den 26 november

Interpellation

2012/13:152 Svikna klimatlöften till fattiga länder

av Helena Leander (MP)

till finansminister Anders Borg (M)

De länder som nu drabbas hårdast av klimatförändringarna, och som kommer att drabbas än hårdare framöver, är inte de som har störst skuld till utsläppen. Tvärtom; De som drabbas hårdast är i allmänhet fattiga människor i fattiga länder, vars utsläpp inte är i närheten av utsläppen från människor i Sverige och andra rika länder. I detta ligger en djup orättvisa.

Som rikt land, vars välstånd byggts upp till priset av höga växthusgasutsläpp, har Sverige därför ett dubbelt ansvar: dels att minska våra egna utsläpp till hållbara nivåer, dels att bidra till finansieringen av fattiga länders utsläppsminskningar och anpassningar till ett förändrat klimat.

I dag inleds FN:s klimattoppmöte i Doha. I de snåriga förhandlingarna kommer rika länders ansvar för finansieringen av klimatarbetet i fattiga länder att vara en knäckfråga. Fattiga länder har högst legitima skäl att vilja bekämpa den fattigdom som i dag är alltför många människors vardag. Det kommer inte att ske utan utsläpp, och kräver därför att vi är beredda att dela med oss av det redan mycket begränsade utsläppsutrymmet som finns kvar om vi ska klara tvågradersmålet. Men hur stora de utsläpp som krävs för att lyfta dessa länder ur fattigdom blir, det beror till stor del på vilken teknik som används.

Sverige och andra rika länder kan bidra med kunnande och resurser så att utvecklingsländer slipper göra om alla de utsläppskrävande missar vi gjort under vår ekonomiska utveckling. Målet är att utvecklingsländer inte ska behöva ta omvägen över oljeberoende och energislukande 1900-talslösningar utan kan gå rakt på 2000-talets energieffektiva samhällsplanering med förnybara energikällor.

Vi kan bidra till att de investeringar som är nödvändiga för att lyfta människor i fattigdom är hållbara. Vi kan bidra till att rusta fattiga samhällen för de stormar, översvämningar och andra extrema väderhändelser som redan nu ökar och som kommer att öka än mer framöver.

Det är vårt moraliska ansvar och också något vi lovat. Världens rikare länder har i klimatförhandlingarna i FN lovat att bidra med 100 miljarder dollar till 2020 för att fattiga länder ska kunna minska sina utsläpp och anpassa sig till ett förändrat klimat. Hittills ser det tunt ut.

Sverige började med att ta av det vanliga biståndet – som fortfarande behövs mer än väl för fattigdomsbekämpning och andra traditionella utvecklingsfrågor – och döpa om det till ”klimatbistånd”. Sen skar man ned det omdöpta klimatbiståndet. Och nu ser vi hur EU:s ledare tonar ned sina löften om klimatfinansiering inför klimattoppmötet i Doha. Det kan allvarligt skada förtroendet för de rika länderna i klimatförhandlingarna. Varför skulle länder som inte redan har åtaganden om utsläppsminskningar vilja ta på sig några sådana när rika länder inte står upp för det man lovat?

Sverige behöver göra allt det kan för att återställa förtroendet i klimatförhandlingarna. I det ingår både att se till att vi minskar våra utsläpp på hemmaplan och att vi bidrar med tillräckliga resurser för att fattiga länder ska kunna utvecklas på ett mer klimatsmart sätt. Att Sverige vägrar skjuta till nya pengar utöver biståndet, och dessutom skär ned klimatbiståndet är därför mycket olyckligt.

Men vi har fortfarande visst hopp kvar. Runt om i världen, alltifrån gräsrotsorganisationer till politiska ledare, diskuteras alternativa finansieringskällor som inte är beroende av att de rika ländernas regeringar törs prioritera långsiktig klimatfinansiering till fattiga länder framför mer populistiska saker som skattelättnader för röststarka grupper – eller för den delen akuta frågor som den skuldkris som nu plågar många av Europas länder.

Bland de förslag som diskuteras kan nämnas globala skatter på flyg- och fartygsbränslen för internationella transporter, öronmärkning av intäkterna från auktioneringen av EU:s utsläppsrätter, en internationell skatt på finansiella transaktioner, samt att de pengar som i dag går till att på olika sätt subventionera klimatstörande saker styrs om till att finansiera utsläppsminskningar och klimatanpassning.

Vi har sedan en lång tid fått höra finansminister Anders Borg passionerat motsätta sig alla sorters finansskatter och öronmärkning. Däremot har det varit väldigt tyst om vad regeringen är för – hur de har tänkt lösa frågan. Faktum kvarstår att de rika länderna via FN åtagit sig att inom de kommande åtta åren komma upp på en nivå av 100 miljarder dollar – vilket för Sveriges del motsvarar runt 7–8 miljarder kronor årligen – i finansiering.

Ska vi stå upp för vårt löfte och komma någon vart i de internationella förhandlingarna måste Sverige spela en mycket mer konstruktiv roll när det gäller att hitta nya finansieringskällor för de klimatinsatser vi utlovat. Sverige borde vara drivande för att ta fram konkreta förslag på vilka finansieringskällor som bäst lever upp till krav som fördelning, klimatnytta, pålitlighet, genomförbarhet med mera och hur dessa på bästa sätt kan utformas. Från Miljöpartiets sida ser vi extra positivt på förslag som utöver intäkterna också minskar utsläppen – såsom internationella bränsleskatter – men i det här läget har vi inte råd att vara kräsna. Alla förslag är välkomma. Mina frågor till finansminister Anders Borg är därför:

Hur avser finansministern att leva upp till de åtaganden Sverige gjort om 7–8 miljarder kronor årligen i nya och additionella medel till klimatåtgärder i fattiga länder?

Hur arbetar finansministern för att driva på utvecklingen internationellt av nya finansieringskällor för klimatåtgärder i fattiga länder?