den 10 oktober

Interpellation

2012/13:20 Aids

av Börje Vestlund (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Det är nu 30 år sedan aids kom till Sverige. Vi kan se bakom oss först ett inledande skede, där det finns anledning att fundera över hur samhället behandlade de smittade och sjuka, men också hur vi politiker inte kunde stå över den allmänna hysteri som då rådde i Sverige. Vi har också flera framgångsrika år då det dels togs fram stoppmediciner men framför allt utvecklades förfinade metoder att bedriva hivprevention på. Genom detta blev inhemsk smitta i Sverige något ovanligt. I vissa grupper, till exempel injektionsmissbrukare, försvann smittan helt. Sedan började smittan bli mer och mer vanlig bland män som har sex med män. Behovet av att förnya metoder och faktiskt genomföra hivprevention pockar på. Den myt som svenska politiker har hävdat, att vår smittskyddslag skulle minska smittan, får i dag anses som mer av myt än verklighet. Den utveckling Sverige har haft är densamma som i en del andra länder, utan denna typ av smittskyddslag. Varje del av dessa inledande rader skulle kunna vara stoff för en interpellation och en fråga. Jag vill i denna interpellation ägna mig åt de första åren. De som borde vara med i denna debatt är endera döda eller har medicinerats tungt under många år och orkar inte delta.

Jonas Gardell har skrivit boken Torka aldrig tårar utan handskar, en fantastisk bok som får oss som var med att minnas dessa hemska år. Många trångsynta människor, inte minst de religiösa samfundens män och kvinnor, skanderade då att detta var en bögpest och att det var guds straff för det promiskuösa leverne homosexuella män levde. Det fanns också läkare som ansåg att alla aidssjuka skulle placeras på en ö och inte ha kontakt med andra. Även i sjukvården fanns det gott om bigotteri, allt från läkare som inte ville behandla aidssjuka patienter till det som är rubriken på Gardells roman. Det gick så långt att en sjuksköterska som var villig att medverka i vården av aidspatienter utnämndes till Ängeln på Roslagstull. Det är nu dags att upprätta bokslut över denna mörka tid i svensk nutidshistoria, det är nu dags att säga att vi hade fel. Vi förstod inte bättre då, men vi hade fel. En ursäkt från samhället är därför på sin plats.

Jag vill fråga socialministern:

Är socialministern beredd på att de människor som drabbades av hiv och aids under 1980-talets senare del och början av 1990-talet, och deras anhöriga, får en ursäkt av det svenska samhället?