den 27 februari

Interpellation

2012/13:300 Rätten till personlig assistans

av Eva Olofsson (V)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

En av grundtankarna med personlig assistans är att människor med funktionsnedsättning ska få leva det liv som de vill leva. Personlig assistans har förbättrat livskvaliteten enormt för många och är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna i Sveriges historia. Målet med service som personlig assistans är ”inkludering och deltagande i samhället”. Det handlar alltså om en rättighet som sträcker sig långt utöver rätten att få hjälp med dusch, påklädning och andra liknande ting. Det handlar om en rätt till personlig assistans som skapar full delaktighet – med andra ord rätt till medborgarskap.

Det stora och akuta problemet när det gäller personlig assistans i dag är den utveckling av Försäkringskassans bedömningar av begreppet ”grundläggande behov”, som påbörjats utan politiska beslut.

Till de grundläggande behoven räknas: hjälp med personlig hygien, hjälp med måltider, hjälp med att klä av och på sig, hjälp med att kommunicera med andra och annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den som har funktionsnedsättningen. För att vara berättigad till assistansersättning måste dessa grundläggande behov av assistans bedömas kräva assistans minst 20 timmar per vecka.

Försäkringskassans bedömningar har på senare år skärpts på ett orimligt sätt som inte står i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner. Detta inleddes 2007. Den nya linjen innebär att endast integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven ska räknas när det ska avgöras om en persons grundläggande behov uppgår till minst 20 timmar per vecka.

Försäkringskassans nya bedömningslinje bekräftades 2009 av en dom i vad som då hette Regeringsrätten, nu Högsta förvaltningsdomstolen. Följden av domen har blivit en mycket snävare och mer mekanisk bedömning av vad som kan ge rätt till assistans.

De skärpta bedömningarna har lett till att många helt blivit av med sin assistansersättning, och utvecklingen går allt snabbare. 2010 hamnade 269 tidigare assistansberättigade under 20-timmarsgränsen vid omprövningar och 2011 var antalet 293. Detta innebär att allt fler nu förlorar sin assistans vid omprövningar, och om det fortsätter i samma takt kommer det att handla om över 1 000 personer sedan 2007.

Regeringen har hittills inte gjort något konkret för att lösa problemen utan har i stället valt att utreda frågan. Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har fått i uppdrag att analysera Försäkringskassans beslut om assistansersättning. I sin delrapport Utfall av beslut om statlig assistansersättning konstaterar ISF att till och med 2007 har assistansersättningen haft en stabil ökning vad avser både antal mottagare och beviljade timmar per mottagare. Men 2008 skedde ett trendbrott. Sedan dess har antalet personer som nybeviljats assistansersättning minskat med drygt en fjärdedel samtidigt som antalet avslag har ökat med nästan 50 procent. Regeringens svar på denna utveckling som redovisats i socialutskottet är att invänta ISF:s fortsatta analys av varför människor förlorat sin assistans och vilka insatser de fått i stället – ett uppdrag som ska redovisas först i oktober 2014. Under tiden kommer ytterligare flera hundra personer att förlora sin assistans. För många kommer det att innebära att de inte längre kan leva ett självständigt liv.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet:

Kommer statsrådet att vidta fler åtgärder än det nämnda uppdraget till ISF för att stärka rätten till personlig assistans?

Kommer statsrådet att vidta några åtgärder för att de som förlorar sin assistans från Försäkringskassan får andra insatser så att de kan leva ett självständigt liv?