den 16 november

Interpellation

2012/13:134 De psykiskt sjuka

av Sven Britton (S)

till socialminister Göran Hägglund (KD)

Ett långt arbetsliv inom sjukvården i vårt land och i låginkomstländer har lärt mig, trots att jag är infektionsläkare, att de patienter som är mest utsatta och eftersatta är de psykiskt sjuka. Detta är speciellt förskräckande i ett rikt land som Sverige som dessutom aldrig varit rikare än nu.

De psykiska sjukdomarna är den sjukdomsgrupp som ökar mest i både hög- och låginkomstländer och som ger de största förlusterna både i arbetad tid och i utbyte och gemenskap med andra människor. Ändå har minskningen av personal och vårdplatser inom psykiatrin fortsatt, det senare från 35 000 på 1980-talet till 4 500 nu, och minskningen fortsätter. Inom barn- och ungdomspsykiatrin är det flera landsting som inte har en enda sängplats att erbjuda för ett psykiskt sjukt eller skadat barn.

Färska utredningar visar att de som utbildar sig till läkare inom psykiatrin älskar sitt arbetsområde men anser att ledningsstrukturer och organisation förtar intresset för arbetsuppgiften. Det är en av anledningarna till att så många av dem väljer att arbeta som till exempel hyrläkare, en mycket olycklig omständighet just för de psykiskt sjuka som behöver uthållig, kontinuerlig behandlingskontakt.

Den psykiatriska forskningens omfattning och kvalitet har sjunkit parallellt med att psykiatrin avrustats, och Kungliga Vetenskapsakademiens uppfordran för dess återkomst har ännu inte börjat infrias.

Det är väl känt att en tilltalande miljö befrämjar läkningen av i synnerhet psykiska sjukdomar. Psykiatriska kliniker och mottagningar är enligt min mening mer nedgångna och påvrare än andra enheter, och boende och rimliga arbetsmöjligheter för de psykiskt långtidssjuka är sämre tillgodosedda än för personer med fysiska handikapp.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialministern följande:

1. Har socialministern gjort det ställningstagandet att personaltäthet, utbildningsgrad och antal sängplatser är till fyllest inom psykiatrin i dag, och om inte, vad ämnar socialministern göra åt det?

2. Har socialministern gjort det ställningstagandet att organisationen av den psykiatriska vården och dess resurser, nationellt och på landstings- och kliniknivå, är till fyllest för patienternas behov och personalens förväntningar? Fungerar vårdansvaret mellan landsting och kommun tillfredsställande?

3. Har socialministern några tankar om hur den psykiatriska forskningen ska stimuleras och hur psykiatrins behandlingsformer ska kunna evidensbaseras i större utsträckning?

4. Har socialministern gjort det ställningstagandet att boende och arbetsmöjligheter för psykiskt långtidssjuka behöver förbättras och i så fall hur?

5. Finns det ett speciellt behov av upprustning och försköning av de psykiatriska vårdenheterna och när och hur ska det i så fall initieras?

Det är många frågor, men så är också problemen många och svåra.