Regeringens proposition 2012/13:125

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 11 april 2013

Fredrik Reinfeldt

Tobias Billström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (sanktionsdirektivet).

I propositionen föreslås ett straffrättsligt ansvar för arbetsgivare som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige. Den föreslagna straffbestämmelsen omfattar såväl uppsåtligt som oaktsamt handlande. Oavsett om ett straffrättsligt ansvar krävs ut eller inte föreslås att en fysisk eller juridisk person som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska betala en särskild avgift. Det föreslås även bestämmelser om annan särskild rättsverkan av brott. Den som anställer utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige ska dels kunna fråntas sin rätt till alla offentliga stöd, bidrag och förmåner under fem års tid, dels bli återbetalningsskyldig för offentliga stöd, bidrag och förmåner som betalats ut eller annars kommit honom eller henne till del i upp till tolv månader innan brottet kom till polisens kännedom.

Det föreslås vidare en lagstadgad rätt för utlänningar som saknat rätt att vistas i Sverige att erhålla lön och annan ersättning för utfört arbete. Vid tvist mellan en utlänning och en arbetsgivare om innestående ersättning ska införas en presumtion om att lönen anses motsvara den minimilön som följer av kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen och om att tre månaders heltidsarbete har utförts.

Det föreslås också en möjlighet att bevilja ytterligare tidsbegränsat uppehållstillstånd för den som efter ansökan av en förundersöknings- ledare har uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen

1

Prop. 2012/13:125

2

(2005:716), förkortad UtlL, som har samarbetat med de brottsutredande myndigheterna i en utredning om brott enligt 20 kap. 5 § UtlL och som har väckt talan om innestående ersättning. Det förlängda uppehållstillståndet är avsett att underlätta för utlänningen att erhålla sin rätt till ersättning för utfört arbete. Om en förundersökningsledare har ansökt om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § UtlL eller en utlänning har ansökt om ytterligare tidsbegränsat uppehållstillstånd föreslås att Migrationsverket får besluta om att tills vidare ställa in verkställigheten av beslut om avvisning eller utvisning. Det föreslås även att om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § UtlL eller ett ytterligare uppehållstillstånd har meddelats får ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställas under den tid som uppehållstillståndet gäller. Utlänningar som beviljas sådant ytterligare uppehållstillstånd ska enligt förslaget ha rätt till vård i samma omfattning som när de hade ett tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § UtlL.

I entreprenörsförhållanden föreslås ansvarsbestämmelser för uppdrags- givare respektive uppdragsgivare i tidigare led till arbetsgivare som har en utlänning anställd som inte har rätt att vistas i Sverige. Uppdragsgivare och uppdragsgivare i tidigare led ska under vissa förhållanden bli subsidiärt ansvariga i förhållande till arbetsgivaren (underentreprenören) för lön och annan ersättning till olagligt vistandes utlänningar hos arbetsgivaren som arbetar inom underentreprenaden. Uppdragsgivare och uppdragsgivare i tidigare led ska även kunna påföras en särskild avgift.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2013. En ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. föreslås dock träda i kraft den 2 juli 2013.

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.

Innehållsförteckning

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2001:181) om

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso-

4.3Förbud mot anställning av tredjelandsmedborgare som

7.1Skyldighet att kontrollera tillstånd för vistelse och

7.3Skyldighet att underrätta Skatteverket om anställning av en

8.1Straffrättsligt ansvar för arbetsgivare som anställer en

8.3Inskränkningar i rätten att delta i offentlig upphandling . 56

8.4Fråntagande av rätten till offentliga stöd, bidrag och andra

8.5Stängning av inrättningar och återkallelse av tillstånd att

Prop. 2012/13:125

3

4

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om rätt till lön och annan ersättning för arbete utfört av utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige,

2.lag om ändring i utlänningslagen (2005:716),

3.lag om ändring i lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet,

4.lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.

Prop. 2012/13:125

5

Prop. 2012/13:125

6

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om rätt till lön och annan ersättning för arbete utfört av en utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige

Härigenom föreskrivs1 följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller när en arbetsgivare som inte har vidtagit sådana kontrollåtgärder som avses i 20 kap. 12 § andra stycket utlänningslagen (2005:716) har en utlänning anställd i Sverige som inte har rätt att vistas här. Lagen gäller också när en sådan utlänning tillfälligt utför arbete i ett annat land.

Lagen är inte tillämplig på medborgare i en EES-stat eller i Schweiz, och inte heller på deras familjemedlemmar, om dessa har rätt till fri rörlighet enligt de regler som gäller inom Europeiska unionen.

2 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med denna lag är till nackdel för utlänningen är utan verkan mot honom eller henne.

3 § I denna lag avses med uppdragsgivare den som anlitar en eller flera underentreprenörer för att genomföra ett huvud- eller ett underentreprenadavtal.

Med uppdragsgivare i tidigare led avses i denna lag en uppdragsgivare som inte har ett direkt avtalsförhållande med den underentreprenör som är arbetsgivare för utlänningen.

Lagen är inte tillämplig på den som är beställande part i ett huvudentreprenadavtal.

Lön och annan ersättning

4 § En utlänning som har utfört arbete under sådana förhållanden som avses i 1 § första stycket har rätt till lön och annan ersättning från sin arbetsgivare.

5 § Vid tvist mellan en arbetsgivare och en utlänning om lön eller annan ersättning för utfört arbete ska, om inte någon av dem visar annat,

1.lönen eller ersättningen anses motsvara den minimilön och ersättning som följer av kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen, och

2.utlänningen anses ha utfört tre månaders heltidsarbete.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (EUT L 168, 30.6.2009, s. 24, Celex 32009L0052).

Kostnader för att sända lön och annan ersättning

6 § Om det uppstår kostnader för att sända sådan lön och annan ersättning som avses i 4 § till en utlänning ska arbetsgivaren betala dessa.

Uppdragsgivares ansvar

7 § Om en arbetsgivare som anlitas som underentreprenör för att genomföra ett entreprenadavtal inte kan ersätta en utlänning enligt 4–6 §§, ansvarar arbetsgivarens uppdragsgivare och uppdragsgivare i tidigare led solidariskt med varandra för den lön och annan ersättning samt de eventuella kostnader för att sända lönen och ersättningen till utlänningen som arbetsgivaren skulle ha betalat enligt 4–6 §§.

En uppdragsgivare som har vidtagit rimliga kontrollåtgärder och som inte inser eller har skälig anledning att anta att arbetsgivaren har en eller flera utlänningar anställda som saknade rätt att vistas i Sverige, är inte ansvarig enligt första stycket.

En uppdragsgivare i tidigare led är ansvarig enligt första stycket endast om uppdragsgivaren inser eller har skälig anledning att anta att arbetsgivaren har en eller flera utlänningar anställda som saknade rätt att vistas här och som arbetade inom underentreprenaden.

8 § Arbetsgivaren ska ersätta den som har betalat lön eller annan ersättning enligt 7 § första stycket. Motsvarande skyldighet gäller också för en sådan uppdragsgivare som är ansvarig enligt 7 § i förhållande till uppdragsgivare i tidigare led.

Rättegångsregler

9 § Mål om tillämpningen av denna lag ska, i den mån tvisten avser förhållandet mellan en arbetsgivare och en utlänning, handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

Prop. 2012/13:125

7

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 5 kap. 18 §, 12 kap. 12 a §, 20 kap. 5, 12 och 13 §§ samt 23 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas sju nya paragrafer, 5 kap. 15 d §, 12 kap. 12 b och 13 b §§, 20 kap. 12 a och 15–17 §§ samt närmast före 12 kap. 13 b § och 20 kap. 15 § nya rubriker av följande lydelse.

5 kap.

15 d §

En utlänning med uppehålls- tillstånd enligt 15 § får, efter egen ansökan, för tiden efter tillståndets giltighetstid beviljas ett tids- begränsat uppehållstillstånd, om utlänningen

1. har samarbetat med de brottsutredande myndigheterna i en utredning om brott enligt 20 kap. 5 §, och

2. har väckt talan om innestående ersättning för arbete enligt lagen (2013:000) om rätt till lön och annan ersättning för arbete utfört av en utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige.

18 §2

En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan.

Det som föreskrivs i första stycket gäller dock inte om

1.utlänningen har rätt till uppehållstillstånd här som flykting eller annan skyddsbehövande enligt 1 § eller kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3 eller 4 §,

2.utlänningen med stöd av 6 § bör beviljas uppehållstillstånd här,

3.en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tids- begränsat uppehållstillstånd som beviljats en utlänning med familje- anknytning med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket,

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG av den 18 juni 2009 om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (EUT L 168, 30.6.2009, s. 24, Celex 32009L0052).

2Senaste lydelse 2010:440.

8

4.utlänningen kan beviljas eller har tidsbegränsat uppehållstillstånd här med stöd av 15 §,

5.utlänningen enligt 3 § första stycket 1–4, 3 a § första stycket 1–3 eller andra stycket har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där,

6.en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tids- begränsat uppehållstillstånd som med stöd av 10 § har beviljats en utlänning i fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket,

8.utlänningen med stöd av 10 § har beviljats ett tidsbegränsat uppe- hållstillstånd för studier och antingen slutfört studier som motsvarar 30 högskolepoäng eller fullföljt en termin vid forskarutbildning, eller

9.det annars finns synnerliga skäl.

Det som föreskrivs i första stycket gäller inte heller om utlänningen har beviljats en visering för att besöka en arbetsgivare i Sverige eller är undantagen från kravet på visering om han eller hon ansöker om ett uppehållstillstånd för arbete inom ett slag av arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren skulle förorsakas olägenheter om utlänningen måste resa till ett annat land för att ge in ansökan där eller att det annars finns särskilda skäl.

Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket 5 ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före

3 Senaste lydelse 2008:884.

Prop. 2012/13:125

9

Prop. 2012/13:125

10

15 §, får Migrationsverket besluta om inhibition av ett beslut att avvisa eller utvisa den utlänning som ansökan avser.

Förbud mot verkställighet när tidsbegränsat uppehållstillstånd har meddelats

13 b §

Om Migrationsverket har beviljat ett tidsbegränsat uppehålls- tillstånd enligt 5 kap. 15 eller 15 d §, får ett beslut om avvisning eller utvisning av utlänningen inte verkställas så länge uppehålls- tillståndet gäller.

20 kap.

5 §

Till böter eller, när omstän- digheterna är försvårande, fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har föreskrivet arbetstillstånd. I fråga om påförande av särskild avgift gäller 12–14 §§.

Till böter eller, när omstän- digheterna är försvårande, fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har en utlänning anställd, om utlänningen

1.inte har rätt att vistas i Sverige, eller

2.har rätt att vistas här men saknar föreskrivet arbetstillstånd.

I fråga om påförande av särskild avgift gäller 12–14 §§.

12 §4

En fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har arbetstillstånd skall betala en särskild avgift oavsett om ansvar krävs ut enligt 5 §. Avgiften till- faller staten.

För varje utlänning utgör avgiften hälften av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde när överträdelsen upphörde.

En fysisk eller juridisk person som har en utlänning anställd ska, oavsett om ansvar krävs ut enligt 5 §, betala en särskild avgift, om utlänningen

1.inte har rätt att vistas i Sverige, eller

2.har rätt att vistas här men saknar föreskrivet arbetstillstånd.

Särskild avgift enligt första stycket 1 ska inte betalas av den som har

1.kontrollerat utlänningens rätt att vistas i Sverige,

4 Senaste lydelse 2010:1296.

Om överträdelsen har pågått under en längre tid än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela prisbasbeloppet. Avgiften får sättas ned eller efterges helt, om särskilda skäl talar för det.

2.behållit en kopia av eller ett utdrag ur den eller de handlingar som visar att utlänningen har rätt att vistas här, och

3.underrättat den behöriga myndigheten, som anges i en förordning som har utfärdats med stöd av denna lag, om anställningen.

För varje utlänning är avgiften hälften av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ social- försäkringsbalken som gällde när överträdelsen upphörde. Om överträdelsen har pågått under en längre tid än tre månader, är avgiften för varje utlänning i stället hela prisbasbeloppet. Av- giften får sättas ned helt eller delvis, om särskilda skäl talar för det. Avgiften tillfaller staten.

12 a §

En fysisk eller juridisk person som är uppdragsgivare, eller uppdrags- givare i tidigare led, åt en arbetsgivare som har en utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige anställd, ska betala en särskild avgift om

1.uppdragsgivaren, eller en upp- dragsgivare i tidigare led, har anlitat arbetsgivaren som under- entreprenör för att genomföra ett avtal om entreprenad eller under- entreprenad,

2.utlänningen arbetar inom underentreprenaden, och

3.uppdragsgivaren, eller uppdragsgivaren i tidigare led, inte är beställare i huvud- entreprenadavtalet.

En uppdragsgivare som har vidtagit rimliga kontrollåtgärder och som inte inser eller har skälig anledning att anta att arbetsgivaren hade en eller flera utlänningar anställda som saknade rätt att vistas

iSverige, ska inte betala den särskilda avgiften.

En uppdragsgivare i tidigare led ska betala den särskilda avgiften

Prop. 2012/13:125

11

Prop. 2012/13:125

12

endast om uppdragsgivaren inser eller har skälig anledning att anta att arbetsgivaren hade en eller flera utlänningar anställda som saknade rätt att vistas här och som arbetade inom underentreprenaden.

För varje utlänning är avgiften hälften av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ social- försäkringsbalken som gällde när överträdelsen upphörde. Om överträdelsen har pågått under en längre tid än tre månader, är avgiften för varje utlänning i stället hela prisbasbeloppet. Avgiften får sättas ned helt eller delvis, om särskilda skäl talar för det. Avgiften tillfaller staten.

Avgiften får inte tas ut när fem år har gått efter det att överträdelsen upphörde.

Annan särskild rättsverkan

15 §

Den som har begått ett brott som avses i 5 § första stycket 1 får, på yrkande av allmän åklagare, för en tid av högst fem år fråntas sin rätt till en del av eller alla offentliga stöd, bidrag och förmåner som har beviljats men ännu inte betalats ut eller kommit honom eller henne till del om

1. omständigheterna vid gär- ningen är försvårande,

2 åtgärden är motiverad med hänsyn till brottets straffvärde,

3 den samlade reaktionen på

brottsligheten inte blir oproportio- nerligt sträng, och

4. anställningen har avsett arbete för annat än arbetsgivarens privata syften.

Särskild rättsverkan enligt denna paragraf får inte avse stöd, bidrag eller annan förmån som har beviljats en fysisk person för hans eller hennes privata behov.

16 §

Den som har begått ett brott som avses i 5 § första stycket 1 och som har tagit emot offentliga stöd, bidrag eller andra förmåner får, på yrkande av allmän åklagare, förpliktas att betala tillbaka en del av eller alla sådana stöd, bidrag eller andra förmåner som betalats ut eller annars kommit honom eller henne till del upp till tolv månader innan brottet kom till polisens kännedom om

1.omständigheterna vid gärningen är försvårande,

2.åtgärden är motiverad med hänsyn till brottets straffvärde,

3.den samlade reaktionen på brottsligheten inte blir oproportionerligt sträng, och

4.anställningen har avsett arbete för annat än arbetsgivarens privata syften.

Särskild rättsverkan enligt denna paragraf får inte avse stöd, bidrag eller annan förmån som har betalats ut till en fysisk person för hans eller hennes privata behov.

17 §

Om ett brott som avses i 5 § första stycket 1 har begåtts i en verksamhet som drivs av en juridisk person, får särskild rättsverkan enligt 15 och 16 §§ beslutas mot den juridiska personen, om

1. ledningen för den juridiska personen inte har gjort vad som

Prop. 2012/13:125

13

Prop. 2012/13:125

14

skäligen kunnat krävas för att före- bygga brottsligheten, eller

2. brottet har begåtts av

a) en person i ledande ställning grundad på befogenhet att företräda den juridiska personen eller att fatta beslut på den juri- diska personens vägnar, eller

b) en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.

23 kap.

1 §

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § och 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet1 ska ha följande lydelse.

1 kap.

4 §2

Uppgifter får behandlas för tillhandahållande av information som behövs hos Skatteverket för

1.fastställande av underlag för samt bestämmande, redovisning, betalning och återbetalning av skatter och avgifter,

2.bestämmande av pensionsgrundande inkomst,

3.fastighetstaxering,

4.revision och annan analys- eller kontrollverksamhet,

5.tillsyn samt lämplighets- och tillståndsprövning och annan liknande prövning,

6.handläggning

a)enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter och

b)av andra frågor om ansvar för någon annans skatter och avgifter,

7. fullgörande av ett åliggande som följer av ett för Sverige bindande

av utlänningar som avses i lagen (2013:000) om rätt till lön och annan ersättning för arbete utfört av en utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige, och

10. tillsyn, kontroll, uppföljning och planering av verksamheten.

Uppgifter som får behandlas enligt första stycket får även behandlas för tillhandahållande av information som behövs i Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet enligt lagen (1997:1024) om Skatteverkets medverkan i brottsutredningar.

1Senaste lydelse av lagens rubrik 2003:670.

2Senaste lydelse: 2007:329.

Prop. 2012/13:125

15

Prop. 2012/13:125

16

2 kap.

2 §3

I databasen får uppgifter behandlas om personer som omfattas av verksamhet enligt 1 kap. 4 § 1–8. Uppgifter om andra personer får behandlas om det behövs för handläggningen av ett ärende.

I databasen får uppgifter behandlas om personer som omfattas av verksamhet enligt 1 kap. 4 § 1–9. Uppgifter om andra personer får behandlas om det behövs för handläggningen av ett ärende.

2 kap.

3 §4

För de ändamål som anges i 1 kap. 4 § får följande uppgifter behandlas

idatabasen:

1.en fysisk persons identitet, medborgarskap, bosättning och familjeförhållanden,

2.en juridisk persons identitet, säte, ägarförhållanden samt firmatecknare och andra företrädare,

3.registrering för skatter och avgifter,

4.underlag för fastställande av skatter och avgifter,

5.bestämmande av skatter och avgifter,

6.underlag för fastighetstaxering,

7.revision och annan kontroll av skatter och avgifter,

8.uppgifter som behövs för handläggning enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter,

9.avgiftsskyldighet till ett registrerat trossamfund och medlemskap i fackförening,

10.yrkanden och grunder i ett ärende,

av en utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige.

I databasen får även andra uppgifter behandlas som behövs för fullgörande av ett åliggande som följer av ett för Sverige bindande internationellt åtagande.

3Senaste lydelse: 2001:327.

4Senaste lydelse: 2007:329.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i databasen enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.

Prop. 2012/13:125

17

Prop. 2012/13:125

18

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2008:334) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. ska ha följande lydelse.

4 § Denna lag omfattar utlänningar som

1.har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige som flykting enligt 4 kap. 1 § eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestämmelser,

2.har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppe- hållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av bestämmelserna i 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen och som inte är folkbokförda här i landet,

3.hålls i förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 § utlänningslagen och som inte har placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, eller

Sådana utlänningar som avses i första stycket 1 eller 2 omfattas av lagen även om de har meddelats beslut om avvisning eller utvisning. Det gäller dock inte utlänning som håller sig undan så att beslutet inte kan verkställas.

Denna lag träder i kraft den 2 juli 2013.

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 18 juni 2009 direktiv 2009/52/EG om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (EUT L 168, 30.6.2009, s. 24, Celex 32009L0052) (sanktionsdirektivet). Direktivet skulle ha varit genomfört i svensk rätt senast den 20 juli 2011. Sanktionsdirektivet finns i bilaga 1.

Regeringen beslutade den 25 juni 2009 att ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. ta ställning till hur sanktionsdirektivet ska genomföras i svensk rätt (dir. 2009:49). Utredningen antog namnet Sanktions- utredningen (Ju 2009:12).

Sanktionsutredningen överlämnade den 30 september 2010 betänkandet EU:s direktiv om sanktioner mot arbetsgivare (SOU 2010:63). En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2010/7476/EMA).

Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 31 januari 2013 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har i allt väsentligt utformat bestämmelserna enligt Lagrådets förslag. Dessutom har i förhållande till lagrådsremissens förslag vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. Lagrådets synpunkter och förslag behandlas i avsnitten 7.1 och 10.4 samt i författnings- kommentaren.

4 Sanktionsdirektivet

4.1Syfte och tillämpningsområde

Syftet med sanktionsdirektivet är att motverka olaglig invandring till den Europeiska unionen. I direktivets artikel 1 anges att det därför i direktivet fastställs gemensamma minimistandarder för sanktioner och åtgärder som medlemsstaterna ska tillämpa gentemot arbetsgivare som överträder förbudet att anställa tredjelandsmedborgare som vistas olagligt.

4.2 Definitioner

Prop. 2012/13:125

20

artikel 20.1 i EUF-fördraget) och som inte heller är personer som åtnjuter fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen i enlighet med artikel 2.5 i kodexen om Schengengränserna1 (den s.k. gränskodexen). Hänvisningen till denna artikel i gränskodexen innebär att medborgare i EES-länderna, Norge, Island och Liechtenstein liksom medborgare i Schweiz, samt deras familjemedlemmar som utövar sin rätt till fri rörlighet, undantas från direktivets tillämpningsområde.

Tredjelandsmedborgare som vistas olagligt definieras som en tredje- landsmedborgare som vistas på en medlemsstats territorium, men som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller, villkoren för vistelse eller bosättning i den medlemsstaten.

Med anställning menas verksamhet som omfattar alla slag av arbete som regleras av nationell lagstiftning eller i enlighet med etablerad praxis för eller under ledning och/eller kontroll av en arbetsgivare. I skäl 7 sägs att definitionen av anställning bör omfatta dess huvudbeståndsdelar, dvs. verksamhet som avlönas eller borde avlönas, och som utförs för eller under ledning och/eller kontroll av en arbetsgivare, oberoende av det rättsliga förhållandet.

Olaglig anställning avser i direktivet anställning av en tredjelands- medborgare som vistas olagligt.

Vid tillämpning av direktivet ska med arbetsgivare förstås varje fysisk person eller rättssubjekt, inbegripet bemanningsföretag, för eller under vilkas ledning och/eller kontroll anställning sker. Enligt skäl 8 kan definitionen omfatta även en sammanslutning av personer med erkänd kapacitet att utföra rättsliga handlingar utan ställning som juridisk person.

En underentreprenör är varje fysisk person eller rättssubjekt till vilka genomförandet av samtliga eller delar av de skyldigheter som fastställs i ett tidigare kontrakt delegerats.

En juridisk person anges vara varje rättssubjekt som har denna status enligt tillämplig nationell lagstiftning, med undantag för stater eller offentliga organ vid utövandet av offentliga maktbefogenheter samt offentliga internationella organisationer.

Med bemanningsföretag avses enligt direktivet varje fysisk eller juridisk person som i enlighet med nationell lagstiftning ingår anställningskontrakt eller inleder anställningsförhållanden med arbetstagare i syfte att hyra ut dessa till kundföretag för tillfälligt arbete i dessa företag under deras kontroll och ledning.

Som särskilt exploaterande arbetsförhållanden anges arbetsförhåll- anden, inbegripet sådana som grundar sig på könsdiskriminering eller annan diskriminering, där det råder en påfallande skillnad jämfört med de lagligen anställda arbetstagarnas anställningsvillkor, som t.ex. påverkar arbetstagarnas hälsa och säkerhet samt kränker den mänskliga värdigheten.

Slutligen definieras ersättning till tredjelandsmedborgare som vistas olagligt som lön och alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen och som motsvarar den lön eller

1 EUT L 105, 13.4.2006, s.1, Celex 32006R0562.

4.3Förbud mot anställning av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt

Av artikel 3 framgår att medlemsstaterna ska införa ett förbud för arbetsgivare att anställa tredjelandsmedborgare som vistas olagligt. Överträdelse av detta förbud ska beivras med sanktioner och åtgärder som fastställs i direktivet. En medlemsstat får besluta att inte tillämpa förbudet beträffande tredjelandsmedborgare som vistas olagligt vars återsändande har uppskjutits och som får arbeta i enlighet med nationell lagstiftning.

4.4Kontroll och underrättelseskyldighet för arbetsgivare

I artikel 4 anges att medlemsstaterna ska ålägga arbetsgivare att kräva att tredjelandsmedborgaren innan anställningen påbörjas innehar och uppvisar uppehållstillstånd eller annan handling som ger dem rätt att vistas i landet. Åtminstone så länge som anställningen varar ska arbetsgivare behålla en kopia av eller ett utdrag av innehållet i uppehållstillståndet eller annan handling. Arbetsgivare ska även åläggas att inom en viss fastställd tidsperiod underrätta behörig myndighet om att en tredjelandsmedborgare anställts.

4.5Sanktioner mot arbetsgivare

Medlemsstaterna ska enligt artiklarna 5, 10 och 12 vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att överträdelse av förbudet för arbetsgivare att anställa tredjelandsmedborgare som saknar rätt att vistas på territoriet ska bli föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner. Sanktionerna består av finansiella sanktioner (artikel 5) för överträdelser enligt artikel 3, straffrättsliga sanktioner för brott enligt artikel 9 (artikel 10), ansvar och sanktioner för juridiska personer enligt artiklarna 11 och 12 samt vissa andra åtgärder (artikel 7), t.ex. fråntagande av rätten till offentliga bidrag, fråntagande av rätten till deltagande i förfaranden om offentlig upphandling samt återbetalning av en del av eller alla redan erhållna offentliga förmåner, stöd eller bidrag. Vid överträdelse av förbudet ska arbetsgivare även ansvara för betalning av eventuella innestående ersättningar för utfört arbete till tredjelandsmedborgare som vistats i landet utan tillstånd samt ansvara för innestående skatter och sociala avgifter (artikel 6). Entreprenörer ska i vissa fall hållas ansvariga för finansiella sanktioner och efterhandsutbetalningar som underentreprenörer ådragit sig skyldighet att betala (artikel 8).

21

Av artikel 6 framgår att en tredjelandsmedborgare som arbetat under sin olagliga vistelse i landet ska ha rätt till eventuell innestående ersättning från arbetsgivaren. Såvida inte antingen arbetsgivaren eller arbetstagaren kan bevisa motsatsen, ska en presumtion om ett anställningsförhållande på minst tre månader anses föreligga. Enligt artikel 13 ska medlemsstaterna säkerställa att det finns effektiva mekanismer genom vilka en tredjelandsmedborgare som arbetat utan tillstånd att vistas i landet kan inge klagomål mot sin arbetsgivare.

4.7Inspektioner

Enligt artikel 14 ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter utför inspektioner av arbetsplatser för kontroll av om arbetsgivare har personer i sin anställning som vistas olagligt i landet. Statistikuppgifter om utförda inspektioner ska årligen rapporteras in till kommissionen.

4.8Slutbestämmelser

Slutbestämmelserna i artiklarna 16–19 innehåller bl.a. bestämmelser om kommissionens rapporteringsskyldighet till Europaparlamentet och rådet, medlemsstaternas rapporteringsskyldighet till kommissionen, införlivande samt ikraftträdande.

5 Huvuddragen i gällande ordning

Uppehållstillstånd

Frågan om när en utlänning måste ha uppehållstillstånd för att vistas lagligt i Sverige regleras i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL. En utlänning som vistas i Sverige mer än tre månader ska som huvudregel ha uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd kan vara tidsbegränsat eller permanent. Kravet på uppehållstillstånd gäller inte för EU/EES-medborgare som har uppehållsrätt och inte heller för övriga medborgare i Norden. Flyktingar och andra skyddsbehövande har rätt till uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd ska också ges till en utlänning som kan åberopa anknytning till en i landet nära anhörig, exempelvis till en make eller sambo. I övrigt finns möjlighet att under vissa förutsättningar bevilja uppehållstillstånd på grund av arbete, då försörjningen är ordnad på annat sätt än genom anställning, på grund av studier och besök, på grund av forskning, på grund av anknytning till en i landet bosatt person eller annan anknytning till Sverige eller på grund av synnerligen ömmande omständigheter.

22

En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska som huvudregel ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. Bevis om uppehållstillstånd utfärdas i form av ett särskilt uppehållstillståndskort.

Visering

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt, 2 kap. 3 § UtlL. En Schengenvisering får utfärdas för vistelse i upp till tre månader, medan en nationell visering endast får beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år (3 kap. 4 § UtlL). I 3 kap. utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF, finns regler om undantag från krav på visering. Undantag från kravet på visering avser bl.a. EU-medborgare och personer som har vissa befattningar.

Arbetstillstånd

En utlänning som ska arbeta i Sverige på grund av anställning här eller utomlands ska ha arbetstillstånd. Kravet på arbetstillstånd gäller inte medborgare i de nordiska länderna. Det gäller inte heller övriga EES- medborgare och deras familjemedlemmar, vilka har uppehållsrätt, eller utlänningar som har permanent uppehållstillstånd. Även utlänningar som har ställning som varaktigt bosatta i en annan EU-stat eller är medborgare i Schweiz liksom vissa av deras familjemedlemmar är undantagna från kravet på arbetstillstånd. Motsvarande gäller för vissa yrkesgrupper som anges i utlänningsförordningen. Därutöver är bl.a. den som inom giltighetstiden för ett arbetstillstånd ansöker om förlängning eller nytt arbetstillstånd undantagen från kravet på arbetstillstånd i vart fall till dess att tillståndsfrågan har avgjorts.

Utlänningar som ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande är också undantagna från kravet att ha arbetstillstånd. För dessa utlänningar utfärdar Migrationsverket ett särskilt bevis, ett s.k. AT-UND, som visar att personen inte är skyldig att ha arbetstillstånd. Undantaget gäller dock inte utlänningar som saknar identitetshandlingar om inte utlänningen medverkar till att klarlägga sin identitet, om asylansökan inte ska prövas i Sverige eller om det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas med omedelbar verkställighet. Undantaget gäller till dess att utlänningen lämnar landet eller till dess att ett beslut att bevilja uppehållstillstånd vinner laga kraft. Därutöver kan AT-UND upphöra att gälla om utlänningen inte medverkar till verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning.

Arbetstillstånd ska ges för viss tid. Ett arbetstillstånd efter anställnings- erbjudande beviljas normalt för en tid motsvarande anställningstiden. Ett arbetstillstånd får dock inte avse längre tid än två år. Om utlänningens anställning förlängs kan arbetstillståndet efter ansökan förlängas i motsvarande mån utan att utlänningen först behöver lämna Sverige. Förlängning kan ske vid ett eller flera tillfällen. Den sammanlagda tillståndstiden får dock inte vara längre än fyra år.

Ett arbetstillstånd efter anställningserbjudande ska knytas till viss arbetsgivare och avse ett visst slag av arbete. Efter en sammanlagd

Prop. 2012/13:125

23

Prop. 2012/13:125 tillståndstid om två år ska tillståndet endast knytas till ett visst slag av arbete.

Arbetstillstånd ska som huvudregel ha ansökts om och beviljats före inresan i Sverige. Undantag från kravet på ett beviljat arbetstillstånd före inresan gäller bl.a. i vissa fall för den som efter ett lagakraftvunnet beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande ansöker om arbetstillstånd efter anställnings- erbjudande.

I samband med införandet av bevis om uppehållstillstånd i form av ett uppehållstillståndskort gäller från och med den 20 maj 2011 en ny ordning för arbetstillstånd som understiger tre månader. För viseringspliktiga utlänningar som får arbetstillstånd för kortare tid än tre månader utfärdas endast en visering för den avsedda vistelsen och i fältet för anmärkningar skrivs ”Paid activity”. Som bevis för själva arbets- tillståndet kommer utlänningen enbart att ha en kopia av beslutet. För personer som är undantagna från kravet på visering utfärdas inget tillståndsbevis eftersom de varken behöver uppehållstillstånd eller visering för sin inresa och vistelse i Sverige som understiger tre månader. Dessa personer förses med en kopia av beslutet om arbetstillstånd som innehåller nödvändig information om anställningen i Sverige.

Straffrättsligt ansvar för arbetsgivare m.m.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har föreskrivet arbetstillstånd döms till böter, eller när omständigheterna är försvårande, till fängelse i högst ett år, 20 kap. 5 § UtlL. Oavsett om ansvar krävs ut enligt 5 § ska enligt 12 § en fysisk eller juridisk person som har en utlänning i sin tjänst fastän utlänningen inte har arbetstillstånd betala en särskild avgift. Avgiften tillfaller staten. För varje utlänning utgör avgiften hälften av det prisbasbelopp som gällde när överträdelsen upphörde. Om överträdelsen har pågått under en längre tid än tre månader, utgör avgiften för varje utlänning i stället hela prisbasbeloppet. Avgiften får sättas ned eller efterges helt, om särskilda skäl talar för det.

Att det är förbjudet för arbetsgivare att anställa utlänningar som inte har föreskrivet arbetstillstånd innebär inte att den som arbetar utan sådant tillstånd saknar rättigheter. Grundläggande skyddsregler inom arbetsrätt och arbetsmiljö kan i betydande delar tillämpas på dessa utlänningar. Även en sådan grundläggande rättighet som föreningsfrihet gäller oavsett utlänningens migrationsrättsliga status.

6 Direktivets tillämpningsområde

Regeringens bedömning: Begreppet utlänning bör användas vid genomförandet av sanktionsdirektivet i svensk rätt.

Förbudet mot att anställa utlänningar som vistas illegalt gäller för såväl inhemska som utländska arbetsgivare.

24

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Arbetsdomstolen ifrågasätter vilken terminologi – utlänning eller tredjelandsmedborgare – som bör användas när det gäller författningsförslagen till den föreslagna nya lagen.

Skälen för regeringens bedömning

Begreppet utlänning

Begreppet utlänning i utlänningslagen omfattar alla personer som inte är svenska medborgare. Sanktionsdirektivet tar emellertid sikte endast på anställning av tredjelandsmedborgare. Med tredjelandsmedborgare avses enligt utlänningslagens definition, 1 kap. 3 c § UtlL, en utlänning som inte är medborgare i en EU-stat, i en annan EES-stat eller i Schweiz. Denna definition skiljer sig från direktivets definition av samma begrepp. Enligt artikel 2 a i direktivet är nämligen inte heller de personer som, utan att vara unionsmedborgare, åtnjuter fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen i enlighet med artikel 2.5 i kodexen om Schengengränserna2 tredjelandsmedborgare i direktivets mening. En tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en EES-medborgare, dvs. medborgare i ett EU-land eller i Island, Norge eller Liechtenstein eller till en medborgare i Schweiz som utövar sin rätt till fri rörlighet är därmed inte att anse som tredjelandsmedborgare vid tillämpning av direktivet.

De författningsbestämmelser som föranleds av direktivets be- stämmelser ska således inte tillämpas på unionsmedborgare, medborgare i en EES-stat eller i Schweiz. De ska inte heller tillämpas på den som är familjemedlem till en EES-medborgare som har uppehållsrätt här enligt 3 a kap. UtlL, eller till en medborgare i Schweiz som utövar sin rätt till fri rörlighet.

Genomförandet av sanktionsdirektivet i svensk rätt föranleder att vissa bestämmelser i utlänningslagstiftningen måste ändras samtidigt som nya bestämmelser ska införas. Utlänningslagens definition av tredjelands- medborgare infördes den 30 april 2006 vid genomförandet av rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning3. Att genomföra en ny avgränsning till tredjelandsmedborgare i utlänningslagen är en systematisk fråga som inte bör lösas inom ramen för genomförandet av sanktionsdirektivet.

Att sanktionsdirektivet och utlänningslagen har olika definitioner av tredjelandsmedborgare kan medföra oavsiktliga betydelseförskjutningar i nationella bestämmelser som inte berörs av sanktionsdirektivet. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att begreppet utlänning bör användas när det gäller de ändringar i gällande bestämmelser och införandet av nya bestämmelser i utlänningslagen och utlännings-

2Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), EUT L 105, 13.4.2006, s. 1 (Celex 32006R0562).

3EUT L 16,23.01.2004, s 44, Celex 32003L0109.

Prop. 2012/13:125

25

Prop. 2012/13:125 förordningen som grundas på sanktionsdirektivet. Begreppet utlänning bör även användas i förslaget till den nya lagen som införs med anledning av sanktionsdirektivet. Terminologin blir på så vis enhetlig med det begrepp som används i utlänningslagen i aktuellt hänseende. I den nya lagen bör anmärkas att den inte är tillämplig på medborgare i en EES-stat eller i Schweiz och inte heller på deras familjemedlemmar oavsett nationalitet, som åtnjuter rätt till fri rörlighet enligt de regler som gäller inom EU.

Arbetsgivare som omfattas av sanktionsdirektivet

Enligt direktivet avses med arbetsgivare varje fysisk person eller rättssubjekt, inbegripet bemanningsföretag, för eller under vilkas ledning och/eller kontroll anställning sker. Eftersom anställningsbegreppet definieras enligt nationell rätt i varje enskild medlemsstat, är en medlemsstat skyldig att tillämpa de regler genom vilka direktivet genomförs på arbetsgivare i den mening som begreppet har enligt nationell rätt.

Direktivets definition av arbetsgivare innefattar inte någon begränsning till en medlemsstats inhemska arbetsgivare eller till arbetsgivare inom EU. Någon sådan begränsning finns inte heller i någon annan bestäm- melse. Varken EU-domstolen eller tribunalen har uttalat sig särskilt om direktivs tillämplighet på rättssubjekt som inte är etablerade inom EU. Sålunda får sanktionsdirektivet anses omfatta alla arbetsgivare oavsett hemvist, vilket innebär att medlemsstaterna ska genomföra direktivets förbud med avseende på såväl inhemska arbetsgivare som arbetsgivare i andra medlemsstater och tredje land.

Direktivets bestämmelser omfattar såväl privata som offentliga arbetsgivare.

I avsnitten 9.4 och 10.1 utvecklar regeringen frågan om direktivets tillämpningsområde avseende arbetsgivares ansvar för innestående ersättning respektive uppdragsgivare i entreprenörsförhållanden.

7Kontroll- och underrättelseskyldighet för arbetsgivare

7.1Skyldighet att kontrollera tillstånd för vistelse och arbete Art 4.1 a

Regeringens förslag: I utlänningslagen ska det införas ett särskilt bemyndigande som ger regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om kontrollskyldighet.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Skogs- och lantarbetsgivareförbundet (SLA) anför att krav på arbetsgivare att

26

kontrollera rätt till vistelse och tillstånd för arbetstagare inte är okomplicerat sett ur arbetsgivarens perspektiv. Stockholms stad och Malmö kommun anför att kontrollskyldigheten kan leda till en ökad administration och kostnad för arbetsgivare. Migrationsverket och ett flertal andra remissinstanser välkomnar utredningens förslag att Migrationsverket ska utveckla servicen till arbetsgivare och erbjuda allmänna råd och stöd om hur arbetsgivaren bäst kan kontrollera att en arbetstagare har rätt att vistas och arbeta i Sverige. Migrationsverket ifrågasätter dock utredningens bedömning att stödet ska utarbetas i samråd med Diskrimineringsombudsmannen. Ett antal remissinstanser anför att kontrollreglerna kan komma att medföra diskriminerande effekter. Bland annat anser Hovrätten för Västra Sverige att direktivet som sådant kan leda till diskriminerande strukturer och medföra negativa effekter för tredjelandsmedborgares möjligheter att få arbeta i Sverige.

Skälen för regeringens förslag

Direktivets bestämmelser

Enligt artikel 4.1 a i direktivet ska medlemsstaterna ålägga arbetsgivare att kräva att tredjelandsmedborgare innan anställningen påbörjas innehar och för arbetsgivaren uppvisar ett giltigt uppehållstillstånd eller en annan handling som ger dem rätt till vistelse.

Förhållandet till gällande ordning

Det finns enligt gällande ordning inte något uttryckligt krav i lag eller förordning på en arbetsgivare att kontrollera att en utlänning som ska påbörja sin anställning har nödvändiga tillstånd för att vistas och arbeta i Sverige. Indirekt kan dock sägas föreligga ett krav på sådan kontrollskyldighet. Enligt 20 kap. 5 § UtlL är det straffbart att uppsåtligen eller av oaktsamhet ha en utlänning som inte har föreskrivet arbetstillstånd i sin tjänst. I förarbetena till straffbestämmelsen anges att ett exempel på en situation då oaktsamhet kan föreligga är då arbetsgivaren har underlåtit att kontrollera att en utlänning har föreskrivet arbetstillstånd (prop. 2003/04:35 s. 84). I avsnitt 8.1 föreslås en ändring av 20 kap. 5 § UtlL så att det av bestämmelsen framgår att inte endast anställning av utlänning som saknar arbetstillstånd, utan även anställning av utlänning som saknar rätt att vistas i Sverige ska vara straffbelagt. Detta innebär att en arbetsgivare, som vill vara säker på att inte drabbas av ansvar enligt straffbestämmelsen, kommer att behöva kontrollera att utlänningen som han eller hon avser att anställa har rätt att såväl arbeta som vistas här.

Vidgat bemyndigande i 23 kap. 1 § UtlL

För att genomföra direktivet på ett tydligt sätt bör skyldigheten för arbetsgivare att kontrollera handlingar som visar att utlänningen har rätt att vistas här i landet under anställningen författningsregleras. Regeringen kan enligt 8 kap. 3 § regeringsformen efter bemyndigande i lag meddela föreskrifter om bl.a. sådana förhållanden mellan enskilda och det allmänna som gäller en enskild arbetsgivares kontrollskyldighet.

Prop. 2012/13:125

27

Prop. 2012/13:125

28

Regeringen kan även med stöd av 8 kap. 3 § regeringsformen efter bemyndigande i lag meddela föreskrifter som gäller en kommunal arbetsgivares kontrollskyldighet. I enlighet med regeringens s.k. restkompetens kan regeringen meddela föreskrifter om kontrollskyldighet för statliga arbetsgivare (se 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen). Enligt 23 kap. 1 § 1 UtlL får regeringen meddela före- skrifter om skyldighet att anmäla utlänningars vistelse eller anställning i Sverige. Detta bemyndigande kan inte anses innefatta behörighet att meddela föreskrifter om en kontrollskyldighet. Regeringen föreslår därför att 23 kap. 1 § tillförs ett särskilt bemyndigande som ger regeringen rätt att meddela föreskrifter avseende kontrollskyldighet för enskilda och kommunala arbetsgivare.

I lagrådsremissen utformades förslaget till bemyndigande som en skyldighet för någon annan än det allmänna att kontrollera utlänningars rätt att vistas och arbeta här. Lagrådet föreslår i sitt yttrande att bemyndigandet ska avse kontrollskyldighet för någon annan än stat eller kommun. Avsikten är som nämnts ovan att bemyndigandet ska omfatta såväl privata som kommunala arbetsgivare eftersom direktivets bestämmelser tar sikte på alla kategorier arbetsgivare. Rätten att meddela föreskrifter om statliga arbetsgivares kontrollskyldighet täcks redan av regeringens restkompetens. Bemyndigandet bör mot den bakgrunden utformas så att det ger utrymme för regeringen att meddela föreskrifter avseende såväl privata som kommunala arbetsgivare. För att uppnå detta syfte bör bemyndigandet utformas på ett sätt som mer liknar 23 kap. 1 § 1 UtlL. Med stöd av en sådan bestämmelse och den s.k. restkompetensen kommer alla arbetsgivare att omfattas av regeringens föreskriftsrätt.

Kontrollskyldighetens omfattning

De närmare bestämmelserna om kontrollskyldighet bör alltså tas in i förordning. Förordningsbestämmelserna bör förstås utformas på ett sätt som genomför direktivet korrekt. Det innebär bl.a. följande. Direktivet kräver att medlemsstaterna föreskriver en kontroll av rätten till vistelse. Kontrollen ska ske innan anställningen påbörjas. Om arbetsgivare har genomfört nämnda kontroll och de övriga skyldigheter som anges i artikel 4.1 ska arbetsgivare enligt artikel 4.3 kunna undgå straffansvar. Direktivet föreskriver dock minimistandarder, vilket enligt skäl 4 bl.a. innebär att medlemsstaterna har rätt att införa strängare skyldigheter för arbetsgivare. En medlemsstat bör därför kunna införa respektive behålla en strängare kontrollskyldighet för arbetsgivare som anställer utlänningar, dvs. utöver vad som krävs för att genomföra direktivet. Det kan t.ex. vara lämpligt att utforma kontrollskyldigheten så att den speglar vad som krävs för att undgå straffansvar. Det innebär alltså att ytterligare kontrollskyldighet kan föreskrivas.

Arbets- och uppehållstillstånd framgår i regel av utlänningens uppehållstillståndskort, se 4 kap. 22 § och 5 kap. 10 § UtlF. Det innebär således i regel inte något merarbete för en arbetsgivare att kontrollera att rätt till såväl arbete som vistelse föreligger. En utlänning kan ha rätt att vistas här på grund av uppehållstillstånd eller, under kortare tid än tre månader, med endast visering eller, om viseringsfrihet gäller, utan visering. För utlänningar som ska arbeta under kortare tid än tre månader

utfärdas inte något uppehållstillståndskort. Om utlänningen är viseringspliktig förs rätten att arbeta istället in i viseringen. Viseringsfria utlänningar förses med en kopia av beslutet om arbetstillstånd. En person kan ha rätt att vistas här och omfattas av ett undantag från kravet på arbetstillstånd, t.ex. utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande (AT-UND). För den som är viseringsfri framgår av passet om personen är medborgare i en stat med vilken Schengenstaterna har ingått avtal om viseringsfrihet.

Enligt direktivets definition behöver skyldigheten att kontrollera tredjelandsmedborgares handlingar som ger rätt till vistelse och arbete inte gälla för andra än tredjelandsmedborgare. Med tredjelands- medborgare avses i direktivet personer som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare som har uppehållsrätt eller till medborgare i Schweiz som utövar sin rätt till fri rörlighet. Vid utformningen av förordningsreglerna kommer hänsyn att tas till att arbetsgivarnas administrativa börda inte ska ökas mer än nödvändigt. Det måste också i det sammanhanget beaktas att en uttrycklig kontroll- skyldighet och särskilt en skyldighet att bevara handlingar kan uppfattas som ett hinder mot den fria rörligheten för personer. Utlänningar som har rätt till fri rörlighet bör därför inte omfattas av arbetsgivarnas kontrollskyldighet.

Förordningsbestämmelserna måste också reglera sådant som skyldighet att kontrollera att relevanta tillstånd finns under hela anställningstiden m.m.

Diskrimineringsfrågor

Enligt 2 kap. 1 § diskrimineringslagen (2008:567) får en arbetsgivare inte diskriminera den som hos arbetsgivaren gör en förfrågan om eller söker arbete. Med diskriminering avses bl.a. direkt diskriminering som innebär att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med bl.a. etnisk tillhörighet. Med etnisk tillhörighet avses nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, 1 kap. 4 § 1 och 5 § 3 diskrimineringslagen. Indirekt diskriminering innebär att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt, men som kan komma att särskilt missgynna personer med viss etnisk tillhörighet. Detta gäller enligt 1 kap. 4 § 2 diskrimineringslagen dock inte såvida bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet. Av 1 § lagen (2008:568) om Diskrimineringsombudsmannen framgår att ombuds- mannen bl.a. ska verka för att diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet inte förekommer på några områden av samhällslivet.

Utredningen anför att det finns en risk för att de skärpta kraven på arbetsgivare som anställer tredjelandsmedborgare som föreskrivs i direktivet, liksom de sanktioner och åtgärder som ska kunna vidtas mot arbetsgivare vid anställning av personer som inte har rätt att vistas här, får en hämmande effekt på arbetsgivares vilja att anställa personer med utländsk bakgrund. Direktivet som sådant skulle därför i värsta fall kunna

Prop. 2012/13:125

29

Prop. 2012/13:125 leda till diskriminerande strukturer och medföra negativa effekter för utlänningars möjligheter att få arbete i Sverige. Regeringen vill dock framhålla att, såsom anges ovan, arbetsgivare sedan tidigare har haft anledning att kontrollera att en utlänning har arbetstillstånd innan han eller hon påbörjar en anställning för att undgå straffansvar och påförande av särskild avgift. De till följd av direktivet nödvändiga kontrollreglerna bör därför inte medföra någon förhöjd risk för diskriminering av vissa grupper av arbetstagare. Genomförandet av direktivet bör dock ske på ett sätt som så långt möjligt motverkar risken för sådana negativa effekter. För att kontrollen ska bli effektiv och fylla sin funktion, men också för att arbetsgivare inte ska känna osäkerhet i fråga om vad som gäller i en given situation, bör Migrationsverket få i uppdrag att utveckla sin service till arbetsgivare och erbjuda allmänna råd och stöd för hur den föreskrivna kontrollen bäst kan genomföras. Utredningen föreslår att Migrationsverket bör samråda med Diskrimineringsombudsmannen vid utarbetandet av allmänna råd för att ta vara på kunskaper om hur kontrollskyldigheten i praktiken kan genomföras utan att bli diskriminerande. Migrationsverket ifrågasätter att verket, vars uppgift är att värna om mänskliga rättigheter och där ickediskriminering är en självklar grund för arbetet, måste samråda med Diskriminerings- ombudsmannen. Eftersom syftet med framtagandet av allmänna råd särskilt är ämnat att motverka risken för diskriminerande effekter anser regeringen att det är lämpligt att den myndighet som i första hand verkar för att diskriminering inte ska förekomma deltar i framtagandet av dessa råd. Regeringen delar således utredningens inställning i denna del och anser att det av Migrationsverkets uppdrag ska framgå att verket bör samråda med Diskrimineringsombudsmannen vid framtagandet av allmänna råd.

tillstånd samt att uppgifter inte får sparas längre än nödvändigt. Vidare efterlyser Datainspektionen ett klart ställningstagande avseende på vilken grund en arbetsgivares personuppgiftsbehandling kan stödjas.

Skälen för regeringens bedömning

Direktivets bestämmelser

I artikel 4.1 b i direktivet anges att medlemsstaterna ska ålägga arbetsgivare att åtminstone så länge som anställningen varar behålla en kopia av eller ett utdrag av innehållet i uppehållstillståndet eller annan handling som ger rätt till vistelse, för eventuell inspektion av medlemsstaternas behöriga myndigheter.

Enligt artikel 14 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att effektiva och lämpliga inspektioner genomförs för att kontrollera anställning av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorier. Genom att arbetsgivare åläggs en skyldighet att bevara kopior av arbetstagarnas uppehållstillstånd underlättas genomförandet av myndighetskontroller och de utredningar som görs i samband med en inspektion. En arbetsgivare kan med stöd av en bevarad kopia av tillståndshandlingar visa att kontroll av vistelserätten har utförts.

Gällande ordning

Enligt gällande ordning föreligger inte någon skyldighet för arbetsgivare att bevara en kopia av en handling som styrker arbetstagares rätt att vistas i Sverige. För att uppfylla direktivets krav i denna del måste regler införas om att arbetsgivare ska bevara en kopia av eller ett utdrag ur den handling som visar att utlänningen har rätt att vistas i Sverige under anställningsperioden.

Ny bestämmelse om att spara kopior av handlingar kan införas i förordning

Direktivets bestämmelse att ålägga arbetsgivare att behålla en kopia av eller ett utdrag av innehållet i uppehållstillståndet eller annan handling som ger rätt till vistelse måste genomföras i svensk rätt. En bestämmelse som genomför direktivet i denna del kan enligt det föreslagna bemyndigandet i 23 kap. 1 § UtlL meddelas i förordning. Direktivet kräver inte några ytterligare lagändringar i denna del. Förordningsbestämmelserna måste bl.a. reglera vilka uppgifter som ska sparas och hur länge.

Behandling av personuppgifter

Huvuddelen av den information som ska sparas utgör personuppgifter enligt personuppgiftslagen (1998:204), förkortad PUL. Behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad måste enligt 5 § första stycket PUL följa bestämmelserna i personuppgiftslagen. Även manuell behandling av personuppgifter omfattas av lagen, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier (5 § andra stycket PUL). Personuppgiftslagen

Prop. 2012/13:125

31

Prop. 2012/13:125

32

omfattar alltså i princip all behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad. Så länge som uppgifterna bevaras på papper och endast behandlas manuellt genom att samlas sorterade i bokstavsordning efter namn i en pärm, mapp eller liknande torde det vara fråga om en samling av personuppgifter som inte omfattas av personuppgiftslagen. Den behandling av personuppgifter som blir nödvändig för att arbetsgivare ska kunna fullgöra sin skyldighet att bevara en kopia av eller ett utdrag ur uppvisade tillståndshandlingar faller sannolikt i de flesta fall utanför personuppgiftslagens tillämpnings- område. Om personuppgiftslagen är tillämplig måste dock avgöras från fall till fall.

Personuppgifter får enligt 10 § PUL behandlas om den registrerade har lämnat sitt samtycke till behandlingen eller om behandlingen är nödvändig bl.a. för att ett avtal med den registrerade ska kunna fullgöras eller att den personuppgiftsansvarige ska kunna fullgöra en rättslig skyldighet. En arbetsgivare kan alltså i egenskap av personuppgifts- ansvarig behandla personuppgifterna även i de fall ett erforderligt samtycke inte har lämnats från arbetstagaren.

När det gäller känsliga personuppgifter är utgångspunkten att dessa inte får behandlas alls. Till de känsliga personuppgifterna hör enligt 13 § PUL uppgifter som avslöjar en persons ras eller etniska ursprung. Enligt regeringens bedömning avslöjar en isolerad uppgift om medborgarskap varken ras eller etniskt ursprung (se prop. 2001/02:144 s. 41). Däremot kan en uppgift om medborgarskap i kombination med namn i vissa fall avslöja en persons etniska ursprung. I vissa fall kan det därför finnas känsliga personuppgifter i den information om utlänningar som arbetsgivare blir skyldiga att bevara. För att få lov att behandla känsliga persongifter av nu aktuellt slag enligt personuppgiftslagen krävs antingen att den registrerade lämnar sitt samtycke (15 § PUL) eller att den känsliga uppgiften är nödvändig för att den personaluppgiftsansvariga ska kunna fullgöra sina skyldigheter eller utöva sina rättigheter inom arbetsrätten (16 § första stycket a PUL).

Vad gäller frågan om förutsättningar för undantag avseende känsliga personuppgifter kan föreligga i nu aktuellt fall instämmer regeringen i vad Datainspektionen anfört i sitt remissyttrande. För att ett samtycke ska kunna läggas till grund för en behandling krävs att det är individuellt, frivilligt, särskilt, otvetydigt och informerat. I det här fallet är det tveksamt om kravet på att samtycket ska vara frivilligt är uppfyllt. Att ett samtycke ska vara frivilligt kan sägas innebära att den enskilde i praktiken måste ha ett fritt val att avgöra om hans eller hennes uppgifter ska få behandlas. När det råder en beroendesituation, vilket det ofta gör mellan arbetsgivare och arbetstagare, begränsas behandling av personuppgifter med stöd av samtycke till sådana situationer där den registrerade har ett verkligt fritt val och senare kan ta tillbaka sitt samtycke utan att det medför några nackdelar för honom eller henne. Även om det i det här fallet blir fråga om samtycke innan någon arbetstagar-/arbetsgivarrelation skapats föreligger det en beroende- situation. En utlänning kan vara i ett mycket utsatt läge eftersom rätten att få stanna kvar i landet kan vara beroende av om han eller hon har en anställning eller inte. Det är därför tveksamt om det kan anses att den enskilde arbetstagaren i praktiken har ett fritt val när uppgifterna enligt

7.3 Skyldighet att underrätta Skatteverket om anställning av en utlänning Art 4.1 c

Regeringens bedömning: Några lagändringar är inte nödvändiga med anledning av sanktionsdirektivets bestämmelser om arbetsgivares skyldighet att underrätta behörig myndighet.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Migrationsverket stöder utredningens förslag att utse Skatteverket till behörig myndighet. Södertörns tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Datainspektionen och Malmö kommun ifrågasätter förslaget att utse Skatteverket som behörig myndighet att ta emot underrättelse om anställning av tredjelandsmedborgare och anser att det snarare borde vara Migrationsverket som får detta uppdrag. Skatteverket avstyrker förslaget och Rikspolisstyrelsen anser att den föreslagna underrättelseskyldigheten även bör gälla i förhållande till Migrationsverket. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) tillstyrker utredningens förslag och Näringslivets Regelnämnd (NNR) anser att det

33

Prop. 2012/13:125

34

är bra att utredningen valt en förhållandevis enkel lösning via Skatteverket när det gäller underrättelsekravet.

Skälen för regeringens bedömning

Direktivets bestämmelser

Enligt direktivets artikel 4.1 c ska arbetsgivare åläggas att underrätta behörig myndighet som utsetts av medlemsstaterna om inledandet av tredjelandsmedborgares anställning. Varje medlemsstat får fastställa inom vilken tidsperiod en sådan underrättelse ska lämnas.

Med beaktande av att det kan komma att bli fråga om ett stort antal underrättelser årligen är det viktigt att underrättelser kan lämnas på ett så enkelt sätt som möjligt. Detta är viktigt inte minst för att få acceptans för den nya skyldigheten och därmed minska riskerna för dålig efterlevnad. Den behöriga myndighetens hantering av underrättelserna måste också kunna ske på ett effektivt och någorlunda enkelt, men samtidigt säkert sätt. Ytterligare ett skäl för ett enkelt system är att undvika eventuella negativa effekter för utlänningar. Det får inte bli alltför krångligt att anställa utlänningar eftersom deras möjligheter att få anställning då riskerar att minska. När det gäller underrättelserna anges i skälen till direktivet att det godtas att dessa inordnas i ett befintligt system för underrättelser.

Gällande ordning

Förutom vid anställning av utlänningar med AT-UND (undantag från kravet på arbetstillstånd för utlänning som har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller annan skyddsbehövande) i 7 kap. 1 a § UtlF finns det inte några föreskrifter om att arbetsgivare har skyldighet att meddela Migrationsverket eller någon annan myndighet före eller i samband med att en anställning av en utlänning börjar eller upphör.

Underrättelse bör ske till Skatteverket

Statistiska centralbyrån har beräknat att det under år 2008 var totalt 71 562 personer som var medborgare i tredje land och som fått nytt arbete under året i Sverige, dvs. som gått från arbetslöshet eller bytt arbetsgivare. Det kan därför konstateras att det sannolikt kommer att bli fråga om ett förhållandevis stort antal underrättelser. När direktivet antogs gjordes avvägningen att den administrativa bördan för arbetsgivarna ska stå i proportion till den önskade effekten, nämligen att motverka olaglig invandring till EU.

Enligt Sanktionsutredningen finns inte någon myndighet som har sådan nytta av underrättelserna från arbetsgivare att den skulle väga upp myndighetens kostnader och besvär. Uppgifterna passar heller inte in i någon befintlig myndighets verksamhet. Regeringen delar utredningens bedömning att en utgångspunkt för valet av myndighet bör vara att underrättelseskyldigheten ska medföra så lite administration som möjligt för såväl arbetsgivare som den behöriga myndigheten.

Enligt direktivet är huvudsyftet med att införa skyldigheter för arbetsgivare, att förbättra möjligheterna till kontroll av om handlingar är

förfalskade (skäl 10). Det är polisen som har uppdraget att utföra kontroll av utlänningars rätt att uppehålla sig i landet, s.k. inre utlänningskontroll (9 kap. 9 § UtlL), och att utreda om brott har begåtts enligt t.ex. 20 kap. 5 § UtlL. För bl.a. detta ändamål har polisen också tillgång till viss information om beviljade tillstånd. Den information som underrättelserna innehåller skulle kunna bidra till att göra den inre utlänningskontrollen effektivare och snabbare. Polisen skulle dock ändå få hantera en stor mängd information som inte kommer att vara till någon nytta för den egna verksamheten. Dessutom kan en skyldighet att underrätta polisen ha en negativ effekt på benägenheten att anställa utlänningar eftersom polisen framförallt kopplas samman med brottsbekämpning. Det kan också framstå som stötande om polisen ska underrättas vid anställning. Mot den angivna bakgrunden är det inte lämpligt att utse polisen till den myndighet som ska ta emot underrättelserna om anställning av utlänningar.

Migrationsverket har inte något befintligt system för uppgiftslämnande som skulle kunna användas för att ta emot underrättelserna. Att inrätta ett nytt system för underrättelser till Migrationsverket är därför förenat med stora administrativa kostnader. Mot Migrationsverket som mottagare av uppgifter kan även i någon mån resas samma invändningar som talar mot polisen, nämligen risken att utlänningar som vistats länge i Sverige upplever det som stötande att uppgifter ska skickas till verket om de t.ex. byter arbete. Detta gäller särskilt utlänningar med permanent uppehållstillstånd i Sverige. Starka skäl talar alltså mot att välja Migrationsverket som mottagare av underrättelserna.

Skatteverket är den enda myndighet som med nödvändighet har en relation med alla arbetsgivare och alla arbetstagare. Det innebär att den arbetsgivare som anställer en utlänning inte behöver vända sig till ytterligare en myndighet och risken för att arbetstagaren upplever uppgiftsinlämnandet som besvärande är mycket mindre. Skatteverket har dessutom stor vana vid masshantering av olika uppgifter. Mot denna bakgrund instämmer regeringen med Sanktionsutredningen att en ordning där arbetsgivare lämnar underrättelser om anställning av utlänningar till Skatteverket framstår som den bästa och mest effektiva lösningen.

Det finns som ovan beskrivits redan i dag en skyldighet för en arbetsgivare att underrätta Migrationsverket om anställning av en utlänning med AT-UND. Den underrättelseskyldigheten har en annan bakgrund. Eftersom Migrationsverket är i behov av dessa underrättelser för att avgöra rätten till dagersättning, bör underrättelserna i de fallen göras även till Migrationsverket i enlighet med nu gällande regler.

Målet är att göra genomförandet av underrättelserna så lite betungande som möjligt för alla, såväl näringsidkare som privatpersoner och andra. En ny bestämmelse om skyldighet att underrätta Skatteverket om anställning av utlänning kan enligt bemyndigande i 23 kap. 1 § 1 UtlL införas i förordning. Några lagändringar behövs alltså inte med anledning av direktivet i denna del.

Straffansvar

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör en anmälan som föreskrivs i bl.a. utlänningsförordningen, eller som i en anmälan medvetet har lämnat

Prop. 2012/13:125

35

Prop. 2012/13:125 oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse, döms enligt 20 kap. 6 § UtlL till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader.

Eftersom skyldigheten att underrätta Skatteverket ska regleras genom en bestämmelse i utlänningsförordningen kommer skyldigheten att omfattas av straffansvar enligt 20 kap. 6 § UtlL.

7.4Skatteverkets behandling av personuppgifter

Regeringens förslag: Lagen om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet ändras så att den omfattar även Skatteverkets hantering av personuppgifter som lämnas i underrättelser från arbets- givare om anställning av en utlänning.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår inte någon ändring i 2 kap. 2 och 3 §§ i lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet.

Remissinstanserna: Datainspektionen ifrågasätter de författnings- ändringar som föreslås i lagen om Skatteverkets behandling av personuppgifter i beskattningsverksamhet.

Skälen för regeringens förslag

Ändamål

Vid Skatteverkets hantering av personuppgifter gäller lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet. Lagen gäller, om inte annat anges, i stället för personuppgiftslagen. Enligt 1 kap. 1 § är lagen tillämplig vid behandling av personuppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet och i verkets handläggning enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärs- uppgifter.

De uppgifter som Skatteverket kommer att tillföras genom underrättelserna från arbetsgivare faller inte in under något av de för närvarande föreskrivna ändamålen för vilka Skatteverket får behandla personuppgifter. Om inte tillämpningsområdet för lagen utvidgas, gäller således personuppgiftslagen (1998:204) för behandling av de personupp- gifter som Skatteverket tillförs genom underrättelserna. Utredningen föreslår att lagens 1 kap. 4 § ändras så att paragrafen kommer att omfatta även personuppgifter som lämnas till Skatteverket på grund av underrättelseskyldigheten. Datainspektionen anför i sitt remissyttrande att den föreslagna ändamålsbestämmelsen i 1 kap. 4 § inte är någon ändamålsbestämmelse i egentlig mening, eftersom det inte framgår för vilket ändamål behandlingen/hanteringen får ske. Om det inte är Skatteverket som ska utföra de kontroller av handlingar som införandet av underrättelseskyldigheten syftar till bör, enligt Datainspektionen, en ändamålsbestämmelse eventuellt i stället införas i 1 kap. 5 § som anger

för vilka ändamål uppgifter får behandlas för tillhandahållande av

36

information som behövs för författningsreglerad verksamhet hos någon annan än Skatteverket. Vidare anser Datainspektionen att om informationen som ska behandlas innehåller känsliga personuppgifter, kan det ifrågasättas om lagens 1 kap. 7 § ger stöd för den behandling som Skatteverket förväntas utföra. Bestämmelsen tar nämligen endast sikte på uppgifter som lämnats in i ett ärende eller är nödvändiga för handläggningen av det. För det fall Skatteverket inte kommer att ha till uppgift att använda de anmälda uppgifterna för att kontrollera om handlingar är förfalskade, utan endast tilldelas en skyldighet att registrera uppgifter som eventuellt kan behövas för handläggning av någon annan myndighets utredningsärenden, kan 1 kap. 7 § knappast ge stöd för behandlingen hos Skatteverket.

Av direktivets skäl 10 framgår att för att medlemsstaterna i synnerhet ska kunna kontrollera om handlingarna är förfalskade bör arbetsgivarna vara skyldiga att underrätta de behöriga myndigheterna om att de anställer en tredjelandsmedborgare. Av artikel 4.3 framgår att arbetsgivare som fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 4.1 inte ska hållas ansvariga för överträdelser mot direktivets förbud mot olaglig anställning såvida inte arbetsgivaren var i ond tro om att sådan uppvisad handling som ger rätt till vistelse är en förfalskning. Syftet med Skatteverkets behandling av uppgifterna från arbetsgivarna är således bl.a. att det vid en eventuell utredning avseende överträdelser mot direktivets förbud ska kunna fastställas om arbetsgivaren har fullgjort sina kontrollskyldigheter enligt direktivet eller inte.

I lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet anges ändamålen för behandlingen av uppgifter. Av lagens förarbeten (prop. 2000/01:33 s. 99) framgår att ändamålen är indelade i primära, 1 kap. 4 §, och sekundära, 1 kap. 5 §. Den första kategorin utgörs av ändamål som är direkt anpassade till den verksamhet som bedrivs av personuppgiftsansvariga myndigheter. Den andra kategorin består av ändamål som kan hänföras till andra myndigheters eller enskildas verksamhet. Sekundära ändamål bör enligt samma förarbeten regleras i lag i de fall det går att förutse att informationen regelmässigt kommer att användas av andra myndigheter eller i annan författningsreglerad verksamhet (prop. 2000/01:33 s. 100). Exempel på sekundära ändamål i lagen om Skatteverkets behandling av personuppgifter i beskattningsverksamhet är uppgifter som behövs för utsökning, indrivning och skuldsanering, vilka Kronofogdemyndigheten har direktåtkomst till i Skatteverkets register.

I syfte att uppfylla direktivets krav har regeringen bedömt att Skatteverket bör vara behörig myndighet att motta underrättelser från arbetsgivare om anställning av utlänningar (se avsnitt 7.3). Skatteverkets uppgift enligt föreslagen lagstiftning kommer huvudsakligen vara att registrera uppgifter som eventuellt kan behövas för handläggning av annan myndighets utredningsärenden. Troligen kommer dock endast ett mindre antal av de registrerade uppgifterna att användas av andra myndigheter. Uppgifterna kommer således inte att regelmässigt användas av andra myndigheter. Ändamålet med Skatteverkets behandling av uppgifterna kan därför varken sägas vara av rent primär eller sekundär karaktär. För att syftet med behandlingen av uppgifterna, som det anges i direktivet skäl 10, ska kunna uppfyllas krävs att Skatteverket kan

Prop. 2012/13:125

37

Prop. 2012/13:125 behandla även känsliga uppgifter. Med beaktande av vad Datainspektionen anfört i sitt remissyttrande avseende behandlingen av känsliga uppgifter bör därför ändamålet vara att klassificera som ett primärt sådant. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att en ändamålsbestämmelse ska föras in i 1 kap. 4 § lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet. Till följd av införandet av en ny ändamålsbestämmelse föreslår regeringen även en utvidgning av dels den personkrets som databasen får innehålla uppgifter om, dels de uppgifter beskattningsdatabasen får innehålla i 2 kap. 2 och 3 §§ samma lag.

Känsliga uppgifter

Underrättelserna till Skatteverket avses bestå av uppgifter om att en viss person som har tillträtt en anställning hos en viss arbetsgivare vid en viss tidpunkt är en utlänning som avses i en angiven bestämmelse i utlänningsförordningen (dvs. en utlänning som inte har rätt till fri rörlighet). Sådana uppgifter torde inte annat än undantagsvis kunna avslöja den berörda personens etniska ursprung. Regeringens bedömning är därför att de uppgifter som måste hanteras normalt inte är sådana att de är att betrakta som känsliga personuppgifter. Under alla omständigheter är det enligt 1 kap. 7 § lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet tillåtet för Skatteverket att behandla känsliga personuppgifter, dock endast om uppgifterna har lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för handläggningen av det. En uppgift om att en person är utlänning är nödvändig för att Skatteverket ska kunna fullgöra sin uppgift att ta emot och registrera en anmälan från en arbetsgivare om anställning av personen. Denna behandling måste därmed vara tillåten enligt gällande bestämmelser.

7.5<