den 12 mars

Interpellation

2012/13:327 Sveriges långsiktiga utvecklingssamarbete

av Hans Linde (V)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Sverige har bedrivit utvecklingssamarbete med olika länder i Latinamerika under åtskilliga decennier. Under 70- och 80-talen, då många latinamerikanska länder led under inbördeskrig och auktoritära regimer, spelade Sverige en ofta unik roll i stödet för demokratisering och fred. Genom åren har biståndet och alla svenskar och latinamerikaner som involverats i utvecklingssamarbetet bidragit till att skapa breda och starka band mellan Sverige och åtskilliga av länderna på kontinenten. Latinamerika är i dag en kontinent som snabbt förändras, och utmaningarna ser i dag inte ut på samma sätt som de gjorde på 80-talet. Utvecklingssamarbetet behöver därför självklart utvecklas för att på ett relevant sätt möta dagens utmaningar. Men samtidigt är det viktigt att se att behoven av svenskt bistånd fortsatt är stora.

Under hösten 2007 beslutade den borgerliga regeringen att genomföra en större landfokusering. Fokuseringen innebar att Sverige fasade ut och avslutade det bilaterala utvecklingssamarbetet med en rad länder i Latinamerika. Samtidigt meddelade regeringen att man avsåg att bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete med Bolivia. Vid samma tid pekades också Colombia och Guatemala ut som länder i konflikt- och/eller postkonfliktsituation med vilka Sverige skulle bedriva utvecklingssamarbete. Detta långsiktiga åtagande gällande Bolivia, Guatemala och Colombia bekräftades så sent som i budgetpropositionen för 2013.

I januari 2010 beslutade regeringen att Sveriges sektionskansli i La Paz i Bolivia skulle uppgraderas till ambassad. Biståndsministern förklarade att beslutet var ”ett led i att stödja genomförandet av de svenskfinansierade biståndsinsatserna i de länder med vilka vi bedriver ett långsiktigt utvecklingssamarbete”.

Sveriges bistånd till Bolivia, Guatemala och Colombia kan dock komma att avslutas inom de närmaste åren. Av det budgetunderlag Sida tagit fram för åren 2014–2016 framgår att Sverige under de närmaste åren kan komma att fasa ut sitt bistånd till Latinamerika. Detta skulle innebära att Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete helt skulle upphöra i Latinamerika.

Det finns nu en oro för att framtiden för Sveriges utvecklingssamarbete i Latinamerika kommer att avgöras i en sluten process. Det är viktigt att i centrala beslut rörande svenskt bistånd ta till vara den erfarenhet som finns i det svenska civilsamhället och att involvera riksdagen.

Sida beskriver i sitt budgetunderlag situationen i Bolivia i entydigt negativa termer. Bland annat skriver man att ”i landet kvarstår konflikter, och situationen inom området demokrati och mänskliga rättigheter förväntas fortsatt förvärras”. Samtidigt konstaterar Utrikesdepartementet i sin rapport Mänskliga rättigheter i Bolivia 2010 att ”den nya grundlagen, som antogs i januari 2009, garanterar fler rättigheter än någonsin tidigare”, och man beskriver framsteg rörande kvinnors rättigheter och de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Olika myndigheter ger med andra ord helt olika bild av utvecklingen rörande mänskliga rättigheter i Bolivia. Frågan är hur regeringen bedömer utvecklingen.

Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

Avser statsrådet att fasa ut Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete med Colombia, Guatemala och Bolivia?

Vilka initiativ tänker statsrådet ta för att involvera frivilligorganisationerna och riksdagen i beslutsprocessen när det gäller i vilka biståndsländer Sverige i framtiden ska bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete?

Vilka initiativ tänker statsrådet ta för att klargöra regeringens syn på de mänskliga rättigheterna i Bolivia?