Interpellation
2012/13:13
En ny stat i EU
av Bodil
Ceballos (MP)
till utrikesminister Carl Bildt (M)
Den 11 september 2012 hölls den största
manifestationen någonsin i Barcelona. Omkring 1,5 miljoner människor
demonstrerade för självständighet gentemot Spanien. Eftersom detta sker mitt
under en djup ekonomisk kris är det lätt att få uppfattningen att ekonomin
ligger till grund för denna självständighetssträvan. Det är dock en felaktig
slutsats. Tanken om självständighet har funnits i många år och växt sig
starkare. Det är inte en politik som i första hand drivits av de politiska
partierna. Det är i stället katalanerna (bland dem också många av dem som
tidigare invandrat från Spanien) som driver de politiska partierna framför sig.
Det som är skillnaden i dag är att vågskålen börjar tippa över för ett ja till
självständighet och att de politiska partierna känner att det inte finns någon
återvändo.
Den nuvarande spanska regeringens tuffa inställning
mot katalanska/katalanernas intressen och vilja är en starkt bidragande faktor
till katalanernas inställning. För första gången på många år sker begränsningar
i katalanernas kulturella, språkliga och historiska rättigheter.
Den katalanska presidenten har utlöst nyval till den
25 november. Det kommer i praktiken att innebära ett val om att katalanerna
själva ska få besluta om sin framtid, det vill säga självständighet eller ej.
Katalanernas val är inte populärt i Spanien, och
regeringen gör allt de kan för att utåt sett förminska det som sker i Katalonien.
Europaparlamentets vice talman Alejo Vidal-Quadras, från det spanska
regeringspartiet, har gått väldigt långt och föreslagit en spanskledd militär
intervention om Katalonien begär utträde ur Spanien. Han har stöd av den
spanska översten Francisco Alamán Castro. Den spanska regeringens svar förmodar
jag vara att en folkomröstning om självständighet strider mot konstitutionen
och att den därför inte kan komma i fråga.
Den spanska regeringen menar också att ett
självständigt Katalonien automatiskt innebär ett utträde ur EU, vilket
katalanerna inte eftersträvar. EU-kommissionär Viviane Reading menar dock att
det inte finns någon bestämmelse som innebär ett utträde. Det påståendet stärks
av en rättslig analys från 2011 om rättsliga och politiska konsekvenser om en
region i en medlemsstat vill bryta sig loss.
För den som inte är insatt i den komplexa spanska
politiska situationen kan det kännas främmande att en av dess autonoma regioner
nu 2012 vill lämna landet och gå sin egen väg. Man måste dock ha i åtanke att
Spanien som stat består av en mängd småriken som på olika sätt kommit att ingå
i den spanska staten. För Kataloniens del handlade det om giftermål och
sammanslagning av riken. Sedan dess har makten i ”Madrid” hittills
med militära medel slagit ned katalanernas alla försök att göra sig fria. Den
här gången utgår jag från att man kommer att lösa situationen på fredligare
sätt.
Om katalanerna i en folkomröstning kommer till
slutsatsen att de vill bilda en egen stat hamnar frågan på ministerns bord.
Jag vill därför fråga utrikesministern:
Avser utrikesministern att ta några initiativ att i
ett sådant läge erkänna Katalonien?
Avser utrikesministern att i ett läge med en aktiv
självständighetsförklaring underlätta katalanernas väg in i EU som egen
statsbildning?
Avser utrikesministern att ta några initiativ till att
stötta Katalonien att få hålla en folkomröstning om Spanien nekar katalanerna
att hålla en sådan?