteckning som förevisats Riksdagen verkligen är komplett. Som framgår av förteckningen i propositionen finns bara de vanliga organisationerna med. KU bör utreda huruvida enskilda har fått yttra sig som remissinstans, huruvida deras remisser beaktats och hur enskildas remisser diarieförts osv på regeringskansliet.

 

Till yttermera kan man konstatera att Maria Larsson valt att lyfta fram de remissinstanser som varit överens, prop. s. 27, trots att de enligt uppgift inte företrätt särskilt många medlemmar. I just den aktuella frågan kan man konstatera att föreningen Vanvårdad och Bortglömd inte finns omnämnd, trots att de enligt uppgift representerar fler medlemmar och trots att de har avstyrkt storleken på beloppet. Man får intrycket att Maria Larsson och Socialdepartementet rensat friskt i remissvaren och valt att lyfta upp de som överensstämmer med ministerns uppfattning; andra remissvar har negligerats eller inte redogjorts för.

 

Som avslutning kan nämnas att Gunnel Jägerskog vid Socialdepartementet har hävdat i en mejlkonversation med en medlem i föreningen att "vissa remissvar är sekretessbelagda och får därför inte skickas". Även på denna grund kan det finnas anledning att ifrågasätta Socialdepartementets hantering kring remissvaren. Personer som skickat in remissvar torde rimligen ha avsagt sig sekretessen till förmån för att uppgifterna ska kunna behandlas.

 

 

Margareta Larsson (SD)