den
27 mars
Interpellation
2012/13:356
Regeringens jobbpolitik
av Pia
Nilsson (S)
till finansminister Anders Borg (M)
När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 var
det på löftet att klara jobben. I dag kan vi konstatera att man har misslyckats
med det. Regeringens jobbpolitik har provats i både hög- och lågkonjunktur utan
att ge resultat. Finansministern skyller gärna misslyckandet på den ekonomiska
krisen i Europa, men faktum är att arbetslösheten i Sverige i dag är högre än i
de flesta jämförbara länder. Antalet långtidsarbetslösa har nästan tredubblats
sedan 2006 och ungdomsarbetslösheten tangerar 25 procent.
Mot denna bakgrund är det hög tid att diskutera
effekterna av regeringens så kallade jobbpolitik. Tidigare i år gjorde Dagens
Nyheter en granskning av regeringens olika jobbreformer. Granskningen, som
byggde på olika expertutlåtanden, visade att mer än hälften av regeringens
viktigaste åtgärder för att öka sysselsättningen har haft ingen eller mycket
liten effekt.
Det är framför allt de ineffektiva skatteundantagen
för företag som möter kritik. Nedsättningen av arbetsgivaravgiften för unga har
dömts ut av Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet, IFAU och en samlad
ekonomkår. Om sänkningen av arbetsgivaravgifter för unga skriver DN att
”arbetslösheten bland unga är högre och sysselsättningen lägre än den var
när reformen sjösattes”. När det gäller den halverade restaurangmomsen
tvivlar experterna på att sänkningen skapar fler jobb i ekonomin som helhet.
Finanspolitiska rådet menar att momssänkningen är att likna vid ett branschstöd
och beskriver den som ”ett utomordentligt dyrt sätt att skapa jobb
på”. Dessa båda reformer har sjösatts till en kostnad om drygt 22
miljarder kronor om året.
Med anledning av det anförda vill jag fråga
finansministern:
1. Vilka av
regeringens så kallade jobbåtgärder har enligt finansministerns bedömning varit
mest effektiva ur ett statsbudgetperspektiv?
2. Vad krävs
för att finansministern och regeringen ska ompröva sin så kallade jobbpolitik?