den
10 oktober
Interpellation
2012/13:20
Aids
av Börje
Vestlund (S)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Det är nu 30 år sedan aids kom till Sverige. Vi kan
se bakom oss först ett inledande skede, där det finns anledning att fundera
över hur samhället behandlade de smittade och sjuka, men också hur vi politiker
inte kunde stå över den allmänna hysteri som då rådde i Sverige. Vi har också
flera framgångsrika år då det dels togs fram stoppmediciner men framför allt
utvecklades förfinade metoder att bedriva hivprevention på. Genom detta blev
inhemsk smitta i Sverige något ovanligt. I vissa grupper, till exempel
injektionsmissbrukare, försvann smittan helt. Sedan började smittan bli mer och
mer vanlig bland män som har sex med män. Behovet av att förnya metoder och
faktiskt genomföra hivprevention pockar på. Den myt som svenska politiker har
hävdat, att vår smittskyddslag skulle minska smittan, får i dag anses som mer
av myt än verklighet. Den utveckling Sverige har haft är densamma som i en del
andra länder, utan denna typ av smittskyddslag. Varje del av dessa inledande
rader skulle kunna vara stoff för en interpellation och en fråga. Jag vill i
denna interpellation ägna mig åt de första åren. De som borde vara med i denna
debatt är endera döda eller har medicinerats tungt under många år och orkar
inte delta.
Jonas Gardell har skrivit boken Torka aldrig tårar utan handskar, en
fantastisk bok som får oss som var med att minnas dessa hemska år. Många
trångsynta människor, inte minst de religiösa samfundens män och kvinnor,
skanderade då att detta var en bögpest och att det var guds straff för det
promiskuösa leverne homosexuella män levde. Det fanns också läkare som ansåg
att alla aidssjuka skulle placeras på en ö och inte ha kontakt med andra. Även
i sjukvården fanns det gott om bigotteri, allt från läkare som inte ville
behandla aidssjuka patienter till det som är rubriken på Gardells roman. Det
gick så långt att en sjuksköterska som var villig att medverka i vården av
aidspatienter utnämndes till Ängeln på Roslagstull. Det är nu dags att upprätta
bokslut över denna mörka tid i svensk nutidshistoria, det är nu dags att säga att
vi hade fel. Vi förstod inte bättre då, men vi hade fel. En ursäkt från
samhället är därför på sin plats.
Jag vill fråga socialministern:
Är socialministern beredd på att de människor som
drabbades av hiv och aids under 1980-talets senare del
och början av 1990-talet, och deras anhöriga, får en ursäkt av det svenska
samhället?