den 27 november

Interpellation

2012/13:156 Eftervård vid svåra förlossningsskador

av Hillevi Larsson (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Varje år föder ca 100 000 kvinnor barn i Sverige. Enligt vården drabbas ca 4 procent av den svåraste förlossningsskadan, sfinkterruptur, som innebär att samtliga lager i underlivet har brustit. Samtliga kvinnor som drabbas har tillfälligt eller permanent svårt att leva ett normalt liv, och många lider av fruktansvärda smärtor.

Men enligt en undersökning utförd på ett stort antal kvinnor visade det sig att bland alla som fött barn hade uppemot 10 procent den svåraste förlossningsskadan, sfinkterruptur. Drygt hälften visste inte ens om att de hade denna skada, eftersom de varken fått diagnos eller blivit opererade i samband med förlossningen.

Denna bild bekräftas av kvinnor som haft svåra besvär och nu insett att de tillhör de drabbade och därför gått ut med sina berättelser. Frågan uppmärksammades i Uppdrag granskning för en tid sedan. Där trädde även vårdpersonal fram som bekräftade att det med största sannolikhet finns fler drabbade än vad den officiella statistiken gör gällande.

Det finns misstankar om mörkläggning i en del fall, eftersom det ses som ett misslyckande för vårdpersonalen att kvinnorna drabbas av sfinkterruptur vid förlossningen. Det finns också hos en del inställningen att det är ett ”övergrepp” att undersöka de födande kvinnorna efter förlossningen för att avgöra om de drabbats av en sfinkterruptur. Flera experter menade dock att det i de flesta fall syns utanpå, utan att man ens närmare behöver undersöka kvinnornas underliv.

Det är illa att det inte finns nationella riktlinjer för att förebygga sfinkterruptur i Sverige, något som både Finland och Norge har och som lett till betydligt lägre andel förlossningsskador där.

Men vad som är betydligt värre är att andelen allvarliga förlossningsskador är ännu högre i Sverige än den officiella statistiken gör gällande. Det är särskilt skrämmande att det förekommer att skador mörkas!

De kvinnor med sfinkterruptur som skickas hem efter en förlossning utan vare sig diagnos eller operation får sina liv förstörda. Förutom att de inte tas på allvar av vården – de flesta kvinnor upplever själva att de fått svåra skador – innebär det stora problem att leva ett normalt liv med svåra smärtor. Vad som är allra värst är att chansen att bli återställd minskar ju längre man dröjer med en operation. Det innebär att kvinnor som först långt senare får en diagnos och operation riskerar att aldrig kunna leva ett normalt liv igen.

Självklart borde det vara obligatoriskt att efter varje förlossning undersöka kvinnornas underliv med ett enkelt handgrepp för att avgöra om de drabbats av en allvarlig förlossningsskada. Vid detta handgrepp är det omöjligt att missa en sfinkterruptur. Vid svåra skador bör kvinnan omedelbart skickas till operation av en läkare. Kvinnan ska inte under några omständigheter sys av en barnmorska eller skickas hem helt utan åtgärd, som förekommer i dag.

Mina frågor till socialministern är:

1. När får vi nationella riktlinjer för att förebygga svåra förlossningsskador?

2. När får vi nationella riktlinjer gällande eftervård för att upptäcka och behandla svåra förlossningsskador?

3. Hur arbetar socialministern för att se till att svåra förlossningsskador inte missas eller mörkläggs?