den 27 mars

Interpellation

2012/13:356 Regeringens jobbpolitik

av Pia Nilsson (S)

till finansminister Anders Borg (M)

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 var det på löftet att klara jobben. I dag kan vi konstatera att man har misslyckats med det. Regeringens jobbpolitik har provats i både hög- och lågkonjunktur utan att ge resultat. Finansministern skyller gärna misslyckandet på den ekonomiska krisen i Europa, men faktum är att arbetslösheten i Sverige i dag är högre än i de flesta jämförbara länder. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats sedan 2006 och ungdomsarbetslösheten tangerar 25 procent.

Mot denna bakgrund är det hög tid att diskutera effekterna av regeringens så kallade jobbpolitik. Tidigare i år gjorde Dagens Nyheter en granskning av regeringens olika jobbreformer. Granskningen, som byggde på olika expertutlåtanden, visade att mer än hälften av regeringens viktigaste åtgärder för att öka sysselsättningen har haft ingen eller mycket liten effekt.

Det är framför allt de ineffektiva skatteundantagen för företag som möter kritik. Nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga har dömts ut av Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet, IFAU och en samlad ekonomkår. Om sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga skriver DN att ”arbetslösheten bland unga är högre och sysselsättningen lägre än den var när reformen sjösattes”. När det gäller den halverade restaurangmomsen tvivlar experterna på att sänkningen skapar fler jobb i ekonomin som helhet. Finanspolitiska rådet menar att momssänkningen är att likna vid ett branschstöd och beskriver den som ”ett utomordentligt dyrt sätt att skapa jobb på”. Dessa båda reformer har sjösatts till en kostnad om drygt 22 miljarder kronor om året.

Med anledning av det anförda vill jag fråga finansministern:

1. Vilka av regeringens så kallade jobbåtgärder har enligt finansministerns bedömning varit mest effektiva ur ett statsbudgetperspektiv?

2. Vad krävs för att finansministern och regeringen ska ompröva sin så kallade jobbpolitik?