den
25 april
Interpellation
2012/13:397
Utfasning av biståndsländer
av Bodil
Ceballos (MP)
till statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Sida har lämnat ett budgetunderlag till regeringen
där myndigheten föreslår att återstoden av biståndet till Latinamerika ska fasas
ut. Förslaget bygger på ett resonemang kring kostnadseffektivitet och
betydelsen av att fokusera svenskt bistånd till låginkomstländer.
Konsekvensen skulle bli att biståndet till
Latinamerika, som i dag går till Bolivia, Colombia och Guatemala, i så fall
fasas ut eftersom länderna räknas som medelinkomstländer. Förslaget har mött
skarp kritik från en rad svenska aktörer med engagemang i och kunskap om
Sveriges roll i Latinamerika.
Det finns många skäl att ifrågasätta
argumentationen att biståndet till Latinamerika inte är kostnadseffektivt och
att det kan göra mer nytta i andra länder. Därtill finns det skäl att
ifrågasätta vem som har inflytande över inriktningen i svenskt bistånd.
Biståndsministerns så kallade transparensgaranti
har inte blivit verklighet. Tvärtom har biståndet blivit ett fält för oklara
processer och misstro. Avgörande beslut, som den nya biståndspolitiska
plattformen, saknar en process för förankring i riksdagen och hos biståndets
aktörer. Den är en angelägenhet för alla inblandade aktörer och det är inte
till fyllest med bara en presentation av regeringens beslut utan att
dessförinnan ha fått påverka och debattera frågan.
Beslut och förslag om utfasning av samarbetsländer
görs också på oklara grunder, utan förankring och utan samråd med berörda
länder, till exempel beslutet om att fasa ut Burkina Faso som de facto är ett
låginkomstland, samtidigt som vi i stället påbörjar stöd till
medelinkomstländer i till exempel Nordafrika.
En större diskussion behövs kring biståndet och
förhållandet till hur man mäter fattigdom utifrån ekonomiska tillväxtfaktorer.
Regeringen pekade själv i sin senaste budgetproposition 2013 på att 75 procent
av världens fattiga lever i medelinkomstländer och att ekonomisk tillväxt inte
medfört förväntad fattigdomsminskning utan i stället har resulterat i ökad
ojämlikhet, särskilt på landsbygden.
Konsultföretaget Ramböll Management återger i sin
rapport att avsaknaden av styrning i departementet får konsekvenser för både
Sida och andra biståndsaktörer. Sida påstås acceptera och samarbeta i en
”långt högre utsträckning än vad de borde, och i många fall helt utan
styrsignaler eller med motstridiga signaler”.
Stödet till Latinamerika har, under decennier,
motiverats som ett stöd till demokrati och mänskliga rättigheter. Detta är
områden som prioriteras i PGU och som även Alliansregeringen gett högsta
prioritet. Sverige är en erkänd biståndsaktör i såväl Central- som Sydamerika.
Genom långsiktigt stöd och en diplomatisk fingertoppskänsla har Sverige
bidragit till demokrati- och fredsprocesser. Det svenska stödet har inte bara
utgjort en ekonomisk bas för många MR-försvarare och organisationer utan också
en politisk garanti för dem att kunna verka i länderna i fråga.
Sverige har spelat och spelar en avgörande roll i den
känsliga postkonfliktsituation som Guatemala befinner sig i. Detsamma gäller
Colombia som, om fredsförhandlingarna slår väl ut, kommer att behöva fortsatt
stöd i den svåra process av demobilisering och statsbyggande som tar vid efter
ett eventuellt fredsavtal. Sverige gör skillnad, i synnerhet eftersom vi
uppfattas som en aktör som inte agerar i egenintresse.
Att helt kapa banden till Latinamerika är ett
missbruk av det förtroendekapital som byggts upp under decennier. Tyvärr har
det visat sig att alliansregeringen inte hittat en modell bortom det
traditionella biståndet. Utfasning av samarbetsländer innebär ofta ett avslut
även av relationer och de möjligheter som finns i gemensamma erfarenheter, och
nya samarbetsformer fylls inte med nytt innehåll.
Biståndsministern har vid upprepade tillfällen sagt
att hon vill avsluta stöd till länder där biståndet inte är så stort i
dagsläget för att i stället satsa på länder där antalet miljoner är fler. Ett
antal andra länder menar att biståndet, även om det är litet, är en viktig del
i relationsbyggandet med staten i fråga, och därför bidrar de med mindre
summor.
Jag vill därför fråga ministern:
Hur tänker statsrådet agera gentemot Sidas förslag
om utfasning av biståndet till Latinamerika och anpassa biståndspolitiken i
alla dess avsnitt till Sveriges PGU?
Och ifall statsrådet går i linje med Sidas förslag:
På vilket sätt avser statsrådet att säkerställa att
den viktiga freds- och försoningsprocessen, främjandet av demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter i Latinamerika inte kommer att drabbas negativt vid
en utfasning av svenskt bistånd?
På vilket sätt avser statsrådet att bygga de
framtida relationerna med de länder som kan komma att fasas ut?