den
27 november
Interpellation
2012/13:156
Eftervård vid svåra förlossningsskador
av Hillevi
Larsson (S)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Varje år föder ca 100 000 kvinnor barn i Sverige.
Enligt vården drabbas ca 4 procent av den svåraste förlossningsskadan,
sfinkterruptur, som innebär att samtliga lager i underlivet har brustit.
Samtliga kvinnor som drabbas har tillfälligt eller permanent svårt att leva ett
normalt liv, och många lider av fruktansvärda smärtor.
Men enligt en undersökning utförd på ett stort
antal kvinnor visade det sig att bland alla som fött barn hade uppemot 10 procent
den svåraste förlossningsskadan, sfinkterruptur. Drygt hälften visste inte ens
om att de hade denna skada, eftersom de varken fått diagnos eller blivit
opererade i samband med förlossningen.
Denna bild bekräftas av kvinnor som haft svåra
besvär och nu insett att de tillhör de drabbade och därför gått ut med sina
berättelser. Frågan uppmärksammades i Uppdrag
granskning för en tid sedan. Där trädde även vårdpersonal fram som
bekräftade att det med största sannolikhet finns fler drabbade än vad den
officiella statistiken gör gällande.
Det finns misstankar om mörkläggning i en del fall,
eftersom det ses som ett misslyckande för vårdpersonalen att kvinnorna drabbas
av sfinkterruptur vid förlossningen. Det finns också hos en del inställningen
att det är ett ”övergrepp” att undersöka de födande kvinnorna efter
förlossningen för att avgöra om de drabbats av en sfinkterruptur. Flera
experter menade dock att det i de flesta fall syns utanpå, utan att man ens
närmare behöver undersöka kvinnornas underliv.
Det är illa att det inte finns nationella
riktlinjer för att förebygga sfinkterruptur i Sverige, något som både Finland
och Norge har och som lett till betydligt lägre andel förlossningsskador där.
Men vad som är betydligt värre är att andelen
allvarliga förlossningsskador är ännu högre i Sverige än den officiella
statistiken gör gällande. Det är särskilt skrämmande att det förekommer att
skador mörkas!
De kvinnor med sfinkterruptur som skickas hem efter
en förlossning utan vare sig diagnos eller operation får sina liv förstörda.
Förutom att de inte tas på allvar av vården – de flesta kvinnor upplever
själva att de fått svåra skador – innebär det stora problem att leva ett
normalt liv med svåra smärtor. Vad som är allra värst är att chansen att bli
återställd minskar ju längre man dröjer med en operation. Det innebär att
kvinnor som först långt senare får en diagnos och operation riskerar att aldrig
kunna leva ett normalt liv igen.
Självklart borde det vara obligatoriskt att efter
varje förlossning undersöka kvinnornas underliv med ett enkelt handgrepp för
att avgöra om de drabbats av en allvarlig förlossningsskada. Vid detta
handgrepp är det omöjligt att missa en sfinkterruptur. Vid svåra skador bör
kvinnan omedelbart skickas till operation av en läkare. Kvinnan ska inte under
några omständigheter sys av en barnmorska eller skickas hem helt utan åtgärd,
som förekommer i dag.
Mina frågor till socialministern är:
1. När får vi
nationella riktlinjer för att förebygga svåra förlossningsskador?
2. När får vi
nationella riktlinjer gällande eftervård för att upptäcka och behandla svåra
förlossningsskador?
3. Hur arbetar
socialministern för att se till att svåra
förlossningsskador inte missas eller mörkläggs?