den
5 mars
Interpellation
2012/13:312
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor
av Amineh
Kakabaveh (V)
till statsrådet Maria Arnholm (FP)
Könsmaktsförhållandena biter sig fast inom många
områden i samhället. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är ett av de
allvarligaste problemen som råder på samhällsnivå. I Sverige betalar
arbetsgivarna människor olika lön efter kön trots att män och kvinnor utför
samma jobb. Trots att de utför samma arbetsuppgifter under lika lång tid ger
arbetsgivarna dem olika mycket betalt beroende på vilket kön de har. Självklart
reagerar alla rättstänkande människor med upprördhet över ett sådant godtycke.
Kvinnor ska naturligtvis ha lika mycket betalt om de jobbar lika mycket! Men
märkligt nog finns det en förklaring till dessa absurda förhållanden, som gör
att en del av dessa rättstänkande personer inte blir fullt så upprörda som man
kunde vänta sig. Det är nämligen så att de människor som får sämre betalt än
andra är kvinnor. Och då tycks det som om saker och ting för en del av de
upprörda faller på plats – eller åtminstone lite mer på plats. Jaså, jaha
var det kvinnor det var frågan om. Missförhållandet ter sig liksom lite mer
godtagbart.
Jämlikheten mellan män och kvinnor handlar nu inte
enbart om löner. Ojämlikheten genomsyrar hela livet, däribland arbetsmarknaden.
Den största delen av ojämlikheten mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden har
att göra med att kvinnodominerade yrkesgrupper har lägre löner. Då handlar det
inte enbart om att kvinnor och män med samma jobb får olika lön. Det handlar
snarare om ett djupare strukturellt betingat samhällsproblem.
Den borgerliga regeringen har förklarat att den
vill göra något åt dessa missförhållanden (DN 19/2). Regeringen hävdar att man
vidtagit en rad åtgärder som man uppenbarligen anser vara kraftfulla. Man menar
till exempel att den skattesänkning regeringen genomfört ger en undersköterska
en extra månadslön om året. Argumentationen är fullständigt fruktlös. Det är
ett synnerligen anmärkningsvärt påstående att en generell skattesänkning skulle
komma just undersköterskor till del. En skattesänkning av det slaget kommer
alla till del som har samma lönenivå som en undersköterska oavsett vilket kön
man har. Skattesänkningar är inget medel för att åstadkomma lika lön för
kvinnor och män med samma lön.
Regeringen tycks dock någonstans ha insett att
bristen på jämlikhet i lönesättningen mellan män och kvinnor på något sätt är
strukturellt betingad. Man konstaterar, att ”enligt diskrimineringslagen
är arbetsgivare skyldiga att bedriva ett målinriktat arbete för att främja lika
rättigheter och möjligheter på den svenska arbetsmarknaden”, men
förklarar samtidigt att ”diskrimineringslagen efterlevs för dåligt i
arbetslivet”. Regeringen har tillsatt en utredning som ska komma med
förslag på aktiva åtgärder. Ett likartat uppdrag har delegationen för
jämställdhet i arbetslivet. Men redan nu vet man att lönekartläggningar på
många arbetsplatser inte fungerar. Och det är inte så svårt att förstå att de
inte fungerar särskilt bra. Arbetsgivarna är inte motiverade av jämställda
löner. Det ligger ju i deras ekonomiska intresse att löneskillnaderna bevaras.
Regeringen har avsatt 9 miljoner extra till
diskrimineringsombudsmannen för att myndigheten ska utöka insatserna kring
lönekartläggningar de kommande två åren. Men dessa åtgärder är uppenbart
otillräckliga om man ser till alla de problem som finns inom arbetslivet när
det gäller jämställdhet mellan könen. Åtgärderna duger inte om man vill komma
åt de välcementerade könsmaktsstrukturer man har att brottas med. Sveriges
kvinnolobby och den så kallade 15.52-rörelsen har pekat på flera av dessa. De
förklarar bland annat följande: ”Statistik från SCB visar att
löneskillnaderna mellan kvinnor och män börjar redan vid de första jobben. Vid
25 års ålder är mönstret satt. Kvinnor tjänar mindre. Under resten av
arbetslivet ökar skillnaderna. I nio av de tio största yrkesgrupperna, där 1,5
miljoner av de anställda finns, har männen högre genomsnittlig lön. Och männens
löner är inte bara högre, män har också en större lönespridning än kvinnor. Det
här gäller både för yrken där det krävs högskolekompetens och för yrkesområden
som inte kräver det.
De fem procent av männen som har högst lön i
Sverige tjänar 55 procent mer än de fem procent av kvinnorna som har högst lön.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män med de allra lägsta inkomsterna är
däremot endast 0,02 procent. Den minsta löneskillnaden finns i kommunal sektor.
Där är också lönenivån lägst. Den största löneskillnaden finns i privat sektor
bland tjänstemannayrken. Där är lönenivån högst.
Den officiella statistiken innehåller fler
bekymmersamma fakta, till exempel att kvinnodominerade yrken ofta är
organiserade utifrån deltider. Ofrivilligt deltidsarbete är utbrett. Eller att
män i större utsträckning än kvinnor får betalt för sitt arbete, medan kvinnor
utför mer obetalt arbete. Förra året lade kvinnor ned ungefär 3,5 timmar om
dagen på obetalt arbete, 47 minuter mer än män. Ingen större skillnad kan
tyckas, men delegationen för jämställdhet i arbetslivet har räknat ut vad det
betyder. Under ett år arbetar kvinnor obetalt sju veckor mer än män. På ett
arbetsliv blir det sex år mer av obetalt arbete för kvinnor.
Det är också så att kvinnor fortfarande tar ut mer
föräldraledighet än män. Under 2011 tog kvinnor ut 76 procent av dagarna och
männen 24 procent. Och medan kvinnors deltidsarbete påverkas av antalet barn
och av det yngsta barnets ålder, är det inte så för män. Däremot tjänar män mer
ju fler barn de har.
Sammantaget finns det kraftfulla
könsmaktsstrukturer som drar kvinnor bort från betalt arbete vilket återverkar
negativt på löner och löneutveckling. Men det finns också mekanismer som gör
att kvinnodominerade yrken inte har det löneläge som yrkets kompetens och
ansvar borde ge. Många kvinnor arbetar i sådana krävande och värdemässigt
diskriminerade yrken. Vi vet att flickor har bättre betyg än pojkar i skolan.
Vi vet att kvinnor utbildar sig i högre grad än män. 43 procent av kvinnorna
mellan 25 och 64 år har eftergymnasial utbildning medan siffran för män stannar
på 34 procent. Men någonstans på väg ut på den könssegregerade arbetsmarknaden
blir de omsprungna och ifrånsprungna.”
Dessa ojämlika villkor för män och kvinnor
genomsyrar hela arbetsmarknaden och hela arbetslivet. De påverkar inte bara
förhållandena på jobbet. De påverkar naturligtvis resten av dagen, fritiden,
privatlivet och familjelivet. Det krävs följaktligen ett mer kraftfullt och
långsiktigt arbete än 9 miljoner, till exempel en noggrannare och tätare
lönekartläggning. Delegationen för jämställdhet i arbetslivet måste noggrant
kartlägga de mekanismer som ingår i de strukturer som skapar ojämlikheterna på
arbetsmarknaden och arbetslivet. Uttaget av föräldraledigheten ska vara
jämställt, i enlighet med vad FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking fastslog i
sin Handlingsplan, som Sverige undertecknade 1995. Målet för den svenska
jämställdhetspolitiken är ekonomisk självständighet för alla människor genom
hela livet. Om sådan ska uppnås måste män och kvinnor ha samma rätt till
heltidsarbete.
Det jag räknat upp ovan är några av de åtgärder som
måste vidtas om vi någon gång ska kunna bryta ned de strukturer som
vidmakthåller bristande jämställdhet och kvinnoförtryck.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:
Avser statsrådet att skärpa kraven på lönekartläggningar
så att de sker oftare, förslagsvis varje år i stället för vart tredje?
Avser statsrådet att ge Delegationen för
jämställdhet i arbetslivet i uppdrag att dels klarlägga de mekanismer som
skapar könsdiskriminering och ojämställda löner, dels ge förslag på hur
könsdiskriminering ska kunna motverkas?
Avser statsrådet att vidta åtgärder för att
stimulera ett jämställt uttag av föräldraledigheten så att kvinnors och mäns
ansvar för hem och familj delas lika?
Avser statsrådet att som en del i arbetet med att
nedmontera de strukturer som medför bristande jämställdhet verka för att
kvinnor och män ska ha samma rätt till heltidsarbete?