den 13 november

Interpellation

2012/13:115 Fattigdomsbekämpning genom ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen

av Lotta Hedström (MP)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Fred, frihet och grundläggande behov av mat, hälsovård, utbildning, trygghet och skydd är ännu långt ifrån säkrade i världen, trots alla enorma framsteg och alla stolta utvecklingsmål. Det går cirka en miljard medmänniskor hungrande eller än värre, svältande, trots att det finns tillräckliga resurser i världen för att tillgodose allas grundläggande behov.

Den relativa numerären av hungrande och riktigt fattiga har visserligen minskat, men inte den absoluta. Vanstyre, korruption och orättvis fördelning mellan och inom världens länder är en större orsak till hunger, svält och fattigdom än reell brist på mat och resurser. Många länder har varken skatteuppbörds- eller välfärdssystem som fördelar resurser på ett värdigt och rättvist sätt. Därför kvarstår den mest grundläggande politiska uppgiften, nationellt såväl som internationellt: att trygga rätten till mat och att arbeta för nollsvält.

Sedan 1948 finns den välbekanta FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna, av många kallad vår tids gemensamma etik. Det är den normerande grunden för en global rättsordning även på individnivå. Ur den stammar sedan 1966 i sin tur de två stora MR-konventionerna, vilka i princip alla jordens länder både signerat och ratificerat. De trädde i kraft 1976.

Den stat som skrivit under ICESCR, International Convenant on Economic, Social and Cultural Rights (på svenska: konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen), erkänner medborgarens rätt att förtjäna sitt uppehälle genom arbete, att ta sitt ansvar för att i största möjliga utsträckning ge skydd och bistånd till sin familj, njuta en tillfredsställande levnadsstandard med mera. I korta ordalag vill den tillförsäkra alla människor tillräckligt med mat och kläder och en lämplig bostad.

Vidare förbinder sig staten som signerat att ta ansvar för att förbättra samhällets hälsovård och att arbeta för att förhindra uppkomsten av epidemier, folk- och yrkessjukdomar samt andra sjukdomar. Slutligen har var och en rätt till utbildning, och grundskoleutbildningen ska vara obligatorisk, kostnadsfri och tillgänglig för alla.

Varje konventionsstat ska lämna in en rapport vart femte år som visar hur man efterlever sina åtaganden. De granskas av kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som består av 18 experter. Ungefär 14–19 länder granskas årligen.

Den andra konventionen, ICCPR, International Convenant on Civil and Political Rights å sin sida, tar bland annat upp slaveri, tvångsarbete, godtyckliga arresteringar, rätten till sjyst rättegång, frihetsberövades humana behandling, rätten att röra sig fritt och välja bosättningsort, åsiktsfrihet och yttrandefrihet etcetera.

För ICCPR finns sedan 1976 även ett så kallat tilläggsprotokoll. Det är en viktig uppföljningsmekanism som ger enskilda människor i länder som har ratificerat protokollet möjlighet att påtala kränkningar till människorättskommittén. Kommittén kan i sin tur påtala detta och kräva rättelse av landet i fråga.

För ESK-konventionen antogs däremot inte något motsvarande tilläggsprotokoll förrän 2008.

Det har funnits vissa oklarheter om vad dessa ursprungliga och viktigaste MR-konventioner har för inbördes status. På en konferens i Wien 1993 slog FN fast att alla mänskliga rättigheter är inbördes beroende, odelbara, varandra förstärkande och ska åtlydas likvärdigt. Därför bör de också ha samma skyddsmekanismer och samma typ av uppföljning, det vill säga även var sitt tilläggsprotokoll.

Genom att signera en konvention visar ett land sin intention om att så småningom även ratificera, det vill säga förbinda sig att följa den. För att tilläggsprotokollet för ESK ska träda i kraft krävs det minst tio ratifikationer. I dag är bara åtta ratificeringar klara, fast 40 stater har signerat protokollet. Finland, vårt grannland, har signerat men inte ratificerat det ännu. Argentinas, Bolivias, Bosniens, Ecuadors, El Salvadors, Slovakiens, Spaniens och Mongoliets vilja till trots har tilläggsprotokollet alltså ännu inte trätt i kraft i världen.

Sverige har som land varken ratificerat eller signerat det här tilläggsprotokollet till ESK-konventionen. Regeringen markerar därmed heller ingen vilja att leva upp till konventionens viktiga intentioner eller att ge den en verklig kraft – rätten att klaga till en instans utanför ens eget land.

Alltför många maktlösa och kanske utfattiga människor får därför ännu så länge vackert finna sig i staters försummelser.

I regeringens egna skrivelser om biståndet och dess uppföljningsmekanismer, i resultaten för PGU och millenniemålen samt i regeringsdeklarationer finns dock mycket starka formuleringar som borde förplikta. Ett land med Sveriges stolta människorättstraditioner har emellertid ett stort ansvar för att hjälpa till att säkra denna klagansmöjlighet för de fattigaste och mest utsatta i världen. För människor som lider under korrupta regimer, i länder där maktfullkomliga och försumliga regeringar förvägrar sin befolkning sin rättmätiga del av de gemensamma resurserna, när transnationella bolag sätter sig över lokalsamhällens hävdvunna rätt till mat, mark eller vatten, när flickor inte får gå i skolan för att de är just flickor, för att säkra tillräcklig överlevnad och standard i hela världen när ännu så många av allas våra barn fortfarande går hungriga och undernärda – så finns inte detta rimliga och globala verktyg på plats! Men brister i livsnödvändigheter måste få påtalas.

Jag vill därför fråga statsrådet Gunilla Carlsson:

Hur avser statsrådet att agera så att Sverige tar sitt moraliska ansvar för reell fattigdomsbekämpning genom att signera och ratificera tilläggsprotokollet till FN:s konvention om de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna, ICESCR/ESK?