den
26 november
Interpellation
2012/13:150
Situationen i Iran
av Amineh
Kakabaveh (V)
till utrikesminister Carl Bildt (M)
I allmänhetens medvetande är Iran känt för tre
saker.
1. Landet har
rikliga tillgångar av olja som ger mycket goda inkomster.
2. Det
beskylls för att ha ett kärnkraftsprogram som syftar till framställning av
kärnvapen.
3. Landet är
tillsammans med Kina det land som genomför högst antal avrättningar i världen.
Till detta kommer att landet har ett
genomkorrumperat rättssystem.
Sett över tiden har antalet avrättningar varierat
år från år. Just nu är man på väg mot en toppnotering.
När den islamska regimen tog makten 1979 skrevs en
ny grundlag baserad på sharialagar. Iran styrs av en mycket liten klerikal
klick sedan 1979, som lade beslag på landets tillgångar och berikade sig själva
utan varje tanke på befolkningen. I ett land med väldiga rikedomar som Iran
lever stora delar av befolkningen i djupaste misär. Prästerskapet knöt till sig
ett parasitärt och privilegierat skikt av karriäristiska byråkrater,
teknokrater och militärer.
Domstolarna struntar i vad lagarna föreskriver när
det gäller bevisföring, domstolsförfarande med mera. De styrande följer inte
landets lagar. Inte heller domstolarna gör det. I fall där högre instans
frikänt människor som dömts till fängelse i lägre instans verkställs inte
frigivningen. Den princip som gäller är att förfölja, förtrycka och injaga
skräck. Grymheten är utstuderad. Männen hängs med lyftkran. Kvinnorna stenas.
Därför ökar antalet avrättningar; avrättningar
vilka verkställs offentligt för att skrämma människor till underkastelse.
Politiskt oppositionella avrättas eller fängslas efter att falskeligen
anklagats för narkotikabrott. Fackföreningsledare döms till långa
fängelsestraff, och i fängelserna utsätts de för tortyr.
I dag riktas blickarna dock inte mot förtrycket i
Iran, mot det ökande antalet avrättade. Dessa missförhållanden har kommit i
skuggan av huruvida Iran har ett kärnkraftsprogram som också innefattar
kärnvapenproduktion.
Det är hög tid att omvärlden vänder blicken mot
förhållandena inne i Iran. Just nu sitter flera fackliga ledare i fängelse,
dömda till långa fängelsestraff. Och fler står inför rätta och hotas av samma
öde. Bland de fackföreningsledare som har dömts till långa fängelsestraff på
detta sätt är: Reza Shahabi, Afshin Osanloo, Behnam Ebrahimzadeh, Mohammad
Jarahi, Pedram Nasrollahi och Shahrokh Zamani.
Den sistnämnde, Shahrokh Zamani, har i ett
utsmugglat brev vänt sig till chefen för ILO och vädjat om stöd och hjälp för
sig och sina kamrater och medfångar.
Det finns säkert anledning att granska den iranska
regeringens kärnkraftsprogram. Men detta kan inte få skymma vad som sker med
medborgarna inne i landet, där allt fler människor
lever i ett tilltagande armod och där förföljelserna, fängslandena och
avrättningarna tilltar.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga
utrikesminister Carl Bildt:
Vad avser utrikesministern att göra för att EU:s
och FN:s uppmärksamhet när det gäller förtrycket inne i Iran ska öka?
Vad avser utrikesministern att göra för att
organisationer som ILO ska uppmärksamma förföljelserna av fackliga ledare och
brotten mot mänskliga och demokratiska rättigheter, såsom förenings- och
yttrandefriheten inne i Iran?