den
13 november
Interpellation
2012/13:115
Fattigdomsbekämpning genom ett tilläggsprotokoll till ESK-konventionen
av Lotta
Hedström (MP)
till statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Fred, frihet och grundläggande behov av mat,
hälsovård, utbildning, trygghet och skydd är ännu långt ifrån säkrade i
världen, trots alla enorma framsteg och alla stolta utvecklingsmål. Det går
cirka en miljard medmänniskor hungrande eller än värre, svältande, trots att
det finns tillräckliga resurser i världen för att tillgodose allas grundläggande
behov.
Den relativa numerären av hungrande och riktigt
fattiga har visserligen minskat, men inte den absoluta. Vanstyre, korruption
och orättvis fördelning mellan och inom världens länder är en större orsak till
hunger, svält och fattigdom än reell brist på mat och resurser. Många länder
har varken skatteuppbörds- eller välfärdssystem som fördelar resurser på ett
värdigt och rättvist sätt. Därför kvarstår den mest grundläggande politiska
uppgiften, nationellt såväl som internationellt: att trygga rätten till mat och
att arbeta för nollsvält.
Sedan 1948 finns den välbekanta FN-deklarationen om
de mänskliga rättigheterna, av många kallad vår tids gemensamma etik. Det är
den normerande grunden för en global rättsordning även på individnivå. Ur den
stammar sedan 1966 i sin tur de två stora MR-konventionerna, vilka i princip
alla jordens länder både signerat och ratificerat. De trädde i kraft 1976.
Den stat som skrivit under ICESCR, International
Convenant on Economic, Social and Cultural Rights (på svenska: konventionen om
de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, ESK-konventionen),
erkänner medborgarens rätt att förtjäna sitt uppehälle genom arbete, att ta
sitt ansvar för att i största möjliga utsträckning ge skydd och bistånd till
sin familj, njuta en tillfredsställande levnadsstandard med mera. I korta
ordalag vill den tillförsäkra alla människor tillräckligt med mat och kläder
och en lämplig bostad.
Vidare förbinder sig staten som signerat att ta
ansvar för att förbättra samhällets hälsovård och att arbeta för att förhindra
uppkomsten av epidemier, folk- och yrkessjukdomar samt andra sjukdomar.
Slutligen har var och en rätt till utbildning, och grundskoleutbildningen ska
vara obligatorisk, kostnadsfri och tillgänglig för alla.
Varje konventionsstat ska lämna in en rapport vart
femte år som visar hur man efterlever sina åtaganden. De granskas av kommittén
för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som består av 18 experter.
Ungefär 14–19 länder granskas årligen.
Den andra konventionen, ICCPR, International
Convenant on Civil and Political Rights å sin sida, tar bland annat upp
slaveri, tvångsarbete, godtyckliga arresteringar, rätten till sjyst rättegång,
frihetsberövades humana behandling, rätten att röra sig fritt och välja bosättningsort,
åsiktsfrihet och yttrandefrihet etcetera.
För ICCPR finns sedan 1976 även ett så kallat
tilläggsprotokoll. Det är en viktig uppföljningsmekanism som ger enskilda
människor i länder som har ratificerat protokollet möjlighet att påtala
kränkningar till människorättskommittén. Kommittén kan i sin tur påtala detta
och kräva rättelse av landet i fråga.
För ESK-konventionen antogs däremot inte något
motsvarande tilläggsprotokoll förrän 2008.
Det har funnits vissa oklarheter om vad dessa
ursprungliga och viktigaste MR-konventioner har för inbördes status. På en
konferens i Wien 1993 slog FN fast att alla mänskliga rättigheter är inbördes
beroende, odelbara, varandra förstärkande och ska åtlydas likvärdigt. Därför
bör de också ha samma skyddsmekanismer och samma typ av uppföljning, det vill
säga även var sitt tilläggsprotokoll.
Genom att signera en konvention visar ett land sin
intention om att så småningom även ratificera, det vill säga förbinda sig att
följa den. För att tilläggsprotokollet för ESK ska träda i kraft krävs det
minst tio ratifikationer. I dag är bara åtta ratificeringar klara, fast 40
stater har signerat protokollet. Finland, vårt grannland, har signerat men inte
ratificerat det ännu. Argentinas, Bolivias, Bosniens, Ecuadors, El Salvadors,
Slovakiens, Spaniens och Mongoliets vilja till trots har tilläggsprotokollet
alltså ännu inte trätt i kraft i världen.
Sverige har som land varken ratificerat eller
signerat det här tilläggsprotokollet till ESK-konventionen. Regeringen markerar
därmed heller ingen vilja att leva upp till konventionens viktiga intentioner
eller att ge den en verklig kraft – rätten att klaga till en instans
utanför ens eget land.
Alltför många maktlösa och kanske utfattiga
människor får därför ännu så länge vackert finna sig i staters försummelser.
I regeringens egna skrivelser om biståndet och dess
uppföljningsmekanismer, i resultaten för PGU och millenniemålen samt i
regeringsdeklarationer finns dock mycket starka formuleringar som borde
förplikta. Ett land med Sveriges stolta människorättstraditioner
har emellertid ett stort ansvar för att hjälpa till att säkra denna
klagansmöjlighet för de fattigaste och mest utsatta i världen. För människor
som lider under korrupta regimer, i länder där maktfullkomliga och försumliga regeringar
förvägrar sin befolkning sin rättmätiga del av de gemensamma resurserna, när
transnationella bolag sätter sig över lokalsamhällens hävdvunna rätt till mat,
mark eller vatten, när flickor inte får gå i skolan för att de är just flickor,
för att säkra tillräcklig överlevnad och standard i hela världen när ännu så
många av allas våra barn fortfarande går hungriga och undernärda – så
finns inte detta rimliga och globala verktyg på plats! Men brister i
livsnödvändigheter måste få påtalas.
Jag vill därför fråga statsrådet Gunilla Carlsson:
Hur avser statsrådet att agera så att Sverige tar
sitt moraliska ansvar för reell fattigdomsbekämpning genom att signera och
ratificera tilläggsprotokollet till FN:s konvention om de sociala, ekonomiska
och kulturella rättigheterna, ICESCR/ESK?