Regeringens proposition 2012/13:45

En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess

Prop.

 

2012/13:45

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 8 november 2012

Jan Björklund

Beatrice Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen en rad förändringar av de process- regler som styr handläggningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Syftet med ändringarna är att bidra till en modernare och mer ändamålsenlig förvaltningsprocess.

Tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans och i propositionen föreslås att ytterligare måltyper flyttas ned från kammarrätterna till förvaltningsrätterna. Vidare föreslås att det införs tydligare grunder för att meddela prövningstillstånd i kammarrätten.

Ett antal förslag i propositionen syftar till att skapa en mer flexibel och effektiv process. Det föreslås bland annat att kravet på att en ansöknings- eller överklagandehandling ska vara undertecknad tas bort och att ett ombud endast ska behöva styrka sin behörighet om rätten anser att det behövs. Det föreslås möjligheter för en kammarrätt att kunna fortsätta handläggningen av ett mål även om en ledamot får förhinder. Det föreslås dessutom att partiellt prövningstillstånd införs i kammarrätten och Migrationsöverdomstolen och att möjligheterna till sådant prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen utökas.

Regeringen föreslår vidare att tiden för överklagande av domstols- avgöranden i bl.a. socialförsäkringsmål kortas från två månader till tre veckor.

I propositionen föreslås dessutom nya forumregler för mål om arbets- löshetsförsäkring för att de i så stor utsträckning som möjligt ska hand- läggas av en förvaltningsrätt i närheten av den enskilde.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2013.

Prop. 2012/13:45 Innehållsförteckning

1

Förslag till riksdagsbeslut .................................................................

8

2

Lagtext

............................................................................................

10

 

2.1 .................

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

10

 

2.2 .......

Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

12

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om

 

tryggande av pensionsutfästelse m.m. ..............................

14

2.4

Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837) .......

15

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om

allmänna förvaltningsdomstolar .......................................

16

2.6Förslag till lag om ändring förvaltningsprocesslagen

(1971:291)........................................................................

23

2.7Förslag till lag om ändring i oljekrislagen

(1975:197)........................................................................

34

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1083) om

uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja................

35

2.9Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om

Patentbesvärsrätten...........................................................

36

2.10Förslag till lag om ändring i förfogandelagen

(1978:262)........................................................................

38

2.11Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen

(1979:1152)......................................................................

39

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) om

miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid

 

energiproduktion ..............................................................

41

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om

sjuklön..............................................................................

42

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1488) om

handläggning av vissa ersättningar till den som

 

tjänstgör inom totalförsvaret ............................................

43

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om

valuta- och kreditreglering ...............................................

44

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om

arbetslöshetsförsäkring.....................................................

45

2.17Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239) om

arbetslöshetskassor ...........................................................

47

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om

utländska försäkringsgivares och tjänste-

 

pensionsinstituts verksamhet i Sverige.............................

49

2.19Förslag till lag om ändring i lagen (1999:890) om

försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara

 

m.m...................................................................................

50

2.20Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om

 

system för avveckling av förpliktelser på

 

 

finansmarknaden ..............................................................

51

2.21

Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281)...........

52

2.22Förslag till lag om ändring i revisorslagen

(2001:883)........................................................................

54

2

2.23Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation .............................................

55

2.24Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223) om

utgivning av säkerställda obligationer .............................

56

2.25Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om

investeringsfonder ...........................................................

57

2.26Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om

bank- och finansieringsrörelse.........................................

59

2.27Förslag till lag om ändring i utlänningslagen

(2005:716) .......................................................................

61

2.28Förslag till lag om ändring i vägtrafikskattelagen

(2006:227) .......................................................................

63

2.29Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden ..................................................

64

2.30Förslag till lag om ändring i lagen (2008:145) om

statligt tandvårdsstöd.......................................................

66

2.31Förslag till lag om ändring i lagen (2008:313) om

jämställdhetsbonus ..........................................................

67

2.32Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486) .......................................................................

68

2.33Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen

(2008:579) .......................................................................

69

2.34Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1882) om

åldersgränser för film som ska visas offentligt................

70

2.35Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen

(2010:2043) .....................................................................

72

2.36Förslag till lag om ändring i skatteförfarandelagen

(2011:1244) .....................................................................

73

2.37Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1245) om

 

 

redovisning, betalning och kontroll av

 

 

 

mervärdesskatt för elektroniska tjänster ..........................

74

3

Ärendet och dess beredning ...........................................................

75

4

Utgångspunkter ..............................................................................

77

5

Tyngdpunkten i första instans ........................................................

80

 

5.1

Bakgrund .........................................................................

80

5.2Nedflyttning av ytterligare måltyper till

 

förvaltningsrätten.............................................................

81

6 Forum och överlämnande av mål ...................................................

84

6.1

Den allmänna forumregeln ..............................................

84

 

6.1.1

Nuvarande ordning .........................................

84

 

6.1.2

Översynen av den allmänna forumregeln .......

85

6.2

Forum i mål om arbetslöshetsförsäkring .........................

88

 

6.2.1

Nuvarande ordning .........................................

88

 

6.2.2

Nya regler om behörig förvaltningsrätt ..........

88

6.3

Överlämnande av mål från en obehörig domstol.............

91

 

6.3.1

Nuvarande ordning .........................................

91

 

6.3.2

Betydelsen av partens inställning ...................

91

 

6.3.3

Underrättelse till parterna ...............................

93

6.4

Överlämnande av mål från en behörig domstol...............

93

Prop. 2012/13:45

3

Prop. 2012/13:45

 

6.4.1

Nuvarande ordning..........................................

93

 

 

6.4.2

Ett behov av flexiblare forumregler.................

94

7

Formkrav vid ingivande av handlingar ...........................................

95

 

7.1

Nuvarande ordning...........................................................

95

 

 

7.1.1

Krav på egenhändigt undertecknande..............

95

 

 

7.1.2

När en handling har kommit in till

 

 

 

 

domstolen ........................................................

96

 

 

7.1.3

Förhållandena i allmän domstol ......................

96

 

7.2

Kravet på egenhändigt undertecknande tas bort...............

97

8

Ombud – behörighetskrav och fullmakt........................................

102

 

8.1

Behörighetskrav för ombud och biträden .......................

102

 

 

8.1.1

Nuvarande ordning........................................

102

 

 

8.1.2

Behörighetskraven skärps..............................

104

 

8.2

Fullmakt för ombud........................................................

107

 

 

8.2.1

Nuvarande ordning........................................

107

 

 

8.2.2

Kravet på uppvisande av fullmakt tas bort ....

108

9

Domstolens utredningsansvar .......................................................

110

 

9.1

Nuvarande ordning.........................................................

110

 

9.2

Domstolens utredningsansvar förtydligas ......................

113

10

Anteckningar vid muntlig förhandling..........................................

117

 

10.1

Nuvarande ordning.........................................................

117

 

10.2

Förenklade regler om anteckningar ................................

118

11

Mer enhetliga regler för överklagande..........................................

121

 

11.1

Tiden för överklagande ..................................................

121

 

 

11.1.1

Nuvarande ordning........................................

121

 

 

11.1.2

Tidigare överväganden ..................................

121

 

 

11.1.3

Mer enhetliga överklagandetider för

 

 

 

 

domstolsavgöranden......................................

123

 

11.2

Överklagande av vissa avvisningsbeslut ........................

126

 

 

11.2.1

Nuvarande ordning........................................

126

 

 

11.2.2

Beslut om avvisning av begäran om

 

 

 

 

omprövning ...................................................

127

 

11.3

Utgångspunkten för beräkning av överklagandetiden ....

128

 

 

11.3.1

Nuvarande ordning........................................

128

 

 

11.3.2

Beräkning av överklagandetid efter

 

 

 

 

muntlig förhandling.......................................

129

12

Prövningstillstånd i kammarrätten ................................................

131

 

12.1

Nuvarande ordning.........................................................

131

 

12.2

Förändrade grunder för att meddela

 

 

 

prövningstillstånd ...........................................................

132

 

12.3

Beslutförhet vid behandling av frågor

 

 

 

om prövningstillstånd.....................................................

136

13

Partiellt prövningstillstånd ............................................................

136

 

13.1

Partiellt prövningstillstånd i

 

 

 

Högsta förvaltningsdomstolen........................................

136

 

 

13.1.1

Nuvarande ordning........................................

136

4

 

 

 

 

 

13.1.2

Utvidgade möjligheter att meddela

Prop. 2012/13:45

 

 

partiellt prövningstillstånd............................

138

13.2

Partiellt prövningstillstånd i kammarrätten ...................

140

 

13.2.1

Nuvarande ordning .......................................

140

 

13.2.2

Införande av partiellt prövningstillstånd.......

141

13.3Partiellt prövningstillstånd i

Migrationsöverdomstolen..............................................

142

13.3.1

Nuvarande ordning .......................................

142

13.3.2

Införande av partiellt prövningstillstånd.......

143

14 Domförhet och omröstning ..........................................................

144

14.1Domförhet i kammarrätten vid en ledamots

 

förhinder

........................................................................

144

 

14.1.1 .......................................

Nuvarande ordning

144

 

14.1.2

Införande av domförhetsregler vid en

 

 

........................................

ledamots förhinder

146

14.2

Omröstning....................................................................

149

 

14.2.1 .......................................

Nuvarande ordning

149

 

14.2.2 ..............................

Val av omröstningsregler

150

15 Hinder för anställda vid vissa myndigheter att vara

 

nämndemän ..................................................................................

 

151

15.1

Nuvarande ........................................................ordning

151

15.2Anställda vid Migrationsverket

 

och Transportstyrelsen...................................................

153

16 Förordnande av särskilda ledamöter i domstol.............................

155

16.1

Nuvarande ordning ........................................................

155

16.2Sakkunniga ledamöter, experter

 

 

och andra särskilda ledamöter .......................................

156

 

16.3

Särskilda sakkunniga .....................................................

158

17

Administrativ samverkan mellan en förvaltningsrätt och en

 

 

tingsrätt

........................................................................................

159

 

17.1 ........................................................

Nuvarande ordning

159

 

17.2 ........................................................

Gemensam lagman

160

18

Ikraftträdande ................................- och övergångsbestämmelser

161

19

Ekonomiska ..........................................och andra konsekvenser

163

20

Författningskommentar................................................................

164

 

20.1 ............

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

164

20.2Förslaget till lag om ändring i

socialförsäkringsbalken .................................................

164

20.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om

tryggande av pensionsutfästelse ....................................

166

20.4Förslaget till lag om ändring i patentlagen

(1967:837) .....................................................................

166

20.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om

 

allmänna förvaltningsdomstolar ....................................

167

20.6

Förslaget till lag om ändring i

 

 

förvaltningsprocesslagen (1971:291) ............................

171

5

Prop. 2012/13:45

20.7

Förslaget till lag om ändring i oljekrislagen

 

 

 

(1975:197)......................................................................

181

 

20.8

Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1083) om

 

 

 

uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja..............

181

 

20.9

Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729) om

 

 

 

Patentbesvärsrätten.........................................................

181

 

20.10

Förslaget till lag om ändring i förfogandelagen

 

 

 

(1978:262)......................................................................

182

 

20.11

Förslaget till lag om ändring i

 

 

 

fastighetstaxeringslagen (1979:1152).............................

182

 

20.12

Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:613) om

 

 

 

miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid

 

 

 

energiproduktion ............................................................

184

 

20.13

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1047) om

 

 

 

sjuklön............................................................................

184

 

20.14

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1488) om

 

 

 

handläggning av vissa ersättningar till den som

 

 

 

tjänstgör inom totalförsvaret ..........................................

185

 

20.15

Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1602) om

 

 

 

valuta- och kreditreglering .............................................

185

 

20.16

Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:238) om

 

 

 

arbetslöshetsförsäkring...................................................

186

 

20.17

Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:239) om

 

 

 

arbetslöshetskassor .........................................................

187

 

20.18

Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om

 

 

 

utländska försäkringsgivares och

 

 

 

tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ................

188

 

20.19

Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:980) om

 

 

 

försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara

 

 

 

m.m.................................................................................

188

 

20.20

Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1309) om

 

 

 

system för avveckling av förpliktelser på

 

 

 

finansmarknaden ............................................................

189

 

20.21

Förslaget till lag om ändring i tullagen (2000:1281)......

189

 

20.22

Förslaget till lag om ändring i revisorslagen

 

 

 

(2001:883)......................................................................

190

 

20.23

Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om

 

 

 

elektronisk kommunikation............................................

190

 

20.24

Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1223) om

 

 

 

utgivning av säkerställda obligationer............................

191

 

20.25

Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om

 

 

 

investeringsfonder ..........................................................

191

 

20.26

Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om

 

 

 

bank- och finansieringsrörelse........................................

192

 

20.27

Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

 

 

 

(2005:716)......................................................................

192

 

20.28

Förslaget till lag om ändring i vägtrafikskattelagen

 

 

 

(2006:227)......................................................................

193

 

20.29

Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om

 

6

 

värdepappersmarknaden.................................................

194

 

 

 

20.30Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:145) om

statligt tandvårdsstöd.....................................................

194

20.31Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:313) om

jämställdhetsbonus ........................................................

195

20.32Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen

(2008:486) .....................................................................

195

20.33Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen

(2008:579) .....................................................................

195

20.34Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:1882) om

åldersgränser för film som ska visas offentligt..............

196

20.35 Förslaget till lag om ändring i

 

försäkringsrörelselagen (2010:2043).............................

197

20.36Förslaget till lag om ändring i skatteförfarandelagen

(2011:1244) ...................................................................

198

20.37Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1245) om

 

redovisning, betalning och kontroll av

 

 

mervärdesskatt för elektroniska tjänster ........................

198

Bilaga 1 Lagförslagen i promemorian Översyn av den allmänna

 

 

forumregeln i 14 § andra stycket och

 

 

omröstningsregeln i 26 § lagen (1971:289) om

 

 

allmänna förvaltningsdomstolar.........................................

200

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanserna...................................

203

Bilaga 3 Lagförslagen i rapporten Ny allmän forumregel – för de

 

 

allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans (DV-

 

 

rapport 2009:4) ..................................................................

204

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna...................................

218

Bilaga 5

Lagförslagen i promemorian En mer ändamålsenlig

 

 

förvaltningsprocess (Ds 2010:17) ......................................

219

Bilaga 6

Förteckning över remissinstanserna...................................

276

Bilaga 7

Lagrådsremissens lagförslag ..............................................

277

Bilaga 8

Lagrådets yttrande..............................................................

341

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

 

 

den 8 november 2012..........................................................

343

Prop. 2012/13:45

7

Prop. 2012/13:45

8

1Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om ändring i rättegångsbalken,

2.lag om ändring i socialförsäkringsbalken,

3.lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensions- utfästelse m.m.,

4.lag om ändring i patentlagen (1967:837),

5.lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdom- stolar,

6.lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

7.lag om ändring i oljekrislagen (1975:197),

8.lag om ändring i lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja,

9.lag om ändring i lagen (1977:729) om Patentbesvärsrätten,

10.lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

11.lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

12.lag om ändring i lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion,

13.lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,

14.lag om ändring i lagen (1991:1488) om handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret,

15.lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,

16.lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring,

17.lag om ändring i lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor,

18.lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

19.lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.,

20.lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,

21.lag om ändring i tullagen (2000:1281),

22.lag om ändring i revisorslagen (2001:883),

23.lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

24.lag om ändring i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,

25.lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder,

26.lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse,

27.lag om ändring i utlänningslagen (2005:716),

28.lag om ändring i vägtrafikskattelagen (2006:227),

29.lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

30.lag om ändring i lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd,

31.lag om ändring i lagen (2008:313) om jämställdhetsbonus,

32.lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486),

33.lag om ändring i konkurrenslagen (2008:579),

34.lag om ändring i lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt,

35.lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043),

36. lag om ändring i skatteförfarandelagen (2011:1244),

37. lag om ändring i lagen (2011:1245) om redovisning, betalning och kontroll av mervärdesskatt för elektroniska tjänster.

Prop. 2012/13:45

9

Prop. 2012/13:45

10

2Lagtext

2.1Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 4 kap. 10 a § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

I tingsrätt skall det finnas lag- man. Som en del i en administrativ samverkan får en tingsrätt och en förvaltningsrätt på samma ort ha gemensam lagman.

Om regeringen inte bestämmer något annat skall det i tingsrätt även finnas en eller flera rådmän. I de tingsrätter som regeringen be- stämmer skall det också finnas en eller flera chefsrådmän.

Lagman, chefsrådman och råd- man skall vara lagfarna.

I en tingsrätt ska det finnas en lagman.

Om regeringen inte bestämmer något annat ska det i en tingsrätt även finnas en eller flera rådmän. I de tingsrätter som regeringen be- stämmer ska det också finnas en eller flera chefsrådmän.

Lagmän, chefsrådmän och råd- män ska vara lagfarna.

Tingsrätt får vara delad i avdel-

En tingsrätt får vara indelad i

ningar. Ordförande på avdelning

avdelningar. Chef för en avdelning

är lagmannen eller en chefsråd-

är lagmannen eller en chefsråd-

man.

man.

Vid tingsrätt skall det finnas

Vid en tingsrätt ska det finnas

kansli, som hålls öppet för allmän-

ett kansli, som hålls öppet för all-

heten på bestämda tider.

mänheten på bestämda tider.

4 kap.

10 a §2

Regeringen förordnar för tre år i sänder dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §. Under treårsperioden får vid behov ytter- ligare personer förordnas för åter- stående del av perioden. Inträffar medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål en om- ständighet som medför att förord-

1 Senaste lydelse 2009:774.

2 Senaste lydelse 1988:1260.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förord- nar för viss tid dem som ska tjänst- göra som ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §.

nandet skall upphöra att gälla, skall förordnandet oberoende där- av anses ha fortsatt giltighet såvitt avser det pågående målet.

Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och får ej vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Prop. 2012/13:45

Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål inträffar en omständighet som medför att förordnandet upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i det pågående målet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

11

Prop. 2012/13:45

12

2.2Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om socialförsäkringsbalken dels att 113 kap. 18 § ska upphöra att gälla,

dels att 113 kap. 1, 20 och 32 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

113 kap.

1 §

I detta kapitel finns allmänna bestämmelser i 2 §. Vidare finns bestämmelser om

-ändring av beslut i 3-6 §§,

-omprövning av beslut i 7-9 §§,

-överklagande av Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens beslut i 10-15 §§,

- överklagande

av

allmän

- överklagande av allmän för-

förvaltningsdomstols

 

beslut

i

valtningsdomstols beslut i 16 och

16-18 §§,

 

 

 

17 §§,

-tidsfrister för begäran om omprövning och överklagande i 19 och 20 §§,

– handlingar till fel myndighet i 20 a §, och

– avvisningsbeslut i 21 §.

Slutligen finns särskilda bestämmelser om

-allmän ålderspension i 22-36 §§, och

-förmåner till efterlevande i 37-40 §§.

 

 

 

20 §

 

 

Ett överklagande av Försäk-

Ett överklagande av Försäk-

ringskassans,

Pensionsmyndighe-

ringskassans

eller

Pensionsmyn-

tens eller en allmän förvaltnings-

dighetens beslut ska ha kommit in

domstols beslut ska ha kommit in

inom två månader från den dag då

inom två månader från den dag då

klaganden fick del av beslutet. Om

klaganden fick del av beslutet. Om

det är det allmänna ombudet som

det är det allmänna ombudet, För-

överklagar beslutet, ska tiden dock

säkringskassan

eller Pensions-

räknas från den dag då beslutet

myndigheten som överklagar be-

meddelades.

 

 

slutet, ska tiden dock räknas från

 

 

 

den dag då beslutet meddelades.

 

 

 

 

 

 

32 §1

 

 

Vid överklagande av Pensions-

Vid överklagande av Pensions-

myndighetens,

Skatteverkets

och

myndighetens

och

Skatteverkets

allmän förvaltningsdomstols

be-

beslut i ärenden om allmän ålders-

slut i ärenden

om allmän ålders-

pension tillämpas

10-17, 20, 21

1 Senaste lydelse 2011:1434.

pension tillämpas 10-18, 20, 21

och

33-36 §§. Vid överklagande

och 33-36 §§.

av

allmän förvaltningsdomstols

 

beslut i sådana ärenden tillämpas

 

10-17, 21 och 33-36 §§.

Bestämmelserna om det allmänna ombudet tillämpas dock inte i fråga om beslut som avser premiepension.

När det gäller överklagande av beslut om pensionsgrundande inkomst ska vad som i de i första och andra styckena angivna bestämmelserna, utom 35 §, föreskrivs om Pensionsmyndigheten och det allmänna ombu- det i stället avse Skatteverket och det allmänna ombudet hos Skatteverket enligt 67 kap. 3 § skatteförfarandelagen (2011:1244).

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

Prop. 2012/13:45

13

Prop. 2012/13:45 2.3

Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531)

 

om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Finansinspektionens beslut en- ligt 15 c och 15 d §§ får över- klagas hos kammarrätten.

Andra beslut som inspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos förvaltningsrätten. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kam- marrätten av förvaltningsrättens avgörande.

36 §1

Beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223) får dock inte över- klagas.

Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande eller om förvaltning enligt 35 § fjärde stycket skall gälla omedelbart.

Inspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande eller om förvaltning enligt 35 § fjärde stycket ska gälla omedelbart.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 2009:780.

14

2.4

Förslag till lag om ändring i patentlagen

Prop. 2012/13:45

 

(1967:837)

 

Härigenom föreskrivs att 68 § patentlagen (1967:837)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar för tre år i sänder minst tjugofem personer att tjänstgöra som tekniskt sakkunniga ledamöter i tingsrätten och hovrätten. Under treårsperioden äger regeringen vid behov för återstående del av perioden förordna ytterligare per- soner för sådan tjänstgöring.

Föreslagen lydelse

68 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förord- nar för viss tid dem som ska tjänst- göra som tekniskt sakkunniga ledamöter i tingsrätten och hov- rätten.

Om det medan en tekniskt sak- kunnig ledamot deltar i behand- lingen av ett mål inträffar en omständighet som medför att för- ordnandet upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i det pågående målet.

Rättens ordförande utser bland

Rättens ordförande utser bland

de sålunda förordnade, med hän-

de förordnade för varje mål dem

syn till önskvärd teknisk sakkun-

som ska ingå i rätten. Detta ska

skap och övriga förhållanden, för

ske med beaktande av vilken tek-

varje särskilt mål dem som skola

nisk sakkunskap som behövs och

inträda i rätten. Tekniskt sak-

övriga förhållanden i målet.

kunnig ledamot som avgått är

 

skyldig att tjänstgöra vid fortsatt

 

behandling av mål i vars hand-

 

läggning han förut deltagit.

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

1 Lagen omtryckt 1983:433.

15

Prop. 2012/13:45

16

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar1

dels att 29 § ska upphöra att gälla,

dels att 2, 8, 11, 12, 13 a, 13 b, 15, 17 b och 20 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

2 §2

 

 

 

 

 

Högsta

förvaltningsdomstolen

Högsta

förvaltningsdomstolen

prövar

 

prövar

 

 

 

 

 

1. överklagande av kammarrätts

1. överklaganden av en kammar-

beslut enligt förvaltningsprocess-

rätts beslut enligt förvaltnings-

lagen (1971:291),

processlagen (1971:291),

 

 

2. överklagande av annat beslut

2. överklaganden

av

andra

i förvaltningsärende som enligt lag

beslut i

förvaltningsärenden

som

eller enligt instruktion för kam-

enligt lag ska göras till domstolen,

marrätterna görs hos domstolen.

och

 

 

 

 

 

 

 

3. ansökningar om resning och

 

 

återställande av försutten tid i

Högsta

förvaltningsdomstolen

andra fall än som anges i 8 §.

 

I 14 kap. 9 § tredje stycket ut-

prövar ansökningar om resning

länningslagen

(2005:716)

finns

och återställande av försutten tid i

bestämmelser om att Högsta för-

andra fall än som anges i 8 §. I

valtningsdomstolen

i vissa

fall

14 kap. 9 § tredje stycket utlän-

prövar om beslut om förvar eller

ningslagen (2005:716) finns vida-

uppsikt ska bestå. I 17 kap. 2 §

re bestämmelser om att Högsta

lagen (2004:297) om bank- och

förvaltningsdomstolen i vissa fall

finansieringsrörelse

och

17

kap.

prövar om beslut om förvar eller

5 §

försäkringsrörelselagen

uppsikt ska bestå.

(2010:2043)

finns

bestämmelser

 

 

om att begäran om förklaring av

 

 

domstol att ett ärende onödigt

 

 

uppehålls i vissa fall ska göras hos

 

 

Högsta förvaltningsdomstolen.

Högsta förvaltningsdomstolen prövar som första domstol om justitieråd i Högsta domstolen ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå läkarundersökning.

Högsta förvaltningsdomstolen prövar som första domstol om ett justitieråd i Högsta domstolen ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå läkarundersökning.

1 Lagen omtryckt 1981:1323.

2 Senaste lydelse 2010:1398.

Kammarrätt prövar

1.överklagande som enligt lag eller annan författning görs hos domstolen,

2.mål om ersättning för kostna- der enligt skatteförfarandelagen (2011:1244) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen,

3.sådana ansökningar om res- ning i mål eller ärenden som enligt 11 kap. 13 § regeringsformen ska prövas av förvaltningsdomstol, om målet eller ärendet slutligt avgjorts av en förvaltningsrätt eller förvalt- ningsmyndighet,

4.ansökningar om återställande av försutten tid för överklagande eller därmed jämförbar åtgärd till förvaltningsrätt, kammarrätt eller förvaltningsmyndighet och

8 §3

En kammarrätt prövar

1.överklaganden som enligt lag eller annan författning ska göras till domstolen,

2.mål om ersättning för kostna- der enligt skatteförfarandelagen (2011:1244) i den utsträckning som är föreskrivet i den lagen,

3.sådana ansökningar om res- ning i mål eller ärenden som enligt 11 kap. 13 § regeringsformen ska prövas av förvaltningsdomstol, om målet eller ärendet slutligt avgjorts av en förvaltningsrätt eller förvalt- ningsmyndighet, och

4.ansökningar om återställande av försutten tid för överklagande eller därmed jämförbar åtgärd till en förvaltningsrätt, kammarrätt eller förvaltningsmyndighet.

5. mål om sådant onödigt uppe- hållande av ärende som enligt föreskrift i lag ska prövas av kammarrätt.

Regeringen meddelar föreskrifter om kammarrätternas domkretsar.

 

 

 

 

11 §4

 

 

 

 

En kammarrätt får vara indelad i

En kammarrätt får vara indelad i

avdelningar. Regeringen får be-

avdelningar. Chef för en avdelning

stämma att en avdelning ska vara

är presidenten eller en lagman.

 

förlagd till någon annan ort än

 

 

 

 

 

den där domstolen har sitt säte.

 

 

 

 

 

Chef för en avdelning är presiden-

 

 

 

 

 

ten eller en lagman.

 

 

 

 

 

 

Bestämmelser om särskild sam-

Bestämmelser

om

särskild

mansättning

av

kammarrätt

vid

sammansättning av kammarrätten

behandling av vissa mål finns i

vid behandling av vissa mål finns i

fastighetstaxeringslagen

 

fastighetstaxeringslagen

 

(1979:1152), lagen (2003:389) om

(1979:1152), lagen (2003:389) om

elektronisk

kommunikation

och

elektronisk

kommunikation

och

lagen (2010:1882) om ålders-

lagen (2010:1882) om ålders-

gränser för film som ska visas

gränser för film som ska visas

offentligt. Bestämmelser om särskild

offentligt.

Bestämmelser

om

sammansättning

vid behandling

av

särskild

sammansättning

vid

mål enligt 10 kap. kommunallagen

behandling av mål om laglighets-

(1991:900) finns i 13 a §.

 

prövning

enligt

 

10

kap.

3 Senaste lydelse 2011:1303.

4 Senaste lydelse 2010:1884.

Prop. 2012/13:45

17

Prop. 2012/13:45

kommunallagen (1991:900) finns i

 

13 a §.

 

12 §5

En kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får inte sitta i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän ska ingå i rätten, är en kammarrätt domför med tre lagfar- na ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får i sådant fall inte sitta i rätten. En kammar- rätt är dock domför utan nämnde- män

1.vid prövning av överklagande av beslut som inte innebär att målet avgörs,

2.vid förordnande om saken i avvaktan på målets avgörande och vid annan åtgärd som avser endast måls beredande, eller

3.vid beslut varigenom dom- stolen skiljer sig från målet utan att detta prövats i sak.

En kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får inte ingå i rätten.

När det är särskilt föreskrivet att nämndemän ska ingå i rätten, är en kammarrätt domför med tre lagfar- na ledamöter och två nämndemän. Fler än fyra lagfarna ledamöter och tre nämndemän får inte ingå i rätten.

Om en av de lagfarna ledamö- terna eller en av nämndemännen får förhinder sedan handlägg- ningen har påbörjats, är rätten ändå domför.

En kammarrätt är domför utan nämndemän

1.vid prövning av överklagande av beslut som inte innebär att målet avgörs,

2.vid förordnande om saken i avvaktan på målets avgörande och vid annan åtgärd som avser endast målets beredande, och

3. vid beslut genom vilket dom- stolen skiljer sig från målet utan att detta har prövats i sak.

Handläggs ett mål som avses i andra stycket gemensamt med ett annat mål, får nämndemän delta vid handläggningen även av det senare målet.

Bestämmelser om domförhet vid

Bestämmelser om domförhet vid

behandling av vissa mål finns i

behandling av vissa mål finns i

5 Senaste lydelse 2010:1884.

 

18

fastighetstaxeringslagen

 

fastighetstaxeringslagen

Prop. 2012/13:45

(1979:1152), lagen (2003:389) om

(1979:1152), lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation,

och

elektronisk

kommunikation

och

lagen (2010:1882) om ålders-

lagen (2010:1882) om ålders-

gränser för film som ska visas

gränser för film som ska visas

offentligt. Bestämmelser om dom-

offentligt. Bestämmelser om dom-

förhet vid behandling av kommu-

förhet vid behandling av mål om

nalbesvärsmål finns i 13 a §.

 

laglighetsprövning enligt 10

kap.

 

 

kommunallagen (1991:900) finns i

 

 

13 a §.

 

 

Vid behandling av frågor om

Vid behandling av frågor om

prövningstillstånd är kammarrätten

prövningstillstånd är kammarrätten

domför med två ledamöter, om de

domför med två lagfarna leda-

är ense om slutet. Detsamma gäller

möter, om de är ense om slutet.

vid behandling av andra frågor i

Detsamma

gäller vid behandling

mål där prövningstillstånd

krävs

av andra frågor i mål där pröv-

för prövning av överklagande, om

ningstillstånd krävs för prövning

frågorna behandlas före eller i

av ett överklagande, om frågorna

samband med frågan om pröv-

behandlas före eller i samband

ningstillstånd. Vid behandling av

med frågan om prövningstillstånd.

en fråga om avvisning av ett över-

Vid behandling av en fråga om

klagande på grund av att det har

avvisning av ett överklagande på

kommit in för sent är kammar-

grund av att det har kommit in för

rätten domför med två ledamöter,

sent är kammarrätten domför med

om de är ense om slutet.

 

två lagfarna ledamöter, om de är

 

 

ense om slutet.

 

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammar- rätten domför med en lagfaren domare.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren ledamot i kammar- rätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna ledamöter, av en annan tjänsteman i kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Rege- ringen meddelar närmare före- skrifter om detta.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammar- rätten domför med en lagfaren ledamot.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av en lagfaren ledamot i kammar- rätten eller, om åtgärderna inte är av sådant slag att de bör för- behållas lagfarna ledamöter, av en annan anställd i kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.

13 a §6

Kammarrätten skall vid behandling av mål enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) och 22 kap. kyrkolagen (1992:300) bestå av tre lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i 13 b §.

En kammarrätt ska vid behand- ling av mål om laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900) bestå av tre lagfarna ledamöter och två sådana särskilda ledamöter som anges i 13 b §.

6 Senaste lydelse 1998:373.

19

Prop. 2012/13:45

Kammarrätten är dock domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 12 § andra stycket 1–3 samt vid prövning av mål som är av enkel beskaffenhet.

Om en av de särskilda leda- möterna får förhinder sedan hand- läggningen har påbörjats, är rätten ändå domför om tre av de kvarvarande ledamöterna är ense om slutet.

En kammarrätt är domför utan de särskilda ledamöterna i sådana fall som anges i 12 § fjärde stycket samt vid prövning av mål som är av enkel beskaffenhet.

 

 

 

 

 

13 b §7

Regeringen bestämmer

antalet

Regeringen eller den myndighet

särskilda

ledamöter

för

varje

som regeringen bestämmer förord-

kammarrätt. De särskilda leda-

nar för viss tid särskilda ledamöter

möterna skall ha god kännedom

för varje kammarrätt. De särskilda

om

kommunal

verksamhet. De

ledamöterna ska ha god kännedom

förordnas av regeringen för tre år.

om kommunal verksamhet.

Om en särskild ledamot avgår

Om det medan en särskild

under tjänstgöringstiden, utses en

ledamot deltar i behandlingen av

ny ledamot för den tid som åter-

ett mål inträffar en omständighet

står.

Ändras

antalet

särskilda

som medför att förordnandet upp-

ledamöter,

får

en nytillträdande

hör att gälla, ska förordnandet

ledamot utses för kortare tid än tre

ändå gälla i det pågående målet.

år.

 

 

 

 

 

 

Kammarrätten fördelar tjänstgöringen mellan de särskilda ledamöterna

efter samråd med dem.

 

 

15 §8

I förvaltningsrätt ska det finnas

I en förvaltningsrätt ska det

lagman. Som en del i en admi-

finnas en lagman.

nistrativ samverkan får en förvalt-

 

ningsrätt och en tingsrätt på

 

samma ort ha gemensam lagman.

Om regeringen inte bestämmer något annat ska det i en förvaltningsrätt

även finnas en eller flera rådmän. I de förvaltningsrätter som regeringen bestämmer ska det också finnas en eller flera chefsrådmän.

Lagman, chefsrådman och råd-

Lagmän, chefsrådmän och råd-

man ska vara lagfarna.

män ska vara lagfarna.

17 b §9

Regeringen bestämmer antalet särskilda ledamöter för varje för- valtningsrätt. De särskilda leda- möterna ska ha god kännedom om

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förord- nar för viss tid särskilda ledamöter för varje förvaltningsrätt. De sär-

7 Senaste lydelse 1980:274.

8 Senaste lydelse 2010:1398.

9 Senaste lydelse 2009:773.

20

kommunal verksamhet. De förord-

skilda ledamöterna ska ha god Prop. 2012/13:45

nas av regeringen för tre år.

kännedom om kommunal verk-

 

 

samhet.

Om en särskild ledamot avgår

Om det medan en särskild leda-

under tjänstgöringstiden, utses en

mot deltar i behandlingen av ett

ny ledamot för den tid som åter-

mål inträffar en omständighet som

står. Ändras

antalet särskilda

medför att förordnandet upphör

ledamöter, får

en nytillträdande

att gälla, ska förordnandet ändå

ledamot utses för kortare tid än tre

gälla i det pågående målet.

år.

 

 

Förvaltningsrätten fördelar tjänstgöringen mellan de särskilda leda-

möterna efter samråd med dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 §10

 

 

 

 

 

 

Valbar

till

 

nämndeman i

Valbar till nämndeman i en

kammarrätt och förvaltningsrätt är

kammarrätt

eller

förvaltningsrätt

varje svensk medborgare som är

är varje svensk medborgare som är

folkbokförd i det län eller den del

folkbokförd i det län eller den del

av länet som hör till kammar-

av länet som hör till kammar-

rättens

eller

förvaltningsrättens

rättens

eller

förvaltningsrättens

domkrets och som inte är under-

domkrets och som inte är under-

årig eller har

förvaltare

enligt

årig

eller

har

förvaltare

enligt

11 kap. 7 § föräldrabalken.

 

11 kap. 7 § föräldrabalken.

 

Anställd vid domstol, Skattever-

Den som är anställd vid en

ket, länsstyrelse eller under läns-

domstol, Skatteverket, en länssty-

styrelse

lydande

myndighet

eller

relse,

Försäkringskassan,

Migra-

Försäkringskassan

får

inte

vara

tionsverket

eller Transportstyrel-

nämndeman. Detsamma gäller lag-

sen får inte vara nämndeman.

faren domare,

åklagare,

polisman

Detsamma

gäller

en lagfaren

och advokat eller annan som har

domare,

åklagare,

polisman och

till yrke att föra andras talan inför

advokat eller någon annan som har

rätta samt ledamot av skatte-

till yrke att föra andras talan inför

nämnd.

 

 

 

 

 

domstol samt en ledamot av en

 

 

 

 

 

 

skattenämnd.

 

 

 

Nämndeman

i

förvaltningsrätt

En nämndeman i en förvalt-

får inte samtidigt vara nämndeman

ningsrätt får inte samtidigt vara

i kammarrätt.

 

 

 

 

nämndeman i en kammarrätt.

Till nämndeman bör endast den utses som med hänsyn till omdömes- förmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter är lämp- lig för uppdraget.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år.

Domstolen prövar självmant den valdes behörighet.

10 Senaste lydelse 2009:773.

21

Prop. 2012/13:45

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter i 8 § första stycket 5 gäller för mål som har inletts före ikraftträdandet.

22

2.6Förslag till lag om ändring förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningsprocesslagen (1971:291) dels att 3, 5–7, 8, 10, 11, 17, 28, 31, 33, 34 a–36, 44, 48 och 49 §§ ska

ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 6 b, 36 a och 36 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

3 §1

En ansökan, ett överklagande,

En ansökan, ett överklagande,

en anmälan, en underställning och

en anmälan, en underställning och

varje annan åtgärd som inleder ett

varje annan åtgärd som inleder ett

förfarande hos allmän förvalt-

mål ska vara skriftlig.

ningsdomstol, ska vara skriftlig.

 

En ansökan eller ett överkla- gande från en enskild ska vara egenhändigt undertecknad av honom eller henne eller hans eller hennes ombud. Den ska innehålla uppgift om hans eller hennes

En ansökan eller ett överkla- gande från en enskild ska inne- hålla uppgift om hans eller hennes

1.personnummer eller organisationsnummer,

2.postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande fall annan adress där han eller hon kan anträffas för delgivning genom stämningsman,

3.telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen samt mobiltelefon- nummer, med undantag för nummer som avser ett hemligt telefon- abonnemang som behöver uppges endast om rätten begär det,

4.e-postadress, och

5.förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom eller henne.

Förs den enskildes talan av ställföreträdare, ska motsvarande uppgifter lämnas även om denne. Har den enskilde ett ombud, ska ombudets namn, postadress, e- postadress, telefonnummer till arbetsplatsen och mobiltelefon- nummer anges.

En ansökan eller ett över- klagande från en enskild ska dessutom innehålla uppgifter om enskild motpart, om sådan finns, i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om

1 Senaste lydelse 2010:1940.

Om den enskildes talan förs av en ställföreträdare, ska motsvaran- de uppgifter lämnas även om ställföreträdaren. Har den enskil- de ett ombud, ska ombudets namn, postadress, e-postadress, telefon- nummer till arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges.

En ansökan eller ett över- klagande från en enskild ska dessutom innehålla uppgifter om enskild motpart, om det finns en sådan, i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Upp-

Prop. 2012/13:45

23

Prop. 2012/13:45

motpartens

eller dennes

ställföre-

gift om motpartens eller hans eller

 

trädares

arbetsplats,

telefon-

hennes

ställföreträdares

arbets-

 

nummer, e-postadress och ombud

plats, telefonnummer, e-postadress

 

behöver lämnas endast om upp-

och ombud behöver lämnas endast

 

giften utan särskild utredning är

om uppgiften utan särskild utred-

 

tillgänglig för den enskilde. Sak-

ning är tillgänglig för den en-

 

nar motparten känd adress, ska

skilde.

Saknar

motparten

känd

 

uppgift lämnas om den utredning

adress, ska uppgift lämnas om den

 

som gjorts för att fastställa detta.

utredning som gjorts för att fast-

 

 

 

 

ställa detta.

 

 

 

Uppgifter som avses i andra–fjärde styckena ska gälla förhållandena

 

när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något av dessa förhållanden

 

eller är en uppgift ofullständig eller felaktig, ska det utan dröjsmål

 

anmälas till rätten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 §2

 

 

 

 

Är ansöknings- eller besvärs-

Om en ansökan eller ett

 

handling så ofullständig att den

överklagande innehåller en sådan

 

inte kan läggas till grund för

brist att handlingen inte kan

 

prövning i sak, skall rätten

läggas till grund för prövning i

 

förelägga sökanden eller klagan-

sak, ska rätten förelägga sökanden

 

den att inom viss tid avhjälpa

eller klaganden att inom viss tid

 

bristen vid påföljd att hans talan

avhjälpa bristen vid påföljd att

 

annars inte tas upp till prövning.

hans eller hennes talan annars

 

Detsamma

gäller om handlingen

avvisas. Detsamma gäller om

 

inte uppfyller föreskrifterna i 3 §,

ansökan

eller

överklagandet inte

 

såvida inte bristen är av ringa

uppfyller föreskrifterna i 3 §, om

 

betydelse för frågan om del-

bristen inte är av ringa betydelse

 

givning.

 

 

för frågan om delgivning.

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

Mål upptages ej till prövning,

Ett mål tas inte upp till

 

om ansökan, besvär eller annan

prövning, om en ansökan, ett över-

 

åtgärd, varigenom mål anhängig-

klagande eller en annan åtgärd

 

göres, ej skett inom föreskriven

som inleder ett mål inte har skett

 

tid.

 

 

inom föreskriven tid.

 

 

 

 

6 a §3

 

 

 

Ett överklagande tillställs den myndighet som har meddelat det beslut som överklagas. Överkla- gandet skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet eller, om kla- ganden är en part som företräder det allmänna, inom tre veckor från den dag förvaltningsrättens eller

2 Senaste lydelse 1985:271.

3 Senaste lydelse 2009:783.

24

Ett överklagande ska ges in till den myndighet som har meddelat det beslut som överklagas. Om ett överklagande kommer in till den domstol som ska pröva överkla- gandet i stället för till den myndig- het som har meddelat beslutet, ska domstolen sända överklagandet till myndigheten och samtidigt

kammarrättens beslut meddelades.

lämna uppgift om vilken dag över-

 

 

 

 

klagandet kom in till domstolen.

Den myndighet som har medde-

Överklagandet ska ha kommit in

lat beslutet prövar om överklagan-

inom tre veckor från den dag kla-

det har kommit in i rätt tid. Har

ganden fick del av beslutet.

 

överklagandet kommit in för sent,

 

 

 

 

 

skall myndigheten avvisa det, om

 

 

 

 

 

inte annat följer av tredje stycket.

 

 

 

 

 

Överklagandet skall inte av-

Om klaganden är en enskild och

visas, om förseningen beror på att

ett beslut av en förvaltningsrätt

myndigheten har lämnat klagan-

eller kammarrätt har meddelats

den en felaktig underrättelse om

vid en muntlig förhandling, eller

hur man överklagar. Överklagan-

det vid en sådan förhandling har

det skall inte heller avvisas, om

angetts när beslutet kommer att

det inom

överklagandetiden

har

meddelas, ska dock överklagandet

kommit in till den domstol som

ha kommit in inom tre veckor från

skall pröva överklagandet. I ett

den dag domstolens beslut medde-

sådant fall skall domstolen vidare-

lades.

 

 

 

 

befordra

överklagandet

till

den

 

 

 

 

 

myndighet som har meddelat be-

 

 

 

 

 

slutet och samtidigt lämna uppgift

 

 

 

 

 

om vilken dag överklagandet kom

 

 

 

 

 

in till den högre instansen.

 

 

 

 

 

 

 

Om överklagandet inte

avvisas

Om klaganden är en part som

enligt denna paragraf, skall den

företräder det allmänna, ska över-

myndighet som har meddelat be-

klagandet alltid ha kommit in inom

slutet överlämna det och övriga

tre veckor från den dag förvalt-

handlingar i ärendet till den dom-

ningsrättens

eller kammarrättens

stol som skall pröva överklagan-

beslut meddelades.

 

 

det. Detta gäller dock inte när

 

 

 

 

 

överklagandet förfaller enligt 28 §

 

 

 

 

 

förvaltningslagen (1986:223).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 b §

 

 

 

 

 

 

 

 

Den myndighet som har medde-

 

 

 

 

lat det beslut som överklagas

 

 

 

 

prövar

om

överklagandet

har

 

 

 

 

kommit in i rätt tid. Om över-

 

 

 

 

klagandet har kommit in för sent,

 

 

 

 

ska det avvisas.

 

 

 

 

 

 

Överklagandet ska dock inte av-

 

 

 

 

visas om förseningen beror på att

 

 

 

 

myndigheten har lämnat klagan-

 

 

 

 

den en felaktig underrättelse om

 

 

 

 

hur man överklagar. Överklagan-

 

 

 

 

det ska inte heller avvisas om det

 

 

 

 

inom

överklagandetiden

har

 

 

 

 

kommit in till den domstol som ska

 

 

 

 

pröva överklagandet.

 

 

 

 

 

 

Om

överklagandet inte

avvisas

 

 

 

 

enligt

denna

paragraf,

ska

den

Prop. 2012/13:45

25

Prop. 2012/13:45

myndighet som har meddelat

 

beslutet överlämna det och övriga

 

handlingar i ärendet till den dom-

 

stol som ska pröva överklagandet.

 

Detta gäller dock inte om över-

 

klagandet har förfallit enligt 28 §

 

förvaltningslagen (1986:223).

 

7 §4

Finner en förvaltningsrätt eller kammarrätt i samband med att ett mål inleds att den saknar behörighet att handlägga målet men att en annan motsvarande domstol skulle vara behörig, skall handlingarna i målet lämnas över till den domstolen, om den som inlett målet inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att handlingarna överlämnas.

Handlingarna skall anses ha kommit in till den senare dom- stolen samma dag som de kom in till den domstol som först tog emot handlingarna.

Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet krä- ver.

Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras.

Överflödig utredning får avvisas.

Om en förvaltningsrätt eller kammarrätt i samband med att ett mål inleds finner att den saknar behörighet att handlägga målet men att en annan motsvarande domstol skulle vara behörig, ska handlingarna i målet lämnas över till den domstolen, om det inte finns något skäl mot det. Hand- lingarna ska anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som de kom in till den dom- stol som först tog emot hand- lingarna. Den domstol som hand- lingarna har lämnats över till ska underrätta parterna om överläm- nandet.

8 §

Rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet krä- ver.

Genom frågor och påpekanden ska rätten verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofull- ständigheter i sina framställ- ningar.

Rätten ska se till att inget onö- digt förs in i målet. Överflödig utredning får avvisas.

10 §5

Ansöknings- eller besvärshand- ling eller annan handling, vari- genom mål anhängiggörs, och det som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren

4 Senaste lydelse 2009:783.

5 Senaste lydelse 1995:1692.

26

En ansökan, ett överklagande eller en annan handling som in- leder ett mål och det som hör till handlingen ska skickas till mot- parten. Han eller hon ska före- läggas att svara inom viss tid vid

skall föreläggas att svara inom viss

påföljd att målet ändå kan komma

tid vid påföljd att målet ändå kan

att avgöras.

komma att avgöras.

 

Underrättelse enligt första stycket behövs inte,

1.om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas helt eller delvis,

2.om underrättelse annars är uppenbart onödig,

3.om motparten är en förvaltningsmyndighet och en underrättelse är onödig eller

4.om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genom- förandet av beslut i målet.

11 §

Den som förelagts att svara skall göra det skriftligen, om ej rätten förordnar att svaret får lämnas vid muntlig förhandling.

Den som svarar skall ange huruvida han medger eller bestri- der yrkandena i målet eller, om målet anhängiggjorts genom an- mälan eller underställning, huru- vida han godtager eller motsätter sig åtgärd som ifrågasättes. Om han bestrider yrkande eller mot- sätter sig ifrågasatt åtgärd, bör han ange skälen härför och de bevis som han vill åberopa.

Den part som har förelagts att svara ska göra det skriftligen, om inte rätten beslutar att svaret får lämnas muntligen.

Parten ska i svaret ange om han eller hon medger eller bestrider yrkandena i målet eller, om målet har inletts genom en anmälan eller en underställning, den åtgärd som målet gäller. Om parten bestrider yrkandena eller åtgärden, ska han eller hon ange skälen för bestrid- andet och de bevis som åberopas.

Svar skall innehålla uppgift om

Svaret ska innehålla uppgift om

vilket mål det hänför sig till.

 

vilket mål det avser.

 

 

 

 

17 §

 

Vid

muntlig

förhandling

föres

Vid en muntlig förhandling ska

protokoll. Protokollet skall inne-

följande antecknas:

hålla redogörelse för förhand-

1. yrkanden,

 

lingens gång och för den utredning

2. medgivanden,

som förebringas vid förhand-

3. bestridanden,

lingen. I protokollet skall anteck-

4. invändningar,

nas vad som förekommer vid för-

5. vitsordanden,

handlingen i fråga om yrkanden,

6. i korthet

de omständigheter

medgivanden,

bestridanden,

in-

som parterna åberopar och bemö-

vändningar och vitsordanden.

 

tandena av dessa omständigheter,

 

 

 

 

samt

 

 

 

 

 

7. den utredning som läggs fram

 

 

 

 

vid förhandlingen.

 

 

 

 

28 §

 

Domstol, som har att pröva

Den domstol som ska pröva ett

besvär, kan förordna att det över-

överklagande får besluta att det

klagade beslutet, om det eljest

överklagade

beslutet, om det

skulle

lända

till efterrättelse

annars skulle

gälla omedelbart,

Prop. 2012/13:45

27

Prop. 2012/13:45 omedelbart, tills vidare icke skall gälla och även i övrigt förordna rörande saken.

Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom inne- hålla upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.

Krävs särskilt tillstånd för prövning i högre rätt, skall beslutet innehålla uppgift om det och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd meddelas.

tills vidare inte ska gälla och även i övrigt besluta rörande saken.

31 §6

Ett beslut genom vilket rätten avgör målet ska skickas till par- terna. Om det finns en skiljaktig mening ska den bifogas.

Ett beslut som får överklagas ska innehålla upplysning om hur det ska ske. Om det krävs prövningstillstånd i högre rätt, ska beslutet innehålla upplysning om det och om de grunder som ett sådant tillstånd meddelas .

33 §7

Förvaltningsrätts beslut över- klagas hos kammarrätt. Kammar- rätts beslut överklagas hos Högsta förvaltningsdomstolen.

Beslutet får överklagas av den som det angår, om det gått honom emot.

Förvaltningsrättens beslut över- klagas till kammarrätten. Kam- marrättens beslut överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen.

Ett beslut får överklagas av den som det angår, om det gått honom eller henne emot.

Kammarrättens beslut att meddela prövningstillstånd får inte över- klagas.

Om ett överklagande har av- visats såsom för sent inkommet och en domstol efter överklagande har prövat detta beslut eller vägrat prövningstillstånd i fråga om ett sådant överklagande, får dom- stolens beslut inte överklagas.

Om ett överklagande eller en begäran om omprövning har av- visats på grund av att överkla- gandet eller begäran har kommit in för sent och rätten efter över- klagande har prövat avvisnings- beslutet eller vägrat prövnings- tillstånd i fråga om ett sådant över- klagande, får rättens beslut inte överklagas.

 

 

34 a §8

 

För de

mål det

är särskilt

För de mål där

det är särskilt

föreskrivet

krävs

prövningstill-

föreskrivet krävs

prövningstill-

6 Senaste lydelse 1994:436.

7 Senaste lydelse 2010:1400.

8 Senaste lydelse 2009:783.

28

stånd för att kammarrätten skall pröva ett överklagande av ett beslut som förvaltningsrätten meddelat i målet. Detsamma gäller förvaltningsrätts beslut i en fråga som har ett direkt samband med ett sådant mål. Sådant tillstånd behövs dock inte när talan förs av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern.

Prövningstillstånd meddelas om

1.det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagan- det prövas av högre rätt,

2.anledning förekommer till

ändring i det slut vartill förvalt-

ningsrätten kommit eller

3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Meddelas inte prövnings- tillstånd, står förvaltningsrättens beslut fast. En upplysning om detta skall tas in i kammarrättens beslut.

stånd

för

att kammarrätten

ska Prop. 2012/13:45

pröva ett överklagande av ett

beslut

som

förvaltningsrätten

har

meddelat i målet. Detsamma gäller

förvaltningsrättens beslut i

en

fråga som har ett direkt samband med ett sådant mål. Något sådant tillstånd krävs dock inte när talan förs av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern.

Prövningstillstånd ska meddelas om

1.det finns anledning att be- tvivla riktigheten av det slut som förvaltningsrätten har kommit till,

2.det inte utan att sådant till- stånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som förvalt- ningsrätten har kommit till,

3.det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagan- det prövas av högre rätt, eller

4.det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss del av ett be- slut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade beslutet.

Om prövningstillstånd inte meddelas, står förvaltningsrättens beslut fast. En upplysning om detta ska tas in i kammarrättens beslut.

 

35 §9

Ett överklagande av kammar-

Ett överklagande av kammar-

rättens beslut i ett mål som har

rättens beslut i ett mål som har

väckts hos kammarrätten genom

inletts i kammarrätten genom

överklagande, underställning eller

överklagande, underställning eller

ansökan prövas av Högsta förvalt-

ansökan prövas av Högsta förvalt-

ningsdomstolen endast om Högsta

ningsdomstolen endast om pröv-

förvaltningsdomstolen har medde-

ningstillstånd har meddelats.

lat prövningstillstånd.

 

Meddelas inte prövningstill- stånd, står kammarrättens beslut fast. En upplysning om detta ska tas in i Högsta förvaltningsdom-

9 Senaste lydelse 2010:1400.

Om prövningstillstånd inte meddelas, står kammarrättens be- slut fast. En upplysning om detta ska tas in i Högsta förvaltnings-

29

Prop. 2012/13:45

stolens beslut.

domstolens beslut.

 

Vad som sägs i första stycket

Första stycket gäller inte

gäller inte

1. talan som Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern för i mål om disciplinansvar eller om återkallelse eller begränsning av behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården, tandvården, detaljhandeln med läkemedel eller djurens hälso- och sjukvård,

2. talan som Justitiekanslern för i mål enligt kreditupplysningslagen (1973:1173), inkassolagen (1974:182) eller lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning.

36 §10

Prövningstillstånd meddelas,

Prövningstillstånd meddelas,

1. om det är av vikt för ledning

1. om det är av vikt för ledning

av rättstillämpningen att talan

av rättstillämpningen att över-

prövas av Högsta förvaltnings-

klagandet prövas av Högsta för-

domstolen eller

valtningsdomstolen eller

2. om det föreligger synnerliga

2. om det finns synnerliga skäl

skäl till sådan prövning, såsom att

till en sådan prövning, såsom att

grund för resning föreligger eller

det finns grund för resning eller att

att målets utgång i kammarrätten

målets

utgång

i kammarrätten

uppenbarligen beror på grovt för-

uppenbarligen beror på grovt för-

biseende eller grovt misstag.

biseende eller grovt misstag.

Om prövningstillstånd meddelas

Om prövningstillstånd meddelas

i ett av två eller flera likartade mål,

i ett av två eller flera likartade mål,

som samtidigt föreligger till be-

får prövningstillstånd meddelas

dömande, får prövningstillstånd

även i övriga mål.

meddelas även i övriga mål.

 

 

 

Prövningstillstånd får begränsas

 

 

 

att gälla viss del av det beslut som

 

 

 

den fullföljda talan avser.

 

 

 

 

36 a §

 

 

 

Prövningstillstånd får begränsas

 

till att gälla en viss fråga i målet,

 

vars prövning är av vikt för

 

ledning

av

rättstillämpningen

 

(prejudikatfråga) eller en viss del

 

av målet.

 

I avvaktan på att prövning sker i enlighet med ett prövningstillstånd som har begränsats enligt första stycket får Högsta förvaltnings- domstolen förklara frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt helt eller delvis vilande.

I den utsträckning som pröv-

10 Senaste lydelse 2010:1400.

30

ningstillstånd inte meddelas

och Prop. 2012/13:45

frågan om

prövningstillstånd

inte

heller förklaras vilande, ska det

överklagade beslutet stå fast. En

upplysning om detta ska tas in i

Högsta

förvaltningsdomstolens

beslut.

 

 

36 b §

 

 

 

Om

Högsta

förvaltningsdom-

 

stolen med tillämpning av 36 a §

 

har prövat en prejudikatfråga får

 

domstolen, om ytterligare pröv-

 

ning krävs, helt eller delvis grunda

 

sitt avgörande av målet i övrigt på

 

kammarrättens

bedömning

eller,

 

med undanröjande av lägre rätts

 

eller

myndighets

avgörande,

 

besluta om återförvisning av målet

 

för fortsatt behandling.

 

 

44 §11

 

 

 

 

Handling anses ha kommit in till

En handling anses ha kommit in

rätten den dag handlingen eller

till domstolen den dag handlingen

avi om betald postförsändelse, i

eller en avi om betald postförsän-

vilken handlingen är innesluten,

delse

som innehåller

handlingen

anlänt till rätten eller kommit be-

anlänt till domstolen eller nått en

hörig tjänsteman till handa.

behörig tjänsteman. Om domstolen

Underrättas rätten särskilt om att

underrättas särskilt om att ett

telegram till rätten anlänt till

meddelande till

domstolen

anlänt

telegrafanstalt, anses telegrammet

till ett telebefordringsföretag, an-

ha kommit in redan när under-

ses meddelandet ha kommit in

rättelsen nått behörig tjänsteman.

redan när underrättelsen nått en

 

behörig tjänsteman.

 

 

Kan det antagas att handlingen

Om det kan antas att handlingen

eller avi om denna viss dag av-

eller en avi om denna en viss dag

lämnats i rättens kansli eller

har lämnats hos domstolens kansli

avskilts för rätten postanstalt,

eller avskilts för domstolen ett

anses den ha kommit in den dagen,

postkontor, anses den ha kommit

om den kommit behörig tjänsteman

in den dagen om den nått en

till handa närmast följande arbets-

behörig tjänsteman närmast följan-

dag.

de arbetsdag.

 

 

 

Telegram eller annat medde- lande som icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren ge- nom egenhändigt undertecknad handling, om rätten begär det.

En handling ska bekräftas av avsändaren om rätten anser att det behövs.

11 Senaste lydelse 1973:246.

31

Prop. 2012/13:45

48 §12

Den som för talan i mål får an- lita ombud eller biträde.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Rätten får också förklara honom obehörig att bru- kas som ombud eller biträde vid rätten antingen för viss tid eller tills vidare.

Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligt andra stycket är advokat, skall anmälan om åtgärden göras hos advokat- samfundets styrelse.

Den som för talan i mål får som ombud eller biträde anlita någon som är lämplig för uppdraget.

Om den som är ombud eller biträde visar oskicklighet eller oförstånd eller annars är olämplig får rätten avvisa honom eller henne som ombud eller biträde i målet. Rätten får också förklara honom eller henne obehörig att vara ombud eller biträde vid rätten antingen för viss tid eller tills vidare.

Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligt andra stycket är advokat, ska åtgärden anmälas till advokatsamfundets styrelse.

Ombud skall styrka sin behörig- het genom fullmakt. Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Får ombudet sätta annan i sitt ställe, skall detta anges.

Styrker ombud ej sin behörighet, skall rätten förelägga ombudet eller huvudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansök- nings- eller besvärshandling undertecknad av ombud, skall i föreläggandet anges att talan upptages till prövning endast om detta iakttages. Har annan åtgärd företagits av ombud som ej styrkt sin behörighet, skall i förelägg- andet anges att åtgärden beaktas endast om föreläggandet iakttages.

49 §

Ett ombud ska ha fullmakt.

Om rätten anser att ombudets behörighet behöver styrkas, ska ombudet eller huvudmannen före- läggas att visa upp en skriftlig fullmakt. En sådan fullmakt ska innehålla ombudets namn. Om ombudet får sätta någon annan i sitt ställe, ska detta framgå av full- makten.

Om ansökan eller överklagandet har getts in av ombudet, ska det i föreläggandet anges att talan tas upp till prövning endast om detta följs. Har ombudet vidtagit någon annan åtgärd, ska det i föreläggan- det anges att åtgärden beaktas endast om detta följs.

12 Senaste lydelse 1987:748.

32

Prop. 2012/13:45

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

3.De nya bestämmelserna i 34 a § tredje stycket samt 36 a och 36 b §§ gäller inte i fråga om beslut som en förvaltningsrätt respektive kammarrätt har meddelat före ikraftträdandet.

33

Prop. 2012/13:45 2.7

Förslag till lag om ändring i oljekrislagen

 

(1975:197)

Härigenom föreskrivs att 23 § oljekrislagen (1975:197)1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Mot beslut av myndighet enligt

3–5 och 14–16 §§ föres talan hos regeringen genom besvär. Beslut skall dock lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om ej annat föreskrives.

Talan mot beslut av myndighet om ersättning enligt 17 § föres hos kammarrätt genom besvär.

Föreslagen lydelse

23 §

Beslut enligt 3–5 och 14–16 §§ får överklagas till regeringen. Sådana beslut gäller omedelbart om inte annat anges.

Beslut om ersättning enligt 17 § får överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Lagen omtryckt 1978:269.

34

2.8

Förslag till lag om ändring i lagen (1975:1083) Prop. 2012/13:45

 

om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av

 

olja

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Talan mot beslut av sjöfarts- verket enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.

Föreslagen lydelse

7 §1

Beslut enligt denna lag får över- klagas till allmän förvaltnings- domstol.

Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 1982:277.

35

Prop. 2012/13:45

2.9

Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729)

 

 

om Patentbesvärsrätten

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1977:729) om Patentbesvärs-

 

rätten ska ha följande lydelse.

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

17 §1

 

 

 

I fråga om överklagande av ett

I fråga om överklagande av ett

 

slutligt beslut av Patentbesvärs-

slutligt beslut av Patentbesvärs-

 

rätten finns bestämmelser i patent-

rätten finns bestämmelser i patent-

 

lagen (1967:837), mönsterskydds-

lagen (1967:837), mönsterskydds-

 

lagen

(1970:485),

varumärkes-

lagen (1970:485),

namnlagen

 

lagen

(2010:1877),

namnlagen

(1982:670),

lagen

(1991:1559)

 

(1982:670),

lagen

(1991:1559)

med föreskrifter på tryckfrihets-

 

med föreskrifter på tryckfrihets-

förordningens och yttrandefrihets-

 

förordningens och yttrandefrihets-

grundlagens

områden, växtföräd-

 

grundlagens

områden samt i

larrättslagen

(1997:306) samt i

 

växtförädlarrättslagen (1997:306).

varumärkeslagen (2010:1877).

Ett beslut av Patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut får dock överklagas särskilt när rätten har

1.ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2.avvisat ombud eller biträde,

3.utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4.förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,

5.utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller rättshjälp.

Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Beslutet överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Därvid till- lämpas bestämmelserna i 6 a § för- valtningsprocesslagen (1971:291) och i 35–37 §§ samma lag om överklagande av kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut ska innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för pröv- ning i Högsta förvaltnings- domstolen och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd meddelas.

1 Senaste lydelse 2010:1878.

36

Ett särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Beslutet överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen. Vid över- klagandet tillämpas 6 a, 6 b och 35–37 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Patentbesvärsrättens beslut ska innehålla upplysning om att det krävs prövningstillstånd i Högsta förvaltningsdomstolen och om de grunder som ett sådant till- stånd meddelas .

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

Prop. 2012/13:45

37

Prop. 2012/13:45

2.10

Förslag till lag om ändring i förfogandelagen

 

 

(1978:262)

 

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 50 § förfogandelagen (1978:262) ska ha

 

följande lydelse.

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

50 §

 

 

 

Mot beslut om föreläggande av

Beslut om föreläggande som har

 

vite enligt denna lag får talan ej

förenats med vite enligt denna lag

 

föras annat än i samband med

får överklagas endast i samband

 

talan mot beslut om utdömande av

med överklagande av beslut om

 

vitet.

 

utdömande av vitet.

 

 

Talan mot beslut om åtgärd

Beslut om åtgärd enligt 47 §

 

enligt 47 § andra stycket eller mot

andra stycket eller en länsstyrelses

 

länsstyrelses beslut om hand-

beslut om

handräckning

enligt

 

räckning enligt 48 § tredje stycket

48 § tredje stycket får överklagas

 

föres hos

kammarrätt genom

till allmän

förvaltningsdomstol.

 

besvär. Sådant beslut går i verk-

Ett sådant beslut gäller omedel-

 

ställighet utan hinder av anförda

bart, om inte något annat anges i

 

besvär, om ej annat föreskrives i

beslutet.

 

 

 

beslutet.

 

Prövningstillstånd krävs

vid

 

 

 

 

 

 

överklagande till kammarrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

38

2.11

Förslag till lag om ändring i

Prop. 2012/13:45

 

fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

 

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 10 § samt 22 kap. 2 och 5 §§

 

fastighetstaxeringslagen (1979:1152) ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

21 kap.

10 §1

Nämndemän som avses i 8 § utses för tiden från och med den 1 juli det år, då allmän fastighetstaxering äger rum av hyreshus-, industri-, elpro- duktions- och specialenheter, till och med den 30 juni det år då sådan taxering sker nästa gång. En nämndeman har dock rätt att avgå efter tre år.

Värderingsteknisk ledamot i förvaltningsrätt förordnas av rege- ringen för tid som sägs i första stycket. Avgår sådan person under den tid, för vilken han har blivit utsedd, får regeringen förordna annan person för den tid som återstår.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förord- nar värderingstekniska ledamöter för varje förvaltningsrätt för den tid som anges i första stycket. Avgår en sådan ledamot under den tid som han eller hon har blivit utsedd för, får en annan ledamot förordnas för den tid som återstår.

Om det medan en värderings- teknisk ledamot deltar i behand- lingen av ett mål inträffar en omständighet som medför att för- ordnandet upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i det pågående målet.

22 kap.

2 §2

Överklagande får inte ske av förvaltningsrätts beslut som avser

1. Skatteverkets beslut att avvisa en begäran om omprövning såsom för sent inkommen,

2. frågor som avses i 20 kap. 6 § eller

3. beslut om besiktning enligt

18 kap. 30 §.

Överklagande får inte ske av en förvaltningsrätts beslut som avser

1. frågor

som

avses i 20

kap.

6 §, eller

 

 

 

2. beslut

om

besiktning

enligt

18 kap. 30 §.

1 Senaste lydelse 2009:793.

2 Senaste lydelse 2009:793.

39

Prop. 2012/13:45

5 §3

Regeringen förordnar för högst fem år i sänder för varje kammar- rätt minst nio, högst tjugo i prak- tiska värv förfarna personer med god kännedom om fastighets- förhållanden i allmänhet att efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning av mål om allmän eller förenklad fastighetstaxering. Av dessa perso- ner ska i fråga om varje kammar- rätt minst tre äga kunskap beträffande värdering av produktiv skogsmark och växande skog, minst två beträffande värdering av vattenfallsfastighet, minst två be- träffande värdering av lantbruks- enhet i övrigt och minst två beträffande värdering av annan taxeringsenhet än lantbruksenhet i övrigt. Avgår sådan person under den tid, för vilken han har blivit utsedd, förordnar regeringen annan person i hans ställe.

Ledamot som avses i första stycket ska vara svensk med- borgare. Han får inte vara under- årig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för- ordnar för viss tid för varje kammarrätt minst nio och högst tjugo i praktiskt arbete erfarna personer med god kännedom om fastighetsförhållanden i allmänhet att tjänstgöra i kammarrätten som särskilda ledamöter vid hand- läggning av mål om allmän eller förenklad fastighetstaxering. Av dessa personer ska i fråga om varje kammarrätt

1.minst tre ha kunskap om värdering av produktiv skogsmark och växande skog,

2.minst två ha kunskap om värdering av vattenfallsfastigheter,

3.minst två ha kunskap om värdering av lantbruksenheter i

övrigt, och

4. minst två ha kunskap om värdering av andra taxerings- enheter än lantbruksenheter i övrigt.

Om det medan en särskild leda- mot deltar i behandlingen av ett mål inträffar en omständighet som medför att förordnandet upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i det pågående målet.

Den som ska tjänstgöra som särskild ledamot ska vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

3 Senaste lydelse 2009:1407.

40

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:613) Prop. 2012/13:45 om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1990:613) om miljöavgift på utsläpp av kväveoxider vid energiproduktion ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

21 §1

Bestämmelserna

i 67

kap.

26 § 1, 28–32 och

34–36

§§

skatteförfarandelagen (2011:1244) tillämpas mål enligt denna lag. Vad som sägs där om Skatteverket ska då i tillämpliga fall gälla det allmänna ombudet.

Bestämmelserna i 67 kap. 29–32 och 34–36 §§ skatteförfarande- lagen (2011:1244) tillämpas i mål enligt denna lag. Det som sägs där om Skatteverket ska då i tillämp- liga fall gälla det allmänna om- budet.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 2011:1338.

41

Prop. 2012/13:45 2.13

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047)

 

om sjuklön

 

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1991:1047) om sjuklön ska ha

följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

28 §1

De föreskrifter om omprövning och ändring av Försäkringskassans beslut som finns i 113 kap. 3–9 §§ socialförsäkringsbalken ska tillämpas på motsvarande sätt i fråga om

beslut enligt 10 eller 13 §, 14 § andra meningen, 16, 17 eller 20 § eller 24 § andra stycket, samt

beslut att inte avge yttrande enligt 27 § andra stycket.

Vidare

ska

föreskrifterna i

Vidare

ska

föreskrifterna

i

113 kap. 10–20 och 21 §§ social-

113 kap. 10–17, 19, 20 och 21 §§

försäkringsbalken

om överklag-

socialförsäkringsbalken om över-

ande av

Försäkringskassans eller

klagande

av Försäkringskassans

domstols beslut tillämpas på mot-

beslut tillämpas

på motsvarande

svarande sätt i fråga om beslut

sätt i fråga om beslut enligt 10 §

enligt 10 § första stycket 2, 13 §,

första stycket 2, 13 §, 14 § andra

14 § andra meningen, 16, 17 eller

meningen, 16, 17 eller 20 § eller

20 § eller 24 § andra stycket.

24 § andra stycket. Detsamma

 

 

 

gäller föreskrifterna i 113 kap.

 

 

 

10–17 och 21 §§ socialförsäk-

 

 

 

ringsbalken om

överklagande

av

 

 

 

domstols beslut.

 

 

I övrigt får Försäkringskassans beslut enligt denna lag inte överklagas.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 2010:422.

42

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1488) om handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1991:1488) om handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

4 §1

I fråga om familjebidrag och

I fråga om familjebidrag och

dagpenning tillämpas bestämmel-

dagpenning tillämpas bestämmel-

serna om ändring och omprövning

serna om ändring och omprövning

samt om överklagande i 113 kap.

samt om överklagande i 113 kap.

2–20 och 21 §§ socialförsäkrings-

2–17, 19, 20 och 21 §§ social-

balken.

försäkringsbalken.

Beträffande familjebidrag tillämpas dessutom följande bestämmelser i socialförsäkringsbalken:

107 kap. 12 § om preskription,

108 kap. 2, 11 och 22 §§ om återbetalningsskyldighet,

108 kap. 15, 16, 19 och 21 §§ om ränta,

110 kap. 13 § och 31 § första stycket samt 115 kap. 4 § om skyldighet att lämna uppgifter,

110 kap. 14 § 1 och 2 om utredningsåtgärder,

110 kap. 52 § första stycket 2 och andra stycket samt 53 § om indragning eller nedsättning av ersättning,

112 kap. 2 och 3 §§ samt 108 kap. 10 § om interimistiska beslut.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft-

trädandet.

1 Senaste lydelse 2010:1251.

Prop. 2012/13:45

43

Prop. 2012/13:45

44

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 § lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

3 §1

Beslut inom Riksbanken av annan än direktionen får överklagas till direktionen.

Beslut av direktionen i frågor om att förelägga vite eller be- stämma särskild avgift får över- klagas till kammarrätten.

Beslut av direktionen om att förelägga någon vid vite eller att ta ut särskild avgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten.

Riksbanken får bestämma att ett

Riksbanken får bestämma att ett

beslut skall gälla omedelbart.

beslut ska gälla omedelbart.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 1998:1406.

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 49, 54 och 60 §§ lagen (1997:238) om arbets- löshetsförsäkring ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

49 §1

 

 

 

 

 

Beslut av en arbetslöshetskassa i

Beslut av en arbetslöshetskassa i

ärenden om rätt till ersättning

ärenden om rätt till ersättning

enligt denna lag får överklagas hos

enligt denna lag får överklagas till

allmän förvaltningsdomstol,

om

allmän

förvaltningsdomstol,

om

inte annat följer av lagen

inte annat följer av lagen

(1969:93)

om begränsning

av

(1969:93) om

begränsning

av

samhällsstöd

vid

arbetskonflikt.

samhällsstöd

vid arbetskonflikt.

Behörig

förvaltningsrätt är

den

Behörig

förvaltningsrätt är

den

inom vars domkrets det första

inom vars domkrets klaganden var

beslutet i saken har fattats.

 

folkbokförd

vid

tidpunkten

för

 

 

 

 

 

beslutet. Om han eller hon inte var

 

 

 

 

 

folkbokförd i Sverige är behörig

 

 

 

 

 

förvaltningsrätt

den

inom

vars

 

 

 

 

 

domkrets det första beslutet i

 

 

 

 

 

saken har fattats.

 

 

 

 

 

 

 

 

54 §2

 

 

 

 

 

Skrivelsen

med

överklagandet

Ett överklagande ska ges in till

skall ges in till den instans som

den arbetslöshetskassa eller för-

har meddelat

beslutet. Skrivelsen

valtningsmyndighet som har med-

skall ha kommit in till den instan-

delat beslutet. Överklagandet

ska

sen inom två månader från den dag

ha kommit in inom två månader

klaganden fick del av beslutet

från den dag klaganden fick del av

eller, om överklagandet anförts av

beslutet eller, om Inspektionen för

Inspektionen

för

arbetslöshets-

arbetslöshetsförsäkringen är klag-

försäkringen eller en arbetslös-

ande, inom två månader från

hetskassa, inom två månader från

dagen för beslutet.

 

 

beslutets dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

60 §3

 

 

 

 

 

Vid överklagande till kammar-

Prövningstillstånd

krävs

vid

rätt krävs det prövningstillstånd.

överklagande till kammarrätten.

Bestämmelsen i 33 § fjärde stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller inte avvisnings- beslut som har meddelats av en

1 Senaste lydelse 2012:413.

2 Senaste lydelse 2002:545.

3 Senaste lydelse 1998:391.

Prop. 2012/13:45

45

Prop. 2012/13:45

arbetslöshetskassa.

 

 

 

 

 

1.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

 

2.

Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft-

trädandet.

46

2.17

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:239)

Prop. 2012/13:45

 

om arbetslöshetskassor

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 95, 102, 103 och 110 §§ lagen (1997:239) om

arbetslöshetskassor ska ha följande lydelse.

 

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

95 §1

 

 

 

Beslut av en arbetslöshetskassa i

Beslut av en arbetslöshetskassa i

ärenden enligt denna lag om rätt

ärenden enligt denna lag om rätt

till medlemskap, medlemsavgifter

till medlemskap, medlemsavgifter

och särskild uttaxering får över-

och särskild uttaxering får över-

klagas hos allmän förvaltnings-

klagas till allmän förvaltnings-

domstol. Behörig förvaltningsrätt

domstol. Behörig förvaltningsrätt

är den inom vars domkrets det

är den inom vars domkrets

första beslutet i saken har fattats.

klaganden

var

folkbokförd vid

 

 

tidpunkten för beslutet. Om han

 

 

eller hon

inte

var folkbokförd

i

Sverige är behörig förvaltningsrätt den inom vars domkrets det första beslutet i saken har fattats.

Arbetslöshetskassans beslut enligt denna lag i andra fall än som avses i första stycket får inte överklagas.

102 §

Skrivelsen med överklagandet skall ges in till den instans som har meddelat beslutet. Skrivelsen skall, om inte annat anges i 103 och 104 §§, ha kommit in till den instansen inom två månader från den dag klaganden fick del av beslutet.

Ett överklagande ska ges in till den arbetslöshetskassa eller för- valtningsmyndighet som har med- delat beslutet. Överklagandet ska, om inte annat anges i 103 och 104 §§, ha kommit in inom två månader från den dag klaganden fick del av beslutet.

103 §2

Om överklagandet görs av

Inspektionen för arbetslöshets- försäkringen eller av en arbetslös- hetskassa skall skrivelsen med

överklagandet ha kommit in till den instans som meddelat beslutet inom två månader från beslutets dag.

Om Inspektionen för arbetslös- hetsförsäkringen är klagande ska överklagandet ha kommit in till den arbetslöshetskassa som med- delat beslutet inom två månader från dagen för beslutet.

1 Senaste lydelse 2012:414.

2 Senaste lydelse 2002:543.

47

Prop. 2012/13:45

110 §3

Vid överklagande till kammar-

Prövningstillstånd krävs vid

rätt krävs det prövningstillstånd.

överklagande till kammarrätten.

Bestämmelsen i 33 § fjärde

 

stycket förvaltningsprocesslagen

 

(1971:291) gäller inte avvisnings-

 

beslut som har meddelats av en

 

arbetslöshetskassa.

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

3 Senaste lydelse 1998:392.

48

2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) Prop. 2012/13:45 om utländska försäkringsgivares och tjänste-

pensionsinstituts verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 kap.

4 §1

Finansinspektionens

beslut

att

 

 

 

överlämna ett ärende till rege-

 

 

 

ringen för prövning får inte över-

 

 

 

klagas.

 

 

 

 

 

 

Finansinspektionens

beslut

en-

 

 

 

ligt 4 kap. 5 och 6 §§ samt 6 kap. 2

 

 

 

och 13 §§ får överklagas hos

 

 

 

kammarrätten.

 

 

 

 

 

 

Andra beslut som Finansinspek-

Beslut

av

Finansinspektionen

tionen meddelar enligt denna lag

enligt denna lag får överklagas till

får överklagas hos förvaltnings-

allmän förvaltningsdomstol. Beslut

rätten. Detta gäller dock inte

att överlämna ett ärende till

beslut i ärenden som avses i 20 §

regeringen för prövning och beslut

första stycket

5 förvaltningslagen

i ärenden som avses i 20 § första

(1986:223).

Prövningstillstånd

stycket

5

förvaltningslagen

krävs vid överklagande till kam-

(1986:223) får dock inte över-

marrätten av

förvaltningsrättens

klagas.

 

 

avgörande.

 

 

 

 

 

 

Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 2009:828.

49

Prop. 2012/13:45

50

2.19Förslag till lag om ändring i lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § lagen (1999:890) om försäkrings- verksamhet under krig eller krigsfara m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5kap.

1 §

Finansinspektionens beslut en-

Finansinspektionens beslut en-

ligt 2 kap. 1 § får överklagas till

ligt 2 kap. 1 § får överklagas till

kammarrätten.

allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten.

Krigsförsäkringsnämndens beslut i försäkringsärenden enligt denna lag får inte överklagas.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

2.20Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §1

Beslut som Finansinspektionen meddelar i ärende enligt 3 och 16 §§ får överklagas hos kammar- rätten.

Andra beslut som Finansinspek-

Beslut

av

Finansinspektionen

tionen meddelar enligt denna lag

enligt denna lag får överklagas till

får överklagas hos förvaltnings-

allmän förvaltningsdomstol. Beslut

rätten. Detta gäller dock inte

i ärenden som avses i 20 § första

beslut i ärenden som avses i 20 §

stycket

5

förvaltningslagen

första

stycket

5 förvaltningslagen

(1986:223) får dock inte över-

(1986:223).

Prövningstillstånd

klagas.

 

 

 

 

krävs

vid

överklagande

till

 

 

 

 

 

kammarrätten

av

förvaltnings-

 

 

 

 

 

rättens beslut.

 

 

 

Prövningstillstånd

krävs

vid

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

överklagande till kammarrätten.

Inspektionen

får

bestämma

att

Inspektionen

får

bestämma

att

ett beslut om återkallelse enligt

ett beslut om återkallelse enligt

16 § skall gälla omedelbart.

 

16 § ska gälla omedelbart.

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 2009:831.

Prop. 2012/13:45

51

Prop. 2012/13:45

52

2.21Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281)

Härigenom föreskrivs i fråga om tullagen (2000:1281)1 dels att 9 kap. 11 § ska upphöra att gälla,

dels att 5 kap. 24 § och 9 kap. 12 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

 

24 §2

I fråga om betalningsskyldighet

I fråga om betalningsskyldighet

för företrädare för en gäldenär som

för företrädare för en gäldenär som

är juridisk person och som inte har

är juridisk person och som inte har

betalat in tull i rätt tid och på rätt

betalat in tull i rätt tid och på rätt

sätt gäller 59 kap. 13, 15–21, 26

sätt tillämpas 59 kap. 13, 15–21,

och 27 §§, 67 kap. 4 och 28 §§,

26 och 27 §§, 67 kap. 4 §, 68 kap.

68 kap. 1 § samt 70 kap. skatte-

1 § samt 70 kap. skatteförfar-

förfarandelagen (2011:1244).

andelagen (2011:1244).

Tullverket beslutar om ansvar för delägare i handelsbolag enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag avseende tull enligt denna lag.

Hos den som har blivit ålagd betalningsskyldighet får indrivning ske enligt 23 §.

9 kap.

12 §3

Om någon har överklagat ett

Om någon har överklagat ett

beslut av förvaltningsrätt eller

beslut av en förvaltningsrätt eller

kammarrätt i frågor som avses i 3

kammarrätt i frågor som avses i 3

och 6 §§, får även någon annan

och 6 §§, får även någon annan

som haft rätt att överklaga beslutet

som har haft rätt att överklaga

ge in ett överklagande, även om

beslutet ge in ett överklagande,

den för honom gällande tiden för

även om den tid för överklagande

överklagande gått ut. Ett sådant

som gäller för honom eller henne

överklagande skall ges in inom en

har gått ut. Ett sådant över-

månad från utgången av den tid

klagande ska ges in inom en vecka

inom vilken det första över-

från utgången av den tid inom

klagandet skulle ha gjorts.

vilken det första överklagandet

 

skulle ha gjorts.

Återkallas eller förfaller på annat sätt det första överklagandet, är även det senare överklagandet förfallet.

1 Senaste lydelse av 9 kap. 11 § 2009:834.

2 Senaste lydelse 2011:1258.

3 Senaste lydelse 2009:834.

Prop. 2012/13:45

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

53

Prop. 2012/13:45 2.22

Förslag till lag om ändring i revisorslagen

 

 

(2001:883)

 

 

 

 

Härigenom föreskrivs att 37 § revisorslagen (2001:883) ska ha följande

lydelse.

 

 

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

37 §

 

 

Har Revisorsnämnden

i ett

Om Revisorsnämnden

i ett

ärende om ansökan om god-

ärende om ansökan om god-

kännande,

auktorisation

eller

kännande,

auktorisation

eller

registrering inte

meddelat

beslut

registrering

inte meddelar

beslut

inom fyra månader efter det att

inom fyra månader från det att

ansökan gavs in, får sökanden

ansökan gavs in, får sökanden

begära förklaring av kammarrätten

begära förklaring av domstol att

att ärendet onödigt uppehålls. Om

ärendet onödigt uppehålls.

 

nämnden

inte

meddelat

beslut

 

 

 

inom en månad efter det att en

 

 

 

sådan förklaring avgetts, skall det

 

 

 

anses som om ansökan har

 

 

 

avslagits.

 

 

 

En begäran om en förklaring

 

 

 

 

 

 

 

 

som avses i första stycket ska

 

 

 

 

göras hos allmän förvaltnings-

 

 

 

 

domstol. Prövningstillstånd

krävs

 

 

 

 

vid överklagande till kammar-

 

 

 

 

rätten.

 

 

Om nämnden inte har meddelat beslut inom en månad från det att en förklaring har lämnats, ska ansökan anses ha avslagits.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

54

2.23

Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389)

Prop. 2012/13:45

 

om elektronisk kommunikation

 

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 26 § lagen (2003:389) om elektronisk

 

kommunikation ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

8 kap.

 

 

 

26 §1

 

När kammarrätten prövar mål som avses i 23 § skall kammar- rätten bestå av tre lagfarna ledamöter och två ekonomiska experter. Om en av de ekonomiska experterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför.

Vid prövning av mål som avses i

23 § ska kammarrätten bestå av tre lagfarna ledamöter och två ekono- miska experter. Om en av de ekonomiska experterna får förhin- der sedan handläggningen har påbörjats, är rätten ändå domför.

Kammarrätten är domför utan ekonomiska experter i sådana fall som anges i 12 § andra stycket 1– 3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar samt vid prövning av mål som är av enkel beskaffenhet.

Kammarrätten är domför utan ekonomiska experter i fall som anges i 12 § fjärde stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar samt vid prövning av mål som är av enkel beskaffenhet.

I övrigt gäller, även i mål som

I övrigt gäller, även i mål som

avses i första stycket, 12 § femte

avses i första stycket, 12 § sjunde

sjunde styckena lagen (1971:289)

nionde styckena lagen (1971:289)

om allmänna

förvaltningsdom-

om allmänna

förvaltningsdom-

stolar i fråga om kammarrättens

stolar i fråga om kammarrättens

sammansättning.

Vid behand-

sammansättning.

Vid behand-

lingen av frågor om prövnings-

lingen av frågor om prövnings-

tillstånd och frågor som behandlas

tillstånd och frågor som behandlas

samtidigt därmed skall dock även

samtidigt därmed ska dock även

en ekonomisk expert ingå i rätten,

en ekonomisk expert ingå i rätten,

om inte målet är av enkel be-

om inte målet är av enkel be-

skaffenhet.

 

skaffenhet.

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

1 Senaste lydelse 2007:881.

55

Prop. 2012/13:45 2.24

Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1223)

 

om utgivning av säkerställda obligationer

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 § lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

6 kap.

Om Finansinspektionen i ett

ärende om tillstånd enligt 2 kap. 1 § inte fattar beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in till inspektionen, skall inspek- tionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får där- efter begära förklaring av kammar- rätten att ärendet onödigt upp- ehålls. Om beslut inte har medde- lats inom sex månader från det att en sådan förklaring avgetts, skall ansökan anses ha avslagits.

2 §

Om Finansinspektionen i ett

ärende om tillstånd enligt 2 kap. 1 § inte meddelar beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in till inspektionen, ska inspek- tionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får där- efter begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.

En begäran om en förklaring som avses i första stycket ska göras hos allmän förvaltnings- domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammar- rätten.

Om Finansinspektionen inte har meddelat beslut inom sex månader från det att en förklaring har läm- nats, ska ansökan anses ha av- slagits.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

56

2.25

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46)

Prop. 2012/13:45

 

om investeringsfonder

 

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 2 § lagen (2004:46) om investerings-

 

fonder ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

14 kap.

 

Om Finansinspektionen i ett

ärende om tillstånd enligt 1 kap. 4 eller 5 § inte meddelar beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in, ska inspektionen under- rätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Har inspektionen inte meddelat beslut inom sex månader från det att en sådan förklaring har lämnats, ska det anses som att ansökan har avslagits.

2 §1

Om Finansinspektionen i ett

ärende om tillstånd enligt 1 kap. 4 eller 5 § inte meddelar beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in, ska inspektionen under- rätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.

Om Finansinspektionen inte lämnar över en underrättelse som avses i 2 kap. 12 § till behörig myndighet i utlandet inom två månader från det att underrättelsen togs emot och inte heller inom samma tid meddelar beslut enligt 2 kap. 13 § fjärde stycket, ska inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls.

Om Finansinspektionen inte lämnar över en underrättelse som avses i 2 kap. 12 § till behörig myndighet i utlandet inom två månader från det att underrättelsen togs emot och inte heller inom samma tid meddelar beslut enligt 2 kap. 13 § fjärde stycket, ska inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av dom- stol att ärendet onödigt uppehålls.

En begäran om en förklaring som avses i första eller andra stycket ska göras hos allmän förvaltningsdomstol. Prövnings- tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Om underrättelsen inte har läm- nats över inom två månader från det att en sådan förklaring har

1 Senaste lydelse 2012:645.

Om Finansinspektionen inte har meddelat ett beslut som avses i första stycket inom sex månader

57

Prop. 2012/13:45 meddelats av domstol, ska det anses som att beslut enligt 2 kap. 13 § fjärde stycket har meddelats.

från det att en förklaring har lämnats, ska ansökan anses ha avslagits. Om en underrättelse som avses i andra stycket inte har lämnats över inom två månader från det att en förklaring har lämnats, ska beslut enligt 2 kap. 13 § fjärde stycket anses ha meddelats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

58

2.26Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

17 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 §

 

 

 

 

Om beslut i ett ärende om till-

Om beslut i ett ärende om till-

stånd enligt 3 kap. 2 § inte medde-

stånd enligt 3 kap. 2 § inte medde-

las inom sex månader från det att

las inom sex månader från det att

ansökan gavs in, skall sökanden av

ansökan gavs in, ska sökanden av

den myndighet som skall pröva

den myndighet som ska pröva

ansökan underrättas om skälen för

ansökan underrättas om skälen för

detta. Sökanden får därefter begära

detta. Sökanden får därefter begära

förklaring av

kammarrätten

att

förklaring av domstol att ärendet

ärendet onödigt uppehålls. Om be-

onödigt uppehålls.

 

 

slut inte har meddelats inom sex

 

 

 

 

 

månader från det att en sådan för-

 

 

 

 

 

klaring

avgetts,

skall ansökan

 

 

 

 

 

anses ha avslagits.

 

 

 

 

 

 

 

Om

Finansinspektionen

inte

Om

Finansinspektionen inte

vidarebefordrar

en underrättelse

lämnar över en underrättelse som

som avses i 5 kap. 2 § första

avses i 5 kap. 2 § första stycket till

stycket till behörig myndighet i

behörig myndighet i utlandet inom

utlandet inom tre månader från det

tre månader från det att under-

att underrättelsen togs emot och

rättelsen togs emot och inte heller

inte heller inom samma tid medde-

inom samma tid meddelar beslut

lar beslut enligt tredje stycket

enligt tredje stycket samma para-

samma paragraf, skall inspek-

graf,

ska inspektionen

underrätta

tionen

underrätta

sökanden

om

sökanden om skälen för detta.

skälen för detta. Sökanden får där-

Sökanden får därefter begära för-

efter begära förklaring av kammar-

klaring av domstol att ärendet onö-

rätten att ärendet onödigt uppe-

digt uppehålls.

 

 

hålls. Om underrättelse inte har

 

 

 

 

 

vidarebefordrats inom tre måna-

 

 

 

 

 

der från det att en sådan för-

 

 

 

 

 

klaring avgetts, skall beslut enligt

 

 

 

 

 

5 kap. 2 § tredje stycket anses ha

 

 

 

 

 

meddelats.

 

 

 

En begäran om en förklaring

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

som avses i första eller andra

 

 

 

 

 

stycket ska göras hos allmän

 

 

 

 

 

förvaltningsdomstol.

Prövnings-

 

 

 

 

 

tillstånd

krävs vid

överklagande

 

 

 

 

 

till

kammarrätten.

Om

begäran

Prop. 2012/13:45

59

Prop. 2012/13:45

 

avser handläggning av ett rege-

 

 

ringsärende ska den göras hos

 

 

Högsta förvaltningsdomstolen.

 

 

Om myndigheten inte har med-

 

 

delat ett beslut som avses i första

 

 

stycket inom sex månader från det

 

 

att en förklaring har lämnats, ska

 

 

ansökan anses ha avslagits. Om en

 

 

underrättelse som avses i andra

 

 

stycket inte har lämnats över inom

 

 

tre månader från det att en

 

 

förklaring har lämnats, ska beslut

 

 

enligt 5 kap. 2 § tredje stycket

 

 

anses ha meddelats.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

60

2.27Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 16 kap. 10 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 16 kap. 12 a och 12 b §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap.

10 §

Ett överklagande av en migrationsdomstols beslut skall ha kommit in inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Om beslutet inte har meddelats vid muntlig förhandling och det inte heller vid en sådan förhandling har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas, skall dock överklagandetiden för utlän- ningen räknas från den dag då han eller hon fick del av beslutet.

En migrationsdomstols beslut om förvar får överklagas utan begräns- ning till viss tid.

12 a §

Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikatfråga) eller en viss del av målet.

I avvaktan på att prövning sker i enlighet med ett prövningstillstånd som har begränsats enligt första stycket får Migrationsöverdomsto- len förklara frågan om meddelan- de av prövningstillstånd rörande målet i övrigt helt eller delvis vilande.

I den utsträckning prövnings- tillstånd inte meddelas och frågan om prövningstillstånd inte heller förklaras vilande, ska det över- klagade beslutet stå fast. En upplysning om detta ska tas in i

Prop. 2012/13:45

61

Prop. 2012/13:45

Migrationsöverdomstolens beslut.

12 b §

Om Migrationsöverdomstolen med tillämpning av 12 a § har prövat en prejudikatfråga får domstolen, om ytterligare pröv- ning krävs, helt eller delvis grunda sitt avgörande av målet i övrigt på migrationsdomstolens bedömning eller, med undanröjande av lägre rätts eller myndighets avgörande, besluta om återförvisning av målet för fortsatt behandling.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.De nya bestämmelserna i 16 kap. 12 a och 12 b §§ gäller inte i fråga om beslut som en migrationsdomstol har meddelat före ikraftträdandet.

62

2.28Förslag till lag om ändring i vägtrafikskattelagen (2006:227)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § vägtrafikskattelagen (2006:227) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

7 kap.

 

 

 

6 §1

 

Vid överklagande av förvalt-

Vid överklagande av förvalt-

ningsrättens

och kammarrättens

ningsrättens

och kammarrättens

beslut gäller 67 kap. 26 § 1, 29

beslut tillämpas 67 kap. 29 och

och 30 §§

skatteförfarandelagen

30 §§

skatteförfarandelagen

(2011:1244).

 

(2011:1244).

 

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 2011:1260.

Prop. 2012/13:45

63

Prop. 2012/13:45 2.29

Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528)

 

om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 2 § lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

26 kap.

Om Finansinspektionen i ett

ärende om tillstånd enligt 3 kap. 1 § första stycket eller 12 kap. 2 § inte meddelar beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in, skall inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Om inspektionen inte har meddelat beslut inom sex månader från det att en sådan förklaring avgetts, skall ansökan anses ha avslagits.

2 §

Om Finansinspektionen i ett

ärende om tillstånd enligt 3 kap. 1 § första stycket eller 12 kap. 2 § inte meddelar beslut inom sex månader från det att ansökan gavs in, ska inspektionen underrätta sökanden om skälen för detta. Sökanden får därefter begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.

Om

Finansinspektionen

inte

Om

Finansinspektionen

inte

vidarebefordrar

en

underrättelse

lämnar över en underrättelse som

som avses i 5 kap. 2 § första

avses i 5 kap. 2 § första stycket till

stycket

till

behörig

myndighet

behörig

myndighet

inom

tre

inom tre månader från det att

månader från det att underrättelsen

underrättelsen togs emot och inte

togs emot och inte heller inom

heller inom samma tid meddelar

samma tid meddelar beslut enligt

beslut enligt tredje stycket samma

tredje stycket samma paragraf, ska

paragraf, skall inspektionen under-

inspektionen underrätta sökanden

rätta sökanden om skälen för detta.

om skälen för detta. Sökanden får

Sökanden

får

därefter begära

därefter

begära förklaring

av

förklaring av kammarrätten

att

domstol att ärendet onödigt uppe-

ärendet

onödigt

uppehålls.

Om

hålls.

 

 

 

underrättelsen inte har vidare-

 

 

 

 

befordrats inom tre månader från

 

 

 

 

det att en sådan förklaring avgetts,

 

 

 

 

skall beslut enligt 5 kap. 2 § tredje

 

 

 

 

stycket anses ha meddelats.

 

En begäran om en förklaring

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

som avses i första eller andra

 

 

 

 

 

 

stycket ska göras hos allmän

 

 

 

 

 

 

förvaltningsdomstol.

Prövnings-

 

 

 

 

 

 

tillstånd

krävs vid

överklagande

64

 

 

 

 

 

till kammarrätten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Finansinspektionen inte har meddelat ett beslut som avses i första stycket inom sex månader från det att en förklaring har lämnats, ska ansökan anses ha avslagits. Om en underrättelse som avses i andra stycket inte har lämnats över inom tre månader från det att en förklaring har lämnats, ska beslut enligt 5 kap. 2 § tredje stycket anses ha meddelats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

Prop. 2012/13:45

65

Prop. 2012/13:45 2.30

Förslag till lag om ändring i lagen (2008:145)

 

om statligt tandvårdsstöd

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 § lagen (2008:145) om statligt tand-

vårdsstöd ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

9 §1

Om inte annat följer av denna lag, gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i socialförsäkringsbalken för ärenden om statligt tand- vårdsstöd:

107 kap. 9, 10, 12, 17 och 18 §§ om utmätning, preskription och skadestånd m.m.,

108 kap. 2, 11, 15, 16, 19 och 21 §§ samt 22 § första stycket om återbetalningsskyldighet och ränta m.m.,

110 kap. 13 §, 14 § 1 och 2 samt 31 § och 115 kap. 4 § om uppgifts- skyldighet m.m.,

– 113 kap. 2–20 och 21 §§ om

– 113 kap. 2–17,

19, 20 och

ändring, omprövning och över-

21 §§ om ändring,

omprövning

klagande.

och överklagande.

 

Bestämmelserna i 108 kap. 2, 11, 15, 16, 19 och 21 §§ samt 22 § första stycket socialförsäkringsbalken gäller dock inte i förhållande till vård- givare.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 2010:1299.

66

2.31

Förslag till lag om ändring i lagen (2008:313)

Prop. 2012/13:45

 

om jämställdhetsbonus

 

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (2008:313) om jämställdhetsbonus

 

ska ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

17 §1

För jämställdhetsbonus gäller följande bestämmelser i socialförsäk- ringsbalken

110 kap. 31 § och 115 kap. 4 § om uppgiftsskyldighet,

113 kap. 3–9 §§ om ändring och omprövning, och

– 113 kap. 10–20 och 21 §§ om

– 113 kap. 10–17, 19, 20 och

överklagande.

21 §§ om överklagande.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

1 Senaste lydelse 2010:1302.

67

Prop. 2012/13:45 2.32

Förslag till lag om ändring i

 

marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 58 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringen förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som eko- nomiska experter enligt 54 §. Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål eller ärende inträffar en omstän- dighet som medför att förordnan- det ska upphöra att gälla, ska för- ordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet för det på- gående målet eller ärendet.

Föreslagen lydelse

58 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för- ordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som ekonomiska exper- ter enligt 54 §.

Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål eller ärende inträffar en omständighet som medför att för- ordnandet upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i det pågående målet eller ärendet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

68

2.33

Förslag till lag om ändring i konkurrenslagen

Prop. 2012/13:45

 

(2008:579)

 

 

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 § konkurrenslagen (2008:579) ska

 

ha följande lydelse.

 

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

8 kap.

 

 

 

11 §

 

Regeringen förordnar för viss tid

Regeringen eller den myndighet

 

dem som ska tjänstgöra som

som regeringen bestämmer för-

 

ekonomiska experter i Stockholms

ordnar för viss tid dem som ska

 

tingsrätt.

 

tjänstgöra som ekonomiska exper-

 

 

 

ter i Stockholms tingsrätt.

 

Om det deltar en ekonomisk

Om det medan en ekonomisk

 

expert i behandlingen av ett mål

expert deltar i behandlingen av ett

 

eller ärende och det då inträffar

mål eller ärende inträffar en

 

något som medför att förordnandet

omständighet som medför att för-

 

ska upphöra att gälla, ska

ordnandet upphör att gälla, ska

 

förordnandet trots detta anses ha

förordnandet ändå gälla i det

 

fortsatt giltighet i fråga om det

pågående målet eller ärendet.

 

pågående målet eller ärendet.

 

 

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

69

Prop. 2012/13:45 2.34

Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1882)

 

om åldersgränser för film som ska visas

 

offentligt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt

dels att 12–14 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 12 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Statens medieråds beslut om

åldersgränser och avgifter får överklagas hos kammarrätten. I övrigt får myndighetens beslut enligt denna lag inte överklagas.

12 §

Statens medieråds beslut om

åldersgränser och avgifter får överklagas till allmän förvalt- ningsdomstol. I övrigt får beslut enligt denna lag inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid

överklagande till kammarrätten.

12 a §

Vid prövning av mål enligt denna lag ska förvaltningsrätten bestå av en lagfaren ledamot och två särskilda ledamöter. Av de sär- skilda ledamöterna ska en ha sär- skilda kunskaper om film och en ha särskilda kunskaper i beteende- vetenskap.

Första stycket gäller inte om något annat följer av 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvalt- ningsdomstolar.

 

 

13 §

 

Vid prövning av mål enligt

Vid prövning av mål enligt

 

denna lag består kammarrätten av

denna lag ska kammarrätten bestå

 

tre lagfarna ledamöter och två

av tre lagfarna ledamöter och två

 

särskilda ledamöter. Av de sär-

särskilda ledamöter. Av de särskil-

 

skilda ledamöterna ska en ha

da ledamöterna ska en ha särskilda

 

särskilda kunskaper om film och

kunskaper om film och en ha sär-

 

en i beteendevetenskap. Även om

skilda kunskaper i beteendeveten-

 

en av de särskilda ledamöterna är

skap. Även om en av de särskilda

 

frånvarande, får målet avgöras om

ledamöterna är frånvarande, får

 

tre av kammarrättens övriga leda-

målet avgöras om tre av kammar-

 

möter är ense om slutet.

rättens övriga ledamöter är ense

 

 

om slutet.

70

Kammarrätten är domför utan de

Kammarrätten är domför utan de

 

 

särskilda ledamöterna i sådana fall

särskilda ledamöterna i sådana fall

som anges i 12 § andra stycket 1–

som anges i 12 § fjärde stycket

3 lagen (1971:289) om allmänna

lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar.

förvaltningsdomstolar.

 

14 §

Regeringen förordnar för högst fem år i sänder minst sex och högst tio personer att efter kallelse inträda som särskilda ledamöter i kammarrätten vid handläggning av mål enligt denna lag. Av dessa personer ska hälften ha särskilda kunskaper om film och hälften ha särskilda kunskaper i beteende- vetenskapliga ämnen. Avgår en sådan person under den tid som han eller hon har blivit utsedd för, förordnar regeringen en annan person i hans eller hennes ställe.

De särskilda ledamöterna ska vara svenska medborgare. De får inte vara underåriga, i konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förord- nar för viss tid dem som ska tjänst- göra som särskilda ledamöter i förvaltningsrätten och kammar- rätten vid handläggning av mål enligt denna lag. Av dessa personer ska i vardera domstolen hälften ha särskilda kunskaper om film och hälften ha särskilda kunskaper i beteendevetenskapliga ämnen.

Om det medan en särskild leda- mot deltar i behandlingen av ett mål inträffar en omständighet som medför att förordnandet upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i det pågående målet.

Den som ska tjänstgöra som särskild ledamot ska vara svensk medborgare och får inte vara underårig, i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

Prop. 2012/13:45

71

Prop. 2012/13:45

72

2.35Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 kap.

5 §

Kammarrätten får, på begäran av sökanden, förklara att ett ärende onödigt uppehålls, om Finansinspektionen från det att ansökan gavs in inte har meddelat beslut

1.inom sex månader i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 §,

2.inom tre månader i ett ärende enligt 3 kap. 2, 9, 13 eller 22 §, eller

3.inom en månad i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 §.

Lämnar kammarrätten en sådan förklaring ska ansökan anses ha avslagits av regeringen eller Finansinspektionen om beslut där- efter inte har meddelats inom mot- svarande tidsfrister som anges i första stycket för respektive ären- de.

Om beslut i ett ärende om tillstånd enligt 2 kap. 4 § inte har meddelats inom sex månader från det att ansökan gavs in, eller i ett ärende enligt 3 kap. 2, 9, 13 eller 22 § inom tre månader eller i ett ärende enligt 3 kap. 7 eller 17 § inom en månad, får sökanden begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls.

En begäran om en förklaring som avses i första stycket ska göras hos allmän förvaltnings- domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammar- rätten. Om begäran avser hand- läggning av ett regeringsärende ska den göras hos Högsta förvalt- ningsdomstolen.

Om rätten lämnar en förklaring ska ansökan anses ha avslagits av regeringen eller Finansinspek- tionen om beslut därefter inte har meddelats inom motsvarande tids- frister som anges i första stycket för respektive ärende.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

2.36

Förslag till lag om ändring i

Prop. 2012/13:45

 

skatteförfarandelagen (2011:1244)

 

Härigenom föreskrivs att 67 kap. 26 § skatteförfarandelagen

 

(2011:1244) ska ha följande lydelse.

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

67 kap.

 

 

 

26 §

 

Följande beslut av förvaltnings- rätten får inte överklagas:

1.beslut som avser Skatteverkets beslut att avvisa en begäran om omprövning som har kommit in för sent, och

2.beslut som avser särskild redovisning av arbetsgivaravgifter enligt 26 kap. 38 §.

Förvaltningsrättens beslut som avser särskild redovisning av arbetsgivaravgifter enligt 26 kap. 38 § får inte överklagas.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

73

Prop. 2012/13:45 2.37

Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1245)

 

om redovisning, betalning och kontroll av

 

mervärdesskatt för elektroniska tjänster

Härigenom föreskrivs att 20 och 21 §§ lagen (2011:1245) om redovis- ning, betalning och kontroll av mervärdesskatt för elektroniska tjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §

Beslut om identifiering eller återkallelse får överklagas till allmän förvaltningsdomstol av den som beslutet gäller eller av det allmänna ombudet hos Skatteverket.

Överklagandet ska ha kommit in inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades.

I fråga om överklagandet tilläm-

I fråga om överklagandet tilläm-

pas bestämmelserna i 67 kap. 5 §

pas bestämmelserna i 67 kap. 5 §

första stycket 3, 19–22 §§, 26 § 1

första

stycket 3, 19–22 och 28–

och 28–37 §§ skatteförfarande-

37 §§

skatteförfarandelagen

lagen (2011:1244).

(2011:1244).

21 §

Beslut om mervärdesskatt som redovisas enligt denna lag eller enligt motsvarande bestämmelser i ett annat EU-land får överklagas till allmän förvaltningsdomstol av den som beslutet gäller eller av det allmänna ombudet hos Skatteverket.

I fråga om överklagandet tilläm- pas bestämmelserna i 67 kap. 2 § andra stycket, 5 §, 6 § andra meningen, 12, 13 och 19–25 §§, 26 § 1, 27–37 §§ samt 39 § skatte- förfarandelagen (2011:1244).

I fråga om överklagandet tilläm- pas bestämmelserna i 67 kap. 2 § andra stycket, 5 §, 6 § andra meningen, 12, 13, 19–25, 27–37 och 39 §§ skatteförfarandelagen (2011:1244).

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats före ikraft- trädandet.

74

3 Ärendet och dess beredning Prop. 2012/13:45

I januari 1992 överlämnade Domstolsutredningen betänkandet Dom-

 

stolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106). Förslagen i betänkandet tar

 

sikte på arbetsfördelningen mellan domstolar och förvaltnings-

 

myndigheter och mellan de allmänna domstolarna och de allmänna

 

förvaltningsdomstolarna. Utredningen tar också upp frågor om ompröv-

 

ning, överklagande och instansordning samt vissa processrättsliga frågor.

 

Domstolsutredningens betänkande har remissbehandlats. En förteckning

 

över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena

 

finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju1992/323/DOM, se även

 

Ds 1993:5).

 

En stor del av Domstolsutredningens förslag har lett till lagstiftning.

 

Det gäller förslagen om utvidgade regler om prövningstillstånd i hovrätt

 

och ändrad instansordning vid överklagande av kronofogdemyndighetens

 

beslut (prop. 1992/93:216, bet. 1992/93:JuU34, rskr. 1992/93:373), om

 

överflyttning av likvidationsärenden från tingsrätt till Patent- och regist-

 

reringsverket (prop. 1993/94:43, bet. 1993/94:LU7, rskr. 1993/94:54),

 

om enhetliga regler för överklagande till hovrätt och Högsta domstolen

 

m.m. (prop. 1993/94:190, bet. 1993/94:JuU30, rskr. 1993/94:377), om

 

handläggningen av förmynderskapsärenden (prop. 1993/94:251, bet.

 

1993/94:LU3, rskr. 1993/94:29), om testamentsexekutors uppgiftsskyl-

 

dighet och om handläggningen av ärenden om lösöreköp och kallelse av

 

okända borgenärer (prop. 1995/96:115, bet. 1995/96:JuU17, rskr.

 

1995/96:193) samt om användning av telefon vid muntlig förhandling i

 

allmän förvaltningsdomstol (prop. 1999/2000:142, bet. 2000/01:JuU5,

 

rskr. 2000/01:132). Utredningens förslag om nedflyttning från kammar-

 

rätt till länsrätt av ett stort antal måltyper och frågan om det ska krävas

 

prövningstillstånd i kammarrätt för dessa och närliggande måltyper har

 

genomförts etappvis. En första etapp trädde i kraft den 1 oktober 1994

 

(prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). En andra

 

etapp trädde i kraft den 1 april 1995 (prop. 1994/95:27, bet.

 

1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165) och en tredje etapp trädde i kraft den 1

 

maj 1996, varvid även utredningens förslag om en obligatorisk tvåparts-

 

process i de allmänna förvaltningsdomstolarna och vissa därmed sam-

 

manhängande processrättsliga frågor genomfördes (prop. 1995/96:22,

 

bet. 1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55). Vissa processrättsliga förslag i

 

betänkandet kvarstår.

 

I betänkandet Några frågor angående Regeringsrätten (SOU 1992:138)

 

lämnas förslag på förändringar av framför allt processen i nuvarande

 

Högsta förvaltningsdomstolen. Betänkandet har remissbehandlats. En

 

förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss-

 

yttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju1992/4966/

 

DOM). Vissa i betänkandet behandlade frågor om de extraordinära rätts-

 

medlen har föranlett lagstiftning (prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6,

 

rskr. 1994/95:165). Övriga i betänkandet behandlade frågor om de extra-

 

ordinära rättsmedlen har behandlats på nytt i Ds 1997:29, se nedan.

 

Utredningens förslag om muntlig förhandling, om partiellt prövnings-

 

tillstånd samt om utökat krav på prövningstillstånd i Högsta förvalt-

 

ningsdomstolen har inte lett till lagstiftning.

75

 

Prop. 2012/13:45

76

I en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria – Nämnde- mannamedverkan i domstol m.m. – behandlas frågor om rättens samman- sättning i tingsrätt, hovrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt, domförhet vid förhinder av en ledamot i hovrätt och kammarrätt samt nämndemäns medverkan i kammarrätt i socialförsäkringsmål. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedeparte- mentet (dnr Ju1996/4545/DOM). Promemorians förslag, med undantag för förslaget om domförhet i kammarrätt, har lett till lagstiftning (prop. 1996/97:133, bet. 1996/97:JuU17, rskr. 1996/97:216 och prop. 2008/09:22, bet. 2008/09:SfU6, rskr. 2008/09:96).

I departementspromemorian Fortsatt översyn av förvaltningsprocessen (Ds 1997:29) lämnas förslag bl.a. om en allmän princip om domstols- prövning av förvaltningsbeslut, om bevisning och om extraordinära rätts- medel. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgäng- liga i Justitiedepartementet (dnr Ju1997/1333/DOM). Promemorians förslag, med undantag för förslagen om bevisning och extraordinära rättsmedel, har övervägts och i något fall föranlett lagstiftning (prop. 1997/98:101, bet. 1997/98:JuU17, rskr. 1997/98:226 samt prop. 2002/03:62, bet. 2002/03:KU23, rskr. 2002/03:164).

I departementspromemorian Effektivare omprövning av förvaltnings- beslut (Ds 1998:42) föreslås bl.a. förändringar av omprövningsförfaran- det. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns till- gängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju1998/2357/DOM). Regeringen har tagit ställning till huvuddelen av förslagen (prop. 2002/03:62). Promemorians förslag att ett beslut att avvisa en för sent inkommen begäran om omprövning endast ska kunna överklagas i en instans har inte föranlett lagstiftning.

I en inom Justitiedepartementet år 2001 upprättad promemoria – Över- syn av den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket och omröstnings- regeln i 26 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar – övervägs förändringar av den allmänna forumregeln och omröstnings- reglerna i förvaltningsprocessen. Promemorians lagförslag finns i bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttran- dena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2001/6425/DOM).

Domstolsverket gav år 2002 in rapporten Utvärdering och förslag kring prövningstillstånd i kammarrätt (DV-rapport 2002:4). Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna samt remiss- yttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2002/3000/ DOM).

År 2004 gav Domstolsverket in rapporten Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna (DV-rapport 2004:4). I rapporten lämnas förslag som syftar till att minska hindren för en effektiv skatte- målsprocess. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2004/3967/DOM).

På uppdrag av regeringen lämnade Domstolsverket år 2009 förslag till en ny allmän forumregel för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första

instans (DV-rapport 2009:4). Rapportens lagförslag finns i bilaga 3. Prop. 2012/13:45 Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna

finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedeparte- mentet (dnr Ju2009/5264/DOM).

I departementspromemorian En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess (Ds 2010:17) lämnas förslag till flera förändringar av de processregler som styr handläggningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Bland annat föreslås nedflyttning av mål till förvaltningsrätt som första instans, slopade formkrav och mer enhetliga överklagandetider. Vidare görs förnyade överväganden kring partiellt prövningstillstånd i Högsta förvalt- ningsdomstolen (jfr SOU 1992:138 ovan), domförhet vid förhinder i kammarrätt (jfr promemorian Nämndemannamedverkan i domstol m.m. ovan) och överklagandeförbud efter överprövning av beslut att avvisa en begäran om omprövning (jfr Ds 1998:42 ovan). Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttran- dena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2010/4128/DOM).

Regeringen behandlar i denna proposition förslagen i den inom Justitiedepartementet år 2001 upprättade promemorian, förslagen i Dom- stolsverkets rapport 2009:4 och förslagen i Ds 2010:17. Regeringen har inte för avsikt att gå vidare med övriga förslag som redovisas i detta avsnitt.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 11 oktober 2012 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Vissa språkliga och redaktionella ändringar har gjorts i förhållande till lagrådsremissen.

4Utgångspunkter

Regeringens bedömning: Förutsättningarna för en ändamålsenlig och flexibel förvaltningsprocess bör förbättras.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (Ds 2010:17 s. 99 f.).

Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Linköping, Tullverket, Försäkringskassan och Nämndemännens riksförbund, väl- komnar den översyn av förvaltningsprocessen som görs i promemorian och är i huvudsak positiva till förslagen. Regeringsrättens ledamöter anser att det är angeläget att de regler som styr handläggningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna kontinuerligt ses över och moderni- seras och att de förslag som presenteras i promemorian utgör ett välkommet initiativ till reformer. Bland andra Kammarrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Härnösand, Justitiekanslern och LO-TCO Rätts-

skydd anser att de föreslagna ändringarna kan förväntas leda till en mer

77

Prop. 2012/13:45

78

effektiv och ändamålsenlig förvaltningsprocess. Ett antal remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Jönköping och

Justitiekanslern, uppmärksammar att Förvaltningslagsutredningen före- slår regler som berör delar av promemorians förslag.

Skälen för regeringens bedömning

Ett behov av en mer ändamålsenlig förvaltningsprocess

I allmän förvaltningsdomstol handläggs många olika mål som kan hänföras till olika rättsområden och samhällssektorer. Regeringens mål för verksamheten i de allmänna förvaltningsdomstolarna är att den ska bedrivas med hög kvalitet och vara effektiv. Rättskipningen ska vara förutsebar och enhetlig. Den som vänder sig till domstol ska kunna utgå från att mål avgörs inom rimlig tid (se bl.a. 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen). För att uppnå detta krävs processregler som är moder- na och ändamålsenliga och en väl fungerande domstolsorganisation.

Regeringen anser att reglerna som styr förvaltningsprocessen ska vara så flexibla att handläggningen av ett mål kan anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Kravet på förutsebarhet får dock inte åsidosättas. Förutom domstolen bör även parterna ha ett ansvar för att målen drivs framåt. Reglerna måste vidare vara utformade utifrån domstolarnas olika uppgifter i instansordningen. Tyngdpunkten i rätt- skipningen ska ligga i förvaltningsrätt. Den främsta uppgiften för kammarrätterna är att överpröva avgöranden från förvaltningsrätterna och att rätta till eventuella felaktigheter. Uppgiften för Högsta förvalt- ningsdomstolen är att skapa vägledning för rättstillämpningen.

Förvaltningsprocessen har sedan ikraftträdandet av lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (LAFD) och förvaltningsprocess- lagen (1971:291, FPL) genomgått betydande förändringar. Bland annat har det genomförts en genomgripande reformering av instansordningen som lett till att förvaltningsrätt i regel är första domstolsinstans. En annan förändring är införandet av en obligatorisk tvåpartsprocess i de allmänna förvaltningsdomstolarna, som innebär att den beslutande förvaltnings- myndigheten blir den enskildes motpart i domstol. Sedan införandet av tvåpartsprocessen har det också blivit allt vanligare att hålla muntlig för- handling i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ytterligare en viktig förändring är införandet av prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Huvudregeln är numera att de avgöranden som överklagas från förvaltningsrätt till kammarrätt omfattas av ett system med pröv- ningstillstånd.

I syfte att skapa en långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans har år 2010 antalet länsrätter genom sammanläggning minskat från 23 till tolv och samtidigt bytt namn till förvaltningsrätter (prop. 2008/09:165, bet. 2008/09:290:JuU23, rskr. 2008/09:290). Med större domstolar skapas bl.a. förutsättningar för specialisering, kompetensutveckling och en väl fungerande berednings- organisation.

Många betydande reformer har alltså redan genomförts och dessa har förbättrat förutsättningarna för domstolarna att handlägga målen med kvalitet och effektivitet. Samtidigt fortsätter kraven på de allmänna förvaltningsdomstolarna att öka. Detta är en följd bl.a. av att måltyperna

har blivit fler och att målen har ökat i komplexitet. För att de allmänna förvaltningsdomstolarna med framgång ska kunna anta denna utmaning måste instansordningen vara ändamålsenligt utformad och domstolarna ha de processuella verktyg som behövs för att kunna möta de berättigade krav som allmänheten och andra intressenter har på verksamheten. I likhet med flera remissinstanser, bl.a. Regeringsrättens ledamöter och Förvaltningsrätten i Växjö, anser regeringen att förändringar motsvaran- de dem som föreslås i promemorian utgör angelägna förbättringar som kan bidra till en mer flexibel, ändamålsenlig och effektiv förvaltnings- process. En sådan förändring ökar bl.a. förutsättningarna för att förkorta handläggningstiderna, vilket är av stor betydelse för såväl enskilda som kommer i kontakt med domstolarna som för allmänhetens tilltro till domstolarna och den verksamhet som bedrivs där.

Regeringen anser mot den angivna bakgrunden att åtgärder bör vidtas för att förbättra förutsättningarna för en ändamålsenlig och flexibel förvaltningsprocess.

Bör förändringarna av förvaltningsprocessen genomföras nu?

Förutom de i avsnitt 3 redovisade förslagen finns det andra förslag som bereds i Regeringskansliet.

Förvaltningslagsutredningen har i betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29) lämnat förslag till en utvidgad och mer pedagogiskt upp- byggd förvaltningslag med förstärkta rättssäkerhetsgarantier. Betänkan- det innehåller förslag som kan komma att få betydelse för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Vidare har Ds 2010:17 och betänkandet berö- ringspunkter i frågor om bl.a. fastställande av en handlings ankomstdag, ombud och utredningsansvar. Ett antal remissinstanser, bl.a. Kammar- rätten i Stockholm, Kammarrätten i Jönköping, Justitiekanslern och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, anser att det vore bra om det fanns möjlighet att beakta och i vissa delar samordna departe- mentspromemorians förslag till förändringar av förvaltningsprocessen med utredningens förslag till en ny förvaltningslag.

Domarlagsutredningen har i betänkandet En reformerad domstolslag- stiftning (SOU 2011:42) föreslagit en lag som innehåller grundläggande bestämmelser för samtliga domstolar och domare. Förslaget föranleder ändringar i förvaltningsprocesslagen och ett upphävande av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Såväl utredningen som ett antal förvalt- ningsdomstolar som yttrat sig över betänkandet anser att förvaltnings- processlagens utformning måste ses över i det fortsatta arbetet.

Målutredningen har i betänkandet Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) gjort bedömningen att flera åtgärder bör vidtas på bl.a. förvaltningsprocessen område, såsom att införa ett generellt krav på prövningstillstånd.

Redovisade förslag är omfattande och kräver i vissa fall att ytterligare beredningsunderlag inhämtas. Att samordna ett eller flera av dem med nu aktuella förslag är därmed förenat med svårigheter. Regeringen anser, i likhet med bl.a. Regeringsrättens ledamöter, Kammarrätten i Stockholm och Transportstyrelsen, att det angeläget att de i Ds 2010:17 föreslagna förändringarna kommer till stånd. Regeringen bedömer att de fördelar en samordning skulle kunna medföra inte är så stora att de motiverar att ett

Prop. 2012/13:45

79

Prop. 2012/13:45 genomförande av de nödvändiga förändringar av förvaltningsprocessen som föreslås i promemorian försenas.

Regeringen tar således nu enbart ställning till de förslag som redovisas i avsnitt 3. I den utsträckning det är möjligt beaktar regeringen dock relevanta förslag i ovan nämnda betänkanden.

5Tyngdpunkten i första instans

5.1Bakgrund

Sedan lång tid tillbaka har den principiella inställningen varit att tyngd- punkten i de allmänna förvaltningsdomstolarna ska ligga i första instans, dvs. i förvaltningsrätten. En sådan ordning tydliggör rollfördelningen mellan förvaltningsrätten och kammarrätten och möjliggör för nämnda instanser att kunna anpassa arbetsformerna efter deras roll i instans- ordningen. Förvaltningsrätten ska alltså pröva överklagade beslut av förvaltningsmyndigheter. Kammarrättens viktigaste uppgift är att över- pröva förvaltningsrättens avgöranden, dvs. kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och rätta eventuella felaktigheter i dessa avgöranden. Högsta förvaltningsdomstolen är sista instans och har som huvuduppgift att skapa vägledning för rättstillämpningen.

Under 1990-talet genomfördes i etapper en reformering av instans- ordningen som bl.a. innebar en omfattande nedflyttning av mål från kam- marrätt till förvaltningsrätt (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319, prop. 1994/95:27, bet. 1994/95:JuU6, rskr. 1994/95:165, prop. 1995/96:22, bet. 1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55). I samband med förändringar av lagstiftning eller tillskapande av ny sådan för enskilda måltyper har därefter successivt ytterligare måltyper flyttats ned. Numera är förvaltningsrätten första domstolsinstans för nästan alla de förvalt- ningsbeslut som kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det finns dock fortfarande några måltyper där kammarrätten är första dom- stolsinstans.

80

5.2Nedflyttning av ytterligare måltyper till förvaltningsrätten

Regeringens förslag: Finansinspektionens och Riksbankens beslut på finansmarknadsområdet ska överklagas till förvaltningsrätten.

Detsamma ska gälla myndighets beslut om ersättning enligt olje- krislagen (1975:197), Sjöfartsverkets beslut enligt lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja, myndighets beslut enligt 50 § förfogandelagen (1978:262) och Statens medieråds beslut enligt lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt.

Dröjsmålstalan enligt lagar på finansmarknadsområdet och enligt revisorslagen (2001:883) ska väckas i förvaltningsrätten. Dröjsmåls- talan som avser handläggning av ett regeringsärende ska dock väckas i Högsta förvaltningsdomstolen.

En förvaltningsrätts avgöranden i nu aktuella mål ska omfattas av systemet med prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. I prome- morian föreslås motsvarande förändringar i ytterligare lagar, vilka därefter har ändrats eller upphävts (Ds 2010:17 s. 110 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna, däribland Riks- banken, Regeringsrättens ledamöter, Revisorsnämnden och Finans- inspektionen, tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Statens biografbyrå (numera Statens medieråd) avstyrker förslaget vad avser nedflyttning av den myndighetens beslut. Några remissinstanser, bl.a.

Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvalt- ningsrätten i Göteborg och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att även sekretessmålen nu bör flyttas ned till förvalt- ningsrätt.

Skälen för regeringens förslag

Myndighetsbeslut på finansmarknadsområdet

De företag som verkar inom finansmarknadsområdet står under tillsyn av Finansinspektionen. Bestämmelserna om överklagande av Finansinspek- tionens beslut är inte enhetliga. Vissa av besluten kan överklagas till förvaltningsrätt och andra direkt till kammarrätt.

Tidigare överklagades samtliga beslut till kammarrätt. När ett antal grupper av mål år 1995 flyttades från kammarrätt till förvaltningsrätt undantogs vissa mål med hänvisning till att målen var av central betydelse för Sveriges finansiella system och att det därför var nöd- vändigt att slutliga beslut i dessa mål meddelades så fort som möjligt (prop. 1994/95:27 s. 156). År 2004 ändrades dock instansordningen för mål på bank- och kreditmarknadsområdet så att förvaltningsrätt blev första domstolsinstans (prop. 2002/03:139). År 2007 flyttades även dom- stolsprövningen av beslut av Finansinspektionen inom värdepappers- marknadsområdet till förvaltningsrätt (prop. 2006/07:115). Med den nya försäkringsrörelselagen (2010:2043) överklagas dessutom samtliga beslut inom försäkringsmarknadsområdet numera till förvaltningsrätt (prop.

Prop. 2012/13:45

81

Prop. 2012/13:45

82

2009/10:246). Förvaltningsrättens avgöranden i samtliga dessa måltyper omfattas av systemet med prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

På finansmarknadsområdet finns det alltjämt i ett antal författningar bestämmelser som föreskriver att vissa beslut av Finansinspektionen och i något fall av direktionen för Riksbanken ska överklagas direkt till kammarrätt. Det gäller beslut enligt följande författningar:

lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,

lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering,

lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänste- pensionsinstituts verksamhet i Sverige,

lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m., och

lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden.

Lagrådet har tidigare pekat på att mål som anhängiggörs direkt hos kammarrätt genom överklagande av förvaltningsbeslut handläggs som enpartsmål (7 a § andra stycket FPL), vilket innebär att t.ex. Finans- inspektionen i dessa fall inte blir part i målet hos kammarrätten och inte kan överklaga kammarrättens dom. I de mål där Finansinspektionens beslut överklagas till förvaltningsrätt blir inspektionen däremot både part och klagoberättigad (prop. 1999/2000:18 s. 141). Lagrådet har i ett senare lagstiftningsärende uttalat att en nedflyttning till förvaltningsrätt av övriga mål på finansmarknadsområdet snarast bör genomföras (prop. 2002/03:139 s. 155). I promemorian föreslås också att en sådan nedflytt- ning sker. Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Regeringen gör mot den angivna bakgrunden bedömningen att återstående mål på finansmarknadsområdet bör flyttas ned från kammarrätt till förvaltnings- rätt. Därigenom tydliggörs rollfördelningen mellan instanserna och ska- pas en tvåpartsprocess, vilket medför en mer enhetlig och ändamålsenlig ordning för dessa mål.

Vid överklagande av en förvaltningsrätts avgörande till kammarrätten gäller som huvudregel krav på prövningstillstånd. Enligt regeringens mening saknas det skäl att för de nu aktuella målen göra undantag från denna ordning.

Andra myndighetsbeslut

Förutom beslut på finansmarknadsområdet finns det vissa andra typer av myndighetsbeslut som överklagas direkt till kammarrätt. I promemorian föreslås att överklagande av myndighets beslut om ersättning enligt oljekrislagen (1975:197), Sjöfartsverkets beslut enligt lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja, vissa beslut av myndighet enligt förfogandelagen (1978:262) samt Statens biografbyrås (numera Statens medieråds) beslut enligt lagen (2010:1882) om ålders- gränser för film som ska visas offentligt i stället ska ske till förvaltnings- rätt. Ingen remissinstans invänder mot förslaget förutom Statens biografbyrå, som avstyrker en nedflyttning av myndighetens beslut. Biografbyrån anser att det förhållandet att dessa beslut överklagas till kammarrätt markerar en viss dignitet och framhåller att gällande ordning äger en stark legitimitet i filmbranschen. Regeringen delar inte denna

syn. De skäl som motiverar en ordning med förvaltningsrätt som första domstolsinstans gör sig med samma styrka gällande även vid över- klagande av beslut av Statens medieråd. Enligt regeringens uppfattning uppfyller en prövning i förvaltningsrätt de berättigade krav som kan ställas på kvalitet och effektivitet. Regeringen anser att det behov av särskild kompetens som finns i dessa mål bör tillgodoses genom att särskilda ledamöter med kunskap om film respektive i beteendeveten- skapliga ämnen deltar i förvaltningsrätten på samma sätt som för närvarande sker i kammarrätten. Regeringen ansluter sig således till promemorians bedömning att samtliga av de nu redovisade myndig- hetsbesluten bör överklagas till förvaltningsrätt och att ett överklagande därefter till kammarrätt bör omfattas av systemet med prövningstillstånd.

Sekretessbeslut

Enligt 6 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller att beslut i vilket en myndighet har avslagit en begäran från någon att ta del av en handling eller lämnat ut en allmän handling med förbehåll över- klagas till kammarrätt (s.k. sekretessmål). I promemorian anförs att det finns anledning att överväga en förändrad instansordning även för sekretessmålen men att de mer omfattande överväganden som krävs får göras i ett annat sammanhang. Motsvarande bedömning görs av Mål- utredningen (SOU 2010:44 s. 407). Några remissinstanser, bl.a.

Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätterna i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Växjö samt Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, anser däremot att en nedflyttning av sekretessmålen bör ske redan nu. Regeringen anser, i likhet med promemorian, att förändringar av instansordningen i sekretessmål kräver överväganden som inte kan ske inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Dröjsmålstalan

I ett antal lagar på finansmarknadsområdet finns en möjlighet att begära förklaring hos domstol att ett ärende onödigt uppehålls genom att den myndighet som ska pröva ansökan inte meddelar beslut (s.k. dröjsmåls- talan). En sådan talan väcks direkt i kammarrätt. Om myndigheten inte har meddelat beslut inom en viss tid efter det att kammarrätten lämnat en sådan förklaring, ska det anses som om ansökan har avslagits. I den situationen tillämpas allmänna regler om överklagande.

Lagrådet påpekade vid 2004 års bank- och kreditmarknadsreform att en dröjsmålstalan lämpligen bör väckas i förvaltningsrätt (prop. 2002/03:139 s. 155). Regeringen anser att såväl principen om tyngd- punkten i förvaltningsrättskipningen som de hittills genomförda och nu föreslagna ändringarna av instansordningen vid överklagande av myndig- hetsbeslut talar för att första domstolsinstans för en dröjsmålstalan bör vara förvaltningsrätt. En sådan förändring föranleder ändringar i följande författningar på finansmarknadsområdet:

lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer,

lagen (2004:46) om investeringsfonder,

lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och

försäkringsrörelselagen (2010:2043).

Prop. 2012/13:45

83

Prop. 2012/13:45 Regeringen anser att även en dröjsmålstalan bör omfattas av systemet med prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt.

När det gäller försäkringsrörelselagen och lagen om bank- och finan- sieringsrörelse kan en dröjsmålstalan i vissa fall avse handläggningen av ett regeringsärende. Även en sådan dröjsmålstalan väcks vid kammarrätt. Det kan i och för sig ifrågasättas om det är lämpligt att en domstol prövar regeringens handläggning av ett ärende. Det är dock numera en accepte- rad ordning att regeringsbeslut som t.ex. rör prövning av en enskilds civila rättigheter och skyldigheter kräver att en rättssäkerhetskontroll genomförs av domstol (jfr prop. 2005/06:56). I de fall en domstol ges rätt att pröva regeringsbeslut, t.ex. genom rättsprövning, är det i regel Högsta förvaltningsdomstolen som utför den uppgiften. Det finns inte anledning att göra någon annan bedömning när det gäller dröjsmålstalan. Rege- ringen anser därför, i likhet med vad som anförs i promemorian, att den mest lämpliga ordningen är att Högsta förvaltningsdomstolen prövar en dröjsmålstalan om den avser handläggningen av ett regeringsärende.

Ordningen med dröjsmålstalan finns även i revisorslagstiftningen och instansordningen där är utformad med bestämmelserna på finans- marknadsområdet som förebild. Enligt regeringen är det naturligt att bestämmelserna om dröjsmålstalan i revisorslagstiftningen även i fort- sättningen utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelser på finansmarknadsområdet. En dröjsmålstalan enligt revisorslagen (2001:883) bör alltså väckas i förvaltningsrätt och ett överklagande till kammarrätt bör omfattas av systemet med prövningstillstånd.

6Forum och överlämnande av mål

6.1Den allmänna forumregeln

6.1.1Nuvarande ordning

Om det i lag eller annan författning föreskrivs att talan ska väckas vid eller beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol, ska det göras vid en förvaltningsrätt (14 § första stycket LAFD). Vilka förvaltningsrätter med tillhörande domkretsar som finns och på vilka orter kanslierna ska vara belägna anges i 5 § förordningen (1977:937) om allmänna förvalt- ningsdomstolars behörighet m.m. När det gäller frågan om vilken förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett mål ska enligt den allmänna forumregeln ett beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, om det inte för en viss måltyp föreskrivs annat i lag eller förordning (14 § andra stycket LAFD).

Vid införandet av den allmänna forumregeln år 1994 uttalade regeringen att vid en strävan efter en principiell ordning där de dåvarande länsrätterna har generell kompetens som första instans inom förvaltnings- rättskipningen, det är mest följdriktigt att så många måltyper som möjligt förekommer i länsrätter och att specialforum bland dessa undviks så mycket som möjligt (prop. 1993/94:133 s. 32). Regeringen beaktade

också att det uppnås en bättre lokal förankring om målen sprids på alla

84

domstolar. Huvudprincipen skulle alltså vara att den länsrätt är behörig Prop. 2012/13:45 inom vars domkrets beslutsmyndigheten är belägen eller ärendet först

prövats. Enligt regeringen var det dock möjligt att den närmare studie som skulle föregå varje förändring för en målgrupp kunde ge anledning till en avvikelse i enstaka fall från denna princip. En förutsättning för detta ansågs dock vara att starka skäl talar för en annan ordning. Enbart det förhållandet att det rör sig om ett begränsat antal mål bedömdes inte vara ett sådant skäl (a. prop. s. 32).

Vid sidan av den allmänna forumregeln i lagen om allmänna förvalt- ningsdomstolar finns forumregler i en rad specialförfattningar. För några av de större målkategorierna, t.ex. skattemål, socialförsäkringsmål och körkortsmål, tillämpas särskilda forumregler som anknyter till var den fysiska personen är folkbokförd och, i skattemål, var den juridiska per- sonen har sitt huvudkontor eller säte. Det finns även andra typer av forumbestämmelser. Exempelvis prövas mål om psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård av den förvaltningsrätt inom vars domkrets sjukvårdsinrättningen är belägen och fastighetstaxeringsmål prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets den taxeringsenhet som över- klagandet avser är belägen. För vissa måltyper finns också särskilda forumregler som pekar ut en specifik förvaltningsrätt som behörig domstol vid överklagande av vissa beslut (se t.ex. 6–7 f §§ förordningen om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet).

6.1.2Översynen av den allmänna forumregeln

Regeringens bedömning: Den allmänna forumregeln bör inte ändras.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (2001

 

års promemoria s. 25 f.).

 

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna, bl.a.

 

Regeringsrättens ledamöter, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i

 

Göteborg, Länsrätten i Gävleborgs län, Riksförsäkringsverket och Riks-

 

skatteverket, ställer sig bakom bedömningen eller invänder inte mot den.

 

Några remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall och Domstols-

 

verket, anser däremot att en allmän forumregel som bygger på den

 

enskildes folkbokföring bör övervägas.

 

Rapportens förslag: Domstolsverket föreslår i enlighet med rege-

 

ringens uppdrag en ny allmän forumregel med innebörd att ett beslut

 

överklagas av en fysisk person till den förvaltningsrätt inom vars dom-

 

krets klaganden är folkbokförd eller, om denne inte är folkbokförd i

 

Sverige, till den förvaltningsrätt inom vars domkrets personen vistas. En

 

juridisk person föreslås överklaga ett beslut till den förvaltningsrätt inom

 

vars domkrets styrelsen har sitt säte eller huvudkontoret finns. Saknas

 

förutsättningar att bestämma forum på dessa sätt ska den förvaltningsrätt

 

inom vars domkrets beslutet först fattats vara behörig. Reglerna föreslås

 

gälla om inte annat är föreskrivet i speciallagstiftning (DV-rapport

 

2009:4 s. 20 f.).

 

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. En stor majoritet av

 

remissinstanserna är i och för sig positiva till principen att den allmänna

 

forumregeln ska utgå från var den enskilde finns. Några remissinstanser,

85

 

Prop. 2012/13:45

86

bl.a. Riksdagens ombudsmän (JO), Länsrätten i Hallands län, Länsrätten i Dalarnas län, Försäkringskassan, Socialstyrelsen och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Andra remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län och Länsrätten i Gävleborgs län, avstyrker förslaget. Länsrätten i Norrbottens län är tveksam till förslaget.

Ett stort antal remissinstanser påtalar att det behövs ytterligare utredning av vilka måltyper som bör undantas från den föreslagna allmänna forumregeln. Flera remissinstanser, bl.a. Regeringsrättens leda- möter, Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Uppsala län, Länsrätten i Mariestad och Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet, anser att det inte utan en sådan utredning går att ta ställning till förslaget och avstyrker därför detta. Andra remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Gotlands län, Länsrätten i Östergötlands län och Länsrätten i Kalmar län, tillstyrker i huvudsak förslaget eller invänder inte mot det men understryker samtidigt att förslaget inte kan genomföras innan en sådan kompletterande utredningen har genomförts. I detta sammanhang påtalar många myndigheter, bl.a. Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Kriminal- vården, Riksgälden, Finansinspektionen, Lotteriinspektionen, Post- och telestyrelsen, Energimarknadsinspektionen, Statens jordbruksverk och

Bolagsverket, att måltyper där de är beslutsmyndighet eller på annat sätt berörs behöver undantas från den föreslagna allmänna forumregeln. Även flera domstolar, bl.a. Hovrätten för Nedre Norrland, Kammar- rätten i Jönköping, Länsrätten i Södermanlands län, Länsrätten i Västernorrlands län och Länsrätten i Örebro län, pekar på måltyper som bör undantas.

Förslaget att låta särskilda forumregler kvarstå för måltyper såsom skattemål och socialförsäkringsmål, vilka redan har egna forumregler som utgår från var den enskilde finns, ifrågasätts av ett antal remiss- instanser, bl.a. Länsrätten i Södermanlands län, Länsrätten i Gotlands län, Länsrätten i Skåne län och Länsrätten i Kronobergs län. Centrala studiestödsnämnden, vars mål också omfattas av en särskild forumregel med utgångspunkt i var den enskilde finns, anser att dess mål i stället bör omfattas av den föreslagna allmänna forumregeln.

Skälen för regeringens bedömning: En uttalad målsättning vid utformning av forumregler har länge varit att forumreglerna i allmän förvaltningsdomstol bör anknyta till var den enskilde finns och inte var den beslutande myndigheten är belägen. Reglerna bör också utformas så att de leder till en jämn och förutsebar måltillströmning till samtliga förvaltningsrätter. Det är vidare viktigt att reglerna om behörig domstol är enkla, klara och enhetliga (se t.ex. prop. 2008/09:165 s. 110). Rege- ringen anser att dessa principer för hur forumregler ska utformas alltjämt bör gälla.

Den nuvarande allmänna forumregeln innebär att valet av behörig förvaltningsrätt styrs av var den beslutande myndigheten är belägen. I promemorian görs bedömningen att fler skäl talar mot än för en ändring och att den nuvarande allmänna forumregeln därför bör bestå. En majoritet av remissinstanserna instämmer i den bedömningen. I samband med därefter genomförda myndighetsreformer har särskilda forumregler som tar sin utgångspunkt i var den enskilde finns införts för t.ex. skatte-

mål år 2004, socialföräkringsmål år 2005, mål om återbetalning av studielån år 2006 samt körkorts- och yrkestrafikmål år 2010. På uppdrag av regeringen har sedan Domstolsverket på nytt övervägt frågan. Verket föreslår att den allmänna forumregeln ändras på så sätt att den i första hand ska utgå från var den enskilda parten finns och föreslår vidare kompletterande forumregler för de måltyper för vilka en ny allmän forumregel inte bör tillämpas. Remissutfallet är blandat.

Den nuvarande regeln är allmän i den bemärkelsen att den är tillämplig för merparten av de åtskilliga måltyper som handläggs i förvaltningsrätt. Regeringen kan dock konstatera att de förändringar av forumreglerna som skett för flera av förvaltningsrätternas största målkategorier, såsom skatte- och socialförsäkringsmål, har medfört att de ovan angivna principerna fått genomslag i specialförfattningar och inneburit att den allmänna forumregeln, sett till antalet mål, numera är en undantagsregel. Detta skulle tala för att regeln bör förändras. Som påtalas i både prome- morian och rapporten, liksom av många remissinstanser, är emellertid en sådan förändring problematisk och förenad med vissa nackdelar jämfört med nuvarande ordning. I stor utsträckning hänger detta samman med de undantag från en ny allmän forumregel som kan behöva göras.

I rapporten undantas av olika skäl de fem största måltyperna från den föreslagna allmänna forumregeln. Dessa måltyper – migrationsmål, mål enligt socialtjänstlagen, socialförsäkringsmål, psykiatrimål och skattemål

– utgör nästan tre fjärdedelar av alla mål i förvaltningsrätt. Till detta kommer det stora antal undantag som föreslås för dels måltyper som är sällan förekommande och som innefattar komplex lagstiftning, dels mål- typer där det kan finnas forumkonkurrens med flera klagoberättigade. Utöver de närmare 30 måltyper som nämns i rapporten, tar remiss- instanserna upp ytterligare ett sjuttiotal måltyper som bör undantas. Även om regeringen inte är övertygad om att det är motiverat att göra undantag för alla dessa måltyper (jfr prop. 2008/09:165 s. 105 och 2010/11:150

s.321 f.) finns det inte underlag för att nu avgöra den frågan. Regeringen bedömer att det presenterade förslaget till ny allmän

forumregel, i förening med alla undantag från denna, inte skulle medföra någon större förändring i sak vad gäller vilken domstol som i det enskil- da fallet är behörig. De undantag som behöver göras innebär vidare att den enhetlighet och enkelhet som ändå präglar den nuvarande forum- regeln skulle gå förlorad. Detta kan, som Kammarrätten i Stockholm påpekar, inte anses utgöra en effektiv normgivningsteknik.

Det avgörande för regeringen är att de principer för bestämmande av forum som anges ovan får genomslag och inte att dessa principer kommer till uttryck i en allmän forumregel. I många fall styrs redan målen i förvaltningsrätt av forumregler som utgår från var den enskilde finns eller som i praktiken får det resultatet. I övrigt är det i huvudsak fråga om måltyper som till antalet mål är relativt få och som därför varken berör många enskilda eller påverkar förvaltningsrätternas arbets- situation i någon större utsträckning. Den enda stora måltypen som inte utgår från var den enskilde finns är migrationsmålen. Den är dock speciell i så måtto att prövningen är koncentrerad till ett fåtal förvalt- ningsrätter och att den enskilde i flera fall varken är folkbokförd eller har vistelse i landet. I syfte att jämnare fördela målen mellan migrations- domstolarna och över landet har regeringen under år 2011 förändrat

Prop. 2012/13:45

87

Prop. 2012/13:45 domkretsindelningen (SFS 2011:475). I bl.a. samma syfte har regeringen i maj 2012 beslutat att inrätta en fjärde migrationsdomstol vid Förvalt- ningsrätten i Luleå (dnr Ju2012/3501/DOM).

Regeringen anser mot den angivna bakgrunden att den allmänna forumregeln inte bör ändras. För de måltyper där det finns ett behov av ytterligare spridning av målen och närhet till den enskilde bör det i stället övervägas att införa särskilda forumregler grundade på folkbokföringen.

6.2Forum i mål om arbetslöshetsförsäkring

6.2.1Nuvarande ordning

En arbetslöshetskassas beslut i fråga om rätt till ersättning enligt lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring överklagas i regel till allmän förvaltningsdomstol (49 §). Beslutet får inte överklagas av en enskild innan kassan har omprövat sitt beslut (50 §). Detta innebär att den enskilde, efter att ha fått del av omprövningsbeslutet, måste ta ett nytt initiativ om han eller hon vill överklaga beslutet till domstol. För en arbetslöshetskassas beslut om rätt till medlemskap, medlemsavgifter och särskild uttaxering enligt lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor gäller motsvarande regler (95 och 96 §§).

Tidigare tillämpades den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket LAFD i arbetslöshetsförsäkringsmål, vilket innebar att ett överklagande prövades av den länsrätt inom vars domkrets ärendet först hade prövats. År 2001 infördes emellertid en särskild forumregel för dessa mål som innebär att behörig domstol är den inom vars domkrets det första beslutet i saken har fattats (49 § lagen om arbetslöshetsförsäkring och 95 § lagen om arbetslöshetskassor). Den särskilda forumregeln föranleddes av att Högsta förvaltningsdomstolen i ett avgörande fann att ett beslut av en arbetslöshetskassa med lokal administration skulle överklagas till läns- rätten inom vars domkrets kassans styrelse hade sitt säte och inte till den domstol i det län där lokalkontoret var beläget (RÅ 1997 ref. 13). Med anledning av avgörandet kom prövningen av överklaganden i de aktuella målen i stor utsträckning att koncentreras till Länsrätten i Stockholms län. Regeringen ansåg att den huvudprincip som framhölls vid införandet av den allmänna forumregeln, nämligen att mål ska prövas av den domstol inom vars domkrets ärendet först prövats, även borde gälla för arbetslöshetsförsäkringsmålen och föreslog därför en särskild forumregel som tydliggjorde detta (prop. 1999/2000:142 s. 47 f.).

6.2.2Nya regler om behörig förvaltningsrätt

Regeringens förslag: Beslut av en arbetslöshetskassa enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om arbetslöshetskassor ska över- klagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den enskilde var folkbokförd vid tidpunkten för beslutet. Om den enskilde inte var folkbokförd i Sverige ska beslutet överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets det första beslutet i saken har fattats.

88

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att behörig domstol för mål där den enskilde inte är folkbokförd i Sverige ska vara nuvarande Förvaltningsrätten i Stock- holm (2001 års promemoria s. 38 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, bl.a. Kammar- rätten i Sundsvall, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Jönköpings län och Jämtlands läns allmänna försäk- ringskassa, ställer sig i huvudsak bakom förslaget eller framför ingen invändning mot det. Regeringsrättens ledamöter och Arbetsmarknads- styrelsen avstyrker förslaget. Arbetslöshetskassornas Samorganisation anser att förslaget är till den enskildes fördel men att det ur arbetslöshetskassornas perspektiv vore bäst om forum bestämdes av var kassan har sitt säte, dvs. forum i enlighet med vad som gällde tidigare.

Rapportens förslag: I rapporten föreslås att målen ska omfattas av den förändrade allmänna forumregeln (se avsnitt 6.1.2), vilken utgår från var den enskilde är folkbokförd (DV-rapport 2009:4 s. 22).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, bl.a. Läns- rätten i Södermanlands län, Länsrätten i Västmanlands län, Länsrätten i Göteborg, Skatteverket, Centrala Studiestödsnämnden, Arbetsförmed- lingen och Sveriges advokatsamfund, tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring (IAF) anser att forum i de aktuella målen alltjämt bör regleras särskilt men ändras så att de utgår i första hand från den enskilde partens folkbokföring och i andra hand från var det första beslutet fattades. Arbetslöshetskassornas Samorganisation anser att rapportens forumregler innebär en förbättring för kassornas medlemmar och tillstyrker därför förslaget, men efterfrågar i likhet med flera andra remissinstanser, bl.a. Länsrätten i Uppsala län och Länsrätten i Kalmar län, ett förtydligande av vilken tidpunkt som ska vara styrande i bedömningen av den enskildes folkbokföring.

Småföretagarnas arbetslöshetskassa avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Vid remissbehandlingen av det för- slag som låg till grund för införandet av den särskilda forumregeln i arbetslöshetsförsäkringsmål anfördes som skäl mot förslaget att den eftersträvade spridningen av målen inte skulle uppnås. Regeringen förut- skickade också att de forumregler som då föreslogs skulle behöva ses över (prop. 1999/2000:142 s. 50). I promemorian konstateras att en forumregel som tillgodoser kravet på att arbetslöshetsförsäkringsmålen sprids till samtliga förvaltningsrätter måste baseras på någon annan om- ständighet än orten för beslutsfattandet. Det som bedöms ligga närmast tillhands är att i första hand låta den enskildes folkbokföringsort styra forumfrågan. Motsvarande bedömning görs i Domstolsverkets rapport. En majoritet av remissinstanserna godtar förslagen.

Regeringen kan konstatera att merparten av arbetslöshetsförsäkrings- målen alltjämt prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm (cirka två tredje- delar av alla sådana mål år 2011) trots att en särskild forumregel har införts för att sprida målen. Varken tidigare eller nuvarande regler an- gående forum i dessa mål har således kunnat åstadkomma den spridning av målen på alla förvaltningsrätterna som sedan länge framstått som önskvärd. För regeringen framstår det därför som motiverat att ändra de nuvarande forumreglerna.

Prop. 2012/13:45

89

Prop. 2012/13:45

90

Enligt regeringens uppfattning bör arbetslöshetsförsäkringsmål i så stor utsträckning som möjligt handläggas av en förvaltningsrätt i närheten av den enskilde. Det bör eftersträvas att reglerna om behörig domstol i dessa mål leder till en jämn och förutsebar måltillströmning, som inte påverkas av hur arbetslöshetskassorna är organiserade eller lokaliserade. Rege- ringen anser vidare att reglerna bör vara så enkla och tydliga som möj- ligt. Från dessa utgångspunkter instämmer regeringen i promemorians och rapportens förslag att behörig förvaltningsrätt vid överklagande av en arbetslöshetskassas beslut enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om arbetslöshetskassor i första hand bör vara den domstol inom vars domkrets den enskilde är folkbokförd. Liknande forumregler finns i bl.a. namnlagen (1982:670), folkbokföringslagen (1991:481) och kör- kortslagen (1998:488).

I syfte att åstadkomma så tydliga regler som möjligt anser regeringen, i likhet med bl.a. Länsrätten i Gotlands län och Arbetslöshetskassornas Samorganisation, att det av forumreglerna bör framgå vid vilken tid- punkt den enskildes folkbokföring ska bedömas. Vilken domstol som är behörig bör i första hand avgöras av var den enskilde var folkbokförd vid tidpunkten för antingen arbetslöshetskassans beslut eller överklagandet. I promemorian föreslås tidpunkten för överklagandet och i rapporten synes Domstolsverket göra samma bedömning. Rikspolisstyrelsen och Läns- rätten i Norrbottens län pekar på att en beslutsmyndighets fullföljds- hänvisning bör innehålla upplysning om vilken förvaltningsrätt som ska pröva överklagandet, vilket inte är möjligt om det är klagandens folkbok- föring vid tidpunkten för överklagandet som är avgörande för val av domstol. Regeringen anser i likhet med bl.a. Länsrätten i Mariestad och Centrala studiestödsnämnden att det styrande bör vara den enskildes folkbokföring vid tidpunkten för beslutet. Därmed behöver inte heller arbetslöshetskassan på nytt, i samband med ett överklagande, utreda den enskildes folkbokföring. Detta är för övrigt den ordning som gäller enligt forumreglerna i namnlagen och folkbokföringslagen.

Den regel som regeringen nu föreslår måste kompletteras med en regel om vilken domstol som är behörig när den enskilde inte är folkbokförd i Sverige. Att, som föreslås i promemorian, ge numera Förvaltningsrätten i Stockholm ensam behörighet att handlägga sådana överklaganden upp- fyller visserligen kravet på en enkel och tydlig reglering. En sådan lösning medför enligt regeringens uppfattning dock inte den spridning av målen som är önskvärd. Som IAF påpekar kan förslaget i rapporten om den enskildes vistelseort som en kompletterande forumregel innebära att arbetslöshetskassorna, som i vissa fall endast har några få anställda, tvingas lägga ned mycket tid och resurser på forumfrågan. Inte heller det alternativet bör därför väljas. Regeringen anser att det i stället framstår som lämpligt att välja den ordning som gäller för bl.a. socialförsäkrings- målen, vilket innebär att frågan om behörig domstol i de fall den enskilde inte är folkbokförd i Sverige avgörs av var det första beslutet i saken fattades (113 kap. 14 § socialförsäkringsbalken, SFB). Detta är den regel som för närvarande gäller för arbetslöshetsförsäkringsmål och är också den kompletterande forumregel som förordas av IAF.

Som framgår ovan gör regeringen bedömningen att den allmänna forumregeln i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar inte bör föränd- ras. Särskilda regler om behörig förvaltningsrätt i arbetslöshetsförsäk-

ringsmål bör därför införas i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen Prop. 2012/13:45 om arbetslöshetskassor.

6.3Överlämnande av mål från en obehörig domstol

6.3.1Nuvarande ordning

En förvaltningsrätt eller kammarrätt som i samband med att ett mål inleds finner att den inte är behörig att handlägga målet men att det finns en annan motsvarande domstol som är behörig, ska lämna över hand- lingarna i målet till den behöriga domstolen. Överlämnande får ske endast om den som har inlett målet inte har något att invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot ett överlämnande. Hand- lingarna ska anses ha kommit in till den senare domstolen samma dag som de kom in till den domstol som först tog emot handlingarna (7 § FPL). Överlämnande kan ske mellan förvaltningsrätter respektive mellan kammarrätter. Regeln är tillämplig på de situationer då förfarandet i allmän förvaltningsdomstol inleds, men inte vid överklagande från en domstol till en annan (prop. 1997/98:101 s. 108 f.).

För allmän domstol finns motsvarande regler för tvistemål (10 kap. 20 a § RB), brottmål (19 kap. 11 a § RB) och ärenden (8 § andra stycket lagen [1996:242] om domstolsärenden, ÄL).

6.3.2Betydelsen av partens inställning

Regeringens förslag: En förvaltningsrätt eller kammarrätt som saknar behörighet att handlägga ett mål ska kunna överlämna målet till en behörig motsvarande domstol utan att först behöva höra om den som har inlett målet har något att invända mot det.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (Ds 2010:17

s.116 f.).

Remissinstanserna: Alla remissinstanser utom en tillstyrker förslaget

eller invänder inte mot det. Enligt Kammarrätten i Jönköping kan det ifrågasättas om en prövning i sak efter överlämnande överhuvudtaget är meningsfull om parten inte går att få tag på och att i ett sådant fall överklagandet i stället rimligen bör avvisas. Förvaltningsrätten i Malmö anser att även den kvarvarande möjligheten att inte överlämna ett mål om det finns skäl för det, bör tas bort.

Skälen för regeringens förslag: Att en domstol överlämnar ett mål till en annan domstol i stället för att besluta om avvisning har i regel stora fördelar för parterna. Den nuvarande regleringen innebär att avvisning inte får ske om målet kan överlämnas. Domstolen måste därför göra en bedömning av om det finns förutsättningar att överlämna målet. Inställningen i frågan hos den som har inlett målet är en nödvändig del av denna bedömning. Om parten av någon anledning inte går att få tag på kan detta leda till att målet varken kan överlämnas eller avvisas. Eftersom domstolen anser sig vara obehörig kan handläggningen inte

heller fortsätta vid den domstolen.

91

Prop. 2012/13:45

92

Enligt regeringen bör utgångspunkten vara att ett mål så snabbt och säkert som möjligt ska hamna hos rätt domstol. Om t.ex. en förvaltnings- rätt finner att den inte är behörig är därför den mest ändamålsenliga ordningen att handlingarna vidarebefordras till den behöriga förvalt- ningsrätten utan onödigt dröjsmål. Även om det i flera fall inte är problematiskt att inhämta inställningen hos den som har inlett målet så finns det situationer där det är förenat med svårigheter, t.ex. om en klagande inte längre är kvar i landet.

Motiven till bestämmelsen att en obehörig domstol måste kontrollera vad sökanden har för inställning till ett överlämnande gör sig gällande med olika styrka vad gäller allmän domstol och allmän förvaltnings- domstol. I förvaltningsrättsliga mål är det i regel den beslutande myndig- heten som efter överklagande skickar handlingarna i målet till en förvalt- ningsrätt. Klaganden torde alltså i sådana fall inte själv ta ställning till vilken förvaltningsrätt som är behörig. Vidare är förfarandet inom förvaltningsprocessen som huvudregel skriftligt. Att en klagande under sådana förutsättningar skulle ha synpunkter på vilken förvaltningsrätt som prövar hans eller hennes mål är mindre troligt. I vilket fall har klaganden, trots att han eller hon invänder mot ett överlämnande, inte några möjligheter att få saken prövad av den överlämnande domstolen, eftersom denna inte är behörig att pröva målet. Alternativet till att den obehöriga domstolen beslutar att överlämna målet till behörig domstol är att domstolen beslutar om avvisning. Regeringen anser, i likhet med bl.a. Regeringsrättens ledamöter, att ett borttagande av kravet på att en obehörig domstol måste inhämta den enskildes inställning till ett över- lämnande skulle leda till en snabbare och effektivare handläggning, vilket självfallet är en fördel även för den enskilde. Att det även efter ett överlämnade kan vara svårt att få tag på klaganden gör enligt regeringens uppfattning inte prövningen av målet i sak meningslös. En sådan förändring som föreslås i promemorian bör därför ske.

Regeringen anser, till skillnad från Förvaltningsrätten i Malmö, att möjligheten att underlåta ett överlämnande till behörig domstol om det finns skäl för det bör finnas kvar. Denna möjlighet infördes i rättegångs- balken och ärendelagen på förslag av Lagrådet, som såg vissa problem med en obligatorisk överlämnanderegel (prop. 1995/96:115 s. 133 och 324), och den bedömdes senare vara ändamålsenlig även för förvalt- ningsprocessen (prop. 1997/98:101 s. 98 f.). Regeringen bedömer att det alltjämt finns skäl att behålla en viss flexibilitet i regleringen för de fall ett överlämnande inte anses lämpligt.

Skyldigheten för en förvaltningsrätt eller kammarrätt att överlämna ett mål uppstår om domstolen i samband med att målet inleds finner att den inte är behörig (7 § FPL). När handläggningen väl har påbörjats finns det däremot inte någon möjlighet att besluta om överlämnande. JO har i beslut den 25 oktober 2011 (dnr 4330-2011) med anledning av detta framhållit vikten av att rätten inte försummar att granska sin behörighet i samband med att ett mål anhängiggörs vid domstolen. JO har vidare uttalat att han för egen del har svårt att se anledningen till att det inte skulle vara möjligt att överlämna målet även sedan domstolen påbörjat handläggningen, så att den enskilde inte lider rättsförlust om hans eller hennes överklagande ges in till fel domstol och detta initialt inte upp- märksammas vid domstolen. Regeringen anser att det finns skäl att när-

mare överväga den fråga JO tar upp. Det bedöms dock inte finnas till- Prop. 2012/13:45 räckligt underlag för att göra det i detta lagstiftningsärende.

6.3.3Underrättelse till parterna

Regeringens förslag: Vid överlämnande av mål från en obehörig domstol ska den domstol som handlingarna lämnats över till underrätta parterna om överlämnandet.

Promemorians bedömning: I promemorian anges att parterna bör underrättas om att ett överlämnande sker men det föreslås inte någon författningsreglerad underrättelseskyldighet (Ds 2010:17 s. 117).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna uttalar sig inte i denna del. Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Linköping och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det bör införas en lagreglerad underrättelseskyldighet om överlämnandet.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian görs bedömningen att parterna bör underrättas om att målet överlämnas från en obehörig till en behörig domstol. Enligt Kammarrätten i Stockholm får parterna anses ha ett berättigat intresse av att veta vilken domstol som handlägger målet i fråga. Kammarrätten kan inte heller se att en sådan underrättelse- skyldighet i sig skulle leda till något onödigt dröjsmål. Kammarrätten och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det lämpligen är den domstol som målet överlämnas till som ansvarar för underrättelsen. På så vis får klaganden kännedom om den nya hand- läggande domstolens kontaktuppgifter och vilket målnummer målet har fått där. Regeringen instämmer i dessa synpunkter och anser att det även är en fördel om det säkerställs att den beslutande myndigheten, som kan vara ansvarig för att handlingarna har skickats till fel domstol, uppmärksammas på sitt misstag. Det bör därför införas en skyldighet för den domstol som handlingarna lämnats över till att underrätta parterna om att ett överlämnande har skett.

6.4Överlämnande av mål från en behörig domstol

6.4.1Nuvarande ordning

Om det vid flera förvaltningsrätter finns mål som har nära samband med varandra, får målen handläggas vid en av domstolarna, om det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part. Vidare får ett mål lämnas över från en förvaltningsrätt till en annan som handlägger sådana mål, om det finns särskilda skäl och det kan göras utan avsevärd olägenhet för någon part (14 § tredje och fjärde styckena LAFD). Motsvarande gäller för kammarrätt (8 a § LAFD).

Möjligheten att flytta över mål som har nära samband med varandra infördes för förvaltningsrätterna år 1987. Av förarbetena framgår att reglerna är avsedda att tillämpas när sambandet mellan målen har att göra med den enskilde parten, t.ex. när det är fråga om bolag inom samma

koncern (prop. 1986/87:47 s. 94). Motsvarande regel infördes år 1998 för

93

Prop. 2012/13:45 kammarrätterna. I förarbetena till den ändringen angavs att regeln inte skulle ha en alltför vid tillämpning (prop. 1997/98:101 s. 101). Vid detta tillfälle infördes även bestämmelserna om överlämnande av mål vid särskilda skäl för såväl förvaltningsrätt som kammarrätt. Det betonades även i detta sammanhang att regeln är avsedd för enskilda fall och att det inte kan komma i fråga att tillämpa regeln systematiskt i ett antal typsituationer, t.ex. för att korrigera det resultat som forumreglerna ger i allmänhet. Den är inte heller avsedd att utjämna arbetsbördan mellan olika domstolar (a. prop. s. 102).

6.4.2Ett behov av flexiblare forumregler

Regeringens bedömning: Frågan om att införa ökade möjligheter att överlämna mål från behörig domstol bör utredas närmare.

 

Promemorians bedömning: I promemorian görs bedömningen att det

 

för närvarande inte finns skäl att utöka möjligheterna att överlämna mål

 

från behörig domstol (Ds 2010:17 s. 119 f.).

 

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ett antal remiss-

 

instanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Uppsala

 

och Förvaltningsrätten i Linköping, ställer sig bakom promemorians

 

bedömning eller lämnar den utan erinran. Flera remissinstanser, bl.a.

 

Regeringsrättens ledamöter, Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvalt-

 

ningsrätten i Växjö, framhåller däremot att det finns ett behov av att

 

utöka möjligheterna att överlämna mål mellan förvaltningsrätterna.

 

Några av dessa remissinstanser, bl.a. Förvaltningsrätten i Malmö,

 

Förvaltningsrätten i Umeå och Länsstyrelsen i Kronobergs län, anser att

 

en sådan utökad möjlighet bör införas så snart som möjligt.

 

Skälen för regeringens bedömning: Det har i olika sammanhang på-

 

talats att reglerna om överlämnande av mål från behörig förvaltningsrätt

 

bör förändras bl.a. för att kunna avlasta en domstol vid hög arbetsbelast-

 

ning eller samla flera mål med en liknande rättsfråga vid en domstol. Att

 

det införs mera generösa överlämnanderegler har bl.a. föreslagits av

 

Domstolsverket i en rapport om skattemålshanteringen i länsrätterna och

 

kammarrätterna (DV 2004:4) och i en skrivelse med anledning av in-

 

förandet av den nya instans- och processordningen för utlännings- och

 

medborgarskapsärenden (Ju2006/591/DOM). På senare tid har bl.a. för-

 

valtningsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö i olika remissvar förordat

 

en sådan förändring (Ju2009/5264/DOM och Ju2010/5515/DOM).

 

Domstolsverket gör vidare i en skrivelse med förslag till en fjärde

 

migrationsdomstol bedömningen att förutsättningarna för flexiblare

 

forumregler i migrationsmål bör utredas närmare (Ju2011/8595/ DOM).

 

Skälen för en förändring av överlämnandereglerna är framför allt att

 

det skulle möjliggöra ett effektivare arbetssätt och en snabbare hand-

 

läggning av målen. Att mål i allmän förvaltningsdomstol kan avgöras så

 

snabbt som möjligt är naturligtvis till fördel för såväl parterna som det

 

allmänna. Särskilt i migrationsdomstolarna, där måltillströmningen kan

 

variera kraftigt över tid och mellan domstolarna, skulle förbättrade

 

möjligheter att överlämna mål i syfte att fördela arbetsbördan vara till

94

fördel. Att uppnå en mer effektiv handläggning genom att förändra över-

 

lämnandereglerna är dock inte oproblematiskt. Den nuvarande ordningen Prop. 2012/13:45 skapar bl.a. en god förutsebarhet i hanteringen för parterna och för

dimensioneringen av domstolarna, vilket kan motverkas av en förändring av överlämnandereglerna.

I promemorian görs bedömningen att det för närvarande inte finns skäl att utöka möjligheterna att överlämna mål från behörig domstol. Flera remissinstanser, bl.a. Regeringsrättens ledamöter och Förvaltningsrätten i Stockholm, invänder mot den bedömningen och påtalar att det inte minst i migrationsdomstolarna finns ett klart behov av mer generösa överlämnanderegler. Regeringen anser att det är angeläget att olika åtgärder övervägs för att förbättra förutsättningarna för domstolarna att kunna möta kraven på effektivitet och hög kvalitet vid en fortsatt ökad måltillströmning. Även om en förändring i form av mer generösa över- lämnanderegler inte är oproblematisk, anser regeringen därför att det är angeläget att utreda frågan vidare.

7Formkrav vid ingivande av handlingar

7.1Nuvarande ordning

7.1.1Krav på egenhändigt undertecknande

Förvaltningsprocessen är som huvudregel skriftlig även om det i hand- läggningen får eller i vissa fall ska ingå muntlig förhandling (9 § FPL). Ansökan, överklagande, anmälan, underställning eller annan åtgärd genom vilken ett mål inleds ska ske skriftligen. En ansöknings- eller överklagandehandling från en enskild ska vidare vara egenhändigt under- tecknad av den enskilde eller av ett ombud för honom eller henne (3 § FPL).

Om en ansöknings- eller överklagandehandling är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för en prövning i sak, ska rätten förelägga sökanden eller klaganden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att talan annars inte tas upp till prövning (5 § FPL). Detsamma gäller om handlingen inte uppfyller föreskrifterna i 3 § FPL, om inte bristen är av ringa betydelse för frågan om delgivning. Vidare finns en allmän regel i 44 § tredje stycket samma lag som behandlar handlingar som kommer in till domstolen utan att vara underskrivna. Enligt denna regel ska, om rätten begär det, handlingen bekräftas av avsändaren genom en egen- händigt undertecknad handling. Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att om ett överklagande eller en ansökan inte är undertecknad ska avsändaren enligt 5 § och 44 § tredje stycket föreläggas att komma in med en sådan handling vid påföljd att hans eller hennes talan annars kan komma att avvisas (se t.ex. RÅ 1992 not 571). Enligt Högsta förvalt- ningsdomstolens praxis kan en undertecknad telefaxkopia inte anses utgöra en egenhändigt undertecknad överklagandehandling (se t.ex. RÅ 2003 not 129). Högsta förvaltningsdomstolen har vidare ansett att inte heller en elektronisk signatur kan godtas som ett egenhändigt under-

tecknande (RÅ 2002 not 206).

95

Prop. 2012/13:45 I förvaltningsprocesslagen finns vidare bestämmelser om formerna för kommunicering i ett mål efter dess anhängiggörande. En motpart i målet som förelagts att svara ska göra detta skriftligen, om inte rätten bestämmer att svaret ska få lämnas vid en muntlig förhandling (11 §). Ett skriftligt svar behöver inte vara egenhändigt undertecknat. Rätten ska ge en sökande eller klagande tillfälle att ta del av ett svar och att inom viss tid yttra sig skriftligen över detta (12 §). Inte heller ett sådant skriftligt yttrande behöver vara egenhändigt undertecknat.

7.1.2När en handling har kommit in till domstolen

I 44 § första och andra styckena FPL regleras när en handling ska anses ha kommit in till rätten. Enligt paragrafens första stycke gäller att en handling ska anses ha kommit in den dag då handlingen eller en avi om betald postförsändelse som innehåller handlingen anlänt till rätten eller kommit en behörig tjänsteman till handa. Om rätten särskilt underrättas om att ett telegram har anlänt till en telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman. I para- grafens andra stycke finns en hjälpregel för vissa fall. Regeln avser den situationen att det kan antas att en handling eller en avi om denna viss dag har avlämnats i rättens kansli eller avskilts för rätten på en postanstalt. I sådant fall ska handlingen anses ha kommit in till rätten denna dag, om den kommit en behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

 

7.1.3

Förhållandena i allmän domstol

 

När det gäller tvistemål i allmän domstol finns det ett krav på att stäm-

 

ningsansökan ska vara egenhändigt undertecknad av käranden eller

 

dennes ombud (42 kap. 2 § tredje stycket RB). Om stämningsansökan

 

inte uppfyller kraven i 2 § eller i övrigt är ofullständig ska rätten

 

förelägga käranden att avhjälpa bristen. Om käranden inte följer ett

 

sådant föreläggande ska ansökan avvisas (42 kap. 3 § och 4 § första

 

stycket RB). När det gäller brottmål finns krav på att stämningsansökan

 

ska undertecknas av åklagaren men sedan den 1 juli 2012 (prop.

 

2011/12:126) finns även en möjlighet för åklagaren att ge in stämnings-

 

ansökan på elektronisk väg, om den är undertecknad med en elektronisk

 

signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signa-

 

turer eller överförs på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säker-

 

het. (45 kap. 4 § femte stycket RB).

 

Reglerna om formkrav vid ingivande av handlingar i rättegångsbalken

 

ändrades dessförinnan år 1994 (prop. 1993/94:190). Syftet var då dels att

 

i balken markera tillåtligheten av användningen av telefax som ett medel

 

för skriftlig kommunikation i rättegången, dels att genom borttagande av

 

krav på egenhändigt undertecknande för de rättegångsinlagor där det inte

 

ansågs nödvändigt med ett sådant krav skapa större förutsättningar för

 

användning av telefax i rättegången. Genom en ändring i 33 kap. 3 §

 

tredje stycket RB får rätten, om det behövs, begära att ett telefax eller

 

annat meddelande som saknar avsändarens underskrift i original bekräf-

96

tas av avsändaren genom en i original undertecknad handling. Om rätten

har begärt en sådan bekräftelse men inte fått någon, får den bortse från Prop. 2012/13:45 meddelandet. När det är fråga om inlagor till domstolen som ovillkor-

ligen ska vara egenhändigt undertecknade måste dock rätten alltid begära en bekräftelse (a. prop. s. 121).

I samband med 1994 års ändringar uttalade regeringen att det var tveksamt om man kunde avstå från bestämmelser om egenhändigt under- tecknande när det gällde så viktiga handlingar som stämningsansök- ningar. Regeringen ansåg därför att kravet på egenhändigt underteck- nande av stämningsansökningar, åtminstone tills vidare, borde stå kvar (a. prop. s. 108, se även prop. 2011/12:126 s. 10 f.). Samma bedömning gjordes i fråga om bl.a. ansökningar om resning. När det gällde andra handlingar under en rättegång, t.ex. en inlaga genom vilken en part överklagar eller besvarar ett överklagande, ansågs emellertid ett annat synsätt kunna anläggas. Resultatet blev att det numera för överklaganden enligt rättegångsbalken och för besvarande av sådana överklaganden visserligen fortfarande gäller ett krav på att det sker genom en skriftlig handling, men handlingen behöver inte vara egenhändigt undertecknad.

Ärenden i allmän domstol som handläggs enligt ärendelagen inleds skriftligen genom anmälan, ansökan, överklagande eller på annat sätt (4 § ÄL). Det ställs inte upp något krav på att handlingar som inleder ett ärende ska vara egenhändigt undertecknande. Om det bedöms behövligt att en sådan handling är egenhändigt undertecknad ska rätten förfara på samma sätt som i motsvarande situation enligt rättegångsbalken (44 § tredje stycket ÄL).

Bestämmelserna om när en handling ska anses ha kommit in till rätten motsvarar i allmän domstol de som gäller i allmän förvaltningsdomstol (33 kap. 3 § första och andra styckena RB samt 44 § första och andra styckena ÄL).

7.2Kravet på egenhändigt undertecknande tas bort

Regeringens förslag: Kravet i förvaltningsprocesslagen på att ansök- ningar och överklaganden av enskilda ska vara egenhändigt under- tecknade tas bort. Sådana handlingar ska dock bekräftas av avsändaren om rätten anser att det behövs.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock att bestämmelsen om bekräftelse utformas på ett annat sätt (Ds 2010:17 s. 125 f.).

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna, bl.a. JO, Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Förvaltnings- rätten i Stockholm, Justitiekanslern och Tullverket, tillstyrker förslaget att ta bort kravet på egenhändigt undertecknande eller framför ingen invändning mot det. Flera remissinstanser, däribland Regeringsrättens ledamöter, Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Uppsala, Förvaltningsrätten i Malmö och Juridiska fakultetsnämnden vid Stock- holms universitet, förordar vidare slopande av ytterligare krav på uppgif- ter en ansökan eller ett överklagande ska innehålla. Ett antal remiss-

instanser, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Falun

97

Prop. 2012/13:45

98

och Patentbesvärsrätten, efterfrågar författningstekniska förtydliganden när det gäller begäran om bekräftelse och konsekvenserna av att en bekräftelse inte görs. Kammarrätten i Jönköping ifrågasätter om det överhuvudtaget finns behov av att kunna begära en bekräftelse. Några remissinstanser, bl.a. Förvaltningsrätten i Jönköping och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, anser att regleringen av hur en handlings ankomstdag ska fastställas bör ändras i enlighet med Förvaltningslagsutredningens förslag till en ny förvaltningslag.

Skälen för regeringens förslag

Egenhändigt undertecknande

När en enskild inleder ett mål i allmän förvaltningsdomstol ska detta ske genom en handling som är egenhändigt undertecknad. Kravet på under- tecknande hindrar att en sådan handling ges in elektroniskt, t.ex. per e- post eller telefax.

Den allmänna samhällsutvecklingen har medfört att medborgarna i allt större utsträckning efterfrågar möjligheten att kunna kommunicera elektroniskt med myndigheterna. Användningen av elektronisk kommu- nikation ökar tillgängligheten till domstolarna och skapar bättre förut- sättningar för en mer flexibel och effektiv handläggning av målen. För enskilda skulle det i många fall erbjuda en påtaglig förenkling om en ansökan eller ett överklagande till en allmän förvaltningsdomstol kunde göras genom e-post eller telefax. I allmän domstol uppställs för mål enligt rättegångsbalken inte längre krav på egenhändigt undertecknande för överklaganden. När det gäller domstolsärenden i allmän domstol finns överhuvudtaget inte något krav på egenhändigt undertecknande.

Ett skäl för att behålla kravet på egenhändigt undertecknande är att det kan anses motverka risken för att en person obehörigen för talan i någon annans namn. Detta har motiverat att kravet på egenhändigt under- tecknande än så länge behållits för stämningsansökningar i tvistemål. När motsvarande krav vid överklagande enligt rättegångsbalken togs bort gjordes bedömningen att risken för att någon obehörig skulle överklaga för någon annans räkning fick bedömas vara mycket liten (prop. 1993/94:190 s. 108). Situationen skiljer sig något mellan de olika domstolsslagen. Ett gemensamt drag är visserligen att varje ansökan eller överklagande till domstol på ett eller annat sätt måste syfta till något som är fördelaktigt för den som ansöker eller överklagar och att det därför i och för sig inte är sannolikt att en person obehörigen gör detta i annans namn. Den enskilde har emellertid i allmän förvaltningsdomstol endast undantagsvis en enskild motpart, vilket innebär att risken för manipu- lationer måste antas vara än mer begränsad än i allmän domstol. Patentbesvärsrätten framhåller att risken för obehöriga överklaganden i andras namn inte kan sägas vara helt obetydlig. Det kan t.ex. förekomma att en vårdnadshavare överklagar ett beslut om byte av omyndigs efter- namn enligt namnlagen och därvid obehörigen anger även den andre vårdnadshavarens namn, trots att denne inte biträder överklagandet. Även om det inte kan uteslutas att sådana situationer undantagsvis kan före- komma, anser regeringen att risken för att ett avskaffande av kravet på egenhändigt undertecknande skulle leda till att det obehörigen görs ansökningar eller överklagas i andras namn får bedömas som mycket

liten inom förvaltningsprocessens område. I de flesta fall torde vidare redan omständigheterna i samband med ett överklagande klart utvisa om det rör sig om en handling som kommer från den uppgivna parten. Mot denna bakgrund anser regeringen att det inte finns skäl att närmare gå in på alternativ mellan att ha kvar och att avskaffa kravet på egenhändigt undertecknande, såsom att även tillåta underskrift i form av elektronisk signatur.

I sammanhanget bör vidare uppmärksammas att rätten enligt 44 § tredje stycket FPL har möjlighet att i tveksamma fall kontrollera att en handling som getts in genom t.ex. e-post verkligen kommer från angiven person. Som utvecklas närmare nedan bör en sådan möjlighet finnas även med avseende på nu nämnda fall. Om det råder oklarheter kommer rätten alltså att med stöd av nämnda lagrum kunna begära en bekräftelse av ett överklagande eller en ansökan.

När det gäller kravet på egenhändigt undertecknande gör förvaltnings- processlagen inte någon skillnad mellan ett överklagande av en förvalt- ningsmyndighets beslut och ett överklagande av en domstols avgörande. Någon skillnad i detta hänseende görs inte heller mellan ett överklagande och en ansökan. Regeringen anser att det saknas anledning att frångå denna ordning och, som i rättegångsbalken, uppställa olika krav beroende på vad det är för typ av handling som målet inleds genom.

Enligt regeringen får sammantaget övervägande skäl anses tala för att kravet på egenhändigt undertecknande av ansökningar och överklagan- den från enskilda i 3 § FPL tas bort.

Kontaktuppgifter

Förvaltningsprocesslagens bestämmelser om enskildas ansökningar eller överklaganden innehåller även en rad krav på kontaktuppgifter, såsom uppgift om personnummer eller organisationsnummer samt adress och telefonnummer till såväl bostad som arbetsplats (3 § andra stycket FPL). Flera remissinstanser anser att det finns skäl att överväga ytterligare lättnader när det gäller vilka krav som ska ställas på en ansökan eller ett överklagande av en enskild. Enligt bl.a. Regeringsrättens ledamöter och Förvaltningsrätten i Uppsala kan det ifrågasättas om sådana detaljerade uppgifter som yrke och adress till arbetsplats är nödvändiga för att en ansökan eller överklagande ska kunna behandlas av domstol. Regeringen har i samband med förslaget till en ny delgivningslag föreslagit vissa ändringar beträffande enskilda parters skyldighet att lämna kontakt- uppgifter (prop. 2009/10:237 s. 206 f.). Genom dessa ändringar, som trädde i kraft den 1 april 2011, finns det i 3 § FPL inte längre någon skyldighet för en enskild att ange sitt yrke. I paragrafen har från samma tidpunkt införts en skyldighet att uppge mobiltelefonnummer och e- postadress. Att behöva uppge kontaktuppgifter i en ansökan eller ett överklagande kan enligt regeringens uppfattning inte anses särskilt betungande för den enskilde. Att domstolen har tillgång till relevanta kontaktuppgifter kan vara nödvändigt för att kunna delge en enskild och därigenom föra målet mot ett avgörande. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte finns skäl att begränsa omfattningen av den en- skildes skyldighet att lämna kontaktuppgifter i detta avseende.

Prop. 2012/13:45

99

Prop. 2012/13:45 Enligt Kammarrätten i Jönköping finns det ett behov av att inskärpa vikten av att det även i en offentlig parts framställan ska lämnas aktuella relevanta kontaktuppgifter avseende både den offentliga parten och i förekommande fall motparten. Regeringen instämmer i att även offent- liga parter bör medverka till att domstolarna har tillgång till uppdaterade kontaktuppgifter. En sådan medverkan bör dock kunna förutsättas utan en uttrycklig reglering i förvaltningsprocesslagen (jfr prop. 1971:30 del 2 s. 516 f.).

Begäran om bekräftelse

Genom att kravet på egenhändigt undertecknande tas bort kommer med tiden allt fler ansökningar och överklaganden att ges in till domstol utan underskrift. Om sökanden eller klaganden använder sig av t.ex. e-post är det inte ens möjligt att underteckna handlingen. Med den föreslagna ordningen kan domstolen i de flesta fall godta en ansökan eller ett över- klagande som sker per e-post. Undantagsvis kan dock domstolen av någon särskild anledning känna tveksamhet om huruvida den angivna avsändaren av ansökan eller överklagandet är den verklige avsändaren. I sådana fall bör, som konstateras ovan, domstolen kunna begära att handlingen bekräftas av den uppgivne avsändaren. Bestämmelser om sådan bekräftelse finns i 44 § tredje stycket FPL, där det föreskrivs att telegram eller annat meddelande som inte är underskrivet ska bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om rätten begär det.

När det gäller frågan om vad rättsföljden blir av att en bekräftelse inte kommer in föreskrivs i motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken och ärendelagen att domstolen i ett sådant fall får bortse från medde- landet (33 kap. 3 § tredje stycket RB och 44 § tredje stycket ÄL). I promemorian föreslås att 44 § tredje stycket FPL utformas på samma sätt. Bland annat Kammarrätten i Sundsvall och Förvaltningsrätten i Uppsala anser att en ansökan eller ett överklagande som på grund av ofullständighet inte kan läggas till grund för en prövning i sak – vilket torde bli följden när en bekräftelse inte sker – bör avvisas. Förvalt- ningsrätten i Göteborg och Förvaltningsrätten i Falun anser att det är tveksamt om en möjlighet att avvisa omfattas av promemorians förslag. Dessa domstolar, liksom Patentbesvärsrätten, efterlyser under alla förhållanden en precisering av rättsföljden. Flera remissinstanser, bl.a.

Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm och Förvalt- ningsrätten i Malmö, anser vidare att det måste krävas att det i föreläggandet informeras om konsekvenserna av en utebliven bekräftelse och att detta bör framgå av lagtexten.

När det som för närvarande uppställs krav på att en ansöknings- eller överklagandehandling ska vara egenhändigt undertecknad måste en bekräftelse alltid begäras innan rätten kan ta ställning till frågan om avvisning (se t.ex. RÅ 1992 not 571 och 572). Eftersom regeringen nu föreslår att kravet på egenhändigt undertecknande tas bort bör en bekräftelse av en ansökan eller ett överklagande begäras endast när den kan tänkas ha betydelse i bevishänseende och underlåtenheten att lämna en bekräftelse i sig har ett bevisvärde (jfr prop. 1993/94:190 s. 121).

Bekräftelsen har till huvudsakligt syfte att göra det möjligt att avgöra om

100

inlagan kommer från en uppgiven person och om den därmed kan läggas till grund för en prövning i sak. Enligt regeringens uppfattning innebär en begäran om bekräftelse alltså endast ett sätt att införskaffa ytterligare utredning i identitetsfrågan. Om det inte går att undanröja tvivlen om avsändarens rätta identitet kan handlingen inte föranleda någon åtgärd från domstolens sida (jfr prop. 1971:30 del 2 s. 522 och RÅ 2004 not 130).

I ljuset av det ovan anförda anser regeringen, i likhet med flera remiss- instanser, att införande av en bestämmelse som endast anger att rätten får bortse från en handling riskerar att skapa förvirring snarare än att tydlig- göra konsekvenserna av en utebliven bekräftelse. I de fall begäran om bekräftelse inte avser en ansökan eller ett överklagande får rätten redan enligt nuvarande ordning bortse från handlingen, trots att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om detta. Av allmänna principer om tale- rätt följer att en ansökan eller ett överklagande ska avvisas i fall där den som klagar inte är behörig. Regeringen anser att denna ordning bör bestå. Av en begäran om bekräftelse bör det naturligtvis alltid framgå vad kon- sekvenserna blir av en underlåtenhet att följa föreläggandet. Regeringen anser att det inte finns något behov av att uttryckligen reglera detta.

Förvaltningsrätten i Göteborg påtalar att det i promemorian använda begreppet ”meddelande” torde, som paragrafen är utformad, endast avse telefax, e-post och andra typer av meddelanden som anländer till dom- stolen via ett telebefordringsföretag och att det därför inte är möjligt för domstolen att begära in bekräftelse av handlingar som inkommer t.ex. per post. Regeringen är av samma uppfattning (jfr prop. 1993/94:190 s. 121). Regeringen anser dock att möjligheten att begära bekräftelse inte bör vara begränsad till vissa situationer eller typer av dokument. För att detta ska vara tydligt bör begreppet ”handling” användas, varvid avses alla former av inlagor som ges in till domstolen.

I promemorian föreslås att en bekräftelse ska ske genom en i original undertecknad handling. Bland annat Kammarrätten i Sundsvall och Kammarrätten i Jönköping pekar på att det kan finnas alternativa möjligheter för en domstol att undanröja osäkerhet om vem som gett in t.ex. ett överklagande (jfr SOU 2010:29 s. 387 f.). Regeringen instämmer i kammarrätternas synpunkt. Syftet med bl.a. de förändringar som nu föreslås är att ta bort formkrav och skapa en mer flexibel processordning. Det avgörande bör vara att rätten på ett tillförlitligt sätt kan eliminera tveksamheter om en avsändares identitet, vilket enligt regeringens upp- fattning kan ske även på annat sätt än genom en i original undertecknad handling (jfr t.ex. NJA 1991 s. 407, NJA 1991 s. 595 och RH 2010:44). Till skillnad från bestämmelsens nuvarande utformning och prome- morians förslag, anser regeringen således att det inte bör uppställas krav på att en bekräftelse nödvändigtvis behöver ske genom en i original undertecknad handling.

En handlings ankomstdag

Några remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm och Förvalt- ningsrätten i Linköping, anser att regleringen i 44 § första och andra styckena FPL om när en handling ska anses ha kommit in till domstolen bör anpassas till motsvarande reglering i Förvaltningslagsutredningens betänkande En ny förvaltningslag, vilken bl.a. behandlar frågan om

Prop. 2012/13:45

101

Prop. 2012/13:45 elektroniskt ingivande (SOU 2010:29 s. 387 f.). Regeringen instämmer i att det kan finnas skäl att modernisera regleringen och att det finns ett värde i att bestämmelserna om ankomstdag i de båda lagarna så långt möjligt är likalydande. Det är samtidigt angeläget att bestämmelserna om ankomstdag i processlagarna för de båda domstolsslagen överens- stämmer med varandra. Förvaltningslagsutredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet och regeringen avser inte att före- gripa det arbetet. Om en förändring av förvaltningslagen i detta avseende blir aktuell kan det finnas anledning att överväga om motsvarande förändring bör ske i förvaltningsprocesslagen, rättegångsbalken och ärendelagen. Tills vidare bör alltså bestämmelserna i förvaltningsprocess- lagen om ankomstdag endast justeras i språkligt hänseende på det sätt som föreslås i promemorian.

8Ombud – behörighetskrav och fullmakt

8.1Behörighetskrav för ombud och biträden

8.1.1Nuvarande ordning

Allmän förvaltningsdomstol

En utgångspunkt för förvaltningsprocesslagen är att de flesta parter inte har anledning eller möjlighet att anlita en jurist för att ta tillvara sina intressen. I de allra flesta fall kan en part klara sig på egen hand. En part har dock alltid rätt att genom fullmakt ge en annan person i uppdrag att såsom ombud föra hans eller hennes talan. Alternativt kan parten anlita en annan person att biträda honom eller henne vid en muntlig förhandling inför rätten (48 § första stycket FPL). Vid sidan av ett ombud eller biträde kan parten givetvis ha någon som hjälper honom eller henne utan att detta kommer till något yttre uttryck i domstolsförfarandet.

Rätten får som ombud eller biträde i målet avvisa den som visar oskicklighet eller oförstånd eller som av annat skäl är olämplig. Rätten får också förklara honom eller henne obehörig att brukas som ombud eller biträde vid rätten antingen för viss tid eller tills vidare (48 § andra stycket FPL). Bestämmelserna utformades med 12 kap. 5 § RB som före- bild. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen får vid tillämpningen av bestämmelserna i 48 § andra stycket FPL endast sådana omständigheter beaktas som inträffat under rättegången (RÅ 1985 ref. 2:15). Att någon redan när en process inleds kan konstateras vara olämplig utgör alltså i förvaltningsprocessen inte grund för avvisning.

Om den som avvisas eller förklaras obehörig är advokat, ska åtgärden anmälas till advokatsamfundets styrelse (48 § tredje stycket FPL).

Vid förvaltningsprocesslagens tillkomst övervägdes att reglera frågor om ombud, biträde och fullmakt för ombud genom hänvisningar till bestämmelserna i 12 kap. RB (prop. 1971:30, bet. KU 1971:36). Departe- mentschefen menade dock att det utanför tvistemålsprocessens område knappast finns ett behov av så utförliga regler i ämnet (a. prop. del 2 s.

102

602). Det mest väsentliga var enligt departementschefen att få fastslaget Prop. 2012/13:45 att den som för talan får anlita ombud eller biträde.

Något behov av att i förvaltningsprocesslagen ha någon motsvarighet till reglerna i 12 kap. 2–4 §§ RB om behörighetskrav och jäv för ombud och biträden ansågs alltså inte föreligga vid lagens tillkomst. Inte heller i förvaltningslagen intogs några sådana regler. Det uttalades dock i för- arbetena till förvaltningslagen (1971:290) att viss ledning kan hämtas från bl.a. rättegångsbalkens bestämmelser om behörighet för ombud (a. prop. del 2 s. 362). Av praxis från Högsta förvaltningsdomstolen följer, till skillnad från vad som gäller enligt rättegångsbalken, att en juridisk person kan tillåtas att uppträda som ombud i allmän förvaltningsdomstol (RÅ 1973 ref. 48 och RÅ 1981 ref. 1:72). I förarbetena till 1971 års förvaltningslag uttalades att reglerna om ombud, som senare fördes över till förvaltningslagen (1986:223) oförändrade i sak, inte innebär något hinder mot att juridisk person fungerar som ombud i ett förvaltnings- ärende (a. prop. del 2 s. 362).

Allmän domstol

Rättegångsbalkens regler om behörighetskrav för ombud innebär att ingen annan får användas som ombud än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. För att den som har hemvist i en annan stat utanför EES än Schweiz ska godtas som ombud måste rätten finna att det lämpligen kan ske. Ombudet ska behärska det svenska språket. Vidare gäller att den som är underårig, försatt i konkurs eller har förvaltare enligt föräldra- balken inte får vara ombud (12 kap. 2 § RB). Dessa allmänna behörig- hetskrav ska beaktas av rätten självmant och prövningen förutsätts ske redan vid rättegångens början (NJA II 1943 s. 132 och 136). Dessutom gäller vissa jävsregler för ombud, t.ex. att rättsbildade befattningshavare i domstol, åklagare och kronofogdar i allmänhet inte utan särskilt tillstånd får vara ombud. Inte heller får den vara ombud som är närstående till en ledamot av rätten eller som har tagit befattning med saken såsom domstolsanställd eller ombud för motparten. Vidare får inte nämndemän vara ombud vid den domstol där de är nämndemän (12 kap. 3 och 4 §§ RB). Om ett ombud visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller om han eller hon på något annat sätt visar sig vara olämplig ska rätten avvisa honom eller henne. Rätten får också förklara honom eller henne obehörig, för viss tid eller tills vidare, att vara ombud vid den rätten (12 kap. 5 § RB). Om den som avvisas eller förklaras obehörig är advo- kat, ska en anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse (12 kap. 6 § andra stycket RB). För rättegångsbiträden gäller enligt 12 kap. 23 § RB samma behörighetskrav som för ombud. Ett biträde har inte någon fullmakt och har behörighet att handla på partens vägnar endast när även denne är närvarande i rättssalen. Ärendelagen hänvisar till 12 kap. 2–5 §§ och 6 § andra stycket RB (47 §).

103

Prop. 2012/13:45

104

8.1.2Behörighetskraven skärps

Regeringens förslag: Behörighetskraven för ombud och biträden skärps genom att en bestämmelse införs som föreskriver att till ombud eller biträde endast får anlitas någon som är lämplig för uppdraget.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att behörighetskraven skärps genom att bestäm- melserna i 12 kap. 2–5 §§ och 6 § andra stycket RB ska tillämpas i förvaltningsprocessen (Ds 2010:17 s. 131 f.).

Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Regeringsrättens ledamöter, Förvaltningsrätten i Stockholm, Försäkringskassan och

Patentbesvärsrätten, uttalar sig positivt om förslaget att skärpa behörig- hetskraven för ombud och biträden. Ingen remissinstans avstyrker en förändring med denna inriktning. Några remissinstanser, bl.a. Kammar- rätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Karlstad och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, anser dock att det inte är lämpligt att hänvisa till rättegångsbalkens bestämmelser och flera av dem förordar i stället att nödvändiga behörig- hetskrav anges direkt i förvaltningsprocesslagen. Kammarrätten i Sunds- vall och Förvaltningsrätten i Stockholm ifrågasätter om det för de allmänna förvaltningsdomstolarna finns behov av att tillämpa samtliga de bestämmelser som det hänvisas till i rättegångsbalken, t.ex. krav på att ombud ska behärska svenska språket.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet är tveksam till att det inte längre ska vara möjligt att använda sig av en juridisk person som ombud medan bl.a. Patentbesvärsrätten tillstyrker den konsekven- sen av promemorians förslag. Några remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm och Pensionsmyndigheten, understryker vikten av att förvalt- ningsprocesslagen och förvaltningslagen samordnas när det gäller juridiska personers möjlighet att vara ombud. Justitiekanslern anser att det finns skäl att överväga en utvidgning av möjligheterna att avvisa ombud.

Skälen för regeringens förslag

Krav på lämplighet

Som framgår ovan saknas inom förvaltningsprocessrätten uttryckliga regler om vilka krav som ska ställas på den som vill uppträda som ombud eller biträde. Detta får ses mot bakgrund av att processen tidigare, förutom i vissa mål om tvång mot person, närmast undantagslöst var rent skriftlig. En allmän förvaltningsdomstol får visserligen avvisa den som i processen visar sig vara olämplig. Avsaknaden av primära regler om behörighetskrav leder dock till att det inte finns någon möjlighet för domstolen att avvisa den som vid ett måls tidigare behandling eller som i annat sammanhang har visat sig vara olämplig att uppträda som ombud. Exempelvis kan domstolen därför som ombud eller biträde till en muntlig förhandling behöva kalla en person som domstolen utifrån tidigare erfarenheter på goda grunder kan anta kommer att missköta sitt uppdrag och vid förhandlingen behöva avvisas. Enligt regeringen är det inte rimligt att rätten i ett sådant fall måste påbörja den muntliga förhand-

lingen och låta ombudet visa prov på sin olämplighet för att först därefter kunna avvisa ombudet. Det säger sig självt att detta förhållande har en negativ inverkan på såväl effektiviteten i förfarandet som rättssäkerheten för den enskilde. Att det finns ett behov av skärpta behörighetsregler framhålls av bl.a. Försäkringskassan, som pekar på att det inom social- försäkringsrättens område förekommer att personer som är olämpliga som ombud agerar som sådana.

För att skapa en effektivare och mer rättssäker ordning anser rege- ringen att det bör uppställas krav på lämplighet för den som vill uppträda som ombud eller biträde i allmän förvaltningsdomstol. I promemorian görs bedömningen att en lämplig ordning är att den nuvarande regeln i 48 § andra stycket FPL om avvisande av olämpliga ombud och biträden ersätts med en hänvisning till 12 kap. 2–5 §§ RB, som innehåller såväl bestämmelser om vem som får vara ombud som bestämmelser om avvisning av ombud. Vidare görs bedömningen att regeln i 48 § tredje stycket FPL om att anmälan ska ske till advokatsamfundets styrelse i fall där en advokat avvisas bör ersättas av en hänvisning till 12 kap. 6 § andra stycket RB, som innehåller en motsvarande bestämmelse. Några remiss- instanser framför invändningar mot den föreslagna tekniken att genom- föra de skärpta behörighetsreglerna. Kammarrätten i Sundsvall efter- frågar en analys av om det för de allmänna förvaltningsdomstolarna finns behov av att tillämpa samtliga de bestämmelser som promemorian hänvisar till i rättegångsbalken. Kammarrätten ifrågasätter införandet av ett förbud mot att åklagare eller kronofogde är ombud i allmän förvaltningsdomstol, liksom om det i en i huvudsak skriftlig process är nödvändigt att reglera att ombud i samtliga mål ska behärska det svenska språket. Även Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller att ett krav på att ett ombud ska behärska svenska språket kan ställa till problem, framför allt i migrationsmålen. Några remissinstanser, bl.a. Kammar- rätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Linköping, pekar på att språket i rättegångsbalken är ålderdomligt. Enligt kammarrätten och

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet innebär hänvis- ningarna till rättegångsbalken att samma regel kan komma att prövas av både Högsta förvaltningsdomstolen (respektive Migrationsöverdom- stolen) och Högsta domstolen, vilket medför risk för motstridiga slutsatser och därmed en försämrad praxisbildning.

När det gäller den författningstekniska lösningen kan regeringen konstatera att förvaltningsprocesslagen redan innehåller hänvisningar till olika bestämmelser i rättegångsbalken. Regeringen kan dock instämma i remissynpunkterna att vissa av de bestämmelser i rättegångsbalken som promemorians förslag hänvisar till varken till sin språkliga eller innehållsmässiga utformning är helt ändamålsenliga för förvaltnings- processen. Några av de ledande principerna sedan tillkomsten av förvalt- ningsprocesslagen har varit att lagen ska medge en stor flexibilitet i tillämpningen och att den inte ska tyngas av onödig detaljreglering. Det har förutsatts att olika regler i rättegångsbalken ska kunna tillämpas analogt när så är lämpligt (prop. 1971:30 del 2 s. 291 f.). Även om de relativt detaljerade krav som ställs på ombud vid de allmänna dom- stolarna i viss utsträckning är relevanta även för ombud och biträden i allmän förvaltningsdomstol, gör regeringen bedömningen att det för det senare domstolsslaget finns ett behov av en mer flexibel reglering som i

Prop. 2012/13:45

105

Prop. 2012/13:45 större utsträckning tillåter en tillämpning som är anpassad till det enskilda fallet. Enligt regeringens mening är det vidare av värde att det krav som ställs på ett ombud tydligt framgår direkt av förvaltnings- processlagen. En mer ändamålsenlig ordning för en skärpning av behö- righetskraven bedöms därför vara att i förvaltningsprocesslagen ta in en bestämmelse som anger att en grundläggande förutsättning för att kunna anlitas som ombud eller biträde är att personen i fråga är lämplig för uppdraget. Därigenom blir det för både parter och deras tilltänkta ombud eller biträde klart att ett sådant krav ställs för att få uppträda i processen. Det tydliggör också att rätten har möjlighet att avvisa någon som på förhand inte bedöms vara kvalificerad. En allmän lämplighetsregel av liknande slag finns redan för två slags rättsliga biträden som förekommer vid allmän förvaltningsdomstol, nämligen rättshjälpsbiträden och offent- liga biträden (26 § första stycket rättshjälpslagen [1996:1619], som 5 § lagen [1996:1620] om offentligt biträde hänvisar till).

Regeringen anser vidare, i likhet med flera remissinstanser, att nuva- rande bestämmelser om avvisning, inklusive bestämmelsen om anmälan i vissa fall till advokatsamfundets styrelse, med smärre förändringar bör vara fortsatt direkt angivna i förvaltningsprocesslagen. Justitiekanslern påtalar ett behov av att utvidga möjligheterna att bedöma ett ombud som olämpligt och hänvisar bl.a. till att JO i ett beslut avseende motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken gett uttryck för att möjligheten att avvisa ombud förefaller väl snäv eftersom endast omständigheter i det aktuella målet får läggas till grund för ett sådant beslut (JO 2008/09 s. 36, se även NJA 1950 s. 359 och NJA 1987 s. 879). Regeringen är inte främmande för att en sådan förändring bör övervägas men konstaterar att en sådan översyn inte kan göras inom ramen för det nu aktuella lag- stiftningsärendet.

Möjligheten att anlita en juridisk person som ombud

Enligt regeringens uppfattning bör ett uppdrag som ombud eller biträde i domstol vara förenat med ett personligt uppdrags- och ansvarsförhållan- de. En konsekvens av den föreslagna uttryckliga kompetensregeln för ombud och biträden i förvaltningsprocesslagen är att det inte längre kommer att vara möjligt att i allmän förvaltningsdomstol använda sig av juridiska personer som ombud eller biträden. En sådan förändring tillstyrks av bl.a. Patentbesvärsrätten. Några remissinstanser, bl.a.

Kammarrätten i Stockholm, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Pensionsmyndigheten, anser att det är otillfredsställande att det genom förslaget blir en skillnad mellan förvaltningsprocesslagens och förvaltningslagens kompetensbestämmelser som bl.a. innebär att en enskild, som anlitar en juridisk person som ombud hos beslutsmyndig- heten, inte kommer att kunna använda samma ombud när han eller hon överklagar till domstol. Regeringen konstaterar att den ordning som föreslås i promemorian motsvarar vad som gäller i allmän domstol. Att endast fysiska personer kan vara ombud innebär enligt regeringens mening tydliga fördelar när det gäller att bedöma ett ombuds lämplighet för uppdraget och ansvar i förhållande till huvudmannen (se prop. 2009/10:215 s. 170 f.). De olägenheter för den enskilde som kan uppstå

när kraven på ombud skiljer sig åt hos förvaltningsmyndighet och

106

domstol bör inte heller överdrivas. Även när en juridisk person anlitas Prop. 2012/13:45 som ombud är det i realiteten en fysisk person i t.ex. aktiebolaget eller

den ideella föreningen som för den enskildes talan. Enligt regeringens uppfattning bör det varken för den enskilde eller ombudet innebära någon större praktisk olägenhet att i ett sådant fall låta fullmakten om- fatta den fysiska personen som faktiskt utför uppdraget.

8.2Fullmakt för ombud

8.2.1 Nuvarande ordning

I 49 § första stycket FPL föreskrivs att ett ombud ska styrka sin behörig-

 

het genom fullmakt. Om ombudet inte gör det, ska rätten förelägga

 

ombudet eller huvudmannen att avhjälpa bristen (49 § andra stycket

 

FPL). Kravet på att ett ombud ska styrka sin behörighet genom fullmakt

 

innebär inte att fullmakten måste vara skriftlig. En part kan alltså vid en

 

förhandling inför rätten muntligen ge en viss person fullmakt att före-

 

träda honom eller henne som ombud.

 

Vid tiden för förvaltningsprocesslagens tillkomst föreskrevs för allmän

 

domstol att en skriftlig fullmakt skulle uppvisas i original när ombudet

 

första gången vid rätten förde talan i målet (12 kap. 9 § första stycket RB

 

i dess tidigare lydelse). Enligt motiven innebar bestämmelsen att full-

 

makt skulle uppvisas i varje instans, såväl lägre som högre, där ombudet

 

förde partens talan (SOU 1938:44 s. 167). Genom en reform år 2000

 

(prop. 1999/2000:26) ändrades bestämmelsen i syfte att undvika onödigt

 

merarbete i högre rätt och möjliggöra användningen av telefax och e-post

 

vid överklagande. Reformen innebär att en originalfullmakt inte behöver

 

visas upp på nytt vid ett överklagande. Ändringen skedde genom att

 

orden ”vid rätten” togs bort ur lagtexten. Enligt 12 kap. 9 § första stycket

 

första meningen RB ska skriftlig fullmakt visas upp i original när om-

 

budet första gången för talan i målet. I förarbetena uttalade sig regeringen

 

även om bestämmelserna om fullmakt i förvaltningsprocesslagen. Enligt

 

regeringen torde regleringen i 49 § första stycket FPL innebära ett krav

 

på att fullmakten ska inges i original (a. prop. s. 116). Regeringen be-

 

dömde att det inte fanns något beredningsunderlag för att i propositionen

 

behandla kravet på fullmakter för de allmänna förvaltningsdomstolarnas

 

del (a. prop. s. 118).

 

För domstolsärenden i allmän domstol gäller att fullmakt inte behöver

 

uppvisas annat än om domstolen anser att det behövs (47 § ÄL).

 

I förvaltningslagen regleras inte uttryckligen frågan om fullmakt (jfr

 

SOU 2010:29 s. 322 f.). I förarbetena till 1971 års förvaltningslag an-

 

förde dock departementschefen att i fråga om fullmakt 49 § FPL vid

 

behov torde kunna tjäna som vägledning (prop. 1971:30 del 2 s. 362). I

 

doktrinen har angetts att till skillnad från vad som gäller vid rättskipning

 

hos domstolarna ett sådant bevis om behörighet ofta kan undvaras i

 

förvaltningsärenden. Myndigheten bör dock begära in fullmakt i ärenden

 

av stor betydelse för huvudmannen (Hellners/Malmqvist, Förvaltnings-

 

lagen med kommentarer, 3 uppl. s. 120, jfr RÅ 1950 ref. 30). Även om

 

det saknas generella bestämmelser i förvaltningslagen finns regler om

 

fullmakt i förfarandet inför förvaltningsmyndigheter på flera ställen i

107

 

Prop. 2012/13:45 lagstiftningen. I t.ex. utsökningsmål gäller att ett ombud inte behöver styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om Kronofogdemyndig- heten finner att det behövs (2 kap. 6 § utsökningsbalken). Inte heller vid handläggningen av inskrivningsärenden behöver en skriftlig fullmakt visas upp annat än om inskrivningsmyndigheten anser att det behövs (19 kap. 26 § jordabalken).

8.2.2Kravet på uppvisande av fullmakt tas bort

Regeringens förslag: Den som vill uppträda som ombud för en part i mål i allmän förvaltningsdomstol ska inte behöva styrka sin behörighet genom att visa upp en fullmakt annat än om rätten anser att det behövs.

 

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

I promemorian föreslås att förändringen sker genom att bestämmelserna i

 

12 kap. 8–19 §§ RB görs tillämpliga i förvaltningsprocessen (Ds 2010:17

 

s. 134 f.).

 

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser välkomnar försla-

 

get. Förvaltningsrätten i Göteborg avstyrker förslaget och anser att

 

huvudregeln bör vara att skriftlig fullmakt ska uppvisas i original när

 

ombudet första gången för talan i målet, men att domstolen i undan-

 

tagsfall kan underlåta att begära in en sådan fullmakt. Kammarrätten i

 

Sundsvall och Förvaltningsrätten i Falun tillstyrker förslaget men anser

 

att i stället för hänvisningar till bestämmelser i rättegångsbalken nöd-

 

vändiga föreskrifter om fullmakt bör anges direkt i förvaltningsprocess-

 

lagen. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter hur de allmänna förvalt-

 

ningsdomstolarna ska tillämpa vissa av de bestämmelser i rättegångs-

 

balken som förslaget i promemorian hänvisar till. Förvaltningsrätten i

 

Uppsala och Förvaltningsrätten i Linköping tillstyrker förslaget men

 

pekar på att det kan medföra en risk för integritetsintrång. Förvaltnings-

 

rätten i Stockholm framhåller ett behov av reglering av fullmaktens

 

omfattning. Förvaltningsrätten i Malmö ifrågasätter om hänvisningen till

 

rättegångsbalkens regler är tillräcklig för att ersätta den nuvarande regler-

 

ingen i förvaltningsprocesslagen om hur rätten ska agera i en situation

 

där domstolen befarar att någon obehörigen uppträder som ombud för en

 

part. Stockholms tingsrätt anser att det finns skäl att se över även rätte-

 

gångsbalkens regler om krav på fullmakt för ombud.

 

Skälen för regeringens förslag: Ett ombud som uppträder i rätten gör

 

det på uppdrag av sin huvudman. Huvudmannen måste ha gett ombudet

 

fullmakt, antingen skriftligt eller muntligt, att företräda honom eller

 

henne. Enligt förvaltningsprocesslagen måste en sådan fullmakt presen-

 

teras för rätten.

 

Kravet på att visa upp fullmakt i original i högre rätt har tagits bort i

 

rättegångsbalken. I ärendelagen har man gått längre. En fullmakt behöver

 

över huvud taget inte visas upp annat än om rätten finner att det behövs. I

 

förvaltningsmyndigheterna torde samma ordning tillämpas.

 

Krav på att ett ombud ska styrka sin behörighet genom fullmakt i

 

original medför ett visst merarbete för såväl enskilda som domstolarna.

108

Det händer inte sällan att den som är ombud försummar att ge in full-

 

makten eller ger in den endast i kopia. Domstolen måste då t.ex. per tele- fon eller brev förelägga ombudet att ge in fullmakten i original. Många ombud begär att få tillbaka originalfullmakten efter att ha visat upp den för domstolen, eftersom de behöver den i andra mål eller ärenden. Det bland förvaltningsmyndigheter alltmer utbredda bruket av elektroniska akter medför ökade praktiska svårigheter att regelmässigt begära in originalfullmakter som getts in till myndigheten.

Några förvaltningsrätter uppmärksammar risker för den enskilde som kan följa av en uppmjukning av kravet att uppvisa fullmakt. Förvalt- ningsrätten i Uppsala framhåller att enskilda i vissa målgrupper i relativt stor omfattning utgörs av individer med begränsad resursförmåga och att det inte är helt ovanligt att anhöriga till äldre och/eller funktionshindrade på egen hand väcker talan i domstol. I mål enligt t.ex. lagen (1993:389) om assistansersättning är det inte ovanligt att den enskilde företräds av olika s.k. assistansbolag. Enligt denna domstol och Förvaltningsrätten i Karlstad kan det inte uteslutas att dessa bolags ekonomiska intressen kan leda till att processer förs i flera instanser utan den enskildes önskemål eller vetskap. Förvaltningsrätten i Linköping pekar på att det till skillnad från processen i allmän domstol är vanligt att ombud i allmän förvalt- ningsdomstol inte är utbildade jurister med erfarenhet av processföring och medvetenhet om vikten av en klarlagd behörighet i förhållande till uppdragsgivaren. Vidare påpekar några remissinstanser, bl.a. Förvalt- ningsrätten i Uppsala och Förvaltningsrätten i Linköping, att om domstolen inte har tillgång till fullmakten så minskar möjligheterna att i den huvudsakligen skriftliga förvaltningsprocessen upptäcka eventuella oklarheter eller begränsningar i ombudets behörighet.

Regeringen anser att en modern förvaltningsprocess bör vara flexibel och kunna anpassas efter vad som behövs i det enskilda fallet. Regler som kan innebära onödigt besvär och tidsspillan för parter och domstolar bör om möjligt tas bort. De risker som skulle kunna uppstå vid en förändring i nu aktuellt hänseende bör enligt regeringens mening inte överdrivas. Att det inte ställs krav på ombudet att ge in sin fullmakt är en ordning som sedan länge gäller vid förfaranden enligt förvaltningslagen och ärendelagen samt inom den summariska processen hos Kronofogde- myndigheten. Risken för att någon obehörigen uppträder som ombud för en part måste betraktas som så liten att den inte motiverar bibehållandet av ett ovillkorligt krav på att ombud i samtliga mål ska ge in en fullmakt, vilket är en bedömning som även de remissinstanser som påtalar riskerna ställer sig bakom. Som Förvaltningsrätten i Uppsala påpekar skulle det dessutom vara motsägelsefullt att ha ett system som medger över- klaganden och ansökningar utan krav på egenhändigt undertecknade (se avsnitt 7.2), men som samtidigt innehåller ett obligatoriskt krav på styrkt behörighet för ett ombud.

Som framgår av de påtalade riskerna med en uppmjukning av kravet på fullmakt finns det dock skäl för att rätten, i de fall den anser att det behövs, alltjämt ska kunna kräva att ombud styrker sin behörighet genom fullmakt. Det är av stor praktisk betydelse att rätten i tveksamma fall genom en fullmakt kan få klarlagt dels om personen över huvud taget är behörig att föra partens talan, dels om uppdraget är förenat med någon begränsning. Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att regler- ingen i förvaltningsprocesslagen bör ändras så att den som uppträder som

Prop. 2012/13:45

109

Prop. 2012/13:45 ombud för en part inte ska behöva styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om rätten anser att detta behövs. Det bör dock betonas att det enbart är det obligatoriska kravet på att uppvisa fullmakt som tas bort. Till grund för samtliga uppdrag som ombud måste det alltjämt finnas en skriftlig eller muntlig fullmakt från huvudmannen.

I promemorian föreslås att ändringen i huvudsak genomförs genom en hänvisning till rättegångsbalkens regler om fullmakt (12 kap. 8–19 §§), vilket ifrågasätts av några remissinstanser. I likhet med bl.a. Kammar- rätten i Sundsvall anser regeringen att det för de allmänna förvaltnings- domstolarna inte finns behov av att tillämpa samtliga de bestämmelser i rättegångsbalken som promemorian hänvisar till. En lämpligare ordning bedöms vara att direkt i förvaltningsprocesslagen införa bestämmelser som ger rätten möjlighet, men inte skyldighet, att begära att någon som uppger sig vara ombud styrker sin behörighet genom en fullmakt samt som anger vad en fullmakt ska innehålla.

Som anges ovan kan ett skäl till att rätten i ett enskilt fall ser behov av att ett ombud styrker sin behörighet genom fullmakt vara att få klarlagt om uppdraget är förenat med någon begränsning. Enligt Förvaltnings- rätten i Stockholm bör det av lagtexten framgå att om en fullmakt inte uppvisats ska den anses gälla utan inskränkningar. Detsamma bör gälla om fullmakt lämnats muntligen inför rätten och parten inte angett att fullmakten gäller med vissa inskränkningar. Regeringen instämmer i att en fullmakt – oavsett om den ges skriftligen eller muntligen respektive om den visas upp eller inte – ska anses gälla utan inskränkningar om inte annat anges. Det åligger därför parten och dennes ombud att vid behov redovisa sådana inskränkningar för rätten. Regeringen anser att det inte finns behov av att närmare reglera detta förhållande.

Enligt Stockholms tingsrätt finns det skäl att se över även reglerna i rättegångsbalken om krav på fullmakt för ombud. Regeringen konstaterar att en sådan översyn inte kan ske inom ramen för det nu aktuella lagstiftningsärendet.

 

9

Domstolens utredningsansvar

 

9.1

Nuvarande ordning

 

Förvaltningsmyndighets utredningsansvar

 

Förvaltningslagen innehåller inte några bestämmelser som direkt tar sikte

 

på en förvaltningsmyndighets ansvar för utredningen i ett ärende. Lagen

 

innehåller däremot allmänna bestämmelser om förfarandet som ger ett

 

visst stöd för att myndigheterna har huvudansvaret för att ärendena blir

 

tillräckligt utredda. En förvaltningsmyndighet ska lämna upplysningar,

 

vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myn-

 

dighetens verksamhetsområde. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning

 

som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp

 

och myndighetens verksamhet (4 § första stycket FL). Ett ärende ska

 

handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt, utan att rättssäker-

110

heten

eftersätts. Myndigheten ska vid handläggningen beakta möjlig-

heterna att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs (7 § FL). För vissa ärendetyper finns särskilda bestämmelser om det utredningsansvar som en förvaltnings- myndighet har. Ett sådant exempel är bestämmelserna i 40 kap. 1 § skatteförfarandelagen (2011:1244, SFL) som föreskriver att Skatteverket ska se till att ärendena blir tillräckligt utredda.

Allmän förvaltningsdomstols utredningsansvar

En allmän förvaltningsdomstol ska enligt 8 § FPL se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Enligt paragrafen ska rätten vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. Det föreskrivs vidare att överflödig utredning får avvisas. Bestämmelserna har varit oförändrade sedan förvaltningsprocesslagens tillkomst år 1971.

I förarbetena till de aktuella bestämmelserna anförde departements- chefen att även om domstolen ytterst har ansvaret för att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, måste det i stor utsträckning ankomma på parterna själva att ta fram utredningen (prop. 1971:30 del 2 s. 530). Departementschefen menade vidare att domstolens aktivitet på detta område måste växla, beroende bl.a. på vad för slags mål det är fråga om, om det finns en offentlig motpart i målet och om enskild part har ombud i målet. Därvid anfördes att det ligger i sakens natur att domstolen i allmänhet bör ägna särskild uppmärksamhet åt processledningen när en enskild part inte har ombud i ett enpartsmål och det framgår att parten har svårigheter att ta till vara sin rätt (a. prop.).

I förarbetena berördes även hur uppfattningen om rättens objektivitet och opartiskhet kan påverkas av hur den processledande uppgiften utförs. För att rättens objektivitet och opartiskhet inte ska ifrågasättas borde processledningen ske fullt öppet i förhållande till den vägleddes motpart och inriktas främst på uppenbara brister och förbiseenden i den enskildes talan. Departementschefen uttryckte att utrymmet för processledning är större i enpartsmål än i exempelvis skattemål, där den enskilde har en allmän motpart (a. prop.).

Enligt departementschefen var det lämpligast att uttrycka rättens upp- gift i fråga om processledningen på det sättet att rätten vid behov anvisar hur utredningen bör kompletteras. Härav framgår att det främst ankom- mer på parterna att skaffa fram utredning i målet. I förarbetena påpekades att en bestämmelse av det angivna slaget givetvis inte utesluter att dom- stolen själv vidtar åtgärder som ligger närmast till hands för den, exempelvis att skaffa in upplysningar och annat material från andra myndigheter (a. prop.).

Frågan om de allmänna förvaltningsdomstolarnas utredningsansvar har varit föremål för överväganden efter förvaltningsprocesslagens ikraft- trädande. I Domstolsutredningens betänkande Domstolarna inför 2000- talet (SOU 1991:106 del A s. 512 f.) behandlades frågan ingående. Utredningen anförde att frågorna om den lämpliga omfattningen av dom- stolars processledning hör till processrättens mest omdiskuterade och att de är av principiellt intresse så till vida att de aktualiserar processens funktion i samhället samt domstolens och parternas roller i processen. Frågorna lät sig enligt utredningen inte så lätt greppas av lagstiftaren eller av dem som i andra former svarar för rättsbildningen. Till att

Prop. 2012/13:45

111

Prop. 2012/13:45 behovet av processledning blivit mindre frekvent bidrog dock, enligt utredningen, att det blivit vanligare att de i processen förekommande allmänna intressena företräds av ett allmänt organ.

Domstolsutredningen ansåg att reglerna om domstolens utrednings- ansvar i de förvaltningsrättsliga målen borde sträcka sig minst lika långt som reglerna i rättegångsbalken. Detta ledde enligt utredningen till slutsatsen att det borde införas en regel om att domstolen genom frågor och påpekanden ska försöka att avhjälpa otydligheter och ofullständig- heter i parternas framställningar. Den nya regeln borde enligt utredningen

– liksom motsvarande regel i rättegångsbalken – tillämpas oavsett om det var en företrädare för det allmänna eller en enskild part som uttryckt sig otydligt eller ofullständigt.

Den av utredningen förordade regeln togs in i utredningens förslag till en ny lag, som skulle ersätta bl.a. förvaltningsprocesslagen. Regeln som sådan föranledde inga invändningar när utredningens betänkande remiss- behandlades men utredningens lagförslag kom av andra skäl inte att genomföras (prop. 1995/96:115 s. 75). Några uttalanden om rättens utredningsansvar gjordes inte i förarbetena i samband med att förvalt- ningsprocessen år 1996 som huvudregel blev en tvåpartsprocess (prop. 1995/96:22, bet. 1995/96:JuU7). Av Högsta förvaltningsdomstolens praxis framgår dock att officialprincipen gäller utan hinder av att förvaltningsprocessen blivit en tvåpartsprocess (se bl.a. RÅ 2002 ref. 22 och RÅ 2006 ref. 46).

Allmän domstols utredningsansvar

För tvistemål, brottmål och domstolsärenden i allmän domstol gäller bestämmelser som i fråga om utredningsansvaret i stort sett stämmer överens med bestämmelserna i 8 § FPL. Även en allmän domstol ska sålunda se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver (43 kap. 4 § andra stycket och 46 kap. 4 § andra stycket RB samt 12 § ÄL). I stället för att rätten vid behov ska anvisa hur utredningen bör kompletteras föreskrivs för allmän domstol dock att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.

Bestämmelsen i 8 § FPL att en allmän förvaltningsdomstol får avvisa överflödig utredning motsvaras för allmän domstol närmast av regler i 35 kap. 7 § RB om avvisande av bevisning. En allmän domstol ska vidare se till att inget onödigt dras in i målet eller ärendet (43 kap. 4 § andra stycket och 46 kap. 4 § andra stycket RB samt 12 § ÄL). Termino- logiskt talas det i allmän domstol sällan om domstolens utredningsansvar utan detta betecknas i stället som materiell processledning.

112

9.2

Domstolens utredningsansvar förtydligas

Prop. 2012/13:45

Regeringens förslag: De allmänna förvaltningsdomstolarnas utred- ningsansvar ska förtydligas genom att det i 8 § förvaltningsprocess- lagen föreskrivs dels att rätten genom frågor och påpekanden ska verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sina framställningar, dels att rätten ska se till att inget onödigt förs in i målet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (Ds 2010:17 s. 141 f.).

Remissinstanserna: Många remissinstanser välkomnar ett förtydlig- ande av domstolens utredningsansvar. Flertalet remissinstanser, däri- bland JO, Förvaltningsrätten i Malmö, Patentbesvärsrätten och Försäk- ringskassan, ställer sig bakom eller har inte någon erinran mot prome- morians förslag. Ett antal remissinstanser, bl.a. Regeringsrättens leda- möter, Kammarrätten i Stockholm och Förvaltningsrätten i Jönköping, framför dock synpunkter på förslagets närmare utformning. Kammar- rätten i Sundsvall och Förvaltningsrätten i Uppsala avstyrker förslaget i sin helhet och framför att ett förtydligande av utredningsansvaret bör föregås av en mer ingående analys. Förvaltningsrätten i Växjö är tvek- sam till om de föreslagna förändringarna bidrar till att parterna uppfattar domstolens utredningsansvar på ett tydligare sätt. LO-TCO Rättsskydd framhåller vikten av att domstolen går igenom målet och myndighetens beslutsunderlag direkt när målet kommer in så att domstolen skyndsamt kan besluta om eventuell återförvisning till myndigheten för nödvändig utredning.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av att förtydliga domstolens utredningsansvar

Bestämmelserna om allmän förvaltningsdomstols utredningsansvar består av en grundregel som kompletteras av två tilläggsregler. Grund- regeln reglerar förutsättningarna för domstolens processledande verk- samhet i materiellt hänseende och finns i 8 § första stycket FPL. Den föreskriver att domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. De två tilläggsreglerna konkretiserar domstolens processledande verksamhet och finns i 8 § andra stycket FPL. Den första tilläggsregeln innebär att rätten vid behov ska anvisa hur utredningen bör kompletteras. Den andra tilläggsregeln innebär att överflödig utredning får avvisas av rätten.

Vad en domstols utredningsansvar, dvs. domstolens materiella process- ledningsskyldighet, innebär i praktiken varierar från måltyp till måltyp och är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande för omfattningen av domstolens ansvar är såväl processföremålets natur som partsförhållandena i målet. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen har utformats just i syfte att det ska framgå att utredningsansvaret sträcker sig olika långt i olika mål som handläggs enligt den lagen (prop. 1971:30 del 2 s. 529). Reglerna i förvaltningsprocesslagen och de ovan nämnda reglerna i rättegångsbalken och ärendelagen tillskapar alltså inte

113

Prop. 2012/13:45 en skyldighet att tillämpa en officialprincip, utan lämnar i stället ut- rymme för tillämpningen av en sådan princip. Det som styr hur långt domstolen ska gå i det hänseendet är i första hand de bestämmelser som finns i den materiella lagstiftningen om enskildas och det allmännas intressen och om tyngden av dessa intressen. Behovet av processledande åtgärder påverkas bl.a. av om det finns en offentlig motpart i processen och av styrkeförhållandena i denna (RÅ 2006 ref. 46 och RÅ 2009 ref. 69). Det är därför svårt och inte heller lämpligt att genom lagstiftning i detalj reglera vad som ska gälla. Det står dock klart att domstolen bör ha ett yttersta ansvar för utredningen i målet. Den s.k. officialprincipen bör alltså vara vägledande för handläggningen av ett mål hos en allmän förvaltningsdomstol. Trots att officialprincipen har en mindre framträd- ande plats i en del mål som förekommer i allmän domstol, gäller samma grundregel som den i 8 § FPL även för alla mål och ärenden vid allmän domstol (se prop. 2009/10:215 s. 164 f.).

Bland annat med hänsyn till att förvaltningsprocessen numera är en tvåpartsprocess anser regeringen att det finns anledning att överväga en ändrad utformning av 8 § FPL. Ett stort antal remissinstanser instämmer i att det finns ett behov av att förtydliga domstolens utredningsansvar.

Regeringsrättens ledamöter och Finansinspektionen anser att bestäm- melserna tydligare bör återspegla att officialprincipen tillämpas olika beroende på vilken typ av mål det handlar om. Grundregeln i 8 § första stycket FPL har, som framgår ovan, utformats i syfte att markera att utredningsansvaret sträcker sig olika långt i olika mål. Regeringen anser att regeln alltjämt framstår som ändamålsenlig och därför bör finnas kvar i sin nuvarande lydelse. Däremot finns det anledning att överväga på vilket sätt det bör uttryckas hur rätten ska agera om det finns ett behov av komplettering eller avvisning. Övervägandena bör således ta sikte på de båda tilläggsreglerna i 8 § andra stycket FPL.

Tilläggsregeln att domstolen vid behov ska anvisa hur utredningen ska kompletteras bör förändras

Behovet av att ändra tilläggsregeln i 8 § andra stycket första meningen FPL, som innebär att rätten vid behov ska anvisa hur utredningen bör kompletteras, bör bedömas mot bakgrund av hur förhållandena i de all- männa förvaltningsdomstolarna har utvecklats de senaste decennierna. Målsammansättningen har genomgått betydande förändringar. Vidare har nya regler om förvaltningsmyndigheters skyldighet att ompröva ett överklagat beslut lett till att många enklare mål har fallit bort och att andra mål kan inledas i domstol med ett bättre underlag. Av störst betydelse är dock de regler om tvåpartsprocess som infördes år 1996 (prop. 1995/96:22, bet. 1995/96:JuU7, rskr. 1995/96:55). Reglerna gäller när en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut till förvalt- ningsrätt och innebär att den myndighet som först beslutade i saken ska vara den enskildes motpart sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen (7 a § FPL). I en tvåpartsprocess blir utredningsmaterialet fylligare. Genom att parterna i en tvåpartsprocess ansvarar för att utred- ningsunderlaget är fullgott har behovet av aktivitet från domstolens sida minskat.

114

Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att tilläggsregeln i 8 § andra stycket första meningen FPL passar mindre väl för hur förvalt- ningsprocessen har kommit att utveckla sig sedan införandet av förvalt- ningsprocesslagen för drygt 40 år sedan. Regeln är inte heller fullt ut anpassad till de allmänna förvaltningsdomstolarnas rättskipande uppgift- er och kan snarare ge de processande parterna en missvisande bild av handläggningens karaktär. En part kan få den felaktiga uppfattningen att rätten ska anvisa hur utredningen bör kompletteras för att han eller hon ska nå framgång med sitt överklagande. Domstolens utredningsansvar innebär att se till att målet är klart för avgörande genom att utredningen är fullständig. Ansvaret syftar inte till att uppnå en viss utgång eller att hjälpa en part att nå framgång. De ovan beskrivna förhållandena leder regeringen till slutsatsen att denna tilläggsregel bör ändras.

Tilläggsregeln i 8 § andra stycket första meningen FPL motsvaras för de allmänna domstolarnas del närmast av den regel som innebär att rätten i alla mål och ärenden genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. I promemorian föreslås att detta ska gälla också i allmän förvaltnings- domstol. Några remissinstanser, bl.a. Regeringsrättens ledamöter och Kammarrätten i Sundsvall, avstyrker förslaget i denna del eftersom de anser att formuleringen ”genom frågor och påpekanden” knappast beaktar att förvaltningsprocessen i grunden är skriftlig utan synes ta sikte enbart på processledning under muntlig förhandling. Regeringen anser för sin del att frågor och påpekanden till parterna i detta syfte kan fram- ställas lika gärna i skrift, som t.ex. per telefon eller vid en muntlig förhandling. Samma formuleringar används dessutom i ärendelagen, som i likhet med förvaltningsprocesslagen reglerar en i huvudsak skriftlig process. Förvaltningsrätten i Uppsala invänder att det inte framgår om ändringarna ska anses utgöra en exemplifiering av hur domstolen kan medverka till en bättre utredning och därvid till ett bättre beslutsunderlag eller om ändringarna avser ett tydliggörande av hur utredningen ska genomföras. Om det finns sådana oklarheter i de skriftliga eller muntliga framställningar som görs av parterna att målet inte bedöms vara möjligt att avgöra ser regeringen det som naturligt att rätten i ett första skede genom frågor och påpekanden verkar för att dessa brister avhjälps. Det kan därefter krävas ytterligare agerande, från parterna eller rätten, för att målet ska anses vara tillräckligt utrett. Rätten har befogenheter att vid behov hämta in utredning som kompletterar parternas utredningsmaterial, t.ex. genom att besluta om syn på stället (23 § FPL) eller om inhämtande av utlåtande från sakkunnig (24 § FPL). Regeringen, i likhet med bl.a.

Förvaltningsrätten i Malmö och Försäkringskassan, instämmer i prome- morians bedömning att den föreslagna tilläggsregeln för såväl enskilda som offentliga parter i förvaltningsprocessen otvivelaktigt är tydligare än den nuvarande tilläggsregeln. Den uttrycker enligt regeringens mening på ett bättre sätt vad som krävs av rätten i den situation då utredningsansva- ret ska utövas. Att behovet av processledande åtgärder i olika mål varie- rar har inte primärt att göra med vilket domstolsslag målet handläggs i.

Kammarrätten i Stockholm och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att det vore värdefullt att klargöra för parterna att det är de som har huvudansvaret för att ta fram utredningen (jfr SOU 2010:29 s. 419). Regeringen instämmer i att det i stor utsträck-

Prop. 2012/13:45

115

Prop. 2012/13:45 ning måste ankomma på parterna själva att ansvara för utredningen i målet. Såväl 8 § FPL i sin nuvarande lydelse som motsvarande bestäm- melse i ärendelagen reglerar rättens processledande uppgift, men inne- håller samtidigt det viktiga elementet att rätten ska vara verksam genom parterna och därigenom undvika att agera helt på egen hand (se prop. 2009/10:215 s. 164 f.). Enligt regeringens uppfattning finns det dock skäl att ytterligare förtydliga parternas roll i detta hänseende. Av tilläggs- regeln bör alltså uttryckligen framgå att det i första hand är parterna själva som ska läka bristerna i sina framställningar.

Mot den angivna bakgrunden bör det införas en bestämmelse som föreskriver att rätten genom frågor och påpekanden ska verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sina framställ- ningar. Regeringen anser att denna tilläggsregel, i jämförelse med förslaget i promemorian, tydligare bör separeras från grundregeln om rättens officialansvar för utredningens fullständighet. Tilläggsregeln bör därför placeras i eget stycke i 8 § FPL.

Tilläggsregeln att överflödig utredning får avvisas bör behållas men kompletteras

I promemorian görs bedömningen att tilläggsregeln i nuvarande 8 § första stycket andra meningen FPL, som innebär att överflödig utredning får avvisas, framstår som ändamålsenlig. Ingen remissinstans ger uttryck för någon annan uppfattning. Även regeringen anser att denna regel bör behållas. Att en domstol har denna möjlighet är nödvändigt för att möjliggöra en effektiv process och är till fördel för såväl domstolen som parterna med hänsyn till bl.a. kostnader och tid.

I promemorian föreslås vidare att tilläggsregeln kompletteras med en regel som ger rätten stöd för att hindra att parterna, t.ex. vid en muntlig förhandling, drar in sådant som är onödigt i målet. De flesta remiss- instanserna är positiva till förslaget. Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall och Förvaltningsrätten i Linköping ifråga- sätter dock hur rätten i en skriftlig process ska göra för att se till att inget onödigt dras in i målet. Enligt regeringens uppfattning fyller regeln en viktig funktion redan av den anledningen att det muntliga inslaget blir allt vanligare inom förvaltningsprocessen. Regeln bedöms även ge rätten möjlighet att vid en skriftlig handläggning verka för att parternas processföring begränsas till den tvistiga frågan i målet. Detta kan t.ex. ske genom att rätten vid kommunicering av handlingarna i målet nekar en part förlängd svarstid då sådan begärs i syfte att ge in ett utlåtande som av rätten inte bedöms vara relevant. Kammarrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Uppsala och Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det inte finns något behov av att uttryckligen föreskriva att rätten ska se till att inget onödigt dras in i målet. I den mån frågan om avvisning aktualiseras, får rätten redan med stöd av nuvarande regler avvisa den överflödiga utredningen. Enligt regeringens uppfattning måste det vara en fördel för såväl domstolen som parterna att det i ett så tidigt skede som möjligt klargörs vad som bör vara en del av utredningsmaterialet i målet och att rätten inte i ett senare skede behöver avvisa redan ingiven utredning. Vidare minskar risken för att någon av parterna fokuserar på

sådant som är onödigt och rättens ansvar för utredningen i målet tydlig-

116

görs. Dessutom uppnås större likhet mellan de båda domstolsslagen. Prop. 2012/13:45 Regeringen ställer sig därför bakom promemorians förslag att införa en

uttrycklig bestämmelse av detta slag. Som några remissinstanser, bl.a.

Förvaltningsrätten i Linköping och Förvaltningsrätten i Jönköping, påpekar finns det dock anledning att välja ett annat uttryck än det i promemorian föreslagna ”dras in”. Regeringen anser att ”förs in” är en lämpligare formulering och föreslår därför en regel i 8 § tredje stycket FPL som föreskriver att rätten ska se till att inget onödigt förs in i målet. Den oförändrade tilläggsregeln om att överflödig utredning får avvisas bör flyttas till detta nya tredje stycke.

10 Anteckningar vid muntlig förhandling

10.1 Nuvarande ordning

Vid en muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol ska protokoll

 

föras. Protokollet ska innehålla en redogörelse för förhandlingens gång

 

och för den utredning som läggs fram vid denna. I protokollet ska

 

antecknas vad som förekommer vid förhandlingen i fråga om yrkanden,

 

medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden (17 § FPL).

 

Bestämmelserna om protokollföring vid muntlig förhandling är tillämp-

 

liga även när rätten håller syn (23 § andra stycket FPL). Ytterligare

 

bestämmelser om protokollföring finns i förordningen (1979:575) om

 

protokollföring m.m. vid de allmänna förvaltningsdomstolarna.

 

Motsvarande regler om skyldighet att föra protokoll i allmän domstol

 

fanns tidigare i 6 kap. RB. Sedan år 2000 är det dock inte obligatoriskt

 

att föra protokoll vid sammanträde. I stället gäller att sådana uppgifter

 

som tidigare skulle tas in i protokoll ska antecknas och att anteck-

 

ningarna ska göras i anslutning till sammanträdet (6 kap. 3 och 4 §§ RB).

 

Det lämnas alltså i balken öppet i vilken form anteckningarna ska göras.

 

Endast i ett fall är protokollföring enligt balken fortfarande obligatorisk,

 

nämligen när ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta något

 

slutligt avgörande i målet eller ärendet (6 kap. 5 § RB). Förändringarna i

 

balken innebär att det överlåts åt domstolen att själv avgöra var

 

nödvändiga uppgifter bör antecknas (prop. 1999/2000:26 s. 75 f.).

 

Inte heller i ärendelagen uppställs något allmänt krav på protokoll-

 

föring. I stället finns bestämmelser om vad som ska antecknas under ett

 

sammanträde, bl.a. yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden,

 

invändningar och erkännanden samt den utredning som läggs fram vid

 

sammanträdet (21 § andra stycket ÄL).

 

När det gäller bevisupptagning får allmän förvaltningsdomstol

 

förordna att en utsaga av ett vittne eller en sakkunnig ska dokumenteras

 

genom en ljudupptagning. En sådan utsaga behöver då inte antecknas i

 

protokollet (16 § förordningen om protokollföring m.m. vid de allmänna

 

förvaltningsdomstolarna). I tingsrätt ska en berättelse som lämnas i

 

bevissyfte dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte

 

finns särskilda skäl mot det. En berättelse som lämnas i högre rätt får

 

dokumenteras på samma sätt (6 kap. 6 § RB). Även det som i allmän

117

 

Prop. 2012/13:45 domstol iakttas vid en syn får dokumenteras genom en ljud- och bild- upptagning (6 kap. 6 a § RB). Dessa bestämmelser gäller även vid bevisupptagning i domstolsärenden (21 § tredje stycket ÄL).

10.2Förenklade regler om anteckningar

Regeringens förslag: Anteckningar vid en muntlig förhandling ska inte längre behöva föras i protokoll.

Rätten ska anteckna yrkanden, medgivanden, bestridanden, invänd- ningar, vitsordanden, i korthet de omständigheter som parterna åbero- par och bemötandena av dessa omständigheter samt den utredning som läggs fram vid förhandlingen.

Skyldigheten att redogöra för förhandlingens gång tas bort.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att det vid en muntlig förhandling ska antecknas yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invändningar och erkännanden samt den utredning som läggs fram vid förhandlingen (Ds 2010:17 s. 147 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, bl.a. Kammar- rätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Luleå och Justitiekanslern, tillstyrker promemorians förslag eller framför inte någon invändning mot det. Förvaltningsrätten i Malmö och Förvalt- ningsrätten i Uppsala ifrågasätter att kravet på att föra anteckningar i protokollsform tas bort. Några remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall och Förvaltningsrätten i Falun, tillstyrker att reglerna om protokollföring förenklas men anser att förslagets lagtekniska utformning bör ses över i syfte att anpassa den mer till den i huvudsak skriftliga förvaltningsprocessen. En del remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Jönköping och Förvaltningsrätten i Växjö, avstyrker förslaget att även åberopanden ska antecknas medan

Förvaltningsrätten i Göteborg och Patentbesvärsrätten anser att be- greppet bör preciseras ytterligare. Många remissinstanser, bl.a. JO,

Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrättsrätten i Malmö och Juri- diska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, avstyrker förslaget att byta ut begreppet vitsordanden mot erkännanden. Enligt Förvaltnings- rätten i Stockholm bör möjligheterna till ljudupptagning av partsutsagor utökas.

Skälen för regeringens förslag

Skyldigheten att föra anteckningar i protokoll tas bort

Som framgår av avsnitt 10.1 har reglerna om protokollföring i rättegångsbalken reformerats och gjorts mer flexibla. Domstolsverket har i rapporten Erfarenheter av regeländringar beträffande protokollföring & vittnesersättning för allmän domstol (DV-rapport 2002:8) på uppdrag av regeringen följt upp de allmänna domstolarnas erfarenheter av reformen. Vid tidpunkten för uppdragets genomförande bedömdes lagändringen

ännu inte ha lett till de effektivitetsvinster som var avsedda. Undersök-

118

ningen visade dock att majoriteten var nöjda med att det införts nya regler som underlättar protokollföringen vid förhandlingarna i allmän domstol.

Enligt regeringens uppfattning ter det sig mot denna bakgrund naturligt att överväga om inte även reglerna om protokollföring i förvaltnings- processlagen bör ändras så att handläggningen kan anpassas till vad som behövs i det enskilda fallet. Merparten av remissinstanserna ställer sig bakom eller invänder inte mot promemorians förslag att nödvändiga anteckningar inte behöver föras i protokoll. Förvaltningsrätten i Malmö framhåller dock att rutinerna för protokollföring vid muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol är väl inarbetade och att de inte medför att handläggningen av målen blir ineffektiv eller osmidig. Enligt förvalt- ningsrätten är det tveksamt om ett borttagande av kravet på att föra anteckningar i protokoll leder till några egentliga vinster.

Regeringen är mån om att omotiverade krav på handläggningen av mål i domstol tas bort. Muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol är endast ett komplement till den skriftliga handläggningen, varför ett strikt krav på att anteckningar ska göras i protokoll inte kan anses ändamåls- enligt. Enligt regeringen är det snarare så att en mer flexibel ordning får anses vara särskilt lämplig för den handläggningsordning som gäller i förvaltningsprocessen. En sådan ordning har fördelen att domstolarna inte behöver upprätta en särskild protokollshandling i de fall uppgifterna på ett enklare sätt kan antecknas i t.ex. domstolens mål- och ärende- register eller på en handling i akten. Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att de allmänna förvaltningsdomstolarna bör ges möjlighet att själva välja den lämpligaste formen för behövliga anteckningar. Förvaltningsprocesslagens krav på protokollföring vid muntlig för- handling bör alltså tas bort.

Förvaltningsrätten i Uppsala ifrågasätter en förändring på den grunden att det är viktigt att det skapas en allmän handling som parter och andra kan ta del av eftersom en muntlig förhandling, eller en synförrättning med eller utan muntlig förhandling, endast är en del av handläggningen, som i övrigt är skriftlig. Detta gäller även om målet går vidare till över- rätt. Regeringen vill med anledning av dessa synpunkter framhålla att nödvändiga uppgifter alltjämt måste antecknas. Skillnaden är att dom- stolen inte längre behöver upprätta ett protokoll när uppgifterna kan antecknas på ett annat, mindre formbundet sätt. Uppgifterna bör dock antecknas på ett sätt som innebär att de är lätta att hitta och att de smidigt kan vidarebefordras till parter och överrätt.

Vad som ska antecknas

När det gäller frågan om vilka uppgifter som ska antecknas görs i promemorian bedömningen att det av förvaltningsprocesslagen bör framgå att i huvudsak alla de uppgifter som för närvarande ska tas in i ett protokoll ska antecknas i anslutning till den muntliga förhandlingen. Några remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall och Förvaltnings- rätten i Jönköping, efterfrågar en analys av vad den skriftliga process- formen innebär för behovet av anteckningar från en muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol. Kammarrätten och Förvaltningsrätten i Falun anser att det kan ifrågasättas om det är motiverat att anteckna

Prop. 2012/13:45

119

Prop. 2012/13:45 annat än nya yrkanden och omständigheter av betydelse samt formalia. Regeringen anser att det vid en muntlig förhandling även i allmän förvaltningsdomstol är en fortsatt lämplig ordning att de grundläggande uppgifterna i målet blir avstämda som ett led i att undanröja oklarheter och göra målet klart för avgörande. Det kan enligt regeringens uppfatt- ning anses varken onödigt eller särskilt betungande för domstolarna att i det sammanhanget också dokumentera vad parterna anför muntligen av betydelse för målets avgörande. Detta kan naturligtvis ske genom hänvisning till tidigare formulerade yrkanden, medgivanden m.m. om någon förändring inte är aktuell. Regeringen instämmer dock i promemo- rians bedömning att kravet på att nedteckna en redogörelse för förhand- lingens gång är onödigt. Det bör därför tas bort på samma sätt som skett för allmän domstol.

I promemorian föreslås att skyldigheten att föra anteckningar även ska omfatta parts ”åberopanden”. Några remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Sundsvall och Förvaltningsrätten i Växjö, invänder mot detta förslag. Kammarrätten påpekar med hänvisning till doktrin och rättsfall angående åberopsplikt att begreppet åberopande i förvaltningsprocessen har en begränsad och omdiskuterad betydelse. Enligt Förvaltningsrätten i Göte- borg kan själva ordet åberopanden tolkas som att allt det som parterna berättar och hänvisar till ska antecknas. Regeringen anser att det kan vara av värde för handläggningen och avgörandet av ett mål i allmän förvalt- ningsdomstol även vad parterna åberopar antecknas. Begreppet i sig är inte främmande inom förvaltningsprocessen (jfr t.ex. 4 § FPL). Regeringen instämmer emellertid i remissinstansernas uppfattning att begreppet är något otydligt och att det därmed riskerar att uppfattas som att rätten ska behöva anteckna allt som parterna anför. Som bl.a. Patent- besvärsrätten anför finns det därför behov av att i viss utsträckning preci- sera begreppet och regeringen föreslår att skyldigheten att föra anteck- ningar i detta avseende omfattar i korthet de omständigheter som parterna åberopar och bemötandena av dessa omständigheter (jfr 6 kap. 4 § 1 RB).

I promemorian föreslås vidare att uttrycket ”vitsordanden” ersätts av ”erkännanden”. Uttrycket erkännanden anses av ett stort antal remiss- instanser, bl.a. JO, Kammarrätten i Stockholm och Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet, vara främmande inom förvaltnings- processen och dessutom inte synonymt med vitsordanden. Regeringen instämmer i att uttrycket erkännanden inte är helt ändamålsenligt för förvaltningsprocessen. Uttrycket vitsordanden bör därför behållas.

Enligt regeringen bör de ytterligare uppgifter som kan behöva anteck- nas, i enlighet med nuvarande ordning, anges i förordning. Exempel på sådana ytterligare uppgifter är tid och plats för sammanträdet, vilka som deltar och skiljaktig mening.

Förvaltningsrätten i Stockholm anser att möjligheterna till ljudupptag- ning av partsutsagor bör utökas i syfte att förenkla antecknandet. För när- varande pågår en utvärdering av reformen En modernare rättegång (dir. 2011:79). I uppdraget ingår bl.a. att utvärdera användningen av tekniken för ljud- och bildupptagning i de allmänna domstolarna. Regeringen anser därför att det inte finns anledning att nu överväga förändringar i reglerna om ljudupptagning av förhörsutsagor i de allmänna förvaltnings- domstolarna.

120

11

Mer enhetliga regler för överklagande

Prop. 2012/13:45

11.1Tiden för överklagande

11.1.1Nuvarande ordning

Överklagandetidens längd enligt förvaltningsprocesslagen är tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet eller, om klaganden är en part som företräder det allmänna, tre veckor från den dag det överklagade beslutet meddelades (6 a § första stycket FPL). Från dessa regler finns undantag för vissa måltyper.

För mål inom socialförsäkringsområdet och arbetslöshetsförsäkrings- området gäller en överklagandefrist om två månader vid överklagande av förvaltningsrättens och kammarrättens avgörande (113 kap. 20 § SFB, till vilken bl.a. 113 kap. 32 § SFB hänvisar, respektive 54 § lagen [1997:238] om arbetslöshetsförsäkring och 102 § lagen [1997:239] om arbetslöshetskassor).

Även för mål enligt tullagen (2000:1281) gäller en överklagandefrist om två månader. Anslutningsöverklagande ska ges in inom en månad från utgången av den tid inom vilken det första överklagandet skulle ha gjorts (9 kap. 11 och 12 §§ tullagen).

För skattemål gäller också en överklagandetid om två månader. För beslut som avser deklarationsombud, tvångsåtgärder eller ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning gäller dock en över- klagandetid om tre veckor. Anslutningsöverklagande ska i allmänhet ges in inom en månad från utgången av den tid inom vilken det första överklagandet skulle ha gjorts. För de beslut för vilka överklagandetiden är tre veckor ska anslutningsöverklagande dock ges in inom en vecka (67 kap. 28 och 29 §§ SFL).

11.1.2 Tidigare överväganden

Redan i samband med införandet av förvaltningsprocesslagen disku-

 

terades en samordning av tidsfristen för överklagande i förvaltnings-

 

processlagen med motsvarande tidsfrist i den numera upphävda

 

taxeringslagen. Regeringen valde dock att behålla den längre över-

 

klagandefristen för skattemålen. Departementschefen hänvisade i för-

 

arbetena framför allt till att det fanns anledning att räkna med att ett stort

 

antal skattebeslut skulle komma att meddelas under sådan tid att de

 

tillställdes parterna i samband med semestern eller större helger. Det

 

skulle därmed kunna bli mycket svårt för den skattskyldige att ta

 

ställning till om och i vilket avseende han eller hon ville överklaga

 

beslutet. Även för den skattskyldiges motpart, främst taxeringsintenden-

 

ten, befarades en förkortning av tiden för överklagande kunna vålla vissa

 

svårigheter (prop. 1971:30 del 2 s. 103 f.).

 

Beträffande socialförsäkringsmålen förlängdes överklagandetiden från

 

tre veckor till två månader i samband med att försäkringsrätterna in-

 

rättades. Orsaken var att en förlängning av överklagandetiden ansågs

 

underlätta för den försäkrade att få beslut prövade i högre instans (prop.

 

1977/78:20 s. 102).

121

 

Prop. 2012/13:45 En förändring av överklagandefristen i skattemål och socialförsäk- ringsmål inom förvaltningsprocessen var föremål för överväganden i promemorian Översyn av förvaltningsprocessen (Ds 1996:40) och prop. 1997/98:101. I promemorian föreslogs en treveckorsfrist. Någon ändring av nuvarande tidsfrist föreslogs emellertid inte i propositionen där rege- ringen anförde bl.a. följande (s. 95 f.).

Det är enligt regeringens mening lätt att se fördelarna med en enhetlig överklagandetid. En sådan lösning innebär en minskad risk för misstag i fråga om den tid inom vilken ett beslut skall överklagas och en förenklad hantering vid domstolarnas målkanslier. Ett viktigt skäl för en generell och därmed för vissa måltyper förkortad överklagandetid är att avgör- andet i dessa mål skulle vinna laga kraft tidigare än vad som nu är fallet, vilket i sin tur medför att verkställighet kan ske tidigare. Parterna skulle således på ett tidigare stadium kunna vidta dispositioner på grundval av det slutliga beskedet i målet. För de mål där överklagandetiden nu är två månader skulle promemorians förslag också undanröja de komplikationer som kan uppstå när det gäller att avgöra om talan mot beslut i process- uella frågor skall följa överklagandetiden på tre veckor enligt förvalt- ningsprocesslagen eller om den skall följa överklagandetiden i special- lagen.

Som regeringen tidigare varit inne på måste emellertid förslaget i promemorian ses i belysning av samtliga de effekter som förslaget kan få. Det ligger i sakens natur att bedömningen av dessa effekter måste grundas i de förhållanden som nu råder hos berörda myndigheter och domstolar. Trots vad som angivits ovan om bl.a. de förändringar av processreglerna som skett både i fråga om skattemålen och social- försäkringsmålen samt vad som anförts om fördelarna med förslaget finner regeringen att det vid bedömningen av förslagets lämplighet inte går att bortse från den kritik som bl.a. Riksskatteverket och Riksförsäkringsverket riktat mot förslaget. Denna kritik har i huvudsak sin grund i att en treveckors överklagandetid är svår att hantera för skattemyndigheterna och försäkringskassorna med den organisation som dessa har, vilket i förlängningen medför en risk för merarbete även för domstolarna. Vi anser därför att det mot bakgrund av nuvarande förhållanden inte finns tillräckliga skäl för att införa en bestämmelse om en generell treveckors överklagandetid.

Frågan om att förkorta överklagandetiden i skattemål uppmärksammas av Domstolsverket i en rapport om skattemålshanteringen vid länsrätterna och kammarrätterna (DV-rapport 2004:4) och av Kammarrätten i Stockholm i en framställan till Justitiedepartementet (Ju2008/5639/ DOM).

122

11.1.3Mer enhetliga överklagandetider för domstolsavgöranden

Regeringens förslag: Tiden för överklagande av förvaltningsrättens och kammarrättens avgöranden i socialförsäkringsmål, mål om arbets- löshetsförsäkring och tullmål ska vara tre veckor.

Tiden för anslutningsöverklagande i tullmål ska vara en vecka.

Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att överklagandetiden förkortas även i skattemål (Ds 2010:17 s. 152 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, bl.a. JO, För- valtningsrätten i Falun, Förvaltningsrätten i Linköping, Justitiekanslern och Finansinspektionen, tillstyrker eller framför inga invändningar mot förslaget att införa en enhetlig överklagandetid för domstolsavgöranden om tre veckor. Regeringsrättens ledamöter, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö, Försäkringskassan, Tullverket och Arbets- löshetskassornas samorganisation tillhör de remissinstanser som är uttryckligen positiva till förslaget. Flera remissinstanser, däribland

Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Jönköping och Pensions- myndigheten, anser att det bör övervägas att även förkorta tiden att överklaga myndighetsbeslut i de aktuella måltyperna.

Promemorians förslag såvitt avser skattemål avstyrks av flera remiss- instanser, bl.a. Skatteverket, Stockholms Handelskammare, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges advokatsamfund, Svenskt Näringsliv, Far, Före- tagarna och LO-TCO Rättsskydd AB.

De flesta av remissinstanserna, bl.a. Tullverket, tillstyrker eller framför inga invändningar mot förslaget att korta tiden för anslutningsöver- klagande i tullmål och skattemål till en vecka. Några remissinstanser, bl.a. Förvaltningsrätten i Uppsala och Skatteverket, anser att den före- slagna tiden om en vecka är alltför kort och avstyrker därför förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Tiden för överklagande av domstolsavgöranden i socialförsäkringsmål, mål om arbetslöshetsförsäkring och tullmål

Ett övergripande syfte med 1971 års förvaltningsreform var att skapa enhetlighet inom förvaltningsområdet genom gemensamma regler. För flertalet mål inom förvaltningsprocessen, liksom för mål i allmän domstol, är överklagandetiden tre veckor. Vid överklagande av en förvaltningsdomstols avgörande i mål om socialförsäkring, arbetslöshets- försäkring och tull är motsvarande tid däremot två månader.

Intresset av en enhetlig ordning inom förvaltningsprocessen talar enligt regeringens uppfattning för att överklagandetiden i de aktuella mål- typerna bör kortas till tre veckor. Det skulle minska risken för misstag när det gäller frågan om vilken överklagandetid som gäller i olika mål. Det framstår t.ex. som omotiverat att ha olika överklagandetider för beslut om personlig assistans beroende på om beslutet har fattats av en kommun eller av Försäkringskassan. Nuvarande system kan dessutom

Prop. 2012/13:45

123

Prop. 2012/13:45 innebära problem för enskilda och domstolar när det gäller att avgöra om ett överklagande av ett beslut i en processuell fråga ska ges in inom den i förvaltningsprocesslagen angivna tiden om tre veckor eller om det ska vara två månader enligt den aktuella särregleringen.

Ett annat skäl som enligt regeringens mening talar för tre veckors över- klagandetid är att nuvarande långa överklagandetider orsakar onödiga fördröjningar i handläggningen. De frågor som de aktuella målen avser har ofta stor betydelse för enskildas vardag, t.ex. för försörjning, boende och egendom. Att under en längre tid sväva i ovisshet om förhållanden som har en central roll i människors vardag kan vara mycket påfrestande. Försäkringskassan framhåller att socialförsäkringsmål ofta innefattar viktiga försörjningsekonomiska beslut för den enskilde och att det därför är angeläget att handläggningstiden i domstol blir så kort som möjligt.

Krav på att mål avgörs inom skälig tid följer av artikel 6 i den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänsk- liga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se även 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen). Europadomstolen har uttalat att konven- tionsstaterna måste organisera sina rättsväsenden på ett sådant sätt att de uppfyller förpliktelserna enligt konventionen (se t.ex. Pelissier och Sassi mot Frankrike, dom den 25 mars 1999 i mål 25444/94, och Erin mot Turkiet, dom den 10 augusti 2006 i mål 71342/01). Det finns mot den bakgrunden anledning att överväga åtgärder som kan säkerställa att de aktuella målen i domstol blir avgjorda inom rimlig tid. Regeringen kan konstatera att överklagandetider har en direkt påverkan på handlägg- ningstiderna i domstol. Även om ett överklagande ges in till domstolen i ett tidigt skede kan målet inte avgöras innan överklagandetiden gått ut, om det inte klart framgår att klaganden har slutfört sin talan och, om det finns en annan taleberättigad part, att denne inte avser att överklaga (jfr t.ex. RÅ 2008 not 30). På så sätt kan inte ens enklare mål behandlas i ett skyndsamt förfarande. En effektiv handläggning motverkas av att även okomplicerade eller uppenbara mål tynger domstolarnas balanser.

Regeringens mål för den dömande verksamheten är att den ska bedri- vas med hög kvalitet och vara effektiv. Regeringen har i Sveriges Domstolars regleringsbrev för 2012 uttalat att huvuddelen av målen i förvaltnings- och kammarrätterna inte bör ta längre tid än sex månader att avgöra i respektive instans. Nuvarande överklagandetider för de aktuella måltyperna bidrar till att domstolarna har svårt att uppnå de verksamhetsmål regeringen har bestämt. En förkortning av överklagande- tiderna skulle skapa förutsättningar för en mer effektiv domstolsprocess.

Några remissinstanser, bl.a. Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, framhåller att en förkortad överklagandetid kan medföra ett ökat antal reservationsvisa eller onödiga överklaganden. Regeringen anser att riskerna för detta i de nu aktuella måltyperna inte bör överdrivas. Enligt regeringens uppfatt- ning är det möjligt för en part att även vid en förkortad överklagandetid ta ställning till om han eller hon avser att överklaga och därefter formu- lera ett överklagande. Vid behov kan klaganden begära att få komplettera överklagandet efter överklagandetidens utgång. Varken Regeringsrättens ledamöter eller någon av kammarrätterna ger uttryck för att det skulle vara problematiskt med en förkortad överklagandetid.

124

Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att övervägande skäl talar för att som föreslås i promemorian och som en majoritet av remiss- instanserna ställer sig bakom, socialförsäkringsmål, mål om arbetslös- hetsförsäkring och tullmål bör omfattas av ordningen med tre veckors överklagandetid. Bestämmelser som föreskriver två månaders över- klagandetid för dessa måltyper bör därför tas bort.

För tullmål finns regler om anslutningsöverklagande som innebär att om en part överklagar får motparten överklaga inom en månad från utgången av överklagandetiden för den som överklagade först (9 kap. 12 § tullagen). Regeringen har i tidigare sammanhang gjort bedömningen att en tid om en vecka framstår som en rimlig tid för anslutnings- överklagande när tiden för överklagande av beslut är tre veckor (prop. 2010/11:165 s. 1152, se även 50 kap. 2 § RB). I promemorian föreslås också att tiden för anslutningsöverklagande i tullmål ska vara en vecka och en majoritet av remissinstanserna, bl.a. Tullverket, ställer sig bakom förslaget. Mot denna bakgrund anser regeringen att tiden för anslutnings- överklagande i tullmål bör bestämmas till en vecka.

Tiden för överklagande av domstolsavgörande i skattemål

I promemorian föreslås att tiden för överklagande även i skattemål ska vara tre veckor. Detta förslag avstyrks av flera remissinstanser. Bland annat Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Sveriges Kommuner och Landsting, Näringslivets skattedelegation och Far betonar att skattemålen i flera fall är omfattande, avser betydande belopp och innefattar komplicerade affärsrättsliga och skatterättsliga frågor, vilket ställer större krav än i andra mål på parterna vid ett överklagande. Skatteverket framhåller att tre veckors överklagandetid på ett betydande sätt skulle försvåra myndighetens möjligheter att kunna fullgöra uppdraget att överklaga de mål som bör bli föremål för en överprövning. Den tid som ofta krävs för att analysera domstolsavgörandet och bedöma om det bör överklagas, vilket många gånger innefattar samråd med revisorer eller rättsligt sakkunniga, talar enligt verket för att tvåmåna- dersfristen bör bestå. De remissinstanser som företräder näringslivet och enskilda parter, bl.a. Sveriges advokatsamfund och Företagarna, menar att tre veckor är alltför kort tid för de skattskyldiga att kunna göra en riktig bedömning av frågan om domen ska överklagas och därefter utforma ett överklagande. Enligt bl.a. Far förekommer det dessutom att enskilda först sedan de förlorat i första domstolsinstans anlitar ett ombud, vilket ytterligare försvårar möjligheterna att överklaga inom tre veckor.

Enligt regeringens uppfattning är det också för skattemålen viktigt med en effektiv domstolsprocess. För t.ex. ett mindre företag kan ett snabbt besked från domstolen i ett skattemål ha stor betydelse för den fortsatta verksamheten. Det går samtidigt inte att bortse från att skattemålen kan vara både omfattande och komplicerade och att detta måste beaktas vid bedömningen av om överklagandetiden kan förkortas även för dessa mål. Till detta kommer att regeringen avser att tillsätta en utredning med uppdrag att ta fram ytterligare förslag för att skapa en modern, effektiv och rättssäker förvaltningsprocess. En stor uppgift i uppdraget kommer att vara att se över om det finns behov av att stärka rättssäkerheten såvitt avser skattemål ytterligare, framför allt genom specialisering av sådana

Prop. 2012/13:45

125

Prop. 2012/13:45 mål i domstol (prop. 2012/13:1 s. 322). Eftersom frågan om hand- läggningen av skattemål i domstol kommer att bli föremål för en översyn framstår det enligt regeringens mening som mindre lämpligt att nu vidta åtgärder för att korta överklagandetiderna i skattemålen. Promemorians förslag i denna del bör därför inte genomföras.

Tiden för överklagande av myndighetsbeslut

Även med den förkortning av överklagandetiden för domstolsavgöranden som föreslås ovan uppnås inte enhetlighet genom instanserna så länge tiden för överklagande av beslut på myndighetsnivå fortsatt är två måna- der. Flera remissinstanser, bl.a. Kammarrätten i Stockholm, Kammar- rätten i Sundsvall, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten, anser att det med hänsyn till både effektiviteten och enhetligheten finns ett behov av att även förkorta tiden att överklaga myndigheternas beslut.

Regeringen anser att en strävan bör vara att åstadkomma både kortare handläggningstider och större enhetlighet genom samtliga instanser, men konstaterar samtidigt att det inte finns förutsättningar att närmare över- väga den frågan i detta lagstiftningsärende.

11.2Överklagande av vissa avvisningsbeslut

11.2.1Nuvarande ordning

Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens beslut i ärenden om förmåner enligt socialförsäkringsbalken får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut får dock inte överklagas av en enskild innan beslutet har omprövats. En enskilds överklagande innan det har omprövats ska anses som en begäran om omprövning (113 kap. 10 § andra stycket, 32 § första stycket samt 37 och 39 §§ SFB). Motsvarande gäller även beslut av en arbetslöshetskassa i ärenden enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring (49 och 50 §§) och beslut av Skatteverket i ärenden om inkomstgrundad ålderspension (113 kap. 32 § SFB).

I alla de nu berörda fallen ska en begäran om omprövning eller ett överklagande som kommer in för sent avvisas av den som har fattat beslutet, dvs. av Försäkringskassan, arbetslöshetskassan, Skatteverket eller Pensionsmyndigheten. Avvisningsbeslutet kan i samtliga fall över- klagas till förvaltningsrätten.

Om ett överklagande har avvisats såsom för sent inkommet och en förvaltningsrätt efter överklagande har prövat avvisningsbeslutet, får domstolens beslut inte överklagas (33 § fjärde stycket FPL). Samma ordning gäller om en förvaltningsmyndighets beslut i motsvarande fall överklagas till en högre förvaltningsmyndighet (30 § FL). Bestämmelsen i förvaltningsprocesslagen infördes år 1998 (prop. 1997/98:101, bet. 1997/98:JuU17, rskr. 1997/98:226). I propositionen uttalade regeringen sin avsikt att i ett annat sammanhang återkomma till frågan om mot- svarande begränsning i de fall där det första beslutet har utgjort ett beslut att avvisa en begäran om omprövning. Det påpekades att denna ordning redan fanns i dåvarande 6 kap. 10 § TL (a. prop. s. 88 f.). Bestämmelsen

126

har utan ändring i sak överförts till 67 kap. 26 § SFL. Motsvarande regel Prop. 2012/13:45 finns även i 22 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Bestämmelsen i 33 § fjärde stycket FPL gäller inte avvisningsbeslut som har meddelats av vissa förvaltningsmyndigheter eller av arbetslös- hetskassor (se bl.a. 113 kap. 18 och 32 §§ SFB, 60 § andra stycket lagen om arbetslöshetsförsäkring och 110 § andra stycket lagen om arbets- löshetskassor).

11.2.2Beslut om avvisning av begäran om omprövning

Regeringens förslag: Förbudet i förvaltningsprocesslagen mot att i mer än en domstolsinstans överklaga ett beslut att avvisa ett för sent inkommet överklagande ska gälla även avvisningsbeslut enligt social- försäkringsbalken, lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om arbetslöshetskassor.

Även beslut att avvisa en för sent inkommen begäran om ompröv- ning ska kunna överprövas endast i en domstolsinstans.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (Ds 2010:17

 

s. 158).

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget.

 

Skälen för regeringens förslag: Om en förvaltningsmyndighet har av-

 

visat ett överklagande såsom för sent inkommet och en allmän förvalt-

 

ningsdomstol efter överklagande har prövat detta beslut, får som nämns

 

ovan domstolens beslut inte överklagas (33 § fjärde stycket FPL). För

 

vissa beslut av Försäkringskassan, Skatteverket, Pensionsmyndigheten

 

eller en arbetslöshetskassa görs dock undantag från denna ordning.

 

Som regeringen tidigare har uttalat är avvisningsfrågan vanligtvis

 

enkel att bedöma. Det rör sig om en prövning för vilken förutsättningarna

 

är tydligt angivna i författningstexten och där det därför inte finns något

 

större utrymme för tolkning eller tvekan i tillämpningen (prop.

 

1997/98:101 s. 88 f.). Regeringen anser därför att bestämmelserna som

 

undantar tillämpningen av 33 § fjärde stycket FPL (113 kap. 18 § SFB,

 

60 § lagen om arbetslöshetsförsäkring och 110 § lagen om arbetslöshets-

 

kassor) bör tas bort. Som en konsekvens av detta bör även 113 kap. 32 §

 

SFB, 28 § lagen (1991:1047) om sjuklön, 4 § lagen (1991:1488) om

 

handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom total-

 

försvaret, 4 kap. 9 § lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd och 17 §

 

lagen (2008:313) om jämställdhetsbonus, ändras på så sätt att hänvis-

 

ningarna som i dessa bestämmelser görs till 113 kap. 18 § SFB tas bort.

 

Därigenom kommer den nu aktuella avvisningsfrågan att handläggas på

 

ett enhetligt sätt inom förvaltningsprocessen.

 

Enligt regeringens mening saknas det vidare anledning att göra åtskill-

 

nad mellan avvisningsbeslut som avser ett överklagande och avvisnings-

 

beslut som avser en begäran om omprövning. Bestämmelserna om

 

omprövning har nära samband med bestämmelserna om överklagande

 

och kan inte anses mer komplicerade att bedöma. En begränsning i

 

möjligheten att överklaga denna typ av beslut finns redan på skatte-

 

området. Det kan på goda grunder ifrågasättas varför ett överklagande av

 

ett beslut att avvisa en begäran om omprövning kan fullföljas till högsta

127

 

Prop. 2012/13:45 instans, samtidigt som möjligheten att överklaga ett beslut att avvisa ett överklagande är begränsad till en instans. Regeringen anser att samma princip bör gälla i dessa fall. Mot denna bakgrund bör 33 § fjärde stycket FPL ändras så att reglerna även omfattar överklagande av en myndighets beslut genom vilket en för sent framställd begäran om omprövning har avvisats.

I 22 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen och 67 kap. 26 § SFL finns sär- skilda bestämmelser som föreskriver att förvaltningsrätts beslut avseende Skatteverkets beslut att avvisa en begäran om omprövning såsom för sent inkommen inte får överklagas. Dessa bestämmelser blir överflödiga när en motsvarande generell bestämmelse införs i förvaltningsprocesslagen och de bör därför tas bort.

11.3 Utgångspunkten för beräkning av överklagandetiden

11.3.1 Nuvarande ordning

Allmän förvaltningsdomstol

Enligt såväl 23 § FL som 6 a § FPL ska ett överklagande ha kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Om klaganden är en part som företräder det allmänna och beslutet överklagas till förvalt- ningsrätt eller kammarrätt ska överklagandet dock ha kommit in inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades.

I fråga om utgångspunkten för beräkning av tiden för överklagande byggde förslaget i förvaltningslagen på betänkandet Förvaltningslag (SOU 1968:27) och förslaget i förvaltningsprocesslagen på promemorian Förfarandet i förvaltningsdomstol (Stencil Ju 1970:11). I både betänkan- det och promemorian föreslogs att utgångspunkten för beräkningen av tiden för överklagande skulle vara tiden för delgivning av beslutet. Departementschefen menade emellertid att det av rättssäkerhetsskäl inte oundgängligen krävs att utgångspunkten för tiden för överklagande ska vara den dag då beslutet formligen delges (prop. 1971:30 del 2 s. 417). Han ansåg därför att det var mindre lämpligt att generellt välja delgiv- ningsdagen som utgångspunkt för tiden för överklagande och i stället bestämdes att utgångspunkten ska vara tiden när klaganden får del av beslutet.

Bestämmelserna om överklagandetiden i förvaltningslagen och förvalt- ningsprocesslagen överlappar varandra när beslutsmyndigheten är en förvaltningsmyndighet och den instans som ska pröva överklagandet är en allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande av en förvaltningsdom-

 

stols beslut gäller däremot endast förvaltningsprocesslagen.

 

Allmän domstol

 

För de allmänna domstolarna gäller en annan utgångspunkt för beräkning

 

av tiden för överklagande än den som gäller för allmänna förvaltnings-

 

domstolar och förvaltningsmyndigheter. När det gäller överklagande av

128

domar till hovrätt eller Högsta domstolen är dagen för domens meddel-

 

ande utgångspunkten för när överklagandetiden börjar löpa (50 kap. 1 §, Prop. 2012/13:45 51 kap. 1 § och 55 kap. 1 § RB). Som huvudregel gäller samma utgångs-

punkt för sådana beslut som inte innebär att målet har prövats i sak. Om ett beslut under rättegången inte har meddelats vid sammanträde och det inte heller vid ett sammanträde har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas, ska dock klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet (52 kap. 1 § och 56 kap. 1 § RB).

För ärenden är dagen för beslutet utgångspunkten för överklagande- fristen, om beslutet innebär att ärendet avgjorts, om beslutet har meddelats vid ett sammanträde eller om det vid ett sammanträde har angetts när beslutet kommer att meddelas. I annat fall är utgångspunkten den dag klaganden fick del av beslutet (38 § ÄL). I sak överensstämmer denna reglering med den som enligt rättegångsbalken gäller för beslut.

11.3.2Beräkning av överklagandetid efter muntlig förhandling

Regeringens förslag: När ett beslut av en förvaltningsrätt eller kammarrätt har meddelats vid en muntlig förhandling eller det vid en muntlig förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas, ska överklagandetiden även för enskilda räknas från den dag domstolens beslut meddelades.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (Ds 2010:17

 

s. 162 f.).

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget

 

eller lämnar det utan erinran. Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter

 

behovet av en undantagsregel med koppling till muntlig förhandling för

 

beräkning av överklagandetiden för enskild part med tanke på att förvalt-

 

ningsprocessen i huvudsak är ett skriftligt förfarande. Kammarrätten i

 

Sundsvall och LO-TCO Rättsskydd avstyrker förslaget.

 

Skälen för regeringens förslag: Det system för beräkning av tid för

 

överklagande som normalt tillämpas inom förvaltnings- och förvaltnings-

 

processrätten innebär, för det fall klaganden är en enskild part, att den

 

dag då klaganden fick del av beslutet bildar utgångspunkt för beräk-

 

ningen av tiden för överklagande. Om klaganden är en part som före-

 

träder det allmänna räknas tiden för överklagande i stället från dagen för

 

beslutet. Det system som tillämpas i de allmänna domstolarna innebär i

 

regel att dagen för avgörandet även för en enskild part bildar utgångs-

 

punkt för beräkningen av tiden för överklagande.

 

Enligt regeringen finns det anledning att överväga om reglerna kan

 

förändras i syfte att uppnå en effektivare process och i högre grad und-

 

vika onödig tidsutdräkt i processen. Rättegången i allmän domstol utgår

 

från att mål avgörs efter huvudförhandling. Förfarandet i allmän förvalt-

 

ningsdomstol är däremot, som Kammarrätten i Göteborg påpekar, i grun-

 

den en skriftlig process. Det framstår mot den bakgrunden inte som ända-

 

målsenligt att i förvaltningsprocessen generellt övergå till en ordning där

 

tiden för överklagande räknas från dagen för domstolens avgörande.

 

Det har emellertid under senare tid blivit allt vanligare med inslag av

 

muntlig förhandling i de allmänna förvaltningsdomstolarna. När den nya

129

Prop. 2012/13:45 instans- och processordningen i migrationsmål infördes år 2006 togs för sådana mål in en bestämmelse som innebär att ett överklagande av en migrationsdomstols beslut, som har meddelats vid en muntlig förhand- ling, ska ha kommit in inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Om beslutet inte har meddelats vid en muntlig förhandling och det inte heller vid en sådan förhandling har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas, ska dock överklagandetiden för den enskilde räknas från den dag då han eller hon fick del av beslutet (16 kap. 10 § utlänningslagen).

I promemorian föreslås att en bestämmelse om beräkning av över- klagandefristen motsvarande den som gäller i migrationsdomstol införs i allmän förvaltningsdomstol. En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Bland annat Kammar- rätten i Sundsvall anser emellertid att införandet av ytterligare en bestäm- melse om beräkning av tid för överklagande endast bör ske om regeln är enkel och inte medför några tillämpningsproblem. Enligt kammarrätten är det t.ex. oklart hur överklagandetiden ska beräknas när en part inte är närvarande vid en muntlig förhandling där det aviseras när beslutet ska meddelas.

Regeringen anser att om ett beslut av en förvaltningsrätt eller en kammarrätt meddelas vid en muntlig förhandling eller om det vid en sådan anges när ett beslut kommer att meddelas, är förhållandena direkt jämförbara med dem i allmän domstol och i migrationsdomstol. Att på samma sätt som i dessa domstolar ha en generell ordning i förvaltnings- processen som innebär att överklagandetiden för en enskild part börjar löpa från beslutets meddelande vid en muntlig förhandling eller från den dag det vid förhandlingen har angetts att beslutet kommer att meddelas, ökar enligt regeringens uppfattning förutsättningarna för en effektiv process. Regeringen har i tidigare sammanhang konstaterat att denna ordning synes ha fungerat väl och bedömt att risken för att den enskilde i dessa fall lider rättsförluster får anses liten (prop. 2004/05:170 s. 133 f. och prop. 2009/10:215 s. 172 f.).

Regeringen konstaterar att promemorians förslag innebär att över- klagandefristen räknas med utgångspunkt från vad som anges vid den muntliga förhandlingen även om en part har avstått från att vara när- varande vid den (jfr Fitger m.fl., Rättegångsbalken s. 52:22). Det blir därmed upp till rätten att ta ställning till om partens utevaro bör påverka på vilket sätt eller vid vilken tidpunkt beslutet meddelas. Bestämmelsens utformning synes inte ha vållat några tillämpningsproblem i allmän domstol eller i migrationsdomstolarna och regeringen bedömer att den är ändamålsenlig även inom förvaltningsprocessen i övrigt.

Mot den angivna bakgrunden anser regeringen att det i förvaltnings- processlagen bör införas en särskild bestämmelse som ska gälla för beräkning av tiden för överklagande när beslutet har meddelats vid en muntlig förhandling eller det vid en muntlig förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas. Tiden för överklagande bör alltså i de fallen även för den enskilde beräknas med utgångspunkt från den dag beslutet meddelades. Den nämnda bestämmelsen i utlänningslagen blir som en konsekvens av detta onödig och bör tas bort.

130

12 Prövningstillstånd i kammarrätten

12.1Nuvarande ordning

Prövningstillstånd i kammarrätten

För de mål där det är särskilt föreskrivet krävs prövningstillstånd i kammarrätten vid överklagande av ett förvaltningsrättsavgörande. Detsamma gäller en förvaltningsrätts beslut i en fråga som har ett direkt samband med ett sådant mål. Prövningstillstånd krävs dock inte när talan förs av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern (34 a § första stycket FPL). Enligt 34 a § andra stycket FPL meddelas prövnings- tillstånd när det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatfall), när anledning förekommer till ändring i det slut vartill förvaltningsrätten kommit (ändringsfall) eller när det annars finns synnerliga skäl att pröva över- klagandet (extraordinära fall).

En kammarrätt är normalt domför med tre lagfarna ledamöter (12 § första stycket LAFD). Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är en kammarrätt dock domför med två ledamöter, om de är ense om slutet (12 § femte stycket LAFD). Detsamma gäller vid behandling av andra frågor i mål där prövningstillstånd krävs för att ett överklagande ska prövas, om frågorna behandlas före eller i samband med frågan om pröv- ningstillstånd. Om ledamöterna inte är ense om slutet gäller huvudregeln, dvs. tre domare ska delta i beslutsfattandet (prop. 1993/94:133 s. 35 f.).

Systemet med prövningstillstånd vid överklagande från förvaltningsrätt till kammarrätt infördes för vissa mål år 1994 (prop. 1993/94:133, bet. 1993/94:JuU24, rskr. 1993/94:319). Vid reformen togs i flera hänseenden bestämmelserna i rättegångsbalken om prövningstillstånd vid överkla- gande till hovrätten som förebild, bl.a. när det gäller grunderna för pröv- ningstillstånd. Genom senare förvaltningsprocessrättsliga reformer har systemet med prövningstillstånd vid överklagande från förvaltningsrätt till kammarrätt getts en i princip allmän tillämpning (jfr t.ex. prop. 1994/95:27, 1995/96:22 och 1997/98:101).

Systemet har år 2002 utvärderats av Domstolsverket. Utvärderingen visar att införandet av prövningstillstånd har gett ett positivt resultat, bl.a. i form av kortare handläggningstider och mer flexibla arbetsformer vid kammarrätterna (DV-rapport 2002:4).

Prövningstillstånd i hovrätten

I allmän domstol finns på motsvarande sätt ett system med prövnings- tillstånd vid överklagande från tingsrätt till hovrätt (49 kap. 12 och 13 §§ RB samt 39 § ÄL). Genom reformen En modernare rättegång år 2008 utvidgades systemet och det omfattar numera alla avgöranden i tvistemål och ärenden samt vissa avgöranden i brottmål (prop. 2004/05:131, bet. 2004/05:JuU29, rskr. 2004/05:307 och prop. 2007/08:139, bet. 2007/08: JuU31, rskr. 2007/08:251). Genom reformen ändrades vidare grunderna för prövningstillstånd. Hovrätten ska i de s.k. ändringsfallen meddela prövningstillstånd om det finns anledning att tvivla på riktigheten av tingsrättens avgörande. Vidare tillkom en ny grund för prövningstill-

Prop. 2012/13:45

131

Prop. 2012/13:45 stånd. Enligt denna ska prövningstillstånd meddelas i fall där det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till (granskningsfall). Genom reformen ändrades också bestämmelserna om beslutförhet för hovrätten vid behandling av frågor om prövningstillstånd. Frågor om prövningstillstånd ska som huvudregel prövas av tre lagfarna domare. Om frågan är enkel, får ett prövningstillstånd som inte är begränsat till en viss del av målet beviljas av en lagfaren domare. Regeringen har i september 2011 beslutat om en utvärdering av reformen (dir. 2011:79). I uppdraget ligger bl.a. att kart- lägga och analysera systemet med prövningstillstånd i hovrätten.

12.2Förändrade grunder för att meddela prövningstillstånd

Regeringens förslag: Grunderna för att meddela prövningstillstånd i kammarrätten ska anpassas till vad som gäller för hovrätten.

En kammarrätt ska meddela prövningstillstånd om

det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som förvalt- ningsrätten har kommit till (ändringsfall),

det inte utan att prövningstillstånd meddelas går att bedöma riktig- heten av det slut till vilket förvaltningsrätten har kommit (gransk- ningsfall),

det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatfall), eller

det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extra- ordinära fall).

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens (Ds 2010:17 s. 167 f.).

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget att anpassa regleringen i förvaltningsprocesslagen avseende prövnings- tillstånd i ändringsfall till motsvarande regler i rättegångsbalken. De flesta remissinstanserna, bl.a. Regeringsrättens ledamöter, Kammar- rätten i Stockholm, Kammarrätten i Sundsvall och Kammarrätten i Jönköping, tillstyrker eller framför inte någon invändning mot förslaget att införa en ny grund för prövningstillstånd i granskningsfall. Kammar- rätten i Göteborg ifrågasätter behovet av att införa denna tillståndsgrund i förvaltningsprocessen. Några remissinstanser, bl.a. Näringslivets skatte- delegation och Stockholms Handelskammare, framhåller att den nya prövningstillståndsgrunden för granskningsfall ännu inte har utvärderats för hovrätternas del och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om inte resultatet av den pågående utvärderingen bör avvaktas. Finansinspek- tionen anser att en mer restriktiv hållning till meddelande av prövnings- tillstånd skulle ge en mer resurseffektiv hantering för myndigheterna, uppmuntra förvaltningsrätternas omsorgsfullhet och allmänt bidra till hushållning med samhällets resurser.

132

Skälen för regeringens förslag

Systemet med prövningstillstånd

Sedan länge har det ansetts att instansordningen för domstolarna ska bygga på en funktionsfördelning mellan domstolar på skilda nivåer. Tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i första instans. Inom de all- männa förvaltningsdomstolarna ska tyngdpunkten i rättskipningen således ligga i förvaltningsrätt. Den främsta uppgiften för kammarrätten är att överpröva förvaltningsrättens avgöranden, dvs. att kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och att rätta till eventuella felaktig- heter. Högsta förvaltningsdomstolens primära uppgift är att skapa väg- ledning för rättstillämpningen genom prejudikatbildning. En skillnad mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomsto- larna är att det inom det förvaltningsrättsliga området i många fall finns en förvaltningsmyndighet som först fattar ett beslut.

Systemet med prövningstillstånd innebär att rättskipningen får sin tyngdpunkt i förvaltningsrätt, samtidigt som kammarrättens kontrol- lerande funktion sätts i fokus. Dessutom möjliggörs en mer flexibel och effektiv handläggning av de mål som överklagas till kammarrätt. Syste- met leder till ett snabbare avgörande i de fall prövningstillstånd inte meddelas, samtidigt som kammarrätten ges förutsättningar att snabbare och mer koncentrerat handlägga de mål som kräver en fullständig pröv- ning. Enligt regeringens uppfattning ska den som vänder sig till domstol kunna utgå från att mål och ärenden handläggs med hög kvalitet och effektivitet samt att de avgörs inom rimlig tid. Långa handläggningstider är särskilt påfrestande för den enskilde, men leder till betydande olägen- heter även för samhället i stort. De flesta måltyper som överklagas till kammarrätten omfattas numera av systemet med prövningstillstånd.

I promemorian dras slutsatsen att det genom förvaltningsrättsreformen, som innebar att 23 länsrätter ersattes av tolv mer bärkraftiga förvalt- ningsrätter, och de ytterligare förbättringar av tillståndssystemet som nu föreslås skapas förutsättningar för att utvidga systemet med prövnings- tillstånd till att omfatta fler måltyper. Far är kritisk till denna slutsats, medan Kammarrätten i Jönköping och flera andra domstolar ger uttryck för att samtliga måltyper bör omfattas av systemet med prövnings- tillstånd i andra domstolsinstans. Frågan är aktuell även i andra samman- hang. I Målutredningens betänkande Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol görs bedömningen att ett generellt krav på prövningstillstånd bör införas för överklagande till såväl hovrätt som kammarrätt (SOU 2010:44 s. 282 f.). Betänkandet bereds för närvarande i Justitiedepartementet. Som nämns ovan pågår en utvärdering av reformen En modernare rättegång. Även den pågående Straffprocess- utredningen (Ju 2010:10) har att överväga om reglerna angående krav på prövningstillstånd i brottmål bör ändras (dir. 2010:78). Regeringen får således av flera skäl anledning att återkomma till frågan om ett utvidgat system med prövningstillstånd i de allmänna domstolsslagen.

Enligt Regeringsrättens ledamöter vore det önskvärt att undersöka om Högsta förvaltningsdomstolen bör ges möjlighet att döma i ett mål där kammarrätt nekat prövningstillstånd men där utredningen är tillräcklig för att Högsta förvaltningsdomstolen ska kunna avgöra målet direkt. Liknande synpunkter har framförts av Högsta domstolen i remissvar på

Prop. 2012/13:45

133

Prop. 2012/13:45 Målutredningens betänkande (Ju2010/5515/DOM). Regeringen konsta- terar att denna fråga omfattas av uppdraget att utvärdera reformen En modernare rättegång och regeringen får således anledning att återkomma även till den i ett annat sammanhang.

Grunderna för att meddela prövningstillstånd

Enligt regeringens uppfattning måste grunderna för att meddela pröv- ningstillstånd i kammarrätten vara utformade så att de skapar tillräckliga garantier för att prövningstillstånd meddelas i mål där förvaltningsrättens avgörande är materiellt felaktigt. De bör vidare vara lättöverskådliga och säkerställa förutsebarhet i tillämpningen.

Vid utformningen av de nuvarande reglerna om prövningstillstånd i kammarrätten bedömdes det naturligt att knyta an till de regler som gällde för hovrätten. Samma grunder för prövningstillstånd skulle därför gälla för kammarrätten (prop. 1993/94:133 s. 33 f.).

<