den
20 november
Interpellation
2012/13:139
Alternativ till teknikneutralitet
av Jens Holm
(V)
till statsrådet Anna-Karin Hatt (C)
I svensk energipolitik har betoningar på så kallade
teknikneutrala system utvecklats till i det närmaste ett mantra. Energiminister
Anna-Karin Hatt är en av de främsta förespråkarna för detta. I ett axplock av
några av de många anföranden och artiklar som Hatt hållit och skrivit den
senaste tiden har just teknikneutralitet varit ett viktigt tema:
”Basen i vår omställning till ett hållbart
samhälle är teknikneutrala, välfungerande ekonomiska styrmedel …”
(Göteborgs-Posten den 31 oktober 2012.)
”Vi ska bidra med stabila och långsiktiga
satsningar på forskning och utveckling och demonstrationsanläggningar, och ange
ramarna med teknikneutrala ekonomiska styrmedel.” (Tal på Svenska
Petroleum och Biodrivmedelsinstitutet, den 21 mars 2012.)
”Dessa breda, generella och långsiktiga
ekonomiska styrmedel är väldigt bra. De sätter en teknikneutral och tydlig ram
och riktning för den utveckling som ska göras av marknadens aktörer.”
(Tal: Med framtiden i tankarna, den 9 oktober 2012.)
”Strategin för att nå dit är att med
långsiktiga, teknikneutrala och breda styrmedel stärka de förnybara
energislagen, på bekostnad av de fossila och ändliga. Koldioxidskatten och
elcertifikatssystemet har varit och är de viktigaste styrmedlen för att nå dit.
De är marknadsanpassade och de är teknikneutrala.” (Tal på Dagens
Industris energidagar, den 12 december 2011.)
Jag vill understryka att koldioxidskatten och elcertifikatssystemet
– som är de två ”teknikneutrala styrmedel” som Hatt oftast
återkommer till – är mycket viktiga styrmedel, och det är synd att
regeringen inte utnyttjar dessa mer än vad man gör. Vänsterpartiet har i den
allmänna motionstiden lagt fram konkreta förslag på hur koldioxidskatten ska
höjas (se motion För framtidens jobb,
2012/13:Fi250) och hur ambitionerna i elcertifikatssystemet ska bli ambitiösare
(se motion 100 procent förnybart,
2012/13:N300). Se också interpellationsdebatten om utökat elcertifikatssystem
den 20 mars i år mellan min kollega Kent Persson och Anna-Karin Hatt.
Grundtanken med teknikneutrala system är att
politikerna ska ange villkoren och marknaden ska bestämma tekniken. Det är ett
system som kan vara effektivt avseende redan etablerade tekniker. Det svenska
elcertifikatssystemet brukar anföras som ett exempel på ett effektivt
teknikneutralt system (detta är något man kan diskutera eftersom det faktiskt
uttryckligen pekar ut förnybar energi som den energi man vill ha). Vänsterpartiet
var med och tog fram detta system, som startade 2003, tillsammans med
Centerpartiet och Socialdemokraterna. Vi har i mångt och mycket elcertifikatssystemet
att tacka för dagens snabba utbyggnad av förnybar energi. Men elcertifikatssystemet
slår snart i taket och ambitionsnivåerna borde därför, som anförts ovan, höjas.
Det jag här vill fokusera på är vikten av att så
kallade teknikneutrala system kompletteras med teknikspecifika lösningar.
Baksidan med teknikneutrala system är att de är dåliga på att introducera ny
teknik som i ett initialt skede är dyrare än den som finns på marknaden. Om man
bara satsar på den teknik som redan finns får man ju inte den nya tekniken som
i framtiden kan vara helt avgörande för att lösa stora utmaningar som klimatförändringar
och att ställa om vår energiproduktion till 100 procent förnybart.
Det är därför helt avgörande med politiska beslut
för att stimulera framtidens teknik. Detta stora ansvar går omöjligen att lägga
ut på marknaden allena. Jag hävdar därför att energiministern har fel när hon i
det refererade talet ovan säger: ”Men att som minister peka ut exakt
vilka tekniker och vilka bränslen som har framtiden för sig vore fel.”
(Tal på Svenska Petroleum och Biodrivmedelsinstitutet, den 21 mars 2012.) Man
frågar sig om ministern verkligen menar att riksdag och regering inte ska vara
med och fatta beslut över vilka tekniker vi vill ska lösa dagens stora
utmaningar, som klimatförändringarna och omställningen av energisystemet.
Chalmersprofessorerna Christian Azar och Björn
Sandén tar upp denna problematik i artikeln Ogenomtänkt teknikneutralitet (Upplyst eller utfryst – en antologi om
energimarknaden, Eon, 2012). De kritiserar de teknikneutrala metoderna så
här: ”Men nackdelen med en sådan politik är att mycket lovande, men för
närvarande dyra, tekniker inte kommer att få det stöd som behövs för att få ned
kostnaderna” (sid. 94) och ”Det är
retoriken om att man i alla lägen ska försöka vara teknikneutral som är, inte
bara förvirrande, utan i många fall skadlig” (sid. 96). De argumenterar
därför att det behövs ett mer aktivt engagemang från politiken och att vi måste
hitta sätt att främja ny teknik på andra sätt än det som i dag är rådande.
Ett konkret exempel på detta är solenergin. Energi
från solen finns i oändliga mängder. Ändå används bara en mikroskopisk del för
att producera energi. Även om en stor del av den solenergi som når jorden inte
går att ta till vara finns det ändå en enorm potential att utnyttja solen som
kraftkälla mycket effektivare än i dag. Många länder har upptäckt detta. Dess värre
inte Sverige. Jag tror att det har att göra med att Sverige saknar ett
kraftfullt stöd specifikt orienterat mot solenergin.
Elcertifikatssystemet har som sagt varit effektivt
i att bygga ut den förnybara energin, men det har varit ett dåligt system för
att främja ny teknik. Enligt rapporten Elcertifikatssystemet
2012 (Energimyndigheten 2012) gick år 2011 52 procent av stödet inom
elcertifikatssystemet till biobränsle, 31 procent till vindkraft, 14 procent
till vattenkraft och 3 procent till kraftvärme med torv som råvara. Ett
trettiotal solenergianläggningar fick elcertifikat under 2011, men det uppgår i
volym inte ens till 1 procent av utbetalningarna. Vågenergi och geotermisk
energi har inte fått något stöd alls från elcertifikatssystemet.
Som ovan anförts är det av avgörande vikt att det
finns stöd som är specifika för att få fram den nya tekniken. Det räcker inte
med att satsa pengar på forskning, det behövs också aktiva stöd till etapperna
efter forskningen. Solenergin måste exempelvis få ett ökat stöd, både i form av
direkta installationsstöd för solceller och solvärme och för energiforskning.
Det måste införas ett system med nettodebitering. De teknikneutrala systemen
måste kompletteras med teknikspecifika system.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga
statsrådet:
Avser statsrådet att ta några initiativ i syfte att
införa en strategi för vilka tekniker som har framtiden för sig?
Är statsrådet beredd att i större utsträckning
komplettera teknikneutrala system med teknikspecifika?