den
1 mars
Interpellation
2012/13:306
Möjligheterna att bygga i strandnära lägen
av Sven-Erik
Bucht (S)
till miljöminister Lena Ek (C)
Den 1 juli 2009 fick vi en ny
strandskyddslagstiftning. Den nya lagen benämndes Ett differentierat strandskydd, vilket skulle avspegla den bärande
idén i hela lagändringen, nämligen att man äntligen skulle kunna göra regionalt
och lokalt anpassade bedömningar avseende byggande i strandnära områden. I
områden som tidigare utsatts för ett hårt exploateringstryck skulle strandskyddet
skärpas medan det i de delar av Sverige där det finns gott om stränder och där
bebyggelsetrycket är litet skulle bli lättare att bo och bygga strandnära.
En förståelse och insikt hade infunnit sig om att
det råder vitt skilda förhållanden i olika delar av vårt avlånga land och att
ett generellt regelverk som är exakt lika överallt inte fungerar och ej heller
är förenligt med ”sunt förnuft” och allmänt rättsmedvetande.
Förhoppningarna var stora särskilt i de mer glest bebyggda kommunerna. Äntligen
skulle det finnas en rimlig chans att utveckla kommunerna och tillåta
bebyggelse i attraktiva strandnära lägen.
Men tyvärr har verkligheten inte blivit så.
Exempelvis två kommuner i Norrbotten, Arvidsjaur och Arjeplog, har upplevt det
omvända sedan den nya lagen trädde i kraft. Det finns kommuner med fler sjöar
och vattendrag än det finns invånare. Men bebyggelse i attraktiva strandlägen
har tyvärr avsevärt försvårats efter den nya lagens tillkomst. Arjeplog är en
av de kommuner i landet som har mest strand per invånare i landet och har fler
sjöar än invånare.
I samband med den nya lagen flyttades tillsyn och
överprövning av dispensbeslut från Naturvårdsverket till respektive länsstyrelse
för att få mer lokalt anpassade bedömningar.
En rapport från Sveriges Kommuner och Landsting
pekar på att bedömning och handläggning av ärenden med tillämpning av ovan
beskrivna lagstiftning varierar stort mellan länen. Särskilt Norrbotten
avviker, länet har få dispenser och många avslag, vilket försvårat bebyggelse i
många kommuner, särskilt i Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner.
Det verkar finnas en stor misstro, inte minst hos
Länsstyrelsen i Norrbotten, till kommunernas möjlighet att ta det ansvar som
den nya lagen ger. Kommunerna är inga strandskyddshuliganer som är beredda att
offra de värden som regelverket är satt att skydda. Tvärtom är kommunerna måna
om att slå vakt om de faktiska värden som finns, men däremot inte beredda att
försvara fiktiva och konstruerade intressen och argument som inte har någon
förankring i verkligheten. I landet som helhet verkar dispenser vara vanligare
i hårt exploaterade områden än de glest bebyggda kommunerna, vilket verifierar
att lagstiftningen är otydlig då den ger ett stort utrymme för tolkning i helt
olika riktningar.
Med anledning av det ovan beskrivna är mina frågor
till miljöministern:
Har miljöministern gjort det ställningstagandet att
den nya strandskyddslagstiftningen har fått den effekt och den andemening som
var tanken vid införandet av lagstiftningen?
Är miljöministern beredd
att se över lagstiftningen så att dess syfte och andemening faktiskt får
genomslag?