Socialförsäkringsutskottets betänkande 2012/13:SfU5 | |
Nordisk konvention om social trygghet | |
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 2012/13:31 Nordisk konvention om social trygghet. Konventionen föreslås ersätta 2003 års nordiska konvention om social trygghet. I huvudsak föranleds den nya konventionen av behovet av att förtydliga EU-bestämmelserna inom Norden och anpassa den nordiska samordningen till de nya EU-förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009. Ändringar har även gjorts för att hantera problem som kan uppstå för personer som rör sig mellan de nordiska länderna.
Konventionen ska enligt förslaget införlivas i svensk rätt genom en särskild lag som ska träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
Propositionen har inte föranlett några motioner.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner konventionen och antar regeringens lagförslag.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Konventionen |
Riksdagen godkänner den nordiska konventionen om social trygghet av den 12 juni 2012 samt antar regeringens förslag till lag om nordisk konvention om social trygghet och lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229). Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:31 punkterna 1–3. |
Stockholm den 12 februari 2013
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gunnar Axén
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar Axén (M), Tomas Eneroth (S), Mikael Cederbratt (M), Lars-Arne Staxäng (M), Eva-Lena Jansson (S), Finn Bengtsson (M), Kurt Kvarnström (S), Shadiye Heydari (S), Jasenko Omanovic (S), Gunilla Nordgren (M), Emma Henriksson (KD), David Lång (SD), Wiwi-Anne Johansson (V), Annelie Karlsson (S), Emma Carlsson Löfdahl (FP), Maria Ferm (MP) och Johan Hedin (C).
Redogörelse för ärendet
Den nordiska socialförsäkringsgruppen beslutade hösten 2008 att tillsätta en arbetsgrupp för att se över den nordiska konventionen om social trygghet av den 18 augusti 2003 för att anpassa den till den nya EU-förordningen (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (förordningen). År 2009 beslutades om en tillhörande förordning med tillämpningsbestämmelser, förordning (EG) nr 987/2009 (tillämpningsförordningen). De båda förordningarna tillämpas inom EU fr.o.m. den 1 maj 2010. Eftersom den gällande nordiska konventionen om social trygghet bygger på rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och tillämpningsförordningen till denna, (EEG) nr 574/72, har det blivit nödvändigt att anpassa den nordiska konventionen till de båda nya förordningarna. I översynen skulle möjliga lösningar på gränshinder inom den sociala trygghetens område ingå.
Arbetsgruppens förslag utgjorde underlag till förhandlingarna om en ny nordisk konvention om social trygghet. Representanter för regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har deltagit i förhandlingarna. I arbetet har även representanter för Färöarna och Grönland medverkat.
Konventionen undertecknades den 12 juni 2012.
Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1 och regeringens lagförslag och konventionen i bilaga 2.
Under ärendets beredning har representanter för socialdepartementet informerat om vissa artiklar i konventionen.
Utskottets överväganden
Konventionen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen godkänner den nordiska konventionen om social trygghet av den 12 juni 2012 samt bifaller regeringens förslag till lag om nordisk konvention om social trygghet och lag om ändring i inkomstskattelagen.
Propositionen
Den nya nordiska konventionen (konventionen) överensstämmer i många delar med 2003 års konvention. De ändringar som har gjorts är framför allt nödvändiga anpassningar till förordning (EG) nr 883/2004 och dess tillämpningsförordning. Ändringar har även gjorts för att förtydliga EU-bestämmelserna inom Norden och för att hantera problem som kan uppstå för personer som rör sig mellan de nordiska länderna. Konventionen innehåller därtill kompletterande bestämmelser i förhållande till förordningen och de finansiella mellanhavandena mellan länderna i fråga om sjukvård och vissa arbetslöshetsförmåner.
Enligt artikel 2 är konventionen tillämplig på all lagstiftning som omfattas av förordningens sakområden. Om förordningens sakliga tillämpningsområde förändras följer konventionen automatiskt med utan att några särskilda ändringar i konventionen behöver göras varje gång.
I artikel 3 anges att konventionen gäller för personer som omfattas av förordningens personkrets och som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i ett nordiskt land. I förordningens personkrets ingår numera även icke förvärvsaktiva personer. Konventionen gäller också för alla personer som, utan att förordningen gäller för dem, är eller har varit omfattade av lagstiftningen om social trygghet i ett nordiskt land eller som kan härleda rättigheter från personer som är eller har varit försäkrade i ett sådant land. För Danmark gäller särskilda undantag. Förordningens bestämmelser om familjeförmåner och om arbetslösa personer som reser till en annan medlemsstat samt artikel 8 i konventionen om grundpension ska för dansk del enbart gälla för nordiska medborgare.
Artikel 4 anges i propositionen vara den mest centrala artikeln i hela konventionen. I denna slås fast att reglerna i förordningen och tillämpningsförordningen generellt ska tillämpas på alla personer som är försäkrade och bosatta i Norden och som inte direkt omfattas av förordningen. Grupper som artikeln i huvudsak kommer att tillämpas på är medborgare i tredjeland med vissa undantag för Danmark enligt artikel 3.
I förordningen definieras begreppet bosättning som ”stadigvarande bosättning”, vilket i praktiken hänvisar till bosättning enligt nationell lagstiftning. I tillämpningsförordningen finns riktlinjer för hur en persons bosättning ska fastställas om två eller flera länders institutioner är oense. Syftet med artikel 5 i konventionen är att åstadkomma ett gemensamt begrepp för bosättning inom Norden som kan tillämpas när de nationella reglerna inte leder till att ett definitivt bosättningsland kan fastställas för en person. Artikeln innebär att då det uppstår konflikt om lagvalet mellan institutioner i olika nordiska länder ska en person anses vara bosatt i det land där personen är folkbokförd. I den nordiska överenskommelsen om folkbokföring som Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har träffat, garanteras att en person i de nordiska länderna alltid är folkbokförd i endast ett land.
Enligt artikel 7 gäller att för en person som är bosatt i ett nordiskt land och har rätt till vårdförmåner där och som under tillfällig vistelse i ett annat nordiskt land får vårdförmåner, svarar vistelselandet för merutgifter för hemresa. Detta gäller merutgifter som uppkommer genom att personen till följd av sitt sjukdomstillstånd måste använda dyrare färdsätt än han eller hon annars skulle ha använt, men omfattar inte personer som får tillåtelse att resa till ett annat nordiskt land för att där få nödvändig behandling.
Genom artikel 8 tillförsäkras en person rätt att få sin intjänade grundpension inom hela EES-området. Den tillämpas på personer som inte redan har rätt till export av grundpension enligt förordningen.
Artikel 10 ger uttryck för den s.k. femårsregeln. Den som tidigare har arbetat i ett nordiskt land, och som inom fem år återvänder dit, har rätt till dagpenningförmåner vid arbetslöshet utan att på nytt ha uppfyllt de krav för rätt till förmåner som gäller enligt förordningen.
I artikel 11 förtydligas bl.a. förordningens bestämmelser om beräkning av tilläggsbelopp och överskjutande belopp för familjeförmåner. Förmåner som är avsedda att kompensera för inkomstbortfall vid föräldraskap, dvs. föräldrapenning, ska inte beaktas vid tillämpning av förordningens regel om innehållande av förmån eller beräkning av tilläggsbelopp.
Av förordningen framgår inte tydligt om beräkningar av tilläggsbelopp och överskjutande belopp ska göras per barn eller per familj. För att undvika oklarheter och oförutsedda resultat för enskilda individer har länderna därför enats om att dessa beräkningar ska ske per barn. Detta motsvarar det beräkningssätt som tillämpas i Sverige.
Artikel 12 syftar till att lösa problem som har identifierats i samband med sjukskrivning och återgång till arbete för personer som bor och arbetar i olika länder inom Norden (gränsgångare) genom att förtydliga hur förordningen ska tillämpas i dessa fall.
Enligt artikel 13 ska de behöriga myndigheterna, eller den institution som utses av den behöriga myndigheten, ingå ett administrativt avtal för att säkerställa en enhetlig nordisk tillämpning av konventionen. Regeringen har bemyndigat Försäkringskassan att, efter samråd med Pensionsmyndigheten och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, ingå ett sådant avtal.
I artikel 14 anges att myndigheter och institutioner i de berörda staterna ska bistå varandra vid tillämpning av konventionen och vid gränsöverskridande situationer. Vidare anges i artikeln bl.a. att vid gränsöverskridande situationer och särskilt vid lagvalsfrågor ska berörda myndigheter och institutioner i konkreta fall samarbeta i syfte att så långt som möjligt lösa situationen till fördel för den enskilde. Det ska finnas ett förbindelseorgan i varje nordiskt land.
Enligt artikel 15 avstår länderna från återbetalning av utgifter för vårdförmåner och vissa arbetslöshetsförmåner. Undantag görs för planerad vård i ett annat nordiskt land.
Konventionen ska träda i kraft första dagen i tredje månaden efter den månad, då samtliga regeringar har meddelat den danska regeringen att de godkänner konventionen. När konventionen träder i kraft upphör 2003 års konvention att gälla. I samband med sin anslutning ska Färöarnas och Grönlands landsstyrelser ta ställning till om personkretsen i artikel 3.3 samt om de undantag i förordningen beträffande reglerna om grundpension som gäller för Danmark, också ska gälla för dem. Den nya konventionen ska inte medföra minskning av förmånsbelopp som betalas ut vid konventionens ikraftträdande.
Lagen bör träda i kraft den dag regeringen bestämmer för att ikraftträdandet ska kunna sammanfalla med den tidpunkt då konventionen träder i kraft.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser att det är angeläget att Sverige genom konventioner med andra länder reglerar multi- och bilaterala förhållanden på den sociala trygghetens område för att därigenom åstadkomma samordning av de olika regelsystemen. Vidare är det angeläget att den nordiska konventionen anpassas till nu gällande bestämmelser i EU-förordningarna.
När det gäller undantag från konventionen enligt artikel 3 innebär detta att icke nordiska medborgare, som annars skulle ha omfattats av konventionen, inte kommer att göra detta beträffande vissa förmåner. Utskottet är av den principiella uppfattningen att en nordisk konvention på den sociala trygghetens område bör vara så heltäckande som möjlig. Därigenom undviks i motsvarande grad svårigheter och oönskade effekter i tillämpningen. De problem som kan uppkomma genom det danska undantaget blir särskilt kännbara i Öresundsregionen, där många bor på ena sidan av Öresund och arbetar på den andra sidan. Undantaget medför således begränsningar och olika skydd för enskilda människor. Det danska undantaget har sin grund i Danmarks undantag beträffande tredjelandsmedborgare enligt förordningen och tillämpningsförordningen. Utskottet anser att undantaget i konventionen får godtas, men att regeringen, av ovan angivna skäl, bör verka för ett borttagande av detsamma.
I det nordiska regeringssamarbetet är frågor om gränshinder en högt prioriterad fråga. Flera delar av konventionen har till syfte att underlätta den administrativa hanteringen av ärenden för personer som rör sig mellan länderna i Norden och undvika uppkomsten av gränshinder. Som regeringen anger i propositionen får dessa delar positiva konsekvenser för den fria rörligheten av personer inom Norden.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Proposition 2012/13:31 Nordisk konvention om social trygghet:
1. | Riksdagen godkänner den nordiska konventionen om social trygghet av den 12 juni 2012. |
2. | Riksdagen antar regeringens förslag till lag om nordisk konvention om social trygghet. |
3. | Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229). |
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
