den
6 februari
Interpellation
2012/13:255
Psykisk ohälsa hos unga transpersoner
av Helena
Leander (MP)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Det kom ett mejl till mig, och säkert till
socialministern också, från en ung tjej som mår väldigt dåligt. Så här skriver
hon:
”Vem jag är spelar inte så stor roll. Jag är
en ung person, jag är väldigt politiskt aktiv i ett svenskt parti, jag har
vänner och bor hemma men jag har en hemlighet som ingen vet. Alla tror att jag
är en kille för att jag föddes som en biologisk kille, jag pratar som en och
lever som en men det är jag egentligen inte. Jag har aldrig någonsin känt mig
som en kille, jag är en tjej och jag vet det själv.
Jag vet att kanske den riktiga
”stämpeln” som jag har är kanske transsexuell men jag vill inte
säga det själv utan jag ser mig som en tjej som alla andra bara att jag föddes
i en annan kropp. Men jag skriver detta brevet för att jag hatar mig själv. För
med varje dag och år som går så mår jag så mycket sämre. Att jag inte kan vara
mig själv, att det hela tiden ska kännas så fel. Men jag vågar inte säga något
till någon eller vara ärlig mot mina vänner, partivänner eller min egen familj.
Jag är livrädd för att alla mina vänner ska försvinna, att min egen familj ska
hata mig och att jag inte får syssla med politik som jag älskar så mycket.
För jag ska säga er detta, det går inte en morgon
utan att jag ser mig själv i spegeln och hatar vad jag ser, det går inte en dag
utan att jag tänker på hur det vore att ta mitt eget liv och försvinna från
denna jord och det går inte en kväll utan att jag gråter. Hela uppväxten har
varit ett helvete, puberteten var bland det jobbigaste jag varit med om och
alla som mobbat mig och slagit mig och kallat mig bögjävel. Trots att jag inte
var en kille utan en tjej eller kände mig så. Jag hatar mig själv för den jag
är och skriver detta för att jag mår så jävla dåligt och vill just nu inget
annat än försvinna från denna jord. För varje gång någon av mina vänner skämtar
och nästan hånar mig för att jag ändå är lite ”kvinna” så gör det
så jävla ont och dessutom blir jag livrädd att de ska få reda på det.
Mitt liv har inte alltid varit kul, sen jag var
barn då jag kände mig som en flicka, tills puberteten och ungdomen då min kropp
utvecklades och varje gång jag såg mig själv i spegeln såg jag ett monster,
inte vad jag själv kände mig tills nu när alla konstant hånande kommenterar hur
kvinnlig jag är och jag blir ledsen. Jag tror inte de förstår hur många gånger
jag gått hem och bara gråtit över vad som sagts. Och hur mycket det gjort att
jag hela tiden drömt om att ta mitt liv och aldrig värre än i dag. Men jag
hoppas på att morgondagen blir bättre. För varje gång vi haft en maskerad har
jag alltid kommit som tjej för att ibland få vara mig själv. Att alltid behöva
gömma sig själv är det värsta som finns.
Jag skriver detta som ett brev till alla ministrar
och riksdagsledamöter i mitt land varav flera av er träffat mig några gånger
utan att ni vet vem jag är. Jag skriver detta brevet gråtandes i hopp och som
en vädjan att snälla påverka och sprid detta. Snälla jag ber er att visa
medkänsla och att prata om detta. Det finns så många av oss här ute som mår så
fruktansvärt dåligt. Allt jag vill ha nu är en kram men det får jag inte. Jag
vädjar till er snälla, försök säga nåt på er facebook, eller i media, eller
riksdagen eller något. För att alla ska kunna känna sig uppskattade. Detta är
en vädjan från en tjej som ser ut som en kille som inget annat vill än leva som
sig själv. För det är inte kul att hata sig själv.
En trans-tjej som drömmer om en bättre tid.”
Och hon är inte ensam. I en studie från
Ungdomsstyrelsen 2012 framkommer att unga hbt-personer har betydligt sämre
psykisk hälsa än andra. Bland transungdomarna har inte mindre än 27 procent
någon gång försökt ta sitt liv. För deras skull, för den transtjej som drömmer
om en bättre tid, vill jag fråga:
Vad avser
socialministern att göra för att minska den psykiska ohälsan hos unga
transpersoner?