den
21 november
Fråga
2012/13:126
Rätten till kontaktperson enligt LSS
av Maria
Lundqvist-Brömster (FP)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Allt oftare kommer signaler på att kommunerna
inskränker rätten till kontaktperson enligt LSS 9 kap. 4 §.
Kommunerna har fått stöd av juridiska instanser,
framför allt i domslut hos kammarrätterna, som fastslagit att de personer som
bor i gruppbostäder och har tillgång till daglig verksamhet ändå har
tillräckligt goda levnadsvillkor. Detta anses man ha trots att man saknar
vänner utanför boendena och den dagliga verksamheten. Juridiskt fokuserar man
enbart på begreppet ”isolering”. Begreppet finns nämnt i
förarbetena till LSS, men bara i ett sammanhang som ett av flera syften med
insatsen i fråga.
Detta upplevs som att man förvägras att umgås med
andra än sina närmaste grannar och med dem som man träffar på arbetet. Dessutom
tycks inte längre de övergripande kvalitetsmålen i LSS vara aktuella eller
värda att beakta.
Denna hantering har blivit allt vanligare, bland
annat hos en del kommuner i Norrbotten. Individuella bedömningar utmynnar i
stort sett alltid i att personen som ansökt om kontaktperson inte anses ha
behovet om man bor i en gruppbostad.
Min fråga till statsrådet är:
Har statsrådet några planer på att lyfta denna
hantering kring bistånd av kontaktperson enligt LSS med Sveriges Kommuner och Landsting?