den
9 november
Interpellation
2012/13:107
Landgrabbing och matsäkerhet
av Hans Linde
(V)
till statsrådet Gunilla Carlsson (M)
Världen har nu tre år på sig att nå de åtta millenniemålen.
Det första målet är att halvera fattigdomen och den extrema hungern i världen.
Det är en enorm utmaning när 1,4 miljarder människor beräknas leva i extrem
fattigdom och 900 miljoner människor är kroniskt undernärda. För att dessa mål
ska nås krävs stora satsningar på att utveckla jordbruket, inte minst det
småskaliga jordbruket, i de fattigaste länderna och att garantera matsäkerheten
i syd.
Ett av de stora hoten mot en utveckling av
jordbruket och matsäkerheten i syd är så kallade landgrabbing, vilket innebär
en orättfärdig handel med jordbruksmark. Landgrabbing är ett växande problem i
framför allt Afrika. När företag och enskilda länder med hjälp av utländskt
kapital lägger under sig stora markområden berövas fattiga bönder sin mark och
därmed sina möjligheter att försörja sig. Bland annat professor Ernest Aryettey
vid University of Ghana har kopplat samman landgrabbing med de kraftigt ökande
markpriserna i delar av Afrika och de mycket kraftiga ökningarna av matpriser
2007 och 2008. Landgrabbing innebär också att naturresurserna sätts under hård
press. När småskaligt jordbruk av livsmedelsgrödor, food crops, ersätts med
storskaligt jordbruk av exportprodukter, så kallade cash crops, eller
bioenergiproduktion, ökar oftast till exempel konsumtionen av vatten kraftigt.
En sammanställning av forskningen på området, gjord
av forskare vid Lunds universitet, visar att landgrabbing är ”djupt
problematisk ur lokalbefolkningens perspektiv”. En förklaring till detta
är det ojämna maktförhållandet mellan företagen och småbönderna. Det
konstaterar Kajsa Johansson, chef för utveckling och policy på Kooperation Utan
Gränser i en text på Nordiska Afrikainstitutets forum:
”Donors, including
Sweden, are constantly bringing up the issue of corruption and weak
institutions in the general debate on aid. Weak governance and severe
corruption is, for example, a reason why Sweden cut budget support to some
countries.
But when it comes to the
implementation of laws related to land tenure rights, the optimism with regard
to institutions in the same countries, seems endless. This implies that the
challenge to guarantee the local populations’ right to land and that they
are not being dispossessed of land, is underestimated by donors in their
eagerness to promote investments.”
Tyvärr finns det många exempel på hur även svenska
aktörer bidragit till landgrabbing. Exempel är bioenergiprojekten Addax
Bioenergy i Sierra Leone, Buchanan Renewables Fuel i Liberia och Bagamoyo
Ecoenergy i Tanzania. I de första fallen har svenska biståndsmedel kanaliserats
genom Swedfund och i det sista fallet har Sida mottagit en ansökan om
kreditgarantier. Kritik har även riktats mot Andra AP-fonden för att man
bidragit till landgrabbing genom sina placeringar. Andra exempel är Västerås
stift, som genomförde omfattande investeringar i företaget Chikweti Forests
tallodling i Moçambique, en verksamhet som därefter hårt kritiserats.
Mot bakgrund av det anförda vill jag ställa
följande frågor till statsrådet:
Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att
svenskt utvecklingssamarbete inte ska bidra till landgrabbing?
Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att
tydliggöra Swedfunds ägardirektiv så att bolaget inte fortsätter att göra
investeringar som bidrar till landgrabbing?
Vilka internationella initiativ avser statsrådet att
ta för att förhindra att landgrabbing hotar matsäkerheten?