den 6 februari

Interpellation

2012/13:255 Psykisk ohälsa hos unga transpersoner

av Helena Leander (MP)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Det kom ett mejl till mig, och säkert till socialministern också, från en ung tjej som mår väldigt dåligt. Så här skriver hon:

”Vem jag är spelar inte så stor roll. Jag är en ung person, jag är väldigt politiskt aktiv i ett svenskt parti, jag har vänner och bor hemma men jag har en hemlighet som ingen vet. Alla tror att jag är en kille för att jag föddes som en biologisk kille, jag pratar som en och lever som en men det är jag egentligen inte. Jag har aldrig någonsin känt mig som en kille, jag är en tjej och jag vet det själv.

Jag vet att kanske den riktiga ”stämpeln” som jag har är kanske transsexuell men jag vill inte säga det själv utan jag ser mig som en tjej som alla andra bara att jag föddes i en annan kropp. Men jag skriver detta brevet för att jag hatar mig själv. För med varje dag och år som går så mår jag så mycket sämre. Att jag inte kan vara mig själv, att det hela tiden ska kännas så fel. Men jag vågar inte säga något till någon eller vara ärlig mot mina vänner, partivänner eller min egen familj. Jag är livrädd för att alla mina vänner ska försvinna, att min egen familj ska hata mig och att jag inte får syssla med politik som jag älskar så mycket.

För jag ska säga er detta, det går inte en morgon utan att jag ser mig själv i spegeln och hatar vad jag ser, det går inte en dag utan att jag tänker på hur det vore att ta mitt eget liv och försvinna från denna jord och det går inte en kväll utan att jag gråter. Hela uppväxten har varit ett helvete, puberteten var bland det jobbigaste jag varit med om och alla som mobbat mig och slagit mig och kallat mig bögjävel. Trots att jag inte var en kille utan en tjej eller kände mig så. Jag hatar mig själv för den jag är och skriver detta för att jag mår så jävla dåligt och vill just nu inget annat än försvinna från denna jord. För varje gång någon av mina vänner skämtar och nästan hånar mig för att jag ändå är lite ”kvinna” så gör det så jävla ont och dessutom blir jag livrädd att de ska få reda på det.

Mitt liv har inte alltid varit kul, sen jag var barn då jag kände mig som en flicka, tills puberteten och ungdomen då min kropp utvecklades och varje gång jag såg mig själv i spegeln såg jag ett monster, inte vad jag själv kände mig tills nu när alla konstant hånande kommenterar hur kvinnlig jag är och jag blir ledsen. Jag tror inte de förstår hur många gånger jag gått hem och bara gråtit över vad som sagts. Och hur mycket det gjort att jag hela tiden drömt om att ta mitt liv och aldrig värre än i dag. Men jag hoppas på att morgondagen blir bättre. För varje gång vi haft en maskerad har jag alltid kommit som tjej för att ibland få vara mig själv. Att alltid behöva gömma sig själv är det värsta som finns.

Jag skriver detta som ett brev till alla ministrar och riksdagsledamöter i mitt land varav flera av er träffat mig några gånger utan att ni vet vem jag är. Jag skriver detta brevet gråtandes i hopp och som en vädjan att snälla påverka och sprid detta. Snälla jag ber er att visa medkänsla och att prata om detta. Det finns så många av oss här ute som mår så fruktansvärt dåligt. Allt jag vill ha nu är en kram men det får jag inte. Jag vädjar till er snälla, försök säga nåt på er facebook, eller i media, eller riksdagen eller något. För att alla ska kunna känna sig uppskattade. Detta är en vädjan från en tjej som ser ut som en kille som inget annat vill än leva som sig själv. För det är inte kul att hata sig själv.

En trans-tjej som drömmer om en bättre tid.”

Och hon är inte ensam. I en studie från Ungdomsstyrelsen 2012 framkommer att unga hbt-personer har betydligt sämre psykisk hälsa än andra. Bland transungdomarna har inte mindre än 27 procent någon gång försökt ta sitt liv. För deras skull, för den transtjej som drömmer om en bättre tid, vill jag fråga:

Vad avser socialministern att göra för att minska den psykiska ohälsan hos unga transpersoner?