den 4 oktober

Interpellation

2012/13:13 En ny stat i EU

av Bodil Ceballos (MP)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Den 11 september 2012 hölls den största manifestationen någonsin i Barcelona. Omkring 1,5 miljoner människor demonstrerade för självständighet gentemot Spanien. Eftersom detta sker mitt under en djup ekonomisk kris är det lätt att få uppfattningen att ekonomin ligger till grund för denna självständighetssträvan. Det är dock en felaktig slutsats. Tanken om självständighet har funnits i många år och växt sig starkare. Det är inte en politik som i första hand drivits av de politiska partierna. Det är i stället katalanerna (bland dem också många av dem som tidigare invandrat från Spanien) som driver de politiska partierna framför sig. Det som är skillnaden i dag är att vågskålen börjar tippa över för ett ja till självständighet och att de politiska partierna känner att det inte finns någon återvändo.

Den nuvarande spanska regeringens tuffa inställning mot katalanska/katalanernas intressen och vilja är en starkt bidragande faktor till katalanernas inställning. För första gången på många år sker begränsningar i katalanernas kulturella, språkliga och historiska rättigheter.

Den katalanska presidenten har utlöst nyval till den 25 november. Det kommer i praktiken att innebära ett val om att katalanerna själva ska få besluta om sin framtid, det vill säga självständighet eller ej.

Katalanernas val är inte populärt i Spanien, och regeringen gör allt de kan för att utåt sett förminska det som sker i Katalonien. Europaparlamentets vice talman Alejo Vidal-Quadras, från det spanska regeringspartiet, har gått väldigt långt och föreslagit en spanskledd militär intervention om Katalonien begär utträde ur Spanien. Han har stöd av den spanska översten Francisco Alamán Castro. Den spanska regeringens svar förmodar jag vara att en folkomröstning om självständighet strider mot konstitutionen och att den därför inte kan komma i fråga.

Den spanska regeringen menar också att ett självständigt Katalonien automatiskt innebär ett utträde ur EU, vilket katalanerna inte eftersträvar. EU-kommissionär Viviane Reading menar dock att det inte finns någon bestämmelse som innebär ett utträde. Det påståendet stärks av en rättslig analys från 2011 om rättsliga och politiska konsekvenser om en region i en medlemsstat vill bryta sig loss.

För den som inte är insatt i den komplexa spanska politiska situationen kan det kännas främmande att en av dess autonoma regioner nu 2012 vill lämna landet och gå sin egen väg. Man måste dock ha i åtanke att Spanien som stat består av en mängd småriken som på olika sätt kommit att ingå i den spanska staten. För Kataloniens del handlade det om giftermål och sammanslagning av riken. Sedan dess har makten i ”Madrid” hittills med militära medel slagit ned katalanernas alla försök att göra sig fria. Den här gången utgår jag från att man kommer att lösa situationen på fredligare sätt.

Om katalanerna i en folkomröstning kommer till slutsatsen att de vill bilda en egen stat hamnar frågan på ministerns bord.

Jag vill därför fråga utrikesministern:

Avser utrikesministern att ta några initiativ att i ett sådant läge erkänna Katalonien?

Avser utrikesministern att i ett läge med en aktiv självständighetsförklaring underlätta katalanernas väg in i EU som egen statsbildning?

Avser utrikesministern att ta några initiativ till att stötta Katalonien att få hålla en folkomröstning om Spanien nekar katalanerna att hålla en sådan?