den 21 november

Fråga

2012/13:126 Rätten till kontaktperson enligt LSS

av Maria Lundqvist-Brömster (FP)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Allt oftare kommer signaler på att kommunerna inskränker rätten till kontaktperson enligt LSS 9 kap. 4 §.

Kommunerna har fått stöd av juridiska instanser, framför allt i domslut hos kammarrätterna, som fastslagit att de personer som bor i gruppbostäder och har tillgång till daglig verksamhet ändå har tillräckligt goda levnadsvillkor. Detta anses man ha trots att man saknar vänner utanför boendena och den dagliga verksamheten. Juridiskt fokuserar man enbart på begreppet ”isolering”. Begreppet finns nämnt i förarbetena till LSS, men bara i ett sammanhang som ett av flera syften med insatsen i fråga.

Detta upplevs som att man förvägras att umgås med andra än sina närmaste grannar och med dem som man träffar på arbetet. Dessutom tycks inte längre de övergripande kvalitetsmålen i LSS vara aktuella eller värda att beakta.

Denna hantering har blivit allt vanligare, bland annat hos en del kommuner i Norrbotten. Individuella bedömningar utmynnar i stort sett alltid i att personen som ansökt om kontaktperson inte anses ha behovet om man bor i en gruppbostad.

Min fråga till statsrådet är:

Har statsrådet några planer på att lyfta denna hantering kring bistånd av kontaktperson enligt LSS med Sveriges Kommuner och Landsting?