den 1 mars

Interpellation

2012/13:306 Möjligheterna att bygga i strandnära lägen

av Sven-Erik Bucht (S)

till miljöminister Lena Ek (C)

Den 1 juli 2009 fick vi en ny strandskyddslagstiftning. Den nya lagen benämndes Ett differentierat strandskydd, vilket skulle avspegla den bärande idén i hela lagändringen, nämligen att man äntligen skulle kunna göra regionalt och lokalt anpassade bedömningar avseende byggande i strandnära områden. I områden som tidigare utsatts för ett hårt exploateringstryck skulle strandskyddet skärpas medan det i de delar av Sverige där det finns gott om stränder och där bebyggelsetrycket är litet skulle bli lättare att bo och bygga strandnära.

En förståelse och insikt hade infunnit sig om att det råder vitt skilda förhållanden i olika delar av vårt avlånga land och att ett generellt regelverk som är exakt lika överallt inte fungerar och ej heller är förenligt med ”sunt förnuft” och allmänt rättsmedvetande. Förhoppningarna var stora särskilt i de mer glest bebyggda kommunerna. Äntligen skulle det finnas en rimlig chans att utveckla kommunerna och tillåta bebyggelse i attraktiva strandnära lägen.

Men tyvärr har verkligheten inte blivit så. Exempelvis två kommuner i Norrbotten, Arvidsjaur och Arjeplog, har upplevt det omvända sedan den nya lagen trädde i kraft. Det finns kommuner med fler sjöar och vattendrag än det finns invånare. Men bebyggelse i attraktiva strandlägen har tyvärr avsevärt försvårats efter den nya lagens tillkomst. Arjeplog är en av de kommuner i landet som har mest strand per invånare i landet och har fler sjöar än invånare.

I samband med den nya lagen flyttades tillsyn och överprövning av dispensbeslut från Naturvårdsverket till respektive länsstyrelse för att få mer lokalt anpassade bedömningar.

En rapport från Sveriges Kommuner och Landsting pekar på att bedömning och handläggning av ärenden med tillämpning av ovan beskrivna lagstiftning varierar stort mellan länen. Särskilt Norrbotten avviker, länet har få dispenser och många avslag, vilket försvårat bebyggelse i många kommuner, särskilt i Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner.

Det verkar finnas en stor misstro, inte minst hos Länsstyrelsen i Norrbotten, till kommunernas möjlighet att ta det ansvar som den nya lagen ger. Kommunerna är inga strandskyddshuliganer som är beredda att offra de värden som regelverket är satt att skydda. Tvärtom är kommunerna måna om att slå vakt om de faktiska värden som finns, men däremot inte beredda att försvara fiktiva och konstruerade intressen och argument som inte har någon förankring i verkligheten. I landet som helhet verkar dispenser vara vanligare i hårt exploaterade områden än de glest bebyggda kommunerna, vilket verifierar att lagstiftningen är otydlig då den ger ett stort utrymme för tolkning i helt olika riktningar.

Med anledning av det ovan beskrivna är mina frågor till miljöministern:

Har miljöministern gjort det ställningstagandet att den nya strandskyddslagstiftningen har fått den effekt och den andemening som var tanken vid införandet av lagstiftningen?

Är miljöministern beredd att se över lagstiftningen så att dess syfte och andemening faktiskt får genomslag?