Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension

Del 1

Betänkande av Solvens II-utredningen

Stockholm 2011

SOU 2011:68

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm

Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice.

Omslag: Viktor Andersson – Grafikeriet.

Tryckt av Elanders Sverige AB.

Stockholm 2011

ISBN 978-91-38-23637-6

ISSN 0375-250X

Till statsrådet Peter Norman

Regeringen beslutade1 den 18 februari 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur Europarlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkrings- verksamhet (Solvens II) ska genomföras i svensk rätt.

Den 1 april 2010 förordnades Daniel Barr att från samma dag vara särskild utredare. Samma dag förordnades ett flertal experter och sekreterare. Utredningen antog namnet Solvens II-utredningen (Fi 2010:01).

I arbetet har som experter medverkat Bengt von Bahr, Tomas Flodén, Karin Friberg, Lena Friman Blomgren, Ann-Kristin Marinica, Håkan Nyholm, Nils Henrik Schager, Claes Thimrén samt från och med den 1 april 2010 till och med den 31 maj 2011 Jianying Liu-Wijkander och från och med den 1 juni till och med den 31 augusti Eva Furberg.

Sekreterare har varit Patric Thomsson samt, från och med den 1 april 2010 till och med den 30 september 2011 Maria Westerberg, från och med den 1 april 2010 till och med den 31 december 2010 Håkan Tobiasson, från och med den 15 november 2010 till och med den 30 augusti 2011 Charlotta Carlberg och från och med den 1 mars 2011 till och med den 30 september 2011 Johan Barrefelt. Patric Thomsson har varit huvudsekreterare.

Härmed överlämnas betänkandet Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension (SOU 2011:68).

Stockholm i oktober 2011

Daniel Barr

/Patric Thomsson

1 Dir 2010:14

Innehåll

	I	Uppdraget, utredningsarbetet
		och dispositionen i betänkandet
1	Uppdraget .................................................................		25
2	Utredningsarbetet ......................................................		27
3	Dispositionen i betänkandet ........................................		29
3.1	Indelning i två delar .................................................................		29
3.2	Indelning i avsnitt ....................................................................		29
3.3	Indelning i kapitel ....................................................................		30
3.4	Dispositionen inom respektive kapitel...................................		31
3.5	Förkortningar och förenklingar m.m. ....................................		31
3.6	Användningen av bedömnings- och förslagsrutor.................		32
	II Bakgrund, tillämpningsområde och några
		utgångspunkter
4	Bakgrund och sammanfattning ....................................		33
4.1	Solvens I m.m...........................................................................		33
4.2	Solvens II	..................................................................................	34
4.3	Regleringsprocessen och övergripande struktur....................		35
4.4	För- och nackdelar med nuvarande solvensregler..................		37
4.5	Målet med regleringen .............................................................		39
			5

Innehåll SOU 2011:68

4.6	Principer bakom Solvens II .....................................................		39
4.7	Paralleller till bankregleringen.................................................		41
4.8	Närmare om innehållet i de tre pelarna...................................		42
	4.8.1	Pelare I...........................................................................	43
	4.8.2	Pelare II .........................................................................	45
	4.8.3	Pelare III........................................................................	46
4.9	Tjänstepensionsverksamhet.....................................................		47
4.10	Mindre försäkringsbolag..........................................................		49
4.11	Effekter av regleringen.............................................................		50
5	Principiella lagtekniska utgångspunkter ........................		55
5.1	Regleringsteknik.......................................................................		55
	5.1.1	Inledning........................................................................	55
	5.1.2	EU-regelverket..............................................................	55
	5.1.3	Svensk normgivning......................................................	57
	5.1.4	Lamfallussymodellen ....................................................	57
	5.1.5	Ny tillsynsordning ........................................................	60
	5.1.6	Lissabon-fördraget........................................................	61
	5.1.7 Omnibus II och EIOPA-förordningen.......................		62
	5.1.8 Genomförande av några tidigare direktiv på
		bank- och värdepappersområdena................................	64
5.2	Överväganden och förslag .......................................................		66
	5.2.1 Förhållandet mellan nationell reglering och
		gemenskapsregler..........................................................	66
	5.2.2	Nivå 1-regleringen ........................................................	68
	5.2.3	Nivå 2-regleringen ........................................................	72
	5.2.4 Ingen särskild lag om solvens.......................................		73
	5.2.5	Konsolideringen............................................................	74
5.3	Proportionalitetsprincipen.......................................................		75
	5.3.1	Inledning........................................................................	75
	5.3.2 Kort om proportionalitetsprincipen i svensk rätt.......		75
	5.3.3 Proportionalitetsprincipen i Solvens II-direktivet......		76
	5.3.4 CEIOPS (EIOPA:s) råd om
		proportionalitetsprincipen ...........................................	77
	5.3.5	Överväganden och förslag............................................	78

6

SOU 2011:68 Innehåll

	5.3.6	Kollektiva försäkringar och
		proportionalitetsprincipen ...........................................	80
5.4	Stabilitetsprincipen ..................................................................		83
	5.4.1	Inledning .......................................................................	83
	5.4.2 Det nya solvensregelverket ersätter
		stabilitetsprincipen .......................................................	84
6	Tillämpningsområdet ..................................................		85
6.1	Tjänstepensionsverksamhet ....................................................		85
	6.1.1	Bakgrund .......................................................................	85
	6.1.2 Svenska tjänstepensionsinstitut ska finnas kvar .........		97
	6.1.3 Två EU-regelverk för tjänstepensionsverksamhet
		är möjliga.......................................................................	98
	6.1.4 Båda regleringarna är lämpliga ...................................		100
	6.1.5 Utnyttjandet av den s.k. optionen i
		Tjänstepensionsdirektivet ..........................................	102
	6.1.6 Pensionsstiftelser och andra tryggandeformer
		m.m..............................................................................	103
	6.1.7 Flexibla möjligheter att övergå till att omfattas av
		annan reglering............................................................	105
6.2	Undantag beroende på typ av verksamhet ...........................		105
	6.2.1	Undantagen verksamhet.............................................	108
6.3	Undantag beroende på storlek ..............................................		111
	6.3.1	Inledning .....................................................................	111
	6.3.2 Olika regleringsnivåer beroende av storlek...............		113
	6.3.3 Reglering av mindre försäkringsföretag ....................		114
	6.3.4	Undantag för mikroförsäkringsföretag.....................	116
	6.3.5 Utformning av särregler för mindre
		försäkringsföretag.......................................................	117
	6.3.6 Placering av särregler för mindre
		försäkringsföretag.......................................................	118
	6.3.7	Proportionalitetsprincipen.........................................	119
6.4	Captive-verksamhet...............................................................		120
	6.4.1	Inledning .....................................................................	120
	6.4.2	Definition av captivebolag .........................................	120
	6.4.3 Ingen särskild reglering kring
		proportionalitetsprincipen och captivebolagen ........	121

7

Innehåll SOU 2011:68

	6.4.4	Mindre captivebolag för försäkring ska följa
		nationell reglering .......................................................	122
		III Pelare I – Kvantitativa regler
7	Värdering av tillgångar och skulder inklusive
	försäkringstekniska avsättningar.................................		123
7.1	Värdering ................................................................................		123
	7.1.1	Bakgrund .....................................................................	123
	7.1.2	Solvens II-direktivets bestämmelser..........................	124
	7.1.3	Värdering till verkligt värde........................................	127
	7.1.4	Proportionalitetsprincipen .........................................	128
	7.1.5	Översikt Kommissionens föreslagna
		genomförandeåtgärder (nivå 2)..................................	129
7.2	Försäkringstekniska avsättningar..........................................		132
	7.2.1	Bakgrund .....................................................................	132
	7.2.2	Behandlingen av nuvarande bestämmelser ................	139
	7.2.3	Allmänna bestämmelser..............................................	141
	7.2.4	Värdering av försäkringstekniska avsättningar .........	143
	7.2.5	Vissa övriga krav vid värdering av
		försäkringstekniska avsättningar................................	148
	7.2.6	Särskilt om värdering av finansiella garantier och
		optioner .......................................................................	149
	7.2.7	Värdering utifrån homogena riskgrupper..................	150
	7.2.8	Krav på interna processer och metoder för att
		säkerställa datakvaliteten ............................................	151
	7.2.9	Approximationer.........................................................	151
	7.2.10	Jämförelse med gjorda erfarenheter...........................	153
	7.2.11	Tillsynsåtgärder...........................................................	153

7.3 Översikt Kommissionens föreslagna

genomförandeåtgärder (nivå 2) .............................................		154
7.3.1	Allmänna bestämmelser..............................................	154
7.3.2	Datakvalitet .................................................................	155
7.3.3 Metodologi för beräkning av försäkringstekniska
	avsättningar..................................................................	155
7.3.4	Kassaflödesprognoser .................................................	156
7.3.5	Riskmarginal................................................................	157

8

SOU 2011:68 Innehåll

	7.3.6 Uppdelningen av hedgningsbara och icke-
		hedgningsbara åtaganden............................................	158
	7.3.7	Relevanta riskfria räntestrukturer..............................	158
	7.3.8	Riskgrupper.................................................................	159
	7.3.9	Proportionalitet och förenklingar .............................	160
8	Investeringar............................................................		161
8.1	Bakgrund ................................................................................		161
	8.1.1 Några för- och nackdelar med nuvarande
		regleringen...................................................................	162
8.2	Solvens II-direktivets bestämmelser.....................................		163
	8.2.1	Närmare om aktsamhetsprincipen ............................	164
8.3	Överväganden och förslag.....................................................		166
	8.3.1 Grundläggande principer för samtliga tillgångar ......		166
	8.3.2	Vissa begränsningar ....................................................	169
	8.3.3 Principer för tillgångar som motsvarar
		försäkringstekniska avsättningar ...............................	170

8.3.4 Principer för tillgångar som motsvarar avsättningar för vissa förmåner i

	livförsäkringsavtal.......................................................	172
8.3.5	Investeringsfrihet........................................................	173
8.3.6	Tillgångarnas förvaring m.m. .....................................	173
8.3.7	Bemyndiganden ..........................................................	174

8.4 Översikt Kommissionens föreslagna

	genomförandeåtgärder (nivå 2):............................................		175
9	Kapitalkrav ..............................................................		177
9.1	Bakgrund ................................................................................		177
	9.1.1	Beräkningen av SCR...................................................	179
	9.1.2	Beräkning enligt standardformeln .............................	180
	9.1.3	Beräkningen av MCR .................................................	183
	9.1.4	Tillsyn och tillsynsåtgärder........................................	183
9.2	Solvenskapitalkrav..................................................................		184
	9.2.1	Allmänna bestämmelser .............................................	184
	9.2.2	Standardformeln .........................................................	192
	9.2.3	Beräkning av baskapitalkravet....................................	193
	9.2.4	Riskkategorier i baskapitalkravet...............................	195
			9

Innehåll SOU 2011:68

	9.2.5	Beräkning av kapitalkrav för varje riskkategori.........	196
	9.2.6	Företagsspecifika parametrar .....................................	196
	9.2.7	Skadeförsäkringsrisk...................................................	198
	9.2.8	Livförsäkringsrisk .......................................................	200
	9.2.9	Sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk ..........................	201
	9.2.10	Marknadsrisk...............................................................	203
	9.2.11	Motpartsrisk................................................................	205
	9.2.12	Justering av kapitalkrav för aktierisk .........................	207
	9.2.13 Durationsbaserad metod för beräkning av
		aktierisk .......................................................................	208
	9.2.14 Kapitalkrav för operativ risk.......................................		211
	9.2.15 Justeringsbelopp..........................................................		212
	9.2.16 Förenklingar av standardformeln...............................		214
	9.2.17 Möjlighet för Finansinspektionen att i enskilda
		fall kräva företagsspecifika parametrar ......................	216
9.3	Minimikapitalkrav ..................................................................		217
	9.3.1	Allmänna bestämmelser..............................................	217
9.4	Garantibelopp.........................................................................		222
9.5	Övergångsregler .....................................................................		224

9.6 Översikt kommissionens föreslagna

	genomförandeåtgärder (nivå 2) .............................................		225
	9.6.1	Beräkningar med användning av
		standardformelen ........................................................	226
	9.6.2	Bestämmelser om beräkning av
		minimikapitalkravet och garantibelopp .....................	228
10	Interna modeller.......................................................		229
10.1	Bakgrund.................................................................................		229
	10.1.1 Inledning......................................................................		229
	10.1.2 Grundläggande krav på en intern modell ..................		230
	10.1.3 Särskilda krav på en partiell intern modell.................		232
	10.1.4 Ansökningsförfarandet och tillsynsmyndighetens
		prövning.......................................................................	232
10.2	Överväganden och förslag .....................................................		233
	10.2.1 Allmänna bestämmelser..............................................		233
	10.2.2 Partiella interna modeller............................................		234
	10.2.3 Förutsättningar för tillstånd m.m. .............................		235
10

SOU 2011:68 Innehåll

	10.2.4	Användning................................................................	238
	10.2.5	Statistisk kvalitet........................................................	239
	10.2.6	Diversifiering .............................................................	243
	10.2.7 Framtida åtgärder av företagsledningen...................		244
	10.2.8	Kalibrering .................................................................	245
	10.2.9	Resultatanalys ............................................................	246
	10.2.10 Validering ..................................................................		247
	10.2.11 Dokumentation.........................................................		248
	10.2.12 Tillsyn ........................................................................		249
10.3	Översikt kommissionens föreslagna
	genomförandeåtgärder (nivå 2).............................................		249
11	Kapitalbas ...............................................................		251
11.1	Bakgrund ................................................................................		251
11.2	Solvens II-direktivets bestämmelser.....................................		253
	11.2.1 Vad består kapitalbasen av?........................................		254
	11.2.2 Klassificering av kapitalbasposter..............................		255
	11.2.3 Några särskilda svenska frågor...................................		256
	11.2.4 Kapitalbasens sammansättning ..................................		256
	11.2.5 Klassificering av poster i kapitalbasen utifrån
		egenskaper och kriterier.............................................	261
	11.2.6 Krav för medräkning i kapitalbasen...........................		268
	11.2.7 Separata fonder ...........................................................		269
	11.2.8 Proportionalitetsprincipen.........................................		270
11.3	Översikt Kommissionens föreslagna
	genomförandeåtgärder (nivå 2):............................................		271
		IV Pelare II – Kvalitativa regler
12	Krav på företagsstyrning............................................		275
12.1	Inledning.................................................................................		275
	12.1.1 Övergripande frågor och organisationsfrågor ..........		276
	12.1.2 Särskilt om Egen risk- och solvensbedömning.........		277
12.2	Inledande bestämmelser ........................................................		279
	12.2.1 Inga krav på viss organisationsstruktur eller
		hierarki mellan funktioner .........................................	279
			11

Innehåll

SOU 2011:68

12.2.2 Neutral terminologi i förhållande till

standarder och ramverk m.m................................

281

12.2.3 Neutral terminologi i förhållande till andra

delar av den finansiella sektorn ............................

283

12.2.4Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets

	ansvar .....................................................................	283
12.2.5	Krav på företagsstyrning .......................................	286
12.2.6	Nuvarande krav på riktlinjer.................................	289
12.2.7	God försäkringsstandard.......................................	290

12.2.8 Lämplighetskrav för personer i ledningen och

	i andra centrala funktioner ...................................	295
12.2.9	Krav på system för riskhantering..........................	298
12.2.10 Risker och krav på innehåll i styrdokument........		302
12.2.11 Krav på styrkande av att bestämmelserna om
	placeringar uppfylls...............................................	304
12.2.12 Krav på funktion för riskhantering......................		304
12.2.13	Riskhanteringsfunktionens särskilda ansvar
	när en intern modell används ...............................	305
12.2.14 Krav på rutiner för upptäckt och rapportering
	av försämrade ekonomiska förhållanden .............	306
12.2.15 Krav på godkännande av ansökan ........................		307
12.3 Egen risk- och solvensbedömning ........................................		308
12.3.1 Krav på Egen risk- och solvensbedömning ...............		308
12.3.2 Krav på processer för bedömning av
kapitalbehovet .............................................................		310
12.3.3 Särskilda krav vid användning av en intern modell ...		311
12.3.4 Krav på integrering i företagets strategiska
beslutsprocesser ..........................................................		312
12.3.5 Krav på regelbundna bedömningar m.m....................		313
12.3.6 Krav på rapportering...................................................		313
12.3.7 Skillnad mellan olika kapitalberäkningar ...................		314
12.4 Särskilt om vissa system och funktioner m.m......................		315
12.4.1 Krav på system för internkontroll .............................		315
12.4.2 Funktion för regelefterlevnad ....................................		316
12.4.3 Krav på funktion för internrevision m.m. .................		318
12.4.4 Aktuariefunktionen ....................................................		319
12.4.5 Aktuariens roll och skadeståndsfrågan......................		321
12.4.6 Uppdragsavtal..............................................................		322
12.4.7 Villkor om tillsyn i uppdragsavtal..............................		325

12

SOU 2011:68		Innehåll
12.5	Förmånsrätt och register .......................................................	326
	12.5.1 Bakgrund .....................................................................	326
	12.5.2 Nuvarande bestämmelser ...........................................	327
	12.5.3 Överväganden och förslag..........................................	328
12.6	Översikt Kommissionens föreslagna
	genomförandeåtgärder (nivå 2).............................................	332
13	Tillsyn.....................................................................	335
13.1	Bakgrund ................................................................................	335
13.2	Utgångspunkter .....................................................................	337
	13.2.1 Allmän utgångspunkt .................................................	337
	13.2.2 Huvudsyftet med tillsynen ........................................	338
	13.2.3 Finansiell stabilitet och procyklikalitet .....................	339
	13.2.4 Allmänna principer för tillsynen................................	340
	13.2.5 Proportionalitet ..........................................................	342
	13.2.6 Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning.......	342
	13.2.7 Öppenhet och ansvar..................................................	344
	13.2.8 Förbud mot att vägra att godkänna
	återförsäkrings- och retrocessionsavtal.....................	346
	13.2.9 Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat..............	346
13.3	Allmänna regler......................................................................	347
	13.3.1 Allmänna tillsynsbefogenheter ..................................	347
	13.3.2 Granskningsprocessen................................................	349
	13.3.3 Kapitaltillägg ...............................................................	351
	13.3.4 Tillsyn över funktioner och verksamhet som
	omfattas av uppdragsavtal ..........................................	354
	13.3.5 Överlåtelse av försäkringsbestånd .............................	355
13.4	Informationsutbyte m.m.......................................................	355
	13.4.1 Konfidentiell information och
	informationsutbyte.....................................................	355
13.5	Enhetlighet i tillsynen............................................................	358
13.6	Skyldighet för revisorer .........................................................	359
13.7	Tillsynen över de försäkringstekniska avsättningarna.........	360
	13.7.1 Lämplig nivå på de försäkringstekniska
	avsättningarna .............................................................	360
		13

Innehåll SOU 2011:68

	13.7.2 Krav på ökning av de försäkringstekniska
	avsättningarna..............................................................	361
13.8	Tillsynen över en intern modell.............................................	362
	13.8.1 Plan vid bristande efterlevnad ....................................	362
	13.8.2 Krav på beräkning med intern modell .......................	363
	13.8.3 Krav på verifierande beräkningar ...............................	364
	13.8.4 Särskild övergångsplan................................................	365
13.9	Försäkringsföretag i svårigheter............................................	366
	13.9.1 Inskränkningar i ett försäkringsföretags
	förfoganderätt över tillgångar ....................................	366
	13.9.2 Krav på åtgärder när ett försäkringsföretag inte
	uppfyller solvenskapitalkravet....................................	369
	13.9.3 Särbestämmelser vid exceptionella
	omständigheter............................................................	370
	13.9.4 Finansinspektionens befogenheter vid försämrad
	finansiell ställning .......................................................	371
	13.9.5 Förbud mot att i vissa fall utfärda intyg ....................	372
	13.9.6 Återkallelse av tillstånd...............................................	373
13.10	Översikt Kommissionens föreslagna
	genomförandeåtgärder (nivå 2) ...........................................	376
V	Pelare III – Transparans och marknadsdiciplin
14	Rapportering och offentliggörande..............................	377
14.1	Krav på rapportering till Finansinspektionen.......................	377
	14.1.1 Bakgrund .....................................................................	377
	14.1.2 Rapporter från försäkringsföretag .............................	377
	14.1.3 Rapporteringsskyldighet när kapitalkrav inte
	uppfylls ........................................................................	380
	14.1.4 Skyldighet att ge in en åtgärdsplan ............................	381
	14.1.5 Skyldighet att ge in en finansiell saneringsplan.........	382
	14.1.6 Krav på innehållet i en åtgärdsplan och i en
	finansiell saneringsplan ...............................................	383
14.2	Krav på försäkringsföretag att offentliggöra vissa
	uppgifter..................................................................................	383
	14.2.1 Bakgrund .....................................................................	383
	14.2.2 Solvens II-direktivets bestämmelser..........................	384
14

SOU 2011:68		Innehåll
14.2.3 Rapport om verksamhet och solvens ........................		385
14.2.4 Innehåll........................................................................		386
14.2.5 Undantag från krav på offentliggörande...................		388
14.2.6 Uppdateringar.............................................................		389
14.2.7 Styrdokument och godkännande...............................		393
14.2.8 Rapport om verksamhet och solvens på
gruppnivå.....................................................................		393
14.2.9 Innehåll på gruppnivå .................................................		395
14.2.10	Särskilt om proportionalitet.................................	396
14.2.11	Bemyndiganden ....................................................	396

14.2.12 Översikt Kommissionens föreslagna

	genomförandeåtgärder (nivå 2): ................................		397
		VI Gruppfrågor
15	Försäkringsgrupper – Tillämpning och kapitalkrav........		401
15.1	Tillämpningsområdet.............................................................		401
	15.1.1 Överväganden och förslag..........................................		409
	15.1.2 Ordningsföljd i kapitlet om försäkringsgrupper ......		409
	15.1.3 Placering av definitioner.............................................		410
	15.1.4 Särskilda definitioner för försäkringsgrupper...........		410
	15.1.5 Definition av försäkringsgrupp samt tillämpliga
	bestämmelser...............................................................		413
	15.1.6 Övriga företag i en försäkringsgrupp ........................		415
	15.1.7 Definitioner av grupptillsynsmyndighet och
	tillsynskollegium.........................................................		416
	15.1.8 Nya svenska definitioner............................................		417
	15.1.9 Dominerande inflytande ............................................		418
	15.1.10 Undantag för företag med ägarintresse som
	omfattas av reglerna om finansiella konglomerat .....		419
	15.1.11	Vissa begränsningar ..............................................	419
	15.1.12	Ledande försäkringsföretag på
	gemenskapsnivå ..........................................................		422
	15.1.13 Undantag från rapportering när det ledande
	företaget omfattas av bestämmelserna för
	finansiella konglomerat ..............................................		425
	15.1.14 Grupptillsyn på nationell nivå..............................		426

15.1.15 Moderföretag med ägarintressen från flera

medlemsstater .............................................................

430

15

Innehåll SOU 2011:68

15.2	Kapitalkrav..............................................................................		430
	15.2.1 Bakgrund .....................................................................		430
	15.2.2 Solvens II-direktivets bestämmelser..........................		431
	15.2.3 Kapitalbaskravet på gruppnivå ...................................		433
	15.2.4 Beräkningsmetoder .....................................................		434
	15.2.5 Värdering .....................................................................		435
	15.2.6 Gruppbaserad medräkningsbar kapitalbas.................		435
	15.2.7 Gruppbaserat solvenskapitalkrav ...............................		437
	15.2.8 Grundläggande principer – proportionell andel........		438
	15.2.9 Grundläggande principer – elimineringar i den
	medräkningsbara gruppbaserade kapitalbasen ..........		440
	15.2.10	Gruppintern modell..............................................	442
	15.2.11	Kapitaltillägg på gruppnivå...................................	442
	15.2.12	Anknutna försäkrings- och
	återförsäkringsföretag.................................................		443
	15.2.13	Mellanliggande försäkringsholdingföretag..........	444
	15.2.14 Anknutna försäkringsföretag i land utanför
	EES...............................................................................		445
	15.2.15	Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag
	och finansiella institut.................................................		446
	15.2.16 Tillgång till nödvändiga data saknas ....................		448
	15.2.17 Solvens på gruppnivå för
	försäkringsholdingföretag ..........................................		449
15.3	Översikt Kommissionens föreslagna
	genomförandeåtgärder (nivå 2):............................................		450
16	Försäkringsgrupper – Tillsyn och företagsstyrning
	m.m. .......................................................................		453
16.1	Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp ......		453
	16.1.1 Inledning......................................................................		453
	16.1.2 Riskkoncentrationer och transaktioner inom en
	grupp............................................................................		454
16.2	Företagsstyrning inom en försäkringsgrupp ........................		457
	16.2.1 Inledning......................................................................		457
	16.2.2 Företagsstyrningssystem............................................		457
	16.2.3 Ansvar för gruppgemensam risk- och
	solvensbedömning.......................................................		459
	16.2.4 En gemensam risk- och solvensbedömning både
	på gruppnivå och dotterföretagsnivå .........................		460
16

SOU 2011:68		Innehåll
	16.2.5 Ledningen i ett försäkringsholdingföretag ...............	461
16.3	Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå .............	462
	16.3.1 Rapportering för försäkringsgruppen .......................	462
	16.3.2 Innehåll i rapporten ....................................................	463
16.4	Grupptillsyn ...........................................................................	464
	16.4.1 Inledning .....................................................................	464
	16.4.2 Överväganden och förslag..........................................	465
	16.4.3 Regler om tillsyn.........................................................	465
	16.4.4 Sammanhållen reglering av gruppfrågorna................	465
	16.4.5 Grupptillsynsmyndighet ............................................	466
	16.4.6 När Finansinspektionen ska vara
	grupptillsynsmyndighet .............................................	467
	16.4.7 Grupptillsynsmyndighet när det finns alternativ .....	468
	16.4.8 Upphörande av särskilt system för samråd vid
	grupptillsyn .................................................................	470
	16.4.9 Försäkringsgrupper och
	proportionalitetsprincipen .........................................	472
16.5	Översikt Kommissionens föreslagna
	genomförandeåtgärder (nivå 2):............................................	472
	VII Reglering av tjänstepensionsföretag
17	Reglering av tjänstepensionsföretag ...........................	475
17.1	Inledning.................................................................................	475
17.2	Ny lag om tjänstepensionsrörelse.........................................	475
17.3	Allmänna utgångspunkter .....................................................	477
17.4	Definitioner............................................................................	478
	17.4.1 Tjänstepensionsrörelse...............................................	478
	17.4.2 Tjänstepensionsförmån ..............................................	479
	17.4.3 Tjänstepensionstecknare och
	tjänstepensionsberättigad...........................................	481
17.5	Associationsrättslig reglering................................................	482
17.6	Rörelserättslig reglering.........................................................	483
	17.6.1 Inledning .....................................................................	483

17

Innehåll SOU 2011:68

	17.6.2 Tillståndspliktig rörelse och
	tjänstepensionsklasser.................................................		483
	17.6.3 Återförsäkring.............................................................		484
	17.6.4 Värdering av tillgångar och skulder inklusive
	försäkringstekniska avsättningar................................		485
	17.6.5 Skuldtäckning och placering av tillgångar m.m.........		487
	17.6.6 Kapitalbas och garantibelopp .....................................		489
	17.6.7 Kapitalkrav...................................................................		490
	17.6.8 Återköp m.m. ..............................................................		491
	17.6.9 Verksamhet över gränserna ........................................		492
	17.6.10 Grundläggande bestämmelser om rörelsen .........		492
	17.6.11	Gruppregler ...........................................................	493
	17.6.12	Tillsyn ....................................................................	494
17.7	Små tjänstepensionsinstitut ...................................................		495
17.8	Omvandling av tillstånd m.m. ...............................................		496
	VIII Reglering av mindre försäkringsföretag
18	Reglering av mindre försäkringsföretag........................		503
18.1	Inledning	.................................................................................	503
	18.1.1 Antal ................................mindre försäkringsföretag		503
18.2	Utgångspunkter .......................................för särregleringen		504
	18.2.1 Generella ..........................................utgångspunkter		504
	18.2.2 Såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse ska få
	bedrivas .....................................enligt särregleringen		505
	18.2.3 Områden ...........................................för särreglering		506
	18.2.4 Nuvarande ........................bestämmelser om dispens		509
	18.2.5 Befintliga .....................................................dispenser		509
18.3	Avgränsning ...........................av mindre försäkringsföretag		510
	18.3.1 Tillträde till särreglerna genom ansökan och
	tillstånd ........................................................................		510
	18.3.2 Verksamhet ............................av mindre omfattning		514
	18.3.3 Mikroförsäkringsföretag.............................................		515
18.4	Särregler för ................................mindre försäkringsföretag		516
	18.4.1 Tillämpliga ...........................................bestämmelser		516
	18.4.2 Värdering ....................................för solvensändamål		517

18

SOU 2011:68 Innehåll

	18.4.3 Försäkringstekniska avsättningar och krav på
		aktuarie.......................................................................	518
	18.4.4 Skuldtäckning och placering av tillgångar................		520
	18.4.5	Storlek på kapitalkrav................................................	522
	18.4.6	Kapitalkrav .................................................................	523
	18.4.7	Poster i kapitalbasen..................................................	525
	18.4.8	Garantibelopp ............................................................	526
	18.4.9 Företagsstyrning m.m. i mindre
		försäkringsföretag......................................................	529
	18.4.10 Riktlinje för soliditeten i verksamheten ..................		531
	18.4.11 Riktlinje för företagsstyrning och riskhantering ....		532
	18.4.12 Rapportering m.m.....................................................		533
	18.4.13 Dispens från särreglerna ...........................................		534
		IX Övriga frågor
19	Definitioner m.m......................................................		535
19.1	Definitioner............................................................................		535
19.2	Tillståndsfrågor m.m..............................................................		538
	19.2.1 Krav på tillstånd..........................................................		538
	19.2.2 Förhandsbesked..........................................................		538
	19.2.3 Förutsättningar för tillstånd ......................................		539
	19.2.4 Försäkringsföretag som bedriver
		återförsäkringsverksamhet.........................................	539
	19.2.5 Verksamhetsplan.........................................................		540
	19.2.6 Separationskrav...........................................................		541
19.3	Tillämplig lag för avtal om direkt försäkring .......................		541
19.4	Information till försäkringstagare (livförsäkring) ...............		542
20	Verksamhet över gränserna........................................		545
20.1	Överföring av uppgifter m.m. vid filialetablering ................		545
20.2	Anmälan från hemmedlemsstaten vid
	gränsöverskridande verksamhet............................................		545
20.3	Filialer till försäkringsföretag i tredjeland............................		546

19

Innehåll SOU 2011:68

21	Återförsäkring och specialföretag m.m. .......................	549
21.1	Återförsäkring – likvärdighetsbedömningar
	(ekvivalensbedömningar).......................................................	549
21.2	Förbud mot pantsättning av tillgångar
	(försäkringsföretag i tredje land) ..........................................	550
21.3	Finansiell återförsäkring ........................................................	552
21.4	Specialföretag..........................................................................	554
21.5	Koassurans..............................................................................	556
21.6	Översikt Kommissionens föreslagna
	genomförandeåtgärder (Nivå 2)............................................	557

22	Följdändringar i annan lagstiftning .............................	559
22.1	Lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse
	m.m..........................................................................................	559
22.2	Förmånsrättslagen (1970:979)...............................................	559
22.3	Lagen (1986:436) om näringsförbud.....................................	560
22.4	Konkurslagen (1987:672) ......................................................	560
22.5	Lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de
	privatanställda.........................................................................	560
22.6	Lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank .............................	561
22.7	Lagen (1990:661) om avkastningsskatt på
	pensionsmedel ........................................................................	561
22.8	Lagen (1991:687) om särskild löneskatt på
	pensionskostnad .....................................................................	561
22.9	Lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa
	försäkringsavtal.......................................................................	562
22.10Lagen (1995:1560) om årsredovisning i
	försäkringsföretag ..................................................................	562
22.11Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion .....................		563
20

SOU 2011:68		Innehåll
22.12Lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och
	tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige......................	563
22.13Lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om
	Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet...............	564
22.14Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella
	instrument ..............................................................................	565
22.15Lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig
	eller krigsfara m.m. ................................................................	566
22.16Bokföringslagen (1999:1078)................................................		566
22.17Inkomstskattelagen (1999:1229) ..........................................		566
22.18Lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i
	finansiella företag...................................................................	567
22.19Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
	brottmål ..................................................................................	567
22.20Lagen (2004:575) om europabolag .......................................		568
22.21Försäkringsavtalslagen (2005:104)........................................		568
22.22Lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.......................		568
22.23Aktiebolagslagen (2005:551).................................................		569
22.24Lagen (2006:595) om europakooperativ...............................		569
22.25Lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden ...................		570
22.26Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) .....................		570
22.27Lag om införande av försäkringsrörelselagen.......................		570
23	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser................	571
23.1	Bakgrund ................................................................................	571
23.2	Tidpunkten för ikraftträdanden............................................	573
23.3	Övergångsreglering................................................................	574

21

Innehåll			SOU 2011:68
	X	Konsekvenser av förslagen
24	Konsekvenser av förslagen .........................................		579
24.1	Konsekvenser för försäkringsföretagen................................		579
24.2	Konsekvenser för försäkringsmarknaden .............................		586
24.3	Konsekvenser för tjänstepensionsmarknaden ......................		589
24.4	Konsekvenser för kapitalmarknaden.....................................		595
24.5	Konsekvenser för försäkringstagarna....................................		599
24.6	Konsekvenser för tillsynen ....................................................		601
24.7	Samhällsekonomiska konsekvenser.......................................		603
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv.............................................................			605
Bilaga 2 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS
	DIREKTIV 2009/138/EG ...............................................		619

22

SOU 2011:68

Innehåll

Del 2

XI Författningsförslag

25 Författningsförslag

XII Författningskommentar

26 Författningskommentar

23

1 Uppdraget

Enligt utredningsdirektiven1 ska utredningen ta fram underlag och utarbeta de lagförslag som behövs för att genomföra Solvens II- direktivet2 i svensk rätt. I sitt arbete ska utredningen fästa särskild vikt vid att administrativa kostnader står i proportion till syftet med genomförandet av direktivet.

När det särskilt gäller de s.k. genomförandeåtgärderna3 ska utredningen

• följa kommissionens arbete med att ta fram genomförande- åtgärder,

• belysa hur genomförandeåtgärderna påverkar eller bör

• påverka utformningen av de lagförslag som lämnas för att

• genomföra Solvens II-direktivet, och

• lämna lagförslag där genomförandeåtgärderna beaktas.

Inom uppdraget – att ta fram underlag och utarbeta de lagförslag som behövs för att genomföra Solvens II-direktivet

i svensk rätt – är det enligt utredningsdirektiven önskvärt att utredningen särskilt analyserar följande frågor.

• Relationen till tjänstepensionsdirektivet.

• Proportionalitetsprincipen.

• Företag som faller utanför direktivets tillämpningsområde.

• Skyddet för försäkringstagarna (skuldtäckningsreglerna).

• Aktuariens roll (skadeståndsansvar).

1 Dir. 2010:14.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), EUT L 335, 17.12.2009, s. 1, Celex 32009L0138.

3 Se kapitel 5.

25

Uppdraget

SOU 2011:68

• Säkerhetsreserven.

• Kapitaltillägg.

• Tillsyn över försäkringsgrupper.

• Sekretess i ny tillsynsstruktur.

I sitt arbete ska utredningen samråda med berörda myndigheter, arbetsmarknadens parter och de övriga organisationer som

har relevans för utredningsuppdraget.

26

2 Utredningsarbetet

Utredningen har haft 16 protokollförda sammanträden med expert- gruppen. Därutöver har slutsammanträde med experterna hållits i form av ett tvådagars internat i kombination med ett avslutande sammanträde kring vissa mer lagtekniska frågor.

Utredningen har haft samrådsmöten med arbetsmarknadens parter.1

Företrädare från utredningen har ingått i den särskilda externa referensgrupp som finansdepartementet har haft för att diskutera kommissionens olika förslag till genomförandeåtgärder. Den sär- skilda utredaren och sekretariatet har haft underhandskontakter med personer i regeringskansliet och hos Finansinspektionen, för- säkringsföretag och intresseorganisationer. Den särskilde utredaren har vid olika seminarier och dylikt informerat om utredningens arbete.

1 Inbjudan till samråd skickades till Arbetsgivarverket, OFR, Kommunal, LO, PTK, SACO, SACO-S, SEKO, SKL, Svenskt Näringsliv och TCO.

27

3 Dispositionen i betänkandet

3.1 Indelning i två delar

Mot bakgrund av att betänkandet innehåller ett mycket stort antal sidor har utredningen valt att dela upp betänkandet i två delar. I Del 1 återfinns allmänmotiveringen och i Del 2 återfinns författ- ningsförslag och författningskommentarer.

Solvens II-direktivet har lagts som bilaga till Del 1.

3.2 Indelning i avsnitt

För att underlätta för läsaren har betänkandet delats in i tolv avsnitt. De första tio avsnitten finns i Del I.

I Avsnitt I finns en beskrivning av utredningens uppdrag, utredningsarbetet och dispositionen av betänkandet. Avsnitt II inleds med en beskrivning av bakgrunden och en sammanfattning av såväl Solvens II-direktivet som utredningens förslag. Därefter följer utredningens bedömningar och förslag när det gäller princi- piella lagtekniska utgångspunkter och tillämpningsområdet. Bland utredningens förslag när det gäller principiella lagtekniska utgångs- punkter finns bl.a. förslag när det gäller den s.k. proportionalitets- principen. Bland utredningens förslag när det gäller tillämpnings- området finns bl.a. förslag om särskild reglering av mindre försäk- ringsföretag och tjänstepensionsföretag.

I avsnitt III behandlas de s.k. kvantitativa reglerna (Pelare I), och i Avsnitt IV de s.k. kvalitativa reglerna (Pelare II). Bestämmel- serna om transparens och marknadsdisciplin, inklusive krav på rap- portering till Finansinspektionen, (Pelare III) behandlas i Avsnitt V. Därefter följer gruppfrågor i Avsnitt VI.

Utredningens förslag till reglering av tjänstepensionsföretag tas upp i Avsnitt VII, och i Avsnitt VIII finns förslagen till reglering av mindre försäkringsföretag.

29

Dispositionen i betänkandet

SOU 2011:68

I Avsnitt IX har utredningen samlat ett antal övriga frågor, dvs. överväganden och förslag i frågor som inte naturligt kan hänföras till något av de tidigare avsnitten i betänkandet. I avsnittet finns bl.a. utredningens överväganden och förslag när det gäller ikraft- trädande- och övergångsbestämmelser.

I Avsnitt X redovisas konsekvenser av förslagen.

I Del II återfinns författningsförslag (Avsnitt XI) och författ- ningskommentar (Avsnitt XII).

3.3 Indelning i kapitel

Efter de inledande kapitlen – Uppdraget (1 kap.), Utredningsarbe- tet (2 kap.) och Dispositionen i betänkandet (3 kap.) – följer ett kapitel som innehåller Bakgrund och sammanfattning av såväl Sol- vens II-direktivet som utredningens förslag (4 kap.). I nästföljande kapitel behandlas Principiella lagtekniska utgångspunkter (5 kap.), och därefter Tillämpningsområdet (6 kap.).

I 7–14 kap. återfinns huvuddelen av utredningens överväganden och förslag kring genomförandet av de enskilda artiklarna i Solvens II-direktivet. De bestämmelser som brukar hänföras till de mer kvantitativa delarna av Solvens II-direktivet (Pelare I) finns i de första fem kapitlen; Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar (7 kap.), Investeringar (8 kap.), Kapitalkrav (9 kap.), Interna modeller (10 kap.), Kapitalbas (11 kap.). I nästföljande två kapitel behandlas de bestämmelser som brukar hänföras till de mer kvalitativa delarna av Solvens II- direktivet (Pelare II); Krav på företagsstyrning (12 kap.) och Tillsyn (13 kap.). De bestämmelser i Solvens II-direktivet som behandlar offentliggörande av uppgifter (Pelare III) behandlas i samma kapitel som bestämmelserna kring rapportering till till- synsmyndigheten (14 kap.). De bestämmelser i Solvens II-direkti- vet som handlar om grupper behandlas i allt väsentligt i ett kapitlet Försäkringsgrupper – Tillämpning och kapitalkrav (15 kap.) och kapitlet Försäkringsrupper – Tillsyn, föreretagsstyrning m.m. (16 kap.).

I nästföljande två kapitel behandlas utredningens överväganden och förslag till reglering av tjänstepensionsföretag (17 kap.) respektive mindre försäkringsföretag (18 kap.).

Bland övriga frågor behandlas definitioner m.m. (19 kap.), verk- samhet över gränserna (20 kap.), återförsäkring och specialföretag

30

SOU 2011:68

Dispositionen i betänkandet

m.m. (21 kap.), följdändringar i annan lagstiftning (22 kap.) samt ikraftträdande- och övergångsbestämmelser (23 kap.). I det avslu- tande kapitlet i Del I redovisas konsekvenser av förslagen (24 kap.).

Del II innehåller endast två kapitel; författningsförslag (25 kap.) och författningskommentar (26 kap.).

3.4 Dispositionen inom respektive kapitel

De kapitel som innehåller merparten av utredningens förslag till genomförande av de enskilda artiklarna i Solvens II-direktivet – dvs. 7–16 och 19–22 kap. – inleds med en övergripande och allmän beskrivning av det aktuella ämnesområdet, gällande rätt och inne- hållet i Solvens II-direktivet. I inledningen till skälen för respektive bedömning eller förslag återfinns regelmässigt en mer detaljerad beskrivning av innehållet i de aktuella artiklarna i Solvens II-direk- tivet. I slutet av varje kapitel återfinns också en översiktlig beskriv- ning av kommissionens förslag till genomförandeåtgärder på nivå 2. Syftet med denna beskrivning av nivå 2-regleringen är att ge läsaren en något mer fullständig bild av den samlade nya regleringen Beskrivningarna är baserade på ett utkast till EU-förordning från februari 2011. Det bör särskilt understrykas att förhandlingarna kring innehållet i EU-förordningen fortsatt efter februari 2011.

Förslag till ändringar i gällande rätt som en direkt följd av bestämmelserna i direktivet behandlas som huvudregel i samband med genomgången av respektive artikel eller grupp av artiklar i direktivet. Vissa förslag till ändringar i nu gällande rätt behandlas dock endast i författningskommentaren.

3.5 Förkortningar och förenklingar m.m.

På sedvanligt sätt anges förkortningar också inom parantes första gången som de används i varje kapitel.

Ett stort antal av bestämmelserna i Solvens II-direktivet gäller enligt dess ordalydelse för försäkring och återförsäkring. För att inte i onödan tynga löptexten i betänkandet har utredningen valt att använda begreppet försäkring som beteckning för såväl försäk- ring som återförsäkring, om inte annat särskilt anges.

I direktivet finns det också ett stort antal bestämmelser som pekar ut ”försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på

31

Dispositionen i betänkandet

SOU 2011:68

grund av försäkring”. För att inte i onödan tynga löptexten i betän- kandet har utredningen här valt att använda ordet försäkringstagare som en sammanfattande term för såväl sådana personer som är för- säkringstagare – dvs. försäkringsgivarens motpart i försäkrings- kontraktet – och sådana personer som är ersättningsberättigade på annan grund – t.ex. förmånstagare som inte är försäkringstagare.

3.6 Användningen av bedömnings- och förslagsrutor

Utredningen har valt att använda bedömnings- och förslagsrutor i en större omfattning än vad som är brukligt, i syfte att underlätta för remissinstanserna.

De flesta förslagsrutorna motsvarar föreslagen lagtext, men det finns åtskilliga undantag från denna huvudregel. I de fall rutorna inte motsvarar föreslagen lagtext innehåller förslagsrutorna nor- malt förslag om att något ska ske, medan bedömningsrutorna nor- malt innehåller en bedömning om att något bör ske eller en bedömning av att det i en viss fråga förhåller sig på ett visst sätt.

32

4 Bakgrund och sammanfattning

I detta avsnitt ges en kort bakgrund till Solvens II-direktivet och en sammanfattning av utredningens egna förslag. Syftet är inte att ge en fullständig bild av alla förslag – därtill är förslagen alltför omfat- tande och detaljerade. Istället är syftet att ge läsaren en snabb överblick över bakgrunden till förslagen, de viktigaste nya reglerna, utredningens överväganden och de förväntande effekterna av den nya regleringen. För lagtekniska överväganden hänvisas till avsnitt 6.

4.1 Solvens I m.m.

Den nu gällande svenska solvensregleringen för försäkringsbolagen har sin grund i EG:s försäkringsdirektiv. De nuvarande reglerna om solvens återfinns i huvudsak i det första skadeförsäkringsdirektivet som antogs år 1973 och i det första livförsäkringsdirektivet som antogs år 1979. I direktiven föreskrivs att alla försäkringsbolag ska ha en tillräckligt stor kapitalbuffert i förhållande till sin verksam- het. Storleken på buffertkapitalet bestäms på olika sätt beroende på om det gäller livförsäkringsrörelse eller skadeförsäkringsrörelse.

Med den s.k. tredje generationens direktiv som antogs 1994 skapades den inre marknaden på försäkringsområdet. Den inre marknaden bygger på principerna om en enda auktorisation, hem- landstillsyn, minimiharmonisering av viktigare regler för försäk- ringsverksamhet och om ömsesidigt erkännande av nationella reg- ler för denna verksamhet. Med regelharmonisering samt tillstånd och tillsyn från ett enda medlemsland fick företagen möjlighet att verka på hela den europeiska marknaden.

Ett arbete med en mer genomgripande översyn av solvensreg- lerna – det som skulle komma att bli Solvens II – påbörjades 2001, men för att snabbt åtgärda vissa av svagheterna antogs år 2003 de s.k. Solvens I-direktiven. De nya direktiven innebar vissa förtyd-

33

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

liganden och skärpta regler i förhållande till de tidigare direktiven. Direktivet genomfördes i svensk rätt den 1 januari 2004 (med övergångsbestämmelser).

För institut som driver tjänstepensionsverksamhet och som inte omfattas av livförsäkringsdirektivet gäller det s.k. tjänstepensions- direktivet, som antogs år 2003. I tjänstepensionsdirektivet finns vissa solvensregler. Direktivets regler ansågs i Sverige tillämpliga på s.k. tjänstepensionskassor och pensionsstiftelser. Vissa delar av direktivet tillämpades även på tjänstepensionsverksamhet som bedrivs i försäkringsbolag. I och med den nya försäkringsrörelsela- gen som trädde ikraft 1 april 2011 har den svenska regleringen ändrats så att även tjänstepensionskassorna, efter en övergångstid, ska tillämpa samma solvensregler som försäkringsbolagen.

4.2 Solvens II

Det direktiv som kommit att kallas Solvens II-direktivet antogs hösten 2009. Tidpunkten för när direktivet senast ska vara genom- fört i nationell lagstiftning är för närvarande föremål för för- handlingar inom ramen för ett särskilt ändringsdirektiv (Omni- bus II). Med utgångspunkt i rådets senast kända förslag har utred- ningen utgått från att de bestämmelser som ska införas i svensk lagstiftning ska vara antagna av riksdagen senast den 31 mars 2013, men att bestämmelserna i huvudsak inte ska börja tillämpas förrän den 1 januari 2014.1 Solvens II-direktivet innehåller bl.a. förändrade krav på de kapitalbuffertar som försäkringsföretagen måste ha och tydligare krav på styrning och riskkontroll i företagen. Regelverket innebär vidare en omstöpning av tillsynsprocessen, och krav på att försäkringsföretagen ska lämna en mer omfattande rapportering till tillsynsmyndigheten och övriga intressenter.

Utöver en reformering av den EG-rättsliga solvensregleringen innehåller Solvens II-direktivet även en konsolidering av ett flertal befintliga direktiv inom skade-, liv- och återförsäkring. I konsolide- ringen av befintliga direktiv ska det inte ha gjorts några materiella ändringar i de nuvarande bestämmelserna. Utredningen har i sitt arbete inte särskilt prövat huruvida de äldre bestämmelserna genomförts på ett korrekt sätt i svensk lagstiftning.

1 För en närmare genomgång av tidpunkten för ikraftträdande m.m. hänvisas till avsnitt 23.

34

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

Solvens II-direktivet är till stora delar, till skillnad mot tidigare försäkringsdirektiv, ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv. Detta inne- bär bl.a. att det på vissa områden inte längre kommer att vara tillå- tet för de enskilda medlemsstaterna att införa en reglering som avviker från bestämmelserna i direktivet.

4.3 Regleringsprocessen och övergripande struktur

Sammantaget är Solvens II ett mycket omfattande projekt som innebär en genomgripande omreglering av försäkringsväsendet i Europa. Regler utformas för närvarande på många olika nivåer såväl nationellt som på EU-nivå.

Utredningens huvuduppgift har varit att föreslå hur direktivet ska införas i svensk lag. Delar av direktivet är dock så pass detalje- rade att de föreslås genomföras på lägre nivå – genom förordning utfärdad av regeringen eller av föreskrifter utfärdade av Finansin- spektionen. Dessa delar av regleringen kommer att utarbetas senare.

Den EU-rättsliga modellen för regelgivning på flera olika nivåer kallas Lamfalussymodellen, och syftar till att möjliggöra ett snab- bare lagstiftningsförfarande och en mer flexibel lagstiftning på det finansiella området. Lamfalussymodellen används vid framtagandet av Solvens II-direktivet.

I den ursprungliga modellen delas EU-regleringen in i fyra nivåer. På nivå 1 fastställs allmänna principer enligt det normala lagstift- ningsförfarandet inom EG-rätten, dvs. genom direktiv eller för- ordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. På nivå 2 antar kommissionen genomförande- bestämmelser för att fylla ut eller anpassa de allmänna principer som beslutats på nivå ett. Dessa bestämmelser kan vara i form av såväl direktiv som förordningar. Tanken är att mer tekniska regler som kan behövas justeras oftare ska återfinnas på nivå 2. Nivå 3 innefattar s.k. gemensamma riktlinjer som ytterligare detaljerar reglerna. Slutligen har kommissionen på nivå 4 ett ansvar för att säkerställa att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlemssta- terna på ett likartat sätt.

Solvens II-direktivet, som antogs hösten 20092, är alltså nivå 1- regleringen i det nya regelverket. Trots att direktivet, enligt Lam-

2 Som nämnts pågår det för närvarande förhandlingar kring förslag till ändringar i Solvens II- direktivet, bl.a. när det gäller tidpunkten för när bestämmelserna senast ska vara införda i nationell rätt.

35

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

fallussymodellen, endast ska innehålla allmänna principer för regleringen, är direktivet omfattande och i vissa delar mycket detaljerat.

I enlighet med modellen kommer direktivet att kompletteras med genomförandebestämmelser på nivå 2. Arbetet med att ta fram dessa bestämmelser pågår fortfarande. Under år 2009 och 2010 tog EIOPAS föregångare CEIOPS, på kommissionens uppdrag, fram ett stort antal s.k. tekniska råd rörande innehållet i dessa bestäm- melser. Med utgångspunkt från CEIOPS:s tekniska råd har Kom- missionen och EIOPA/CEIOPS i ett antal arbetsdokument arbetat fram utkast till genomförandebestämmelser. Bestämmelserna beräknas bli antagna av kommissionen tidigast under våren 2012, dvs. efter det att denna utredning har lämnat sitt betänkande. Såvitt nu är känt kommer genomförandebestämmelserna att få formen av ett en EU-förordning som får direkt verkan i Sverige och inte ska implementeras i svensk rätt. Utredningen har i sina lagförslag så långt möjligt tagit hänsyn till den kommande nivå 2-regleringen i syfte att förslagen ska vara konsistenta med den kommande EU- regleringen. Då EU-förordningen ännu inte är beslutad och ändringar fortfarande kan komma att ske, kommer en ny genom- gång krävas innan ett slutligt lagförslag presenteras för riksdagen.

Figur 4.1 Lamfalussyprocessen

Nivå 1	Europaparlamentet och rådet
Ramdirektiv
	Antaget 5 maj 2009

Nivå 2	Kommissionen &
[EU-förordning]	EIOPC
Nivå 3	EIOPA
Riktlinjer
Nivå 4:	Kommissionen
Uppföljning

36

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

Direktivet och genomförandebestämmelserna har tagits fram efter samråd med bl.a. EIOPC3, EIOPA/CEIOPS och försäkringsbran- schen. Bl.a. har regelverkets effekter löpande stämts av genom enkätundersökningar (på engelska QIS – Quantitative Impact Stu- dies), där företag i branschen getts möjlighet att beräkna kapital- kraven och dess effekter samt lämna synpunkter på det föreslagna regelverket.

En mer detaljerad genomgång av beslutsstrukturen på EU-nivå, inklusive de nyligen genomförda ändringarna med anledning av Lissabon-fördraget och en ny tillsynsordning på det finansiella området, finns i avsnitt 5.

4.4 För- och nackdelar med nuvarande solvensregler

En fördel med dagens solvensregelverk är att det är relativt enkelt och robust. Det nuvarande solvensregelverket kan förenklat sägas bestå av tre delar som på olika sätt samspelar4. För det första ska företagen göra tillräckliga s.k. försäkringstekniska avsättningar på balansräkningens skuldsida. Avsättningarna ska beräknas och vär- deras på ett sådant sätt att företagen i praktiken har en form av implicita kapitalbuffertar. För det andra ska företaget ha tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna. För dessa tillgångar gäller särskilda begränsningsregler som syftar till att minska risken på tillgångssidan. För det tredje ska företagen ha en kapitalbuffert som ställs i relation till de åtaganden som företaget har gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. Baksidan av denna enkelhet är att kapi- talkraven inte fullt ut reflekterar de verkliga riskerna i det enskilda försäkringsföretaget. Detta innebär att kapitalkraven ibland sätts för högt, ibland för lågt, i förhållande till vad som vore optimalt med hänsyn till kostnader för att hålla kapitalet och dess skydds- effekt.

Den första nackdelen med det nuvarande EG-rättsliga regelver- ket är att det inte finns några krav på att marknadsvärdera tillgångar och skulder. I Sverige marknadsvärderas tillgångarna, men i många andra länder värderas tillgångarna till bokfört värde. I dessa länder

3 European Insurance and Pensions Committee, som är en s.k. nivå 2-kommitté som bl.a. bistår kommissionen i dess arbete med nivå 2-regleringen. I EIOPC deltar representanter från medlemsstaterna.

4 I detta avsnitt bortses från den solvensreglering som gäller för tjänstepensionsverksamhet.

37

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

medför en förändring i tillgångarnas marknadsvärde ingen omedel- bar effekt på solvensen, vilket exempelvis innebar att solvensmåt- ten blev ointressanta under den senaste finanskrisen.

I Sverige, där försäkringsföretagen marknadsvärderar tillgångs- sidan men inte skuldsidan5, finns andra nackdelar. Exempelvis kan en ränteförändring innebära att solvensen påverkas i positiv eller negativ riktning, även i det fall skuld- och tillgångssidan är perfekt matchade och ingen effekt på solvensen borde uppkomma. Med en marknadsvärdering av tillgångar och skulder ökar värdet av sol- vensmåtten som ett mått på bolagets ekonomiska ställning.

Den andra nackdelen med dagens regelverk är det inte tar hän- syn till riskerna på tillgångssidan vid beräkningen av kravet på buf- fertkapital. Riskerna på tillgångssidan hanteras istället genom att begränsa möjligheten att investera i aktier och andra riskfyllda till- gångar. Det nuvarande regelverket tar ingen hänsyn till om inve- steringarna är välanpassade till skuldsidan. Inte heller tas hänsyn till eventuella diversifieringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångsportföljen.

En tredje nackdel är att riskreducerande åtgärder vad avser skuldsidan inte fullt ut innebär reducerat krav på kapital. Åtgärder som innebär att bolaget avhänder sig risk genom återförsäkring, derivatplaceringar eller utgivande av obligationer med försäkrings- innehåll, t.ex. katastrofobligationer eller s.k. livslängdsobligationer (på engelska longevity bonds) får inte fullt ut effekt på kapital- kravet.

En fjärde nackdel med dagens regelverk är att det är svårt att bedöma risken i ett försäkringsföretag. Dagens system innebär att en buffert, utöver kapitalkravet, byggts in i beräkningen av skuldsi- dan. Beräkningen av skuldsidan överskattar således åtagandena i förhållande till en ”bästa skattning”. Det innebär att det i dag är svårt för en utomstående, t.ex. en blivande försäkringstagare, att bilda sig en uppfattning om försäkringsbolagets ekonomiska ställ- ning. Till detta kommer ofullständiga rapporteringskrav som begränsar utomståendes möjlighet att bedöma risker och den eko- nomisk situation i ett enskilt försäkringsföretag. Till del har detta uppvägts av implementeringen av de nya redovisningsreglerna enligt IFRS.

En femte nackdel är att det saknas tydliga regler kring styrning och riskhantering. Brister i styrning och riskhantering, och inte för

5 Här bortses från tjänstepensionsverksamhet, där avsättningarna ska bestämmas aktsamt.

38

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

låga kapitalkrav, har i många fall varit anledningen till att försäk- ringsföretag i Europa inte alltid lyckats infria sina åtaganden.

I Sverige uppmärksammades vissa brister i det nuvarande regel- verket på ett tidigt stadium. Regeringen tillsatte därför redan år 1999 en utredning ”Placeringsutredningen” som lämnade sitt slut- betänkande 2003. Betänkandet remitterades, och under år 2006 remitterade finansdepartementet en omarbetad promemoria med förslag till nya solvensregler. Efter remissbehandling av denna promemoria beslutade regeringen att invänta Solvens II-direktivet.

Avslutningsvis bör det noteras att Finansinspektionen sedan flera år använder ett särskilt tillsynsverktyg för att identifiera före- tag med låg solvens, det s.k. trafikljuset. Trafikljuset utgår från en marknadsvärderad balansräkning, där ett tänkt buffertkapital stresstestas på visst sätt. Det finns många likheter, men också flera skillnader, mellan trafikljuset och reglerna om kapitalkrav och kapitalbas i Solvens II.

4.5 Målet med regleringen

Målet med ett solvensregelverk är att tillse att försäkringsföretag kan stå för sina förpliktelser och därmed ge försäkringstagarna ett gott skydd. Stabila försäkringsföretag kan också bidra till stabilitet i hela det finansiella systemet.

Motivet för en reglering på EU-nivå är att ge försäkringsföretag möjlighet att verka under samma regelverk, och med en enda auk- torisation, inom hela den inre marknaden. En målsättning med Solvens II-direktivet är att undanröja de största kvarvarande skill- naderna mellan lagregler i olika länder.

Det nya regelverket är direkt tillämpligt på i stort sett alla för- säkrings- och återförsäkringsföretag i hela Europa. För en närmare diskussion av direktivets tillämpningsområde, se avsnitt 5.

4.6 Principer bakom Solvens II

Till skillnad från dagens solvensregelverk, som i vart fall till stor del tar sin utgångspunkt i företagens årsredovisning, tar Solvens II sin utgångspunkt i en solvensbalansräkning som bygger på marknads- värderade skulder och tillgångar. Nya regler för värdering av såväl tillgångar som skulder införs. Värderingen av de försäkringstek-

39

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

niska skulderna ska, till skillnad mot i dag inte göras betryggande, dvs. den bufferten i beräkningen försvinner. Behovet av kapital- buffert samlas i det som kallas solvenskapitalkrav. (Kravet på betryggande skattning finns i dag inte för skadebolagen eller för livbolagens tjänstepensionsdelar. För dessa verksamheter innebär direktivet mindre förändringar) Se kapitel 7.

Till skillnad från dagens regelverk, bestäms kapitalkravet i Solvens II inte bara utifrån riskerna på skuldsidan utan hänsyn tas även till riskerna på tillgångssidan, och inte minst till hur tillgångs- och skuldsidan samverkar. Utöver de försäkringsrisker som utgör grunden för dagens solvenskapitalkrav kommer solvenskapitalkra- ven i Solvens II alltså att täcka även marknadsrisker, kreditrisker och operativa risker. Kapitalkraven i Solvens II är alltså mer sofisti- kerade och bättre anpassade till det enskilda företagets faktiska risknivå. I Solvens II-regelverket ges företagen bättre incitament att hantera sina risker eftersom risknivån blir mer direkt kopplad till kapitalkraven och därmed till kapitalkostnaden för företagen. En viktig nyhet i förhållande till de nuvarande reglerna är att före- tagen inom ramen för Solvens II-regelverket ges utrymme att under vissa förutsättningar tillämpa egna modeller för att helt eller delvis bestämma kapitalkraven. Se kapitel 10.

Dagens placeringsregler innefattar strikta regler för tillgångar som ska täcka de försäkringstekniska avsättningarna. Tillgångar som överstiger avsättningarna är inte föremål för samma strikta regler. Solvens II direktivet ersätter dessa kvantitativa regler med mer generella kvalitativa regler som gäller alla tillgångar. Se kapitel 8.

Eftersom regler om tillräckligt buffertkapital inte är det enda – eller ens det bästa – sättet att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal innehåller Solvens II-reglerna också mer kvalitativa krav på företagen. I Solvens II-direktivet ställs högre krav på företagen när det gäller deras system och processer för att identifiera, mäta och hantera alla sina risker. Företagen åläggs bl.a. att regelbundet göra en egen bedömning av företagets risker och behov av buffertkapital. Se kapitel 12. Brister i styrning och riskhantering kan, som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder visat sig verkningslösa, medföra att Finansinspektionen beslutar om höjningar av kapitalkraven och därmed ökar kapitalkostnaden för företagen. Se avsnitt 13.3.3.

Genom Solvens II-direktivet introduceras en delvis ny och mer harmoniserad tillsynsprocess för försäkringsföretagen inom EU.

40

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

Syftet är att tillsynsmyndigheterna på ett bättre sätt, och framför- allt på ett tidigare stadium, ska kunna identifiera problemföretag. Tillsynen kan förväntas bli mer proaktiv och inriktad på bedöm- ningar av företagens interna system och regler för kapitalberäkning, styrning och riskhantering. Se kapitel 13.

Genom Solvens II-direktivet förbättras även möjligheten att utöva en mer effektiv tillsyn över försäkringsgrupper som har verk- samhet i flera olika medlemsländer. Se kapitel 15 och 16.

I Solvens II-direktivet åläggs företagen en betydligt mer omfat- tande skyldighet att lämna rapporter av olika slag, såväl offentliga som icke-offentliga. Genom rapporterna ges tillsynen, långivare, investerare, försäkringstagare och andra intressenter bättre möjlig- heter att kunna bedöma företagets verkliga situation. Tanken är också att ökad öppenhet ska bidra till en ”marknadsdisciplin” där företagen får ytterligare incitament att hantera sina risker på bästa sätt. Se kapitel 14.

Vid framtagandet av Solvens II-direktivet har det funnits en ambition att överge detaljstyrningen i regleringen till förmån för ett mer principbaserat regelverk. Det har även funnits en uttalad ambition att i möjligaste mån undvika onödig komplexitet. Vid utformningen av reglerna ska hänsyn tas till arten av, komplexite- ten och omfattningen av riskerna i verksamheten. Små och medel- stora företag samt företag med enkla produkter ska kunna följa regelverket utan att det ska vara alltför betungande. Mot bl.a. denna bakgrund innehåller Solvens II-direktivet en proportionalitetsprin- cip, som förenklat kan sägas innebära att såväl krav som tillsynsåt- gärder ska vara proportionerliga i förhållande till arten, omfatt- ningen och komplexiteten av riskerna i det enskilda försäkringsfö- retaget.

4.7 Paralleller till bankregleringen

Det nya solvensregelverket för försäkringsföretag har vissa likheter med motsvarande reglerna för banker och värdepappersföretag, de s.k. Baselreglerna, men det finns också stora skillnader. Solvensre- gelverket kan i likhet med bankregleringen sägas bestå av tre pelare. Den första pelaren innehåller kvantitativa regler, den andra pelaren kvalitativa regler som bl.a. inkluderar tillsynsreglerna och den tredje pelaren handlar om företagens rapportering.

41

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

En viktig skillnad mellan Solvens II och Basel II är att de har de olika mål. Baselreglerna fokuserar på finansiell stabilitet, medan Solvens II-reglerna främst handlar om att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringsavtal. För det andra fokuserar Baselreglerna på riskerna på tillgångssidan och har separata modeller för kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk. Solvens II-regelverket bygger däremot på en helhetssyn, där hänsyn tas till hela balansräkningen men även till beroenden mellan olika riskområden. Solvens II-regelverket ger därmed en uppfatt- ning om den totala fallissemangsrisken i bolaget. En annan viktig skillnad är att Solvens II-regelverket innehåller mer utförliga krav när det gäller företagens styrning och riskkontroll. Skillnader finns också när det gäller värderingsreglerna.

4.8 Närmare om innehållet i de tre pelarna

Reglerna om värdering av tillgångar och skulder inklusive de för- säkringstekniska avsättningarna, om hur kapitalkravet ska beräknas samt om hur kapitalet får placeras brukar hänföras till pelare I. (Se kapitel 7–111) I pelare II finns kraven på företagens styrning och riskhantering, samt en reglering av tillsynsprocessen. (Se kapitel 12–13) I pelare III finns reglerna om rapportering och offentliggö- rande. (Se kapitel 14) Nedan beskrivs översiktligt innehållet i regel- verket. Se figur 2.

Figur 4.2 Solvens II-direktivets tre pelare

Pelare I –	Pelare II –	Pelare III –
Kvantitativa krav	Kvalitativa krav	Marknadsdisciplin
		och Transparens
• Värdering av tillgångar	• Krav på	• Offentliggörande
• Beräkning av FTA	företagsstyrning och
	intern kontroll	• Tillsynsrapportering
• Kapitalbas
	•Krav på egen
•Solvenskapitalkrav	bedömning
•Minimikapitalkrav	•Tillsynsregler

Grupp

42

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

4.8.1 Pelare I

Beräkningarna av kapitalkraven bygger på en solvensbalansräkning där skulder och tillgångar som huvudregel ska marknadsvärderas. Det bör understrykas att solvensbalansräkningen på flera sätt skil- jer sig från den balansräkning som ska upprättas enligt redovis- ningsreglerna. Bland skillnaderna kan nämnas att solvensbalansräk- ningen – till skillnad från balansräkningen enligt redovisningsreg- lerna – ska innehålla samtliga ekonomiska tillgångar och skulder. Vidare ska som huvudregel samtliga poster i solvensbalansräk- ningen värderas till verkligt värde, vilket inte gäller i den balansräk- ning som upprättas enligt redovisningsreglerna där vissa tillgångar får tas upp till anskaffningsvärdet. Värderingen av skulderna (åta- gandena till följd av försäkringsavtalen) i solvensbalansräkningen ska motsvara det belopp som försäkringsföretaget skulle få betala om det skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäkringsfö- retag. Det betyder som påpekats ovan att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara summan av en bästa skattning med ett tillägg som motsvarar kapitalkostnaden för att ta över åtagandena. Värderingsreglerna diskuteras närmare i kapitel 7.

I pelare I återfinns också reglerna om beräkning av de olika kapitalkraven, och reglerna om kvaliteten på det kapital och de finansiella resurser som företaget måste ha för att täcka kapitalkra- ven. Det finns två nivåer av kapitalkrav, dels ett solvenskapitalkrav som normalt ska vara uppfyllt, dels ett minimikapitalkrav som i princip alltid måste vara uppfyllt. Därutöver måste kapitalnivån all- tid uppgå till ett visst minimibelopp, de s.k. garantibeloppen.

Syftet med solvenskapitalkravet är att företaget ska ha tillräck- ligt med kapital för att kunna absorbera riskerna i hela verksamhe- ten. Solvenskapitalkravet är kalibrerat så att sannolikheten för att företaget inte ska kunna uppfylla sina åtaganden6 under det när- maste året ska vara 1 på 200, dvs. att företaget ska kunna klara de fall som inträffar med 99,5 procent inom en 12-månadersperiod. Se figur 3. Solvenskapitalkravet kan beräknas enligt en standardmodell som finns beskriven i Solvens II-direktivet, men företagen har också möjlighet att helt eller delvis istället använda en egen intern modell, som dock måste godkännas av tillsynsmyndigheten. För- säkringsföretag och försäkringsgrupper ges möjlighet att tillgodo- räkna sig diversifieringseffekter mellan olika delar inom företaget eller gruppen.

6 Tillgångarna ska vara större än skulderna vid årets slut.

43

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

Alt 1: Figur 4.3 Value at risk (0,5 procent sannolikhet)

	Sannolikhet
Underskott	Överskott
Insolvens (0,5 procents sannolikhet)	Kapitalbuffert

Minimikapitalkravet, som ska motsvara 25–45 % av solvenskapital- kravet, är en solvensnivå under vilken det anses oacceptabelt att driva rörelsen vidare. Minimikapitalkravet är tänkt motsvara en nivå där bolaget i 85 procent av alla tänkbara utfall under ett år kan svara för sina åtaganden. En tydlig ambition har varit att det ska vara enklare att beräkna minimikapitalkravet än att beräkna solvenska- pitalkravet.

Solvenskapitalkraven ska finansieras/täckas med en s.k. kapital- bas, dvs. med kapital och finansiella resurser som är av viss kvalitet vad avser framförallt förmågan att täcka företagets förluster. Medel i kapitalbasen delas in i olika kvalitetsnivåer och det är endast medel av bästa kvalitet som får användas fullt ut för att täcka kapitalkraven. En mindre del får vara av lägre kvalitet.

I kapitel 8 redogörs närmare för beräkningen av kapitalkraven, och i kapitel 11 redogörs för reglerna om kapitalbasen. Interna modeller behandlas i kapitel 10.

När Solvens II-direktivet träder ikraft kommer de kvantitativa begränsningar som i dag gäller för s.k. skuldtäckningstillgångar att försvinna. I det nya regelverket får försäkringsföretagen i princip investera i de tillgångar de önskar, men företaget måste kunna visa att de förstår de aktuella riskerna och att de har adekvata system och kontroller för att ta hand om dessa risker. I Solvens II- direktivet uttrycks detta genom ett krav på att investeringarna ska ske i enlighet med den s.k. aktsamhetsprincipen. I kapitel 8 redo- görs närmare för kraven på investeringsverksamheten.

44

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

4.8.2 Pelare II

Bland de kvalitativa reglerna som hänförs till Pelare II bör särskilt uppmärksammas kravet på att varje försäkringsföretag regelbundet ska göra en bedömning av den egna risken och solvensen. Bedöm- ningen ska dokumenteras. Genom kravet på en egen bedömning skapas en koppling mellan å ena sidan de regelmässiga kraven på buffertkapital och riskhantering och å den andra sidan företagens egna bedömning i dessa frågor. Genom bedömningen av den egna risken och solvensen ges företaget också vissa möjligheter att bedöma för- och nackdelar med att ta fram en intern modell för beräkningen av kapitalkraven. Bedömningen kan slutligen sägas utgöra en sammanfattning av riskhanteringssystemet och start- punkten för den nya tillsynsprocessen.

Till Pelare II hänförs även reglerna om styrning och riskhanter- ing. I Solvens II-direktivet ställs det bl.a. krav på att förtaget ska ha olika system och funktioner. Kravet på ledning och styrelse tydlig- görs. Företagen ska ha adekvata företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning, men det ställs även krav på effektiva, välintegrerade riskhanteringssystem som fortlöpande ska kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rap- portera de risker som företaget är, eller kan komma att bli, expone- rade för och det inbördes förhållandet mellan dessa risker. I varje företag ska det finnas funktioner för riskhantering, regelefterlevnad och internrevision samt en aktuariefunktion. Direktivet innehåller krav på att företagen ska ha interna regelverk för bl.a. riskhanter- ing, intern kontroll, reserveringar, placeringar (inklusive derivat), likviditetshantering samt återförsäkrings- och riskhanteringsteknik. Någon exakt föreskrift för vilken modell som ska användas i före- tagsstyrningsarbetet eller hur företaget ska vara organiserat finns inte. Regelverket är härvidlag flexibelt och möjliggör olika lös- ningar. Slutligen bör nämnas att direktivet även innehåller regler om särskild lämplighetsprövning av nyckelpersonal och regler om vilka krav som ställs vid utläggning av verksamhet (outsourcing). Frågor om företagens styrning och riskhantering återfinns i kapitel 12.

Bland de kvalitativa reglerna i Pelare II ingår också de nya till- synsreglerna. Den nya tillsynen ska utgå från en proaktiv och risk- baserad metod. Tillsynsmyndighetens huvuduppgift kan sägas vara att bedöma om företagens förmåga att identifiera, bedöma och hantera sina risker är tillräcklig med hänsyn till de krav som ställs i

45

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

regleringen. Ett naturligt inslag i tillsynen är en granskning av företagens interna regelverk och hur detta regelverk efterlevs. Till- synsmyndigheten kommer att kunna tvinga företaget att ändra sina system och processer för styrning och riskhantering, om dessa inte lever upp till de krav som följer av Solvens II-regelverket. Inom ramen för Pelare II finns möjligheten för tillsynsmyndigheten att kvalitativt hantera risker som inte fångats upp av reglerna i Pelare I, och på basis av detta bl.a. besluta om högre och bättre individuellt anpassade kapitalkrav.

I det fall företaget inte uppfyller solvenskapitalkravet ska till- synsåtgärder vidtas, i syfte att återställa den föreskrivna solvensni- vån. Tillsynsåtgärderna är tänkta att bli alltmer ingripande ju sämre solvenssituationen är – den s.k. tillsynstrappan – och i det fall företaget inte uppfyller minimikapitalkravet ska tillståndet att bedriva försäkringsrörelse återkallas, efter det att företaget getts möjlighet att omedelbart åtgärda bristerna.

I kapitel 13 redogörs närmare för tillsynsprocessen.

I Solvens II-regelverket finns ambitionen att förbättra den s.k. grupptillsynen. Det gäller såväl försäkringsgrupper som verkar nationellt som grupper vilka bedriver gränsöverskridande verksam- het. När det gäller tillsynen över försäkringsgrupper kommer det att finnas en utpekad huvudansvarig tillsynsmyndighet som ska leda tillsynsarbetet i samverkan med berörda tillsynsmyndigheter i de övriga länder där gruppen bedriver sin verksamhet. Detta inne- bär att grupptillsynsarbetet för flera stora försäkringsgrupper i Sverige kommer att ledas av utländska tillsynsmyndigheter

Regler om grupptillsyn diskuteras i kapitel 15 och 16.

4.8.3 Pelare III

Inom pelare III finns regler om företagens rapportering till såväl tillsynsmyndigheten som till marknaden. Tanken är att en mer omfattande rapportering av olika uppgifter ska bidra till ökad disci- plin hos försäkringsföretagen. Genom att tillsynsmyndigheter och externa aktörer såsom försäkringstagare och finansiärer ges möjlig- het att få en mer samlad bild av företagets ekonomiska ställning och hanteringen av de risker som är förenade med verksamheten kommer det att finnas starka incitament för företaget att bedriva rörelsen på ett finansiellt sunt sätt.

46

SOU 2011:68 Bakgrund och sammanfattning

Regler om rapportering och offentliggörande återfinns i kapitel 14.

4.9 Tjänstepensionsverksamhet

Som påpekats ovan finns ett särskilt direktiv på EU-nivå som regle- rar tjänstepensionsverksamhet. I Sverige har detta direktiv tilläm- pats direkt av de s.k. tjänstepensionskassorna och indirekt genom en särskild option i tjänstepensionsdirektivet av de livförsäkrings- företag som bedriver tjänstepensionsverksamhet. I Sverige har – till skillnad från i det stora flertalet EU-länder – tjänstepensionsverk- samhet i huvudsak bedrivits i försäkringsbolagsform. I övriga länder bedrivs denna typ av verksamhet utanför försäkringssektorn, i pensionsfonder. Tjänstepensionskassorna står för mindre än tio procent av den svenska tjänstepensionsmarknaden.

EU har i praktiken två parallella regelverk för livförsäkringspro- dukter som har anknytning till anställning; tjänstepensionsdirekti- vet och Solvens II-direktivet. Som ovan konstaterats har möjlighe- ten för svenska företag att bedriva tjänstepensionsverksamhet under det ena av dessa regelverk i praktiken avskaffats genom den nya Försäkringsrörelselagen som trädde ikraft 1 april 2011, Tjäns- tepensionskassorna får emellertid under en viss övergångsperiod fram till utgången av 20147 fortsätta att använda sig av det äldre regelverket.

När det gäller kapitalkravet har samtliga institut som i dag bedriver tjänstepensionsverksamhet tillämpat samma regelverk, Solvens I. Solvens II-direktivet innebär emellertid att de försäk- ringsbolag som tillämpar tjänstepensionsdirektivets regler genom den s.k. optionen kommer att behöva anpassa sig till Solvens II- direktivets regler vad avser kapitalkraven, medan ingen förändring sker för de företag som tillämpar tjänstepensionsdirektivet direkt. De företag som tillämpar tjänstepensionsdirektivets regler direkt får således ett kapitalkrav (Solvens I), medan de som bedriver samma verksamhet i försäkringsbolagsform får ett annat kapital- krav (Solvens II). Detta faktum kan skapa olyckliga konkurrens- snedvridningar mellan svenska och utländska leverantörer.

En översyn av tjänstepensionsdirektivet har påbörjats på EU- nivå och ett första utkast har aviserats till december 2011. Utred-

7 eller till dess en ansökan om tillstånd enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043) prövats slutligt, jfr. 7 § lagen (2010:2044) om ikraftträdande av försäkringsrörelselagen (2010:2043).

47

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

ningen har därför ingen möjlighet att göra en bedömning av vilket regelverk som på kort sikt kommer att vara bäst anpassat till tjäns- tepensionsverksamhet. Det är emellertid utredningens starka tro att ett regelverk som är skräddarsytt för tjänstepension över tid kommer att vara bäst avpassat till just denna specifika verksamhet. Utredningen anser därför att svenska företag även fortsättningsvis bör ha möjlighet att tillämpa tjänstepensionsdirektivets regler. Att återinföra tjänstepensionsdirektivet skulle innebära att instituten i praktiken kan välja vilket regelverk som de anser vara bäst avpassat till den egna verksamheten.

Utredningen föreslår därför att en ny form av institut införs – tjänstepensionsföretag. Dessa institut ska få tillhandahålla pro- dukter – förmåner – med anknytning till anställning. Det gäller såväl pensionsprodukter (livförmåner) som andra försäkringslik- nande produkter som har anknytning till anställning (skadeförmå- ner). Det senare kan exempelvis motsvara sjuk- och olycksförsäk- ring, dödsfallsförsäkring och försäkring som faller ut vid upphö- rande av anställning.

Möjligheten för försäkringsföretag att bedriva tjänstepensions- verksamhet under optionen i tjänstepensionsdirektivet föreslås upphöra.8 I praktiken blir reglerna för privat- och tjänstepension- sverksamhet under optionen, efter införandet av Solvens II, så lik- artade att det inte är meningsfullt att upprätthålla två regelverk i samma bolag. Dagens separationskrav mellan de olika verksamhe- terna har dessutom visat sig svårt att upprätthålla i praktiken. Att endast tillämpa ett regerverk per företag kommer att underlätta för så väl tillsynsmyndigheten som för företagen själva.

Tjänstepensionsinstitut föreslås inte – annat än i mycket begrän- sad omfattning och under en övergångsperiod – få bedriva privat försäkringsverksamhet utan anknytning till anställning. För- säkringsföretag ges dock möjligheten att bedriva såväl tjänstepen- sionsverksamhet som privat försäkringsverksamhet inom ramen för Solvens II-regelverket. Utredningen föreslår att försäkringsföretag som i dag bedriver bägge typer av verksamhet – och som önskar använda det nya regelverket för sin befintliga tjänstepensionsverk- samhet – ges generösa möjligheter att flytta över tjänstepensions- verksamheten till ett separat tjänstepensionsföretag, t.ex. genom delning av företaget eller genom beståndsöverlåtelse. För de företag som enbart bedriver tjänstepensionsverksamhet och som vill bli

8 Utredningen föreslår dock ett fortsatt utnyttjande av optionen under en övergångsperiod, se kapitel 23.

48

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

tjänstepensionsinstitut föreslås ett enkelt förfarande för byte av tillstånd. Frågor om tjänstepension behandlas i avsnitt 6.1 och 17.

Bestämmelserna för tjänstepensionsinstitut föreslås tas in i en ny lag med samma struktur som försäkringsrörelselagen. I syfte att möjliggöra för företagen att byta regelverk – och därmed så långt möjligt undvika att företagen först behöver anpassa sig till Solvens II för att därefter åter skifta regelverk – föreslås ett tidigare ikraft- trädande för den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, 31 mars 2013, dvs. knappt ett år tidigare än ändringarna i försäkringsrörel- selagen till följd av det nya solvensregelverket. Möjligheterna att övergå mellan försäkrings- respektive tjänstepensionsregleringarna föreslås bli permanenta för att kunna möjliggöra övergångar vid en senare tidpunkt. I samma syfte föreslås en särskild övergångs- bestämmelse som möjliggör för de företag som så vill att så långt möjligt tillämpa de nuvarande reglerna under två år. Ikraftträdande och övergångsregler behandlas i avsnitt 23.

4.10 Mindre försäkringsbolag

Med mindre försäkringsföretag avses här försäkringsföretag som är uttryckligen undantagna från Solvens II-direktivets tillämpnings- område, därför att deras verksamhet är på visst sätt begränsad. Dagens svenska lagstiftning innehåller vissa möjligheter till undantag, efter beslut i enskilda fall. I praktiken har ett stort antal mindre bolag undantagits från delar av regelverket genom dispenser från Finansinspektionen. Dispenserna är oftast begränsade i tid, t.ex. tre år.

En möjlighet vore att, med åberopande av proportionalitetsprin- cipen, fortsätta med dagens system med dispenser. Fördelen med detta förfarande är att det är flexibelt – regelverket kan i praktiken anpassas till det enskilda företaget. Systemet har dock uppenbara nackdelar. Flexibilitetens baksida är möjliga problem med likabe- handling, konkurrensneutralitet och rättsosäkerhet. En annan nackdel är osäkerheten för företagen om vilken regelmiljö man har att rätta sig efter framöver. Försäkringsverksamhet är en långsiktig verksamhet. Tidsbegränsade dispenser torde därför hämma verk- samheten. Till sist är enskilda dispenser ett resurskrävande arbete för bolagen och för Finansinspektionen. Utredningen förordar därför ett system med permanenta dispenser i form av undantag i lagstiftningen.

49

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

Solvens II-direktivet innebär vidare en kraftig skärpning av kra- ven på försäkringsföretagen, både när det gäller kraven på analys- kapacitet och företagsstyrning. Kraven är inte anpassade för mindre försäkringsföretag. Många av dem skulle tvingas att avsluta sin verksamhet om de skulle tvingas tillämpa hela det nya regelverket, trots att de är välskötta och har en i grunden sund verksamhet. Solvens II-regelverkets införande skulle därför troligen kraftigt öka behovet av dispenser.

Detta är något som tagits hänsyn till vid framtagandet av Solvens II- direktivet – företag under viss storlek är helt undan- tagna från direktivet regler. Det står medlemsstaterna fritt att utforma egna regler för dessa företag. Utredningen förordar att Sverige utnyttjar denna möjlighet. Utredningen har därför utfor- mat ett förslag till förenklat regelverk för mindre försäkringsföre- tag som faller utanför Solvens II-regelverkets tillämpningsområde. Särreglerna föreslås omfatta bestämmelserna om beräkning av för- säkringstekniska avsättningar, kapitalkrav, investeringsregler, före- tagsstyrning och rapportering. De bolag som önskar att tillämpa dessa regler för ”mindre försäkringsbolag” föreslås få ansöka hos Finansinspektionen om tillstånd för detta.

De allra minsta bolagen har i praktiken undantagits helt från rapportering och tillsyn under decennier. Enligt utredningen är det olyckligt om reglering och tillsyn omfattar viss verksamhet, men att ingen kontroll sker. Den nuvarande ordningen riskerar att invagga försäkringstagarna och andra intressenter i en falsk trygg- het. Utredningen föreslår nu att de allra minsta bolagen, ”mikro- bolagen” med en premieinkomst understigande 500.000 kronor per år, framöver också formellt undantas från reglering och tillsyn.

4.11 Effekter av regleringen

Genom de nya solvensreglerna kommer försäkringsföretagen att få kapitalkrav som på ett bättre sätt än i dag är anpassade efter de verkliga riskerna i det enskilda företaget. Risken för att ett försäk- ringsföretag inte kan infria sina åtaganden kommer att minska. Till detta kommer att kapitalallokeringen inom försäkringsbranschen blir mer effektiv, eftersom kapitalkravet blir mer träffsäkert (högst för de försäkringsföretag där kapitalet behövs som bäst, och om- vänt).

50

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

Solvens II-regleringen innebär en mycket kraftig ökning av kapitalkravet jämfört med dagens reglering. Den enkätundersök- ning som Finansinspektionen, på uppdrag av EIOPA, genomfört på svenska försäkringsföretag indikerar att det samlade kapitalkra- vet för den svenska försäkringsbranschen kommer att bli 6–7 gånger så stort som under dagens Solvens I-reglering. Faktum är att redan minimikapitalkravet kommer att bli dubbelt så högt som det nuvarande kravet. Det betyder inte att det är det totala kapitalet som ska öka 6–7 gånger, utan den buffert som finns utöver de för- säkringstekniska avsättningarna. Det totala kapital som krävs i liv- bolagen ökar med en femtedel, medan det är i praktiken oförändrat för skadebolagen.

Även kraven från trafikljustestet, som i praktiken styr hur mycket kapital som krävs, ligger väsentligt under Solvens II-nivån. Solvenskapitalkravet är ungefär en tredjedel högre än trafikljusets krav.

Försäkringsbolagen uppvisar en stor spridning. Hälften av bola- gen har redan i dag mer än dubbelt så mycket kapital som det nya regelverket kräver. Så mycket som var femte företag skulle inte klara kravet i dag. Sju bolag klarar inte ens minimikapitalkravet.

Införandet av ett mer harmoniserat regelverk innebär bättre förutsättningar för konkurrens på den europeiska försäkrings- marknaden, vilket kan leda till effektivare prissättning och nya pro- dukter. Priset på produkter som får ett ökat kapitalkrav, t.ex. till följd av långa avkastningsgarantier, kan komma att öka. I andra produktkategorier kan man däremot se fram emot sjunkande pri- ser. När det gäller skadeprodukter finns utsikt att premierna kan komma att höjas om en mindre del av premieintäkterna får placeras i aktier. Samtidigt kan den historiska volatiliteten i premiesätt- ningen komma att minska.

Införandet av mer tydliga krav på styrning och riskhantering i kombination med en förändrad tillsyn minskar risken för att ett försäkringsföretag drabbas av förluster som i en slutända kan komma att drabba försäkringstagare och andra ersättningsberätti- gade. Genom att införa kopplingar mellan kraven i regelverket och den egentliga affärsverksamheten – t.ex. via interna modeller och den egna risk och solvensbedömningen – kommer det att finnas bättre förutsättningar för en god dialog mellan berörda aktörer.

De ökade kraven på riskhantering och rapportering kommer att öka den administrativa bördan för försäkringsföretagen, vilket i förlängningen kan leda till ökade premier för försäkringstagarna.

51

Bakgrund och sammanfattning

SOU 2011:68

Genom kraven på mer omfattande rapportering kommer försäk- ringstagare, investerare och andra intressenter att få bättre möjlig- heter att bedöma bl.a. den ekonomiska situation i ett enskilt för- säkringsföretag, vilket skapar ökade incitament för företagen att bedriva verksamheten på bästa sätt utifrån ett riskperspektiv.

Starkt förenklat kommer det i framtiden att ställas högre krav på försäkringsföretag som erbjuder produkter som resulterar i en hög risknivå för företaget, jämfört med företag som erbjuder produkter med låg risknivå. Detta innebär t.ex. att företag som till följd av sitt produktutbud investerar en stor del av kapitalet i tillgångsslag med hög risk, t.ex. aktier, eller som ställer ut avkastningsgarantier som sträcker sig över många år eller som erbjuder för försäkringstagaren förmånliga valmöjligheter under försäkringstiden, kommer att få ett kapitalkrav som är högre än företag som valt en affärsstrategi där inslaget av olika risker är lägre. Företag med relativt sett hög risknivå kan komma att ställas inför alternativet att antingen öka solvenskapitalet eller dra ned risken. På tillgångssidan kan risknivån minskas genom att t.ex. aktieexponeringen minskas, eller genom en bättre matchning mellan tillgångssidan och skuldsidan. På skuldsi- dan kan risknivån minskas genom t.ex. återförsäkring, förändringar av försäkringsprodukten genom att minska inslaget av långa garan- tier eller olika typer av valmöjligheter.

Incitamenten för s.k. matchande investeringsstrategier kan komma att öka, vilket i sin tur minskar efterfrågan på aktier och ökar efterfrågan på långa obligationer eller på olika typer av derivat som kan användas för olika typer av hedgingstrategier. Marknaden för återförsäkrng, obligationer med försäkringsinnehåll (t.ex. kata- strofobligationer eller longevity bonds) kan komma att öka.

I den allmänna diskussionen har framkommit farhågor om att Solvens II regelverket skulle orsaka ökad procyklikalitet, i den meningen att aktieprisfall kan förstärkas ifall försäkringsföretag tvingas sälja av aktier för att ta ned risken när kapitalbufferten krymper. Det är emellertid inte en effekt av det nya regelverket. Samma sak gäller under nuvarande regelverk. Effekten bygger på att tillgångssidan är marknadsvärderad och inte fullt ut matchad med skuldsidan.

Regelverksförändringarna kan komma att påverka marknads- strukturen i stort. Exempelvis kan den komma att snabba på den utveckling som pågått de senaste 15–20 åren från förmånsbestämda till avgiftsbestämda pensionsprodukter. Försäkringsbolag kan komma att stänga gamla produkter och öppna nya, alternativt dra

52

SOU 2011:68

Bakgrund och sammanfattning

ned garanterad avkastning för befintliga produkter. Det innebär i sin tur att försäkringstagarna får bära större risker på individuell basis. Till del kan det innebära att riskerna sammantaget ökar i och med att risker som tidigare kunnat diversifieras bort nu får bäras av individen.

Förändringarna kan möjligen också bidra till en mer likvid marknad för långa obligationer genom den ökade efterfrågan på långa obligationer.

Utredningen föreslår en förenklad reglering för de mindre för- säkringsföretagen som är undantagna från Solvens II-direktivet. Utredningen gör bedömningen att ett 70-tal försäkringsbolag skulle kunna utnyttja detta regelverk. Utredningen gör bedöm- ningen att reglerna ska ge försäkringstagarna ett likvärdigt skydd med dem som är kunder i ett större bolag, även om regleringen naturligtvis inte kommer att vara exakt avpassad till risken i det enskilda bolaget som för Solvens II-bolagen. Det faktum att bola- gen ges möjlighet att tillämpa enklare regler som är bättre avpas- sade för en mindre verksamhet kan dock innebära att fler bolag bedriver försäkringsverksamhet på marknaden med positiva effek- ter på konkurrensen.

Utredningen föreslår att de allra minsta, ”mikroförsäkringsbola- gen” helt ska undantas från reglering. Det innebär att ett hundratal s.k. kreatursbolag skulle falla utanför regleringen. Utredningen föreslår också ett explicit undantag som träffar ett tjugotal begrav- ningskassor. Utredningen gör bedömningen att skyddsbehovet för dessa företag är begränsat till följd av verksamhetens art och omfattning och att förslaget inte får någon praktiskt betydelse för den faktiska skyddsnivån för försäkringstagarna.

En närmare beskrivning av effekterna av reformen återfinns i kapitel 24.

53

5 Principiella lagtekniska utgångspunkter

5.1 Regleringsteknik

5.1.1 Inledning

Solvens II-direktivet är det första direktivet på försäkringsområdet som har arbetats fram med utgångspunkt i den s.k. Lamfallussy- modellen. I avsnitt 5.1.2–5.1.4 ges därför en översiktlig beskrivning av EU-regelverket, Lamfallussymodellen och förutsättningarna för svensk normgivning.

Efter det att direktivet antogs år 2009 har det dels skapats en ny tillsynsordning på det finansiella området, dels skett förändringar i EU-fördragen till följd av Lissabonfördraget. Det är ännu inte i alla delar klart hur dessa förändringar kommer att påverka Solvens II- regelverket och Lamfallussymodellen. Förändringarna och deras påverkan på Solvens II-direktivet behandlas i avsnitt 5.1.5–5.1.8.

Avslutningsvis ges en kort beskrivning av hur några tidigare direktiv på bank- och värdepappersområdena har genomförts i svensk rätt.

5.1.2EU-regelverket

I EU-regelverket (på franska l’acquis communautaire) ingår bl.a. lagstiftningsakter i form av EU-förordningar och EU-direktiv. I regelverket ingår även EU-domstolens praxis. En av de principer som EU-domstolen har lagt fast innebär att nationella regler inte får strida mot EU:s regler. Skulle detta ändå inträffa, har gemen- skapsrätten företräde.

EU-direktiv riktar sig till medlemsstaterna och anger ett resultat som ska uppnås inom en bestämd tid, men överlåter åt

55

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

medlemsstaterna att själva bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. För att ett direktiv ska bli gällande i Sverige måste det alltså genomföras i svensk rätt, dvs. införlivas i den svenska rättsordningen. Direktiv kan beslutas av Europaparlamentet, rådet, Europaparlamentet och rådet, eller av kommissionen. Solvens II- direktivet är ett direktiv som har antagits av Europaparlamentet och rådet.

EU-direktiv brukar ibland delas in i minimiharmoniseringsdi- rektiv respektive fullharmoniseringsdirektiv, där de förra ger utrymme för nationella regler som går längre än bestämmelserna i direktivet. I praktiken innehåller ett direktiv ofta bestämmelser som är av såväl minimi- som fullharmoniseringskaraktär. Generellt kan sägas att ett av syftena med Solvens II-direktivet är att undan- röja de största skillnaderna mellan de lagregler som gäller för för- säkringsföretag i de olika medlemsstaterna, jfr. skäl 2 och 11 i Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund kan det konstateras att flera av de nya bestämmelser som nu införs har karaktär av full- harmonisering. Behovet av harmonisering nämns särskilt när det bl.a. gäller beräkning av försäkringstekniska avsättningar. I skäl 53 anges det att de principer och försäkringsmatematiska och statis- tiska metoder som ligger till grund för beräkningen av försäk- ringstekniska avsättningar bör harmoniseras inom hela gemenska- pen i syfte att skapa ökad jämförbarhet och överblickbarhet, jfr. även skäl 15. Av skäl 60 framgår det att även kapitalkraven bör harmoniseras inom hela gemenskapen, så att en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna kan uppnås. Av skäl 40 framgår att det är nödvändigt att främja enhetlighet i tillsynen, inte bara i fråga om dess redskap utan också när det gäller dess praxis.

EU-förordningar är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. Förordningar kan beslutas av Europaparla- mentet, rådet, Europaparlamentet och rådet, eller av kommissio- nen. Enligt EU-domstolens praxis får EU-förordningar inte inför- livas genom nationell normgivning, eftersom det kan skapa tvivel om deras ursprung och rättsliga effekt. Generellt kan sägas att merparten av den s.k. genomförandereglering på EU-nivå som är avsedd att fylla ut bestämmelserna i Solvens II-direktivet och som ska antas av kommissionen, kommer att få formen av EU-förord- ning.

56

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

I EU-regelverket1 finns även beslut, rekommendationer och yttranden. Direktiv, förordningar och beslut är bindande, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande.

5.1.3 Svensk normgivning

Enligt lagen (1994:1500) med anledning av Sverige anslutning till Europeiska unionen gäller EG:s regelverk här i landet med den ver- kan som följer av de grundläggande fördragen.

Som framgått riktar sig EU-direktiv till medlemsstaterna, och syftet med direktiven är att få till stånd samordnade regler. För att ett EU-direktiv ska bli gällande här i Sverige måste, som konstate- rats ovan, det genomföras i den svenska rättsordningen. Ett genomförande kan göras på olika sätt, men det är vanligt att direk- tivets bestämmelser tas in i svenska föreskrifter.

Av 8 kap. 1 § regeringsformen (RF) framgår det att föreskrifter meddelas av riksdagen genom lag och av regeringen genom förord- ning. Föreskrifter kan också, efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen, meddelas av andra myndigheter än regeringen. Ett bemyndigande att meddela föreskrifter ska alltid ges i lag eller för- ordning.

I författningssamlingsförordningen (1976:725) görs en skillnad mellan författningar (lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. RF betecknas som föreskrifter) respektive allmänna råd (så- dana generella rekommendationer om tillämpningen av en författ- ning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende).

5.1.4 Lamfallussymodellen

I maj 1999 presenterade kommissionen en handlingsplan för finan- siella tjänster2, som syftade till att skapa en integrerad marknad för finansiella tjänster i EU. Handlingsplanen innehöll 42 förslag till åtgärder som skulle vara genomförda senast år 2005. Mot bakgrund av de korta tidsfristerna som gällde för att genomföra handlings- planen togs en ny modell för lagstiftning fram. Den nya modellen

1 Här bortses från ändringarna till följd av Lissabonfördraget, dvs. delegerade akter respek- tive genomförandeakter. Dessa behandlas i avsnitt 5.1.5.

2 Kommissionens meddelande Att genomföra handlingsplanen för finansmarknaderna: En handlingsplan, KOM (1999) 232.

57

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

har kommit att kallas för Lamfalussymodellen3 . Modellen syftar till att möjliggöra ett snabbare lagstiftningsförfarande och en mer flexibel lagstiftning. Den särskilda lagstiftningsmodellen tillämpa- des ursprungligen på värdepappersområdet, men år 2006 utvidgades tillämpningsområdet till att omfatta även lagstiftning inom bank-, försäkrings- och fondområdena.

Lamfallussymodellen delar in regelgivningen och uppföljningen i fyra nivåer. På nivå 1 fastställs allmänna principer enligt det nor- mala lagstiftningsförfarandet inom EG-rätten, dvs. genom direktiv eller förordningar som föreslås av kommissionen och antas av rådet och Europaparlamentet. I dessa rättsakter ges kommissionen man- dat att utfärda genomförandebestämmelser (på engelska implemen- ting measures) i vissa hänseenden. På nivå 2 antar kommissionen genomförandebestämmelser för att fylla ut eller anpassa de all- männa principer som beslutats på nivå ett. Dessa genomförandebe- stämmelser kan vara i form av såväl direktiv som förordningar. Nivå 3 omfattar ett utökat samarbete mellan medlemsstaternas till- synsmyndigheter. På nivå 3 kan det utfärdas rekommendationer, riktlinjer (på engelska guidelines) och standarder. Slutligen ska kommissionen på nivå 4 ta ett ökat ansvar för att säkerställa att gemenskapslagstiftningen genomförs i medlemsstaterna på ett lik- artat sätt.

Lamfallussy-modellen bygger på särskilda s.k. kommittologi- regler4. Enligt dessa finns det dels s.k. föreskrivande kommittér på nivå 2, dels s.k. rådgivande kommittér på nivå 3. På försäkringsom- rådet utgörs nivå 2-kommittén av European Insurance and Occu- pational Pensions Committe (EIOPC). I EIOPC arbete deltar bl.a. företrädare från det svenska finansdepartementet. Nivå 3-kommit- tén utgörs av Committe of European Insurance and Occupational Pensions Supervisors (CEIOPS).5 I CEIOPS arbete deltar bl.a. företrädare från Finansinspektionen.

Som redan nämnts har Solvens II-direktivet tagits fram med utgångspunkt i Lamfallussy-modellen. Detta innebär bl.a. att

3 Efter namnet på ordföranden i den s.k. visemannakommittén, Alexandre Lamfallussy. En översiktlig beskrivning av Lamfallussymodellen på försäkringsområdet finns i kommis- sionens Impact assessment Report SEC(2007)871, Annex A.3.

4 2006/512/EC och Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter, EGT L 184, 17.7.1999, s. 23 (Celex 31999D0468).

5 Till följd av den nya tillsynsordningen har CEIOPS upphört med sin verksamhet. Verk- samheten kan sägas ha övertagits av den nybildade Europeiska försäkrings- och tjänste- pensionsmyndigheten (på engelska European Insurance and Occupational Pensions Authority (EIOPA).

58

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

Solvens II-direktivet endast innehåller s.k. nivå 1-reglering, som förutsätts bli kompletterad genom såväl nivå 2- som nivå 3-reglering.

När det gäller nivå 2-regleringen innehåller det redan antagna Solvens II-direktivet uttryckliga bestämmelser om att kommissio- nen på vissa särskilt angivna områden ska respektive får anta genomförandeåtgärder, och i enlighet med kommittologiförfaran- det har CEIOPS under år 2009 och 2010 på kommissionens upp- drag tagit fram ett stort antal s.k. tekniska råd rörande regleringen på nivå 2. Med utgångspunkt i dessa tekniska råd har kommissio- nen och EIOPC sedan arbetat fram utkast till en nivå 2-reglering. Såvitt nu är känt kommer nivå 2-bestämmelserna att samlas i en förordning som beslutas av kommissionen, dvs. ges en legal form som innebär att bestämmelserna blir direkt gällande i Sverige utan att Sverige behöver – eller ens får – vidta några särskilda införlivan- deåtgärder.

Arbetet med att ta fram nivå 3-regleringen påbörjades av CEIOPS under 2009 . Detta arbete har nu tagits över av European Insurance and Occupational Pensions Authority (EIOPA). Nivå 3- reglering kommer att ges i form av riktlinjer och rekom- mendationer.

Såvitt nu är känt kommer kommissionens fastställande av nivå 2-regleringen inte att kunna göras förrän tidigast våren 2012. Fast- ställandet av nivå 3-regleringen kan inte ske förrän efter det att nivå 2-regleringen är fastställd. Det ska särskilt framhållas att regleringen på nivå 2 och 3 alltså inte är fastställd när utredningen lämnar sitt betänkande.

Som framgått är tanken i Lamfallussymodellen att nivå 1- regleringen endast ska innehålla de allmänna principerna i regler- ingen (på engelska key framework principles). Detta brukar ibland beskrivas på det sättet att Solvens II-direktivet endast är ett ramdirektiv, eller att Solvens II-direktivet endast innehåller de övergripande principerna. Det kan dock konstateras att många av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är mycket detaljerade. När det gäller sådana mycket detaljerade bestämmelser är det enligt utredningen tveksamt att tala om en principbaserad reglering. I de fall då bestämmelserna i Solvens II-direktivet är mycket detaljerade borde utrymmet för kompletterande reglering vara begränsat. Det kan samtidigt konstateras att de utkast till nivå 2- respektive nivå 3- reglering som utredningen kunnat ta del av är mycket omfattande, och av naturliga skäl är på en än mer detaljerad nivå. Den samlade nivå 2-regleringen torde uppskattningsvis vara minst dubbelt så

59

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

omfattande som nivå 1-regleringen. Omfattningen av nivå 3- regleringen är svårare att uppskatta, men mycket talar för att den minst kommer att motsvara nivå 2-regleringen. Sammanfattnings- vis kan det konstateras att den samlade Solvens II-regleringen är mycket omfattande, och väldigt detaljerad.

Den bakgrundsbeskrivning som lämnats ovan avser förhållan- dena som gällde när Solvens II-direktivet antogs och som i allt väsentligt fortfarande gäller. Som redan nämnts har det dock, efter det att Solvens II-direktivet antogs, skett viktiga förändringar när det gäller såväl tillsynsordningen inom EU som den legala ramen för normgivningen på EU-nivå. De faktiska och slutliga konse- kvenserna av dessa förändringar, som behandlas nedan i avsnitt 5.1.5 och 5.1.6, är ännu så länge delvis oklara.

5.1.5 Ny tillsynsordning

Med anledning av den finanskris som drabbade världen under år 2007 och 2008 fick en expertgrupp under ledning av Jacques de Larosière i uppdrag att lämna förslag som skulle stärka den euro- peiska tillsynsordningen på det finansiella området. I februari 2009 lämnade gruppen sina förslag i en särskild rapport6. Baserat på denna rapport presenterade kommissionen i mars 2009 sina förslag kring innehållet i en ny tillsynsordning i en s.k. kommunikation. I maj 2009 presenterades mer detaljerade förslag, och i juni 2009 ställde sig rådet bakom kommissionens förslag.

Den nya ordningen föreslogs bestå av två delar. I den ena delen skulle de dåvarande s.k. nivå 3-kommitteérna (CEIOPS på försäk- ringsområdet) ombildas till nya självständiga myndigheter (EIOPA på försäkringsområdet) som skulle samverka med de nationella till- synsmyndigheterna i ett europeiskt nätverk – European System of Financial Supervisors (ESFS). I den andra delen skulle det etableras en European Systemic Risk Board (ESRB) med uppgift att över- vaka och bedöma potentiella hot mot den finansiella stabiliteten som har sin grund i den makroekonomiska utvecklingen eller utvecklingen i det finansiella systemet som helhet. För att ESFS skulle kunna fungera effektivt ansågs det bl.a. att de nya myndig- heterna skulle ges rätt att ta fram förslag på s.k. tekniska standarder, i syfte att säkerställa en mer harmoniserad reglering.

6 The high-level group on financial supervision in the EU, chaired by Jacques de Larosière, Report, Brussels 25 februari 2009

60

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

Kommissionens formella förslag till ny lagstiftning på området lämnades i september 2009, och Europaparlamentets och rådets beslut togs genom bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av EIOPA (EIOPA-förordningen).

5.1.6Lissabon-fördraget

Parallellt med framtagandet av en ny tillsynsordning på det finansi- ella området har det s.k. Lissabon-fördraget trätt i kraft. Lissabon- fördraget innebär bl.a. att EU:s institutioner genom artikel 290 respektive 291 i fördraget givits rätt att utfärda s.k. delegerade akter

(på engelska delegated acts) respektive genomförandeakter (på eng- elska implementing acts).

Enligt artikel 290 kan det genom en lagstiftningsakt till kom- missionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Enligt artikeln ska mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befo- genhet uttryckligen framgå av lagstiftningsakten. De väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna och får inte bli föremål för delegering av befogenhet, och de villkor som ska gälla för delegeringen ska fastställas i lagstiftningsakterna. De akter som kommissionen kan anta med stöd av sådan delegation är delegerade akter. Av artikel 290 framgår det inte i vilken legal form en sådan delegerad akt ska meddelas. Av artikel 296 framgår det dock att institutionerna i ett sådant fall kan välja typ av akt, med beaktande av tillämpliga förfaranden och proportionalitetsprinci- pen. Utredningen har tolkat bestämmelserna på det sättet att en delegerad akt t.ex. kan meddelas i form av förordning eller direktiv.

Om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs framgår det av artikel 291 att kommissionen – eller i vissa fall rådet – ska tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter. Vid sådan tilldelning av genomförandebefogen- heter ska Europaparlamentet och rådet, genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, i förväg fast- ställa allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. De akter som kommissionen antar med stöd av dessa genomföran- debefogenheter är genomförandeakter. Av artikel 291 framgår det

61

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

inte i vilken legal form en sådan genomförandeakt ska meddelas. I likhet med vad som anförts ovan torde detta innebär att en genomförandeakt t.ex. kan meddelas i form av förordning eller direktiv.

5.1.7 Omnibus II och EIOPA-förordningen

Eftersom Solvens II-direktivet antogs år 2009 måste direktivet anpassas till såväl den nya tillsynsordningen som till Lissabonför- draget. I januari 2011 lämnade kommissionen därför förslag till ett direktiv med bl.a. sådana ändringar, det s.k. Omnibus II- direktivet7. Direktivförslaget är nu föremål för förhandling i rådet och i Europaparlamentet. Rådets och Europaparlamentets beslut förväntas komma under våren 2012. Nedan lämnas en kort beskrivning av kommissionens förslag.

En del av kommissionens förslag handlar om utrymmet för Tekniska standarder som ett ytterligare verktyg för harmonisering av tillsynen och tillskapandet av en mer harmoniserad reglering. För att förstå förslaget när det gäller Tekniska standarder bör det, som framgått ovan, noteras att EIOPA, enligt EIOPA-förord- ningen8 som redan har trätt i kraft, har rätt att bl.a. ta fram förslag till Tekniska standarder för tillsyn (på engelska regulatory technical standards)och förslag till Tekniska standarder för genomförande (på engelska implementing technical standards). EIOPA har även rätt att utfärda Riktlinjer och Rekommendationer (på engelska gui- delines and recommendations).

Riktlinjer och Rekommendationer ska vara riktade till behöriga myndigheter (t.ex. Finansinspektionen) eller till finansiella företag. Riktlinjer och rekommendationer är inte rättsligt bindande i tradi- tionell mening, men nationella tillsynsmyndigheter och försäk- ringsföretag som träffas av dessa riktlinjer och rekommendationer ”ska med alla tillgängliga medel söka följa dessa riktlinjer och rekommendationer” (på engelska every effort to comply). Myndig- heter, och i vissa fall företag, kommer att vara skyldiga att bekräfta

7 Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/71/EG och 2009/138/EG med avseende på befogenheter för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, Bryssel den 19.1.2011, KOM (2011) 8 slutlig, 2011/0006 (COD)

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska försäkrings-och tjänste- pensionsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG. EUT L 331, 15.12.2010 s. 1-11 Celex 32010R1094

62

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

efterlevnaden eller förklara varför riktlinjer och rekommendationer inte efterlevs. Denna typ av bestämmelser kallas ibland för ”följ eller förklara-regler” (engelska comply or explain).

EIOPA:s rätt att föreslå Tekniska standarder, som ska beslutas av kommissionen, är kopplad till kommissionens befogenheter enligt artikel 290 respektive 291, och enligt dessa artiklar måste kommissionens befogenheter framgå uttryckligen av lagstiftnings- akten, dvs. Solvens II-direktivet. I förslaget till Omnibus II-direk- tiv definieras alltså indirekt på vilka områden EIOPA ska ha rätt att ta fram förslag till olika former av tekniska standarder. Av förord- ningen framgår även att dessa standarder – båda typerna – ska ges form av EU-förordning eller EU-beslut. Regleringen i form av tek- niska standarder kommer alltså att vara direkt tillämplig i Sverige.

Av skäl 6 i förslaget till Omnibus II-direktiv framgår att det som ska regleras genom technical standards ska vara ”genuinly technical”, och att framtagandet av standarden ska kräva tillsynsex- pertis. Tekniska standarder i form av Delegerade akter ska utveckla, precisera och bestämma villkoren för en konsistent harmonisering av reglerna i den grundläggande lagstiftningsakten, och kan därige- nom komplettera eller ändra icke-väsentliga delar av lagstiftnings- akten. Tekniska standarder i form av Genomförandeakter ska bestämma villkoren för en enhetlig tillämpning av rättsligt bin- dande Unions-akter. Tekniska standarder ska inte innehålla poli- tiska val.

I skäl 8 konstateras det att bindande tekniska standarder bidrar till en mer harmoniserad reglering av finansiella tjänster, som rådet ställt sig bakom. I den utsträckning specifika krav i Unionens lag- stiftningsakter inte är fullharmoniserade ska bindande Tekniska standarder som utvecklar, preciserar eller bestämmer villkoren för tillämpningen av dessa krav inte hindra medlemsstaterna från att införa strängare regler. Tekniska standarder ska således tillåta medlemsstaterna att införa strängare regler, om lagstiftningsakten ger ett sådant utrymme.

När det gäller de nuvarande mandaten i Solvens II-direktivet som avser kommissionens rätt att anta genomförandeåtgärder har utredningen tolkat förslaget på det sättet att kommissionen anser att merparten av dessa ska ”omvandlas” till mandat för delegerade akter.

I Omnibus II-direktivet föreslår kommissionen också att området för delegerade akter ska utvidgas något, så att sådana ska

63

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

kunna antas även på områdena för företagsspecifika parametrar, ändringar av en intern modell, specialföretag och kapitaltillägg.

En annan del av kommissionens förslag i Omnibus II-direktivet rör regler om tvistelösning mellan nationella tillsynsmyndigheter. Vidare föreslås bl.a. att garantibeloppet för återförsäkringscaptives inflationsjusteras samt att det datum då medlemsstaterna senast ska ha genomfört Solvens II-direktivet flyttas fram från den sista okto- ber till den 31 december 2012.

Slutligen föreslår kommissionen att den ska få mandat att med- dela övergångsbestämmelser på en rad olika områden. Enligt för- slaget ska övergångsbestämmelserna meddelas genom delegerade akter. De mandat som föreslås är begränsade vad avser såväl områ- dena som den maximala perioden för övergångsbestämmelser på respektive område. Kommissionens förslag i dessa delar behandlas närmare i avsnittet om ikraftträdande, se kapitel 23.

Såvitt nu är känt kommer beslut om Omnibus II-direktivet att kunna tas tidigast under våren 2012, dvs. efter det att utredningen lämnat sitt betänkande.

5.1.8 Genomförande av några tidigare direktiv på bank- och värdepappersområdena

Kapitalkrav för kreditinstitut m.fl.

De kapitalkrav som ställs på kreditinstitut och värdepappersföretag regleras genom två EG-direktiv, kreditinstitutsdirektivet och kapi- talkravsdirektivet. I samband med införandet av de s.k. Basel II- reglerna genomfördes ändringar i de båda EG-direktiven. Gemen- samt för ändringarna var att det gjordes en distinktion mellan prin- cipbestämmelser och bestämmelser av mer teknisk karaktär. De senare återfinns huvudsakligen i bilagor till direktiven, som i viss utsträckning kan ändras genom ett förenklat förfarande. Det ska här understrykas att samtliga bestämmelser alltså har meddelats genom direktiv, vilket enligt utredningen är en avgörande skillnad jämfört med Solvens II-regelverket, där ramdirektivet kommer att kompletteras med en omfattande detaljreglering i form av direkt gällande EU-förordningar.

Vid genomförandet av ändringarna konstaterade regeringen9 att många av reglerna i direktiven var mycket detaljerade och tekniskt

9 Prop. 2006/07:5 s. 99 ff.

64

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

komplicerade. Vidare ansågs regelverket vara mycket omfattande, och det ansågs att regelverket sannolikt skulle behöva ändras ofta för att hållas aktuellt. Mot denna bakgrund ansågs det inte lämpligt att ge hela regelverket form av lag. Utgångspunkten var att direkti- ven skulle införlivas genom en kombination av lag och myndig- hetsföreskrifter, dvs. samma lösning som tidigare valts i gällande rätt.

Regeringen ansåg att regleringen av kapitaltäckning och stora exponeringar för institut i grunden är offentligrättslig, vilket gör det möjligt för riksdagen att delegera föreskriftsrätt i ämnet till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (jfr. 8 kap. 3 § RF).

Den nya lagen gavs formen av ramlag, som i huvudsak anger vilka metoder instituten får använda för att beräkna sina kapitalba- ser, kapitalkrav och gränsvärden samt under vilka förutsättningar dessa metoder får användas. Den närmare innebörden av dessa metoder etc. framgår av regeringsförordning och föreskrifter från Finansinspektionen. Vid utformningen av lagen fanns en strävan om att undvika att instituten samtidigt skulle behöva tillämpa reg- ler i såväl lag som myndighetsföreskrifter, vilket kunde åstadkom- mas genom att ramarna för reglerna angavs i lag, medan de regler som rörde den dagliga tillämpningen av metoder etc. togs in i myn- dighetsföreskrifter.

Några av remissinstanserna ansåg att utredningens förslag till lag inte blev tillräckligt tydlig och begriplig, eftersom den förut- satte att läsaren måste vara förtrogen med direktiven för att förstå de svenska bestämmelserna. Mot detta anförde regeringen att lagens läsbarhet eller tillämpning inte skulle underlättas av att en stor del av bestämmelserna i direktivet togs in i lag, och att en sådan lösning dessutom var ogörlig. Några remissinstanser tog också upp frågan om Finansinspektionens dubbla roller som både normgivare och normtillämpare. Med hänvisning till bl.a. vad Lag- rådet anfört i denna fråga ansåg regeringen att myndighetens dubbla roller som regelgivare och tillsynsmyndighet avseende bestämmelserna om kapitaltäckning och stora exponeringar inte utgjorde ett problem av sådan omfattning att det borde förhindra delegation i den omfattning som föreslogs.

I samband med ändringar av kapitaltäckningsreglerna år 201110 uttalade Lagrådet att den tekniska karaktären på många bestämmel-

10 Prop. 2010/11:110 s. 275-281.

65

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

ser, mängden bestämmelser och den mycket höga detaljeringsgra- den nödvändigtvis medför att många bestämmelser i direktiven måste genomföras i form av föreskrifter på lägre nivå än lag, till stor del efter bemyndiganden i lag. Lagrådet, som har till uppgift att granska om de föreslagna lagändringarna innebär att direktiven implementeras på ett sätt som kan godtas av kommissionen och EU-domstolen, angav att det hade haft svårt att utföra gransk- ningen bl.a. av det skälet att ett stort antal bestämmelser i direkti- ven avsågs bli implementerade genom föreskrifter och inte i lag samt att dessa föreskrifter inte presenterats för Lagrådet.

Direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID)

Den 21 april 2004 antogs direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID-direktivet). MiFID innebar en ökad harmoni- sering av reglerna på området och var betydligt mer omfattande och detaljerat än det tidigare direktivet på området. MiFID arbeta- des fram med Lamfallussy-modellen som utgångspunkt. Kommis- sionen har antagit genomförandebestämmelser i form av dels ett genomförandedirektiv, dels en genomförandeförordning.

De nya bestämmelserna som följde av MiFID genomfördes huvudsakligen i en ny lag, medan huvuddelen av genomförande- direktivets bestämmelser genomfördes genom myndighetsföre- skrifter11. I de delar av genomförandeförordningen där medlemsstaterna har rätt att införa kompletterande regler gavs regeringen eller underordnad myndighet föreskriftsrätt.

5.2 Överväganden och förslag

5.2.1 Förhållandet mellan nationell reglering och gemenskapsregler

Utredningens förslag: De nya bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direktivet ska inte gå längre än vad som krävs enligt direktivet. De svenska bestämmelserna ska inte heller vara mer detaljerade än bestämmelserna i direktivet.

11 Prop. 2006/07:115 s. 274 ff.

66

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

Skäl för utredningens förslag: Ett viktigt syfte med Solvens II är att uppnå en ökad harmonisering av regelverk och tillsyn inom EU. Ett mer harmoniserat regelverk bidrar till effektiviteten i den finan- siella sektorn. Detta både i den mån det undanröjer bestämmelser som annars skulle fungera som direkta eller indirekta hinder mot konkurrens över gränserna och i den mån det minskar gränsöver- skridande instituts administrativa börda av att hantera flera sins- emellan olikartade regelverk för en och samma verksamhet när denna bedrivs i flera länder.

En viktig förutsättning för att uppnå ett mer harmoniserat EU- regelverk är att medlemsstaternas nationella regelverk inte, utöver det gemensamma regelverket, lägger på ytterligare bestämmelser som de facto fungerar som konkurrenshinder. Det nationella regel- verket bör naturligtvis inte heller sakna bestämmelser som ska fin- nas enligt det gemensamma regelverket. Utredningens utgångs- punkt har därför varit att förslagen till nya lagbestämmelser ska ansluta sig till den nivå på krav som direktivet innehåller. Särskilt viktigt blir detta i de fall bestämmelserna har karaktären av full- harmonisering.

I syfte att uppnå ökad harmonisering ska man enligt utred- ningen även vara försiktig med att förtydliga eller komplettera bestämmelserna i direktivet på ett sätt som i praktiken medför en form av nationella särbestämmelser. Detta är särskilt viktigt när det gäller Solvens II-regelverket, eftersom regelverket i vart fall i grun- den bygger på ett principbaserat förhållningssätt. Med ett princip- baserat förhållningssätt måste det finnas utrymme för alternativa lösningar att nå de krav som lagts fast i direktivet. Genom onödig nationell detaljreglering kan fördelarna med en mer principbaserad reglering inte uppnås. Onödig detaljreglering kan dessutom vara kostnadsdrivande, och vara oförenlig med den strävan mot regel- förenklingar som finns på såväl EU-nivå som nationell nivå.

För utredningens förslag talar också förekomsten av reglering på nivå 2 och risken för överlappande, eller t.o.m. motstridiga, regler.

67

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

5.2.2 Nivå 1-regleringen

Utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet ska i huvudsak tas in i lag. Bestämmelser som inte tas in i lag ska som huvudregel tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen med stöd av bemyndigande i lagen. Övriga bestämmelser i direktivet ska tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

De svenska lagbestämmelserna ska utformas så att de både vad gäller struktur och språklig utformning ligger så nära direk- tivet som möjligt. Vid utformningen ska dock sådana språkliga och strukturella justeringar göras som bidrar till att skapa en enkel, tydlig och begriplig lagtext, under förutsättning att sådana justeringar inte ändrar det sakliga innehållet.

Bestämmelser i direktivet som rör Finansinspektionens när- mare organisation och verksamhet ska genomföras genom före- skrifter som meddelas av regeringen, såvida inte bestämmelserna är av sådan art att de ska, eller bör, bestämmas av riksdagen.

Skäl för utredningens förslag:

Nivå 1-bestämmelser ska som huvudregel ges i form av lag

Ett direktiv ska genomföras genom nationellt bindande regler på lämplig normnivå på det sätt som bäst överensstämmer med med- lemsstatens lagstiftningstradition och lagstiftning i övrigt. 12

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet kan genomföras i svensk rätt genom att motsvarande bestämmelser tas in i svensk lag. Mer- parten av bestämmelserna i direktivet får, i likhet med motsvarande bestämmelser på bank- och värdepappersområdet, anses vara av offentligrättslig karaktär och avse näringsverksamhet.13 Detta inne- bär att bestämmelserna i direktivet också kan genomföras genom att riksdagen delegerar normgivningsmakten till regeringen alter- nativt till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, dvs. i praktiken till Finansinspektionen. Vid genomförandet av direktiv på finansmarknadsområdet har lagstiftaren ofta valt en regleringsteknik som bygger på en kombination av lagbestämmel- ser och myndighetsföreskrifter.

12 Se Lagrådets yttrande Investeringsfondsfrågor, 2011-04-14.

13 Prop. 2006/07:5 s. 100-102.

68

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

Vid genomförandet av kapitaltäckningsreglerna på bank- och värdepappersområdet år 2007 skedde en relativt omfattande dele- gation av föreskriftsrätt till Finansinspektionen.14 Det huvudsakliga argumentet var att bestämmelserna i direktiven ansågs vara mycket detaljerade, tekniskt komplicerade och omfattande. Det bör då noteras att de mer detaljerade kapitaltäckningsreglerna på bank- och värdepappersområdet framförallt finns i bilagor till de aktuella direktiven. Dessa bilagor är väsentligt mycket mer omfattande än själva direktiven, och detaljeringsgraden i bilagorna är enligt utredningen närmast jämförbar med nivå 2- regleringen i Solvens II-regelverket. Det bör också noteras att vissa detaljbestämmelser om t.ex. riskvikter tagits in i föreskrifter som meddelats av regeringen, dvs. i kapitaltäckningsförordningen (2006:1533). Lagrådet har nyligen konstaterat att det är svårt att granska en implementering av direktiv som sker genom föreskrifter som inte presenterats för Lagrådet.15

Vid genomförandet av ny värdepappersreglering år 2007 – som bestod av MiFID jämte ett genomförandedirektiv och en genomfö- randeförordning – togs huvuddelen av bestämmelserna som följer av MiFID in i lag, medan myndighetsföreskrifter användes för genomförandet av huvuddelen av genomförandedirektivets bestäm- melser.16 I de delar av genomförandeförordningen där medlems- staterna hade rätt att införa kompletterande reglering gavs reger- ingen eller den myndighet regeringen bestämde föreskriftsrätt.

Vid genomförande av en ny reglering av värdepappersfonder och fondbolag år 2011 – som bestod av UCITS IV-direktivet, två genomförandedirektiv och två genomförandeförordningar – togs huvuddelen av bestämmelserna i UCITS IV-direktivet in i lag. Huvuddelen av bestämmelserna i det ena genomförandedirektivet genomfördes genom föreskrifter på lägre nivå än lag, och huvud- delen av bestämmelserna i det andra genomförandedirektivet togs in i lag.

När det gäller regleringstekniken vid genomförandet av Solvens II-direktivet har utredningen gjort följande överväganden. Inled- ningsvis kan det konstateras att Solvens II-direktivet är den grund- läggande regleringen i ett nytt samlat EU-regelverk för för- säkringsverksamhet. Genom det nya regelverket införs det nya moderna materiella regler för försäkringsverksamhet, samtidigt

14 Prop. 2006/07:5 s. 103-105.

15 Prop. 2010/11:110 s. 275

16 Prop. 2006/07:115 s. 275-276.

69

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

som det sker en konsolidering av i stort sett samtliga äldre direktiv på försäkringsområdet. Genom det nya regelverket införs också en helt ny regleringsmodell på området, en modell som har sin grund i den s.k. Lamfallussy-modellen.

I Lamfallussy-modellen finns en tydlig normgivningshierarki. Bestämmelserna på nivå 1, dvs. de grundläggande principerna och de egentliga politiska vägvalen i regelverket, beslutas av Europa- parlamentet och rådet. Bestämmelserna på nivå 2, dvs. genomfö- randeåtgärder som kompletterar bestämmelserna på nivå 1, beslutas av kommissionen. Det närmare utrymmet för dessa genomförande- åtgärder är fastslaget på nivå 1. Genomförandeåtgärder i form av bindande tekniska standarder beslutas av kommissionen, efter för- slag från EIOPA. Även det närmare utrymmet för bindande tek- niska standarder är fastslaget på nivå 1. Bestämmelserna på nivå 3, som kan beslutas av EIOPA, behandlas inte inom ramen för denna utredning.

Utredningen anser att den tydliga normgivningshierarki som finns i det bakomliggande samlade EU-regelverket bör avspeglas i den svenska normgivningen. Med ett sådant synsätt blir utgångs- punkten att bestämmelserna i Solvens II-direktivet är på en sådan normnivå att de ska tas in i svensk lag, vilket också är förenligt med tidigare svensk regleringstradition.

Eftersom Solvens II-direktivet emellertid – trots att det endast är ett s.k. ramdirektiv – i vissa delar är såväl detaljerat som tekniskt komplicerat är det dock, enligt utredningen, inte lämpligt att lyfta in samtliga direktivbestämmelser i svensk lag. Frågan blir då vad som kan anses vara en lämplig normnivå för denna typ av mer detaljerade bestämmelser som finns i ett ramdirektiv. Enligt utred- ningen finns det inte här någon direkt ledning i tidigare reglerings- praxis, eftersom bestämmelserna i de grundläggande direktiven som huvudregel tagits in i lag. De mer detaljerade bestämmelser i bilagor till direktiv och i genomförandedirektiv som har genom- förts genom föreskrifter från Finansinspektionen bör enligt utred- ningen närmast jämställas med den reglering som finns på nivå 2 respektive bindande tekniska standarder i Solvens II-regelverket. Till skillnad mot vad som varit fallet på bank-, värdepappers- och fondområdena kommer, såvitt nu är känt, bestämmelserna på nivå 2 och i form av bindande tekniska standarder att ges formen av EU- förordning, dvs. bli direkt tillämpliga i Sverige utan särskilda inför- livandeåtgärder. I en sådan regleringsmiljö är det, enligt utred- ningen, lämpligt att de grundläggande bestämmelser i Solvens II-

70

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

direktivet som innehåller principiella ställningstaganden men som utredningen inte föreslår ska tas in i lag eftersom de är alltför detaljerade i stället meddelas på nästa normnivå, dvs. på regerings- nivå.

Enligt utredningen kan det här antas att den typ av tekniska eller exemplifierande bestämmelser som enligt utredningens förslag inte ska tas in i lag till del kommer att framgå – direkt eller indirekt

– av regleringen på nivå 2 eller I form av bindande tekniska stan- darder. Under detta antagande, i kombination med antagandet att denna reglering ges formen av förordning, torde Sverige i många fall anses ha uppfyllt kraven i direktivet utan kompletterande före- skrifter från regeringen. I de fall det finns osäkerhet kring huruvida en bestämmelse i direktivet verkligen ”täcks in” av den föreslagna lagtexten i kombination med den direktverkande genomförandere- gleringen bör dock den svenska lagstiftningen som huvudregel innehålla ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter som genomför den del av bestämmelsen i Solvens II-direktivet som inte tagits in i lagtexten.

Begrepp och termer i den svenska lagtexten

När det gäller de begrepp och termer som används i Solvens II- direktivet anser utredningen att utgångspunkten måste vara att den svenska regleringen så nära som möjligt ska överensstämma med de begrepp och termer som används i direktivet. Med en sådan utgångspunkt skapas bättre förutsättningar för att uppnå ökad harmonisering, som är ett av syftena med direktivet. Genom användande av direktivets begrepp och termer minskar också risken för att de svenska reglerna tolkas på ett sätt som inte är förenligt med direktivet. Ytterligare ett skäl för att använda direktivets ter- minologi är att genomförandebestämmelserna på nivå 2 och i form av bindande tekniska standarder torde komma att innehålla hänvis- ningar till de termer och begrepp som används i direktivet, och att avvikelser från direktivets terminologi därför kan skapa oklara kopplingar mellan lagen och de i Sverige direkt tillämpliga genom- förandebestämmelserna. Den valda utgångspunkten kan emellanåt medföra att vissa termer och begrepp klingar obekanta, eftersom direktivet innehåller en rad facktermer och begrepp som inte tidi- gare förekommit i svensk lagstiftning.

71

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

Vad som nyss sagts hindrar dock inte utredningen från att göra språkliga avvikelser från den svenska direktiv-texten. Denna form av språkliga justeringar är enligt utredningen i vissa fall helt nöd- vändiga, t.ex. på grund av uppenbart felaktiga översättningar eller på grund av att direktiv-texten är skriven för att kunna ”fungera” i alla medlemsstater oavsett de nationella särdrag som kan finnas. I andra fall kan språkliga justeringar krävas för att skapa en mer lätt- läst och begriplig reglering, eller för att skapa en reglering som är mer förenlig med svensk lagstiftningstradition. Denna form av språkliga justeringar får naturligtvis inte ändra på det sakliga inne- hållet i bestämmelserna. Slutligen bör det här nämnas att det också krävs språkliga justeringar när ett engelskt ord har översatts på olika sätt i olika bestämmelser.

5.2.3 Nivå 2-regleringen

Utredningens bedömning: Under antagandet att regleringen på nivå 2 ges formen av EU-förordning krävs i allt väsentligt inga ytterligare lagstiftningsåtgärder med anledning av den regleringen.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt utredningsdirektiven17 ska utredningen i sitt arbete beakta hur de genomförandeåtgärder som är under utarbetande av kommissionen kan komma att påverka hur Solvens II-direktivet bör genomföras i svensk lagstiftning. Utredningen ska följa kommissionens arbete med att ta fram genomförandeåtgärder, belysa hur genomförandeåtgärderna påver- kar eller bör påverka utformningen av de lagförslag som lämnas för att genomföra Solvens II-direktivet, och lämna lagförslag där genomförandeåtgärderna beaktas.

Utredningen har följt arbetet med nivå 2-regleringen. I respek- tive avsnitt i betänkandet beskriver utredningen översiktligt de för- slag till nivå 2-reglering som varit kända, men det ska här noteras att kommissionens förslag varit föremål för ett flertal revideringar under utredningstiden och har ännu inte fått sin slutliga form.

Mot bakgrund av den information som i dag finns tillgänglig har utredningen i sina förslag utgått från att regleringen på nivå 2 kommer att ges i form av en EU-förordning. En sådan förordning

17 Dir 2010:14 s. 11.

72

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

är direkt tillämplig i Sverige, och får inte genomföras särskilt i den svenska regleringen, jfr. avsnitt 5.1.2.

Nivå 2-regleringen har påverkat utredningens lagförslag på det sättet att lagförslagen utformats på ett sådant sätt att de är fören- liga med nivå 2-regleringen. Vidare har utredningen föreslagit att det i aktuella lagkapitel tas in en särskild upplysningsbestämmelse kring innehållet i den kommande nivå 2-förordningen.

I de fall nivå 2-regleringen skulle lämna utrymme för komplette- rande regelgivning anser utredningen att en sådan reglering, i enlig- het med den regleringspraxis som hittills gällt, bör ges i form av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

5.2.4 Ingen särskild lag om solvens

Utredningens bedömning och förslag: De nya lagbestämmel- serna till följd av Solvens II-direktivet ska arbetas in i försäk- ringsrörelselagen, och inte placeras i en särskild lag.

Bakgrund: På bank- och värdepappersområdet har kapitaltäck- ningsreglerna samlats i en särskild lag, lagen (2006:1371) om kapi- taltäckning och stora exponeringar. Lagen innehåller bl.a. bestäm- melser om kapitalkrav, kapitalbas, finansiella företagsgrupper och tillsyn. Lagen är tillämplig på kreditinstitut och värdepappersbolag, samt i vissa delar på fondbolag. Många definitioner och bestämmel- ser i lagen påminner om de bestämmelser och definitioner som finns i Solvens II-direktivet, även om det också finns väsentliga skillnader.

Skäl för förslag och bedömning: Mot bakgrund av den lösning som valts på bank- och värdepappersområdet har utredningen övervägt om de mer kvantitativa delarna av de nya regelverket för försäkringsföretag borde samlas i en särskild ”Solvens II-lag”, vid sidan av försäkringsrörelselagen. Enligt utredningen finns det emellertid flera skäl som talar emot en sådan lösning.

Genom den nya försäkringsrörelselag som trädde i kraft den 1 april 2011 har en modern reglering för försäkringsverksamhet ska- pats, där rörelsereglerna har en naturlig hemvist. Att nu splittra regelverket för försäkringsföretag på flera lagar, och alltså helt

73

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

frångå strukturen i den nyligen antagna lagen, bör inte göras utan mycket starka skäl. Utredningen kan inte se att det skulle finnas några sådana starka skäl.

Att bryta ut de mer kvantitativa delarna av Solvens II-direktivet

– dvs. reglerna om försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas och kapitalkrav – synes dessutom strida mot grundtankarna bakom Solvens II-regelverket. Solvens II-regelverket bör betraktas och regleras som en sammansatt helhet, där de mer kvantitativa delarna (pelare I) hänger naturligt samman med de mer kvalitativa delarna (pelare II och III).

Det bör här också nämnas att bakgrunden till att kapitaltäck- ningsreglerna för banker och värdepappersinstitut samlades i en särskild lag synes ha varit att de tidigare kapitaltäckningsreglerna var utspridda i ett antal olika lagar, dvs. det omvända förhållandet jämfört med vad som nu gäller på försäkringsområdet.

Slutligen framstår det som enklast för tillämparen att ha alla centrala bestämmelser om försäkringsrörelse samlade i en och samma lag.

5.2.5 Konsolideringen

Utredningens bedömning: Artiklar som ingår i den s.k. konsolideringen behöver inte analyseras särskilt.

Skälen för utredningens bedömning: Solvens II-direktivet inne- håller en s.k. konsolidering av ett stort antal bestämmelser som i dag finns utspridda i sammanlagt 14 direktiv. Konsolideringen ska inte i sak innebära några nya eller ändrade regler, och ingår inte i utredningsdirektiven.

De artiklar som ingår i konsolideringen ska redan vara införli- vade i medlemsstaternas nationella regelsystem, och det finns där- för inte heller något krav på att dessa artiklar ska genomföras i nationell rätt. Av artikel 311 i Solvens II-direktivet, i dess lydelse i rådets kompromissförslag, framgår det att artiklarna i konsolide- ringen ska tillämpas från och med den 1 november 2014.

Mot denna bakgrund har utredningen gjort den bedömningen att de artiklar som ingår i konsolideringen inte behöver analyseras särskilt.

74

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

5.3 Proportionalitetsprincipen

5.3.1 Inledning

Proportionalitetsprincipen är en av de grundläggande principerna inom EU-rätten, fastställd i den s.k. primärrätten18. Där anges att ”Gemenskapen ska inte vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i detta fördrag”. Principen utvecklas i protokoll (nr 30) om tillämning av subsidiaritets- och proportio- nalitetsprinciperna från 1997. Principen kan generellt sägas vara ett uttryck för att omfattningen av ett agerande ska stå i proportion till målet. Detta gäller vid införande av reglering på nationell nivå, vid tillämpning av regleringen samt att tillsyn ska utövas på ett pro- portionellt sätt.

5.3.2 Kort om proportionalitetsprincipen i svensk rätt

I svensk rätt finns proportionalitetsprincipen mer eller mindre uttryckligen lagfäst inom olika rättsområden.

Av 4 kap 1 § försäkringsrörelselagen framgår att försäkringsrö- relse ska bedrivas med en för rörelsens omfattning och beskaffen- het tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäk- ringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringarna kan fullgöras. Av förarbetena (prop. 1998/99:87 s. 392 f) framgår bl.a. följande. Det är befogat att ställa helt skilda krav på system för riskhanteringen beroende på om verksamheten är komplex, t.ex. avser flera försäkringsgrenar med omfattande internationell verksamhet, eller om den exempelvis avser hus- djursförsäkringar med begränsad omfattning. Hänsyn måste också tas till bl.a. vilka slags försäkringar som meddelas. I förarbetena till ny försäkringsrörelselag (prop 2009:10:246 s. 408 ff.) finns en hän- visning till proportionalitetsprincipen vid reglerna om små försäk- ringsföretag, där det anges att kraven på mindre företag bör stå i rimlig proportion till riskerna i verksamheten.

För banker är proportionalitetsprincipen uttryckligen lagfäst. Av 6 kap. 4 a § bank- och finansieringsrörelselagen framgår att bestämmelserna om soliditet, likviditet, riskhantering och genom- lysning ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av

18 artikel 5 tredje stycket i Fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen

75

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad. Motsvarande reglering finns i 8 kap. 6 § lagen om värdepappers- marknaden. I förarbetena till lag (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, prop. 2006/07:5, s. 136 ff., framgår att pro- portionalitetsprincipen gäller för kraven som ställs på stabilitet, likviditet, riskhantering, genomlysning och strategier samt att rikt- linjer och instruktioner ska tillämpas i proportion till arten och omfattningen av verksamheten och dess komplexitet. Det framgår också att principen bör beaktas av Finansinspektionen vid utfär- dande av föreskrifter.

EU-rätten och proportionalitetsprincipen behandlas utförligt i betänkandet En ny förvaltningslag (SOU 2010:29 s. 156 ff.) . Där anges bl.a. att åtgärder som vidtas utifrån EU-rätten ska stå i pro- portion till ändamålet, och att proportionalitet i sig är att anse som en hävdvunnen princip i svensk rätt. Krav på proportionalitet gäller inom flera rättsområden som en allmän rättsgrundsats. Principen finns också kodifierad i lagstiftningen.

Skatteförfarandeutredningen konstaterade avseende proportio- nalitetsprincipen i sitt slutbetänkande (SOU 2009:58 s. 357 ff.) bl.a. att det inte är något bra alternativ att i anslutning till varje tvångs- och kontrollåtgärd ange att proportionalitetsprincipen gäller. En sådan reglering ger sken av att principen inte gäller utan särskilt lagstöd och principens status som allmän rättgrundsats inom skatteförfarandeområdet skulle riskera att reduceras.

5.3.3 Proportionalitetsprincipen i Solvens II-direktivet

Proportionalitetsprincipen omnämns i flera av skälen och artiklarna i direktivet. Dels direkt genom att det anges att proportionalitets- principen ska tillämpas, dels indirekt genom att det anges att ”åtgärder ska stå i proportion till arten, omfattningen och kom- plexiteten hos de inneboende riskerna i verksamheten”.

Principen omnämns direkt i skäl 19 avseende små och medel- stora företag, i skäl 20 avseende specialiserade försäkringsföretag, i skäl 21 avseende captivebolag och i skäl 133 avseende målen med direktivet. I artikel 29 anges att kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beaktar proportionalitetsprincipen, sär- skilt för mycket små försäkringsföretag.

Principen omnämns indirekt i skäl 18 avseende tillsyn, i skäl 21 avseende captivebolag (principen omnämns alltså både direkt och

76

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

indirekt för denna typ av bolag), i skäl 31 avseende funktionerna i företagsstyrningen, i skäl 32 avseende företagsstyrning i mindre företag och i skäl 114 avseende tillsynskollegiernas arbete med för- säkringsgrupper. Principen anges indirekt också i flera artiklar. Av artikel 29.3 framgår att en allmän princip för tillsynen i Solvens II- direktivet är att kraven ska tillämpas i proportion till arten, omfatt- ningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i försäk- ringsföretagets verksamhet. Vidare framgår principen indirekt av artikel 35.4a) om uppgiftslämnande, artikel 36.6 om gransknings- processen, artikel 41.2 om företagsstyrningssystem, artikel 45.2 om egen risk- och solvensbedömning, artikel 48.2 om aktuarien, artikel 86 h) om genomförandeåtgärder för försäkringstekniska avsätt- ningar, artikel 109 om förenklingar av standardformeln och av arti- kel 248.1 e) om grupptillsynsmyndigheternas rättigheter och skyl- digheter.

Slutligen bör det här också nämnas att proportionalitetsprinci- pen även finns omnämnd på flera ställen i kommissionens förslag till genomförandeåtgärder på nivå 2.19

5.3.4 CEIOPS (EIOPA:s) råd om proportionalitetsprincipen

Mot bakgrund av flera frågeställningar kring proportionalitetsprin- cipens betydelse publicerade CEIOPS (numer EIOPA) i maj 2008 ett s.k. råd (på engelska advice) om proportionalitetsprincipen. Av rådet framgår att CEIOPS ansåg att proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla artiklar i direktivet, inklusive genomförandeåtgär- derna. CEIOPS ansåg att principen är tillämplig när det kan anses oproportionerligt att tillämpa de generella reglerna med hänsyn till tre kriterier; riskens art, riskens komplexitet och riskens storlek. CEIOPS ansåg att det är den individuella riskprofilen som ska utgöra den huvudsakliga grunden vid bedömningen av om propor- tionalitetsprincipen är tillämplig.

CEIOPS ansåg att fokus bör ligga på en kombination av alla tre kriterier för att hitta en lösning som är lämplig med hänsyn till den risk som ett företag är exponerat för. CEIOPS ansåg att ett företag mycket väl kan vara litet, men ha en komplicerad riskprofil, och ett stort företag kan ha en enkel riskprofil. Även om det enligt CEIOPS var sannolikt att det framförallt är små och medelstora företag som kan få lättnader på grund av proportionalitets-

19 Skäl 8,16 och 17 samt artiklarna 29, 77, 212, 246, 265, 267, 285, 317 och 321.

77

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

principen, genom att medges enklare vägar att möta kraven, var det enligt CEIOPS fel att kalla proportionalitetsprincipen storleksba- serad.

Av rådet framgår vidare att CEIOPS ansåg bl.a. följande. Brist på resurser kan aldrig vara skäl för lättnader. Inte heller juridisk form – t.ex. ömsesidiga försäkringsföretag eller grupptillhörighet – kan i sig vara skäl för lättnader. Proportionalitetsprincipen innebär inte i sig en automatisk förenkling för vissa företag och det är inte heller en princip där tillsynsmyndigheten kan pricka av tydliga punkter på en lista som gör att principen ska få genomslag. I stället måste alla faktorer beaktas och en helhetsbedömning göras. Det finns vidare två tydliga aspekter på proportionalitetsprincipen. Dels ska principen beaktas när kraven i direktivet genomförs, dels ska tillsynen utövas på ett sätt som är förenligt med principen.

När det gäller arten, komplexiteten och storleken anges det i CEIOPS dokument följande. Med arten avses framförallt de underliggande riskerna hänförliga till de försäkringsklasser som ett företag tecknar. De särdrag som gäller för captiveföretag respektive återförsäkringsföretag ska beaktas. Begreppet komplexitet är till viss del kopplat till art, eftersom en viss typ av verksamhet kan kräva mer avancerade metoder eller mer avancerad och sofistikerad styrning/hantering av risker. Komplexitet kan också uppstå på grund av ett företags val av investeringsstrategi, eller på grund av svårigheter att utvärdera åtagandena. Storleken på verksamheten påverkar också bedömningen. Men det är hela tiden en kombina- tion av de tre kriterierna som är avgörande.

5.3.5 Överväganden och förslag

Proportionalitetsprincipens tillämpningsområde

Utredningens bedömning: Proportionalitetsprincipen gäller vid tolkningen av alla bestämmelser i försäkringsrörelselagen, och ska även tillämpas vid den tillsyn med stöd av lagen som utövas av Finansinspektionen.

Skäl för utredningens förslag: Proportionalitetsprincipen är, som konstaterats ovan, en av de grundläggande principerna i primärrät- ten. I Solvens II-direktivet finns principen omnämnd, direkt eller indirekt, i ett stort antal skäl och artiklar. Proportionalitets-

78

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

principen är också en hävdvunnen princip i svensk rätt. Utred- ningen delar den uppfattning som framförts i CEIOPS råd om att proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla artiklar i Solvens II- direktivet. Utredningen anser att proportionalitetsprincipen gäller när de nu aktuella reglerna ska införas och när såväl de gamla som de nya reglerna ska tillämpas av försäkringsföretag och Finansin- spektionen. Såväl företag som tillsynsmyndighet ska kunna hänvisa till proportionalitetsprincipen i situationer där det finns alternativa vägar att uppnå ett visst mål som lagts fast i regleringen.

En portalbestämmelse

Utredningens förslag: Bestämmelserna i försäkringsrörelse- lagen ska tillämpas proportionellt i förhållande till till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkrings- företags verksamhet.

Skäl för utredningens förslag: Även om proportionalitetsprinci- pen är en grundläggande och hävdvunnen princip som torde gälla oavsett om den tas in i lagen eller inte, anser utredningen att pro- portionalitetsprincipen nu bör tas in i försäkringsrörelselagen, jfr. motsvarande reglering på bankområdet.

I direktivet har proportionalitetsprincipen tagits in i den inle- dande artikeln om allmänna principer för tillsyn och i ett antal ytterligare artiklar. Utredningen har valt att i stället föreslå en por- talbestämmelse, för att undvika att proportionalitetsprincipen i den framtida rättstillämpningen endast anses gälla om det i den aktuella lagbestämmelsen finns en uttrycklig hänvisning till proportionali- tetsprincipen.

Med en portalbestämmelse kan också vissa särskilda tolknings- problem undvikas. I skäl 21 och artikel 41 i direktivet har t.ex. pro- portionalitetsprincipen givits en något annorlunda utformning, jämfört med utformningen i övriga skäl och artiklar. I skäl 21 talas det om affärsverksamhetens art, omfattning och komplexitet. I arti- kel 41 talas det om försäkringsföretagets art, storlek och komplexi- tet. Utredningen har tolkat proportionalitetsprincipen på det sättet att den alltid i grunden handlar om arten, omfattningen och kom- plexiteten i riskerna.

79

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

När det gäller den närmare innebörden av proportionalitetsprin- cipen är det enligt utredningen viktigt att slå fast att syftet med proportionalitetsprincipen är att hitta en lämplig balans mellan mål och krav. Det grundläggande målet för den nu aktuella regleringen är skydd för försäkringstagarna. Proportionalitetsprincipen torde därför, enligt utredningen, inte kunna användas på ett sätt som minskar skyddet för försäkringstagarna, annat än i oväsentlig utsträckning.

När det gäller den mer praktiska tillämpningen av proportiona- litetsprincipen anser utredningen att detta är något som bör över- lämnas till rättstillämpningen, och därmed ytterst till EU- domstolen.

Utredningen föreslår i avsnitt 6.2 att mindre försäkringsföretag ska omfattas av särskilda regler. Proportionalitetsprincipen är till- lämplig även på dessa särregler, och kan alltså åberopas även av mindre försäkringsföretag.

5.3.6 Kollektiva försäkringar och proportionalitetsprincipen

Av utredningsdirektiven, Dir 2010:14 s.13, framgår att utredningen i samband med tolkningen av proportionalitetsprincipen särskilt ska beakta de särdrag som kännetecknar kollektiva försäkringar.

Kollektiva försäkringar kan avse både gruppförsäkringar som är kollektiva i den meningen att dessa omfattar flera personer, och kollektivavtalade försäkringar som har sin grund i kollektivavtal.

Kollektiva försäkringar behandlades ingående i samband med den s.k. försäkringsrörelsereformen20. En gruppförsäkring kan vara obligatorisk eller frivillig, den förhandlas normalt sett fram av en gruppföreträdare och innehåller standardiserade villkor för med- lemmar i en på förhand avgränsad grupp. Gruppförsäkringar kan avtalas utanför arbetsmarknaden, eller ingå i överenskommelser på arbetsmarknaden. Försäkringsbeloppet utgår normalt sett enligt generella regler.

Kollektivavtalsgrundade försäkringar har sin grund i kollektiv- avtal, eller förhandlas fram mellan parter som har rätt att träffa bin- dande kollektivavtal enligt arbetsrättsliga principer. Det är arbets- marknadens parter som, i stort sett fritt, bestämmer över avtalet. Kollektivavtalsgrundade försäkringar finns i form av bl.a. tjänste-

20 Prop. 1998/99:87 s. 311 ff.

80

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

pensionsförsäkringar, liv- och sjukförsäkringar, arbetsskadeförsäk- ringar och avgångsbidragsförsäkringar.

Bland särdragen hos kollektiva försäkringar bör nämnas kollek- tiv riskprövning och enhetliga villkor. Störst skillnad mellan kol- lektiva försäkringar och individuella försäkringar är det när villko- ren är en följd av arbetsrättsliga bestämmelser, och ersättning utgår med förutbestämda belopp. I samband med försäkringsrörelsere- formen gjordes bedömningen21 att det inte skulle införas några sär- skilda rörelse- eller tillsynsregler för kollektivavtalsgrundad försäk- ring eller gruppförsäkringar. De särförhållanden som finns för sådana försäkringar skulle i stället beaktas inom ramen för de all- männa rörelsereglerna.

Kollektiva försäkringar har även behandlats i samband med infö- randet av försäkringsavtalslagen (2005:104).22 Genom den lagen infördes särskilda civilrättsliga bestämmelser för kollektiva försäk- ringar. Dessa bestämmelser är – till skillnad från övriga bestämmel- ser i försäkringsavtalslagen – dispositiva. I förarbetena23 angavs att reglerna om individuella försäkringar passar illa för kollektiva för- säkringstyper, och ibland går de inte att tillämpa alls. Lagstift- ningen på dessa områden ansågs vara en av de mest angelägna reformerna inom försäkringsavtalsrätten. Den nya regleringen innehåller en ganska ingående reglering av förhållandet mellan för- säkringsbolaget och de försäkrade, som särskilt på gruppförsäk- ringens område präglas av konsumentskyddstanken. När det gäller kollektivavtalsgrundad försäkring angavs det att skyddet för enskilda inte ansetts spela samma roll, med hänsyn till att försäk- ringarna tillkommer och tillämpas under medverkan av organisa- tioner som är väl kvalificerade att ta till vara de berördas intressen. Huvudsyftet med lagstiftningen var att slå fast systemens grund- läggande karaktär av försäkring, och ge lagstiftningens stöd åt vissa arbetsrättsligt präglade konstruktioner och villkor. I vissa särskilt viktiga avseenden var dock syftet också att säkerställa att de försäk- rade får ett skydd.

21 Prop. 1998/99:87 s. 315.

22 Prop. 2003/04:150.

23 Prop. 2003/04:150 s. 134.

81

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

Solvens II-direktivet

Av skäl 4 i Solvens II-direktivet framgår att det är lämpligt att vissa försäkringsföretag inte omfattas av direktivet på grund av sin stor- lek, rättsliga form eller art, t.ex. genom att de har nära koppling till det offentliga försäkringssystemet, eller med hänsyn till det speci- ella slag av tjänster som det erbjuder. Av skäl 20 framgår att direk- tivet inte bör vara för betungande för försäkringsföretag som är specialiserade på att erbjuda specifika försäkringstyper eller tjänster till specifika kundsegment.

Ingen särreglering

Utredningens bedömningar och förslag: Gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar omfattas av Solvens II-direk- tivet och någon särreglering kan inte införas för gruppförsäk- ringar och kollektivavtalade försäkringar.

Proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla försäkrings- former som omfattas av Solvens II-direktivet, och är därmed tillämplig även på gruppförsäkringar och kollektivavtalade för- säkringar. Någon särskild reglering kring den närmare tillämp- ningen av proportionalitetsprincipen på gruppförsäkringar respektive kollektivavtalade försäkringar ska inte införas.

Skäl för utredningens bedömningar och förslag:

Gruppförsäkringar och kollektivavtalade försäkringar är en form av försäkringar, om de meddelas av försäkringsföretag.24 Försäkrings- företag omfattas av bestämmelserna i Solvens II-direktivet.

I skäl 4 anges att det är lämpligt att vissa företag som tillhand- håller försäkringstjänster inte omfattas av Solvens II-direktivet på grund av sin art, vilket exemplifieras med att de har nära koppling till de offentliga försäkringssystemen, eller att de erbjuder speciella slags tjänster. Enligt utredningen tar skäl 4 sikte på de särskilda undantag som finns i artiklarna 3–10. Enligt utredningen kan ingen av dessa artiklar användas som stöd för att undantagruppförsäk- ringar eller kollektivavtalade försäkringar som meddelas av försäk- ringsföretag.

24 Prop. 1998/99:87 s. 315 och prop. 2003/04:150 s. 135.

82

SOU 2011:68

Principiella lagtekniska utgångspunkter

I Solvens II-direktivet finns det, enligt utredningens bedöm- ning, ingen specifik särreglering för gruppförsäkringar eller kollek- tivavtalade försäkringar. Någon nationell särreglering kan alltså inte införas.

I detta sammanhang bör också nämnas att utredningen i avsnitt 6.1 föreslår att det införs en särskild reglering för tjänstepensions- rörelse, och att den regleringen kan komma att bli tillämplig för i vart fall vissa typer av försäkringar kopplade till anställning.

Enligt utredningens förslag till portalbestämmelse om proportio- nalitetsprincipen ska bestämmelserna i försäkringsrörelselagen tillämpas i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av riskerna i varje försäkringsföretags verksamhet. Proportionali- tetsprincipen gäller för alla försäkringar och alla försäkringsföretag. I linje med utredningens ställningstagande i avsnitt 5.3.5 ovan anser utredningen att den mer praktiska tillämpningen av proportionali- tetsprincipen bör överlämnas till rättstillämpningen, och ytterst till EU-domstolen.

5.4 Stabilitetsprincipen

5.4.1 Inledning

I 4 kap. 1 § nuvarande FRL finns en bestämmelse om att försäk- ringsrörelse ska drivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkrings- risker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot för- säkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av för- säkringar kan fullgöras. Bestämmelsen infördes i samband med för- säkringsrörelsereformen, se prop. 1998/99:87 s. 172–185.

Av förarbetena framgår bl.a. att stabilitetsprincipen har sin grund i den tidigare soliditetsprincipen, som funnits i försäkrings- regleringen under mycket lång tid. I förarbetena betonades att sta- bilitetsprincipen bl.a. behövdes för att de dåvarande mer detaljerade solvensreglerna utgjorde s.k. minimiregler och att det vore olyck- ligt om lagens solvensregler skulle framstå som normalnivåer. Detta skulle bl.a. försvåra för Finansinspektionen att tidigt verka för förändringar i försäkringsbolag som enligt välgrundade bedöm- ningar uppvisade sådana tecken på soliditets- eller likviditetssvag- het att bolaget sannolikt kunde få svårt att fullgöra sina åtaganden. Det angavs vidare att ett allmänt krav på tillfredsställande soliditet

83

Principiella lagtekniska utgångspunkter

SOU 2011:68

och likviditet under alla förhållanden var befogat som ett påbud för hela bolagets verksamhet. Problem i andra delar än den egentliga försäkringsverksamheten riskerar nämligen att försvåra för försäk- ringsbolaget att fullgöra sina åtaganden mot försäkringstagarna. Genom stabilitetsprincipen gavs också ett starkare lagstöd för att beakta att vissa tillgångar som ingår i kapitalbasen är mindre likvida och därmed av sämre värde som buffertkapital för att möta snabba förändringar i verksamheten. Det understöks att Finansinspektio- nen hade möjlighet att ingripa i ett enskilt tillsynsärende och kräva solvens utöver den lagreglerade miniminivån om förhållandena i det enskilda bolaget motiverade detta, och att den föreslagna principen gav bättre stöd för sådana beslut. Av förarbetena framgår vidare att det ansågs vara av stor betydelse för försäkringsbolagens förmåga att fullgöra sina åtaganden att bolagen har en god förmåga att iden- tifiera och följa upp olika slags risker. I riskkontrollen ansågs också frågor om intern styrning och intern kontroll innefattas.

5.4.2 Det nya solvensregelverket ersätter stabilitetsprincipen

Utredningens bedömning: De nya bestämmelserna om solvens- kapitalkrav, kapitalbas, företagsstyrning och tillsyn som införs till följd av Solvens II-direktivet ersätter den nuvarande stabili- tetsprincipen.

Skälen för utredningens bedömning: Genomförandet av Solvens II-direktivet innebär att det bl.a. införs fullharmoniserade bestäm- melser kring solvenskrav och kapitalbas samt relativt utförliga bestämmelser kring riskhantering. Det införs dessutom delvis nya bestämmelser kring tillsynen, som bl.a. syftar till att möjliggöra en mer proaktiv tillsyn. Införandet av de nya bestämmelserna innebär, enligt utredningen, att det inte längre finns något behov av en sta- bilitetsprincip av det slag som hittills funnits. Ett bibehållande av stabilitetsprincipen i dess nuvarande form, dvs. som en princip som ger lagstöd för mer långtgående kapitalkrav m.m. än vad som följer av de nya bestämmelserna om solvenskapitalkrav, är enligt utred- ningens bedömning oförenlig med Solvens II-direktivet.

84

6 Tillämpningsområdet

6.1 Tjänstepensionsverksamhet

Av utredningsdirektiven1 framgår det att utredningen bl.a. särskilt ska analysera relationen mellan Solvens II-direktivet och tjänste- pensionsdirektivet.

6.1.1 Bakgrund

Allmänt om pensioner

På pensionsområdet brukar det talas om tre olika pelare, där pelare ett utgör det offentligreglerade pensionssystemet, pelare två utgör avtalad tjänstepension och pelare tre utgör privata pensioner. Den relativa betydelsen och utformningen av respektive pelare varierar mellan olika länder inom EES.

När det gäller system för tjänstepension finns det mycket stora skillnader mellan olika länder, men det stora flertalet tjänstepen- sionslösningar bygger på fonderade lösningar där tjänstepensions- institut, pensionsfonder, används för att trygga arbetsgivarens utfästelse om framtida pensionsförmåner. Pensionsfonder kan vara uppbyggda på olika sätt. I några länder – Sverige, Danmark, Belgien och Frankrike – tryggas emellertid merparten av utfästelserna genom försäkringslösningar. I de flesta länder förekommer det också att arbetsgivarens pensionsutfästelser tryggas genom s.k. avsättning i arbetsgivarens balansräkning.

1 Dir 2010:14 s.12–13.

85

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

Centrala termer

Pensionslösningar kan vara förmånsbestämda eller avgiftsbestämda, vilket innebär att riskfördelningen mellan arbetsgivaren och arbets- tagaren kan se olika ut i olika lösningar. I förmånsbestämda lös- ningar är pensionsförmånerna bestämda till ett visst belopp, ofta uttryckt som en andel av en på visst sätt beräknad lön (pensions- underlag). I förmånsbestämda lösningar är osäkerheten för arbets- tagaren kring storleken på de framtida utbetalningarna (i relation till slutlön) relativt liten förutsatt att pensionsunderlaget är förut- sebart, samtidigt som det kan finnas stor osäkerhet kring arbets- givarens slutliga kostnad för pensionsförmånerna. I avgiftsbestämda lösningar bestäms pensionsförmånerna utifrån de avgifter som arbetsgivaren betalar in. I avgiftsbestämda lösningar är osäkerheten kring arbetsgivarens slutliga kostnad för pensionsförmånerna rela- tivt liten, samtidigt som det kan finnas stor osäkerhet kring stor- leken på de framtida utbetalningarna till arbetstagaren eftersom dessa normalt är beroende av avkastningen på inbetalda avgifter. I den mån arbetstagaren väljer traditionell försäkring i en avgifts- bestämd lösning minskas förstås osäkerheten om utbetalningarnas storlek och istället ökar försäkringsföretagets risk. En klar trend under senare år har varit en övergång från förmånsbestämda till avgiftsbestämda tjänstepensionslösningar.

Med fullfonderade pensionslösningar avses normalt lösningar där det finns fonderade faktiska tillgångar som svarar mot gjorda utfästelser om pensionsförmåner.

Det bör här understrykas att tjänstepensionslösningarna i prak- tiken inte är renodlade, utan ofta innehåller såväl förmånsbestämda som avgiftsbestämda inslag, och att lösningarna kan vara helt eller delvis fonderade.

Tjänstepension i Sverige

Med tjänstepension brukar man i Sverige avse pensionsförmåner som följer av ett anställningsförhållande. Pensionsförmånerna har sin grund i en pensionsutfästelse som görs av arbetsgivaren. Omfatt- ningen av tjänstepensionsförmånerna i det enskilda fallet kan grun- das på ett kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter, eller på ett individuellt avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. När det gäller kollektivavtalsgrundade pensionsförmåner talar man om

86

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

allmänna pensionsplaner. Med allmän pensionsplan menas sådana allmänna grunder för pensionering av arbetstagare eller arbetstaga- res efterlevande som på arbetstagarsidan är godkända av organisa- tion vilken enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets- livet är att anse som såsom central arbetstagarorganisation.2

Eftersom pensionsutfästelsen i grunden avser en utfästelse om framtida utbetalningar finns det skäl för såväl arbetsgivare som arbetstagare att så långt det är möjligt säkerställa – eller trygga som det vanligen kallas – att utfästelsen verkligen kommer att kunna infrias den dag arbetstagaren har rätt till pensionsutbetalningar. Pensionsplanerna som förhandlats fram mellan arbetsmarknadens parter innehåller därför bestämmelser kring de tryggandeformer som får användas. Att arbetsgivarnas pensionsutfästelser är tryg- gade är också av intresse för samhället i stort. I lagen (1976:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. och inkomstskattelagen (1999:1229) finns det särskilda bestämmelser kring tryggande av pensionsutfästelser. Bestämmelserna kan sägas peka ut tre god- kända tryggandeformer; tjänstepensionsförsäkring, avsättning i arbetsgivarens balansräkning i kombination med kreditförsäkring, respektive avsättning till särskild pensionsstiftelse. Arbetsgivaren får visserligen använda andra tryggandeformer, men får då inte göra avdrag för sina pensionskostnader.

Arbetsgivarens pensionsutfästelse kan alltså för det första tryggas genom försäkring som meddelas av försäkringsföretag, dvs. en tjänstepensionsförsäkring. En tjänstepensionsförsäkring kan tecknas och betalas av arbetsgivaren till förmån för arbetstagaren, men kan också tecknas av arbetstagaren och betalas av arbetsgivaren. Pen- sionsutfästelsen kan för det andra tryggas genom att arbetsgivaren skuldför pensionskostnaderna i sin egen balansräkning samtidigt som arbetsgivaren tecknar en kreditförsäkring. I Sverige finns ett försäkringsföretag som är specialiserat på detta, försäkringsbolaget PRI Pensionsgaranti, ömsesidigt. För det tredje kan tryggande ske genom att arbetsgivaren för över medel till en pensionsstiftelse.

Merparten av tjänstepensionsförmånerna i Sverige regleras genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna i centrala kollek- tivavtal. Separata pensionsplaner gäller för olika avtalsområden, vilket får till följd att villkor och förmåner skiljer sig åt. För en aktuell beskrivning av det svenska tjänstepensionssystemet inklu-

2 jfr. 4 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

87

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

sive en genomgång av några olika tjänstepensionsplaner hänvisas till kapitel 10 i rapporten Framtidens tjänstepensioner.3

Trender

Under senare år har det, som ovan påpekats, på tjänstepensions- området funnits en trend där förmånsbestämda lösningar ersätts med mer avgiftsbestämda lösningar. En annan förändring som in- träffat under senare år har varit att den enskilde arbetstagaren har getts möjlighet att påverka val av försäkringsgivare och försäk- ringsprodukt i sin tjänstepensionslösning. Denna ökade valfrihet har bl.a. medfört bildandet av ett antal s.k. valcentraler som admini- strerar arbetstagarnas val av tjänstepensionsprodukt. Även om val- friheten för arbetstagaren har ökat under senare år är det fort- farande så att en betydande del av det samlade tjänstepensions- kapitalet finns hos ett relativt begränsat antal försäkringsföretag. Utöver rent historiska skäl kan detta till del förklaras av att det inom ramen för de individuella valen finns s.k. icke-valsalternativ som innebär att de s.k. icke-väljarnas premier samlas i ett av par- terna bestämt försäkringsföretag.

Kollektivavtalade riskförsäkringar m.m.

Utöver tjänstepensionsförsäkringar direkt kopplade till ålder – dvs. livförsäkringar som meddelas av livförsäkringsbolag och tjänste- pensionskassor – finns även andra försäkringar, t.ex. kollektivavta- lade riskförsäkringar och andra gruppförsäkringar som är kopplade till anställning. Exempel på denna typ av försäkringar är tjänste- grupplivförsäkringar, arbetsskadeförsäkringar och gruppförsäkringar för sjuk- och olycksfall. Den dominerande aktören på detta område är AFA Försäkring4 som ägs av kollektivavtalsparterna gemensamt, men liknande produkter tillhandahålls även av andra försäkrings- företag.

3 Framtidens tjänstepensioner, Michael Møller och Nils Christian Nielsen, SNS Förlag 2011, s. 122–143.

4 AFA Försäkring administreras genom AFA Sjukförsäkring, AFA Trygghetsförsäkring och AFA Livförsäkring.

88

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

Tjänstepension i andra länder inom EES5

På den europeiska tjänstepensionsmarknaden finns tillgångar till ett sammanlagt värde av 3 600 miljarder EUR, varav 2 600 miljarder i tjänstepensionsinstitut, 500 miljarder i försäkringsprodukter och 500 miljarder i andra investeringsprodukter. När det gäller privata pensionsprodukter uppgår det motsvarande värdet till sammanlagt 1 700 miljarder EUR, varav 700 i försäkring, 900 i andra produkter och 58 miljarder i tjänstepensionsinstitut.

När det gäller anordnandet av tjänstepension finns det stora variationer. Det kan t.ex. noteras att tjänstepensionerna i bl.a. Storbritannien, Irland och Holland till stor del tryggas genom pen- sionsfonder som är en form av särskilt reglerade institut avsedda att trygga ofta förmånsbaserade pensionslösningar, och att tryggandet av tjänstepensioner i Tyskland till en rätt betydande del sker genom skuldföring i egen balansräkning. Det kan vidare noteras att tjänste- pension mätt som andel av BNP är störst i Danmark, Holland, Island, Storbritannien, Finland, Sverige och Irland. Mätt i tillgångar är tjänstepensionsmarknaden i Storbritannien överlägset störst, följt av Holland och Tyskland. Det svenska systemet för tjänste- pensioner skiljer sig från systemen i de flesta andra länder, eftersom arbetsgivarens utfästelser i Sverige till största delen tryggas genom försäkringar i stället för av pensionsfonder.

5 Accompanying document to the GREEN PAPER towards adequate, sustainable and safe European pension systems, COM(2010)365 final och Survey on fully funded, technical provisions and security mechanisms in the European occupational pension sector, CEIOPS- OPSSC-01/08 Final.

89

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

Figur 6.1 Finansieringsformer i fonderade pensionssystem i OECD- länderna i Europa (2006) – Totala investeringar i % av BNP och i miljarder euro

Källa: OECD, Pension Market in Focus 2007, Issue 4

Diskussionerna på EU-nivå och dess relevans för svenska förhållanden

Som framgått ovan kan tryggande av tjänstepensionsutfästelser ske på olika sätt. På EU-nivå finns det dels en reglering av tjänstepen- sionsinstitut (Tjänstepensionsdirektivet), dels en reglering av för- säkringsföretag (Solvens II-direktivet).6 Enligt utredningsdirekti- ven7 bör utredningen mot bakgrund av dessa unionsrättsliga regler särskilt analysera och föreslå hur tjänstepensionsverksamhet i för- säkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet ska regleras i svensk rätt.

I Solvens II-direktivet har det slagits fast att den nya solvens- regleringen för försäkringsföretag inte ska tillämpas på tjänstepen- sionsinstitut.8 I direktivet har det också klargjorts att solvens- regleringen för tjänstepensionsinstitut ska ses över.

Frågan om de nya solvensreglerna ska gälla även för tjänstepen- sionsföretag har föregåtts av en relativt omfattande debatt på EU- nivå, som fortfarande pågår. Ytterst handlar debatten om likheter och skillnader mellan tjänstepensionsinstitut i form av pensions- fonder och försäkringsföretag, och i vilken utsträckning dessa lik-

6 Det finns även regleringar för bl.a. banker och värdepappersinstitut m.fl., men dessa har i Sverige inte ansetts lyda under Tjänstepensionsdirektivet, se avsnitt 17.

7 Dir 2010:14 s. 12–13.

8 Skäl 138.

90

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

heter och skillnader bör få genomslag i solvensregleringen för tjänste- pensionsinstitut.

I debatten kan man – givetvis starkt förenklat – urskilja tre olika synsätt. Vissa menar att försäkringsföretag och pensionsfonder tillhandahåller samma typ av produkter och att samma regler därför bör tillämpas. Den bakomliggande tanken är att samma regler säkerställer att pensionsberättigade ges samma skyddsnivå oavsett leverantör. Andra menar att det finns fundamentala skillnader mellan försäkringsföretag och pensionsfonder, och att olika regler därför bör gälla. När det gäller skillnaderna nämns bl.a. att tjänste- pension är en del av en uppgörelse som regleras i arbetsrätten och att pensionsfonder ofta – i motsats till försäkringsföretag – har en s.k. sponsor i form av arbetsgivaren som ”backar upp” pensions- löftet, har flexibla justeringsmekanismer för inbetalningar och åta- ganden, har styrningsstrukturer där förmånstagarna är represente- rade, tenderar att vara icke vinstdrivande institutioner och att läng- den på åtagandena skiljer sig åt mellan pensionsfonder och försäk- ringsföretag. Ett tredje synsätt är att en likartad skyddsnivå för för- säkringar och tjänstepensionsprodukter kan uppnås på olika sätt. Enligt utredningen får det antas att EU-regleringen till del vilar på detta tredje synsätt.

Det kan konstateras att i vart fall vissa av de skillnader som redovisats ovan även finns i Sverige. Den helt dominerande delen av de svenska tjänstepensionsförsäkringarna utgör en del av de över- enskommelser som träffas på arbetsmarknaden, och den närmare utformningen av tjänstepensionsförsäkringarna styrs i allt väsent- ligt av innehållet i de kollektivavtal som träffas mellan arbetsmark- nadens parter. Genom dessa avtal kan det finnas olika former av garantier från arbetsgivarna.

EU-direktiven

Regleringen av försäkringsföretagen/försäkringsverksamhet finns i de s.k. försäkringsdirektiven. Bestämmelserna om direkt livförsäkrings- verksamhet fanns tidigare i det s.k. konsoliderade livförsäkrings- direktivet9, och bestämmelserna om direkt skadeverksamhet fanns

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livför- säkring (EGT L 345, 19.12.2002, s. 1, Celex 320002L0083).

91

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

tidigare i de första, andra och tredje skadeförsäkringsdirektiven10. Solvens II-direktivet ersätter merparten av försäkringsdirektiven, däribland det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och skadeför- säkringsdirektiven.

Solvens II-direktivet är enligt artikel 2.1 tillämpligt på företag som är verksamma med direkt liv- och skadeförsäkring samt på åter- försäkringsföretag som uteslutande bedriver återförsäkringsrörelse. Av artikel 2.3 framgår det att direktivet bl.a. är tillämpligt på liv- försäkring som omfattar kapitalförsäkring för livsfall och/eller döds- fall. Direktivet är även tillämpligt på livräntor, och på tilläggsför- säkring som tecknas för att komplettera livförsäkring. Med tilläggs- försäkringar avses t.ex. försäkring mot personskada inklusive arbets- oförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av olyckshändelse, och försäkring mot invaliditet förorsakad av olyckshändelse eller sjukdom.

Regleringen av tjänstepensionsinstitut/tjänstepensionsverksamhet finns i Tjänstepensionsdirektivet11. Av artikel 6 a) framgår det att direktivet är tillämpligt på tjänstepensionsinstitut. Ett tjänstepen- sionsinstitut definieras som ett institut som förvaltar fonderade medel utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal, och som bedriver verksamheter som direkt föranleds av dessa. Över- enskommelsen eller avtalet kan ha slutits enskilt eller kollektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrä- dare, eller med egenföretagare i enlighet med den nationella lag- stiftningen. Av artikel 6 d) framgår det att pensionsförmåner är sådana förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pen- sionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder eller, om de kompletterar dessa förmåner och tillhandahålls sekundärt12, i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställ-

10 Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16/08/1973 s. 0003–0019, Celex 31973L0239), Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (EGT L 172, 04/07/1988, s. 0001–0014, Celex 31988L0357) och Rådets direk- tiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT L 228, 11/08/1992, s. 0001–0023, Celex 31992L0049).

11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EUT L235, 23.9.2003, s. 10–21, Celex 32003L0041).

12 I den engelska versionen av direktivet står det ”where they are supplementary to those benefits and provided on an ancillary basis”.

92

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

ning eller i form av bidrag eller tjänster som tillhandahålls vid sjuk- dom, medellöshet eller dödsfall.

Den svenska regleringen

I Sverige har tjänstepensionsverksamhet – dvs. tryggande av pen- sionsutfästelse genom olika försäkringslösningar – kunnat bedrivas av livförsäkringsföretag och tjänstepensionskassor13. Även om båda företagsformerna meddelar ”tjänstepensionsförsäkring” har det i Sverige hittills ansetts att det i det ena fallet är fråga om en särskild form av försäkringsverksamhet som bedrivs av livförsäkringsföre- tag som endast indirekt regleras av Tjänstepensionsdirektivet, medan det i det andra fallet ansetts vara verksamhet som bedrivs av tjänste- pensionsinstitut som direkt regleras av Tjänstepensionsdirektivet.

Denna skillnad i den bakomliggande EU-regleringen har hittills inte haft så stor praktisk betydelse i Sverige, eftersom de centrala bestämmelserna om beräkning av avsättningar, placeringar och kapitalkrav i allt väsentligt har varit desamma för de båda företags- formerna. Att bestämmelserna i allt väsentligt varit desamma för livförsäkringsföretagen och tjänstepensionskassorna beror bl.a. på att Sverige i samband med genomförandet av Tjänstepensions- direktivet utnyttjade en särskild valmöjlighet som finns i Tjänste- pensionsdirektivet, den s.k. optionen14.

Optionen ger medlemsländerna möjlighet att tillämpa merpar- ten av bestämmelserna15 i Tjänstepensionsdirektivet även på sådan tjänstepensionsverksamhet som bedrivs av företag som omfattas av Solvens II-direktivet16. Optionen har utnyttjats av bl.a. Sverige och Frankrike.

I den gemensamma svenska regleringen för all tjänstepensions- verksamhet har bestämmelserna kring beräkning och värdering av

13 Tjänstepensionskassor är understödsföreningar vars verksamhet är begränsad till tjänste- pensionsverksamhet. Utredningen har av pedagogiska skäl valt att genomgående använda termen tjänstepensionskassor. Tjänstepensionskassor kan med stöd av särskilda övergångs- regler fortsätta att bedriva sin verksamhet intill senast den 31 december 2014, eller till dess att en ansökan om tillstånd enligt FRL prövats slutligt, se 7 § lagen (2010:20444) om inför- ande av försäkringsrörelselagen (2010:2043).

14 Artikel 4 i Tjänstepensionsdirektivet.

15 Artiklarna 9–16 och 18–20, dvs. bestämmelserna om villkor för att bedriva verksamhet, årsbokslut och förvaltningsberättelser, information, riktlinjer för placeringsverksamheten, rapportering, tillsyn, tekniska avsättningar, skuldtäckning, investeringsregler, förvaltning och förvaring samt verksamhet över gränserna.

16 Vid tidpunkten för genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet gällde bestämmelsen för företag som omfattades av det då gällande konsoliderade livförsäkringsdirektivet (Solvens I- reglering), som nu kommer att ersättas av Solvens II-direktivet.

93

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

de försäkringstekniska avsättningarna samt bestämmelserna om placering av de tillgångar som svarar mot avsättningarna sin grund i Tjänstepensionsdirektivet.

Bestämmelserna kring kapitalkraven har däremot sin grund i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet (Solvens I-reglering). Detta beror på att Tjänstepensionsdirektivet17 inte innehåller någon ”egen” kapitalkravsreglering, utan i stället hänvisar till de bestämmelser som finns i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet. Det bör sär- skilt noteras att dessa kapitalkrav endast gäller för tjänstepen- sionsinstitut som bär biometrisk risk18 eller som garanterar en viss avkastning eller en viss förmånsnivå ständigt.

Skälen bakom den svenska regleringen

Den nuvarande regleringen måste ses i ljuset av de antaganden och överväganden som gjordes i samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet.19

Regeringen konstaterade då att tjänstepensionsdirektivet regle- rar verksamheten i institut som tryggar tjänstepensioner, och att motivet för reglering är detsamma på försäkringsområdet som på tjänstepensionsområdet samt att vissa produkter dessutom är lik- artade. Regeringen ansåg att den nya regleringen på tjänstepen- sionsområdet borde syfta till att undvika omotiverad snedvridning av konkurrensen såväl mellan livförsäkringsbolag och tjänstepen- sionskassor på den svenska tjänstepensionsmarknaden som mellan svenska livförsäkringsbolag och utländska tjänstepensionsinstitut på den svenska och den internationella marknaden. I propositionen underströk regeringen att syftet med lagstiftningsarbetet inte var att skapa helt nya slags tjänstepensionsinstitut, utan att införa moderniserade regler för de institut som förvaltar tjänstepensions- kapital, men som – i likhet med de svenska tjänstepensionskassorna

– dittills inte hade omfattats av EU-rättslig reglering.

Regeringen anförde vidare att regleringen måste möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital och samtidigt säker- ställa ett fullgott skydd för förmånstagare till pension. En effektiv förvaltning av kapitalet kunde enligt regeringen också bidra till att arbetsgivarna fick rimliga kostnader för sina pensionsåtaganden,

17 Artikel 17.

18 Med biometriska risker avses risker kopplade till dödsfall, invaliditet och lång levnad.

19 Prop. 2004/05:165 Nya regler för tjänstepensionsinstitut, s. 98–126.

94

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

vilket ökar incitamenten att erbjuda tjänstepensionsförmåner och därmed indirekt gynnar arbetstagarna.

Vid tidpunkten för genomförandet av tjänstepensionsdirektivet antogs det att regleringen i Solvens II-regelverket skulle uppvisa stora likheter med regleringen i Tjänstepensionsdirektivet. Genom- förande av Tjänstepensionsdirektivet ansågs vara ett steg på vägen mot en mer modern reglering av försäkringsverksamhet, som skulle inkludera även tjänstepensionsverksamhet. I en sådan reglerings- miljö skulle regleringen av de olika institut som i allt väsentligt tryggar tjänstepensionerna i Sverige vara konkurrensneutral i för- hållande till associationsform, dvs. densamma för tjänstepensions- kassorna som för försäkringsbolagen.

Det fanns också ett antagande om att solvens- och placerings- reglerna för sådan livförsäkringsverksamhet som riktas till privat- kunder på sikt skulle närma sig innehållet i bestämmelserna i tjänste- pensionsdirektivet. Regleringen skulle alltså på sikt bli konkurrens- neutral också mellan tjänstepensionsförsäkringar och privata livförsäk- ringar.

Sammantaget gjordes bedömningen att det var lämpligt att redan då inrikta sig på en likartad reglering för institut som bedri- ver samma slags verksamhet. Som framgått ovan kunde en sådan likartad reglering skapas genom utnyttjande av den s.k. optionen. Lagtekniskt skedde genomförandet genom ändringar i försäkrings- rörelselagen som reglerar livförsäkringsbolagen, och i lagen om under- stödsföreningar som reglerar tjänstepensionskassorna.

Eftersom bestämmelserna för de svenska tjänstepensionsinsti- tuten – dvs. tjänstepensionskassorna – infördes i lagen om under- stödsföreningar infördes det alltså aldrig någon ”fristående” regle- ring av institut som tillhandahåller pensionsförmåner.

Kapitalkrav för tjänstepensionsinstitut

Trots att Solvens II-direktivet nu ersätter det konsoliderade livför- säkringsdirektivet kommer den hänvisning till det konsoliderade livförsäkringsdirektivet när det gäller kapitalkraven för tjänstepen- sionsinstitut som nu finns i Tjänstepensionsdirektivet inte att ersättas med en hänvisning till kapitalkraven i Solvens II-direkti- vet.20 Av skäl 138 framgår det att hänvisningen till den äldre sol- vensregleringen ska behållas för att bevara status quo. Av skälen

20 Artikel 303.

95

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

framgår också att EU-kommissionen förväntas utveckla ett passande system av solvensbestämmelser för tjänstepensionsinsti- tut. I skäl 138 finns också ett svårtolkat tillägg om att de grund- läggande särdragen för försäkring ska komma till uttryck, samtidigt som kommissionen inte ska utgå från att Solvens II-direktivet ska tillämpas på tjänstepensionsinstitut.

För svenska förhållanden får det tydliga ställningstagandet i Sol- vens II-direktivet den effekten att tjänstepensionskassor som till den sista december 2014 fortsätter att bedriva verksamhet enligt lagen om understödsföreningar – i deras egenskap av tjänstepen- sionsinstitut – ska fortsätta att uppfylla de kapitalkrav som gäller enligt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, dvs. kapitalkraven i Solvens I-regleringen, samtidigt som livförsäkringsbolagen – i deras egenskap av försäkringsföretag – ska uppfylla de nya kapital- krav som finns i Solvens II-direktivet. Detta gäller även den tjänste- pensionsverksamhet som bedrivs i livförsäkringsföretagen. Vad som nu sagts gäller oavsett om Sverige fortsätter att utnyttja optio- nen i Tjänstepensionsdirektivet, eftersom optionen inte ger Sverige någon möjlighet att tillämpa kapitalkraven i Solvens I för den tjänste- pensionsverksamhet som bedrivs i försäkringsföretag.

Frikopplingen av Tjänstepensionsdirektivet från försäkrings- direktiven innebär att det inte längre kommer att finnas konkur- rensneutralitet mellan å den ena sidan försäkringsföretag som be- driver tjänstepensionsverksamhet med stöd av optionen och å den andra sidan företag som bedriver tjänstepensionsverksamhet i egen- skap av tjänstepensionsinstitut.

Införandet av en ny försäkringsrörelselag och dess konsekvenser

I samband med införandet av en ny och mer modern associations- rättslig reglering av de svenska försäkringsföretagen har lagstiftaren beslutat att lagen (1972:262) om understödsföreningar ska upp- hävas.21 Understödsföreningar som var registrerade före den 1 janu- ari 2011 får dock fortsätta att bedriva verksamheten enligt LUF till utgången av år 2014, eller till dess att ett beslut med anledning av en ansökan om tillstånd enligt försäkringsrörelslagen har vunnit laga kraft. Om tillstånd inte lämnas inom den föreskrivna tiden, eller om en ansökan avslås, ska föreningen gå i likvidation.22 Införandet

21 2 § p1 lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043).

22 7 § lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043).

96

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

av den nya försäkringsrörelselagen innebär alltså ett slopande av den särskilda regleringen av tjänstepensionsinstitut som funnits i lagen om understödsföreningar. Det bör här noteras att Tjänste- pensionsdirektivet i delar även ansetts vara tillämplig på de svenska pensionsstiftelserna, men att den regleringen inte behandlas inom ramen för denna utredning, se avsnitt 6.1.6.

De nuvarande tjänstepensionskassorna måste således antingen gå i likvidation, eller ansöka om tillstånd att bedriva verksamheten och i försäkringsföretagsform i övrigt inrätta sig efter bestämmel- serna i den nya försäkringsrörelslagen.23

6.1.2 Svenska tjänstepensionsinstitut ska finnas kvar

Utredningens förslag: Det ska även fortsättningsvis finnas en möjlighet för svenska företag att vara tjänstepensionsinstitut, dvs. att följa en rörelsereglering som är baserad på Tjänstepen- sionsdirektivet.

Skäl för utredningens förslag: Som framgått ovan innebär infö- randet av den nya försäkringsrörelselagen att den enda svenska regleringen av tjänstepensionsinstitut som meddelar tjänstepensions- försäkringar har tagits bort, även om äldre tjänstepensionsinstitut (tjänstepensionskassorna) får fortsätta att bedriva sin verksamhet enligt lagen om understödsföreningar som längst intill utgången av år 2014. Att det finns två delvis överlappande EU-direktiv som reglerar det som vi i Sverige kallar tjänstepensionsverksamhet åter- speglas alltså inte längre i svensk rätt efter denna tidpunkt.

En uppenbar nackdel med en sådan ordning är att svenska före- tag inte längre kommer att ha möjlighet att utnyttja det ena av två regelverk på EU-nivå, vilket bl.a. torde innebära en nackdel för de svenska företagen i förhållande till utländska leverantörer av tjänste- pensionslösningar. Ytterligare en nackdel är att en sådan reglering skulle innebära ett definitivt ställningstagande till förmån för ett av två regelverk, i en tid då oklarhet gäller kring i vart fall vilken reglering som på sikt kommer att gälla för tjänstepensionsinstitut.

Vid en samlad bedömning anser utredningen att det är rimligt att den svenska regleringen även i framtiden innehåller en reglering för svenska tjänstepensionsinstitut baserad på Tjänstepensions-

23 Prop. 2009/10:246 s. 526–527.

97

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

direktivet. Med en sådan lösning återspeglas den faktiska före- komsten av två olika regelverk på EU-nivå i den svenska regle- ringen, vilket enligt utredningen är det tyngsta argumentet för utredningens förslag. I avsnitt 6.1.3–6.1.5 redovisas utredningens bedömningar och närmare överväganden i några av de mer grund- läggande frågeställningarna.

6.1.3 Två EU-regelverk för tjänstepensionsverksamhet är möjliga

Utredningens bedömning: Regleringarna i Tjänstepensions- direktivet respektive Solvens II-direktivet är båda möjliga att använda som grund för regleringen av svensk tjänstepensions- verksamhet.

Skäl för utredningens bedömning: Inledningsvis kan det konsta- teras att definitionen av livförsäkring i Solvens II-direktivet och definitionen av pensionsförmån i Tjänstepensionsdirektivet i allt väsentligt beskriver samma typ av produkt, jfr. figur nedan.

Figur 6.2	Beskrivningar av ”produkten” i EU-direktiven
Solvens II-direktivet		Tjänstepensionsdirektivet
”kapitalförsäkring för livsfall		”förmån som betalas ut med
och/eller dödsfall”		anledning av uppnådd pensions-
		ålder eller förväntat uppnående
		av pensionsålder”
”tilläggsförsäkring som tecknas		”kompletterande och sekundära
för att komplettera livförsäkring,		förmåner som betalas ut […] i
särskilt försäkring mot person-		form av utbetalningar vid döds-
skada inklusive arbetsoförmåga,		fall, invaliditet eller upphörande
försäkring mot dödsfall på grund		av anställning eller i form av
av olyckshändelse och försäk-		bidrag eller tjänster som till-
ring mot invaliditet förorsakad		handahålls vid sjukdom, medel-
av olyckshändelse eller sjukdom”		löshet eller dödsfall”

98

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

Det som i sak skiljer en (tjänste)pensionsförmån enligt Tjänstepen- sionsdirektivet från en livförsäkring i Solvens II-direktivet är att en (tjänste)pensionsförmån alltid har sin grund i en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare och tillhandahålls av ett tjänste- pensionsinstitut, medan en livförsäkring tillhandahålls av ett för- säkringsföretag och kan ha sin grund i en sådan överenskommelse. Eftersom det på EU-nivå finns delvis överlappande definitioner finns det också enligt utredningen två tillgängliga regelverk som båda kan användas som grund för den svenska regleringen.

Enligt utredningen ger även tidigare svenska ställningstagande stöd för utredningens bedömning. Vid tidpunkten för genomför- andet av Tjänstepensionsdirektivet ansågs tjänstepensionskassorna vara tjänstepensionsinstitut samtidigt som försäkringsbolagen ansågs lyda under försäkringsdirektiven, trots att de båda företagsform- erna i sak meddelar samma typ av tjänstepensionsförsäkringar.

Enligt utredningen finns det vidare visst stöd för utredningens uppfattning i det genomförande av Tjänstepensionsdirektivet som gjorts i andra länder. Det kan här noteras att det av tillgängliga översikter av hur direktivet har genomförts framgår att det i Belgien, Tyskland och Luxemburg är möjligt för ömsesidiga för- säkringsbolag att bedriva verksamhet enligt reglering baserad på Tjänstepensionsdirektivet eller på försäkringsdirektiven.24 I den franska lagstiftningen får försäkringsbolagen själva välja huruvida de ska tillämpa reglering baserad på Tjänstepensionsdirektivet eller reglering baserad på livförsäkringsdirektivet.25

Slutligen bör det här nämnas att det av skäl 9 i Tjänstepensions- direktivet framgår att medlemsstaterna när det gäller den andra pelaren bör ha det fulla ansvaret för den roll och funktion som de olika institut som tillhandahåller tjänstepensionsförmåner har, t.ex. branschtäckande pensionsfonder, företagspensionsfonder och liv- försäkringsföretag. Enligt utredningen får detta tolkas som att medlemsstaterna har frihet att, inom de ramar som finns i direkti- ven, utforma regleringen av tjänstepensionsverksamhet efter de sär- skilda förutsättningar som finns i de enskilda länderna.

Sammanfattningsvis anser utredningen alltså att svensk tjänste- pensionsverksamhet kan bedrivas såväl enligt en reglering som

24 Accompanying document to the GREEN PAPER towards adequate, sustainable and safe European pension systems, (COM 2010) 365 final s. 13–34.

25 Accompanying document to the GREEN PAPER towards adequate, sustainable and safe European pension systems, (COM 2010) 365 final s. 31.

99

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

bygger på Tjänstepensionsdirektivet som enligt en reglering som bygger på Solvens II-direktivet.

6.1.4 Båda regleringarna är lämpliga

Utredningens bedömning: De båda regleringarna på EU-nivå är båda lämpliga som grund för regleringen av svensk tjänste- pensionsverksamhet.

Skälen för utredningens bedömning: En i och för sig rimlig utgångspunkt i den uppkomna situationen är att all tjänstepen- sionsverksamhet bör regleras enligt det regelverk som är mest lämpligt, vare sig det regelverket är Solvens II-direktivet eller Tjänstepensionsdirektivet. Om Solvens II-direktivet vid en samlad bedömning kan anses vara en mer lämplig reglering för svensk tjänstepensionsverksamhet än regleringen i Tjänstepensionsdirekti- vet skulle slopandet av den svenska regleringen av tjänstepensions- institut möjligen kunna accepteras.

Enligt utredningen har frågeställningen ett nära samband med regleringens syfte. Det kan här noteras att utredningen ställer sig bakom de syften med regleringen av tjänstepensionsverksamhet som angavs vid genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet, dvs. en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital och ett samtidigt säkerställande av ett fullgott skydd för förmånstagare till pension. Det angavs vidare att en effektiv förvaltning av kapitalet också bidrar till att arbetsgivarna får rimliga kostnader för sina pensions- åtaganden, vilket ökar incitamenten att erbjuda tjänstepensions- förmåner och därmed indirekt gynnar arbetstagarna. Utredningen delar också denna bedömning.

Enligt utredningen är det inte möjligt att på ett objektivt sätt avgöra om den ena regleringen är bättre än den andra, utifrån de syften som enligt ovan bör styra regleringen.

• För det första är den slutliga kalibreringen av solvenskraven i Solvens II ännu inte klar.

• För det andra är de framtida solvenskraven för tjänstepensions- institut föremål för översyn.

100

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

• För det tredje finns det oklarheter kring vilka effekter ett even- tuellt framtida införande av en s.k. försäkringsgaranti26 kan komma att få på den faktiska skyddsnivån i de olika regelverken. Bestämmelserna om försäkringsgaranti kan komma att tillämpas olika på försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag.

• För det fjärde kan Finansinspektionen, i ljuset av Solvens II- direktivets kalibrering, kalibrera om kapitalkraven i Trafikljuset.

Till detta kommer att Tjänstepensionsdirektivet – till skillnad mot Solvens II-direktivet – är ett principbaserat minimiharmoniserings- direktiv, vilket skapar ett större utrymme för hänsynstagande i den svenska regleringen till de nationella särdrag som finns på det svenska tjänstepensionsområdet.

På kort sikt kan det visserligen konstateras att många av kraven, däribland kapitalkraven, är högre ställda i Solvens II-direktivet än i Tjänstepensionsdirektivet. Enligt utredningen är det dock inte möjligt att på något mer objektivt sätt fastställa att det ena regel- verket är mer lämpligt än det andra på längre sikt.

Skillnaden mellan regleringen i Tjänstepensionsdirektivet och regleringen i försäkringsdirektiven har ökat genom införandet av Solvens II, men kan åter komma att minska i samband med över- synen av Tjänstepensionsdirektivet. Jämför här också diskussio- nerna kring en s.k. försäkringsgaranti.27 Enligt utredningen måste dock utgångspunkten vara att Tjänstepensionsdirektivet rimligen är skräddarsytt för just tjänstepensionsområdet.

Vad som nu sagts talar enligt utredningen med styrka mot en lösning där all svensk tjänstepensionsverksamhet tvingas in i det ena eller det andra regelverket. Enligt utredningen skapas de bästa förutsättningarna för såväl en effektiv förvaltning av tjänstepen- sionskapitalet som ett gott skydd för dem som är beroende av tjänstepensionsförmåner genom att möjligheten behålls för svenska företag att även fortsättningsvis kunna välja mellan att följa en rörelsereglering baserad på försäkringsdirektiven (som fr.o.m. den 1 januari 2014 finns samlad i Solvens II-direktivet) eller följa en rörelsereglering som är baserad på Tjänstepensionsdirektivet.

26 En försäkringsgaranti är ett system som – helt eller delvis – ersätter försäkringstagare och andra ersättningsberättigade för sådana förluster som kan uppkomma i händelse av insolvens.

27EU-kommissionens vitbok om försäkringsgaranti, WHITE PAPER On Insurance Guarantee Schemes, COM (2010) 370.

101

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

6.1.5 Utnyttjandet av den s.k. optionen i Tjänstepensionsdirektivet

Utredningens förslag: Sverige ska inte längre28 utnyttja den s.k. optionen i Tjänstepensionsdirektivet, dvs. tillämpa vissa av bestäm- melserna i Tjänstepensionsdirektivet på sådan tjänstepensions- verksamhet som bedrivs av livförsäkringsbolag.

Rörelseregleringen för sådan tjänstepensionsverksamhet som bedrivs av ett svenskt försäkringsföretag ska i framtiden fullt ut följa de bestämmelser som införs i försäkringsrörelselagen till följd av Solvens II-direktivet.

Skäl för utredningens förslag: Utredningen föreslår att Sverige inte längre ska utnyttja den s.k. optionen i Tjänstepensionsdirekti- vet, eftersom effekterna av att utnyttja optionen blir väsentligt annorlunda i den regelmiljö som kommer att gälla när Solvens II- direktivet har trätt i kraft, jämfört med vad som gällde vid genom- förandet av Tjänstepensionsdirektivet.

Till skillnad mot vad som gällde vid genomförandet av Tjänste- pensionsdirektivet skulle ett utnyttjande av optionen i dag inte innebära samma reglering för försäkringsföretag och tjänstepensions- institut. Om optionen utnyttjas ska försäkringsföretagen i sin tjänstepensionsverksamhet tillämpa regleringen i Tjänstepensions- direktivet när det gäller bestämmelserna om bl.a. avsättningar och placeringar, men regleringen i Solvens II-direktivet när det gäller kapitalkraven och de krav som finns i pelare II och pelare III. Tjänstepensionsinstitut får visserligen liknande reglering som den som gäller för försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet när det gäller avsättningar och placeringar, men tjänstepensionsinsti- tuten ska fortfarande tillämpa de kapitalkrav som gäller enligt Sol- vens I.29

Till skillnad mot vad som gällde vid genomförandet av Tjänste- pensionsdirektivet skulle ett utnyttjande av optionen i dag kunna sägas innebära ett ”onödigt” krav på dubbla regelverk för försäk- ringsföretagen, eftersom en ordning med i någon mening akt- samma beräkningar av de försäkringstekniska avsättningarna och

28 Utredningen föreslår dock att optionen ska fortsatt utnyttjas under en övergångsperiod, se kapitel 23.

29 Detta beror på att Tjänstepensionsdirektivet kommer att hänvisa till kapitalkraven i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet (Solvens I-krav) även efter det att Solvens II- direktivet i övrigt har ersatt det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, jfr. artikel 303 i Solvens II-direktivet.

102

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

kvalitativa placeringsregler kommer att gälla även utan ett utnytt- jande av optionen.

Ytterligare ett argument mot ett fortsatt utnyttjande av optio- nen är att den hittillsvarande regleringen med ”dubbla regelverk” inom ett och samma företag inte är optimal, bl.a. på den grunden att den separation av verksamheterna som ska göras medför svårig- heter för tillsynen och inte är alldeles enkel att upprätthålla i prak- tiken.

Det noteras att den särskilda metod för beräkning av solvens- kapitalkravet för aktierisk för företag som erbjuder pensionsför- måner som finns i Solvens II-direktivet30, kan utnyttjas även om Sverige inte utnyttjar optionen i Tjänstepensionsdirektivet.31

Effekten av att optionen inte utnyttjas är att särregleringen av tjänstepensionsverksamhet i försäkringsrörelselagen måste slopas, eftersom den bygger på ett utnyttjande av optionen. I praktiken betyder detta att tjänstepensionsverksamhet som i framtiden bedrivs av ett försäkringsföretag fullt ut kommer att följa de bestämmelser om försäkringsverksamhet som finns i Solvens II-direktivet. Huru- vida en viss tjänstepensionsförsäkring ska anses vara liv- eller skadeförsäkring kommer att avgöras enligt Solvens II-regleringen.

6.1.6 Pensionsstiftelser och andra tryggandeformer m.m.

Utredningens bedömning: En översyn av regleringen av pen- sionsstiftelser och andra tryggandeformer ingår inte i utred- ningens uppdrag.

Skäl för utredningens förslag: Vid genomförandet av Tjänstepen- sionsdirektivet ansågs även pensionsstiftelserna vara tjänstepen- sionsinstitut. Eftersom pensionsstiftelserna i svensk rätt fungerar som en form av pant ansågs emellertid merparten av bestämmel- serna i tjänstepensionsdirektivet inte vara tillämpliga. De bestäm- melser som ansågs vara tillämpliga, bl.a. bestämmelser om infor-

30 Metoden (durationsbaserad aktiekursrisk) behandlas närmare i kapitel 8.

31 Av artikel 304 b) framgår att Sverige får tillåta att metoden används av livförsäkrings- företag som erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i pension eller förväntar sig att gå i pension och där premierna för dessa förmåner är skattemässigt avdrags- gilla. Ett utnyttjande av metoden förutsätter att alla tillgångar och motsvarande skulder separeras samt förvaltas och organiseras skilt från försäkringsföretagets övriga verksamhet, att verksamheten endast bedrivs i hemlandet och att den genomsnittliga durationen på skulderna överstiger tolv år.

103

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

mation och tillsyn, genomfördes genom ändringar i Tryggande- lagen. Utredningen har gjort bedömningen att en översyn av regleringen av pensionsstiftelser inte ingår i utredningsuppdraget.

Vid genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet uttalade reger- ingen32 att syftet med det då aktuella lagstiftningsarbetet var att införa moderniserade regler för de institut som redan förvaltade tjänstepensionskapital men som dittills inte hade omfattats av EG- rättslig reglering. Det angavs att Tjänstepensionsdirektivet regle- rade sådana finansiella institut som ännu inte var föremål för gemen- skapsreglering (se skäl 12), och att direktivet inte öppnar för till- lämpning av reglerna på exempelvis banker och värdepappersbolag, även om sådana institut i och för sig också skulle kunna trygga tjänstepensionsutfästelser.

Utredningen delar den bedömning som regeringen då gjorde, och det bör här understrykas att utredningens förslag inte öppnar för tjänstepensionsinstitut i form av banker eller värdepappers- företag. Utredningens förslag innebär endast att den gemensamma regleringen av sådan tjänstepensionsverksamhet som i dag bedrivs av försäkringsbolag och tjänstepensionskassor och som bygger på Tjänstepensionsdirektivet bryts ut och placeras i en särskild lag om tjänstepensionsrörelse. Den nya regleringen gäller – i likhet med den nuvarande regleringen – endast för sådana tjänstepensions- institut som står för någon form av ”försäkringsåtagande”. Kravet på formell omvandling till tjänstepensionsföretag är endast en nöd- vändig konsekvens av att regleringen nu renodlas. Den möjlighet som skapas att starta helt nya tjänstepensionsföretag motsvaras av den möjlighet som finns i dag att starta ett nytt försäkringsföretag som endast bedriver tjänstepensionsverksamhet, och den äldre möjligheten att bilda en ny tjänstepensionskassa.

Tryggande genom avsättning i balansräkning är uttryckligen undan- tagen från Tjänstepensionsdirektivet, se artikel 2.2 e), och behand- las därför inte i detta betänkande.

32 Prop. 2004/05:165 s. 100.

104

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

6.1.7 Flexibla möjligheter att övergå till att omfattas av annan reglering

Utredningens förslag: Det ska införas flexibla möjligheter för försäkringsföretag som vill övergå från att omfattas av försäk- rings- eller understödsföreningsregleringen till att omfattas av den nya tjänstepensionsregleringen, och för tjänstepensions- företag som vill övergå från att omfattas av den nya tjänstepen- sionsregleringen till att omfattas av försäkringsregleringen.

Skäl för utredningens förslag: Utredningens förslag till framtida reglering av tjänstepensionsverksamhet förutsätter tillgång till smi- diga lösningar för de företag som – för sin tjänstepensionsverk- samhet – vill övergå från försäkringsregleringen till att den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet. Det måste också finnas möjlighet för tjänstepensionskassor, som i dag bedriver verksamhet enligt lagen om understödsföreningar med stöd av särskild över- gångsreglering, att övergå från understödsföreningsregleringen direkt till den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet, dvs. utan mellan- liggande övergång till försäkringsrörelselagen.

Utredningen anser att det dessutom måste vara möjligt för före- tag som regleras enligt den nya lagen att kunna övergå till försäk- ringsregleringen. Företag som i anslutning till införandet av den nya regleringen väljer att bedriva sin verksamhet enligt lagen om tjänstepensionsverksamhet, som bygger på det nuvarande Tjänste- pensionsdirektivet, ska alltså enligt utredningen ha möjlighet att i framtiden välja att i stället bedriva verksamheten enligt försäkrings- rörelselagen, som då kommer att bygga på Solvens II-direktivet.

Utredningens närmare förslag till flexibel reglering kring möj- ligheten för företag att övergå till att omfattas av en annan regle- ring behandlas i avsnitt 17.

Frågor kring tidpunkten för ikraftträdande av de nya reglerna och behovet av särskild övergångsreglering behandlas i avsnitt 23.

6.2 Undantag beroende på typ av verksamhet

Av utredningsdirektiven33 framgår att utredningen dels ska analysera arten, storleken och omfattningen av de försäkringsföretag på den svenska marknaden som undantas från direktivets obligatoriska

33 Kommittédirektiv 2010:14, Nya solvensregler för försäkringsföretag, s. 13.

105

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

tillämpning, dels föreslå hur man bör reglera verksamheten för dessa företag, särskilt när det gäller hur solvensreglerna och till- synen över dem ska anordnas.

De undantag från tillämpningsområdet som finns i Solvens II- direktivet har av utredningen delats in undantag beroende på typ av verksamhet respektive undantag beroende på storlek. I detta avsnitt behandlas undantag beroende på typ av verksamhet och i avsnitt 6.3 behandlas undantag beroende på storlek.

Undantagen från Solvens II-direktivets tillämpningsområde bero- ende på verksamhet gäller bl.a. lagfästa socialförsäkringssystem, viss form av skadeförsäkringsverksamhet, assistansverksamhet och ömsesidiga företag som bedriver en särskild form av skadeförsäk- ringsverksamhet med full återförsäkring. Det finns också undantag för vissa former av livförsäkringsverksamhet och för organisationer som tillhandahåller en viss form av försäkringsförmåner vid döds- fall. Slutligen finns det också undantag för vissa former av återför- säkring undantag för återförsäkringsföretag som har upphört med att teckna nya återförsäkringsavtal senast den 10 december 2007.

Nuvarande bestämmelser

Försäkringsrörelselagen (FRL) innehåller bestämmelser om försäk- ringsrörelse som drivs av svenska försäkringsföretag. Försäkrings- rörelse får bara drivas efter tillstånd. Lagen gäller inte försäkrings- rörelse som drivs enligt andra författningar än FRL. Försäkrings- rörelse kan t.ex. drivas av försäkringsanstalter som inrättas av staten, men dessa faller alltså utanför tillämpningsområdet för FRL. Det finns inte någon definition i FRL av vad som är försäkringsrörelse, men det finns en möjlighet att ansöka om förhandsbesked hos Finansinspektionen om huruvida det krävs tillstånd för en planerad verksamhet.

Finansinspektionen kan under vissa förutsättningar bevilja undan- tag från FRL i enskilda fall (dispenser). Förutsättningarna för undan- tag är olika för skade- respektive livförsäkringsrörelse. Undantag kan beslutas för exempelvis organisationer som inte ger ut ersätt- ning med mer än en summa som motsvarar en genomsnittlig begravningskostnad för lokala skadeförsäkringsbolag som bara med- delar assistans i form av naturaförmåner och som har en årlig premieinkomst som inte överstiger 200 000 euro. Möjligheterna till

106

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

undantag från FRL är utformade med hänsyn till bestämmelserna i försäkringsdirektiven. Solvens II-direktivets regler

I Solvens II-direktivet anges särskilda typer av verksamhet som är undantagen från direktivet. Undantagen gäller för;

• direkt försäkring som omfattas av ett lagfäst socialförsäkrings- system,

• s.k. kapitaliseringsverksamhet34,

• verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där förmånerna varierar med tillgången på medel samtidigt som bidragen utgörs av fasta belopp,

• verksamhet som drivs av sammanslutningar som inte är juridiska personer och vars ändamål är att tillhandahålla försäkring utan betalning av premier eller upprättande av försäkringstekniska avsättningar,

• exportkreditförsäkring för statens räkning, med statlig garanti eller med staten som försäkringsgivare,

• viss form av assistansförsäkring,

• skadeförsäkringsverksamhet bedriven av ömsesidiga företag där det finns en viss form av avtal som omfattar full återförsäkring eller liknande,

• viss form av företagsanknuten verksamhet som gäller vid döds- fall eller vid nedläggning av verksamheten,

• försäkringsförmåner tillhandahållna av organisationer som endast tillhandahåller dessa vid dödsfall och där förmånerna inte över- stiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden, samt

• återförsäkring som till fullo är garanterad av staten.

34 Kapitaliseringsverksamhet, eng ”capital redemption” är en form av verksamhet med fast- ställd varaktighet och storlek mot betalning av ett engångsbelopp eller fastställda periodiska inbetalningar och som grundas på försäkringstekniska beräkningar. Formen har i Sverige inte ansetts innehålla försäkringsrisk (Prop. 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkrings- verksamhet med anledning av EES-avtalet, s. 106 ff).

107

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

6.2.1 Undantagen verksamhet

Utredningens förslag: FRL ska inte gälla för

1. försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än denna lag,

2. organisationer som endast tillhandahåller ersättning vid dödsfall om ersättningen är begränsad till en genomsnittlig begravningskostnad, eller

3. lokala skadeförsäkringsbolag som endast meddelar försäkring enligt 2 kap. 13 § första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar 200 000 euro.

Skäl för utredningens förslag: I artiklarna 3 och 5–12 i Solvens II- direktivet undantas vissa särskilt angivna typer av verksamhet, tjänster och organisationer från direktivets tillämpningsområde.

Artiklarna 3, 5–9, 11 och 12 ingår i den s.k. konsolideringen och utredningen lämnar därför inga förslag till ändrad reglering i dessa delar, jfr. utredningens överväganden i kapitel 5, förutom vad avser assistansförsäkring. Det kan noteras att undantagen i artiklarna 3, 5.4 och 11 – som bl.a. torde omfatta Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet, den typen av verksamhet som avser statlig exportkreditförsäkring, verksamhet som bedrivs genom Statens Tjänstepensionsverk, annan statlig garantiverksamhet eller liknande och återförsäkringsverksamhet som garanteras fullt ut av staten – täcks in av bestämmelsen i 1 kap. 1 § FRL om att lagen inte gäller för försäkringsrörelse som drivs enligt andra författningar än FRL. Med ”andra författningar” torde avses författningar om statlig verksamhet, socialförsäkring, premiepension, kredit- och garantiförordning, förordning för garantier i Exportkreditnämnden, Statens bostadskreditnämnd, Sida, m.m.

Kapitaliseringsverksamhet (på engelska capital redemption) i (artikel 5.1) finns såvitt känt framförallt i Luxemburg och Finland, och denna typ av rörelse anses sakna egentligt försäkringsinslag35. Inte heller sådan verksamhet där den ersättning som utgår vid för- säkringsfall beror på hur mycket tillgångar det finns i verksamheten och där premierna är fasta (artikel 5.2) torde anses vara försäk- ringsrörelse. Samma bedömning görs när det gäller verksamhet som

35 Prop. 1992/93:257 s. 106 f. samt Rapport från Finansinspektionen och Skatteverket enligt regleringsbreven 2006 ”Skatte- och försäkringsrörelseregler för livförsäkring”, s. 16 fotnot 8.

108

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

avser ömsesidig försäkring utan betalning av premier eller upp- rättande av försäkringstekniska avsättningar (artikel 5.3).

Såvitt utredningen känner till finns det för närvarande inte något företag som endast meddelar assistansförsäkring i den form som är undantagen från direktivets tillämpningsområde (artikel 6). Mot bakgrund av den särskilda möjlighet till undantag som finns i nuvarande reglering, 1 kap. 19 § 2 FRL, bör dock denna form av verksamhet nu helt undantas från tillämpningsområdet för FRL.

Undantaget för det som kallats ”fronting”, dvs. ömsesidiga före- tag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet och som med andra ömsesidiga företag har ingått avtal som omfattar ”full återförsäk- ring för ingångna försäkringsavtal” eller avtal som innebär ”att acceptföretaget inträder i det överlåtande företagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen” (artikel 7), bör även fortsättningsvis bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Jämför äldre reglering där det fanns särskilda dispensmöjligheter36 för denna typ av verksamhet.

Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där förmånerna varierar med tillgången på medel medan bidragen från medlemmarna utgörs av ett fast belopp (artikel 9.1) bör bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Undantaget för verksamhet som drivs av andra företag än för- säkringsföretag, och vars verksamhet bedrivs till förmån för anställda och omfattar en särskild företagsgrupp eller bransch och som ger ett skydd vid dödsfall eller vid förlust av arbetet (artikel 9.2) gränsar mot sådan tjänstepensionsrörelse som av utredningen före- slås bli reglerad i en särskild lag om tjänstepensionsrörelse, jfr. avsnitt 6.1 och kapitel 17.

Undantaget för återförsäkringsföretag som upphört med sin verksamhet behandlas i kapitel 23.

Artikel 10, som inte ingår i konsolideringen, behandlar undantag för livförsäkringar som tillhandahålls av organisationer som till- handahåller försäkringsförmåner endast vid dödsfall och där stor- leken av förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravnings- kostnaden för en avliden eller där förmånerna utgår genom service- förmåner.

Utredningens förslag innebär att organisationer – däribland begravningskassor – som endast bedriver den typ av verksamhet som

36 1 kap. 10 § tredje stycket 3 i försäkringsrörelselagen (1982:713).

109

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

är undantagen från Solvens II-direktivet enligt artikel 10 nu helt undantas från FRL:s tillämpningsområde.

Det finns för närvarande 17 begravningskassor som registrerats hos Finansinspektionen. Dessa kassor tillhandahåller sannolikt endast försäkringsförmåner där storleken av förmånerna inte över- stiger den genomsnittliga begravningskostnaden, vilket innebär att de kommer att bli helt undantagna från regleringen i FRL.

Det finns tre motiv för utredningens förslag. För det första har begravningskassorna i dag ofta omfattande dispenser från FRL och står i praktiken redan utan tillsyn. En ordning där ett företag enligt Finansinspektionens hemsida är registrerat eller står under tillsyn, men där det i praktiken inte utförs någon kontroll ger en felaktig bild för den konsument som kontrollerar att ett företag finns med i Finansinspektionens företagsregister. Genom att helt undanta dem från tillståndsplikt och tillsyn blir det tydligt för kunderna att före- taget inte står under tillsyn.

För det andra är den verksamhet som undantas sådan som ger begränsad ersättning. Skyddsvärdet får därför anses som litet då det belopp som kan utgå inte får överstiga en genomsnittlig begravnings- kostnad. Om undantaget utformas som utredningen föreslår med- för undantaget att dessa typer av verksamheter fortfarande kan vara försäkringsrörelse, vilket gör det tillåtet för ett försäkringsföretag att erbjuda sådan försäkring.

För det tredje ingår ofta olika former av efterlevandeskydd i kollektivavtalade försäkringar och gruppförsäkringar, vilka succes- sivt får anses ha ersatt den begränsade begravningsersättningen. Begravningskassornas verksamhet har därmed minskat i betydelse. Att begravningskassorna nu undantas kan ses som ett resultat av utvecklingen inom försäkringsbranschen.

Sammantaget anser utredningen att de begravningskassor som är undantagna från Solvens II-direktivet inte längre ska regleras genom FRL.

Utredningen bedömning är att det för konsumenternas del inte innebär någon väsentlig skillnad om begravningskassorna nu helt undantas från regleringen i FRL, jämfört med rådande ordning. De har ofta dispenser och någon faktisk tillsyn utövas inte.

110

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

6.3 Undantag beroende på storlek

6.3.1 Inledning

Enligt nu gällande regler kan ett försäkringsföretag ansöka om att, helt eller delvis, undantas från enskilda bestämmelser i FRL. Prövningen görs från fall till fall och utförs av Finansinspektionen. Ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar vars verk- samhet omfattar direkt skadeförsäkringsrörelse kan få undantag om verksamheten inte omfattar kredit- eller borgensförsäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som är underordnad. Undantag kan fås om det finns möjlighet till uttaxering från delägare eller medlemmar, om den årliga premieinkomsten från rörelsen inte överstiger fem miljoner euro och om minst hälften av premie- inkomsten kommer från företagets delägare eller medlemmar. Lokala skadeförsäkringsbolag som bara meddelar assistansförsäk- ring i form av naturaförmåner och vars premieinkomst inte över- stiger 200 000 euro kan också få undantag.

Försäkringsföretag som driver direkt livförsäkringsrörelse kan söka och få undantag om företaget bara erbjuder dödsfallsförsäk- ring och förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravnings- kostnaden för en avliden person eller utgår i annan form än pengar37. Undantag kan också medges för försäkringsföreningar som uppfyller krav på uttaxeringsrätt för medlemmar och vars årliga premieinkomster inte överstiger ett belopp som motsvarar fem miljoner euro under en treårsperiod.

Utöver dessa generella bestämmelser om undantag kan ett ömse- sidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening få nedsättning av det lagstadgade kravet på garantibelopp med högst en fjärdedel.

Bakgrunden till det nuvarande svenska systemet med tillstånds- eller registreringsplikt och individuella dispenser återges på flera ställen i tidigare utredningar38. I Sverige finns flera mindre så kallade sockenbolag, vilka är lokala ömsesidigt bedrivna försäk- ringsföretag som försäkrar egendom. När 1982 års försäkrings- rörelselag infördes fördes samtliga dessa bolag in under lagen. Sam- tidigt medgav dåvarande Försäkringsinspektionen samtliga husdjurs- sockenbolag i princip generell befrielse från bestämmelserna i lagen. När Sverige inträdde i EU ändrades bestämmelserna för att anpassas till det europeiska regelsystemet och dispensmöjligheterna

37 Utredningen föreslår i avsnitt 6.2 att sådan verksamhet undantas från reglering.

38 Se t.ex. SOU 2006:55 Ny associationsrätt för försäkringsföretag, s. 477 ff.

111

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

anpassades till EU:s direktiv på skadeförsäkringsområdet, vilket medförde vissa förändringar av hur dispens kunde medges. Någon särskild övergångsregel infördes inte och frågan om hur de tidigare generella dispenserna förhöll sig till de nya reglerna klarlades inte. Finansinspektionen begärde 1995 hos regeringen att lokala ömse- sidiga skadeförsäkringsbolag som uteslutande meddelar husdjurs- försäkringar ska undantas från FRL:s tillämpningsområde och där- med också från inspektionens tillsyn. Begäran har inte lett till lag- stiftning.

Av prop. 1998/99:87 om ändrade försäkringsrörelseregler s. 154 ff framgår bl.a. att det kan ifrågasättas om skälen för en särreglering är tillräckligt starka avseende mindre ömsesidiga bolag. Regeringen ansåg sig inte beredd att föreslå att olika mindre bolag helt skulle undantas från särregleringen, men att en översyn borde inledas. Vidare bedömdes att en näringsrättslig reglering är befogad med hänsyn till de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för direktförsäkringstagarna och andra ersättningsberättigade som kollek- tiv om försäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden och de särskilda förhållanden som hör samman med försäkring. Någon skillnad på grund av storleken på rörelsen gjordes inte även om det ifrågasattes att det finns behov av reglering för mindre ömsesidiga bolag.

Av SOU 2006:55 s. 477 ff. framgår att mindre lokala bolag som bedriver husdjursförsäkring, s.k. kreatursbolag, vanligtvis har en kundkrets som består av mindre jordbruk och att de normalt för- säkrar grisar, kor och hästar. Verksamheten är alltså inriktad främst på företagsförsäkring. Ofta erbjuder inte bolaget ett fullvärdigt försäkringsskydd, varför försäkringen i regel behöver kompletteras hos en annan försäkringsgivare och försäkringsbeloppen är ofta ganska blygsamma. Vidare framgår att lagstiftarens krav på socken- bolag39 varierat över tid men olika former av befrielser från bestäm- melserna i försäkringsregleringen har hela tiden funnits med.

Hanteringen av små försäkringsföretag behandlades senast i prop. 2009/10:246 s. 403 ff. Regeringen valde då att fortsätta att utnyttja EU-direktivens möjligheter till särbehandling av små försäkringsföretag och behöll ett generellt dispensförfarande för dessa försäkringsföretag. Som skäl anförde regeringen bl.a. att en översyn av undantagen för mindre försäkringsföretag kommer att

39 Ett sockenbolag definierades som ett ömsesidigt försäkringsbolag som försäkrar egendom på landsbygden, vilkas verksamhetsområde var mindre än ett härad eller, om det omfattade delar av flera härader, mindre än tio socknar, SOU 2006:55, s. 477 ff.

112

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

ske i samband med införandet av Solvens II-direktivet. Vidare framgår att understödsföreningar, som enligt tidigare bestämmelser inte behövt tillstånd för sin verksamhet, får intill utgången av år 2014 på sig att ansöka om tillstånd och inrätta sig efter de nya bestämmelserna för verksamheten. Solvens II-direktivet omfattar inte vissa företag på grund av deras storlek. Alla företag som har tillstånd att bedriva försäkringsrörelse när direktivet träder i kraft ska emellertid få fortsätta att ha tillstånd, och företag som är undantagna från direktivet på grund av storlek ska ha möjlighet att få tillstånd enligt direktivet.

Av artikel 4 i Solvens II-direktivet framgår kriterierna för att ett försäkringsföretag ska vara undantaget från direktivet. Undantaget gäller för företag som har en verksamhet som inte överstiger en viss storlek och under förutsättning att företaget inte bedriver viss typ av försäkringsverksamhet. Enkelt uttryckt får företagets brutto- premieinkomster inte överstiga fem miljoner euro och de försäk- ringstekniska avsättningarna, såväl på solo- som gruppnivå, får inte överstiga 25 miljoner euro. Vidare får företaget inte erbjuda ansvars- försäkring, kredit- och borgensförsäkring eller ha en verksamhet som överstiger en viss nivå. Samtliga villkor måste vara uppfyllda för att företaget ska vara undantaget. Om något av de belopp som finns i kraven överskrids under tre på varandra följande år ska direktivets bestämmelser tillämpas från och med det fjärde året. Om ett företag som ansöker om auktorisation förväntas överskrida de i artikeln angivna beloppen någon gång inom de följande fem åren ska direktivet tillämpas. Direktivet ska upphöra att gälla för försäkringsföretag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att de angivna tröskelbeloppen inte överskrids. Undantaget gäller inte för företag som driver gränsöverskridande verksamhet när Solvens II-direktivet träder i kraft.

6.3.2 Olika regleringsnivåer beroende av storlek

Utredningens bedömning: Det bör införas tre ”regleringsnivåer” i regleringen av försäkringsföretag.

Skäl för utredningens bedömning: Utredningen anser att det bör införas tre ”regleringsnivåer” i FRL. De allra minsta företagen, ”mikroförsäkringsföretagen”, bör lämnas oreglerade. På nästa nivå

113

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

finns företag med en balansomslutning som överstiger den lägsta nivån, men som inte kommer upp i Solvens II-direktivets nivå. För dessa företag föreslår utredningen nationella särregler. Övriga för- säkringsföretagska fullt ut följa de bestämmelser som nu införs till följd av Solvens II-direktivet.

6.3.3 Reglering av mindre försäkringsföretag

Utredningens bedömning: Sverige bör utnyttja Solvens II- direktivets möjlighet att införa nationella bestämmelser för vissa av de företag som är undantagna enligt artikel 4 i Solvens II- direktivet.

Skäl för utredningens bedömning: Av skäl 6 i Solvens II-direktivet framgår att en medlemsstat ska kunna kräva att de företag som är undantagna från direktivet enligt nationella bestämmelser ska registrera sig, och medlemsstaterna kan också låta dessa företag omfattas av någon annan form av stabilitetstillsyn och lagstadgad tillsyn i lämplig omfattning.

Det finns ett antal särdrag hos mindre försäkringsföretag som bör lyftas fram när man överväger särreglering. De mindre sak- försäkringsföretagen har ofta en rörelse som är begränsad till ett visst geografiskt område, och har som en följd av detta en mindre riskspridning. En följd av en sådan geografisk begränsning kan vara att en enda dåligt genomförd skadereglering, med påföljande dåligt rykte, kan ha en långt större påverkan på hela affärsverksamheten än hos ett rikstäckande försäkringsföretag. En geografisk begräns- ning kan också innebära att t.ex. frågor om intressekonflikter kan se annorlunda ut. De riktigt små försäkringsföretagen har ofta få anställda. Det finns till och med försäkringsbolag som i dag inte har mer än ett par anställda, vilket naturligtvis innebär lägre kostnader, men kan också medföra ökade risker bl.a. genom att företagsstyr- ningen måste hanteras på ett annat sätt än i företag med fler anställda. Samtidigt är mindre försäkringsföretag ofta välskötta med god ekonomi och låga priser gentemot sina kunder. De kan ha känna sina kunder på orten vilket ger en god kontroll över riskerna. Dessa försäkringsföretag bidrar till att pressar priserna och därmed gynnar de konkurrensen inom hela branschen.

114

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

Utredningen kan konstatera att de försäkringsföretag som inte omfattas av Solvens II-direktivet på grund av sin storlek teoretiskt omfattas av FRL I dag. Finansinspektionen har emellertid beviljat omfattande dispenser och ett betydande antal av dessa försäkrings- företag står i praktiken inte under tillsyn. För understödsföreningar (nuvarande försäkringsföreningar) fanns enligt lagen (1972:262) om understödsföreningar liknande möjligheter till undantag och Finans- inspektionen har meddelat ett betydande antal av dessa företag att de står under så kallad begränsad tillsyn40.

Utredningen bedömer att det finns ett liknande skyddsbehov för direktförsäkringstagare och andra ersättningsberättigade i mindre försäkringsföretag jämfört med det skyddsbehov som finns i större bolag. Detta mot bakgrund av bl.a. de allvarliga konsekvenser som kan uppkomma för enskilda om åtagandet inte fullföljs. Dessa mindre försäkringsföretag har samtidigt en begränsad och ”enklare” verk- samhet. Därtill kan utredningen konstatera att den administrativa bördan för dessa mindre försäkringsföretag med Solvens II-reg- lerna riskerar att bli alltför stor och kosta allt för mycket för dessa mindre försäkringsföretag. Det finns en betydande risk att många företag skulle tvingas avsluta sin verksamhet till följd av alltför betungande regelbörda. Det finns därmed skäl att införa enklare regler för dessa mindre företag. Utredningens avsikt är inte att sänka nivån på skyddet för försäkringstagare och andra ersättnings- berättigade. Utredningen ambition är att införa bestämmelser som ger samma skydd, men som är enklare att tillämpa.

Utredningen föreslår därför att Sverige ska utnyttja Solvens II- direktivets möjlighet att införa nationella särregler för mindre för- säkringsföretag.

40 Med stöd av 2 § andra stycket lagen (1972:262) om understödsföreningar har Finans- inspektionen tillämpat s.k. begränsad tillsyn över åtskilliga understödsföreningar. Detta innebär t.ex. att företagen inte ger in försäkringsteknisk utredning eller skickar in handlingar om sin verksamhet till inspektionen, FI Dnr 7474-00-399.

115

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

6.3.4 Undantag för mikroförsäkringsföretag

Utredningens förslag: Sverige bör utnyttja Solvens II-direktivet möjlighet att helt undanta försäkringsföretag vars premie- inkomst understiger 500 000 kronor per år under de senaste tre åren från reglering och tillsyn. Detta förutsatt att verksamheten samtidigt faller in under Solvens II-direktivets undantag på grund av storlek.

Skäl för utredningens förslag: Det finns i Sverige av tradition många mycket små – ofta geografiskt avgränsade – försäkrings- företag. Dessa är registrerade hos Finansinspektionen. I princip samtliga har emellertid dispens från rapporteringsplikt och det är därför okänt hur aktiva företagen egentligen är. Beslut om att helt undanta vissa mindre företag från regelverket har vid upprepade tillfällen skjutits på framtiden, med hänvisning till kommande över- syn. Möjligheten att särbehandla försäkringsföretag regleras nu i Solvens II-direktivet.

Utredningen har bedömt att det bör införas nationella särregler för mindre försäkringsföretag. Men det innebär inte att dessa mindre försäkringsföretag ska vara oreglerade, utan de företag som står under tillsyn ska uppfylla materiella krav och rapportera regel- bundet, om än i begränsad omfattning, se kapitel 18 för utred- ningens förslag till särregler.

Om samtliga försäkringsföretag som uppfyller Solvens II- direktivets krav för att vara undantagna på grund av storlek måste uppfylla kraven i de nationella särregler som utredningen föreslår, skulle dessa mycket små lokala försäkringsverksamheter sannolikt helt upphöra. Detta vore enligt utredningens bedömning olyckligt om dessa företag skulle vara tvungna att upphöra med verk- samheten då de i dag får anses uppfylla en viktig funktion, inte minst på landsbygden. En möjlighet vore att helt undanta vissa typer av verksamheter från lagstiftningen. Utredningen bedömer emellertid att det inte är praktiskt genomförbart att dela in olika verksamheter i mer eller mindre skyddsvärda. Om t.ex. kreaturs- bolag skulle undantas från all form av reglering skulle det i princip innebära att det anses mindre skyddsvärt när en bonde förlorar sina kreatur och därmed sin försörjning, än om någons kylskåp går sönder eller cykel blir stulen. Det går enligt utredningen inte att dra den typen av gränslinjer.

116

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

För att inte tvinga bort de minsta försäkringsföretagen från marknaden helt och hållet gör utredningen bedömningen att de absolut minsta försäkringsföretagen inte ska behöva stå under någon tillsyn alls, och inte vara tillstånds eller registreringspliktiga. Skyddsvärdet i dessa företag får anses begränsat då de är mycket små med en mycket liten verksamhet. De minsta försäkrings- företagen är till övervägande del ömsesidigt bedrivna försäkrings- företag och bedriver en lokal verksamhet med en större närvaro från försäkringstagarna. Företagen har dessutom i praktiken stått utan tillsyn och reglering i decennier. Utredningens uppfattning är att försäkringstagare i försäkringsföretag bör kunna förlita sig på att aktiv tillsyn utövas över de försäkringsföretag som har tillstånd eller är registrerade. Utredningens förslag om att helt undanta dessa företag innebär inte någon större ändring jämfört med vad som gäller i dag, men ger en ökad tydlighet för försäkringstagarna.

En lämplig avgränsning är enligt utredningen att helt undanta all verksamhet där premieinkomsterna inte överstiger 500 000 kronor per år, sett över en treårsperiod. Det bör noteras att dessa mikro- försäkringsföretag kan omfattas av andra regelverk.

6.3.5 Utformning av särregler för mindre försäkringsföretag

Utrednings förslag: Regleringen för mindre försäkringsföretag bör införas som generella särregler.

Skäl för utredningens förslag: Frågan är om särregleringen för mindre försäkringsföretag bör införas genom generella eller indivi- duella dispenser eller om särregleringen bör utformas som generella eller individuella särregler jämfört med vissa bestämmelser i FRL, eller som undantag från lagen i kombination med bemyndigande för tillsynsmyndigheten att utforma föreskrifter.

I nuvarande FRL hanteras mindre försäkringsföretag genom ett system med generella eller individuella dispenser och frågan är om särregleringen nu bör byggas upp på samma sätt. En uppenbar fördel med ett individuellt dispensförfarande är att dispenserna kan skräddarsys för varje enskilt företag. Nackdelen med systemet med dispenser är att det är arbetskrävande och kostsamt och kritiserades av flera remissinstanser i prop. 2009/10:246, en ny försäkrings- rörelselag, s. 409 ff. Det kan också vara svårt att förena ett dispens-

117

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

förfarande med att försäkringsföretag ska likabehandlas från myndig- heternas sida. Det kan också vara svårt för försäkringsföretagen att bedriva en långsiktig verksamhet med tidsbegränsade dispenser.

Utredningen föreslår istället att reglerna utformas som generella särregler i förhållande till de regler i FRL som är direkt hänförliga till Solvens II-direktivet, eller som undantag från lagen i kombi- nation med bemyndigande för tillsynsmyndigheten att skriva före- skrifter.

Utredningen bedömer att särreglerna kommer att få avgörande och ingripande betydelse för mindre försäkringsföretag och ska därför framgå av lag och inte i föreskrifter.

De generella särreglerna bör omfatta samtliga företag som upp- fyller direktivets kriterier för att vara undantagen. För att sär- reglerna ska kunna tillämpas måste också verksamheten uppfylla kriterierna för att vara försäkringsverksamhet som omfattas av till- ståndsplikt och tillsyn.

6.3.6 Placering av särregler för mindre försäkringsföretag

Utredningens förslag: Särskilda bestämmelser för mindre för- säkringsföretag bör placeras i ett eget kapitel om mindre företag i FRL.

Skäl för utredningens förslag: Utredningen har övervägt om särreglerna ska placeras i en egen lag eller i ett särskilt kapitel i FRL. Om särregleringen placeras i en särskild lag torde bestäm- melserna kunna bli mer ”skräddarsydda”, jämfört med alternativet där man har att utgå från bestämmelserna i FRL. Å andra sidan skulle en särskild lag troligen behöva innehålla en hel del hänvis- ningar till FRL, alternativt innehålla bestämmelser som redan finns i FRL. Införandet av en särskild lag skulle bryta mot systemet med att alla regler för försäkringsföretag som bedriver försäkrings- verksamhet finns i en enda gemensam reglering som införts från och med den 1 april 2011. Även om det alltså finns vissa fördelar med en särskild lag, talar övervägande skäl för en lösning som bygger på att FRL i grunden är lämplig. Utredningen har i avsnitt 5.1 om tjänstepension kommit fram till att den verksamhet tjänste- pensionsföretag bedriver bör regleras i en särskild lag och det skulle kunna tala för att särreglerna för mindre försäkringsföretag också

118

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

placeras i en egen lag. Men enligt utredningen är dessa två särregler- ingar inte fullt ut jämförbara. Ett mindre försäkringsföretag är alltjämt ett försäkringsföretag och får bedriva försäkringsrörelse. Ett tjänstepensionsföretag som följder den särskilda regleringen för tjänstepensionsföretag får endast bedriva just tjänstepensions- rörelse. Genom att införa samtliga bestämmelser för försäkrings- rörelse i en lag och samtliga bestämmelser för tjänstepensions- rörelse i en annan lag skapas en tydlig struktur.

Utredningen har övervägt om det vid varje bestämmelse i FRL ska anges om den är tillämplig även för mindre försäkringsföretag eller om det redan i första kapitlet i FRL ange vilka bestämmelser i FRL som inte är tillämpliga för mindre försäkringsföretag eller om det ska införas ett eget kapitel för mindre försäkringsföretag.

Vid en samlad bedömning anser utredningen att det är mest praktiskt och användarvänligt att samla bestämmelserna i ett kapitel. Det bör i inledningen av det kapitel som innehåller särreg- lerna finnas en samlad och uttömmande hänvisning till de bestäm- melser i FRL som gäller för dessa mindre försäkringsföretag. På så sätt bör de mindre försäkringsföretagen, tillsynsmyndigheten och försäkringstagarna få en så bra överblick över bestämmelserna som möjligt.

6.3.7 Proportionalitetsprincipen

Utredningen föreslår i avsnitt 6.2 Proportionalitetsprincipen, att det införs en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Principen bör utformas i enlighet med Solvens II-direktivet och placeras i inledningen av FRL. En sådan portalbestämmelse innebär att alla bestämmelserna i lagen ska tillämpas proportionellt i för- hållande till försäkringsföretagets verksamhets storlek, komplexitet och art. Principen gäller därmed även för mindre försäkringsföretag och de särskilda bestämmelser som de ska följa.

Vissa bestämmelser bör kunna medge större utrymme för mindre försäkringsföretag för att tillämpa proportionalitetsprin- cipen. Det gäller t.ex. för bestämmelserna om system för företags- styrning, riskhantering och regelefterlevnad där ett mindre kom- plext företag kan uppfylla syftet genom enklare åtgärder. Andra krav, såsom procentsatser för kapitalkrav för mindre försäkrings- företag, är kvantitativa och medger mindre utrymme för anpass- ningar utifrån proportionalitetsprincipen. Kravet på kunskap och

119

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

kompetens är svårt att proportionerligt minska. Ledningen i ett mindre företag får inte sakna tillräcklig kompetens bara för att företaget är mindre.

6.4Captive-verksamhet

6.4.1 Inledning

Ett captivebolag för försäkring är41 ett bolag som syftar till att erbjuda försäkringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget tillhör. Ett captivebolag för återför- säkring är ett bolag som syftar till att erbjuda återförsäkringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som captive- bolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp som captive- bolaget tillhör.

I nuvarande svensk rätt betraktas captivebolagens verksamhet i princip som försäkringsrörelse.42 I Finansinspektionens företags- register finns i dag 50 s.k. riksbolag, skadecaptive registrerade.

Av skäl 21 i Solvens II-direktivet framgår det att direktivet bör beakta de särskilda särdrag som captivebolagen uppvisar. Det anges vidare att – eftersom dessa bolag endast täcker risker som är förknippade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör – lämpliga metoder bör inrättas i enlighet med proportionalitets- principen för att återspegla deras affärsverksamhets art, omfattning och komplexitet. Att särskilda bestämmelser i vissa fall gäller, eller kan komma att gälla, för captives framgår av artiklarna 13, 86, 111 och 129.

6.4.2 Definition av captivebolag

Utredningens förslag: En särskild definition av captivebolag för försäkring respektive för återförsäkring ska tas in i lagen.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 13.2 i Solvens II-direktivet finns det en definition av captivebolag för försäkring respektive captivebolag för återförsäkring.

41 Se artikel 13.2 i Solvens II-direktivet.

42 Prop. 1998/99:87 s. 142 och 153 ff.

120

SOU 2011:68

Tillämpningsområdet

I nu gällande rätt har förekomsten av captivebolag inte framgått av försäkringsrörelselagen, men lagen har varit tillämplig på captive- bolagen och deras verksamhet. Captivebolagen uppvisar vissa lik- heter med mer traditionella försäkringsbolag, men det finns också viktiga skillnader. Genom Solvens II-direktivet är det nu klarlagt att captivebolag ska omfattas av bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet, och därmed också av bestämmelserna i försäkringsrörelse- lagen. Det är också klart att captivebolag omfattas av viss sär- reglering i direktivet. Mot denna bakgrund bör det nu införas en särskild definition av captivebolag i försäkringsröreselagen, efter mönster från de definitioner som finns i direktivet.

6.4.3 Ingen särskild reglering kring proportionalitetsprincipen och captivebolagen

Utredningens bedömningar och förslag: Proportionalitetsprincipen är tillämplig på alla försäkringsformer som omfattas av Solvens II- direktivet, och är därmed tillämplig även på captivebolag.

Någon särskild reglering kring den närmare tillämpningen av proportionalitetsprincipen på captivebolag ska inte införas.

Skäl för utredningens bedömningar och förslag: Det bör inled- ningsvis noteras att vissa av de särdrag som finns när det gäller captivebolag beaktats genom uttrycklig särreglering i direktivet, jfr. t.ex. utrymmet för förenklade beräkningar av försäkringstekniska avsättningar och kapitalkrav.

I avsnitt 5.3 föreslår utredningen att det i FRL införs en portalparagraf kring proportionalitetsprincipen. Enligt utredningens bedömning torde vissa särdrag som finns när det gäller captive- bolagens verksamhet kunna beaktas inom ramen för en tillämpning av portalparagrafen.

De särdrag som, enligt utredningen, skulle kunna motivera en tillämpning av proportionalitetsprincipen på sådan verksamhet som bedrivs av captivebolagen är bl.a. den omständigheten att captive- bolagens ”kunder” i de flesta fall är captivebolagets moderbolag eller andra bolag inom den egna koncernen, vilket skiljer verksam- heten från traditionell försäkring där kunderna i många fall är konsumenter eller från försäkringsgivaren helt fristående juridiska personer.

Ett annat särdrag är att captivebolagen i de flesta fall är en mindre del i ett mer övergripande och ofta globalt riskhanterings-

121

Tillämpningsområdet

SOU 2011:68

system som är anpassat för den aktuella koncernens kärnverk- samhet. Om denna omständighet medför att riskerna i ett captive- bolags verksamhet är mindre än i ett försäkringsföretag torde proportionalitetsprincipen kunna tillämpas för lättnader i kraven på riskhantering. Det ska dock framhållas att proportionalitetsprin- cipen också kan verka åt det andra hållet, dvs. att kraven på ett captivebolag kan bli mer långtgående om t.ex. det globala risk- hanteringssystemet hindrar captivebolaget från att utforma ett risk- hanteringssystem som är anpassat för captivebolagets verksamhet.

Slutligen kan det möjligen hävdas att behovet av transparens ser annorlunda ut när det gäller captivebolagen, jämfört med vad som gäller för övriga försäkringsbolag, och att även detta kan åberopas som stöd för en tillämpning av proportionalitetsprincipen. Här hänvisas till vad som anförts ovan om skillnaden i ”kundkrets”.

6.4.4 Mindre captivebolag för försäkring ska följa nationell reglering

Utredningens förslag: Captivebolag för försäkring som uppfyller kriterierna för att utgöra ett mindre försäkringsföretag ska följa samma regler som övriga mindre försäkringsföretag.

Captivebolag för återförsäkring ska inte kunna få tillstånd att tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag.

Skäl för utredningens förslag: Solvens II-direktivet kan tolkas på det sättet att artikel 4 – dvs. artikeln där försäkringsföretag av viss storlek undantas från direktivets tillämpningsområde – inte är tillämplig på captivebolag. Enligt utredningens tolkning är artikeln tillämplig på captivebolag för försäkring, eftersom dessa enligt direktivets definition är försäkringsföretag, men inte på captive- bolag för återförsäkring eftersom dessa enligt direktivets definition är återförsäkringsföretag.

I avsnitt 6.2 föreslår utredningen att företag som omfattas av artikel 4 i Solvens II-direktivet ska ha möjlighet att tillämpa en sär- reglering för mindre försäkringsföretag. Utredningen anser alltså att denna särreglering ska vara tillämplig endast på de mindre captive- bolagen för försäkring.

122

7 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

7.1 Värdering

7.1.1 Bakgrund

Huvudsyftet med regleringen på försäkringsområdet är att ge för- säkringstagarna ett tillräckligt skydd. Försäkringsföretag ska med betryggande säkerhet kunna infria sina åtaganden. En viktig del av regleringen är att ställa krav på en minsta kapitalbas i ett försäk- ringsföretag som gör det enskilda företaget motståndskraftigt mot förluster.

Enligt nuvarande solvensregelverk (Solvens I) beräknas kapital- basen och solvenskravet den s.k. solvensmarginalen utifrån den balansräkning som ingår i företagets externredovisning1. Det inne- bär att de redovisnings- och värderingsprinciper som påverkar storleken på kapitalbasen i ett försäkringsföretag återfinns i lag (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) och i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd2. Enligt dessa redovisnings- och värderingsprinciper ska tillgångar och andra skulder än försäkringstekniska avsättningar värderas till verkliga värden eller till anskaffningsvärden, medan försäkringstekniska avsättningar värderas till ett belopp som motsvarar vad som krävs för att försäkringsföretaget ska kunna uppfylla alla sina åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal, se 7.2.1.

1 Med externredovisning avses försäkringsföretagets publika finansiella rapportering som är upprättad i enlighet med gällande redovisningsrekommendationer i Sverige.

2 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2008:26) och Finansinspektionens föreskrifter om försäkringsföretags val av räntesats för att beräkna försäkringstekniska avsättningar (FFFS 2011:22).

123

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

En fördel med det nuvarande solvensregelverket är att försäk- ringsföretaget inte behöver upprätta olika balansräkningar för externredovisningen och solvensändamål, vilka skulle behöva beräknas med olika redovisnings- och värderingsprinciper, för de olika balansposterna. En annan fördel är att tillsynsmyndigheten kan kontrollera inrapporterade årsuppgifter mot en årsredovisning som varit föremål för extern revision. En nackdel är att om redo- visnings- och värderingsprinciperna i externredovisningen ändras till följd av ändringar i internationella redovisningsstandarder3 så kan vissa av dessa ändringar behöva justeras i solvensberäkningen genom s.k. stabilitetsfilter4, eftersom beräkningen av kapitalbasen i det nuvarande solvensregelverket generellt ska baseras på redovis- nings- och värderingsprinciper enligt äldre redovisningsregler.

7.1.2 Solvens II-direktivets bestämmelser

Artikel 75 i Solvens II-direktivet innebär, om inte annat anges, att tillgångar och skulder värderas till det belopp för vilket de skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktio- nen genomförs. Vid värdering av skulder får ingen justering göras för att ta hänsyn till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.

Av skäl 45 i direktivet framgår att bedömningen av försäk- ringsföretagens finansiella ställning bör utgå från sunda ekono- miska principer och på bästa sätt utnyttja informationen från de finansiella marknaderna. Det framgår vidare att solvenskraven bör grundas på en ekonomisk värdering av hela balansräkningen.5 Det innebär att kapitalbasen och solvenskraven inte längre ska beräknas utifrån externredovisningen utan kommer att beräknas utifrån en särskilt upprättad balansräkning för solvensändamål, som utred- ningen valt att benämna solvensbalansräkning. Den ekonomiska värderingen av hela balansräkningen syftar på att i princip alla till- gångar och skulder ska värderas till verkliga värden och inte till anskaffningsvärden som ibland är fallet med externredovisningen.

3 Med internationella redovisningsstandarder avses International Accounting Standards (IAS), International Financial Reporting Standards (IFRS), Standing Interpretations Com- mittee – Interpretations of International Accounting Standards (SIC) och International Financial Reporting Interpretations Committee (IFRIC Interpretations).

4 CEIOPS PM: Recommendations regarding the Implications of the IAS/IFRS Introduction for the Prudential Supervision of Insurance Undertakings (CEIOPS-DOC-05/05), från september 2005.

5 Med det avses en sk. total balance sheet approach.

124

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

Solvensbalansräkningen tas alltså fram enbart för solvensändamål, och är därför fristående från externredovisningen.

Av skäl 46 i Solvens II-direktivet framgår att de värderingsstan- darder som ska användas vid upprättandet av solvensbalansräk- ningen i största möjliga utsträckning ska vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet för att begränsa den administrativa bördan för försäkringsföretagen. Det innebär att de redovisnings- och värderingsprinciper som ska användas vid upprättandet av solvensbalansräkningen till största delen kommer att vara desamma som i externredovisningen för de poster som värderats till verkligt värde. Det har successivt skett en anpassning av ÅRFL till IFRS. Detta gör att Solvens II-direktivets krav på värdering till verkligt värde inte kommer att ha så stora effekter för försäkringsföretagen. Det bör dock understrykas att det kommer att finnas skillnader mellan de redovisnings- och vär- deringsprinciper som gäller för de båda balansräkningarna. Dessa skillnader beror främst på att värderingen av vissa tillgångar och skulder enligt Solvens II-reglerna inte är baserad på samma värde- ringsprinciper som i externredovisningen samt att vissa poster ska tas upp till noll i solvensbalansräkningen, se vidare i avsnitt 7.1.5.

Kopplingen till den internationella utvecklingen på redovis- ningsområdet innebär inte att alla gällande redovisnings- och värde- ringsprinciper i IFRS-regelverket och alla kommande förändringar i IFRS-regelverket med automatik ska gälla för solvensbalansräk- ningen. Tillgångar och skulder ska enligt de föreslagna genomfö- randebestämmelserna, om inte annat anges, vara redovisade och värderade i enlighet med de internationella redovisningsstandarder, som antagits av Europeiska kommissionen i enlighet med förord- ning (EG) nr 1606/2002. Kommissionen ska besluta om hur kom- mande internationella redovisningsstandarder och förändringar i redan antagna internationella redovisningsstandarder ska tillämpas inom gemenskapen. En redovisningsteknisk kommitté6 bistår

6 European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG), bistår kommissionen med stöd och expertkunskaper vid bedömningen av de internationella redovisningsstandarderna. Innan kommissionen antar en viss standard, måste den dessutom iaktta ett i förordningen angivet kommittéförfarande. Förfarandet innebär att kommissionen först ska lägga fram sina förslag till beslut inför en föreskrivande kommitté för redovisningsfrågor, Accounting Regulatory Committee (ARC). ARC består av företrädare för medlemsstaterna med kommissionens företrädare som ordförande. ARC ska yttra sig över kommissionens förslag. Om förslaget är förenligt med ARC:s yttrande, kan kommissionen anta den aktuella standarden. Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande, måste kommissionen hänskjuta frågan till rådet, varvid en särskild procedur ska följas innan standarden kan antas (se artikel 6 i förordningen samt det där angivna beslutet 1999/468/EG).

125

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

kommissionen med stöd och expertkunskaper vid bedömningen av de internationella redovisningsstandarderna.

Enligt Solvens II-regelverket ska, som ovan framgått, alla till- gångar och andra skulder än försäkringstekniska avsättningar vär- deras till verkliga värden. Denna värderingsprincip anses ge en mer rättvisande bild av företagets ställning i solvenssammanhang. Andra fördelar med värdering till verkligt värde och kopplingen till IFRS- regelverkets värderingsprinciper är att tillämpningen av samma vär- deringsprinciper både i externredovisningen och i solvensberäk- ningen begränsar den administrativa bördan för försäkringsföreta- gen. Företagen ska vidare antas ha god kännedom om hur reglerna ska tillämpas, vilket bedöms minska risken för fel i rapporteringen till tillsynsmyndigheterna. För värderingen av försäkringstekniska avsättningar hänvisas till avsnitt 7.2.2.

Som en följd av skillnader i redovisnings- och värderingprinci- perna mellan solvensbalansräkningen och externredovisningens balansräkning kommer det att ingå en ny post i kapitalbasen, en avstämningsreserv (på engelska reconciliation reserve). Denna nya post är hänförligt till den totala skillnaden mellan balansräkningen i externredovisningen och solvensbalansräkningen. Posten kommer att ingå i primärkapitalet, se avsnitt 11.2.4. Även omvärderingar som reducerar kapitalbasen ingår i avstämningsreserven.

Avstämningsreserven framgår inte av Solvens II-direktivet men finns med i genomförandeåtgärderna för kapitalbasen.

Värderingen av tillgångar och skulder till verkligt värde i solvenssammanhang får inga konsekvenser för försäkringsföreta- gets skattesituation (med undantag av uppskjuten skatt) eftersom omvärderingen endast påverkar solvensbalansräkningen, som inte utgör grund för beskattning. I solvensbalansräkningen ska dock hänsyn tas till uppskjuten skatt, som bl. a. beror på skillnader mellan värderingen av tillgångar och skulder i skatte- respektive solvenssammanhang.

I Solvens II-direktivet finns inga uttryckliga bestämmelser om vilka tillgångar och skulder som ska redovisas i solvensbalansräk- ningen. Kommissionen föreslår därför i nivå 2 reglerna att till- gångar och skulder i solvensbalansräkningen, om inte annat anges, ska vara redovisade i enlighet med de internationella redovisnings- standarder som antagits av EU.7 Det kan innebära skillnader i redo-

7 Förordning (EG) nr 1606/2002.

126

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

visnings- och värderingsprinciper jämfört med hur tillgångar och skulder ska redovisas och värderas enligt ÅRFL.

7.1.3 Värdering till verkligt värde

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska i sin solvens- balansräkning värdera sina tillgångar och skulder till sitt verkliga värde, om inte annat anges. Vid värdering av skulder får hänsyn inte tas till försäkringsföretagets egen kreditvärdighet.

Med verkligt värdet enligt första stycket avses det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs.

Tilläggskapital i kapitalbasen ska värderas enligt bestämmel- serna i kapitalbasavsnittet.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 75 i direktivet ska ”försäkrings- och återförsäkringsföretag, om inte annat anges, vär- dera tillgångar till det belopp för vilket de skulle kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs” och skulder till det belopp för vilket de skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs. Utformningen av denna värderingsprincip är till största delen samma som den som används för att definiera begreppet verkligt värde i internationella redovisningsstandarder8. Direktivet innehåller dock ett undantag från värdering till verkligt värde, eftersom ingen anpassning får göras vid värdering av skulder för att ta hänsyn till försäkringsfö- retagets egna kreditvärdighet. Undantaget kan motiveras av att ett företag med låg kreditvärdighet annars skulle kunna redovisa en lägre skuld än ett företag med högre kreditvärdighet.

En särskild fråga är därför om begreppet verkligt värde bör användas i lagtexten, eller om endast direktivets formulering, som inte innehåller begreppet verkligt värde, bör föras in i lag. Det finns, enligt utredningens uppfattning, fördelar med att använda

8 Verkligt värde är, enligt IAS 39.9, det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras, mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs.

127

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

begreppet verkligt värde i bestämmelsen. Den främsta av dessa för- delar är av pedagogiskt slag; begreppet verkligt värde är numera en vedertagen svensk översättning av det i IFRS-regelverket använda begreppet ”fair value” och används generellt för denna typ av vär- deringsprincip.

Utredningen föreslår att det bland definitionerna i försäkrings- rörelselagen tas in en definition av begreppet solvensbalansräkning. Av denna definition ska det bl.a. framgå vad som avses med skulder.

Utredningen anser således sammantaget att direktivets text, bör tas in i svensk lag på ett sätt som ansluter nära till direktivtexten, men kompletteras med begreppet verkligt värde och en definition av vad som avses med skulder. I lagen ska alltså anges att ett företag i sin solvensbalansräkning ska ta upp tillgångar och skulder till verkligt värde, om inte annat anges. I den kommande mer detalje- rade EU-regleringen på lägre nivå (genomförandeåtgärderna) kommer kompletterande bestämmelser utformas som närmare anger hur det verkliga värdet ska beräknas. Nedan under rubriken Översikt Kommissionens genomförandeåtgärder (nivå 2) sammanfattas EU- kommissionens nuvarande förslag till bestämmelser på nivå 2.

Utredningens förslag till lagtext är principbaserad och innehåller därmed endast övergripande värderingsprinciper, vilka är utfor- made i överensstämmelse med artikel 75 i Solvens II-direktivet. En effekt av detta är dock att den måste läsas tillsammans med genom- förandeåtgärderna.

Förslaget till lagtext innehåller en upplysning om att bestäm- melser om värdering av tilläggskapital behandlas i kapitalbasavsnit- tet, se avsnitt 11.2.4. Upplysningen är nödvändig eftersom tilläggs- kapital inte ingår i solvensbalansräkningen.

7.1.4 Proportionalitetsprincipen

När det gäller redovisnings- och värderingsprinciperna torde det enligt utredningen finnas visst utrymme att tillämpa proportiona- litetsprincipen, eftersom t. ex. valet av värderingsmetod/modell för att fastställa verkligt värde på tillgångar och skulder rimligen bör stå i proportion till posternas art, omfattning och komplexitet. Enklare värderingsmodeller bör t. ex. kunna användas vid värde- ringen av poster vars värde har en relativt begränsad betydelse när det gäller skyddet för försäkringstagarna. .

128

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

7.1.5 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)

Bestämmelser om värdering av tillgångar och andra skulder än för- säkringstekniska avsättningar i solvensbalansräkningen återfinns i kapitel II artiklarna 5–11. Dessa genomförandeåtgärder behandlar, i enlighet med artikel 75.2 i Solvens II-direktivet, de grundläggande redovisnings- och värderingsprinciperna och värderingen av vissa specifika tillgångs- och skuldposter dvs. vilka metoder och anta- ganden som ska användas vid värderingen. Nedan följer en sam- manfattning av de föreslagna genomförandeåtgärderna.

Försäkringsföretaget ska enligt artikel 5 värdera tillgångar och skulder med utgångspunkt i att företaget kommer att fortsätta sin verksamhet (fortlevnadsprincipen).

Tillgångar och skulder i solvensbalansräkningen ska, enligt arti- kel 6, om inte annat anges9, redovisas och värderas i enlighet med internationella redovisningsstandarder, som antagits av Europeiska kommissionen. Om en värderingsmetod i en internationell redo- visningsstandard som antagits av Europeiska kommissionen antingen temporärt eller permanent inte är förenlig med artikel 75 i Solvens II-direktivet ska försäkringsföretaget använda en alternativ värderingsmetod som är förenlig med artikel 75. Varje enskild till- gång och skuld ska värderas separat.

Enligt artikel 7 ,ska det noterade marknadspriset på en aktiv marknad användas som standardvärderingsmetod för samma typ av tillgångar eller skulder. Kriterier för bedömningen av aktiv mark- nad ska följa de internationella redovisningsstandarder som antagits av EU. Om det inte är möjligt att använda det noterade marknads- priset på en aktiv marknad för samma typ av tillgångar eller skulder ska det noterade marknadspriset på en aktiv marknad för liknande tillgångar och skulder användas. Om det inte finns ett noterat marknadspris, för samma typ av eller liknande tillgångar eller skul- der, ska försäkringsföretaget, om inte annat anges, använda en alternativ värderingsmetod. Den alternativa värderingsmetoden ska utgå från observerbara marknadsdata och förlita sig så lite som möjligt på företagsspecifika observationer.

Artikel 8 och 10 behandlar eventualförpliktelser. Eventual- förpliktelser definierade enligt internationella redovisnings- standarder som antagits av EU, ska tas upp som skulder om de är

9 Ett exempel på en post som inte ska värderas enligt internationella redovisningsstandarder är försäkringstekniska avsättningar, se kapitel 7.2.

129

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

materiella. Eventualförpliktelser är materiella om de kan, genom deras nuvarande eller potentiella storlek eller art, påverka beslutsfattandet eller bedömningen hos den avsedda användaren av denna information. Eventualförpliktelser ska värderas till framtida kassaflöden, genom användning av en riskfri ränta, som krävs för att reglera eventualförpliktelsen.

Artikel 9 behandlar Innehav i anknutna företag. Innehav i anknutna företag, dvs. företag som antingen är dotterföretag10, företag som är föremål för ägarintresse11 eller företag som är knutet12 till ett annat företag genom bestämmande inflytande eller gemensam ledning, ska värderas till noterade marknadspriser (dvs. standardvärderingsmetoden). Om det inte är möjligt att uppfylla kraven på noterade marknadspriser, ska följande gälla:

- för ett dotterföretag ska värderingen baseras på den sk. justerade kapitalandelsmetoden.

- för aktier eller andelar i anknutna företag som inte är dotterföretag, ska värderingen baseras på den sk. justerade kapitalandelsmetoden där så är möjligt. Om den sk. justerade kapitalandelsmetoden inte kan användas, ska en alternativ värde- ringsmetod användas.

Den justerade kapitalandelsmetoden innebär att försäkringsföreta- get värderar sin andel i ett anknutet företag baserat på företagets andel av överskottet av tillgångar efter avdragna skulder i det anknutna företaget. Vid beräkning av överskottet (tillgångar minus skulder) i det anknutna företaget, får företaget värdera det anknutna företagets tillgångar och skulder i enlighet med Solvens II redovisnings- och värderingsprinciper eller tillämpa den kapital- andelsmetod som framgår av internationella redovisningsstandar- der, som antagits av Europeiska kommissionen.

Därutöver ska innehav i anknutna företag som

- inte omfattas av grupptillsyn i enlighet med artikel 214(2)(a) i Solvens II-direktivet eller

10 Dotterföretag enligt definitionen i artikel 1 direktiv 83/349/EEG, inbegripet dotterföretag till sådana företag.

11 Ägarintresse är ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

12 Företag som är knutna till ett annat företag genom bestämmande inflytande eller gemensam ledning utan att det finns ägarsamband enligt artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG.

130

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

- ska dras av från den gruppbaserade kapitalbasen i enlighet med artikel 229 i Solvens II-direktivet tas upp till noll i solvensba- lansräkningen för det enskilda företaget. Tillsynsmyndigheten kan dock medge undantag.

Enligt artikel 9 ska goodwill tas upp till noll.

Andra immateriella tillgångar än goodwill ska värderas till noll, men kan värderas till verkligt värde om de kan säljas separat och försäkringsföretaget kan visa att det finns ett värde för samma eller liknande tillgångar samt att detta marknadsvärde har beräknats på samma sätt som ett verkligt värde.

Andra finansiella skulder än försäkringstekniska avsättningar ska, enligt artikel 10, värderas vid första redovisningstillfället, i enlighet med internationella redovisningsstandarder som antagits av EU. Det ska inte göras någon justering med hänsyn till föränd- ringen i egen kreditvärdighet efter det första redovisningstillfället.

Enligt artikel 11 ska försäkringsföretag värdera uppskjutna skatter, andra än framtida skattemässiga avdrag och underskottsav- drag, på grundval av skillnaden mellan de värden som anges på till- gångar och skulder i enlighet med artikel 75 i EU-direktivet och de värden som samma tillgångar och skulder är upptagna till för skat- teändamål. Framtida skattemässiga avdrag och underskottsavdrag ska beräknas i enlighet med internationella redovisningsstandarder.

Ett försäkringsföretag ska beräkna uppskjutna skatter i relation till alla tillgångar och skulder som är redovisade för solvensändamål eller har ett skattemässigt värde. Om en tillgång eller skuld inte har något skattemässigt värde eller inte har något värde i solvensbalans- räkningen så ska den uppskjutna skatten hänförlig till tillgången eller skulden värderas till noll.

För att få ta upp uppskjutna skattefordringar i solvensbalans- räkningen ska försäkringsföretaget visa tillsynsmyndigheten att det är sannolikt att de skattemässiga avdragen, som ligger till grund för de uppskjutna skattefordringarna, kan avräknas mot skattemässiga överskott i framtida beskattning.

131

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

7.2 Försäkringstekniska avsättningar

7.2.1 Bakgrund

Inledning

I grunden innebär försäkringsrörelse att ett försäkringsföretag mot betalning i förväg (försäkringspremier) gör ett villkorat åtagande om en framtida utbetalning. I solvensbalansräkningen kommer inbetalda försäkringspremier att motsvaras av bl.a. olika former av tillgångar på balansräkningens tillgångssida, medan försäkringsfö- retagets åtaganden enligt ingångna försäkringskontrakt utgör grunden för beräkning och värdering av de försäkringstekniska avsättningarna som ska tas upp på solvensbalansräkningens skuld- sida. De försäkringstekniska avsättningarna är emellertid inte någon enkel summering av de åtaganden som finns uttryckta i de bakom- liggande försäkringskontrakten, eftersom den grundläggande idén i försäkring är att kollektivet av försäkringstagare delar på risken för att någon i kollektivet drabbas av en skada och då har rätt till ersättning.

Bestämmandet av de försäkringstekniska avsättningarna handlar om att göra en bedömning av företagets förväntade totala kostnad för de försäkringskontrakt som tecknats. Bedömningen görs med användande av olika tekniker – bl.a. matematiska och statistiska metoder och erfarenhetsbaserade expertbedömningar – och utmyn- nar i en faktisk värdering, dvs. i ett belopp som ska tas upp på solvensbalansräkningens skuldsida. De försäkringstekniska avsätt- ningarna ska alltså inte förväxlas med en skuld i traditionell mening.

Nuvarande regler

Enligt den grundläggande bestämmelsen i försäkringsrörelselagen (FRL), 5 kap. 1 §, ska ett försäkringsföretags försäkringstekniska avsättningar motsvara belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan för- väntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. I FRL finns även bestämmelser om vad avsättningarna mer i detalj ska motsvara, och hur de ska beräknas och värderas. I 5 kap. 17 § FRL finns även ett bemyndigande för regeringen eller den

132

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Inom skadeförsäkring utgörs de försäkringstekniska avsättning- arna huvudsakligen av en premiereserv och en skadereserv (ibland kallad ersättningsreserv). Premiereserven – som i den nuvarande lagtexten kallas ”avsättning för ej intjänade premier och kvar- dröjande risker” – är en uppskattning av bolagets kostnader under återstående löptid för gällande försäkringar, framförallt för skador som kan komma att inträffa. Avsättning för kvardröjande risker görs om den ej intjänade premien bedöms vara otillräcklig för dessa kostnader. Skadereserven – som i den nuvarande lagtexten kallas avsättning för oreglerade skador – är en uppskattning av bolagets återstående kostnader för redan inträffade skador. I skadereserven ingår bl.a. en avsättning som går under benämningen IBNR-reser- ven, där IBNR är en förkortning av det engelska begreppet Incur- red But Not Reported (dvs. en avsättning för skador som inträffat men som ännu inte har anmälts till försäkringsföretaget). Avsätt- ningen görs mot bakgrund av att man av erfarenhet vet att det kan finnas redan inträffade skador som för företaget är okända eller med avseende på skadans omfattning otillräckligt kända. Vid verk- samhet som avser t.ex. ansvarsförsäkringar kan IBNR-reserven vara av betydande storlek.

Vid beräkningen av avsättningar för livförsäkring med sparan- deinslag där avtalen normalt löper under en mycket lång tid, t.ex. olika slags pensionsförsäkringar, måste försäkringsgivaren ta hän- syn till att åtaganden och premier ligger längre fram i tiden än det närmaste året. För denna form av livförsäkringar är beräkningen och värderingen av avsättningarna starkt beroende av storleken på eventuella avkastningsgarantier, hur lång tid som återstår till dess att utbetalningarna ska påbörjas och under hur lång tid utbetal- ningarna kommer att pågå. Även inom livförsäkring utgörs de för- säkringstekniska avsättningarna av en form av premiereserv – som dock vid livförsäkring i lagtexten kallas livförsäkringsavsättning – och en form av skadereserv – som även vid livförsäkring i lagtexten kallas avsättning för oreglerade skador.

Livförsäkringsavsättningar ska redovisas inklusive garanterad återbäring, Inom livförsäkring kan det också finnas avsättningar för villkorad återbäring och avsättning för fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren eller andra ersättningsberättigade bär placeringsris- ken. Vilka avsättningar som ska göras beror på hur försäkringsav- talet är utformat i det enskilda fallet.

133

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

I avsättningen för oreglerade skador i livförsäkring ingår bl.a. återbäring som förfallit till betalning, men som inte betalats ut. Eftersom återbäringen i de allra flesta livförsäkringskontrakt inte förfaller till betalning förrän i samband med utbetalning är denna avsättning i de flesta fall närmast försumbar.

Enligt 5 kap. 5 § FRL utgörs livförsäkringsavsättningen av skill- naden mellan det förväntade kapitalvärdet av företagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av de premier företaget ytterligare kan ha att ta ut för försäkringsav- talet. Vid bestämning av de försäkringstekniska avsättningarna för all livförsäkring sker det alltså en nettoberäkning, där det uppskat- tade värdet av försäkringsbolagets framtida nettoutbetalningar också minskas genom diskontering. Avsättningarna värderas alltså till ett på visst sätt beräknat nuvärde av de framtida nettoutbetal- ningarna. Diskontering görs eftersom förvaltade tillgångar antas generera viss avkastning under den tid som återstår till dess utbe- talning sker. Det kan här nämnas att diskontering får13 tillämpas även för skadeförsäkring, om den förväntade genomsnittliga tiden till utbetalning är minst fyra år.

Det bör här nämnas att för livförsäkringar som till sin natur lik- nar skadeförsäkring – såsom rena dödsfallsförsäkringar, sjukförsäk- ringar och olycksfallsförsäkringar – beräknas de försäkringstek- niska avsättningarna på liknande sätt som vid skadeförsäkring, jfr. 1 kap. 6 § FRL.

Mot bakgrund av den centrala roll som värderingen och beräk- ningen av åtagandena har, finns det i det nuvarande regelverket regler som syftar till att säkerställa att beräkning och värdering av de försäkringstekniska avsättningarna sker efter en betryggande (försiktig) bedömning, dvs. att åtagandena i vart fall inte under- skattas. Beräkning av avsättning för livförsäkringsåtaganden ska grundas på antaganden som var för sig är betryggande. Detta inne- bär t.ex. att företaget vid beräkning av avsättning för en pensions- försäkring ska anta att de försäkrade antas leva längre än vad som genomsnittligen inträffar i verkligheten. Vidare ska den diskonte- ringsränta som används för att beräkna avsättningen vara lägre än den aktuella faktiska räntan. Annorlunda uttryckt sker det alltså en medveten slags övervärdering av åtagandena i det nuvarande solvenssystemet, vilket medför att avsättningarna innehåller inbyggda buffertar såvitt gäller livförsäkring. Dessa inbyggda buf-

13 Enligt 4 kap. 10 § FFFS 2008:26.

134

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

fertar kan sägas vara en teknik för att hantera osäkerheten kring den verkliga storleken av den största posten på balansräkningens skuldsida i livförsäkringsföretag. Något motsvarande lagreglerat krav på betryggande (försiktig) värdering av avsättningar i skade- försäkringsrörelse finns inte, men det kan här noteras att det skapas ett visst mått av inbyggda buffertar även när det gäller avsättningar för s.k. lång skadeförsäkring eftersom det där till följd av praxis inte sker någon diskontering av åtaganden då den förväntade genomsnittliga återstående tiden till skadeutbetalning är kortare än fyra år. Det innebär att de försäkringstekniska avsättningarna för sådana åtaganden rymmer ett visst mått av försiktighet.

I den nuvarande solvensregleringen finns det en tydlig koppling mellan de försäkringstekniska avsättningarna och försäkringsföre- tagens tillgångssida, eftersom företagen är skyldiga att täcka de för- säkringstekniska avsättningarna med särskilda tillgångar, s.k. skuldtäckningstillgångar. För denna typ av tillgångar gäller dels krav på särskild registerföring, dels särskilda placeringsrestriktio- ner. De särskilda placeringsrestriktionerna kan ses som ett sätt att hantera osäkerheten i värdet på balansräkningens tillgångssida. Kravet på registerföring är en förutsättning för den s.k. förmåns- rätten, som innebär att försäkringstagarna och försäkrade i hän- delse av försäkringsföretagets konkurs har rätt att få betalning ur skuldtäckningstillgångarna före företagets övriga borgenärer. Det finns alltså en mycket klar koppling mellan värdering och beräk- ning av åtagandena, hanteringen av osäkerheten på tillgångssidan och det faktiska skyddet för försäkringstagarna i händelse av kon- kurs.

En konsekvens av det som anförts ovan är att värderingen och beräkningen av åtagandena har betydelse för hur stor andel av för- säkringsföretagets tillgångar som inte omfattas av de särskilda pla- ceringsrestriktionerna, dvs. hur stor andel av bolagets tillgångar som kan placeras mer riskfyllt och därmed ge möjlighet till en högre avkastning. En annan konsekvens är att värderingen och beräkningen av åtagandena dessutom indirekt påverkar storleken på den restpost som utgörs av skillnaden mellan tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar, dvs. försäkringsföreta- gets kapitalbas.

I det nuvarande regelverket finns det även en koppling mellan storleken på de försäkringstekniska avsättningarna och storleken på det lagstadgade kravet på buffertkapital (solvensmarginalen). För skadeförsäkring beräknas solvensmarginalen på grundval av bola-

135

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

gets premier, utbetalda ersättningar och avsättningar för oreglerade skador. För livförsäkring är solvensmarginalen grundad på avsätt- ningarnas storlek och på positiv risksumma14. Förenklat kan det sägas att de nuvarande lagstadgade kapitalkraven i första hand är avsedda att utgöra en extra buffert för den osäkerhet som – trots inbyggda buffertar i avsättningarna – ändå finns kring försäkrings- företagens skuldsida, och att de lagstadgade kapitalkraven inte till fullo avspeglar alla de risker företaget är utsatt för.

Sammanfattningsvis kan det enligt utredningen hävdas att den nuvarande solvensregleringen innehåller en blandning av olika skyddsmekanismer, som i första hand är skapade för att hantera den osäkerhet som finns när det gäller värderingen av försäkrings- företagens åtaganden till följd av ingångna försäkringskontrakt. Det finns tydliga kopplingar mellan de olika skyddsmekanismerna. Värderingen av åtaganden skapar buffertar i de försäkringstekniska avsättningarna, som i sin tur ska täckas med tillgångar som inte får vara alltför riskfyllda. Storleken på avsättningarna påverkar dess- utom storleken på kapitalkravet.

Avslutningsvis bör här nämnas något kring sambandet mellan regleringen av försäkringstekniska avsättningar i solvensre- gleringen, dvs. FRL, och regleringen av försäkringstekniska avsätt- ningar i redovisningsregleringen, dvs. lagen om årsredovisning för försäkringsföretag (ÅRFL). I äldre rätt fanns det en lagteknisk koppling mellan FRL och ÅRFL, eftersom det i ÅRFL angavs att de försäkringstekniska avsättningarna i redovisningen skulle beräk- nas och värderas enligt dåvarande 7 kap. 1 och 2 §§ FRL (den äldre motsvarigheten till nuvarande 5 kap. 1 §). Denna koppling mellan redovisnings- och rörelseregleringen togs bort år 2004. Det finns alltså ingenting i de nuvarande lagtexterna som hindrar att de för- säkringstekniska avsättningarna värderas till olika belopp vid till- lämpningen av FRL respektive vid tillämpningen av ÅRFL. I Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2008:26) Årsredovisning i försäkringsföretag finns det emellertid en före- skrift som stadgar att försäkringstekniska avsättningar ska redovi- sas enligt bl.a. 5 kap. 1–9 §§ FRL. Detta innebär att bestämmel- serna i FRL är styrande för företagens redovisning. Av samma bestämmelse i föreskrifterna framgår dock att avvikelser från detta kan göras under vissa förutsättningar, där en av förutsättningarna är att avvikelsen ”ger en redovisning som är mer relevant men inte

14 Med risksumma avses skillnaden mellan kapitalvärdet av utfallande belopp vid dödsfall och för försäkringen gjord försäkringsteknisk avsättning.

136

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

mindre tillförlitlig eller som är mer tillförlitlig men inte mindre relevant”. Genom denna bestämmelse finns möjlighet att i redovis- ningen justera de beräkningar och värderingar som framkommer vid en tillämpning av bestämmelserna i FRL.

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet

Solvens II-direktivet innebär en genomgripande förändring av hela den nuvarande solvensregleringen. Med utgångspunkt i den s.k. ekonomiska ansatsen ska, som ovan konstaterats, alla delar av solvensbalansräkningen värderas till sitt verkliga värde, dvs. det belopp till vilket en tillgång skulle kunna överlåtas eller en skuld regleras i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs (se avsnitt 7.1). Detta innebär bl.a. att det inte längre ska finnas några inbyggda buffertar i de försäkringstekniska avsättningarna. I den nya regleringen försvinner också de kvantitativa placeringsrestrik- tioner som gällt för skuldtäckningstillgångar, dvs. de tillgångar som ska täcka avsättningarna (se kapitel 8). Utgångspunkten i den nya regleringen är istället att alla nödvändiga buffertar – för den osä- kerhet som finns på såväl tillgångs- som skuldsidan – ska samlas i ett solvenskapitalkrav som beräknas utifrån alla risker som finns i verksamheten (se kapitel 9).

Den ekonomiska ansatsen är i grunden enklare att tillämpa på tillgångar, eftersom det för de flesta tillgångsslag finns fungerande marknader där tillgångarna är prissatta. För försäkringsåtaganden saknas däremot oftast ett sådant observerbart marknadsvärde, vil- ket gör det svårare att fastställa ett verkligt värde.

Utifrån den ekonomiska ansatsen är utgångspunkten i Solvens II-direktivet att de försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som företaget skulle vara tvunget att betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden till ett annat försäk- ringsföretag. Av direktivet framgår att värderingen av avsättning- arna ska vara förenlig med dels den information som finns tillgäng- lig på de finansiella marknaderna, dels allmänt känd information om försäkringsrisker. Enligt direktivet ska beräkningen och värde- ringen av avsättningarna ske på ett sätt som är ansvarsfullt, tillför- litligt och objektivt.

Enligt Solvens II-direktivet ska de försäkringstekniska avsätt- ningarna utgöras av summan av en s.k. bästa skattning och en s.k.

137

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

riskmarginal. Bästa skattningen är ”det förväntade nuvärdet av de framtida kassaflödena”. Detta innebär att bolaget ska ha en väl- grundad uppfattning om hur stora de framtida kassaflödena, netto15, med anledning av försäkringsåtagandena kan komma att bli och med vilka sannolikheter olika utfall kommer att inträffa. De framtida kassaflödena, netto, ska minskas genom diskontering med en s.k. riskfri ränta som ska fastställas i särskild ordning16. Det sammanlagda sannolikhetsviktade medelvärdet av dessa diskonterade kassaflöden, netto, utgör den bästa skattningen. Riskmarginalen är avsedd att utgöra ett mått på osäkerheten omkring detta medelvärde. Någon riskmarginal behöver inte beräknas särskilt för det fall åtagandena kan replikeras på finansmarknaderna, eftersom osäkerheten då anses vara inräknad i marknadens prissättning. När åtagandena inte kan replikeras ska riskmarginalen beräknas med den s.k. kapitalkostnadsmetoden, som ger ett mått på det övertagande bolagets kostnad för att hålla så mycket kapital som krävs för att täcka de solvenskapitalkrav som gäller för de åtaganden som övertagits. Den bakomliggande tanken är att dessa solvenskrav – dvs. kapitalkravet för försäkringsrisker – är ett mått på osäkerheten i beräkningen av åtagandena, vilket i sin tur har antagits motsvara den ”extrakostnad för osäkerhet” som måste ingå i ”prissättningen” av åtagandena.

Vid beräkningen av avsättningarna ska i princip företagets alla intäkter och alla kostnader för att uppfylla sina åtaganden med anledning av försäkringsavtalen beaktas. Hänsyn ska bl.a. tas till inflation och värdet av eventuella garantier och valmöjligheter som försäkringstagare och försäkrade kan ha enligt försäkringskon- trakten (s.k. optioner).

Liksom enligt nu gällande rätt ska beräkningarna av de försäk- ringstekniska avsättningarna göras utan att hänsyn tas till de belopp som kan återfås till följd av återförsäkringsavtal eller från specialfö- retag17. Belopp som kan återfås från specialföretag eller till följd av återförsäkringsavtal ska beräknas separat, och tas upp på solvens- balansräkningens tillgångssida.

Enligt Solvens II-direktivet ska försäkringsföretagen vid beräk- ningen av de försäkringstekniska avsättningarna fördela sina åta-

15 Hänsyn ska tas till såväl inbetalningar som utbetalningar som uppstår på grund av för- säkringsavtalet.

16 Bestämmelser om fastställande av relevanta riskfria räntestrukturer finns i EU- förordningen.

17 För en närmare beskrivning av specialföretag hänvisas till kapitel 21.

138

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

ganden på homogena riskgrupper. I korthet betyder detta att olika typer av försäkringsrisker ska beräknas och värderas var för sig.

Solvens II-direktivet innehåller även vissa uttryckliga krav på datakvalitet vid beräkningen av avsättningarna, samt krav på interna processer och metoder som ska säkerställa att beräkningarna är lämpliga, fullständiga och riktiga. I samma syfte uppställs krav på att företaget säkerställer att bästa skattningar och antaganden regelbundet jämförs med gjorda erfarenheter. Slutligen innehåller direktivet några särskilda bestämmelser kring tillsynen när det gäller just de försäkringstekniska avsättningarna. I den nu gällande svenska regleringen är dessa frågor inte lika detaljreglerade, utan får närmast anses ingå som en del i de mer grundläggande principerna som gäller för försäkringsföretagen – stabilitets-, genomlysnings- och standardprinciperna.

7.2.2 Behandlingen av nuvarande bestämmelser

Utredningens bedömning: De bestämmelser om försäkringstek- niska avsättningar som till följd av Solvens II-direktivet nu måste tas in i den svenska regleringen ersätter merparten av de nuvarande svenska bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar i för- säkringsrörelselagen.

Skäl för utredningens bedömning: Inledningsvis vill utredningen här hänvisa till vad som anförts i fråga om införlivandeteknik i avsnittet om principiella lagtekniska utgångspunkter, se avsnitt 5, och understryka att regleringen av de försäkringstekniska avsätt- ningarna är ett område där harmoniseringen inom EU får anses vara särskilt viktig.

Utredningens bedömning är att bestämmelserna i direktivet om försäkringstekniska avsättningar är av sådan art att de kommer att ersätta merparten av de nuvarande bestämmelserna om försäk- ringstekniska avsättningar i FRL.

Bestämmelsen i 5 kap. 1–6 och 9 §§ FRL om försäkringstek- niska avsättningars omfattning, beräkning vid solidarisk ansvarig- het, beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvar- dröjande risker, beräkning av livförsäkringsavsättning och beräk- ning av avsättning för oreglerade skador har sin motsvarighet i Solvens II-direktivets artikel 76–81.

139

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

Bestämmelsen i 5 kap. 7, 8 och 13 §§ om beräkning av avsätt- ningar för tjänstepensionsförsäkring och om bestämmande av pre- mier för tjänstepensionsförsäkringar ska flyttas till den särskilda reglering för tjänstepensionsverksamhet som föreslås av utred- ningen i kapitel 17.

Bestämmelserna i 5 kap. 10 och 11 §§ FRL om utjämningsreserv för kreditförsäkring ska utgå.

Bestämmelsen i 5 kap. 12 § FRL om bestämmande av premier för livförsäkringar och vissa skadeförsäkringar kan enligt utred- ningen härledas till artikel 209 i Solvens II-direktivet, som i sin tur har sin grund i artikel 21 i det konsoliderade livförsäkringsdirekti- vet. Artikel 209 ingår i den s.k. konsolideringen, jfr. avsnitt 5.2.5. Av förarbetena till den s.k. försäkringsrörelsereformen, prop. 1998/99:87 s. 240 ff, framgår det att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 12 § också kan ses som ett uttryck för stabilitetsprincipen, dvs. att bolagens premiesättning ska tillgodose stabilitetsprincipen. I avsnitt 5.4 föreslår utredningen att stabilitetsprincipen ska utmönstras, men eftersom den nu aktuella bestämmelsen också har sin grund i Solvens II-direktivet ska bestämmelsen i nuvarande 5 kap. 12 § behållas i sak. Mot bakgrund av att stabilitetsprincipen nu slopas bör dock bestämmelsen justeras så att den hamnar närmare lydelsen i Solvens II-direktivet.

Bestämmelsen i 5 kap. 14 § om aktuarie behandlas i kapitel 12, Företagsstyrning.

Bestämmelserna i 5 kap. 15 och 16 §§ FRL om återköp och överföring av en försäkrings värde är en nationell reglering som saknar samband med regleringen i Solvens II-direktivet. Bestäm- melserna ska finnas kvar, men ska enligt utredningen placeras bland övriga grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse i 4 kap. FRL.

Bestämmelsen i 5 kap. 17 § med bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska finnas kvar, men omarbetas utifrån de förslag som utredningen lämnar när det gäller bemyndiganden i det följande.

140

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

7.2.3 Allmänna bestämmelser

Utredningens förslag: Försäkringsföretag ska värdera sina åtagan- den (försäkringstekniska avsättningar) till det belopp som försäk- ringsföretaget skulle få betala om det omedelbart skulle föra över sina åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal till ett annat försäkringsföretag.

Avsättningarna ska värderas på ett aktsamt, tillförlitligt och objektivt sätt. Värderingen ska vara förenlig med information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga data om försäk- ringsrisker.

Skäl för utredningens förslag:

Terminologi

I bestämmelserna om de försäkringstekniska avsättningarna i Solvens II-direktivet används omväxlande begreppen bestämma, beräkna och värdera. Enligt utredningen kan de försäkringstekniska avsättningarna sägas bli bestämda genom en beräkning som ger en beloppsmässig värdering av försäkringsgivarens åtaganden. Slutre- sultatet torde alltid ha inslag av värdering, även om denna ofta har sin grund i matematiska beräkningar. Inslaget av värdering är ännu tydligare i de fall det slutliga beloppet till del grundats på mer skönsmässiga s.k. expertbedömningar. För att markera att bestäm- ningen av de försäkringstekniska avsättningarna ytterst handlar om värdering bör detta begrepp användas i den svenska lagtexten.

Enligt direktivet ska de försäkringstekniska avsättningarna beräknas på ett ansvarsfullt (på engelska prudent) sätt. Det engelska ordet prudent torde alternativt kunna översättas till bl.a. klokt, välbetänkt, aktsamt, försiktigt, förtänksamt, betryggande eller konservativt. I den hittillsvarande regleringen har ”sufficiently prudent” översatts till betryggande, medan prudent har översatts till aktsamt. Enligt utredningen, som inte vill införa ytterligare en översättning av begreppet prudent, står valet mellan försiktigt och aktsamt. Vid en samlad bedömning anser utredningen att begreppet aktsamt bör användas.

141

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

Ingen särskild bestämmelse om att avsättningar ska göras

Enligt artikel 76.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att försäkrings- och återförsäkringsföretag bestämmer (på engelska establish) försäkringstekniska avsättningar i fråga om alla sina för- säkrings- och återförsäkringsförpliktelser mot försäkrings- och förmånstagare enligt försäkrings- och återförsäkringsavtal.

Utredningen anser att skyldigheten att göra avsättningar fram- går indirekt av övriga bestämmelser, och att det därför inte behövs någon uttrycklig lagbestämmelse som motsvarar artikel 76.1 i direktivet.

Den ekonomiska ansatsen m.m. ska framgå av lagen

I artikel 76.2–76.5 i Solvens II-direktivet finns ett antal s.k all- männa bestämmelser kring beräkning och värdering av de försäk- ringstekniska avsättningarna. Enligt utredningen har bestämmel- serna karaktären av mer allmänna principer som försäkringsföreta- gen har att ta hänsyn till vid tillämpningen av de mer detaljerade bestämmelser som finns i de efterföljande artiklarna 77–85.

Bestämmelsen i artikel 76.2 om att värdet av de försäkringstek- niska avsättningarna ska motsvara det belopp som företaget skulle få betala vid en överföring av förpliktelserna är central, och ska därför med några mindre språkliga justeringar tas in i den svenska lagen. I svensk försäkringsterminologi används begreppet åtagan- den, snarare än begreppet förpliktelser. Enligt utredningen behöver orden ”värdet av” som används i direktivet inte tas in i den svenska lagtexten, eftersom det får anses självklart att det rör sig om ett ”värde”. Bestämmelsen i artikel 76.2 får anses knyta an till den övergripande värderingsbestämmelsen av tillgångar och skulder i artikel 75.1 b), och som utredningen behandlar i avsnitt 7.1. Båda bestämmelserna är ett uttryck för den s.k. ekonomiska ansatsen, dvs. värdering till verkligt värde av alla delar av solvensbalansräk- ningen.

Bestämmelsen i artikel 76.3 om att försäkringsföretagen vid vär- deringen av avsättningar ska utnyttja – och att värderingen ska vara förenlig med – information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig information om försäkringsrisker har enligt utredningen ett naturligt samband med bestämmelsen i artikel 76.4 som ställer krav på aktsam, tillförlitlig och objektiv värdering. Båda

142

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

bestämmelserna ska tas in i den svenska lagtexten. Hur värderingen ska gå till mer exakt och vilken information på de finansiella mark- naderna som ska anses vara relevant framgår inte av direktivet. Mot bakgrund av att det här rör sig om bestämmelser i ett ramdirektiv som förutsätts bli kompletterade genom s.k. genomförandebe- stämmelser har utredningen avstått från att här föra någon närmare diskussion kring t.ex. huruvida och i så fall på vilket sätt försäk- ringsföretagen vid sin värdering ska ta hänsyn till eventuella vinst- marginaler vid en tänkt överlåtelse.

Enligt ordalydelsen i direktivet ska värderingen vara förenlig med information från de finansiella marknaderna, och allmänt till- gänglig information om försäkringsrisker. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den i grunden handlar om ett krav på att värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara marknadskonsistent18, dvs. att värderingen inte enbart ska bygga på företagens egna information om försäkringsrisker. Mot denna bak- grund har utredningen valt att här föreslå en lagtext som nära följer den exakta ordalydelsen i direktivet.

Bestämmelsen i artikel 76.5 som endast hänvisar till efterföl- jande artiklar och till principerna i artikel 76.1–76.4 samt 75.1 behöver enligt utredningen inte tas in särskilt i den svenska lagen. I den svenska lagtexten bör det dock enligt utredningen finnas en upplysning om att det finns ytterligare bestämmelser som precise- rar de mer övergripande principerna i lagen (artikel 86), och att dessa ytterligare bestämmelser bl.a. finns i EU-förordningen.

7.2.4 Värdering av försäkringstekniska avsättningar

Utredningens förslag: Värdet av de försäkringstekniska avsätt- ningarna ska vara lika med summan av en bästa skattning och en riskmarginal.

Om inte annat anges ska den bästa skattningen grundas på alla framtida kassaflöden som kan förväntas uppkomma till följd av ingångna försäkringskontrakt, och motsvara nuvärdet av dessa förväntade framtida kassaflöden. Vid beräkningen av nuvärdet ska riskfria räntesatser för relevanta löptider användas. Den bästa skattningen ska bygga på realistiska antaganden och

18 jfr. ordet market consistency inom parantes i den engelska versionen av direktivet.

143

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

utföras med användning av relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder.

Riskmarginalen ska beräknas så att de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp som ett försäkringsföretag kan förväntas kräva för att ta över och infria åtagandena.

Om de förväntade framtida kassaflödena till följd av ingångna försäkringskontrakt har en motsvarighet i kassaflöden hos finansiella instrument för vilka det finns ett pålitligt marknads- värde ska detta marknadsvärde användas för värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna, och någon separat beräk- ning av riskmarginal ska då inte ske.

Den bästa skattningen ska beräknas utan att avdrag görs för belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från speci- alföretag. Belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag ska beräknas och värderas separat, och tas upp som en tillgång på solvensbalansräkningens tillgångssida.

Värderingen av belopp som kan fås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag ska vara förenlig med de principer och krav som gäller vid värdering av bästa skattning och beräkning av riskmarginal.

Skäl för utredningens förslag:

Inledande bestämmelser

Bestämmelsen om att värdet av avsättningarna ska vara lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal (artikel 77.1) ska utan några större språkliga justeringar tas in i lagtexten. Begreppet bästa skattning är enligt utredningen numer ett så pass inarbetat begrepp i försäkringsbranschen att begreppet kan användas direkt i lagtexten. Även om begreppet riskmarginal möjligen felaktigt kan uppfattas som ett krav på någon form av försiktighetsmarginal vid beräkningarna av avsättningarna anser utredningen att även begrep- pet riskmarginal numer är så pass inarbetat att det kan användas i den svenska lagtexten.

De preciseringar kring hur företagen ska beräkna bästa skatt- ningen och riskmarginalen som finns i solvens II-direktivet (artikel 77) ska tas in i lagtexten, även om rätt omfattande språkliga justeringar bör göras för att öka tydligheten i bestämmelserna. Enligt utredningen innebär de språkliga justeringarna inte någon

144

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

ändring i sak i förhållande till direktivet. Det bör här särskilt fram- hållas att den föreslagna lagtexten inte utgör något hinder för nivå 2-bestämmelser som möjliggör särskilt beräknade diskonterings- räntesatser för svenska förhållanden.19 Vidare bör det noteras att utredningen genom tillägget ”om inte annat anges” i andra stycket har markerat att det finns andra bestämmelser i lagen som klargör att vissa typer av förväntade framtida kassflöden inte ska tas med i beräkningen av avsättningarna, trots att det i den aktuella artikeln står ”alla framtida kassaflöden”, jfr. avsnitt 7.2.5 nedan.

Bestämmelsen i artikel 77.2 kan enligt utredningen uttryckas bättre och betydligt mer kärnfullt, utan att den sakliga innebörden förändras. Enligt utredningen är det tillräckligt att ställa krav på att beräkningen ska bygga på realistiska antaganden och utföras med användning av relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder. Att särskilt ange att den information som används ska vara aktuell och trovärdig, liksom att metoderna inte bara ska vara relevanta utan dessutom lämpliga och tillämpliga är enligt utred- ningen inte nödvändigt. Utredningen anser dessutom att ord- ningsföljden på bestämmelserna i direktivet inte bör följas i den svenska lagtexten, eftersom en ändrad ordningsföljd gör bestäm- melsen mer tydlig.

Belopp som kan fås från specialföretag eller enligt återförsäkringsavtal

Bestämmelsen i artikel 77.2 fjärde stycket om att belopp som kan återfås från specialföretag eller enligt återförsäkringsavtal ska beräknas separat bör enligt utredningen med flera språkliga juster- ingar tas in i den svenska lagtexten. Användningen av ordet brutto bör undvikas, eftersom det finns en risk för att innebörden feltol- kas i rättstillämpningen. I den svenska lagtexten bör det mer rätt- visande begreppet återfås användas, istället för begreppet återvinna som används i direktivet. I praktiken betalas försäkringsersättning alltid ut till försäkringstagare, förmånstagare eller försäkrad innan reglering med anledning av återförsäkringskontrakt sker mellan försäkringsföretagen. Enligt utredningen bör det för tydlighets skull av den svenska lagtexten framgå att de separat beräknade beloppen ska tas upp på solvensbalansräkningens tillgångssida, efter- som kravet på separat beräkning annars blir något svårförståeligt.

19 Den s.k. makroekonomiska extrapoleringsmetoden, se vidare avsnitt 72.2.7.

145

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

Bestämmelsen om krav på separat beräkning av vad som kan fås från specialföretag eller enligt återförsäkringsvatal (artikel 77.2 fjärde stycket) kan enligt utredningen med fördel skrivas ihop med bestämmelserna om hur den beräkningen av beloppen närmare ska gå till (artikel 81). Även den senare bestämmelsen bör bli föremål för språkliga justeringar vid införlivandet i den svenska lagtexten. Enligt utredningen kan de båda bestämmelserna i andra och tredje stycket med fördel skrivas ihop i en och samma bestämmelse, i syfte att göra bestämmelserna tydligare.

Enligt utredningen bör det direkt av lagtexten framgå att den separata beräkningen ska vara förenlig med de principer och krav som gäller vid värdering av bästa skattning och beräkning av risk- marginal, istället för endast en hänvisning till aktuella paragrafer. Kravet innebär bl.a. att de antaganden som används ska vara realis- tiska och att endast relevanta försäkringsmatematiska och statis- tiska metoder får användas. Här bör understrykas att värdering av de separata beloppen även ska vara förenliga med de detaljbestäm- melser som meddelats i EU-förordningen. Bestämmelsen i den föreslagna lagtexten uttrycker alltså endast principerna för värde- ring av de belopp som kan återfås från specialföretag och återför- säkringsgivare.

Utredningen har övervägt att inte ta in de närmare bestämmel- serna om beräkningen som finns i andra och tredje styckena i arti- kel 81. Eftersom dessa bestämmelser emellertid är av mer princip- karaktär har utredningen stannat för att de bör framgå av den svenska lagtexten, men att bestämmelserna i den svenska lagtexten så långt möjligt bör ges en ännu mer principiell lydelse än motsva- rande bestämmelse i direktivet. En fördel med utredningens förslag är att den svenska lagtexten då inte behöver innehålla hänvisningar till sådana relativt komplicerade begrepp som motpartsfallisemang och loss-given-default. Enligt utredningen innebär förslaget ingen ändring i sak i förhållande till direktivet.

Beräkning av riskmarginal

Bestämmelsen i artikel 77.3 om syftet med riskmarginalen ska tas in i lagtexten. Bestämmelsen i artikel 77.5 första stycket om den när- mare beräkningen av riskmarginalen är enligt utredningen av sådan detaljkaraktär att den inte bör tas in i lagtexten. Bestämmelsen i artikel 77.5 andra stycket om att den räntesats som används vid

146

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

beräkning av riskmarginalen ska vara densamma för alla försäk- ringsföretag behöver enligt utredningen inte uttryckligen framgå av lagtexten, eftersom den närmast är en anvisning till de som har att utarbeta genomförandebestämmelser. Bestämmelsen i artikel 76.5 tredje stycket om den närmare beräkningen av kapitalkostnads- faktorn är enligt utredningen av sådan detaljkaraktär att bestäm- melsen inte bör tas in i den svenska lagtexten. För att Sverige ska anses ha genomfört direktivet på ett korrekt sätt torde det krävas föreskrifter på lägre nivå kring den närmare beräkningen av risk- marginalen, dvs. föreskrifter som motsvarar innehållet i artikel 77.5 första och tredje stycket. I enlighet med utredningens principiella utgångspunkter bör denna typ av föreskrifter meddelas av reger- ingen, se avsnitt 5.2.2. Här bör särskilt noteras att kommissionen enligt artikel 86 d) ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa de metoder och antaganden som ska användas vid beräkningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av det belopp av medräk- ningsbara kapitalbasmedel som krävs för att säkra försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser och kalibreringen av kapitalkostnads- tillägget.

Separat beräkning av bästa skattning och riskmarginal

Bestämmelsen i 77.4 första stycket om när separat värdering av bästa skattning och riskmarginal ska ske samt bestämmelsen i arti- kel 77.4 andra stycket om värdering av s.k. replikerbara åtaganden kan enligt utredningen med fördel skrivas ihop, och då uttryckas något enklare än i direktivet, utan att det sakliga innehållet i bestämmelserna ändras.

Utredningen har övervägt att ersätta kravet på att värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska baseras på ”finansiella instrument för vilka ett pålitligt marknadsvärde är tillgängligt” med krav på ”marknadsnotering”. Eftersom den diskonteringskurva som ska användas delvis ska baseras på ränteswap-avtal20 och denna form av bilaterala avtal vanligen ingås utanför reglerade handels- platser (OTC over the counter) och därmed inte kan anses vara marknadsnoterade, har utredningen dock valt att hålla sig till direktivets formulering.

20 Ett ränteswap-avtal är ett avtal mellan två parter om att göra betalningar till varandra i framtiden i enlighet med vissa förutbestämda villkor, för att anpassa den finansiella risken.

147

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

7.2.5 Vissa övriga krav vid värdering av försäkringstekniska avsättningar

Utredningens förslag: Medel som finns redovisade i konsolide- ringsfonden ska inte tas med vid värdering av de försäkringstek- niska avsättningarna.

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet om att försäkringsföretag vid värderingen av de försäk- ringstekniska avsättningarna ska ta hänsyn till alla kostnader för att uppfylla försäkringsåtagandena, inflationens påverkan och alla förväntade utbetalningar till försäkringstagare och försäk- rade behöver inte tas in i lagen, eftersom motsvarande krav får anses framgå redan av den föreslagna bestämmelsen om att den bästa skattningen ska bygga på realistiska antaganden och utfö- ras med användning av relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 78.3 i Solvens II-direkti- vet framgår det att kravet på att försäkringsföretagen vid beräk- ningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska ta hänsyn till alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberättigade – bl.a. framtida återbäring, som försäkringsföretaget förväntar sig att det kommer att utbetala, oavsett om de är garanterade genom avtal eller ej – inte gäller om ersättningarna omfattas av artikel 91.2. I denna artikel framgår det att nationell lagstiftning kan medge att vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till försäk- ringstagare och ersättningsberättigade (överskottsmedel) inte ska betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i den utsträckning de aktuella medlen uppfyller de egenskaper och krite- rier som krävs för att utgöra nivå 1-kapital. Det särskilda undanta- get vad gäller överskottsmedel är relevant för den konsoliderings- fond som finns i svenska ömsesidiga livförsäkringsföretag och svenska icke vinstutdelande livförsäkringsaktiebolag. Att denna typ av överskottsmedel inte ingår bland de försäkringstekniska avsätt- ningar i det nya solvensregelverket är av mycket stor betydelse för den svenska försäkringsmarknaden, och detta klarläggande måste framgå av lagtexten, jfr. skrivningen i artikel 78.3 om att ”nationell lagstiftning kan medge”. Utredningens bedömning är att alla medel som finns redovisade i ett försäkringsföretags konsolideringsfond

148

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

uppfyller de egenskaper och kriterier som krävs för att utgöra nivå 1-kapital, se även avsnitt 7.1.

Skäl för utredningens bedömning: När det gäller de övriga bestämmelserna i artikel 78 i solvens II-direktivet – krav på beak- tande av alla kostnader och olika former av inflation – får dessa, enligt utredningen, anses vara så självklara att de inte behöver uttryckligen anges i den svenska lagtexten, särskilt mot bakgrund av att utredningen föreslagit en generell bestämmelse om att värde- ringen av de försäkringstekniska avsättningarna ska bygga på rea- listiska antaganden och relevanta försäkringsmatematiska och sta- tistiska metoder. En värdering av avsättningar som inte tar hänsyn till alla kostnader och all relevant påverkan som inflationen i dess olika skepnader kan ha, kan inte anses vare sig bygga på realistiska antaganden eller ske med utnyttjande av relevanta försäkringsma- tematiska och statistiska metoder. Att i lagtexten ange just alla kostnader och ge några exempel på områden där inflationen kan ha betydelse kan enligt utredningen istället komma att tolkas på ett sätt som inte är förenligt med god praxis, vilket bör undvikas. Utredningen anser alltså att regleringen av de nu aktuella frågorna endast bör innehålla principerna, dvs. övergripande krav på realis- tiska antaganden och relevanta metoder, utan någon närmare exemplifiering i lagtexten.

7.2.6 Särskilt om värdering av finansiella garantier och optioner

Utredningens förslag: Vid värderingen av de försäkringstek- niska avsättningarna ska hänsyn tas till värdet av finansiella garantier och optioner i de ingångna försäkringsavtalen.

Värdet på en option som avses i första stycket ska grundas på sannolikheten för att optionen kommer att utnyttjas.

De antaganden som görs vid den beräkning som avses i första stycket ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information.

Skäl för utredningens förslag: De särskilda bestämmelserna i direktivet om värdering av finansiella garantier och avtalade optio- ner (artikel 79) ska med vissa språkliga justeringar tas in i lagtexten.

149

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

Enligt utredningen passar de exemplifieringar och preciseringar av olika slag som finns i direktivet bättre i författningskommentaren än i lagtexten. Utredningen anser att kravet i direktivet på att hän- syn ska tas till de konsekvenser som framtida förändringar av finansiella och andra förhållanden kan få för utnyttjande av optio- ner (artikel 79 andra stycket sista meningen) inte behöver framgå av lagtexten, eftersom ett sådant krav får anses framgå redan av kravet på att antagandena ska vara realistiska.

Ett exempel på en option (på engelska contractual options) är t.ex. möjligheten för en försäkringstagare att ändra mottagare av eventuell efterlevandeförmån. Det bör särskilt noteras att bestäm- melsen i direktivet också avser optioner som försäkringsföretaget kan ha gentemot försäkringstagaren.

Utredningen har övervägt att använda ordet valmöjlighet istället för option, men har stannat för att använda begreppet option, för att inte i onödan skapa avvikelser mot den terminologi som kan förväntas komma att användas i bl.a. EU-förordningen.

7.2.7 Värdering utifrån homogena riskgrupper

Utredningens förslag: Försäkringsföretag ska värdera de försäk- ringstekniska avsättningarna separat för olika riskgrupper.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 80 i Solvens II- direktivet ska ett försäkringsföretags förpliktelser fördelas på homogena riskgrupper, åtminstone efter klasser.

Bestämmelsen ska delvis tas in i den svenska lagtexten. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den

endast är ett klarläggande av gällande praxis, dvs. att avsättningar måste värderas separat för olika typer av risker. Enligt nu gällande praxis sker separata beräkningar utifrån verksamhetsgrenar såvitt gäller s.k. massförsäkringar, och utifrån individuella kontrakt eller risker när det gäller s.k. storskador. Den centrala frågan är hur olika typer av risker ska delas in i olika riskgrupper, men de närmare bestämmelserna kring detta finns inte i ramdirektivet utan i genomförandebestämmelserna. Enligt utredningen är det inte nöd- vändigt att lägga in ordet homogena i lagtexten, eftersom det när- mast är en anvisning till de som har att utforma detaljbestämmel- serna kring indelningen i olika riskgrupper.

150

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

Utredningen har valt att inte ta in kravet på att fördelningen ska göras ”åtminstone efter klasser” (på engelska by lines of business), eftersom en hänvisning till klasser kan feltolkas som en hänvisning till försäkringsklasser. Kravet på närmare indelning kommer att framgå av nivå 2-regleringen, jfr. Annex I i kommissionens utkast till EU-förordning.

7.2.8 Krav på interna processer och metoder för att säkerställa datakvaliteten

Bestämmelserna i direktivet om att försäkringsföretagen ska ha interna processer och metoder för att säkerställa datakvalitet behandlas i avsnittet som rör företagsstyrning, se kapitel 12.

7.2.9 Approximationer

Utredningens förslag: Vid värderingen av de försäkringstek- niska avsättningarna och de belopp som kan fås enligt återför- säkringsavtal eller från specialföretag, får försäkringsföretag använda approximationer och beräkningsmetoder för enskilda fall för den bästa skattningen, om företaget

1. inte har tillräckliga data av tillfredsställande kvalitet för att kunna använda en tillförlitlig försäkringsmatematisk metod vid värderingen, och

2. kan visa att en sådan användning av approximationer eller beräkningsmetoder för enskilda fall är lämpligt.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 82 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår det att företagen har viss möjlighet att använda approximationer vid brister i underliggande data. Bestämmelsen ska, med vissa språkliga justeringar, tas in i lagtexten.

Att approximationer endast får användas under ”specifika omständigheter” bör enligt utredningen inte framgå uttryckligen av lagtexten, eftersom utredningen är förhindrad att närmare precisera dessa specifika omständigheter. Utredningen förutsätter här att nödvändiga exemplifieringar av vad som avses med specifika omständigheter kommer att framgå av EU-förordningen, jfr artikel

151

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

86 f. Samtidigt kan det konstateras att lagtexten skulle kunna bli missvisande om den ger intryck av att approximationer kan använ- das så snart ett försäkringsföretag inte har tillräckliga data av till- fredsställande kvalitet. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det i lagbestämmelsen tas in ett krav på att försäkringsföretaget måste kunna visa att en användning av approximationer eller beräkningsmetoder för enskilda fall är lämpligt. Begreppet lämpligt har hämtats från artikel 86 f.

Enligt bestämmelsen i direktivet får approximationer endast användas om företaget inte har tillräckliga data av tillfredsställande kvalitet. Enligt utredningen är det lämpligt att båda aspekterna av bristfälligheter – otillräcklig mängd respektive otillräcklig kvalitet – i underliggande data framgår av lagtexten. Utredningen har valt att ersätta ordet data med ordet uppgifter, som är brukligt i svensk lagtext. Utredningen anser slutligen att möjligheten att använda beräkningsmetoder för enskilda fall bör framgå uttryckligen i den svenska lagtexten. I den engelska versionen talas om case by case- approaches. Utredningen har tolkat bestämmelsen i direktivet på det sättet att den är begränsad till värderingen av den bästa skatt- ningen. Bestämmelsen i direktivet gäller enligt ordalydelsen i de fall försäkringsföretaget inte kan tillämpa en tillförlitlig försäkrings- matematisk metod ”på någon viss grupp eller undergrupp av sina försäkringsförpliktelser” (på engelska set or subset). Utredningen har tolkat skrivningen som en exemplifiering, och alltså inte som en begränsning. Utredningen har gjort bedömningen att denna typ av exemplifiering inte behöver tas in i lagtexten.

Det bör noteras att den nu aktuella bestämmelsen, enligt utred- ningens mening, inte bör tolkas på det sättet att den i sig utesluter en användning av proportionalitetsprincipen på samtliga bestäm- melser som rör försäkringstekniska avsättningar.

Att det finns ett uttryckligt utrymme för proportionalitetsprin- cipen när det gäller beräkning och värdering av försäkringstekniska avsättningar följer av artikel 86 h, där det framgår att kommissio- nen i nödvändig utsträckning ska anta förenklade metoder och tek- niker för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna i syfte att se till att de försäkringsmatematiska och statistiska metoderna står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av ris- kerna som försäkringsföretaget åtar sig.

152

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

7.2.10 Jämförelse med gjorda erfarenheter

Utredningens förslag: Om värderingen av bästa skattningar systematiskt avviker från gjorda erfarenheter, ska försäkringsfö- retaget göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och de antaganden som görs.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 83.1 i Solvens II-direktivet om att försäkringsföretag ska ha processer och meto- der för att säkerställa att bästa skattningar och de antaganden som dessa bygger på regelbundet jämförs med gjorda erfarenheter behandlas i det avsnitt som rör företagsstyrning, se avsnitt 12.

Bestämmelserna i artikel 83 om krav på anpassningar av metoder och antaganden vid konstaterad avvikelse från gjorda erfarenheter ska med några smärre språkliga justeringar tas in i lagen. Utred- ningen har övervägt om de båda bestämmelserna i artikel 83 – dvs. såväl första som andra stycket – kan omformuleras till en enkel bestämmelse som stadgar att värderingen av avsättningarna ska vara förenlig med gjorda erfarenheter, men avstått från att lämna ett sådant förslag med hänsyn till risken för att en sådan bestämmelse avviker alltför mycket från lydelsen i direktivet. En sådan enkel bestämmelse skulle dock med fördel kunna placeras tillsammans med övriga övergripande bestämmelser, dvs. som en ytterligare punkt i den bestämmelse som föreslås i avsnitt 72.1.3.

7.2.11 Tillsynsåtgärder

Direktivets bestämmelse om rätten för tillsynsmyndigheten att kräva att försäkringsföretaget visar att nivån på avsättningarna är lämpliga och att de metoder som används av företaget är tillämpliga och relevanta samt att underliggande statistiska data är adekvata behandlas i det avsnitt som innehåller utredningens förslag när det gäller tillsynsreglerna, se avsnitt 13.

Detsamma gäller bestämmelsen i direktivet om att tillsynsmyn- digheten har rätt att under vissa förutsättningar kräva att försäk- ringsföretaget ökar beloppet på de försäkringstekniska avsättning- arna.

153

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

7.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)

Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar återfinns i kapitel III artiklarna 12–50 och bilaga I. Genomförandeåtgärderna har stöd i artikel 86 i Solvens II-direktivet. Bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar i kapitel III är indelade i sex avsnitt; Allmänna bestämmelser, Datakvalitet, Metodologi för beräk- ning av avsättningarna, Relevant riskfri räntestruktur, Rörelsegrenar (på engelska lines of business) samt Proportionalitet och förenklingar.

7.3.1 Allmänna bestämmelser

Av de allmänna bestämmelserna framgår bl.a. vid vilken tidpunkt ett försäkringskontrakt ska anses ge upphov till ett åtagande, när åtagandet ska anses ha upphört och vilka åtaganden som ska beak- tas. Ett försäkringskontrakt ska inkluderas i beräkningen av de för- säkringstekniska avsättningarna från det att ett legalt bindande avtal ingåtts.

I de fall försäkringsföretaget har en ensidig rätt att säga upp för- säkringsavtalet vid en framtida tidpunkt, en ensidig rätt att vägra att ta emot premier eller en ensidig rätt utan inskränkningar att ändra premierna eller förmåner vid en framtida tidpunkt ska de åta- ganden som avser försäkrings- eller återförsäkringsskydd bortom denna tidpunkt inte tas med i beräkningen av avsättningarna, såvida inte försäkringsföretaget kan tvinga försäkringstagaren att betala premierna för dessa åtaganden. Det finns även närmare bestämmel- ser kring vilka premier som ska anses tillhöra olika typer av försäk- ringsavtal. Åtaganden som är kopplade till ett försäkringsföretags ensidiga rätt att förnya ett försäkringsavtal eller att ändra omfatt- ningen av avtalet anses utgöra del av avtalet. Slutligen finns det också särskilda bestämmelser kring tolkningen av ”utan inskränk- ningar” vid olika typer av försäkringsavtal.

Här bör särskilt understrykas att det som redovisats ovan häm- tats från kommissionens förslag till nivå 2-bestämmelser, och att det för närvarande pågår ett särskilt arbete kring vad som ska anses ingå i ett försäkringsavtal, m.m. De närmare gränsdragningarna är av stor betydelse för delar av den svenska försäkringsmarknaden.

154

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

7.3.2 Datakvalitet

Av bestämmelserna om datakvalitet framgår bl.a. att försäkrings- företagen ska ha utförlig dokumentation (på engelska compile a directory of all data used) kring de underliggande data som används vid värderingen av avsättningar. Dokumentation ska finnas om bl.a. datakälla, egenskaper, uppdateringsfrekvens, relevanta expert- bedömningar och om hur data används. Det ställs även krav på att företagen ska ha riktlinjer för användningen av data. Det finns sär- skilda regler kring vad som krävs för att data ska få anses vara kor- rekta, fullständiga och lämpliga. Slutligen finns det krav kring anta- ganden, konsekvens över tid, data från externa källor, krav på doku- mentation kring begränsningar kopplade till användning av data och närmare bestämmelser kring när approximationer får användas.

7.3.3 Metodologi för beräkning av försäkringstekniska avsättningar

Avsnittet om metodologi innehåller fyra underavsnitt; Allmänna bestämmelser, Kassaflödesprognoser för beräkning av bästa skatt- ning, Riskmarginal och Beräkning av avsättningarna när dessa kan replikeras.

Av de allmänna bestämmelserna framgår bl.a. att ett försäk- ringsföretag ska ha skriftlig dokumentation kring den metod och alla relevanta antaganden som ligger till grund för värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna. Denna dokumentation ska bl.a. innehålla motiveringar och förklaringar till betydelsen av antagan- det, eventuella osäkerheter förknippade med antagandet, relevanta alternativa antaganden och effekterna av dessa på värdet av de för- säkringstekniska avsättningarna.

Om inte annat anges, ska antaganden som ligger till grund för värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna vara obero- ende av det företag som innehar åtagandet. Företagsspecifik infor- mation, inklusive information om skadereglering och kostnader, ska användas i beräkningen endast i den mån de leder till en värde- ring som är mer tillförlitlig och objektiv.

Försäkringsföretag ska se till att antaganden som ligger till grund för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna används konsekvent över tiden och att indelningen i homogena riskgrupper sker utan godtyckliga förändringar.

155

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

Vid användning av scenariobaserade skattningar ska försäk- ringsföretag använda sig av antaganden och scenarion som är lämp- liga och förenliga med de allmänna värderingsbestämmelserna, se avsnitt 7.1. De scenarion som används ska dessutom vara mark- nadskonsistenta, baseras på antagande om arbitragefrihet och vara förenliga med de relevanta riskfria räntesatser som används för dis- kontering.

Försäkringsföretagen ska kunna visa att de uppgifter som värde- ringen av de försäkringstekniska avsättningar bygger på är trovär- diga, relevanta och pålitliga samt kunna visa hur denna information används och hanteras.

Antaganden om framtida företagsledningsåtgärder som påverkar värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna ska fastställas på objektiva grunder, vara realistiska och bygga på väldokumente- rade åtgärdsplaner godkända av företagets ledning och styrelse.

EU-förordningen innehåller även bestämmelser kring karakteri- stika för s.k. framtida diskretionära förmåner 21 (på engelska future discretionary benefits), och bestämmelser kring vilka krav som ställs för att antaganden om försäkringstagarnas beteenden ska anses vara realistiska. Försäkringstekniska åtaganden för diskretionära förmå- ner ska beräknas separat.

7.3.4 Kassaflödesprognoser

Det finns bestämmelser om vilken typ av kassaflöden som minst ska inkluderas i kassaflödesprognoserna, vilka förväntade framtida händelser som ska inkluderas, vilka osäkra faktorer som ska beak- tas, vilken typ av kostnader som ska inkluderas, värderingen av optioner och garantier som gäller gentemot försäkringstagarna. Bästa skattningen ska beräknas separat för försäkrings- och återför- säkringsförpliktelser i olika valutor.

Val av aktuariella och statistiska beräkningsmetoder för beräk- ning av bästa skattning ska vara baserad på metodernas förmåga att återspegla de risker som påverkar de underliggande kassaflödena och åtagandenas art. Metoderna ska vara förenliga med, och utnyttja, alla tillgängliga relevanta data, och det finns särskilda bestämmelser kring möjligheten att använda kollektiva beräk- ningar. Försäkringsföretagen ska analysera i vilken utsträckning nuvärdet av kassaflödena påverkas av hur utfallet av händelser i

21 I begreppet diskretionära förmåner ingår inte förmåner kopplade till index eller fonder.

156

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

vissa scenarier avviker från det förväntade utfallet. Beräkningarna ska göras på ett transparent sätt, och resultatet ska kunna granskas av en kvalificerad expert.

De kassaflödesprognoser som används för att bestämma de för- säkringstekniska avsättningarna för livförsäkringskontrakt ska som huvudregel göras separat för varje individuellt kontrakt, men får under vissa förutsättningar göras kollektivt. Det finns detaljbe- stämmelser kring vilka kriterier som ska vara styrande för sådan kollektiva beräkningar.

Bästa skattningen för skadeförsäkring ska beräknas separat för å ena sidan inträffade försäkringsfall och kostnader under återstå- ende avtalstid för löpande försäkringar och å den andra sidan inträffade oreglerade försäkringsfall.

7.3.5 Riskmarginal

När det gäller den närmare beräkningen av riskmarginalen finns det bl.a. bestämmelser om vilka antaganden som ska gälla för överta- gande försäkringsgivare och vilken kapitalkostnadsränta som ska användas vid beräkningen. Riskmarginalen för hela portföljen av försäkringsåtaganden ska beräknas enligt följande formel.

Riskmarginal = CoC ×	SCR(t)
	t+1
t=0	(1 + r(t + 1))

där CoC ska motsvara Cost-of-Capital räntesatsen, SCR(t) mot- svarar solvenskapitalkravet för försäkringsrisker efter t år och r(t+1) motsvarar en relevant riskfri räntesats i försäkringsföreta- gets redovisningsvaluta. Försäkringsföretag ska fördela riskmargi- nalen för hela portföljen av försäkrings- och återförsäkringsför- pliktelser på olika rörelsegrenar.

157

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

7.3.6 Uppdelningen av hedgningsbara och icke- hedgningsbara åtaganden

När det gäller uppdelningen mellan hedgningsbara22 och icke- hedgningsbara åtaganden finns det bestämmelser kring när kassa- flöden kan replikeras, dvs. under vilka förutsättningar kassaflöden kan anses gå att efterbilda på ett säkert sätt med hjälp av finansiella instrument. Kassaflöden hos de finansiella instrument som används i efterbildande syfte ska replikera osäkerhet avseende storlek och tidpunkt för samtliga kassaflöden som försäkringsåtagandet ger upphov till under alla omständigheter. Det finns också bestämmel- ser kring vilka kassaflöden som inte kan anses gå att efterbilda på ett säkert sätt med hjälp av finansiella instrument; nämligen kassa- flöden som beror på sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att utnyttja avtalade optioner, däribland uppehåll i pre- miebetalningarna och återköp och kassaflöden som är beroende av nivå, trend eller volatilitet i dödlighet, olycksfall och sjukdom samt kassaflöden som uppstår på grund av försäkringsföretagets kostna- der. Slutligen finns det bestämmelser med närmare krav på vilken typ av finansiella instrument som får användas för replikering.

Medel som kan återfås enligt återförsäkringsavtal eller från spe- cialföretag

Det finns bestämmelser om beräkning av kassaflöden hänförliga till sådana medel som kan återfås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag. Denna form av kassaflöden ska beräknas sepa- rat, liksom motpartsrisken.

7.3.7 Relevanta riskfria räntestrukturer

Den riskfria räntestrukturen ska beräknas som summan av en bas- ränta (på engelska basic risk-free interest rate term structure) och i tillämpliga fall en illikviditetspremie (på engelska illiquidity pre- mium) som svarar mot åtagandena. En riskfri räntesats ska beräk- nas för varje valuta och löptid, baserat på relevanta data.

EIOPA ska härleda och publicera riskfria räntesatser för varje valuta och löptid och samtidigt publicera de principer och metoder som använts för att fastställa publicerade räntesatser. Riskfria rän-

22 Ett åtagande är hedgningsbart om kassaflödet med anledning av åtagandet, helt eller delvis, kan tillförlitligt replikeras (på engelska replicated reliably) med användning av finansiella instrument för vilka det finns ett tillförlitligt observerbart marknadsvärde.

158

SOU 2011:68

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

tesatser ska härledas från en räntekurva som möter ett antal kriterier;

• räntorna ska vara riskfria (ingen kreditrisk),

• realism (det ska vara möjligt att i praktiken tillgodogöra sig använda räntor), och

• pålitlighet (räntorna ska baseras på finansiella instrument som handlas på djupa, likvida och transparenta marknader samtidigt som processen för att fastställa räntorna ska vara pålitlig och robust).

Som referens för fastställande av den riskfria räntekurvan ska rän- teswappar på interbankmarknaden normalt användas. Dessa ska justeras ned med en kreditriskpremie för att reflektera den kredit- risk som vanligen är förknippad med ett ränteswapavtal. Räntes- wapkurvan ska användas för löptider där dessa noteringar bedöms vara tillräckligt likvida.

För löptider längre än den längsta tillgängliga likvida delen av räntekurvan ska en makroekonomisk metod användas för att extra- polera räntekurvan. Det övergripande målet är att konstruera en stabil och robust avkastningskurva som återspeglar rådande mark- nadsförhållanden, men samtidigt tar hänsyn till makroekonomiska bedömningar av nivån på den långsiktiga jämviktsräntan.

7.3.8 Riskgrupper

När det gäller begreppet riskgrupper (på engelska lines of business) finns det en hänvisning till Bilaga I till förordningen, där de olika riskgrupperna finns definierade.

Det finns också bestämmelser kring vilka kriterier som ska vara styrande för inplaceringen av ett försäkringskontrakt i en eller flera rörelsegrenar. Uppdelningen på rörelsegrenar ska ske utifrån ett kontrakts risker snarare än den legala kontraktsformen, och det finns särskilda bestämmelser kring bl.a. sjuk- och olycksfallsförsäk- ringar och hur dessa ska inplaceras i rörelsegrenar

159

Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

SOU 2011:68

7.3.9 Proportionalitet och förenklingar

Valet av beräkningsmetod för att fastställa de försäkringstekniska avsättningarna ska stå i proportion till art, omfattning och kom- plexitet hos riskerna i de underliggande åtagandena. Det finns bestämmelser kring vilka kriterier som ska användas för att bedöma om en metod är proportionell.

Det finns särskilda bestämmelser kring förenklade beräkningar

av

• medel som kan återfås enligt återförsäkringsavtal eller från specialföretag,

• riskmarginalen,

• bästa skattningen för åtaganden där det finns möjlighet att justera premien, och

• justeringar med anledning av motpartsrisk.

160

8 Investeringar

8.1 Bakgrund

Enligt nu gällande regler ska ett försäkringsföretag ha tillgångar för skuldtäckning som minst uppgår till ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning, värdet av reserv- deposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos företaget och utjämningsreserv för kreditförsäkring. För dessa s.k. skuldtäck- ningstillgångar, gäller särskilda placeringsregler. Placeringsreglerna gäller inte för övriga s.k. fria tillgångar. De nuvarande placerings- reglerna innehåller dels vissa grundläggande kvalitativa regler, dels vissa mer detaljerade kvantitativa regler. Reglerna återfinns i de bakomliggande EU-direktiven, men har kompletterats med olika nationella regler. Enligt de mer övergripande kvalitativa reglerna ska skuldtäckningstillgångarna placeras så att lämplig riskspridning nås (diversifiering). Skuldtäckningstillgångarna ska också, med be- aktande av företagets försäkringsåtaganden och förändringar i till- gångarnas framtida värde och avkastning (matchning), placeras så att företagets betalningsberedskap (likviditet) är tillfredsställande och den förväntade avkastningen är tillräcklig. Till de kvantitativa reglerna brukar hänföras dels reglerna om tillåtna tillgångslag, dels reglerna om hur stor andel av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning som får motsvaras av skuldtäckningstillgångarna som får placeras i varje enskilt tillgångslag och hur stor exponering före- taget får ha mot enskilda emittenter. Särskilda placeringsregler gäller för skuldtäckningstillgångar som avser tjänstepensionsför- säkring, villkorad återbäring och fondförsäkringsåtaganden där för- säkringstagaren bär placeringsrisken dvs. den finansiella risken samt för återförsäkringsbolag. Placeringsreglerna innehåller även bestämmelser kring tillgångarnas geografiska placering och krav på hänsyn till risken för valutakursförluster. Placeringsreglerna för skuld- täckningstillgångar kan ses som en precisering av de mer över-

161

Investeringar

SOU 2011:68

gripande kraven på tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över placeringsrisker.

För skuldtäckningstillgångarna gäller även särskilda värderings- regler, som kan skilja sig från de värderingsregler som används i årsredovisningen. Enligt huvudregeln ska dessa tillgångar värderas till verkligt värde, med avdrag för skulder som hänför sig till för- värvet av tillgångar. Den närmare bestämningen av vad som avses med verkligt värde har överlämnats till Finansinspektionen som genom ett särskilt bemyndigande får meddela föreskrifter. Finans- inspektionen har meddelat sådana föreskrifter1.

8.1.1 Några för- och nackdelar med nuvarande regleringen

Den nuvarande regleringsmodellen kännetecknas av uttryckliga gränser kring hur stor andel av skuldtäckningstillgångarna som får vara placerade i ett visst tillgångsslag och vara exponerad mot en enskild emittent. En nackdel med denna typ av regleringsmodell är att riskerna på tillgångssidan hanteras genom att begränsa möjlig- heten att investera i aktier och andra riskfyllda tillgångar utan hän- syn till skuldsidan. Den nuvarande modellen tar endast viss hänsyn till om tillgångarna har matchats med skuldsidan, dvs. om tillgång- arna har en löptid som passar de utbetalningar man förväntar sig och att räntekänsligheten i värdet av tillgångar och skulder kan vara ungefär likadan. Inte heller tas hänsyn till eventuella diversifie- ringseffekter som uppkommer till följd av riskspridning i tillgångs- portföljen.

Ytterligare en nackdel med den nuvarande regleringsmodellen är att det finns en risk att tillsynen främst riktas in på att kontrollera att placeringarna ryms inom angivna gränser. Bland fördelarna med dagens modell kan nämnas att regleringen är relativt enkel och robust, vilket bl.a. innebär fördelar när det gäller regelefterlevnad och tillsyn.

1 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om skuldtäckning i svenska försäkrings- företag (FFFS 2011:20).

162

SOU 2011:68

Investeringar

8.2 Solvens II-direktivets bestämmelser

Solvens II är ett riskbaserat regelverk med kapitalkrav (solvens- kapitalkrav och minimikapitalkrav), som tillsammans med övriga bestämmelser i regelverket ska ge ett tillräckligt skydd för försäk- ringstagarna. I beräkningen av solvenskapitalkravet ingår bl. a. kapitalkrav för marknadsrisk och motpartsrisk. Det innebär att exponeringen mot investeringsrisker täcks av kapitalkraven. När det gäller försäkringsföretagens2 tillgångar innehåller Solvens II- direktivet krav på att alla tillgångar ska placeras enligt aktsamhets- principen (på engelska prudent person principle). I direktivet preci- seras aktsamhetsprincipen genom olika kvalitativa bestämmelser, där vissa bestämmelser gäller för alla tillgångar medan andra bestämmelser skiljer sig åt beroende på om tillgången motsvarar minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet eller om den motsva- rar försäkringstekniska avsättningar. Det finns dessutom särskilda bestämmelser för fondförsäkringstillgångar.

Det grundläggande kravet, som gäller för alla tillgångar i försäk- ringsföretaget, är att företaget endast får investera i tillgångar vars risker företaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera samt på lämpligt sätt beakta i den Egna risk- och sol- vensbedömningen. Alla tillgångar – och särskilt de som motsvarar minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet – ska dessutom inve- steras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som helhet. Vidare ska tillgången placeras geografiskt på ett sätt som säkerställer att tillgången är tillgänglig för företaget.

När det gäller tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar ska dessa även investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Dessa tillgångar ska investeras, utifrån företagets lämnade information om målet med investeringen (på engelska any disclosed policy objective), på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen.

Direktivet innehåller, utöver ovan nämnda regler, även särskilda regler för investering av tillgångar som innehas med avseende på livförsäkringsavtal där försäkringstagaren står investeringsrisken. Särskilda investeringsregler gäller då förmånerna enligt ett försäk- ringsavtal är direkt knutna till värdet av andelar i en värdepappers- fond eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av försäkringsföretaget. Vidare finns särskilda investeringsreg-

2 Placeringsregler för tjänstepensionsföretag behandlas i 17 kap.

163

Investeringar

SOU 2011:68

ler för investeringar då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde.

Särskilda investeringsregler gäller även i de fall då förmåner, som är knutna till värdet av andelar i en värdepappersfond, tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av försäkringsföretaget, ett aktieindex eller till något annat referensvärde, innefattar en garan- terad avkastning på investeringen eller någon annan garanterad förmån.

Bland investeringsreglerna i direktivet finns även bestämmelser kring investeringsfrihet, tillgångarnas geografiska placering och förbud mot krav på pantsättning av tillgångar i vissa fall dvs. ett förbud för system med bruttoreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador.

Direktivet innehåller uttryckliga bestämmelser om investerings- frihet dvs. bestämmelser att medlemsstaterna inte får föreskriva att försäkringsföretaget ska investera i vissa slag av tillgångar, inte ska kräva förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller investeringsbeslut och inte får kräva att tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar som hänför sig till försäkringsrisker som är belägna inom EES, måste vara placerade inom EES. De investeringsregler som finns i Solvens II innebär alltså mindre detaljreglering och därmed större frihet för företagen att självständigt utforma sin investeringsstrategi utifrån den verk- samhet och risk företaget har. I gengäld får försäkringsföretaget ett kapitalkrav baserat på de investeringar som gjorts.

8.2.1 Närmare om aktsamhetsprincipen

Genom tjänstepensionsdirektivet infördes den s.k. prudent person rule i svensk rätt. Begreppet har i den svenska språkversionen av tjänstepensionsdirektivet översatts med aktsamhetsprincipen. Skä- len till denna beteckning var dels att markera att det var fråga om en ny princip i vår rättsordning, dels att särskilja principen från den befintliga s.k. försiktighetsprincipen. I samband med införandet av aktsamhetsprincipen angavs aktsamhetsprincipen vara ett exempel på en kvalitativ regleringsansats för hur förvaltningen av pensions- medel bör vara anordnad. Det konstaterades då att principen ligger till grund för rörelseregleringen av tjänstepensionsinstitut i fram- förallt de anglosaxiska länderna. I förarbetena noterades bl.a. att

164

SOU 2011:68

Investeringar

OECD:s definition av hur en förvaltare bör uppträda enligt akt- samhetsprincipen lyder: ”En person som har anförtrotts förvalt- ningen av en pensionsfond måste uppfylla sina skyldigheter med den omsorg, skicklighet, aktsamhet och flit som en person i en lik- nande ställning skulle använda vid driften av ett företag av liknande karaktär och målsättning”3. I Storbritannien uttrycks principen på det sättet att förvaltaren får placera fondens medel som om det vore hans egna medel, men att han därvid är underkastad en plikt att agera i förmånstagarnas intresse och, i förekommande fall, först efter att ha konsulterat kvalificerade rådgivare. Aktsamhetsprinci- pen angavs vara inriktad på beslutsprocessen snarare än på resulta- tet av det individuella tjänstepensionsinstitutets investeringar. Ingen typ av investering betraktas som oaktsam i sig. Enligt akt- samhetsprincipen kan ett investeringsbeslut inte betraktas isolerat. Ett enskilt investeringsbeslut måste enligt principen grunda sig på vilka effekter som beslutet förväntas få för rörelsen i sin helhet. Aktsamhetsprincipen ansågs vara nära sammanbunden med princi- perna om diversifiering, matchning mellan tillgångar och skulder samt tillfredsställande betalningsberedskap, dvs. principer som återfinns även i gällande försäkringsrörelsereglering.4

Genom Solvens II-regelverket införs aktsamhetsprincipen för alla försäkringsföretag. Aktsamhetsprincipen i Solvens II bygger på den princip, som redan finns på tjänstepensionsområdet. Enligt Solvens II-direktivet ska företagen ha tillgångar av tillräcklig kvali- tet för att täcka sina samlade finansiella åtaganden. Det innebär att alla försäkringsföretag kan investera sina tillgångar utan att behöva ta hänsyn till detaljerade restriktioner i form av investeringsregler som anger godkända tillgångsslag och kvantitativa begränsningar av hur stor andel som får investeras i varje tillgångsslag eller hur stor andel som får härröra från samma emittent. Slopandet av detalje- rade investeringsregler innebär dock inte att försäkringsföretagen är fria att investera helt fritt, eftersom direktivet i stället innehåller ett antal kvalitativa investeringsregler.

3 Financial Market Trends, No. 83, November 2002.

4 Se prop. 2004/06:165 s. 102 f.

165

Investeringar

SOU 2011:68

8.3 Överväganden och förslag

8.3.1 Grundläggande principer för samtliga tillgångar

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska göra samtliga sina investeringar på ett aktsamt sätt.

Investeringar får endast göras i tillgångar vars risker försäk- ringsföretaget kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrol- lera, rapportera och på lämpligt sätt beakta i den egna risk- och solvensbedömning som företaget ska göra.

Investeringar i tillgångar ska göras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för de samlade till- gångarna.

I händelse av intressekonflikter mellan försäkringsföretaget och försäkringstagarna ska tillgångarna investeras på ett sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen.

Investeringar ska förvaras på ett sätt som säkerställer att till- gången är tillgänglig för försäkringsföretaget.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna i artiklarna 132– 134 i Solvens II-direktivet om investeringar föreslås med vissa språkliga justeringar tas in i lagtexten. Utredningen har valt att översätta investments med investeringar, vilket är en skillnad mot ordvalet i den svenska versionen av Solvens II-direktivet och tidi- gare svenska genomföranden då investments översatts till placer- ingar. Utredningens förslag syftar till att tydliggöra skillnaden mot tidigare regelverk, där investeringsreglerna framför allt berörde de tillgångar, som redovisas under rubriken Placeringstillgångar i den publika balansräkningen. Investeringsreglerna i Solvens II-direkti- vet berör däremot samtliga tillgångar i solvensbalansräkningen och har genom införandet av aktsamhetsprincipen en annan utformning än de tidigare kvantitativa kraven. En fortsatt användning av ordet placeringsregler skulle enligt utredningen kunna uppfattas som en ny kvantitativ reglering. Utredningen föreslår dessutom att ordet ”instrument” inte tas in i den svenska lagbestämmelsen, eftersom ”instrument” kan anses täckas av begreppet ”tillgångar”. Dessutom föreslår utredningen att orden ”portföljen som helhet” ersätts med orden ”de samlade tillgångarna”, eftersom ordet ”portfölj” inte är entydigt.

Enligt den inledande bestämmelsen i artikel 132.1 ska ett försäk- ringsföretag investera alla sina tillgångar enligt den aktsamhetsprin-

166

SOU 2011:68

Investeringar

cip som närmare beskrivs i artikel 132.2–132.4. En motsvarande bestämmelse ska med vissa språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten.

Enligt utredningen kan aktsamhetsprincipen närmast betraktas som ett samlingsbegrepp för ett antal principer som ska gälla för ett försäkringsföretags tillgångar. Vissa av dessa principer är över- gripande i den meningen att de gäller för alla tillgångar (artikel 132.2 första och andra styckena) medan andra principer gäller endast för tillgångar som innehas för ett visst närmare bestämt syfte (artikel 132.2 tredje till fjärde styckena, artikel 132.3 och artikel 132.4.

Enligt utredningen är aktsamhetsprincipen i grunden en skydds- reglering för försäkringstagarna, eftersom principen kan ses som en form av kvalitetsreglering kring de investeringar som ytterst ska täcka försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagarna. Kvalitetsregleringen handlar inte enbart om tillgången i sig, utan även om de rutiner och processer som används. Aktsamhetsprinci- pen kan också beskrivas som en kvalitativ reglering kring den balans som måste finnas mellan företagets risktagande och dess förmåga att bära de risker som risktagandet skapar. Från denna utgångspunkt, dvs. skyddet av försäkringstagarna, är aktsamhets- principen densamma för alla typer av försäkringsföretag. Aktsam- hetsprincipen kommer emellertid att påverka försäkringsföretagen på olika sätt, eftersom företagen har olika grundförutsättningar när det gäller tillgänglig kapitalbas, investeringsstrategi, riskaptit, längd på försäkringsåtaganden, m.m.

Bestämmelsen i artikel 132.2 första stycket om de grundkrav som ställs i fråga om riskkontroll vid investeringar i tillgångar ska med några språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten som en sådan grundläggande princip som gäller för alla investeringar. Enligt direktivet ska försäkringsföretag endast investera i tillgångar och instrument vars risker kan identifieras, mätas, övervakas, han- teras, kontrolleras, rapporteras och på lämpligt sätt beaktas i den Egna risk- och solvensbedömningen. Dessa kvalitativa krav gäller alla tillgångar inklusive derivatinstrument. Enligt utredningen innebär bestämmelsen bl.a. att investeringsprocesserna ska ingå i företagets riskhanteringssystem, jfr. även 11 kap om företagsstyrning och riskhantering.

Enligt artikel 135.1 får Kommissionen anta genomförande- bestämmelser som specificerar dessa kvalitativa krav. Kommissio- nen har dock inte ännu lämnat förslag på genomförandebestämmel-

167

Investeringar

SOU 2011:68

ser i den föreslagna förordningen. För att undvika konflikt med eventuellt kommande reglering på lägre nivå har utredningen valt att inte närmare specificera de kvalitativa kraven.

Bestämmelsen i artikel 132.2 andra stycket som innebär krav på säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som hel- het samt krav på tillgångars lokalisering anges i direktivet vara till- lämplig på ”Alla tillgångar, och särskilt de som täcker minimikapi- talkravet och solvenskapitalkravet, . . .”. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att kraven gäller för alla tillgångar, och att det därför inte behöver uttryckligen anges i den svenska lagtex- ten att bestämmelsen också gäller för de tillgångar som täcker minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet.

Bestämmelsen om att investeringar i tillgångar ska göras på ett sätt som säkerställer säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för de samlade tillgångarna innebär inte att ett försäkringsföretag är förhindrat att placera i t.ex. illikvida tillgångar, så länge aktsam- hetsprincipen iakttas. Följaktligen kan företaget ha enskilda inve- steringar som inte klarar samtliga kvalitetskrav så länge företagets investeringar totalt sett uppfyller kraven. I grunden gäller inve- steringsfrihet, och den bedömning som ska göras vad avser säker- het, kvalitet, likviditet och lönsamhet vid ett enskilt investerings- beslut avser effekten på de samlade tillgångarna. Kravet i Solvens II-direktivet på lokalisering av tillgångar innebär att tillgångarna ska vara investerade så att deras åtkomst garanteras, vilket enligt utredningen innebär att tillgångarna ska vara tillgängliga så att de kan realiseras vid behov. Lokalisering har i tidigare regelverk defi- nierats som geografisk placering. Utredningen menar dock att bestämmelsen inte bara träffar var investeringen har gjorts rent geografiskt, utan att innebörden är att investeringen ska vara till- gänglig för företaget när den behövs oavsett var den finns. Utred- ningen har därför valt att istället använda benämningen förvaring, som utredningen anser är en bättre benämning. Det finns inte längre något krav på att tillgångarna ska vara förvarade inom EES.

När det gäller bestämmelsen i artikel 132.2 fjärde stycket om prioriteringsordning i händelse av intressekonflikt anser utred- ningen att även den bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten med vissa språkliga justeringar.

168

SOU 2011:68

Investeringar

8.3.2 Vissa begränsningar

Utredningens förslag: För alla tillgångar utom de tillgångar som motsvarar försäkringsteknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstagaren bär risk, som avses i avsnittet 8.3.4 punkterna 1 och 2 gäller följande:

1. Derivatinstrument eller andra liknande finansiella instrument får endast användas för att sänka risken i ett försäkrings- företag eller för att i övrigt effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar.

2. Investeringar i tillgångar som inte är upptagna till handel på en reglerad marknad ska hållas på aktsamma nivåer.

3. Tillgångarna ska investeras så att lämplig riskspridning upp- nås. Med lämplig riskspridning menas att tillgångarna ska vara investerade på ett sådant sätt att försäkringsföretaget undviker

a. ett överdrivet beroende av en viss tillgång, emittent eller grupp av företag,

b. en överdriven exponering mot ett geografiskt område,

c. en överdriven riskackumulering i de samlade tillgångarna, och

d. en överdriven riskkoncentration mot samma emittent eller av emittenter som tillhör samma grupp

Skäl för utredningens förslag: De särskilda bestämmelserna i arti- kel 132.4 i Solvens II-direktivet kring vad som ska gälla för alla till- gångar utom fondförsäkringstillgångar ska med några språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten.

När det gäller bestämmelsen om användning av derivatinstru- ment kan det noteras att det i Solvens II-direktivet saknas en defi- nition av begreppet derivat. Utredningen anser därför att begreppet derivatinstrument bör preciseras i lagtexten. Bestämmelsen finns redan i nuvarande regelverk och har endast kompletterats med ordet ”derivatinstrument” i förslaget till lagtext. Derivatinstrument kan användas till att sänka risken i förvaltningen, vilket förbättrar möjligheterna för försäkringsföretagen att matcha tillgångarna mot åtagandena, vilket kan bidra till en effektiv portföljförvaltning. Förutsättningen är dock att instrumentet bidrar till att sänka risken i verksamheten eller till att effektivisera förvaltningen av företagets

169

Investeringar

SOU 2011:68

tillgångar. En investering i ett derivatinstrument ska göras i enlig- het med aktsamhetsprincipen precis som övriga tillgångar enligt ovan.

Enligt artikel 132.4 fjärde och femte stycket framgår att ”till- gångarna ska vara väl diversifierade på ett sådant sätt att man und- viker överdrivet beroende . . .” och att ”investeringar i tillgångar som emitteras av samma emittent eller av emittenter som tillhör samma grupp inte får medföra att ett försäkringsföretag utsätts för överdriven riskkoncentration”. Utredningen menar att den senare formuleringen inte i sak tillför något utöver vad som redan framgår av övriga föreslagna bestämmelser, men att bestämmelsen tas in i den svenska lagtexten för att tydliggöra att företagen ska undvika en överdriven riskexponering mot en och samma emittent eller emittenter som tillhör samma grupp. Det bör dock noteras att det inte är fråga om några kvantitativa begränsningar som i tidigare regelverk.

8.3.3 Principer för tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar

Utredningens förslag: Tillgångar som motsvarar försäkrings- tekniska avsättningar ska utöver vad som följer av övriga bestämmelser vara lämpliga med hänsyn till åtagandenas art och löptid. Dessa tillgångar ska investeras, utifrån den information som försäkringsföretaget lämnat om målet med investeringen, på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 132.2 tredje stycket första meningen i Solvens II-direktivet om att tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsättningar även ska investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och löptid ska med några språk- liga justeringar tas in i den svenska lagtexten. Utredningen anser att orden ”tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsätt- ningar” ska ersättas med orden ”tillgångar som motsvarar försäk- ringstekniska avsättningar”, eftersom det torde vara det som avses i den aktuella artikeln. Att tillgångarna kan komma att användas för att infria de underliggande åtagandena är en annan sak. Vidare bör

170

SOU 2011:68 Investeringar

orden ”försäkrings- och återförsäkringsskulderna” ersättas med begreppet ”åtagandena”.

Bestämmelsen finns delvis i nuvarande regelverk, men den gällde då bara för tjänstepensionsverksamhet. Någon begränsning till en viss verksamhet finns dock inte i artikel 132.2 i Solvens II-direkti- vet.

Även bestämmelsen i artikel 132.2 tredje stycket andra meningen om att tillgångarna som avses ska investeras i alla försäk- ringstagarnas bästa intresse, med hänsyn till lämnad information om mål för investeringarna ska med språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten. Utredningen har valt att översätta ”the best interest of all policyholders and beneficiaries” med ”på det sätt som bäst gagnar försäkringstagarnas intressen”. Utredningen har därmed valt att behålla delar av den översättning som gjordes i samband med införandet av Tjänstepensionsdirektivet i FRL eftersom den engelska ordalydelsen är oförändrad. Utredningen har dock ändrat den tidigare översättningen av ”policyholders and beneficiaries” till ”försäkringstagarnas” eftersom den tidigare översättningen i FRL till ”ersättningsberättigades” passar tjänstepensionsverksamhet, men inte för all övrig verksamhet som bestämmelsen omfattar.

Den svenska lagtexten har i enlighet med Solvens II-direktivet en hänvisning till lämnad information om målet med investeringen. Enligt utredningen kan sådan information lämnas på försäkrings- företagets hemsida, via kundutskick, kundbesked, reklam eller på annat sätt. Enligt utredningen kan även offentliggjorda invester- ingsriktlinjer och den Egna risk- och solvensbedömningen vara sådan lämnad information som kan ge försäkringstagaren en befogad för- väntan på att informationen om målet för investeringen är korrekt och kommer att genomföras. Det innebär att den information som försäkringsföretaget lämnar om hur tillgångar som motsvarar för- säkringstekniska avsättningar investeras, ska infrias. Det innebär dock inte att alla detaljer i företagets investeringsregler ska offent- liggöras.

171

Investeringar

SOU 2011:68

8.3.4 Principer för tillgångar som motsvarar avsättningar för vissa förmåner i livförsäkringsavtal

Utredningens förslag: Tillgångar som motsvarar försäkrings- teknisk avsättning för livförsäkringar för vilka försäkringstaga- ren bär risk ska dessutom investeras enligt följande.

1. När förmånerna (på engelska benefits) är knutna till värdet på andelar i ett fondbolag enligt 1 § 7 lagen (2004:46) om inve- steringsfonder ska tillgångarna investeras så att de så nära som möjligt motsvarar andelarna. Detsamma gäller förmåner som är knutna till tillgångar som ingår i en intern fond som innehas av försäkringsföretaget.

2. När förmånerna är knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avses i punkt 1, ska tillgång- arna investeras så att de så nära som möjligt motsvarar de tillgångar aktieindexet eller referensvärdet baseras på.

3. När förmånerna enligt punkterna 1 och 2 innefattar en garan- terad avkastning på investeringen eller någon annan garante- rad förmån gäller begränsningarna i avsnittet 8.3.2 för de till- gångar som motsvarar ytterligare försäkringstekniska avsätt- ningar för den garanterade förmånen.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna i artikel 132.3 i Solvens II-direktivet som gäller tillgångar som innehas med avse- ende på livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för inve- steringsrisken ska med betydande språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen i artikel 132.3 fjärde stycket inne- bär enligt utredningen att de tillgångar som motsvarar försäk- ringstekniska avsättningar för garanterad avkastning på invester- ingar eller någon annan garanterad förmån i en fondförsäkring eller dylikt inte lyder under samma investeringsbestämmelser som de tillgångar som motsvarar de övriga avsättningarna för den aktuella försäkringen. För de tillgångar som motsvarar garanterad avkast- ning eller förmåner i en fondförsäkring eller dylikt gäller i stället de bestämmelser som gäller för alla andra tillgångar.

Formuleringen ”så nära som möjligt motsvarar andelarna” i arti- kel 132.3 andra stycket i direktivet ska enligt utredningen tolkas på det sättet att premierna för en fondförsäkring ska placeras i andelar i sådana till försäkringen knutna fonder som försäkringstagaren

172

SOU 2011:68

Investeringar

från tid till annan bestämmer, jfr. nu gällande FRL. Tolkningen bygger på att det i artikel 132.3 första stycket finns en hänvisning till artikel 132.2, där det bl.a. sägs att tillgångarna ska investeras i försäkringstagarens bästa intresse med hänsyn till eventuella dekla- rerade mål för placeringarna.

En intern fond består av tillgångar i det egna försäkringsföreta- get.

8.3.5 Investeringsfrihet

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet om investeringsfrihet och förbud mot krav på förhands- godkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller investeringsbeslut angående tillgångar i ett försäkringsföretag föranleder inga genomförandeåtgärder.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 133.1 i Solvens II- direktivet framgår att medlemsstaterna inte får föreskriva att för- säkringsföretag ska investera i vissa slag av tillgångar. I artikel 132.2 framgår att medlemsstaterna inte ska kräva förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller placeringsbeslut angående tillgångar i ett försäkringsföretag. De nu aktuella be- stämmelserna är av handlingsdirigerande natur för medlemsstaterna och ska som en följd av det beaktas när medlemsstaterna inför reg- ler om investeringar av tillgångar i försäkringsföretag. Något behov av lagstiftningsåtgärder med anledning av bestämmelserna är enligt utredningen inte nödvändiga.

8.3.6 Tillgångarnas förvaring m.m.

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om vissa tillgångars förvaring och förbud mot viss pantsättning av tillgångar föranleder ingen lagstiftningsåtgärd.

Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 134.1 första stycket i Solvens II-direktivet följer att medlemsstaterna, när det gäller för- säkringsrisker som är belägna inom EES, inte får kräva att tillgångar som innehas för att motsvara de försäkringstekniska avsättningar

173

Investeringar

SOU 2011:68

som hänför sig till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss medlemsstat.

Av artikel 134.1 andra stycket framgår att medlemsstaterna inte, i fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal på företag som är auktoriserade enligt Solvens II-direktivet eller har sitt huvudkontor i ett tredjeland vars solvensordning på visst sätt bedöms vara lik- värdig, ska kräva att tillgångar som motsvarar dessa fordringar pla- ceras inom EES.

Av artikel 134.2 framgår att medlemsstaterna inte, för upp- rättande av försäkringstekniska avsättningar, får behålla eller införa något system med bruttoreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade ska- dor i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag som är auktoriserat enligt direktivet.

Bestämmelserna i artikel 134 är i likhet med artikel 133 av för- budskaraktär för medlemsstaterna. Bestämmelserna har beaktats vid utformningens förslag.

8.3.7 Bemyndiganden

Utredningens bedömning: Möjligheten enligt Solvens II-direkti- vet för medlemsstater att ställa krav på begränsning av de typer av tillgångar eller referensvärden som kan kopplas till försäkringsför- måner där investeringsrisken bärs av en försäkringstagare som är en fysisk person bör inte utnyttjas.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt artikel 133.3 påverkar bestämmelserna i artiklarna 133.1 och 133.2 i direktivet inte med- lemsstaternas rätt att ställa krav på begränsning av de typer av till- gångar eller referensvärden som kan kopplas till försäkringsförmå- ner, där investeringsrisken bärs av en försäkringstagare som är en fysisk person. Eventuella krav på begräsningar får inte vara striktare än de bestämmelser som finns i UCITS-direktivet. Enligt utred- ningens mening saknas det för närvarande skäl att utnyttja denna möjlighet.

174

SOU 2011:68

Investeringar

8.4 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):

Bestämmelser om investeringsregler återfinns i skäl 66–68 och i kapitel VIII artiklarna 243–248. Dessa genomförandeåtgärder är i enlighet med artikel 135.2 i Solvens II-direktivet och behandlar endast investeringar i överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån. I Solvens II-direkti- vet och den föreslagna förordningen kallas dessa lån ”repackaged loans”. Den svenska översättningen i direktivet är ”lån som stuvats om”, men har av utredningen översatts till ompaketerade lån. Dessa lån motsvarar värdepapperiserade lån i annan lagstiftning. Nedan följer en sammanfattning av de föreslagna genomförandeåtgär- derna.

I artikel 243 finns definitioner av olika termer som t ex överlåt- bara värdepapper och andra finansiella instrument baserade på om- paketerade lån, värdepapperisering, tranch, originator, medver- kande institut och central banker.

Enligt artikel 244 ska ett försäkringsföretag bara investera i överförbara värdepapper och andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån om originatorn eller det medverkande institutet uttryckligen har visat för företaget, att man kommer att behålla ett ekonomiskt intresse netto som vid varje tillfälle inte får vara lägre än 5 procent. Artikeln innehåller även definitioner och vilka andra förutsättningar som krävs.

Enligt artikel 245 gäller inte bestämmelsen i artikel 244 när den värdepapperiserade exponeringen för överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån består av fordringar eller eventualfordringar på eller om de är helt ovillkorade och oåterkalleligt garanterade av t.ex. stater, central- banker, kommuner, lokala myndigheter, enheter i den offentliga sektorn. Bestämmelsen i artikel 244 ska inte heller gälla för trans- aktioner som baseras på vissa typer av tydliga, transparenta och tydliga index som definieras i artikeln.

Enligt artikel 246 ska försäkringsföretag som investerar i över- låtbara värdepapper eller andra finansiella instrument som baseras på ompaketerade lån uppfylla vissa kvalitativa krav avseende företa- gets bedömningar av ALM-risken, koncentrationsrisken och inve- steringsrisken, kontrollrutiner, intern rapportering, tillsynsrap- portering och offentliggöranden.

175

Investeringar

SOU 2011:68

Om ett försäkringsföretag inte klarar kraven i artikel 244 ska tillsynsmyndigheten kontaktas. Detta framgår av artikel 247. Om standardformeln används för att beräkna solvenskapitalkravet, ska kapitalkravet för spreadrisk på exponeringen för överlåtbara värde- papper eller andra finansiella instrument som baseras på ompakete- rade lån som inte klarar kraven beräknas enligt specifikt angivna bestämmelser i artikeln.

Om ett försäkringsföretag inte klarar de kvalitativa kraven i artikel 246 ska tillsynsmyndigheten bedöma om avvikelsen är väsentlig enligt definitionen i artikel 37.1.c i Solvens II-direktivet, vilket framgår av artikel 247 bis.

176

9 Kapitalkrav

9.1 Bakgrund

Ett försäkringsföretags solvenskapital kan enkelt beskrivas som en kapitalbuffert som ska kunna användas för att täcka förluster i verksamheten som annars skulle hota försäkringsföretagets möjlig- het att i rätt tid uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringsta- gare. Denna form av kapitalbuffert kan också kallas för riskbuffert. I den nuvarande regleringen kallas kravet på solvenskapital för solvensmarginal. Solvensmarginalen beräknas på olika sätt för ska- deförsäkringsrörelse, återförsäkring respektive livförsäkringsrö- relse. Om kravet på solvensmarginal inte är uppfyllt ska Finansin- spektionen ingripa. Det finns också krav på garantibelopp, dvs. krav på absolut lägsta tillåtna kapital i euro. Om kravet på garanti- belopp inte är uppfyllt kan företagets tillstånd att bedriva försäk- ringsverksamhet återkallas.

Av skäl 14–16 i Solvens II-direktivet framgår att det centrala syftet med det regelverk som införs är att säkerställa ett tillräckligt försäkringstagarskydd. Av skälen framgår att en förutsättning för att detta ska uppnås är att försäkringsföretag omfattas av ändamåls- enliga solvenskrav som leder till en effektiv kapitalallokering, och att företagen ges incitament att mäta och hantera sina risker på ett adekvat sätt.

Genom Solvens II-direktivet införs mer riskkänsliga kapitalkrav, dvs. en ordning där kravet på riskbuffertens storlek är mer direkt relaterad till de risker försäkringsföretaget är exponerat för i sin verksamhet. Genom detta skapas en tydlig koppling mellan ris- kerna i företagets balansräkning och det lagstadgade kravet på buf- fertkapital. Det riskkänsliga kapitalkravet ger försäkringsföretagen incitament att utveckla sin riskhantering, eftersom företagen vill undvika onödig kapitalbindning. Genom den process som krävs för att fastställa kapitalkraven får varje försäkringsföretag en tydlig bild

177

Kapitalkrav

SOU 2011:68

av hur olika risker i verksamheten kan påverka företagets solvens- situation. Företagen ska även göra en egen risk- och solvensbe- dömning, dvs. en bedömning av hur mycket buffertkapital som företaget behöver med avseende på företagets specifika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi (se kapitel 12).

I det nya regelverket finns det två olika krav på solvenskapital som relaterar till riskerna i verksamheten, dels ett Solvenskapital- krav (på engelska Solvency Capital Requirement, SCR) som utgör en erforderlig nivå på solvenskapitalet, dels ett Minimikapitalkrav (på engelska Minimum Capital Requirement, MCR) som är en för- utsättning för tillstånd. Det finns dessutom en absolut lägsta nivå på minimikapitalkravet som är satt i euro och som är oberoende av risken i det enskilda bolaget. SCR och MCR utgör gränser för gradvis skärpta tillsynsingripanden, se kapitel 13. SCR syftar till att säkerställa att ingripanden av tillsynsmyndigheten sker i god tid medan MCR definierar den nivå där tillsynsmyndigheten kan komma att återkalla försäkringsföretagets tillstånd att bedriva för- säkringsrörelse.

Figur 9.1

Solvenskapitalkrav, SCR

Minimikapitalkrav, MCR

Tillgångar

Försäkringstekniska avsättningar, FTA

(Bästa sk attning + risk marginal)

Skulder

Figur 9.1 visar en schematisk bild över ett försäkringsföretags Solvens II-balansräkning. Förutom tillgångar som svarar mot för- säkringstekniska avsättningar och övriga skulder1 ska försäkrings-

1 Skulder som inte är efterställda.

178

SOU 2011:68

Kapitalkrav

företaget ha en medräkningsbar kapitalbas – dvs. förlust- absorberande kapital av viss lägsta kvalitet – som täcker solvens- kapitalkravet(bestämmelserna om kapitalbas behandlas i kapitel 11).

9.1.1 Beräkningen av SCR

SCR ska vara riskkänsligt. Detta innebär bl.a. att beräkningen ska ske utifrån företagets faktiska riskprofil och att hänsyn ska tas till diversifieringseffekter och riskreducerande åtgärder. Med riskredu- cerande åtgärder avses t.ex. återförsäkring. Hänsyn ska vidare tas till hela balansräkningen, dvs. såväl tillgångs- som skuldsida. Beräk- ningen ska innefatta alla kvantifierbara risker, t.ex. försäkringsris- ker, marknadsrisker, kreditrisker och operativa risker. Med risk menas här en oförutsedd händelse som orsakar en beloppsmässig effekt på försäkringsföretagets kapitalbas.

SCR ska enligt Artikel 101 i Solvens II-direktivet bestämmas med användning av Value at Risk (VaR)2 för kapitalbasen hos ett försäkringsföretag, och motsvara konfidensnivån 99,5 procent för en ettårsperiod. I skäl 64 beskrivs SCR som det ekonomiska kapital som försäkringsföretag ska hålla för att säkerställa att företaget med en sannolikhet på minst 99,5 procent ska kunna uppfylla sina förpliktelser gentemot försäkringstagare under de kommande 12 månaderna.

SCR kan beräknas antingen med en s.k. standardformel, eller enligt av tillsynsmyndigheten godkända s.k. interna modeller, som kan vara fullständiga eller partiella. Möjligheten att använda sig av egna interna modeller syftar till att skapa incitament för försäk- ringsföretagen att utveckla sin riskhantering och företagsstyrning. Det ska inte finnas någon motsättning mellan företagets strävan mot en effektiv kapitalallokering och det lagstadgade kravet på solvenskapital. Reglerna kring interna modeller behandlas i kapitel 10.

Här bör även nämnas att tillsynsmyndigheterna har vissa möj- ligheter att i särskilda fall genom ett s.k. kapitaltillägg, besluta att SCR ska utgöras av ett högre belopp än det belopp som räknats fram med standardformeln eller en intern modell, se vidare artikel 37 och avsnitt 13.3.3.

2 Value at Risk (VaR) är ett riskbegrepp som anger storleken på det riskerade beloppet med en viss sannolikhet och över en viss tidsperiod. Detta kvantitativa mått kan användas för att mäta risken hos en portfölj av tillgångar, en portfölj av försäkringsåtaganden eller för hela verksamheten i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

179

Kapitalkrav

SOU 2011:68

9.1.2 Beräkning enligt standardformeln

Beräkningen av SCR med användning av standardformeln tar sin utgångspunkt i separat beräknade kapitalkrav för vissa särskilt angivna kategorier av risker, som sedan aggregeras till ett totalt SCR. Figur 9.2 visar en schematisk bild över standardformelns uppbyggnad, innehållande de olika kategorier och underkategorier av risker som enligt Solvens II-direktivet ska ingå i beräkningen av SCR. Det bör särskilt understrykas att uppbyggnaden av SCR ser delvis annorlunda ut om hänsyn skulle tas till innehållet i den före- slagna nivå 2-regleringen.3 Vidare bör det noteras att uppbyggna- den av det solvenskapitalkrav som testats i olika enkäter (på engelska Quantitative Impact Studies, QIS) inte i alla delar har följt den uppbyggnad som finns i direktivet.

	Figur 9.2		Schematisk figur över uppbyggnaden av SCR i standardformeln i
			Solvens II-direktivet.4
				SCR
		Justeringsbelopp		SCRbas	SCROperativ
SCRskade			SCRmarknad	SCRsjuk	SCRmotpart	SCRliv
Skadepremie/reserv			Marknv aluta	Sjukf örs.risk		Livdödsf all
Skadekatastrof			Marknf ast	Sjukkatastrof	Livompröv ning	Livliv sf all
			Marknränta	Sjukdrif tskostnad	Livannullation	Livsjuk/inv alid
Marknkoncentration			Marknaktier		Livkatastrof	Livdrif tskostnad
			Marknspread

3 I den föreslagna nivå 2-regleringen finns det t.ex. ytterligare en riskkategori, nämligen SCR intangibles.

4 I bilden har hänsyn inte tagits till den föreslagna nivå 2-regleringen.

180

SOU 2011:68

Kapitalkrav

• SCRbas, som är baskapitalkravet

• SCRoperativ, som är kapitalkravet för operativ risk

• Justeringsbelopp, som är en justering av SCR för förlustabsorberande effekter i försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter

SCRbas utgörs i sin tur av kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk

(SCRskade), marknadsrisk (SCRmarknad), sjukförsäkringsrisk (SCRsjuk), motpartsrisk (SCRmotpart) och livförsäkringsrisk (SCRliv). Skadeförsäkringsrisk innefattar premierisk/skadereservrisk och

katastrofrisk. Kapitalkravet för marknadsrisk innefattar kapitalkrav för valutarisk, fastighetsrisk, ränterisk, aktierisk, spreadrisk och koncentrationsrisk. Kapitalkravet för sjukförsäkringsrisk innefattar sjukförsäkringsrisk, katastrofrisk och driftskostnadsrisk. Kapitalkravet för livförsäkringsrisk innefattar kapitalkrav för döds- fallsrisk, livsfallsrisk, invaliditets- och sjukrisk, driftkostnadsrisk, omprövningsrisk, annullationsrisk och katastrofrisk.

I den svenska översättningen av Solvens II-direktivet används

benämningen riskmodul för SCRskade, SCRmarknad, SCRsjuk, SCRmotpart och SCRliv. De underliggande modulerna benämns undermoduler.

Utredningen har i stället valt benämningen kategori respektive underkategori av risk, se avsnitt 9.1.2.

När försäkringsföretag använder sig av standardformeln ska alltså ett kapitalkrav beräknas för varje enskild riskkategori. Detta kapitalkrav ska göra det möjligt för försäkringsföretaget att stå emot betydande oförutsedda förluster och ska beräknas som den minskning av det egna kapitalet som kan uppstå vid olika scenarier

– exempelvis förändrad skadeutveckling, börsfall eller räntutveck- ling – som ryms inom vad som kan inträffa med sannolikheten 99,5 procent över en tidshorisont på ett år. De enskilda kapitalkra- ven ska därefter aggregeras med hänsyn till egenskaperna hos de olika riskkategorierna. Eftersom det är mindre sannolikt att alla ogynnsamma scenarier inträffar under 12-månadersperioden tillåts försäkringsföretagen tillgodogöra sig en viss kapitalkravsreduktion jämfört med om det sammanlagda kapitalkravet summerats utan sådan hänsyn. Denna kapitalkravsreduktion uppnås på över- gripande nivå, genom tillämpning av korrelationer5 som finns

5 Korrelation är ett statistiskt mått, som anger styrkan och riktningen av ett samband mellan två variabler. Korrelation uttrycks som ett värde mellan 1 och – 1, där 0 anger inget samband, 1 anger maximalt positivt samband och -1 anger maximalt negativt samband. En korrelation

181

Kapitalkrav

SOU 2011:68

angivna i Solvens II-direktivet. Vid beräkningen av kapitalkravet för varje riskkategori kan hänsyn tas till diversifieringseffekter i den utsträckning EU-förordningen medger det. Det bör även note- ras att det vid beräkningarna enligt standardformeln dels finns vissa möjligheter att använda sig av förenklade beräkningar, dels finns vissa möjligheter att använda företagsspecifika parametrar.

Beräkning enligt standardformeln kan förenklat beskrivas i föl- jande steg. I det första steget bestäms för varje aktuell risk ett 1- års-scenario som kan beräknas inträffa med en sannolikhet av 0,5 procent. Ett exempel på ett 0,5 procent-scenario är att aktiekur- serna skulle sjunka med 39 procent under ett år. Som ett led i har- moniseringen av regelverket är scenarierna i standardmodellen standardiserade.

Nästa steg i beräkningen är att slå fast hur en sådan händelse beloppsmässigt skulle påverka det enskilda försäkringsföretagets tillgångar och skulder, dvs. vilken påverkan händelsen skulle ha på det samlade buffertkapitalet. Denna beloppsmässiga påverkan mot- svarar kapitalkravet för den aktuella risken. När väl kapitalkraven för de enskilda riskerna slagits fast ska dessa aggregeras till ett s.k. baskapitalkrav. Vid denna aggregering ska hänsyn tas till diversifie- ringseffekter.

Till det framräknade baskapitalkravet ska sedan adderas ett sär- skilt kapitalkrav för operativa risker, som beräknas med en annan metodik.

Slutligen ska summan av baskapitalkravet och kapitalkravet för operativ risk justeras med hänsyn till den förlustabsorberande kapacitet som kan finnas i de försäkringstekniska avsättningarna och uppskjutna skatter. Ett exempel på när en sådan justering blir aktuell är vid s.k. villkorad återbäring i svenska vinstutdelande liv- försäkringsbolag, dvs. när de försäkringstekniska avsättningarna minskar på grund av att tillgångar har minskat i värde. Ett annat exempel är skadeförsäkringsbolag med uppskjuten skatteskuld, där skatteskulden reduceras om förluster görs i rörelsen.

När alla steg genomförts har man fått fram ett belopp på det buffertkapital som krävs för att försäkringsföretaget med 99,5 procents sannolikhet under en ettårsperiod ska klara av att infria sina förpliktelser. Skyddsnivån i regelverket är alltså satt på en sådan nivå att – i genomsnitt och över tid – ett försäkringsföre-

mindre än 1 innebär i detta sammanhang att det totala kapitalkravet är mindre än summan av sina delar.

182

SOU 2011:68

Kapitalkrav

tag av 200 kan förväntas fallera årligen (i de fall alla försäkringsbo- lag har exakt det kapital som krävs enligt regleringen). Att ett för- säkringsföretag fallerar betyder dock inte att försäkringstagare och andra ersättningsberättigade förlorar hela den ersättning man är berättigad till. I normalfallet torde huvuddelen av försäkrings- företagets förpliktelser ändå komma att infrias, se avsnitt 12.5.

9.1.3 Beräkningen av MCR

MCR ska motsvara den solvensnivå där försäkringstagare skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om försäkringsföretaget tilläts fortsätta sin verksamhet.

MCR ska i grunden bestämmas på samma sätt som SCR, dvs. med användning av Value at Risk (VaR) för en ettårsperiod. För MCR gäller dock en konfidensnivå om 85 procent i stället för 99,5 procent. MCR måste dessutom alltid hålla sig inom fastställda övre och undre gränser i förhållande till SCR. Denna ”korridor” motsvarar 25 till 45 procent av SCR.

MCR får aldrig understiga ett absolut golvbelopp som är satt i euro. Beloppet är olika för olika typer av försäkringsföretag, t.ex. 2,2 miljoner euro (ca 20 miljoner kronor) för skadeförsäkringsfö- retag och 3,2 miljoner euro (ca 30 miljoner kronor)för livförsäk- ringsföretag. Om det absoluta golvbeloppet för ett försäkringsfö- retag överskrider MCR definierar det absoluta golvbeloppet den nivå där tillsynsmyndigheten kan komma att återkalla försäkrings- företagets tillstånd att bedriva försäkringsrörelse.

9.1.4 Tillsyn och tillsynsåtgärder

Om ett försäkringsföretag inte lever upp till SCR, eller riskerar att inte leva upp till kravet under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas. Företaget ska, inom två månader från konstaterandet att företaget inte uppfyller SCR, lägga fram en realistisk åtgärdsplan för godkännande av tillsyns- myndigheten. Inom sex månader ska nödvändiga åtgärder vidtas som innebär att SCR täcks av medräkningsbara kapitalbasmedel. Under vissa omständigheter får tillsynsmyndigheten förlänga tids- fristen.

183

Kapitalkrav

SOU 2011:68

Om ett försäkringsföretag inte lever upp till MCR, eller riskerar att inte leva upp till det under de kommande tre månaderna, ska tillsynsmyndigheten omedelbart underrättas. Företaget ska, inom en månad från konstaterandet att företaget inte uppfyller MCR, lägga fram en kortfristig finansiell saneringsplan för godkännande av tillsynsmyndigheten. Inom tre månader ska nödvändiga åtgärder vidtas som innebär att MCR återigen efterlevs. Tillsynsmyndighe- ten får vidare inskränka, eller helt förbjuda, företagets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar. Under vissa förutsättningar ska till- ståndet för att bedriva verksamheten återkallas.

9.2 Solvenskapitalkrav

9.2.1 Allmänna bestämmelser

Utredningens förslag:

Tillräcklig kapitalbas

Ett försäkringsföretag ska ha en kapitalbas som minst uppgår till solvenskapitalkravet eller det högre belopp som ska gälla efter beslut om kapitaltillägg. Kapitalbasen får inte understiga mini- mikapitalkravet.

Till den del kapitalbasen motsvarar minimikapitalkravet ska kapitalbasen vara sammansatt och beräknad enligt bestämmel- serna i avsnitt 11.2.6. Till den del kapitalbasen motsvarar sol- venskapitalkravet eller det högre belopp som ska gälla efter ett beslut om kapitaltillägg ska kapitalbasen vara sammansatt och beräknad enligt bestämmelserna i avsnitt 11.2.6.

Skyddsnivå

Solvenskapitalkravet ska beräknas så att företaget ska kunna infria sina framtida åtaganden gentemot försäkringstagarna om tolv månader med 99,5 procents sannolikhet (skyddsnivå). Beräkningen ska ske under antagandet att försäkringsföretaget kommer att fortsätta bedriva sin verksamhet.

184

SOU 2011:68

Kapitalkrav

Riskbaserat

Solvenskapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i alla de kvantifierbara risker som försäkringsföretaget är utsatt för. Vid beräkningen ska hänsyn tas till effekterna av de riskreduceringstekniker som företaget använder.

Solvenskapitalet ska minst täcka

1. försäkringsrisker,

2. marknadsrisker,

3. motpartsrisker, och

4. operativa risker.

Beräkningsintervall

Försäkringsföretag ska beräkna solvenskapitalkravet minst en gång per år. Om det sker en väsentlig förändring av företagets riskprofil, ska företaget utan dröjsmål beräkna ett nytt solvens- kapitalkrav.

Alternativa metoder för beräkning av solvenskapitalkravet

Solvenskapitalkravet ska beräknas antingen med användning av en standardformel, en fullständig intern modell eller en partiell intern modell i kombination med standardformeln.

Skäl för utredningens förslag:

Krav på tillräcklig kapitalbas

Enligt artikel 100 första stycket i Solvens II-direktivet ska med- lemsstaterna kräva att försäkringsföretag har medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker solvenskapitalkravet. Efter mönster från nuvarande 7 kap. 1 § FRL föreslår utredningen att en bestäm- melse om tillräcklig kapitalbas ska införas i början av det kapitel som behandlar solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och garanti- belopp. Den föreslagna bestämmelsen innebär enligt utredningen också ett genomförande av bestämmelsen i artikel 102.1 andra stycket om att kapitalbasen alltid ska uppgå till det senast rapporte- rade solvenskapitalkravet, och bestämmelserna i artikel 128 om att medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretag innehar medräk- ningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet samt

185

Kapitalkrav

SOU 2011:68

bestämmelsen i artikel 129.1 d om att kapitalbasen under inga omständigheter får understiga vissa fastställda belopp.

Av den svenska bestämmelsen ska även framgå att solvenskapi- talkravet i vissa särskilda fall kan bestämmas efter ett beslut om kapitaltillägg enligt bestämmelserna i artikel 37, se även avsnitt 13.3.3.

Ett försäkringsföretag ska täcka solvenskapitalkravet med en medräkningsbar kapitalbas som består av primärkapital och tilläggskapital. Den medräkningsbara kapitalbasen utgår från de kapitalbasposter som är tillgängliga, men tar även hänsyn till att det finns begränsningar när det gäller möjligheten att i den medräk- ningsbara kapitalbasen ta med poster som klassificerats som nivå 2 eller nivå 3. Poster som klassificerats som nivå 1 får alltid räknas med i sin helhet.

Den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapi- talkravet utgår från samma tillgängliga kapitalbasposter, men får endast bestå av poster som ingår i primärkapitalet och som klassifi- cerats som nivå 1 eller nivå 2. Detta betyder dels att poster i tilläggskapitalet inte får användas, dels att poster som klassificerats som nivå 3 inte får användas (se figur). Vid bestämmande av den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet finns det dessutom särskilda begränsningar när det gäller poster som klassificerats som nivå 2.

Det nu gällande kravet på att ett försäkringsföretag vid varje tidpunkt ska ha en tillräcklig kapitalbas finns inte i Solvens II- direktivet och utredningen föreslår därför inte att något sådant krav ska framgå av den svenska lagtexten, vilket dock inte ska tol- kas som någon saklig skillnad jämfört med nu gällande rätt. Det framgår av skälsats 63 och artikel 102.1 att försäkringsföretaget ska ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet på löpande basis med beaktande av alla förändringar i företagets riskprofil. Företagen ska beräkna solvenskapitalkravet och den medräkningsbara kapitalbasen åtminstone en gång om året, men måste dessutom övervaka sin solvenssituation löpande eftersom de måste göra en ny beräkning så snart som det sker betydande ändringar av riskprofilen. Detsamma måste gälla den medräknings- bara kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet, eftersom mini- misolvenskravet inte får underskridas. Minimikapitalkravet ska, enligt artikel 129.4, beräknas och rapporteras minst en gång varje kvartal.

186

SOU 2011:68

Kapitalkrav

Utredningen har särskilt övervägt var bestämmelsen med krav på minsta kapitalbas ska placeras. De alternativ som diskuterats är att placera bestämmelsen i detta kapitel om kapitalbasen, i kapitlet om kapitalkrav eller i kapitlet om grundläggande bestämmelser om ett försäkringsföretags rörelse. Vid en samlad bedömning har utredningen stannat för att bestämmelsen med det grundläggande kravet på viss minsta kapitalbas bör finnas bland bestämmelserna om solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och garantibelopp.

Övriga allmänna bestämmelser

Utredningen föreslår att de övriga allmänna bestämmelserna om solvenskapitalkravet i Solvens II-direktivet – dvs. artiklarna 101.1 – 101.5, 102.1 och 102.2 tas in under fyra olika rubriker i den svenska lagtexten, i syfte att öka tydligheten och läsbarheten. Utredningens förslag innebär att den svenska lagtexten inte fullt ut kommer att följa den ordningsföljd som finns i direktivet. Utredningen föreslår dessutom att en del språkliga justeringar görs i samband med att de aktuella bestämmelserna i direktivet tas in i den svenska lagtexten. Skillnaderna mellan utformningen av bestämmelserna i direktivet och utformningen av den svenska lagtexten medför inga ändringar i sak.

Skyddsnivå

Under rubriken Skyddsnivå har utredningen samlat de svenska bestämmelser som föreslås för att genomföra de bestämmelser i Solvens II-direktivet som klargör den grundläggande skyddsnivån i regelverket, dvs. den acceptabla risknivån när det gäller risken för att försäkringsföretag inte kan infria sina åtaganden gentemot för- säkringstagarna De aktuella bestämmelserna är

• bestämmelsen i artikel 101.2, om att solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet enligt fortlevnadsprincipen,

• bestämmelserna i artikel 101.3 första stycket andra och tredje meningarna, om att solvenskapitalkravet ska täcka pågående verksamhet samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna och att solvenskapitalkravet

187

Kapitalkrav

SOU 2011:68

enbart ska täcka ej förväntade förluster i den pågående verksam- heten, samt

• bestämmelsen i artikel 101.3 andra stycket, om att solvenskapitalkravet ska motsvara konfidensnivån 99,5 procent för en ettårsperiod.

Utredningen föreslår att dessa tre bestämmelser skrivs ihop till en svensk bestämmelse, jfr. den beskrivning av kapitalkravet som finns i skäl 64 i Solvens II-direktivet. Utredningen anser att orden ”vär- det av percentilen Value-at-Risk för kapitalbasen som motsvarar konfidensnivån 99,5 procent” bättre uttrycks genom orden så att företaget ska kunna infria sina framtida åtaganden gentemot för- säkringstagarna om tolv månader med 99,5 procents sannolikhet (skyddsnivå)”. Utredningen anser inte att skillnaderna mellan utformningen av bestämmelserna i direktivet och utformningen av den svenska lagtexten medför några ändringar i sak.

Riskbaserat

Under rubriken Riskbaserat har utredningen samlat de svenska bestämmelser som föreslås för att genomföra de bestämmelser i Solvens II-direktivet som ytterst handlar om att solvenskapitalkra- vet ska vara riskbaserat, dvs.

• bestämmelsen i artikel 101.3 första stycket första meningen om att kalibreringen ska säkerställa att alla kvantifierbara risker beaktas,

• bestämmelsen i 101.5 om att effekterna av riskreduceringstekni- ker ska beaktas under vissa förutsättningar, och

• bestämmelsen i 101.4 om vilka risker som solvenskapitalkravet minst ska täcka.

Utredningen anser att det redan i inledningen av de svenska bestämmelserna om solvenskapitalkrav ska framgå att solvenskapi- talkravet ska bestämmas utifrån företagets risker med hänsyn taget till effekterna av de riskreduceringstekniker som används, jfr. arti- kel 101.3 första stycket första meningen och artikel 101.5. Med en sådan bestämmelse uttrycks den grundläggande tanken om att

188

SOU 2011:68 Kapitalkrav

solvenskapitalkravet ska motsvara den i någon mening verkliga nettorisken.

Enligt artikel 101.3 första stycket ska solvenskapitalkravet ”kalibreras så att det säkerställs att alla kvantifierbara risker som försäkrings- eller återförsäkringsföretaget är exponerat för beak- tas”. Det i direktivet använda ordet ”beakta” föreslås blir ersatt med orden ”med utgångspunkt i”, efter mönster från den nuva- rande regleringen i försäkringsrörelselagen. Utredningen anser inte att ordet ”kalibrering” som används i direktivet behöver tas in i den svenska lagtexten, eftersom ordet inte tillför något i sak.

Enligt artikel 101.5 ska företagen ”beakta effekterna av riskre- duceringstekniker, förutsatt att vederbörlig hänsyn tas till kredit- risken och andra risker i samband med användningen av sådana tekniker vid fastställandet av solvenskapitalkravet”. Utredningen anser att det räcker med att i den svenska bestämmelsen ange att hänsyn ska tas till ”effekterna av riskreduceringstekniker”. Att den samlade effekten vid användning av en riskreduceringsteknik, t.ex. användning av återförsäkring, består av såväl riskreducerande effekter som effekter i form av ökad risk till följd av tillkommande kreditrisk och andra risker är, enligt utredningen, en precisering som inte behöver framgå av lagtexten.

Den mer detaljerade uppräkningen i artikel 101.4 av vilka risker som solvenskapitalkravet minst ska täcka, ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten. Som framgår av avsnitt 9.2.1 har utredningen valt att ersätta ordet ”teckningsrisk” som används i direktivet med ordet ”försäkringsrisk”. I den uppräkning som finns i direktivet återfinns teckningsrisk för liv-, skade- respektive sjuk- försäkring. Enligt utredningen behöver en sådan detaljerad uppräk- ning av de olika varianterna av teckningsrisk inte finnas med i den allmänna bestämmelse som ska tas in i lagen. Enligt utredningen räcker det alltså med att denna allmänna bestämmelse innehåller ordet försäkringsrisker, som en samlingsbeteckning för de tre vari- anter av försäkringsrisker som solvenskapitalkravet minst ska täcka.

Uppräkningen av de risker som solvenskapitalkravet ska täcka är inte uttömmande, jfr. ordet ”minst” i artikel 101. 4, orden ”alla kvantifierbara risker” i artikel 101.3 och kommissionens förslag till genomförandeåtgärder.

Det bör här särskilt noteras att begreppet marknadsrisk endast omfattar risker på de finansiella marknaderna, jfr. definitionen av marknadsrisk i artikel 13.32 där marknadsrisk definieras som risken

189

Kapitalkrav

SOU 2011:68

för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställ- ningen som direkt eller indirekt orsakas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella instrument.

Det bör även noteras att den operativa risk (på engelska opera- tional risk) som omnämns i artikel 101.4 andra stycket beskrivs på ett sätt som avviker något från den definition av operativ risk som finns i direktivets s.k. definitionskatalog. I artikel 13.33 definieras operativ risk som risken för förlust till följd av att interna rutiner visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser. I den engelska versionen av direktivet anges följande: Operational risk means the risk of loss arising from inadequate or failed internal processes, personell or systems, or from external events. Av artikel 101.4 sista stycket framgår att den ope- rativa risk som avses i den artikeln ska innefatta rättsliga risker, men inte risker till följd av strategiska beslut och ryktesrisker.

Beräkningsintervall

Under rubriken Beräkningsintervall har utredningen samlat de svenska bestämmelser som föreslås för att genomföra delar av de bestämmelser i Solvens II-direktivet som där placerats under rubri- ken Återkommande beräkningar, dvs. bestämmelserna i artikel 102.1 och 102.2.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 102.1 första stycket om att solvenskapitalkravet ska beräknas minst en gång per år tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen i direktivet om att resultatet av den årliga beräkningen ska rapporteras till tillsyns- myndigheten ska enligt utredningen placeras tillsammans med övriga bestämmelser om rapportering, se kapitel 14.

Bestämmelsen i artikel 102.1 andra stycket om att företagen ska ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker det senast rapporte- rade solvenskapitalkravet har behandlats ovan under rubriken Krav på tillräcklig kapitalbas.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 102.1 tredje stycket om att försäkringsföretag fortlöpande ska ”övervaka belop- pet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och solvenskapital- kravet” tas in bland övriga bestämmelser om företagsstyrning och riskhantering, se kapitel 12.

190

SOU 2011:68

Kapitalkrav

Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 102.1 fjärde stycket om förnyad beräkning vid ändrad riskprofil ska tas in i lag- texten. Bestämmelsen om att resultatet av en sådan beräkning ska rapporteras till tillsynsmyndigheten ska enligt utredningen placeras tillsammans med övriga bestämmelser om rapportering, se kapitel 13.

Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 102.2 om till- synsmyndighetens möjlighet att kräva förnyad beräkning av solvenskapitalkravet, om det finns grundad anledning att anta att ett försäkringsföretags riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet ska placeras tillsammans med övriga bestämmelser i tillsynskapitlet, se kapitel 13.

Alternativa metoder för beräkning av solvenskapitalkravet

Utredningen föreslår att bestämmelsen i artikel 100 andra stycket om att solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt standard- formeln eller med en intern modell ska placeras under en särskild rubrik i slutet av de allmänna bestämmelserna, för att markera att de allmänna bestämmelserna är en gemensam grund för beräkning enligt såväl standardformeln som enligt en intern modell. Med gemensam grund menas här att slutresultatet – oavsett beräk- ningsmetod – ska vara förenligt med de grundläggande kraven, dvs. att solvenskapitalkravet ska vara beräknat på ett sådant sätt att det kan anses täcka de risker som företaget är utsatt för, och att företa- get därför med 99,5 procents sannolikhet under en ettårsperiod kommer att kunna infria sina åtaganden gentemot försäkrings- tagare.

Det bör understrykas att standardformeln bygger på standardi- serade antaganden om risker och dess effekter, medan en fullstän- dig intern modell ska bygga på ett företags unika riskprofil. Företag som väljer att använda en fullständig intern modell är därför oför- hindrade att t.ex. välja en annan riskindelning än den som finns angiven i artikel 101.4. eller välja andra riskberoenden än de som gäller vid beräkning enligt standardformeln. Enligt utredningen finns det dock ingen motsättning mellan denna frihet och klarläg- gandet att de allmänna bestämmelserna också gäller vid användning av en intern modell. Det bör här också nämnas att företagens frihet inte är lika stor vid användande av partiella interna modeller, efter-

191

Kapitalkrav

SOU 2011:68

som resultatet från en partiell intern modell måste kunna integreras i beräkningen enligt standardmodellen.

9.2.2 Standardformeln

Utredningens förslag:

Solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln ska vara lika med summan av baskapitalkrav och kapitalkrav för operativ risk, minskat med justeringsbelopp.

Skäl för utredningens förslag:

Av artikel 103 i Solvens II-direktivet framgår det att solvenskapi- talkravet ska vara lika med summan av

• Det primära solvenskapitalkravet.

• Kapitalkravet för operativ risk.

• Justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäkrings- tekniska avsättningar och uppskjutna skatter.

Bestämmelsen ska tas in i lagen med endast några mindre språkliga justeringar. Till skillnad från utformningen av motsvarande bestämmelse i kapitaltäckningslagen bör orden ”vara lika med” användas i den svenska lagtexten i stället för ordet ”motsvara” som använts i kapitaltäckningslagen. Anledningen till detta är att utredningen anser att samma ord bör användas i den nu aktuella bestämmelsen som i bestämmelsen om att de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av en bästa skattning och en riskmarginal. Vidare bör det i den svenska lagtexten förtydligas att de olika beståndsdelarna ska ”beräknas” enligt vissa utpekade bestämmelser.

När det sedan gäller frågan om termen ”primära solvenskapital- kravet” ska användas även i den svenska lagtexten gör utredningen följande överväganden. En användning av termen ”primära solvens- kapitalkravet”, som är snarlik termen ”primärkapital” som används i reglerna om kapitalbas, skulle enligt utredningen skapa en viss risk för begreppsförvirring i den praktiska tillämpningen. Utredningen anser också att det skulle bli något förvirrande att i en och samma bestämmelse använda ordet ”solvenskapitalkrav” vid en beskrivning av det primära kravet, men bara ordet ”kapitalkrav” när det gäller

192

SOU 2011:68

Kapitalkrav

operativ risk. Till detta kommer att den engelska termen basic sol- vency capital requirement i den svenska översättningen ibland över- satts till ”primära solvenskapitalkravet” och ibland översatts till det ”grundläggande solvenskapitalkravet”. Mot denna bakgrund har utredningen stannat för att begreppet baskapitalkrav ska användas i den svenska lagtexten, i stället för begreppet primära solvenskapi- talkravet som används i direktivet.

Slutligen anser utredningen att preciseringarna i direktivet om att justeringsbeloppet ska bestämmas med hänsyn till förlusttäck- ningskapacitet i försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter inte behöver anges uttryckligen i den övergripande svenska bestämmelsen, eftersom detta framgår av den särskilda bestämmel- sen om beräkning av justeringsbeloppet, jfr. avsnitt 9.2.15 nedan.

9.2.3 Beräkning av baskapitalkravet

Utredningens förslag: Baskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för varje riskkategori. Genom justeringen ska det säkerställas att baskapitalkravet är förenligt med den skyddsnivå som gäller för solvens- kapitalkravet.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 104.1 första stycket i Solvens II-direktivet ska det grundläggande solvenskapitalkravet omfatta ett antal uppräknade riskmoduler, ”aggregerade enligt punkt 1 i bilaga IV till direktivet”. I punkt 1 i bilaga IV till direkti- vet återfinns den matematiska formeln för baskapitalkravet och en s.k. korrelationsmatris som anger vilka antaganden som ska gälla för korrelationen mellan olika riskkategorier. Det kan här noteras att en formel för beräkning av baskapitalkravet också finns i kom- missionens förslag till nivå 2-reglering, och att den formeln avviker från formeln i direktivet på det sättet att den också innehåller risk- kategorin immateriella tillgångar. När det gäller definitionen av de övriga riskkategorierna och korrelationsantagandena hänvisas det i nivå 2-regleringen till bilaga IV i direktivet.

Enligt utredningens förslag ska varken formel eller korrela- tionsmatris tas in i den svenska lagtexten, eftersom svensk lagtext normalt inte innehåller formler och matriser. Eftersom såväl for- meln som matrisen är av central betydelse i det nya regelverket har

193

Kapitalkrav

SOU 2011:68

utredningen övervägt att i stället i lagen ta in en hänvisning till bila- gan i direktivet, men avstått från detta mot bakgrund av bl.a. Lag- rådets yttrande över regeringens lagrådsremiss om Investerings- fonder.6 För att det inte ska kunna ifrågasättas om Sverige har genomfört direktivet på ett korrekt sätt föreslår utredningen ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om den kor- rigering som ska ske enligt den föreslagna bestämmelsen. Utred- ningens förslag innebär alltså att den matematiska formeln jämte korrelationsmatrisen – om det bedöms nödvändigt – ska tas in i en förordning som beslutas av regeringen. Det kan här noteras att kapitaltäckningsförordningen innehåller tabeller med olika risk- vikter.

Utredningen anser att bestämmelsen i artikel 104.1 första stycket kan uttryckas på det sättet att baskapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av de olika riskkategorierna. Med ordet justerad markeras att det inte endast handlar om en enkel summering av kapitalkraven för varje riskkategori. Mot bak- grund av vad som anges i artikel 104.3 och 104.4 anser utredningen att det av den svenska lagtexten uttryckligen ska framgå att juster- ingen ska göras på ett sådant sätt att baskapitalkravet är förenlig med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.

Bestämmelsen i artikel 104.5 om att samma utformning och specifikationer ska användas för alla försäkringsföretag, såväl i fråga om det primära solvenskapitalkravet som när det gäller förenklade beräkningar enligt artikel 109 behandlas nedan under rubriken För- enklade beräkningar.

Bestämmelsen i artikel 104.6 om att geografiska specifikationer i tillämpliga fall får användas beträffande katastrofrisker vid beräk- ning av livförsäkrings-, skadeförsäkrings- samt sjuk- och olycks- fallsförsäkringsrisk är enligt utredningen av sådan detaljkaraktär att den inte behöver framgå av lagtexten. Närmare bestämmelser kring användningen av geografiska specifikationer vid beräkningen av kapitalkravet för katastrofrisk kommer troligen att framgå av nivå 2-regleringen, se avsnitt 9.6.

6 Prop. 2010/11:135 s. 290–292.

194

SOU 2011:68

Kapitalkrav

9.2.4 Riskkategorier i baskapitalkravet

Utredningens förslag:

De riskkategorier som minst ska ingå i beräkningen av baskapi- talkravet är

1. livförsäkrinsgrisker,

2. skadeförsäkringsrisker,

3.sjuk-och olycksfallsförsäkringsrisker,

4. marknadsrisker och

5. motpartsrisker.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 104.1 andra stycket i Solvens II-direktivet finns en uppräkning av vilka individuella riskmoduler som minst ska ingå i det primära solvenskapitalkravet. Bestämmelsen ska tas in i FRL, med vissa språkliga justeringar.

I syfte att förenkla lagtexten föreslår utredningen att begreppet ”riskmodul” som används i direktivet ersätts med begreppet ”risk- kategori”. Det bör dock noteras att begreppet riskmodul snarast tar sikte på själva beräkningen av den aktuella riskkategorin, medan begreppet riskkategori närmast tar sikte på det aktuella riskområ- det.

Som framgått i avsnitt 9.2.1 har utredningen valt att använda begreppet försäkringsrisk, i stället för teckningsrisk som används i direktivet. Teckningsrisk definieras i artikel 13.30 som ”risken för förlust eller negativ förändring avseende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga tariffer och antaganden om avsätt- ningar”. Bestämmelsen i artikel 104.2 om att försäkrings- eller återförsäkringstransaktioner vid tillämpning av kategorierna för försäkringsrisk ska tilldelas den riskkategori som bäst motsvarar de underliggande tekniska riskerna behöver enligt utredningen inte uttryckligen framgå av lagtexten, eftersom fördelningen av risker på olika riskkategorier troligen kommer att regleras på nivå 2, se avsnitt 9.6.

195

Kapitalkrav

SOU 2011:68

9.2.5 Beräkning av kapitalkrav för varje riskkategori

Utredningens förslag:

Beräkningen av kapitalkraven för varje riskkategori ska göras på ett sådant sätt att dessa kapitalkrav var för sig är förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 104.3 i Solvens II-direkti- vet anges följande. ”Genom tillämpning av korrelationskoefficien- terna för aggregeringen av de riskmoduler som avses i punkt 1 och kalibrering av kapitalkraven för varje riskmodul erhålls ett över- gripande solvenskapitalkrav som överensstämmer med principerna i artikel 101.” I artikel 104.4 anges följande. ”Var och en av de risk- moduler som avses i punkt 1 ska kalibreras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk med konfidensnivån 99,5 procent för en ettårspe- riod.”

Utredningen har tolkat de båda bestämmelserna på det sättet att den närmare beräkningen av kapitalkravet för varje riskkategori måste vara förenlig med den skyddsnivå som gäller för solvenska- pitalkravet, och som framgår av de allmänna bestämmelserna i arti- kel 101. Mot denna bakgrund anser utredningen att en bestäm- melse av sådan innebörd i den svenska lagtexten utgör ett tillräck- ligt genomförande av artikel 104.3 och 104.4.

9.2.6 Företagsspecifika parametrar

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag får använda före- tagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkravet för för- säkringsrisker, om Finansinspektionen ger tillstånd till det.

Tillstånd får ges endast om parametrarna är relevanta för beräkningen av företagets solvenskapitalkrav, och de data som avses användas är lämpliga.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 104.7 första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretag, när det gäller utformningen av standardformeln, får ersätta en undergrupp av dess parametrar med parametrar som är specifika för företaget i fråga när företaget beräknar teckningsriskmoduler för livförsäk-

196

SOU 2011:68

Kapitalkrav

ring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, förutsatt att tillsynsmyn- digheterna ger sitt godkännande.

Utredningen anser att bestämmelsen, med rätt omfattande språkliga justeringar, ska införas i den svenska lagtexten.

Möjligheten att använda företagsspecifika parametrar är enligt ordalydelsen i artikel 104.7 första stycket begränsad till ”under- grupp av parametrar” (på engelska subset of its parameters) i stan- dardformeln. Vilka undergrupper av parametrar som avses framgår av EU-förordningen. Uppräkningen av skade-, liv- respektive sjuk- och olycksfallsförsäkring7 som finns i direktivet behöver enligt utredningen inte tas in i lagtexten, eftersom det räcker med att ange samlingsbegreppet försäkringsrisk.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att den aktuella bestämmelsen i direktivet genomförs genom att det i lagen tas in en bestämmelse om att Finansinspektionen får tillåta att ett försäk- ringsföretag använder företagsspecifika parametrar vid beräkning av kapitalkrav för försäkringsrisker.

Av artikel 104.7 andra stycket i direktivet framgår det att de företagsspecifika parametrar som används ska kalibreras med stöd av interna uppgifter från det aktuella företaget eller med stöd av uppgifter som är omedelbart relevanta för den aktuella verksamhe- ten (på engelska operations). Dessa senare uppgifter ska tas fram med användning av standardiserade metoder (på engelska standardised methods).8 Av tredje stycket i nyss nämnda artikel framgår det att tillsynsmyndigheten ska kontrollera att de uppgifter som används är fullständiga, exakta och lämpliga.

Bestämmelsen i artikel 104.7 andra stycket har av utredningen tolkats som ett krav på att en företagsspecifik parameter ska vara relevant för beräkning av företagets solvenskapitalkrav. Huruvida beräkningen i det enskilda fallet kommer att ske med användning av företagsinterna uppgifter, eller med användning av mer standar- diserade uppgifter blir en fråga som i praktiken avgörs inom ramen för Finansinspektionens prövning.

Utredningen föreslår att även bestämmelsen i artikel 104.7 tredje stycket, med språkliga justeringar, tas in i den svenska lag- texten som en förutsättning för tillstånd att använda företagsspeci-

7 I avsnitt 9.2.9 föreslår utredningen att beteckningen sjuk- och olyckfallsförsäkring ska användas i den svenska regleringen i stället för endast sjukförsäkring som används i direktivet.

8 I den svenska versionen står det ”uppgifter som är omedelbart relevanta för sådana trans- aktioner som företaget genomför med användning av standardformler”, vilket enligt utred- ningen måste vara en missvisande översättning.

197

Kapitalkrav

SOU 2011:68

fika parametrar. Utredningen anser här att ett lagkrav på att upp- gifterna ska vara ”lämpliga” innefattar de krav på att uppgifterna också måste vara ”fullständiga och exakta” som anges i direktivet.

9.2.7 Skadeförsäkringsrisk

Utredningens förslag:

Kapitalkravet för skadeförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den skadeförsäkringsverksamhet som företaget bedriver.

Regeringen får föreskriva

1. vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av skadeförsäkringsrisk, och

2. hur kapitalkravet närmare ska beräknas.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 105.2 första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla riskerna med skadeförsäkrings- förpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av verksamheten.

Bestämmelsen ska enligt utredningen tas in i den svenska lag- texten, efter språkliga justeringar. De justeringar som föreslås har sin grund i en strävan efter en enkel, enhetlig och tydlig lagtext. Som framgått ovan anser utredningen att begreppet försäkringsrisk ska användas i stället för begreppet teckningsrisk, som används i direktivet.

Begreppet teckningsrisk definieras i artikel 13.32, som risken för förlust eller negativ förändring avseende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga tariffer och antaganden om avsättningar. I artikel 105.2 första stycket talas om riskerna med skadeförsäk- ringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av verksamheten. Mot denna bak- grund, och i syfte att skapa en enhetlig reglering av kapitalkravet för de olika riskkategorierna, anser utredningen att den svenska bestämmelsen ska uttryckas på det sättet att kapitalkravet för ska- deförsäkringsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den skadeförsäkrings- verksamhet som företaget bedriver.

198

SOU 2011:68

Kapitalkrav

Utredningen anser att bestämmelsen i artikel 105.2 andra stycket om att försäkringsriskmodulen ska beakta osäkerheten hos försäkringsföretagens resultat när det gäller de befintliga försäk- rings- och återförsäkringsförpliktelserna samt sådana nya åtagan- den som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna fram- går redan av bl.a. den bestämmelse som utredningen föreslagit för att genomföra artikel 101.3 andra och tredje meningarna, jfr. avsnitt 9.2.1.

Av artikel 105.2 tredje stycket framgår det att kapitalkravet, i enlighet med punkt 2 i bilaga IV till direktivet, ska beräknas som en kombination av kapitalkrav för minst följande underkategorier av risker;

• risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av för- säkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunkter, fre- kvens och svårighetsgrad för de försäkrade händelserna som i tidpunkt och belopp för försäkringsersättningarna (premie- och reservrisker inom skadeförsäkring), och

• risken för förlust eller negativ förändring av värdet av försäkringsskulderna till följd av inträffandet av extrema eller exceptionella händelser (katastrofrisker inom skadeförsäkring)9.

Bestämmelserna är enligt utredningens bedömning på en sådan detaljnivå och av en sådan omfattning att de inte ska tas in i lagtext. Eftersom bestämmelserna emellertid är centrala i det nya regelverket anser utredningen att de bör framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen, jfr. utredningens överväganden i avsnitt 5.2.2. Vid bedömningen har hänsyn tagits till att strukturen i direktivet är densamma när det gäller de övriga riskkategorierna, där bestämmelserna kring underkategorier av risker är ännu mer omfattande. Utredningen föreslår alltså att bestämmelsen genom- förs genom att det i lagen tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilka underkategorier av risker som minst ska ingå i riskkategorin skadeförsäkringsrisk, och hur kapi- talkravet närmare ska beräknas.

9 Beskrivningen i direktivet av att denna risk finns till följd av ”väsentlig osäkerhet i pris- sättnings- och avsättningsantaganden i fråga om extrema eller exceptionella händelser” är enligt utredningen missvisande, eftersom katastrofrisken inte kan hanteras genom juste- ringar i premie- eller reservsättning. Utredningen har därför valt att beskriva risken som en följd av ”inträffandet av” extrema eller exceptionella händelser.

199

Kapitalkrav

SOU 2011:68

9.2.8 Livförsäkringsrisk

Utredningens förslag:

Kapitalkravet för livförsäkringsrisk ska beräknas med utgångs- punkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av den livförsäkringsverksamhet som företaget bedriver.

Regeringen får föreskriva

a) vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för livförsäkringsrisk, och

b) hur kapitalkravet närmare ska beräknas.

Skäl för utredningens förslag:

Av artikel 105.3 i Solvens II-direktivet framgår det att tecknings- riskmodulen för livförsäkring ska avspegla riskerna med livförsäk- ringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av verksamheten.

Bestämmelsen ska enligt utredningen tas in i den svenska lag- texten. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredning- ens förslag till genomförande av motsvarande bestämmelse om kapitalkrav för skadeförsäkringsrisk, jfr. avsnitt 9.2.7 ovan.

Utredningens förslag har grundats på de överväganden som redovi- sats i nyss nämnda avsnitt.

Av artikel 105.3 andra stycket framgår det att kapitalkravet, i enlighet med punkt 3 i bilaga IV till direktivet, ska beräknas som en kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper; risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskulderna till följd av

• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträf- fande dödlighet om ökad dödlighet leder till att försäkrings- skulderna värde ökar (dödsfallsrisken),

• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträf- fande dödlighet, om minskad dödlighet leder till att försäkrings- skuldernas värde ökar (livsfallsrisken),

• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträf- fande invaliditet, insjuknande och tillfrisknande (invaliditets- och sjukrisk),

200

SOU 2011:68

Kapitalkrav

• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträf- fande driftskostnader för försäkrings- och återförsäkringsavtal (driftskostnadsrisk vid livförsäkring),

• ändrade nivåer och trender beträffande omprövningar av skade- livräntor på grund av ändrade rättsliga förhållanden eller ändrad hälsostatus hos de försäkrade (omprövningsrisk),

• ändrade nivåer eller ändrad volatilitetsgrad beträffande uppehåll i premiebetalningarna, upphörande, förnyelse och återköp (annulationsrisk), eller

• inträffandet av extrema eller onormala händelser (katastrofrisker inom livförsäkring).

Bestämmelserna ska enligt utredningen genomföras efter mönster från genomförandet av motsvarande bestämmelse för skadeförsäk- ring, dvs. genom ett bemyndigande till regeringen. Se avsnitt 9.2.7 ovan.

Det bör avslutningsvis särskilt uppmärksammas att det i den svenska versionen av Solvens II-direktivet står att artikel 105.3 behandlar teckningsriskmodulen för skadeförsäkring, vilket är en uppenbar felskrivning eftersom artikeln behandlar teckningsrisk- modulen för livförsäkring.

9.2.9 Sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk

Utredningens förslag:

Kapitalkravet för sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk ska beräk- nas med utgångspunkt i de försäkringsrisker som försäkringsfö- retaget är utsatt för till följd av den sjuk- och olycksfallsförsäk- ringsverksamhet som företaget bedriver.

Regeringen får föreskriva vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 105.4 första stycket i Solvens II-direktivet ska ” [M]odulen för teckningsrisk vid sjuk- försäkring ge uttryck för risken vid tecknande av sjukförsäkrings- förpliktelser, oberoende av om sjukförsäkring tekniskt sett funge- rar på liknande sätt som livförsäkring […]”. Som framgått i avsnitt

201

Kapitalkrav

SOU 2011:68

9.2.9 har utredningen ansett att ordet sjukförsäkring (på engelska health) som används i Solvens II-direktivet bör översättas till sjuk- och olycksfallsförsäkring.

Bestämmelsen i artikel 105.4 ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av motsvarande bestäm- melse om kapitalkrav för riskkategorin skadeförsäkringsrisk, jfr. avsnitt 9.2.7 ovan. Utredningens förslag har grundats på de över- väganden som redovisats i nyss nämnda avsnitt.

Av artikel 105.4 andra stycket i Solvens II direktivet framgår det vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräk- ningen, dvs. risken för förlust eller negativ förändring av försäk- ringsskulderna till följd av

• ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträf- fande driftskostnaderna för försäkrings- eller återförsäkrings- avtal,

• variation såväl i tidpunkter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händelserna som i tidpunkter och belopp för försäk- ringsersättningarna vid den tid då de tillhandahålls, eller,

• inträffandet av utbrott av större epidimier och onormal acku- mulering av risker under sådana extrema förhållanden.

Bestämmelserna ska enligt utredningen genomföras efter mönster från genomförandet av motsvarande bestämmelse för skadeförsäk- ring, dvs. genom ett bemyndigande till regeringen. Se avsnitt 9.2.7 ovan.

När det gäller den närmare beräkningen av kapitalkravet för riskkategorin sjuk- och olycksfallsförsäkringsrisk bör det noteras att det inte – i motsats till vad som gäller för de övriga riskkategori- erna – finns några närmare bestämmelser kring detta i bilaga IV till Solvens II-direktivet. Sådana bestämmelser finns i stället i EU- förordningen. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bemyndigandet till regeringen endast ska avse vilka underkategorier av risker som ska tas med vid beräkningen, och alltså inte – som för övriga riskkategorier – också avse den närmare beräkningen av kapitalkravet.

202

SOU 2011:68

Kapitalkrav

9.2.10 Marknadsrisk

Utredningens förslag:

Kapitalkravet för riskkategorin marknadsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av förändringar i marknadspriser.

Regeringen får föreskriva vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för riskkate- gorin marknadsrisk.

Skäl för utredningens förslag:

Av artikel 105.5 första stycket första meningen i Solvens II-direkti- vet framgår det att marknadsriskmodulen ska avspegla risker till följd av nivåerna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella instrument som påverkar värdet av företagets tillgångar och skulder.

Bestämmelsen i artikel 105.5 första stycket ska enligt utred- ningen tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av mot- svarande bestämmelse om kapitalkrav för riskkategorin skadeför- säkringsrisk, jfr. avsnitt 9.2.7 ovan. Utredningens förslag har grun- dats på de överväganden som redovisats i nyss nämnda avsnitt.

I utredningens förslag har preciseringen i direktivet av att det ska vara fråga om ”risker till följd av nivåerna eller volatilitets- graden hos marknadspriserna för finansiella instrument” tagits bort i syfte att inte i onödan tynga lagtexten. Det centrala i bestäm- melsen är, enligt utredningen, att det ska vara fråga om marknads- prisförändringar som påverkar försäkringsföretagets ekonomiska ställning, dvs. förändringar i priset hos sådant som finns i försäkringsföretagets balansräkning oavsett om detta definieras som ett finansiellt instrument eller inte och oavsett om pris- förändringen beror på ändrad prisnivå eller ändrad volatilitet (risk- nivå). Stöd för denna tolkning finns enligt utredningen i den defi- nition av marknadsrisk som finns i artikel 13.31; risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsakas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella instrument. Mot denna bakgrund anser utredningen att bestämmel- sen i direktivet enklast kan uttryckas på det sättet att kapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföreta-

203

Kapitalkrav

SOU 2011:68

get är utsatt för till följd av förändringar i marknadspriser. Att det endast kan vara fråga om marknadspriser på sådana poster som finns i solvensbalansräkningen följer av att det endast är risker som försäkringsföretaget är ”[…] utsatt för till följd av […]”. Utred- ningen anser inte att den föreslagna formuleringen av den svenska bestämmelsen i sak skiljer sig från bestämmelsen i direktivet.

Utredningen anser vidare att bestämmelsen i artikel 105.5 första stycket andra meningen om att riskmodulen för marknadsrisk kor- rekt ska avspegla bristande matchning mellan tillgångar och skulder särskilt i fråga om deras duration inte behöver framgå uttryckligen av lagtexten, eftersom detta får anses framgå redan av utredningens förslag till genomförande av artikel 101, jfr. avsnitt 9.2.1.

Av artikel 105.5 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår det vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräk- ningen, dvs. känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finansiella instrument för

• ändringar i de durationsberoende räntesatserna eller deras vola- tilitet (ränterisk),

• ändringar av nivåerna på marknadspriserna för aktier eller dessas volatilitet (aktiekursrisk),

• ändringar av nivåerna på marknadspriserna för fastigheter eller dessas volatilitet (fastighetsrisk),

• kreditspreaden över den riskfria räntan (spreadrisk),

• ändringar av nivåerna på valutakurserna eller dessas volatilitet (valutarisk), eller

• ytterligare risker för ett försäkringsföretag som härrör antingen från bristande diversifiering av tillgångsportföljen eller stor exponering för fallissemangsrisken för en enda emittent eller en grupp av emittenter med inbördes anknytning (koncentrations- risk).

Några närmare bestämmelser kring beräkningen av kapitalkravet för riskkategorin marknadsrisk finns inte i bilaga IV till direktivet. Bestämmelserna ska därför enligt utredningen genomföras efter mönster från genomförandet av motsvarande bestämmelser för sjuk- och olycksfallsförsäkring, dvs. genom ett bemyndigande till regeringen som endast avser bestämmandet av underkategorierna av risk. Se avsnitt 9.2.9 ovan.

204

SOU 2011:68

Kapitalkrav

9.2.11 Motpartsrisk

Utredningens förslag:

Kapitalkravet för motpartsrisk ska beräknas med utgångspunkt i de risker som försäkringsföretaget är utsatt för till följd av förändringar i betalningsförmågan hos företagets motparter.

Regeringen får föreskriva vilka underkategorier av risker som minst ska tas med vid beräkningen av kapitalkravet för riskkate- gorin motpartsrisk.

Skäl för utredningens förslag:

Av artikel 105.6 första stycket första meningen i Solvens II-direkti- vet framgår det att motpartsriskmodulen ska ge uttryck för möjlig- heten av förluster till följd av oväntat fallissemang eller försämrad kreditvärdighet som rör försäkrings- och återförsäkringsföretags motparter och gäldenärer under en följande tolvmånadersperiod.

Bestämmelsen i artikel 105.6 första stycket första meningen ska enligt utredningen tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av motsvarande bestämmelse om kapitalkrav för riskkategorin skadeförsäkringsrisk, jfr. avsnitt 9.2.7 ovan. Utredningens förslag har grundats på de överväganden som redovisats i nyss nämnda avsnitt.

I utredningens förslag har formuleringen i direktivet av att det ska vara fråga om ”[…] oväntat fallissemang eller försämrad kredit- värdighet” ersatts med den enklare formuleringen ”risker som företaget är utsatt för till följd av förändringar i betalningsförmå- gan”. Enligt utredningen är såväl oväntat fallissemang som försäm- rad kreditvärdighet ett resultat av förändrad betalningsförmåga.

Ordet fallissemang bör enligt utredningen undvikas, eftersom det saknas en tydlig definition av detta begrepp.10 Det bör här också noteras att begreppet motpartsrisk (på engelska counterparty default risk) inte definieras i direktivet, men att det finns en defini- tion av begreppet kreditrisk (på engelska credit risk); risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen till följd av svängningar i kreditvärdigheten (på engelska credit standing) hos emittenter, motparter och gäldenärer för vilka försäk- ringsföretag är exponerade i form av motparts (på engelska

10 Enligt utredningen kan det inte av direktivet utläsas om fallissemang ska likställas med det svenska konkurs-begreppet eller om det snarare handlar om det svenska begreppet obestånd.

205

Kapitalkrav

SOU 2011:68

counterparty default risk)- eller spreadrisker eller koncentrationer av marknadsrisker. Av definitionen framgår det, enligt utredningen, att motpartsrisk i grunden handlar om svängningar i kreditvärdig- heten.

Utredningen anser emellertid att inte heller ordet kreditvärdig- het bör användas i lagtexten, eftersom det skulle kunna tolkas som att det endast handlar om ändringar i sådana kreditbetyg som är vanligt förekommande på de finansiella marknaderna. Utredningen anser att kreditvärdighet är synonymt med betalningsförmåga, och att kreditvärdighet kan ändras utan att detta nödvändigtvis får omedelbart genomslag i ändrat kreditbetyg. Den grundläggande tanken med bestämmelsen är, enligt utredningen, att försäkringsfö- retagen måste hålla ett kapital för den risk som kan finnas att mot- parter eller gäldenärer inte har förmåga att betala sina skulder till försäkringsföretagen, vilket i sin tur kan påverka försäkringsföreta- gets förmåga att infria sina åtaganden gentemot försäkringstagarna. Innehållet i utredningens förslag till svensk bestämmelse skiljer sig alltså inte i sak från bestämmelsen i direktivet.

Utredningen har övervägt att inte ta med ordet motpart i den svenska lagtexten, eftersom de motparter som är av intresse i detta sammanhang rimligen borde vara gäldenärer, dvs. motparter som genom avtal eller på annat sätt är skyldiga att betala något till för- säkringsföretaget. Eftersom det emellertid kan tänkas att betal- ningsskyldighet föreligger utan att motparten nödvändigtvis är gäl- denär11, anser utredningen att båda begreppen bör tas med i den svenska lagtexten. Ett exempel är när motpartens betalningsskyl- dighet är villkorad av en viss händelse som ännu inte inträffat.

I utredningens förslag har slutligen preciseringen till ”under följande tolvmånadersperiod” tagits bort, eftersom denna begräns- ning framgår redan av utredningens förslag till genomförande av artikel 101, jfr avsnitt 9.2.1 under rubriken Skyddsnivån.

Av artikel 105.6 första stycket andra till fjärde meningarna och andra stycket i Solvens II-direktivet framgår det att motpartsrisk- modulen ska

• täcka riskreducerande avtal som återförsäkringsarrangemang, värdepapperiseringar och derivat samt fordringar på förmedlare och varje annan kreditexponering som inte omfattas av under- kategorin för spreadrisk,

11 I ett avtalsförhållande brukar den förpliktigade kallas gäldenär, medan den berättigade brukar kallas borgenär.

206

SOU 2011:68

Kapitalkrav

• ta vederbörlig hänsyn till säkerheter eller andra värdepapper som innehas av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller för dess räkning, och de risker som är förknippade därmed, och

• för varje motpart beakta det berörda försäkrings- eller åter- försäkringsföretagets samlade riskexponering för motparten i fråga, oberoende av den rättsliga formen av motpartens avtals- mässiga förpliktelser gentemot företaget.

Några närmare bestämmelser kring beräkningen av kapitalkravet för riskkategorin motpartsrisk finns inte i bilaga IV till direktivet. Bestämmelserna ska därför enligt utredningen genomföras efter mönster från genomförandet av motsvarande bestämmelser för sjuk- och olycksfallsförsäkring samt marknadsrisk, dvs. genom ett bemyndigande till regeringen som endast avser bestämmandet av underkategorierna av risk. Se avsnitt 9.2.9 ovan.

9.2.12 Justering av kapitalkrav för aktierisk

Utredningens förslag:

Justering av kapitalkravet för aktierisk

I syfte att motverka procykliska effekter ska kapitalkravet för aktierisk inom kapitalkravet för marknadsrisk justeras utifrån nivån på ett särskilt aktieindex jämfört med en vägd genom- snittsnivå för detta index.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om den beräk- ning som avses i ovanstående stycke.

Skäl för utredningens förslag:

Av artikel 106.1 i Solvens II-direktivet framgår det att undergrup- pen aktiekursrisk som beräknas enligt standardformeln ska inne- hålla en symmetrisk justering av det kapitalkrav för aktier som ingår i riskkategorin marknadsrisk. Av artikel 106.2 och 106.3 framgår det att justeringen

• ska baseras på en funktion av den nuvarande nivån på ett lämp- ligt aktieindex och en vägd genomsnittsnivå för detta index, där det vägda genomsnittet ska beräknas under en tillräckligt lång

207

Kapitalkrav

SOU 2011:68

tidsperiod som ska vara densamma för alla försäkringsföretag, och

• inte får leda till användning av ett kapitalkrav för aktier som understiger eller överstiger standardkapitalkravet för aktier med mer än tio procent.

Genom bestämmelserna justeras kapitalkravet för aktier i relation till särskilda aktieindex, och innebär förenklat att kapitalkravet för aktierisken blir lägre i tider då aktier är lågt värderade i förhållande till sitt historiska genomsnitt och vice versa. Regleringen är avsedd att motverka s.k. procykliska effekter av regelverket.

Eftersom bestämmelsen avser en justering i beräkningen av kapitalkravet för en underkategori av risk kan det hävdas att bestämmelsen är på en sådan detaljnivå att den passar bättre i före- skrifter på lägre nivå än lagnivå. Mot detta ska dock ställas att bestämmelsen är central för att motverka procykliska effekter av regelverket och att den därför är av så principiell betydelse att den ska finnas i lag. Vid en samlad bedömning anser utredningen att en övergripande bestämmelse om justering av kapitalkravet för aktie- kursrisk bör tas in i den svenska lagtexten, i kombination med ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om beräkningen. Det bör dock här noteras att närmare bestämmelser om beräkningen finns i EU-förordningen, och att bemyndigandet endast kan användas i den mån den svenska lagtexten, i ljuset av bestämmelserna i EU-förordningen, skulle anses vara ett otillräck- ligt genomförande av direktivet.

När det sedan gäller den närmare formuleringen av den över- gripande bestämmelsen har utredningen strävat efter att uppnå likformighet vad gäller detaljeringsgraden i lagbestämmelser som behandlar beräkning enligt standardformeln.

9.2.13 Durationsbaserad metod för beräkning av aktierisk

Utredningens förslag: Finansinspektionen får tillåta att ett liv- försäkringsföretag som erbjuder sådana pensionsförsäkringar som avses i 58 kap. 2 § inkomstskattelagen tillämpar en särskild metod (durationsbaserad metod) för att beräkna kapitalkravet för aktierisk inom kapitalkravet för marknadsrisk, om

208

SOU 2011:68

Kapitalkrav

1. företagets förvaltning av tillgångar som motsvarar dess åta- ganden för pensionsförsäkringarna hålls åtskild från förvalt- ningen av företagets övriga tillgångar,

2. de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 kap. 1 § för

pensionsförsäkringarna hålls åtskilda från företagets övriga avsättningar,

3. den verksamhet för vilken metoden används enbart bedrivs i Sverige,

4. den genomsnittliga durationen av skulderna som är kopplade till verksamheten överstiger 12 år,

5. företaget kan visa att försäkringstagarna och förmånstagarna ges en skyddsnivå som är likvärdig med den som gäller enligt

2 §, och

6. den durationsbaserade metoden är lämplig att använda med hänsyn till företagets solvens, likviditet och företagsstyrningssy- stem.

Försäkringsföretag som använder den durationsbaserade meto- den får inte byta beräkningsmetod till den metod som används enligt standardformeln. Efter ansökan från ett försäkringsföre- tag får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om företaget kan visa att det finns godtagbara skäl för bytet.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 304.1 b) i Solvens II- direktivet finns det en särskild metod för beräkning av solvenska- pitalkravet för aktierisk som bl.a.12 kan användas av livförsäkrings- företag som erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i pension eller förväntar sig att gå i pension och där premierna för dessa företag är skattemässigt avdragsgilla för försäkringstagaren enligt nationell lagstiftning i den medlemsstat som har auktoriserat företaget.

Metoden, som kallas durationsbaserad aktiekursrisk, innebär att företaget under vissa omständigheter13 tillåts basera delar av beräk- ningen av solvenskapitalkravet för aktier på andra antaganden än de

12 Metoden kan också användas av livförsäkringsföretag som bedriver tjänstepensions- verksamhet med stöd av den s.k. optionen i artikel 4 i Tjänstepensionsdirektivet. Utred- ningen har föreslagit att Sverige inte längre ska utnyttja denna option, se kapitel 6 och 17. En annan sak är att utredningen föreslår ett fortsatt utnyttjande av optionen under en övergångsperiod för att så långt möjligt undvika ”onödiga” anpassningar till Solvens II- regleringen, jfr. kapitel 23.

13 Bl.a. krävs det att den genomsnittliga durationen på skulderna överstiger tolv år.

209

Kapitalkrav

SOU 2011:68

som annars gäller. Företaget får basera riskberäkningen på en tids- period som överensstämmer med den typiska innehavsperioden för företagets placeringar i aktier, med en konfidensnivå som ger för- säkringstagare och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i Solvens II-direktivet14.

Av genomförandebestämmelserna framgår det att kapitalkravet för aktiekursrisk – för aktier noterade på börser inom EES eller OECD -beräknat enligt metoden för durationsbaserad aktiekurs- risk ska beräknas utifrån en omedelbar nedgång i aktiekurserna om 22 procent, medan motsvarande kapitalkrav enligt standardformeln beräknas utifrån en nedgång om 39 procent15. För aktier noterade på andra börser16 är motsvarande stressnivåer 22 procent respektive 49 procent.

Av artikel 304.1 framgår att medlemsstaterna får auktorisera livförsäkringsföretag att tillämpa metoden, vilket av utredningen har tolkats som en valmöjlighet för medlemsstaterna. Utredningen anser att ett utnyttjande av möjligheten skulle bidra till konkur- rensneutralitet mellan företag som erbjuder tjänstepensionsförmå- ner med tillämpning av Tjänstepensionsdirektivet och företag som erbjuder tjänstepensionsförsäkringar med tillämpning av Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund anser utredningen att Sverige bör utnyttja denna möjlighet.

Utredningen föreslår alltså att bestämmelserna i artikel 304.1 b ska tas in i lagen. Bestämmelsen bör utformas som en möjlighet för Finansinspektionen att under vissa förutsättningar tillåta livförsäk- ringsföretag att använda den durationsbaserade metoden. När det särskilt gäller kravet på separation föreslår utredningen att bestämmelsen utformas efter mönster från den nuvarande bestäm- melsen i 4 kap. 8 § FRL om separation av tjänstepensionsförsäk- ring, eftersom de bakomliggande bestämmelserna i respektive EU- direktiv är likalydande. När det gäller kravet på att premierna ska vara skattemässigt avdragsgilla för försäkringstagarna anser utred- ningen att det är tillräckligt att det i lagen anges att det ska vara fråga om pensionsförsäkring enligt 58 kap. 2 § inkomstskattelagen. Bestämmelserna i artikel 304.1 andra stycket bör enligt utredningen utformas som ett krav på att den durationsbaserade metoden ska vara lämplig att använda med hänsyn till företagets solvens, likvi- ditet och företagsstyrningssystem. Vid denna lämplighetsbedöm-

14 VaR 99,5 % över en ettårsperiod, jfr. artikel 101.

15 Notera även den särskilda justeringen av kapitalkravet för aktierisk i artikel 106.

16 Här bortses från aktieinnehav i anknutna företag.

210

SOU 2011:68

Kapitalkrav

ning förutsätts Finansinspektionen beakta de kriterier som anges i 304.1 andra stycket.

9.2.14 Kapitalkrav för operativ risk

Utredningens förslag:

Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas med utgångspunkt i sådana operativa risker som försäkringsföretaget är utsatt för och som inte redan tagits med vid beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisker, marknadsrisk eller motpartsrisk.

Kapitalkravet för operativ risk ska beräknas till den skydds- nivå som gäller för solvenskapitalkravet.

Regeringen får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk.

Skäl för utredningens förslag:

Av artikel 107.1 första meningen i Solvens II-direktivet framgår det att kapitalkravet för operativ risk ska avspegla de operativa risker som inte redan beaktats inom de riskmoduler som avses i artikel 104.

Bestämmelsen ska införas i svensk lagtext med vissa språkliga justeringar. I likhet med utredningens övriga förslag till lagtext i detta avsnitt ska det i direktivet använda ordet ”avspegla” ersättas med orden ”med utgångspunkt i”, och ordet ”beaktats” ersättas med orden ”tagits med vid beräkningen av”. Begreppet operativ risk definieras i artikel 13.33 som risken för förlust till följd av att interna rutiner visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av perso- nal eller system eller av externa händelser. Enligt utredningen bör det här särskilt anmärkas att kapitalkravet för operativa risker alltså inte ska beräknas utifrån alla operativa risker, utan endast sådana operativa risker som inte redan beaktats vid beräkningen av kapi- talkravet för de övriga riskkategorierna.

Bestämmelsen i artikel 107.1 andra meningen om att kravet ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3 – dvs. de allmänna bestäm- melserna om skyddsnivå – ska tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelsen behövs eftersom kapitalkravet för operativ risk inte är en underkategori av risk som på visst sätt aggregeras ihop till baskapitalkravet. Av artikel 107.2 och 107.3 första meningen fram- går det att man vid beräkningen av kapitalkravet för operativ risk

211

Kapitalkrav

SOU 2011:68

• i fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för pla- ceringsrisken, ska ta hänsyn till de årliga driftskostnaderna för dessa försäkringsförpliktelser, och

• i fråga om annan försäkrings- och återförsäkringsverksamhet17 än den som avses i föregående punkt ska ta hänsyn till den aktu- ella verksamhetens volym, uttryckt i premieintäkter och försäk- ringstekniska avsättningar.

Av artikel 107.3 andra meningen framgår det att kapitalkravet för operativ risk – i fråga om andra försäkrings- och återförsäkrings- transaktioner än livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för placeringsrisken – inte ska överstiga 30 % av baskapitalkravet för sådana försäkringsrisker. Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den motsatsvis innebär att kapitalkravet för operativ risk kan överstiga 30 procent av baskapitalkravet när det är fråga om fondförsäkring.

Dessa bestämmelser har av utredningen ansetts vara på en sådan detaljeringsnivå att de inte bör tas in i lagtexten, utan att det i stället ska ges ett bemyndigande för regeringen att meddela när- mare föreskrifter om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk. Bedömningen grundas på en strävan att uppnå likformighet vad gäller detaljeringsgraden i lagbestämmelser som behandlar beräk- ning enligt standardformeln. Det bör noteras att närmare bestäm- melser om beräkningen av kapitalkravet för operativ risk finns i EU-förordningen, och att bemyndigandet endast kan användas i den mån den svenska lagtexten, i ljuset av bestämmelserna i EU- förordningen, skulle anses vara ett otillräckligt genomförande av direktivet.

9.2.15 Justeringsbelopp

Utredningens förslag:

Justeringsbelopp

Det justeringsbelopp som ska användas i standardformeln ska motsvara den minskning av kapitalförlust som beror på att

17 Utredningen har valt att använda begreppet verksamhet i stället för begreppet ”transaktioner” som används i direktivet. I den engelska versionen används ordet operations.

212

SOU 2011:68

Kapitalkrav

1. försäkringsföretagets åtaganden gentemot försäkringstagare minskar på grund av villkoren i försäkringsavtalet,

2. försäkringsföretagets uppskjutna skatt minskar, eller

3. en kombination av 1 och 2.

Skäl för utredningens förslag:

Enligt artikel 108 första stycket i Solvens II-direktivet ska ”den justering som avses i artikel 103 c för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster som kan uppstå genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsättningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda”.

Enligt andra stycket i nämnda artikel ska ”denna justering ta hänsyn till den riskreducerande effekt som kan erhållas genom framtida diskretionära förmåner i försäkringsavtal i den utsträck- ning som försäkrings- och återförsäkringsföretagen kan visa att en minskning av förmåner kan användas för att täcka oförutsedda förluster då dessa uppstår. Av direktivet framgår vidare att den riskreducering som kan uppnås genom framtida diskretionära för- måner inte får vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter som avser dessa framtida för- måner.

Av tredje stycket i nämnda artikel framgår det att vid tillämp- ningen av andra stycket ska värdet av framtida diskretionära för- måner under ogynnsamma omständigheter jämföras med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena för beräk- ningen av bästa skattning.

Bestämmelserna i artikel 108 om justering för förlusttäcknings- kapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter ska, med omfattande språkliga justeringar, tas in i den svenska lagtexten. Bestämmelserna träffar dels s.k. villkorad återbä- ring i vinstutdelande livförsäkringsbolag, dels poster avseende upp- skjuten skatt i skadeförsäkringsföretag. Bestämmelsen träffar inte sådan ”diskretionär ” återbäring som finns i traditionell livförsäk- ring, eftersom sådan återbäring inte ingår i de försäkringstekniska avsättningarna. Bestämmelsen träffar inte heller garanterad återbä- ring i traditionell livförsäkring, eftersom sådan återbäring inte är ”diskretionär” och inte heller kan minskas till följd av oförutsedda förluster.

213

Kapitalkrav

SOU 2011:68

Utredningen anser att bestämmelserna i artikelns första och andra stycke kan skrivas ihop till en betydligt kortare och enklare bestämmelse. I enlighet med utredningens överväganden och för- slag när det gäller de artiklar som handlar om försäkringstekniska avsättningar, jfr. avsnitt 7.2, anser utredningen att begreppet ”åta- ganden” bör användas i de fall då det är just åtagandena – och inte värderingen av de försäkringstekniska avsättningarna – som avses. Med den av utredningen föreslagna lydelsen av lagtexten behöver begreppet ”diskretionära förmåner” inte användas, vilket är en för- del eftersom begreppet inte är entydigt. Kravet på att försäkrings- företaget ska kunna visa att en minskning av förmånerna kan användas för att täcka oförutsedda förluster kan enligt utredningen med fördel uttryckas som ett krav på att minskningarna ska ske på grund av villkoren i försäkringsavtalet.

De språkliga justeringar som utredningen föreslår medför, enligt utredningen, ingen ändring i sak av bestämmelserna i direktivet.

9.2.16 Förenklingar av standardformeln

Utredningens förslag:

Försäkringsföretag får göra förenklade beräkningar av kapital- kravet för en riskkategori eller en underkategori av risk, om

1. det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker som företaget är utsatt för, och

2. det är oproportionerligt att utföra en standardberäkning.

Förenklade beräkningar ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.

Skäl för utredningens förslag:

Av artikel 109 första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretag får använda en förenklad beräkning för en spe- cifik riskmodul eller undergrupp av en riskmodul, om det är moti- verat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker de står inför och det vore oproportionerligt att kräva att alla försäkringsföretag ska tillämpa standardberäkningen.

Bestämmelsen ska införas i den svenska lagtexten med några språkliga justeringar. I enlighet med vad som angetts ovan ska ordet ”undergrupp” som används i direktivet ersättas med ordet

214

SOU 2011:68

Kapitalkrav

”underkategori” i den svenska lagtexten. Det ska här särskilt fram- hållas att förenklade beräkningar inte kan användas för beräkning av justeringsbeloppet, eftersom bestämmelsen är begränsad till riskkategorier och underkategorier.

Av kommissionens förslag till genomförandebestämmelser framgår att försäkringsföretag som grund för bedömning om användningen av förenklade beräkningar kan anses vara proportio- nerliga ska genomföra en kvantitativ och kvalitativ utvärdering av det fel som introduceras genom användningen av förenklade beräkningar. Om detta fel är betydande ska förenklade beräkningar inte anses vara proportionerliga.

Bestämmelsen i artikel 109 andra stycket om att förenklade beräkningar ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3, ska införas i den svenska lagtexten genom ett krav på att även förenklade beräk- ningar ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.

Det ska understrykas att möjligheten till förenklade beräkningar inte ska blandas samman med möjligheten att använda en partiell intern modell. En partiell intern modell får användas om den ger ett kapitalkrav som bättre återspeglar den faktiska risken i en viss risk- kategori eller underkategori av risker.

Användningen av förenklade beräkningar syftar till att försäk- ringsföretag under vissa speciella omständigheter bör ha möjlighet att använda sig av beräkningsmetoder som innebär en mindre administrativ börda. Eftersom möjligheten att använda förenklade beräkningar kopplats till arten, omfattningen och komplexitet av risken – och alltså inte företagets storlek – måste utgångspunkten vara att förenklade beräkningar kan tillämpas av alla försäkringsfö- retag. Denna tolkning stöds också av genomförandebestämmel- serna, eftersom proportionalitetsbegreppet där kopplas till storle- ken på det fel som introduceras genom användningen av förenklade beräkningar.

Möjligheten till förenklade beräkningar torde komma att bli av stor praktisk betydelse för många svenska försäkringsföretag.

215

Kapitalkrav

SOU 2011:68

9.2.17 Möjlighet för Finansinspektionen att i enskilda fall kräva företagsspecifika parametrar

Utredningens förslag:

Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag vid beräkningen av kapitalkravet för riskkategorier som avser för- säkringsrisk ska ersätta en undergrupp av parametrar enligt standardformeln med företagsspecifika parametrar, om det i ett enskilt fall är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet med en fullständig tillämpning av standardformeln på grund av att risk- profilen hos företaget avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln.

Beräkningar av kapitalkravet för de riskkategorier som avses i första stycket ska vara förenliga med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 110 första meningen i Solvens II-direktivet gäller följande. När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln, efter- som det berörda försäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt standardformeln med parametrar som är specifika för det företaget, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjuk- försäkring i enlighet med bestämmelserna om företagsspecifika parametrar.

Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att den i grunden handlar om en möjlighet för tillsynsmyndigheten att i vissa särskilda fall kunna kräva användning av s.k. företagsspecifika parametrar, jfr. den motsvarande möjlighet som försäkringsföreta- gen har enligt artikel 104.7 och som behandlas ovan under rubriken företagsspecifika parametrar.

Bestämmelsen ska med rätt omfattande språkliga justeringar tas in i den svenska lagtexten.

Utredningen anser inte att det av lagtexten behöver framgå att Finansinspektionens beslut ska vara motiverat, eftersom ett sådant krav följer redan av förvaltningslagen. I enlighet med utredningens förslag till genomförande av artiklarna 104–107 anser utredningen

216

SOU 2011:68

Kapitalkrav

att termerna ”teckningsrisk för skade, liv- respektive sjukförsäk- ring” med fördel kan ersättas med ”riskkategorier som avser för- säkringsrisk”.

Bestämmelsen i artikel 110 andra meningen om att de företags- specifika parametrarna ska beräknas på ett sådant sätt att företaget följer bestämmelserna i artikel 101.3 ska tas in i den svenska lag- texten genom ett krav på att beräkningen av kapitalkravet enligt de nu aktuella bestämmelserna ska vara förenligt med den skyddsnivå som gäller för solvenskapitalkravet.

9.3 Minimikapitalkrav

9.3.1 Allmänna bestämmelser

Utredningens förslag:

Beräkning av minimikapitalkravet

Minimikapitalkravet ska beräknas med utgångspunkt i försäk- ringsföretagets försäkringstekniska avsättningar, premiein- komst, positiva risksumma, uppskjutna skatter och administra- tiva kostnader, och med hänsyn till avgiven återförsäkring.

Skyddsnivå

Minimikapitalkravet ska beräknas så att försäkringsföretaget med 85 procents sannolikhet kan infria sina åtaganden gentemot försäkringstagarna under de följande tolv månaderna.

Om minimikapitalkravet beräknat enligt första stycket underskrider 25 procent eller överskrider 45 procent av företa- gets senast rapporterade solvenskapitalkrav, ska minimikapitalet justeras till ett belopp som ligger mellan 25 och 45 procent av företagets senast rapporterade solvenskapitalkrav. Under tiden fram till den 31 december 2015 får Finansinspektionen besluta att företaget ska tillämpa procentsatserna på det solvenskapital- krav som fås genom användning av standardformeln.

Om minimikapitalkravet beräknat enligt första stycket underskrider det garantibelopp som gäller för företaget, ska minimikapitalkravet vara lika med garantibeloppet.

217

Kapitalkrav

SOU 2011:68

Beräkningsintervall

Försäkringsföretag ska beräkna minimikapitalkravet minst en gång per kvartal.

Bemyndigande

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen i de fall det framräknade minimi- kapitalkravet för ett försäkringsföretag uppgår till ett belopp som understiger 25 procent, eller överstiger 45 procent, av solvenskapitalkravet.

Skäl för utredningens förslag:

Krav på minimikapital

Av artikel 128 i Solvens II-direktivet framgår det att medlemssta- terna ska kräva att försäkringsföretagen innehar medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet. Bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten, och har behandlats i avsnitt 9.2.1 ovan.

Som framgått i avsnitt 9.2.1 ovan anser utredningen att den grundläggande bestämmelsen i artikel 128 om krav på medräk- ningsbart primärkapital som uppgår till minimikapitalkravet bör skrivas ihop med den lika grundläggande bestämmelsen som följer av artikel 129.1 d), dvs. att minimikapitalkravet under inga omstän- digheter får underskrida vissa fastställda belopp som anges i direk- tivet. När det gäller benämningen på dessa belopp anser utred- ningen att den sedan lång tid inarbetade svenska termen ”garanti- belopp” kan användas även fortsättningsvis. Bestämmelserna om garantibelopp behandlas i avsnitt 9.4.

Skyddsnivån

Enligt artikel 129.3 första stycket i Solvens II-direktivet får – utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om garantibe- lopp – minimikapitalkravet inte underskrida 25 procent och inte överskrida 45 procent av företagets solvenskapitalkrav beräknat enligt standardformeln eller med hjälp av en intern modell, inklu- sive eventuellt beslutat kapitaltillägg. Utredningen har tolkat

218

SOU 2011:68

Kapitalkrav

bestämmelsen i artikel 129.3 första stycket som ett uttryck för den skyddsnivå som ska gälla för försäkringstagare. Enligt utredningen kommer denna skyddsnivå också till uttryck i bestämmelsen i arti- kel 129.1 c) om att den linjära funktion som används för att beräkna minimikapitalkravet, ska kalibreras till ett värde för value- at-risk med ett konfidensintervall på 85 % för en ettårsperiod. I syfte att öka tydligheten i den skyddsnivå som ska gälla anser utredningen att bestämmelsen i artikel 129.1 c) ska skrivas ihop med bestämmelserna i artikel 129.3 första stycket. Den samlade bestämmelsen om skyddsnivån i minimikapitalkravet ska enligt utredningen utformas efter mönster från utredningens förslag till motsvarande bestämmelse för skyddsnivån i solvenskapitalkravet, se avsnitt 9.2.1.

Beräkning av minimikapitalkravet

Bestämmelsen i artikel 129.1 a) om att minimikapitalkravet ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen har av utredningen tolkats som en övergripande ambition bakom reglerna i direktivet, och att bestämmelsen därför inte behöver tas in i den svenska lagtexten. Även bestämmelsen i artikel 129.1 b) om att minimikapitalkravet ska motsvara medräkningsbart primärkapital till ett belopp under vilket försäkringstagarna skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin verksamhet, har av utredningen tolkats som en övergripande ambition bakom reglerna i direktivet. Utredningen anser därför att inte heller bestämmelsen i artikel 129.1 b) behöver tas in i den svenska lagtexten.

Enligt artikel 129.2 i Solvens II-direktivet ska – om inte annat följer av bestämmelsen om att minimikapitalkravet inte får under- skrida 25% och inte överskrida 45% av företagets solvenskapital- krav – minimikapitalkravet beräknas som en linjär funktion av

en uppsättning eller deluppsättning av följande variabler;

• företagets försäkringstekniska avsättningar,

• tecknade premier,

• risksumma,

• uppskjutna skatter, och

• administrativa omkostnader.

219

Kapitalkrav

SOU 2011:68

I nämnda artikel anges även att de använda variablerna ska mätas ”efter avdrag för återförsäkring” (på engelska net of reinsurance). Det bör särskilt noteras att net of reinsurance i den svenska över- sättningen av direktivet felaktigt översatts med ”utan hänsyn till återförsäkring”

Utredningen anser att bestämmelsen i artikel 129.2, med rätt omfattande språkliga justeringar ska tas in i den svenska lagtexten. Utredningen har tolkat bestämmelsen som en bestämmelse om vilka risker som ska beaktas vid fastställandet av minimikapitalkra- vet, och utredningen anser därför att bestämmelsen ska utformas efter mönster från utredningens förslag till genomförande av mot- svarande bestämmelse för solvenskapitalkravet. Med utredningens förslag – dvs. att minimikapitalkravet ska beräknas med utgångs- punkt i ett antal olika variabler – kan den svenska lagbestämmelsen bli enklare än bestämmelsen i direktivet. Med utredningens förslag till lagtext behöver orden ”linjär funktion av en uppsättning eller deluppsättning av följande variabler” inte användas i den svenska lagtexten. Enligt direktivet är en av variablerna ”risksumma” (på engelska capital at risk). Enligt utredningen ska capital at risk över- sättas till positiv risksumma. Utredningen anser inte att den före- slagna svenska lagtexten i sak avviker från bestämmelsen i direktivet.

Beräkningsintervall

Enligt artikel 129.4 första stycket i Solvens II-direktivet ska försäk- ringsföretag beräkna minimikapitalkravet minst en gång per kvartal och rapportera resultaten av denna beräkning till tillsynsmyndig- heterna. Utredningen anser att bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten, och utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse för solvenskapitalkravet, jfr. avsnitt 9.2.1.

Det ska här noteras att minimikapitalkravet ska beräknas varje kvartal medan solvenskapitalkravet ska beräknas årligen, samtidigt som minimikapitalkravet inte får underskrida 25 procent, och inte heller över skrida 45 procent, av solvenskapitalkravet. Enligt utred- ningen bör denna praktiska fråga lösas genom att det i lagtexten tydliggörs att procentsatserna ska relateras till senast rapporterade solvenskapitalkrav. Med anledning av den särskilda övergångsre- glering som beskrivs nedan bör det också särskilt noteras att Finansinspektionen under en övergångsperiod har rätt att kräva att

220

SOU 2011:68

Kapitalkrav

de aktuella procentsatserna ska relateras endast till det solvenska- pitalkrav som beräknas med användning av standardformeln. .

Om ett företags framräknade minimikapitalkrav uppgår till ett belopp som ligger under 25 procent eller över 45 procent av solvens- kapitalkravet ska företaget, enligt artikel 129.4 andra stycket, till- handahålla tillsynsmyndigheten uppgifter som gör det möjligt att klart förstå skälen till detta (på engelska proper understanding). Enligt utredningen är bestämmelsen av sådan art att den passar bättre i föreskrifter på lägre nivå än lagnivå, och utredningen före- slår därför att det i lagen tas in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, jfr. här även bemyndi- gandet i kapitel 13.

Bestämmelsen i artikel 129.5 – om att kommissionen senast den 31 oktober 2017 till Europaparlamentet och Europeiska försäk- rings- och tjänstepensionskommittén (CEIOPS, vars uppgifter nu övertagits av EIOPA) ska överlämna en rapport om bl.a. de bestämmelser och den praxis som medlemsstaterna respektive till- synsmyndigheterna antagit enligt direktivets bestämmelser om beräkning av minimikapitalkravet är riktad till kommissionen. Bestämmelsen ska därför inte tas in i den svenska lagtexten.

Av artikel 129.3 andra stycket framgår det att medlemsstaterna ska tillåta att tillsynsmyndigheterna under en period som löper ut senast den 31 december 201518 kräver att ett försäkringsföretag ska tillämpa procentsatserna om 25 respektive 45 procent endast på det solvenskapitalkrav som beräknats enligt standardformeln. Utred- ningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att det måste införas en bestämmelse om att Finansinspektionen under en övergångspe- riod får kräva att försäkringsföretag tillämpar de aktuella procent- satserna på ett solvenskapitalkrav som beräknats med användning av standardformeln, dvs. en möjlighet för Finansinspektionen att kräva beräkning enligt standardformeln för att kunna fastställa att minimikapitalkravet ligger inom de aktuella gränsvärdena.

Eftersom minimikapitalkravet ska beräknas varje kvartal skulle bestämmelsen kunna tolkas på det sättet att Finansinspektionen också kan kräva kvartalsvis beräkning av solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Enligt utredningen skulle en sådan tolkning dock gå längre än vad som torde vara avsikten med bestämmelsen.

18 I direktivet står det den 31 oktober 2014, men utredningen har utgått från att detta datum kommer att ändras i samband med att Omnibus II-direktivet antas.

221

Kapitalkrav

SOU 2011:68

9.4 Garantibelopp

Utredningens förslag:

Garantibelopp

Om inte annat anges i andra stycket ska garantibeloppet för skadeförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver skadeförsäkringsrörelse uppgå till ett belopp som mot- svarar två miljoner tvåhundra tusen euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkänna- ger.

För skadeförsäkringsföretag och captivebolag för skadeför- säkring som bedriver rörelse som omfattar försäkring eller risk som hänför sig till någon av skadeförsäkringsklasserna 10–15 ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar tre miljoner tvåhundra tusen euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.

För livförsäkringsföretag och captivebolag för försäkring som bedriver livförsäkringsrörelse ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar tre miljoner tvåhundra tusen euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kom- mission årligen tillkännager.

För återförsäkringsbolag ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar tre miljoner tvåhundra tusen euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska kon- sumentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommis- sion årligen tillkännager.

För captivebolag för återförsäkring ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar en miljon euro eller det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsu- mentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager.

Särskilda övergångsbestämmelser

För företag som den 1 januari 1995 samtidigt bedrev både livför- säkrings- och skadeförsäkringsverksamhet ska garantibeloppet uppgå till ett belopp som motsvarar summan av garantibeloppen i första eller andra stycket och tredje stycket, eller det högre

222

SOU 2011:68

Kapitalkrav

belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsument- prisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årli- gen tillkännager.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 129.1 d) i Solvens II- direktivet finns bestämmelser om att minimikapitalkravet under inga omständigheter får underskrida vissa i direktivet angivna belopp. Som framgått ovan anser utredningen att det sedan lång tid inarbetade begreppet ”garantibelopp” även fortsättningsvis kan användas i den svenska lagtexten för att beteckna detta absoluta krav på minsta solvenskapital. I direktivet anges olika belopp i euro för olika typer av försäkringsföretag, och i vissa fall är storleken på garantibeloppet beroende av vilken typ av försäkringsrörelse som bedrivs. Dessutom finns särreglering för captivebolag för återför- säkring.

I den nuvarande regleringen i FRL har bestämmelserna om garantibelopp knutits till den verksamhet som bedrivs; direkt ska- deförsäkringsrörelse, direkt livförsäkringsrörelse respektive åter- försäkringsrörelse. Det finns också bestämmelser om vilket garan- tibelopp som ska gälla när direkt skadeförsäkringsrörelse och åter- försäkringsrörelse bedrivs i samma försäkringsföretag. I den nuva- rande regleringen finns också en möjlighet för Finansinspektionen att, om det finns särskilda skäl, besluta att garantibeloppet för ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening sätts ned med högst en fjärdedel.

Utredningen anser att de svenska bestämmelserna nu bör ges samma utformning som bestämmelserna i direktivet, dvs. kopplas till begreppen skadeförsäkringsföretag, livförsäkringsföretag, åter- försäkringsbolag, captivebolag för försäkring och captivebolag för återförsäkring. I kapitel 19 föreslår utredningen att dessa olika företagsformer ska finns med i den särskilda definitionskatalogen i det inledande kapitlet i FRL.

I utredningens förslag har det tagits in hänvisningar till det högre belopp, grundat på förändringar i det europeiska konsu- mentprisindexet, som Europeiska gemenskapernas kommission årligen tillkännager. Formuleringen är hämtad från nuvarande reglering, och bestämmelsen har sin grund i artikel 300 första stycket i Solvens II-direktivet.19

19 Enligt artikel 300 fjärde stycket ska de reviderade beloppen tillämpas av medlemsstaterna inom 12 månader från offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning.

223

Kapitalkrav

SOU 2011:68

Den nuvarande möjligheten till nedsättning av garantibeloppet för ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar kan inte behållas för försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direkti- vet. Regleringen av kapitalkrav för mindre försäkringsföretag som inte omfattas av Solvens II-direktivet behandlas i avsnitt 18.4.5 och 18.4.6.

9.5 Övergångsregler

Utredningens förslag:

Under perioden från det att denna lag träder i kraft till den 31 december 2014 ska bestämmelserna om ingripande vid bristande efterlevnad av minimikapitalkravet inte tillämpas på försäk- ringsföretag som vid den tidpunkt då denna lag träder i kraft

1. inte uppfyller kravet på minimikapital, och

2. uppfyller de krav på solvensmarginal som gäller enligt FRL i dess lydelse den 31 december 2013, och

3. uppfyller de krav på garantibeloppets storlek och absoluta krav på sammansättningen av kapitalbasen som gäller enligt FRL i dess lydelse den 31 december 2013.

Under den period som avses i första stycket ska äldre bestäm- melser om ingripande vid bristande efterlevnad av solvensmar- ginalen tillämpas.

Skäl för utredningens förslag:

I artikel 131 i Solvens II-direktivet finns särskilda övergångsbe- stämmelser för uppfyllelsen av minimikapitalkravet.

Utredningen har tolkat bestämmelsen i artikel 131 första stycket på det sättet att bestämmelserna i Solvens II-direktivet om bristande efterlevnad av minimikapitalkravet inte ska tillämpas under det första året20 med Solvens II-regleringen på företag som vid den nya lagens ikraftträdande uppfyller de äldre kraven på solvensmarginal, men inte det nya minimikapitalkravet. De äldre kraven på solvensmarginal återfinns i FRL under rubriken solvens- marginal för skadeförsäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse.21

20 I direktivet står det den 31 oktober 2013, men utredningen har antagit att detta datum kommer att ändras till den 31 december 2013 i samband med att Omnibus II-direktivet antas.

21 Artikel 28 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet, artikel 16 a i det första skade- försäkringsdirektivet och artiklarna 37, 38 eller 39 i återförsäkringsdirektivet handlar om s.k,

224

SOU 2011:68

Kapitalkrav

En bestämmelse av denna innebörd ska tas in bland övergångs- bestämmelserna. Enligt utredningen måste denna särskilda över- gångsreglering kompletteras med en särskild bestämmelse om ingripanden mot försäkringsföretag som inte uppfyller kraven på solvensmarginal under övergångsperioden.

Enligt utredningen kan en alltför långt driven bokstavstolkning av bestämmelsen i direktivet medföra icke önskade effekter i de fall ett försäkringsföretag visserligen uppfyller kraven på solvensmar- ginal, men där solvensmarginalen är lägre än kraven på garantibe- lopp. För att undvika att försäkringsföretag under den aktuella övergångsperioden tillåts bedriva verksamhet med alltför låg kapi- talbas föreslår utredningen att företagen också måste uppfylla de krav på garantibelopp som gäller enligt FRL i den lydelse lagen har den 31 december 2013.

Enligt artikel 131 andra stycket ska tillståndet enligt tillämpliga nationella förfaranden återkallas för försäkringsföretag som vid övergångsperiodens slut inte uppfyller de nya kraven på minsta solvenskapital. Enligt utredningen behöver denna bestämmelse inte tas in särskilt i den svenska lagen, eftersom det redan av utred- ningens förslag till genomförande av artikel 144.1 andra stycket framgår att tillståndet ska återkallas i de fall ett försäkringsföretag har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkravet, och Finansin- spektionen funnit att den finansiella saneringsplanen är uppenbart otillräcklig eller företaget inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att den bristande efterlevnaden upptäcktes.

9.6 Översikt kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)

Bestämmelserna om solvenskapitalkravet beräknat enligt stan- dardformeln återfinns i kapitel V artiklarna 75–202 och bilagorna NLUR1–12, HUR1–3. Bestämmelserna om minimikapitalkravet återfinns i kapitel VII artiklarna 236–242 och bilaga MCR1. Genom- förandeåtgärderna har stöd i artiklarna 111, 127 och 130 i Solvens II-direktivet.

föreskriven solvensmarginal, dvs. det som i FRL benämns solvensmarginal. Det bör dock noteras att den föreskrivna solvensmarginalen gäller om inte annat följer av bestämmelsen om garantibelopp, jfr. artikel 28 i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet.

225

Kapitalkrav

SOU 2011:68

9.6.1 Beräkningar med användning av standardformelen

Bestämmelserna i kapitel V om solvenskapitalkravet beräknat enligt standardformeln innehåller 13 olika avsnitt och är mycket omfat- tande.

I avsnitt 1 finns inledande bestämmelser om vilka antaganden som ska gälla vid beräkningarna, om tillägg av ytterligare en risk- modul i baskapitalkravet, om proportionalitet och förenklingar, om förenklingar för captivebolag och om vilka olika riskkategorier för teckningsrisk som ska användas för olika typer av åtaganden.

I avsnitt 2–4 finns närmare bestämmelser om beräkningar av riskkategorierna för teckningsrisk, dvs. teckningsrisken för skade- försäkring, livförsäkring respektive sjuk- och olycksfallsförsäkring. Det finns bl.a. bestämmelser om vilka underkategorier av risker som ska ingå i varje riskkategori, vilka korrelationsantaganden som ska gälla, vilka volymmått som ska användas, vilka förenklingar som får användas och vilka parametrar av olika slag som ska använ- das vid olika delberäkningar.

I avsnitt 5 finns bestämmelser om användning av s.k. externa kreditvärderingsinstitut.

I avsnitt 6 finns bestämmelser om beräkning av riskkategorin marknadsrisk. I likhet med den närmare regleringen av de olika riskkategorierna för teckningsrisk finns det även för riskkategorin marknadsrisk bestämmelser om bl.a. vilka underkategorier av risker som ska ingå i beräkningen och korrelationsantaganden. Det finns en särskild bestämmelse som kräver s.k. genomlysning av invester- ingar i fonder eller andra indirekta riskexponeringar. När det gäller kapitalkravet för ränterisk finns det bestämmelser om vilka para- metrar som ska användas för olika löptider. Liksom när det gäller riskkategorin för teckningsrisken vid skadeförsäkring finns det bestämmelser om vilka förenklingar som får användas av captive- bolag. Kapitalkravet för underkategorin aktiekursrisk beräknas på olika sätt för aktier av typ 1 respektive typ 2, där aktier av typ 1 är aktier som är noterade på reglerade marknader i länder som tillhör EES eller OECD medan aktier av typ 2 enkelt uttryckt är aktier som är noterade på börser i länder som inte tillhör EES eller OECD, onoterade aktier, s.k. private equity, hedgefonder, råvaror, andra alternativa investeringar samt alla andra typer av investeringar som inte täcks av någon av de andra underkategorierna av risker. När det gäller kapitalkravet för aktiekursrisk finns det dels bestämmelser om en s.k. standardberäkning, dels närmare bestäm-

226

SOU 2011:68

Kapitalkrav

melser om den s.k. durationsbaserade ansats som, under vissa för- utsättningar, får användas för åtaganden som har en genomsnittlig durationstid som överstiger tolv år. Bland bestämmelserna finns också en definition av begreppet strategiska innehav, krav på det index som ska användas för den s.k. symmetriska justeringen av kapitalkravet för aktiekursrisk, närmare bestämmelser om beräk- ning av kapitalkravet för fastigheter, olika typer av obligationer samt bestämmelser om vilka förenklingar som får användas av cap- tivebolag. Slutligen bör det nämnas att det också finns bestämmel- ser om s.k. ompaketerade lån, kredit-derivat och om hur kapital- kravet för marknadsriskkoncentrationer och valutarisker ska beräknas.

I avsnitt 7 finns bestämmelser om beräkning av kapitalkravet för riskkategorin motpartsrisk. I likhet med vad som gäller för de övriga riskkategorierna finns det bestämmelser om vilka underka- tegorier av risker som ska tas med vid beräkningarna. I avsnittet finns det också bestämmelser om beräkning av loss-given default, beräkning av riskmitigeringseffekter och om tillåtna förenklingar.

I avsnitt 8 finns bestämmelser om beräkning av kapitalkravet för riskkategorin immateriella tillgångar. Det bör här noteras att denna riskkategori inte finns uttryckligen omnämnd i Solvens II-direkti- vet.

I avsnitt 9 finns bestämmelser om beräkning av kapitalkravet för operativ risk.

I avsnitt 10 finns bestämmelser om beräkning av justeringsbe- lopp för förlustabsorberande egenskaper hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter.

I avsnitt 11 finns bestämmelser om riskmitigeringstekniker. Det finns bl.a. detaljerade bestämmelser om villkoren för att få ta hän- syn till effekterna av olika riskmitigeringstekniker, däribland användningen av återförsäkring, specialföretag och finansiell risk- mitigering.

I avsnitt 12 finns bestämmelser om justeringar av kapitalkravs- beräkningar i de fall ett företag har s.k. ring fenced funds. Bestäm- melserna innebär ett krav på beräkning av s.k. notional solvenska- pitalkrav för varje ring fenced fund.

I avsnitt 13 finns bestämmelser kring användningen av företags- specifika parametrar. Av bestämmelserna framgår bl.a. vilka stan- dardparametrar som får ersättas med företagsspecifika parametrar, vilka krav som ställs på företagsspecifika parametrar och vad som

227

Kapitalkrav

SOU 2011:68

minst ska ingå i den ansökan om att få använda företagsspecifika parametrar som ska ges in till tillsynsmyndigheten.

I avsnitt 14 finns bestämmelser om rutiner för uppdatering av antaganden om korrelationer.

9.6.2 Bestämmelser om beräkning av minimikapitalkravet och garantibelopp

Bestämmelser om beräkning av minimikapitalkravet finns i kapitel 7. Bestämmelserna innehåller i allt väsentligt de mate- matiska formler som ska användas för att beräkna minimi- kapitalkravet och garantibeloppet.

228

10 Interna modeller

10.1 Bakgrund

10.1.1 Inledning

En intern modell är en modell som företag använder för riskmät- ning, riskstyrning och riskhantering. Efter tillsynsmyndighetens godkännande kan en intern modell även få användas för att beräkna solvenskapitalkravet (SCR) enligt Solvens II-direktivet.

En intern modell kan sägas vara en unik skräddarsydd beräk- ningsmetod för att bl.a. fastställa solvenskapitalkravet för all verk- samhet i ett försäkringsföretag, viss verksamhet i ett försäkrings- företag eller för en viss kategori eller underkategori av risk. Om en intern modell inte innefattar samtliga risker eller alla delar av före- tagets verksamhet är den att betrakta som partiell. Den partiella modellen ska då integreras med standardformeln så att kapitalkra- vet åtminstone innefattar de risker som ska finnas med enligt stan- dardformeln. Ett försäkringsföretag som vill använda en fullständig eller partiell intern modell ska lämna in en ansökan om detta till tillsynsmyndigheten och kan även begära s.k. förhandsgranskning genom en särskild process1.

Till skillnad från standardformeln utgår en intern modell från det specifika företagets unika riskprofil. Standardformeln är kalib- rerad för att motsvara Value at Risk2 ( VaR) beräknat med konfi- densnivån 99,5 procent över en 12-månadersperiod för ett repre- sentativt försäkringsföretags riskprofil.

Genom möjligheten att använda en intern modell kan ett försäk- ringsföretag använda sig av prognostiserade sannolikhetsfördel-

1 Se prop. 2009/10:240 Granskning av interna modeller för att beräkna riskkänsligt kapital- krav för försäkringsföretag.

2 Value at Risk (VaR), är ett riskbegrepp som anger storleken på det riskerade beloppet med en viss sannolikhet och över en viss tidsperiod. Detta kvantitativa mått kan användas för att mäta risken hos en portfölj av tillgångar, en portfölj av försäkringsåtaganden eller för hela verksamheten i ett försäkringsföretag.

229

Interna modeller

SOU 2011:68

ningar baserade på företagets egna unika riskprofil för att beräkna solvenskapitalkravet. Försäkringsföretag ska, vid användningen av en intern modell, självständigt bedöma vilken modelleringsteknik som ger den mest rättvisande skattningen för att beräkna solvens- kapitalkravet.

Möjligheten att, efter tillsynsmyndighetens godkännande, få använda sina egna interna modeller för att även beräkna SCR syftar till att skapa incitament för försäkringsföretagen att utveckla sin riskhantering och företagsstyrning. Denna möjlighet kan vara av särskilt intresse för t.ex. ett försäkringsföretag vars försäkrings- bestånd har en riskprofil som avviker från det försäkringsbestånd som använts vid framtagandet av standardformeln, eller för ett för- säkringsföretag vars fastighetsinvesteringar kan antas vara mer eller mindre riskfyllda än de fastighetsinvesteringar som använts vid framtagandet av standardformeln. En intern modell kan också vara av särskilt intresse för försäkringsföretag som använder sig av s.k. icke-linjära riskreduceringstekniker3 och där dessa riskreducerings- tekniker har en betydande inverkan på de risker som företaget är utsatt för. Standardformeln hanterar inte effekten av sådana skyddsåtgärder på ett rättvisande4 sätt, eftersom standardformeln i huvudsak förutsätter normalfördelning och linjäritet mellan risk- utfall och effekten på kapitalbasen. Ytterligare ett exempel är företag som använder sig av trovärdiga s.k. dynamiska placerings- strategier, i vilka risker i balansräkningen fortlöpande anpassas till omvärldsutvecklingen genom omplaceringar av tillgångar. Standardformeln medger inte att hänsyn tas till riskreducerande effekter av sådana strategier.

10.1.2 Grundläggande krav på en intern modell

Innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt godkännande för använd- ning av en fullständig eller partiell intern modell ska den förvissa sig om att försäkringsföretagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera risker är lämpliga samt att den interna modellen uppfyller vissa ytterligare grundläggande krav. Nedan lämnas en mycket översiktlig beskrivning av dessa ytter- ligare grundläggande krav som framgår av Solvens II-direktivet.

3 T.ex. icke-proportionell återförsäkring, aktieoptioner eller ränteswaptioner.

4 Rättvisande, i förhållande till det övergripande kravet på försäkringstagarskydd.

230

SOU 2011:68

Interna modeller

En intern modell ska användas i stor utsträckning och ha en viktig uppgift att fylla i företagets företagsstyrningssystem, särskilt riskhanteringssystemet och den egna risk- och solvensbedöm- ningen (krav på användning).

En intern modell och den prognosticerade sannolikhetsfördel- ning som den bygger på ska uppfylla vissa särskilda krav vad gäller beräkningsmetoder och kvalitet på de uppgifter som används i modellen (krav på statistisk kvalitet).

En intern modell ska kunna användas för att beräkna solvens- kapitalkravet på ett sätt som ger försäkringstagarna en skyddsnivå som är likvärdig med den skyddsnivå som gäller vid beräkning enligt standardformeln (krav på kalibrering).

Företaget ska kunna visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den interna modellen förklarar orsakerna och källorna till de vinster och förluster som gjorts inom varje större affärsenhet (krav på resultatanalys).

Försäkringsföretaget ska regelbundet validera modellen och då även övervaka hur modellen fungerar, kontrollera att modell- specifikationen fortlöpande är lämplig och testa att resultaten mot de faktiska utfallen (krav på validering).

Utformningen av den interna modellen och de krav som gäller för modellen ska noggrant dokumenteras på ett sätt som ger en detaljerad översikt över den teori och de antaganden som har lett fram till den interna modellens utformning. Dokumentationen ska också visa under vilka omständigheter den interna modellen kan antas fungera mindre effektivt (krav på dokumentation).

Utöver ovan angivna krav gäller även bl.a. att ett försäkrings- företag löpande ska utvärdera lämpligheten hos den interna modellen, och att företagets styrelse5 ansvarar för att det upprättas ett system som säkerställer att den interna modellen fortlöpande fungerar korrekt.

En ansökan om att få använda en intern modell och därpå föl- jande större ändringar av modellen ska godkännas av försäkrings- företagets styrelse.

5 Enligt direktivet ”förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan”, som av utredningen har tolkats som styrelsen i ett svenskt försäkringsföretag, jfr. utredningens överväganden i kapitel 12.

231

Interna modeller

SOU 2011:68

10.1.3 Särskilda krav på en partiell intern modell

En partiell intern modell får användas för att beräkna kapitalkravet för en eller flera kategorier eller underkategorier av risker, men kan också användas för att beräkna kapitalkravet för vissa delar av företagets verksamhet. För att tillsynsmyndigheterna ska kunna ge sitt godkännande för användning av en partiell intern modell ställs särskilda krav. Det grundläggande kravet är att företaget ska kunna motivera begränsningen av den partiella interna modellens använd- ningsområde. Vidare krävs det att det solvenskapitalkrav som erhålls med den partiella interna modellen bättre motsvarar före- tagets riskprofil än om standardmodellen används. Den partiella interna modellen ska även vara konstruerad på ett sätt som innebär att det är möjligt att fullständigt integrera den med standardfor- meln för solvenskapitalkravet.

10.1.4 Ansökningsförfarandet och tillsynsmyndighetens prövning

Ett försäkringsföretag som vill använda en fullständig eller partiell intern modell ska lämna in en ansökan om detta till tillsynsmyn- digheten. Ett försäkringsföretag som överväger att ansöka om att få använda en intern modell kan begära förhandsgranskning hos Finansinspektionen. Förhandsgranskningsprocessen syftar till att förbereda företaget och Finansinspektionen inför den slutliga ansökan och därigenom förkorta och förenkla den slutliga godkän- nandeprocessen.

Tillsynsmyndigheterna ska meddela sitt beslut inom sex måna- der från det att en fullständig ansökan har tagits emot. Efter det att tillsynsmyndigheten givit sitt godkännande för användning av en intern modell ska modellen användas. Tillsynsmyndigheten kan kräva att ett företag som beräknar solvenskravet med en intern modell även ska tillhandahålla en uppskattning av solvenskapital- kravet beräknat enligt standardformeln. Tillsynsmyndigheten kan även, genom ett motiverat beslut, kräva att ett försäkringsföretag ska beräkna hela eller delar av solvenskapitalkravet med en intern modell. Detta kan ske om ett försäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för standard- formeln.

232

SOU 2011:68

Interna modeller

10.2 Överväganden och förslag

10.2.1 Allmänna bestämmelser

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag får, efter tillstånd av Finansinspektionen, använda en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet. Ett sådant tillstånd kan avse en fullständig intern modell eller en partiell intern modell.

Ett försäkringsföretag som använder en intern modell får inte byta beräkningsmetod till standardformeln. Efter ansökan från ett försäkringsföretag får dock Finansinspektionen ge tillstånd till ett sådant byte, om företaget kan visa att det finns godtag- bara skäl för bytet.

Skäl för utredningens förslag:

Allmänna bestämmelser

Bestämmelserna i artikel 112.1 i Solvens II-direktivet om att med- lemsstaterna ska säkerställa att försäkringsföretag får beräkna sol- venskapitalkravet med hjälp av en fullständig eller partiell intern modell som godkänts av tillsynsmyndigheterna, ska tas in i lag. Den svenska lagbestämmelsen ska utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar (kapitaltäckningslagen), dvs. som en bestämmelse om tillstånd.

Av artikel 117 framgår det att ett försäkringsföretag som fått tillstånd att använda en intern modell – inte får återgå till att beräkna hela eller delar av solvenskapitalkravet enligt standardfor- meln, ”utom under vederbörligen motiverade omständigheter och förutsatt att tillsynsmyndigheterna har givit sitt godkännande”. Bestämmelserna ska med vissa språkliga justeringar tas in i svensk lag. Bestämmelsen ska utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse i kapitaltäckningslagen, och ska placeras tillsammans med övriga allmänna bestämmelser.

Rapportering vid bristande efterlevnad

Av bestämmelserna i artikel 118.1 i Solvens II-direktivet framgår det att ett försäkringsföretag – som inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120–125, dvs. kraven för tillstånd – utan dröjsmål antingen till tillsynsmyndigheterna ska ge in en plan för att på nytt

233

Interna modeller

SOU 2011:68

uppnå överensstämmelse inom skälig tid, eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga. Av bestämmel- serna i artikel 118.2 framgår det att om ett försäkringsföretag inte genomför den plan som avses i punkt 1, får tillsynsmyndigheterna kräva att företaget ska återgå till att beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln. Förslag till bestämmelser finns i avsnitt 13.8.1.

Bestämmelsen i artikel 112.3 om vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en ansökan om tillstånd är enligt utredningen av sådan art att de inte ska tas in i lag, jfr. motsvarande bestämmelser på bankområdet där Finansinspektionen med stöd av ett bemyn- digande i kapitaltäckningsförordningen (2006:1533) får meddela föreskrifter om vad ansökningar enligt kapitaltäckningslagen ska innehålla. Utredningen anser att det här rör sig om s.k. verkställig- hetsföreskrifter, som inte kräver något särskilt bemyndigande i lag.

Bestämmelsen i artikel 112.6 i Solvens II-direktivet om att till- synsmyndigheten ska ange skälen till ett avslagsbeslut behöver enligt utredningen inte tas in i den svenska lagtexten, eftersom ett sådant krav redan följer av förvaltningslagen.

10.2.2 Partiella interna modeller

Utredningens förslag: En partiell intern modell får användas för att beräkna

1. kapitalkravet för en eller flera av de riskkategorier eller under- kategorier av risker som ingår i baskapitalkravet,

2. kapitalkravet för operativ risk,

3. justeringsbeloppet, eller

4. kombinationer av 1, 2 och 3.

En partiell intern modell får användas för

1. hela verksamheten i ett försäkringsföretag, eller

2. en avgränsad del av verksamheten.

Skäl för utredningens bedömningar: Av artikel 112.2 första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretag får använda partiella interna modeller för beräkningen av en eller flera av följande:

234

SOU 2011:68

Interna modeller

a) En eller flera riskmoduler eller undergrupper av riskmoduler som ingår i det primära solvenskapitalet enligt artiklarna 104 och 105.

b) Kapitalkravet för operativ risk som fastställs i artikel 107.

c) Det justeringsbelopp som avses i artikel 108.

Enligt artikel 112.2 andra stycket får partiell modellkonstruktion dessutom tillämpas på hela verksamheten i försäkringsföretag eller endast på en eller flera större affärsenheter(på engelska major busi- ness units). Av EU-förordningen framgår det att med större affärs- enheter förstås ett definierat segment av försäkringsföretaget som

• fungerar oberoende av andra delar av företaget,

• har särskilda ledningsresurser och procedurer avdelade inom före- taget, och

• innehåller risker som är av betydelse i förhållande till hela före- tagets verksamhet.

Mot denna bakgrund har utredningen valt att använda termen ”avgränsad del av verksamheten”, istället för ”större affärsenhet” som används i direktivet.

De allmänna bestämmelserna för godkännande av partiella interna modeller i artikel 112.2 ska tas in i den svenska lagtexten med endast några mindre språkliga justeringar. Som framgår i avsnitt 9.1.2 ovan har utredningen ersatt begreppet ”riskmodul” med ”risk- kategori”, ”undergrupp” med ”underkategori”, och ”det primära sol- venskapitalkravet” med ”baskapitalkravet”.

10.2.3 Förutsättningar för tillstånd m.m.

Utredningens förslag:

Förutsättningar för tillstånd

Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en intern modell ska ges

1. om försäkringsföretaget har ett för ändamålet lämpligt utfor- mat riskhanteringssystem, och

235

Interna modeller

SOU 2011:68

2. den interna modellen används och är närmare utformad i enlighet med bestämmelserna om

a. användning,

b. statistisk kvalitet,

c. kalibrering,

d. resultatanalys,

e. validering, och

f. dokumentation.

Särskilda förutsättningar för tillstånd att använda partiella interna modeller

Tillstånd för ett försäkringsföretag att använda en partiell intern modell ska ges om försäkringsföretaget

1. har godtagbara skäl för det valda tillämpningsområdet för modellen, och

2. den partiella interna modellen kan integreras med beräkning- arna enligt standardformeln.

Särskilt bemyndigande

Regeringen får meddela föreskrifter om de närmare förutsätt- ningarna för tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell.

Tidsfrist

Finansinspektionen ska meddela beslut inom sex månader från det att en fullständig ansökan om användning av en intern modell kommit in till inspektionen.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 112.5 i Sol- vens II-direktivet om förutsättningarna för tillsynsmyndighetens godkännande ska tas in i den svenska lagtexten, och utformas efter mönster från motsvarande bestämmelse i kapitaltäckningslagen. Av bestämmelsen framgår att tillsynsmyndigheterna ska ge sitt god- kännande endast om de har förvissat sig om att försäkringsföre- tagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rap- portera risker är lämpliga och särskilt att den interna modellen uppfyller kraven i artiklarna 120–125. Utredningen anser att den bestämmelsen i den svenska lagtexten ska utformas som en över-

236

SOU 2011:68

Interna modeller

gripande bestämmelse som hänvisar till de mer detaljerade kraven i de efterföljande paragraferna.

Bestämmelsen i artikel 112.3 andra stycket om att kraven när det gäller en ansökan om att använda en partiell intern modell ska anpassas med hänsyn till det begränsade tillämpningsområdet för modellen, har av utredningen ansetts vara av sådan art att bestäm- melsen inte behöver tas in i lagtexten. Utredningen anser emeller- tid att det i lagtexten bör tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om förutsättningarna för tillstånd, och att det bemyndigande kan utnyttjas för det fall utredningens föreslagna lagbestämmelser inte skulle anses vara ett tillräckligt genomförande av direktivet.

Av bestämmelserna i artikel 113.1 c) framgår det att utform- ningen av en partiell intern modell ska vara förenlig med ”princi- perna i underavsnitt 1, vilket innebär att den partiella modellen kan integreras fullständigt med standardformeln för solvenskapitalkra- vet”. Utredningen anser att detta krav bör framgå också av den svenska lagtexten.

Bestämmelsen i artikel 112.4 om den tidsfrist som gäller för prövningen av en ansökan om att få använda en intern modell ska tas in i den svenska lagtexten med endast mindre språkliga juster- ingar.

Av bestämmelsen i artikel 126 framgår det att användningen av modeller eller uppgifter från tredje part inte ska anses vara skäl för undantag från något av de krav på interna modeller som anges i artiklarna 120–125. Utredningen anser att bestämmelsen inte behö- ver tas in i sin helhet i svensk lag. Utredningen har tolkat bestäm- melsen på det sättet att den endast tydliggör att kraven på en intern modell – däribland kraven på att styrelsen ska säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen är ända- målsenlig och ger tillfredsställande uttryck för företagets riskprofil, att företaget ska kunna motivera de antaganden som ligger till grund för den interna modellen och kraven på validering – gäller, oavsett om företaget valt att bygga modellen med egen personal eller med hjälp av konsulter, eller om de köpt en ”färdig” modell. En lagbestämmelse av denna typ, dvs. en bestämmelse som endast klargör att de krav som ställs i lagen gäller, framstår enligt utred- ningen som något udda. Utredningen anser dock att kravet på att försäkringsföretagen måste kunna motivera de antaganden som ligger till grund för en intern modell är så centralt att det bör

237

Interna modeller

SOU 2011:68

framgå av lagen. Bestämmelsen bör placeras tillsammans med det grundläggande användningskravet, se nästa avsnitt.

10.2.4 Användning

Utredningens förslag: En intern modell ska vara tillräckligt integrerad i verksamheten, företagsstyrnings- och riskhanter- ingssystemen samt i företagets egna risk- och solvensbedöm- ning.

Försäkringsföretaget ska kunna motivera de antaganden som ligger till grund för en intern modell, oavsett om den interna modellen helt eller delvis erhållits från tredje part.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelsen i artikel 120 första stycket ska ett försäkringsföretag visa att deras interna modeller används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att fylla när det gäller deras företagsstyrningssystem enligt artiklarna 41–50, och särskilt deras riskhanteringssystem enligt (artikel 44) och beslutsprocesser samt deras processer för bedömning och allo- kering i fråga om kapitalbehov och solvenskrav, däribland den egna risk- och solvensbedömningen.

Bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten. Utredningen har valt att uttrycka kravet på användning som ett krav på att den interna modellen ska vara tillräckligt integrerad i den operativa verksamheten, företagstyrnings- och riskhanteringssystemen samt i företagets egna risk- och solvensbedömning. Enligt utredningen innefattar den föreslagna formuleringen direktivets krav. Det note- ras här att formuleringen ”tillräckligt integrerad” används i 6 kap. 7 § kapitaltäckningslagen när det gäller krav på ett instituts risk- mätningssystem för att kunna få tillstånd att använda den s.k. internmätningsmetoden.

Enligt artikel 120 andra stycket ska försäkringsföretaget visa att periodiciteten i deras beräkningar av solvenskapitalkravet med hjälp av den interna modellen står i proportion till deras användning av den interna modellen i andra syften än för beräkning av solvens- kapitalkravet. Utredningen anser att denna bestämmelse är av sådan art att den inte behöver framgå av lagtexten, eftersom det enligt utredningen närmast är fråga om ett preciserat krav på att den interna modellen används i verksamheten. För det fall utredningens

238

SOU 2011:68

Interna modeller

förslag, i ljuset av den fastställda EU-förordningen, inte anses vara ett tillräckligt genomförande av direktivet kan bestämmelser om periodiciteten i beräkningarna meddelas med stöd av det särskilda bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om de när- mare förutsättningarna för tillstånd, som utredningen föreslagit i avsnitt 10.2.3 ovan.

Bestämmelsen i artikel 120 tredje stycket om att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet (på engelska the administrative, management or supervisory body) ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen fort- löpande är ändamålsenlig och ger tillfredsställande uttryck för risk- profilen hos försäkringsföretaget behandlas i kapitel 12. I detta kapitel behandlas också bestämmelsen i artikel 116 första stycket om att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska godkänna ansökningar till tillsynsmyndigheten om godkännande av en intern modell, och därpå följande ändringar av modellen. I samma kapitel behandlas slutligen också bestämmelsen i artikel 116 andra stycket om att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att det upprättas system som säkerställer att den interna modellen fortlöpande fungerar korrekt.

Kravet på att försäkringsföretaget ska kunna motivera de anta- ganden som ligger till grund för en intern modell, oavsett om den interna modellen helt eller delvis erhållits från tredje part, har be- handlats i avsnitt 10.2.3 ovan.

10.2.5 Statistisk kvalitet

Utredningens förslag: En intern modell och den särskilda san- nolikhetsfördelning som den grundas på ska

1. bygga på relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker,

2. bygga på trovärdiga och aktuella data samt realistiska anta- ganden, och

3. vara förenlig med de metoder som företaget använder vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna, och

239

Interna modeller

SOU 2011:68

4. ta hänsyn till alla ersättningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som företaget förväntar sig att utbe- tala, oavsett om dessa är garanterade genom avtal eller ej.

Data som används för den interna modellen ska vara korrekta, fullständiga och lämpliga.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 121.1 i Sol- vens II-direktivet innehåller endast en hänvisning till de efterföl- jande artiklarna, och behöver därför inte tas in i den svenska lag- texten. Av artikel 121.1 framgår det att de efterföljande kraven i artikeln är relaterade till ”den prognostiserade sannolikhetsfördel- ningen”. Eftersom den prognostiserade sannolikhetsfördelningen utgör grunden för en intern modell, och för granskning och tillsyn av densamma, bör denna term, enligt utredningen, tas in i den svenska lagtexten.

De närmare bestämmelserna om statistisk kvalitet, som finns i artikel 121.2–121.9, är enligt utredningen av sådan art att de inte i sin helhet behöver framgå av lag. Merparten av bestämmelserna är på en sådan detaljeringsgrad att de enligt utredningen ska tas in i föreskrifter som meddelas av regeringen. Det bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om de närmare förutsättning- arna för tillstånd att använda en intern modell som föreslås i avsnitt 10.2.3 ovan kan enligt utredningen användas för de detaljbestäm- melser som eventuellt kan komma att behövas, för det fall utred- ningens förslag – i ljuset av den fastställda EU-förordningen – inte skulle anses vara ett tillräckligt genomförande av direktivet. Nedan följer först en beskrivning av de delar av artikeln som enligt utred- ningen ska tas in i lagen. Därefter följer en beskrivning av de delar av artikeln som enligt utredningen inte ska tas in i lag. Slutligen kommer en beskrivning av vissa delar av artikeln som ska tas in i lagen, men under en annan rubrik.

Bestämmelser som ska tas in i lagen

Enligt utredningen ska nedan angivna bestämmelser i Solvens II- direktivet tas in i lagen, eftersom bestämmelserna är centrala och grundläggande.

Bestämmelsen i artikel 121.2 första stycket om att de metoder som används för att beräkna den prognostiserade sannolikhetsför-

240

SOU 2011:68

Interna modeller

delningen ska bygga på lämpliga, tillämpliga och relevanta försäk- ringsmatematiska och statistiska tekniker, och vara förenliga med de metoder som används för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna. Utredningen anser dock inte att det av lagtexten behöver framgå att teknikerna ska vara ”lämpliga, tillämpliga och relevanta”, eftersom ett krav på relevanta tekniker, enligt utred- ningens mening, också innefattar krav på att teknikerna ska vara lämpliga och tillämpliga.

Bestämmelserna i artikel 121.2 andra stycket om att de metoder som används för att beräkna den prognostiserade sannolikhetsför- delningen ska bygga på trovärdiga aktuella uppgifter och realistiska antaganden och bestämmelserna i artikel 121.3 första stycket om att de uppgifter som används för den interna modellen ska vara korrekta, fullständiga och lämpliga. Utredningen har valt att använda termen ”data” i enlighet med direktivets engelska version (eng. data), istället för ordet uppgifter. Utredningen har övervägt att ersätta ”korrekta, fullständiga och lämpliga” med ”relevanta” efter mönster från utredningens förslag ovan, men stannat för att en sådan omskrivning skulle medföra en saklig ändring av bestäm- melsen.

Bestämmelsen i artikel 121.2 tredje stycket om att försäkrings- företagen för tillsynsmyndigheterna ska kunna motivera de anta- ganden som ligger till grund för deras respektive interna modeller. Enligt utredningen bör det av lagtext framgå att den som ansöker om tillstånd för en intern modell måste kunna förklara, dvs. moti- vera, hur den interna modellen – enligt företagets mening – upp- fyller de krav som gäller.

Bestämmelserna i artikel 121.4 tredje stycket om att den interna modellen ska täcka alla betydande risker som ett försäkringsföretag är exponerat för och att den interna modellen ska täcka åtminstone de risker som anges i artikel 101.4.

Bestämmelsen i artikel 121.9 där det framgår att försäkrings- företagen i sina interna modeller ska beakta alla ersättningar till försäkrings- och förmånstagare som de förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garanterade genom avtal eller ej. Utredningen anser att bestämmelsen bör tas in i lagen, för att markera den skill- nad som finns i direktivet när det gäller företagens behandling av ersättningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade som inte är garanterade genom avtal. Av artikel 121.2 framgår att metoderna som används i den interna modellen ska vara förenliga med de metoder som används vid beräkningen av de försäkrings-

241

Interna modeller

SOU 2011:68

tekniska avsättningarna. Ovan har utredningen föreslagit att en bestämmelse som svarar mot artikel 121.2 ska tas in i lagen. I arti- kel 78.3 finns en bestämmelse om att vissa typer av ersättningar till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade inte behöver beaktas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

Bestämmelser som inte ska tas in i lagen

Enligt utredningen behöver nedan angivna bestämmelser i Solvens II-direktivet inte tas in i den svenska lagtexten. Anledningen till att de, enligt utredningen, inte behöver tas in i lagtexten varierar och redovisas nedan.

Bestämmelsen i artikel 121.3 andra stycket om att försäkrings- företagen ska uppdatera de data och antaganden som används vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen minst en gång per år, behöver enligt utredningen inte uttryckligen tas in i lagtexten. Anledningen till detta är att detta krav får anses framgå redan av kravet om att den prognosticerade sannolikhetsfördel- ningen ska bygga på trovärdiga och aktuella uppgifter samt realistiska antaganden, och att de data som används ska vara korrekta, full- ständiga och lämpliga.

Bestämmelserna i artikel 121.4 första stycket om att det inte ska föreskrivas att någon viss metod ska användas vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen. Eftersom utred- ningen inte föreslår någon sådan nationell bestämmelse krävs inga lagstiftningsåtgärder.

Bestämmelserna i artikel 121.4 andra stycket om att den interna modellens förmåga att rangordna risker ska vara tillräcklig för att garantera att den interna modellen används i stor utsträckning, och tillräcklig för att garantera att den interna modellen har en viktig uppgift att fylla inom försäkringsföretagens företagsstyrnings- system, särskilt i fråga om företagets riskhanteringssystem och beslutsprocesser. Utredningen anser att kravet på tillräcklig rang- ordning av risker kan anses ingå i utredningens föreslagna över- gripande formulering av användningskravet, dvs. kravet på att den interna modellen ska vara tillräckligt integrerad i bl.a. företagstyr- ningssystemet.

Av artikel 121.6 framgår det att försäkringsföretag i sina interna modeller fullt ut får beakta effekterna av riskreduceringstekniker, förutsatt att kreditrisken och andra risker som är förenade med

242

SOU 2011:68

Interna modeller

riskreduceringstekniker kommer till korrekt uttryck i dessa modeller. Bestämmelsen är i allt väsentligt likalydande med bestämmelsen i artikel 101.5. I avsnitt 9.2.1 har utredningen föreslagit allmänna bestämmelser om solvenskapitalkravet som, enligt utredningen, får anses innebära ett tillräckligt genomförande av även artikel 121.6.

Av bestämmelserna i artikel 121.7 framgår att försäkringsföretag i sina interna modeller noggrant ska bedöma särskilda risker, om de är väsentliga, som är förenade med finansiella garantier och avtals- enliga valmöjligheter (på engelska options). De ska också bedöma de risker som är förenade med dessa valmöjligheter, såväl försäk- ringstagarnas som deras egna. I detta syfte ska de beakta de konse- kvenser som framtida förändringar av finansiella och andra förhål- landen kan få för utfallet av sådana valmöjligheter. Av utredningens förslag till allmänna bestämmelser framgår det att solvenskapital- kravet ska beräknas med utgångspunkt i alla kvantifierbara risker. Mot denna bakgrund anser utredningen att de detaljerade krav kring en viss speciell typ av risk som finns i artikel 121.7 ska tas in i föreskrifter på lägre nivå. Enligt utredningen kan sådana föreskrif- ter meddelas med stöd av det bemyndigande som utredningen före- slagit ovan.

10.2.6 Diversifiering

Utredningens förslag: I en intern modell får hänsyn tas till inbördes beroende inom och mellan olika risker (diversifierings- effekter), om de system som företaget använder för att mäta dessa inbördes beroenden är ändamålsenliga.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 121.5 i Solvens II-direkti- vet finns en bestämmelse om möjligheten att ta hänsyn till diversi- fieringseffekter. Enligt utredningens mening är den bestämmelsen av ett annat slag än merparten av de övriga bestämmelserna i artikel 121. Bestämmelsen i artikel 121.5 kan enligt utredningen i sak jäm- ställas med vissa av de detaljbestämmelser som finns kring beräk- ningar enligt standardformeln. Mot denna bakgrund föreslår utred- ningen att bestämmelsen i artikel 121.5 tas in i den svenska lagen under rubriken Diversifiering, trots att de alltså i direktivet finns under rubriken statistiska kvalitetsnormer.

243

Interna modeller

SOU 2011:68

Av artikel artikel 121.5 framgår det att försäkringsföretagen i fråga om diversifieringseffekter inom sina interna modeller får beakta inbördes beroenden inom och mellan riskkategorier, förut- satt att tillsynsmyndigheterna är övertygade om att de system som används för att mäta dessa diversifieringseffekter är ändamålsenliga. Bestämmelsen kan inte anses framgå av utredningens övriga för- slag, och ska därför tas in i lag.

Tillsynsmyndighetens prövning av de system som används för- utsätts ingå som en del i Finansinspektionens prövning av om företaget ska ges rätt att använda en intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet.

I direktivet används termen riskkategorier (på engelska risk cate- gories), som enligt utredningen i denna artikel bör översättas med begreppet risk. Bakgrunden till detta är att bestämmelsen, enligt utredningen, inte kan tolkas på det sättet att diversifieringseffekter mellan underkategorier av risker inte skulle få beaktas i en intern modell.

10.2.7 Framtida åtgärder av företagsledningen

Utredningens förslag: I en intern modell får hänsyn tas till företagsledningens förväntade framtida åtgärder, om det finns skäl att förvänta sig sådana åtgärder under vissa angivna omständigheter, och hänsyn också tas till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 121.8 i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretagen i sina interna modeller får beakta framtida åtgärder som de har skälig anledning att förvänta sig att företagsledningen kommer att vidta under specifika omständigheter och att det berörda företaget i så fall ska ta hänsyn till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder. Bestämmelsen kan enligt utredningen inte anses framgå av utredningens övriga förslag, och ska därför tas in i lagen med rätt omfattande språkliga justeringar. I likhet med bestämmelsen i arti- kel 121.5, som behandlats ovan i avsnitt 10.2.6, bör bestämmelsen i artikel 121.8 om hänsyn till företagsledningens framtida åtgärder placeras under en egen rubrik i den svenska lagtexten.

244

SOU 2011:68

Interna modeller

10.2.8 Kalibrering

Utredningens förslag: En intern modell ska kunna kalibreras på ett sätt som ger försäkringstagarna en skyddsnivå som är likvär- dig med den skyddsnivå som anges i de allmänna bestämmel- serna kring solvenskapitalkravet.

Regeringen får meddela föreskrifter om kalibreringen av interna modeller.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 122.1 i Solvens II-direk- tivet framgår det att försäkringsföretag – vid utarbetandet av sina interna modeller – får använda en annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i de allmänna bestämmelserna om sol- venskapitalkravet, förutsatt att företaget kan använda resultatet från sin interna modell för att beräkna solvenskapitalkrav på ett sätt som ger försäkrings- och förmånstagare en skyddsnivå som är lik- värdig med den som anges i de allmänna bestämmelserna om sol- venskapitalkravet.

Bestämmelsen ska tas in i den svenska lagtexten, men då utfor- mas som ett krav på att den interna modellen ska kunna kalibreras på ett sätt som ger försäkringstagarna en skyddsnivå som är likvär- dig med den som gäller enligt de allmänna bestämmelserna om sol- venskapitalkravet. En sådan bestämmelse hindrar inte företagen från att använda andra riskmått eller andra tidsperioder jämfört med det riskmått och den tidsperiod som gäller enligt standard- formeln.

Bestämmelserna i artikel 122.2 om att försäkringsföretag, när så är möjligt, ska härleda solvenskapitalkravet direkt från den progno- stiserade sannolikhetsfördelning som genererats av företagets interna modell och använda det värde för Value-at-Risk som anges i artikel 101.3 ska enligt utredningen inte tas in i den svenska lag- texten, eftersom bestämmelsen är på en sådan teknisk nivå att den istället ska tas in i föreskrifter på lägre nivå. Enligt utredningen ska det dock införas ett bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om kalibreringen av interna modeller.

Av artikel 122.3 framgår det att tillsynsmyndigheterna får medge att approximationer används vid beräkningen av solvens- kapitalkravet om försäkringsföretagen inte kan härleda solvens- kapitalkravet direkt från den prognostiserade sannolikhetsfördel- ning som genererats av deras respektive interna modeller och under

245

Interna modeller

SOU 2011:68

förutsättning att företagen kan visa för tillsynsmyndigheterna att försäkrings- och förmånstagare ges en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i artikel 101. Enligt utredningen ska bestäm- melsen inte tas in i lag, eftersom bestämmelsen är på en sådan tek- nisk nivå att den istället ska tas in i föreskrifter på lägre nivå, jfr. ovan.

Bestämmelserna i artikel 122.4 om tillsynsmyndigheternas möj- lighet att kräva beräkningar på referensportföljer för att verifiera kalibreringen av en intern modell behandlas i kapitel 13.

10.2.9 Resultatanalys

Utredningens förslag: Försäkringsföretag som använder en intern modell ska minst en gång per år se över orsakerna till de vinster och förluster som gjorts inom varje större affärsenhet. Den interna modellen ska ha en kategorisering av risker som kan förklara de vinster och förluster som har gjorts inom varje större affärsenhet. Riskkategoriseringen ska återspegla försäk- ringsföretagets riskprofil.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 123 första stycket i Sol- vens II-direktivet framgår att försäkringsföretag minst en gång per år ska se över orsakerna och källorna till de vinster och förluster som gjorts inom varje affärsenhet. Företaget ska visa hur den kate- gorisering av riskerna som valts för den interna modellen förklarar orsakerna och källorna till vinsterna och förlusterna. Enligt artikel 123 andra stycket andra meningen ska ”Riskkategoriseringen och härledningen av vinsterna och förlusterna ska stå i proportion till varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil.”

Bestämmelserna ska, med vissa justeringar och förtydliganden, tas in lag. I den svenska versionen av direktivet står det ”affärs- enhet”, medan det i den engelska versionen står ”major business unit”, varför utredningen föreslår att det i lagtexten anges att det ska vara fråga om ”större affärsenheter”. Enligt direktivet ska såväl orsakerna som källorna till resultaten ses över årligen. Utredningen anser inte att det är nödvändigt att ange båda orden i den svenska lagtexten, eftersom de närmast är synonymer.

Det kan noteras att utredningen har övervägt att slå ihop be- stämmelserna med bestämmelserna om validering nedan, då dessa

246

SOU 2011:68

Interna modeller

enligt utredningen har ett nära samband. Eftersom kraven på peri- odicitet skiljer sig åt har dock utredningen valt att hålla bestämmel- serna åtskilda.

10.2.10 Validering

Utredningens förslag: En intern modell ska regelbundet valide- ras.

Regeringen får meddela föreskrifter om krav på den validering av en intern modell som ska ske enligt ovanstående stycke.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 124 första stycket i Solvens II-direktivet framgår det att försäkrings- företagen regelbundet ska validera de interna modellerna och där- vid även övervaka hur de fungerar, kontrollera att modellspecifika- tionen fortlöpande är lämplig och testa resultaten mot de faktiska utfallen. Av artikel 124 andra stycket framgår det att modellvalide- ringsprocessen ska innefatta en effektiv statistisk process för vali- dering av den interna modellen med vars hjälp försäkringsföretagen kan styrka för sina tillsynsmyndigheter att de kapitalkrav som erhålls med modellen är lämpliga. Av artikel 124 tredje stycket framgår det att den statistiska metod som används ska omfatta testning av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen jämförd inte bara med de inträffade förlusterna utan också med alla bety- dande nya uppgifter och upplysningar som rör dem. Slutligen framgår det av artikel 124 fjärde stycket att modellvalideringspro- cessen ska innefatta en analys av den interna modellens stabilitet, särskilt testning av hur känsliga de resultat den ger är för föränd- ringar av de centrala underliggande antagandena. Den ska också omfatta en bedömning av exaktheten, fullständigheten och lämp- ligheten hos de uppgifter som används för den interna modellen.

Utredningen anser att endast kärnan i bestämmelsen ska tas in i lag, medan de mer detaljerade kraven på modellvalideringsproces- sen ska tas in i föreskrifter på lägre nivå.

247

Interna modeller

SOU 2011:68

10.2.11 Dokumentation

Utredningens förslag: Försäkringsföretag som använder en intern modell ska dokumentera

1. hur den interna modellen är närmare utformad och fungerar,

2. att den interna modellen överensstämmer med de krav som gäller för interna modeller,

3. den teori, de antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett fram till modellens utformning, och

4. vilka omständigheter som skulle kunna medföra att den interna modellen inte fungerar effektivt.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 125 i Solvens II-direktivet framgår det att försäkringsföretagen ska dokumentera utformningen av sina interna modeller och närmare uppgifter om dessas funktion. Dokumentationen ska

• styrka överensstämmelsen med artiklarna 120–124.

• ge en detaljerad översikt över den teori, de antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett fram till den interna modellens utformning.

• innehålla en redovisning av eventuella omständigheter under vilka den interna modellen inte fungerar effektivt.

Enligt artikel 125 femte stycket ska försäkringsföretagen också, enligt artikel 115, dokumentera varje mer betydande förändring av sina interna modeller. I artikel 115 finns krav på styrdokument för ändringar av interna modeller. Utredningens förslag till genom- förande av bestämmelsen i artikel 115 finns i avsnitt 12.

Utredningen anser att bestämmelserna i huvudsak ska tas in i den svenska lagtexten.

248

SOU 2011:68

Interna modeller

10.2.12 Tillsyn

Bestämmelserna i artikel 112.7, 119 och 122.4 handlar om tillsyn, och behandlas i kapitlet om tillsyn, kapitel 13.

10.3 Översikt kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)

Bestämmelserna om solvenskapialkravet beräknat med användande av en fullständig eller partiell intern modell återfinns i kapitel VI artiklarna 203–235. Genomförandeåtgärderna har stöd i artikel 114 i Solvens II-direktivet. Kapitel VI innehåller 2 olika avsnitt.

I avsnitt 1 finns bestämmelser om ansökningsförfaranden, om ändringar i en intern modell och om ändringar av tillämpnings- området för en intern modell.

I avsnitt 2 finns bestämmelser om de närmare krav som ställs för att den interna modellen ska kunna anses vara väl integrerad i för- säkringsföretagens verksamhet. I avsnittet finns även bestämmelser om de närmare krav som ställs när det gäller beräkningsmetoder, antaganden, data, modellens förmåga att rangordna risker och vilka risker som ska täckas. Bestämmelser finns även kring system för mätning av diversifieringseffekter, användning av riskmitigerings- tekniker och utrymmet för att ta hänsyn till framtida åtgärder som företagsledningen planerar att vidta. I avsnittet finns även bestäm- melser kring kalibrering och kring sammanläggning av resultat från en partiell intern modell med beräkningar enligt standardformeln. Det finns även bestämmelser som preciserar kraven på att en intern modell ska kunna förklara orsakerna till företagets resultat, kraven på validering och kraven på dokumentation. Slutligen innehåller avsnittet en bestämmelse om användning av externa modeller eller externa data.

249

11 Kapitalbas

11.1 Bakgrund

Kapitalbasreglerna handlar om att fastställa vilka poster som får ingå i kapitalbasen, vilka villkor som ska gälla för att dessa poster ska få räknas med i kapitalbasen och hur kapitalbasen ska beräknas. Det yttersta syftet med kapitalbasreglerna kan alltså vara att ringa in vilka ekonomiska resurser som kan användas för täckande av förluster, som annars skulle påverka försäkringsföretagens möjlig- het att infria sina åtaganden.

Nuvarande solvensregler återfinns i huvudsak i rådets första direktiv (73/239/EEG) av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verk- samhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (första skadeförsäkringsdirektivet) och Europaparlamentets och rådets (2002/83/EG) av den 5 november 2002 om livförsäkring (konsoli- derade livdirektivet). De ursprungliga bestämmelserna har ändrats vid ett flertal tillfällen, bl.a. i samband med införandet av interna- tionell redovisning i svenska företag1, höjningen av garantibelopp, höjningen av solvensmarginalkraven för vissa typer av försäkrings- klasser och höjningen av tröskelvärden (Solvens I)2, införandet av konglomeratdirektivet3 samt återförsäkringsdirektivet4.

1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/13/EG av den 5 mars 2002 om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG när det gäller solvensmarginalkraven för skadeförsäkrings- företag och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/12/EG av den 5 mars 2002 om ändring av rådets direktiv 79/267/EEG när det gäller solvensmarginalkraven för livförsäk- ringsföretag.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG.

251

Kapitalbas

SOU 2011:68

Sverige har införlivat EU:s regler om solvens och tillsyn avse- ende försäkringsföretag från och med den 1 januari 1994 (se prop. 1992/93:257). Direktivens solvensregler är genomförda i 7 kap. FRL och i reglering om rapportering på lägre nivå.

I 7 kap. 1 § FRL finns en allmän bestämmelse om att ett försäk- ringsföretag vid varje tidpunkt ska ha en tillräcklig kapitalbas, som minst ska uppgå till en viss nivå (solvensmarginalen).

Kapitalbasen ska dessutom ha en viss sammansättning och viss storlek. Kapitalbasen får omfatta inbetalat aktiekapital, garanti- kapital eller verksamhetskapital samt övrigt eget kapital med avdrag för utdelning och obeskattade reserver. Efter Finansinspektionens medgivande får även förlagslån, öppet redovisade övervärden, hälf- ten av ännu inte inbetalat aktiekapital och garantikapital, uttaxe- ringsrätt samt vissa andra specificerade poster räknas med i kapital- basen. Uppskjuten skatt på orealiserade vinster får återläggas dvs. får räknas med i kapitalbasen. Kapitalbasen ska minskas med imma- teriella poster i balansräkningen, vissa poster som omklassificerats eller på annat sätt härrör från IFRS-anpassade redovisningsregler (stabilitetsfilter)5 och innehav av aktier och tillskott till vissa hel- eller delägda företag som inte ingår i en gruppsolvensberäkning. Skadeförsäkringsföretag får dessutom inte räkna med utjäm- ningsreserven för kreditförsäkring i kapitalbasen. Därutöver ska kapitalbasen minskas, under vissa förutsättningar, med skillnaden mellan odiskonterade och diskonterade försäkringstekniska avsätt- ningar för de skadeförsäkringsföretag som tillämpar diskontering.

Enligt nuvarande solvensregelverk (Solvens I) beräknas kapital- basen utifrån samma bestämmelser som gäller för företagets års- redovisning som upprättas enligt lag (1995:1560) om årsredovis- ning i försäkringsföretag (ÅRFL) samt Finansinspektionens före- skrifter och allmänna råd6. Enligt ÅRFL ska tillgångar och andra skulder än försäkringstekniska avsättningar värderas till verkliga värden eller till anskaffningsvärden.

4 Europaparlamentets och rådets direktiv (2005/68/EG) av den 16 november 2005 om åter- försäkring och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiven 98/78/EG och 2002/83/EG.

5 CEIOPS PM: Recommendations regarding the Implications of the IAS/IFRS Introduction for the Prudential Supervision of Insurance Undertakings (CEIOPS-DOC-05/05), från september 2005.

6 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (2011:27) om förenklad årsredovisning i försäkringsföretag som har dispens och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (2011:28) om årsredovisning i försäkringsföretag.

252

SOU 2011:68

Kapitalbas

Samtliga7 försäkringsföretag måste enligt Finansinspektionens föreskrifter rapportera solvensuppgifter årligen och större försäk- ringsföretag måste även rapportera varje kvartal. Solvensdeklaratio- nen har en utformning som är likartad inom hela EES, enligt en överenskommelse mellan tillsynsmyndigheterna.

11.2 Solvens II-direktivets bestämmelser

I Solvens II finns det flera nyheter om kapitalbasen. En nyhet är att kapitalbasen kommer att fastställas utifrån en solvensbalansräkning där tillgångar och skulder värderats till verkligt värde, om inte annat angivits. En annan nyhet är att de olika posterna i kapital- basen delas in i tre olika nivåer (på engelska tiers) med olika med- räkningsbarhet beroende på postens kvalitet. En tredje nyhet är att det – utöver krav på ett absolut golv på kapitalnivån (garanti- belopp) – finns två olika kapitalkrav (ett solvenskapitalkrav och ett minimikapitalkrav) som ska täckas med medräkningsbara kapital- basposter, men att det ställs delvis olika krav på vilka kapitalbas- poster som får användas för att uppfylla respektive kapitalkrav.

Det bör här uppmärksammas att solvensbalansräkningen är fri- kopplad från externredovisningen. Kapitalbasen fastställs ytterst av solvensbestämmelserna, även om de värderingsprinciper som används vid värdering av poster i solvensbalansräkningen, enligt artikel 75, i stor utsträckning hämtats från internationella redovisningsnormer, IFRS. Detta framgår av skäl 46 och av genomförandebestämmelserna.

7 Det finns dock ett fåtal försäkringsföretag som har dispens från att rapportera.

253

Kapitalbas

SOU 2011:68

11.2.1 Vad består kapitalbasen av?

I	II	III	IV	V / VI
Solvensbalansräkning och	Tillgänglig	Tillgänglig	Medräkningsbar	Kapitalkrav
godkända poster utanför	kapitalbas	kapitalbas	kapitalbas
solvensbalansräkningen		fördelad på nivå
EGET KAPITAL
			NIVÅ 1
EFTERSTÄLLDA			=	SOLVENS
				KAPITALKRAV
SKULDER
TILLGÅNGAR	PRIMÄRKAPITAL	NIVÅ 1	NIVÅ 2
FÖRSÄKRINGS			NIVÅ 3
TEKNISKA		NIVÅ 2
AVSÄTTNINGAR	TILLÄGGS
	KAPITAL
SKULDER		NIVÅ 3
GODKÄNDA				MINIMI
POSTER			NIVÅ 1	KAPITALKRAV
UTANFÖR
SOLVENSBALANS			NIVÅ 2
RÄKNINGEN

Poster i och utanför solvensbalansräkningen (I) identifieras som primärkapital eller tilläggskapital (II) och klassificeras i olika nivåer (III). Klassificeringen är underlag för beräkningen av den medräknings- bara kapitalbasen (IV) som ska täcka solvenskapitalkravet (V) respektive minimikapitalkravet (IV).

Notera att bilden inte visar de avdrag som ska göras från kapitalbasen för egna aktier, utdelningar m.m.

Kärnan i kapitalbasen utgörs av det som kallas primärkapital. Pri- märkapitalet beräknas som skillnaden8 mellan tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar värderade till verkligt värde9 (denna del kan beskrivas som det egna kapitalet i solvensbalansräkningen). Även efterställda skulder får ingå i primärkapitalet. Dessa skulder är efterställda, vilket innebär att infriandet av dessa skulder, i vissa situationer, är villkorade av att försäkringsåtagandena redan har infriats. Sett ur ett försäkringstagarperspektiv utgör värdet av dessa skulder ett kapital som kan användas för förlusttäckning.

Det är emellertid inte bara primärkapital som tillåts ingå i kapi- talbasen. Även eventualtillgångar som företaget förfogar över, men som inte återfinns i balansräkningen, får användas i kapitalbasen under förutsättning att de kan användas för förlusttäckning och att tillsynsmyndigheten godkänt posten. Exempel på denna typ av poster är olika former av garantier, som ställts till försäkringsföre-

8 Enligt artikel 88 i Solvens II-direktivet är det den positiva skillnaden som är en del av det primära kapitalet i kapitalbasen. En negativ skillnad kan uppkomma, men då har försäkrings- företaget inte en medräkningsbar kapitalbas som kan täcka solvenskapitalkravet och minimi- kapitalkravet eftersom kapitalbasen är negativ.

9 Notera att bl.a. goodwill tas upp till noll.

254

SOU 2011:68

Kapitalbas

taget, och rätt till s.k. uttaxering. Skulle försäkringsföretaget drab- bas av oförväntade förluster eller träda i likvidation får dessa finan- siärer eller garantigivare bära förlusterna i första hand. Kapitalbas- poster av detta slag kallas tilläggskapital och utgör tillsammans med primärkapitalet företagets tillgängliga kapitalbas.

Olika former av kapital har olika kvalitet i form av förlusttäck- ningsegenskaper. Ur ett försäkringstagarperspektiv har t.ex. rent aktiekapital och garantikapital bättre kvalitet än efterställda skulder som i sin tur har bättre egenskaper än garantier. Den del av kapital- basen som uppfyller vissa särskilda krav och som därför får använ- das för att täcka solvens- respektive minimikapitalkravet kallas medräkningsbar kapitalbas.

11.2.2 Klassificering av kapitalbasposter

Kraven på tillräcklig kapitalbas har sin grund i behovet av att säker- ställa att tillgångarna som motsvarar solvenskapitalkravet verkligen kan användas om företaget skulle drabbas av oväntade förluster i verksamheten och att dessa förluster då bärs av någon annan än försäkringstagare eller andra ersättningsberättigade till följd av för- säkringsavtal. De resurser som tillåts ingå i den medräkningsbara kapitalbasen måste alltså ha förmåga att täcka förluster. Eftersom förmågan att täcka förluster varierar mellan olika poster i kapital- basen innehåller det nya regelverket principer för hur dessa poster ska klassificeras i tre olika nivåer utifrån framförallt förmågan att täcka förluster. Vid bedömningen tas även hänsyn till bl.a. den genomsnittliga löptiden på kapitalbasposterna.

Klassificeringen är avgörande för i vilken utsträckning en viss post i kapitalbasen ska få användas för täckande av solvenskapital- kravet respektive minimikapitalkravet. Solvenskapitalkravet måste, enligt nuvarande lydelse av Solvens II-direktivet, täckas till minst en tredjedel med nivå 1-kapital och med maximalt en tredjedel nivå 3-kapital. Vidare får, enligt direktivet, den kapitalbas som krävs för att uppfylla minimikapitalkravet endast innehålla nivå 1-primär- kapital och nivå 2-primärkapital. Andelen nivå 1-kapital måste överstiga hälften av minimikapitalkravet. Dessa krav är utformade som minimikrav (t.ex. ska mer än en tredjedel vara nivå 1-kapital) och har kompletterats med genomförandeåtgärder där Kommissio- nen ska fastställa vilka gränsvärden som ska gälla. Kommissionen har föreslagit högre gränsvärden i den föreslagna EU-förordningen.

255

Kapitalbas

SOU 2011:68

Solvenskapitalkravet måste, enligt den föreslagna EU-förord- ningen, täckas till minst 50 procent med nivå 1-kapital och med maximalt 15 procent av nivå 3-kapital. Vidare får den kapitalbas som krävs för att uppfylla minimikapitalkravet endast innehålla nivå 1-primärkapital eller nivå 2-primärkapital. Andelen nivå 1- kapital måste enligt Kommissionens förslag överstiga 80 procent av minimikapitalkravet. Vidare finns det en begränsning som innebär att nivå 1 maximalt kan bestå av 20 procent inbetalda efterställda skulder, inbetalda preferensaktier och inbetalda efterställda med- lemslån. Detta gäller både för solvenskapitalkravet och för minimi- kapitalkravet. Det bör noteras att den medräkningsbara kapital- basen som ska täcka solvenskapitalkravet och den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet till största delen består av samma poster. Det som inte får räknas med i den med- räkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapitalkravet är primärkapital som klassificerats som nivå 3 och tilläggskapital.

11.2.3 Några särskilda svenska frågor

Såväl identifiering som klassificering av vissa kapitalbasmedel är av mycket stor betydelse i praktiken. För många svenska livförsäk- ringsföretag är behandlingen av konsolideringsfonden av avgörande betydelse för huruvida företagen kommer att klara de nya solvens- kraven med nuvarande resurser, och för svenska skadeförsäkrings- företag är behandlingen av säkerhetsreserven en synnerligen viktig fråga. Konsolideringsfonden och säkerhetsreserven behandlas under 11.3.2 Klassificering av poster i kapitalbasen utifrån egenskaper och kriterier.

11.2.4 Kapitalbasens sammansättning

Utredningens förslag: Kapitalbasen består av primärkapital och tilläggskapital.

Primärkapital

Primärkapital är den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder i ett försäkringsföretags solvensbalansräkning samt efterställda skulder.

256

SOU 2011:68

Kapitalbas

Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder enligt första stycket ska minskas med värdet på innehav av egna aktier.

Tillgångar och skulder i ett försäkringsföretags solvensbalans- räkning ska värderas enligt bestämmelserna i värderingskapitlet.

Tilläggskapital

Finansinspektionen får godkänna att en post som inte ingår i primärkapitalet men som kan krävas in för att täcka förluster får utgöra tilläggskapital.

Tilläggskapital får utgöras av

1. ej inbetalt aktiekapital eller garantikapital, som inte inford- rats,

2. kreditutrymme hos bank och garantier,

3. framtida fordringar grundade på uttaxeringsrätt, och

4. andra juridiskt bindande åtaganden som gjorts till förmån för försäkringsföretaget.

Finansinspektionen får godkänna att en post tas med i ett för- säkringsföretags tilläggskapital endast om postens förlusttäck- ningsförmåga är tillräcklig med hänsyn till

1. de berörda motparternas förmåga och vilja att betala,

2. de rättsliga möjligheterna att kräva och få inbetalning, och

3. erfarenheter från resultatet av tidigare framställda krav på inbetalning av liknande poster.

Finansinspektionen ska fastställa det belopp som en post får tas upp till, eller

den metod som ska användas för att fastställa beloppet.

Tillstånd att använda en metod enligt andra stycket ska vara tidsbegränsat.

Poster i ett försäkringsföretags tilläggskapital ska värderas till ett belopp som återspeglar postens förmåga att täcka förluster. Värderingen ska bygga på aktsamma och realistiska antaganden. När en post i tilläggskapitalet har ett bestämt nominellt värde ska det nominella värdet användas, om detta motsvarar postens förlusttäckningsförmåga.

257

Kapitalbas

SOU 2011:68

Skäl för utredningens förslag:

Fastställande av kapitalbas

I artiklarna 87–89 i Solvens II-direktivet finns kraven på kapital- basens sammansättning. Kraven har tagits in i den svenska lagtex- ten med vissa språkliga justeringar.

Kapitalbasen definieras i Solvens II-direktivet som summan av primärkapitalet enligt artikel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89. Utredningen föreslår att det i svensk lagtext istället uttrycks så att kapitalbasen består av primärkapital och tilläggskapital, eftersom den medräkningsbara kapitalbasen inte är en enkel summering av primärkapital och tilläggskapital. Det beror på att den medräk- ningsbara kapitalbas som kan användas för att täcka solvenskraven påverkas av klassificeringen i nivåer och den begränsade medräk- ningsbarheten av de poster som har en sämre kvalitet, dvs. förlust- täckningsförmåga (nivå 2 och 3).

Primärkapital

Primärkapitalet definieras i Solvens II-direktivet som den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder inklusive försäkringstek- niska avsättningar med avdrag för innehav av egna aktier och med tillägg för efterställda skulder. Det finns ingen förteckning i Sol- vens II-direktivet över vilka poster som får ingå i primärkapitalet. Det finns dock bestämmelser som behandlar vissa specifika poster som t.ex. överskottsmedel och poster i tilläggskapitalet som uttaxe- ringsrätt. En icke uttömmande förteckning över vilka poster som kan få ingå i kapitalbasen framgår av den föreslagna EU-förord- ningen. Av förslaget framgår det att posterna i primärkapitalet i stort är samma poster som ingår i externredovisningens balansräk- ning under rubrikerna eget kapital och efterställda skulder, samt en avstämningsreserv (på engelska reconciliation reserve). Avstäm- ningsreserven uppstår till följd av skillnader mellan solvensbalans- räkningen och externredovisningens balansräkning. Denna nya post som består av summan av omvärderingen mellan solvens- balansräkningen och externredovisningen, av tillgångarna och skul- derna inklusive omvärderingen av försäkringstekniska avsättningar samt den skillnad som uppstår till följd av att vissa poster som finns med i externredovisningen inte får ett värde i solvensbalans- räkningen. Egna aktier, separata fonder, innehav i kreditinstitut och

258

SOU 2011:68

Kapitalbas

finansiella institut samt utdelningar ska enligt förslaget till EU-för- ordning dras av från avstämningsreserven. I Sverige kommer bl.a. obeskattade reserver (t.ex. säkerhetsreserven) att ingå i avstäm- ningsreserven i primärkapitalet. Det beror på att obeskattade reser- ver inte är skulder och därför ingår i den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder tillsammans med framför allt poster i eget kapital.

Efterställda skulder är en skuld i försäkringsföretagets solvens- balansräkning och ingår därför inte i den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder. Dessa skulder är dock efterställda i en lik- vidation och får därför ingå i kapitalbasens primärkapital eftersom dessa skulder inte behöver betalas innan betalning skett till försäk- ringstagare. Sett ur ett försäkringstagarperspektiv är de medel som svarar mot efterställda skulder därför en form av förlusttäckande kapital.

Tilläggskapitalet är poster utanför balansräkningen som kan krävas in för att täcka förluster och enligt artikel 89 får poster som kreditutrymme hos bank (på engelska Letter of Credit), garantier och andra juridiskt bindande åtaganden ingå. Ett exempel på andra juridiskt bindande åtaganden från en annan part som vissa ömse- sidiga skadeförsäkringsbolag och understödsföreningar kan använda för att täcka förluster är den uttaxeringsrätt respektive den sär- skilda uttaxeringsrätt som försäkringsföretaget kommer att kräva sina försäkringstagare på under en kommande 12 månaders period.

Enligt artikel 89 ska en post i tilläggskapitalet som betalats in eller infordrats behandlas som en tillgång och inte längre ingå bland posterna i tilläggskapitalet. Detta är en naturlig följd av att en tilläggskapitalpost som betalats in har ökat ett tillgångskonto och en tilläggskapitalpost som infordrats har ökat fordringarna på till- gångssidan i Solvens II-balansräkningen. Posten har därmed ökat den positiva skillnaden mellan tillgångarna och skulderna dvs. pri- märkapitalet och skulle, om posten också räknas med i tilläggs- kapitalet räknas med dubbelt. Denna bestämmelse föreslås inte införas eftersom utredningen anser att en tillgångspost som ingår i primärkapitalet inte samtidigt kan möta kriterierna för att ingå i tilläggskapitalet.

Varje post i tilläggskapitalet ska ta upp till ett belopp som åter- speglar postens förlusttäckningsförmåga och ska bygga på akt- samma och realistiska antaganden. Det innebär att varje post ska värderas till ett realistiskt värde, men värdet på tilläggskapitalpos- ten får inte vara större än det högsta av detta realistiska värde och

259

Kapitalbas

SOU 2011:68

ett betryggande värde, dvs. ett värde som tar hänsyn till vilken möjlighet som posten har att användas för förlusttäckning av alla typer av förluster åtminstone i en likvidations- eller avvecklings- situation. Enligt den engelska översättningen av direktivet ska det nominella värdet användas om det på ett lämpligt sätt (appropria- tely) avspeglar posten förlusttäckningsförmåga. Ordvalet ”på ett lämpligt sätt” har inte tagits med i den svenska översättningen och ett sådant tillägg bör enligt utredningens mening inte användas i den svenska regleringen eftersom det inte tillför något.

Det kan noteras att begreppen och definitionerna av primär- kapital och tilläggskapital i Solvens II-direktivet skiljer sig från begreppen primärt kapital och supplementärt kapital i det kapital- täckningsregelverk som gäller för kreditinstitut och värdepappers- bolag. En grundläggande skillnad är att kapitaltäckningsregelverket utgår från externredovisningen medan, Solvens II-bestämmelserna utgår från en speciellt framtagen solvensbalansräkning som inne- håller tillgångar och skulder värderade till verkligt värde.

Finansinspektionens godkännande av tilläggskapital

I artikel 90 i Solvens II-direktivet finns en beskrivning av förut- sättningarna för Finansinspektionens godkännande av poster som tilläggskapital. Denna beskrivning bör införas i svensk lag med vissa språkliga justeringar. En mer detaljerad genomgång av de olika kriterierna för godkännandet finns i de genomförandebestäm- melser som Kommissionen ska anta.

I Solvens II-direktivet definieras vilka poster som får ingå i tilläggskapitalet, vad Finansinspektionen ska godkänna och vad bedömningen ska baseras på. Tilläggskapitalet får bestå av poster, som inte redan ingår i primärkapitalet och som kan krävas in för att täcka förluster. Det kan vara antingen ett belopp eller en metod för att fastställa ett belopp som Finansinspektionen ska godkänna. Finansinspektionen ska bedöma motparternas betalningsförmåga och vilja att betala, vilka möjligheter försäkringsföretaget har att kräva in medlen och resultatet av tidigare framställda krav på inbe- talning. När det gäller de erfarenheter försäkringsföretag har från tidigare framställda krav på inbetalning innehåller artikeln ett krav på att tillsynsmyndigheten ska grunda sitt godkännande på infor- mation om tidigare infordringar ”i den utsträckning informationen för att bedöma förväntade resultat av framtida infordringar är till-

260

SOU 2011:68

Kapitalbas

förlitlig”. Notera dock en viss skillnad mot den engelska formul- eringen ”to the extent that information can be reliably used to assess the expected outcome of future calls”. Denna del av artikeln har inte införts i förslaget på svensk text då det borde vara självklart. Bedömningen av tilläggskapital ska göras post för post. I Kommis- sionens förslag till genomförandebestämmelser beskrivs vissa delar mer i detalj.

11.2.5 Klassificering av poster i kapitalbasen utifrån egenskaper och kriterier

Utredningens förslag: Varje post i kapitalbasen ska klassificeras som nivå 1, 2 eller 3.

Egenskaper och kriterier

En post ska klassificeras som nivå 1, 2 eller 3 beroende på i vil- ken omfattning posten har full förlusttäckningsförmåga, och full efterställdhet.

Med full förlusttäckningsförmåga avses att posten i sin helhet kan täcka förluster genom att den är tillgänglig, eller kan inford- ras på begäran, för att täcka förluster, både i den löpande verk- samheten och vid likvidation.

Med full efterställdhet avses att posten i sin helhet, vid lik- vidation inte får återbetalas till innehavaren förrän försäkrings- företagets alla andra förpliktelser har uppfyllts.

Vid bedömningen av i vilken omfattning en post uppfyller dessa egenskaper vid beräkningstillfället och i framtiden, ska hänsyn tas till postens löptid. Om en post är tidsbunden ska hänsyn tas till om den genomsnittliga löptiden på posten är till- räcklig i förhållande till löptiden på åtagandena.

Vid bedömningen enligt ovan ska hänsyn också tas till om posten är fri från krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet, posten är fri från obligatoriska fasta kost- nader, och posten är fri från belastningar.

261

Kapitalbas

SOU 2011:68

Klassificering av poster i primärkapitalet

En post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 1 om den i väsentlig grad har full förlusttäckningsförmåga och full efter- ställdhet. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier.

En post i primärkapitalet ska klassificeras som nivå 2 om den i väsentlig grad har full efterställdhet. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier.

En post i primärkapitalet som inte klassificerats som nivå 1 eller nivå 2 ska klassificeras som nivå 3.

Klassificering av poster i tilläggskapitalet

En post i tilläggskapitalet ska klassificeras som nivå 2 om den i väsentlig grad har full förlusttäckningsförmåga och full efter- ställdhet. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier.

En post i tilläggskapitalet som inte klassificerats som nivå 2, ska klassificeras som nivå 3.

Klassificering av vissa särskilda kapitalbasposter

Följande kapitalbasposter ska klassificeras som nivå 1 eller 2.

1. Ackumulerade vinster som inte gjorts tillgängliga för utdel- ning till försäkringstagare (konsolideringsfond och andra överskottsmedel) och som i väsentlig grad har förlusttäck- ningsförmåga och efterställdhet ska klassificeras som nivå 1,

2. kreditutrymme hos bank och garantier, som förvaras som säkerhet för försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och är utfärdade av kreditinstitut som är auktorise- rade enligt direktiv 2006/48/EG ska klassificeras som nivå 2,

3. framtida fordringar i form av krav på ytterligare bidrag under de kommande tolv månaderna som kan ställas på medlemmar i fartygsägares ömsesidiga försäkringsföretag eller liknande företag vilka endast försäkrar risker inom försäkringsklas- serna 6, 12 och 17 och där verksamheten bygger på variabla bidrag, ska klassificeras som nivå 2, och

4. andra framtida fordringar i form av krav på ytterligare bidrag under de kommande tolv månaderna som kan ställas på medlemmar i ömsesidiga försäkringsföretag eller liknande företag än de som avses i punkt 3 får klassificeras som nivå 2 om de i väsentlig grad har förlusttäckningsförmåga och efter- ställdhet. Hänsyn ska även tas till övriga kriterier.

262

SOU 2011:68

Kapitalbas

Skäl för utredningens förslag:

Klassificering

I artiklarna 93–94 i Solvens II-direktivet finns bestämmelserna om klassificering av kapitalbasposterna. Bestämmelserna har tagits in i den svenska lagtexten med vissa språkliga justeringar.

Det grundläggande syftet med kapitalbasen är att posterna i kapitalbasen ska vara tillgängliga att täcka förluster så att åtagan- dena mot försäkringstagarna, trots förluster, kan infrias. Eftersom alla de poster som identifierats och därmed får ingå i kapitalbasen inte har samma förlusttäckningsförmåga ska de klassificeras i tre nivåer. Nivå 1 får räknas med i sin helhet, medan nivå 2 och 3 får räknas med med vissa begränsningar eftersom dessa poster inte har samma höga kvalitet som nivå 1. Klassificeringen görs utifrån pos- ternas egenskaper och särdrag och är beroende på om posten är primärkapital eller tilläggskapital.

De egenskaper som ska användas som grund för klassificeringen är i vilken omfattning som posterna kan användas för förlusttäck- ning i den löpande verksamheten och i likvidation samt om de är efterställda företagets förpliktelser gentemot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade i en likvidation. Vid bedömningen ska även hänsyn tas till andra kriterier, som löptid, krav på eller incita- ment till lösen, obligatoriska fasta kostnader och belastningar (t.ex. inskränkningar i förfoganderätt). De särdrag som också ska beaktas kommer framför allt att beröra förlagslån och andra typer av kapi- taltillskott som kan räknas med i kapitalbasen.

Primärkapital som i allt väsentligt är förlusttäckande (både i den löpande verksamheten och i likvidation) och efterställt samt tar hänsyn till övriga kriterier, bedöms vara av bästa kvalitet och klas- sificeras som nivå 1. Primärkapital som inte i allt väsentligt är för- lusttäckande, men i allt väsentligt är efterställt och som tar hänsyn till övriga kriterier och tilläggskapital som huvudsakligen är för- lusttäckande och efterställt samt tar hänsyn till övriga kriterier klassificeras som nivå 2. Övriga kapitalbasposter klassificeras som nivå 3.

Enligt artikel 94 görs klassificering på nivå 1 och nivå 2 utifrån om posten i väsentlig grad har de egenskaper som krävs. Det fram- går inte hur detta krav på väsentlighet ska tillämpas. Det normala är att en kapitalbaspost antingen kan täcka förluster eller inte och att en kapitalbaspost antingen är efterställd eller inte. Det finns dock

263

Kapitalbas

SOU 2011:68

vissa poster som enligt nuvarande regelverk endast delvis är för- lusttäckande. I Sverige är det framför allt säkerhetsreserven och kreditutjämningsreserven, som med nu gällande reglering inte kan täcka alla typer av förluster fullt ut. Dessa poster ingår dock i avstämningsreserven som enligt den föreslagna EU-förordningen ska klassificeras som nivå 1. Se dock vidare under avsnitten som behandlar dessa poster.

I artikel 95 i Solvens II-direktivet finns krav på att försäkrings- företag ska klassificera sina kapitalbasposter, som nivå 1, nivå 2 eller nivå 3 utifrån de egenskaper och kriterier som anges i artikel 93. Dessutom finns en bestämmelse om att försäkringsföretagen ska referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i artikel 97.1 a och att om en post i kapitalbasen inte finns upptagen i denna förteckning ska försäkringsföretagen bedöma och klassifi- cera den i enlighet med kriterierna. Sådana klassificeringar ska god- kännas av tillsynsmyndigheten. Dessa bestämmelser har inte införts i svensk lag. Utredningen anser att kravet på att klassificera kapital- basposterna framgår indirekt av bestämmelserna om klassificering. Förteckningen över kapitalbasposter och de mer detaljerade bestäm- melserna om hur försäkringsföretaget ska gå till väga om en post inte finns med i förteckningen, kommer att framgå av den före- slagna EU-förordningen och behöver därför enligt utredningens uppfattning inte tas in i lag.

Konsolideringsfond och andra överskottsmedel

Överskottsmedel definieras i artikel 91 i Solvens II-direktivet som ackumulerade vinster som inte har gjorts tillgängliga för utbetal- ning till försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Dessa överskottsmedel finns i Sverige framför allt i konsolideringsfonden i icke vinstutdelande livförsäkringsföretag och redovisas som eget kapital i externredovisningen.

Livförsäkringsbolag som inte får dela ut vinst och livförsäk- ringsföreningar ska enligt 11 kap. 19 §, 12 kap. 70 § och 13 kap. 22 § FRL inrätta en konsolideringsfond. Den får endast sättas ned för att täcka förluster eller för att användas för annat ändamål som framgår av bolagsordningen eller stadgarna. Bolagsordningen i ett icke vinstutdelande livförsäkringsföretag innehåller normalt bestäm- melser om att konsolideringsfonden får användas för återbäring till försäkringstagarna. Nedsättningsbeslut fattas av bolagsstämman eller föreningsstämman.

264

SOU 2011:68

Kapitalbas

Hur återbäring hanteras och betalas ut beror på vilken typ av försäkring som meddelats. För icke vinstutdelande livförsäkrings- företag måste en bestämmelse om konsolideringsfonden och dess användning finnas kvar FRL i avvaktan på den pågående översynen av konsolideringsfonden (dir. 2010:43). Översynen kommer att ske gemensamt för alla företagsformer som får driva försäkringsrörelse enligt ömsesidiga principer, dvs. försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar.

Enligt artikel 91 i Solvens II-direktivet ska ackumulerade vinster som inte gjorts tillgängliga för utdelning till försäkringstagare anses som överskottsmedel under vissa förutsättningar. Enligt artikel 96 ska överskottsmedel klassificeras som nivå 1 om posten uppfyller kraven på förlusttäckningsförmåga och efterställdhet. Utredningen gör bedömningen att konsolideringsfonden uppfyller kraven i Sol- vens II-direktivet, dvs. att posten är förlusttäckande och efterställd samt ryms inom definitionen av överskottsmedel och att svensk lagstiftning medger att överskottsmedel inte betraktas som försäk- ringsskulder i den utsträckning de uppfyller kriterierna för att klas- sificeras som nivå 1. Posten ska därför, enligt utredningens mening klassificeras som nivå 1.

Utredningens bedömning är att en eventuell ändring av skuld- definitionen i IFRS inte skulle få genomslag på klassificeringen av konsolideringsfonden som nivå 1-kapital. Bedömningen grundas på att ändringar i andra regelverk rimligen inte bör kunna ändra den överenskommelse mellan medlemsländerna som är grund för behand- lingen av överskottmedel i Solvens II-direktivet. Annorlunda uttryckt bygger Solvens II-direktivet på den nuvarande skuld- definitionen. Om denna definition ändras i externredovisningen får det förutsättas att denna förändring neutraliseras i solvensberäk- ningen på samma sätt som dagens s.k. stabilitetsfilter. Utredningen menar därför att Solvens II-direktivets behandling av denna typ av överskottsmedel gäller framför redovisningsreglernas behandling när det gäller fastställande av kapitalbasen i ett solvenssammanhang.

Uttaxeringsrätt m.m.

Enligt FRL kan skade- och livförsäkringsrörelse bedrivas i försäk- ringsaktiebolag, i ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföre- ningar. Aktiebolaget ägs av sina aktieägare och de svarar, om någon annan utfästelse inte finns, inte med mer än vad som har skjutits till som aktiekapital. Ett ömsesidigt försäkringsbolag och en försäk-

265

Kapitalbas

SOU 2011:68

ringsförening kännetecknas av att försäkringstagarna är ägare (betecknas i FRL som “delägare”) och att av dessa under vissa för- utsättningar kan vara personligt ansvariga för bolagets förpliktelser. Återförsäkringstagare anses däremot inte som delägare i ömsesidiga bolag på grund av återförsäkringen. Den som är berättigad till liv- ränta på grund av ett försäkringsfall anses inte heller som delägare i bolaget.

I fråga om direkta skadeförsäkringar, med undantag för sjuk-, olycksfalls- och avgångsbidragsförsäkring (benämns i det följande “ren skadeförsäkring”), får delägarna genom bestämmelser i bolags- ordningen göras personligen (ytterst) ansvariga för bolagets för- pliktelser (1 kap. 7 § FRL). Detta innebär att delägarna vid för- luster i bolaget är skyldiga att göra tillskott till bolaget. Dessa reg- ler innebär att om en förlust på den rena skadeförsäkringsrörelsen inte kan täckas av befintliga reserver eller eget kapital, så ska för- lusten täckas genom uttaxering bland dem som varit delägare under någon del av det räkenskapsår som förlusten uppkommit. En del- ägare som är en konsument eller ett dödsbo kan dock inte, med vissa undantag, omfattas av uttaxering.

När det gäller skadeförsäkring regleras alltså delägarnas person- liga ansvar genom föreskrifter i bolagsordningen. Det kan föreskri- vas att delägarnas ansvar ska begränsas till visst belopp, att uttaxe- ringen i första hand ska ske inom en bestämd grupp av delägare eller att uttaxeringen ska ske på annat sätt. I praktiken är det van- ligt att delägarnas ansvar begränsas, t.ex. till en eller ett par årspre- mier.

Ett försäkringsföretag som har uttaxerat sina delägare har en fordran i balansräkningen. Denna post ingår därför redan i primär- kapitalet i kapitalbasen. För att få ta upp en framtida uttaxering i kapitalbasen krävs att försäkringsföretaget kommer att ta in ytter- ligare betalningar under den följande tolvmånadersperioden, jfr. artikel 89.1. En kommande uttaxering kan räknas med i nivå 2 i kapitalbasen om infordran i väsentlig grad har de egenskaper och kriterier som krävs för att få klassificeras i nivå 2. Enligt Kommis- sionens förslag till genomförandebestämmelser ställs även krav på att infordran måste kunna göras direkt och att infordran är fri från belastningar.

266

SOU 2011:68

Kapitalbas

Säkerhetsreserv

Utredningens bedömning: Säkerhetsreserven får räknas in kapitalbasen.

Skäl för utredningens bedömning: Svenska skadeförsäkringsbolag får göra avsättning till en säkerhetsreserv. Avsättningar till säker- hetsreserv får göras för att täcka sådana förluster i försäkringsrörel- sen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda faktorer till den del reserven inte överstiger vad som behövs för en tillfreds- ställande konsolidering. Avsättningen till säkerhetsreserv är alltså inte en reservering som uteslutande görs på grund av skattemässiga överväganden. Reglerna för avsättning och upplösning av säker- hetsreserven finns i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd10, vilket är naturligt med tanke på syftet med säkerhetsreserven. Säkerhetsreserven är den i regel största obeskattade reserven i ska- deförsäkringsföretagen och kan för vissa företag uppgå till bety- dande belopp. Avsättningarna är störst för försäkringsgrenar där risken är svårbedömd och resultatet kan fluktuera starkt.

I likhet med regeringen (dir. 2010:14 s. 14–15) anser utred- ningen att säkerhetsreserven ska få räknas in i kapitalbasen som kapital av högsta kvalitet. Posten ingår i avstämningsreserven som, enligt den föreslagna EU-förordningen, ska klassificeras som nivå 1. EU-förordningen är dock ännu inte fastställd och det går därför inte att helt bortse från att det finns krav på klassificering utifrån bl.a. förlusttäckningsförmåga i artikel 93 i Solvens II-direktivet. Det bör dock noteras att det räcker med att posten i väsentlig grad är förlusttäckande. Det skulle kunna innebära att många företag ändå till stor del kan klassificera sin säkerhetsreserv som nivå 1.

Förlusttäckningsförmågan begränsas idag i Finansinspektionens föreskrifter, eftersom säkerhetsreserven inte kan användas för att täcka förluster i det icke-tekniska resultatet11. Detta är en inskränkning i förhållande till inkomstskattelagen. Utredningen förutsätter att denna begränsning i föreskrifterna ändras, så att säkerhetsreserven kan användas för att täcka alla typer av förluster.

10 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2002:2) om normalplan för skadeförsäkringsbolags beräkning av säkerhetsreserv.

11 Ett skadeförsäkringsföretags icke-tekniska resultat består av kapitalavkastningsintäkter, kapitalavkastningskostnader, orealiserade vinster på placeringstillgångar, orealiserade för- luster på placeringstillgångar, övriga intäkter, övriga kostnader minus kapitalavkastning över- förd till det tekniska resultatet.

267

Kapitalbas

SOU 2011:68

Mot denna bakgrund avstår utredningen från att lämna förslag på lagreglering.

11.2.6 Krav för medräkning i kapitalbasen

Utredningens förslag:

Medräkningsbar kapitalbas för täckande av solvenskapitalkravet

Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet får bestå av primärkapital och tilläggskapital som klassificerats som nivå 1, 2 eller 3, med de begränsningar som anges nedan.

Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 får i sin helhet ingå i den medräkningsbara kapitalbas som ska täcka solvens- kapitalkravet.

Dessa kapitalbasposter ska utgöra mer än en tredjedel av det totala solvenskapitalkravet.

De kapitalbasposter som klassificerats som nivå 3 ska vara mindre än en tredjedel av det totala solvenskapitalkravet.

Den kapitalbas som ska täcka solvenskapitalkravet ska vara lika med summan av de medräkningsbara delarna av de kapital- basposter som klassificerats som nivå 1, nivå 2 och nivå 3.

Medräkningsbar kapitalbas för täckande av minimikapitalkravet

Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet får endast bestå av primärkapital som klassificerats som nivå 1 eller 2, med de begränsningar som anges nedan.

Kapitalbasposter som klassificerats som nivå 1 får i sin helhet ingå i den medräkningsbara kapitalbas som ska täcka minimi- kapitalkravet.

Dessa kapitalbasposter ska utgöra mer än hälften av det totala minimikapitalkravet.

Den kapitalbas som ska täcka minimikapitalkravet ska vara lika med summan av de medräkningsbara delarna av de kapital- basposter som klassificerats som nivå 1 och nivå 2.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 98 i Solvens II-direktivet finns bestämmelserna om hur den medräkningsbara (på engelska eligible) kapitalbasen ska beräknas. Bestämmelserna ska tas in i

268

SOU 2011:68

Kapitalbas

svensk lag med vissa språkliga justeringar i syfte att göra bestäm- melserna mer tydliga.

Direktivets bestämmelser innehåller bl.a. de begränsningar som gäller för de poster som klassificerats som nivå 2 och 3. Kommis- sionen har i den föreslagna EU-förordningen föreslagit hårdare gränsvärden. Kommissionens förslag innebär att:

För att möta solvenskapitalkravet ska

- andelen nivå-1 kapital vara mer än hälften av det totala solvens- kapitalkravet och

- andelen nivå-3 kapital ska vara mindre än 15 procent av det totala solvenskapitalkravet.

Samtliga nivå 1-poster får ingå i den medräkningsbara kapitalbasen. Undantag görs emellertid för hybridkapital som högst får utgöra 20 procent av nivå 1. Förslaget till nivå 2-regleringen innebär att nivå 2 och nivå 3-posterna tillsammans får täcka högst 50 procent av solvenskapitalkravet med den begränsningen att nivå 3-posterna högst får täcka 15 procent av solvenskapitalkravet. Det kan därför finnas kapitalbasposter inom nivå 2 och nivå 3 som inte får använ- das, helt eller delvis, i den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka solvenskapitalkravet.

För att möta minimikapitalkravet får endast primärkapital som ingår i nivå 1 och nivå 2 användas och enligt Kommissionens för- slag ska andelen nivå 1-kapital täcka mer än 80 procent av det totala minimikapitalkravet.

Det innebär att alla nivå 1-poster får ingå i kapitalbasen, med undantag för att hybridkapital högst får utgöra 20 procent av nivå 1. Det innebär också att nivå 2-kapital i primärkapitalet högst får täcka 20 procent av minimikapitalkravet och att inga nivå 2- poster från tilläggskapitalet och inga nivå 3-poster från primär- kapitalet eller tilläggskapitalet får användas. Det kan därför finnas kapitalbasposter inom nivå 2 som inte får användas, helt eller delvis, i den medräkningsbara kapitalbasen som ska täcka minimikapital- kravet.

269

Kapitalbas

SOU 2011:68

11.2.7 Separata fonder

Utredningens förslag: Kapitalbasen ska justeras för sådana poster som enbart kan användas för att täcka förluster från ett särskilt skuldsegment eller särskilda risker (separata fonder).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om justering av poster enligt första stycket.

Skäl för utredningens förslag: Enligt skäl 49 i Solvens II-direkti- vet kan det finnas tillgångar i ett företag som ska hållas åtskilda från andra tillgångar i företaget i en typ av separat hållna fond- strukturer (på engelska ring fenced funds). I några medlemsstater finns det särskilda produkter som ger en viss grupp av försäkrings- tagare större rättigheter till tillgångarna inom dennes ”own fund”. Den positiva skillnaden mellan tillgångar och skulder som avser dessa separata fonder ingår i det försäkringsföretagets totala pri- märkapital, men kan inte användas för att täcka risker utanför den åtskilda verksamheten. Därför ska beräkningen av kapitalbasen justeras för den bristande förlusttäckningsförmågan för dessa till- gångar och solvenskapitalkravet justeras för de minskade pool- nings- och diversifieringseffekter som beror på den åtskilda verk- samheten.

Hur dessa justeringar ska gå till framgår inte av direktivet. Justeringen av kapitalbasen och justeringen av standardkapitalkra- vet nämns under artiklarna med krav på genomförandeåtgärder. I artikel 99 i direktivet beskrivs åtskild verksamhet (enligt den svenska översättningen separata fonder) som ”den bristande möjlig- heten att överföra de kapitalbasposter som enbart kan användas för att täcka förluster som uppstår från ett särskilt skuldsegment eller från särskilda risker”. I artikel 111.1.h nämns de minskade möjlig- heter till riskdiversifiering i samband med åtskild verksamhet. Utredningen föreslår att avdraget från kapitalbasen tas in i lagen för att kunna få ett samband mellan försäkringsrörelselagen och bestämmelserna i EU-förordningen. Därutöver bör en upplysning om att EU-förordningen innehåller närmare bestämmelser om samma justeringar för separata fonder tas in i lagen. Förekomsten av genomförandebestämmelser bör beaktas vid utnyttjandet av det föreslagna bemyndigandet.

270

SOU 2011:68

Kapitalbas

11.2.8 Proportionalitetsprincipen

Något utrymme att tillämpa proportionalitetsprincipen vid beräk- ningen av den medräkningsbara kapitalbasen finns inte vad utred- ningen kan bedöma. Proportionalitetsprincipen kan dock påverka kapitalbasen indirekt i och med att den kan tillämpas vid värde- ringen av de tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar, som utgör grunden för kapitalbasen.

11.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):

Bestämmelser om kapitalbas återfinns i kapitel IV avsnitt 1 artik- larna 51–72. Dessa genomförandeåtgärder behandlar, i enlighet med artiklarna 92, 97 och 99 i Solvens II-direktivet, godkännande av tilläggskapital (artiklarna 51–57), klassificering av kapitalbas- poster (artiklarna 58–66 och 68), godkännande av kapitalbasposter som inte omfattas av artiklarna 58, 60, 62, 64 och 66 (artikel 67), avdrag från kapitalbasen för separata fonder (artiklarna 69–70) avdrag från kapitalbasen för ägarintressen (artikel 71), och medräk- ningsbarhet i kapitalbasen (artikel 72). Nedan följer en samman- fattning av de föreslagna genomförandeåtgärderna.

Godkännande av tilläggskapital

Artikel 51–57 innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapital.

Artikel 51 innehåller bestämmelser om vad en ansökan om att få räkna in tilläggskapital i kapitalbasen ska innehålla. Av artikeln framgår bl.a. att tillsynsmyndigheten ska lämna ett beslut inom rimlig tid.

Enligt artikel 52 ska tillsynsmyndigheten basera godkännandet på en bedömning som minst innehåller en bedömning av den legala verkan och genomförbarheten av villkoren för åtagandet i alla rele- vanta jurisdiktioner, de villkor som gäller med motparterna och, om det är relevant, försäkringsföretagets bolagsordning eller mot- svarande. Tillsynsmyndighetens godkännande av en tilläggskapital- post ska också baseras på en bedömning av postens förlusttäck- ningsförmåga. Om försäkringsföretaget ska använda en metod för

271

Kapitalbas

SOU 2011:68

att beräkna tilläggskapitalposten ska tillsynsmyndigheten säker- ställa att metoden återspeglar postens förlusttäckningsförmåga för den löpande verksamheten.

Enligt artikel 53 ska tillsynsmyndigheten basera godkännandet på en bedömning av motparterna med avseende på risken för defa- ult of the motparterna, risk för försening av betalning, motparter- nas likviditet och betalningsvilja.

Enligt artikel 54 ska tillsynsmyndigheten basera godkännandet på en bedömning av återvinningsbarheten.

Enligt artikel 55 ska tillsynsmyndigheten basera godkännandet på en bedömning av tidigare infordringar.

Enligt artikel 56 ska tillsynsmyndigheten inte godkänna ett obe- gränsat tilläggskapitalbelopp. Om tillsynsmyndigheten godkänt ett belopp ska det godkända tilläggskapitalbeloppet framgå av beslutet och det ska framgå om beloppet är det som försäkringsföretaget ansökte om eller ett lägre belopp. Om tillsynsmyndigheten god- känt en metod för att bestämma tilläggskapitalbeloppet ska beslu- tet innehålla det ursprungliga belopp som beräknats med metoden och det datum godkännandet är beviljat, hur ofta beloppet ska räk- nas fram och för hur länge godkännandet för att använda metoden beviljats.

Enligt artikel 57 ska styrelsen i försäkringsföretaget varje gång solvenskapitalkravet beräknas informera om det skett förändringar i upplägg eller i villkoren, motparternas status eller återvinnings- barheten of tilläggskapitalposten. Företaget ska omedelbart infor- mera tillsynsmyndigheten om materiella förändringar i omständig- het som är relevanta för att bedöma tilläggskapitalbeloppet. Till- synsmyndigheten ska revidera beloppet om det framkommit infor- mation om att det har skett en signifikant ändring i återvinnings- barheten.

Klassificering av kapitalbasposter

Artiklarna 58–66 och 68 innehåller bestämmelser om klassificering av kapitalbasposter.

Artikel 58 innehåller en lista över kapitalbasposter som ska klas- sificeras som nivå 1 om de klarar de kriterier som framgår av artikel 59.

Artikel 60 innehåller en lista över kapitalbasposter som ska klas- sificeras som nivå 2 primärkapital om de klarar de kriterier som framgår av artikel 61.

272

SOU 2011:68

Kapitalbas

Artikel 62 innehåller en lista över kapitalbasposter som ska klas- sificeras som nivå 2 tilläggskapital om de klarar de kriterier som framgår av artikel 63.

Artikel 64 innehåller en lista över kapitalbasposter som ska klas- sificeras som nivå 3 primärkapital om de klarar de kriterier som framgår av artikel 65.

Enligt artikel 66 ska en kapitalbaspost som är godkänd av till- synsmyndigheten och som finns med på listan i artikel 62, men som inte klarar kriterierna i artikel 63, klassificeras som nivå 3 tilläggskapital.

Enligt artikel 68 kan ett försäkringsföretag klassificera en kapi- talbaspost i en lägre nivå, även om posten klarar kriterierna för en högre nivå, men inte kan räknas med till följd av begränsningar i medräkningsbarheten enligt artikel 72.

Godkännande av poster som inte omfattas av artiklarna 58, 60, 62, 64 och 66

Ett försäkringsföretag ska, enligt artikel 67, ansöka om tillstånd att räkna med en kapitalbaspost som inte finns med på listan över kapitalbasposter som finns i artiklarna 58, 60, 62, 64 och 66. Arti- keln innehåller även de bedömningskriterier som tillsynsmyndig- heterna ska använda när de värderar och klassificeras en sådan post.

Avdrag från kapitalbasen för separata fonder

Artiklarna 69–70 innehåller bestämmelser om avdrag från kapital- basen för separata fonder.

Enligt artikel 69 ska försäkringsföretagets kapitalbas justeras för separata fonder om kapitalbasposterna i en separat fond inte fullt ut kan täcka förluster i den övriga verksamheten beroende på att pos- terna inte kan överföras till övrig verksamhet eftersom de endast kan användas till att täcka förluster för

a) en viss andel av försäkrings- eller återförsäkringskontrakten;

b) vissa specifika försäkringstagare eller förmånstagare, eller

c) vissa typer av risker.

273

Kapitalbas

SOU 2011:68

Den kapitalbas från en separat fond som ska justeras från försäk- ringsföretagets kapitalbas ska vara exklusive utdelningar.

Enligt artikel 70 ska försäkringsföretagen beräkna ett teoretiskt solvenskapitalkrav för varje separat fond. Företagen ska jämföra kapitalbasen i den separata fonden med det teoretiska solvenskapi- talkravet. Om kapitalbasen i den separata fonden är större än det teoretiska solvenskravet ska den del som överstiger dras av från den totala kapitalbasen. Om kapitalbasen i den separata fonden inte är materiell får försäkringsföretaget dra av den från den totala kapital- basen

Avdrag från kapitalbasen för ägarintressen12

Artikel 71 innehåller bestämmelser om avdrag från kapitalbasen för ägarintressen som försäkringsföretag har i kreditinstitut och finan- siella institut.

Medräkningsbarhet i kapitalbasen

Artikel 72 innehåller bestämmelser om posternas medräkningsbar- het i kapitalbasen dvs. de begränsningar i medräkningsbarhet som gäller för de poster som klassificerats som nivå 2 och 3.

12 Ägarintresse är ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

274

12 Krav på företagsstyrning

12.1 Inledning

De nuvarande bestämmelserna om styrningen av försäkringsföretag finns i huvudsak samlade i försäkringsrörelselagen (2010:2043), i det följande ”FRL”. Bestämmelserna omfattar bland annat krav på försäkringstekniska riktlinjer, placeringsriktlinjer och riktlinjer om intressekonflikter samt bedrivande av rörelsen enligt god försäk- ringsstandard. Utöver det nu angivna finns en stor mängd bestäm- melser som bland annat omfattar krav på tillräckliga försäkrings- tekniska avsättningar, skuldtäckningstillgångar och viss kapitalbas, med ett huvudsakligt syfte att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. Bestämmelserna i FRL kompletteras bland annat av Finansinspektionens allmänna råd om intern styrning och kontroll (FFFS 2005:1).

Som framgått i avsnitt 9 är en av nyheterna i Solvens II-regel- verket att kravet på tillräckligt buffertkapital är mer sofistikerat och avsett att vara bättre anpassat till det enskilda företagets risker. Att kapitalkravet under Solvens II-regelverket därför kan sägas bli mer rättvisande är i sig en förbättring av skyddet för försäkringsta- gare och andra ersättningsberättigade.

För att på bästa sätt skydda försäkringstagare och andra ersätt- ningsberättigade, dvs. säkerställa att försäkringsföretagen kan infria sina åtaganden, räcker det dock inte med att bara ställa krav på visst buffertkapital mätt i kronor (kvantitativa krav). Regleringen måste också innehålla krav på att verksamheten bedrivs på ett sätt som inte äventyrar företagets förmåga att infria sina förpliktelser (kva- litativa krav). Delar av dessa kvalitativa krav ingår i nu aktuellt avsnitt om krav på företagsstyrning.

275

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

12.1.1 Övergripande frågor och organisationsfrågor

De kvalitativa kraven i Solvens II-direktivet har tagits fram under en längre tid och under påverkan av olika intressenter. Det får därför antas att terminologin i direktivet bygger på en blandning av bestämmelser med ursprung i ett antal olika synsätt på system och funktioner avseende företagsstyrning, riskhantering, internkontroll och regelefterlevnad m.m., som anpassats till de särskilda förhål- landen som gäller för försäkringsverksamhet.

Det kan konstateras att förekomsten av nu angivna system och funktioner inte är något unikt för försäkringsbranschen, eller ens för finansiella företag i allmänhet. Det finns ett stort antal olika internationella och nationella regelverk, generella principer, ram- verk, standarder, metoder och dylikt som i grunden kan sägas handla om samma sak, men som är uttryckta och beskrivna på olika sätt. En central fråga för utredningen är därför hur dessa förutsätt- ningar bör beaktas vid direktivets genomförande i svensk rätt.

De bestämmelser i direktivet som handlar om det som utred- ningen har valt att kalla krav på företagsstyrning kan delas in i krav på system, krav på funktioner i systemen samt krav på förekomsten av vissa styrdokument för verksamheten i systemen respektive övriga bestämmelser. Med termen system avses enligt utredningens mening i huvudsak en organisationsstruktur med ansvarsfördel- ning, rutiner för informationsöverföring och intern rapportering. Gemensamt för funktionerna i systemen är att de kan sägas utgöra delar av systemen i den betydelsen att deras arbete ska underlätta systemens funktion och bidra till deras utveckling.

När det gäller krav på systemen för företagsstyrning framgår att försäkringsföretag ska ha företagsstyrningssystem, riskhanterings- system och system för internkontroll.

När det gäller krav på s.k. funktioner i systemen framgår att företagen ska ha fyra olika funktioner; riskhanteringsfunktion, regelefterlevnadsfunktion, internrevisionsfunktion och aktuarie- funktion.

Av skäl 31 i direktivet följer bl.a. att en funktion utgörs av en eller flera personer med befogenhet att utföra vissa fastställda upp- gifter. Det framgår att ett krav på en viss funktion inte hindrar företaget från att fritt besluta hur det vill organisera denna funk- tion i praktiken, om inte annat anges i direktivet. Av nyss nämnda skäl framgår även att en funktion bör kunna innehas av företagets egna anställda, kunna utföras med hjälp av råd från externa experter

276

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

eller läggas ut på experter inom ramen för de begränsningar som fastställs i direktivet. Av skäl 32 framgår avslutningsvis att det i mindre företag och företag med mindre komplexitet bör vara möj- ligt att mer än en funktion, med undantag av internrevisionsfunk- tionen, utförs av en person eller organisatorisk enhet.

Bland de övriga bestämmelserna finns krav på vilket eller vilka företagsorgan som ska ha det yttersta ansvaret för att försäkrings- företag följer de bestämmelser som antas till följd av direktivet, lämplighetskrav för de personer som leder företaget eller utför andra centrala funktioner, krav på att företaget ska genomföra en

Egen risk- och solvensbedömning, och bestämmelser om utläggning av verksamhet.

Samspelet mellan de tre systemen för företagens styrning, funk- tioner och styrdokument under direktivet kan tydliggöras genom tabellen nedan.

Företagsstyrning i Solvens II

System	Funktioner	Styrdokument
Företagsstyrning
Riskhantering	Riskhantering och aktuarie*	Riskhantering och
		kontinuitetsplanering
Interkontroll	Regelefterlevnad	Internkontroll och uppdragsavtal
	Internrevision	Internrevision

* Aktuariefunktionen utför uppgifter i riskhanteringssystemet.

12.1.2 Särskilt om Egen risk- och solvensbedömning

En nyhet i Solvens II-regelverket är kravet på att företagen ska göra en egen bedömning av sitt uppfyllande av kapitalkrav och krav på försäkringstekniska avsättningar, sina risker och sitt totala solvens- krav, där det senare enligt utredningens mening bäst utrycks som krav på bedömning av ett (totalt) kapitalbehov.

Den Egna risk- och solvensbedömningen fyller flera olika syften och kan beskrivas som något av en knutpunkt i den nya regleringen. Den Egna risk- och solvensbedömningen tjänar bland annat syftet att ge företagen en verklig förståelse för de risker som verksamheten är förknippad med, och ska mot denna bakgrund ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas vid företa- gets strategiska beslut.

277

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

I den Egna risk- och solvensbedömningen ska företagen utifrån sin egen unika riskprofil, risktolerans och affärsstrategi beräkna hur mycket kapital som fordras för att bedriva verksamheten på såväl kort som lång sikt. Detta mer övergripande kapitalbehov – som i direktivet kallas totalt solvenskrav – ska inte blandas samman med det solvenskapitalkrav som ska täckas av medräkningsbara kapital- basmedel, eftersom de har olika syften och bestäms på delvis olika sätt.

Det bedömda kapitalbehovet kan, på grund av sin mer över- gripande karaktär, ge en mer fullständig bild av företagets kapital- behov, särskilt jämfört med det mer standardiserade solvenskapi- talkravet som beräknas enligt den s.k. standardmodellen. Det bör dock särskilt understrykas att den Egna risk- och solvensbedöm- ningen, där bl.a. det bedömda kapitalbehovet ingår, inte ska använ- das för att beräkna solvenskapitalkravet. Det bedömda kapitalbe- hovet kan istället, vid sidan av lagfästa användningsområden, användas av företagen som underlag exempelvis vid beslut om ökad kapitalisering eller förändrad inriktning av verksamheten.

Den Egna risk- och solvensbedömningen, som ska ingå som en del i ett företags riskhanteringssystem, kan betraktas som en sam- manfattning av företagets avvägning mellan risk och avkastning. I den Egna risk- och solvensbedömningen tydliggörs således samban- det mellan risker, riskhantering och kapitalbehov ur ett rent före- tagsperspektiv, som sedan ska jämföras med solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och krav på försäkringstekniska avsättningar, samt de antaganden om risker som har legat till grund för beräk- ningen av solvenskapitalkravet. I fråga om sambandet mellan den

Egna risk- och solvensbedömningen och en eventuell intern modell gäller att den Egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, istället för en prövning mot antaganden i stan- dardformeln ska innehålla en prövning av avvikelsen mellan företa- gets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för utformningen av den interna modellen. Vilka antaganden om risker som är relevanta för ett enskilt företags Egna risk- och solvensbedömning beror alltså på om det aktuella företaget använder sig av standardformeln eller av en intern modell. Med andra ord bestämmer valet mellan standardformeln och en intern modell också mot vilka antaganden om risker som företagets (verkliga) riskprofil ska prövas inom ramen för den Egna risk- och solvensbe- dömningen.

278

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

I den Egna risk- och solvensbedömningen ska företaget, utöver vad som angivits ovan, göra en bedömning av dess kapitalbehov även på lång sikt, vilket skiljer den Egna risk- och solvensbedöm- ningen från det ettåriga perspektiv som är utgångspunkten för beräknande av solvenskapitalkravet. Den Egna risk- och solvensbe- dömningen ska genomföras regelbundet och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring av företagets riskprofil har inträffat. Resultatet av varje fullständig Egen risk- och solvensbedömning ska dessutom rapporteras till tillsynsmyndigheten.

Med anledning av den mer översiktliga regleringen av den Egna risk- och solvensbedömningen i Solvens II-direktivet och den huvud- sakliga frånvaron av bemyndigande för EU-kommissionen att meddela föreskrifter i frågan i nivå 2-regleringen, får det antas att EIOPA kommer lämna närmare vägledning angående den Egna risk- och solvensbedömningen inom ramen för Solvens II-reglering- ens fortsatta utveckling.

12.2 Inledande bestämmelser

12.2.1 Inga krav på viss organisationsstruktur eller hierarki mellan funktioner

Utredningens bedömning: De svenska bestämmelserna med krav på företagsstyrning enligt Solvens II-direktivet ska inte utformas på ett sådant sätt att de kan tolkas som att lagstiftaren i detta sammanhang ställer krav på att försäkringsföretag ska ha en viss organisationsstruktur eller att det ska finnas en viss hie- rarki mellan olika funktioner.

Skäl för utredningens bedömning: Inledningsvis kan konstateras att Solvens II-regelverket är avsett att vara ett principbaserat regel- verk, att det finns en proportionalitetsprincip och att Sverige vid genomförandet av direktivet har viss frihet att välja hur regelverket ska genomföras, under förutsättning att de resultat som anges i direktivet uppnås, jfr. Ds 2000:1 s. 32. Det kan vidare konstateras att terminologin i Solvens II-direktivet förefaller bygga på en blandning av bestämmelser med ursprung i ett antal olika synsätt på system och funktioner avseende företagsstyrning, riskhantering, internkontroll och regelefterlevnad m.m.

279

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

Den centrala frågan för utredningen i denna del är, mot bak- grund av vad som angivits ovan, därför hur man bör förhålla sig till avsaknaden av allmängiltiga definitioner av termer som företags- styrning, riskhantering, internkontroll och regelefterlevnad m.m. och bestämmelserna om system och funktioner under de kvalitativa krav som gäller enligt direktivet.

Ett möjligt förhållningssätt är att strikt följa den terminologi som används i direktivet. Ett annat och enligt utredningens bedömning lika möjligt förhållningssätt, är att istället utgå från den effekt som ett tillgodoseende av de kvalitativa kraven avses ha och, så långt det är möjligt, lämna de berörda försäkringsföretagen största möjliga frihet att själva utforma sin organisation för att möta kraven.

Utredningen anser att en alltför långt driven bokstavstolkning av de nu aktuella bestämmelserna skulle strida mot själva syftet med direktivet, dvs. att införa ett principbaserat och riskbaserat regelverk. I ett sådant regelverk måste fokus ligga på fungerande processer, snarare än på formella strukturer. Företagen ska natur- ligtvis ha de system och funktioner som krävs enligt direktivet, men enligt utredningen innebär detta inte att alla försäkringsföre- tag nödvändigtvis måste utforma dessa på ett identiskt sätt, och t.ex. ha en ”riskavdelning” eller en ”internkontrollavdelning”, eller en organisation där personer inom aktuariefunktionen ingår som en organisatorisk del i en avdelning som ansvarar för riskhantering.

Det centrala kravet får anses vara att försäkringsföretag ska ha en ”tillfredsställande och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning”, se artikel 41.1 andra stycket. Det är sedan upp till det enskilda företaget att visa hur det har säkerställt att kraven avseende företagsstyrning är uppfyllda, och vilka över- väganden som gjorts. Innebörden av detta är enligt utredningen att företagen, som exempel, har frihet att själva välja beteckningar på de system och funktioner som direktivet förutsätter. Enligt utred- ningen finns det inte heller något som hindrar företagen från att låta en och samma organisatoriska enhet svara för de åligganden som gäller för flera av direktivets s.k. obligatoriska funktioner. Det är endast i fråga om uppgifterna för funktionen för internrevision som någon sammanblandning inte är tillåten.

Det ska i detta sammanhang understrykas att direktivet är mycket tydligt i vissa frågor, t.ex. när det gäller kravet på att intern- revisionsfunktionen ska verka objektivt och oberoende i förhål- lande till de operativa funktionerna, och att exempelvis använd-

280

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

ningskraven enligt artikel 120 av en eventuell intern modell innebär att den inte kan vara något som hanteras utanför företagets risk- hanteringssystem.

Företagens frihet i utformningen av de system och funktioner som krävs enligt direktivet innebär att det exempelvis och som generell utgångspunkt bör vara möjligt att välja en organisations- struktur som bygger på ett traditionellt synsätt med tre s.k. ”för- svarslinjer”. I en sådan struktur äger och hanterar första linjen ris- ker och regelefterlevnad, medan den andra linjen svarar för över- vakning av risker och regelefterlevnad. Den tredje försvarslinjen är den del av verksamheten som ansvarar för att det utförs en obero- ende granskning och tillsyn av arbetet inom såväl första som andra försvarslinjen. I sammanhanget bör noteras att fördelningen av ansvar och uppgifter mellan den första och andra försvarslinjen, till skillnad vad som är fallet mellan någon av dessa i förhållande till den tredje försvarslinjen, inte som utgångspunkt är avsett att utgöra hinder mot att exempelvis en person som är knuten till en riskkontrollfunktion utför uppgifter som kan hänföras till den första försvarslinjen.

Det nu angivna synsättet med tre försvarslinjer utgör emellertid bara en av flera principiellt möjliga organisationsstrukturer i den närmare utformningen av de system och funktioner som krävs enligt direktivet. Ett annat principiellt möjligt sätt att bedriva de nu aktuella delarna av verksamheten skulle exempelvis kunna baseras på det som traditionellt avses med termen ”Enterprise risk mana- gement (ERM)”.

12.2.2 Neutral terminologi i förhållande till standarder och ramverk m.m.

Utredningens bedömning: Vid genomförandet av Solvens II- direktivets bestämmelser om system avseende företagsstyrning, intern kontroll och riskhantering bör utredningen välja en ter- minologi som är neutral i förhållande till de standarder och ram- verk som redan finns på området.

Skäl för utredningens bedömning: Som framgått ovan finns det ingen allmänt accepterad terminologi på områdena för företags- styrning, intern kontroll och riskhantering. I många sammanhang

281

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

används en terminologi som har sitt ursprung i den s.k. de facto- standarden för intern styrning och kontroll som publicerades av COSO1 år 1994, jfr. t.ex. Finansinspektionens allmänna råd om intern styrning och kontroll (FFFS 2005:1). I andra sammanhang används termer och synsätt som är hämtade från t.ex. det ramverk kring Enterprise Risk Management (ERM) som publicerades av COSO år 20042, från den numera fastställda internationella standarden för riskhantering (ISO 31000:2009, IDT), eller från det ramverk för ERM som tagits fram av IAA3.

De ramverk och standarder som redan finns kommer troligen att vidareutvecklas, och det kan också antas att det i framtiden kommer att tas fram helt nya standarder eller ”best practise”. Även om alla dessa standarder och ramverk kan sägas ha samma yttersta syfte, har de tagits fram vid olika tidpunkter och utifrån delvis olika utgångspunkter. Det går därför inte att påstå att ett visst ramverk på något objektivt sätt är generellt bättre än något annat. Bestäm- melserna i Solvens II-direktivet innehåller inte heller hänvisning till någon specifik standard eller ramverk, och terminologin i direktivet kan inte heller sägas vara hämtad uteslutande från någon specifik standard eller ramverk.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det är viktigt att de svenska bestämmelserna om företagsstyrning, intern kontroll och riskhantering som nu införs så långt möjligt är neutrala i förhål- lande till de ramverk och standarder som redan finns. Med en neu- tral terminologi skapas enligt utredningen också de bästa förut- sättningarna för skräddarsydda lösningar, som kan anpassas efter den ständigt pågående vidareutvecklingen på området.

1 Med förkortningen avses Committee of Sponsoring Organizations of the Treadway Commission (COSO).

2 Se Enterprise Risk Management – Integrated Framework: Executive Summary Framework. Committee of Sponsoring of the Treadway Commission (COSO) 2004.

3 Med förkortningen avses International Actuarial Association.

282

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

12.2.3 Neutral terminologi i förhållande till andra delar av den finansiella sektorn

Utredningens bedömning: Vid genomförandet av Solvens II- direktivets bestämmelser om system avseende företagsstyrning, intern kontroll och riskhantering bör utredningen välja en ter- minologi som är neutral även i förhållande till den reglering som finns på andra områden inom den finansiella sektorn.

Skäl för utredningens bedömning: På sätt som närmare redovisats avseende förhållningssätt till terminologi i förhållande till standar- der och ramverk m.m. i avsnitt 12.2.2, menar utredningen att en neutral terminologi även är att föredra i förhållande till den reglering som finns på andra områden inom den finansiella sektorn. Även om det naturligtvis finns fördelar med en enhetlig termino- logi inom hela det finansiella området går det enligt utredningen inte att bortse från att det finns fundamentala skillnader mellan t.ex. bank och försäkring samt mellan de EU-direktiv som reglerar de olika områdena.

12.2.4Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar

Utredningens bedömning: Vid genomförandet av Solvens II- direktivets bestämmelser om förvaltnings-, lednings- eller till- synsorganets ansvar bör utredningen dels välja att likställa det nu angivna organet med ett svenskt företags styrelse, dels så långt det är möjligt välja att utforma de svenska bestämmelserna på ett sådant sätt att de inte begränsar en styrelses möjligheter till delegering och att inom sig välja en viss organisationsstruktur.

Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 40 i Solvens II- direktivet framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att försäk- ringsföretagets förvaltnings- lednings- eller tillsynsorgan har det yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och andra författningar som antas enligt detta direktiv.

I direktivet används begreppet ”förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan” på flera ställen. Uttryckssättet har enligt utred- ningen valts i syfte att tillgodose såväl s.k. dualistiska som monis- tiska system.

283

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

I ett dualistiskt system ansvarar ledningsorganet för företagets ledning och förvaltning. Därutöver finns ett tillsynsorgan som har till uppgift att tillsätta och avsätta ledamöterna i ledningsorganet, samt att kontrollera ledningsorganets förvaltning. Ledamöterna i tillsynsorganet väljs av stämman.

Ett monistiskt system innebär att det utöver stämman finns ett beslutsorgan, förvaltningsorganet, som utövar ledningen och för- valtningen av företaget. Förvaltningsorganet motsvaras närmast av styrelsen i ett svenskt företag.

Ett typiskt dualistiskt system anses komma till uttryck i den tyska bolagsrätten. Enligt den tyska aktiebolagslagen är ett bolags ledning uppdelad i dels ett ledningsorgan (”Vorstand”) som för- valtar

bolagets angelägenheter och företräder bolaget utåt, dels ett till- synsorgan (”Aufsichtrat”) som kontrollerar ledningsorganet.

USA och Storbritannien har, i motsats till vad som följer av den tyska bolagsrätten, valt ett typiskt monistiskt system, där förvalt- ningsorganet (”board of directors”) utgör det enda bolagsorganet under stämman.

Den svenska bolagsrätten ger i grunden uttryck för ett monis- tiskt system, men har inslag av vad som får anses påminna om ett traditionellt dualistiskt system.

I svenska publika aktiebolag och i försäkringsföretag i allmänhet måste det alltid utses en verkställande direktör. I försäkringsföretag gäller dessutom att styrelsen ska utse den verkställande direktören. Denna skyldighet innebär att den praktiska ledningen av ett försäk- ringsföretag delas mellan dess styrelse och den verkställande direktören. Styrelsen har det primära ansvaret för bolagets organi- sation och förvaltningen av bolagets angelägenheter, medan den verkställande direktören, under styrelsens kontroll, har att svara för den löpande förvaltningen. Med löpande förvaltning avses därvid alla åtgärder som inte med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet är av ovanligt slag eller av stor betydelse. I många svenska företag har den verkställande direktören kommit att få så omfattande befogenheter att ledningen av företaget i det när- maste kan sägas ligga hos denne, medan styrelsen har kommit att få en mer kontrollerande och övervakande funktion.

Enligt lagen om europabolag (2004:575) ska som exempel, om inte annat följer av SE-förordningen4, bestämmelserna i aktie-

4 Rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag.

284

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

bolagslagen (2005:551), i det följande betecknad ”ABL”, och andra författningar om styrelsen eller dess ledamöter tillämpas på förvaltningsorganet eller dess ledamöter. I den aktuella lagen lik- ställs således termen ”förvaltningsorganet” med vad som i svensk rätt avses med ett företags styrelse.

Enligt utredningen ska begreppen förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan vid direktivets genomförande i svensk rätt likställas med vad som här avses med ett företags styrelse. Någon möjlighet att i denna fråga ta hänsyn till det traditionella system för bolags- styrning som har kommit att utvecklas i svensk rätt finns således inte enligt utredningens mening. Att styrelsen i ett försäkringsfö- retag har det yttersta ansvaret för företagets organisation och för förvaltningen av dess angelägenheter följer dock redan av gällande rätt5. Enligt utredningens mening behövs därför inte någon tillkommande lagstiftningsåtgärd för att artikel 40 i direktivet ska anses vara genomförd i svensk rätt.

I svensk rätt lämnas genom bestämmelser i såväl ABL som i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, till vilka FRL hänvi- sar, en relativt stor frihet för en styrelse att organisera sin verksam- het och delegera uppgifter till en eller flera av styrelsens ledamöter, eller till andra. Möjligheten härtill är enligt utredningen av stor betydelse för tillförsäkrandet av en ändamålsenlig företagsstyrning och ett rimligt resursutnyttjande i företagen.

I vissa frågor är ett företags styrelse emellertid redan enligt gäl- lande rätt begränsad i sin möjlighet till delegation. Det rör sig om frågor där lagen uttryckligen lägger beslutanderätten på styrelsen, då endast styrelsen i s.k. beslutsför sammansättning kan fatta beslut. Detta gäller, även för försäkringsföretag, som exempel i fråga om utseende av VD och firmatecknare.

I förarbeten till ABL har det uttalats att frågan om styrelsen kan delegera en uppgift måste avgöras utifrån uppgiftens karaktär och betydelse. Enbart förhållandet att lagen föreskriver att styrelsen ska ansvara för eller utföra en viss uppgift innebär inte i sig hinder mot delegation (se prop. 2004/05 s. 618). Det bör emellertid framhållas att styrelsen alltid måste förvissa sig om att den till vilken uppgif- ten delegeras är lämplig för uppgiften, samt fortlöpande förvissa sig om att uppgiften fullgörs på ett tillfredsställande sätt.

Kravet på att styrelsen ansvarar för lämpligheten hos den till vil- ken en uppgift delegeras och styrelsens ansvar för kontroll av upp-

5 Se 8 kap. 4 § ABL och 6 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

285

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

giftens fullgörande får ses mot bakgrund av synen i svensk rättstra- dition att styrelsens ansvar och tillsynsskyldighet aldrig kan över- låtas på annan (se prop. 2000/01:150 s 760 och 82 och prop. 2004/05:85 s 311 och 617 f).

Enligt utredningens mening bör direktivets genomförande i svensk rätt, mot ovanstående bakgrund, ske på ett sätt som så långt det är möjligt inte begränsar en styrelses möjligheter till delegering och att inom sig välja en viss organisationsstruktur. Innebörden av det nu angivna är att begränsningar i beslutanderätten till styrelsen (i beslutsför sammansättning) endast bör föreskrivas om direktivet inte ger någon annan möjlighet, exempel på begränsningar i beslutanderätt finns t.ex. i kravet på styrelsegodkännande avseende styrdokument i artikel 41.3, se avsnitt 12.2.5. Det bör dock i detta sammanhang erinras om att det yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och andra författningar som genomförs eller antas enligt direktivet alltid ligger på dess styrelse. Det bör även avslutningsvis anmärkas att direktivet enligt utredningens mening inte utesluter ett bibehållande av det traditionella svenska systemet för bolagsstyrning, med en delning av ett företags praktiska ledning mellan – i första hand – dess styrelse och verkställande direktör.

12.2.5 Krav på företagsstyrning

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett före- tagsstyrningssystem som är så utformat att styrningen av före- taget kan ske på ett sunt och ansvarsfullt sätt.

Ett försäkringsföretag ska ha en lämplig och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig fördelning av ansvar och arbetsuppgifter, samt ett effektivt system för överföring av information inom företaget, lämnande av upplysningar till Finansinspektionen, och, om en intern modell används, säker- ställande av att den fortlöpande fungerar korrekt.

Ett försäkringsföretag ska upprätta och följa styrdokument för

1. riskhantering,

2. internkontroll,

3. internrevision,

4. verksamhet som omfattas av uppdragsavtal,

5. lämnande av upplysningar till Finansinspektionen samt säkerställande av riktigheten i lämnade upplysningar, och

286

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

6. ändring av företagets interna modell.

Styrdokumenten ska beslutas av företagets styrelse och ska fortlöpande anpassas efter väsentliga förändringar i företagets verksamhet samt utvärderas årligen.

Ett försäkringsföretag ska vidta rimliga åtgärder för att så långt möjligt säkerställa kontinuitet i dess verksamhet och att verksamheten bedrivs i enlighet med gällande regler. I ett för- säkringsföretag ska det finnas en kontinuitetssplan.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 41.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska upprätta ett effektivt företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning. Av artikel 41.1 andra och tredje stycket framgår att företagsstyrningssystemet minst ska omfatta en till- fredsställande och överblickbar organisationsstruktur med en tyd- lig ansvarsfördelning, en lämplig uppdelning av arbetsuppgifter, ett effektivt system för att föra information vidare, och att systemet regelbundet ska ses över internt. Av artikelns andra stycke följer även att systemet ska vara utformat så att det uppfyller kraven på lämplighet hos ledande befattningshavare m.fl., riskhantering, Egen risk- och solvensbedömning, internkontroll, internrevision, aktua- riefunktion och de krav som gäller för uppdragsavtal.

Enligt artikel 41.3 ska det i försäkringsföretag finnas styrdoku- ment för åtminstone riskhantering, internkontroll, internrevision och, i tillämpliga fall, för verksamhet som omfattas av uppdragsav- tal. I artikel 35.5 ställs även krav på styrdokument samt lämpliga system och rutiner för lämnande av upplysningar till Finansinspek- tionen och för säkerställande av riktigheten i redan lämnade upp- lysningar. Av artikel 115 följer krav på förekomsten av ett styrdo- kument för ändring av företagets interna modell, om en sådan används. Dessa styrdokument ska förhandsgodkännas av företagets styrelse, ses över minst årligen och ska anpassas när väsentliga för- ändringar av det berörda systemet eller området inträffar. Av arti- kel 41.3 framgår avslutningsvis att de berörda företagen ska se till att styrdokumenten följs.

Av artikel 41.2 framgår att företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till försäkringsföretagets art, storlek och komplexitet. I artikel 41.4 anges att företaget ska använda lämpliga och proportio- nella system, resurser och förfaranden för att garantera kontinuitet i verksamheten och att verksamheten bedrivs enligt gällande regler.

287

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

Utredningen anser inledningsvis att skrivningar kring propor- tionalitet inte behöver framgå av de nu aktuella svenska bestämmel- serna, eftersom utredningen har föreslagit en övergripande princip om proportionalitet, se avsnitt 5.3.

Utredningen har övervägt alternativ bl.a. till den mer över- gripande termen företagsstyrning. Ett alternativ som har övervägts har byggt på beteckningen ”styrning och kontroll”. Ett annat alter- nativ som har övervägts har varit att återge det nu aktuella kravets huvudsakliga omfattning genom angivande av termerna ”riskhan- tering, internkontroll och internrevision”. Utredningen bedömer emellertid dels att kraven under direktivet har en till del annan omfattning än vad som traditionellt har ansetts inbegripas i beteck- ningen ”styrning och kontroll”, dels att uppräkningen av termerna ”riskhantering, internkontroll och internrevision” som samman- fattning på kraven under direktivet framstår som svårhanterlig både i tal och skrift.

Utredningen anser vidare att kravet på regelbunden översyn av företagsstyrningssystemet och kraven på dess utformning i artikel 41.1 andra stycket i svensk rätt tillgodoses genom kravet på att det aktuella systemet ska vara så utformat att styrningen av företaget kan ske på ett ”sunt och ansvarsfullt sätt”. I detta ligger således enligt utredningens bedömning även krav på regelbunden översyn och en i övrigt lämplig utformning. Utredningen har valt att använda termen ”styrning” istället för den i direktivet använda ter- men ”ledning”, eftersom termen ”styrning” enligt utredningen dels är ett bättre uttryck för vad som avses, dels överrensstämmer bättre med engelskans ”management of the business”.

Utredningen har övervägt andra uttryck för kravet på att styr- ningen ska ske på ett sunt och ansvarsfullt sätt, bl.a. med ledning av bestämmelser om styrelsens allmänna åligganden enligt 8 kap. ABL. Utredningen har emellertid valt att föreslå en beteckning som över- rensstämmer med direktivets. Enligt utredningen bör kravet inte sammanblandas med den sedan länge upphävda s.k. sundhetsregeln (se avsnitt 12.2.7).

Kravet i artikel 35.5 i direktivet på lämpliga system och rutiner för lämnande av upplysningar till Finansinspektionen och för säkerställande av riktigheten i redan lämnade upplysningar bör enligt utredningen uttryckas som ett krav på effektivitet, med före- bild i kraven på intern informationsöverföring i artikel 41.1.

Av artikel 116 andra stycket i direktivet framgår att företagets styrelse ska ansvara för att det upprättas system som säkerställer att

288

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

den interna modellen fortlöpande fungerar korrekt. Kravet på ett sådant system bör komma till uttryck tillsammans med de övriga kraven på system i den föreslagna bestämmelsen.

Kravet i artikel 120 tredje stycket i direktivet på att styrelsen, om en intern modell används i företaget, ska säkerställa att utform- ningen och användningen av den interna modellen fortlöpande är ändamålsenlig och ger tillfredsställande uttryck för riskprofilen i företaget inbegrips enligt utredningens mening i det föreslagna kravet på att styrningen ska ske på ett sunt och ansvarsfullt sätt.

Av kravet på styrelsens godkännande i förhand av de styrdoku- ment som ska finnas i ett försäkringsföretag följer enligt utred- ningens mening det självklara att styrelsens godkännande måste föreligga innan styrdokumenten kan anses vara gällande i företaget. Kravet på ”godkännande” bör dock enligt utredningens mening i stället uttryckas som ett krav på att styrdokumenten ska beslutas av företagets styrelse. Direktivets krav på årlig översyn bör enligt utredningens mening uttryckas som ett krav på årlig utvärdering av de aktuella styrdokumenten. Någon skillnad i sak är inte avsedd.

Bestämmelsen i direktivet om att försäkringsföretag ska ha en ”beredskapsplan” har ingen motsvarighet i nu gällande FRL. Enligt utredningen får bestämmelserna om en beredskapsplan uppfattas som ett krav på det som vanligtvis avses med begreppet ”kontinui- tetsplanering”.

12.2.6 Nuvarande krav på riktlinjer

Utredningens bedömning: Nuvarande krav i FRL om försäk- ringstekniska riktlinjer, placeringsriktlinjer och riktlinjer för intressekonflikter bör ersättas med de krav på styrdokument som införs till följd av Solvens II-direktivet.

Skäl för utredningens bedömning: De krav på försäkringstekniska riktlinjer och placeringsriktlinjer som i dag finns i 8 kap. 8 § FRL bör enligt utredningen ersättas med de krav på sådana styrdoku- ment som ett försäkringsföretag ska ha enligt artikel 41.3 och arti- kel 44.2 tredje stycket i Solvens II-direktivet.

Det kan inte uteslutas att det finns uppgifter i de befintliga rikt- linjerna som inte kommer nå Finansinspektionen genom de styr- dokument och riktlinjer som krävs under Solvens II-regleringen.

289

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

Om tillsynen över företagen under sådana förutsättningar skulle förutsätta att inspektionen får tillgång till de uppgifterna kan en motsvarande rapportering föreskivas, se avsnitt 14.1.2. Av artikel 21.1 i direktivet följer som exempel en rätt att avseende livförsäk- ringar föreskriva regelbunden underrättelse om de försäkringstek- niska grunder som har använts vid beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar.

Det krav på riktlinjer för hantering av intressekonflikter som i dag finns i 8 kap. 7 § FRL har inte sin grund i något EU-direktiv, se prop. 2003/04:109. Utredningen gör dock bedömningen att de krav på styrdokument som följer av Solvens II-direktivet minst motsvarar de nuvarande svenska kraven på riktlinjer för hantering av intressekonflikter. Till detta kommer den regelutveckling som har skett sedan införande av den nuvarande bestämmelsen, t.ex. i form av införandet av klart mer utvecklade s.k. jävsregler i nuva- rande 4 kap. 9 § FRL. Att försäkringsföretag även fortsättningsvis är skyldiga att i verksamheten, och i sina interna regelverk, upp- märksamma och förebygga intressekonflikter får enligt utred- ningen anses följa redan av kraven på innehållet i styrdokumenten för riskhantering (där bl.a. hantering av operativ risk ska ingå), internkontroll, internrevision och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal, se även avsnitt 12.6.9.

Det bör avslutningsvis anmärkas att borttagandet av kravet på de riktlinjer som finns i nuvarande 8 kap. 7 och 8 §§ FRL inte i sig hindrar ett försäkringsföretag från att även fortsättningsvis fast- ställa t.ex. försäkringstekniska riktlinjer.

12.2.7 God försäkringsstandard

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretags anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets övriga behandling av försäkringstagare, försäkrade och andra ersättningsberätti- gade på grund av försäkringar, ska följa god försäkringsstandard.

Skäl för utredningens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om god försäkringsstandard infördes som en del i den s.k. försäkrings- rörelsereformen. I samband med bestämmelsens införande utmönstrades det då gällande kravet på sund rörelse. Att kravet på sund rörelse utmönstrades berodde bl.a. på att den då gällande

290

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

sundhetsregeln ansågs ge Finansinspektionen stora möjligheter att ingripa och kräva rättelser, samtidigt som företagen hade svag väg- ledning i vad som egentligen kunde anses vara sunt, se prop. 1998/99:87 s. 173 f och 178 f.

Innebörden av uttrycket god försäkringsstandard är att det ska vara fråga om en kvalitativt tillfredsställande standard hos en repre- sentativ krets av försäkringsgivare. Vid kravets införande angavs att ett krav på god försäkringsstandard även avsåg vissa andra frågor än de som direkt rör anskaffningen av försäkringar, förvaltningen och skaderegleringen. Det angavs att bolag exempelvis borde handla så att inte särskilda skyddsbestämmelser kringgås, t.ex. överskotts- reglerna i livförsäkringsbolag, och dessutom ha interna föreskrifter och rutiner för att främja en tillbörlig behandling av den skydds- värda kretsen, se prop. 1998/99:87 s. 180 f och 390 f. Begreppet den skyddsvärda kretsen får enligt utredningen anses inbegripa såväl försäkringstagare som försäkrade enligt den definition av dessa begrepp som lämnas i nuvarande 1 kap. 11 § FRL. I den skydds- värda kretsen ingår enligt utredningen även andra ersättningsberät- tigade på grund av försäkringar.

Frågan är om det nuvarande kravet på att ett försäkringsföretags rörelse ska bedrivas enligt god försäkringsstandard kan och bör behållas när Solvens II-direktivet nu ska genomföras i svensk rätt.

Av artikel 41.1 i direktivet framgår att företagsstyrningssyste- met ska garantera en sund och ansvarsfull företagsledning. Av artikel 41.5 framgår att tillsynsmyndigheterna ska ha medel, meto- der och befogenheter att kontrollera företagsstyrningssystemet och utvärdera framväxande risker som företagen påvisar och som kan påverka sundheten i deras finansiella situation. Av skäl 24 framgår avslutningsvis att tillsynsmyndigheten ska övervaka försäkrings- och återförsäkringsföretagens finansiella sundhet.

De olika hänvisningarna i direktivet till att försäkringsrörelse ska bedrivas på ett i grunden sunt och ansvarsfullt sätt gör att utredningen bedömer att det, vid sidan av de mer avgränsade kra- ven på företagsstyrning, bör finnas en något mer allmänt hållen bestämmelse om hur försäkringsrörelsen ska bedrivas. I bedöm- ningen av en sådan bestämmelses närmare utformning bör ledning kunna hämtas från det nuvarande kravet i 4 kap. 3 § FRL på bedri- vande av rörelsen i ett försäkringsföretag enligt god försäkrings- standard.

När det gäller den del av kravet på god försäkringsstandard som handlar om ”förvaltningen” anser utredningen att i vart fall bety-

291

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

dande moment av denna del i kravet inte kan finnas kvar vid sidan av den övriga reglering som föreslås för genomförande av direkti- vet, se avsnitt 5.1.2.

När det däremot gäller de delar av god försäkringsstandard som behandlar anskaffning av försäkringar, skadereglering och krav på en tillbörlig behandling av den skyddsvärda kretsen (försäkringsta- gare, försäkrade och andra ersättningsberättigade på grund av för- säkringar) anser utredningen att detta är områden som i vart fall inte omfattas av en mer direkt utformad reglering i direktivet, och att Sverige därför på dessa områden kan behålla en kompletterande reglering. Ett alternativ skulle därför vara att det i lag preciseras att företagen ska iaktta god försäkringsstandard i fråga om anskaffning av försäkringar, vid skadereglering och, mot bakgrund av vad som angavs i fråga om kravets omfattning vid dess införande, företagets övriga behandling av den skyddsvärda kretsen. Ett annat alternativ skulle kunna vara att regeln istället utformas som uttryckliga kva- litetskrav avseende dels anskaffningen av försäkringar, dels i skade- regleringen.

Ett fullständigt slopande av kravet på god försäkringsstandard utan något, i vart fall till del, ersättande krav innebär enligt utred- ningen en klart beaktansvärd risk för att Finansinspektionen från- tas möjligheten att ingripa mot i vart fall vissa oönskade företeelser i de nu aktuella delarna av ett försäkringsföretags rörelse, till nack- del för den skyddsvärda kretsen. Bedömningen får ses mot bakgrund av att det, i likhet med vad som framhölls i samband med införandet av kravet på god försäkringsstandard, är svårt att förutse och i lag gardera sig mot alla slag av missförhållanden som kan bli aktuella på det i grunden dynamiska försäkringsområdet.6 Enligt utredningen är det inte heller lämpligt att enbart försöka förebygga missförhållanden genom s.k. konsumentmakt, dvs. att enskilda konsumenters val av företag kan förebygga eller avhjälpa dessa.

Med hänsyn främst till det skyddsintresse som tillerkänns den skyddsvärda kretsen och till den tid under vilken kravet på god för- säkringsstandard och det föregående sundhetsbegreppet har varit gällande, saknas enligt utredningen anledning att avstå från möjlig- heten att uppställa kompletterande krav även efter genomförande av Solvens II-regleringen. Utredningen menar således att ett mer allmänt hållet och kompletterande krav på ett försäkringsföretags anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets övriga

6 Se prop. 1998/99.87 s. 178.

292

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

behandling av den skyddsvärda kretsen bör uppställas även fort- sättningsvis.

Som framgått ovan innehåller direktivet hänvisningar till en sund finansiell verksamhet, sund ledning och sundhet i den finansi- ella situationen. Samtidigt kan det konstateras att såväl lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, som lagen om vär- depappersmarknaden (2007:528) innehåller hänvisningar till ett sundhetsbegrepp. Ett återinförande av ett sundhetsbegrepp, drygt tio år efter dess utmönstring från FRL, skulle dock enligt utred- ningen medföra risk för osäkerhet i rättstillämpningen och sämre möjligheter till förutsebarhet.

En klar fördel med att använda den befintliga termen god för- säkringsstandard är enligt utredningen att äldre praxis avseende dess återstående omfattning kan fortsätta att användas till ledning för tolkningen av vad dess krav egentligen innebär.

Utredningen anser således sammantaget att det även fortsätt- ningsvis bör finnas en mer allmänt hållen och kompletterande prin- cip kring hur de nu aktuella delarna av ett försäkringsföretags rörelse ska bedrivas. Principen bör baseras på ett bibehållet krav på att rörelsen ska bedrivas enligt god försäkringsstandard, dock med den begränsningen att kravet endast avser de delar av rörelsen som kan hänföras till anskaffning av försäkringar, skadereglering samt företagets öviga behandling av den skyddsvärda kretsen. Kravet på iakttagande av god försäkringsstandard vid den övriga behand- lingen av den skyddsvärda kretsen får därvid anses inbegripa att företaget har att iaktta och inte försöka kringgå de särskilda skyddsbestämmelser som gäller till förmån för personer i denna, t.ex. i form av inskränkningen i styrelsens befogenhet enligt 11 kap.

11 § FRL7.

Med hänsyn till att utredningen föreslår en inskränkning av det

nuvarande kravet på iakttagande av god försäkringsstandard bör kravets nya omfattning framgå i lagtexten.

I samband med den nu föreslagna inskränkningen av tillämp- ningsområdet av kravet på god försäkringsstandard finns enligt utredningens mening anledning att även överväga behovet av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ett för- säkringsföretag ska vidta för att uppfylla kraven på god försäk- ringsstandard som infördes genom nu gällande FRL, se 4 kap. 18 §

7 Se a. prop. s 180 f och 390 f.

293

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

3 FRL. Vid denna bedömning bör bland annat beaktas dels före- komsten av ett motsvarande bemyndigande i banklagstiftningen, se 16 kap. 1 § 3 lag (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, dels frånvaron av ett sådant bemyndigande exempelvis beträffande god försäkringsförmedlingssed, se 5 kap. 4 § lag (2005:405) om försäk- ringsförmedling.

God försäkringsstandard har, som angivits ovan, sedan dess till- komst avsetts vara ett uttryck för en kvalitativt tillfredsställande standard hos en representativ krets av försäkringsgivare. Redan genom denna avsedda innebörd kan det enligt utredningens mening anses föreligga ett motsatsförhållande mellan å ena sidan vad som närmast kan uttryckas som en ”kvalitativt tillfredsställande bransch- praxis”, och å andra sidan den direkta styrning av agerandet i samma krets av företag som följer av ett utnyttjat bemyndigande.

God försäkringsstandard är enligt utredningen ett dynamiskt begrepp vars närmare innebörd kan ändras över tiden. Dess inne- börd får anses bero av utvecklingen i branschen, branschorgans riktlinjer och rekommendationer till sina medlemmar, överens- kommelser mellan branschorgan och berörda myndigheter, all- männa råd från myndigheter samt avgöranden från myndigheter, domstolar och organ för utomrättslig tvistlösning. Enligt utred- ningens mening är en sådan mindre formbunden utveckling av en ”kvalitativt tillfredställande branschpraxis” särskilt angelägen i sam- band med sådana förändringar som Solvens II-regleringens infö- rande är ett exempel på.

Utredningen menar mot bakgrund av vad som angivits ovan sammanfattningsvis att det bemyndigande som infördes genom nu gällande FRL inte längre bör bibehållas.

294

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

12.2.8 Lämplighetskrav för personer i ledningen och i andra centrala funktioner

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska tillse att den som ingår i företagets styrelse, är verkställande direktör eller annars utför uppgifter i en central funktion vid varje tidpunkt har de kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verk- samhetsområdet som är tillräckliga för att kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsstyrning, samt ett gott anseende och en god integritet.

Vad som sägs i första stycket gäller även för ersättare till sådan person som avses i nämnda stycke.

Ett försäkringsföretag ska anmäla till Finansinspektionen om

1. förändring sker i den krets av personer som ingår i företa- gets styrelse, är dess verkställande direktör, svarar för en central funktion eller är ersättare till sådan person, och

2. en person som avses i första eller andra stycket har ersatts på grund av att personen inte längre uppfyller kraven i första stycket.

Skäl för utredningens förslag:

Inledning

Av artikel 42 i Solvens II-direktivet framgår vilka lämplighetskrav som ska gälla för ”alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner”. I artikel 42 i finns dels krav på kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter, dels krav på att anseende och integritet motsvarar högt ställda krav. I artikel 43 finns det bestämmelser om vilken typ av dokument som i vissa fall ska godtas som bevis på att en person har ”gott anseende”.

Gällande rätt

I nuvarande 2 kap. 4 § FRL finns regler om att den som ska ingå i styrelsen för ett försäkringsföretag och vara verkställande direktör, eller deras ställföreträdande, ska uppfylla vissa krav, bl.a. att perso- nen i övrigt ska vara lämplig för uppgiften. Frågan om en person i den aktuella kretsen uppfyller de krav som gäller för deltagande i

295

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

ledningen av ett företag avgörs av Finansinspektionen inom ramen för en s.k. ledningsprövning.

Nya lämplighetskrav

Lämplighetskraven i artikel 42 i direktivet uttrycks på ett annat sätt och har ett till del annat innehåll än vad som följer av nuvarande reglering. Enligt utredningen kan uttryckssättet i 2 kap. 4 § FRL ”i övrigt vara lämplig för uppgiften” inte bibehållas, eftersom det har en delvis annan innebörd än direktivets krav på anseende och integ- ritet som motsvarar högt ställda krav.

Utredningen har även övervägt om direktivets krav skulle kunna uttryckas på annat sätt, exempelvis som ett krav på s.k. redbarhet. Det bör anmärkas att direktivets engelska text, med sitt krav på ”good repute and integrity”, bygger på ett annat uttryckssätt än den svenska översättningen. Utredningens förslag, med krav på ”gott anseende och god integritet”, bygger i sin språkliga utform- ning på direktivets engelska text, eftersom den har ett uttryckssätt som överrensstämmer bättre med svensk lagtext.

Av artikel 42 i direktivet framgår att ”alla” personer som leder företaget ska ha kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet. Enligt utredningen ska detta emellertid inte tolkas på det sättet att t.ex. alla enskilda styrelseledamöter måste ha djupgående kunskaper om försäkringsverksamhet. Lämplighetskra- ven ska istället relateras till kravet på sund och ansvarsfull företags- styrning enligt artikel 41.1, vilket innebär att det är den samlade kompetensen i styrelsen som ska vara tillräcklig. Samtidigt bör det enligt utredningens mening understrykas att exempelvis en styrelse knappast kan anses ha tillräckliga kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verksamhetsområdet om det inte finns någon person i styrelsen som har goda kunskaper om försäkringsverk- samhet.

Berörda personer och anmälningsplikt

Av skäl 34 framgår att alla personer som ”utför” nyckelfunktioner bör vara lämpliga för sin uppgift, men att det endast är de som ”innehar” en nyckelfunktion som ska anmälas till Finansinspektio- nen. Enligt de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 4 § FRL ska sty-

296

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

relsen och verkställande direktören samt ersättare för dessa lämp- lighetsprövas. Enligt direktivet ska dock även personer som ”utför andra centrala funktioner” uppfylla kraven på lämplighet. I artikel 42 specificeras inte vilka centrala funktioner som avses. Av skäl 33 framgår dock att de funktioner som ingår i företagsstyrningssyste- men anses vara nyckelfunktioner och därför också är viktiga och kritiska funktioner. Av artikel 50.1 framgår avslutningsvis att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera kraven i artikel 42 och de företagsfunktioner som berörs av dem. En mer detaljerad reglering av de nu aktuella frågorna kan därför förväntas ske genom kommissionens genomförandeåtgärder, eller genom reglering på annan lägre nivå.

Utredningen gör mot ovanstående bakgrund bedömningen att någon närmare precisering i de nu aktuella frågorna inte bör framgå av lagtexten. Begreppet centrala funktioner bör därför tas in i lagen utan justering. Den krets av personer som omfattas av anmälnings- plikt bör dock, utöver de som ingår i företagets styrelse eller är dess verkställande direktör, bestämmas till den eller de som svarar för en central funktion eller är ersättare till sådan person. Med ”den som svarar för en central funktion” avses här den person som anses vara den mest centrala företrädaren för den aktuella funktionen i företaget.

Ansvaret för prövning

Enligt de nuvarande reglerna ska lämplighetsprövning (den s.k. ledningsprövningen) göras av Finansinspektionen. Enligt direktivet är det istället företagen som bär ansvaret för prövningen. Finansin- spektionen ska dock underrättas om varje förändring i den i direk- tivet närmare angivna personkretsen, samt granska och utvärdera att det aktuella företaget har följt bestämmelserna.

I motsats till vad som följer av de nuvarande reglerna kan Finansinspektionens granskning komma att ske först en längre tid efter det att en person kan ha tillträtt sitt uppdrag eller påbörjat sin anställning. Innebörden av det nu angivna är att företaget i dessa fall riskerar att hamna i en situation där Finansinspektionen, vid sin senare granskning, finner att företaget inte har tillsett att personen i fråga är lämplig för sin uppgift, och därför har att ingripa mot företaget. Det nu angivna visar enligt utredningen på betydelsen av

297

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

att ett företags prövning av lämpligheten sker med tillbörlig akt- samhet.

Utredningen har övervägt om det bör införas en skyldighet för den som erbjuds ett uppdrag eller en anställning i ett försäkringsfö- retag att lämna ett utdrag ur det register som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister till det företag som erbjuder uppdraget eller anställningen. Utredningen menar dock att det i nuläget saknas övervägande skäl för en sådan ordning.

Styrkande av gott anseende

Det bör särskilt uppmärksammas att artikel 43 i direktivet under vissa förhållanden kräver att visst underlag från en annan medlems- stat godtas till styrkande av gott anseende. Eftersom utredningen inte föreslår någon reglering av frågan om vilka dokument som ska godtas som bevis på en persons lämplighet saknas skäl för infö- rande av bestämmelser om godtagande av motsvarande dokument från en annan medlemsstat.

Övrigt

Av artikel 50.1 framgår att kommissionen ska anta genomförande- åtgärder i fråga om kraven på lämplighet under artikel 42 och vilka företagsfunktioner som berörs av dem, se avsnitt 12.6.6. En upp- lysning om detta bör tas in i lagen.

Det bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav för delta- gande i ledningen i ett försäkringsföretag, se 2 kap. 19 § 1 FRL, som infördes genom nu gällande FRL kan enligt utredningens mening inte bibehållas efter direktivets genomförande i svensk rätt.

12.2.9 Krav på system för riskhantering

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett system för riskhantering som ska innehålla de strategier, processer och rapporteringsrutiner som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan identifiera, värdera, övervaka, hantera och rap- portera risker samt beroenden mellan risker enligt avsnitt 12.2.10.

298

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

Systemet för riskhantering ska vara integrerat i företagets organisations- och beslutsstruktur, och vara utformat med lämplig hänsyn till de personer som leder företaget eller annars ingår i en central funktion.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 44.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska ha effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, processer och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta, över- vaka, hantera och rapportera de risker som företagen är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mellan risker. Av bestämmelserna i artikel 44.1 andra stycket framgår att riskhanteringssystemet ska vara ”effektivt och väl integrerat med försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner”. Enligt artikel 210.1 ställs motsvarande krav avseende risker som uppstår genom avtal eller verksamheter angående s.k. finansiell återförsäkring.

Vad som avses med termen ”nyckelpositioner” i artikel 44.1 andra stycket anges inte i direktivet. I den engelska texten används ordet ”key functions”, vilket istället har översatts med ”centrala funk- tioner”, exempelvis i artikel 42. Utredningen har mot denna bak- grund valt att föreslå en reglering som bygger på användandet av termen ”centrala funktioner” även i nu aktuellt fall, se avsnitt 11.2.8.

Enligt nu gällande bestämmelser, se 4 kap. 1 § FRL, ska försäk- ringsrörelse drivas med en för rörelsens omfattning och art till- fredsställande soliditet, likviditet och kontroll över försäkringsris- ker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot för- säkringstagarna och andra ersättningsberättigade kan fullgöras. Enligt nuvarande 4 kap. 3 § FRL ska rörelsen även drivas enligt god försäkringsstandard. Riskhantering behandlas även i Finansinspek- tionens allmänna råd om intern styrning och kontroll (FFFS 2005:1), se särskilt dess 4 kap. I de nu angivna allmänna råden avses med riskkontroll ”uppföljning av företagets risker”.

Enligt utredningen är varken den nuvarande regleringen i FRL eller i de allmänna råden i FFFS 2005:1 utformade på ett sådant sätt att de kan användas som förebild vid genomförandet av bestämmel- serna i direktivet. Det uttryckliga kravet i direktivet på system för

299

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

riskhantering får nämligen anses vara mer långtgående än det nuva- rande kravet på kontroll över riskerna. Vidare anser utredningen att ett korrekt genomförande av direktivet förutsätter en uppräkning av samtliga risker som finns angivna i direktivet, även om de flesta av de risker som räknas upp visserligen skulle kunna hänföras till någon av dagens kategorier i FRL, dvs. försäkrings-, placerings- eller rörelserisker, se avsnitt 12.2.10.

Det bör här nämnas att utredningen har övervägt om de nu aktuella bestämmelserna bör utformas efter mönster från motsva- rande bestämmelser på bank- respektive värdepappersområdet. Även om bestämmelserna på bank- respektive värdepappersområ- det i allt väsentligt innehåller samma grundläggande krav som bestämmelserna i Solvens II-direktivet, anser utredningen att dessa inte fullt ut återspeglar de nu aktuella bestämmelserna i Solvens II- direktivet.

Enligt ordalydelsen i direktivet ska ett riskhanteringssystem innefatta de strategier, processer och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att fortlöpande kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera risker. Utredningen anser att den svenska lagtexten för det första bör innehålla ordet strategier, dvs. ett sam- lingsord för de beslut kring mål, risktolerans m.m., som måste finnas på plats bland annat för att det ska vara möjligt att identifiera och värdera en risk. För det andra bör lagtexten innehålla ordet processer, dvs. ett samlingsord för allt (intern arbetsfördelning och beslutstruktur m.m.) som måste finnas på plats exempelvis för att företaget på ett effektivt sätt ska kunna hantera/kontrollera ris- kerna. Utredningen anser även att det i direktivet använda ordet rapporteringsrutiner är ett lämpligt samlingsord för de rutiner eller dylikt som måste finnas på plats för att nödvändig information ska spridas till berörda. Rapporteringsrutiner kan visserligen anses vara en form av process bland andra processer, som därför inte behöver framgå av lagtexten. Mot bakgrund av att rapporteringsrutiner uttryckligen nämns i direktivet och eftersom denna typ av rutiner är en central förutsättning för ett effektivt riskhanteringssystem anser utredningen avslutningsvis att även kravet på sådana rutiner uttryckligen ska framgå i lagtexten.

I samband med tidigare genomförande av direktiv på försäk- ringsområdet har bedömningen gjorts att det inte bör införas någon definition av termen ”finansiell återförsäkring”, se prop. 2007/08:40 s. 120 ff. Tidigare ställningstagande har grundats bl.a. på att begreppet försäkringsrörelse inte är definierat i FRL och att

300

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

det därför inte var lämpligt att införa en detaljbestämmelse om att just finansiell återförsäkring skulle anses vara försäkringsrörelse. Enligt utredningen saknas skäl att nu göra en annan bedömning. En definition av termen ”finansiell återförsäkring” bör därför inte upp- ställas. Enligt utredningens mening förutsätts inte heller någon annan lagstiftningsåtgärd för genomförandet av artikel 210.1. Risker som uppstår genom avtal eller verksamhet angående finansiell återförsäkring kommer därför omfattas av samma krav som övriga risker.

När det sedan särskilt gäller de i direktivet använda orden ”identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera” gör utred- ningen följande överväganden. Utredningen uppfattar uppräk- ningen som en beskrivning av den faktiska riskhantering som skulle kunna uttryckas i fyra steg; identifiering, bedömning, behandling och övervakning. Ett användande av ordet ”mäta” (på engelska measure) kan ifrågasättas, bl.a. för att vissa risker är ”omätbara” i traditionell mening. Utredningen har därvid övervägt att istället använda orden bedöma eller värdera, för att tydliggöra att företagen förväntas ha processer för bedömning av alla risker, oavsett om ris- kerna i egentlig mening är mätbara eller inte. Vidare kan ordet ”hantera” (på engelska manage) ifrågasättas, bl.a. eftersom det språkligt framstår som något originellt att ”hantering av risk” är en delmängd i ett system för hantering av risk. Genom att istället använda ordet behandling skulle det möjligen också bli mer tydligt att alla risker inte måste minimeras eller reduceras, utan istället kan accepteras. Enligt utredningens mening innefattar all försäkringsrö- relse ett visst mått av kontrollerat risktagande. Vissa risker bör således inte hanteras i den meningen att de reduceras eller elimine- ras, utan kan istället accepteras eller t.o.m. ökas. Utredningen anser sammantaget, trots de invändningar som har redovisats ovan, att orden ”identifiera, övervaka, hantera och rapportera” bör väljas som uttryck för direktivets krav. Utredningen menar alltså att den risk för missförstånd i tillämpningen som skulle kunna uppkomma inte är av sådan omfattning att det finns skäl att avvika från en ordagrann överföring. När det gäller ordet ”värdera” som ersätt- ning för ordet ”mäta” i direktivet bedöms risken för missförstånd som så begränsad att ordet ”värdera” bör ersätta ordet ”mäta”, för att tydligare ge uttryck för vad som åsyftas.

Det bör särskilt framhållas att utredningen inte föreslår att lag- texten ska innehålla ordet kontroll, vilket är en central term i den nuvarande svenska regleringen. Även om termen kontroll således

301

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

inte längre bör finnas med i den svenska lagtexten bör det under- strykas att löpande kontroller av olika slag får anses vara exempel på sådana processer som behövs för att säkerställa att företaget fortlöpande kan ”identifiera, värdera, övervaka, hantera och rap- portera” riskerna i verksamheten. Vilka funktioner som ska utföra denna typ av kontroller inom ramen för riskhanteringssystemet är en organisatorisk fråga som inte regleras i direktivet. Frågan bör därför inte heller föranleda någon lagstiftningsåtgärd vid direktivets genomförande i svensk rätt. Det bör dock anmärkas att det yttersta ansvaret för att företaget har nödvändiga processer i sitt system för riskhantering vilar på dess styrelse.

Slutligen menar utredningen att kravet på att riskhanteringssy- stemet ska vara ”effektivt” och ”väl integrerat” framgår av att de olika beståndsdelarna ska säkerställa företagets förmåga att ”iden- tifiera, värdera, övervaka, hantera och rapportera” de aktuella ris- kerna.

Kraven på gruppnivå behandlas i avsnitt 15.

12.2.10 Risker och krav på innehåll i styrdokument

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretags riskhanterings- system ska omfatta både de risker som täcks av solvenskapital- kravet och risker som inte, eller endast delvis, beaktas vid beräkningen av detta.

Ett företags riskhanteringssystem ska minst omfatta

1. försäkringsrisker,

2. matchningsrisker,

3. placeringsrisker, särskilt avseende derivatinstrument och liknande åtaganden,

4. likviditets- och koncentrationsrisker,

5. operativa risker,

6. risker hänförliga till återförsäkring och andra riskreducer- ingstekniker, och

7. beroenden mellan risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för.

Ett företags styrdokument för riskhantering ska innehålla riktlinjer för hantering av de risker som avses i 1 – 6.

302

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

Skäl för utredningens förslag: Uppräkningen i artikel 44.2 andra stycket i Solvens II-direktivet av vilka risker och riskområden som ska ingå i riskhanteringssystemet ska tas in i den svenska lagtexten, med det tillägget att riskhanteringssystemet även ska innefatta beroenden mellan de angivna riskerna.

Enligt artikel 44.1 första stycket ska riskhanteringssystemet innefatta de ”risker som företaget är, eller kan komma att bli expo- nerat för, och deras inbördes beroenden”. Samtidigt finns det i artikel 44.2 en detaljerad lista över vilka risker och områden som minst ska täckas av riskhanteringssystemet. Utredningen har här övervägt om lagtexten helt enkelt endast skulle innehålla ett krav på att riskhanteringssystemet ska innefatta/täcka ”alla relevanta ris- ker”, men anser att en sådan bestämmelse skulle kunna anses gå utöver vad direktivet föreskriver. Även om vissa risker är definie- rade i direktivet, saknas det en allmängiltig definition av begreppet risk såväl i direktivet som i allmänhet. Eftersom risk kan definieras på många olika sätt anser utredningen att de svenska bestämmel- serna om vilka risker som ska ingå i riskhanteringssystemet i huvudsak bör innehålla de termer som används i direktivet. Skäl att använda beteckningen ”område” för de i direktivet angivna riskerna saknas dock enligt utredningens mening.

De risker som är hänförliga till teckning av försäkringar och avsättningar bör enligt utredningens bedömning kunna inkluderas i termen försäkringsrisker. Att finansiella risker och operativa risker inte i nu aktuellt avseende avses omfattas av termen försäkringsris- ker framgår enligt utredningens mening genom att placeringsrisker och operativa risker föreslås användas som självständiga beteck- ningar i den följande uppräkningen. Termen matchningsrisker bör enligt utredningens mening användas som beteckning för det som i direktivet avses med ALM-tekniker (”asset-liability management”).

Att även det inbördes beroendet mellan risker ska beaktas bör enligt utredningen innebära ett tillägg av detta som en särskild risk i uppräkningen och då omfatta även beroenden mellan såväl de angivna riskerna, som de övriga risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för.

Bestämmelserna i artikel 44.2 tredje stycket om krav på visst innehåll i styrdokumentet för riskhantering ska tas in i lagen. Det bör i sammanhanget anmärkas att det inte uppställs något krav på att också beroenden mellan risker ska omfattas av de riktlinjer som ska ingå i styrdokumentet för riskhantering.

303

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

Av artikel 50.1 framgår att kommissionen ska anta genom- förandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags riskhanterings- system. En upplysning om detta bör tas in i lagen.

12.2.11 Krav på styrkande av att bestämmelserna om placeringar uppfylls

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet om att försäkringsföretag, i fråga om placeringsrisker, ska styrka att det uppfyller direktivets bestämmelser om placeringar behöver inte tas in i lagen.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 44.3 i Solvens II- direktivet finns en bestämmelse om att försäkringsföretag, i fråga om placeringsrisker, ska styrka att de uppfyller direktivets bestäm- melser om placeringar.

I avsnitt 13.3.2 framgår att utredningen föreslår ett bibehållande av bestämmelsen i nuvarande 14 kap. 5 § FRL, som ger Finansin- spektionen rätt att kräva in de uppgifter som behövs från försäk- ringsföretag. Enligt utredningen tillför bestämmelsen i artikel 44.3 inget i övrigt, och behöver därför inte tas in i lagen.

12.2.12 Krav på funktion för riskhantering

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funk- tion för riskhantering.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 44.4 i Solvens II-direktivet finns en bestämmelse om att försäkringsföretag ska inrätta en funktion för riskhantering, som ska ges en struktur som underlät- tar genomförandet av riskhanteringssystemet.

Kravet på att försäkringsföretag ska ha en funktion för riskhan- tering är centralt och ska tas in i lagen. Att företag inte bör vara skyldiga att använda denna beteckning behandlas i avsnitt 12.2.1.

Av artikel 50.1 följer att kommissionen ska anta genomförande- åtgärder för att ytterligare specificera bl.a. funktionen för riskhan- tering. En upplysning om detta bör tas in i lagen.

304

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

I förslaget till nivå 2-bestämmelser finns relativt utförliga bestämmelser om vilka uppgifter som ska utföras av riskhanter- ingsfunktionen. Med hänsyn till innehållet i förslaget till nivå 2- reglering anser utredningen att den nu aktuella lagtexten inte behö- ver innehålla något krav på att funktionen för riskhantering ska ha en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssy- stemet, se avsnitt 12.6.10.

12.2.13 Riskhanteringsfunktionens särskilda ansvar när en intern modell används

Utredningens förslag: I ett försäkringsföretag som har fått till- stånd att använda en partiell eller fullständig intern modell ska funktionen för riskhantering svara för

1. den interna modellens konstruktion och implementering,

2. test och validering av den interna modellen,

3. upprättande av dokumentation om den interna modellen,

4. utvärdering av den interna modellens funktion och framta- gande av sammanfattande rapporter om det, och

5. rapportering till företagets styrelse om den interna model- lens funktion, behov av förbättringar i modellen samt resultatet av åtgärder som vidtagits för att åtgärda brister i denna.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den dokumentation som ska ske enligt första stycket 3.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 44.5 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om det särskilda ansvar som funktionen för riskhantering ska ha i försäkringsföretag som använder en godkänd partiell eller fullständig intern modell.

Inledningsvis kan noteras att det yttersta ansvaret för såväl risk- hanteringssystemet som den interna modellen ligger på företagets styrelse i enlighet med artikel 40. Det ansvar som avses i artikel 44.5 måste därför enligt utredningen vara någon annan form av ansvar än styrelsens yttersta ansvar. I den engelska texten används ordet ”tasks”, vilket kan översättas med uppgifter snarare än ansvar. Det kan samtidigt konstateras att det av förslaget till EU- förordning, som saknar svensk översättning, framgår att riskhan- teringsfunktionen ”shall bear responsibility for the requirement set

305

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

out in article 44.5”. Av samma bestämmelse i förslaget till EU- förordning framgår även att riskhanteringsfunktionen ska “liaise closely with the users of the outputs of the internal model and develop close communication with the actuarial function”. Mot denna bakgrund har utredningen valt att använda termen svara för i den föreslagna lagtexten.

Enligt den svenska översättningen av direktivet ska funktionen för riskhantering bl.a. ansvara för att utforma och genomföra den interna modellen, medan detta i den engelska versionen uttrycks med orden ”design and implement”. Utredningen anser att orden konstruktion och implementering är en bättre beskrivning av vad som förväntas av riskhanteringsfunktionen än orden utforma och genomföra. Att riskhanteringsfunktionen ska svara för den över- gripande konstruktionen är naturligt mot bakgrund av att en intern modell kan sägas vara den egentliga kärnan i ett riskhanteringssy- stem i företag som använder en intern modell. Av samma skäl är det naturligt att riskhanteringsfunktionen ska svara för implemen- teringen av en intern modell i företaget, dvs. för integreringen av den interna modellen i det samlade riskhanteringssystemet.

Enligt ordalydelsen i direktivet ska funktionen för riskhantering ansvara för dokumentation, inbegripet senare ändringar. Enligt utredningen får det i ett krav på dokumentation anses inbegripas ett krav på att dokumentationen ska vara aktuell, även om detta inte anges uttryckligen i lagtexten. Om det, trots utredningens bedömning, finns behov av ytterligare preciseringar bör det ske genom föreskrifter på lägre nivå.

12.2.14 Krav på rutiner för upptäckt och rapportering av försämrade ekonomiska förhållanden

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha rutiner för att kunna identifiera försämringar av företagets ekonomiska förhållanden och omedelbart kunna underrätta Finansinspek- tionen om sådana förändringar inträffar.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 136 i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag ha rutiner för att kunna konstatera försämringar av de ekonomiska förhållandena

306

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

och för att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna när sådana försämringar inträffar.

Artikel 136 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och bör med någon språklig justering tas in i svensk lag. Termen ”konstatera” bör därvid ersättas med termen ”identifiera”, som bättre uttrycker bestämmelsens innebörd, jfr. termen ”identify” i den engelska texten. Den aktuella artikeln är placerad i ett kapitel av direktivet som behandlar försäkringsföretag som befinner sig i svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler. Detta samman- hang medför enligt utredningens mening att de försämringar av ekonomiska förhållanden som avses i artikeln är förhållandena i det aktuella företaget. Den föreslagna bestämmelsen bör därför inne- hålla ett sådant förtydligande. De språkliga justeringarna är inte avsedda att innebära någon ändring i sak.

Enligt utredningen bör det i sammanhanget anmärkas att bestämmelsen endast innehåller krav på förekomsten av vissa ruti- ner i ett försäkringsföretag för att kunna identifiera och underrätta Finansinspektionen om försämringar av dess ekonomiska förhål- landen. Någon uttrycklig rapporteringsskyldighet åläggs således inte genom bestämmelsen.

12.2.15 Krav på godkännande av ansökan

Utredningens förslag: En ansökan om godkännande av en intern modell eller ändringar av denna ska beslutas av försäk- ringsföretagets styrelse.

Skäl för utredningen förslag: I artikel 116 första stycket i Solvens II-direktivet anges att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i ett försäkringsföretag ska godkänna ansökningar till tillsyns- myndigheten om godkännande av en intern modell och av därpå följande ändringar av modellen.

Kravet på att en ansökan om godkännande av en intern modell ska godkännas av ett visst bolagsorgan bör tas in i lag, dock med någon språklig justering. Någon skillnad i sak är således inte avsedd. Att förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet likställs med ett företags styrelse vid direktivets genomförande behandlas i avsnitt 12.2.4. Vid den nu aktuella artikelns genomförande bör kra- vet på styrelsens godkännande uttryckas som ett krav på att ansö-

307

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

kan om godkännande ska beslutas av företagets styrelse. Ett sådant uttryckssätt passar enligt utredningen bättre in i svensk lag.

12.3 Egen risk- och solvensbedömning

12.3.1 Krav på Egen risk- och solvensbedömning

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska genomföra egna risk- och solvensbedömningar.

I en egen risk- och solvensbedömning ska företaget göra en bedömning av

1. företagets kapitalbehov,

2. företagets efterlevnad av bestämmelserna om solvens- och minimikapitalkraven samt försäkringstekniska avsättningar, och

3. skillnader mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för beräkningen av solvenska- pitalkravet.

Vid bedömningen av företagets kapitalbehov ska företaget ta hänsyn till dess specifika riskprofil, risktolerans och affärs- strategi.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 45.1 första stycket i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att försäkringsföretag, som en del av sitt riskhanteringssystem, ska genomföra en Egen risk- och solvensbedömning. Enligt artikel 45.1 andra stycket ska bedömningen minst omfatta följande:

a) det totala solvenskravet med beaktande av företagets specifika riskprofil, godkända risktoleransgränser och affärsstrategi,

b) fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven och av kraven på försäkringstekniska avsättningar, och

c) hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets risk- profil och de antaganden som legat till grund för solvenskapi- talkravet enligt standardformeln eller en intern modell.

Kravet på att försäkringsföretag ska genomföra en Egen risk- och solvensbedömning är en av de viktigaste bestämmelserna i det risk- baserade Solvens II-regelverket, och ska tas in i lagen med vissa språkliga justeringar. I sammanhanget kan det konstateras att den

308

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

Egna risk- och solvensbedömningen, även om den får sägas vara ett nytt koncept i regelverkssammanhang, i sina huvudsakliga bestånds- delar bör ha nära motsvarighet i de metoder som många företag redan tillämpar i sina verksamheter, t.ex. i form av s.k. finansiella styrmodeller. Det kan dock förutsättas att de nuvarande metoderna kommer behöva anpassas för att uppfylla kraven under Solvens II- regelverket.

I direktivet används termerna ”det totala solvenskravet” respek- tive ”solvenskapitalkravet” vilket enligt utredningen är mindre lämpligt i svensk lagtext, eftersom det kan tolkas på det sättet att kapitalberäkningen i den Egna risk- och solvensbedömningen är en beräkning av ett kapitalkrav som är jämförbart med det solvenska- pitalkrav som måste vara uppfyllt, se avsnitt 9. Eftersom det är helt klart att beräkningen i den Egna risk- och solvensbedömningen endast är en beräkning och bedömning av det solvenskapital som företaget för egen del anser sig behöva givet sina unika förutsätt- ningar, bör termen ”totalt solvenskrav” i den svenska lagtexten ersättas med termen ”kapitalbehov”. Utredningen anser vidare att orden ”fortlöpande uppfyllelse” bör ersättas med orden ”efterlev- nad av”, som passar bättre i svensk lagtext. Någon skillnad i sak är inte avsedd.

Av bestämmelsen i direktivet framgår att den Egna risk- och sol- vensbedömningen är en del av företagets riskhanteringssystem. Enligt utredningen är detta närmast en form av upplysning. För att undvika att de svenska lagbestämmelserna skulle kunna tolkas som krav på att företagen måste ha en viss organisation menar utred- ningen att upplysningen om att den Egna risk- och solvens- bedömningen ingår i riskhanteringssystemet inte bör tas in i den svenska lagtexten.

Bestämmelsen i direktivet om vad den Egna risk- och solvens- bedömningen ska omfatta ska tas in i lagtexten. I fråga om samban- det mellan den Egna risk- och solvensbedömningen och en eventuell intern modell bör det särskilt anmärkas att den Egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, istället för en prövning mot antaganden i standardformeln ska innehålla en pröv- ning av avvikelsen mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för utformningen av den interna modellen, se avsnitt 12.3.3. I båda fallen är det fråga om samma principiella jämförelse mellan företagets verkliga riskprofil och de tidigare antagandena om risker.

309

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

Av artikel 50.2 följer att kommissionen, under i artikeln närmare angiven förutsättning, ska anta de genomförandeåtgärder som behövs för att ytterligare specificera delarna i den bedömning som nämns i artikel 45.1 a), dvs. företagets kapitalbehov. En upplysning om detta bör tas in i lagen.

12.3.2 Krav på processer för bedömning av kapitalbehovet

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska för bedöm- ningen av kapitalbehovet enligt avsnitt 12.3.1 ha processer som säkerställer att de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, på såväl kort som lång sikt, identifieras och vär- deras. Företaget ska kunna redovisa de metoder som har använts i bedömningen.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 45.2 i Solvens II-direktivet anges att försäkringsföretag för bedömningen av det totala solvens- kravet ska ha ”infört processer som står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de risker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller kan komma att bli, exponerat för.” I artikeln anges även att företagen ska redovisa de metoder som använts i denna bedömning.

Bestämmelsen i 45.2 första meningen ska med omfattande språkliga justringar tas in i lagen. För det första bör termen ”totalt solvenskrav” ersättas med ”kapitalbehov”, av de skäl som redovisats ovan under avsnitt 12.3.1. För det andra anser utredningen att hän- visningen till proportionalitetsprincipen inte ska framgå av den nu aktuella lagtexten, av de skäl som redovisats i avsnitt 5.3 om pro- portionalitetsprincipen. För det tredje anser utredningen att den nu aktuella lagbestämmelsen bör vara utformad efter mönster från utredningens förslag till lagbestämmelse om riskhanteringssyste- met i avsnitt 12.2.9, i syfte att uppnå en konsekvent terminologi i lagen. Detta innebär att ordet ”korrekt” bör ersättas med ordet ”säkerställa” och att ordet ”påvisa” bör ersättas med ”identifiera”.

Utredningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att de pro- cesser som här avses i grunden är samma processer som avses i direktivets bestämmelse om riskhanteringssystem, men att proces-

310

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

serna i den Egna risk- och solvensbedömningen även ska identifiera och värdera risker på längre sikt. Med identifiering och värdering av risker på lång sikt följer enligt utredningens bedömning även krav på identifiering och värdering av de tillkommande risker som kan följa med en framtida (planerad) utveckling av företagets verksam- het, t.ex. genom en utökad marknadsandel efter ett förvärv, eller till följd av en ny investeringsinriktning. I sammanhanget kan anmär- kas att den Egna risk- och solvensbedömningen är tänkt att vara ett verktyg för de berörda företagen. Den utveckling av ett företags verksamhet som ska hanteras i bedömningen är alltså företagets egen bild av den framtida utvecklingen.

Bestämmelsen i 45.2 andra meningen om att företaget ska redo- visa de metoder som använts vid bedömningen bör tas in i lagen och utformas som ett krav på att företaget ska kunna redovisa de metoder som använts.

12.3.3 Särskilda krav vid användning av en intern modell

Utredningens bedömning: Bestämmelsen i Solvens II-direk- tivet om att ett försäkringsföretags Egna risk- och solvens- bedömning, om en intern modell används, även ska omfatta den omkalibrering som omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som gäller vid beräkningen av solvenskapi- talkravet, behöver inte tas in i lagen. Denna skyldighet framgår istället av andra bestämmelser.

Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 45.3 i Solvens II- direktivet framgår att den Egna risk- och solvensbedömningen, om en intern modell används, även ska omfatta den omkalibrering som omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som gäller vid beräkningen av solvenskapitalkravet.

Utredningen uppfattar bestämmelsen på det sättet att den avses vara ett förtydligande av hur den bedömning som framgår i artikel 45.1 c) ska göras om en intern modell används i företaget. Enligt utredningens mening är det uppenbart att den Egna risk- och sol- vensbedömningen, om en intern modell används, istället för en prövning mot antaganden i standardformeln ska innehålla en pröv- ning av avvikelsen mellan företagets riskprofil och de antaganden om risker som har legat till grund för utformningen av den interna

311

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

modellen, se avsnitt 12.3.1. Något behov av ett motsvarande för- tydligande vid direktivets genomförande i svensk rätt finns därför inte. Utredningens förslag till bestämmelse, som enligt utredningen alltså tillgodoser även bestämmelsen i artikel 45.1 c), behandlas närmare i avsnitt 12.3.1.

12.3.4 Krav på integrering i företagets strategiska beslutsprocesser

Utredningens förslag: Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i ett försäkringsföretags affärs- strategier och beaktas vid företagets strategiska beslut.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 45.4 i Solvens II- direktivet ska den Egna risk- och solvensbedömningen ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företa- gets strategiska beslut.

Bestämmelsen ska med några mindre språkliga justeringar tas in i lagen. Utredningen anser att kraven i direktivet på att den Egna risk- och solvensbedömningen ska vara en integrerad del i affärsstra- tegin och beaktas konsekvent vid företagets strategiska beslut bättre uttrycks genom ett krav på att den Egna risk- och solvensbe- dömningen ska vara integrerad i affärsstrategier och beaktas vid strategiska beslut.

Kravet innebär att den Egna risk- och solvensbedömningen bör betraktas som ett strategiskt lednings- och styrningsverktyg, som ska säkerställa att viktiga beslut inte tas utan en bedömning av hur besluten påverkar företagets risker och kapitalbehov. Mot denna bakgrund är den Egna risk- och solvensbedömningen en mycket central del i det riskbaserade Solvens II-regelverket. I likhet med solvenskapitalkravet skapar den Egna risk- och solvensbedömningen incitament för en effektiv riskhantering, men den tydliggör dess- utom den viktiga kopplingen mellan lagstiftarens krav på kapital och företagets egen bedömning av sitt kapitalbehov, givet affärs- verksamheten och den önskade finansiella ställningen.

Lagstiftarens krav på visst kapital utgår från skyddet för försäk- ringstagare och andra ersättningsberättigade, medan företagen i sin beräkning av sitt kapitalbehov, i de flesta fall, även tar hänsyn till krav från bl.a. ägarna på avkastning, krav på viss s.k. rating, och

312

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

möjligheten till kapitalanskaffning. I den Egna risk- och solvensbe- dömningen återfinns båda perspektiven. När kraven i regelverket samverkar med ekonomiska drivkrafter skapas enligt utredningen starka incitament för god riskhantering.

12.3.5 Krav på regelbundna bedömningar m.m.

Utredningens förslag: En egen risk- och solvensbedömning ska genomföras regelbundet, och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring sker av de risker som försäkringsföretaget är utsatt för.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 45.5 i Solvens II-direktivet finns en bestämmelse om att försäkrings- och återförsäkringsföre- tag ska genomföra en Egen risk- och solvensbedömning regelbundet och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring av deras riskpro- fil har inträffat.

Bestämmelsen ska tas in i lagen. För att uppnå en enhetlig ter- minologi i lagtexten bör bestämmelsen dock utformas efter möns- ter från motsvarande bestämmelse om intervall för beräkning av solvens- och minimikapitalkraven, se avsnitt 9.

12.3.6 Krav på rapportering

Utredningens förslag: Resultatet av varje fullständig egen risk- och solvensbedömning ska rapporteras till Finansinspektionen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rapportering av ett försäkringsföretags egen risk- och solvensbedömning.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 45.6 i Solvens II-direktivet finns en bestämmelse om att försäkringsföretag ska underrätta till- synsmyndigheterna om resultaten av varje Egen risk- och solvensbe- dömning, som en del av uppgiftslämnandet enligt artikel 35.

Bestämmelsen ska tas in i lagen med någon mindre språklig justering. Någon skillnad i sak är således inte avsedd. Det bör i sammanhanget särskilt anmärkas att de resultat som åsyftas i bestämmelsen enligt utredningens mening är resultat från fullstän-

313

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

diga Egna risk- och solvensbedömningar. Utfall av ett beaktande av den Egna risk- och solvensbedömningen inför ett företags strategiska beslut, se avsnitt 12.3.4, och de kontroller av antaganden i bedöm- ningen som från tid till annan kan förekomma bör, med undantag endast för om någon väsentlig förändring skett av företagets risk- profil, således inte omfattas av kravet på rapportering. Att en väsentlig förändring av företagets riskprofil ska resultera i genom- förandet av en (fullständig) Egen risk- och solvensbedömning behand- las i avsnitt 12.3.5.

Frågor om rapporteringsintervall bör enligt utredningen regleras i föreskrifter på lägre nivå. Utredningen föreslår därför att reger- ingen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om försäkringsföretags rapportering av Egna risk- och solvensbedömningar.

12.3.7 Skillnad mellan olika kapitalberäkningar

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om att den Egna risk- och solvensbedömningen inte ska användas för att beräkna eller justera solvenskapitalkravet behöver inte tas in i lagen, eftersom det är fråga om ett förtydligande.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 45.7 i Solvens II- direktivet finns en bestämmelse om att den Egna risk- och solvens- bedömningen inte ska användas för att beräkna solvenskapitalkrav, och att solvenskapitalkravet endast ska justeras i enlighet med bestämmelserna om kapitaltillägg.

Utredningen uppfattar bestämmelsen som ett förtydligande, som har tagits in i direktivet mot bakgrund av tidigare oklarheter kring syftet med beräkningarna i den Egna risk- och solvensbedöm- ningen. Eftersom det enligt utredningen inte går att förstå den föreslagna lagtexten på det sättet att det kapitalbehov som beräknas i den Egna risk- och solvensbedömningen skulle vara detsamma som solvens- eller minimikapitalkraven anser utredningen att den upp- lysning som finns i artikel 45.7 inte behövs i den svenska lagtexten.

Resultatet av den Egna risk- och solvensbedömningen kan i vissa fall komma att skapa incitament för framtagande av partiella eller fullständiga interna modeller. Om den Egna risk- och solvensbe- dömningen visar att den unika riskprofilen för ett visst företag

314

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

väsentligt avviker från de antaganden som ligger bakom solvenska- pitalkravet skulle det dessutom kunna bli aktuellt med krav från tillsynsmyndigheten på användande av en intern modell eller en justering av solvenskapitalkravet genom kapitaltillägg, se avsnitten 13.3.3 och 13.8.2.

12.4 Särskilt om vissa system och funktioner m.m.

12.4.1 Krav på system för internkontroll

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll.

Systemet för internkontroll ska minst omfatta förvaltnings- och redovisningsmetoder, ramar för internkontrollen och lämp- liga rapporteringsrutiner.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 46.1 i Solvens II-direkti- vet framgår att ett försäkringsföretag ska ha ett effektivt system för internkontroll och vad systemet för internkontroll minst ska omfatta.

Av artikel 50.1 framgår att kommissionen ska anta genomföran- deåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags system för intern- kontroll.

Det grundläggande kravet på att varje försäkringsföretag ska ha ett system för internkontroll och vad ett sådant system minst ska innehålla bör framgå av lagtexten. I systemet ska det enligt artikel 46.1 även finnas en funktion för regelefterlevnad. Närmare om vilka uppgifter den funktionen har framgår i en egen bestämmelse, se avsnitt 12.4.2. Kravet i artikel 46.1 på förekomsten av en funk- tion för regelefterlevnad bör enligt utredningen komma till uttryck tillsammans med bestämmandet av funktionens uppgifter. Att den aktuella funktionen ingår i systemet för internkontroll behöver inte uttryckas särskilt, jämför kraven på en aktuariefunktion i avsnitt 12.4.4.

Enligt utredningens mening behöver inte heller kravet på att det nu aktuella systemet ska vara effektivt uttryckligen framgå av lag- texten. Utredningen bedömer att kravet på effektivitet i systemet är självklart.

315

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

12.4.2 Funktion för regelefterlevnad

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funk- tion för regelefterlevnad.

Funktionen för regelefterlevnad ska minst

1. rapportera till styrelsen i fråga om efterlevnaden av:

a) reglerna i denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag,

b)EU-förordningen och andra föreskrifter som har medde- lats av Europeiska kommissionen med anledning av Europapar- lamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återför- säkringsverksamhet, och

c) de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Finansinspektionen och, om företaget har inrättat en sekundäretablering inom EES, den behöriga myndigheten i det landet,

2. lämna råd till företagets styrelse om förebyggande av bristande efterlevnad av bestämmelser enligt 1,

3. bedöma konsekvenserna av förändringar i bestämmelser enligt 1, och

4. identifiera och bedöma risker för bristande regelefterlev-

nad.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 46.1 i Solvens II-direkti- vet framgår att systemet för internkontroll bl.a. ska omfatta en funktion för regelefterlevnad, se avsnitt 12.4.1.

Av artikel 46.2 framgår att funktionen för regelefterlevnad bland annat ska innefatta rådgivning till styrelsen i fråga om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas till följd av direktivet. Enligt artikeln ska funktionen ”också bedöma de möjliga konse- kvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker för bristande regelefterlevnad”. Den rådgivning som funktionen ska utföra enligt direktivet bör enligt utredningens mening uttryckas som ett krav på att funktionen dels ska rapportera till styrelsen i de aktuella frågorna, dels ska lämna råd till förebyggande av bristande efterlevnad. Av artikel 50.1 framgår avslutningsvis att kommissio-

316

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

nen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföre- tags funktion för regelefterlevnad.

Det finns i dag inga uttryckliga krav i lag på att försäkringsfö- retag ska ha en regelefterlevnadsfunktion (se dock Finansinspek- tionens allmänna råd om styrning och kontroll av finansiella före- tag, FFFS 2005:1).

Bestämmelsen i direktivet om vad funktionen för regelefterlev- nad ska innefatta medför att funktionen ges ett relativt omfattande ansvarsområde. För att funktionen ska fungera på ett så ändamåls- enligt sätt som möjligt krävs dock enligt utredningens mening ett beaktande av alla s.k. regleringsnivåer. Enligt utredningens finns det därför såväl anledning som möjlighet att bestämma kraven på funktionens minsta ansvarsområde till att inte bara avse lagar och andra författningar som antas till följd av direktivet, utan även innefatta efterlevnaden av de kompletterande bestämmelser som uppställs i FRL och i föreskrifter som har meddelats med stöd i den lagen. Funktionens ansvarsområde bör enligt utredningens mening emellertid även inbegripa EU-förordningen och andra föreskrifter som Europeiska kommissionen har meddelat med anledning av Solvens II-direktivet samt de riktlinjer och rekommendationer som har meddelats med anledning av det direktivet av en myndighet som svarar för tillsyn över det enskilda företaget. Det bör samtidigt understrykas att utredningens förslag till lagtext inte är avsett att hindra företag från att ha en sådan regelefterlevnadsfunktion som, utöver det minimikrav som föreslås gälla enligt lagtexten, också ansvarar för regelefterlevnadsfrågor som är kopplade till andra regelområden.

I förhållande till de uppgifter som i dag ofta utförs av en s.k. compliancefunktion i ett försäkringsföretag kan genomförandet av direktivets bestämmelser och den komplettering av dessa som utredningen föreslår innebära ett väsentligt utökat ansvarsområde. De nya kraven medför bl.a. att regelefterlevnadsfunktionen, utöver de uppgifter som traditionellt har utförts av en compliancefunk- tion, t.ex. har att bedöma om företagets bedömningar av uppfyllan- det av kapitalkrav har skett på ett riktigt sätt. Den nu aktuella funktionens ansvarsområde kan även innebära behov av förändr- ingar i mer traditionella fördelningar av arbetsuppgifter och roller inom ett försäkringsföretag. Att företagen emellertid bör ha frihet att utforma sin organisation och välja beteckningar på sina funktio- ner framgår i avsnitt 12.2.1.

317

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

Enligt direktivet ska funktionen ge råd till styrelsen, men vem som ska vara mottagare av funktionens bedömningar av konse- kvenser och risker framgår inte av direktivet. Utredningen bedö- mer dock att frågan kommer att regleras i kommissionens genom- förandebestämmelser.

12.4.3 Krav på funktion för internrevision m.m.

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en funk- tion för internrevision.

Funktionen för internrevision ska minst

1. utvärdera systemet för internkontroll,

2. utvärdera andra aspekter av företagsstyrningssystemet, och

3. rapportera resultat och lämna rekommendationer efter utvärdering enligt 1 och 2 till företagets styrelse.

Funktionen för internrevision ska utföra sina uppgifter med iakttagande av opartiskhet och vara oberoende från den verk- samhet som funktionen utvärderar.

Styrelsen i företaget ska utse den som svarar för företagets funktion för internrevision.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 47.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag ska inrätta en effektiv internrevisionsfunktion. Denna funktion ska enligt artikel 47.1 andra stycket ”också utvärdera hur lämpligt och effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av företagsstyr- ningssystemet”. Enligt artikel 47.2 ska internrevisionen ”verka objektivt och oberoende i förhållande till de operativa funktio- nerna”. Av artikel 47.3 framgår att funktionen ska rapportera resultat och rekommendationer till styrelsen, som i sin tur ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas, och tillse att åtgärderna genomförs. Av artikel 50.1 framgår avslutningsvis att kommissio- nen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföre- tags funktion för internrevision.

Utredningen uppfattar artikel 47 på det sättet att funktionen för internrevision ska vara oberoende från den operativa verksamheten. Detta är den enda funktion som enligt uttryckliga skrivningar i direktivet ska vara oberoende, och enligt utredningen måste detta krav på oberoende framgå av lagtexten. Funktionen rapporterar

318

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

direkt till styrelsen och det får anses ingå i styrelsens ansvar att dels fatta beslut om nödvändiga åtgärder, dels tillse att dessa åtgärder kommer till utförande, utan att detta uttryckligen behöver framgå av bestämmelsen om funktionen för internrevision.

Kravet på funktionens oberoende bör enligt utredningen även innebära att den som svarar för funktionen för internrevision, i lik- het med den ordning som gäller för utseende av företagets verk- ställande direktör, ska utses av företagets styrelse. Med uttrycket ”den som svarar för” avses här den person som företaget anser vara den mest centrala företrädaren för funktionen, se avsnitt 12.2.8.

Enligt utredningen bör kravet i artikel 47.2 på funktionen att verka ”objektivt”, vid genomförande i svensk rätt ersättas med ter- men ”opartiskt” (se 9 kap. 6 b § ABL). Någon skillnad i sak är inte avsedd. Enligt utredningen är det för svenskt vidkommande själv- klart att den utvärdering av systemen för internkontroll och före- tagsstyrning som funktionen har att utföra ska innefatta en bedömning av dess lämplighet och effektivitet. Detta närmare innehåll i den aktuella utvärderingen behöver således enligt utred- ningens mening inte uttryckligen framgå av lagtexten.

Det bör anmärkas att utredningens förslag till lagtext inte är avsett att hindra företag från att ha en funktion för internrevision som har vidare uppgifter än det minimikrav som föreslås gälla enligt lagtexten.

Enligt utredningens mening behöver avslutningsvis inte heller kravet på att den nu aktuella funktionen ska vara effektiv uttryckli- gen framgå av lagtexten. Utredningen bedömer att kravet på effek- tivitet i funktionen är självklart.

EU-förordningen innehåller närmare krav på funktionen för internrevision, vilket bör framgå av lagtexten.

12.4.4 Aktuariefunktionen

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha en aktua- riefunktion.

Aktuariefunktionen ska minst

1. samordna och svara för kvaliteten i de försäkringstekniska beräkningarna och utredningarna,

319

Krav på företagsstyrning SOU 2011:68

2. bistå styrelsen och på eget initiativ rapportera till den i frå- gor som rör metoder, beräkningar och bedömningar av

a) de försäkringstekniska avsättningarna, b) värderingen av försäkringsriskerna, och

c) återförsäkringsskydd och andra riskreduceringstekniker, samt

3. bidra till företagets riskhanteringssystem.

Den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen ska ha till- räckliga insikter och erfarenheter av funktionens uppgifter.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kompetenskrav för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 48.1 i Solvens II-direkti- vet framgår att ett försäkringsföretag ska ha en effektiv aktuarie- funktion, och vilka uppgifter som denna funktion ska utföra. Av artikel 50.1 framgår att kommissionen ska anta genomförande- åtgärder i fråga om ett försäkringsföretags aktuariefunktion.

Den mycket detaljerade uppräkning av uppgifter som finns när det gäller aktuariefunktionen saknar motsvarighet när det gäller de övriga obligatoriska funktionerna, möjligen med undantag för risk- hanteringsfunktionen där direktivet också innehåller en relativt detaljerad beskrivning. Den detaljerade uppräkningen av uppgifter för aktuariefunktionen bör enligt utredningen ses i ljuset av att det i många EU-länder inte tidigare har funnits något krav på ”aktua- rie”.

I Sverige har det under längre tid funnits krav på aktuarie, och aktuarierna har av tradition en särställning i de svenska försäk- ringsföretagen. Enligt den nuvarande regleringen i 5 kap. 14 § FRL ska de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utfö- ras under överinseende av en eller flera aktuarier.

Utredningen anser att den detaljerade uppräkningen i direktivet kan uttryckas betydligt mer kärnfullt, utan att det sakliga innehållet i bestämmelsen ändras. Med en mer kärnfull uppräkning skapas dessutom en mer balanserad lagreglering av de olika funktioner som ska finnas i ett försäkringsföretag. I enlighet med utredning- ens utgångspunkter vid genomförandet av bestämmelserna om kra- ven på företagsstyrning bör lagtexten vara ”neutral” i fråga om organisationsstrukturer och hierarkier, se avsnitt 12.2.1.

320

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

Utredningen har övervägt om det utökade ansvarsområdet bör medföra en justering av bestämmelsen i nuvarande 14 kap. 10 § FRL om en eller flera av Finansinspektionen förordnade aktuarier, men föreslår inte någon sådan justering. Skälet till att någon justering inte föreslås är att aktuariefunktionens utökade ansvar till stor del kan hänföras till mer företagsinterna frågor.

Enligt utredningens mening behöver kravet på att den nu aktu- ella funktionen ska vara effektiv inte uttryckligen framgå av lag- texten. Utredningen bedömer att kravet på effektivitet i funktionen är självklart.

I sammanhanget bör anmärkas att det ansvar som kommer till uttryck i bestämmelsen dels ger uttryck för ett minimiansvar, dels riktar sig till aktuariefunktionen som sådan, och inte till de enskilda aktuarierna i ett företag. En innebörd av det nu angivna är att ett företag är oförhindrat att använda aktuariers kompetens även på andra områden än inom aktuariefunktionen. Att ett företag inte heller bör vara skyldigt att använda beteckningen aktuariefunktio- nen behandlas i avsnitt 12.2.1.

Närmare bestämmelser om aktuariefunktionen finns i EU-för- ordningen, vilket bör framgå av lagtexten.

I likhet med vad som är fallet enligt gällande rätt föreslår utred- ningen att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kompetenskrav för den som ska utföra uppgifter i aktuariefunktionen.

12.4.5 Aktuariens roll och skadeståndsfrågan

Utredningens bedömning: Det bör inte införas någon särre- glering kring skadeståndsansvar för personer som utför uppgif- ter inom ramen för en aktuariefunktion.

Skäl för utredningens bedömning: I 16 kap. 1 § i den nu upphävda lagen (1982:713) om försäkringsrörelse fanns en bestämmelse om att en aktuarie var skadeståndsansvarig vid skada till följd av upp- såtligt agerande eller i anledning av oaktsamhet. Skadeståndsansva- ret togs bort när den nya försäkringsrörelselagen infördes. Av förarbetena (prop. 2009/10:246 s. 246) framgår att aktuariens roll förändras i och med Solvens II-direktivet, och att någon mer ingå- ende översyn av denna därför inte gjordes vid det tillfället. Av

321

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

utredningsdirektivet 2010:14 s. 14 framgår att utredningen närmare ska utreda aktuariens roll och om den nya ställningen för aktuarien bör föranleda någon ändring av reglerna om skadeståndsansvar i nationell lagstiftning.

På sätt som anfördes vid det tidigare skadeståndsansvarets slo- pande (prop. 2009/10:246 s. 246 och 274 f) har aktuarien en viktig funktion inom ramen för försäkringsföretagens interna styrning och kontroll. Någon egentlig förändring i denna del inträder enligt utredningens mening inte genom direktivet. Som angivits ovan lämnas en mycket detaljerad uppräkning i direktivet av uppgifter för aktuariefunktionen, en uppräkning som saknar motsvarighet när det gäller de övriga obligatoriska funktionerna, möjligen med undantag för riskhanteringsfunktionen. Den betydande mängden av uppgifter och den stora betydelsen av dess korrekta utförande kan anses tala för ett återinförande av ett särskilt skadeståndsansvar för personer inom aktuariefunktionen.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl emellertid för att inte behandla personer inom aktuariefunktionen på annat sätt än de personer som inom exempelvis andra obligatoriska funk- tioner, har att utföra uppgifter som, om de utförs på ett bristande sätt, kan skada företaget i samma omfattning. Utredningen anser istället att det egentliga ansvaret för ett försäkringsföretags rörelse bör ligga på styrelsen och den verkställande direktören, även i frå- gor som kan hänföras till skadestånd. Det bör därför inte införas någon särreglering kring skadeståndsansvar för personer som utför uppgifter inom ramen för en aktuariefunktion.

12.4.6 Uppdragsavtal

Utredningens förslag: Ett avtal om utförande av ett försäk- ringsföretags rörelse mellan företaget och annan (uppdragsavtal) får inte avse kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verk- samheter om det leder till att

1. kvaliteten i företagsstyrningssystemet försämras väsentligt,

2. den operativa risken i företaget ökar väsentligt,

3. Finansinspektionen möjlighet att utöva tillsyn försämras,

eller

4. försäkringstagarnas möjlighet till tillfredsställande service begränsas.

322

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

Om ett försäkringsföretag avser att ingå ett uppdragsavtal beträffande kritiska eller viktiga operativa funktioner eller verk- samheter ska företaget i god tid innan avtalet ingås anmäla detta till Finansinspektionen.

Anmälan till Finansinspektionen ska också ske vid senare inträffade väsentliga förändringar inom de funktioner eller verk- samheter som avses i andra stycket.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 49.1 i Solvens II-direkti- vet framgår att ett försäkringsföretag kan välja att ingå uppdrags- avtal avseende alla funktioner och försäkringsverksamheter, men att företaget alltjämt, trots avtalet, har det fulla ansvaret för att företaget uppfyller sina förpliktelser enligt direktivet. Av artikel 49.2 framgår emellertid att möjligheten att ingå uppdragsavtal är begränsad när det är fråga om ”kritiska eller viktiga operativa funk- tioner eller verksamheter”. Sådana uppdragsavtal får inte ingås om det leder till väsentliga försämringar av kvaliteten i företagsstyr- ningssystemet, en otillbörlig ökning av den operativa risken, för- sämringar av tillsynsmyndigheternas möjligheter att utöva tillsyn eller om hinder skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna en tillfredsställande service. I artikel 49.3 finns vissa bestämmelser om företagens anmälningsskyldighet. Av artikel 50.1 framgår avslut- ningsvis att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om ett försäkringsföretags utläggning av verksamhet genom upp- dragsavtal.

Det finns inte i dag någon reglering i lag om uppdragsavtal för försäkringsföretag. Exempel finns dock i lagar på det finansiella området i övrigt, t.ex. i lagen (2004:46) om investeringsfonder. Bestämmelserna i den lagen är emellertid mer långtgående än bestämmelserna i direktivet, och kan därför inte tjäna som förebild för den nu aktuella regleringen på försäkringsområdet.

Enligt den föreslagna lagbestämmelsen ska Finansinspektionen inte fatta något beslut i samband med ett företags anmälan av upp- dragsavtal. Regleringen bygger istället på att Finansinspektionen har en skyldighet att vidta åtgärder om Finansinspektionen inom ramen för sin tillsyn anser att den planerade utläggningen strider mot bestämmelserna om uppdragsavtal. Det bör särskilt framhållas att Finansinspektionen enligt utredningens mening är oförhindrad att ingripa även efter det att det aktuella avtalet har ingåtts. Något krav på att Finansinspektionen måste agera inom viss tid från

323

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

mottagandet av ett företags anmälan om sin avsikt att ingå ett upp- dragsavtal finns således inte.

I den praktiska hanteringen riskerar det ovanstående att leda till oklarheter eller oönskade effekter. Utredningen anser mot denna bakgrund att bestämmelsen i direktivet bör uppfattas som att Finansinspektionen ska underrättas i så god tid innan ett uppdrags- avtal ingås att Finansinspektionen har en i vart fall teoretisk möj- lighet att reagera om den operativa risken ökar i otillbörlig omfatt- ning, kvalitén försämras väsentligt, möjligheten till tillsyn försäm- ras eller om försäkringstagarnas möjlighet till en tillfredsställande service begränsas. Om någon av dessa punkter är uppfyllda bör Finansinspektionen enligt utredningens bedömning kunna meddela företaget detta exempelvis genom ett föreläggande med innebörd att företaget inte kan ingå uppdragsavtalet utan risk för ingripande.

Vid fall av ett nystartat försäkringsföretag som redan från bör- jan avser att uppdra åt annan att utföra kritiska eller viktiga opera- tiva funktioner eller verksamheter framstår det enligt utredningens mening som självklart att en bedömning av lämpligheten även i dessa avseende ingår som en del i prövningen av om tillstånd att driva försäkringsrörelse ska ges. Något behov av särskild reglering för att hantera dessa företags möjligheter till ingående av uppdrags- avtal finns därför inte enligt utredningens mening.

Närmare bestämmelser om utläggning av verksamhet finns i EU-förordningen, vilket bör framgå av lagtexten.

Särskilt om proportionalitetsprincipen och uppdragsavtal

För vissa av artiklarna i Solvens II-direktivet om krav på rörel- sen finns det förslag till relativt detaljerade bestämmelser på nivå 2. Det kan dessutom antas komma att meddelas detaljerade bestäm- melser även på lägre nivå. Sammantaget kommer försäkringsföreta- gen alltså att behöva förhålla sig till ett stort antal bestämmelser på olika nivåer och med varierande detaljeringsgrad. Utredningens bedömning är att proportionalitetsprincipen kommer ha stor prak- tisk betydelse på det nu aktuella området.

I ett företag med komplexa risker kan det enligt utredningens mening komma att krävas stora personella och materiella resurser för att exempelvis uppfylla kraven på funktionen för riskhantering, medan det i ett litet företag med ”enkla” risker kanske kan räcka

324

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

med en person och mindre komplicerade stödsystem för att upp- fylla kraven.

Utredningen anser att möjligheten för ett försäkringsföretag att använda sig av uppdragsavtal är ett tydligt exempel på en åtgärd som kan vidtas för att begränsa den personella omfattningen i den egna verksamheten.

Ett litet försäkringsföretag med en mindre komplex verksamhet bör som exempel kunna ingå uppdragsavtal avseende alla funktio- ner som företaget måste ha enligt lagen. Det är dock viktigt att betona att det yttersta ansvaret för all verksamhet som läggs ut på annan alltid ligger kvar hos det företag som lägger ut verksamheten. Detta ansvar bör enligt utredningen innebära att även ett litet för- säkringsföretag måste ha tillräckliga förutsättningar för att fortlö- pande kunna förvissa sig dels om att den som utför den utlagda verksamheten är lämplig för uppgiften, dels att verksamheten full- görs på ett tillfredsställande sätt.

12.4.7 Villkor om tillsyn i uppdragsavtal

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag som uppdrar åt annan att svara för en funktion eller utföra verksamhet som ingår i försäkringsföretagets försäkringsrörelse ska genom avtal vidta de åtgärder som krävs för att garantera att tjänsteleveran- tören är skyldig att

1. samarbeta med försäkringsföretagets tillsynsmyndigheter när det gäller de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtalet,

2. ge försäkringsföretaget, dess revisorer och tillsynsmyndig- heter tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksam- heter som omfattas av uppdragsavtalet, och

3. ge tillsynsmyndigheterna faktiskt tillträde till leverantö- rens lokaler.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 38 i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag som har uppdragit åt annan (en tjänsteleverantör) att svara för en funktion eller utföra viss verksamhet garantera ett antal närmare angivna villkor.

325

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

Av artikel 38.1 a) framgår att tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de funk- tioner och verksamheter som omfattas av ett uppdragsavtal.

Av artikel 38.1 b) framgår att försäkringsföretaget, dess revisor och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgifter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsav- talet.

Enligt artikel 38.1 c) ska tillsynsmyndigheterna därutöver ha faktiskt tillträde till tjänsteleverantörens lokaler och kunna utöva denna rättighet.

Bestämmelserna i artikel 38.1 har ingen motsvarighet i äldre direktiv och ska enligt utredningen genomföras i lag, dock med relativt omfattande språkliga justeringar för att bättre följa den tra- ditionella utformningen av svensk lagtext. Någon skillnad i sak är således inte avsedd.

12.5 Förmånsrätt och register

12.5.1 Bakgrund

Om en försäkringsgivare – trots solvensregleringen – skulle för- sättas i konkurs avses försäkringstagarnas och andra ersättnings- berättigades anspråk främst tryggas genom deras särskilda för- månsrätt i de s.k. skuldtäckningstillgångarna. Eftersom den sär- skilda förmånsrättens omfattning beror på förekomsten av skuld- täckningstillgångar och dess samlade värde är det därför av avgö- rande betydelse att dessa tillgångar är av tillräcklig storlek och kva- litet om en konkurssituation inträffar.

Av utredningsdirektivet 2010:14 s. 14 framgår att utredaren ska granska hur skyddet för försäkringstagarna påverkas av upphöran- det av de nuvarande skuldtäckningsreglerna och dess ersättande av aktsamhetsprincipen.

326

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

12.5.2 Nuvarande bestämmelser

Enligt en bestämmelse8 i den delen av Solvens II-direktivet som endast innehåller en konsolidering av redan nu gällande direktiv ska försäkringsfordringar ha förmånsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget genom en av eller båda de följande metoderna:

a) avseende tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna ska försäkringsfordringar ha absolut förmånsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget, och

b) avseende försäkringsföretagets samlade tillgångar ska försäkringsfordringar åtnjuta förmånsrätt framför andra ford- ringar på försäkringsföretaget, med möjlighet till undantag endast för vissa i direktivet uppräknade fordringar.

Sverige har sedan tidigare valt att tillämpa metod a). De medlems- stater som har valt att tillämpa metod a) ska enligt direktivet kräva att försäkringsföretag upprättar och håller aktuellt ett särskilt register. Direktivet innehåller därutöver ett antal mer preciserade regler kring detta särskilda register.

Kraven i direktivet har i Sverige genomförts genom bestämmel- ser om särskild förmånsrätt för försäkringsfordringar. Bestämmel- serna finns i förmånsrättslagen (1970:979) och i FRL. Särskild för- månsrätt följer med fordran som grundas på försäkringsavtal eller fordran som avser återbetalning av premier för att ett försäkrings- avtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla. Fordran grundad på avtal om återförsäkring har förmånsrätt efter annan fordran än sådan som nämnts i föregående mening. Det kan här nämnas att särskild förmånsrätt för livförsäkringsfordringar fanns redan innan EU-direktiven genomfördes i svensk rätt.

Särskilda förmånsrätter belastar endast viss bestämd egendom och gäller vid utmätning och konkurs. Försäkringsföretag är enligt gällande rätt skyldiga att föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångar- nas värde, ett s.k. skuldtäckningsregister. Den särskilda förmåns- rätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i skuldtäcknings- registret. För den händelse värdet på de registerförda tillgångarna inte skulle räcka till för att täcka förmånsberättigade fordringar är fordringshavarna hänvisade till att bevaka återstoden av sin fordran som en s.k. oprioriterad fordran, dvs. i konkurrens med övriga bor-

8 Se artikel 275 i Solvens II-direktivet.

327

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

genärer som endast har s.k. allmän förmånsrätt. Det är skuldtäck- ningsregistrets innehåll när försäkringsföretaget försätts i konkurs eller när utmätning sker som avgör vilka tillgångar som omfattas av den särskilda förmånsrätten.

12.5.3 Överväganden och förslag

Utredningens förslag:

Förmånsrättsregister

Ett försäkringsföretag ska föra ett register (förmånsrättsregis- ter) som vid varje tidpunkt utvisar tillgångar vars samlade värde minst svarar mot värdet av de försäkringstekniska avsättning- arna för egen räkning.

Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen åter- försäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring.

Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska försäk- ringsföretagets risktagande, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring.

Om den som har tagit emot återförsäkringen är auktoriserad i ett annat land inom EES, får avdrag inte vägras av skäl som har sin grund i bristande sundhet i återförsäkringsföretagets eller försäkringsföretagets finanser.

Värdering

De tillgångar som ingår i ett förmånsrättsregister ska värderas till verkligt värde enligt bestämmelserna om sådan värdering i avsnitt 7.1.3. Från detta värde ska avdrag göras för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången.

Förbud mot åsättande av värde

Följande får inte åsättas något värde vid ett försäkringsföretags registerföring:

1. den del av en tillgång som har upplåtits med sådan rätt att dess värde inte kan omfattas av försäkringstagares och andra ersättningsberättigades förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrätts- lagen, och

328

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

2. den del av en fordran på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget.

Utöver vad som anges i första stycket får följande inte åsättas något värde vid ett försäkringsaktiebolags registerföring:

1. försäkringsaktiebolagets egna aktier, och

2. den del av värdet av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier i ett dotterföretag som kan hänföras till dess aktier i försäkringsaktiebolaget.

Om en tillgång har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas ska det antecknas i förmånsrättsregistret.

Förmånsrätt

Förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som

1. grundas på försäkringsavtal, eller

2. avser återbetalning av premier för att ett försäkringsavtal inte har kommit till stånd eller har upphört att gälla.

Förmånsrätten omfattar de tillgångar som finns upptagna i försäkringsföretagets förmånsrättsregister när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum.

Fordran grundad på återförsäkring har förmånsrätt efter sådan fordran som anges i första stycket.

Bemyndigande

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om förande av förmånsrättsregister.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet kring förmånsrätt och register ingår i den del av direktivet som endast innebär en konsolidering av nu gällande direktiv. Som framgått av avsnitt 5.2.5 föreslår utredningen att artiklar som ingår i konsolideringen inte ska införlivas på nytt, eftersom konsolideringen inte är avsedd att innehålla några materiella ändringar av nu gällande regler. Systemet med särskild förmånsrätt och därmed tillhörande krav på särskilt register ska alltså behållas i sak. De övriga delarna av direktivet innebär emellertid att vissa anpassningar av den nuvarande regleringen behöver göras.

329

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

Enligt utredningen ska förmånsrätten således även i framtiden vara kopplad till tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna, eftersom dessa är en beloppsmässig värdering av de underliggande åtagandena – dvs. de fordringar som försäkringsta- gare och andra ersättningsberättigade har gentemot försäkringsfö- retaget grundade på avtal (jfr. alternativ a) ovan).

Enligt nu gällande reglering för livförsäkring beräknas avsätt- ningarna emellertid på ett betryggande sätt, vilket medför något som kan betecknas som implicita buffertar i avsättningarna.9 Med anledning av att det finns buffertar i avsättningarna finns det också buffertar i de nuvarande skuldtäckningstillgångarna, eftersom dessa definieras som tillgångar som motsvarar avsättningarna. På grund av kopplingen mellan skuldtäckningstillgångarna och förmånsrät- ten omfattar den nuvarande förmånsrätten således mer tillgångar än vad som i mer strikt mening svarar mot de underliggande fordring- arna.

Genom Solvens II-direktivet kommer de implicita buffertarna att försvinna, eftersom avsättningarna ska beräknas till verkligt värde. Det skulle kunna hävdas att slopandet av dagens implicita buffertar är en försämring eftersom den särskilda förmånsrätten skulle kunna omfatta en mindre mängd av tillgångar. Mot detta ska dock ställas att regleringen totalt sett är avsedd att stärka försäk- ringstagares och andra ersättningsberättigades ställning, t.ex. genom att sannolikheten för ett fallissemang minskar, och att värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal. Enligt utred- ningens mening går det därför inte att dra slutsatsen att den för- ändrade regleringen i sig medför någon försvagning av konsument- skyddet i generell mening. Till det nu angivna kommer att ungefär hälften av de svenska livbolagen och en tredjedel av de svenska ska- debolagen rapporterade ökade försäkringstekniska avsättningar i QIS 5, se avsnitt 22.1.

Genom direktivets bestämmelser om huvudsaklig placeringsfri- het10 kan emellertid de särskilda placeringsregler som nu gäller för de tillgångar som används för skuldtäckning enligt utredningens mening inte längre upprätthållas. De nu gällande placeringsreglerna kan sägas fungera som en form av kvalitetsgaranti för de tillgångar som utgör grunden i den särskilda förmånsrätten. Utredningen

9 Motsvarande implicita buffertar förekommer inte avseende tjänstepensions- eller skade- försäkring.

10 Se avsnitt 11.2.

330

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

anser dock att den huvudsakliga placeringsfriheten som utgångs- punkt inte medför någon försämring när det gäller den särskilda förmånsrätten för försäkringstagare och andra ersättningsberätti- gade. Bedömningen grundas på att de föreslagna reglerna möjliggör en bättre riskhantering genom matchning och användandet av olika riskhanteringstekniker. Innehav i riskfyllda tillgångar som inte matchar skuldsidan innebär vidare att kapitalkravet på företaget ökar, vilket ger ett bättre skydd för den nu aktuella kretsen av per- soner. Enligt utredningens mening finns det, trots vad som nu angivits, såväl möjligheter som skäl för att inte tillåta att vissa till- gångar åsätts något värde i registerföringen. Denna begränsning bör enligt utredningen omfatta dels den del av en tillgång som har upplåtits med sådan rätt att dess värde inte kan omfattas av försäk- ringstagares och andra ersättningsberättigades särskilda förmåns- rätt (jfr. artikel 276.4), dels den del av en fordran på någon annan än försäkringstagare som understiger det belopp som gäldenären har att fordra av försäkringsföretaget (en s.k. motfordran). För för- säkringsaktiebolagens del bör inte heller värdet av dels försäkrings- aktiebolagets egna aktier, dels den del av värdet av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier i ett dotterföretag som kan hänföras till dess aktier i försäkringsaktiebolaget, kunna åsättas något värde vid registerföring. Skälet till detta är att sådana till- gångar kan antas sakna värde vid en konkurs i det aktuella företa- get.

Utredningen har övervägt att i stället ange att vissa tillgångar överhuvudtaget inte får tas med i ett förmånsrättsregister, som alternativ till det föreslagna förbudet mot åsättande av värde avse- ende vissa närmare angivna tillgångar. Eftersom det är de samlade (registerförda) tillgångarnas slutliga värde som är det centrala för utfallet av den särskilda förmånsrätten har utredningen dock valt det senare alternativet. Med andra ord är det inte tillgången i sig som är det centrala, utan dess värde.

Rent lagtekniskt har utredningen, utöver de ändringar som erfordras med anledning av vad som angivits ovan, valt att föreslå några mindre justeringar i förhållande till dagens reglering. Syftet med dessa justeringar är att göra bestämmelsen tydligare.

331

Krav på företagsstyrning

SOU 2011:68

12.6 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)

Bestämmelser om företagsstyrning återfinns i kapitel 10, artiklarna 249–265. Genomförandeåtgärderna har stöd i artikel 50 i Solvens II-direktivet. Bestämmelserna behandlar företagsstyrningssyste- met, riskhanteringssystemet, systemet för intern kontroll, de olika funktionerna, lämplighetsprövning, uppdragsavtal, riktlinje för ersättningsfrågor samt vissa krav på bl.a. validering och dokumen- tation kopplade till värderingen av tillgångar och skulder inklusive de försäkringstekniska avsättningarna.

I fråga om de övergripande kraven på företagsstyrning som finns angivna i artikel 249 kan särskilt anmärkas att kompetens och erfarenhetskraven på en styrelse är utformade på ett sådant sätt att det dels är fråga om ett krav på styrelsens samlade förmåga (kol- lektivt krav), dels krav på individuell kompetens och erfarenhet avseende tilldelade uppgifter. I artikel 249 finns även bl.a. krav på förekomsten av ett effektivt system till förebyggande av s.k. intres- sekonflikter, med krav på identifiering av möjliga konfliktorsaker och användande av relevanta motåtgärder.

När det gäller kraven på ett försäkringsföretags riskhanterings- system, som behandlas i artikel 251 och 252, bör enligt utredning- ens mening särskilt noteras de krav på att personer som svarar för driften i ett försäkringsföretag eller har andra nyckelfunktioner beaktar den information som rapporteras i riskhanteringssystemet vid sina beslut, samt att s.k. stresstester och scenarioanalyser avse- ende alla relevanta risker, där det är lämpligt, ska ingå som en del i företagets riskhanteringssystem.

När det gäller system för internkontroll, som behandlas i artikel 257, framgår att systemet för internkontroll ska syfta till att säker- ställa att försäkringsföretaget agerar i överrensstämmelse med för företaget tillämpliga bestämmelser, att företagets verksamhet bedrivs på ett sätt som säkerställer effektivitet i företagens verksamhet, samt tryggar tillgänglighet och tillförlitlighet i finansiell och icke- finansiell information.

När det gäller de fyra funktioner som enligt Solvens II-direktivet ska finnas i ett försäkringsföretag (riskhanteringsfunktion, funk- tion för regelefterlevnad, aktuariefunktion och funktion för intern- revision) finns det vissa generella klargöranden (krav) i artikel 258– 262.

332

SOU 2011:68

Krav på företagsstyrning

För det första klargörs att ett försäkringsföretag ska införliva funktionerna och tillhörande rapporteringsrutiner i den organisato- riska strukturen på ett sätt som säkerställer att varje funktion är fri från påverkan som kan äventyra funktionens förmåga att utföra sina uppgifter på ett objektivt, rättvist och oberoende sätt. För det andra tydliggörs att kravet på funktionernas oberoende är mer långtgående endast när det gäller funktionen för internrevision, där krav på helt (funktionellt) oberoende uppställs. För det tredje framgår att funktionerna ska arbeta under tillsyn av och rapportera till företagets styrelse och, när det är lämpligt, samarbeta med övriga funktioner vid utförandet av sina roller.

I artikel 259 tydliggörs vilka uppgifter som riskhanteringsfunk- tionen ska svara för. Det framgår i huvudsak att den aktuella funk- tionen ska biträda försäkringsföretagets styrelse och övriga funk- tioner i hanteringen av riskhanteringssystemet, övervaka och lämna rapporter om systemet till styrelsen, ha nära samverkan med aktua- riefunktionen samt upprätthålla en övergripande bild av företagets riskprofil.

I artikel 260 finns bl.a. krav på riktlinjer för regelefterlevnad. När det särskilt gäller funktionen för internrevision, som

behandlas i artikel 261 ställs det bl.a. krav på helt (funktionellt) oberoende. Innebörden av detta oberoende förtydligas genom en bestämmelse om att personer som ingår i funktionen för internre- vision inte får har något ansvar för en annan funktion.

Av artikel 263 framgår det att den bedömning av lämpligheten hos personer som leder ett försäkringsföretags verksamhet eller utför andra centrala funktioner i detta, ska inkludera en bedömning av personernas ärlighet och finansiella sundhet.

När det gäller ett försäkringsföretags uppdrag till annan att utföra företagets verksamhet genom uppdragsavtal innehåller arti- kel 264 ett antal krav. Enligt bestämmelsen ska det uppdragsläm- nande företaget upprätta en skriftlig policy som tar hänsyn till effekterna av uppdragsavtalet på dess verksamhet och som inne- håller rutiner för den rapportering och övervakning som ska tilläm- pas. Företaget ska också tillse att villkoren i uppdragsavtalet är för- enliga med de skyldigheter som företaget har under Solvens II- direktivet.

I artikel 265 finns krav på den ersättningspolicy som företagen ska ha enligt 249 samt vissa grundläggande principer om ersätt- ningens bestämmande och dess utbetalning.

333

13 Tillsyn

13.1 Bakgrund

Av förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektio- nen följer att Finansinspektionen ansvarar för tillsynen, regelgiv- ningen och tillståndsprövningen som rör finansiella marknader och finansiella företag. Den aktuella förordningen är det huvudsakliga av regeringens medel för att definiera uppgifterna och målen med inspektionens verksamhet. Finansinspektionen ska enligt förord- ningen arbeta för ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och verka för ett gott konsumentskydd inom det finansiella syste- met. Finansinspektionens verksamhet styrs emellertid också genom regleringsbrev, där regeringen ställer av Riksdagen anvisade medel till en myndighets förfogande, anger villkor för de anvisade medlen i syfte att styra myndighetens verksamhet och sätter upp mål för verksamheten.

Finansinspektions nuvarande tillsyn på försäkringsområdet utgår från den reglering som gäller för försäkringsföretag och understödsföreningar. De svenska försäkringsföretagens verksam- het regleras i försäkringsrörelselagen (2010:2043), i det följande ”FRL”, medan den verksamhet som bedrivs av understödsföre- ningar under en övergångsperiod omfattas av den numera upphävda lagen (1972:262) om understödsföreningar, i det följande ”UFL”. För utländska försäkringsgivare som verkar i Sverige finns bestäm- melser i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänste- pensionsinstituts verksamhet i Sverige, i det följande ”LUFT”. Finansinspektionens löpande tillsyn begränsas dock inte till efter- levnaden av bestämmelser i den reglering som angivits ovan. Till- synen avser således även tillämpningen av bestämmelser som ställts upp i vissa andra författningar för försäkringsrörelse för att skydda försäkringstagare och andra ersättningsberättigade.

335

Tillsyn

SOU 2011:68

Solvens II-regelverket innebär generellt en övergång från en äldre regleringsansats som kännetecknades av s.k. kvantitativa reg- ler, t.ex. i form av uttryckliga gränser för försäkringsföretagens pla- ceringar, till en regleringsansats som är mer principbaserad och som istället kännetecknas av principer och s.k. kvalitativa krav. I Solvens II-regelverket kombineras denna övergång till en mer kvalitativt inriktad och riskbaserad solvensreglering med en delvis ändrad inriktning av tillsynen.

Med en reglering byggd kring kvalitativa krav avses tillsynen bli mer processinriktad jämfört med tidigare. Tillsynen förväntas där- för vara mer inriktad på kontroll av att företagen följer sina interna rutiner och beslutsprocesser samt kvaliteten på dessa, än på kon- troll av att företagen följer vissa kvantitativa krav. Det nu angivna kan sägas förutsätta en mer flexibel tillsyn. Med en reglering där fokus ligger på effektiv hantering av risker hamnar fokus i tillsynen på den samlade risken i varje enskilt företag, vilket medför att till- synen måste bygga på en mer kvalitativ och individualiserad bedöm- ning av företagen, jämfört med vad som nu är fallet.

En målsättning med det nya regelverket är att skapa större flexi- bilitet när det gäller hur de olika kraven ska uppfyllas, se kapitel 4. Detta ställer dock större krav såväl på företagen som på tillsyns- myndigheterna. Företagen måste kunna motivera och bevisa hur de kvalitativa kraven i regelverket efterlevs, och tillsynsmyndigheterna måste ha möjlighet att göra resurskrävande individuella bedöm- ningar. Den nya ordningen innebär bl.a. att kraven ökar på tydliga rutiner för den dialog som måste finnas mellan tillsynsmyndig- heterna och företagen, t.ex. när det gäller synen på ansvarsfördel- ning och hanteringen av situationer då det finns olika uppfattningar i en viss fråga.

Den ökade flexibiliteten måste emellertid förenas med möjlig- heter för tillsynsmyndigheterna att kunna agera mer proaktivt, dvs. vara mer inriktade på förutsebara framtida situationer, för att kunna ingripa i ett tidigare skede och bidra till undvikande av en oönskad händelseutveckling. Det kan anmärkas att Finansinspek- tionens tillsyn kommer att omfatta alla s.k. nivåer i Solvens II-regel- verket, se kapitel 4.

I Solvens II-direktivet uttrycks vad som sagts ovan genom krav på att tillsynen ska utgå dels från en riskbaserad metod, dels att till- synen ska vara proaktiv.

En annan viktig nyhet i direktivet är att tillsynen ska bli mer harmoniserad inom EU, och att det nu införs EU-baserade krav på

336

SOU 2011:68

Tillsyn

transparens vad gäller tillsynsprocesserna. Därutöver införs regler om tillsynen över försäkringsgrupper, tillsynskollegier och det nya begreppet grupptillsynsmyndighet. Förändringarna avseende reg- lerna om tillsynen över försäkringsgrupper består i att tillsynen över dessa, i motsats till vad som gäller i dag om extra tillsyn av försäkringsföretagen i en försäkringsgrupp, istället utövas över själva gruppen som sådan. Av direktivet framgår att tillsynsmodel- len är ett nytänkande, med en grupptillsynsmyndighet som har en nyckelroll och fristående tillsynsmyndigheter som har viktiga roller som till del behålls vid grupptillsynen. En annan förändring är att bestämmelserna om försäkringsgrupper ska tillämpas av det ytter- sta försäkringsföretaget som har sitt huvudkontor inom gemen- skapen. Det är således ett försäkringsföretag i varje försäkringsgrupp inom EES som ska följa bestämmelserna för grupper. Med det följer även förändringen att det är en tillsynsmyndighet som är s.k. grupptillsynsmyndighet och som är ensamt ansvarig för tillsynen över hela gruppen. Genom direktivet införs också bestämmelser om tillsynskollegier, där samtliga tillsynsmyndigheter för de före- tag som ingår i försäkringsgruppen ska samråda. Bestämmelserna om försäkringsgrupper, tillsynskollegier och grupptillsynsmyndig- heten behandlas närmare i kapitel 16.

Även om direktivet innehåller en hel del nyheter kring tillsynen över enskilda försäkringsföretag kan det konstateras att flertalet av bestämmelserna i direktivet har en motsvarighet i de äldre direkti- ven. Bestämmelserna i de äldre direktiven är i huvudsak genom- förda i svensk rätt genom bestämmelser i FRL, se särskilt dess nuvarande 14–16 kap, och bestämmelser i LUFT, se särskilt dess nuvarande 3 kap.

13.2 Utgångspunkter

13.2.1 Allmän utgångspunkt

Utredningens bedömning: De bestämmelser i Solvens II-direktivet som riktar sig till Finansinspektionen ska, som huvudregel, tas in i försäkringsrörelselagen när bestämmelsen rör enskild, men tas in i försäkringsrörelseförordningen eller i förordningen med instruktion för Finansinspektionen när bestämmelsen endast riktar sig till inspektionen.

337

Tillsyn

SOU 2011:68

Skäl för utredningens bedömning: Av Regeringsformen 8 kap. 2 § punkt 2 framgår att föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förut- sättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhål- landen (se avsnitt 5.2.2). Mot den nu angivna bakgrunden bör de bestämmelser i direktivet som riktar sig till Finansinspektionen tas in i FRL när bestämmelsen rör skyldighet för enskild, men som huvudregel och i enlighet med svensk lagstiftningstradition tas in i försäkringsrörelseförordningen (2011:257) eller i förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen när bestämmelsen endast riktar sig till denna.

13.2.2 Huvudsyftet med tillsynen

Utredningens bedömning: Det behövs inga lagändringar för att genomföra bestämmelserna i Solvens II-direktivet om att Finans- inspektionen ska ha de medel och resurser som krävs för att kunna bedriva den tillsyn som krävs enligt direktivet.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelsen i artikel 27 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna ”säkerställa att till- synsmyndigheterna har tillgång till de medel som krävs, och att de har relevant expertkompetens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte, nämligen skyddet av försäkrings- och för- månstagare.”

Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i de äldre direkti- ven, men är inte av sådan art att den enligt utredningens mening bör tas in i svensk lag. Det kan i sammanhanget anmärkas att när- mare bestämmelser om syftet med den tillsyn som Finansinspek- tionen har att svara för regleras genom förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen och att direktivets bestämmelse närmast får anses rikta sig till Riksdagen, som har den s.k. finans- makten.

338

SOU 2011:68

Tillsyn

13.2.3 Finansiell stabilitet och procyklikalitet

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om att Finans- inspektionen ska ta hänsyn till potentiella procykliska och andra effekter av sina åtgärder i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i förordningen med instruktion för Finans- inspektionen.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel 28 i Solvens II-direktivet ska Finansinspektionen i sin tillsyn ta vederbörlig hänsyn till de potentiella effekter som dess beslut kan komma att få för de berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i krissituationer, med hänsyn till den information som finns tillgänglig vid tillfället i fråga. I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska Finansinspektionen dessutom ta hänsyn till de potentiellt s.k. procykliska effekterna av sina åtgärder.

Bestämmelserna, som inte har någon motsvarighet i de äldre direktiven, har för svenskt vidkommande sin motsvarighet i 2 och 5 §§ förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Något behov av kompletterande reglering föreligger således inte enligt utredningens mening. I sammanhanget kan anmärkas att utredningen anser att den del av artikel 28 i direktivet som anger att myndighetens beslut ska utgå från den information som finns till- gänglig vid tidpunkten för beslutet inte uttryckligen behöver framgå, eftersom det får anses självklart. Det ska även anmärkas att innehållet i artikel 28 inte bör uppfattas ge stöd för att en tillsyns- myndighet i de aktuella fallen och med stöd i den bestämmelsen kan välja att generellt åsidosätta övriga bestämmelser i direktivet. Innehållet i artikel 28 bör istället uppfattas som en skyldighet för medlemsstaterna att i föreskrift erinra dess tillsynsmyndighet om att den i utförande av allmänna uppgifter inom de ramar som bestäms genom direktivet även ska ta hänsyn till finansiell stabilitet och procykalitet. Direktivets särbestämmelser vid s.k. exceptionella omständigheter behandlas i avsnitt 13.9.3.

339

Tillsyn

SOU 2011:68

13.2.4 Allmänna principer för tillsynen

Utredningens förslag: Finansinspektionen har tillsyn över för- säkringsföretag. Tillsynen omfattar att verksamheten drivs enligt

1. försäkringsrörelselagen,

2. andra författningar som reglerar företagets näringsverksam- het,

3. företagets bolagsordning eller stadgar, och

4. de styrdokument och riktlinjer som företaget ska ha enligt denna lag.

Finansinspektionen har dessutom tillsyn över att försäkringsföretagets ägare uppfyller lämplighetskraven i denna lag.

Finansinspektionens tillsyn ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 29.1 i Solvens II- direktivet ska tillsynen utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Tillsynen ska innefatta en kontinuerlig kontroll av att för- säkringsverksamheten fungerar korrekt och att försäkringsföre- tagen iakttar gällande tillsynsregler. Bestämmelserna i den aktuella artikeln, som inte har någon direkt motsvarighet i de äldre direkti- ven, får i huvudsak anses motsvaras av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 2 § FRL, om att Finansinspektionen har tillsyn över försäk- ringsföretag (kontinuerlig kontroll).

Den nuvarande bestämmelserna i 14 kap. 2 § FRL bör komplet- teras med krav på att tillsynen ska utgå från en proaktiv och risk- baserad metod samt justeras till följd av direktivets krav på styr- dokument och riktlinjer, se t.ex. avsnitt 12.2.5. Innehållet i 14 kap. 2 § tredje stycket, om Finansinspektionens tillsyn över att ägare och ledning i ett försäkringsföretag uppfyller lämplighetskraven, bör justeras genom strykning av tillsynen över ledningens uppfyl- lande av de aktuella kraven. Strykningen är föranledd av att Finans- inspektionens tillsyn över uppfyllandet av lämplighetskraven för personer i ledningen istället tillgodoses genom kravet på att verk- samheten i ett försäkringsföretag drivs enligt FRL, där ett särskilt krav på lämplighet bl.a. för personer i ett företags ledning föreslås, se avsnitt 12.2.8. Bestämmelserna om tillsynens omfattning bör återspeglas i bestämmelserna om Finansinspektionens ingripande.

340

SOU 2011:68

Tillsyn

De nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 1 § FRL bör därför justeras på motsvarande sätt.

Utredningen uppfattar kravet på användande av en proaktiv och riskbaserad metod dels som ett krav på att ingripande ska kunna ske i ett tidigt skede för att förhindra att problem uppkommer, dels som ett krav på en mer individualiserad bedömning av de enskilda företagen.

Det att utgångspunkten för tillsynen ska tas i en proaktiv och riskbaserad metod medför enligt utredningen att tillsynen kan för- utsättas vara mer inriktad på kontroll av att de enskilda företagen har upprättat och följer kvalitativt godtagbara interna rutiner och beslutsprocesser, än på kontroll av att företagen når upp till mer generella kvantitativa minimikrav. Enligt utredningen medför detta krav på en mer flexibel tillsyn, som bygger på en mer individualise- rad bedömning av företagen. En tillkommande faktor som måste beaktas är att det nya regelverket samtidigt kan sägas skapa större flexibilitet (frihet) när det gäller hur de olika kraven på företagen ska uppfyllas. Den nya tillsynen ställer därför större krav såväl på företagen som på Finansinspektionen. Företagen måste kunna motivera och bevisa hur de kvalitativa kraven i regelverket efterlevs, och Finansinspektionen måste ha möjlighet att göra resurskrävande individuella bedömningar.

Enligt artikel 29.1 i direktivet ska tillsynen innefatta kontroll av att försäkringsföretagen iakttar gällande tillsynsregler. Vilka till- synsregler som avses framgår emellertid inte. Utredningens förslag utgår därför från den terminologi som används i den nuvarande bestämmelsen i 14 kap. 2 § FRL.

Enligt artikel 29.2 ska tillsynen innefatta en lämplig blandning av s.k. skrivbordsundersökningar och inspektioner på plats. Att en lämplig tillsyn bör bedrivas på detta sätt framstår som självklart. Bestämmelser som möjliggör s.k. platsundersökning finns i nuva- rande 14 kap. 6 § FRL. Kravet på lämplig blandning av åtgärder bör dock enligt utredningen, om det anses nödvändigt, tas in i före- skrifter på lägre nivå.

341

Tillsyn

SOU 2011:68

13.2.5 Proportionalitet

Utredningens bedömning: Någon särskild bestämmelse om proportionalitetsprincipens beaktande vid tillsynen över försäk- ringsföretag är inte nödvändig.

Skäl för utredningens bedömning: Som framgått av avsnitt 5.3 föreslår utredningen att det i FRL ska införas en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Den föreslagna bestämmelsen inne- fattar bl.a. krav på att Finansinspektionens tillsyn enligt FRL ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen. Någon ytterligare bestäm- melse om proportionalitetsprincipens beaktande vid tillsynen över försäkringsföretag är därför, enligt utredningens mening, inte nöd- vändig för att artikel 29.3 i Solvens II-direktivet ska anses vara genomförd i svensk rätt.

13.2.6 Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om hemlandstill- syn i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkrings- givares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel

30.1 i Solvens II-direktivet är hemlandet ensamt ansvarigt för den finansiella tillsynen över de försäkringsföretag som har fått till- stånd av myndigheterna i det landet, inbegripet den del av verk- samheten som företagen bedriver genom filial eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster. Enligt första stycket i artikel

30.2 ska denna finansiella tillsyn omfatta kontroll avseende försäk- ringsföretagets hela verksamhet, inbegripet dess solvens och upp- rättandet av försäkringstekniska avsättningar samt dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas, enligt de regler som hemlandet fastställt eller den praxis som tillämpas i hemlandet med iaktta- gande av de bestämmelser som har antagits på gemenskapsnivå.

Artikel 30.1 har stora likheter med den reglering som finns i äldre direktiv, som redan har införts i svensk lag. När det gäller de svenska försäkringsföretagen finns principen om hemlandstillsyn numera i 14 kap. 2 § FRL. När det gäller EES-företag så återspeglas

342

SOU 2011:68

Tillsyn

principen om hemlandstillsyn i 3 kap. 1 § LUFT. De närmare bestämmelserna i direktivet kring vad den finansiella tillsynen ska omfatta får enligt utredningen anses följa av redan nu gällande bestämmelser i 14 kap. 2 § FRL och 3 kap. 2 § LUFT om att Finansinspektionen ska utöva tillsyn över att verksamheten drivs enligt bestämmelserna i försäkringsrörelselagen m.m. Någon till- kommande lagstiftningsåtgärd är således inte nödvändig med anled- ning av innehållet i artikel 30.1 och första stycket i artikel 30.2.

Bestämmelserna i artikel 30.2 andra stycket om tillsyn över s.k. assistansförsäkring har sin motsvarighet i de äldre direktiven, men har inte införts i svensk lag eftersom svensk lagstiftning inte före- skriver kontroll av de resurser i tekniskt avseende som försäk- ringsföretag (som har auktorisation för försäkringsklass 18) för- fogar över för att kunna utföra den assistans det har åtagit sig att lämna. Utredningen föreslår inte någon förändring av svensk rätt i detta avseende. Något behov av kompletterande reglering förelig- ger således inte enligt utredningens mening.

Enligt artikel 30.3 första stycket ska tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är belägen, medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten informera tillsynsmyndigheterna i detta företags hemmedlemsstat om det finns anledning att anta att verksamheten i ett försäkrings- företag kan påverka dess finansiella sundhet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är enligt utredningens mening redan genomförd i svensk rätt genom de nuvarande bestäm- melserna i 14 kap. 3 § FRL och 5 § förordning (2009:93) med instruk- tion för Finansinspektionen. Något behov av kompletterande regle- ring föreligger inte enligt utredningens mening.

Enligt andra stycket i artikel 30.3 ska tillsynsmyndigheterna i hemlandet avgöra om företaget följer de stabilitetsprinciper som har fastställs genom direktivet. Bestämmelsen, som närmast får anses vara av upplysningskaraktär med anledning av den ansvars- fördelning som följer av bestämmelsen i artikel 30.1, saknar direkt motsvarighet i äldre direktiv. Att det är tillsynsmyndigheten i hem- medlemsstaten som har att avgöra om ett företag följer de stabili- tetsprinciper som har fastställts genom direktivet följer redan av principen om hemlandstillsyn i 3 kap. 1 § LUFT. Någon lagstift- ningsåtgärd är därför inte nödvändig för bestämmelsens genom- förande i svensk rätt.

343

Tillsyn

SOU 2011:68

13.2.7 Öppenhet och ansvar

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet om att tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett överblickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och veder- börlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information samt ha transparenta rutiner för tillsättande och avskedande av leda- möter i tillsynsmyndigheternas styrelser och verkställande organ tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen, för- ordning med instruktion för Finansinspektionen och offentlig- hets- och sekretesslagen.

Utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om tillsynsmyndigheters offentliggörande av information bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.

Skäl för utredningens bedömning och förslag:

Krav på hur Finansinspektionen ska utföra sina uppgifter

Enligt artikel 31.1 i Solvens II-direktivet ska tillsynsmyndigheterna ”utföra sina uppgifter på ett överblickbart sätt med tydlig ansvars- fördelning och vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information.”

Enligt utredningens mening följer krav på överblickbarhet och ansvarsfördelning i betydelsen tydlighet och förutsägbarhet redan genom den mer övergripande regleringen av tillsynens utövande i nuvarande 14 kap. FRL och av kravet på Finansinspektionen att se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag att för- stå och följa i 2 § tredje stycket förordning (2009:93) med instruk- tion för Finansinspektionen. När det sedan gäller kravet i artikel 31.1 på vederbörlig hänsyn till skyddet av konfidentiell information uppfylls detta enligt utredningen genom bestämmelserna om tyst- nadsplikt i det allmännas verksamhet och om myndigheters övriga hantering av allmänna handlingar i offentlighets- och sekretess- lagen (2009:400). Enligt utredningens mening är någon ytterligare lagstiftningsåtgärd således inte nödvändig för att bestämmelserna i artikel 31.1 ska anses vara genomförda i svensk rätt.

344

SOU 2011:68

Tillsyn

Särskilda krav på öppenhet (transparens)

Enligt artikel 31.2 ska medlemsstaterna se till att följande informa- tion offentliggörs:

a) Texter till lagar och andra författningar samt allmänna vägled- ningar på försäkringsrättens område.

b) De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36.

c) Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av till- lämpningen av stabilitetsregelverket.

d) Hur de valmöjligheter som ges genom direktivet utnyttjas.

e) Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och verk- samhetsformer.

Enligt utredningens mening är översättningen av engelskans ”pru- dential framework” med termen stabilitetsregelverket missvisande, se punkt c) ovan. De som åsyftas får istället uppfattas vara det som i allmänhet avses med termen ”tillsynsregelverket”.

Av artikel 31.2 följer vidare att de uppgifter som offentliggörs ska vara tillräckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som används av tillsynsmyndigheterna i olika medlems- stater och att offentliggörandet ska ha ett gemensamt format och uppdateras regelbundet. Denna information ska finnas tillgänglig i varje medlemsstat på en och samma webbplats.

Av artikel 31.4 framgår att EU-kommissionen ska anta genom- förandeåtgärder i fråga om kraven under artikel 31.2.

Bestämmelserna i artikel 31.2 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och är av sådan art att de bör genomföras i svensk rätt genom föreskrifter på lägre nivå. Punkternas inbördes ordning bör dock övervägas av tillgänglighetsskäl. Det bör emellertid upp- märksammas att kommissionen enligt artikel 31.4 har lämnats en relativt långtgående rätt att anta genomförandeåtgärder.

Enligt artikel 31.3 i direktivet ska medlemsstaterna föreskriva transparenta rutiner för tillsättande och avskedande av ledamöter i tillsynsmyndigheternas styrelser och verkställande organ. Finans- inspektionens styrelse och generaldirektör utses av regeringen. Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i äldre direktiv, men nuvarande regler bedöms vara tillräckliga för att artikel 31.3 ska

345

Tillsyn

SOU 2011:68

anses vara genomförd i svensk rätt. Utredningen föreslår mot denna bakgrund inga ändringar i gällande regelverk med anledning av innehållet i artikel 31.3.

13.2.8 Förbud mot att vägra att godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om förbud mot att vägra godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkrings- rörelselagen.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel 32.1 i Solvens II-direktivet får ett försäkringsföretags hemland inte vägra att godkänna ett s.k. återförsäkringsavtal som ingåtts med ett återförsäkringsföretag eller ett försäkringsföretag som är auktorise- rat i ett annat land inom EES av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är redan införd i svensk rätt genom bestämmelserna i nuva- rande 6 kap. 1 § FRL.

Enligt bestämmelsen i artikel 32.2 får återförsäkringsföretagets hemland inte motsätta sig ett s.k. retrocessionsavtal som företaget ingått med ett återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat i ett annat land inom EES av skäl som direkt samman- hänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföre- tagets finanser. Även denna bestämmelse har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är införd i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 1 § FRL.

13.2.9 Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivets bestämmelser om tillsyn över filialer i en annan medlemsstat i tillgodoses redan av bestämmelser i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

346

SOU 2011:68

Tillsyn

Skäl för utredningens bedömning: Bestämmelserna i artikel 33 i Solvens II-direktivet om möjligheten för tillsynsmyndigheten i hemlandet att på visst sätt bedriva tillsyn på plats över en filial i en annan medlemsstat har sin motsvarighet i de äldre direktiven, och är införda i svensk rätt genom bestämmelserna i 3 kap. 1–5 §§ LUFT. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd är således inte nöd- vändig för bestämmelsens genomförande i svensk rätt.

13.3 Allmänna regler

13.3.1 Allmänna tillsynsbefogenheter

Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag ska bedöma hur möjliga händelser eller för- ändringar av de ekonomiska förhållandena skulle kunna påverka företagets finansiella ställning negativt.

Skyldigheten att göra bedömningar enligt första stycket gäller även för styrelsen eller den verkställande direktören eller mot- svarande organ i ett företag som har åtagit sig att utföra verk- samhet åt ett försäkringsföretag.

Utredningens bedömning: I övrigt tillgodoses Solvens II- direktivets bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenhet att vidta förebyggande eller korrigerande åtgärder, lämpliga åtgärder av administrativ eller finansiell natur, kräva in uppgif- ter, genomföra platsundersökningar eller genomdriva dessa åtgärder på rättslig väg avseende försäkringsföretag och verk- samheter i dessa som omfattas av uppdragsavtal redan av bestäm- melser i försäkringsrörelselagen.

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om krav på tillsynsmyndigheters möjlighet till utarbetande av kvantitativa redskap bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.

Skäl för utredningens bedömning och förslag: Enligt bestämmel- serna i artikel 34.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna har befogenheter att vidta förebyg- gande och korrigerande åtgärder för att säkerställa att försäkrings- företag följer lagar och andra författningar i varje medlemsstat. Tillsynsmyndigheterna ska enligt artikel 34.2 ha befogenhet att

347

Tillsyn

SOU 2011:68

vidta alla åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administ- rativ eller finansiell natur – som rör försäkringsföretag och med- lemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan. Med- lemsstaterna ska vidare enligt artikel 34.3 säkerställa att tillsyns- myndigheterna har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för att utöva tillsyn enligt artikel 35, som avser de upp- gifter som ska lämnas in till tillsynsmyndigheten. Enligt artikel 34.5 ska tillsynsmyndigheten dessutom ha befogenhet att göra under- sökningar på plats i försäkringsföretagets lokaler. Enligt artikel 34.7 ska de ovan angivna befogenheterna avslutningsvis även gälla verksamhet i ett företag som omfattas av s.k. uppdragsavtal, se avsnitt 12.4.7.

Bestämmelserna om vilka befogenheter som Finansinspektionen ska ha inom ramen för tillsynen har stora likheter med bestämmel- serna i de äldre direktiven, och är med ett fåtal undantag redan införda i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 14 och 16 kap. FRL, jfr prop. 1994/95:184 s. 222 ff. Det övriga innehållet i artikel 34 i direktivet har medfört följande överväganden.

Bestämmelserna i artikel 34.4 innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att utarbeta kvantitativa redskap för att analysera försäkringsföretags förmåga att hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de eko- nomiska förhållanden som skulle kunna påverka deras samlade finansiella ställning negativt samt att tillsynsmyndigheterna även ska ha befogenhet att kräva att företagen genomför sådana bedöm- ningar. Kravet på Finansinspektionens möjlighet till utarbetande av kvantitativa redskap bör regleras i föreskrifter på lägre nivå. Kravet på befogenhet att kräva att företagen genomför sådana bedöm- ningar är emellertid av sådan art att det bör genomföras i lag. I utformningen av den föreslagna bestämmelsen har även kravet i artikel 34.7, på att de nu aktuella befogenheterna även ska gälla verksamhet i företagen som omfattas av uppdragsavtal, beaktats.

Artikel 34.6 innehåller krav på att tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid och på ett proportionerligt sätt. Som framgått av avsnitt 5.3 föreslår utredningen att det i FRL ska införas en portalbestämmelse om proportionalitetsprincipen. Den föreslagna bestämmelsen innefattar bl.a. krav på att Finans- inspektionens tillsyn enligt FRL ska vara förenlig med proportio- nalitetsprincipen. Någon ytterligare bestämmelse om proportiona- litetsprincipens beaktande vid utövning av befogenheter är, enligt utredningens mening, inte nödvändig för att kravet på proportio-

348

SOU 2011:68

Tillsyn

nalitet enligt artikel 34.6 ska anses vara genomfört i svensk rätt. Även när det gäller kravet på utövande av befogenheter inom rimlig tid saknas enligt utredningen behov av tillkommande lagstiftnings- åtgärder. Kravet på att Finansinspektionen ska utöva sina befogen- heter inom rimlig tid tillgodoses enligt utredningens mening redan av den allmänna regleringen om ingripande i nuvarande 16 kap. 1– 3 §§ FRL.

Av artikel 34.8 följer avslutningsvis att de åtgärder som anges i punkterna 1–5 och 7 vid behov och när så är lämpligt ska kunna genomdrivas rättsligt. Bestämmelser med sådan innebörd är enligt utredningen införda i svensk rätt genom regleringen av uppgifter och ingripande i nuvarande 14 och 16 kap. FRL.

13.3.2 Granskningsprocessen

Utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om Finansinspektionens granskningsprocess bör tas in i före- skrifter på lägre nivå.

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet om nödvändiga befogenheter för Finansinspektionen att kräva att försäkringsföretag åtgärdar svagheter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 36.1 första stycket i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndig- heterna ska granska och utvärdera de strategier, processer och rap- porteringsrutiner som försäkringsföretagen har inrättat för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt Solvens II-direk- tivet.

Av artikel 36.1 andra stycket och artikel 36.2 framgår att gransk- ningen och utvärderingen ska omfatta bedömningar av de kvalita- tiva kraven, risker, och företagens förutsättningar att kunna bedöma dessa risker och att tillsynsmyndigheterna särskilt ska granska och utvärdera efterlevnaden av bestämmelserna om

a) företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbedöm- ning,

b) försäkringstekniska avsättningar,

349

Tillsyn

SOU 2011:68

c) kapitalkrav,

d) placeringsregler,

e) kapitalbasens kvalitet och kvantitet, och

f) fullständiga och partiella interna modeller.

Enligt artikel 36.3 ska tillsynsmyndigheterna ha inrättat lämpliga kontrollredskap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställningen för försäkringsföretag och följa upp insatserna för att åtgärda sådana försämringar.

Av artikel 36.4 framgår att tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder och arbetsrutiner för att påvisa möjliga händelser eller framtida för- ändringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som berörs samt bedöma företagens förmåga att stå emot sådana möj- liga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska för- hållandena.

Enligt artikel 36.5 ska tillsynsmyndigheterna ha nödvändiga befogenheter för att kräva att försäkringsföretag åtgärdar svagheter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen. Bestämmelser med denna innebörd finns i nuvarande 14 och 16 kap. FRL. Något behov av tillkommande befogenheter bedöms inte föreligga för att artikel 36.5 ska anses vara genomförd i svensk rätt.

Enligt artikel 36.6 ska avslutningsvis de granskningar, utvärde- ringar och bedömningar som avses i artikel 36.1, 36.2 och 36.4 genomföras regelbundet. Tillsynsmyndigheterna ska vidare fast- ställa en minsta frekvens och omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedömningar med beaktande av arten, omfatt- ningen och komplexiteten av det berörda försäkringsföretagets verksamhet.

Bestämmelserna i nu nämnda artiklar har ingen direkt motsva- righet i de äldre direktiven, men är, med undantag av vad som följer av artikel 36.5, av sådan art att de enligt utredningen bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.

350

SOU 2011:68

Tillsyn

13.3.3 Kapitaltillägg

Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta om kapitaltillägg för ett försäkringsföretag om

1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet beräknat i enlighet standardformeln, och

a) ett beslut om användning av en intern modell är olämpligt eller har visat sig vara ineffektivt, eller

b) en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas.

2. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av solvenskapitalkravet i enlighet med en fullständig eller partiell intern modell på grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktats i tillräck- lig utsträckning och företaget inte inom skälig tid har anpas- sat modellen till sin riskprofil, eller

3. försäkringsföretagets företagsstyrningssystem

a) avviker väsentligt från kraven i försäkringsrörelselagen,

b) avvikelserna i a) medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget är eller kan komma att bli exponerat för, och

c) det är osannolikt att bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom andra åtgärder.

Ett kapitaltillägg som avses i första stycket 1 och 2 ska beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller solvenskapitalkravet.

Ett kapitaltillägg som avses i första stycket 3 ska beräknas så att det är proportionerligt mot de risker som föreligger på grund av bristerna i företagsstyrningssystemet.

Efter ett beslut om kapitaltillägg ska försäkringsföretagets solvenskapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och solvenskapitalkravet beräknat i enlighet med standardformeln eller, om företaget har fått tillstånd att använda en fullständig eller partiell intern modell, i enlighet med denna. Ett kapi- taltillägg som beslutats med stöd av första stycket 3 ska inte ingå i solvenskapitalkravet vid beräkning av riskmarginalen i ett företag som värderar bästa skattningen och riskmarginalen separat.

351

Tillsyn

SOU 2011:68

När kapitaltillägg beslutats enligt första stycket 2 eller 3 ska Finansinspektionen förelägga försäkringsföretaget att vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa de brister som har föranlett kapitaltillägget.

Ett beslut om kapitaltillägg ska omprövas minst en gång per år. Beslutet ska upphävas när företaget har avhjälpt de brister som låg till grund för beslutet.

Ett beslut om kapitaltillägg får förenas med ett beslut om ökning av de försäkringstekniska avsättningarna.

Skäl för utredningens förslag: Enligt skäl 26 är solvenskapitalkra- vet utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav inom försäkringssektorn. Tillsynsmyndigheterna bör därför endast under särskilda omständigheter och i de fall som nämns i direktivet ha befogenhet att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet. Standardformeln för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofilen hos de flesta försäkringsföretagen, men det kan finnas vissa fall där standardformeln inte ger adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett företag.

Enligt bestämmelserna i artikel 37 i Solvens II-direktivet får Finansinspektionen i särskilda fall fastställa ett s.k. kapitaltillägg. Bestämmelserna har ingen motsvarighet i de äldre direktiven och ska enligt utredningen genomföras i lag, dock med vissa språkliga justeringar för att bättre följa den traditionella utformningen av svensk lagtext. Någon skillnad i sak är således inte avsedd. Utred- ningen föreslår som tillägg till de bestämmelser som införs med anledning av det direkta innehållet i artikel 37 en bestämmelse som tydliggör att ett beslut om kapitaltillägg får förenas med ett beslut om ökning av de försäkringstekniska avsättningarna, se avsnitt 13.7.2. Enligt utredningens direktiv ska den närmare innebörden av regelverket i dessa delar analyseras särskilt.

Enligt skäl 27 är ett kapitaltillägg en undantagsåtgärd i den bemärkelsen att den endast bör användas som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller olämpliga. Termen undan- tagsfall bör dessutom ses utifrån varje företags specifika situation, snarare än till antalet kapitaltillägg som åläggs på en viss marknad.

Enligt skäl 28 bör kapitaltilläggen behållas så länge som de omständigheter som föranledde deras införande inte har rättats till. I händelse av betydande brister i en partiell eller fullständig intern

352

SOU 2011:68

Tillsyn

modell eller i företagsstyrningen bör tillsynsmyndigheterna se till att företaget i fråga vidtar alla ansträngningar för att avhjälpa de brister som ledde till fastställande av kapitaltillägget.

Av artikel 37.6 framgår avslutningsvis att EU-kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera de omständigheter som innebär att ett krav på kapitaltillägg kan före- läggas och metoderna för beräkningen av ett sådant krav. En upp- lysning om detta bör tas in i lagen.

Enligt utredningen ger innehållet i artikel 37 tillsammans med innehållet i skälavsnitt 26–28 en relativt tydlig bild av konstruktio- nen och användandet av kapitaltillägg. Överskådligheten försvåras dock av behovet av hänvisningar till andra bestämmelser och defi- nitioner. I den språkliga omformningen av bestämmelserna i artikel 37 har utredningen till del begränsats av att bestämmelserna om kapitaltillägg kommer bli föremål för genomförandeåtgärder. Vid sidan av den språkliga omformuleringen innehåller utredningens förslag ett tydliggörande av att ett beslut om kapitaltillägg får för- enas med ett beslut om ökning av de försäkringstekniska avsätt- ningarna.

Den närmare innebörden av bestämmelserna om kapitaltillägg är att Finansinspektionen i vissa särskilt angivna situationer får möj- lighet att använda en ny sorts tillsynsåtgärd, jfr. skäl 27. Som en följd av detta bör uppgifterna om hur Finansinspektionen ska ingripa i nuvarande 16 kap. 2 § FRL justeras genom tillägg av upp- gift om kapitaltillägg.

Det bör avslutningsvis anmärkas att direktivets bestämmelser om kapitaltillägg, även om de i direktivet omnämns som tillsyns- åtgärder, inte nödvändigtvis i alla delar kan likställas med en till- synsmyndighets egentliga ingripandeåtgärder. Utredningen har där- för övervägt om de bestämmelser som genomför artikel 37 i direktivet i vart fall till del borde placeras i annat sammanhang än i det föreslagna kapitlet om ingripande. Utredningen har dock stan- nat vid att föreslå en samlad reglering av kapitaltillägg i det kapitlet.

353

Tillsyn

SOU 2011:68

13.3.4 Tillsyn över funktioner och verksamhet som omfattas av uppdragsavtal

Utredningens förslag: Bestämmelserna i Solvens II-direktivet om tillsynsmyndigheters faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos en tjänsteleverantör till ett försäkrings- företag samt om tillsynsmyndigheters underrättelser till behöriga myndigheter i det land där en tjänsteleverantör är etablerad innan tillsyn genomförs hos denne och om en tillsynsmyndig- hets begäran av biträde av tillsynsmyndigheten i det land där tjänsteleverantören är etablerad för genomförande av en inspek- tion hos leverantören bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.

Skäl för utredningens förslag: Artikel 38.2 första stycket i Solvens II-direktivet innehåller bestämmelser om tillsynsmyndigheters rätt att genomföra inspektioner på plats i en tjänsteleverantörs lokaler, krav på underrättelse från en tillsynsmyndighet till de relevanta myndigheterna i en tjänsteleverantörs medlemsstat innan den genomför inspektionen samt en upplysning om att medlemsstatens tillsynsmyndighet ska anses vara den relevanta myndigheten om tjänsteleverantören inte är föremål för tillsyn. Andra stycket i arti- kel 38.2 innehåller bestämmelser om möjligheten för en tillsyns- myndighet att delegera utförandet av sådana inspektioner som avses i första stycket till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.

Artikel 38.1 c), som i övrigt behandlas i avsnitt 12.4.7, innehåller en bestämmelse om tillsynsmyndigheters faktiska förmåga att kunna utöva sina tillträdesrättigheter hos en tjänsteleverantör.

Bestämmelserna i artikel 38.2 har ingen motsvarighet i de äldre direktiven och bör enligt utredningen tas in i föreskrifter på lägre nivå. Bestämmelsen i artikel 38.1 c), i den del den avser en tillsyns- myndighets möjlighet att kunna utöva de angivna tillträdesrättig- heterna, bör även den, om ett regleringsbehov anses föreligga, tas in i föreskrifter på lägre nivå.

354

SOU 2011:68

Tillsyn

13.3.5 Överlåtelse av försäkringsbestånd

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om överlåtelse av försäkringsbestånd i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel 39 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna på de villkor som föreskrivs i nationell lag, ge försäkringsföretag med huvudkontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av etable- ringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett accept- företag som är etablerat inom gemenskapen.

Artikel 39 innehåller vidare mer detaljerade bestämmelser om tillsynsmyndigheters hantering av en överlåtelse av försäkrings- bestånd. Bestämmelserna har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, och är enligt utredningens mening genomförda genom de nuvarande bestämmelserna i 10 kap. FRL. Någon ytter- ligare lagstiftningsåtgärd är således inte nödvändig för bestämmel- sens genomförande i svensk rätt.

13.4 Informationsutbyte m.m.

13.4.1 Konfidentiell information och informationsutbyte

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om konfidentiell information och informationsutbyte i Solvens II-direktivet till- godoses redan av bestämmelser i offentlighets- och sekretess- lagen.

Skäl för utredningens bedömning:

Bestämmelser om att konfidentiell information endast får användas i tjänsten eller för vissa särskilt angivna ändamål

Enligt bestämmelsen i artikel 67 i Solvens II-direktivet får tillsyns- myndigheter som erhåller konfidentiell information av visst slag endast använda informationen i tjänsten eller för vissa särskilt angivna ändamål.

355

Tillsyn

SOU 2011:68

Bestämmelsen i artikel 67 har stora likheter med artikel 16.4 i Konsoliderade livdirektivet, 16.4 i Tredje skadedirektivet och arti- kel 27 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i sekretesslagstiftningen, numera 7–10 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), se prop. 1994/95:184 s. 230. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 67 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre redan genomförda direktiven.

Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter

Enligt bestämmelsen i artikel 68.1 får de nationella bestämmelserna om konfidentiell information inte utgöra hinder för vissa former av informationsutbyte. Vad som avses är bl.a. informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna, informa- tionsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna på försäkringsområdet och tillsynsmyndigheterna för andra aktörer på det finansiella området samt aktörer med uppgifter på konkurs-, likvidations- eller redovisningsområdet eller informationsgivning till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaranden eller garantifonder. De nationella bestämmelserna får inte heller hindra vissa former av informationsutbyte mellan medlemsstaterna. Av artikeln framgår även att den information som tas emot ska omfattas av tystnads- plikt.

Bestämmelsen i artikel 68.1 har stora likheter med artikel 16.5 i Konsoliderade livdirektivet, 16.4 och 16.5 i Tredje skadedirektivet och artikel 28.1 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har ansetts vara förenliga med bestämmelserna i sekretesslagstiftningen, numera offentlighets- och sekretesslagen (se prop. 1994/95:184 s. 230). Utredningen anser inte att det finns något behov av lag- ändringar till följd av att innehållet i artikel 68.1 inte är exakt lika- lydande med innehållet i de äldre redan genomförda artiklarna.

Informationsutbyte med vissa andra myndigheter m.m.

Enligt bestämmelsen i artikel 68.2 första stycket ska de nationella bestämmelserna om konfidentiell information inte utgöra hinder för vissa andra former av informationsutbyte. Vad som här avses är

356

SOU 2011:68

Tillsyn

informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och myndigheter med tillsynsansvar på områdena för t.ex. likvidation och konkurs, myndigheter med tillsynsansvar på revisionsområdet samt obero- ende aktuarier som utövar lagstadgad tillsyn eller organ som över- vakar dessa aktuarier. Enligt bestämmelsen i artikel 68.2 andra stycket ska medlemsstaterna ställa upp ett antal särskilda villkor kring informationsutbytet, bl.a. när det gäller tystnadsplikt.

Bestämmelserna i artikel 68.2 första och andra styckena har stora likheter med artikel 16.6 i Konsoliderade livdirektivet, 16.5 a) i Tredje skadedirektivet och artikel 28.2 i Återförsäkringsdirektivet. Även när det gäller bestämmelserna i artikel 68.2 första och andra styckena gör utredningen den bedömningen att några lagändringar inte är nödvändiga, eftersom bestämmelserna i allt väsentligt över- ensstämmer med den äldre EU-regleringen som tidigare bedömts vara förenlig med den svenska regleringen. Bestämmelser som avser nu aktuellt informationsutbyte finns i offentlighets- och sekretess- lagen, se särskilt kap. 7, 8 och 11 i den lagen.

Enligt bestämmelsen i artikel 68.2 tredje stycket ska Sverige meddela kommissionen och andra medlemsstater vilka myndig- heter, personer och organ som har tillåtelse att ta emot sådan information som avses i första stycket. Bestämmelsen är enligt utredningen inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag.

Bestämmelsen i artikel 68.3 har ingen direkt motsvarighet i den äldre regleringen. Enligt bestämmelsen ska bestämmelserna om konfidentiell information inte hindra medlemsstaterna från att till- låta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och organ som är ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning. Medlemsstater som utnyttjar denna möjlighet måste enligt direktivet ställa upp ett antal särskilda vill- kor kring informationsutbytet, bl.a. när det gäller tystnadsplikt. Utredningen gör bedömningen att de nuvarande sekretessreglerna i och för sig medger informationsutbyte som har klara likheter med vad som anges i artikel 68.3, men menar samtidigt att den nuva- rande svenska regleringen och fördelningen av uppgifter mellan myndigheter inte medför att Sverige kan anses tillämpa den möjlig- het som anges i första stycket i artikel 68.3. Utredningen föreslår inte heller någon ändring av den nuvarande ordningen.

Det bör avslutningsvis särskilt noteras att Sverige enligt artikel 68.4 ska meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att ta emot information avsedd att användas för att upptäcka och utreda

357

Tillsyn

SOU 2011:68

överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning. Bestämmelsen är enligt utredningen inte av sådan art att den bör tas in i svensk lag.

13.5 Enhetlighet i tillsynen

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om att Finans- inspektionen i sin verksamhet ska beakta EU-dimensionen, beakta enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsyns- rutiner och ta vederbörlig hänsyn till CEIOPS (numera EIOPA) riktlinjer och rekommendationer i Solvens II-direkti- vet tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i förordningen med instruktion för Finansinspektionen.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt bestämmelserna i artikel 71.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna se till att en EU- dimension beaktas på lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas man- dat. Av bestämmelsen i artikel 71.2 framgår att medlemsstaterna även ska se till att de behöriga myndigheterna vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det gäller tillsynsverk- tyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av det nya regelverket, och att medlemsstaterna för detta ändamål ska se till att tillsynsmyn- digheten på sätt som anges i beslut 2009/79/EG deltar i CEIOPS (numera EIOPA) verksamhet och tar vederbörlig hänsyn till rikt- linjer och rekommendationer från EIOPA. Skyldigheten för EIOPA att, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bindande riktlinjer och rekommendationer behandlas i artikel 71.3. I nämnda artikel behandlas även vissa andra skyldigheter för EIOPA.

Bestämmelsen i artikel 71.3 är en bestämmelse som är riktad till EIOPA och inte till medlemsländerna, och behöver därför enligt utredningen inte genomföras i svensk rätt.

När det gäller bestämmelserna i artikel 71.1 och 71.2 gör utred- ningen följande bedömning. Vissa av bestämmelserna i de nyss nämnda artiklarna är till del vagt formulerade, och är därför mindre lämpliga att ta in i svensk lagtext, jfr. ”beakta EU-dimensionen på lämpligt sätt” och ”vederbörlig hänsyn”. Bestämmelserna har i huvudsak sina motsvarigheter i 5 § förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen. Att Finansinspektionen ska samarbeta med behöriga myndigheter och Europeiska kommissio- nen följer även av 14 kap. 3 § FRL. När det särskilt gäller kravet på

358

SOU 2011:68

Tillsyn

enhetlighet i tillsynen anser utredningen att ett sådant krav får anses följa redan av det krav på förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter att i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet som finns i 1 kap. 9 § regeringsformen. Kraven på förvaltnings- myndigheter och andra i regeringsformen begränsas inte heller av nationsgränser. Vid sidan av det nu angivna torde tillkomsten av EIOPA och bl.a. de bindande tekniska standarder för tillsyn som myndigheten ska ta fram förenkla enhetlighet i tillsynen avsevärt, se avsnitt 5.1.7. Något behov av lagändring med anledning av de nu aktuella bestämmelserna föreligger således inte enligt utredningen.

13.6 Skyldighet för revisorer

Utredningens förslag: I tillägg till de nu gällande reglerna i 14 kap. 12 § FRL bör, i en särskild punkt, anges att en revisor eller en särskild granskare ska vara skyldig att genast rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett försäkringsföretag får kännedom om förhållanden som kan innebära att företaget brister i uppfyllandet av solvens- eller minimikapitalkravet.

Utredningens bedömning: I övrigt tillgodoser befintlig lag- stiftning Solvens II-direktivets bestämmelser om rapporterings- skyldighet för externrevisor.

Skäl för utredningens bedömning och förslag: Enligt bestämmel- serna i artikel 72 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna före- skriva en skyldighet för revisorer som utför lagstadgad revision att omgående till tillsynsmyndigheterna rapportera vissa uppgifter och beslut som riskerar att få vissa särskilt angivna konsekvenser, t.ex. påtaglig överträdelse av lagar som särskilt reglerar bedrivandet av försäkringsverksamhet.

Bestämmelserna i artikel 72.1 a)–c) har stora likheter med arti- kel 17 i Konsoliderade livdirektivet, 16a i Tredje skadedirektivet och artikel 31 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genom- förts genom bestämmelser i nuvarande 14 kap. 12 § FRL. Utred- ningen anser således inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 72.1 a)–c).

359

Tillsyn

SOU 2011:68

När det däremot gäller artikel 72.1 d) och e), som handlar om rapporteringsskyldighet för revisorer vid bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet eller minimikapitalkravet, saknas motsvarighet i den äldre regleringen. Den nya rapporteringsskyldigheten är cen- tral för skyddet av försäkringstagare och andra ersättningsberätti- gade, och bestämmelsen bör tas in i den svenska lagen genom en ändring av den nuvarande rapporteringsskyldigheten enligt 14 kap. 12 § FRL. Bestämmelsen tar enligt ordalydelsen sikte på revisorer som utför lagstadgad revision, vilket således inte ska sammanblan- das med anställda eller uppdragstagare i en funktion för s.k. intern- revision, se avsnitt 12.4.3.

13.7 Tillsynen över de försäkringstekniska avsättningarna

13.7.1 Lämplig nivå på de försäkringstekniska avsättningarna

Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag ska visa att

1. nivån på de försäkringstekniska avsättningarna är lämplig,

2. de metoder som används vid beräkningen av de försäkrings- tekniska avsättningarna är tillämpliga och relevanta, och

3. de underliggande statistiska data som används vid beräk- ningen av de försäkringstekniska avsättningarna är adekvata.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 84 i Solvens II-direktivet ska ett försäkringsföretag – efter begäran från tillsynsmyndigheten – kunna visa att nivån på företagets försäk- ringstekniska avsättningar är lämplig och att de metoder som används är tillämpliga och relevanta samt att underliggande statis- tiska data är adekvata.

Bestämmelsen i artikel 84 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är av sådan art att den enligt utredningens mening bör införas i lag. Det kan anmärkas att det skulle kunna hävdas att Finansinspektionen skulle kunna kräva det nu aktuella underlaget redan med stöd i sina s.k. allmänna tillsynsbefogenheter, se avsnitt 13.3.1. Utredningen har mot denna bakgrund övervägt om det är nödvändigt att föreslå en särskild bestämmelse med

360

SOU 2011:68

Tillsyn

anledning av artikel 84. I syfte att tillgodose direktivets korrekta genomförande har utredningen dock stannat vid att lämna nu aktu- ellt förslag.

Det bör särskilt noteras att kravet på lämplig nivå på avsättning- arna m.m. indirekt följer också av andra bestämmelser i det förslag till FRL som utredningen lämnar, och att den nu aktuella bestäm- melsen endast handlar om företagets skyldighet att efter ett särskilt beslut från Finansinspektionen också kunna visa att reglerna följs.

13.7.2 Krav på ökning av de försäkringstekniska avsättningarna

Utredningens förslag: Om ett försäkringsföretags värdering av de försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i försäkringsrörelselagen får Finansinspektionen kräva att företa- get ska öka de försäkringstekniska avsättningarna så att de mot- svarar kraven.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 85 i Sol- vens II-direktivet framgår det att tillsynsmyndigheten får kräva att ett försäkringsföretag ökar de försäkringstekniska avsättningarna, om företagets beräkningar inte uppfyller de krav som finns i artik- larna 76–83. I artiklarna 76–83 återfinns alla centrala bestämmelser kring beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Av artikel 85 framgår även att ökningen inte får gå utöver den nivå som gäller enligt artiklarna 76–83.

Bestämmelsen i artikel 85 är enligt utredningens mening när- mast att likna vid ett verktyg för tillsynsmyndigheterna att säker- ställa efterlevnaden av artiklarna 76–83. Utredningen uppfattar bestämmelsen på det sättet att den inte kan användas för att skapa extra buffertar i företagets balansräkning. Syftet med ett ingripande enligt den nu aktuella bestämmelsen synes enligt utredningen vara att säkerställa att de försäkringstekniska avsättningarna är på den nivå som krävs enligt Solvens II-direktivet.

Bestämmelsen i artikel 85 har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är av sådan art att det bör införas en bestäm- melse i svensk lag med motsvarande innebörd.

Enligt de bestämmelser som utredningen föreslår i avsnitt 13.2.4 ska Finansinspektionen ingripa bl.a. om ett försäkringsföretag har

361

Tillsyn

SOU 2011:68

åsidosatt sina skyldigheter enligt försäkringsrörelselagen. Ingri- pande kan t.ex. ske genom föreläggande. I ett sådant föreläggande att vidta åtgärder kan det enligt utredningen, även utan särskilt stöd enligt den nu aktuella föreslagna bestämmelsen, föreskrivas att ett försäkringsföretag på visst sätt ska öka sina försäkringstekniska avsättningar, eftersom ett företag är skyldigt att göra en korrekt beräkning av dessa. Någon särreglering krävs således inte av detta skäl. En bestämmelse som bygger på artikel 85 bör emellertid ändå av tydlighetsskäl tas in i lagen, eftersom bestämmelserna om kapi- taltillägg i någon omfattning samverkar med bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar, se avsnitt 13.3.3.

13.8 Tillsynen över en intern modell

13.8.1 Plan vid bristande efterlevnad

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att få använda en intern modell ska utan dröjsmål ge in en plan för hur bristerna ska åtgärdas inom skälig tid till Finansinspektionen. En sådan plan behöver dock inte ges in till Finansinspektionen om företaget kan visa att effekten av bristerna är oväsentlig.

Om ett företag inte genomför den plan som avses i första stycket får Finansinspektionen kräva att solvenskapitalkravet beräknas med användning av standardformeln.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 118.1 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120–125, utan dröjsmål ska ge in en plan till tillsynsmyndigheten för att på nytt uppnå överens- stämmelse inom skälig tid, eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga. Av bestämmelserna i artikel 118.2 följer att tillsynsmyndigheterna får kräva att ett försäkrings- företag som inte genomför den plan som avses i artikel 118.1 istäl- let ska beräkna solvenskapitalkravet enligt standardformeln.

Bestämmelserna saknar motsvarighet i de äldre direktiven, och bör med någon språklig justering införas i svensk lag. Någon skill- nad i sak är inte avsedd. Kravet på försäkringsföretagen att under de angivna förutsättningarna ge in en plan till Finansinspektionen bör dock placeras i 16 kap. i den föreslagna lagen, eftersom den

362

SOU 2011:68

Tillsyn

delen av bestämmelserna riktar sig direkt till företagen. Bestämmel- sens krav på en viss plan för åtgärdande av brister bör inte sam- manblandas med kraven på åtgärdsplan vid bristande uppfyllande av solvenskapitalkravet, se avsnitt 14.1.4.

13.8.2 Krav på beräkning med intern modell

Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag ska använda en fullständig eller partiell intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet om företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för standardformelns beräkning och det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet för företaget enligt denna.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 119 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten får kräva att ett företag som beräknar sitt solvenskapitalkrav enligt standard- formeln istället ska använda en intern modell för att beräkna sol- venskapitalkravet eller relevanta riskmoduler som ingår i det. En förutsättning för att ett sådant krav ska kunna ställas från tillsyns- myndigheten är dock att det är olämpligt att beräkna solvenskapi- talkravet i enlighet med standardformeln, eftersom det berörda företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen enligt standardformeln. En till- synsmyndighets beslut ska enligt den aktuella bestämmelsen med- delas i form av ett s.k. motiverat beslut.

Av bestämmelsen framgår inte vilka tidsramar som ska gälla för framtagandet av en intern modell. Enligt utredningen får detta uppfattas på det sättet att det ytterst kommer att bli en fråga om en avvägning mellan å den ena sidan vad som är praktiskt möjligt att kräva och å den andra sidan vilken påverkan avvikelserna i riskprofil har på skyddet för försäkringstagare och andra ersättningsberätti- gade i det enskilda fallet.

Bestämmelsen i artikel 119 saknar motsvarighet i de äldre direk- tiven och bör med vissa språkliga justeringar tas in i svensk lag. De språkliga justeringarna innebär ingen ändring i sak.

Krav på att Finansinspektionens beslut ska vara motiverade framgår av bestämmelser i 20 § förvaltningslagen. Något behov av

363

Tillsyn

SOU 2011:68

lagändring med anledning av kravet på ett motiverat beslut i artikel 119 föreligger således inte enligt utredningen.

13.8.3 Krav på verifierande beräkningar

Utredningens förslag: Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska göra en uppskattning av solvenskapitalkravet med användning av stan- dardformeln. En sådan beräkning ska ges in till Finansinspek- tionen.

Finansinspektionen får besluta att ett försäkringsföretag som använder en intern modell ska verifiera kalibreringen av sin interna modell och kontrollera att dess specifikation överrensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis, genom användning av relevanta referensportföljer och antaganden som bygger på externa uppgifter.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 112.7 i Solvens II- direktivet får tillsynsmyndigheten, efter det att myndigheten givit ett försäkringsföretag sitt godkännande att tillämpa en intern modell, genom ett motiverat beslut ålägga företaget att till myn- digheten överlämna en skattning av solvenskapitalkravet som utar- betats i enlighet med standardformeln.

Av bestämmelserna i artikel 122.4 framgår att tillsynsmyndig- heterna får kräva att försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på externa uppgifter för att verifiera kalibreringen av den interna modellen och kontrollera att dess specifikation över- ensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis.

Bestämmelserna i artiklarna 112.7 och 122.4 saknar motsvarig- het i de äldre direktiven och bör med någon språklig justering tas in i svensk lag. De språkliga justeringarna innebär inte någon ändring i sak.

Krav på att Finansinspektionens beslut ska vara motiverade framgår av bestämmelser i 20 § förvaltningslagen. Något behov av lagändring med anledning av kravet på ett motiverat beslut i artikel 112.7 föreligger således inte enligt utredningen.

364

SOU 2011:68

Tillsyn

13.8.4 Särskild övergångsplan

Utredningens förslag: Finansinspektionen får vid sin bedöm- ning av ett försäkringsföretags ansökan om att få använda en partiell intern modell besluta att företaget ska ge in en över- gångsplan för att utvidga modellens tillämpningsområde.

Beslut enligt första stycket får fattas om företagets ansökan endast avser

1. vissa underkategorier av en viss risk,

2. vissa affärsenheter inom företaget, med avseende på en viss kategori av risk, eller

3. endast delar av de områden som avses i 1 eller 2.

En övergångsplan ska innehålla uppgift om hur företaget plane- rar att utvidga tillämpningsområdet till andra underkategorier eller affärsenheter för att se till att modellen omfattar en över- vägande del av företagets försäkringsverksamhet som berörs av den specifika riskkategorin.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 113.2 i Solvens II- direktivet får tillsynsmyndigheten vid sin bedömning av ett försäk- ringsföretags ansökan om användning av en partiell intern modell som endast avser vissa undergrupper av en specifik riskmodul, vissa affärsenheter inom ett försäkringsföretag med avseende på en spe- cifik riskmodul eller delar av båda dessa områden kräva att företa- get överlämnar en realistisk övergångsplan för att utvidga tillämp- ningsområdet för modellen.

Enligt den aktuella bestämmelsen ska en övergångsplan inne- hålla uppgifter om på vilket sätt företaget planerar att utvidga till- lämpningsområdet av modellen till andra underkategorier av risker eller andra affärsenheter för att se till att modellen omfattar en övervägande del av den försäkringsverksamhet som berörs av den specifika riskmodulen.

Bestämmelsen i artikel 113.2 saknar motsvarighet i de äldre direktiven och bör med någon språklig justering tas in i svensk lag. De språkliga justeringarna är inte avsedda att innebära någon änd- ring i sak.

365

Tillsyn

SOU 2011:68

13.9 Försäkringsföretag i svårigheter

13.9.1 Inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över tillgångar

Utredningens förslag: Bestämmelserna i nuvarande 16 kap. 7 § första stycket 2 och 3 FRL bör justeras på sätt som innebär att Finansinspektionen ges möjlighet att begränsa ett försäkrings- företags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar om företaget inte uppfyller solvens- eller minimi- kapitalkravet. Vid fall av bristande uppfyllande av solvenskapi- talkravet ska det dock förutsättas att det föreligger särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare.

Utredningens bedömning: I övrigt tillgodoser befintlig lag- stiftning Solvens II-direktivets bestämmelser om möjligheten för Finansinspektionen att, efter begäran från ett försäkrings- företags hemmedlemsstat eller annars, besluta om inskränk- ningar i företagets förfoganderätt över dess tillgångar när det inte uppfyller solvens- eller minimikapitalkravet. Bestämmel- serna i Solvens II-direktivet om möjligheten för Finansinspek- tionen att besluta om inskränkningar i ett försäkringsföretags förfoganderätt över sina tillgångar till följd av bristande efter- levnad av kravet på försäkringstekniska avsättningar, tillgodoses redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verk- samhet i Sverige.

Skäl för utredningens bedömning och förslag:

Inskränkningar på Finansinspektionens initiativ

Av bestämmelserna i artikel 137 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten i försäkringsföretagets hemland får förbjuda företaget att fritt förfoga över sina tillgångar, om företaget inte följer direktivets bestämmelser om försäkringstekniska avsätt- ningar. Förbud får enligt artikeln endast meddelas efter det att till- synsmyndigheten i hemlandet har underrättat tillsynsmyndighet- erna i värdmedlemsstaterna om sin avsikt. Enligt artikeln ska till- synsmyndigheten i hemlandet också ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärden.

366

SOU 2011:68

Tillsyn

Bestämmelserna i artikel 137 har stora likheter med artikel 20.1 i Första skadedirektivet, artikel 37.1 i Konsoliderade livdirektivet och artikel 42.1 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT. Det bör dock anmärkas att 16 kap. 7 § FRL, till skillnad från artikel 137 i direktivet, innehåller en begränsning till tillgångar i Sverige. Utredningen ser inte något skäl för att bibehålla en sådan begränsning och föreslår därför att den stryks. Mot denna bakgrund bör även uppgiften om denna begränsning i nuvarande 16 kap. 2 § första stycket strykas. Utred- ningen anser inte att det i övrigt finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 137 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.

Av bestämmelsen i artikel 138.5 i direktivet framgår att till- synsmyndigheten, i fall då företaget inte uppfyller solvenskapital- kravet, helt eller delvis får begränsa ett företags rätt att fritt förfoga över sina tillgångar, om särskilda omständigheter föreligger och tillsynsmyndigheten bedömer att det berörda företagets finansiella ställning kommer att ytterligare försämras. Den tillsynsmyndighet som beslutar om inskränkningar i företagets förfoganderätt ska underrätta tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska också ange vilka tillgångar som ska omfattas av inskränkningarna.

Bestämmelserna i artikel 138.5 har stora likheter med artikel 20.2 andra stycket och 20.5 i Första skadedirektivet, artikel 13.2 i Tredje skadedirektivet, artikel 37.2 andra och femte styckena i Konsoliderade livdirektivet och artikel 42.2 andra och fjärde styck- ena i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT. Utredningen anser inte att det finns något annat behov av lagändringar till följd av innehållet i artikel 138.5 än att innehållet i nuvarande 16 kap. 7 § FRL justeras så att Finansinspektionens nu aktuella möjlighet uppkommer om ett försäkringsföretag inte upp- fyller solvenskapitalkravet.

Av bestämmelserna i artikel 139.3 i direktivet framgår att till- synsmyndigheten i hemlandet, i fall då företaget inte uppfyller minimikapitalkravet, helt eller delvis får inskränka ett försäkrings- företags rätt att fritt förfoga över sina tillgångar. Den tillsynsmyn- dighet som beslutar om inskränkningar i företagets förfoganderätt

367

Tillsyn

SOU 2011:68

ska underrätta tillsynsmyndigheterna i eventuella värdländer om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hemlandet, vidta samma åtgärder. Tillsyns- myndigheterna i hemlandet ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna.

Bestämmelserna i artikel 139.3 har stora likheter med artikel 20.3 i Första skadedirektivet, artikel 37.3 andra stycket i Konsoli- derade livdirektivet och artikel 42.3 andra stycket i Återförsäk- ringsdirektivet. I dessa äldre direktiv utlöstes motsvarande ingri- pandeåtgärder när solvensmarginalen gick under garantibeloppet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 7 och 12 §§ FRL samt 3 kap. 7 § LUFT. Utredningen anser inte att det finns något annat behov av lagändringar till följd av innehållet i artikel 139.3 än att innehållet i nuvarande 16 kap. 7 § FRL justeras så att Finansinspektionens nu aktuella möjlighet upp- kommer om ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet.

Inskränkningar efter begäran från annan tillsynsmyndighet

Av bestämmelserna i artikel 140 i direktivet framgår att medlems- staterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlighet med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkringsföretag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras territorier om företagets hemmedlemsstat begär det. En sådan förfogande- inskränkning kan ske i de fall som anges i artiklarna 137-139 och 144.2 samt kan omfatta de tillgångar som hemmedlemsstaten ska ange. I artikel 137–139 återfinns bestämmelser om möjligheten att använda förfogandeförbud vid bristande efterlevnad av kraven på försäkringstekniska avsättningar, solvenskapitalkravet respektive minimikapitalkravet, och i artikel 144.2 återfinns bestämmelser om möjligheten att använda förfogandeförbud i samband med återkal- lelse av tillstånd.

Det kan noteras att sista ledet i artikel 140 rimligen måste för- stås som en upplysning om den skyldighet som hemmedlemsstaten har enligt artiklarna 137–139 och 144.2, dvs. att ange vilka till- gångar som ska omfattas av förfogandeförbudet, och att den skyl- digheten måste ha fullgjorts för att ett förbud ska kunna meddelas i Sverige.

Bestämmelserna i artikel 140 har stora likheter med artikel 20a.3 i Första skadedirektivet, artikel 38.3 i Konsoliderade livdirektivet

368

SOU 2011:68

Tillsyn

och artikel 43.4 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i 3 kap. 7 § LUFT. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 140 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.

13.9.2 Krav på åtgärder när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet

Utredningens förslag: Om ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet ska Finansinspektionen förelägga företaget att inom sex månader från konstaterandet uppfylla solvenskapi- talkravet. Om det är lämpligt får Finansinspektionen förlänga tidsfristen med tre månader.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 138.3 Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten ska kräva att ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska vidta nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från konstate- randet av att solvenskapitalkravet inte efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupprätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskprofil för att följa solvenskapital- kravet. Av artikelns andra stycke framgår att tillsynsmyndigheten får förlänga tidsfristen med tre månader, om så är lämpligt.

Bestämmelsen saknar motsvarighet i de äldre direktiven, och bör enligt utredningen införas i svensk lag. Enligt utredningen är det dock inte nödvändigt att det i lagen anges hur företaget återigen kan uppfylla solvenskapitalkravet, dvs. genom tillskott av medel eller genom ändrad riskprofil, eftersom det får anses självklart att ett uppfyllande endast kan ske genom agerande i enlighet med något av dessa sätt.

Det bör anmärkas att det saknas närmare ledning för pröv- ningen av lämpligheten i en förlängning av tidsfristen i direktivet. Det får emellertid antas att sådan ledning, om det anses nödvän- digt, kommer att lämnas som ett inslag i Solvens II-regleringens fortsatta utveckling, se avsnitt 5.

369

Tillsyn

SOU 2011:68

13.9.3 Särbestämmelser vid exceptionella omständigheter

Utredningens förslag: Vid ett exceptionellt kursfall på finans- marknaderna får Finansinspektionen förlänga tidsfristen i avsnitt 13.9.2 med en lämplig period.

Ett försäkringsföretag ska under en sådan tidsfrist ge in en lägesrapport till Finansinspektionen var tredje månad. I läges- rapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vid- tagits och hur arbetet fortskrider med att åter uppfylla solvens- kapitalkravet.

Förlängningen av tidsfristen enligt första stycket ska inte längre gälla om ett försäkringsföretags lägesrapport enligt andra stycket visar att det inte har skett några väsentliga framsteg med att åter uppfylla solvenskapitalkravet från den dag då bristen på uppfyllande av solvenskapitalkravet konstaterades till den dag då lägesrapporten gavs in.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelsen i artikel 138.4 första stycket i Solvens II-direktivet får tillsynsmyndigheten vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna förlänga den tidsperiod som avses i artikel 138.3 andra stycket med en lämplig period. Vid en sådan förlängning ska alla relevanta faktorer beaktas. Av bestäm- melsen i artikel 138.4 andra stycket framgår att det berörda försäk- ringsföretaget var tredje månad ska lämna in en lägesrapport till sin tillsynsmyndighet. I lägesrapporten ska företaget redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att åter- skapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvens- kapitalkravet eller med att reducera riskprofilen för att följa sol- venskapitalkravet.

Enligt bestämmelsen i artikel 138.4 tredje stycket framgår att en förlängning av tidsfristen i första stycket inte längre ska gälla om en inlämnad lägesrapport visar att det inte har skett några väsent- liga framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera risk- profilen för att följa solvenskapitalkravet, från det datum då bristen på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades till det datum då lägesrapporten inlämnades.

Av artikel 143 följer att kommissionen ska anta genomförande- åtgärder som anger vilka faktorer som ska beaktas i enlighet med artikel 138.4 inklusive den maximala tidsperiod som avses i artikel

370

SOU 2011:68

Tillsyn

138.4 första stycket, uttryckt i antal månader, som ska vara den- samma för alla försäkringsföretag. En upplysning om detta bör tas in i lagen.

Bestämmelserna i artikel 138.4 har ingen motsvarighet i de äldre direktiven, och bör med någon språklig justering införas i svensk lag. I likhet med vad som angetts i avsnitt 13.9.2 är det enligt utredningen inte nödvändigt att det i lagen anges hur företaget återigen kan uppfylla solvenskapitalkravet, dvs. genom tillskott av medel eller genom ändrad riskprofil, eftersom det får anses själv- klart att ett uppfyllande endast kan ske genom agerande i enlighet med något av dessa sätt. De språkliga justeringarna är inte avsedda att medföra någon ändring i sak.

13.9.4 Finansinspektionens befogenheter vid försämrad finansiell ställning

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet om Finansinspektionens befogenhet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera försäkringstagarnas intres- sen enligt försäkringsavtal, eller vid förpliktelser enligt återför- säkringsavtal tillgodoses redan av bestämmelser i försäkrings- rörelselagen och i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Skäl för utredningens bedömning: Av bestämmelserna i artikel 141 i Solvens II-direktivet framgår att tillsynsmyndigheten ska vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera försäkrings- tagarnas intressen när det rör sig om försäkringsavtal eller förplik- telser enligt återförsäkringsavtal om ett försäkringsföretags sol- venssituation fortsätter att försämras, utan att det påverkar de övriga ingripandemöjligheterna i artiklarna 138 och 139. I artikeln anges även att åtgärderna ska vara proportionella och därmed åter- spegla graden och varaktigheten av försämringen av det berörda försäkringsföretagets solvenssituation.

Av artikel 143 följer att kommissionen, när det är nödvändigt för att förbättra överensstämmelsen, får anta genomförandeåtgär- der för att ytterligare specificera åtgärder under artikel 141. Kom- missionen ska därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka s.k. procykliska effekter. En upplysning om förekomsten av genom- förandeåtgärder bör tas in i lagen.

371

Tillsyn

SOU 2011:68

Bestämmelserna i artikel 141 har stora likheter med artikel 20a 2 i Första skadedirektivet och artikel 38.2 i Konsoliderade livdirekti- vet. Dessa artiklar har genomförts i nuvarande 16 kap. FRL och 3 kap. LUFT. De åtgärder som därigenom är tillgängliga för Finans- inspektionen bedöms vara tillräckliga. Utredningen anser mot denna bakgrund att det inte finns något behov av lagändringar.

Mot bakgrund av de skäl som redovisats i avsnitt 5.3 om pro- portionalitetsprincipen anser utredningen att lagtexten inte bör innehålla några uttryckliga krav på att åtgärderna ska vara propor- tionella, och återspegla ”varaktigheten och försämringen” av före- tagets solvenssituation.

13.9.5 Förbud mot att i vissa fall utfärda intyg

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om hinder för till- synsmyndigheten att utfärda intyg i samband med bestånds- överlåtelse i Solvens II-direktivet tillgodoses redan av bestäm- melser i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepen- sionsinstituts verksamhet i Sverige.

Skäl för utredningens bedömning: Enligt artikel 142.2 i Solvens II-direktivet får en tillsynsmyndighet som har krävt att ett försäk- ringsföretag ska lämna in en åtgärdsplan eller en finansiell sane- ringsplan inte utfärda ett sådant intyg som behövs för att företaget ska få tillstånd att genomföra en beståndsöverlåtelse, om tillsyns- myndigheten anser att försäkringstagarnas rättigheter eller återför- säkringsföretagets avtalsrättsliga skyldigheter hotas.

I sammanhanget kan anmärkas att de beståndsöverlåtelser som bestämmelsen angår är överlåtelser av försäkringsbestånd där mot- tagande respektive överlåtande företag finns i olika medlemsstater.

Bestämmelserna i artikel 142.2 har stora likheter med artikel 20a 5 i Första skadedirektivet, artikel 38.5 i Konsoliderade livdirektivet och artikel 43.6 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genom- förts genom 9 kap. 2 och 3 §§ LUFT. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 142.2 inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.

372

SOU 2011:68

Tillsyn

13.9.6 Återkallelse av tillstånd

Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i 16 kap. 9 § första stycket 2 och 4 FRL bör justeras på sätt som innebär att ett försäkringsföretags tillstånd får återkallas om företaget inte har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet gavs, eller om företaget inte har drivit försäkringsrörelse under en sammanhängande tid av sex måna- der. I tillägg till nu gällande regler föreslås därutöver att Finans- inspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd om företaget inte uppfyller minimikapitalkravet och företagets finansiella saneringsplan är uppenbart otillräcklig eller om före- taget inte inom tre månader från den tidpunkt då företaget inte längre uppfyllde minimikapitalkravet har vidtagit de åtgärder som finns angivna i en godkänd finansiell saneringsplan.

Utredningens bedömning: I övrigt finns det inget behov av lagändringar med anledning av bestämmelserna i Solvens II- direktivet om när Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd att bedriva försäkringsrörelse. Utredningen anser inte heller att det behövs några lagändringar med anledning av bestämmelserna i direktivet om skyldigheten för Finansinspektionen att under- rätta tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna.

Skäl för utredningens bedömning och förslag:

Bestämmelserna om när Finansinspektionen får återkalla ett tillstånd

Av bestämmelserna i artikel 144.1 första stycket i Solvens II-direk- tivet framgår när tillsynsmyndigheten i hemlandet får återkalla ett tillstånd. Återkallelse får ske när det berörda företaget inte utnytt- jar tillståndet inom viss tid (a), avstår från att utnyttja tillståndet (a), inte längre bedriver verksamheten (a), inte längre uppfyller villkoren för tillståndet (b) och när det berörda företaget allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt de bestämmelser som gäller för företaget (c). Av bestämmelsen i artikel 144.1 andra stycket fram- går när tillsynsmyndigheten i hemlandet ska återkalla ett tillstånd. Återkallelse ska ske när det berörda företaget har brustit i efterlev- naden av minimikapitalkravet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella saneringsplanen är uppenbart otillräcklig eller när det berörda företaget inte har lyckats genomföra planen inom tre

373

Tillsyn

SOU 2011:68

månader från det att den bristande efterlevnaden av minimikapital- kravet konstaterades.

Bestämmelserna i artikel 144.1 första stycket a)– c) har stora likheter med artikel 22.1 första stycket led a, b och d i Första skadedirektivet, artikel 14 i Tredje skadedirektivet, artikel 39.1 för- sta stycket led a, b och d i Konsoliderade livdirektivet och artikel 44.1 första stycket led a, b och d i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 8–10 §§ FRL. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 144.1 a)–c)inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.

Den nuvarande skyldigheten för Finansinspektionen i 16 kap. 9 § första stycket 2 och 4 FRL att återkalla ett företags tillstånd enbart av det skälet att företaget inte har inte har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet gavs, eller om företaget inte har drivit försäkringsrörelse under en sam- manhängande tid av sex månader riskerar enligt utredningen emel- lertid att vara onödigt begränsande. Av artikel 144.1 a) i direktivet framgår dessutom att tillsynsmyndigheten får återkalla ett tillstånd i dessa fall. De nuvarande bestämmelserna i FRL bör därför justeras så att Finansinspektionen inte som utgångspunkt måste återkalla ett tillstånd i de nu angivna fallen. De justerade bestämmelserna bör placeras tillsammans med övriga bestämmelser som avser fall när Finansinspektionen får återkalla ett företags tillstånd i nuva- rande 16 kap. 10 § FRL. Bestämmelserna i 16 kap. 9 § andra stycket FRL kan då slopas.

Bestämmelserna om när Finansinspektionen ska återkalla ett tillstånd

Bestämmelserna i artikel 144.1 andra stycket om återkallelse av till- stånd när ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven, och ska därför införas i den svenska lagen. Bestämmelsen bör enligt utredningen genomföras genom ett tillägg i den nu gällande lagregeln om när Finansinspektionen ska återkalla ett försäkringsföretags tillstånd. Enligt utredningen bör vissa språkliga justeringar göras, som dock inte ändrar bestämmelsen i sak.

374

SOU 2011:68

Tillsyn

Anmälan till tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsländer m.m.

När ett tillstånd återkallas ska tillsynsmyndigheten i hemlandet, enligt bestämmelsen i artikel 144.2 första stycket, anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna. Dessa myn- digheter ska enligt bestämmelsen vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att företaget inleder ny verksamhet inom deras territo- rier. Enligt artikel 144.2 andra stycket ska tillsynsmyndigheten i hemlandet, tillsammans med tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsländerna, vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen, och särskilt inskränka företagets rätt att fritt förfoga över dess tillgångar i enlighet med bestämmelserna i direktivet.

Bestämmelserna i artikel 144.2 första stycket har stora likheter med artikel 22.1 andra stycket första meningen i Första skade- direktivet, artikel 39.1 andra stycket första meningen i Konsolide- rade livdirektivet och artikel 44.1 i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 12 § andra och tredje styckena FRL. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att innehållet i artikel 144.2 första stycket inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.

Bestämmelserna i artikel 144.2 andra stycket har stora likheter med artikel 22.1 andra stycket andra meningen i Första skade- direktivet och artikel 39.1 andra stycket andra meningen i Konsoli- derade livdirektivet. Dessa artiklar har genomförts genom bestäm- melser i 16 kap. 7 § FRL och 3 kap. 7 § LUFT. Utredningen anser inte att det finns något behov av lagändringar till följd av att inne- hållet i artikel 144.2 andra stycket inte är exakt likalydande med innehållet i de äldre artiklarna.

Krav på motivering av beslut

Av bestämmelsen i artikel 144.3 framgår det att varje beslut att återkalla ett tillstånd ska innehålla en fullständig motivering och meddelas till det berörda försäkringsföretaget. De nu aktuella kra- ven på ett besluts motivering och dess meddelande tillgodoses enligt utredningen av en myndighets åliggande enligt 20 § förvaltnings- lagen. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd är därför inte nödvändig.

375

Tillsyn

SOU 2011:68

13.10 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2)

Bestämmelser om tillsyn finns i kapitel X, artiklarna 266–280, där artiklarna 266–275 behandlar kapitaltillägg och artiklarna 277–280 behandlar tidsfrist vid exceptionella kursfall på finansmarknaderna. Bestämmelser om öppenhet och ansvar finns i artikel 303–308.

I fråga om sätten att beräkna kapitaltillägg och förfaranden vid beslut om dess uppställande och borttagande kan särskilt anmärkas att en beräkning av kapitaltillägg för ett försäkringsföretag som bedriver såväl liv- som skadeverksamhet som huvudregel ska göras särskilt för de respektive verksamheterna. Av bestämmelserna i artikel 275 framgår att en tillsynsmyndighet, om det inte riskerar att äventyra effektiviteten i beslutet, ska meddela det aktuella för- säkringsföretaget att myndigheten överväger att besluta om kapi- taltillägg och skälen för detta, samt ge möjlighet för företaget att svara med eventuell tilläggsinformation inom en lämplig tidsperiod.

När det gäller den särskilda tidsfrist som enligt artikel 138.4 i Solvens II-direktivet kan beslutas vid exceptionellt kursfall på finansmarknaderna innehåller artikel 277 dels en övre gräns på 21 månader, dels närmare bestämmelser om hur ett sådant beslut ska fattas och vilka faktorer som ska beaktas.

I fråga om de övergripande kraven på tillsynsmyndigheternas öppenhet och ansvar finns det en bestämmelse i artikel 303 om att det offentliggörande som ska göras enligt artikel 31.2 i Solvens II- direktivet (texten till lagar och andra författningar samt statistiska uppgifter m.m.) ska ske på ett sätt som medför att innehållet är lätt att tillgodogöra sig och jämförbart för alla intresserade. Bestäm- melserna innehåller också krav på att tillsynsmyndigheterna inte får röja konfidentiell information på ett sätt som innebär att individu- ella företag eller grupper av företag kan identifieras. Avslutningsvis framgår det av artikel 308 att den aktuella informationen ska hållas tillgänglig på tillsynsmyndigheternas hemsidor på det officiella språket eller språken i den berörda medlemsstaten, samt göras till- gänglig på ett språk som är brukligt i internationella finanskretsar.

376

14 Rapportering och offentliggörande

14.1 Krav på rapportering till Finansinspektionen

14.1.1 Bakgrund

Krav på rapportering till en tillsynsmyndighet är ett naturligt inslag för företag som är verksamma på finansmarknaden. Med uppgif- terna som underlag kan tillsynsmyndigheten bland annat bedöma det ekonomiska läget i enskilda företag och på den finansiella marknaden i stort.

För försäkringsföretagens del finns ett fåtal bestämmelser om lämnande av upplysningar (rapportering) till Finansinspektionen i nuvarande 14 kap. FRL, medan merparten av de bestämmelser som rör företagens rapportering i stället finns i föreskrifter på lägre nivå.

Solvens II-direktivet innehåller endast mer generella bestämmel- ser om tillsynsmyndigheternas befogenheter att kräva uppgiftsläm- nade från försäkringsföretag och om företagens övriga rapportering till tillsynsmyndigheterna. I likhet med vad som nu är fallet kom- mer merparten av de bestämmelser som rör försäkringsföretags rapportering följa på lägre nivå.

14.1.2 Rapporter från försäkringsföretag

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i Solvens II-direk- tivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna såväl sådana uppgifter som är nödvändiga för tillsynen som övriga uppgifter till Finansinspektionen tillgodoses i egentlig mening redan av bestämmelser i försäkringsrörelselagen.

377

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska lämna rap- porter om sin verksamhet till Finansinspektionen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka rapporter som ett försäk- ringsföretag ska lämna till Finansinspektionen och hur de ska lämnas.

Skäl för utredningens bedömning och förslag: Av bestämmel- serna i artikel 35.1–35.4 i Solvens II-direktivet framgår i huvudsak att medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretagen ska lämna de uppgifter till tillsynsmyndigheterna som är nödvändiga för till- synen, och vilka närmare uppgifter som minst avses.

Bestämmelsen i artikel 35 har stora likheter med bestämmel- serna i de äldre direktiven, och är redan införda i svensk rätt genom bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 5 och 6 §§ FRL. I de äldre lag- bestämmelserna saknas dock en närmare beskrivning av vilka när- mare uppgifter som kan krävas in av Finansinspektionen. Genom det särskilda bemyndigandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 FRL har frågan om vilka närmare upplysningar som ett försäkringsföretag ska lämna till Finansinspektionen lämnats för reglering genom föreskrifter på lägre nivå. Enligt utredningen finns det således inget egentligt behov av lagändringar med anledning av bestämmelserna i direktivet om försäkringsföretags skyldighet att lämna sådana upp- gifter som är nödvändiga för tillsynen till Finansinspektionen.

Det kan, trots vad som angivits ovan, konstateras att bestäm- melsen i nuvarande 14 kap. 5 § FRL, sett tillsammans med bemyn- digandet i 14 kap. 18 § andra stycket 1 FRL, i egentlig mening är en sammanföring av möjligheten att föreskriva rapporteringsskyldig- het å ena sidan och å andra sidan möjligheten till en direkt tillsyns- åtgärd genom inhämtande av upplysningar i det enskilda fallet. Utredningen har därför övervägt om det nu angivna istället borde medföra ett särskiljande av rapporterings- och upplysningsskyldig- heten i två separata bestämmelser.

Med hänsyn till att den egentliga rapporteringsskyldigheten under de nuvarande bestämmelserna i FRL i praktiken förutsätter att bemyndigandet utnyttjas, t.ex. på sätt som innebär att det i föreskrifter på lägre nivå anges när en viss rapportering ska ske, kan det anses saknas praktiska skäl för ett särskiljande. Utredningen har dock stannat vid att föreslå ett bibehållande av nuvarande 14 kap. 5 § FRL i den föreslagna lagens särskilda tillsynskapitel, och samti-

378

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

digt föreslå en i sak motsvarande bestämmelse om försäkringsfö- retags rapportering till Finansinspektionen. Det nu angivna bör enligt utredningens mening inte medföra någon förändring i för- hållande till gällande rätt.

Eftersom den nya bestämmelsen i första hand riktar sig till företagen bör den placeras tillsammans med bestämmelserna om offentliggörande i föreslagna 16 kap.

När det sedan gäller de övriga preciseringarna som nu görs genom bestämmelserna i artikel 35.2 gör utredningen följande bedömningar.

Av artikel 35.2 a) framgår att Finansinspektionen ska ha de befogenheter som krävs för att fastställa art, omfattning och for- mat för de uppgifter som kan krävas in. Av artikel 35.2 b) framgår att Finansinspektionen ska kunna kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmedlare eller ingåtts med tredje man. Av artikel 35.2 c) framgår att Finansinspektionen ska kunna begära informa- tion från externa experter, t.ex. revisorer och aktuarier.

Bestämmelserna i 35.2 a) har ingen direkt motsvarighet i de äldre direktiven och är enligt utredningen av sådan art att de bör tas in i föreskrifter, dock på lägre nivå. I denna del föreslår utred- ningen ett till del förtydligat bemyndigande att meddela föreskrif- ter om hur upplysningar ska lämnas.

Bestämmelserna i 35.2 b) har stora likheter med bestämmelserna i de äldre direktiven, möjligheten för Finansinspektionen att kräva in de nu aktuella uppgifterna följer enligt utredningens mening av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 5 § FRL.

Bestämmelserna i 35.2 c) saknar direkt motsvarighet i de äldre direktiven, men en möjlighet att begära den aktuella informationen får anses följa av redan nu gällande bestämmelser i 14 kap. 5 och 6 §§ FRL, såvitt gäller information hos ett försäkringsföretag, och av bestämmelserna i nuvarande 14 kap. 7 § FRL, såvitt gäller upp- lysningar hos den där närmare angivna kretsen.

Av artikel 35.6 framgår avslutningsvis att EU-kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i fråga om kraven under artikel 35.1–4. En upplysning om detta bör tas in i lagen.

379

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

14.1.3 Rapporteringsskyldighet när kapitalkrav inte uppfylls

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska omedelbart underrätta Finansinspektionen om företaget inte uppfyller sol- vens- eller minimikapitalkravet, eller om det finns risk för det under de närmaste tre månaderna.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 138.1 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag omedelbart ska underrätta tillsynsmyndigheten så snart som det konstaterat att solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

Av bestämmelserna i artikel 139.1 i direktivet framgår att ett försäkringsföretag omedelbart ska underrätta tillsynsmyndigheten om företaget konstaterar att minimikapitalkravet inte längre efter- levs, eller att det finns risk för detta under de närmaste tre måna- derna.

Av de nu aktuella bestämmelserna framgår att tillsynsmyndig- heten ska underrättas redan när det finns risk för bristande efter- levnad av solvens- eller minimikapitalkravet inom de närmaste tre månaderna. Med en strikt tolkning av bestämmelserna kan det häv- das att det vid varje tillfälle finns en risk för bristande efterlevnad av kapitalkraven, eftersom framtiden alltid kan anses vara osäker. Utredningen uppfattar dock bestämmelserna på det sättet att någon anmälningsskyldighet inte föreligger när det vid en samlad bedömning saknas särskilt skäl att anta att företaget inte kommer att uppfylla solvens- eller minimikapitalkravet under de närmaste tre månaderna.

Det bör anmärkas att ett företags rapporteringsskyldighet avse- ende solvens- respektive minimikapitalkravet i grunden är helt obe- roende, trots att skyldigheten föreslås komma till uttryck i samma bestämmelse. Rapporteringsskyldighet föreligger alltså dels vid bristande uppfyllande av solvenskapitalkravet eller vid risk för bristande efterlevnad av detta, dels vid bristande uppfyllande av minimikapitalkravet eller vid risk för bristande efterlevnad av detta.

Bestämmelserna i artiklarna 138.1 och 139.1 saknar motsvarig- het i de äldre direktiven, och bör med vissa språkliga justeringar införas i lag. De språkliga justeringar är inte avsedda att medföra någon ändring i sak.

380

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

14.1.4 Skyldighet att ge in en åtgärdsplan

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag som inte uppfyl- ler solvenskapitalkravet ska inom två månader ge in en realistisk åtgärdsplan till Finansinspektionen för godkännande.

I åtgärdsplanen ska företaget ange hur företaget ska se till att solvenskapitalkravet återigen efterlevs inom sex månader från konstaterandet att det inte uppfylldes.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 138.2 i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag inom två månader från konstaterandet av bristande efterlevnad av solvenska- pitalkravet ska överlämna en realistisk åtgärdsplan till tillsynsmyn- digheten för godkännande. I artikel 138.3 anges bl.a. att nödvändiga åtgärder ska vidtas inom sex månader och vad dessa åtgärder kan bestå av.

Av artikel 143 följer att kommissionen, när det är nödvändigt för att förbättra samstämmigheten i tillämpningen, får anta genom- förandeåtgärder för att ytterligare specificera åtgärdsplaner enligt artikel 138.2. Kommissionen ska därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka s.k. procykliska effekter. En upplysning om tillkom- mande reglering i EU-förordningen bör tas in i lagen.

Bestämmelserna i artikel 138.2 har stora likheter med artikel 20a 1 första stycket första meningen i Första skadedirektivet, artikel 38.1 första meningen i Konsoliderade livdirektivet och artikel 43.1 i Återförsäkringsdirektivet. De nu nämnda artiklarna har genom- förts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 4 § FRL. I motsats till bestämmelserna i nu angivna 16 kap, 4 § FRL förutsätter ett företags skyldighet att ge in en plan enligt bestämmelserna i artikel 138.2 emellertid inte att Finansinspektionen först riktar ett före- läggande mot detta. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bestämmelserna i artikel 138.2 genomförs på så sätt att den ersätter nuvarande 16 kap. 4 § första meningen FRL.

Enligt utredningen är det inte nödvändigt att det i lagen anges hur företaget återigen kan uppfylla solvenskapitalkravet eftersom det får anses självklart.

381

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

14.1.5 Skyldighet att ge in en finansiell saneringsplan

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag som inte uppfyl- ler minimikapitalkravet ska inom en månad ge in en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan till Finansinspektionen för godkännande.

I den finansiella saneringsplanen ska företaget ange hur före- taget ska se till att minimikapitalkravet återigen efterlevs inom tre månader från konstaterandet att det inte uppfylldes.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 139.2 i Solvens II-direktivet framgår att det berörda försäkringsföretaget, inom en månad från konstaterandet av att minimikapitalkravet inte efterlevs, ska överlämna en realistisk kortfristig finansiell sane- ringsplan till tillsynsmyndigheten för godkännande. Saneringspla- nen ska visa hur företaget planerar att se till att minimikapitalkravet efterlevs inom tre månader från konstaterandet, vilket antingen kan ske genom att tillföra medräkningsbara egna medel till en nivå som minst motsvarar minimikapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil.

Av artikel 143 följer att kommissionen, när det är nödvändigt för att förbättra överensstämmelsen, får besluta om genomförande- åtgärder för att ytterligare specificera finansiella saneringsplaner enligt artikel 139.2. Kommissionen ska därvid vara uppmärksam på att inte förorsaka s.k. procykliska effekter. En upplysning om före- komsten av genomförandeåtgärder bör tas in i lagen.

Bestämmelserna i artikel 139.2 har stora likheter med artikel 20a 1 första stycket första meningen i Första skadedirektivet, artikel 38.1 första meningen i Konsoliderade livdirektivet och artikel 43.1 i Återförsäkringsdirektivet. De nu nämnda artiklarna har genom- förts genom bestämmelser i nuvarande 16 kap. 5 § första stycket FRL. I motsats till bestämmelserna i nu angivna 16 kap, 5 § FRL förutsätter ett företags skyldighet att ge in en plan enligt bestäm- melserna i artikel 138.2 emellertid inte att Finansinspektionen först riktar ett föreläggande mot detta. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bestämmelserna i artikel 139.2 genomförs på så sätt att den ersätter den nuvarande 16 kap. 5 § FRL.

Enligt utredningen är det dock inte nödvändigt att det i lagen anges hur företaget kan uppfylla minimikapitalkravet, dvs. genom tillskott av medel eller genom ändrad riskprofil, eftersom det får

382

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

anses självklart att ett uppfyllande endast kan ske genom agerande i enlighet med något av dessa sätt.

14.1.6 Krav på innehållet i en åtgärdsplan och i en finansiell saneringsplan

Utredningens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en åtgärdsplan samt i en finansiell saneringsplan.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 142.1 i Solvens II-direktivet framgår vilka uppgifter eller bevis som en åtgärdsplan och en finansiell saneringsplan minst ska innehålla. Det handlar om uppgifter kring intäkter och kostnader, prognoser, medel som är avsedda att täcka avsättningar och kapitalkrav samt uppgifter om företagets riktlinjer för återförsäkring.

Bestämmelserna i artikel 142.1 har stora likheter med artikel 20a 1 första stycket i Första skadedirektivet, artikel 38.1 andra meningen leden a)-e) i Konsoliderade livdirektivet och artikel 43.2 leden a)-e) i Återförsäkringsdirektivet. Dessa artiklar har, efter bemyndigande i nuvarande 16 kap. 26 § FRL, genomförts genom bestämmelser i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd FFFS 2004:1 om finansiell saneringsplan. Bemyndigandet i nuvarande 16 kap. 26 § FRL bör dock enligt utredningen justeras på så sätt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före- skrifter om innehållet i en finansiell saneringsplan och i en åtgärds- plan. Vid framtagandet av föreskrifter i denna fråga bör före- komsten av de eventuella genomförandeåtgärder som har meddelats av kommissionen med stöd av artikel 143 särskilt beaktas. Den kompletterande regleringen bör begränsas till ett slutligt genom- förande av artikel 142.1.

14.2 Krav på försäkringsföretag att offentliggöra vissa uppgifter

14.2.1 Bakgrund

Enligt nuvarande solvensregelverk (Solvens I) finns det inga krav på offentliggörande av uppgifter om verksamhet och solvens. Det finns dock bestämmelser, i ÅRFL och Finansinspektionens före-

383

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

skrifter och allmänna råd1, om krav på vissa tilläggsupplysningar avseende verksamhet, risker och solvens i den finansiella rapporte- ringen (årsredovisningen). Dessa upplysningskrav är dock inte lika omfattande som Solvens II-direktivets bestämmelser.

14.2.2 Solvens II-direktivets bestämmelser

Transparens är en av grundstenarna i Solvens II och syftar till att underlätta jämförbarheten mellan olika försäkringsföretag. Trans- parensen uppnås framför allt genom försäkringsföretagens offent- liggörande av en Rapport om verksamhet och solvens, som ska lämnas av alla försäkringsföretag och försäkringsgrupper.

För att säkerställa transparens bör försäkringsföretag, enligt skäl 38 i Solvens II-direktivet, minst en gång per år offentliggöra, dvs. utan kostnad göra tillgänglig antingen i tryckt eller i elektronisk form, väsentliga uppgifter om sin verksamhet och solvens. Företa- gen får dessutom offentliggöra kompletterande uppgifter på frivil- lig basis.

”Rapporten om verksamhet och solvens” (på engelska Report on solvency and financial condition) är en publik rapport i vilken ett försäkringsföretag ska offentliggöra uppgifter till externa intres- senter. Syftet med att offentliggöra uppgifter är bl.a. att ge en extern intressent ett underlag som denne kan förlita sig på för en bedömning av företagets verksamhet och solvenssituation. Rap- porten underlättar också jämförelsen mellan olika försäkringsföre- tag. De uppgifter som ska offentliggöras ska vara tillräckliga för att en extern intressent ska kunna göra en bedömning av företagets verksamhet och resultat, företagsstyrning, riskprofil, värdering för solvensändamål och kapitalhantering. Företaget är skyldigt att sammanställa och publicera denna rapport årligen.

Enligt artikel 54 ska försäkringsföretaget uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter så fort en betydande förändring inträffat. Det finns enligt artikel 53 en möjlighet till undantag från kravet på offentliggörandet om ett företags konkurrenter skulle gynnas otill- börligt eller om företaget bryter mot tystnadsplikt. Denna undan- tagsmöjlighet gäller dock inte uppgifter som belyser företagets kapitalhantering dvs. solvenssituation.

1 Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning i försäkringsföretag (FFFS 2008:26).

384

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

14.2.3 Rapport om verksamhet och solvens

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska offentliggöra en rapport om sin verksamhet och solvens en gång per år, och i de fall som avses i avsnittet om uppdateringar.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelsen i artikel 51.1 första stycket ska medlemsstaterna kräva att varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör en lägesrapport beträf- fande sin solvenssituation och finansiella ställning.

Av Solvens II-direktivet och de mer detaljerade bestämmelserna i de föreslagna genomförandebestämmelserna i EU-förordningen framgår att rapporten ska innehålla uppgifter om verksamhet och resultat, företagsstyrning och riskprofil, värdering för solvensän- damål och kapitalhantering. Mot denna bakgrund har utredningen valt att kalla rapporten för Rapport om verksamhet och solvens. Användningen av begreppet finansiell ställning kan enligt utred- ningen felaktigt leda tankarna till den publika finansiella rapporte- ringen (årsredovisningen). Utredningen anser att begreppet verk- samhet bättre bör kunna sammanfatta de områden som behandlar verksamhet och resultat samt företagsstyrning och riskprofil och att solvens kan sammanfatta de områden som behandlar värdering för solvensändamål och kapitalhantering, se 14.2.4.

Enligt skäl 38 ska uppgifterna offentliggöras ”minst” en gång per år, vilket dock inte framgår av artikel 51.1, som istället kräver offentliggörande årligen (på engelska on an annual basis). För samtliga försäkringsföretag i Sverige är kalenderår räkenskapsår, men räkenskapsåret kan vara kortare eller längre beroende på när bokföringsskyldigheten inträder eller upphör. Utredningen menar därför att rapporten om verksamhet och solvens därmed i normal- fallet kommer att innehålla årsuppgifter. Av artikel 54 framgår det att offentliggörande dessutom ska ske vid vissa ändrade förhållan- den. Det innebär att Rapporten om verksamhet och solvens kom- mer att offentliggöras flera gånger per år i samband med uppdate- ringar, vilket bör framgå av den svenska lagbestämmelsen om offentliggörandeintervall.

385

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

14.2.4 Innehåll

Utredningens förslag: Rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla en beskrivning av försäkringsföretagets

1. verksamhet och resultat,

2. företagsstyrningssystem,

3. riskprofil,

4. värdering för solvensändamål, och

5. kapitalhantering.

De uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten kan helt eller delvis få lämnas genom hänvisning till uppgifter som före- taget offentliggjort för att uppfylla andra rättsliga eller administ- rativa krav, om dessa uppgifter är likvärdiga både till art och till omfattning.

Rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla

1. kvalitativa och kvantitativa uppgifter,

2. historiska, aktuella och framåtblickande uppgifter, och

3. uppgifter som hämtats från interna och externa källor,

Uppgifterna enligt ovan ska vara

1. tillgängliga, fullständiga i varje väsentligt hänseende, jämför- bara och konsekvent utformade över tiden, samt

2. relevanta, tillförlitliga och begripliga.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i rapporten om verksamhet och solvens.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelserna i artikel 51.1 första stycket framgår att uppgifterna som krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4 ska beaktas vid offentliggörandet. Av bestämmelsen i artikel 51.1 andra stycket framgår det att Rappor- ten om verksamhet och solvens ska innehålla uppgifter av olika slag. Uppgifterna kan offentliggöras i fullständig form eller genom hänvisning till likvärdiga uppgifter som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav. En förutsättning är att uppgifterna är likvärdiga både till art och till omfattning. Av artikel 51.1 framgår att försäkringsföretaget ska offentliggöra detaljerade beskrivningar av företagets verksamhet och resultat,

386

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

företagsstyrningssystem, risker samt värderingsmetoder. Dessutom ska försäkringsföretaget offentliggöra uppgifter om dispositionen av egna kapitalet (på engelska capital management). Försäkringsfö- retaget ska offentliggöra om minimikapitalkravet eller solvenska- pitalkravet underskridits under rapporteringsperioden, även om dessa förhållanden senare rättats till, samt en förklaring av deras ursprung och följder och en redogörelse för korrigerande åtgärder som vidtagits.

Beskrivningen av dispositionen av egna kapitalet dvs. kapital- hanteringen inkluderar enligt artikel 51.1.e beskrivningar av kapi- talbasens struktur, belopp och kvalitet samt beloppen för solvens- kapitalkravet och minimikapitalkravet. Detta skulle snarare kunna sammanfattas som företagets solvenssituation. Utredningen har ändå valt att använda” kapitalhantering” för att få samma rubriker som i bestämmelserna på lägre nivåer.

Enligt artikel 53.3 ska tillsynsmyndigheten tillåta att ett försäk- ringsföretag utnyttjar eller hänvisar till andra offentliggjorda upp- gifter om de redan offentliggjorda uppgifterna är likvärdiga till såväl art som till omfattning med de uppgifter som krävs enligt artikel 51.

Hänvisningarna i artikel 51.1 till artiklarna 35.3 och 35.4 har av utredningen tolkats på det sättet att medlemsstaterna vid utform- ningen av kraven på offentliggörande ska ta hänsyn till de krav som finns på de uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheten. Artiklarna 35.3 och 35.4 gäller alla uppgifter som lämnas för tillsy- nen, dvs. den periodiska rapporteringen men även övriga uppgifter som begärs in i samband med tillsynen. Artikel 35.3 handlar om krav på innehållet i tillsynsrapporteringen (uppgifterna ska vara kvalitativa, kvantitativa, historiska, aktuella och/eller framåtblick- ande samt innehålla data från både interna källor och/eller externa källor), och artikel 35.4 innehåller kraven på proportionalitet, till- gänglighet, relevans, tillförlitlighet och begriplighet. Den hänvis- ning som finns i artikel 51.1 innebär alltså enligt utredningen att de uppgifter som offentliggörs ska uppfylla samma krav som de upp- gifter som ska lämnas till Finansinspektionen. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen om innehåll ska innehålla samma krav som ställs på de uppgifter som ska lämnas till Finansinspektionen enligt artiklarna 35.3 och 35.4. Kravet som avser proportionalitet framgår av avsnitt 6.3. De uppgifter som offentliggörs i Rapporten om verksamhet och solvens kommer även att ingå i den periodiska rap- porteringen till Finansinspektionen.

387

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

Vidare framgår det av artikel 54.2 att försäkrings- och återför- säkringsföretag frivilligt får offentliggöra varje uppgift eller för- klaring som rör deras verksamhet och solvens för vilken offentlig- görande inte krävs genom artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i artikel 54. I den föreslagna EU-förordningen på nivå 2 klargörs att dessa uppgifter dock ska vara likvärdiga med de uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheten, där det är relevant. Utredningen bedömer att bestämmelsen inte behöver införas särskilt, eftersom det inte finns några hinder för försäkringsföretagen att frivilligt offentlig- göra uppgifter om sin verksamhet.

Vid genomförandet av bestämmelserna i direktivet om vad Rap- porten om verksamhet och solvens ska innehålla enligt artikel 51.1 har särskild hänsyn tagits till att vissa delar av regleringen på nivå 2 och 3 är mycket utförliga. Utredningen anser därför att bestämmel- serna i den svenska lagen endast bör innehålla centrala och över- gripande bestämmelser om innehållet. Utredningen har valt att sammanfatta innehållet i rapporten under fem rubriker; verksamhet och resultat, företagsstyrning, riskprofil, värdering för solvensän- damål och kapitalhantering, som motsvarar rubrikerna i EU-för- ordningens bilaga PD1 (Structure of the solvency and financial con- dition report). Även bestämmelserna i artikel 51.2 är detaljerade och innehåller bl.a. en övergångsbestämmelse för offentliggörande av kapitaltillägg och specifika parametrar, vilket inte införs i den svenska lagen. De bestämmelser som inte införs i den svenska lagen bör införas genom föreskrifter på lägre nivå, jämför avsnitt 5.2.2.

Närmare bestämmelser om innehållet i Rapporten om verksam- het och solvens framgår av Kommissionens föreslagna genomfö- randeåtgärder (nivå 2). Av den föreslagna förordningen (nivå 2).

14.2.5 Undantag från krav på offentliggörande

Utredningens förslag: Finansinspektionen ska, efter ansökan, lämna tillstånd till att ett försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter, om ett offentliggörande skulle innebära att

1. företagets konkurrenter otillbörligt gynnas, eller

2. företaget bryter mot tystnadsplikt avsedd att skydda försäk- ringstagare eller annan som företaget har en relation med.

388

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

Ett försäkringsföretag som fått tillstånd att inte offentliggöra vissa uppgifter ska ange detta, och skälen till beslutet, i rappor- ten om verksamhet och solvens.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 53.1 framgår att tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter, om företagets konkurrenter skulle gyn- nas i otillbörlig grad om uppgifterna offentliggjordes eller om företaget är ålagt tystnadsplikt eller sekretess genom sina förplik- telser mot försäkringstagarna eller andra relationer med motparter. Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offentliggörs, ska företagen ange detta i Rapporten om verksamhet och solvens med uppgift om skälen för beslutet.

Möjligheten att inte offentliggöra vissa uppgifter får inte använ- das när det gäller uppgifter som avser solvenssituationen (se artikel 51.1 e), dvs. bl.a. uppgifter om bristande efterlevnad av kapital- kraven.

Förslaget innebär att Finansinspektionen ska ge ett försäk- ringsföretag undantag från att offentliggöra uppgifter om verksam- het och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil samt solvens- balansräkning om företagets konkurrenter skulle gynnas otillbör- ligt eller om företaget skulle bryta mot sin tystnadsplikt. Däremot kan försäkringsföretaget aldrig få undantag från att offentliggöra uppgifter om sin solvenssituation. Det framgår inte av Solvens II- direktivet hur länge undantaget gäller. Detta framgår dock av arti- kel 290 i förslaget till EU-förordning där det framgår att ett medgi- vande endast ska gälla så länge skälen till medgivandet kvarstår och att försäkringsföretaget är skyldigt att meddela om skälen inte längre föreligger.

14.2.6 Uppdateringar

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska uppdatera uppgifterna i rapporten om verksamhet och solvens, om en betydande förändring inträffat, som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som tidigare offentliggjorts.

Försäkringsföretaget ska anmäla sådana betydande förändringar som avses i första stycket till Finansinspektionen.

389

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

Anmälan ska innehålla uppgifter om förändringen, och följderna av förändringen.

Uppdateringar om solvenskapitalkravet inte är uppfyllt

Ett försäkringsföretag som inte uppfyller solvenskapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om,

1. underskottet är betydande, och

2. Finansinspektionen inte har erhållit någon realistisk åtgärds- plan inom två månader räknat från det datum då företaget upp- täckte att underskottet var betydande.

Om Finansinspektionen har ansett att en åtgärdsplan är realis- tisk, men underskottet inte har korrigerats inom sex månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras vid utgången av denna period.

Finansinspektionen ska, när ett försäkringsföretag inte uppfyller solvenskapitalkravet, kräva att företaget offentliggör

1. hur stort underskottet är,

2. en förklaring av orsakerna till underskottet,

3. följderna av underskottet,

4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och

5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.

Uppdateringar om minimikapitalkravet inte är uppfyllt

Ett försäkringsföretag som inte uppfyller minimikapitalkravet ska omedelbart uppdatera tidigare offentliggjorda uppgifter om Finansinspektionen

1. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en realistisk kortsiktig finansiell saneringsplan, eller

2. inte har erhållit någon sådan plan inom en månad räknat från det datum då företaget upptäckte att minimikapitalkravet inte var uppfyllt.

Om Finansinspektionen har ansett att en kortsiktig finansiell saneringsplan är realistisk, men underskottet ändå inte har kor- rigerats inom tre månader från det att det upptäcktes, ska underskottet offentliggöras senast vid utgången av denna period.

390

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

Finansinspektionen ska, när ett försäkringsföretag inte uppfyller minimikapitalkravet, kräva att företaget offentliggör:

1. hur stort underskottet är,

2. en förklaring av orsakerna till underskottet,

3. följderna av underskottet,

4. vilka korrigerande åtgärder som har vidtagits av företaget, och

5. vilka ytterligare korrigerande åtgärder som är planerade.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 54 ska försäkrings- och återförsäkringsföretaget, om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts enligt artiklarna 51 och 53, offentlig- göra lämplig information om arten och följderna av denna bety- dande förändring. I artikeln definieras vad som avses med bety- dande förändringar. Dessutom definieras vilka åtgärder som ska vidtas och när de senast ska vidtas.

Utredningens förslag till bestämmelser om uppdateringar följer direktivet, men har omarbetats för att bli mer tydliga. Enligt utred- ningen medför omarbetningarna inga ändringar i sak. Ett försäk- ringsföretag ska uppdatera de uppgifter som sedan tidigare offent- liggjorts så fort en betydande förändring som minskat relevansen i de uppgifter som tidigare offentliggjorts har inträffat. Vad som avses med en betydande förändring definieras i artikeln. Definitio- nen innebär att försäkringsföretagets skyldighet att uppdatera offentliggjorda uppgifter i vissa fall är beroende av Finansinspek- tionens bedömning. För att bestämmelsen i direktivet ska kunna få genomslag i praktiken krävs det därför, enligt utredningen, en skyldighet för försäkringsföretag att till Finansinspektionen anmäla betydande förändringar som innebär att minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet inte uppfylls. Finansinspektionen får då möj- lighet att förelägga företaget att uppdatera de uppgifter som tidi- gare offentliggjorts, om det finns förutsättningar för ett sådant föreläggande.

391

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

Nedan ges en illustration av reglerna kring uppdateringar i de fall en finansiell saneringsplan eller en åtgärdsplan upprättas.

Solvenskapitalkravunderskott

Medräkningsbar kapitalbas för täckande av solvenskapitalkrav minus solvenskapitalkrav = betydande underskott

		maximal tid1) att		underskottet	uppdatera tidigare
Plan	upprätta plan	återställa underskott	totalt	har korrigerats	offentliggörande
åtgärdsplan	2 månader	6 månader	6 månader	Ja	Nej
				Nej	Ja

Minimikapitalkravunderskott

Medräkningsbar kapitalbas för täckande av minimikapitalkrav minus minimikapitalkrav = underskott

		maximal tid1) att		underskottet	uppdatera tidigare
Plan	upprätta plan	återställa underskott	totalt	har korrigerats	offentliggörande
finansiell	1 månad	3 månader	3 månader	Ja	Nej
saneringsplan				Nej	Ja

1) Maximal tid beräknas från när underskottet upptäcktes

Försäkringsföretag ska omedelbart uppdatera tidigare offentlig- gjorda uppgifter om Finansinspektionen

1. inte har erhållit en realistisk åtgärdsplan inom två månader räknat från det datum då ett solvenskapitalunderskott upptäckts,

2. inte har erhållit en realistisk finansiell saneringsplan inom en månad från det datum då ett minimikapitalunderskott upptäckts, eller

3. bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna en finansiell saneringsplan då ett minimikapitalunderskott upptäckts. Enligt utredningen innebär det att ett betydande underskott i de flesta fall inte behöver offentliggöras omedelbart, utan först efter en till två månader beroende på om det är minimikapitalkravet eller solvenskapitalkravet som inte är uppfyllt. I de fall en realistisk åtgärdsplan eller en realistisk finansiell saneringsplan har upprättas och underskottet har korrigerats inom angiven tid behöver dock inte underskottet offentliggöras förrän rapporten om verksamhet och solvens ska offentliggöras årligen. Enligt artikel 51.1.e.v ska

392

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

storleken på minimikapitalunderskott och väsentliga underskridan- den av solvenskapitalkravet under rapporteringsperioden, även om dessa underskott senare korrigerats, beskrivas i rapportern om verksamhet och solvens, Det innebär att även om ett underskott inte offentliggjorts när det inträffade så kommer det att offentlig- göras i den årliga rapporten om verksamhet och solvens. Det finns dock alltid möjlighet för ett försäkringsföretag att lämna dessa uppgifter på frivillig basis tidigare än vad lagen kräver.

14.2.7 Styrdokument och godkännande

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska ha lämpliga system för att kunna upprätta och offentliggöra en Rapport om verksamhet och solvens samt ha riktlinjer som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs fortlöpande är relevanta.

Rapporten om verksamhet och solvens och uppdateringar av denna ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse innan den offentliggörs.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 55 ska medlemsstaterna kräva att försäkringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offentliggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är relevanta. Rapporten om verksamhet och solvens ska godkännas av försäkringsföretagets styrelse och får offentliggöras först efter detta godkännande.

Bestämmelsen följer direktivet. Utredningen anser att kravet på styrelsens godkännande före offentliggörande även gäller för upp- dateringar av tidigare offentliggjord information.

14.2.8 Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingföretag ska upprätta en Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Denna rapport ska offentliggöras en gång per år.

393

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

Ett försäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkrings- holdingföretag får, efter tillstånd från Finansinspektionen, upp- rätta en gemensam Rapport om verksamhet och solvens för för- säkringsgruppen, som även ska innehålla uppgifter om enskilda dotterföretag inom gruppen.

Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd ska samråd ske med eventuella övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 256.1 ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäk- ringsföretag samt försäkringsholdingbolag årligen offentliggör en rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå.

Bestämmelsen i artikel 256.1 innebär att alla försäkringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingföretag ska upprätta en rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Av artikel 256.2 punkt 2 framgår dock att det finns möjlighet att upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkrings- gruppen, som även ska innehålla uppgifter om de enskilda dotterfö- retagen inom gruppen, om grupptillsynsmyndigheten godkänner det. Om det är samma tillsynsmyndighet som är tillsynsmyndighet för samtliga försäkringsföretag i en grupp, så ska denna tillsyns- myndighet vara grupptillsynsmyndighet. Det innebär att även en grupp som bara består av enbart svenska företag ska kunna upp- rätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för hela försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen, se även artikel 215. Det kan finnas flera försäkringsföretag med ägarintresse och flera försäkringsholdingföretag i en försäkrings- grupp. Artikel 256 innebär att ett försäkringsföretag med ägarin- tresse eller ett försäkringsholdingföretag, efter medgivande till detta av grupptillsynsmyndigheten, kan få lämna en enda rapport om verksamhet och solvens för hela försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen.

394

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

14.2.9 Innehåll på gruppnivå

Utredningens förslag: Om ett försäkringsföretag med ägarin- tresse eller ett försäkringsholdingföretag har fått tillstånd till att upprätta en gemensam Rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen ska denna rapport innehålla

1. uppgifter om försäkringsgruppens samlade verksamhet och solvens och

2. uppgifter om varje dotterföretag inom försäkringsgruppen som ska offentliggöras enligt bestämmelserna om offentliggö- rande för det enskilda företaget.

Om rapporten saknar sådana uppgifter som avses i punkt 2 ovan, får Finansinspektionen kräva att dotterföretaget offentlig- gör dessa uppgifter, om

1. Finansinspektionen auktoriserat dotterföretaget,

2. Finansinspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och

3. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse.

Rapporten om verksamhet och solvens för försäkringsgrupper ska följa bestämmelserna för det enskilda företaget.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 256.2 punkt 2 framgår vilka uppgifter som den gemensamma rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla. Bestämmelsen föreslås, med vissa mindre språkliga justeringar, tas in i lagtexten.

Av bestämmelsen i artikel 256.2 punkt 3 framgår att om det saknas vissa uppgifter avseende enskilda dotterföretag i försäk- ringsgruppen så kan den berörda tillsynsmyndigheten dvs, den till- synsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget, kräva att dessa uppgifter ändå lämnas, om andra jämförbara försäkringsföretag måste lämna dessa uppgifter och om dessa uppgifter är av väsentlig betydelse. Bestämmelsen föreslås, efter vissa språkliga justeringar, tas in i lagtexten. Utredningen menar att den svenska lagen enbart kan ta in bestämmelser som berör Finansinspektionen, varför tex- ten har ändrats i det avseendet.

395

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

14.2.10 Särskilt om proportionalitet

Proportionalitetsprincipen ska även tillämpas på de uppgifter som ska offentliggöras. Det innebär att detaljeringsgraden på de upp- gifter som ska offentliggöras ska vara i proportion till arten, omfattningen and komplexiteten hos riskerna. Ett försäkringsfö- retag med en komplex riskprofil kommer troligen att behöva lämna mer uppgifter än ett företag med en mindre komplex riskprofil för att klara kravet på offentliggörande. Bestämmelserna i direktivet är principbaserade och innehåller endast krav på vilka områden som ska omfattas av offentliggörandet, vilket ger en flexibilitet för företagen att bestämma hur kravet på offentliggörande ska mötas. Utrymmet begränsas av bestämmelserna på nivå 2 och 3, men pro- portionalitetsprincipen gäller på alla nivåer i Solvens II, vilket bör påverka detaljeringsgraden på de uppgifter som ska offentliggöras. Bestämmelser kring proportionalitet när det gäller kraven på offentliggörande kommer att utvecklas i nivå 2 och nivå 3-bestäm- melserna.

14.2.11 Bemyndiganden

Utredningen förslag: Regeringen eller den myndighet som får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i Rapporten om verksamhet och solvens.

Skäl för utredningens förslag: Artikel 51 har inte införts i sin hel- het i förslaget till lagtext. Denna artikel innehåller närmare bestäm- melser om vad rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla. Dessa bestämmelser innehåller bland annat krav på

1. En beskrivning av företagets verksamhet och resultat.

2. En beskrivning av företagsstyrningssystemet och en bedöm- ning av dess lämplighet med hänsyn till företagets riskprofil.

3. En beskrivning, där varje riskkategori behandlas separat, av riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och riskkänslig- het.

4. En beskrivning, med separat behandling av tillgångar, försäk- ringstekniska avsättningar och andra skulder, av underlagen och metoderna för deras värdering med förklaring av eventuella större skillnader mellan dessa och dem som tillämpas vid värderingen av dem i den finansiella rapporteringen.

396

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

5. En beskrivning av dispositionen av egna kapitalet, som minst tar upp följande:

a. Kapitalbasens struktur och belopp samt kvalitet.

b. Beloppen för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.

c. Det alternativ för att beräkna solvenskapitalkravet som anges i artikel 304.

d. Information som klargör de huvudsakliga skillnaderna mellan de antaganden som legat till grund för standardformeln och de som ligger till grund för den eventuella interna modell som företaget använder vid beräkningen av sitt solvenskapitalkrav.

e. Storleken av underskridande av minimikapitalkravet eller väsentliga underskridanden av solvenskapitalkravet under rapporte- ringsperioden, även om dessa förhållanden senare rättats till, samt en förklaring av deras ursprung och följder och en redogörelse för korrigerande åtgärder som vidtagits.

Dessutom innehåller nivå 2 ytterligare detaljerade bestämmelser som avser samtliga områden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i Rapporten om verksamhet och solvens. Det innebär att den översiktliga beskriv- ningen av innehållet i rapporten som framgår av artikel 51 och som inte tagits in i svensk lag istället bör tas in i föreskrift på lägre nivå.

14.2.12 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):

Bestämmelser om offentliggöranden återfinns i kapitel XII avsnitt 1. Dessa genomförandeåtgärder behandlar, i enlighet med artikel 56 och artikel 256.4 i Solvens II-direktivet, försäkringsföre- tagens och försäkringsgruppernas offentliggöranden med avseende på innehåll, utformning, tillsyn, tidsgräns mm. I artiklarna 282–293 finns bestämmelser för enskilda försäkringsföretag och i artiklarna 341–352 finns bestämmelser för försäkringsgrupper. Nedan följer en sammanfattning av de föreslagna genomförandeåtgärderna.

397

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

Bestämmelser avseende enskilda försäkringsföretag

Enligt artikel 282 ska rapporten om verksamhet och solvens (RVS) följa den uppställningsform som anges i bilaga PD1 till förord- ningen och ska offentliggöra på ett sammanhängande och informa- tivt sätt de uppgifter som framgår av artiklarna 283–289. Uppgif- terna ska offentliggöras i sin helhet eller genom hänvisningar till likvärdiga uppgifter som återges på en annan plats. Uppställnings- formen ska innehålla rubrikerna verksamhet och resultat, företags- styrningssystem, riskprofil, värdering för ett solvensändamål och kapitalhantering. Under varje rubrik finns dessutom ett antal underrubriker. De uppgifter som ska offentliggöras under respek- tive rubrik specificeras i detalj i artiklarna 284–288. Rapporten ska innehålla kvantitativa och kvalitativa uppgifter.

De uppgifter som ska offentliggöras i RVS ska anses vara mate- riella om ett utelämnande eller en oriktig uppgift skulle kunna påverka beslutsfattandet eller bedömningen hos användarna av rap- porten. Detta framgår av artikel 282 bis.

Enligt artikel 283 ska RVS innehålla en tydlig och lättförståelig sammanfattning, som är speciellt utformad för försäkringstagare och förmånstagare. Sammanfattningen ska tydligt visa på materiella förändringar som inträffat i försäkringsföretagets verksamhet och resultat, företagsstyrningssystem, riskprofil, värdering för solvens- ändamål och kapitalhantering under rapporteringsperioden.

Artiklarna 284–288 innehåller uppgifter om vilken information som ska lämnas för varje område.

När ett försäkringsföretag offentliggör uppgifter avseende solvens och finansiell ställning utöver de som krävs enligt lagar, föreskrifter och administrativa bestämmelser som införts till följd av direktivet ska uppgifterna vara konsistenta, där det är relevant, med de uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheten, vilket framgår av artikel 289.

Om tillsynsmyndigheten har medgivit att ett försäkringsföretag inte behöver offentliggöra uppgifter ska detta medgivande, enligt artikel 290, endast gälla så länge skälen kvarstår. Försäkringsföreta- get ska meddela tillsynsmyndigheten så fort som skälen inte längre kvarstår.

Enligt artikel 291 ska försäkringsföretag offentliggöra sin rap- port om verksamhet och solvens:

a) senast 20 veckor efter 31 december 2013

b) senast 18 veckor efter 31 december 2014

398

SOU 2011:68

Rapportering och offentliggörande

c) senast 16 veckor efter den 31 december 2015

d) senast 14 veckor efter den 31 december 2016 och kommande år.

Enligt artikel 292 ska försäkringsföretaget lämna in sin RVS och eventuella uppdateringar (i elektronisk form) till tillsynsmyndig- heten så fort offentliggörandet gjorts. Om försäkringsföretaget har en webbsida ska RVS publiceras på denna webbsida. Om försäk- ringsföretaget inte har en webbsida, men är medlem i en bransch- organisation som har en webbsida ska RVS efter tillstånd av branschorganisationen publiceras på denna webbsida. Publiceringen av en RVS på en webbsida ska finnas tillgänglig på denna webbsida i minst fem år efter att publiceringen gjorts. Om ett försäkringsfö- retag inte publicerar sin RVS på en webbsida ska företaget skicka en elektronisk kopia till de personer som begär det under de kom- mande två åren efter den dag RVS senast ska publiceras/borde publicerats. Försäkringsföretaget ska lämna RVS inom 10 arbetsda- gar efter begäran. Försäkringsföretag ska, oavsett om företaget har publicerat sin RVS på en webbplats, skicka en papperskopia på sin RSFS inom 20 arbetsdagar efter begäran.

Om en förändring väsentligt påverkar relevansen av en RVS ska rapporten uppdateras. Jmf artiklarna 282–290. En uppdaterad version av en RVS ska offentliggöras så fort som möjligt efter upptäckten. Försäkringsföretag kan besluta att uppdateringen kan offentliggöras i form av en rättelse som tillägg till den första pap- perskopian. Detta framgår av artikel 293.

Avseende en försäkringsgrupp

Artikel 282–289 (solo) ska tillämpas på gruppens RVS. En grupp RVS ska dessutom innehålla kompletterande uppgifter avseende bl.a. gruppens verksamhet och resultat, gruppens företagsstyr- ningssystem, gruppens riskprofil, gruppens värdering för solvens- ändamål och gruppens kapitalhantering. De uppgifter som ska offentliggöras under respektive rubrik specificeras i detalj i artikel 341. Detta framgår av artikel 341.

Enligt artikel 342 ska försäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag ska offentliggöra sin grupp RVS på det eller de språk som grupptillsynsmyndigheten bestämmer.

399

Rapportering och offentliggörande

SOU 2011:68

Om tillsynsmyndigheten har medgivit att en försäkringsgrupp inte behöver offentliggöra uppgifter ska detta medgivande endast gälla så länge skälen kvarstår. Försäkringsgruppen ska meddela till- synsmyndigheten så fort som skälen inte längre kvarstår. Detta framgår av artikel 343.

Enligt artikel 344 ska försäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag offentliggöra sin grupprapport om solvens och finansiell ställning inom följande period:

a) senast 26 veckor efter 31 december 2013

b) senast 24 veckor efter 31 december 2014

c) senast 22 veckor efter den 31 december 2015

d) senast 20 veckor efter den 31 december 2016 och kommande år.

Enligt artikel 345 ska försäkringsföretaget med ägarintresse och försäkringsholdingföretaget lämna in sin grupp RVS och eventuella uppdateringar (i elektronisk form) till grupptillsynsmyndigheten så fort offentliggörandet gjorts. Om försäkringsföretaget med ägar- intresse eller försäkringsholdingföretaget har en webbsida ska RVS publiceras på denna webbsida. Om försäkringsföretaget inte har en webbsida, men är medlem i en branschorganisation som har en webbsida ska RVS efter tillstånd av branschorganisationen publice- ras på denna webbsida. Om ett dotterföretag inte har en egen webbsida kan dotterföretaget publicera gruppens RVS på toppbo- lagets webbsida. Publiceringen av en RVS på en webbsida ska finnas tillgänglig på denna webbsida i minst fem år efter att publiceringen gjorts.

Om en förändring väsentligt påverkar relevansen av en grupp RVS ska, enligt artikel 346, rapporten uppdateras. En uppdaterad version av en grupp RVS ska offentliggöras så fort som möjligt efter upptäckten.

400

15 Försäkringsgrupper – Tillämpning och kapitalkrav

15.1 Tillämpningsområdet

Inledning

En försäkringsgrupp kan se ut på många olika sätt, men för att en försäkringsgrupp ska föreligga måste det minst finnas ett försäk- ringsföretag (A) som har ägarintresse i ett annat försäkringsföretag eller är ägt av ett försäkringsföretag eller försäkringsholdingföre- tag. Därefter fångas de företag som anses ingå i försäkringsgruppen upp utifrån försäkringsföretag (A) och de försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag som företag (A) har någon form av bindning till. Alla former av bindningar till andra företag måste beaktas. Försäkringsföretaget kan t.ex. vara moderföretag, dotter- företag, intresseföretag eller anknutet företag till andra företag och tillsammans kan de bilda de en försäkringsgrupp. Dessutom kan en försäkringsgrupp föreligga om försäkringsföretag har gemensam eller i huvudsak gemensam ledning. Vad som nu sagts medför bl.a. att ett enskilt försäkringsföretag kan ingå i flera olika försäkrings- grupper. Det ställs något olika krav på en grupp beroende på hur den är utformad.

Kraven enligt nuvarande FRL medför enkelt uttryckt extra krav vid beräkning av kapital och rapportering av interna transaktioner för företagen som ingår i försäkringsgruppen. Kraven ställs på de individuella försäkringsföretagen i försäkringsgruppen och Finansinspektionen har tillsyn över att de försäkringsföretag som ligger under Finansinspektionens tillsyn individuellt uppfyller dessa.

Solvens II-direktivet byter fokus från den nuvarande utgångs- punkten med tillsyn över de individuella försäkringsföretagen i en försäkringsgrupp till tillsyn över det ledande försäkringsföretaget i

401

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

gruppen. Ett ledande försäkringsföretaget är ett försäkringsföretag som har ägarintresse i ett annat försäkringsföretag eller ett försäk- ringsföretag vars moderföretag är ett försäkringsholdingföretag. Det är det ledande försäkringsföretaget som ansvarar för att kraven på gruppen uppfylls. Vissa av kraven på försäkringsgruppen kan även ett försäkringsholdingföretag uppfylla, se avsnitt 15.1.8 och 15.1.12.

En nyhet i Solvens II-direktivet är att om det finns flera ledande försäkringsföretag i en och samma försäkringsgrupp ansvara endast det försäkringsföretag som är moderföretag och som är högst upp i ägarkedjan inom EES. Det är då detta ledande försäkringsföretag som normalt sett ansvarar för att försäkringsgruppen efterlever kraven för hela gruppen.

Solvens II-direktivet innehåller också en förändring av tillsynen, då det är en myndighet, oftast den myndighet som är tillsynsmyn- dighet över det ledande företaget i gruppen, som är grupptillsyns- myndighet. Det är i normalfallet den myndigheten som ansvarar för att utöva grupptillsyn, dvs. säkerställa att det ledande företaget följer reglerna för försäkringsgrupper.

För att förstå hur Solvens II-direktivet är utformat kan man enkelt uttrycka det enligt följande. Merparten av artiklarna i Solvens II-direktivet är utformade för tillsynsmyndigheten. För att en tillsynsmyndighet ska kunna kontrollera att försäkringsgruppen uppfyller kraven bör något företag ansvara för att kraven är upp- fyllda, vilket oftast är det ledande företaget i försäkringsgruppen. Följdenligt är det tillsynsmyndigheten för det ledande företaget som är grupptillsynsmyndighet och som i normalfallet ska utöva tillsynen.

På motsvarande sätt som i de nuvarande bestämmelserna finns olika varianter av försäkringsgrupper och på motsvarande sätt som enligt nuvarande bestämmelser kan ett företag ingå i flera försäk- ringsgrupper. Samma former av bindningar som enligt de nuva- rande bestämmelserna finns i Solvens II-direktivet, men en nyhet är att ännu fler företag kan anses ingå i en försäkringsgrupp bl.a. genom centraliserad samordning.

402

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Bakgrund till nuvarande regler

Den extra tillsynen över försäkringsföretag som ingår i en försäk- ringsgrupp regleras i kapitel 9 i FRL. Bestämmelserna är införlivade från direktiv 98/78/EG om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (försäkringsgruppsdirektivet)1. Därefter har bestämmelserna om försäkringsgrupper ändrats genom direktiv 2002/87/EG om extra tillsyn över kreditinstitut, för- säkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglo- merat (konglomeratsdirektivet)2 samt genom direktiv 2005/68/EG om återförsäkring (återförsäkringsdirektivet)3. När Solvens II- reglerna införs upphör försäkringsgrupps- och återförsäkrings- direktiven att gälla.

Avsikten med regelverket om försäkringsgrupper är bl.a. att öka skyddet för försäkringstagarna och att upprätthålla stabilitetsprin- cipen för försäkringsföretag som ingår i en grupp. I huvudsak handlar reglerna om att beräkna effekten på det enskilda företaget av att tillhöra en grupp, och att förhindra att samma tillgångar används för att täcka kapitalkrav i flera företag. Flera av definitio- nerna för grupper, t.ex. moder- och dotterföretag, företag med ägarintresse och anknutet företag är hämtade från redovisnings- reglerna i Fjärde bolagsdirektivet 78/660/EEG4 och Sjunde bolags- direktivet 83/349/EEG5.

Inom EU råder principen om en enda auktorisation och hem- landstillsyn. Det är tillsynsmyndigheten i det land där försäkrings- företaget har fått tillstånd att bedriva verksamhet som svarar för den finansiella tillsynen över företaget.

Under och efter finanskrisen kring år 2008 har fokus på frågor om finansiell stabilitet och risker med stora internationella grupper, särskilt med blandad verksamhet ökat6. Mot bakgrund av det pågår det nu bl.a. en översyn av konglomeratsdirektivet, vilket inkluderar en översyn av reglerna om försäkringsgrupper i Solvens II-direkti- vet. Starkt förkortat innebär förslaget7 för försäkringsgrupper

1 EGT L 330, 05/12/1998 s. 0001–0012 (Celex 31998L0078).

2 EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27 (Celex 32002L0087).

3 EUT L 323, 9.12.2005 (Celex 32005L0068).

4 EGT nr L 222, 14.8.1978, s. 11.

5 EGT L 193 , 18/07/1983 s. 0001–0017.

6 IAIS Guidance paper on the use of supervisory colleges in group-wide supervision, October 2009, Guidance Paper No.3.8, samt IAIS Guidance paper on the treatment of non-

regulated entities in group-wide supervision, 12 April 2010.

7 Proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council amending Directives 98/78/EC, 2002/87/EC, 2006/48/EC and 2009/138/EC as regards the supplementary supervision of financial entities in a financial conglomerate, 15592/10 dated 29 October 2010.

403

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

inom Solvens II-direktivet bland annat att definitionen av en grupp ska utvidgas jämfört med gällande regler och att en definition av blandade finansiella holdingföretag ska införas i Solvens II- direktivet och att ett sådant företag omfattas av bestämmelser om försäkringsgrupper. Genomförandet av dessa regler i svensk rätt ingår inte i utredningens uppdrag.

Grupper i nuvarande regler

I FRL definieras vilka gruppstrukturer som utgör en försäkrings- grupp. Det finns tre olika typer av försäkringsgrupper. Den första typen består av ett svenskt försäkringsföretag (a) med dotterföre- tag eller intresseföretag som är försäkringsgivare eller har en gemensam eller i huvudsak gemensam ledning med en annan för- säkringsgivare.

Bild 1

Försäkringsföretag (a)
	*eller	intresseföretag eller
Dotterföretag* som är
	företag	med	gemensam
försäkringsgivare
	ledning

Den andra typen består av ett försäkringsföretag (b) och dess moderföretag, när moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag eller en utländsk försäkringsgivare med hemvist utanför EES.

404

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Bild 2

Moderföretag som är	*eller försäkringsgivare
försäkringsholdingföretag*	utanför EES

Försäkringsföretag (b)

Den tredje typen omfattar ett försäkringsföretag (c) och dess moderföretag, när moderföretaget inte är ett sådant moderföretag som avses i den första eller andra typen av grupp och inte heller definieras som ett blandat finansiellt holdingföretag enligt konglo- meratsdirektivet.

Bild 3

Moderföretag annat än ovan

Försäkringsföretag (c)

Därefter anges vilka företag som, när det finns en försäkrings- grupp, också anses ingå i de olika grupperna genom olika särskilt angivna former av anknytningar.

För att tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma gruppens ställ- ning finns regler om affärshändelser och avtal inom försäkrings- gruppen, beräkning av gruppbaserad ekonomisk ställning och gruppbaserad redovisning. Därtill finns ett gruppbaserat kapital- krav på försäkringsgrupper som tillhör den första typen av försäk- ringsgrupp. Rapporteringen, eller redogörelsen, ska lämnas till till- synsmyndigheten av det företag som ansvarar för rapporteringen. De olika grupperna har något olika krav på kapital och på vad som ska rapporteras.

Ansvaret för grupprapporteringen ligger på försäkringsföreta- gen i gruppen. I en grupp kan det finnas flera försäkringsföretag

405

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

och därmed flera rapporteringsskyldiga företag. Ett mycket enkelt exempel, med helägda dotterföretag, är följande.

Bild 4

Försäkringsföretag A
	A rapporterar	till A:s
Försäkringsföretag B	tillsynsmyndighet
	B rapporterar till	B.s
Försäkringsföretag C	tillsynsmyndighet

Den nuvarande regleringen fångar in grupperna i en vid bemärkelse för att säkerställa att inte samma kapital räknas med i flera företags kapitalbas. Det är därmed viktigt att kartlägga vilka företag som finns med i gruppen och deras inbördes förhållande, både för att säkerställa den ekonomiska ställningen och för att tillsynsmyndig- heten ska få information om affärshändelser och avtal inom försäk- ringsgruppen. Eftersom definitionerna av en försäkringsgrupp även innefattar företag som endast har en relativt begränsad anknytning blir grupperna ofta komplexa.

406

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Bild 5

Bank

Försäkringsholdingbolag 1

Försäkringsholdingbolag

Denna grupp består av två försäkringsgrupper, en med försäkringsholdingbolag 1 överst och den andra gruppen består av de två försäkringsbolagen som har gemensam ledning. Gruppen är också ett finansiellt konglomerat då det finns en bank

Försäkringsbolag	Gemensam	Försäkringsbolag
	ledning

Grupperna består ofta av flera olika typer av företag, både finansi- ella och icke finansiella, såsom värdepappersföretag, banker och andra företag utan finansiell verksamhet. Dessa grupper kan, av intresse för försäkringsgrupperna, falla under reglerna både för finansiella konglomerat och försäkringsgrupper. Definitionen av vilka företag som ingår i ett konglomerat respektive en försäk- ringsgrupp är viktig, eftersom kraven och tillsynen över konglome- rat och försäkringsgrupper skiljer sig åt. Tillsynen över en försäk- ringsgrupp utgår alltid från det rapporterande försäkringsföretaget, oavsett var i gruppen företaget finns.

Enligt de nuvarande reglerna kan flera försäkringsföretag vara rapporterande. Inom samma koncern kan det därmed finnas flera olika försäkringsgrupper med olika rapporterande företag. Det medför att ansvaret för tillsynen kan tillkomma tillsynsmyndighe- ter i olika länder inom EES.

407

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

Solvens II-direktivets bestämmelser

Solvens II-direktivets bestämmelser om grupptillsyn är samlade i artiklarna 212 till 266. Först definieras vad som är en grupp, däref- ter anges kraven för gruppen, utifrån hur försäkringsgruppen ser ut, och därefter hur grupptillsynen ska bedrivas. I princip medför inte Solvens II-direktivet så stora förändringar avseende vilka företag som ingår i en försäkringsgrupp. Men genom direktivet införs förändringar framförallt när det gäller tillsynen av försäk- ringsgrupper och vilket företag som ansvarar för regelefterlevnaden i hela gruppen och rapportering.

Den första förändringen är att i stället för extra tillsyn av för- säkringsföretag i en försäkringsgrupp ska tillsyn utövas över grup- pen. Detta framgår indirekt av skäl 95 och 97, där det anges att för- säkringsgruppen måste fastställas och att reglerna nu bör göra det möjligt för tillsynsmyndigheten att göra en mer välgrundad bedömning av gruppens finansiella ställning. Av skäl 104 framgår att tillsynsmodellen är nytänkande med en grupptillsynsmyndighet som har en nyckelroll och fristående tillsynsmyndigheter som har viktiga roller som behålls vid grupptillsynen. Detta är en skillnad mot det nuvarande regelverket som endast kräver extra tillsyn över ett försäkringsföretag som ingår i en grupp. En annan förändring framgår av artikel 215, som innebär att bestämmelserna om försäk- ringsgrupper ska tillämpas av det yttersta försäkringsföretaget som är moderföretag och som har huvudkontor inom gemenskapen. Det är således i normalfallet ett försäkringsföretag i varje försäk- ringsgrupp inom EES som ska följa bestämmelserna för grupper. Med det följer att det är en tillsynsmyndighet som är grupptill- synsmyndighet och ansvarig för tillsynen över hela gruppen. Det införs också bestämmelser om tillsynskollegier, där samtliga till- synsmyndigheter för de företag som ingår i försäkringsgruppen ska samråda.

Det tidigare exemplet i bild 4 med helägda dotterföretag ser ut enligt följande med Solvens II-bestämmelserna, där A i normalfallet alltid rapporterar till ”sin” tillsynsmyndighet oavsett i vilka med- lemsländer B och C har hemvist, fler exempel finns i avsnitt 15.1.12.

408

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Bild 6

Försäkringsföretag A

Försäkringsföretag B

Försäkringsföretag C

A rapporterar till A:s tillsynsmyndighet

Men en viss förändring av vilka företag som ingår i en grupp genomförs också i Solvens II-direktivet och troligen utökas antalet och storleken på försäkringsgrupperna. Utökningen av antalet företag som anses ingå i en försäkringsgrupp sker bl.a. genom att inte bara ägande i någon form utan även t.ex. avtal mellan företag kan göra att de ingår i en försäkringsgrupp, vilket framgår av skäl 98 och artikel 212.c) i Solvens II-direktivet, se avsnitt 15.1.6 och 15.1.9.

15.1.1 Överväganden och förslag

15.1.2 Ordningsföljd i kapitlet om försäkringsgrupper

Utredningens bedömning: I lagtexten bör bestämmelserna om försäkringsgrupper följa Solvens II-direktivets bestämmelser. Kapitlet bör inledas med en definition av vad som är en försäk- ringsgrupp samt övriga gruppspecifika definitioner. Därefter bör regler avseende ansvarigt försäkringsföretag, vilka bestäm- melser respektive försäkringsgrupp ska följa och vilken till- synsmyndighet som ansvarar för tillsynen. Därefter följer de olika gruppspecifika kraven.

Skäl för utredningens bedömning: Bestämmelserna om försäk- ringsgrupper är inte helt enkla att ta till sig. Den nuvarande utformningen av de inledande bestämmelserna i FRL följer inte försäkringsgruppsdirektivets utformning utan är en sammanbland-

409

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

ning av olika artiklar i försäkringsgruppsdirektivet. Utformningen av FRL medför praktiska problem när de underliggande direktiven ändras och även problem i den praktiska tillämpningen och tillsy- nen. För att försöka underlätta har utredningen försökt att tydligt följa Solvens II-direktivets bestämmelser. Samtidigt bör tillämparen av bestämmelserna kunna uttolka vilka bestämmelser som ska till- lämpas och vilket företag som förväntas följa dessa. Därför inleds kapitlet om försäkringsgrupper med de fyra olika typerna av för- hållanden mellan försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag som kan bilda en försäkringsgrupp. Därefter följer de olika defini- tionerna som bl.a. anger vilka övriga företag som ska anses ingå i försäkringsgruppen när bestämmelserna tillämpas. Sedan framgår vilket företag i gruppen som är ansvarigt för att bestämmelserna efterlevs, vilka bestämmelser respektive typ av försäkringsgrupp ska följa och när Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet.

15.1.3 Placering av definitioner

Utredningens bedömning: Merparten av de definitioner som avser grupper, ska tas in i kapitlet om försäkringsgrupper i FRL.

Skäl för utredningens bedömning: De definitioner som finns i artikel 212.1 i Solvens II-direktivet ska tas in i svensk lag. Utred- ningens generella utgångspunkt är att samtliga definitioner i FRL bör samlas på ett ställe, se vidare kapitel 19. De definitioner som anges i inledningen av gruppartiklarna i Solvens II-direktivet bör dock införas i gruppkapitlet i FRL, eftersom de endast är tillämp- liga för försäkringsgrupper. För en ökad förståelse för reglerna bör de återges i början av kapitlet om försäkringsgrupper.

15.1.4 Särskilda definitioner för försäkringsgrupper

Utredningens bedömning: De särskilda definitionerna som endast gäller för försäkringsgrupper bör införas i lagtext. Det avser definition av företag med ägarintresse, anknutet företag, grupp, grupptillsynsmyndighet, tillsynskollegium försäkringshol- dingföretag och försäkringsholdingföretag med blandad verksam- het.

410

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Skäl för utredningens bedömning: Definitionerna av företag med ägarintresse och anknutet företag, finns inte återgivna kapitel 9 om försäkringsgrupper i FRL. Eftersom de är särskilt utformade för försäkringsgrupper bör de för en ökad förståelse för reglerna åter- ges tillsammans med övriga definitioner i början av kapitlet om för- säkringsgrupper. Det gäller följande definitioner; företag med ägarintresse (212.1a), anknutet företag (212.1.b), grupp (221.1.c) grupptillsynsmyndighet 212.1.d), tillsynskollegium 212.1.e), för- säkringsholdingbolag (212.1f), och försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet (212.1g).

Det kan noteras att definitionen av ägarintresse inte är identisk i Solvens II-direktivet och i Försäkringsgruppsdirektivet. I Försäk- ringsgruppsdirektivets artikel 1 f) definieras ägarintresse med en hänvisning dels till ett direkt eller indirekt innehav av minst 20 pro- cent av rösterna eller kapitalet i ett företag, dels till artikel 17 första meningen i Fjärde bolagsdirektivet 78/660/EEG8. I definitionen av ägarintresse i artikel 13.20 i Solvens II-direktivet hänvisas inte till samma artikel. Det faktum att definitionen av ägarintresse nu inte längre hänvisar till artikel 17 första meningen i Fjärde bolagsdirek- tivet torde dock enligt utredningen inte medföra någon materiell ändring och sakna praktisk betydelse för grupptillsynen.

I artikel 13.20 i Solvens II-direktivet definieras ägarintresse som att med ägarintresse avses ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 procent eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag. Definitionen av företag med ägarintresse i artikel 212.1 a) är vidare än definitionen av ägarintresse i artikel 13.20 då även ett företag som är knutet till ett annat företag genom förhållanden som beskrivs i Sjunde bolagsdirektivet omfattas.

Definitionerna av företag med ägarintresse, anknutet företag och grupp i avdelning III om försäkringsgrupper i Solvens II-direktivet inkluderar ett företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i Sjunde bolagsdirekti- vet. Det är ett redovisningsdirektiv, vilket avser sammanställd redovisning och förutsättningar för skyldighet att upprätta en sammanställd redovisning. Artikel 12.1 lyder enligt följande.

1. Utan inskränkning i vad som gäller enligt artikel 1-10 får en med- lemsstat kräva[…]

8 ”Ägarintressen är enligt detta direktiv sådana andelar i andra företags kapital, oavsett om andelarna representeras av värdepapper eller inte, som genom att skapa en varaktig förbindelse med dessa andra företag är avsedda att främja den egna verksamheten.”.

411

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

a) detta företag och ett eller flera andra företag med vilka det först- nämnda företaget inte har något sådant samband som avses i artikel 1.1 eller artikel 1.2, står under enhetlig ledning på grund av avtal med det förstnämnda företaget eller på grund av bestämmelser i företagets statuter, eller

b)förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganen i detta företag och ett eller flera andra företag med vilka det förstnämnda företaget inte har något sådant samband som avses i artikel 1.1 eller artikel 1.2, till större delen består av samma personer vilka har fullgjort sitt uppdrag under räkenskapsåret och fram till dess att den sammanställda redovisningen upprättas.

Hänvisningen har i 9 kap 1 § FRL sammanfattats i uttrycket ”gemensam eller i huvudsak gemensam ledning”. I avsnitt 12, Krav på företagsstyrning, konstaterar utredningen att begreppet ”för- valtnings-, lednings- eller tillsynsorgan” anses motsvara styrelsen i svenska bolag. Detta skulle kunna tolkas som att det nuvarande begreppet ”ledning” i uttrycket ”gemensam eller i huvudsak gemensam ledning” avseende försäkringsgrupper bör bytas ut mot begreppet ”styrelse”. Men mot bakgrund av lydelsen i artikel 12.1 a) i Sjunde bolagsdirektivet anser utredningen att det uttryck som använts sedan tidigare fortfarande på ett lämpligt sätt sammanfattar innebörden av hänvisningen. Förenklingen avses inte medföra någon materiell ändring av artikel 212.1a) i Solvens II-direktivet.

När det gäller definitionen av försäkringsholdingföretag/bolag kan konstateras att ordvalet är lite speciellt. I Solvens II-direktivet definieras försäkringsholdingbolag i artikel 212.1 f) och försäk- ringsholdingföretag med blandad verksamhet i artikel 212.1 g). Direktivets begrepp försäkringsholdingbolag motsvarar det nuva- rande begreppet försäkringsholdingföretag i 1 kap. 12 § 3 FRL. När Sverige genomförde konglomeratsdirektivet ändrades definitionen av försäkringsholdingföretag i 1 kap 9e § i försäkringsrörelselagen (1982:713). Där framgår bl.a. att ett försäkringsholdingföretag är ett moderföretag som inte är ett försäkringsföretag eller blandat finansiellt holdingföretag enligt lagen om finansiella konglomerat (2006:531) och vars huvudsakliga verksamhet är att förvärva och förvalta andelar i dotterföretag som uteslutande eller huvudsakligen är försäkringsföretag. Definitionen flyttades i sin helhet över till 1 kap 12 § när FRL trädde i kraft 1 april 2011. Begreppet ”försäk- ringsföretag” är mer omfattande än begreppet ”försäkringsbolag” då även t.ex. försäkringsföreningar omfattas. Det vidare begreppet infördes därför i svensk lag för att inte begränsa omfattningen.

412

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

I den engelska lydelsen av Solvens II-direktivet anges att det är ”insurance holding company” som definieras i artikel 212.1 f) och ”mixed-activity insurance holding company” definieras i 212.1 g). Utredningen bedömer mot bakgrund av att det av definitionen av försäkringsholdingbolag framgår att det är ett moderföretag, mot bakgrund av den nuvarande lydelsen av 1 kap 12 § FRL samt hur uttrycken används i den engelska lydelsen av direktivet att det inte är avsikten att i Solvens II-direktivet snäva in begreppet till att bara omfatta bolag. Utredningen kan konstatera att det teoretiskt är möjligt att ange att definitionen försäkringsholdingbolag även omfattar företag, men det skulle avvika på ett olyckligt sätt jämfört med hur begreppen företag och bolag används i annan lagstiftning. Utredningen bedömer därför att den nuvarande definitionen av försäkringsholdingföretag ska finnas kvar och att på de ställen där begreppet försäkringsholdingbolag används i den svenska översätt- ningen av direktivet ska i stället begreppet försäkringsholdingföre- tag användas.

15.1.5 Definition av försäkringsgrupp samt tillämpliga bestämmelser

Utredningens förslag: En försäkringsgrupp enligt denna lag består av

1. försäkringsföretag, dess dotterföretag och företag de har ägarintresse i som är försäkringsgivare eller försäkringsgivare i land utanför EES,

2. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföreta- get är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES,

3. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföreta- get är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor utanför EES eller en försäkringsgivare utanför EES, eller

4. försäkringsföretag och dess moderföretag, när moderföreta- get är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.

413

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 213.1 i Solvens II-direk- tivet framgår att medlemsstaterna ska föreskriva att tillsyn ska utövas över företag som ingår i en grupp. Det framgår också att bestämmelserna om tillsyn på s.k. solo-nivå, dvs. som enskilt bolag, fortsatt ska tillämpas. Bestämmelsen är utformad som en utökad tillsyn över grupper och påverkar inte solo-tillsynen.

Utgångspunkten är att det finns fyra typer av konstellationer som kan göra att det föreligger en försäkringsgrupp. Dessa grupper ska tillämpa vissa särskilt angivna bestämmelser i kapitlet om för- säkringsgrupper. Av artikel 213.2 i Solvens II-direktivet framgår vilka företag som ingår i respektive försäkringsgrupp vid tillämp- ning av grupptillsynsreglerna. Det är viktigt att dessa beskrivningar av de olika typerna av försäkringsgrupper tydligt framgår av lag- texten. Utredningen har utformat sitt förslag i enlighet med direk- tivet. För de olika grupperna gäller delvis olika bestämmelser. Vilka bestämmelser som gäller för respektive grupp framgår under respektive punkt i artikel 213.2 a)-d)i Solvens II-direktivet. Utred- ningen föreslår att det av lagtexten tydligt framgår vilka bestäm- melser respektive grupp ska följa.

Försäkringsgrupper enligt 1 och 2 ska tillämpa samtliga bestämmelser om försäkringsgrupper, grupper enligt 3 ska tillämpa bestämmelserna i föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndi- gande avseende företag utanför EES och grupper enligt 4 ska till- lämpa bestämmelsen om tillsyn över transaktioner inom grupper där moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet.

I direktivet används begreppen ”tredjeland” och ”inom gemen- skapen”. Utredningen har valt att i stället använda sig av begreppen ”inom och utom EES”, vilket är brukligt i svensk lagstiftning. Utredningen föreslår att begreppet ”försäkringsföretag” ersätts med ”försäkringsgivare” i punkt 1 och 3. Anledningen till det är att begreppet försäkringsföretag omfattar försäkringsaktieföretag, ömsesidiga försäkringsföretag och försäkringsföreningar. Begrep- pet försäkringsgivare är ett vidare begrepp som introducerades i FRL och som även omfattar utländska försäkringsföretag9, se vi- dare avsnitt 15.1.8.

9 Prop 2009/10:246 om Nya försäkringsrörelseregler s. 463.

414

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

15.1.6 Övriga företag i en försäkringsgrupp

Utredningens förslag: I en grupp ingår utöver företag enligt 1 § även

1. ett företag med ägarintresse, dess dotterföretag och de företag dessa företag har ägarintresse i samt företag som är knutna till varandra genom gemensam eller i huvudsak gemensam ledning, och

2. företag som genom avtal eller på annat sätt har starka och var- aktiga finansiella kopplingar, under förutsättning att ett av dessa företag genom centraliserad samordning utövar ett dominerande inflytande över besluten i de andra företagen som ingår i grup- pen och ingående och avbrytande av sådana förbindelser kräver förhandsgodkännande av grupptillsynsmyndigheten.

Vid tillämpning av punkt 2 ska det företag som utövar centrali- serad samordning betraktas som moderföretag och de andra fö- retagen ska betraktas som dotterföretag.

Skäl för utredningens förslag: Den samlade definitionen av de företag som ingår i en försäkringsgrupp bör utgå från Solvens II- direktivets definition i artikel 212.1 c) om vad som avses med ”grupp”. I denna artikel finns begrepp med särskild betydelse, t.ex. ”företag med ägarintresse”, ”moderföretag” och ”dotterföretag”. I artikel 13.15 och 13.16 i Solvens II-direktivet definieras moderfö- retag och dotterföretag och utredningens förslag framgår av kapitel 19.

I artikel 212.1 c) i Solvens II-direktivet definieras grupp som en företagsgrupp som består av ett företag med ägarintresse, dess dotterföretag och de enheter i vilka företaget med ägarintresse eller dess dotterföretag har innehav samt företag som är knutna till var- andra genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i Sjunde bolagsdirektivet, eller som baseras på ingående, genom avtal eller på annat sätt, av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan dessa företag. Gruppen kan innehålla ömsesidiga associationer eller liknande företag, under förutsättning att ett av företagen genom centraliserad samordning utövar ett dominerande inflytande över besluten, inklusive finansiella beslut, i de andra företagen som ingår

415

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

i gruppen och ingående och avbrytande av sådana förbindelser, enligt vad som avses i reglerna om grupper, kräver ett förhands- godkännande av grupptillsynsmyndigheten. De företag som utövar en centraliserad samordning ska betraktas som moderföretag och de andra företagen ska betraktas som dotterföretag.

I den svenska versionen av artikeln anges ”…dotterföretag har innehav…”, i den engelska texten anges ”…hold a participation..:”. För ökad enhetlighet vid genomförande av EU-direktiv på det finansiella området har utredningen valt att använda ordet ägarintresse.

Tillämparen av bestämmelserna om försäkringsgrupper måste samtidigt beakta de övriga företag som ingår i gruppen. Av den utökade definitionen framgår vilka företag som också ingår i grup- pen. Den utökade gruppen medför att ett företag kan anses ingå i flera grupper. Dessutom har begreppet grupp i detta sammanhang en vidare betydelse än i andra juridiska sammanhang. Ett företag som t.ex. i skattesammanhang inte anses ha samröre med ett annat företag kan anses ingå i samma grupp, vilket också framgår av defi- nitionen av grupp.

Definitionen av en grupp medför en utvidgning av antalet före- tag som ingår i gruppen jämfört med den nuvarande gruppdefini- tionen i FRL eftersom även förekomsten av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan företag kommer att medföra att före- tagen ska anses ingå i samma grupp. Företagsgrupper som baseras på avtal eller annat och som bygger på starka och varaktiga finansi- ella kopplingar kan t.ex. innehålla ömsesidiga associationer. Utred- ningen har stannat vid att inte ta in någon hänvisning till ömsesidiga associationer eller liknande företag i lagtexten. Enligt utredningen är ömsesidiga associationer endast ett exempel på en företagsform där det kan förekomma starka och varaktiga finansiella kopplingar.

15.1.7 Definitioner av grupptillsynsmyndighet och tillsynskollegium

Utredningens förslag: Med grupptillsynsmyndighet avses den myndighet som är ansvarig för tillsyn över försäkringsgruppen.

Med tillsynskollegium avses de tillsynsmyndigheter som sam- arbetar vid tillsyn över en försäkringsgrupp.

416

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Skäl för utredningens förslag: Begreppet grupptillsynsmyndighet definieras i artikel 212.1 d) i Solvens II-direktivet som den till- synsmyndighet som är ansvarig för grupptillsynen. Begreppet till- synsmyndighet definieras i artikel 13.20 i Solvens II-direktivet som den eller de nationella myndigheter som enligt lag eller annan för- fattning har behörighet att utöva tillsyn över försäkrings- eller återförsäkringsföretag. I Sverige är det Finansinspektionen som är tillsynsmyndighet och det är Finansinspektionen som kan utses att vara ansvarig för grupptillsyn i Sverige.

Begreppet tillsynskollegium definieras i artikel 212.1 e) i Solvens II-direktivet som en permanent men flexibel struktur för samarbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda med- lemsstaterna, se avsnitt 15.2.14 om förslag till genomförandebe- stämmelser på nivå 2. Finansinspektionen kan ingå i ett tillsyns- kollegium om ett företag under inspektionens tillsyn ingår i en grupp.

Båda dessa definitioner är grundläggande och bör framgå av lag- stiftningen och utredningen föreslår att dessa placeras i inledningen av kapitlet om försäkringsgrupper i FRL eftersom de endast är relevanta för grupper.

15.1.8 Nya svenska definitioner

Utredningens förslag: Med försäkringsgivare avses försäk- ringsföretag samt utländska försäkringsgivare.

Med ledande försäkringsföretag avses ett försäkringsföretag med ägarintresse i en annan försäkringsgivare.

Med ledande försäkringsholdingföretag avses ett försäkrings- holdingföretag inom EES.

Skäl för utredningens förslag: Begreppet försäkringsgivare finns inte tidigare definierat i lagtext, men har en egen betydelse för för- säkringsgrupper vilken framgår av prop 2009/10:246 En ny försäk- ringsrörelselag10. Utredningen föreslår att det införs en definition i lagtexten.

Begreppet ledande försäkringsföretag är nytt. Begreppet anger vilket företag i en försäkringsgrupp inom EES som gentemot

10 Begreppet försäkringsgivare är ett vidare begrepp och omfattar även utländska försäkringsföretag, s. 463.

417

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

grupptillsynsmyndigheten ansvarar för att säkerställa att försäk- ringsgruppen uppfyller de krav på gruppen som ställs i Solvens II- direktivet. Det är samtidigt normalt sett det företag som grupptill- synsmyndigheten utövar grupptillsyn över. Om det finns flera ledande försäkringsföretag i en försäkringsgrupp kan uppgifterna under vissa förutsättningar utföras av endast ett av de ledande för- säkringsföretagen, se avsnitt 15.1.12.

Begreppet ledande försäkringsholdingföretag är också nytt. Vissa uppgifter t.ex. rapportering av riskkoncentrationer och transak- tionsrapportering som det ledande försäkringsföretaget ska upp- fylla kan istället fullgöras av det ledande försäkringsholdingföreta- get. För att ett försäkringsholdingföretag ska vara ”ledande” krävs att det har huvudkontor och är moderföretag till ett försäkringsfö- retag, se avsnitt 15.1.12.

15.1.9 Dominerande inflytande

Utredningens förslag: Finansinspektionen får vid tillämpning av bestämmelserna om försäkringsgrupper behandla

1. ett företag som i praktiken utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag som moderföretag,

2. ett företag över vilket ett moderföretag i praktiken utövar ett dominerande inflytande som dotterföretag , och3. ett företag som genom direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag utövar ett betydande inflytande över det företaget som ett företag med ägarintresse.

Skäl för utredningens förslag: Artikel 212.2 i Solvens II-direktivet innebär att förekomsten av det Finansinspektionen anser är domi- nerande eller betydande inflytande över ett annat företag är en till- räcklig förutsättning för att ett företag ska anses ingå i en grupp. Bestämmelsen om att alla företag vilka behöriga myndigheter anser utövar bestämmande inflytande över ett annat företag ska anses vara moderföretag och omvänt att alla företag som ett moderföre- tag utövar bestämmande inflytande över ska anses vara dotterföre- tag finns i tidigare direktiv. Men den sista delen i artikel 212.2 i direktivet kan sägas vara en utvidgning av gruppbegreppet, där hän- syn tidigare inte tagits till denna typ av inflytande. Bestämmelsen

418

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

ska tas in i den svenska lagtexten, och bör enligt utredningen for- muleras i en särskild bestämmelse.

Eftersom många försäkringsföretag är stora institutionella placerare med spritt ägande skulle en strikt tolkning av bestämmelsen kunna medföra att i vart fall vissa av försäkringsföretagens innehav i börs- noterade företag eller i private equity-bolag i sig skapar en grupp. Enligt utredningen är en sådan tolkning orimlig och inte avsedd.

15.1.10 Undantag för företag med ägarintresse som omfattas av reglerna om finansiella konglomerat

Utredningens förslag: Om det ledande försäkringsföretaget eller det ledande försäkringsholdingföretaget i en försäkrings- grupp är anknutet till en reglerad enhet eller ett blandat finansi- ellt holdingbolag som omfattas av reglerna om finansiella kon- glomerat får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptill- synsmyndighet, besluta att bestämmelserna om riskkoncentra- tioner eller transaktioner inom en försäkringsgrupp eller båda dessa bestämmelser inte ska tillämpas för försäkringsgruppen.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 213.3 i Solvens II-direk- tivet framgår att för en grupp som redan omfattas av konglome- ratsdirektivet kan grupptillsynsmyndigheten i samråd med övriga tillsynsmyndigheter i gruppen besluta att inte utöva tillsyn över riskkoncentrationer eller transaktioner på denna nivå inom en grupp. Bestämmelsen bör tas in i lagtexten, eftersom den tydligt anger gränserna när ett företag omfattas av både försäkrings- gruppsbestämmelserna och bestämmelserna om finansiella kon- glomerat för tillsynen. Beslut ska fattas efter samråd mellan berörda tillsynsmyndigheter, men det är grupptillsynsmyndigheten som fattar beslutet.

15.1.11 Vissa begränsningar

Utredningens förslag: Finansinspektionen får, när inspektio- nen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med eventuella andra tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet besluta att helt eller

419

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

delvis undanta ett företag i en försäkringsgrupp från grupptill- syn om

1. företaget har huvudkontor i ett land utanför EES där det finns rättsliga hinder för överförandet av nödvändig information

2. företaget är av ringa intresse med hänsyn till grupptillsynens syfte, eller

3. det vore olämpligt eller vilseledande att ta med företaget med hänsyn till grupptillsynens syfte.

En behörig tillsynsmyndighet för företag som är undantaget enligt ovan får hos Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, eller direkt hos det ledande företaget i försäkringsgruppen efterfråga de uppgifter om försäkringsgrup- pen som kan underlätta deras tillsyn över det undantagna före- taget.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 214.2 första stycket a)-c) i Solvens II-direktivet framgår att ett företag kan undantas från den grupptillsyn som utövas över en försäkringsgrupp. Av artikeln framgår att det är grupptillsynsmyndigheten som från fall till fall får besluta att inte låta ett företag omfattas. I artikel 3.3 i försäk- ringsgruppsdirektivet finns en motsvarande skrivning. Vid imple- menteringen av försäkringsgruppsdirektivet infördes bestämmelsen i FRL genom att Finansinspektionen helt eller delvis kunde utlämna företag. Detta motiverades i Prop 1999/2000:99 om gruppbaserade försäkringsrörelseregler s. 47 som att det kunde vara befogat att beakta företaget i vissa fall. Eftersom bestämmelsen anger vad grupptillsynsmyndigheten får göra anser utredningen att det medför att grupptillsynsmyndigheten har möjlighet att bevilja undantag helt eller delvis, på motsvarande sätt som enligt nuva- rande bestämmelser.

Av artikel 214.2 andra stycket i Solvens II-direktivet framgår när undantag inte får göras. Det gäller t.ex. när företagen individuellt sett är av ringa betydelse, men betraktade i grupp blir av betydelse. I tredje stycket finns även närmare bestämmelser om hur grupptill-

420

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

synsmyndigheten ska samråda med andra tillsynsmyndigheter i samband med beslut om undantag.

Av det sista stycket i artikel 214.2 i Solvens II-direktivet fram- går att när grupptillsynsmyndigheten har undantagit ett företag från grupptillsynen får tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där det undantagna företaget är beläget vända sig till det ledande före- taget i gruppen för att ”inhämta” alla uppgifter som kan underlätta tillsynen över det undantagna företaget. I den engelska versionen av bestämmelsen anges det att den aktuella tillsynsmyndigheten ”…may ask the undertaking…”. Frågan är om bestämmelsen i direktivet ska uppfattas på det sättet att tillsynsmyndigheten får inhämta uppgifter, eller om tillsynsmyndigheten i enlighet med den engelska versionen av direktivet får efterfråga information hos det ledande företaget i gruppen. Utredningen har bedömer att den engelska lydelsen av artikeln bör användas och att den utländska tillsynsmyndigheten endast får efterfråga informationen. Att informationen endast får efterfrågas medför samtidigt en möjlighet att säga nej till att lämna information. Mellan tillsynsmyndigheter bör inte detta enligt utredningen orsaka problem då undantaget föregås av samråd mellan tillsynsmyndigheterna.

Vid genomförandet av denna regel bör följande exempel beaktas.

Exempel 1. Antag att det finns en försäkringsgrupp med X som ledande företag där Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet. I gruppen finns ett företag i något annat land inom EES (t.ex. Frankrike) där företaget Y, som är av ringa intresse för gruppen, driver verksamhet. Finansinspektionen kan då besluta att Y inte ingår i gruppen vid tillämpningen av gruppreglerna. Den franska tillsynsmyndigheten har tillsyn över Y, och ska då få tillgång till alla uppgifter från X som de anser kan underlätta deras tillsyn över Y. Det ger en vidsträckt rättighet för den utländska tillsynsmyndig- heten att få direkt tillgång till uppgifter från ett ledande företag i Sverige. Samtidigt har beslutet att undanta Y från grupptillsynen fattats efter samråd mellan berörda tillsynsmyndigheter, vilket alltså i detta exempel inkluderar Frankrike.

Exempel 2. Antag att X i stället finns i Frankrike och att Y, som är undantaget från grupptillsyn, i stället finns i Sverige. I detta fall är det Finansinspektionen som vill få tillgång till information om Y från det ledande företaget i gruppen, som finns i Frankrike.

Syftet med bestämmelsen är att tillsynsmyndigheten för ett undantaget företag ska kunna utöva tillsyn över det på s.k.

421

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

solonivå. Enligt utredningen kan syftet med regeln uppfyllas på två olika sätt. Antingen genom att tillsynsmyndigheten för det undan- tagna företaget tillåts efterfråga informationen direkt hos det ledande företaget i gruppen, eller genom att tillsynsmyndigheten för det undantagna företaget får efterfråga informationen hos grupptillsynsmyndigheten. Sett ur företagens perspektiv kommer de i det sistnämnda fallet alltid att veta vilket lands tillsynsmyndig- het som ställer krav på information. I båda fallen kommer grupp- tillsynsmyndigheten att ha kännedom om informationsflödet.

Enligt utredningen framstår det som naturligt att tillsynsmyn- digheten för det undantagna företaget i första hand vänder sig till Finansinspektionen för att få den aktuella informationen. Utred- ningen gör dock bedömningen att ett korrekt genomförande av direktivet förutsätter en lagbestämmelse om att den utländska till- synsmyndigheten har rätt att vända sig direkt till det ledande före- taget i gruppen.

15.1.12 Ledande försäkringsföretag på gemenskapsnivå

Utredningens förslag: I en försäkringsgrupp finns ett ledande försäkringsföretag som ensamt ansvarar för att tillämpa bestämmelserna om försäkringsgrupper för hela försäkrings- gruppen.

Ett ledande försäkringsholdingföretag får utföra det ledande försäkringsföretagets uppgifter avseende rapportering till grupptillsynsmyndigheten av beräkningar, riskkoncentrationer och gruppinterna transaktioner. Det får även genomföra och rapportera gruppens Egna risk- och solvensbedömningar samt genomföra och rapportera gruppens Rapport om solvens och finansiell ställning.

Om det finns flera ledande försäkrings- eller försäkringshol- dingföretag i en försäkringsgrupp ansvarar endast det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen som har huvudkontor inom EES och som är direkt eller indirekt mo- derföretag till övriga ledande försäkrings- eller försäkringshol- dingföretag i gruppen för att tillämpa bestämmelserna enligt första eller andra stycket.

422

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 215.1 i Solvens II- direktivet framgår att reglerna om försäkringsgrupper i huvudsak utgår ”uppifrån och ner”, dvs. gäller för hela gruppen och utgår från ett ledande försäkringsföretag i gruppen. Utredningen föreslår i avsnitt 15.1.8 att det införs definitioner av begreppen ledande för- säkringsföretag och ledande försäkringsholdingföretag för att för- tydliga vilket företag som ansvarar för att uppfylla kraven som ställs på försäkringsgruppen.

Mot bakgrund av hur bestämmelsen om försäkringsgrupper ser ut kan det finnas flera ledande försäkringsföretag eller försäkrings- holdingföretag i en försäkringsgrupp. Avsikten är att det endast ska vara ett ledande företag som ansvarar för försäkringsgruppen och att övriga ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag ska befrias från sina uppgifter.

Av artikel 215.1 i Solvens II-direktivet framgår att när ett för- säkrings- eller försäkringsholdingföretag med ägarintresse är dot- terföretag till ett annat försäkrings- eller försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES ska reglerna om grupper tillämpas endast på ett ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag. Det ansvariga försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget är i dessa fall det företag som är ett ledande försäkrings- eller försäk- ringsholdingföretag och som samtidigt har det yttersta ägarintres- set, direkt eller indirekt, inom EES för hela gruppen. Det är således endast ett ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretag som ansvarar för att kraven på försäkringsgruppen efterlevs. Det finns således två inskränkning av när bestämmelsen är tillämplig. För det första måste försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget med ägarintresse vara dotterföretag till ett försäkrings- eller försäkrings- holdingföretag och för det andra att detta sistnämnda företag måste ha huvudkontor inom EES.

Att grupptillsynsreglerna på gruppnivå endast ska tillämpas av det moderföretag som har det yttersta ägarintresset på gemen- skapsnivå innebär en avgörande och viktig förändring jämfört med nuvarande bestämmelser. Denna bestämmelse ligger till grund för att tillsynen över hela gruppen endast bedrivs av en tillsynsmyndig- het. Detta är normalt tillsynsmyndigheten för det ledande försäk- ringsföretaget, vilket är det moderföretag som har det yttersta ägarintresset i försäkringsgruppen på gemenskapsnivå. Det företag som avses med ”ledande” är det företag som har det yttersta ägar-

423

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

intresset, dvs. det företag som är överst i gruppen, under förut- sättning att företaget är etablerat inom EES.

Exempel på försäkringsgrupper

Bild 7 försäkringsgrupp med försäkringsföretag inom EES

Försäkrings-			*ledande			försäkringsföretag
företag*
			som		ansvarar		för	hela
	51 % ägande		försäkringsgruppen.
Försäkrings-				**ledande
företag**
				försäkringsföretag				vars
		minst ägarintresse		uppgifter tas över av dess
				moderföretag
Försäkrings-
företag

424

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Bild 8		försäkringsgrupp med försäkringsholdingföretag
	Försäkringshol			*	ledande		försäkrinsg-
	dingföretag
			51 % ägande	företag,		ansvarar		för hela
				försäkringsgruppen,
	Försäkrings-			inklusive			försäkrings-
				holdingföretaget.				Samtidigt
	företag*
				kan		försäkringsholding-
			minst ägarintresse
				företaget			utföra	vissa
				förpliktelser
	Försäkrings-
	företag

15.1.13 Undantag från rapportering när det ledande företaget omfattas av bestämmelserna för finansiella konglomerat

Utredningens förslag: Om det ledande försäkrings- eller åter- försäkringsföretaget i en försäkringsgrupp är dotterföretag till ett företag som omfattas av extra tillsyn enligt lagen om finansi- ella konglomerat får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, besluta att bestämmelserna om risk- koncentrationer eller transaktioner inom en försäkringsgrupp eller båda dessa bestämmelser inte ska tillämpas för försäkrings- gruppen.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 215.2 i Solvens II-direk- tivet framgår att när reglerna om finansiella konglomerat ska till- lämpas på en grupp kan grupptillsynsmyndigheten, efter samråd med övriga tillsynsmyndigheter för försäkringsföretag i försäk- ringsgruppen, besluta att inte utöva tillsyn på denna nivå över risk- koncentrationer och transaktioner inom försäkringsgruppen. Myn- digheten kan då välja att antingen inte utöva tillsyn över riskkon- centrationer eller att inte utöva tillsyn över transaktioner inom en grupp. Myndigheten kan även välja att inte utöva tillsyn över någotdera.

425

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

Bestämmelsen innebär att när det ledande försäkrings- eller försäk- ringsholdingföretaget är dotterföretag till t.ex. en bank och grup- pen omfattas av bestämmelserna om finansiella konglomerat så behöver inte försäkringsgruppen rapportera uppgifter som inkom- mer till tillsynsmyndighet genom annan lagstiftning. På detta sätt behöver inte gruppen rapportera enligt två regelverk.

15.1.14 Grupptillsyn på nationell nivå

Utredningens förslag: Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen besluta att ansvaret för att tillämpa bestämmelserna om försäkringsgrupper i detta kapitel för en försäkringsgrupp helt eller delvis ska ligga på ett försäkringsfö- retag med ägarintresse i en annan försäkringsgivare i försäk- ringsgruppen eller det ledande försäkringsholdingföretag inom försäkringsgruppen som har säte i Sverige. Innan beslut fattas ska samråd ske med grupptillsynsmyndigheten och företaget med det yttersta ägarintresset inom EES.

Beslut som avses i ovanstående stycke får inte fattas om företaget har tillstånd till centraliserad riskhantering.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om tillsynen över en natio- nell undergrupp.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 216 i Solvens II-direktivet anges att medlemsstaterna får införa regler om att tillsynsmyndig- heten i det egna landet ska kunna fatta beslut om att utöva grupp- tillsyn över det ledande moderföretaget i det egna landet, dvs. över en nationell undergrupp inom det egna landet, och då gäller bestämmelserna om försäkringsgrupper för den nationella under- gruppen.

Enligt utredningen finns det starka skäl mot att utnyttja möjlig- heten till tillsyn av en nationell undergrupp. Syftet med Solvens II- direktivet är att införa ett enhetligt regelverk för försäkringsverk- samhet och tillsyn inom Europa. I en sådan regelmiljö bör det enligt utredningen som huvudregel inte spela någon roll vilken nationell tillsynsmyndighet som har ansvaret för grupptillsynen. Därtill måste hänsyn tas till reglerna om hur grupptillsynsmyndig- heten utses, t.ex. blir Finansinspektionen grupptillsynsmyndighet

426

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

om moderföretaget är ett försäkringsholdingföretag och Finansin- spektionen har auktoriserat försäkringsföretaget. Det går alltså inte för ett företag under tillsyn att byta grupptillsynsmyndighet bara genom att lägga ett försäkringsholdingföretag i en annan medlems- stat. Berörda tillsynsmyndigheter kan därutöver komma överens om vilken tillsynsmyndighet som ska utses till grupptillsynsmyn- dighet. Det får också antas att sannolikheten för att en tillsyns- myndighet i ett visst land skulle missköta sitt uppdrag som grupp- tillsynsmyndighet, och därigenom skapa utrymme för regelarbi- trage, är liten. Reglerna om tillsyn över försäkringsgrupper inne- håller ingående beskrivningar av hur samarbetet och informations- utbytet mellan tillsynsmyndigheterna ska gå till och samarbetet ska följa tydliga regler kring bl.a. samråd. EIOPA har getts en framträ- dande roll som medlare och diskussionspartner för frågor som rör försäkringsgrupper. Denna roll finns definierad i EIOPA-förord- ningen11 där det bl.a. framgår att EIOPA kan fatta bindande beslut som tillsynsmyndigheterna måste följa. Det bör här också under- strykas att Finansinspektionen kommer att ansvara för tillsynen över alla enskilda svenska försäkringsföretag (tillsyn på s.k. solo- nivå).

Ett svenskt utnyttjande av optionen skulle vidare medföra större kostnader för såväl Finansinspektionen som för företagen. De större kostnaderna för Finansinspektionen beror på att myndighe- ten vid ett utnyttjande av optionen kommer att ha ett större ansvarsområde, jämfört med om optionen inte utnyttjas. För före- tagen kan det uppstå kostnader till följd av tillkommande krav på rapportering, företagsstyrning och högre kapitalkrav.

Kostnaderna för de tillkommande kraven på rapportering är svåra att uppskatta, eftersom det beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Om de tillkommande rapporteringskraven t.ex. endast består i att de uppgifter som ändå ska skickas till grupptill- synsmyndigheten också skickas till Finansinspektionen torde kost- nadsökningen vara försumbar. Om de tillkommande rapporte- ringskraven däremot innebär att företagen måste ta fram helt nya uppgifter och beräkningar eller helt arbeta om den information som ändå tas fram av andra skäl kan kostnaderna bli relativt höga.

11 REGULATION (EU) No 1094/2010 OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL of 24 November 2010 establishing a European Supervisory Authority (European Insurance and Occupational Pensions Authority), amending Decision No 716/2009/EC and repealing Commission Decision 2009/79/EC.

427

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

Det samlade kapitalkravet för en grupp kan bli både högre och lägre om Finansinspektionen fattar beslut om att tillämpa bestäm- melsen på en nationell undergrupp, eftersom det samlade kapital- kravet bl.a. påverkas av var i gruppen kapitalet finns. Som exempel kan nämnas hanteringen av en garanti från företaget med det yttersta ägarintresset. En sådan garanti kan användas i kapitalbasen i den nationella undergruppen, men inte i kapitalbasen för ”hela” gruppen, där ska en sådan garanti elimineras. Det går alltså inte att entydigt påstå att ett beslut om att utöva undergruppstillsyn från Finansinspektionen automatiskt skulle medföra ökade kostnader för företagen.

Enligt utredningen finns det emellertid också skäl som talar för att optionen bör kunna utnyttjas i vissa fall. Här bör inledningsvis nämnas att Finansinspektionen troligen inte kommer att bli grupp- tillsynsmyndighet för några av de ”svenska” försäkringsgrupperna, t.ex. Skandia och Trygg-Hansa. I dessa grupper finns företaget med ”det yttersta ägarintresset på EU-nivå” utanför Sverige. Om Sverige inte utnyttjar möjligheten till tillsyn över nationella under- grupper kommer ansvaret för grupptillsynen över dessa försäk- ringsgrupper att ligga på en tillsynsmyndighet i ett annat med- lemsland, även om Finansinspektionen sannolikt kommer att ingå i tillsynskollegiet för dessa grupper. Som framgått anser utredningen dock inte att detta i sig är ett argument för att utnyttja möjligheten att ha tillsyn över nationella undergrupper.

Utredningen anser emellertid att det kan uppstå situationer när Finansinspektionen kan behöva utöva tillsyn över en nationell undergrupp. Det kan t.ex. uppstå situationer då de svenska försäk- ringstagarnas intressen bäst skyddas genom Finansinspektionens åtgärder, om grupptillsynen på EU-nivå av någon anledning i prak- tiken inte fungerar på det sätt som direktivet förutsätter. Ytterli- gare ett argument för att utnyttja möjligheten att ha tillsyn över nationella undergrupper är att Finansinspektionen då ges bättre förutsättningar att i tid upptäcka och förhindra otillbörliga överfö- ringar av kapital inom en grupp, som annars skulle kunna drabba de svenska försäkringstagarna. Enligt utredningen finns det flera goda skäl för att utnyttja den möjlighet som finns i direktivet. Det kan här också noteras att optionen om grupptillsyn på nationell nivå, såvitt nu är känt, kommer att utnyttjas i många andra medlemsländer.

Vid en samlad bedömning anser utredningen att den självklara utgångspunkten vid genomförandet av Solvens II-direktivet måste

428

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

vara att samtliga bestämmelser, inklusive bestämmelserna om grupptillsyn, kommer att följas av samtliga medlemsländer. Enligt utredningen är detta ett tungt vägande skäl mot att utnyttja optio- nen om nationell undergrupptillsyn. Samtidigt kan det konstateras att optionen faktiskt finns i direktivet, och att utredningens princi- piella och möjligen teoretiska grundinställning i praktiken skulle kunna hindra en effektiv tillsyn och ett fullgott försäkringstagar- skydd. Mot denna bakgrund väljer utredningen att föreslå att möj- ligheten att använda nationell undergrupptillsyn ska utnyttjas, men endast i sådana fall då det finns skäl att tro att bestämmelserna i Solvens II-direktivet och en annan myndighets grupptillsyn i prak- tiken inte kommer att ge försäkringstagarna ett tillräckligt skydd. Mot denna bakgrund anser utredningen att det av lagtexten bör framgå att nationell undergrupptillsyn bara är avsedd att användas i undantagsfall, dvs. att det ska föreligga synnerliga skäl för Finans- inspektionens beslut.

Bestämmelserna i direktivet om att Finansinspektionen innan den fattar beslut om nationell undergrupptillsyn ska samråda med grupptillsynsmyndigheten och med moderföretaget med det yttersta ägarintresset inom EES ska tas in i lagen. För att skapa nödvändig flexibilitet bör undergruppstillsynen kunna gälla helt eller delvis.

Av artikel 216.2 i Solvens II-direktivet framgår att en medlems- stat som inför möjligheten att utöva grupptillsyn över en under- grupp kan begränsa denna möjlighet till att endast omfatta vissa delar av reglerna om grupptillsyn. Utredningen anser dock inte att möjligheten att utöva tillsyn över undergruppen bör begränsas ytterligare. Av artikel 216.6 framgår att om ett medlemsland tillåter att tillsynsmyndigheten får utöva grupptillsyn över en undergrupp så ska det endast gälla under förutsättning att moderföretaget med det yttersta ägandet inom EES inte har tillstånd att låta dotterföre- taget omfattas av bestämmelserna om centraliserad riskhantering där den aktuella undergruppen ingår. Utredningen föreslår att det uttryckligen framgår av bestämmelsen.

Av artikel 216.3 till 216.5 framgår att grupptillsynen över undergruppen ska utövas på motsvarande sätt som den utövas av grupptillsynsmyndigheten. Dessa regler, samt de närmare reglerna i Solvens II-direktivet kring förbudet mot att utöva undergruppstill- syn i vissa fall bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.

429

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

Om Finansinspektionen fattar beslut om att utöva undergruppstill- syn är Finansinspektionen grupptillsynsmyndighet för undergruppen.

15.1.15 Moderföretag med ägarintressen från flera medlemsstater

Utredningens bedömning: Det behövs inga ytterligare lagändr- ingar för att föra in bestämmelsen om att tillsynsmyndigheten ska kunna ingå överenskommelser om undergruppstillsyn.

Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 217 i Solvens II- direktivet framgår att om medlemsstaten tillåter att tillsynsmyn- digheten utövar undergruppstillsyn ska tillsynsmyndigheten också kunna ingå överenskommelser med andra medlemsstater. Regler om överenskommelser framgår av avsnitt 16.4.7, och de bestäm- melserna bedömer utredningen som tillräckliga.

15.2 Kapitalkrav

15.2.1 Bakgrund

Försäkringsgruppstillsynen syftar till att ge tillsynsmyndigheterna bättre möjligheter att bedöma ett försäkringsföretags ekonomiska ställning med beaktande av dotterföretag och andra anknutna företag.

Gällande rätt

I dag regleras gruppsolvensberäkningen i 9 kap. FRL och i Finans- inspektionens föreskrifter och allmänna råd. Bestämmelserna byg- ger på försäkringsgruppsdirektivet (98/78/EG) som infördes i svensk lag den 1 januari 2001.

Bestämmelserna innebär en utökad tillsyn över ett försäkrings- företag när detta ingår i en försäkringsgrupp, eftersom företagets ekonomiska ställning påverkas av övriga företag i samma grupp. Bestämmelserna innebär bl. a. ett krav på beräkning av försäk- ringsföretagets gruppsolvens justerad för dubbelräknat kapital,

430

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

ömsesidig finansiering och för poster som inte är överförbara mel- lan företagen i försäkringsgruppen.

15.2.2 Solvens II-direktivets bestämmelser

Kapitalbaskravet på gruppnivå

Enligt skäl 95 bör den tillsynsmyndighet som ansvarar för tillsynen av ett försäkringsföretag, som ingår i en försäkringsgrupp, ha möj- lighet att göra en välgrundad bedömning av gruppens finansiella ställning och enligt skäl 100 är det nödvändigt att beräkna solven- sen på gruppnivå för försäkringsföretag som ingår i en grupp. Enligt skäl 101 bör det sammanlagda gruppsolvenskravet beakta den totala riskdiversifieringen mellan alla försäkringsföretag i gruppen, så att gruppens riskexponering återspeglas på ett korrekt sätt.

Kapitalbaskravet på gruppnivå innebär att de försäkringsgrupper som ska upprätta en solvensberäkning för gruppen ska ha tillgång till en gruppbaserad medräkningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för försäkringsgruppen. Beräkningen ska göras för två typer av försäkringsgrupper, nämligen dels de grupper där moderföretaget är ett försäkringsföretag med ägarin- tresse i åtminstone ett försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, försäkringsföretag i tredje land eller återförsäkringsföretag i tredje land, dels de grupper där försäkringsföretagets moderföretag är ett försäkringsholdingföretag med huvudkontor inom EES. Se också avsnitt 15.1.

Bestämmelser om beräkningen av kapitalbaskravet på gruppnivå finns i Solvens II-direktivet. Detaljer kring beräkningen inklusive bestämmelser om riskdiversifiering finns i genomförandebestäm- melserna samt vägledningar och tekniska standarder som genomfö- randeakter och delegerade akter.

Metoder för beräkning av gruppsolvens

Huvudmetoden för att beräkna gruppsolvenskravet är konsolide- ringsmetoden som utgår från koncernredovisningen. Det bör dock noteras att beräkningen endast utgår från koncernredovisningen. Försäkringsgruppen kommer att behöva upprätta en ny konsolide- rad solvensbalansräkning, eftersom balansräkningen i den publika

431

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

koncernredovisningen måste justeras utifrån Solvens II-direktivet med avseende på bl. a. skillnader i värderingsregler eller vilka före- tag som ska ingå i beräkningen. Det finns också en alternativ metod, sammanläggnings- och avräkningsmetoden, som kan användas efter tillstånd från grupptillsynsmyndigheten. Denna metod kan användas om konsolideringsmetoden inte bedöms vara lämplig. Detta bedöms endast inträffa i undantagsfall och kriteri- erna som ska användas för bedömningen finns i genomförandebe- stämmelserna (nivå 2). Dessutom kan gruppsolvenskravet beräknas med en kombination av konsolideringsmetoden och sammanlägg- nings- och avräkningsmetoden, efter tillstånd från Finansinspek- tionen. Ett försäkringsföretag kan ansöka om att få använda alter- nativmetoden eller en kombination av huvudmetoden och alterna- tivmetoden. Finansinspektionen kan dock, även utan ansökan, besluta om vilken metod som ska användas.

Vid beräkningen av gruppbaserad kapitalbas och gruppbaserat solvenskapitalkrav ska dotter- och intresseföretag beaktas till den proportionella andel som gruppen innehar. Det gäller inte om företaget har ett solvensunderskott dvs. om företagets kapitalbas understiger solvenskapitalkravet på solonivå. I detta fall ska det anknutna företaget räknas med till 100 procent, dvs. som ett helägt dotterföretag, om inte företaget kan visa att dess ansvar är strikt begränsat till den ägda kapitalandelen. De proportionella andelarna som används är i normala fall samma procentuella andelar som används i koncernredovisningen. Det som kan skilja mot koncern- redovisningen är om försäkringsföretaget eller försäkringshol- dingföretaget har ett bestämmande inflytande över eller gemensam ledning med ett anknutet företag, men där kapitalförbindelser sak- nas. I Sverige är ett vanligare exempel de icke-vinstutdelande för- säkringsaktiebolagen. I dessa fall ska grupptillsynsmyndigheten fastställa den proportionella andelen med vilken företaget ska räk- nas in efter samråd med försäkringsgruppen och övriga berörda tillsynsmyndigheter. I koncernredovisningen ingår normalt inte dessa anknutna företag.

Grundläggande principer för beräkning

Vid beräkningen av kapitalbaskravet på gruppnivå ska gruppen justera för dubbel användning av kapital och ömsesidig finansie- ring. Det innebär att medräkningsbara kapitalbasposter som

432

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

används för att täcka solvenskapitalkravet i ett företag i försäk- ringsgruppen inte också får användas för att täcka solvenskapital- kravet i ett annat företag i gruppen. Eliminering av koncerninterna transaktioner är en naturlig del av konsolideringen av en försäk- ringsgrupp vid användning av konsolideringsmetoden. Elimine- ringar sker normalt redan vid upprättandet av den konsoliderade solvensbalansräkningen.

En annan grundläggande princip är att poster som inte är över- förbara inom gruppen endast får täcka solvenskapitalkravet för det företag där de uppkommit. Det innebär att t ex en konsoliderings- fond endast får täcka solvenskapitalkravet i det företag där konso- lideringsfonden finns. Om företaget har en konsolideringsfond som överstiger solvenskapitalkravet på solonivå får inte detta över- skott tas med i den gruppbaserade kapitalbasen.

15.2.3 Kapitalbaskravet på gruppnivå

Utredningens förslag: Det ledande försäkringsföretaget ska minst årligen upprätta en solvensberäkning för försäkringsgrup- pen och säkerställa att den medräkningsbara kapitalbas som är tillgänglig för gruppen alltid minst uppgår till solvenskapitalkra- vet för gruppen.

Solvensberäkningen för gruppen ska utföras enligt de princi- per som anges nedan om metoder, proportionell andel, elimine- ring m.m.

Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för solvensberäkningen ska en ny beräk- ning göras utan dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyn- digheten.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i Solvens II-direktivets artikel 218.2 och 218.3 och innebär att de försäk- ringsgrupper som ska upprätta en solvensberäkning ska ha tillgång till en medräkningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med sol- venskapitalkravet för försäkringsgruppen. Undergrupper behöver i normalfallet inte uppfylla kapitalkravet. Om Finansinspektionen beslutat om tillsyn över den nationella undergruppen, se avsnitt 15.1.14, kan detta innebära att den nationella undergruppen ska uppfylla kapitalkravet, men ett beslut om tillsyn kan t. ex. vara

433

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

utformat så att kapitalkravet bara behöver uppfyllas till vissa delar eller att enbart väsentliga affärshändelser ska rapporteras.

Bestämmelserna i Solvens II-direktivet när det gäller gruppbe- räkning är desamma oavsett om moderföretaget i försäkringsgrup- pen är ett försäkringsföretag med ägarintresse, eller ett försäk- ringsholdingföretag med huvudkontor inom EES. Om det i grup- pen finns företag som har sitt huvudkontor utanför EES finns det särskilda regler.

Av artikel 219 framgår att det är det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget som ska utföra solvensberäkningen minst en gång per år. Denna uppgift kan således utföras även av ett ledande försäkringsholdingföretag. Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget ansvarar också för att övervaka sol- venskapitalkraven för att utan dröjsmål rapportera en förnyad beräkning om gruppens riskprofil avviker väsentligt från antagan- den som låg till grund för den senast rapporterade gruppsolvensen.

15.2.4 Beräkningsmetoder

Utredningens förslag: Beräkningen av den medräkningsbara kapitalbas som är tillgänglig för gruppen och solvenskapitalkra- vet för gruppen ska göras med en konsolideringsmetod, där kapitalbas och solvenskapitalkrav för gruppen upprättas med utgångspunkt i sammanställd data.

Om en tillämpning av konsolideringsmetoden inte skulle vara lämplig får Finansinspektionen, i de fall Finansinspektionen är grupptillsynsmyndighet, efter samråd med försäkringsgruppen och övriga berörda tillsynsmyndigheter besluta att beräkningen i stället ska göras enligt en sammanläggnings- och avräknings- metod eller en kombination av konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen återfinns i artikel 220 och behandlar valet av beräkningsmetod för beräkningen av gruppbaserad kapitalbas och gruppbaserat solvenskapitalkrav. Det finns två beräkningsmetoder, dels konsolideringsmetoden (på eng- elska accounting consolidation-based method), dels sammanlägg- nings- och avräkningsmetoden (på engelska deduction and aggre- gation method). Konsolideringsmetoden är huvudmetod. Grupp-

434

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

tillsynsmyndigheten kan kräva att försäkringsgruppen i stället ska använda sammanläggnings- och avräkningsmetoden eller en kombination av de båda metoderna. Detta beslut ska dock tas efter samråd med försäkringsgruppen och övriga berörda till- synsmyndigheter. Vad samrådet mellan grupptillsynsmyndigheten och andra myndigheter innebär behandlas i artiklarna 248-250 i Solvens II-direktivet. Se kapitel 16 om gruppstillsyn.

Med sammanställd data avses uppgifter för hela gruppen, som sammanställts till en enhet.

I genomförandebestämmelserna specificeras de kriterier som ska användas för att bedöma om konsolideringsmetoden inte är lämplig.

15.2.5 Värdering

Utredningens förslag: Tillgångarna och skulderna ska värderas i enlighet med värderingsreglerna som gäller för det enskilda företaget.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artikel 224 och innebär att det är värderingsreglerna i Solvens II som ska användas också i gruppsolvensberäkningen.

Värderingsreglerna gäller i normalfallet hela försäkringsgruppen oavsett var de enskilda företagen har sitt säte.

15.2.6 Gruppbaserad medräkningsbar kapitalbas

Utredningens förslag: Vid användning av konsolideringsmeto- den beräknas de kapitalbasmedel som är tillgängliga för gruppen för att täcka gruppens solvenskapitalkrav, den medräkningsbara kapitalbasen, med utgångspunkt i sammanställda data. Vid beräkning av den medräkningsbara kapitalbasen ska bestämmel- serna avseende kapitalbas för enskilda företag gälla dock med beaktande av eventuella gruppspecifika justeringar.

Vid användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden beräknas den medräkningsbara kapitalbasen, som summan av de kapitalbasmedel hos försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget som får medräknas för att täcka

435

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

solvenskapitalkravet för gruppen och den proportionella andel som tillkommer försäkringsföretaget med ägarintresse eller för- säkringsholdingföretaget av de kapitalbasmedel hos de anknutna försäkringsföretagen som får medräknas för att täcka av solvenskapitalkravet för gruppen.

Vid användning av en kombination av konsolideringsmetoden samt sammanläggnings- och avräkningsmetoden beräknas den medräkningsbara kapitalbasen som summan av medräkningsbar kapitalbas för de företag som beaktas enligt konsolideringsme- toden och den proportionella andel av medräkningsbara kapital- basmedel för de företag som beaktas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artik- larna 230 och 233 och definierar hur den gruppbaserade kapitalba- sen beräknas enligt de metoder som kan användas.

Vid användning av huvudmetoden, dvs. konsolideringsmetoden, ska en särskild solvensbalansräkning upprättas för ändamålet. Med sammanställd data avses denna konsoliderade solvensbalansräkning, som upprättas med utgångspunkt i koncernredovisningen. Den nya balansräkningen kan dock behöva justeras eftersom den publika koncernredovisningen inte upprättas enligt Solvens II-regelverket.

Vid användning av den alternativa metoden dvs. sammanlägg- nings- och avräkningsmetoden ska den gruppbaserade kapitalbasen beräknas som summan av kapitalbasen i försäkringsföretaget eller försäkringsholdingföretaget och dess andelar i dotter- och intres- seföretagens kapitalbaser.

Vi användning av en kombination av konsolideringsmetoden och sammanläggnings- och avräkningsmetoden kommer de företag som beräknas med konsolideringsmetoden konsolideras till en grupp som sedan summeras med övriga företag med hjälp av sam- manläggnings- och avräkningsmetoden.

Oavsett vilken metod som används ska kapital som har dubbel- räknats och kapital som har skapats inom gruppen elimineras samt justeringar för icke-överförbart kapital ha genomförts.

436

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

15.2.7 Gruppbaserat solvenskapitalkrav

Utredningens förslag: Solvenskapitalkravet för gruppen beräk- nas vid användning av konsolideringsmetoden med utgångs- punkt i sammanställda data och ska beräknas antingen enligt standardformeln eller med en godkänd intern modell.

Solvenskapitalkravet för gruppen ska uppgå till minst sum- man av följande:

1. minimikapitalkravet för försäkringsföretaget med ägarin- tresse och

2. den proportionella andelen av minimikapitalkraven för de anknutna försäkringsföretagen.

Minimikapitalkravet för gruppen ska täckas med medräknings- bara poster i primärkapitalbasen som är tillgängliga för gruppen. Vid bestämningen av vilka poster som ska ingå i den medräk- ningsbara primärkapitalbasen för att täcka minimikapitalkravet ska bestämmelserna för enskilda företag gälla i tillämpliga delar.

Solvenskapitalkravet för gruppen beräknas vid användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden som summan av solvenskapitalkravet för försäkringsföretaget med ägarintresse eller försäkringsholdingföretaget och den proportionella ande- len av solvenskapitalkravet för de anknutna försäkringsföreta- gen. Solvenskapitalkravet kan beräknas antingen enligt stan- dardformeln eller med en godkänd intern modell.

Solvenskapitalkravet för gruppen beräknas vid användning av en kombination av konsolideringsmetoden samt sammanlägg- nings- och avräkningsmetoden som summan av solvenskapital- kraven för de företag som beaktas enligt konsolideringsmetoden och den proportionella andel av solvenskapitalkravet de företag som beaktas enligt sammanläggnings- och avräkningsmetoden.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artik- larna 230 och 233 och definierar hur det gruppbaserade solvenska- pitalkravet beräknas enligt de metoder som kan användas.

Vid användning av huvudmetoden, dvs. konsolideringsmetoden, ska en sammanställning upprättas för ändamålet. Denna samman- ställda data upprättas med utgångspunkt i koncernredovisningen.

437

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

Vid användning av den alternativa metoden, dvs. sammanlägg- nings- och avräkningsmetoden, ska det gruppbaserade solvenska- pitalkravet beräknas som summan av solvenskapitalkraven i försäk- ringsföretaget eller försäkringsholdingföretaget och dess andelar i dotter- och intresseföretagens solvenskapitalkrav.

Om konsolideringsmetoden används ska det sammanlagda solvenskapitalkravet uppgå till minst ett minimikapitalkrav, som bestäms som summan av minimikapitalkravet i försäkringsföretaget och dess andelar i dotter- och intresseföretagens minimikapital- krav. Detta gäller inte om sammanläggnings- och avräkningsmeto- den används.12

15.2.8 Grundläggande principer – proportionell andel

Utredningens förslag: Vid beräkningen av medräkningsbar kapitalbas som är tillgänglig för gruppen och solvenskravet för gruppen ska dotterföretag och intresseföretag tas upp till den proportionella andel som det ledande försäkringsföretaget inne- har.

Vid beräkning enligt konsolideringsmetoden ska den propor- tionella andelen motsvara de procentandelar som tillämpats vid upprättandet av koncernredovisningen.

Vid beräkning enligt sammanläggnings- och avräkningsmeto- den ska den proportionella andelen omfatta den andel av det tecknade bolagskapitalet som, direkt eller indirekt, innehas av företaget med ägarintresse.

Om det finns solvensunderskott i ett dotterföretag ska hela dotterföretagets solvensunderskott beaktas, oavsett vilken beräkningsmetod som används. Om moderföretaget kan visa att dess ansvar är strikt begränsat till den ägda kapitalandelen får moderföretaget beakta solvensunderskottet till vad som motsva- rar den ägda kapitalandelen.

Finansinspektionen ska, i de fall Finansinspektionen är grupp- tillsynsmyndighet, efter samråd med försäkringsgruppen och övriga tillsynsmyndigheter fastställa den proportionella andel som ska beaktas i följande fall

12 Det finns dock ett förslag på att införa ett golv även för sammanläggnings- och avräkningsmetoden enligt den föreslagna EU-förordningen.

438

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

1. när det inte finns några kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp,

2. när en tillsynsmyndighet har fastställt att ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse eftersom väsentligt inflytande utövas, och

3. när en tillsynsmyndighet har fastställt att ett företag är ett moderföretag till ett annat företag eftersom det enligt tillsynsmyndighetens uppfattning utövar ett faktiskt bestämmande inflytande över det andra företaget.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artikel 221 och behandlar hur den proportionella andelen av ett innehav i dotter- eller intresseföretag ska tas in i solvensberäkningen. Dessa innehav kan antingen finnas på grund av ägande eller på grund av att försäkringsföretaget med ägarintresse har ett bestämmande inflytande över ett företag eller en gemensam ledning med ett annat företag.

Bestämmelserna behandlar särskilt hur bolag med solvensun- derskott ska tas in i den gruppbaserade solvensberäkningen. Solvensunderskott finns när ett företag har en kapitalbas som understiger solvenskapitalkravet för företaget på solonivå. Vid sol- vensunderskott ska underskottet beaktas till 100 procent. Annor- lunda uttryckt ska företaget vid tillämpningen av reglerna anses vara ett helägt dotterbolag. Dessutom finns uttryckliga möjligheter för grupptillsynsmyndigheten att bestämma den proportionella andelen när det inte är tydligt vilken andel som ska användas. Det gäller t ex när det inte finns kapitalbindningar, dvs. när försäk- ringsföretaget med ägarintresse inte äger andelar i det anknutna företaget men har ett bestämmande inflytande över företaget. En aktuell situation kan t ex vara när det gäller ett ömsesidigt bolag som har gemensam ledning med ett företag i gruppen. Om moderföretaget kan visa att dess ansvar är strikt begränsat till den ägda kapitalandelen kan avdraget för solvensunderskottet få begränsas till den del som motsvarar den ägda kapitalandelen.

439

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

15.2.9 Grundläggande principer – elimineringar i den medräkningsbara gruppbaserade kapitalbasen

Utredningens förslag: Från den medräkningsbara kapitalbasen som är tillgänglig för gruppen ska avdrag göras för följande poster om dessa inte redan eliminerats i samband med konsoli- deringen

1. värdet av sådana tillgångar, som får ingå i kapitalbasen för ett annat försäkringsföretag eller försäkringsholdingföretag i försäkringsgruppen (dubbelräkning av kapital), och

2. värden som skapats internt inom försäkringsgruppen genom att åtminstone ett försäkringsföretag eller något av dess anknutna företag innehar aktier i, eller ger lån till, ett annat företag som direkt eller indirekt innehar poster i sin kapitalbas som kan täcka solvenskapitalkravet för det förstnämnda försäkringsföretaget eller något av dess anknutna företag (ömsesidig finansiering).

Följande poster i den gruppbaserade kapitalbasen får endast täcka solvenskapitalkravet för det företag där de uppkommit

1. konsolideringsfond eller andra överskottsmedel i ett anknutet livförsäkringsföretag efter godkännande av Finansinspektionen eller annan ansvarig tillsynsmyndighet,

2. tecknat men inte inbetalt aktiekapital och garantikapital i ett anknutet försäkringsföretag, och

3. poster i ett anknutet försäkringsföretag som inte faktiskt kan göras tillgängliga för övriga företag i försäkringsgruppen.

Summan av de poster som anges ovan får inte överstiga solvens- kapitalkravet för det anknutna försäkringsföretaget, varför eventuella överskott ska dras av från den gruppbaserade kapital- basen.

Följande poster ska undantas från den gruppbaserade kapitalba- sen

1. tecknat men inte inbetalt aktiekapital eller garantikapital som medför en möjlig förpliktelse för ett företag med ägarin- tresse,

440

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

2. tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkringsföretag med ägarintresse som medför en möjlig förpliktelse för ett anknutet försäkringsföretag, och

3. tecknat men inte inbetalt kapital i ett anknutet försäk- ringsföretag som medför en möjlig förpliktelse för ett annat anknutet försäkringsföretag som är anknutet till samma försäkringsföretag med ägarintresse.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelserna återfinns i artikel 222 och 223. Bestämmelserna ska säkerställa att det inte blir någon dubbel användning av poster i den medräkningsbara kapitalbasen. Det innebär att medräkningsbara kapitalbasposter som används för att täcka solvenskapitalkravet i ett företag i försäkringsgruppen inte också får användas för att täcka solvenskapitalkravet i ett annat företag i gruppen. Detta skulle t.ex. kunna uppkomma vid ömsesi- dig finansiering, dvs. när ett företag som ingår i gruppen både mottagit och samtidigt avgivit ett förlagslån till samma belopp med en motpart som också tillhör gruppen. Kapitalbasen har därmed ökat i det aktuella företaget, utan att något nytt externt kapital har tillförts gruppen. Liknande effekter skulle kunna uppkomma vid koncernmellanhavanden med användning av aktier. Det bör dock noteras att aktier och förlagslån inom gruppen normalt redan har eliminerats i den konsoliderade gruppsolvensbalansräkningen.

Dessutom specificeras vissa poster i den gruppbaserade kapital- basen som inte kan överföras från ett bolag till ett annat bolag dvs. poster som i vissa fall inte är medräkningsbara i sin helhet i den gruppbaserade kapitalbasen. I gruppsolvensberäkningen är det vik- tigt att fastställa om en post är överförbar och kan användas för att täcka förluster även för andra företag i gruppen. Om en post endast kan användas för att täcka förluster i ett enskilt företag får den kapitalbasposten endast täcka det företagets solvenskapitalkrav justerad för eventuella överskott får inte användas för att täcka solvenskapitalkraven för övriga företag i gruppen utan ett avdrag ska göras från den gruppbaserade kapitalbasen.

441

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

15.2.10 Gruppintern modell

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om grupptillsyns- myndighetens och övriga berörda tillsynsmyndigheters behand- ling av en ansökan om tillstånd att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell bör tas in i före- skrifter på lägre nivå.

Utredningens förslag: Regeringen får meddela föreskrifter om behandlingen av en ansökan om tillstånd att beräkna det grupp- baserade solvenskapitalkravet med en intern modell.

Skäl för utredningens bedömning och förslag: Av artikel 231 framgår att de berörda tillsynsmyndigheterna ska samarbeta vid beslutet om huruvida ett tillstånd för gruppintern modell ska beviljas. Artikeln innehåller i stora drag bestämmelser om en hand- läggningstid, samarbete med EIOPA, beslutets innehåll och möj- ligheten att fastställa ytterligare nationella kapitaltillägg.

Utredningen bedömer att dessa bestämmelser inte ska införas i svensk lag, men att de bör införas i föreskrifter på lägre nivå. Regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om behand- lingen av en ansökan om tillstånd att beräkna det gruppbaserade solvenskapitalkravet med en intern modell.

15.2.11 Kapitaltillägg på gruppnivå

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om grupptillsyns- myndighetens bedömning av behovet av kapitaltillägg på grupp- nivå bör tas in i föreskrifter på lägre nivå.

Utredningens förslag: Regeringen får meddela föreskrifter får meddela föreskrifter om de bedömningsgrunder som ska gälla vid bedömningen av behovet av kapitaltillägg på gruppnivå.

Skäl för utredningens bedömning och förslag: Av artikel 232 framgår att grupptillsynsmyndigheten särskilt ska uppmärksamma de fall då omständigheter som avses i artikel 37.1 a-c, dvs. bestäm- melserna om kapitaltillägg för enskilda försäkringsföretag, kan uppkomma på gruppnivå. Artikeln tar särskilt upp då en särskild

442

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

risk föreligger på gruppnivå som är svår att kvantifiera och som inte täcks tillräckligt av standardformeln eller en intern modell. Arti- keln tar också upp kapitaltillägg som anknutna försäkringsföretag ålagts av sina tillsynsmyndigheter.

Utredningen bedömer att dessa bestämmelser inte ska införas i svensk lag, men att de bör införas i föreskrifter på lägre nivå. Regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om de bedömningsgrunder som ska gälla vid bedömningen av behovet av kapitaltillägg på gruppnivå.

Det bör uppmärksammas att Kommissionens genomförandebe- stämmelserna om kapitaltillägg för enskilda företag även gäller i tillämpliga delar för kapitaltillägg på gruppnivå.

15.2.12 Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag

Utredningens förslag: Om det finns mer än ett anknutet för- säkringsföretag i gruppen ska det ledande försäkringsföretaget beakta varje anknutet försäkringsföretag vid beräkning av grup- pens solvens.

Om ett anknutet försäkringsföretag enligt första stycket har säte inom EES ska beräkningen utgå från de solvens- och kapi- talkrav som gäller enligt bestämmelserna i hemlandet.

Skäl för utredningens förslag: Av första stycket i artikel 225 i Solvens II-direktivet framgår att om ett försäkrings- eller återför- säkringsföretag har mer än ett anknutet försäkringsföretag ska vart och ett av dessa anknutna företag beaktas vid beräkningen av grup- pens solvens, dvs. bestämmelsen anger vilka företag som ska räknas med i solvensberäkningen för gruppen. Av utredningens förslag till definitioner framgår att med anknutet företag avses företag som är dotterföretag eller föremål för ägarintresse eller anknutet på annat sätt enligt Sjunde bolagsdirektivet.

Av andra stycket i artikel 225 framgår att en medlemsstat får föreskriva att om ett anknutet företag har huvudkontor i ett annat land inom EES så ska det företaget som är skyldigt att göra grupp- beräkningen ta hänsyn till solvenskapitalkraven och de kapitalbas- poster för det anknutna företaget som får medräknas enligt det andra landet. I andra medlemsstater kan det finnas andra former av kapitalbasposter än vad vi har i Sverige. I Sverige har vi t.ex. konso-

443

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

lideringsfond och säkerhetsreserver, två former av kapital som inte återfinns i så många andra medlemsstater. Samtliga former av kapi- tal som är tillåtna inom Solvens II-direktivet bör enligt utredningen vara tillåtna vid denna beräkning.

Bestämmelsen innebär att FRL får innehålla en bestämmelse om beräkning av solvens för svenska försäkringsföretag som har anknutna försäkringsföretag med hemvist i något annat medlems- land. Beräkningen ska då ta hänsyn till solvenskapitalkravet och kapitalbasposterna enligt bestämmelserna i den andra medlemssta- ten där det anknutna företaget har hemvist. Enligt utredningen bör bestämmelsen införas i FRL eftersom bestämmelsen endast omfattar företag med hemvist i medlemsländer och de former av kapital som är tillåtna inom Solvens II-direktivet bör vara tillåtna i svensk rätt. Det torde också underlätta för en försäkringsgrupp om det är tillåtet att använda sig av kraven i det anknutna försäkrings- företagets hemland och de beräkningar som sker i andra medlems- länder bör inte medföra oväntade konsekvenser.

15.2.13 Mellanliggande försäkringsholdingföretag

Utredningens förslag: Det ledande försäkringsföretaget ska vid upprättande av solvensberäkningen behandla de försäkringshol- dingföretag genom vilka det ledande försäkringsföretaget har ägarintresse i anknutna försäkringsföretag inom eller utom EES som ett försäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om solvenskapitalkrav och kapitalbas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkning av poster i kapitalbasen för mellanliggande försäkringsholdingföretag.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 226 i Solvens II-direkti- vet framgår hur mellanliggande försäkringsholdingföretag ska hanteras vid beräkningen av solvens för försäkringsgruppen, dvs. på gruppnivå. Bestämmelsen medför att det inte är möjligt att kringgå bestämmelserna om gruppsolvens genom att indirekt äga försäkringsföretag genom försäkringsholdingföretag. Motsvarande bestämmelser om solvenskapitalkrav m.m. ska i detta fall tillämpas på försäkringsholdingföretaget. I artikel 226.2 finns mer detaljerade bestämmelser om hantering av efterställda skulder eller andra pos-

444

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

ter i kapitalbasen, dessa mer detaljerade bestämmelser bör framgå av föreskrifter på lägre nivå.

15.2.14 Anknutna försäkringsföretag i land utanför EES

Utredningens förslag: Om sammanläggnings- och avräknings- metoden används vid solvensberäkningen förgruppen och det i försäkringsgruppen finns anknutna försäkringsföretag utanför EES ska dessa beaktas som anknutna försäkringsföretag inom EES.

Om ett anknutet företag utanför EES har sitt huvudkontor i ett land vars krav på solvensordning, solvenskapitalkrav och kapitalbasposter bedöms vara likvärdiga kraven i denna lag får de poster och solvenskrav som fastställts av hemlandet utanför EES räknas med.

Bedömningen av om kraven är likvärdiga görs av,

1. Europeiska kommissionen, eller

2. Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyn- dighet.

Innan Finansinspektionen fattar ett sådant beslut ska samråd ske med eventuella berörda tillsynsmyndigheter och EIOPA.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 227.1 i Solvens II-direk- tivet framgår att vid beräkning av solvens på gruppnivå ska försäk- ringsföretag som har ägarintresse i försäkringsföretag i land utanför EES behandla det företaget som om det vore ett anknutet företag inom gemenskapen. Bestämmelsen anger enkelt uttryckt att solvens på gruppnivå ska beräknas på motsvarande sätt oavsett var de anknutna företagen finns.

I artikel 227.1 andra stycket anges att medlemsstaterna får före- skriva att vid beräkningen av solvens på gruppnivå ska hänsyn tas till det solvenskapitalkrav och de kapitalbasposter som får medräk- nas i landet utanför EES. Det gäller om det landets solvensordning anses minst likvärdig. Medlemsstaterna kan välja att ta med bestämmelserna i andra stycket, och de länder som väljer att göra det ska samtidigt ange att det är grupptillsynsmyndigheten som utför kontrollen av kraven i landet utanför gemenskapen. Grupp-

445

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

tillsynsmyndigheten ska före beslut samråda med övriga berörda tillsynsmyndigheter och EIOPA.

Utredningen anser att det är lämpligt att införa denna bestäm- melse. Det kommer att underlätta för de försäkringsgrupper som finns i Sverige och som har ägarintressen i försäkringsföretag utanför EES om solvens och kapitalbasposter kan medräknas direkt i stället för att de måste räknas om.

Av artikel 227.2 i Solvens II-direktivet framgår att grupptill- synsmyndigheten antingen på eget initiativ eller efter ansökan från företaget med ägarintresse kan besluta i fråga om reglerna i ett land utanför gemenskapen anses likvärdiga. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specificerar kraven på solvensord- ningen i länder utanför gemenskapen och även fatta beslut om solvensordningen i ett land kan anses likvärdig. I första hand är det således Kommissionen som beslutar och i andra hand grupptill- synsmyndigheten.

15.2.15 Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut

Utredningens förslag: Om det ledande försäkringsföretaget har ägarintresse i ett kreditinstitut, värdepappersföretag eller ett finansiellt institut får även sammanläggnings- och avräknings- metoden tillämpas vid beräkning av gruppens solvens (metod 2 enligt bilaga I till direktiv 2002/87/EG13). Om Finansinspektio- nen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, bedömer att den samordnade ledningen och interna kontrollen i de företag som ingår i sammanställningen är tillräcklig får det ledande företaget istället tillämpa konsolideringsmetoden (metod 1 enligt bilaga 1 till direktiv 2002/87/EG14).

Den valda metoden ska användas konsekvent över tiden. Finansinspektionen får, när inspektionen är grupptillsyns-

myndighet, besluta att varje ägarintresse ovan ska dras av från kapitalbasen.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 228 i Solvens II-direkti- vet framgår att medlemsstaterna ska tillåta att solvensen i en grupp

13 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27, Celex 32002L0087).

14 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27, Celex 32002L0087).

446

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

där det ingår företag med annan finansiell verksamhet än försäk- ringsrörelse, och gruppen därmed har blandad finansiell verksam- het, även får beräkna solvens enligt metod 1 eller 2 i bilaga 1 till konglomeratsdirektivet. Det ställs emellertid extra krav på en grupp för att den ska få använda sig av konsolideringsmetoden, metod 1, vilket framgår av andra stycket i utredningens förslag.

Enkelt uttryckt innebär bestämmelsen att en grupp i vissa fall ska få välja att tillämpa sammanläggnings- och avräkningsmetoden enligt bestämmelserna i konglomeratsdirektivet i stället för Solvens II-direktivet. Om grupptillsynsmyndigheten bedömer att gruppen har en tillfredsställande samordnad ledning och intern kontroll får gruppen även välja att tillämpa konsolideringsmetoden enligt bestämmelserna i konglomeratsdirektivet i stället för Solvens II- direktivet. Bestämmelsen är viktig eftersom den tydliggör att metoderna i konglomeratsdirektivet och i Solvens II-direktivet bör anses likvärdiga. Oavsett vilken metod som gruppen använder så ska de använda vald metod konsekvent över tiden.

Bestämmelsen är tillämplig när försäkringsföretaget har ägarin- tresse i ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag eller ett finansi- ellt institut. De olika instituten/företagsformerna definieras i arti- kel 13.25 i Solvens II-direktivet och utredningens förslag till defi- nitioner återfinns i kapitel 19.

Dessa metoder finns närmare beskrivna i prop. 2005/06:45 s. 123 ff om Finansiella konglomerat. Direktivet som ligger till grund för dessa regler är för närvarande under översyn15.

Av andra stycket i artikel 228 framgår att det ska vara tillåtet för en tillsynsmyndighet att på eget initiativ eller på begäran av ett företag med ägarintresse besluta att dra av varje ägarintresse som avses i första stycket från de poster i kapitalbasen som får medräknas. Detta gäller vid beräkning av solvensen på gruppnivå för företaget med ägarintresse och bara för tillsynsmyndigheter som är grupptill- synsmyndighet. Om inte de företag i vilka försäkringsföretaget har ägarintresse får räknas med kan det innebära en väsentlig minsk- ning av kapitalbasen och bestämmelsen bör finnas med.

15 Proposal for a Directive of the European Parliament and of the Council amending Directives 98/78/EC, 2002/87/EC, 2006/48/EC and 2009/138/EC as regards the supple- mentary supervision of financial entities in a financial conglomerate, 15592/10 dated 29 October 2010.

447

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

15.2.16 Tillgång till nödvändiga data saknas

Utredningens förslag: Om Finansinspektionen inte har tillgång till nödvändig information för att beräkna solvens på gruppnivå för ett anknutet företag med huvudkontor inom eller utom EES får Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyn- dighet, besluta att det bokförda värdet för det anknutna företa- get ska dras av från medräkningsbara poster i kapitalbasen hos det ledande försäkringsföretaget.

Vid denna beräkning ska orealiserad vinst som har samband med ägarintresset i första stycket inte betraktas som en medräk- ningsbar post i kapitalbasen vid beräkning av solvens för försäk- ringsgruppen.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 229 i Solvens II-direkti- vet framgår att när en tillsynsmyndighet inte har tillgång till den data som är nödvändig för att beräkna solvens på gruppnivå, och detta berör ett anknutet företag med huvudkontor i en medlems- stat eller i tredjeland ska det bokförda värdet för det anknutna företaget dras av från de poster i kapitalbasen som får räknas med vid bestämningen av solvensen på gruppnivå. Av andra stycket i artikel 229 framgår att vid beräkningen av solvens på gruppnivå får inte orealiserade vinster som har samband med ägandet betraktas som medräkningsbar kapitalbaspost.

Bestämmelsen stoppar enkelt uttryckt försäkringsgrupper från att ta med andelar i anknutna företag där informationen är bristfäl- lig. I dessa fall ska företaget med ägarintresse räkna av det bokförda värdet, och det ska räknas av från poster som får räknas med. Genom bestämmelsen säkerställs att det i beräkningen inte finns värden som inte kan verifieras. För att bestämmelsen ska bli till- lämplig ska berörda tillsynsmyndigheter sakna tillgång till nödvän- diga data. Finansinspektionen kan ha tillgång till data på många olika sätt och det är viktigt att Finansinspektionen uttömmer sina möjligheter till att hämta in data innan bestämmelsen tillämpas. Det bör också noga övervägas vad som är nödvändig data, det är inte särskilt angivet men uttrycket ”nödvändig” bör innebära att det ska vara data som det inte går att klara sig utan vid beräkningen.

Det framgår inte av Solvens II-direktivet att tillsynsmyndighe- ten ska fatta beslut om att nödvändiga data saknas, men förvalt-

448

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

ningsrättsligt bör Finansinspektionen fatta formella beslut i situa- tioner som denna varför det också bör framgå av lagtexten.

En liknande bestämmelse finns i Finansinspektionens föreskrifter, FFFS 2011:10 om gruppbaserad kapitalbas och solvensmarginal för försäkringsföretag som ingår i en grupp. Ordalydelsen är delvis annorlunda i Solvens II-direktivet jämfört med tidigare. Utredningen bedömer att bestämmelsen kan få stora konsekvenser för försäkringsföretag vid beräkning av gruppsolvensen och bör finnas i lagtext i stället för i Finansinspektionens föreskrift.

15.2.17 Solvens på gruppnivå för försäkringsholdingföretag

Utredningens förslag: Om försäkringsgruppen har ett försäk- ringsholdingföretag som moderföretag med huvudkontor inom EES ska Finansinspektionen, när inspektionen är grupptill- synsmyndighet, säkerställa att det ledande försäkringsföretaget i försäkringsgruppen utför solvensberäkningen inklusive försäk- ringsholdingföretaget.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om solvensberäkning för gruppen när för- säkringsföretaget är dotterföretag till ett försäkringsholdingfö- retag.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 235 i Solvens II-direkti- vet framgår att när ett försäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag är det grupptillsynsmyndigheten som ska säkerställa att det ledande försäkringsföretaget har beräknat solvenskraven inklusive försäkringsholdingföretaget. Förenklat ska moderföretaget behandlas i princip som om det är ett försäkrings- företag och bestämmelserna om medräkning av kapitalbasmedel för att täcka solvenskravet ska tillämpas.

Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa att kapitalkraven och solvenskapitalkraven upprätthålls, även när försäkringsföreta- get är dotterföretag till ett försäkringsholdingföretag. Bestämmel- sen bör kompletteras av föreskrifter på lägre nivå.

449

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

15.3 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):

Bestämmelser om gruppernas kapitalkrav återfinns i avdelning II kapitel II artiklarna 321-326. Dessa genomförandeåtgärder i enlig- het med artikel 234 i Solvens II-direktivet specificerar de tekniska principerna och metoderna i artiklarna 220-229 och tillämpningen av artiklarna 230-233 för att säkerställa en enhetlig tillämpning inom gemenskapen. Nedan följer en sammanfattning av de före- slagna genomförandeåtgärderna.

När grupptillsynsmyndigheten ska bedöma huruvida konsolide- ringsmetoden inte är lämplig och gruppen ska få använda samman- läggnings- och avräkningsmetoden eller en kombination av meto- derna ska denna bedömning göras, enligt artikel 321.1, utifrån vissa angivna kriterier:

- den tillgängliga informationen (brister i kvalitet och kvantitet) rörande ett anknutet är inte tillräcklig för att kunna använda kon- solideringsmetoden,

- ett anknutet företag täcks inte av gruppens riskkontroll, intern kontroll system och gruppens rapportering,

- ett anknutet företag täcks inte av den gruppinterna modellen vid beräkningen av gruppens solvenskapitalkrav,

- användningen av konsolideringsmetoden är överdrivet belastande och en användning av sammanläggnings- och avräkningsmetoden påverkar inte resultatet av gruppberäkningen materiellt (proportio- nalitetsprincipen), och

- det anknutna företaget har sitt huvudkontor i ett tredje land som uppfyller kraven på ekvivalens.

Grupptillsynsmyndigheten ska enligt artikel 321.2-3, ange skä- len i ett beslut som tillhandahålls till försäkringsgruppen och de berörda tillsynsmyndigheterna. Den metod eller kombination av metoder som beslutats ska tillämpas på ett konsekvent sätt över tiden. Om de kriterier som låg till grund för beslutet inte längre ä uppfyllda ska gruppen återgå till konsolideringsmetoden.

Artikel 322 tar upp behandlingen av vissa specifikt angivna typer av anknutna företag vid beräkningen av gruppsolvensen dvs. anknutna företag som inte är dotterföretag, kreditinstitut, värde- pappersbolag, finansiella institut, tjänstepensionsinstitut, icke- reglerade företag som utför finansiella aktiviteter, ancillary services företag och anknutna icke-finansiella företag.

450

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

Ett försäkringsföretag med ägarintresse eller försäkringshol- dingföretag ska, enligt artikel 323.1, lämna sådan information till grupptillsynsmyndigheten som är nödvändig för att grupptillsyns- myndigheten ska kunna bedöma att gruppen efterlever artikel 222.2-5 i Solvens II-direktivet.

Vid bedömningen av om den kapitalbas som är tillgänglig att täcka solvenskapitalkravet för ett anknutet företag också är till- gänglig att täcka gruppens solvenskapitalkrav ska, enligt artikel 323.2, grupptillsynsmyndigheten överväga om dessa kapitalbaser inte kan göras tillgängliga på ett verkningsfullt sätt beroende på legala eller regleringskrav som begränsar förlusttäckningsförmågan inom gruppen, legala eller regleringskrav som begränsar överför- barheten inom gruppen eller att kapitalbasen inte kan göras till- gänglig för gruppen inom nio månader.

Bedömningen av tillgängligheten görs enligt fortlevnadsprinci- pen. Tillsynsmyndigheterna ska, enligt artikel 323.3, också ta i beaktande den kostnad som uppstår för att göra en sådan kapitalbas tillgänglig för gruppen.

Vid bedömningen om vissa kapitalbaser kan göras tillgängliga för gruppen ska, enligt artikel 323.4, speciellt följande poster upp- märksammas; tilläggskapital, preferensaktier, efterställda med- lemsinsatser, efterställda skulder och värdet av uppskjutna skatte- fordringar netto.

Följande poster ska enligt artikel 323.5 inte anses vara tillgäng- liga för gruppen; minoritetsintresse i den medräkningsbara kapital- basen som överstiger solvenskapitalkravet för det anknutna försäk- ringsföretaget, minoritetsintresse i ett anknutet företag och speci- alföretag, kapitalbas som härrör sig från separata fonder.

Om en del av kapitalbasen för ett anknutet företag inte kan gö- ras tillgänglig för täcka solvenskapitalkravet för andra företag i gruppen och konsolideringsmetoden används för detta anknutna företaget, kan, enligt artikel 323.6, denna del av kapitalbasen räknas med i den gruppbaserade kapitalbasen till den del den täcker det anknutna företagets andel av solvenskapitalkravet (standardmodell eller intern modell) enligt speciellt angivna beräkningsmetoder.

När solvenskapitalkravet för gruppen beräknas enligt konsolide- ringsmetoden och enligt standardmodellen ska, enligt artikel 324, den lokala valuta som avses i valutariskberäkningen avse den valuta som används i sammanställningen av koncernredovisningen.

När en kombination av metoder används för beräkningen av solvenskapitalkravet för gruppen ska, enligt artikel 325, den del av

451

Försäkringsgrupper tillämpning och kapitalkrav

SOU 2011:68

gruppen som använder konsolideringsmetoden ha ett minimikapi- talkrav som beräknats enligt Solvens II-direktivets artikel 230.2 andra, tredje och fjärde stycket dvs. de bestämmelser som avser beräkning av minimikapitalkrav enligt konsolideringsmetoden,

När solvenskapitalkravet för gruppen beräknas enligt samman- läggnings- och avräkningsmetoden ska, enligt artikel 326, solvens- kapitalkravet justeras för koncerninterna transaktioner mellan de försäkringsföretag med ägarintresse och anknutna företag som in- går i gruppen.

I kapitel III om interna modeller för beräkning av gruppsolvens utnyttjar Kommissionen rätten att införa genomförandeåtgärder till artikel 230 i Solvens II-direktivet. Bestämmelsen behandlar ansökan om att beräkna grupp SCR med en full eller partiell intern modell och även rätten att återta en ansökan. Detta framgår av arti- kel 327.

Rättigheterna att ändra i en intern modell på gruppnivå omfat- tar, enligt artikel 328, bl.a. inte en rättighet att införa nya typer av risk.

Grupptillsynsmyndigheten ska, enligt artikel 329, bl.a. samråda med övriga tillsynsmyndigheter om en ansökan från en grupp om att tillämpa en intern modell och utvärdera skälen för omfattningen av den interna modellen.

Beslut om att tillämpa en partiell intern modell och dess omfattning ska, enligt artikel 330, fattas av grupptillsynsmyndig- heten.

Ett försäkringsföretag som ansöker om att använda en intern modell för att beräkna grupp SCR samt SCR för ett anknutet företag som använder en intern modell ska, enligt artikel 331, bifoga viss särskilt angiven information. Detta gäller även avseende rätten att återkalla en ansökan. .

Grupptillsynsmyndigheten ska, enligt artikel 332, bestämma om ansökan om ändringar är i enlighet med artikel 231 i Solvens II- direktivet.

Av artikel 333 framgår det vilka tidsfrister m.m. som gäller vid hanteringen av en ansökan om att använda en gruppintern

452

16 Försäkringsgrupper – Tillsyn och företagsstyrning m.m.

16.1 Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp

16.1.1 Inledning

Tillsynsfokus flyttas från den nuvarande tillsynen över enskilda försäkringsföretag i en försäkringsgrupp (solo-tillsyn) till tillsyn över själva försäkringsgruppen. Därför ställer Solvens II-direktivet också krav på att företagen på gruppnivå säkerställer en enhetlig riskhantering och internkontroll för gruppen som sådan. Det kan också ses som följd av att regelverket ändrar fokus från att vara en detaljerad reglering till en princip- och riskbaserad reglering.

Nuvarande bestämmelser

De nuvarande bestämmelserna i FRL om extra tillsyn över försäk- ringsföretag i en grupp innehåller inte några direkta krav på hur riskhantering ska genomföras för själva gruppen.

Solvens II-direktivets regler

Försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp kan på olika sätt påverkas finansiellt av beslut som styrelsen eller ledningen i det ledande företaget i gruppen fattar. En försäkringsgrupp kan ha en intern modell, både för solvensberäkningen på gruppnivå och på individuell nivå. Det kan bildas riskkoncentrationer inom gruppen och gruppinterna transaktioner kan utföras som påverkar de ingå- ende företagens finansiella ställning.

453

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

Medlemsstaterna ska kräva att försäkringsföretagen regelbun- det, minst årligen, ska rapportera varje väsentlig riskkoncentration och betydande intern transaktion inom gruppen. Bestämmelserna om riskkoncentrationer och interna transaktioner är snarlikt utformade, det som skiljer dem åt är att medlemsstaterna ska kräva att mycket betydande transaktioner inom en grupp rapporteras snarast möjligt.

16.1.2 Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp

Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk- ringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp, eller det försäk- rings- eller försäkringsholdingföretag i gruppen som grupptill- synsmyndigheten beslutar, ska regelbundet rapportera alla väsentliga riskkoncentrationer i försäkringsgruppen och alla betydande interna transaktioner mellan företag inom försäk- ringsgruppen till grupptillsynsmyndigheten.

Betydande interna transaktioner mellan ett företag i gruppen och en fysisk person som har en nära förbindelse till något företag inom gruppen ska också rapporteras regelbundet till grupptillsynsmyndigheten.

Mycket betydande interna transaktioner inom en grupp ska rapporteras snarast möjligt till grupptillsynsmyndigheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rapportering enligt ovan.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 244 i Solvens II-direkti- vet framgår kraven på hantering av riskkoncentrationer i en försäk- ringsgrupp och av artikel 245 i Solvens II-direktivet framgår kraven på interna transaktioner inom en försäkringsgrupp. Artiklarna är snarlika varandra och lämpar sig att hantera gemensamt.

Av artikel 244 i Solvens II-direktivet framgår att det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen ska rap- portera varje väsentlig riskkoncentration på gruppnivå till grupp- tillsynsmyndigheten. Av artikel 245 i Solvens II-direktivet framgår att de betydande interna transaktioner som försäkringsföretagen gjort inom en grupp ska rapporteras till grupptillsynsmyndigheten av det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen. Detta företag ska även rapportera de transaktioner som

454

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

gjorts med fysiska personer som har en nära förbindelse till något företag inom gruppen. I det svenska direktivet står det ”nära kopp- ling” i artikel 245, vilket är ett uttryck som inte är definierat och därmed inte fullt tydligt anger vad som avses. I den engelska över- sättningen av Solvens II-direktivet används begreppet ”close links” både i definitionen i artikel 13.17 och i artikel 245 i direktivet. Utredningen har valt att använda det begrepp som redan är definie- rat i artikel 13.17, vilket är ”nära förbindelse”.

Rapporteringen ska göras regelbundet, minst en gång per år. Mycket betydande transaktioner inom en grupp ska rapporteras snarast möjligt. Rapporteringskraven läggs på försäkrings- och återförsäkringsföretagen och de ska rapportera till grupptillsyns- myndigheten, men det är det ledande försäkrings- eller försäk- ringsholdingföretaget som ska lämna in rapporten till grupptill- synsmyndigheten. Det är grupptillsynsmyndigheten som efter sam- råd med övriga tillsynsmyndigheter och gruppen ska ange vilka ris- ker och transaktioner som ska rapporteras, utifrån gruppens speci- fika struktur.

Artiklarna ingår delvis i den så kallade konsolideringen, och är delvis redan genomförda i FRL 9 kap 3 §. Bestämmelserna om för- säkringsgrupper infördes i FRL för att genomföra direktivet om extra tillsyn över försäkringsgrupper1. Av förarbetena2 framgår att bestämmelsen infördes som en allmän rörelseregel med sikte på förhållandet mot andra närstående företag och vissa fysiska perso- ner och kopplades till stabilitetsprincipen, enligt vilken ett försäk- ringsföretag ska ha god kontroll över försäkringsrisker, finansiella risker och rörelserisker. Till stor del valdes att låta de praktiska detaljerna ankomma på regeringen eller Finansinspektionen att utfärda föreskrifter om3.

Bestämmelserna om försäkringsgrupper skiljer sig mellan Solvens II-direktivet och de nuvarande bestämmelserna genom att tillsyn ska utövas över försäkringsgruppen, i stället för som extra tillsyn över ett försäkringsföretag i en grupp. Därtill är artikel 245 i Solvens II-direktivet om transaktioner inom en grupp mer över- gripande utformad än tidigare. Artikel 244 i Solvens II-direktivet behandlar riskkoncentrationer, vilket saknas i tidigare försäkrings- direktiv4.

1 Direktiv 98/78/EG, EGT L 330, 05/12/1998 s. 0001 - 0012

2 Prop 1999/2000:99 om gruppbaserade försäkringsrörelseregler s. 34

3 Finansinspektionen har utfärdat två föreskrifter om försäkringsgrupper, FFFS 2011:10 och 2011:11

4 I lagen om finansiella konglomerat finns krav på rapportering av riskkoncentrationer.

455

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

Vid utformningen av bestämmelsen har utredningen valt att inte följa den nuvarande utformningen av bestämmelsen i FRL eftersom bestämmelsen inte längre bara riktar sig mot de enskilda försäk- ringsföretagen. Utredningen har utgått från Solvens II-direktivets krav på det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen och kravet på att det ska rapportera till grupptillsynsmyn- digheten. Det krav som finns i artiklarna 244 och 245 i Solvens II- direktivet om att försäkringsföretagen ska rapportera till grupptill- synsmyndigheten behöver inte anges, eftersom det framgår att det är det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i gruppen som ska överlämna rapporteringen till grupptillsynsmyn- digheten. Det är således inte varje företag i en försäkringsgrupp som ska rapportera till grupptillsynsmyndigheten, utan rapporte- ringen hanteras av ett företag i gruppen.

Av artikel 245 i Solvens II-direktivet framgår vidare att mycket betydande transaktioner inom en grupp ska rapporteras snarast möjligt. Det är en utökad skyldighet att rapportera och bör därför framgå av lagtext. Vad som är en mycket betydande transaktion måste bero på situationen och gruppens specifika struktur. I Solvens II-direktivet anges att transaktionen inte bara ska vara ”betydande” utan även ”mycket” betydande, vilket torde innebära att det ska vara en ovanlig eller mycket stor transaktion för att den ska omfattas av rapporteringskravet.

Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter ange vilka riskkoncentrationer och betydande interna transaktioner inom en grupp som alltid ska rapporteras. Hur ofta rapporteringen ska genomföras, regelbundet och minst en gång per år, är också en mer praktisk bestämmelse som lämpar sig för reglering på lägre nivå.

Kommissionen får anta genomförandebestämmelser för artik- larna 244 och 245 i fråga om definition och identifiering av väsent- liga riskkoncentrationer, väsentliga transaktioner inom en grupp och rapporteringen av dessa. Dessa artiklar kan också väntas bli föremål för vägledning på nivå 3.

Av artiklarna framgår också mer i detalj hur grupptillsynsmyn- digheten ska samråda med berörda tillsynsmyndigheter. Även detta lämpar sig att införa på lägre nivå.

456

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

16.2 Företagsstyrning inom en försäkringsgrupp

16.2.1 Inledning

De nuvarande bestämmelserna i FRL om extra tillsyn över försäk- ringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp innehåller inte uttryckliga krav på företagsstyrnings inom gruppen.

Solvens II-direktivets regler

Solvens II-direktivet medför bestämmelser om att försäkringsfö- retag som ingår i en försäkringsgrupp bör ha lämpliga företagsstyr- ningssystem på gruppnivå. En försäkringsgrupp ska i tillämpliga delar uppfylla kraven på företagsstyrningssystem även på grupp- nivå. Detta innebär att det ska finnas ett riskhanteringssystem och ett system för internkontroll på gruppnivå. Dessa system ska också införas konsekvent i alla företag som omfattas av grupptillsynen och på så sätt sätta ramarna för styrningen av försäkringsgruppen. En grupp kan ansöka om att få ta fram ett gemensamt dokument om Egen risk och solvensbedömning och den ska då gälla dels på gruppnivå dels för försäkringsföretagen i försäkringsgruppen. Det är moderbolaget som kan ansöka om detta till grupptillsynsmyn- digheten. Grupptillsynsmyndigheten ska därefter rådgöra med övriga tillsynsmyndigheter i gruppen innan ansökan godkänns. Om ansökan från moderbolaget godkänns behöver de enskilda försäk- ringsföretagen inte lämna in dokument om Egen risk och solvens- bedömning som bara berör det egna försäkringsföretaget till till- synsmyndigheten. Samtidigt fråntar en gruppgemensam egen risk- och solvensbedömning inte ansvaret för försäkringsföretagen i gruppen för att kraven är uppfyllda också på solonivå.

16.2.2 Företagsstyrningssystem

Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk- ringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp som är en försäk- ringsgrupp med ett försäkringsföretag med ägarintresse i åtmin- stone ett försäkringsföretag eller en försäkringsgrupp med ett försäkringsföretag vars moderföretag är ett försäkringshol- dingföretag inom EES ansvarar för att försäkringsgruppen uppfyller kraven om företagsstyrning i tillämpliga delar.

457

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget i försäkringsgruppen ska utforma systemen för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutinerna på ett enhetligt sätt för företagen inom gruppen.

Ett system för intern kontroll ska minst omfatta:

1. väl avvägda metoder för att identifiera och mäta alla bety- dande risker försäkringsgruppen är utsatt för och för att på lämpligt sätt ställa försäkringsgruppens kapitalbas i relation till dess risker för att säkerställa solvensen på gruppnivå och

2. sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera rapporteringspliktiga interna transaktioner inom försäkringsgruppen och riskkoncentrationer i försäkringsgrup- pen.

Grupptillsynsmyndigheten ska granska att försäkringsgruppen efterlever 1 och 2 på gruppnivå.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 246.1 i Solvens II-direk- tivet framgår att kraven på företagsstyrningssystem i försäkringsfö- retag också gäller i tillämpliga delar på gruppnivå. Det innebär att en försäkringsgrupp ska ha motsvarande företagsstyrningssystem på gruppnivå för hela gruppen. Dessutom ska systemen för risk- hantering och internkontroll och rapporteringsrutinerna vara kon- sekvent genomförda och omfatta försäkringsföretagen i gruppen, så att det går att kontrollera dessa på gruppnivå. Enkelt uttryckt omfattas försäkringsföretag som har ägarintresse i försäkringsfö- retag och försäkringsföretag vilkas moderföretag är försäkrings- holdingföretag. Av artikel 246.4 i Solvens II-direktivet framgår att försäkringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingföretag på gruppnivå ska genomföra en Egen risk- och solvensbedömning för gruppen. Ansvaret för att gruppen uppfyller kraven ligger där- med på det ledande försäkringsföretaget i gruppen.

Av artikel 246.2 i Solvens II-direktivet framgår vad systemet för internkontroll inom en grupp minst ska omfatta. Enkelt uttryckt ska det finnas lämpliga metoder för att hantera solvensen på gruppnivå, vilka ska omfatta identifiering och mätning av alla bety- dande risker gruppen är utsatt för och för att på lämpligt sätt anpassa den medräkningsbara kapitalbasen till riskerna. Vidare ska det finnas sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att övervaka och hantera transaktioner inom en grupp och dess risk-

458

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

koncentrationer. Det är grupptillsynsmyndigheten som ska utföra granskningen av systemen och rapporteringsrutinerna.

Det saknas särskilda genomförandebestämmelser för vad före- tagsstyrningssystemet ska omfatta, men vägledning bör kunna hämtas i genomförandebestämmelserna för företagsstyrningen på försäkringsföretagsnivå och i kapitel 11 om företagsstyrning.

Av artikel 246.3 framgår att det är grupptillsynsmyndigheten som ansvarar för efterlevnaden.

16.2.3 Ansvar för gruppgemensam risk- och solvensbedömning

Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk- ringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp ska genomföra en gruppgemensam Egen risk- och solvensbedömning.

Om försäkringsgruppen tillämpar huvudmetoden för att räkna fram solvenskapitalkravet på gruppnivå ska det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget kunna visa skill- naden mellan å ena sidan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkringsföretag inom gruppen och å andra sidan det sammanställda kapitalbehovet för gruppen för grupp- tillsynsmyndigheten.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 246.4 i Solvens II-direk- tivet framgår att det är försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingföretag på gruppnivå som ska genomföra en bedömning på gruppnivå enligt artikel 45 i Solvens II-direktivet, dvs. en Egen risk- och solvensbedömning. Kravet kan således uppfyllas av det ledande försäkringsföretaget eller av det ledande försäkringsholdingföretaget.

Det framgår också att om solvensberäkningen utförs i enlighet med huvudmetoden ska försäkringsföretaget med ägarintresse och försäkringsholdingföretag kunna visa skillnaden för grupptillsyns- myndigheten mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkringsföretag inom gruppen och det sammanställda kapitalbehovet för gruppen. Utredningen bedömer att detta borde kunna framgå av den Egna risk- och solvensbedömningen, på så sätt torde som utgångspunkt grupptillsynsmyndigheten inte behöva efterfråga ytterligare information.

459

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

16.2.4 En gemensam risk- och solvensbedömning både på gruppnivå och dotterföretagsnivå

Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk- ringsholdingföretaget i en försäkringsgrupp kan ansöka om till- stånd hos grupptillsynsmyndigheten om att få upprätta en enda handling som omfattar samtliga bedömningar av de Egna risk- och solvensbedömningar som gäller för gruppen och för dot- terföretag i gruppen.

Finansinspektionen ska, när inspektionen är grupptillsyns- myndighet, fatta beslut med anledning av en ansökan enligt för- sta stycket. Före ett sådant beslut ska samråd med eventuella medlemmar i tillsynskollegiet genomföras.

Om Finansinspektionen ger sitt godkännande ansvarar det ledande försäkringsföretaget i första stycket för att handlingen överlämnas till samtliga berörda tillsynsmyndigheter.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 246.4 tredje stycket i Solvens II-direktivet framgår att ett försäkringsföretag med ägar- intresse eller ett försäkringsholdingföretag kan ansöka om att få ta fram en enda gemensam handling som omfattar den Egna risk- och solvensbedömningen. Handlingen kan omfatta bedömning på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen. Av den engelska texten i artikel 246.4 tredje stycket i Solvens II-direktivet anges ”at the level of any subsidiary in the group”. Den svenska texten anger ”på nivån för ett dotterföretag inom gruppen”. Utred- ningen tolkar bestämmelsen som att alla dotterföretag inte behöver omfattas av den gruppgemensamma handlingen, utan att den kan omfatta ett eller flera dotterföretag. Det framgår också att ett sådant dokument inte medför att dotterföretagen är befriade från sin skyldighet att se till att kraven i artikel 45 om en Egen risk- och solvensbedömning är uppfyllda.

Det hänvisas till artikel 45 i Solvens II-direktivet där de utförliga kraven på den Egna risk- och solvensbedömningen framgår. Av artikel 246.1 framgår att bestämmelserna om Egen risk- och solvensbedömning ska gälla i tillämpliga delar på gruppnivå.

Om en försäkringsgrupp ansöker om att använda ett upprättat dokument för Egen risk- och solvensbedömning både för gruppen som sådan och de ingående dotterföretagen som är skyldiga att upprätta en sådan så måste samtliga bedömningar ingå i dokumen-

460

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

tet. Med samtliga bedömningar torde avses att alla krav som ställs på dotterföretagen ska vara uppfyllda samt de krav som ställs på gruppnivå.

Det är grupptillsynsmyndigheten som efter samråd ska god- känna en sådan gruppgemensam bedömning. Det är det försäk- ringsföretag med ägarintresse eller försäkringsholdingföretag som har ansökt om den gemensamma risk- och solvensbedömningen som ansvarar för att samtliga berörda tillsynsmyndigheter får del av dokumentet när det är färdigställt.

Det finns inte några genomförandebestämmelser kopplade till artikel 246. Utredningen bedömer att eftersom artikeln hänvisar till artikel 45, vilket handlar om krav på en Egen risk- och solvensbe- dömning så är det praktiskt att hämta vägledning från genomföran- debestämmelserna för artikel 45 om det finns oklarheter om vilka krav som ska vara uppfyllda.

16.2.5 Ledningen i ett försäkringsholdingföretag

Utredningens förslag: Den som ingår i ledningen eller i prakti- ken leder verksamheten i ett försäkringsholdingföretag ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av före- taget och även i övrigt vara lämplig för sitt uppdrag.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 257 i Solvens II-direkti- vet framgår att medlemsstaterna ska kräva att alla som i praktiken leder verksamheten i ett försäkringsholdingbolag ska vara lämpliga. Vid bedömningen ska artikel 42 om lämplighetskrav för personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktio- ner gälla i tillämpliga delar. Utredningen har valt att frångå ord- ningen i Solvens II-direktivet och föreslår att bestämmelsen tas in i anslutning till bestämmelserna om företagsstyrning.

En liknande bestämmelse finns redan införd i 9 kap 10 § FRL. Bestämmelsen infördes när konglomeratsdirektivet genomfördes i svensk rätt och där framgår att ledningen i ett försäkringsholding- företag ska ha tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i led- ningen av företaget och även i övrigt vara lämplig för en sådan upp- gift. Mot bakgrund av den tidigare lydelsen och att någon ändring inte synes avsedd bör artikeln genomföras i FRL på motsvarande

461

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

sätt som tidigare och det bör anges att det är personer som leder försäkringsholdingföretaget som ska uppfylla kraven.

Utöver den ändringen som endast är språklig omfattar kraven på ledningen även den som i praktiken leder verksamheten. Artikel 257 i Solvens II-direktivet hänvisar till artikel 42, som ska gälla i tillämpliga delar. Utredningen har behandlat artikeln i avsnitt 12.2.8.

16.3 Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå

16.3.1 Rapportering för försäkringsgruppen

Utredningens förslag: Det ledande försäkrings- eller försäk- ringsholdingföretaget ska upprätta en Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Rapporten ska offentliggöras en gång per år.

Det ledande försäkrings- eller försäkringsholdingföretaget får, efter tillstånd från Finansinspektionen, när inspektionen är grupptillsynsmyndighet, upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen.

Innan Finansinspektionen ger sitt tillstånd ska samråd ske med eventuella övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.

Skäl för utredningens förslag: Enligt bestämmelserna i artikel 256.1 ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäk- ringsföretag samt försäkringsholdingbolag årligen offentliggör en rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå.

Bestämmelsen i artikel 256.1 innebär att det ledande försäk- rings- eller försäkringsholdingföretaget ska upprätta en Rapport om verksamhet och solvens på gruppnivå. Av artikel 256.2 punkt 2 framgår att det finns möjlighet att upprätta en gemensam rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen, om grupptillsynsmyndigheten god- känner det.

När det är samma tillsynsmyndighet som är tillsynsmyndighet för samtliga försäkringsföretag i en grupp, så är denna tillsynsmyn- dighet grupptillsynsmyndighet. Därmed kan en grupp som består

462

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

av enbart svenska företag upprätta en gemensam rapport om verk- samhet och solvens för hela försäkringsgruppen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen.

Artikel 256 innebär att det ledande försäkringsföretaget , efter medgivande till detta av grupptillsynsmyndigheten, kan få lämna en enda rapport om verksamhet och solvens för hela försäkringsgrup- pen och de enskilda dotterföretagen inom gruppen.

16.3.2 Innehåll i rapporten

Utredningens förslag: Om det ledande försäkrings- eller för- säkringsholdingföretaget har fått tillstånd till att upprätta en gemensam Rapport om verksamhet och solvens för försäkrings- gruppen och för de enskilda dotterföretagen inom gruppen ska denna rapport innehålla:

1. uppgifter om försäkringsgruppens samlade verksamhet och solvens, och

2. uppgifter om varje dotterföretag inom försäkringsgruppen som ska offentliggöras enligt bestämmelserna om offentliggö- rande för det enskilda företaget.

Om rapporten saknar sådana uppgifter som avses i första stycket punkt 2, får Finansinspektionen, när inspektionen är tillsynsmyndighet för dotterföretaget, kräva att dotterföretaget offentliggör dessa uppgifter, om

1. inspektionen kräver att jämförbara försäkringsföretag ska offentliggöra dessa uppgifter, och

2. de utelämnade uppgifterna är av väsentlig betydelse.

Bestämmelserna i avsnitt 14 om rapportering och offentliggö- rande ska i tillämpliga delar gälla för en rapport om verksamhet och solvens för försäkringsgrupper.

Skäl för utredningens förslag: Av bestämmelsen i artikel 256.2 framgår vilka uppgifter som den gemensamma rapporten om verksamhet och solvens ska innehålla. Bestämmelsen föreslås, med vissa mindre språkliga justeringar, tas in i lagtexten.

Av bestämmelsen i artikel 256.3 framgår att om det saknas vissa uppgifter avseende enskilda dotterföretag i försäkringsgruppen och Finansinspektionen är tillsynsmyndighet över dotterföretaget så

463

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

kan Finansinspektionen kräva att dessa uppgifter ändå lämnas. Detta gäller under förutsättning att andra jämförbara försäkrings- företag måste lämna dessa uppgifter och att dessa uppgifter är av väsentlig betydelse. Bestämmelsen föreslås, efter vissa språkliga justeringar, tas in i lagtexten.

16.4 Grupptillsyn

16.4.1 Inledning

Försäkringsgrupperna kan vara stora och bestå av företag i olika länder. Samarbetet mellan de olika myndigheter som har tillsyn över de enskilda företagen i en grupp är därför viktigt. Det finns för närvarande inte något direktiv som uttryckligen reglerar samar- betet mellan tillsynsmyndigheter för försäkringsföretag i en försäk- ringsgrupp, men ett samarbetsavtal mellan tillsynsmyndigheterna inom EES om tillämpningen av försäkringsgruppsdirektivet, det s.k. Helsingforsprotokollet från maj 2000. I protokollet anges hur tillsynsmyndigheterna bör gå tillväga för att gemensamt utöva till- syn över stora grupper. Helsingforsprotokollet bygger på att de olika tillsynsmyndigheterna kan komma överens om på vilket sätt den extra tillsynen ska bedrivas, och fråntar inte de enskilda till- synsmyndigheterna något egentligt tillsynsansvar. Detta avtal mis- ter helt sin betydelse när Solvens II-direktivet träder i kraft, men kan sägas vara en föregångare till direktivet.

Solvens II-direktivets regler

Utgångspunkten i Solvens II-direktivet är att ansvaret för tillsynen över en försäkringsgrupp endast ska ligga på en enda tillsynsmyn- dighet. Avsikten är att denna tillsynsmyndighet ska utöva tillsyn över hela gruppen, dvs. grupptillsyn.

Enkelt uttryckt ligger ansvaret för grupptillsynen på tillsyns- myndigheten i det land där moderföretaget, det ledande företaget, i gruppen har hemvist. Den ansvariga tillsynsmyndigheten benämns ”grupptillsynsmyndighet”.

När hela gruppen finns i Sverige är gruppen nationell och då är det Finansinspektionen som ska vara grupptillsynsmyndighet. Av bestämmelserna om grupptillsyn i direktivet framgår hur man bestämmer vilken tillsynsmyndighet som ska vara grupptillsyns-

464

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

myndighet när det finns flera myndigheter som uppfyller kriteri- erna för att vara grupptillsynsmyndighet. Vidare framgår att till- synsmyndigheterna kan ingå särskilda överenskommelser om vil- ken myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet. Av Solvens II-direktivet framgår också hur samarbetet mellan tillsynsmyndig- heterna ska bedrivas.

16.4.2 Överväganden och förslag

16.4.3 Regler om tillsyn

Utredningens bedömning:

Bestämmelser i Solvens II-direktivet som anger hur Finansin- spektionen ska agera inom tillsynskollegiet och i sin roll som grupptillsynsmyndighet eller i sitt samarbete med tillsynsmyn- digheter i land utanför EES bör inte införas i FRL.

Skäl för utredningens bedömning: Bestämmelserna i FRL är huvudsakligen utformade som handlingsregler för försäkringsfö- retagen. Reglerna om åtgärder för att underlätta grupptillsyn i Solvens II är däremot utformade som handlingsregler för tillsyns- myndigheten. Bestämmelserna anger bl.a. att tillsynsmyndigheterna ska komma överens om hur tillsynen ska utövas. Det är viktigt att Finansinspektionen deltar i samarbetet mellan tillsynsmyndighe- terna och att de svenska reglerna inte i onödan försvårar eller för- hindrar informationsflödet mellan Finansinspektionen och andra tillsynsmyndigheter men detta bör inte framgå direkt av lagtext. Utredningen bedömer att artiklarna om grupptillsyn i Solvens II- direktivet tas in i lagtexten på motsvarande sätt som gjorts vid det svenska genomförandet av liknande direktiv, t.ex. i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat och i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar.

16.4.4 Sammanhållen reglering av gruppfrågorna

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om grupptillsyn kan antingen placeras tillsammans med övriga bestämmelser om försäkringsgrupper, eller tillsammans med övriga bestämmelser

465

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

om tillsyn. Utredningen gör bedömningen att reglerna om grupptillsyn bör placeras i samma kapitel som övriga bestäm- melser om försäkringsgrupper, för att förenkla för tillämparna.

Skäl för utredningens bedömning: I dag är reglerna om försäk- ringsgrupper samlade i ett eget kapitel i FRL. En av nyheterna med Solvens II-direktivet är bestämmelserna om att tillsyn ska utövas över försäkringsgrupperna, till skillnad mot dagens regler som innebär en utökad tillsyn över enskilda företag som ingår i en för- säkringsgrupp.

Lagtekniskt kan man antingen samla bestämmelserna för försäk- ringsgrupper i ett kapitel, eller helt eller delvis dela upp dem mellan övriga kapitel. Bestämmelserna om tillsyn över försäkringsgrupper skulle vid en uppdelning kunna ligga i samma kapitel som bestäm- melserna om tillsyn över försäkringsföretagen. Utredningen anser att reglerna om tillsyn över försäkringsgrupper bör finnas i samma kapitel som övriga bestämmelser om försäkringsgrupper, eftersom detta borde underlätta vid den praktiska tillämpningen av reglerna, både för tillsynsmyndigheten och för försäkringsföretagen.

16.4.5 Grupptillsynsmyndighet

Utredningens förslag: För varje försäkringsgrupp finns en grupptillsynsmyndighet som ansvarar för samordningen av och tillsynen över försäkringsgruppen. Grupptillsynsmyndigheten utses bland de berörda tillsynsmyndigheterna inom EES.

Skäl för utredningens förslag: Artikel 247.1 i Solvens II-direktivet riktar sig huvudsakligen till tillsynsmyndigheterna. Av lagtexten bör det framgå att det ska finnas en samordnande tillsynsmyndig- het, grupptillsynsmyndigheten, som även utför tillsynen över gruppen. Bestämmelsen är utformad på snarlikt sätt som bestäm- melserna om samordnare av den särskilda tillsynen över ett finansi- ellt konglomerat5 .

Bestämmelsen skulle kunna anses innebära att en utländsk myn- dighet kan komma att utföra förvaltningsuppgifter i Sverige. Infö- randet av bestämmelsen förutsätter i så fall sedan den 1 januari 2011 att riksdagens beslut om bemyndigande fattas med tre fjärde-

5 4 kap 1§ lag (2006:531) om finansiella konglomerat

466

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

dels majoritet och att mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för förslaget, jfr 10 kap 6 § andra stycket Regeringsformen.

När lagen (2006:531) om finansiella konglomerat infördes behandlade förarbetena frågan om samordnad tillsyn över ett finan- siellt konglomerat innebär att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning faktiskt förs över till en utländsk stat, Prop. 2005/06:45 s. 151 och 412. Där framgår att en utländsk samordna- res uppgifter endast består i att utöva faktiska förvaltningsuppgifter vilket innebär att myndighetsutövning inte förs över till utländsk stat. Faktiska förvaltningsuppgifter bör sättas i motsats till ett ärende, där ett ärende bör vara myndighetsutövning6. Frågan om förvaltningsuppgifter utförs i Sverige av en utländsk stat beror ytterst på vilka befogenheter den utländska myndigheten, i detta fall grupptillsynsmyndigheten, verkligen har, dvs. om den kan besluta om åtgärder eller om den endast samlar ihop och granskar uppgifter.

De befogenheter grupptillsynsmyndigheten har enligt Solvens II-direktivet framgår av avsnitt 16.4.9 om tillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter. Dessa motsvarar i allt väsentligt rät- tigheterna och skyldigheterna för samordnaren av ett finansiellt konglomerat. Utredningen anser inte att någon förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning överförs på utländsk stat.

Bestämmelser om s.k. likvärdig tillsyn i länder utanför EES framgår av avsnitt 13.

16.4.6 När Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet

Utredningens förslag: Finansinspektionen ska vara grupptill- synsmyndighet när inspektionen är tillsynsmyndighet för alla försäkringsföretag i en försäkringsgrupp och i de fall som anges i avsnitt 16.4.7.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 247.2 i Solvens II-direkti- vet finns detaljerat beskrivet hur den ansvariga grupptillsynsmyn- digheten ska utses. Av första stycket framgår det att när gruppen är

6 SOU 2010:29 s. 96ff

467

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

rent nationell är det hemlandstillsynsmyndigheten som är behörig att vara grupptillsynsmyndighet.

Utredningen har valt att inte använda ordet behörig myndighet eftersom det har en särskild betydelse i FRL 1 kap. 12 § avseende utländska myndigheter. Utredningen har därför valt att byta ut ordet behörig mot tillsynsmyndighet i lagtexten. Reglerna i svensk lag utgår från svenska förhållanden och därför bör bestämmelsen ange när Finansinspektionen ska vara grupptillsynsmyndighet.

16.4.7 Grupptillsynsmyndighet när det finns alternativ

Utredningens förslag: Finansinspektionen ska vara grupptill- synsmyndighet när inspektionen har tillsyn över det ledande försäkringsföretaget.

När det ledande företaget i försäkringsgruppen inte är ett för- säkringsföretag ska Finansinspektionen vara grupptillsynsmyn- dighet när

1. moderföretaget i försäkringsgruppen är ett försäkringshol- dingföretag och Finansinspektionen har tillsyn över försäk- ringsföretaget i gruppen,

2. moderföretaget i försäkringsgruppen är ett försäkringshol- dingföretag med hemvist i Sverige och det i gruppen finns flera dotterföretag som är försäkringsföretag varav minst ett står under Finansinspektionens tillsyn,

3. det i försäkringsgruppen finns flera ledande försäkringshol- dingföretag med säte i olika medlemsstater samt flera försäk- ringsföretag i olika medlemsstater och Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget med den största balansomslut- ningen,

4. det ledande företaget i försäkringsgruppen är ett försäkrings- holdingföretag som har säte i en medlemsstat där det inte finns något försäkringsföretag och Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretaget som är dotterföretaget och som har den största balansomslutningen, och

5. i andra fall än de som avses i punkt 1–4, när Finansinspektio- nen har tillsyn över försäkringsföretaget med den största ba- lansomslutningen.

468

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

I särskilda fall får Finansinspektionen ingå överenskommelser om vilken myndighet som ska vara grupptillsynsmyndighet tillsam- mans med övriga berörda tillsynsmyndigheter. Finansinspektionen får ingå en sådan överenskommelse endast om det är olämpligt att inspektionen är grupptillsynsmyndighet enligt punkt 1.

Aktivitet	artikel 138	artikel 239
Försäkringsföretaget ska	omedelbart
underrätta
tillsynsmyndigheten
Försäkringsföretaget ska	Försäkringsföretaget ska	Tillsynsmyndigheten ska
överlämna en realistisk	lämna denna till	vidarebefordra planen till
åtgärdsplan	tillsynsmyndigheten inom 2	tillsynskollegiet
	månader

Tillsynsmyndigheten ska	Försäkringsföretaget ska ha
kräva att	vidtagit åtgärder för att
försäkringsföretaget vidtar	avhjälpa bristen inom 6
åtgärder för att avhjälpa	månader från det att bristen
situationen	konstaterats

Tillsynskollegiet ska göra allt de kan för att komma överens om att godkänna åtgärdsplanen inom fyra månader från det att bristen konstaterades

Tillsynsmyndigheten kan	Försäkringsföretaget kan
medge förlängning	medges tre månaders
	förlängning
Tillsynsmyndigheten kan	Försäkringsföretaget kan	.
medge ytterligare	medges förlängd tidsfrist,
förlängning vid exceptionella	dock inte om framsteg inte
marknader	sker
Försäkringsföretaget ska
avge lägesrapport till
tillsynsmyndigheten var
tredje månad

Av artikel 239.2 i Solvens II-direktivet framgår att information i enlighet med artikel 136 i Solvens II-direktivet om försämringar av de ekonomiska förhållandena ska ansvarig tillsynsmyndighet utan dröjsmål framföra till tillsynskollegiet. I tillsynskollegiet ska man diskutera vilka åtgärder som ska vidtas, om det inte är en krissitua- tion. Tillsynskollegiet ska göra allt de kan för att inom en månad från underrättelsen komma överens om tillsynsmyndighetens för- slag om de åtgärder som ska vidtas och om inget beslut fattas ska den ansvariga tillsynsmyndigheten för dotterföretaget fatta ett eget beslut, med vederbörlig hänsyn till synpunkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.

469

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

Av artikel 239.3 i Solvens II-direktivet framgår att om ett dot- terföretag inte uppfyller kraven på minimikapital ska den tillsyns- myndighet som beviljade dotterföretaget i försäkringsgruppen till- stånd att bedriva försäkringsrörelse utan dröjsmål vidarebefordra den kortfristiga finansiella saneringsplan som dotterföretaget lagt fram till tillsynsmyndigheten till tillsynskollegiet. Tillsynskollegiet ska informeras om varje åtgärd som vidtas för att dotterföretaget ska uppfylla minimikapitalkravet.

Sammantaget framgår att tillsynskollegiet kan arbeta för att hjälpa till att snabbare godkänna en åtgärdsplan om ett dotterföre- tag inte uppfyller minimikapitalkravet när gruppen omfattas av det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn. För ett företag som omfattas av det särskilda systemet för samråd anges tydligt vilka tidsfrister som gäller för tillsynskollegiet. Den ansvariga tillsyns- myndigheten ska hålla tillsynskollegiet underrättat om varje åtgärd som vidtas när ett dotterföretag inte uppfyller kraven på minimika- pital. I detta fall tillkommer inte några ytterligare tidsfrister för grupper som omfattas av det särskilda systemet för samråd. Det är också tydligt att hela kollegiet kommer att involveras när en grupp omfattas av det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn.

16.4.8 Upphörande av särskilt system för samråd vid grupptillsyn

Utredningens förslag: Ett moderföretag för ett försäkringsfö- retag som omfattas av det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn ansvarar för att säkerställa att villkoren för att omfattas av det särskilda systemet är uppfyllda. Det särskilda systemet för samråd vid grupptillsyn ska upphöra om något av villkoren för att få omfattas av detta inte längre är uppfyllda. Om villkoren inte är uppfyllda ska moderföretaget underrätta grupptillsynsmyndigheten och berörda tillsynsmyndigheter för samtliga dotterföretag.

Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efter- levnad av dessa villkor inom rimlig tid.

Skäl för utredningens förslag: Av artikel 240.1 första till tredje stycket i Solvens II-direktivet framgår att grupptillsynsmyndighe- ten ska informera moderföretaget och berörd tillsynsmyndighet

470

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

om grupptillsynsmyndigheten beslutar att undanta ett dotterföre- tag från grupptillsynen. I övrigt är det moderföretaget som ansvarar för att villkoren för att få omfattas av det särskilda samrådsförfa- randet inom grupptillsynen är uppfyllda. Om villkoren inte efter- levs ska moderföretaget underrätta grupptillsynsmyndigheten och tillsynsmyndigheterna för de berörda dotterföretagen och även lägga fram en plan för att återställa efterlevnad inom rimlig tid.

Av fjärde stycket i artikel 240.1 i Solvens II-direktivet framgår att grupptillsynsmyndigheten ska kontrollera att de krav som ställs på försäkringsföretag för att de ska få omfattas av det särskilda samrådsförfarandet inom tillsynskollegiet är uppfyllda. Detta ska göras minst en gång per år, eller på begäran av en berörd tillsyns- myndighet som har betydande skäl att tro att villkoren inte efter- levs.

Om grupptillsynsmyndigheten bedömer, efter att ha rådfrågat tillsynskollegiet, att den plan ett moderföretag lägger fram för att se till att gruppen återigen uppfyller kraven för att få omfattas av det särskilda systemet för samråd är otillräcklig eller att försäk- ringsgruppen inte efterlever planen ska grupptillsynsmyndigheten förstå det som att den särskilda tillsynssamverkan upphör och meddela övriga berörda tillsynsmyndigheter och moderföretaget.

Detta anges särskilt i Solvens II-direktivet att oavsett om ett företag först omfattats av systemet och sedan inte uppfyller kraven för att få omfattas så är det inte något hinder mot att moderföreta- get återigen ansöker om att omfattas av det särskilda samrådsförfa- randet. Detta behöver inte framgå av lagtext eftersom kraven för att få omfattas är tydligt angivna och ytterligare krav inte kan till- komma.

Dessa kontroller kan komma att bli omfattande, då det kan medföra betydande arbetsinsats för att bl.a. kontrollera att kraven på centraliserad riskhantering är uppfyllda i en stor försäkrings- grupp.

Försäkringsgrupper och särreglerna för mindre försäkringsfö- retag

Utredningen föreslår att särskilda regler ska gälla för mindre försäkringsföretag. Mot bakgrund av den begränsade verksamhet ett mindre försäkringsföretag kan ha kan det inte samtidigt vara moderföretag i en försäkringsgrupp. En annan sak är att mindre försäkringsföretag kan ingå i en försäkringsgrupp, som dotterföre- tag, systerföretag eller med någon annan av kopplingarna inom gruppreglerna.

471

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

SOU 2011:68

Ett mindre försäkringsföretag är definitionsmässigt ett försäk- ringsföretag och utredningen bedömer att det inte behöver införas några särskilda gruppregler om det ingår mindre försäkringsföretag i en försäkringsgrupp. Tillsynsmyndigheten som utövar tillsyn över det ledande företaget i gruppen ska alltid beakta hela gruppen utifrån den grundläggande principen om att det inte ska vara möj- ligt för flera företag i en grupp att tillgodoräkna sig samma kapital i sin kapitalbas. Enligt utredningen saknas det skäl att införa sär- skilda bestämmelser om försäkringsgrupper som endast består av mindre försäkringsföretag. Mot bakgrund av den begränsade verk- samhet ett mindre försäkringsföretag kan bedriva är det inte fören- ligt med behovet av regelförenkling i utredningsdirektiven.

16.4.9 Försäkringsgrupper och proportionalitetsprincipen

Proportionalitetsprincipen kan enligt utredningen medföra att mindre komplexa grupper kan medges vissa lättnader när det gäller t.ex. rapporteringskrav. Här kan även särskilt noteras möjligheten för tillsynsmyndigheten att helt eller delvis utesluta företag ur en försäkringsgrupp, vilket t.ex. i vissa fall skulle kunna vara tillämp- ligt för mindre försäkringsföretag eller tjänstepensionsföretag.

16.5 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (nivå 2):

Kommissionens förslag till genomförandeåtgärder när det gäller försäkringsgrupper finns i avsnitt II, artiklarna 320–375 i EU- förordningen. Nedan följer en kortfattad översikt av de föreslagna genomförandeåtgärderna avseende grupper med centraliserad risk- hantering, tillsynskollegier, rapportering och bedömning av länder utanför EES.

Under förutsättning att gruppen har en centraliserad riskhan- tering kan den bli föremål för det särskilda samrådsförfarandet vid grupptillsynen. Tillsynsmyndigheterna ska då bedöma bl.a. om riskhanteringsfunktionen och regelefterlevnadsfunktionen till mar- kant del hanteras av moderbolaget. Vidare ska tillsyns- myndigheterna bedöma att gruppen har ett system för företags- styrning som är effektivt. De system som finns hos moderbolaget ska omfatta dotterbolaget. Vidare framgår hur tillsyns-

472

SOU 2011:68

Försäkringsgrupper tillsyn, företagsstyrning m.m.

myndigheterna ska samarbeta (artiklarna 335–337 i förslaget till genomförandeåtgärder).

Det är möjligt för tillsynsmyndigheter i ett land där det finns större filialer att delta i tillsynskollegiet för gruppen. Denna till- synsmyndighet ska då ansöka till grupptillsynsmyndigheten och det finns förslag på vad som ska framgå av ansökan. Vidare kan grupptillsynsmyndigheten bjuda in vissa andra intressenter i till- synskollegiet. Samarbetsformerna och koordineringen av arbetet inom kollegiet bör enligt förslaget formaliseras skriftligt. Förslaget till genomförandeåtgärder omfattar också förslag till bestämmelser om informationsutbyte (artiklarna 338-340 i förslaget till genomfö- randeåtgärder)

Av förslaget till genomförandeåtgärder framgår hur gruppens Rapport om verksamhet och solvens ska struktureras och vad den ska innehålla. Kortfattat ska den innehålla en beskrivning av grup- pen, kvalitativa och kvantitativ information om transaktioner inom gruppen, riskkoncentrationer, valideringar av solvens samt kapi- talförvaltning. Vidare finns förslag till genomförandeåtgärder avse- ende på vilket språk rapporter ska avges, offentlighet och uppdate- ringar av information. Det finns förslag till bestämmelser om språk, offentlighet, slutdatum, uppdateringar och hänvisningar om grup- pen ger in en enda gemensam rapport. Avseende rapportering finns också förslag till bestämmelser för den tillgång till information som grupptillsynsmyndigheten ska få del av (artiklarna 341 – 356 samt artikel 356 bis i förslaget till genomförandeåtgärder).

Kommissionen får sätta upp kriterier för hur ett land utanför EES kan anses ha ett likvärdigt solvenssystem, och även om ett moderföretag kan anses likvärdigt. Förslaget anger att hänsyn ska tas till lagstiftning och tillsyn. För moderbolag i land utanför EES ska de även ha lämpliga företagsstyrningssystem, rapporterings- krav, solvenskrav och det ska finnas möjligheter till informations- utbyte mellan tillsynsmyndigheterna (artikel 357 samt artiklarna 366–375 i förslaget till genomförandeåtgärder).

473

17 Reglering av tjänstepensionsföretag

17.1 Inledning

I avsnitt 6.1 har utredningen föreslagit att det som i dag brukar kallas tjänstepensionsverksamhet ska kunna bedrivas av såväl för- säkringsföretag som renodlade tjänstepensionsföretag. När verk- samheten bedrivs av ett försäkringsföretag är det fråga om försäk- ringsrörelse, som regleras i försäkringsrörelselagen. När verksam- heten bedrivs av ett tjänstepensionsföretag föreslår utredningen att det ska regleras som tjänstepensionsrörelse i en ny lag om tjänste- pensionsrörelse.

I detta kapitel redovisas utredningens överväganden och förslag när det gäller den närmare utformningen av den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, inklusive utredningens förslag till särskild reglering kring företagens möjligheter att övergå från att omfattas av den allmänna försäkringsregleringen till att istället omfattas av den nya särskilda tjänstepensionsregleringen och vice versa. Utred- ningens förslag när det gäller ikraftträdande och särskild över- gångsreglering behandlas i kapitel 23.

17.2 Ny lag om tjänstepensionsrörelse

Utredningens förslag: Bestämmelser om tjänstepensionsrörelse ska tas in i en ny fristående lag, som ska ha samma struktur som försäkringsrörelselagen.

Skäl för utredningens förslag: Som framgått i avsnitt 6.1 anser utredningen att förekomsten av två alternativa EU-direktiv – Sol- vens II-direktivet respektive Tjänstepensionsdirektivet – som bas

475

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

för reglering av tjänstepensionsverksamhet ska återspeglas i den svenska regleringen.

Eftersom den nuvarande rörelseregleringen av tjänstepensions- verksamhet i allt väsentligt finns i försäkringsrörelselagen1 har utredningen i sitt arbete övervägt en lagteknisk lösning där försäk- ringsrörelselagen kompletteras med de särbestämmelser som skulle behöva gälla för företag som vill driva verksamheten som renodlade tjänstepensionsinstitut.

Särbestämmelser för tjänstepensionsinstitut skulle behövas när det bl.a. gäller beräkning av avsättningar, placeringsregler, kapital- krav, informationsbestämmelser och verksamhet över gränserna. Därutöver skulle försäkringsrörelselagen behöva kompletteras med ett antal nya definitioner, och lagen skulle även i vissa andra delar behöva justeras för att kunna användas som en gemensam reglering för såväl tjänstepensionsinstitut som försäkringsföretag. En fördel med en sådan lösning är att den framstår som den minst ingripande förändringen av den nuvarande regleringen, som på grund av att Sverige tidigare har utnyttjat optionen i Tjänstepensionsdirektivet redan innehåller särbestämmelser för tjänstepensionsverksamhet. En annan fördel med att ha bestämmelserna för båda typerna av institut samlade i en lag är att det blir lagtekniskt enklare att genomföra sådana eventuella framtida ändringar i regleringen som ska gälla för såväl tjänstepensionsföretag som försäkringsföretag. Mot detta ska dock ställas att en sådan reglering skulle bli svåröver- skådlig och onödigt komplicerad.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det istället skapas en helt ny och fristående reglering av tjänstepensionsföretagen och deras verksamhet, dvs. en lag om tjänstepensionsrörelse. En ny och fristående reglering kan utformas efter mönster från den struktur som finns i försäkringsrörelselagen, med de justeringar som krävs på grund av de skillnader som finns i de bakomliggande EU-direk- tiven. En ny och fristående reglering blir enligt utredningen relativt enkel och okomplicerad.

Med en särskild lag för tjänstepensionsrörelse som bedrivs av renodlade tjänstepensionsinstitut blir det också mer tydligt att regleringarna har sin grund i olika EU-direktiv. Om de båda alter- nativa regleringarna av tjänstepensionsverksamhet är lagtekniskt

1 Tjänstepensionskassor (understödsföreningar) som driver verksamhet avseende tjänste- pensionsförsäkring ska tillämpa bestämmelserna i FRL istället för motsvarande bestämmel- ser i lagen om understödsföreningar när det t.ex. gäller beräkning av försäkringstekniska avsättningar, kapitalplacering och krav på tillräcklig kapitalbas.

476

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

fristående från varandra blir det också enklare att löpande anpassa den svenska regleringen efter de förändringar som sker på EU-nivå.

17.3 Allmänna utgångspunkter

Utredningens förslag: Det materiella innehållet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse ska som huvudregel motsvara inne- hållet i försäkringsrörelselagen i dess nuvarande lydelse. Viss reglering ska dock motsvara innehållet i lagen om understöds- föreningar.

Skäl för utredningens förslag: De företag och den verksamhet som föreslås bli reglerad i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse regleras i dag i huvudsak i försäkringsrörelselagen (FRL), där det finns särbestämmelser om tjänstepensionsförsäkring som har sin grund i Tjänstepensionsdirektivet. När det gäller tjänstepensions- kassorna finns grundregleringen i lagen (1972:262) om understöds- föreningar, som dock i de nu aktuella delarna till stor del hänvisar till bestämmelserna i FRL.

Vid utformningen av de materiella bestämmelserna i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse finns det enligt utredningen flera goda skäl för att som huvudregel ”återanvända” den nuvarande regleringen för tjänstepensionsförsäkring. För det första innehåller den nuvarande regleringen såväl associationsrättsliga som närings- rättsliga regler, som dessutom är väl genomarbetade. Genom åter- användning av ett redan beprövat regelpaket minskar risken för regelarbitrage. För det andra innehåller FRL Sveriges genom- förande av de i detta sammanhang mest centrala2 artiklarna i Tjänstepensionsdirektivet. Genom återanvändning av det tidigare genomförandet minskar risken för ett otillräckligt genomförande av Tjänstepensionsdirektivet. För det tredje medför en återanvänd- ning av det nuvarande regelverket att övergången till en nationell reglering med två alternativa regelverk för tjänstepensionsverksam- het kan ske förhållandevis smidigt. För de aktuella företagen kom- mer valet av reglering i praktiken att handla om ett val mellan att tillämpa nuvarande reglering, eller den nya regleringen för försäk- ringsrörelse som införs till följd av Solvens II-direktivet. Utred-

2 Sverige har med stöd av optionen i artikel 4 genomfört artiklarna 9–16 och 18–20 genom bestämmelser i FRL.

477

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

ningen har inom ramen för sitt arbete övervägt att utforma den nya regleringen för tjänstepensionsrörelse på ett sätt som ligger när- mare strukturen och terminologin i Tjänstepensionsdirektivet, jämfört med den nuvarande regleringen i FRL. En i grunden omar- betad reglering av tjänstepensionsrörelse skulle kunna baseras på en mer anpassad terminologi och möjligen även kunna vara mer prin- cipbaserad än den nuvarande regleringen. Utredningen har dock avstått från att lämna förslag till en sådan omarbetad reglering, bl.a. eftersom ett sådant förslag skulle riskera att föregripa den aviserade översynen av Tjänstepensionsdirektivet. En mer fullständig omar- betning skulle dessutom troligen göra övergången till en ordning med två separata regelverk för tjänstepensionsverksamhet mer komplicerad, och därmed mer tidskrävande.

Även om det alltså enligt utredningen finns mycket goda skäl för att ”återanvända” FRL i den nya lagen, är det varken möjligt eller lämpligt att göra detta helt utan undantag. Det tydligaste exemplet på undantag gäller bestämmelserna om verksamhet över gränserna, se avsnitt 17.6.9. Vid bedömningen av huruvida det är lämpligt att återanvända en enskild bestämmelse i FRL anser utred- ningen att stor betydelse ska tillmätas den omständigheten att Tjänstepensionsdirektivet är ett s.k. minimiharmoniseringsdirektiv.

17.4 Definitioner

17.4.1 Tjänstepensionsrörelse

Utredningens förslag: Med tjänstepensionsrörelse avses till- handahållande av tjänstepensionspensionsförmåner genom medels- förvaltning och utbetalning, när sådan verksamhet bedrivs av ett företag som

1. är skilt från det företag som har gjort pensionsutfästelsen, och

2. står för åtagandet att täcka risker kopplade till dödsfall, lång levnad, invaliditet, upphörande av anställning eller medellös- het.

Skäl för utredningens förslag: Definitionen av tjänstepensions- rörelse bör utformas utifrån de definitioner som finns i Tjänstepen- sionsdirektivet. Begreppet rörelse har hämtats från FRL. Utred-

478

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

ningens förslag till definition av tjänstepensionsrörelse är baserad på Tjänstepensionsdirektivet, jfr. skäl 4 och artiklarna 6, 8 och 17.

I skäl 4 i Tjänstepensionsdirektivet talas om institut som till- handahåller tjänstepensioner.

Av artikel 6 a) framgår att ett tjänstepensionsinstitut är ett institut som förvaltar fonderade medel utifrån syftet att tillhanda- hålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal som slutits enskilt eller kol- lektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, eller med egenföretagare i enlighet med nationell lag- stiftning. Av nämnda artikel jämförd med artikel 8 framgår också att institutet ska vara på visst sätt fristående från ”uppdragsgivande företag eller branschorganisation”, vilket av utredningen har tolkats som det företag som gjort själva pensionsutfästelsen, dvs. arbets- givaren.

Av artikel 6 d) framgår det att pensionsförmåner är förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller för- väntat uppnående av pensionsålder samt, under vissa förutsätt- ningar, vissa andra förmåner.

Av artikel 17 framgår det att medlemsländerna är skyldiga att införa bestämmelser om lagstadgat kapitalkrav för sådana tjänste- pensionsinstitut som står för åtagandet att täcka en biometrisk risk eller garanterar en viss avkastning eller en viss förmånsnivå stän- digt. Av artikel 6 h) framgår det att med biometriska risker avses risker kopplade till dödsfall, invaliditet och lång levnad.

Genom den föreslagna definitionen klargörs det att tjänstepen- sionsrörelse handlar om en särskild form av tryggande av pensions- utfästelser som har samband med yrkesutövning och som har ett visst innehåll. Gränsdragningen mot andra tryggandeformer behandlas i avsnitt 6.1.6.

17.4.2 Tjänstepensionsförmån

Utredningens förslag: Med tjänstepensionsförmån avses pen- sionsförmån som har samband med yrkesutövning och som grundas på överenskommelse om pensionsförmåner mellan arbets- givare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, och där mottagaren av utbetalningar är arbetstagare, tidigare arbets- tagare eller efterlevande till arbetstagare eller tidigare arbets- tagare.

479

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

Tjänstepensionsförmåner utgörs av

1. livförmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pen- sionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder, eller

2. skadeförmåner som är kompletterande och sekundära i för- hållande till livförmånen och som betalas ut vid eller efter dödsfall (efterlevandepension), invaliditet, upphörande av anställning, sjukdom eller medellöshet.

Utbetalning av tjänstepensionsförmåner kan ske genom livs- långa utbetalningar, utbetalningar under viss tid eller utbetalning av ett engångsbelopp.

Skäl för utredningens förslag: Definitionen av tjänstepensions- förmån bör utformas utifrån den definition av pensionsförmåner som finns i artikel 6 d) i Tjänstepensionsdirektivet och den defini- tionen av tjänstepensionsinstitut i artikel 6 a). Definitionen av tjänstepensionsförmån bör i sak motsvara den nuvarande definitio- nen av tjänstepensionsförsäkring i FRL.

I definitionen av pensionsförmåner i artikel 6 d) i Tjänstepen- sionsdirektivet görs en skillnad mellan förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder respektive kompletterande förmåner som tillhan- dahålls sekundärt. Utredningen föreslår att den första gruppen av förmåner benämns livförmåner och den andra gruppen skadeför- måner. Uppdelningen i liv- respektive skadeförmåner kan jämföras med den uppdelning mellan liv- respektive skadeförsäkring som finns i FRL. Den närmare regleringen av liv- respektive skadeför- måner ska följa den reglering som motsvarar den nuvarande regleringen av motsvarande försäkringar. Enligt utredningen inne- bär detta att tjänstepensionsförmåner som motsvarar skadeförsäk- ring, t.ex. tjänstepensionsförmån som avser förmåner vid sjukdom och som gäller för kortare tid än fem år (dvs. skadeförsäkringsklass 2), ska följa den reglering som gäller för skadeförsäkring. Ett tjänstepensionsföretag som enbart tillhandahåller denna typ av förmåner ska tillämpa regler som motsvarar de regler som nu gäller för skadeförsäkringsföretag. Om den nu aktuella tjänstepensions- förmånen istället motsvarar en s.k. tilläggsförsäkring (dvs. försäk- ringsklass I. b), ska förmånen följa den reglering som nu gäller för denna typ av försäkringar. Ett tjänstepensionsföretag som till- handahåller denna typ av tjänstepensionsförmåner ska tillämpa

480

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

regler som motsvarar de regler som nu gäller för livförsäkrings- företag.

Den föreslagna definitionen av tjänstepensionsförmåner är inte avsedd att begränsa området för förmåner jämfört med dagens tjänstepensionsförsäkringar. Till begreppet tjänstepensionsförmån bör därför3 hänföras vad som enligt gängse uppfattning i dag räknas som tjänstepensionsförsäkringar. Dit hör främst förmåner som rör ålders- sjuk och efterlevandepension, som är knutna till tjänsteförhållanden och för vilka arbetsgivaren helt eller delvis står premiekostnaderna. Också förmåner som meddelas som tillägg till nyss nämnda förmåner, t.ex. sjukförmåner och premiebefrielse ska anses omfattas av begreppet tjänstepensionsförmån. Vidare bör även sådana tjänstepensionsförmåner som arbetstagarna erbjuds att frivilligt teckna i ett tjänstepensionsföretag falla under definitionen, liksom förmåner som överlåts till den tjänstepensionsberättigade.

I likhet med vad som i dag gäller för egenföretagares försäk- ringar ska egenföretagares förmåner inte anses utgöra tjänstepen- sionsförmåner enligt den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.4

I likhet med den definition av tjänstepensionsförsäkring som finns i dagens FRL ska det av definitionen av tjänstepensionsför- mån framgå att utbetalningar kan ske genom livslånga utbetal- ningar, utbetalningar under viss tid eller utbetalning av ett engångs- belopp.

17.4.3 Tjänstepensionstecknare och tjänstepensionsberättigad

Utredningens förslag: Med tjänstepensionstecknare avses den som har ingått ett avtal om tillhandahållande av tjänstepensions- förmån med ett tjänstepensionsföretag.

Med tjänstepensionsberättigad avses den som är berättigad till tjänstepensionsförmån enligt ett avtal om tillhandahållande av tjänstepensionsförmån.

Skäl för utredningens förslag: För att kunna återanvända regle- ringen i FRL behöver den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet innehålla definitioner som i sak motsvarar definitionerna i FRL av försäkringstagare och försäkrad. Utredningen föreslår att orden

3 Jfr. prop. 2004/05:165 s. 219–220.

4 Prop. 2004/05:165 s. 124

481

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

tjänstepensionstecknare respektive tjänstepensionsberättigad används i den nya lagen.

Utredningen har övervägt att använda ordet tjänstepensionstagare i stället för ordet tjänstepensionstecknare, men gjort bedömningen att ordet tjänstepensionstecknare är en lämplig benämning på den som det i de flesta fall är fråga om, dvs. arbetsgivaren. Utredningen har också övervägt att i lagen definiera tjänstepensionsavtal, i syfte att förenkla lagtexten. Mot bakgrund av bl.a. att begreppet försäk- ringsavtal inte finns definierat i nuvarande FRL har utredningen dock stannat för att inte föreslå någon legaldefinition av tjänste- pensionsavtal.

17.5 Associationsrättslig reglering

Utredningens förslag: Ett tjänstepensionsföretag ska kunna driva sin verksamhet som ett tjänstepensionsaktiebolag, ömse- sidigt tjänstepensionsbolag eller tjänstepensionsförening.

Den associationsrättsliga regleringen för tjänstepensions- företagen ska motsvara de associationsrättsliga reglerna i försäk- ringsrörelselagen.

Skäl för utredningens förslag: I linje med de principer som varit styrande vid utformningen av FRL bör även regleringen av tjänste- pensionsföretagen vara associationsneutral.

Utredningen anser därför att den associationsrättsliga regle- ringen av tjänstepensionsföretagen ska bygga på den nuvarande regleringen i FRL, där det finns en reglering för försäkrings- aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar. Ett tjänstepensionsföretag ska alltså kunna bedriva sin verksamhet i aktiebolagsform, ömsesidig form eller i föreningsform. En fördel med utredningens förslag är att merparten av den associations- rättsliga regleringen i FRL kan ”återanvändas” i regleringen av tjänstepensionsinstituten, jfr. avsnitt 17.3 ovan.

Den materiella associationsrättsliga regleringen ska alltså enligt utredningens förslag i allt väsentligt vara likalydande för tjänste- pensionsföretag och försäkringsföretag. Detta innebär bl.a. att den särskilda regleringen kring t.ex. värdeöverföringar och ombildning av icke vinstutdelande aktiebolag som finns i försäkringsrörelse- lagen ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.

482

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

17.6 Rörelserättslig reglering

17.6.1 Inledning

Utredningens förslag innebär i grunden att den reglering av tjänste- pensionsverksamhet som i dag finns i försäkringsregleringen flyttas över till en ny lag om tjänstepensionsrörelse. Utredningen föreslår alltså ett fristående rörelserättsligt regelverk som i allt väsentligt är detsamma som det regelverk som i dag gäller för försäkringsföretag som meddelar tjänstepensionsförsäkring. Skillnaden mot i dag är att det nya regelverket endast ska vara tillgängligt för företag som väljer att driva sin verksamhet i egenskap av tjänstepensionsföretag. Företag som vill bedriva motsvarande verksamhet inom ramen för försäkringsrörelse måste fortsätta att bedriva verksamheten i för- säkringsföretagsform, och då också följa bestämmelserna i FRL.

17.6.2 Tillståndspliktig rörelse och tjänstepensionsklasser

Utredningens förslag: Tjänstepensionsrörelse får drivas bara efter tillstånd. Förutsättningarna för tillstånd ska i sak motsvara dagens krav i FRL.

Tillstånd ska avse en eller flera av följande tjänstepensions- klasser:

1. huvudförmån,

2. tilläggsförmån, och

3. huvudförmån som är anknuten till fonder vilka förvaltas av den som har rätt att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder (fondanknuten tjänstepen- sionsförmån).

Skäl för utredningens förslag: I artikel 9 i Tjänstepensionsdirek- tivet finns bestämmelser om villkor för att få bedriva verksamhet som tjänstepensionsinstitut. Direktivets krav är uppfyllda genom den nuvarande regleringen i FRL5, som nu föreslås bli överflyttad till den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.

Den nuvarande regleringen av försäkringsklasser föreslås få sin motsvarighet i olika tjänstepensionsklasser. Genom en indelning av tjänstepensionsförmånerna i tillståndsklasserna huvudförmåner

5 Prop. 2004/05:165 s. 137 ff och s. 207.

483

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

respektive tilläggsförmåner kan den nuvarande möjligheten att till- lämpa vissa av bestämmelserna om skadeförsäkring på tilläggsför- säkringar samt s.k. korta sjukförsäkringar och olycksfallsförsäk- ringar6 få sin motsvarighet i tjänstepensionsregleringen.

Utredningen föreslår också att det ska finnas en särskild tjänste- pensionsklass för huvudförmåner som är anknutna till fonder vilka förvaltas av den som har rätt att driva fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder (fondanknuten tjänstepensions- förmån). Den föreslagna tjänstepensionsklassen har sin motsvarig- het i försäkringsklassen fondförsäkring. Genom att införa en sär- skild tjänstepensionsklass för fondanknuten tjänstepensionsförmån kan de nuvarande särskilda bestämmelserna om placering av till- gångar motsvarande fondförsäkringsåtaganden få sin motsvarighet i tjänstepensionsregleringen.

17.6.3 Återförsäkring

Utredningens förslag: Tjänstepensionsföretag ska ha möjlighet att avge återförsäkring, men inte ha möjlighet att bedriva rörelse som avser mottagen återförsäkring.

Skäl för utredningens förslag: Enligt nuvarande FRL avses med återförsäkring verksamhet som består i att överta risker som över- låts av ett försäkringsföretag eller av en utländsk försäkringsgivare. Definitionen har sin grund i artikel 2.1 a) i återförsäkringsdirek- tivet7. Utifrån en strikt bokstavstolkning av definitionen torde det inte vara fråga om återförsäkring i det fall ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag övertar risker från ett tjänstepensionsföre- tag, som inte är ett försäkringsföretag.

En första fråga är därför om den nuvarande regleringen ska anses innebära att tjänstepensionsföretag inte får avge återförsäk- ring, dvs. att överlåta risk till ett försäkringsföretag. Utredningen gör här bedömningen att en sådan tolkning av bestämmelserna skulle föra alltför långt, eftersom det inte finns något som hindrar ett tjänstepensionsföretag från att istället teckna en motsvarande direktförsäkring hos ett försäkringsföretag. En strikt tolkning av

6 Jfr. 1 kap. 6 § andra stycket FRL.

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG om återförsäkring och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiven 98/78/EG och 2002/83/EG (EGT L 323, 9.12.2005 s. 1, Celex 32005L0068).

484

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

definitionen skulle alltså få den effekten att tjänstepensionsföreta- gens eventuella avgivna återförsäkring skulle vara förbehållen för- säkringsföretagen, trots att det finns företag som bara bedriver just återförsäkringsverksamhet. Mot denna bakgrund gör utredningen bedömningen att tjänstepensionsföretag får avge återförsäkring, dvs. överlåta risk till försäkringsföretag eller återförsäkringsföretag. Det mottagande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget regleras genom bestämmelserna i FRL. Utredningen föreslår att den nuva- rande definitionen av återförsäkring justeras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att också övertagande av risk från ett tjänste- pensionsföretag är återförsäkring.

Nästa fråga är om ett tjänstepensionsföretag ska tillåtas att bedriva verksamhet som avser mottagen återförsäkring, dvs. att överta risker som överlåts från ett försäkringsföretag eller från ett annat tjänstepensionsföretag. Här gör utredningen bedömningen att det av försäkringsdirektiven följer att sådan verksamhet endast får bedrivas av försäkrings- och återförsäkringsföretag, och alltså inte av tjänstepensionsföretag.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att ett tjänstepen- sionsföretag ska tillåtas avge återförsäkring, men ska inte tillåtas bedriva verksamhet som avser mottagen återförsäkring. Utredning- ens förslag innebär att den reglering i nuvarande FRL som avser avgiven återförsäkring, jfr. t.ex. bestämmelserna om försäkrings- tekniska avsättningar och krav på solvensmarginal, ska ha sin mot- svarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, medan bestäm- melserna som rör mottagen återförsäkring inte ska ha sin mot- svarighet i den nya lagen.

17.6.4 Värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar

Utredningens förslag: I den nya lagen om tjänstepensionsrörelse ska värderingen av tillgångar och skulder exklusive försäkringstek- niska avsättningar vara densamma som enligt nuvarande regelverk, dvs. följa bestämmelserna i lagen om årsredovisning för försäk- ringsföretag.

De nuvarande bestämmelserna om försäkringstekniska avsätt- ningar i FRL ska i allt väsentligt ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.

485

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

Skäl för utredningens förslag: I nuvarande FRL finns det, för- utom när det bl.a. gäller värderingen av försäkringstekniska avsätt- ningar och tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsätt- ningarna, inga regler om värdering av tillgångar och skulder. Vid värderingen av tillgångar och skulder tillämpas i grunden lagen om årsredovisning för försäkringsföretag. I avsnitt 22.8 föreslår utred- ningen att nyss nämnda lag ska gälla även för tjänstepensionsföre- tag. Utredningen föreslår alltså att de värderingsregler som gäller i dag ska gälla även i den nya lagen.

I nuvarande FRL finns regleringen av försäkringstekniska avsättningar i 5 kap. Regleringen är olika för liv- respektive skade- försäkringsrörelse, och det finns en särskild bestämmelse om beräkning av avsättning för tjänstepensionsförsäkring. Kraven på att tjänstepensionsinstitut ska ha tillräckliga tekniska avsättningar finns i artikel 15 i Tjänstepensionsdirektivet.

Utredningen föreslår att begreppet försäkringstekniska avsätt- ningar ska användas också i den nya lagen, trots att det inte är fråga om försäkringsrörelse och trots att det i Tjänstepensionsdirektivet talas om tekniska avsättningar. Utredningens förslag grundas på bedömningen att termen försäkringstekniska avsättningar bättre beskriver vad det är fråga om än termen tekniska avsättningar. Utredningen gör motsvarande bedömning när det gäller termerna försäkringsfall, ej intjänade premier, kvardröjande risker, oreglerade skador och återbäring.

Även när det gäller den mer detaljerade regleringen av de försäk- ringstekniska avsättningarna föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i FRL får sin motsvarighet i den nya lagen. För att så långt möjligt i sak kunna behålla den nuvarande regleringen i FRL föreslår utredningen att de bestämmelser i FRL som gäller för skadeförsäkringsrörelse i den nya lagen ska gälla för tjänstepen- sionsrörelse som motsvarar skadeförsäkringsrörelse. Exempel på sådan tjänstepensionsrörelse är tjänstepensionsförmån, som gäller för kortare tid än fem år, och som avser utbetalning vid sjukdom. På motsvarande sätt ska de bestämmelser i FRL som gäller för liv- försäkringsrörelse vara tillämpliga på sådan tjänstepensionsrörelse som motsvarar livförsäkringsrörelse. Exempel på sådan tjänstepen- sionsrörelse är tjänstepensionsförmån som avser utbetalning med anledning av uppnådd pensionsålder.

Utöver dessa justeringar måste begreppen försäkringsföretag, försäkringsavtal, försäkringstagare och ersättningsberättigad ersät-

486

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

tas med de motsvarande begrepp som föreslås i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, se avsnitt 17.4 ovan.

Utredningens förslag innebär att tjänstepensionsföretag ska vara skyldiga att ha försäkringstekniska avsättningar som motsvarar belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna tjänstepensionsavtal. I likhet med den nuva- rande regleringen ska de försäkringstekniska avsättningarna mot- svara företagets ansvarighet för ej intjänade premier och kvar- dröjande risker respektive livavsättning, oreglerade skador, åter- bäring respektive fondanknutna åtaganden där tjänstepensions- tecknaren bär risken. Även bestämmelserna om den närmare be- räkningen av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning ska ha sin motsvarighet i den nya lagen. Det nuvarande kravet i FRL på aktsamma antagan- den om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostna- der i verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring ska gälla även i den nya lagen. Bestämmelserna om den närmare beräkning av avsättning för oreglerade skador ska ha sin motsvarighet i den nya lagen, liksom bestämmelsen om bestämmande av premier för tjänste- pensionsförmåner.

Bestämmelsen om att de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna ska utföras under överinseende av en eller flera aktu- arier tas in i den nya lagen.

Även bestämmelserna om återköp och överföring ska ha sin mot- svarighet i den nya lagen, liksom bemyndigandena i tillämpliga delar.

17.6.5 Skuldtäckning och placering av tillgångar m.m.

Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna om skuld- täckning och placering av tillgångar m.m. i FRL som gäller för tjänstepensionsverksamhet ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänste- pensionsrörelse.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelser om att tjänstepen- sionsinstitut ska ha tillräckliga och lämpliga tillgångar som motsva- rar de tekniska avsättningarna finns i artikel 16 i Tjänstepensions- direktivet. Krav på placering av tillgångar i ett tjänstepensions- institut finns i artikel 18.

487

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

I 6 kap. FRL finns bestämmelser om skuldtäckning och placer- ing av tillgångar m.m. I nyss nämnda kapitel finns en särreglering för placering av tillgångar i verksamhet som avser tjänstepensions- försäkring. Utredningen föreslår att denna särreglering flyttas över till den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Förslaget innebär att det ställs krav på tillgångar för skuldtäckning som minst uppgår till ett belopp som svarar mot försäkringstekniska avsättningar för egen räkning och värdet av en reservdeposition som en återförsäk- ringsgivare har ställt hos företaget. Utredningens förslag när det gäller återförsäkring behandlas i avsnitt 17.6.3

Tillgångarna som används för skuldtäckning ska placeras så att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska, med beaktande av tjänstepensionsföretagets åtaganden och förändringar i tillgångar- nas framtida värde och avkastning, placeras så att företagets betal- ningsberedskap är tillfredsställande och den förväntade avkastningen är tillräcklig. Utöver vad som nyss sagts och de övriga begräns- ningar som gäller ska tillgångarna som svarar mot de försäkrings- tekniska avsättningarna placeras på det sätt som bäst gagnar de tjänste- pensionsberättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt.

Aktier och andelar i dotterföretag får användas för skuldtäck- ning, under vissa närmare angivna förutsättningar.

Särskilda begränsningar ska gälla för s.k. enhandsengagemang inom ramen för skuldtäckningstillgångarna. När det gäller placer- ing av skuldtäckningstillgångar ställs det också krav på lokalisering av tillgångar och valutamatchning.

Bland placeringsreglerna för skuldtäckningstillgångarna ska också finnas några kvantitativa begränsningar när det gäller placeringar i tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, placeringar i kontanta medel och placeringar i aktier samt obliga- tioner och andra skuldförbindelser från samma emittetent eller låntagare, om denne i egenskap av arbetsgivare betalar försäkrings- premier till tjänstepensionsföretaget eller om nyss nämnda till- gångar getts ut av företag i en grupp av emittenter eller låntagare som arbetsgivaren ingår i och som har viss inbördes anknytning. Från vissa av dessa regler finns särskilda bestämmelser om undan- tag.

Bland placeringsbestämmelserna ska också finnas en särskild bestämmelse om tillämpning av utländska placeringsregler i vissa fall.

Tillgångar som svarar mot villkorad återbäring och fondanknu- ten tjänstepensionsförmån där tjänstepensionstagaren bär placer-

488

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

ingsrisken ska placeras på det sätt som bäst gagnar de ersättnings- berättigades intressen och också i övrigt på ett aktsamt sätt.

Även de nuvarande reglerna i FRL om värdering av tillgångar som används för skuldtäckning, om krav på register över skuld- täckningstillgångar och förmånsrätt, om derivatinstrument och om placering av premier för fondförsäkring ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Slutligen ska de nuva- rande bemyndigandena i tillämpliga delar tas in i den nya lagen.

17.6.6 Kapitalbas och garantibelopp

Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om kapitalbas ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensions- rörelse. I den nya lagen ska de nuvarande reglerna i FRL om garanti- belopp för livförsäkringsföretag gälla för samtliga tjänstepensions- företag.

Skäl för utredningens förslag: I nuvarande FRL finns särskilda bestämmelser om bl.a. kapitalbasens sammansättning. Dessa regler är en del av den kapitalkravsreglering som finns i de äldre försäk- ringsdirektiven (Solvens I), som enligt Tjänstepensionsdirektivet8 ska gälla för den typ av tjänstepensionsinstitut som nu föreslås bli reglerade i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Bestämmel- serna om kapitalbasens sammansättning måste alltså ha sin sakliga motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Bestäm- melserna om kapitalbasens sammansättning tar sin utgångspunkt i de regler som gäller för den externa redovisningen, dvs. lagen om redovisning i försäkringsföretag. I avsnitt 22.8 föreslår utredningen att lagen om årsredovisning i försäkringsföretag ska göras tillämp- lig också på den typ av tjänstepensionsföretag som regleras i den nu föreslagna lagen.

I nuvarande FRL finns också bestämmelser om att kapitalbasen, när verksamheten utövas, aldrig ska vara mindre än ett garanti- belopp.9 Garantibeloppet beräknas på olika sätt för skadeförsäk- ringsrörelse respektive livförsäkringsrörelse.

Enligt den nuvarande lydelsen av Tjänstepensionsdirektivet10 finns inget krav på garantibelopp för tjänstepensionsinstitut11. Vid

8 Artikel 17.2.

9 7 kap. 17–20 §§.

10 Artikel 17.2.

489

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

genomförande av Tjänstepensionsdirektivet ansågs bestämmelserna om garantibelopp i FRL vara onödigt betungande för tjänstepen- sionskassorna, varför något sådant krav aldrig infördes för dessa företag.12 Genom Solvens II-direktivet13 kommer dock bestämmel- serna om garantibelopp i det konsoliderade livdirektivet nu att tas in direkt i Tjänstepensionsdirektivet. Det innebär alltså att Sverige senast vid ikraftträdandet av Solvens II-direktivet inte längre har någon möjlighet att undanta tjänstepensionsföretagen från kravet på garantibelopp. Den aktuella bestämmelsen om garantibelopp stadgar att garantifonden ska uppgå till minst tre miljoner euro, och att varje medlemsstat får föreskriva att den minsta garantifon- den får nedsättas med 25 procent när det gäller ömsesidiga och lik- nande företag. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att bestämmelserna om garantibelopp redan nu görs tillämpliga på alla tjänstepensionsföretag. Utredningen föreslår alltså att de nuva- rande reglerna i FRL om garantibelopp för livförsäkringsrörelse får sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse, och att bestäm- melsen gäller för alla tjänstepensionsföretag.

17.6.7 Kapitalkrav

Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om solvensmarginal ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepen- sionsrörelse.

Skäl för utredningens förslag: I nuvarande FRL finns särskilda bestämmelser om solvensmarginal för skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse. Dessa regler är en del av den kapitalkravs- reglering som finns i de äldre försäkringsdirektiven (Solvens I), som enligt Tjänstepensionsdirektivet14 ska gälla för den typ av tjänstepensionsinstitut som nu föreslås bli reglerade i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Bestämmelserna om solvensmarginal måste alltså ha sin sakliga motsvarighet i den nya lagen om tjänste- pensionsrörelse.

11 Detta följer av att det i artikel 17.2 endast hänvisas till artikel 27 och 28 i det konsoliderade livdirektivet, dvs. till bestämmelserna om föreskriven solvensmarginal. Det finns ingen hän- visning till artikel 29 som behandlar s.k. garantifonder.

12 Prop. 2004/05:165 s. 184 ff.

13 Artikel 303.

14 Artikel 17.2.

490

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

Solvensmarginalen beräknas på olika sätt för skadeförsäkrings- rörelse respektive livförsäkringsrörelse. Starkt förenklat beräknas solvensmarginalen för skadeförsäkringsrörelse genom användning av s.k. premieindex och skadeindex medan solvensmarginalen för livförsäkring beräknas utifrån storleken på de försäkringstekniska avsättningarna och s.k. risksummor.

I likhet med vad utredningen föreslagit när det gäller bestäm- melserna om försäkringstekniska avsättningar föreslår utredningen att de bestämmelser om solvensmarginal i FRL som gäller för liv- försäkringsrörelse i den nya lagen ska gälla för tjänstepensions- rörelse som motsvarar livförsäkringsrörelse, och att de bestämmel- ser om solvensmarginal i FRL som gäller för skadeförsäkrings- rörelse i den nya lagen ska gälla för tjänstepensionsrörelse som motsvarar skadeförsäkringsrörelse jfr. avsnitt 17.6.4 ovan.

Vid överföringen av bestämmelserna i FRL till den nya lagen om tjänstepensionsrörelse måste justeringar ske med hänsyn till att tjänstepensionsföretag inte kan bedriva verksamhet som avser mottagen återförsäkring, jfr. 17.6.3 ovan.

17.6.8 Återköp m.m.

Utredningens förslag: Den särskilda regleringen kring återköp, överföring och flytt som finns i nuvarande FRL ska ha sin motsva- righet i lagen om tjänstepensionsverksamhet.

Skäl för utredningens förslag: I nuvarande FRL finns bestämmel- ser om försäkringsföretagens skyldigheter vid s.k. återköp och överföring.15 I avsnitt 22.21 föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i försäkringsavtalslagen ska göras tillämpliga på avtal om tillhandahållande av tjänstepensionsförmåner. Eftersom utredningen alltså inte föreslår någon ändring i sak av den nuva- rande regleringen kring återköp och överföring i försäkringsavtals- lagen ska även de nuvarande bestämmelserna i FRL kring återköp och överföring ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepen- sionsrörelse. Det bör här noteras att regeringen den 29 april 2010 beslutade att en särskild utredare bl.a. ska analysera flytträtt av för- säkringssparande.16

15 5 kap. 15–16 §§.

16 Dir. 2010:43.

491

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

17.6.9 Verksamhet över gränserna

Utredningens förslag: Regleringen av tjänstepensionsföretagens verksamhet över gränserna i den nya lagen ska utformas efter mönster från de bestämmelser om verksamhet i ett annat land inom EES som fanns i den numer upphävda lagen om understödsföre- ningar.

Skäl för utredningens förslag: Vid genomförandet av Tjänstepen- sionsdirektivet infördes delvis olika regler för försäkringsbolag respektive tjänstepensionskassor när det gäller verksamhet i ett annat land inom EES.17 Skälet till detta var att bestämmelserna om gränsöverskridande verksamhet i Tjänstepensionsdirektivet18 ansågs vara direkt tillämpliga på tjänstepensionskassor, samtidigt som försäkringsbolagens verksamhet i ett annat land inom EES i grunden redan var reglerade genom försäkringsdirektiven.

När det nu införs en fristående reglering av tjänstepensions- företag bör bestämmelserna om verksamhet i ett annat land inom EES i den nya lagen baseras på bestämmelserna i Tjänstepensions- direktivet. Annorlunda uttryckt bör bestämmelserna i den nya lagen baseras på den äldre regleringen i lagen om understödsföre- ningar, och alltså inte på regleringen i FRL.

Mot bakgrund av utredningens förslag om att Sverige inte längre ska utnyttja optionen i Tjänstepensionsdirektivet, se avsnitt 6.1.5, bör det särskilda underrättelse- och anmälningsförfarande som gällt för svenska försäkringsbolags verksamhet avseende tjänstepensions- försäkring i andra EES-länder slopas.

17.6.10 Grundläggande bestämmelser om rörelsen

Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om att försäkringsrörelse ska bedrivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kontroll över för- säkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar kan fullgöras ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.

17 Prop. 2004/05:165 s. 187 ff.

18 Artikel 20.

492

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

Även bestämmelserna om god försäkringsstandard, information, försäkringsfrämmande verksamhet, upplåning, ställande av säkerhet för tredje man, avtal med en jävskrets, förbud mot att återspegla återbäring, sekretess m.m. ska ha sin motsvarighet i den nya lagen.

Likaså ska bestämmelserna om krav på riktlinjer och beräknings- underlag, däribland försäkringstekniska riktlinjer, ha sin motsva- righet i den nya lagen.

Även bestämmelserna om lämplighetsprövning av ägare i försäk- ringsaktiebolag ska ha sin motsvarighet i den nya lagen.

Skäl för utredningens förslag: I linje med utredningens allmänna utgångspunkter för det materiella innehållet i den nya lagen föreslår utredningen att de nuvarande grundläggande bestämmelserna om rörelsen i ett försäkringsföretag ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.

När det särskilt gäller bestämmelsen i FRL om god försäkrings- standard, som föreslås få sin motsvarighet i god tjänstepensions- standard, anser utredningen att det närmare innehållet i en sådan standard får bestämmas genom den framtida rättstillämpningen i kombination med äldre praxis kring god försäkringsstandard som mer direkt handlar om tjänstepensionsrörelse.

Eftersom Tjänstepensionsdirektivet i huvudsak är ett s.k. mini- miharmoniseringsdirektiv har utredningen övervägt att komplet- tera bestämmelserna i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse med vissa bestämmelser från Solvens II-direktivet, t.ex. bestämmelserna om företagsstyrning och riskhantering m.m. I linje med utredning- ens allmänna utgångspunkter, se avsnitt 17.3 ovan, och mot bak- grund av att Kommissionen aviserat att förslag till ändringar i Tjänstepensionsdirektivet kan komma att publiceras redan i slutet av år 2011 har utredningen dock valt att avstå från att lämna förslag som föregriper resultatet av den pågående översynen.

17.6.11 Gruppregler

Utredningens förslag: Reglerna om försäkringsgrupper i FRL ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.

493

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

Skäl för utredningens förslag: Reglerna om försäkringsgrupper i nuvarande FRL har sin grund i försäkringsgruppsdirektivet19. Mot- svarande regler om försäkringsgrupper fanns också i den numer upphävda lagen om understödsföreningar. Reglerna i lagen om understödsföreningar infördes i samband med genomförandet av försäkringsgruppsdirektivet och ändrades med anledning av det s.k. konglomeratdirektivet.20

Den nuvarande regleringen innebär att det sedan lång tid till- baka har funnits gruppregler för svenska tjänstepensionsinstitut (tjänstepensionskassorna). Gruppreglerna, som visserligen är base- rade på försäkringsgruppsdirektivet, ändrades inte i samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet och utredningen ser inga skäl för att nu göra någon annan bedömning. Utredningen föreslår alltså att de nuvarande försäkringsgruppsreglerna i FRL får sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.

17.6.12 Tillsyn

Utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om tillsyn och ingripanden ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.

Uppgifter om tjänstepensionsföretag ska tas in i försäkrings- registret.

Skäl för utredningens förslag: De nuvarande bestämmelserna i FRL om tillsyn och ingripande – som justerades något i samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet21 – ska ha sin motsvarighet i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.

Utredningen föreslår att uppgifter om tjänstepensionsföretag tas in i det försäkringsregister som i dag förs hos Bolagsverket.

19 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (EGT nr L 330, 5.12.1998, Celex 31998L0078). Se prop. 1999/2000:99 s. 56 ff.

20 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (EGT L 035, 11.02.2003 s. 1, Celex 32002L0087), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG (EUT L 079, 24.3.2005 s. 9, Celex 32005L0001). Se prop. 2005/06:145.

21 Prop. 2004/05:165 s. 201 ff.

494

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

17.7 Små tjänstepensionsinstitut

Utredningens förslag: Små tjänstepensionsinstitut ska inte undan- tas från den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet.

Möjligheten för Finansinspektionen att besluta om undantag från bestämmelser om uttaxering i bolagsordningen för ett ömsesidigt skadeförsäkringsbolag med en viss högsta årlig pre- mieinkomst ska ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensions- rörelse.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 5 i Tjänstepensions- direktivet får Sverige helt eller delvis underlåta att tillämpa direkti- vet på tjänstepensionsinstitut som förvaltar pensionsplaner som sammanlagt har färre än 100 medlemmar.22

I samband med genomförandet av Tjänstepensionsdirektivet gjordes bedömningen att det var omotiverat att genom undantag specialbehandla de ytterst få tjänstepensionskassor som hade färre än 100 medlemmar. Någon bedömning av hur undantaget skulle tillämpas på försäkringsföretag gjordes inte, eftersom Tjänstepen- sionsdirektivet inte ansågs tillämpligt på de försäkringsföretag som bedrev tjänstepensionsverksamhet. När utredningen nu föreslår att de nuvarande försäkringsföretagen som bedriver tjänstepensions- verksamhet ska kunna ombildas till tjänstepensionsinstitut uppstår frågan om denna typ av tjänstepensionsinstitut med färre än 100 ”medlemmar” helt eller delvis bör undantas från den nya regleringen.

En första fråga är om begränsningen till 100 medlemmar ska förstås som en begränsning till 100 arbetsgivare eller 100 arbets- tagare. Utredningen gör bedömningen att begränsningen rimligen måste avse 100 arbetstagare. Det får antas att det endast är ett fåtal, om ens något, av de ”nya” tjänstepensionsinstitut som kommer att trygga pensionsplaner som sammanlagt berör färre än 100 arbets- tagare, och att det på samma sätt som när det gäller tjänstepen- sionskassorna är omotiverat med en specialbehandling av ett mycket begränsat antal institut. Om ett tjänstepensionsinstitut har färre än 100 medlemmar torde det dessutom vara svårt att uppnå tillräcklig riskutjämning mellan individerna i kollektivet.

22 De särskilda bestämmelserna i artikel 19 om möjlighet att utse kapitalförvaltare och för- varingsinstitut i andra länder inom EES ska dock alltid gälla, liksom möjligheten att i vissa fall inskränka ett förvaringsinstituts förfoganderätt över förvarade tillgångar.

495

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

Till detta kommer den uppenbara risken för praktiska tillämp- ningsproblem och s.k. regelarbitrage, för det fall lagstiftningen skulle innehålla en absolut gräns vid 100 arbetstagare. Slutligen anser utredningen att den enskilde arbetstagarens skyddsbehov är lika stort oavsett storleken på det tjänstepensionsinstitut som till- handahåller hans eller hennes tjänstepensionsförmåner.

Vid en samlad bedömning anser utredningen att små tjänstepen- sionsinstitut inte ska undantas från den nya lagens tillämpnings- område.

I 12 kap. 2 § andra stycket FRL finns en möjlighet för ömse- sidiga skadeförsäkringsbolag att föreskriva om uttaxering från del- ägare. Enligt andra stycket gäller sådan skyldighet bara för skade- försäkring som inte har tecknats av konsument eller ett dödsbo för enskilt eller i huvudsak enskilt ändamål. Enligt tredje stycket får dock Finansinspektionen, om det finns särskilda skäl, i ett enskilt fall besluta om undantag från bestämmelserna i tredje stycket. Denna möjlighet gäller för lokala skadeförsäkringsbolag som har en årlig premieinkomst för skadeförsäkringsrörelsen som inte översti- ger fem miljoner euro och där minst hälften av premieinkomsterna kommer från bolagets delägare. I linje med utredningens allmänna utgångspunkter i avsnitt 17.3 ovan ska denna särreglering ha sin motsvarighet i lagen om tjänstepensionsrörelse.

17.8 Omvandling av tillstånd m.m.

Utredningens förslag:

Försäkringsföretag som uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver sådan verksamhet som får bedrivas enligt regleringen i Tjänstepensionsdirektivet ska ha möjlighet att få sitt verksam- hetstillstånd för försäkringsrörelse omvandlat till ett motsva- rande verksamhetstillstånd för tjänstepensionsrörelse. I sam- band med omvandlingen av tillståndet omvandlas försäkrings- företaget till ett tjänstepensionsföretag.

Utredningen gör bedömningen att försäkringsföretag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som övrig för- säkringsrörelse har möjlighet att dela upp verksamheten i en del som regleras enligt den nya lagen och en annan del som regleras enligt FRL.

496

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

De särskilda reglerna i FRL om ombildning till livförsäkring- saktiebolag som får dela ut vinst ska ha sin motsvarighet i den nya lagen.

Understödsföreningar som uteslutande eller så gott som uteslu- tande bedriver sådan verksamhet som får bedrivas enligt regle- ringen i Tjänstepensionsdirektivet ska ha möjlighet att omvandlas till en tjänstepensionsförening. I samband med omvandlingen av föreningen ska föreningens nuvarande registrering kunna om- vandlas till ett motsvarande verksamhetstillstånd för tjänste- pensionsrörelse.

Tjänstepensionsföretag ska ha möjlighet att få sitt verksamhets- tillstånd för tjänstepensionsrörelse omvandlat till ett motsva- rande verksamhetstillstånd för försäkringsrörelse. I samband med omvandlingen av tillståndet omvandlas tjänstepensions- företaget till ett försäkringsföretag.

Frågor om tillstånd i samband med omvandling av försäkrings- företag, understödsföreningar och tjänstepensionsföretag ska prövas av Finansinspektionen. Beslut rörande tillstånd ska kunna över- klagas. Finansinspektionen ska ges rätt att ta ut avgift för till- ståndsprövningen.

Skäl för utredningens förslag: I avsnitt 6.1.7 har utredningen före- slagit att det ska införas flexibla möjligheter för försäkringsföretag och tjänstepensionskassor att övergå till att omfattas av den nya tjänstepensionsregleringen, och för tjänstepensionsföretag som vill övergå från att omfattas av den nya tjänstepensionsregleringen till att omfattas av försäkringsregleringen. I detta avsnitt redovisas utredningens närmare förslag i denna del.

Utredningen föreslår en reglering som bygger på att renodlade tjänstepensionsförsäkringsföretag – dvs. försäkringsföretag som uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar – ska ha möjlighet att ansöka om tillstånd enligt den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet, och i samband därmed omvandlas till ett motsvarande tjänstepensions- företag. Ansökan ska prövas av Finansinspektionen, och vid denna prövning ska tidigare gjorda bedömningar av företaget och dess verksamhet kunna utnyttjas i den mån sådana bedömningar är rele- vanta vid en tillståndsprövning enligt den nya lagen. Den grund- läggande tanken är alltså att ett försäkringsföretag som vill att deras

497

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

tjänstepensionsverksamhet ska omfattas av det nya regelverket först måste se till att denna verksamhet finns i ett företag som ute- slutande eller så gott som uteslutande bedriver tjänstepensions- verksamhet.

De försäkringsföretag och tjänstepensionskassor som redan i dag uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver sådan tjänste- pensionsverksamhet som får bedrivas enligt Tjänstepensionsdirek- tivet torde kunna ansöka om tillstånd enligt den nya lagen så snart den träder ikraft.

När det gäller de s.k. blandade bolagens möjlighet att låta deras tjänstepensionsverksamhet omfattas av det nya regelverket gör utredningen följande överväganden. För att blandade företag ska kunna utnyttja möjligheten till omvandling måste det i dessa före- tag först ske en renodling av den verksamhet som företaget får, och vill, bedriva enligt den nya lagen om tjänstepensionsrörelse. Anled- ningen till att det måste ske en renodling är att tjänstepensions- företagen inte får bedriva annan verksamhet än tjänstepensions- verksamhet och sådan verksamhet som är föranledd av tjänstepen- sionsverksamheten, och att försäkringsföretagen inte får bedriva annan rörelse än försäkringsrörelse och därmed sammanhängande verksamhet23. Utredningen gör bedömningen att en sådan ren- odling kan uppnås på ett flertal olika sätt redan enligt nu gällande regler, givet vissa justeringar.

För det första kan samtliga företagsformer renodla verksam- heten genom beståndsöverlåtelser24. En beståndsöverlåtelse kan antingen avse det bestånd25 som avser den del av verksamheten som ska lyda under den nya lagen om tjänstepensionsrörelse, eller det bestånd som avser den del av verksamheten som faller under för- säkringsregleringen. Det kan här noteras att den nuvarande regle- ringen kring beståndsöverlåtelser är en rent nationell reglering, som alltså kan ändras på ett sådant sätt att den möjliggör bestånds- överlåtelser till och från tjänstepensionsföretag. En sådan ändring är en av de nödvändiga justeringarna i den nu gällande reglerna.

För det andra kan försäkringsaktiebolag använda sig av institutet delning26, som blivit tillgängligt genom den nya försäkringsrörelse- lagen. En delning kan ske genom att det överlåtande bolagets samt-

23 När ”tjänstepensionsverksamhet” bedrivs av ett försäkringsföretag är det fråga om tillåten försäkringsrörelse, dvs. verksamhet som regleras enligt bestämmelserna i FRL.

24 10 kap. FRL.

25 Överlåtelse av bestånd av försäkringsavtal som efter överlåtelsen blir ett motsvarande bestånd av tjänstepensionsavtal.

26 24 kap. ABL.

498

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

liga tillgångar och skulder övertas av två eller flera andra bolag, var- vid det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation. En delning kan också ske genom att en del av det överlåtande bolagets till- gångar och skulder övertas av ett eller flera andra bolag, utan att det överlåtande bolaget upplöses. Övertagande bolag kan vara ett redan bildat aktiebolag, eller ett aktiebolag som bildas genom delningen.

För beståndsöverlåtelser och delning finns det redan materiella regler kring stämmobeslut, Finansinspektionens prövning, över- gång av företagets rättigheter och skyldigheter, m.m.

Utredningen gör bedömningen att den flexibilitet som den nuvarande regleringen erbjuder, i kombination med utredningens förslag, skapar tillräckliga tekniska möjligheter för de företag som måste renodla sina verksamheter för att de vill omfattas av det nya regelverket. En annan sak är att en sådan renodling i praktiken är både komplicerad och tidskrävande, och att det bl.a. därför behövs särskild övergångsreglering. Utredningens förslag till övergångs- reglering behandlas i avsnitt 23.

En särskild fråga är här hur anspråk på del i s.k. icke-individuali- serade rättigheter i försäkringsföretag och tjänstepensionskassor påverkas av en omvandling av det slag utredningen föreslår. En närliggande fråga är om förekomsten av denna form av kollektiva medel m.m. i praktiken hindrar vissa företag från att utnyttja den reglering som utredningen föreslår, t.ex. på grund av svårigheter att på ett rättvist sätt fördela kollektiva rättigheter mellan olika intres- senter. När det gäller dessa frågor gör utredningen följande bedöm- ningar.

Enligt nu gällande 4 kap. 8 § ska ett försäkringsföretags förvalt- ning av tillgångar som motsvarar dess åtaganden för tjänstepensions- försäkring hållas åtskild från förvaltningen av företagets övriga till- gångar. De försäkringstekniska avsättningarna för tjänstepensions- försäkringar ska hållas åtskilda från försäkringsföretagets övriga avsättningar. Redan enligt nu gällande regler ska det alltså i ett blandat försäkringsbolag vara åtskillnad mellan försäkringstekniska avsättningar och tillgångar svarande mot dessa som avser tjänste- pensionsförsäkringar respektive övriga försäkringar.

Enligt 11 kap. 17 § ska årsvinsten i ett livförsäkringsaktiebolag och belopp som förs över från bundet eget kapital till fritt eget kapital i bolaget användas för återbäring, i den utsträckning inte vinsten eller det överförda beloppet får tas i anspråk för vinstutdel- ning eller för att täcka förluster enligt bestämmelser i bolagsord- ningen, eller annat följer av FRL eller lagen om årsredovisning för

499

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

försäkringsföretag. Enligt 7 kap. 18 § ska ett livförsäkringsföretag gottskriva återbäring till försäkringstagarna och andra ersättnings- berättigade med en fördelning som utgår från försäkringens bidrag till överskottet, om inte annat följer av bestämmelser i försäkrings- avtalet eller i bolagsordningen, eller annat följer av FRL eller lagen om årsredovisning för försäkringsföretag (kontributionsprincipen). Motsvarande reglering för ömsesidiga försäkringsbolag finns i 12 kap. 68–69 §§, och för försäkringsföreningar i 13 kap. 21 och 23 §§. Redan enligt nu gällande regler måste försäkringsföretagen alltså kunna fördela återbäring med utgångspunkt i försäkringens bidrag till överskottet, vilket i sin tur förutsätter en särredovisning av i vart fall olika försäkringstagarkollektiv.

När det särskilt gäller försäkringsföretag som har konsolide- ringsfond, jfr. 11 kap. 19 §, 12 kap. 70 § och 13 kap. 22 §, gör utred- ningen följande bedömningar. Enligt Finansinspektionens före- skrifter om svenska livförsäkringsbolags skyldighet att rapportera årsbokslutsuppgifter (FFFS 2008:22), Bilaga 1, Anvisningar till blankett Årsrapport i livförsäkringsbolag avsnitt H ska uppgift lämnas om fördelade tillgångsvärden avseende tjänstepensionsverk- samhet. Uppgifterna ska fördelas bl.a. på förmånsbestämd respek- tive avgiftsbestämd samt fond respektive ej fond. Till detta kom- mer att försäkringens värde normalt beräknas och kommuniceras löpande till försäkringstagarna. Värdet delas normalt in i ett ”garanterat belopp” och ett preliminärt fördelat överskott. Varken det garanterade beloppet, överskottet eller summan av dem har vis- serligen inte någon direkt motsvarighet i bolagets balansräkning, men utredningen gör den bedömningen att bolagen mot bakgrund av dessa uppgifter borde kunna beräkna förhållandet mellan å ena sidan försäkringar hänförliga till tjänstepensionsverksamhet och å den andra sidan övriga försäkringar. Utredningen gör vidare den bedömningen att detta förhållande mellan tjänstepensionsförsäk- ringar och övriga försäkringar bör kunna användas som ”nyckel” vid en fördelning av tillgångar och skulder till respektive kollektiv.

Det bör här också särskilt understrykas att ett särskiljande endast blir aktuellt i de fall företaget vill lyda under den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.

En omvandling enligt utredningens förslag medför inte någon grundläggande förändring av förutsättningarna för verksamheten. Den associationsrättsliga och rörelserättsliga regleringen för det omvandlade företaget som bedriver tjänstepensionsverksamheten finns visserligen i en ny lag, men bestämmelserna i den lagen före-

500

SOU 2011:68

Reglering av tjänstepensionsföretag

slås i allt väsentligt vara likalydande med de bestämmelser som gällde för företaget innan omvandlingen. På samma sätt föreslås den civil- och skatterättsliga regleringen vara i sak oförändrad.

Det bör här också särskilt noteras att ett s.k. icke-vinstutde- lande livförsäkringsaktiebolag enligt utredningens förslag inte i samband med omvandlingen ska kunna övergå till att bli ett vinst- utdelande tjänstepensionsaktiebolag. En sådan eventuell ombild- ning av ett icke vinstutdelande aktiebolag måste ske enligt de sär- skilda reglerna om detta. Den särskilda regleringen i försäkrings- rörelselagen kring vinstutdelning i livförsäkringsaktiebolag ska alltså motsvaras av en likalydande reglering kring vinstutdelning i tjänstepensionsaktiebolag. Det bör vidare noteras att regeringen den 29 april 2010 beslutade att en särskild utredare bl.a. ska över- väga vilka förändringar som bör göras för att skapa tydlighet i reg- lerna om ombildning till vinstutdelande verksamhet och som ökar försäkringstagarnas möjlighet att utöva inflytande över ombild- ningen.27

När det särskilt gäller omvandling av försäkringsaktiebolagen kan det noteras att dessa företag i grunden är aktiebolag som har fått tillstånd att bedriva försäkringsverksamhet. Om detta tillstånd ersätts med ett tillstånd att bedriva annan tillståndspliktig verk- samhet, t.ex. bankrörelse, övergår aktiebolaget från att vara ett för- säkringsaktiebolag till att bli ett bankaktiebolag. På motsvarande sätt innebär en övergång till tillståndspliktig tjänstepensionsverk- samhet att aktiebolaget skulle övergå till att bli ett tjänstepensions- aktiebolag, utan att det behövs någon särskild reglering kring vare sig upplösning av aktiebolaget, eller hanteringen av de rättigheter och skyldigheter som är knutna till detta.28 För att uppnå en likar- tad ”bytesreglering” för alla associationsformer har utredningen dock valt att inte föreslå någon särreglering av aktiebolagen.

Ömsesidiga försäkringsbolag och tjänstepensionskassor är sär- skilda försäkringsrättsliga associationer. Till skillnad från försäk- ringsaktiebolagen kan dessa båda företagsformer sägas vara bero- ende av ett försäkringstillstånd för sin existens. Utredningen gör dock bedömningen att det är möjligt även för denna typ av företag att omvandlas till ett motsvarande tjänstepensionsföretag. Vid om- vandling av en försäkringsföretagsform till en motsvarande tjänste- pensionsföretagsform torde det inte behövas någon särskild regle-

27 Dir. 2010:43.

28 Här bortses från bolagsordnings- och firmaändringar.

501

Reglering av tjänstepensionsföretag

SOU 2011:68

ring kring övergången av de rättigheter och skyldigheter som är knutna till det företag som byter företagsform.

Avslutningsvis ska det särskilt understrykas att utredningens förslag inte innebär något tvång för företagen att utnyttja det nya regelverket för tjänstepensionsverksamhet. Utredningens förslag hindrar inte företag från att fortsätta att bedriva sin tjänstepen- sionsverksamhet som försäkringsrörelse, då inom ramen för Sol- vens II-regelverket. När ett livförsäkringsföretag bedriver tjänste- pensionsverksamhet inom ramen för försäkringsrörelse kan företa- get under vissa förutsättningar använda den s.k. durationsbaserade metoden för beräkning av kapitalkravet för aktie inom kapitalkra- vet för marknadsrisk. Denna metod är särskilt anpassad för långa garantier, jfr. utredningens förslag i avsnitt 9.2.13.

502

18 Reglering av mindre försäkringsföretag

18.1 Inledning

All försäkringsverksamhet omfattas inte av Solvens II-direktivets bestämmelser. Det finns verksamhet som är undantagen på grund av sin särart och verksamhet som är undantagen på grund av storle- ken på verksamheten. Utredningens förslag när det gäller behand- lingen av företag och verksamheter som inte omfattas av Solvens- II-direktivets tillämpningsområde består av två delar.

I den ena delen, som behandlas i avsnitt 6.2, föreslår utred- ningen att vissa former av verksamhet helt ska undantas från rörel- serättslig reglering, dvs. vara undantagen från bestämmelserna i försäkringsrörelselagen (FRL). I den andra delen, som behandlas i avsnitt 6.3, föreslår utredningen dels att försäkringsrörelse som är av mycket begränsad omfattning ska vara undantagen från bestämmelserna i FRL. dels att det ska införas en särreglering för försäkringsföretag som bedriver sådan till storleken begränsad för- säkringsrörelse som är särskilt undantagen från bestämmelserna i Solvens II-direktivet, men där verksamheten inte är så begränsad att den föreslås bli helt undantagen från rörelseregleringen.

Nedan behandlas utredningens mer detaljerade förslag till sådan särreglering som föreslås i avsnitt 6.3, dvs. särregleringen för det som utredningen valt att kalla mindre försäkringsföretag.

18.1.1 Antal mindre försäkringsföretag

Totalt är det 186 av de försäkringsföretag som för närvarande är registrerade hos Finansinspektionen som är sådana att de bedöms ha en verksamhet som uppfyller kraven för att företaget inte ska omfattas av Solvens II-direktivet på grund av storlek.

503

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

2 försäkringsföreningar

6 livförsäkringsbolag

64 skadeförsäkringsbolag1

17 begravningskassor

97 kreatursbolag

Huruvida kreatursbolagen är aktiva eller inte är osäkert, eftersom bolagen sedan många år inte rapporterar till Finansinspektionen. Begravningskassor bedriver sådan verksamhet som är särskilt undantagen från Solvens II-direktivet, och i avsnitt 6.2 föreslår utredningen att begravningskassorna ska undantas från tillämp- ningsområdet för FRL. Vidare föreslår utredningen i avsnitt 6.3 att också ”mikroförsäkringsföretag” ska vara helt undantagna från försäkringsrörelselagen. Sannolikt kommer detta att medföra att samtliga kreatursbolag hamnar utanför den försäkringsrättsliga regleringen.

18.2 Utgångspunkter för särregleringen

18.2.1 Generella utgångspunkter

Utredningens bedömning: Särregleringen för mindre försäk- ringsföretag ska så långt möjligt ta hänsyn till de särdrag som finns för de berörda företagen, men ändå ge ett konsument- skydd som ligger på samma nivå som Solvens II-reglerna.

Skäl för utredningens bedömning: Särregleringen ska vara utfor- mad på ett sådant sätt att den så långt möjligt tar hänsyn till de särdrag som finns när det gäller mindre försäkringsföretag, t.ex. att företagen ofta har relativt väldefinierade risker och på grund av sin begränsade omfattning ofta har få anställda. Den hänsyn som bör tas får dock, enligt utredningen, inte gå så långt att särregleringen inte fyller syftet med att reglera försäkringsverksamhet, dvs. att

1 Det finns 53 försäkringsföretag registrerade hos Finansinspektionen som klassas som större lokala företag (SLOK). Av dessa har 11 företag en verksamhet som omfattas av artikel 4 i Solvens II-direktivet och därmed uppfyller kraven på att kunna vara mindre för- säkringsföretag. Det finns också 53 försäkringsföretag registrerade hos Finansinspektionen som klassas som mindre lokala företag (MLOK). Sammantaget är det 64 företag som omfattas av Solvens II-direktivets undantag.

504

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

upprätthålla ett konsumentskydd för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade. När det gäller nivån på detta konsument- skydd finns det, enligt utredningen, ingen anledning att avvika från den nivå på godtagbart konsumentskydd som gäller enligt de nya Solvens II-reglerna. Att ha lägre skyddsnivå för mindre försäk- ringsföretag skulle kunna öppna upp för snedvridning av konkur- rensen och regelarbitrage. Utredningens förslag är avsedda att befrämja förutsebarhet och likformighet.

Enligt utredningen kan dessa övergripande mål uppnås genom användning av enklare särregler som bygger på såväl nuvarande regler i FRL och utfall från Finansinspektionens tillsynsverktyg ”trafikljuset”, som på delar av bestämmelserna i Solvens II- direktivet. Alla områden som regleras enligt nuvarande bestämmel- ser i FRL bör enligt utredningen regleras också för mindre försäk- ringsföretag. Antingen genom särregler eller genom tillämpning av de generella bestämmelserna.

Med enklare regler minskar visserligen flexibiliteten och möjlig- heten att ta hänsyn till omständigheter i det enskilda fallet, men det bör då framhållas att de försäkringsföretag som omfattas av sär- reglerna kan välja att istället tillämpa det i vissa delar mer flexibla och principbaserade Solvens II-regelverket.

18.2.2 Såväl liv- som skadeförsäkringsrörelse ska få bedrivas enligt särregleringen

Utredningens förslag: Särregleringen för mindre försäkringsfö- retag ska kunna tillämpas av mindre livförsäkringsföretag, mindre skadeförsäkringsföretag och mindre captivebolag för direkt- försäkring. Delvis olika regler ska gälla beroende på vilken verksamhet som företaget bedriver.

Skäl för utredningens förslag: Livförsäkringsverksamhet med sparandeinslag anses vara en särskilt skyddsvärd verksamhet, bl.a. på grund av att försäkringskontrakten ofta sträcker sig över en mycket lång tidsperiod och att det ofta finns betydande belopp sparade i sådana försäkringar.

Vid utformningen av särreglerna för mindre försäkringsföretag måste därför ställning tas till om det över huvud taget ska vara till- låtet att bedriva livförsäkringsverksamhet enligt den särreglering

505

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

som nu föreslås, eller om reglerna endast ska kunna tillämpas av försäkringsföretag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet. Det finns för närvarande2 inte något försäkringsföretag i Sverige som bedriver livförsäkringsverksamhet med sparandeinslag och som uppfyller kraven för att få tillämpa de nu föreslagna särreglerna . Det kan dock inte uteslutas att sådana försäkringsföretag bildas i framtiden, särskilt om det finns ett anpassat regelverk som uppfat- tas som attraktivt. Som framgått ovan föreslår utredningen att målet med regleringen ska vara att skyddsnivån ska vara densamma för försäkringstagare i mindre försäkringsföretag som i övriga för- säkringsföretag. De kapitalkrav som utredningen föreslår är enkelt utformade men bör enligt utredningen i genomsnitt leda till vare sig högre eller lägre kapitalkrav jämfört med Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund anser utredningen att det inte finns något skäl att förhindra att även livförsäkringsföretag som tillhandahåller för- säkringar med sparandeinslag, t.ex. tjänstepension som bedrivs inom ramen för försäkringsrörelse, ska ha möjlighet att följa sär- regleringen för mindre försäkringsföretag.

Den definition av captivebolag för försäkring som föreslås i avsnitt 6.4.2 innebär att captivebolag för försäkring är ”försäk- ringsföretag”. Särregleringen för mindre försäkringsföretag kan därför tillämpas även av captivebolag för försäkring som uppfyller kraven för att vara ett mindre försäkringsföretag. När det däremot gäller captivebolag för återförsäkring är dessa definierade som återförsäkringsbolag. Eftersom artikel 4 i Solvens II-direktivet endast gäller för försäkringsföretag, och alltså motsatsvis inte för återförsäkringsföretag, kan captivebolag för återförsäkring inte tillämpa den nu föreslagna särregleringen.

18.2.3 Områden för särreglering

Utredningens förslag: Särregleringen ska omfatta bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar, kapitalkrav, placeringsregler, företagsstyrning och rapportering.

Skäl för utredningens bedömning: Målsättningen med utredning- ens förslag är att särreglerna ska ge ett lika gott konsumentskydd

2 Av information från FI 2011-06-10 om vilka försäkringsföretag som är så små att de kan tillämpa särreglerna framgår att det vid denna tidpunkt inte fanns något sådant företag som tillhandahåller produkter med sparande.

506

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

som de generella bestämmelserna, men vara enklare att tillämpa. I grunden bör reglerna i FRL tillämpas också för de mindre företa- gen. De nya särreglerna för mindre försäkringsföretag bör framför allt gälla för de områden där Solvens II-direktivet ställer nya eller starkt förändrade krav.

Utredningen har granskat de områden där Solvens II-direktivet ställer nya eller starkt förändrade krav och övervägt om mindre försäkringsföretag ska följa de nya bestämmelserna eller om sär- skilda särregler ska införas. Utredningen har funnit att särregler bör införas avseende försäkringstekniska avsättningar, kapitalkrav, placeringsregler, företagsstyrning och rapportering.

Regleringen av försäkringstekniska avsättningar i Solvens II- direktivet skulle visserligen kunna tillämpas av mindre försäk- ringsföretag, särskilt med tanke på den flexibilitet som finns i direktivet när det gäller dessa beräkningar. Samtidigt kan det kon- stateras att en avsättningsberäkning i linje med dagens reglering är tillräcklig, särskilt mot bakgrund av att en sådan beräkning också används i den externa redovisningen och att det kapitalkrav som utredningen föreslår för mindre försäkringsföretag inte behöver bygga på en Solvens II-beräkning av avsättningarna.

Regleringen av kapitalkrav i Solvens II-direktivet är alltför kom- plex för att vara lämplig för mindre försäkringsföretag. Den särre- glering av kapitalkraven som utredningen föreslår kan dock sägas bygga på grundtankarna om riskkänslighet i Solvens II-direktivet, och utfall från Finansinspektionens tillsynsverktyg ”trafikljuset”.

Utredningen anser vidare att det ska finnas en särreglering kring de mindre försäkringsföretagens placeringar. Solvens II-direktivet innehåller en i huvudsak principbaserad reglering av försäkringsfö- retagens investeringar. Utredningen har valt att föreslå att det för de mindre försäkringsföretagen även fortsättningsvis ska finnas tydliga ramar för placeringarna.

Den nuvarande regleringen i FRL bygger på ett kapitalkrav som beräknas med fokus på försäkringsriskerna, med en buffert i beräk- ningen. Riskerna på tillgångssidan hanteras genom stränga placer- ingsregler för de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska tillgångarna. Solvens II-direktivet innebär att kapitalkravet beräk- nas utifrån risker på såväl tillgångs- som skuldsidan, utan buffert men med en riskmarginal. Det innebär att placeringsreglerna kun- nat göras friare i Solvens II-direktivet då höga risker i placeringarna resulterar i högre kapitalkrav. Utredningens förslag till särregler för mindre försäkringsföretag innebär att risker på placeringssidan till

507

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

en del, men inte fullt ut, reflekteras i höga kapitalkrav. Det finns därför behov av att även fortsättningsvis begränsa manöverutrym- met i placeringsverksamheten.

Utredningens förslag innehåller en uppräkning av vilka till- gångsslag som får användas för att täcka belopp som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna och kapitalkravet. I utredning- ens förslag definieras alltså begreppet skuldtäckningstillgångar på ett annat sätt än i dag. Annorunda uttryckt föreslås placeringsreg- lerna omfatta en större andel av samtliga tillgångar i ett försäk- ringsföretag, jämfört med dagens reglering. Förslaget innebär bl.a. att förmånsrätten för försäkringstagare och andra ersättningsberät- tigade kommer att gälla för en större mängd tillgångar, jämfört med dagens reglering.

Utredningen föreslår även vissa kvantitativa begränsningar när det gäller placeringen av skuldtäckningstillgångarna. Med begrän- sade placeringsmöjligheter när det gäller dessa tillgångar skapas bättre förutsättningar för en god kontroll över placeringsriskerna i mindre försäkringsföretag, som ofta har en liten organisation och begränsad kompetens inom kapitalförvaltningsområdet.

Utredningen har valt att behålla begreppet ”placeringsregler” i särregleringen, för att markera att regleringen av tillåtna tillgångar för mindre försäkringsföretag är en form av äldre kvantitativ detalj- reglering som skiljer sig från den principbaserade regleringen i Solvens II-direktivet. I den reglering som införs till följd av Solvens II-direktivet har utredningen valt att använda termen ”investerings- regler”. När det gäller särregleringen kring företagsstyrning gör utredningen bedömningen att de nuvarande regleringen, som i princip utgår från en kombination av bestämmelser i FRL och Finansinspektionens allmänna råd om intern styrning och kontroll (FFFS 2005:1), inte är det bästa alternativet för mindre försäk- ringsföretag. Istället bygger utredningens förslag i grunden på bestämmelserna i Solvens II-direktivet med principen om en god företagsstyrning inklusive riskhantering. Kraven som föreslås har dock anpassats till att det är mindre försäkringsföretag som ska följa de nya reglerna. Ett litet försäkringsföretag har andra utma- ningar, och måste enligt utredningen ges ännu större möjligheter att flexibelt utforma sin organisation. Utredningen föreslår att det för dessa företag införs dels ett övergripande krav på verksamheten bedrivs med en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfreds- ställande soliditet, företagsstyrning och riskkontroll, så att åtagan- dena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan

508

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

fullgöras, dels krav på två olika riktlinjer. Den ena riktlinjen ska behandla företagets interna regler kopplade till soliditeten i verk- samheten och den andra riktlinjen ska behandla företagets interna regler kopplade till de mer kvalitativa delarna i god styrning och riskhantering.

Slutligen föreslår utredningen särregler när det gäller rapporte- ring till Finansinspektionen. Särreglerna innehåller en väsentligt mindre administrativ rapporteringsbörda, jämfört med vad som gäller enligt Solvens II-direktivet.

18.2.4 Nuvarande bestämmelser om dispens

Utredningens förslag: Vissa av de nuvarande bestämmelserna om undantag från FRL:s tillämpningsområde och bestämmelsen som ger möjlighet till nedsättning av garantibelopp slopas.

Skäl för utredningens förslag: Utredningens förslag i avsnitt 6.2 till delvis nya bestämmelser om vilken verksamhet som är undanta- gen från bestämmelserna i FRL och utredningens förslag till sär- reglering av mindre försäkringsföretag innebär att de nuvarande bestämmelserna om undantag i 1 kap. 19 och 20 §§ ska slopas. Även möjligheten till nedsättning av garantibelopp, som i dag regleras genom en bestämmelse i 7 kap. 20 §, ska slopas, eftersom utredningens förslag till reglering av garantibelopp för mindre för- säkringsföretag har utformats med hänsyn till de dispenser som meddelats med stöd av 7 kap. 20 §.

18.2.5 Befintliga dispenser

Utredningens förslag: Samtliga meddelade dispenser från bestämmelserna i försäkringsrörelselagen som har sin grund i att företaget bedriver begränsad verksamhet ska upphöra att gälla, efter en övergångsperiod om ett år.

Skäl för utredningens förslag: De försäkringsföretag som uppfyl- ler kraven för att vara mindre försäkringsföretag och som för när- varande har dispens från FRL har ofta tidsbegränsade dispenser, men det finns också dispenser som inte är tidsbegränsade. Det

509

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

finns bl.a. dispenser som avser all form av rapportering, vilket medför att det är okänt för Finansinspektionen hur stor verksam- het ett sådant företaget har. De tidsbegränsade dispenserna har normalt en tydlig koppling till en särskild bestämmelse i FRL, och upphör att gälla när tiden för dem går ut eller när de underliggande bestämmelserna i FRL inte längre finns kvar.

De dispenser som inte är tidsbegränsade kan vara utformade på olika sätt och är ofta inte lika tydligt knutna till en särskild bestämmelse i FRL. Utredningen anser att även dispenser som inte är tidsbegränsade bör upphöra att gälla när hela det underliggande regelverket förändras i grunden.

Mot bakgrund av att det är många mindre försäkringsföretag som har dispens så bör de ges möjlighet att inordna sin verksamhet under de nya bestämmelserna. Utredningen föreslår därför att de försäkringsföretag som har dispens medges en övergångstid för anpassning. Utredningen gör bedömningen att en övergångsperiod om ett år är tillräcklig.

18.3 Avgränsning av mindre försäkringsföretag

18.3.1 Tillträde till särreglerna genom ansökan och tillstånd

Utredningens förslag: Försäkringsföretag som bedriver verk- samhet av mindre omfattning får, efter ansökan, ges tillstånd att tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag. Med ett mindre försäkringsföretag avses ett försäkringsföretag som har fått ett sådant tillstånd.

Mindre försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att vara ett mindre försäkringsföretag ska anmäla detta till Finansinspektionen. Med stöd av en sådan anmälan ska Finans- inspektionen ompröva företagets tillstånd att bedriva försäk- ringsrörelse, med tillämpning av bestämmelserna om bedrivande av försäkringsrörelse i allmänhet.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om det närmare innehållet i ansökningar och anmälningar.

Skäl för utredningens bedömning: Av artikel 4.5 i Solvens II- direktivet framgår att bestämmelserna om undantag från tillämp- ningsområdet på grund av storlek inte ska hindra något försäk-

510

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

ringsföretag från att ansöka om att få, eller fortsätta att ha, tillstånd enligt bestämmelserna i direktivet. Samtidigt framgår det av artikel 4.4 att direktivet ska upphöra att gälla för försäkringsföretag när tillsynsmyndigheten har slagit fast att de aktuella tröskelbeloppen i artikel 4 inte har överskridits under de tre föregående på varandra följande åren, eller förväntas överskridas inom de följande fem åren.

Utredningen har övervägt hur företag, Finansinspektionen och övriga intressenter ska kunna känna till att ett försäkringsföretag följer särreglerna, hur befintliga företag som uppfyller kraven för att vara mindre försäkringsföretag ska hanteras, hur nystartade försäkringsföretag ska hanteras samt hur ett försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att få tillämpa särreglerna ska hanteras.

Särskilt tillstånd att tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag

Utredningen har övervägt hur Finansinspektionen, allmänheten och övriga intressenter ska kunna känna till om ett försäkringsfö- retag följer särreglerna eller de generella bestämmelserna. Utred- ningen har stannat för ett förslag som innebär att det ska krävas särskilt tillstånd från Finansinspektionen för att få tillämpa särreg- lerna för mindre försäkringsföretag. Genom att införa ett särskilt tillstånd för mindre försäkringsföretag blir det tydligt för alla berörda vilket regelverk som är tillämpligt. Förslaget kommer bl.a. att underlätta Finansinspektionens löpande tillsyn.

En ordning med ”generella” tillstånd att bedriva försäkringsrö- relse i kombination med särreglering, som inte bygger på Solvens II-direktivet för vissa försäkringsföretag skulle kunna öppna en ”genväg” till den gemensamma marknaden inom Europa. De rät- tigheter som tillkommer ”försäkringsföretag” skulle kunna miss- brukas av mindre försäkringsföretag. Om det av Finansinspek- tionens beslut om tillstånd att bedriva försäkringsrörelse framgår att det är ett avgränsat tillstånd minskar risken för missbruk. Via bl.a. Finansinspektionens hemsida kan det göras allmänt känt vilka försäkringsföretag som inte tillämpar de generella bestämmelserna, och då exempelvis inte heller har rätt att bedriva verksamhet över gränserna med stöd av 3 kap. FRL.

511

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

Befintlig verksamhet

Utredningen har övervägt hur de försäkringsföretag som i dag uppfyller kriterierna för att vara ett mindre försäkringsföretag ska hanteras när de nya bestämmelserna träder i kraft. Av artikel 4.5 i Solvens II-direktivet framgår att reglerna om undantag inte ska hindra försäkringsföretag från att ansöka om att få, eller fortsätta ha, auktorisation och därmed följa kraven i Solvens II-regelverket. Samtliga försäkringsföretag kommer när Solvens II-direktivet trä- der i kraft att omfattas av dess bestämmelser.

Eftersom det inte får finnas något hinder för mindre försäk- ringsföretag att välja det generella regelverket som införs till följd av Solvens II-direktivet, anser utredningen att det inte är lämpligt att ha en övergångsregel där det anges att alla företag som vid lagens ikraftträdande uppfyller kraven för att vara mindre ska följa särregleringen. Det torde visserligen vara enklare för ett mindre företag att följa de nya särreglerna jämfört med den generella regleringen som införs till följd av Solvens II-direktivet, men för- säkringsföretaget går då miste om fördelarna med att följa den mer flexibla generella regleringen samt möjligheten att följa särskilda regler för verksamhet i ett annat land inom EES. Mot denna bak- grund anser utredningen att beslutet om val av regelverk bör ligga hos företaget. Utredningen föreslår därför att det ska krävas en aktiv handling från försäkringsföretaget för att det ska få följa sär- reglerna för mindre försäkringsföretag.

Utredningen föreslår att de försäkringsföretag som, kan och vill, tillämpa särreglerna ska ansöka om tillstånd för detta hos Finansin- spektionen. Genom att det krävs en aktiv handling uppfylls kraven i artikel 4.4 i Solvens II-direktivet, där det framgår att tillsynsmyn- digheten ska slå fast att försäkringsföretaget har en så liten verk- samhet att det uppfyller kraven för att vara undantaget på grund av storlek.

Ansökan eller anmälan

Utredningen har särskilt övervägt om det ska krävas en ansökan om tillstånd att få tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföre- tag, eller om det ska vara tillräckligt med en anmälan. Eftersom Finansinspektionen måste göra en prövning av förutsättningarna för tillstånd ska det krävas en ansökan. För de försäkringsföretag

512

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

som redan bedriver försäkringsverksamhet när de nya bestämmel- serna träder i kraft anser utredningen alltså att det krävs en ansökan till tillsynsmyndigheten. Om förutsättningar för tillstånd finns ska Finansinspektionen ge försäkringsföretaget tillstånd att tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag. För de försäkringsföre- tag som, kan och vill, tillämpa särreglerna redan i samband med ikraftträdandet av de bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direktivet måste en ansökan lämnas in till Finansinspektionen i god tid innan de nya reglerna träder ikraft.

Nystartade försäkringsföretag

Nystartade försäkringsföretag som vill tillämpa särreglerna för mindre försäkringsföretag måste på sedvanligt sätt ansöka om till- stånd att bedriva försäkringsrörelse hos Finansinspektionen, och då samtidigt anmäla att de vill tillämpa särreglerna för mindre försäk- ringsföretag. Finansinspektionen har då möjlighet att i tillståndsbe- slutet slå fast att verksamheten är så liten att försäkringsföretaget ska tillämpa särreglerna. Tillståndsprövningen ska då göras med tillämpning av särreglerna, jfr. 2 kap. 4 § 2.

I samband med att ett försäkringsföretag ansöker om tillstånd att driva försäkringsrörelse ska företaget redan enligt nu gällande regler lämna in dokumentation om sin tilltänkta verksamhet till tillsynsmyndigheten, dvs. i princip en affärsplan. Det innebär att Finansinspektionen kommer att kunna kontrollera om ett försäk- ringsföretag bedriver verksamhet av begränsad omfattning eller inte, och även bedöma hur den tilltänkta verksamheten över tid kommer att förhålla sig till de olika tröskelvärdena. Mindre försäk- ringsföretag vars verksamhet växer i omfattning

Verksamheten i ett mindre försäkringsföretag kan med tiden komma att växa i omfattning på ett sådant sätt att tröskelvärdena överskrids. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att mindre försäkringsföretag som inte längre uppfyller kraven för att vara ett mindre försäkringsföretag ska vara skyldiga att anmäla detta till Finansinspektionen. Med stöd av en sådan anmälan ska Finansin- spektionen ompröva företagets tillstånd att bedriva försäkringsrö- relse, med tillämpning av bestämmelserna om bedrivande av försäk- ringsrörelse i allmänhet.Bestämmelser om den närmare utform- ningen av ansökningar och anmälningar bör regleras på lägre nivå, och utredningen föreslår därför ett bemyndigande för regeringen

513

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter.

18.3.2 Verksamhet av mindre omfattning

Utredningens förslag: Ett försäkringsföretag ska anses bedriva verksamhet av mindre omfattning, om företagets

1. årligen tecknade bruttopremieinkomst inte överstiger fem miljoner euro,

2. försäkringstekniska avsättningar brutto inte överstiger tju- gofem miljoner euro,

3. verksamhet inte omfattar försäkrings- eller återförsäkrings- risker som täcker ansvars-, kredit- och borgensförbindelser såvida de inte är underordnade risker, och

4. verksamhet som inte omfattar mottagen återförsäkring med premier som överstiger en halv miljon euro eller tio procent av dess bruttopremieinkomst eller som har försäkringstekniska avsättningar brutto avseende mottagen återförsäkring som över- stiger två och en halv miljon euro eller tio procent av dess för- säkringstekniska avsättningar brutto.

Om försäkringsföretaget ingår i en försäkringsgrupp enligt bestämmelserna i 10 kap. får gruppens försäkringstekniska avsättningar, inklusive de belopp som kan återvinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag inte överstiga tjugofem miljoner euro.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen i artikel 4.1 i Solvens II-direktivet om undantag från tillämpningsområdet på grund av storlek bör tas in i lagtexten med vissa språkliga justeringar.

Av utredningens förslag till särregler om rapportering för mindre försäkringsföretag i avsnitt 18.4.11, framgår att dessa årligen ska rapportera vissa uppgifter till Finansinspektionen. Det medför att det finns en möjlighet för Finansinspektionen att kontrollera att mindre försäkringsföretag inte överskrider beloppsgränserna.

18.3.3 Mikroförsäkringsföretag

Utredningens förslag: Försäkringsföretag som vid de nya reg- lernas ikraftträdande bedriver verksamhet med en premiein-

514

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

komst som har understigit en halv miljon kronor per år under de senaste tre åren ska informeras om möjligheten att helt undantas från lagens tillämpningsområde (mikroföretag).

Skäl för utredningens förslag: I avsnitt 6.3.4 har utredningen före- slagit att försäkringsföretag som har en mycket begränsad verk- samhet ska vara helt undantagna från tillämpningsområdet för FRL.

De försäkringsföretag som bedriver en sådan mycket begränsad verksamhet kommer troligen att föredra den administrativa lättnad som det innebär att bli helt undantagen från kraven i FRL. Samti- digt ska alla försäkringsföretag som i dag har tillstånd ha möjlighet att – om förutsättningarna är uppfyllda – själva välja att följa de generella bestämmelser som införs till följd av Solvens II-direkti- vet, de föreslagna särreglerna för mindre försäkringsföretag eller vara helt undantagna från kraven i FRL.

Utredningen föreslår att Finansinspektionen tillskriver de aktu- ella försäkringsföretagen och upplyser dem om att deras tillstånd kommer att upphöra att gälla vid en viss given tidpunkt och att de därefter kommer att vara helt undantagna från de rörelserättsliga reglerna i FRL. I samband med detta ska försäkringsföretagen ges möjlighet att aktivt begära att få behålla sitt tillstånd, dvs. att följa de rörelserättsliga reglerna som införs till följd av Solvens II-direk- tivet eller den särreglering som utredningen föreslår.

515

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

18.4 Särregler för mindre försäkringsföretag

18.4.1 Tillämpliga bestämmelser

Utredningens förslag: Mindre försäkringsföretag ska inte tillämpa bestämmelserna om

1. verksamhet i ett annat land inom EES, eller

2. offentliggörande och rapportering.

Mindre försäkringsföretag ska tillämpa särregler istället för de generella bestämmelserna om

1. företagsstyrning,

2. värdering av tillgångar och skulder inklusive försäkringstek- niska avsättningar,

3. investeringar,

4. kapitalbas,

5 kapitalkrav,

6 interna modeller, eller

7 offentliggörande och rapportering.

Skäl för utredningens förslag: För att skapa en lättillgänglig reglering bör det nya kapitlet för mindre försäkringsföretag, utöver särreglerna, innehålla en hänvisning till de bestämmelser i FRL som inte gäller för mindre försäkringsföretag, och i vilka delar bestäm- melser i FRL ersätts av särreglering. Den uttömmande hänvis- ningen bör enligt utredningen placeras i början av det nya kapitlet. I avsnitt 18.2.3 redovisas de områden inom vilka utredningen före- slår att det införs särregler för mindre försäkringsföretag. I princip ersätter särreglerna de bestämmelser som införs i FRL till följd av Solvens II-direktivet.

När det gäller bestämmelserna om verksamhet i ett annat land får dessa inte tillämpas av försäkringsföretag som följer en nationell särreglering. Det hindrar naturligtvis inte ett mindre försäkringsfö- retag från att ansöka i ett annat land om att där få utöva försäk- ringsrörelse.

De bestämmelser som inte ska tillämpas av mindre försäkrings- företag finns i 3 kap., 4 kap. 1, 16–32 samt 38 §§, 5 kap. 1–13 och 17 §§ samt 6–9 och 16 kap. Resterande bestämmelser i FRL gäller för mindre försäkringsföretag. Detta medför bl.a. att bestäm- melserna om förmånsrätt gäller också för mindre försäkrings- företag.

516

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

18.4.2 Värdering för solvensändamål

Utredningens förslag: Ett mindre försäkringsföretag ska vär- dera sina tillgångar och skulder inklusive försäkringstekniska avsättningar enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning i för- säkringsföretag och föreskrifter som meddelas med stöd av den lagen.

Skäl för utredningens förslag: Utredningens utgångspunkt är att mindre försäkringsföretag inte ska behöva ha ”dubbla” balans- och resultaträkningar, dvs. en balans- och resultaträkning för redovis- ningsändamål och en annan för solvensändamål. De mindre försäk- ringsföretagen ska inte behöva omvärdera sina tillgångar, skulder och avsättningar (inklusive försäkringstekniska avsättningar) för att kunna beräkna kapitalbas och kapitalkrav.

Alla försäkringsföretag, utom de som har en viss dispens, ska följa lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL) och Finansinspektionens nuvarande föreskrifter och all- männa råd (FFFS 2011:28) om årsredovisning i försäkringsföretag, där det finns värderingsregler för tillgångar, skulder och försäk- ringstekniska avsättningar. När det gäller värdering av försäkrings- tekniska avsättningar finns endast en bestämmelse i ÅRFL, 4 kap. 9 §. Bestämmelsen infördes år 2004 och medförde en ”frikoppling” mellan redovisningsreglerna och rörelsereglerna3. Enligt §bestäm- melsen ska de försäkringstekniska avsättningarna motsvara belopp som krävs för att bolaget ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. I Finansinspektionens föreskrift FFFS 2011:28 finns mer detaljerade bestämmelser om värdering av försäkrings- tekniska avsättningar, men föreskrifterna innehåller även en hän- visning till 5 kap. 1–9 §§ i FRL. Dessa bestämmelser m. fl. kommer att behöva flyttas från FRL till föreskriften om årsredovisning i försäkringsföretag, eftersom FRL inte längre kommer att innehålla redovisningsregler när Solvens II införts.

Det finns enligt nuvarande bestämmelser möjlighet att få undantag från ÅRFL. Enligt 1 kap. 1 § ÅRFL kan undantag medges för sådana försäkringsföretag som får undantas från försäkringsrö- relselagen enligt 1 kap. 19 till 20 FRL. Som framgått i avsnitt 18.2.4 föreslår utredningen att dessa undantag ska utmönstras, och i

3 Prop. 2004/05:24 om internationell redovisning i svenska företag, s. 118 ff.

517

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

avsnitt 22.10 föreslår utredningen nödvändiga följdändringar i ÅRFL. Enligt de nuvarande reglerna prövar Finansinspektionen frågor om sådana undantag och har också meddelat föreskrifter om vad som ska gälla för de företag som har dispens. Värderings- reglerna för dessa företag finns i nuvarande Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2011:27) om förenklad års- redovisning i försäkringsföretag som har dispens.

Med särregleringen införs särskilda bestämmelser för mindre försäkringsföretag. Utredningen förslag medför att mindre försäk- ringsföretag kommer att tillämpa ÅRFL. Den nuvarande gräns- dragningen mellan de företag som ska tillämpa värderingsreglerna i ÅRFL och Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2011:28) om årsredovisning i försäkringsföretag, och de företag som ska tillämpa värderingsreglerna i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2011:27) om förenklad årsre- dovisning i försäkringsföretag med dispens stämmer emellertid inte överens med Solvens II-direktivets artikel om företag som är undantagna på grund av storlek. Gränsen för vad som är ett mindre försäkringsföretag enligt EU-direktivet och vad som är ett mindre försäkringsföretag i Sverige är alltså satt på olika nivåer. Det bety- der att det nu blir fler, och med svenska mått mätt större, försäk- ringsföretag som kommer att kunna tillämpa särreglerna, jämfört med de försäkringsföretag som har dispens enligt nuvarande bestämmelser. Här bör avslutningsvis också nämnas att många av de försäkringsföretag som har dispens enligt nuvarande bestämmel- ser, och som skulle kunna ha svårt att följa ÅRFL inte kommer att omfattas av något regelverk alls. Det är därför lämpligt att före- skrifter om värdering av tillgångar och skulder som är anpassade till den kategori företag som ska följa särreglerna meddelas med stöd av det bemyndigande som redan finns i 1 kap. 4 § ÅRFL.

18.4.3 Försäkringstekniska avsättningar och krav på aktuarie

Utredningens förslag: Särregleringen ska innehålla en grund- läggande bestämmelse om att ett mindre försäkringsföretags försäkringstekniska avsättningar ska motsvara belopp som krävs för att företaget vid varje tidpunkt ska kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.

518

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

Den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 14 § FRL om aktuarie ska tas in i särregleringen för mindre försäkringsföretag.

Skäl för utredningens förslag: Särregleringen bör enligt utred- ningen innehålla en motsvarighet till den nuvarande grundläggande bestämmelsen om försäkringstekniska avsättningar i 5 kap. 1 § för- sta stycket FRL, eftersom mindre försäkringsföretag inte ska till- lämpa de bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar som införs i FRL till följd av Solvens II-direktivet. Som framgått i avsnitt 18.4.2 ovan kommer de närmare bestämmelserna om beräk- ning och värdering av avsättningar att finnas i ÅRFL och före- skrifter som meddelas med stöd av den lagen.

Utredningen föreslår också att den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 14 § första stycket om att de försäkringstekniska utredning- arna och beräkningarna ska utföras under överinseende av en eller flera aktuarier med den insikt och erfarenhet i dessa frågor som fordras med hänsyn till omfattningen och arten av företagets verk- samhet ska ha sin motsvarighet i särregleringen. Även bestämmel- sen i 5 kap. 14 § andra stycket nuvarande FRL om anmälan för regi- strering och det till 5 kap. 14 § första stycket första stycket hörande bemyndigandet i 5 kap. 17 § ska ha sin motsvarighet i sär- regleringen.

Utredningen har övervägt att inte införa särregler för beräkning av försäkringstekniska avsättningar, utan istället låta alla försäk- ringsföretag beräkna dessa på samma sätt, dvs. enligt Solvens II- direktivets bestämmelser. Om samma bestämmelser skulle tilläm- pas skulle emellertid mindre försäkringsföretag tvingas värdera sina åtaganden på två olika sätt, ett för att få fram ”Solvens II-värden” och ett för den externa redovisningen. Till detta kommer att utred- ningens förslag till kapitalkrav inte förutsätter en ”Solvens II- beräkning” av de försäkringstekniska avsättningarna. I sak föreslår utredningen alltså att de nuvarande bestämmelserna om beräkning och värdering av försäkringstekniska avsättningar, som finns i såväl FRL som i redovisningsregleringen, ska användas i särregleringen, men vara placerade i redovisningsregleringen. Det nuvarande kravet på att avsättningarna ska grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande ska alltså vara kvar, och därmed även den implicita buffert som detta medför.

519

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

18.4.4 Skuldtäckning och placering av tillgångar

Utredningens förslag: Mindre försäkringsföretag ska ha till- gångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning och kapitalkravet (skuldtäckningstillgångar).

Placeringsreglerna för skuldtäckningstillgångar och övriga tillgångar ska i allt väsentligt utformas efter mönster från nuva- rande regler i FRL, med följande skillnader:

– Placeringsreglerna ska – i likhet med vad gällt hittills – gälla för tillgångar som svarar de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning, men också – i motsats till vad gällt hittills – gälla för tillgångar som svarar mot kapitalkravet.

– Katalogen med tillåtna tillgångsslag för skuldtäckning ska vara mer begränsad än vad den är i nuvarande FRL.

– Begränsningar för olika tillgångars andel av det belopp som ska skuldtäckas ska endast finnas för tillgångar i form av fastig- heter, tomträtter och byggnader samt andelar i företag som äger sådan egendom.

– Begränsningarna för enhandsengagemang ska vara något mer långtgående än vad de är i nuvarande FRL.

Särregleringen när det gäller placeringsreglerna ska i övrigt innehålla bestämmelser som i allt väsentligt motsvarar de nuva- rande bestämmelserna i FRL om riskspridning, användande av aktier och andelar i dotterföretag, användande av vissa utländska tillgångar, hinder mot användande av tillgångar som belastas av säkerhetsrätt, användande av fastigheter, tillåtelse att använda andra tillgångsslag, undantag, lokalisering av tillgångar, valuta- matchning, placering av tillgångar motsvarande villkorad återbä- ring och fondförsäkringsåtaganden, värdering till verkligt värde, placering av premier för fondförsäkring och bemyndiganden.

– Mindre försäkringsföretag ska få använda derivat för att sänka den finansiella risken i försäkringsföretaget. Derivat som är kopplade till breda aktieindex ska få användas i syfte att effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar.

Skäl för utredningens förslag: Utredningen föreslår att det ska finnas en bestämmelse om tillåtna tillgångar för skuldtäckning, jfr. den s.k. tillgångskatalogen i nuvarande 6 kap. 3 §. Särregleringen ska också innehålla begränsningar för olika tillgångar, jfr. nuva- rande 6 kap. 12 § nuvarande FRL, och begränsningar för enhands- engagemang, jfr. nuvarande 6 kap. 14 §. Om särregleringen bara

520

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

skulle innehålla en allmänt hållen regel om att tillgångarna ska pla- ceras med ”lämplig riskspridning” och andra mer generella uttryck kan det enligt utredningen medföra en ökad risk för att placeringar sker i tillgångar som t.ex. visar sig vara illikvida. Hänsyn har även tagits till att kapitalförvaltningskompetensen i dessa företag i all- mänhet kan förväntas vara begränsad. Se avsnitt 18.2.3. Genom att uttryckligen ange vilka tillgångar som får användas anser utred- ningen att denna risk minimeras.

En tillgång som är både likvid och säker är statspapper, som därför ska vara en tillåten placering utan begränsningar, jfr. 6 kap. 3 § 1–4 i nuvarande FRL. Säkerställda obligationer som är utgivna i enlighet med lagen för utgivning av säkerställda obligationer upp- fyller också höga krav och bör tillåtas.

Enligt utredningen bör mindre försäkringsföretag också tillåtas använda tillgångar i form av företagsobligationer och liknande instrument, under förutsättning att de är noterade på en reglerad marknad.

Fastigheter är ett tillgångsslag som är tillåtet enligt nuvarande bestämmelser. Samtidigt är fastigheter ett exempel på en tillgång som kan vara illikvid, särskilt vid en konjunkturnedgång. Utred- ningen föreslår därför att endast en begränsad andel av de samlade skuldtäckningstillgångarna ska få placeras i fastigheter. Många mindre försäkringsföretag har placeringar i fastigheter, ibland genom ett dotterbolag. Utredningens förslag om att endast aktie- placeringar i aktier som är noterade på reglerad marknad får använ- das skulle medföra att placeringar i dotterbolagsaktier som inte är noterade inte skulle kunna användas som skuldtäckningstillgångar. För att möjliggöra för mindre försäkringsföretag att behålla, eller nyinvestera, i fastigheter genom dotterbolag har utredningen före- slagit det ska vara tillåtet att också använda aktier i fastighetsbolag och handelsbolag, även om de inte är noterade. När det gäller pla- cering i fastigheter föreslår utredningen att sådana placeringar högst får uppgå till tio procent av det belopp som ska skuldtäckas.

Aktier noterade på en reglerad marknad bör få användas. Det bör dock införas begränsningar för storleken på s.k. enhandsenga- gemang. Värdet av en enskild placering får motsvara högst fem procent av det belopp som ska skuldtäckas om placeringen utgörs av aktier från samma emittent eller grupp av emittenter. Det bör här noteras att innehav i aktier ökar kapitalkravet, jfr. avsnitt 18.4.5 och 18.4.6.

521

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

Innehav i investeringsfonder ska tillåtas, under förutsättning att fonderna huvudsakligen investerar i sådana tillgångar som får användas för skuldtäckning. Innehav i fonder ska ”genomlysas”, dvs. de indirekta tillgångarna ska tas med vid beräkningen av begränsningar för olika tillgångsslag och tas med vid beräkningen av kapitalkravet. Slutligen föreslår utredningen att också medel på konto i bank eller kassa ska vara en tillåten skuldtäckningstillgång.

Mindre försäkringsföretags föreslås får använda derivat för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsföretag. När det gäller derivat som ska användas för att effektivisera förvaltningen av företagets tillgångar föreslår utredningen att endast sådana instru- ment som är kopplade till breda aktieindex ska få användas, t.ex. aktieindexderivat kopplade till svenska eller globala marknader. Dessa index är väldiversifierade och bör vara tillåtna.

Det kan finnas försäkringsföretag som uppfyller kraven för att vara mindre försäkringsföretag men som i dag har placeringar som inte stämmer överens med utredningens förslag till särregler. Dessa bör under en kortare övergångsperiod kunna få dispens enligt utredningens förslag som framgår av avsnitt 18.4.13.

18.4.5 Storlek på kapitalkrav

Utredningens bedömning: Kapitalkraven för mindre försäk- ringsföretag bör sättas i nivå med den skyddsnivå som gäller enligt Solvens II-direktivet och bör utgå från företagens mark- nadsrisker och försäkringsrisker.

Kapitalkraven bör vara olika utformade för livförsäkringsrö- relse respektive skadeförsäkringsrörelse.

Skäl för utredningens bedömning: Utredningens ambition har varit att föreslå enkla bestämmelser, som samtidigt ger ett gott konsumentskydd. Kapitalkraven bör sättas på samma skyddsnivå som i Solvens II-direktivet, men utformas med utgångspunkt i företagens nuvarande situation. Utredningen föreslår alltså ett för- enklat riskkänsligt kapitalkrav.

De åtaganden ett livförsäkringsföretag har skiljer sig från de åta- ganden ett skadeförsäkringsföretag har, vilket medför att kapital- kraven bör utformas något olika.

522

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

18.4.6 Kapitalkrav

Utredningens förslag: Ett mindre försäkringsföretag ska vid varje tidpunkt, utöver tillgångar som ska motsvara försäkrings- tekniska avsättningar för egen räkning § ha en tillräcklig kapital- bas.

Kapitalbasen ska uppgå minst till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens omfattning och art.

Mindre försäkringsföretag med tillstånd för direkt skadeför- säkringsrörelse ska ha en kapitalbas som minst utgör summan av följande belopp:

1. Femton procent av de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning.

2. Tjugo procent av företagets innehav i fastigheter, tomträt- ter och byggnader samt andelar eller aktier i företag som äger sådan egendom.

3. Fyrtio procent av företagets aktieinnehav som inte ingår i 2.

4. Tjugo procent av företagets innehav i obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett mot- svarande utländskt bolag svarar för.

Vid beräkning ska tillgångarna i 2–4 värderas till verkligt värde.

Vid beräkning av det belopp som avses i första stycket 4 ska obligationer som uppfyller kraven i lagen (2003:1223) om utgivning av säkerställda obligationer inte tas med.

Mindre försäkringsföretag med tillstånd för direkt livförsäk- ringsrörelse ska ha en kapitalbas som minst utgör summan av följande belopp:

1. Fem procent av de försäkringstekniska avsättningarna för egen räkning.

2. Tjugo procent av företagets innehav i fastigheter, tomträt- ter och byggnader samt andelar eller aktier i företag som äger sådan egendom.

3. Fyrtio procent av företagets aktieinnehav som inte ingår i 2.

4. Tjugo procent för obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för.

5. 0,3 procent av summan av alla positiva risksummor för egen räkning.

Vid beräkning ska tillgångarna i 2–4 värderas till verkligt värde.

523

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

Vid beräkning av det belopp som avses i första stycket 4 ska obligationer som uppfyller kraven i lagen (2003:1223) om utgiv- ning av säkerställda obligationer inte tas med.

Skäl för utredningens förslag: Utredningens förslag till kapital- krav har tagits fram med utgångspunkt i placeringarna och försäk- ringsriskerna hos de försäkringsföretag som i dag bedriver en verk- samhet som skulle kunna omfattas av de föreslagna bestämmel- serna.

Utformningen av kapitalkraven får inte leda till regelarbitrage i syfte att undgå kapitalkraven. Avsikten är att uppnå samma säker- het för försäkringstagarna i ett försäkringsföretag som tillämpar Solvens II-direktivet och ett försäkringsföretag som tillämpar sär- reglerna. Utredningen har eftersträvat att uppnå motsvarande trygghet men genom andra, enklare metoder för försäkringsföreta- gen som tillämpar särreglerna. Samtidigt har utredningen försökt att skapa ett regelverk som utgår från den verksamhet som bedrivs enligt nuvarande bestämmelser, för att minska de administrativa kostnaderna för försäkringsföretag som ska anpassa sig till särreg- lerna. Begränsningar för företagen finns både genom att det finns tydliga kapitalkrav och placeringsbegränsningar. Genom att kom- binera ett förenklat riskkänsligt kapitalkrav med placeringsbe- gränsningar och en implicit buffert som skapas genom att de för- säkringstekniska avsättningarna beräknas på ett sätt som är betryg- gande anser utredningen att det ges ett konsumentskydd som mot- svarar det skydd som införs genom Solvens II-direktivet. Utred- ningens uppfattning är att kraven kommer att uppfylla de generella utgångspunkterna utredningen slagit fast i avsnitt 18.1.1. De före- slagna beräkningsmetoderna är dock betydligt mindre precisa och mer schabloniserade än Solvens II-direktivets beräkningsmetoder.

Kapitalkravet i procent av försäkringstekniska avsättningar är nytt för skadeförsäkringsföretag, men enkelt att tillämpa. Kravet skulle med utgångspunkt i kända utfall kunna sättas till mellan tolv och femton procent för att säkerställa de åtaganden som försäk- ringsföretagen har. Utredningen har stannat vid att föreslå det högre beloppet för att försäkringsrisken som enligt nuvarande bestämmelser beräknas med premie- och skadeindex ska vara omhändertagen. Kapitalkravet för aktierisker har kalibrerats utifrån utfall i trafikljuset. Utredningen har därutöver funnit det lämpligt att applicera ett kapitalkrav på risker rörande fastighetsinvester- ingar och investeringar i obligationer med kreditrisk.

524

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

Kapitalkraven för försäkringsföretag som driver livförsäkrings- rörelse utgår också från försäkringstekniska avsättningar, men är satt till en lägre procent. Enligt nuvarande bestämmelser ska livför- säkringsföretag med traditionell förvaltning enkelt uttryckt ha en kapitalbas som motsvarar minst fyra procent av försäkringstekniska avsättningar. Utredningen har valt att föreslå ett något högre belopp för att uppnå motsvarande skyddsnivå som inom Solvens II-direktivet. Marknadsriskerna är desamma för livförsäkringsfö- retag som för skadeförsäkringsföretag. Av Finansinspektionens tillsynsverktyg trafikljuset framgår att de dominerande riskerna för de livförsäkringsföretag som skulle kunna omfattas av särre- gleringen är ränterisk, driftskostnadsrisk, fastighetsrisk, aktierisk och dödlighetsrisk. Ränterisk och driftkostnadsrisk tas omhand genom det allmänna kapitalkravet för den totala volymen, dvs. en procentsats av försäkringstekniska avsättningar. Marknadsriskerna hanteras på motsvarande sätt som för skadeförsäkringsföretag.

De innehav som ett försäkringsföretag har i investeringsfonder måste genomlysas vid beräkningen av kapitalkravet.

Kapitalkravet relaterat till positiva risksummor är utformat i enlighet med nuvarande beräkning av solvensmarginal i 7 kap 12§ 3 FRL.

18.4.7 Poster i kapitalbasen

Utredningens förslag: Kapitalbasen får omfatta följande poster:

1. inbetalt aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital,

2. övrigt eget kapital med avdrag för utdelning, och

3. obeskattade reserver.

Om inte något annat följer av reglerna i detta kapitel, får Finansinspektionen i ett enskilt fall besluta att också andra poster än de som anges i första stycket får ingå i, eller dras av, från kapitalbasen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka poster som ska ingå i kapitalba- sen, vilka poster som ska dras av från kapitalbasen samt hur den i övrigt ska beräknas.

525

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

Skäl för utredningens förslag: Utredningen föreslår att en bestämmelse som motsvarar de som i dag finns i 7 kap. 2–3 §§ FRL tas in i kapitlet om regler för mindre försäkringsföretag.

18.4.8 Garantibelopp

Utredningens förslag: Kapitalbasen ska alltid minst uppgå till ett garantibelopp, som för skadeförsäkringsrörelse ska uppgå till 20 miljoner kronor och för livförsäkringsrörelse uppgå till 30 miljoner kronor.

Kapitalbasen för ömsesidiga försäkringsbolag och försäk- ringsföreningar som bedriver skadeförsäkringsrörelse ska uppgå till 3 miljoner kronor om;

1. bolagsordningen innehåller bestämmelser om uttaxering från delägare, och

2. minst hälften av premieinkomsten kommer från bolagets del- ägare.

De belopp som anges i första och andra styckena ska kopplas till till konsumentprisindex.

Skäl för utredningens förslag: Bestämmelsen om hur stor kapital- basen ska vara bör enligt utredningens uppfattning kompletteras med en bestämmelse om garantibelopp. Oavsett vilka åtaganden ett försäkringsföretag har och oavsett hur stor omfattningen av rörel- sen är så ska ett försäkringsföretag alltid minst ha ett i förväg bestämt minsta kapital. Det är innebörden av termen ”garantibe- lopp”, vilket alltså är den lägsta tänkbara nivån på kapitalbasen i ett försäkringsföretag som omfattas av särregleringen.

Bestämmelser om garantibelopp finns i nuvarande 7 kap. 17– 18 §§ FRL, där det bl.a. framgår att för skadeförsäkringsföretag ska garantibeloppet vara två miljoner euro och för direkt livförsäk- ringsrörelse och återförsäkringsrörelse ska garantibeloppet vara tre miljoner euro. Dessa minimibelopp räknas upp efter förändringar i det europeiska konsumentprisindexet som Europeiska kommissio- nen årligen tillkännager. Kraven uppgår för närvarande till 2,3 mil- joner euro för skadeförsäkringsföretag och 3,5 miljoner euro för direkt livförsäkringsrörelse och för återförsäkringsrörelse.

526

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

Som framgått ovan i avsnitt 18.2.4 föreslår utredningen att de nuvarande möjligheterna att ansöka om att få dispens och nedsätt- ning av garantikapitalet ska slopas.

Direkt skadeförsäkring

Ett skadeförsäkringsföretag kan i dag söka dispens hos Finansin- spektionen enligt 1 kap. 19 § FRL från bestämmelser i den lagen. Ett ömsesidigt försäkringsbolag eller en försäkringsförening kan dessutom ansöka om att garantibeloppet sätts ned med högst en fjärdedel enligt 7 kap. 20 § FRL. Det finns således två olika bestämmelser som kan används till grund för nedsättning av garan- tibeloppet, dels en generell bestämmelse om att Finansinspektio- nen kan medge individuella undantag för vissa företag dels en möj- lighet att sätta ner garantibeloppet. Enligt bestämmelserna om ned- sättning av garantibeloppet kan detta sättas ned med högst en fjär- dedel, vilket innebär ett garantibelopp om, före uppräkningar enligt konsumentprisindex, minst 1,5 miljoner euro. De mindre skadeför- säkringsföretagen som uppfyller kraven för att få dispens enligt 1 kap. 19 § FRL har av Finansinspektionen medgetts ett garantibe- lopp om 300 000 euro.

Finansinspektionen har under de senaste åren medgett s.k. tids- begränsade dispenser, ofta med hänvisning till att det är svårt att ge dispens för längre tidsperioder, inte minst till följd av osäkerhet om hur Solvens II-direktivet skulle komma att se ut. De tidsbegränsade dispenserna har medfört att det under de senaste åren varit många mindre skadeförsäkringsföretag4 som återkommande sökt dispens från garantibeloppet, både enligt reglerna om generella undantag och enligt reglerna om dispens från garantibeloppet.

Mindre försäkringsföretag kan ha en begränsad verksamhet, vil- ket medför att kapitalkravet (solvensmarginalen) för dessa företag blir låg. Om konsumentskyddet ska behållas på samma nivå som det är på i dag måste mindre försäkringsföretag ha ett lägsta kapi- talkrav som motsvarar nuvarande krav. Det betyder att de minst ska ha ett garantibelopp, även om kapitalkravet skulle kunna vara lägre. Beloppet bör enligt utredningen vara så högt att det ger skydd för försäkringstagarna, men samtidigt inte vara så högt att det i praktiken inte kommer att finnas kvar några mindre

4 Enligt uppgift från Finansinspektionen söker cirka 60 företag per år dispens från kravet på garantibelopp.

527

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

försäkringsföretag när de nya reglerna träder i kraft. Utredningen har vid bedömningen av hur stort garantibeloppet ska vara tagit hänsyn till att mindre försäkringsföretag även fortsättningsvis bör kunna drivas som aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag eller som försäkringsföreningar. Utredningen har också tagit hänsyn till att den begränsade verksamheten kan innebära att det kan vara svårt att i ett akut läge få kapitaltillskott från ägarna.

Utredningen föreslår mot bakgrund av vad som angivits ovan att garantibeloppen för mindre skadeförsäkringsföretag fastställs till ett belopp i närheten av den nivå som gäller i dag efter minskning med en fjärdedel enligt bestämmelsen i 7 kap 20 § FRL. Detta skulle medföra ett garantibelopp om cirka 1,7 miljoner euro5.

För ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som uppfyller vissa särskilt angivna krav föreslår utredningen att garan- tibeloppet fastställs till ungefär det belopp enligt vilken individuella dispener för närvarande medges enligt bestämmelsen i 1 kap 19 § FRL, dvs. 300 000 euro. Det lägre garantibeloppet kan sättas när det bl.a. finns rätt till uttaxering av medlemmarna. Denna lägre nivå anses ge ett fullgott skydd för försäkringstagarna och de ersätt- ningsberättigade enligt försäkringen under de föreslagna förutsätt- ningarna redan enligt nuvarande bestämmelser.

Utredningen föreslår vid en samlad bedömning att garantibe- loppet för skadeförsäkringsrörelse som bedrivs av skadeförsäk- ringsföretag ska uppgå till 20 miljoner kronor och att garantibelop- pet för skadeförsäkringsrörelse som bedrivs av ömsesidiga skade- försäkringsbolag eller försäkringsföreningar som uppfyller särskilt angivna krav ska uppgå till tre miljoner kronor.

Livförsäkring

De nuvarande dispensmöjligheterna för livförsäkringsföretag består dels av en möjlighet till generellt undantag, dels av en möjlighet till nedsättning av garantibeloppet med högst en fjärdedel. Bestämmel- serna om de generella undantagen finns i 1 kap. 20 § FRL. Undan- tag är bara möjliga för försäkringsföretag som endast tillhandahål- ler dödsfallsförsäkring och för försäkringsföreningar som uppfyller krav på uttaxeringsrätt och inte har en för stor rörelse6. Det är

5 Garantibeloppet uppgår efter uppräkning med konsumentprisindex till 2,3 miljoner euro. Det kan sättas ned med en fjärdedel, vilket medför ett garantibelopp om drygt 1,7 miljoner euro.

6 Prop. 09/10:246 s. 405 ff.

528

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

dessutom bara försäkringsföreningar och ömsesidiga försäkringsfö- retag som kan ansöka till Finansinspektionen om nedsättning av garantibeloppet enligt 7 kap. 20 § FRL. Detta innebär att det är mer begränsade möjligheter för livförsäkringsföretag att få nedsättning av garantibeloppet än för ömsesidiga skadeförsäkringsföretag.

Utredningens utgångspunkt är att skapa enkla och enhetliga regler. I dag kan garantibeloppet för ett ömsesidigt försäkringsfö- retag och en försäkringsförening med maximal dispens, vilket är en fjärdedel av garantibeloppet, uppgå till 2,625 miljoner euro. Detta är efter justering av garantibeloppet med hänsyn till konsument- prisindex. För övriga livförsäkringsföretag uppgår garantibeloppet till 3,5 miljoner euro. Det kan således finnas olika garantibelopp för livförsäkringsföretag beroende på om de har dispens eller inte.

Utredningen har valt att föreslå att ett och samma garantibelopp ska gälla för alla livförsäkringsföretag. Utredningen föreslår att nuvarande garantibelopp bibehålls, varför nivån bör ligga någon- stans mellan 2,625 och 3,5 miljoner euro.

Vid en samlad bedömning föreslår utredningen att garantibe- loppet för livförsäkringsrörelse ska uppgå till 30 miljoner kronor.

Valuta och indexering

Garantibeloppet anges för närvarande i euro. Reglerna för mindre försäkringsföretag är rent nationella och det saknas därför enligt utredningen anledning att ange beloppet i annat än kronor. Belop- pen bör avrundas och sättas till jämna miljontal. I likhet med vad som gäller i dag bör beloppen indexeras, lämpligen i förhållande till konsumentprisindex.

18.4.9 Företagsstyrning m.m. i mindre försäkringsföretag

Utredningens förslag: Ett mindre försäkringsföretag ska bedriva sin verksamhet med en för rörelsens omfattning och beskaf- fenhet tillfredsställande soliditet, företagsstyrning och risk- kontroll, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan fullgöras.

Ett mindre försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för soliditeten i verksamheten och riktlinjer för företagsstyrning och riskhantering.

529

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

Skäl för utredningens bedömning: De nuvarande bestämmelserna i FRL omfattar inte några uttryckliga krav på att ett försäkringsfö- retag ska ha ett företagsstyrningssystem med ett visst innehåll, men det finns flera bestämmelser i FRL som innehåller krav på hur för- säkringsföretaget ska drivas. Enligt bestämmelsen i nuvarande 4 kap. 1 § ska försäkringsrörelse bedrivas med en för rörelsens omfattning och art tillfredsställande soliditet, likviditet och kon- troll över försäkringsrisker, placeringsrisker och rörelserisker, så att åtagandena mot försäkringstagarna och andra ersättningsberät- tigade på grund av försäkringar kan fullgöras. Det finns också bestämmelser om styrelsens ansvar och krav på att rörelsen ska drivas enligt god försäkringsstandard.

Av bestämmelserna i nuvarande 8 kap. FRL framgår att ett för- säkringsföretag ska ha vissa riktlinjer för sin verksamhet. De rikt- linjer som ska finnas enligt lag är försäkringstekniska riktlinjer, kompletterade med ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag, placeringsriktlinjer och riktlinjer för intressekonflikter. Styrelsen ska fastställa dessa riktlinjer, ansvara för att de följs och fortlö- pande pröva om de behöver ändras.

I Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd finns krav på ett flertal olika riktlinjer, t.ex. ersättningsriktlinjer, riktlinjer för outsourcing, skuldtäckningsriktlinjer, etiska riktlinjer, riktlinjer för reservsättning, riktlinjer för teckningsrisker och återförsäkringsris- ker, riktlinjer för klagomål, riktlinjer för riskhantering och risk- kontroll, riktlinjer för regelefterlevnad, riktlinjer för oberoende granskning, riktlinjer för händelser av väsentlig betydelse samt riktlinjer för penningtvätt.

En av utgångspunkterna med den nu aktuella särregleringen har varit att utgå från nuvarande bestämmelser. Men det är samtidigt inte nödvändigt att behålla bestämmelser som kan vara onödigt betungande för de mindre företagen. De riktlinjer som anges i FRL och i olika föreskrifter från Finansinspektionen har inte primärt tagits fram med utgångspunkt att användas för mindre försäk- ringsföretag, utan för att fungera i alla olika former av försäkrings- verksamhet. De mindre försäkringsföretagen har en verksamhet av mindre omfattning, vilket enligt utredningens mening gör att det finns utrymme för enklare bestämmelser.

Det grundläggande kravet som, enligt utredningen, bör ställas är en för rörelsens omfattning och beskaffenhet tillfredsställande

530

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

soliditet, företagsstyrning och riskkontroll, så att åtagandena mot försäkringstagare och andra ersättningsberättigade kan fullgöras. Detta övergripande krav bör kompletteras med krav på två olika riktlinjer, en som behandlar soliditeten i verksamheten och en som behandlar företagsstyrning och riskhantering. Det är naturligtvis tillåtet för ett mindre försäkringsföretag att ha fler riktlinjer för att sätta ramarna för sin verksamhet.

18.4.10 Riktlinje för soliditeten i verksamheten

Utredningens förslag: Mindre försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för soliditeten i verksamheten. Riktlinjerna ska innehålla principerna för hur

1. premier bestäms,

2. försäkringstekniska avsättningar beräknas,

3. återförsäkring avges och tas emot,

4. soliditeten ska tillgodoses,

5. samtliga tillgångar placeras, och

6. skuldsättningstillgångar placeras.

Riktlinjen ska ges in till Finansinspektionen senast den dag den börjar användas.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka närmare uppgifter som riktlinjen ska innehålla.

Skäl för utredningens förslag: Den föreslagna riktlinjen kan liknas vid de nuvarande kraven på riktlinjer för placeringar och försäk- ringstekniska avsättningar. Den föreslagna riktlinjen ska innehålla företagets principer för bl.a. hur försäkringstekniska avsättningar beräknas, soliditeten ska tillgodoses och tillgångar placeras.

18.4.11 Riktlinje för företagsstyrning och riskhantering

Utredningens förslag: Mindre försäkringsföretag ska upprätta och följa riktlinjer för företagsstyrning. Riktlinjerna ska inne- hålla principerna för

1. organisation och ledning,

2. riskhantering,

3. intern kontroll,

531

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

4. regelefterlevnad, och

5. hantering av intressekonflikter.

Av riktlinjen ska särskilt framgå principerna för hur företaget säkerställer att det har kontroll över sina risker.

Riktlinjen ska ges in till Finansinspektionen senast den dag den börjar användas.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka närmare uppgifter som riktlinjen ska innehålla.

Skäl för utredningens förslag: Alla försäkringsföretag, oavsett storlek, måste ha en god styrning riskhantering och intern kontroll. Utredningen föreslår därför att mindre försäkringsföretag ska ha en riktlinje som innehåller principerna för företagsstyrning, risk- hantering, intern kontroll, regelefterlevnad och hantering av intres- sekonflikter.

Av riktlinjen bör bl.a. framgå hur styrelsen och VD ska arbeta för att säkerställa god företagsstyrning, riskhantering och intern kontroll. Enligt utredningen är det särskilt viktigt att det av rikt- linjen framgår hur företaget ska arbeta med att hantera och kon- trollera samtliga risker i verksamheten.

Mindre försäkringsföretag bör kunna utforma sin interna styrning och kontroll så att den passar just deras verksamhet. Utredningens förslag skapar stor frihet och flexibilitet i hur mindre företag kan utforma sin styrning, riskhantering och interna kontroll. Friheten och flexibiliteten följer dels av hur kraven är utformade, dels av att proportionalitetsprincipen gäller också för alla försäkringsföretag, dvs. också för mindre försäkringsföretag.

18.4.12 Rapportering m.m.

Utredningens förslag: Ett mindre försäkringsföretag ska årli- gen till Finansinspektionen rapportera solvens, samt ge in resultat- och balansräkning.

Ett mindre försäkringsföretag ska informera försäkringsta- gare och andra ersättningsberättigade samt de som erbjuds att teckna en försäkring i företaget om att företaget tillämpar sär- reglerna om mindre försäkringsföretag.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

532

SOU 2011:68

Reglering av mindre försäkringsföretag

1. sådan rapportering som avses i första stycket, och

2. den information som ska lämnas enligt andra stycket.

Skäl för utredningens förslag: Många av de mindre företagen har i dag dispens från kraven på att rapportera till Finansinspektionen. Utredningen anser att de mindre försäkringsföretagen som följer särreglerna bör ha en förenklad rapporteringsbörda. Samtidigt ska Finansinspektionen ha möjlighet att verkligen följa upp dessa företag.

De allra minsta företagen (mikroförsäkringsföretagen) föreslås med utredningens förslag tas bort från tillsyn och tillståndsplikt, och kvar är alltså företag som kan välja att följa särreglerna för mindre försäkringsföretag. Utredningen föreslår att försäkringsfö- retag som omfattas av särreglerna årligen rapporterar solvens samt resultat- och balansräkning till Finansinspektionen. Utredningens bedömning är att dessa uppgifter ger Finansinspektionen ett till- räckligt underlag för den löpande tillsynen, samtidigt som den administrativa bördan för de mindre försäkringsföretagen minime- ras. Det bör särskilt noteras att de uppgifter som ska rapporteras till Finansinspektionen kan skilja sig åt från de uppgifter som rap- porteras till Bolagsverket, och att uppgifterna dessutom i vissa fall ges in i olika form. Det är därför inte tillräckligt att Finansinspek- tionen begär in uppgifter som finns hos Bolagsverket.

Enligt utredningens mening är det naturligt att ett mindre för- säkringsföretags kunder får tydlig information om att företaget tillämpar särreglerna för mindre försäkringsföretag.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska ges rätt att meddela föreskrifter om det närmare innehållet i rapporte- ringen, och hur den ska vara utformad.

18.4.13 Dispens från särreglerna

Utredningens förslag: Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen, för mindre försäkringsföretag i ett enskilt fall besluta om tillfälligt undantag från bestämmelserna i denna lag.

Skäl för utredningens förslag: Utredningen anser att det bör infö- ras en möjlighet för mindre försäkringsföretag att ansöka om

533

Reglering av mindre försäkringsföretag

SOU 2011:68

undantag från bestämmelserna i lagen. Det kan synas motsägelse- fullt, eftersom ett av utredningens argument för att införa en sär- reglering är att det finns flera nackdelar med det nuvarande syste- met med dispenser. Samtidigt kan möjligheten att söka mer skräd- darsydda dispenser fylla en viktig funktion i en reglering som ska gälla för företag av mycket varierande storlek och med mycket varierande verksamhet. Det kan helt enkelt inte uteslutas att mindre försäkringsföretag vid något tillfälle skulle kunna komma att ha behov av dispens. Ett exempel på när dispenser kan vara nöd- vändiga är i samband med att de nya bestämmelserna träder i kraft, då ett mindre försäkringsföretag kan behöva dispens för att under en övergångsperiod omallokera sina tillgångar så att de uppfyller de nya bestämmelserna om placeringsbegränsningar. Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse som ger Finansin- spektionen rätt att medge dispens från bestämmelserna i lagen, men att dispens endast ska kunna medges i undantagsfall, dvs. om det finns synnerliga skäl.

534

19 Definitioner m.m.

19.1 Definitioner

Utredningens bedömning och förslag: Det stora flertalet av de definitioner som finns i den s.k. definitionskatalogen i Solvens II-direktivet är redan sedan tidigare genomförda i svensk rätt, och kräver därför inga ytterligare lagstiftningsåtgärder. När det gäller vissa definitioner och begrepp krävs det dock följdänd- ringar i den svenska regleringen. Ett fåtal av definitionerna i definitionskatalogen är helt nya och vissa av dessa ska tas in i lagen.

Nuvarande definitioner i försäkringsrörelselagen av livförsäk- ringsföretag, skadeförsäkringsföretag, skadeförsäkring och liv- försäkring, som har sin grund i direktivets bestämmelser om tillämpningsområdet, ska finnas kvar.

Nuvarande definitioner i försäkringsrörelselagen av försäk- ringstagare respektive försäkrad, som infördes i samband med moderniseringen av försäkringsrörelselagen år 2010, ska finnas kvar.

Som huvudregel ska samtliga definitioner samlas i lagens inle- dande kapitel. Vissa definitioner som rör försäkringsgrupper respektive mindre försäkringsföretag ska dock tas in bland övriga bestämmelser i de kapitel som behandlar försäkrings- grupper respektive mindre försäkringsföretag.

Skäl för utredningens bedömning och förslag: I artikel 13.1– 13.39, som utredningen har valt att kalla definitionskatalogen, i Solvens II-direktivet finns ett antal definitioner.

En stor del av dessa definitioner har sin motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven, och finns därför redan i den nuvarande svenska regleringen. Detta gäller för definitionerna av försäkrings- företag (artikel 13.1 – 1 kap. 3 § och 2 kap. 1 § FRL), återförsäk-

535

Definitioner SOU 2011:68

ringsföretag (artikel 13.4 – 1 kap. 10 § FRL), försäkringsföretag i tredje land (artikel 13.3 – 1 kap. 5 § LUFV), återförsäkringsföretag i tredje land (artikel 13.6 –1 kap. 5 § LUFV), återförsäkring (artikel 13.7 – 1 kap. 9 § FRL och 1 kap. 6 § LUFV), hemmedlemsstat (artikel 13.8 – 1 kap. 5 § LUFV), värdmedlemsstat (artikel 13.9 – 1 kap. 12 § FRL och 1 kap. 5 § LUFV), tillsynsmyndighet (artikel 13.10 – 14 kap. 2 § FRL), filial (artikel 13.11 – 1 kap. 8 och 10 §§ LUFV), etableringsställe (artikel 13.12 – kap. §4 kap. 17 § FRL), medlemsstat där risken är belägen (artikel 13.13 – 1 kap. 17 § FRL och 1 kap. 7 § LUFV), medlemsstat för åtagandet (artikel 13.14 – 1 kap. 18 § FRL och 1 kap. 7 § LUFV), specialföretag (artikel 13.26

– 1 kap. 12 § 4) och stora risker (artikel 13.27 – 3 kap. 16 § FRL). Även om de nuvarande svenska definitionerna i några fall har ut- formats på ett något annorlunda sätt än i Solvens II-direktivet finns det enligt utredningens bedömning inga skillnader i sak. När det gäller dessa definitioner gör utredningen därför bedömningen att det inte behövs några lagstiftningsåtgärder.

I definitionskatalogen finns det också ett antal definitioner som framförallt är av betydelse vid tillämpningen av gruppreglerna; nämligen definitionerna av moderföretag (artikel 13.15 – 1 kap. 11 § ABL och 1 kap. 4 § FL), dotterföretag (artikel 13.16 – 1 kap. 11 § ABL och 1 kap. 4 § FL), nära förbindelser (artikel 13.17 – 1 kap. 14 § FRL), kontroll (artikel 13.18 – 9 kap. 3 § FRL, 1 kap. 3 § LFK), transaktion inom gruppen (artikel 13.19 – 9 kap. 3 § FRL och 5 kap. 9 § LFK), ägarintresse (artikel 13.20 – 1 kap. 13 § FRL, kvalificerat innehav (artikel 13.21 – 1 kap. 15 § FRL), reglerad marknad (artikel 13.22 – 6 kap. 5 § FRL) och finansiellt företag (artikel 13.25 – LFK 1 kap. 3 §). Flertalet av dessa definitioner före- slås bli placerade tillsammans med övriga bestämmelser om grupper.

Definitionerna i artikel 13.23 och 13.24 av nationell byrå och nationell garantifond har sin motsvarighet i de äldre försäkrings- direktiven, men de bestämmelser där definitionerna är relevanta har genomförts på ett sådant sätt i den svenska regleringen att någon uttrycklig definition av nationell byrå respektive nationell garanti- fond inte ansetts vara nödvändig. Utredningen ansluter sig till dessa tidigare bedömningar, och anser alltså att det inte behövs några lagstiftningsåtgärder när det gäller de nu aktuella definitionerna.

I definitionskatalogen finns det även några definitioner som saknar motsvarighet i de äldre direktiven och som därför inte heller finns i den nuvarande svenska regleringen. Detta gäller för defini- tionerna av captivebolag för försäkring (artikel 13.2), captivebolag

536

SOU 2011:68

Definitioner

för återförsäkring (artikel 13.5), teckningsrisk (artikel 13.30), marknadsrisk (artikel 13.31), kreditrisk (artikel 13.32), operativ risk (artikel 13.33), likviditetsrisk (artikel 13.34) och koncentra- tionsrisk (artikel 13.35). Utredningen föreslår att definitionerna av captivebolag tas in i lagen, se kapitel 6. Definitionerna av olika risktyper har framförallt betydelse för reglerna om beräkning av solvenskapitalkravet. Eftersom reglerna kring solvenskapitalkravet är relativt detaljerade i direktivet och i nivå 2-regleringen, t.ex. när det gäller vilka underkategorier av risk som ska ingå i en viss risk- kategori, anser utredningen att det saknas anledning att ta in de relativt övergripande definitionerna i artikel 13.30–13.35 i lagen. Om definitionerna skulle tas in i lagen finns det enligt utredningen en risk för att tolkningen och tillämpningen av det samlade regel- verket skulle försvåras.I artikel 13 finns det slutligen några defini- tioner som visserligen är nya, men som närmast får anses vara av mer upplysande karaktär, nämligen förklaringar av begreppen upp- dragsavtal, funktion, riskreduceringsteknik, diversifieringseffekt, prognostiserad sannolikhetsfördelning och riskmått. Denna typ av definitioner behöver, enligt utredningens bedömning, inte tas in i lag, eftersom det inte är fråga om några egentliga definitioner. Inne- börden av dessa begrepp framgår av sammanhanget i de bestäm- melser där begreppen används.

Solvens II-direktivet innehåller även ett antal definitionslik- nande bestämmelser som inte återfinns i definitionskatalogen i artikel 13. Denna typ av bestämmelser finns framförallt bland bestämmelserna om grupptillsyn i artikel 212, se kapitel 15–16. Vidare finns det en definition av finansiell återförsäkring i artikel 210. I kapitel 21 föreslår utredningen att någon definition av finan- siell återförsäkring inte införs.

När det gäller behovet av ytterligare definitioner till följd av Solvens II-direktivet och utredningens förslag till genomförande av direktivet föreslår utredningen att det ska tas in en definition av begreppet solvensbalansräkning.

De definitioner av skadeförsäkring och livförsäkring som finns i nuvarande FRL (1 kap. 5 §) har sin grund i de äldre direktiv- bestämmelserna om tillämpningsområde och tillståndsplikt. Dessa äldre direktivbestämmelser ändras inte i sak av Solvens II-direkti- vet, och utredningen föreslår därför att de nuvarande definitionerna ska finnas kvar.

I nuvarande FRL finns det dels en särskild bestämmelse, 1 kap. 6 §, om tillämpning av bestämmelser om livförsäkring på sjuk- och

537

Definitioner

SOU 2011:68

olycksfallsförsäkring m.m., dels en särskild bestämmelse om klas- sificeringen av livränta och sjukränta, 1 kap. 7 §. Bestämmelserna har sin grund i de äldre direktivbestämmelserna, som inte i sak änd- ras av Solvens II-direktivet. Mot denna bakgrund föreslår utred- ningen att de nuvarande bestämmelserna ska finnas kvar.

Definitionen av tjänstepensionsförsäkring i 1 kap. 8 § FRL kap. § ska slopas, jfr. dock avsnitt 9.2.13.

19.2 Tillståndsfrågor m.m.

19.2.1 Krav på tillstånd

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om krav på tillstånd kräver inga ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 14.1 i Solvens II- direktivet finns bestämmelser om att auktorisation (tillstånd) ska krävas för att starta sådan direkt försäkringsverksamhet som omfattas av direktivet. I artikel 14.2 finns bestämmelser om att ansökan ska ske till tillsynsmyndigheten i hemlandet. Av nyss nämnda artikel framgår att tillstånd också krävs om ett företag med tillstånd avser utöka sin verksamhet på visst sätt.

Bestämmelserna i direktivet har sin motsvarighet i de äldre för- säkringsdirektiven (artikel 6 i första skadedirektivet, artikel 4 i tredje livförsäkringsdirektivet, artikel 4 i konsoliderade livförsäk- ringsdirektivet och artikel 3 i återförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestämmelser i 2 kap. 1, 2 och 11–14 §§ FRL. Utredningens bedömning är att bestämmel- serna i Solvens II-direktivet inte kräver några ytterligare lagstift- ningsåtgärder.

19.2.2 Förhandsbesked

Utredningens förslag: Den nuvarande svenska bestämmelsen om att Finansinspektionen, efter ansökan, ska lämna förhands- besked om huruvida det krävs tillstånd för en planerad verksam- het ska finnas kvar.

538

SOU 2011:68

Definitioner

Skäl för utredningens förslag: Enligt 2 kap. 3 § FRL ska Finans- inspektionen, efter ansökan, lämna förhandsbesked om huruvida det krävs tillstånd för en planerad verksamhet. Bestämmelsen om möjlighet att få förhandsbesked ska ses i ljuset av att det i FRL saknas en legaldefinition av begreppet försäkringsrörelse. Möjlig- heten att begära förhandsbesked är en viktig bestämmelse vid den praktiska tillämpningen av FRL, och enligt utredningens bedöm- ning finns det ingenting i Solvens II-direktivet som hindrar Sverige från att ha kvar bestämmelsen.

19.2.3 Förutsättningar för tillstånd

Utredningens bedömning: Bestämmelsen i direktivet om för- utsättningar för tillstånd kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 18 i Solvens II-direk- tivet finns bestämmelser om villkor för auktorisation (tillstånd). Bestämmelserna har i allt väsentligt sin motsvarighet i de äldre för- säkringsdirektiven (artikel 8 första skadeförsäkringsdirektivet, arti- kel 6 tredje skadeförsäkringsdirektivet, artikel 6 konsoliderade liv- försäkringsdirektivet och artikel 6 återförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har i huvudsak genomförts genom bestämmel- ser i 2 kap. 4, 10 och 18 §§, 4 kap. 4 § FRL och 27 § trafikskade- lagen (1975:1410).

Den generella utformningen av de nuvarande svenska bestäm- melserna om tillstånd innebär, enligt utredningens bedömning, att bestämmelserna i artikel 18 inte kräver några följdändringar i de svenska lagreglerna.

19.2.4 Försäkringsföretag som bedriver återförsäkringsverksamhet

Utredningens bedömning: Försäkringsföretag som bedriver direktförsäkringsverksamhet ska också i framtiden ha rätt att även bedriva verksamhet som avser mottagen återförsäkring.

Skäl för utredningens bedömning: Av skäl 9 i Solvens II-direkti- vet framgår det att det inte finns några bestämmelser i direktivet

539

Definitioner

SOU 2011:68

om vilken återförsäkringsverksamhet som ett direktförsäkrings- företag får bedriva, och att det är upp till medlemsstaterna att besluta om sådana bestämmelser ska införas.

I samband med det svenska genomförandet av återförsäkrings- direktivet infördes det inte några begränsningar när det gäller direktförsäkringsföretagens möjlighet att bedriva återförsäkrings- verksamhet, se prop. 2007/08 s. 65. Utredningen finner inte skäl att nu göra någon annan bedömning.

19.2.5 Verksamhetsplan

Utredningens bedömning: Bestämmelsen i direktivet om inne- hållet i en verksamhetsplan bör genomföras genom föreskrifter på lägre nivå än lag med stöd av det bemyndigande för reger- ingen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad en verksamhetsplan ska innehålla som redan finns i FRL.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 23 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om det närmare innehållet i en sådan verksam- hetsplan som ska fogas till en ansökan om tillstånd.

Bestämmelsen i artikel 23 har i allt väsentligt sin motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven (artikel 9 första skadeförsäkrings- direktivet, artikel 7 tredje skadeförsäkringsdirektivet, artikel 7 kon- soliderade livförsäkringsdirektivet och artikel 11 återförsäkrings- direktivet). Dessa bestämmelser har genomförts genom en bestäm- melse med krav på verksamhetsplan, 2 kap. 18 § FRL, i kombina- tion med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som vad en sådan verksamhetsplan ska innehålla, 2 kap. 19 § 3 FRL. Utredningen anser att det nuvarande bemyndigandet kan finnas kvar, eftersom det här rör sig om detaljbestämmelser kring vilka uppgifter som ska finnas i en ansökan om tillstånd. Mot denna bakgrund krävs det alltså inga lagstiftningsåtgärder med anledning av artikel 23 i Sol- vens II-direktivet. Eftersom artikel 23 innehåller delvis ny terminologi måste de nuvarande föreskrifterna från Finansinspektionen ändras.

540

SOU 2011:68

Definitioner

19.2.6 Separationskrav

Utredningens bedömning: Bestämmelsen i direktivet om sepa- rat förvaltning av livförsäkringsverksamhet och skadeförsäkrings- verksamhet i försäkringsföretag som bedriver s.k. blandad verk- samhet kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 74 i Solvens II-direk- tivet finns bestämmelser om särskild förvaltning av livförsäkring och skadeförsäkring i de företag som med stöd av vissa särskilda regler samtidigt bedriver liv- och skadeförsäkringsverksamhet. Av artikel 74.1 framgår det att förvaltningen i denna typ av företag ska organiseras på ett sådant sätt att livförsäkringsverksamheten hålls avskild från skadeförsäkringsverksamheten.

Bestämmelsen har sin motsvarighet i äldre försäkringsdirektiv (artikel 19 konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Denna bestäm- melse har i Sverige genomförts genom bestämmelser i 4 kap. 7 och 7 kap. 6 §§ FRL.

Utredningen föreslår att den nuvarande bestämmelsen i 4 kap. 7 § ska finnas kvar, jfr. 4 kap. 6 § i utredningens författningsförslag.

Sammanfattningsvis gör utredningen därför bedömningen att bestämmelserna i artikel 74 inte kräver några ytterligare lagstiftnings- åtgärder.

19.3 Tillämplig lag för avtal om direkt försäkring

Utredningens bedömning: Bestämmelsen i direktivet om till- lämplig lag för avtal om direkt försäkring kräver ingen lagstift- ningsåtgärd.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 178 i Solvens II- direktivet finns en bestämmelse om att varje medlemsstat som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) ska till- lämpa bestämmelserna i den förordningen för att fastställa vilken lag som ska vara tillämplig på försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 i den förordningen. I nyss nämnda artikel finns lagvals- regler för olika typer av försäkringsavtal.

541

Definitioner

SOU 2011:68

Någon lagstiftningsåtgärd med anledning av artikel 178 behövs inte enligt utredningen, eftersom Sverige omfattas av nämnda för- ordning1. Förhållandet mellan Rom I och den nuvarande svenska regleringen kring lagval ligger utanför utredningens uppdrag.

19.4 Information till försäkringstagare (livförsäkring)

Utredningens förslag: Bestämmelserna i direktivet om infor- mation till livförsäkringstagare ska genomföras genom änd- ringar i myndighetsföreskrifter som får meddelas med stöd av ett justerat bemyndigande i försäkringsrörelselagen.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 185 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om vilken information som ska lämnas till för- säkringstagare innan ett livförsäkringsavtal ingås. Bestämmelsen har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artikel 36 och bilaga III konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Bestämmelsen har i huvud- sak genomförts genom myndighetsföreskrifter2, med stöd av ett särskilt bemyndigande i 4 kap.18 § 2 försäkringsrörelselagen.

Solvens II-direktivet innebär att det införs ett tillägg när det gäller kraven på information till försäkringstagare livförsäkring. Enligt artikel 185.1 punkt 2 d) ska informationen nu även innehålla en konkret hänvisning till rapporten om verksamhet och solvens, som gör denna information lättillgänglig för försäkringstagaren.

Detta tillägg kan enligt utredningen genomföras genom änd- ringar i de nuvarande myndighetsföreskrifterna. Det bör dock här uppmärksammas att kravet på hänvisning till rapporten om verk- samhet och solvens rimligen inte kan träda i kraft före det att för- säkringsföretagen är skyldiga att upprätta en rapport om verksam- het och solvens.

Som framgått finns det redan i nu gällande rätt ett bemyndi- gande i 4 kap 18 § 2 FRL. Bemyndigandet gäller för information som ska lämnas enligt den särskilda bestämmelsen om information i 4 kap. 2 § försäkringsrörelselagen. Eftersom bemyndigandet främst handlar om ”försäkringens villkor och värdeutveckling” och därför t.ex. inte självklart kan anses gälla för information om för-

1 Såvitt utredningen känner till omfattas inte Danmark av Rom I.

2 Finansinspektionens föreskrifter om information som gäller livförsäkring och tjänste- pension (FFFS 2011:35).

542

SOU 2011:68

Definitioner

säkringsföretagets finansiella ställning – rapporten om verksamhet och solvens – eller för sådan information som ska lämnas under försäkringens löptid anser utredningen att bemyndigandet bör justeras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den information som försäkringsföretag ska lämna innan ett för- säkringsavtal ingås och under den tid avtalet gäller.

543

20 Verksamhet över gränserna

20.1 Överföring av uppgifter m.m. vid filialetablering

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om överföring av uppgifter mellan tillsynsmyndigheter i samband med etablering av filial eller generalagentur kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 146 i Solvens II- direktivet finns bestämmelser om bl.a. överföring av uppgifter mellan tillsynsmyndigheter vid etablering av filial. Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkrings- företag. Bestämmelserna har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artikel 10 första skadeförsäkringsdirektivet, artikel 32 tredje skade- försäkringsdirektivet, artikel 40 konsoliderade livförsäkringsdirek- tivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestäm- melser i 3 kap. 2–5 §§ FRL.

Bestämmelserna i artikel 146 kräver inga ändringar i de nuva- rande svenska bestämmelserna, eftersom dessa är generellt utformade.

20.2 Anmälan från hemmedlemsstaten vid gränsöverskridande verksamhet

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om anmälan från Finansinspektionen till tillsynsmyndigheten i värd- landet vid svenska försäkringsföretags gränsöverskridande verk- samhet kräver inga lagstiftningsåtgärder.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 148 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om den anmälan som tillsynsmyndigheten i hem- landet ska göra till tillsynsmyndigheten i värdlandet när ett försäk- ringsföretag i hemlandet avser att bedriva gränsöverskridande verk-

545

Verksamhet över gränserna

SOU 2011:68

samhet i andra länder inom EES. Bestämmelserna har sin mot- svarighet i de äldre direktiven (artikel 16 andra skadeförsäkrings- direktivet, artikel 35 tredje skadeförsäkringsdirektivet, artikel 42 konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Dessa äldre bestämmelser har genomförts genom bestämmelser i 3 kap. 17–20 §§ FRL.

Bestämmelserna i artikel 146 kräver inga ändringar i de nuva- rande svenska bestämmelserna, eftersom dessa är generellt utformade.

20.3 Filialer till försäkringsföretag i tredjeland

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om behandlingen av verksamhet som avser direkt försäkring som bedrivs av inom gemenskapen etablerade filialer eller general- agenturer till försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemen- skapen kräver rätt omfattande ändringar i den nuvarande svenska regleringen.

Skäl för utredningens förslag: I artikel 162–1671 i Solvens II- direktivet finns bestämmelser om behandlingen av inom gemen- skapen etablerade filialer till försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen. Bestämmelserna gäller endast verksamhet som avser direkt liv- eller skadeförsäkring, jfr. artikel 162.1 där det hänvisas till artikel 2.1 första stycket. Enligt artikel 13.11 avses med filial en agentur eller en filial till ett försäkringsföretag. Delar av bestämmelserna i artikel 162–167 har sin motsvarighet i de äldre direktiven (artiklarna 23–26 och 28a första skadeförsäkringsdirek- tivet, artiklarna 51 och 53–56 konsoliderade livförsäkringsdirekti- vet och artikel 53 tredje livförsäkringsdirektivet. Dessa äldre be- stämmelser har genomförts genom bestämmelser i 4–10 kap. lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensions- instituts verksamhet i Sverige (LUFT).

Enligt artikel 162 ska filialens verksamhet vara tillståndspliktig. Tillstånd ska ges till försäkringsföretaget, om företaget uppfyller vissa särskilda krav som finns angivna i artikel 162 och 163. De nuvarande svenska bestämmelserna om krav på koncession (till- stånd) finns i 4 kap. LUFT, där det också finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att med-

1 Bestämmelser om filialer till försäkringsföretag med huvudkontor i tredje land finns också i artikel 168–171, men dessa artiklar ingår i den s.k. konsolideringen (se kapitel 5).

546

SOU 2011:68

Verksamhet över gränserna

dela närmare föreskrifter om handlingar som ska fogas till ansökan. Eftersom bestämmelserna i Solvens II-direktivet på flera punkter avviker från de nuvarande svenska bestämmelserna krävs rätt om- fattande ändringar av de nuvarande svenska bestämmelserna. Se vidare författningskommentaren till de föreslagna ändringarna i LUFT, avsnitt 26.13.

I artikel 164 finns bestämmelser möjlighet att överlåta försäk- ringsbestånd för filialer till försäkringsföretag i tredje land. De nuvarande svenska bestämmelserna om överlåtelse av försäkrings- bestånd från en försäkringsgivare från tredje land finns i 9 kap. LUFT. Bestämmelserna i artikel 164 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna är föranledda av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvensmarginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppen medräkningsbar kapital- bas och solvenskapitalkrav.

I artikel 165 finns bestämmelser kring försäkringsföretagens försäkringstekniska avsättningar och i artikel 166 bestämmelser om filialens skyldighet att hålla vissa belopp relaterade till kapitalkrav och medräkningsbar kapitalbas. De nuvarande svenska bestämmel- serna om bl.a. deposition, försäkringstekniska avsättningar, sol- venskrav och tillräcklig kapitalbas finns i 5 kap. LUFT. Bestämmel- serna i artikel 165 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna handlar i praktiken om att även filialer till försäkringsgivare från tredje land ska tillämpa de nya bestämmelserna om avsättningar, kapitalbas, kapitalkrav och före- tagsstyrning som till följd av Solvens II-direktivet införs för för- säkringsgivare etablerade inom EES. Det krav på deposition som finns i dag ska finnas kvar, men uttryckas och beräknas på ett nytt sätt, se även författningskommentaren i avsnitt 26.13.

I artikel 167 finns bestämmelser om vissa särskilda förmåner för försäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen som har filialer i fler än en medlemsstat inom gemenskapen. Förmånerna handlar om beräkning av kapitalkrav, deposition och placering av tillgångar. De nuvarande svenska bestämmelser som gäller vid verk- samhet i flera EES-länder finns i 5 kap. 16–18 §§ LUFT. Bestäm- melserna i artikel 167 kräver följdändringar i de nuvarande svenska bestämmelserna. Följdändringarna är föranledda av att kraven i de tidigare försäkringsdirektiven var kopplade till begreppet solvens- marginal som nu genom Solvens II-direktivet ersatts med krav kopplade till begreppet solvenskapitalkrav.

547

21 Återförsäkring och specialföretag m.m.

21.1 Återförsäkring – likvärdighetsbedömningar (ekvivalensbedömningar)

Utredningens bedömning och förslag: Bestämmelserna i direk- tivet om kommissionens skyldigheter och möjligheter när det gäller s.k. likvärdighetsbedömningar av solvensordningar som tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamhet behöver inte tas in i lag.

Bestämmelsen i direktivet om att återförsäkringsavtal som ingåtts med ett försäkringsföretag med huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning av kommissionen bedömts vara likvär- dig med solvensordningen i Solvens II-direktivet ska behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal som ingåtts med företag som har fått tillstånd enligt Solvens II-direktivet ska tas in i svensk lag.

Skäl för utredningens bedömning och förslag: I artikel 172.1 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om att kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som specificerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamheter som bedrivs av företag med huvud- kontor i det tredjelandet är likvärdig med den solvensordning som gäller enligt Solvens II-direktivet. Bestämmelsen riktar sig till kom- missionen, och ska därför inte tas in i svensk lag.

Av artikel 172.2 framgår det att kommissionen får – med till- lämpning av det s.k. kommittologiförfarandet och med beaktande av de kriterier som fastställts enligt artikel 172.1 – besluta om huru- vida en solvensordning som tredjeland tillämpar på återförsäkrings- verksamhet som bedrivs av försäkringsföretag med huvudkontor i

549

Återförsäkring och specialföretag

SOU 2011:68

samma tredjeland är likvärdig med den solvensordning som gäller enligt Solvens II-direktivet. Eftersom beslut som antas av kommis- sionen är direkt gällande i Sverige krävs det inga lagstiftnings- åtgärder med anledning av artikel 172.2.

Av artikel 172.3 framgår det att återförsäkringsavtal som ingåtts med ett försäkringsföretag med huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet ska behandlas på samma sätt som åter- försäkringsavtal som ingåtts med företag som har fått tillstånd enligt Solvens II-direktivet.

Utredningen har övervägt att genomföra den aktuella bestäm- melsen efter mönster från det tidigare svenska genomförandet av en liknande bestämmelse om behandlingen i Sverige av återförsäk- ringsgivare från EES, jfr. 7 kap. 15 § och prop. 2007/08:40 s. 69 ff och s. 109 ff. Av nämnda paragraf framgår det att ett beslut om minskning av avdrag på grund av avgiven återförsäkring inte får ha sin grund i bristande sundhet i återförsäkringsgivarens finanser, om återförsäkringsgivaren är auktoriserad i ett annat land inom EES. Denna bestämmelse skulle kunna kompletteras med att ett sådant beslut inte heller får fattas om återförsäkringsgivaren har sitt huvudkontor i ett tredjeland vars solvensordning bedömts likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet. Enligt utredningen skulle det dock kunna ifrågasättas om en sådan svensk bestämmelse är ett tillräckligt genomförande av bestämmelsen i Solvens II- direktivet, och utredningen föreslår därför att bestämmelsen i direktivet tas in i den svenska lagen genom en uttrycklig bestäm- melse om likabehandling.

21.2 Förbud mot pantsättning av tillgångar (försäkringsföretag i tredje land)

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om för- bud mot system med bruttoreserver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade ska- dor i de fall då återförsäkraren är ett försäkringsföretag i tredje- land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvens- ordningen i Solvens II-direktivet kräver ingen lagstiftningsåtgärd.

550

SOU 2011:68

Återförsäkring och specialföretag

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 173 i Solvens II- direktivet finns bestämmelser om förbud mot system med brutto- reserver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett för- säkringsföretag i tredjeland vars solvensordning bedömts vara lik- värdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet.

När motsvarande direktivbestämmelse för återförsäkringsgivare från ett annat EES-land genomfördes i svensk rätt i samband med genomförandet av återförsäkringsdirektivet gjordes bedömningen att det i Sverige inte fanns något sådant system med bruttoreserver som avses i bestämmelsen, jfr. prop. 2007/08:40 s. 84, och att bestämmelsen därför inte krävde någon lagstiftningsåtgärd.

I 5 kap. LUFT finns bestämmelser om att en försäkringsgivare från tredje land ska, som säkerhet för sin försäkringsrörelse i Sverige, deponera värdehandlingar i en bank eller ett kreditmark- nadsföretag på det sätt och under de villkor som Finansinspektio- nen bestämmer. Bestämmelserna ändrades senast i samband med genomförandet av Återförsäkringsdirektivet, genom vilket det klar- gjordes att depositionsbestämmelserna för direkt försäkrings- rörelse även skulle gälla vid återförsäkringsrörelse. Att deposi- tionsbestämmelserna alltjämt i grunden ska gälla för all försäkrings- rörelse som bedrivs genom filial till en försäkrings- eller återförsäk- ringsgivare från tredje land följer av artikel 162.2 i Solvens II- direktivet. Som framgått av utredningens förslag till genomförande av den artikeln, se avsnitt 20.3, måste de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. LUFT arbetas om med anledning av Solvens II-direktivet.

Frågan är nu om bestämmelsen i artikel 173 ska anses förbjuda depositionskrav i de fall försäkrings- eller återförsäkringsgivaren har sitt huvudkontor i ett tredje land vars solvensordning bedömts vara likvärdig med solvensordningen i Solvens II-direktivet. Om bestämmelsen är avsedd att innebära krav på ett sådant förbud borde emellertid bestämmelsen i direktivet, enligt utredningen, ha formulerats på ett sådant sätt att den hänvisade till bestämmelserna om deposition i samma direktiv. Eftersom en sådan hänvisning saknas har utredningen valt att tolka bestämmelsen enligt dess ordalydelse, dvs. som ett förbud mot en viss form av system med bruttoreserver. I enlighet med tidigare bedömningar finns det inget sådant system i Sverige, och bestämmelsen i artikel 173 kräver därför, enligt utredningen, inga lagstiftningsåtgärder.

551

Återförsäkring och specialföretag

SOU 2011:68

21.3 Finansiell återförsäkring

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om krav på särskild riskhantering i samband med finansiell återför- säkring behöver inte tas in särskilt i lagen.

Skäl för utredningens förslag: Begreppet finansiell återförsäkring1 (på engelska finite reinsurance contracts/activities) förklaras i arti- kel 210.3 i Solvens II-direktivet på följande sätt2; en återförsäkring (på engelska reinsurance) där den explicita maximala potentiella förlusten3 – som kan uppstå överstiger premien för avtalets livs- längd, samtidigt som det i avtalet antingen tas hänsyn4 till pengars tidsvärde eller finns mekanismer för att utjämna skillnaden i eko- nomiskt åtagande mellan parterna. Risken för förlust ska uppstå genom överföring av en teckningsrisk och en tidsrisk, som båda är betydande. Den potentiella förlusten ska överstiga premien med ett ”begränsat men betydande belopp”.

Som en bakgrund till utredningens överväganden och förslag kan här nämnas att finansiell återförsäkring i olika former har fun- nits sedan i vart fall 1950-talet. Finansiell återförsäkring började användas i ökad utsträckning under 1990-talet till följd av de kata- strofskador som drabbade den internationella återförsäkringsmark- naden under slutet av 1980 och början av 1990-talet.5 Medan tradi- tionell återförsäkring syftar till att överföra en del av försäkrings- risken från en försäkringsgivare till en återförsäkrare så syftar finansiell återförsäkring i sin ursprungliga form till att skydda ett försäkringsbolags balansräkning och framtida rörelseresultat mot sådana risker som räntefluktuationer, felaktig valutamatchning, felaktiga investeringar etc. Finansiell återförsäkring kan också vara fokuserad på transaktioner som syftar till att lösa sådana problem hos försäkringsgivare som svaga reserver, otillräckligt kapital och stora fluktuationer i riskrörelsen. Finansiell återförsäkring är en av de tekniker som ibland brukar kallas alternativa riskreducerings-

1 Huvuddelen av traditionell försäkring baserar riskbedömning och premiesättning på de stora talens lag, dvs. riskutjämning genom spridning av engagemanget över ett stort antal lik- artade risker, av vilka endast ett fåtal drabbas av skador. Den finansiella marknaden tillämpar begreppet finite risk covers, vilket innebär att man sprider individuella risker över tiden. (Återförsäkring, 6:e upplagan (2000), Björn Gustafsson IfU, s. 89).

2 Enligt utredningens tolkning av den något svårtillgängliga beskrivningen i den svenska versionen av direktivet.

3 uttryckt som den maximala överförda ekonomiska risken.

4 som ska vara ”betydande”.

5 Återförsäkring, 6:e upplagan (2000), Björn Gustafsson, Ifu.

552

SOU 2011:68

Återförsäkring och specialföretag

tekniker (på engelska Alternative Risk Transfer). Såvitt utredningen kunnat finna finns det inte någon tydlig gräns mellan traditionell återförsäkring och finansiell återförsäkring.

Enligt artikel 210.1 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att försäkringsföretag som ingår avtal om finansiell återförsäkring, eller bedriver verksamhet med sådan återförsäkring, på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller verksamheter. Enligt artikel 210.2 får kommissionen, i syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av finansiell återförsäk- ringsverksamhet, anta genomförandeåtgärder för att närmare spe- cificera bestämmelserna i 210.1 i fråga om övervakning, hantering och kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverk- samhet.

Eftersom bestämmelsen i artikel 210.2 inte är riktad till med- lemsstaterna behöver bestämmelsen inte genomföras i svensk rätt. När det gäller bestämmelserna i artikel 210.1 och 210.3 gör utred- ningen följande bedömningar.

I samband med det svenska genomförandet av återförsäkrings- direktivet – som innehöll en option som gjorde det möjligt att till- lämpa bestämmelserna i det direktivet på finansiell återförsäkring – gjordes bedömningen att det inte då borde införas några sär- bestämmelser för finansiell återförsäkring eller någon definition av finansiell återförsäkring, jfr. prop. 2007/08:40 s. 120 ff. Ställnings- tagandet grundades bl.a. på att begreppet försäkringsrörelse inte är definierat i FRL och att det därför inte var lämpligt att införa en detaljbestämmelse om att just finansiell återförsäkring skulle anses vara försäkringsrörelse. Utredningen delar i grunden dessa bedöm- ningar.

Bestämmelsen i artikel 210.1 skulle visserligen – till skillnad från bestämmelserna i återförsäkringsdirektivet – kunna tolkas som en skyldighet för alla medlemsländer att nu införa uttryckliga bestäm- melser om finansiell återförsäkring. Med en uttrycklig definition skulle det t.ex. bli helt klart att i vart fall den form av finansiell återförsäkring som ryms inom den definition som finns i direktivet får bedrivas av försäkringsföretag. Enligt utredningen ska bestäm- melsen emellertid inte tolkas som en sådan skyldighet, eftersom bestämmelsen snarast handlar om en skyldighet för försäkrings- företag att beakta de särskilda risker som kan finnas vid denna typ av verksamhet.

553

Återförsäkring och specialföretag

SOU 2011:68

I avsnitt 11 har utredningen föreslagit en bestämmelse om att alla försäkringsföretag ska vara skyldiga att på ett tillfredsställande sätt kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera alla relevanta risker. Enligt utredningens bedömning innefattar den föreslagna bestämmelse även en skyldighet att ta hänsyn till sådana risker som uppstår vid finansiell återförsäkring, även om detta inte framgår uttryckligen av den föreslagna lag- bestämmelsen.

Mot denna bakgrund anser utredningen att den övergripande bestämmelsen i artikel 210.1 om krav på särskild riskhantering i samband med finansiell återförsäkring inte behöver tas in särskilt i den svenska lagtexten.

Enligt utredningen saknas det också anledning att i den svenska lagen ta in den definition av finansiell återförsäkring som finns i artikel 210.3, eftersom finansiell återförsäkring såsom den definie- ras i Solvens II-direktivet får anses vara sådan verksamhet som får bedrivas av svenska försäkringsföretag utan att detta behöver anges uttryckligen i lagen.

21.4 Specialföretag

Utredningens förslag: Verksamhet som består i att överta ris- ker från ett försäkringsföretag eller en utländska försäkrings- givare, och som helt finansieras genom emissioner av skuldebrev eller någon annan liknande form av finansiering, för vilken rätten till återbetalning är underordnad skyldigheterna enligt avtalet om riskövertagandet, får drivas bara efter tillstånd. Regeringen får meddela föreskrifter om förutsättningar för till- stånd och villkor för verksamheten.

Bakgrund: Av artikel 13.26 i Solvens II-direktivet framgår det6 att ett specialföretag (på engelska special purpose vehicle eller SPV) är ett företag7 – som övertar (på engelska assumes) risker från försäk- ringsföretag. I ett specialföretag finansieras övertagandet av dessa risker till fullo genom inkomster från emissioner av skuldebrev eller någon annan finansieringsmekanism, där återbetalningsrättig- heterna för dem som tillhandahåller sådana lån eller en sådan finan-

6 Enligt utredningens tolkning av definitionen i direktivet.

7 annat än ett befintligt försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

554

SOU 2011:68

Återförsäkring och specialföretag

sieringsmekanism är efterställda specialföretagets återförsäkrings- åtaganden. Ett specialföretag behöver inte vara en juridisk person.

Skäl för utredningens förslag: Enligt artikel 211.1 i Solvens II- direktivet ska medlemsstaterna tillåta specialföretag att etablera sig inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt förhandsgodkännande (tillstånd). Enligt artikel 211.2 ska kommis- sionen, i syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av speci- alföretag, anta genomförandeåtgärder för att fastställa ett tillstånds omfattning, obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal, lämplighetskrav för ägare och ledning, krav på sunda rutiner, infor- mationskrav och solvenskrav. Enligt artikel 211.3 ska specialföretag som fått tillstånd före den 31 oktober 2012 omfattas av lagen i den medlemsstat som gett tillståndet. All ny verksamhet som ett special- företag startar efter det datumet ska emellertid omfattas av punkt- erna 211.1 och 211.2.

Bestämmelsen i artikel 211.2 är inte riktad till medlemsstaterna och ska därför inte genomföras i svensk rätt. Bestämmelsen i arti- kel 211.3 är inte relevant för svenska förhållanden, eftersom Sverige hittills inte auktoriserat några specialföretag. När det slutligen gäller bestämmelsen i artikel 211.1 gör utredningen följande över- väganden.

I samband med det svenska genomförandet av återförsäkrings- direktivet – som innehöll en option för medlemsstaterna att tillåta specialföretag att etablera sig på deras territorium – gjordes bedöm- ningen att det inte då borde införas några särbestämmelser för spe- cialföretag, jfr. prop. 2007/08:40 s. 120 ff. Skälet till detta vara att det inte bedömdes föreligga något starkt behov av sådana företag i Sverige, eftersom sådan verksamhet som är typisk för specialföre- tag kan bedrivas av ett återförsäkringsbolag inom ramen för gäl- lande och då föreslagna regler i FRL. Regeringen uteslöt dock inte att frågan kunde komma att omprövas i ett senare sammanhang. För att genomföra återförsäkringsdirektivets bestämmelser om användning av utestående belopp från specialföretag för skuldtäck- ning infördes dock en definition av specialföretag i FRL, jfr. 6 kap. 3 § 14 och 34 § 3 samt 7 kap. 16 § FRL.

Utredningen anser att bestämmelserna i Solvens II-direktivet innebär en skyldighet för Sverige att nu införa uttryckliga bestäm- melser om möjligheten för specialföretag att etablera sig i Sverige, även om det fortsatt kan hävdas att sådan verksamhet som är typisk för specialföretag också kan bedrivas av ett svenskt återförsäk-

555

Återförsäkring och specialföretag

SOU 2011:68

ringsbolag. Eftersom emellertid reglerna för specialföretag i fram- tiden, till följd av kommissionens genomförandebestämmelser, kan komma att avvika på en eller flera punkter från regleringen av återförsäkringsbolag anser utredningen att det också måste framgå av svensk lag att det finns en rätt att bedriva verksamhet i egenskap av svenskt specialföretag. Ett sådant företag kommer att lyda under de regler som kommissionen ska ta fram.

Mot denna bakgrund anser utredningen att bestämmelsen i arti- kel 211.1 om att specialföretag ska kunna få tillstånd att verka här i Sverige ska tas in i den svenska regleringen. Eftersom den närmare regleringen av specialföretag dels ännu inte är klar på EU-nivå, dels kan komma att bli relativt detaljerad föreslår utredningen att genomförandet av bestämmelsen i direktivet sker genom införan- det av en definition av specialföretag i kombination med en bestäm- melse om tillståndskrav.

21.5 Koassurans

Utredningens bedömning: Bestämmelserna i direktivet om koassuransverksamhet inom gemenskapen kräver ingen lagstift- ningsåtgärd.

Skäl för utredningens bedömning: I artikel 190 och 191 i Solvens II-direktivet finns bestämmelser om koassuransverksamhet inom gemenskapen. Med koassurans avses försäkringsverksamhet då två eller flera försäkringsgivare genom ett enda avtal, med en samlad premie och för samma termin, försäkrar en risk. Var och en av för- säkringsgivarna svarar för sin del. En av försäkringsgivarna ska vara den ledande försäkringsgivaren och ska behandlas som den som täcker hela risken. Den ledande försäkringsgivaren handhar den löpande förvaltningen och ska bl.a. fastställa försäkringsvillkor och tariffer. I Sverige kallas koassurans ibland för samförsäkring.

Bestämmelserna har sin motsvarighet i äldre direktiv (artiklarna 1–4 koassuransdirektivet). De enda svenska bestämmelserna om koassurans finns i 3 kap. 16 § (samförsäkring), som handlar om vissa undantag för försäkringsföretag som deltar i samförsäkring i annan egenskap än ledande försäkringsgivare.

Enligt utredningen kräver bestämmelserna om koassuransverk- samhet i Solvens II-direktivet inga lagstiftningsåtgärder.

556

SOU 2011:68

Återförsäkring och specialföretag

21.6 Översikt Kommissionens föreslagna genomförandeåtgärder (Nivå 2)

Bestämmelser om ekvivalensbedömningar finns i avdelning III, kapitel I, artiklarna 357–375.

Bestämmelser om specialföretag återfinns i kapitel XV, artik- larna 309–314. I artikel 309 finns allmänna bestämmelser om till- stånd för specialföretag och i artikel 310 finns de mer detaljerade bestämmelserna om förutsättningar för tillstånd. I artikel 311–313 finns krav på de avtal om risköverföring som ingås av specialföre- tag. De krav som ställs på specialföretag i fråga om företagsstyrning och lämplighetsprövning framgår av artikel 316 och 317. Rapporte- ringskraven för specialföretag behandlas i artikel 318. I artikel 319 och 320 återfinns kapitalkrav och krav på investeringar.

557

22 Följdändringar i annan lagstiftning

Förslagen till ändringar i försäkringsrörelselagen (2011:000) och förslaget till lag (2012:000) om tjänstepensionsrörelse ger upphov till en stor mängd följdändringar i annan lagstiftning. En typ av ändring avser hänvisningar till bestämmelser i nuvarande FRL vilka ersätts av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den ändrade försäkringsrörelselagen. En annan typ av ändring följer av införan- det av en ny institutsform, tjänstepensionsföretag.

22.1 Lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i tryggandelagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver inga ändringar i tryggandelagen.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs med anled- ning av ändrade bestämmelser i nuvarande FRL, till vilken tryggan- delagen hänvisar.

22.2 Förmånsrättslagen (1970:979)

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i förmånsrättslagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i förmånsrättslagen.

559

Följdändringar

SOU 2011:68

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs på grund av ändrade beteckningar på bestämmelserna i nuvarande FRL, men också för att säkerställa att tjänstepensionstecknare och tjänstepen- sionsberättigade ska ha förmånsrätt på samma sätt som gäller enligt nuvarande regler.

22.3 Lagen (1986:436) om näringsförbud

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om näringsförbud.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om näringsförbud.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att bestäm- melserna om näringsförbud ska gälla även för personer verksamma i tjänstepensionsföretag.

22.4 Konkurslagen (1987:672)

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i konkurslagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i konkurslagen.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs på grund av att det genom lagen om tjänstepensionsrörelse blir möjligt att genom- föra överlåtelse av förmånsbestånd.

22.5 Lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om styrelserepresentation för de privatanställda.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om styrelserepresentation för de privatanställda.

560

SOU 2011:68

Följdändringar

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att lagen om styrelserepresentation för de privatanställda ska gälla även för tjänstepensionsföretag.

22.6 Lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om Sveriges Riksbank.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om Sveriges Riksbank.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att även tjänstepensionsföretag ska definieras som finansinstitut.

22.7 Lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att beskatt- ningen av tjänstepensionsföretag ska motsvara den beskattning som gäller enligt nuvarande bestämmelser.

22.8 Lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnad

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om särskild löneskatt på pensionskostnad.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om särskild löneskatt på pensionskostnad.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att beskatt- ningen av tjänstepensionsföretag ska motsvara den beskattning som gäller enligt nuvarande bestämmelser.

561

Följdändringar

SOU 2011:68

22.9 Lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att lagen ska gälla även för skadeförmåner som tillhandahålls av tjänstepen- sionsföretag, samt på grund av ändrade beteckningar på vissa av bestämmelserna i nuvarande FRL.

22.10 Lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om årsredovisning för försäkringsföretag.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver vissa följdändringar i lagen om årsredovisning i försäkringsföretag.

Skäl för utredningens bedömning: De bestämmelser om värde- ring m.m. som finns i Solvens II-direktivet berör endast den s.k. solvensbalansräkningen, som är skild från den ekonomiska redo- visningen. Det lagtekniska sambandet mellan försäkringsrörelse- lagen (FRL) och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäk- ringsföretag (ÅRFL) har slopats genom dels ändringar i ÅRFL år 2005 (prop. 2004/05:24 s. 118 ff), dels ändringar i FRL år 2008 (prop. 2007/08:40 s. 89 ff).

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse som behandlas i avsnitt 5 och 15 innebär att tjänstepensionsrörelse ska kunna bedrivas av särskilda tjänstepensionsföretag, vars reglering kommer att uppvisa stora likheter med dagens reglering av försäk- ringsföretag som bedriver tjänstepensionsrörelse. Följdändringar behövs för att ÅRFL ska vara tillämplig även på tjänstepensions- företag.

Därutöver krävs vissa följdändringar med anledning av utred- ningens förslag till ny reglering kring tillämpningsområdet för FRL och förslaget till särreglering för mindre försäkringsföretag.

562

SOU 2011:68

Följdändringar

22.11 Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om företagsrekonstruktion.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om företagsrekonstruktion.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att lagen om företagsrekonstruktion inte ska gälla för tjänstepensionsföretag.

22.12 Lagen (1998:293) om utländska försäkrings- givares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver ändringar i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Utredningens förslag till lag om tjänstepensionsrörelse kräver inga ändringar i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänste- pensionsinstituts verksamhet i Sverige.

Skäl för utredningens bedömning: I avsnitt 18 föreslås ändringar i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepen- sionsinstituts verksamhet i Sverige (LUFV) till följd av bestämmel- serna i artikel 162–167.

Därutöver krävs följdändringar till följd av ändrade beteckningar på bestämmelserna i nuvarande FRL.

Utredningen har i vissa delar valt en lagteknisk lösning där dagens detaljerade bestämmelser om vilka bestämmelser i FRL som ska tillämpas ersatts med hänvisningar till relevant kapitel i FRL.

Utredningen har föreslagit att bemyndigandet som avser infor- mation till försäkringstagare med flera ska justeras i FRL, och före- slår att motsvarande justering görs i om utländska försäkringsgiva- res och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige.

563

Följdändringar

SOU 2011:68

22.13 Lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet

Utredningens förslag: De nuvarande hänvisningarna i lagen med vissa bestämmelser om Pensionsmyndighetens premiepensions- verksamhet till vissa av bestämmelserna i försäkringsrörelselagen ska ersättas med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den lag om tjänstepensionsrörelse som föreslås av utredningen.

Skäl för utredningens bedömning:

Vid införandet av premiepensionssystemet ansågs det naturligt att delar av det regelverk som enligt FRL gäller för försäkringsbola- gens verksamhet också skulle gälla för försäkringsverksamheten i premiepensionssystemet, vilket medförde att delar av FRL gjordes tillämpliga på den dåvarande Premiepensionsmyndigheten (PPM), jfr. prop. 1997/98:151 s. 433 ff.

Av nyss nämnda förarbetena framgår det att det framförallt var bestämmelserna om försäkringstekniska avsättningar som ansågs vara viktiga för premiepensionsverksamheten. Bestämmelserna om krav på kapitalbas av viss storlek (solvensmarginalen) ansågs inte behöva göras tillämpliga på PPM. Detta ställningstagande grunda- des dels på att det förutsattes att PPM – genom användning av för- siktiga beräkningar av avsättningarna – på sikt skulle komma att bygga upp ett överskott som skulle fungera som kapitalbuffert, dels att den kredit som PPM skulle ha hos Riksgäldskontoret undan- röjde behovet av sådana solvensregler som gäller för livförsäkrings- bolagen. Det bör här också nämnas att det överskott som upp- kommer på grund av försiktigt beräknade avsättningar ska tillföras de enskilda, jfr. 4 § lagen med vissa bestämmelser om Pensions- myndighetens premiepensionsverksamhet.

Premiepensionsverksamheten hos Pensionsmyndigheten regle- ras genom bl.a. lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pen- sionsmyndighetens verksamhet (LPP). Av 2 § LPP framgår det att vissa bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar, om place- ring av tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar, om användning av optioner och liknande finansiella instrument och om försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag ska gälla för Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet. Av 8 § fram- går det att även bestämmelserna om aktuarie ska gälla för Pensions-

564

SOU 2011:68

Följdändringar

myndighetens premiepensionsverksamhet. Slutligen framgår det av 10 § att vissa bestämmelser i FRL ska gälla för Finansinspektionens tillsyn över Pensionsmyndighetens premiepensionsverksamhet.

Som framgått av övriga avsnitt i betänkandet kommer de be- stämmelser i FRL som nu gäller för premiepensionsverksamheten att ändras till följd av Solvens II-direktivet, och frågan för utred- ningen blir därför om dessa ändringar bör slå igenom även för pre- miepensionsverksamheten, eller om de rörelserättsliga reglerna för premiepensionsverksamheten istället bör hämtas från den nya lag om tjänstepensionsrörelse som utredningen föreslår. När det gäller de kvantitativa reglerna kan frågeställningen starkt förenklat uttryckas som en fråga om avsättningarna i premiepensionsverk- samheten bör beräknas aktsamt eller till verkligt värde. Mot bak- grund av syftet med reglerna och myndighetens hittillsvarande praxis anser utredningen att avsättningarna bör beräknas aktsamt, dvs. följa regleringen i den föreslagna lagen om tjänstepensions- rörelse.

När det särskilt gäller frågan om behovet av eventuella solvens- kapitalkrav kan det noteras att överskott i rörelsen kan skapas genom att myndigheten har en låg garanterad ränta.

Utredningen anser att Pensionsmyndigheten även i övrigt – dvs. när det gäller placeringsreglerna, krav på försäkringstekniska rikt- linjer och beräkningsunderlag samt krav på aktuarie – ska följa bestämmelserna i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse.

När det gäller övriga kvalitativa regler i Solvens II-direktivet, dvs. reglerna kring företagsstyrning m.m., anser utredningen att det saknas anledning att med anledning av direktivet frångå hittills- varande reglering och praxis. Utredningen föreslår alltså att Pen- sionsmyndigheten även fortsättningsvis ska tillämpa förordningen om intern styrning och kontroll.

22.14 Lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om kontoföring av finansiella instrument.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om kontoföring av finansiella instrument.

565

Följdändringar

SOU 2011:68

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar krävs för att be- stämmelserna om anteckning om förvaltare ska gälla även för tjänste- pensionsföretag.

22.15 Lagen (1999:890) om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om försäkringsverksamhet under krig eller krigsfara m.m.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om försäkringsverksamhet under krig eller krigs- fara m.m.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att också tjänstepensionsföretagen ska omfattas av lagen om försäkrings- verksamhet under krig eller krigsfara m.m.

22.16 Bokföringslagen (1999:1078)

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i bokföringslagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i bokföringslagen.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att även tjänstepensionsföretag ska kunna använda euro som redovisnings- valuta.

22.17 Inkomstskattelagen (1999:1229)

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i inkomstskattelagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver vissa följdändringar i inkomstskattelagen.

566

SOU 2011:68

Följdändringar

Skäl för utredningens bedömning: Solvens II-direktivet innehåller inga direkta skattebestämmelser. Införandet av specialföretag, jfr. avsnitt 19, bör behandlas i skatteregleringen, men det får anses ligga utanför utredningens uppdrag att lämna några förslag när det gäller beskattningen av specialföretag.

När det gäller utredningens förslag till ny lag om tjänstepen- sionsrörelse föreslår utredningen att tjänstepensionsföretagen ska beskattas på i sak samma sätt som företagen beskattades i dess egenskap av försäkringsföretag. För att uppnå detta krävs följdänd- ringar i bl.a. inkomstskattelagen.

22.18 Lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om byte av redovisningsvaluta.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om byte av redovisningsvaluta.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att också tjänstepensionsföretag ska kunna byta redovisningsvaluta.

22.19 Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs med anled- ning av den uppgiftsskyldighet som föreslås i lagen om tjänstepen- sionsrörelse.

567

Följdändringar

SOU 2011:68

22.20 Lagen (2004:575) om europabolag

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om europabolag.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om europabolag.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs med anled- ning av utredningens förslag om att även tjänstepensionsrörelse ska kunna bedrivas av europabolag.

22.21 Försäkringsavtalslagen (2005:104)

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i försäkringsavtalslagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse i krä- ver följdändringar i försäkringsavtalslagen

Skäl för utredningens bedömning: Solvens II-direktivet innehåller i allt väsentligt näringsrättsliga bestämmelser, medan försäkrings- avtalslagen innehåller den civilrättsliga regleringen kring försäk- ringsavtal. Utgångspunkten är därför att bestämmelserna i Solvens II-direktivet som huvudregel inte medför något behov av ändringar i försäkringsavtalslagen.

I syfte att säkerställa samma skyddsregler för tjänstepensions- tecknare och tjänstepensionsberättigade som för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade föreslår utredningen att försäk- ringsavtalslagen ska gälla för den typ av avtal i den nya lagen om tjänstepensionsrörelse som motsvarar avtal om tjänstepensionsför- säkring. För att uppnå detta krävs ändringar i försäkringsavtalslagen.

22.22 Lagen (2005:405) om försäkringsförmedling

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om försäkringsförmedling.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver följdändringar i lagen om försäkringsförmedling.

568

SOU 2011:68

Följdändringar

Skäl för utredningens bedömning: I Solvens II-direktivet finns det inte några särskilda bestämmelser som kräver ändringar i lagen om försäkringsförmedling. Det noteras att det av skäl 139 framgår att försäkringsföretagens riskprofil gentemot försäkringstagarna ändras då direktivet antas, och att kommissionen så snart som möj- ligt bör lägga fram ett förslag om översyn av direktivet om försäk- ringsförmedling med beaktande av Solvens II-direktivets följder för försäkringstagarna.

I syfte att säkerställa samma skyddsregler för tjänstepensions- tecknare och tjänstepensionsberättigade som för försäkringstagare och andra ersättningsberättigade föreslår utredningen att lagen om försäkringsförmedling ska vara tillämplig även på sådan förmed- lingsverksamhet som avser tjänstepensionsavtal. Mot denna bak- grund krävs följdändringar i lagen om försäkringsförmedling.

22.23 Aktiebolagslagen (2005:551)

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i aktiebolagslagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver inga ändringar i aktiebolagslagen.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs på grund av utredningens förslag att även tjänstepensionsföretag ska registreras i försäkringsregistret.

22.24 Lagen (2006:595) om europakooperativ

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om europakooperativ.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i lagen om europakooperativ.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs med anled- ning av utredningens förslag om att även tjänstepensionsrörelse ska kunna bedrivas av europakooperativ.

569

Följdändringar

SOU 2011:68

22.25 Lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om värdepappersmarknaden.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver inga ändringar i lagen om värdepappersmarknaden.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs för att tjänste- pensionsföretag ska ha samma möjligheter att verka utan tillstånd som försäkringsföretag har enligt nuvarande regler.

22.26 Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i offentlighets- och sekretesslagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver ändringar i offentlighets- och sekretesslagen.

Skäl för utredningens förslag: Följdändringar behövs på grund av utredningens förslag till bestämmelser om sekretess motsvarade de bestämmelser som gäller för försäkringsföretag

22.27 Lag om införande av försäkringsrörelselagen

Utredningens bedömning: Solvens II-direktivet kräver inga änd- ringar i lagen om införande av försäkringsrörelselagen.

Utredningens förslag till ny lag om tjänstepensionsrörelse kräver en ändring i lagen om införande av försäkringsrörelselagen.

Skäl för utredningens förslag: De nuvarande tjänstepensions- kassorna ska ha möjlighet att övergå direkt från att tillämpa lagen om understödsföreningar till att tillämpa den nya lagen om tjänste- pensionsrörelse, och övergångsperioden bör vara densamma som för försäkringsföretagen. För att uppnå detta krävs ändringar i lagen om ikraftträdande av försäkringsrörelselagen.

570

23 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

23.1 Bakgrund

Enligt artikel 309 i Solvens II-direktivet ska medlemsstaterna senast den 31 oktober 2012 sätta i kraft de lagar och andra författ- ningar som är nödvändiga för att följa ett antal särskilt uppräknade artiklar i, och bilagor till, direktivet. De artiklar och bilagor som räknas upp innehåller de bestämmelser i direktivet som kan anses vara ”helt nya”, dvs. de bestämmelser som ibland kallas de egentliga Solvens II-bestämmelserna. Som framgår i betänkandet innehåller ett stort antal av dessa artiklar emellertid endast vissa mindre följd- ändringar, t.ex. på grund av den ändrade terminologin när det gäller kapitalkrav.

Enligt en annan artikel i Solvens II-direktivet, artikel 311, ska ett antal särskilt uppräknade artiklar i, och bilagor till, direktivet tillämpas från och med den 1 november 2012. De artiklar och bilagor som räknas upp i den nu aktuella artikeln innehåller de bestämmelser i direktivet som har sin direkta motsvarighet i de äldre försäkringsdirektiven, dvs. de bestämmelser som ingår i den s.k. konsolideringen av de äldre direktiven. Dessa artiklar ska redan vara genomförda i de nationella regleringarna, och utredningen har därför antagit att några ytterligare lagstiftningsåtgärder inte behövs. Se även avsnitt 5, principiella lagtekniska utgångspunkter.

I kommissionens förslag till ändringar i Solvens II-direktivet, det s.k. Omnibus II-förslaget, föreslås ändringar i såväl artikel 309 som artikel 311. När det gäller de egentliga Solvens II-bestämmel- serna innebär förslaget att den nationella regleringen ska vara anta- gen och publicerad senast den 31 december 2012, och att medlems- staterna ska tillämpa den antagna regleringen från och med den 1 januari 2013. När det gäller de bestämmelser som ingår i konsoli- deringen ska dessa tillämpas från och med den 1 januari 2013.

571

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SOU 2011:68

Omnibus II-förslaget innehåller också förslag till mandat för kommissionen att anta övergångsbestämmelser på ett antal olika områden. Syftet med mandaten är enligt kommissionen att skapa legala förutsättningar för en smidig övergång till den nya regle- ringen, så att t.ex. störningar på marknaden kan undvikas. De områden där det föreslås att kommissionen ska ha möjlighet att anta övergångsbestämmelser är värdering, företagsstyrning, till- synsrapportering och offentliggörande, bestämmande och klassifi- cering av kapitalbasmedel, standardformeln för beräkning av sol- venskapitalkravet, metodval och antaganden vid beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna inklusive fastställandet av den relevanta riskfria räntestrukturen samt behandlingen av solvens- regimer i länder utanför gemenskapen. Övergångsbestämmelserna ska vara tillämpliga på såväl enskilda företag som på grupper.

Den maximala övergångsperioden för respektive område varierar från tre till tio år. Av kommissionens förslag framgår det att de övergångsperioder som slutligen beslutas kan bli kortare än de maximala övergångsperioder som anges i mandaten, eftersom över- gångsperioderna ska vara proportionella till det bakomliggande syftet med övergångsbestämmelserna, som ska vara att underlätta tillämpningen av den nya regleringen. Det framgår också att över- gångsbestämmelserna i sak minst ska motsvara de krav som finns i de äldre försäkringsdirektiven, och att bestämmelserna inte får medföra lägre skydd för försäkringstagarna än enligt nuvarande regler. I förslaget finns ett särskilt förtydligande kring vad som menas med dessa skrivningar när det gäller kapitalkraven. Under en eventuell övergångsperiod ska solvenskapitalkravet inte få vara högre än SCR, men inte heller lägre än MCR plus 50 procent av skillnaden mellan SCR och MCR. Enligt kommissionens förslag ska övergångsbestämmelserna vidare uppmuntra företagen att så snabbt som möjligt röra sig i riktning mot efterlevnad av den nya regleringen.

Omnibus II-förslaget behandlas för närvarande i Europaparla- mentet och rådet, och ett slutligt ställningstagande till förslaget väntas inte ske förrän i början av år 2012.

När det gäller den nuvarande svenska regleringen bör det sär- skilt noteras att det av 7 § lagen (2010:2044) om införande av för- säkringsrörelselagen framgår att en understödsförening som före den 1 april 2011 var registrerad enligt lagen (1972:262) om under- stödsföreningar får fortsätta att driva verksamheten och då ska om- fattas av bestämmelserna i den lagen till utgången av år 2014 eller,

572

SOU 2011:68

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

om en ansökan om tillstånd enligt 2 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043) då har getts in, till dess att ett beslut med anledning av en sådan ansökan har vunnit laga kraft. Om en ansökan om till- stånd enligt första stycket inte har getts in före utgången av år 2014 eller om den avslås, ska föreningen träda i likvidation.

23.2 Tidpunkten för ikraftträdanden

Utredningens bedömningar och förslag: Ändringarna i försäkrings- rörelselagen och andra följdändringar till följd av Solvens II-direk- tivet ska träda ikraft den 1 januari 2014.

Den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet och följdändringar i annan lagstiftning till följd av den nya lagen ska träda i kraft den 31 mars 2013.

Skäl för utredningens bedömningar och förslag: Utredningens förslag när det gäller ändringarna i försäkringsrörelselagen till följd av bestämmelserna i Solvens II-direktivet är baserade på det förslag till ändringsdirektiv (Omnibus II) som finns redovisade i ett doku- ment1 från rådet daterat den 24 juni 2011. Enligt förslaget ska med- lemsländerna anta och publicera sin nationella reglering senast den 31 mars 2013, men merparten2 av bestämmelserna behöver inte träda i kraft – i meningen börja tillämpas – förrän den 1 januari 2014.

Om kommissionen får mandat – och utnyttjar dessa mandat – att anta övergångsregler bör ändringarna i försäkringsrörelselagen träda i kraft vid den tidpunkt som medges i kommissionens över- gångsregler.

Den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet ska träda i kraft så snart som möjligt.

1 Interinstitutional File: 2011/0006 (COD) 11858/1/11 REV 1.

2 Bestämmelserna om krav på tillsynsmyndigheternas godkännande i olika frågor – tilläggs- kapital, klassificering av vissa kapitalbasposter, företagsspecifika underparametrar vid användning av standardformeln, interna modeller, specialföretag, beräkning av solvens på gruppnivå och gruppintern modell – ska träda i kraft den 1 juli 2013 såvitt gäller de bedöm- ningar som ska göras. De beslut som tas enligt nyss nämnda bestämmelser får inte börja tillämpas före den 1 januari 2014. Enligt förslaget ska tillsynsmyndigheterna senast den 1 juli 2013 kräva att försäkringsföretagen ger in en s.k. implementeringsplan.

573

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SOU 2011:68

23.3 Övergångsreglering

Särskild övergångsreglering för tjänstepensionsverksamhet

Utredningens förslag: Det ska införas en särskild övergångs- reglering för tjänstepensionsverksamhet som bedrivs av försäk- ringsföretag och tjänstepensionskassor vid den tidpunkt då Sol- vens II-direktivet genomförs i svensk rätt.

Övergångsregleringenska gälla under två år.

Skäl för utredningens förslag: Även med ett tidigt ikraftträdande av de nya reglerna för tjänstepensionsverksamhet, alltså i början av år 2013, torde det i praktiken vara svårt för såväl företag som Finansinspektionen att innan utgången av år 2013 – dvs. då Solvens II-reglerna ska börja tillämpas – hinna genomföra alla processer som krävs för en övergång till det nya regelverket. Mot denna bak- grund anser utredningen att det måste införas en särskild över- gångsreglering som så långt möjligt minimerar ”onödiga” anpass- ningar till Solvens II-regelverket.

Utredningens förslag när det gäller övergångsregleringen är baserade på det förslag till ändringsdirektiv (Omnibus II) som finns redovisade i ett dokument3 från rådet daterat den 24 juni 2011. Enligt förslaget får medlemsländer som utnyttjat optionen i Tjänstepensionsdirektivet fortsätta att tillämpa äldre bestämmelser, som antagits i syfte att uppfylla vissa utpekade artiklar i det konso- liderade livförsäkringsdirektivet, intill den 31 december 2015. De utpekade artiklarna rör bl.a. bestämmelserna om inledande av för- säkringsverksamhet, principer och metoder för finansiell tillsyn, och bestämmelserna om solvensmarginal och garantifond. Utred- ningen har tolkat bestämmelsen på det sättet att Sverige kan införa en övergångsreglering som innebär att nu gällande regler för tjänste- pensionsverksamhet bibehålls under en övergångsperiod. Det bör dock här understrykas att dessa övergångsregler fortfarande inte är beslutade.

Utredningen föreslår att de företag som vill utnyttja övergångs- regleringen måste anmäla sin avsikt att gå över till det nya särskilda regelverket för tjänstepensionsrörelse. Anmälan ska lämnas in till Finansinspektionen, tillsammans med en plan för hur företaget mer i detalj kommer att säkerställa att de vid en viss framtida tidpunkt

3 Interinstitutional File: 2011/0006 (COD) 11858/1/11 REV 1.

574

SOU 2011:68

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

kommer att uppfylla de förutsättningar för tillstånd som gäller enligt den nya lagen om tjänstepensionsverksamhet. Av anmälan bör bl.a. framgå hur företaget avser gå tillväga för att uppfylla kra- vet på att ett tjänstepensionsföretag endast får bedriva tjänstepen- sionsrörelse och sådan verksamhet som direkt föranleds av tjänste- pensionsrörelsen. En sådan anmälan torde vara förhållandevis enkel att upprätta för försäkringsföretag som i dag endast bedriver tjänstepensionsverksamhet. För företag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som annan försäkringsrörelse torde det i de flesta fall krävas betydligt mer arbete med en sådan anmälan.

Utgångspunkten för övergångsregleringen bör vara att den nuvarande svenska regleringen av tjänstepensionsverksamhet så långt möjligt ska fortsätta att gälla under övergångsperioden, efter- som det i allt väsentligt är just den regleringen som utredningen föreslår ska finnas i den nya svenska regleringen för tjänstepen- sionsrörelse. Utredningen föreslår att övergångsregleringen ska gälla under två år. Utifrån nu angivna utgångspunkter föreslår utredningen följande övergångsreglering.

Tjänstepensionskassorna föreslås kunna fortsätta bedriva sin verk- samhet enligt äldre reglering, med stöd av den övergångsreglering som redan finns i lagen om ikraftträdande av försäkringsrörelse- lagen. Den nuvarande övergångsperioden bör dock förlängas till utgången av år 2015. I praktiken innebär detta att tjänstepensions- verksamheten i dessa företag under övergångsperioden kommer att regleras enligt nu gällande rätt, som bygger på Tjänstepensions- direktivet i kombination med kapitalkrav som hämtats från Solvens I-regleringen.

Försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkrings- föreningar som i dag uteslutande eller så gott som uteslutande bedriver tjänstepensionsverksamhet ska under en övergångsperiod kunna fortsätta att bedriva tjänstepensionsverksamheten enligt nu gällande rätt, dvs. en reglering som bygger på ett fortsatt svenskt utnyttjande av optionen i Tjänstepensionsdirektivet i kombination med solvenskrav enligt Solvens I. I praktiken innebär detta att tjänstepensionsverksamheten i dessa företag under övergångsperio- den kommer att regleras genom en blandning av bestämmelser från Tjänstepensionsdirektivet och Solvens I-direktivet.

Förslaget om att övergångsreglerna även ska få tillämpas på sådan verksamhet som inte är tjänstepensionsverksamhet, jfr. ”så gott som uteslutande”, grundas på en strävan att hitta en praktisk lösning för sådana företag som i dag har en mycket liten andel pri-

575

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

SOU 2011:68

vata pensionsförsäkringar som på sikt måste separeras från den tjänstepensionsverksamhet som ska bedrivas enligt den nya regleringen.

Även s.k. blandande försäkringsföretag – dvs. de försäkrings- företag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som en mer än obetydlig försäkringsrörelse – ska under en övergångs- period kunna fortsätta att bedriva sin tjänstepensionsverksamhet enligt nu gällande rätt, dvs. enligt en reglering som bygger på ett fortsatt svenskt utnyttjande av optionen i Tjänstepensionsdirekti- vet i kombination med solvenskrav enligt Solvens I. Även för dessa företag kommer alltså tjänstepensionsverksamheten under övergångs- perioden regleras genom en blandning av bestämmelser från Tjänste- pensionsdirektivet och Solvens I-direktivet. I dessa bolag kommer dock bestämmelserna i Solvens II-direktivet att bli tillämpliga på den del av verksamheten som avser försäkringsrörelse.

För blandade bolag innebär utredningens förslag till övergångs- reglering att det kommer att behöva beräknas två olika kapitalkrav, som dessutom ska beräknas enligt olika principer. Det ena kapital- kravet avser tjänstepensionsverksamheten och ska beräknas enligt äldre rätt, medan det andra kapitalkravet avser försäkringsrörelse och ska beräknas enligt Solvens II-bestämmelserna. I avsnitt 17.8 gör utredningen bedömningen att det är möjligt för försäkrings- företag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som övrig försäkringsrörelse att, med utgångspunkt i bl.a. nu gällande separationskrav, särskilja verksamhet som avser tjänstepensions- verksamhet från annan försäkringsrörelse. Mot denna bakgrund gör utredningen också bedömningen att det måste vara möjligt att beräkna separata kapitalkrav. I de fall kapitalkravsberäkningen enligt Solvens II-direktivet avser risker som är gemensamma för såväl tjänstepensionsverksamheten som försäkringsrörelsen, t.ex. operativa risker, borde kapitalkravet för försäkringsdelen kunna be- räknas med hjälp av någon form av ”nyckel” för relationen mellan tjänstepensionsverksamheten och försäkringsrörelsen.

Den föreslagna övergångsregleringen innebär också att pelare 2- regleringen i Solvens II-direktivet ska gälla för försäkringsrörelsen, men inte för tjänstepensionsverksamheten. För tjänstepensions- verksamheten ska i dessa delar nuvarande bestämmelser tillämpas, med undantag av kraven på styrelsen. Styrelsen i ett och samma bolag kan inte delas upp i en del som ansvarar för tjänstepensions- verksamhet och en del som ansvarar för försäkringsrörelsen.

Som framgått i avsnittet ovan föreslår utredningen att det nya regelverket för tjänstepensionsverksamhet inklusive möjligheten

576

SOU 2011:68

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

att byta regelverk ska införas så snart som möjligt, dvs. den 31 mars 2013. Om Solvens II-direktivet inte börjar tillämpas förrän den 1 januari 2014 kommer de svenska företag som hinner byta regel- verk under år 2013 inte att behöva utnyttja den övergångsreglering som utredningen föreslår.

577

24 Konsekvenser av förslagen

Solvens II direktivet är antaget på EU-nivå och är i stor utsträck- ning ett fullharmoniseringsdirektiv. Det betyder att det finns små möjligheter att avvika från direktivets bestämmelser. I samband med direktivets antagande har omfattande konsekvensanalyser gjorts av EU-kommissionen.1 Därutöver har CEIOPS/EIOPA utfört fem enkätundersökningar på EU-nivå (Quantitative Impact Studies, QIS) där försäkringsföretagen själva gjort beräkningar över hur regelförslagen påverkar företagen.

Utredningens konsekvensanalys sammanfaller delvis med kom- missionens. Framställningen koncentreras dock på en analys av sär- skilda konsekvenser för Sverige och inkluderar konsekvenserna av de särskilda förlag utredningen lägger avseende tjänstepensioner och små försäkringsföretag.

24.1 Konsekvenser för försäkringsföretagen

En av de stora nyheterna i Solvens II-direktivet är de nya beräk- ningsmetoderna för kapitalkravet, inklusive nya värderingsregler. I QIS-enkäterna har beräkningar gjorts av hur dessa nya regler på- verkar företagen. Finansinspektionen har ansvarat för insamlingen, kontrollen och sammanställningen av den svenska delen av de europeiska enkäterna till försäkringsbranschen. I dessa enkäter har de svenska företagen gjort beräkningar över hur Solvens II direkti- vet och de regelförslag avseende värdering och kapitalkrav som finns på nivå 2, påverkar de svenska företagen. Vi har därför en god bild av hur kraven kommer att påverka försäkringsbolagen i Sverige, med den reservationen att reglerna på nivå 2 och nivå 3 ännu inte är slutligt fastlagda och att företagen i sitt förberedelsearbete succes- sivt kommer att anpassa verksamheten till de nya reglerna.

1 Se t.ex. Solvency II Impact Assessment Report, {COM(2007) 361 final}, {SEC(2007) 870}.

579

Konsekvenser

SOU 2011:68

I den senaste undersökningen QIS5 deltog 107 svenska försäk- ringsföretag och 12 svenska försäkringsgrupper. Av de 107 företa- gen var 29 livbolag, 55 skadebolag och 23 captivebolag. Tolv för- säkringsgrupper deltog i undersökningen. Kvaliteten på inrapporte- ringen är i delar bristfällig, delvis beroende på att anvisningarna givit möjligheter till olika tolkningar, varför slutsatser måste dras med viss försiktighet.

Försäkringstekniska avsättningar minskar för majoriteten

Som framgår av avsnitt 7.2 värderas skulden i dag med en säker- hetsbuffert. Det gäller dock inte tjänstepensions- och skadeförsäk- ringsverksamhet. Enligt det nya regelverket ska skulden värderas utifrån en ”bästa skattning” med ett tillägg av en riskmarginal som motsvarar kapitalkostnaden för det mottagande företaget vid en beståndsöverlåtelse.

Av QIS5 framgår att de försäkringstekniska avsättningarna (FTA) ökar för ungefär hälften av de svenska livbolagen, medan den andra halvan får lägre FTA. Att inte alla får en lägre FTA beror bl.a. på att en stor del av livförsäkringsverksamheten lyder under tjänstepensionsregleringen som inte ska värderas med säkerhets- buffert samt att företagen nu ska beräkna en riskmarginal som ska reflektera kapitalkostnaden för ett övertagande företag (se avsnitt 9).

För skadebolagen får en klar majoritet lägre FTA. Det beror sannolikt på att skadebolagen enligt det nuvarande regelverket inte ska diskontera skadefall som förväntas inträffa inom en fyraårs- period. En tredjedel får dock högre FTA. Det beror på att företa- gen tidigare inte haft kravet på betryggande antagande och inte beräknat någon riskmarginal.

Ökade kapitalkrav

Som framgår av avsnitt 9 innebär solvens II-direktivet att två nya kapitalkrav introduceras. Det ena är solvenskapitalkravet, som företagen normalt ska uppfylla. Det andra är minimikapitalkravet, som är schablonmässigt beräknat och ett krav som företaget inte får gå under.

Solvens II-regleringen innebär en mycket kraftig ökning av kapital- kravet jämfört med dagens lagreglering. QIS5 indikerar att det samlade

580

SOU 2011:68

Konsekvenser

kapitalkravet för den svenska försäkringsbranschen kommer att bli 6–7 gånger så stort som under dagens Solvens I reglering. Obser- vera att det inte betyder att försäkringsbolagens totala kapital ska öka 6–7 gånger. Kapitalkraven avser endast det kapital som ska finnas utöver det kapital som ska täcka FTA och riskmarginal. Det kapital som krävs för att täcka FTA, riskmarginalen och det lag- stadgade kapitalkravet ökar med omkring en femtedel för livbolagen medan det är i praktiken oförändrat för skadebolagen.

Faktum är att redan minimikapitalkravet kommer att bli dubbelt så stort som nuvarande kapitalkrav. Detta är en mycket drastisk höjning av lagstiftarens krav på framför allt livförsäkringsföretagen. Här måste man dock ha i minnet att dagens försäkringstagarskydd också baseras på en säkerhetsmarginal i värderingen av FTA som nu försvinner. En del av ökningen av kapitalkravet kan därför sägas vara ett synliggörande av redan befintliga buffertar. Här bör också påpekas att de nuvarande mer strikta placeringsreglerna för de till- gångar som motsvarar FTA också kan sägas vara ett skydd.

I praktiken styrs dock försäkringsföretagens kapitalkrav för när- varande inte av lagreglerna utan av Finansinspektionens trafik- ljustest, även om trafikljuset inte är ett formellt kapitalkrav utan enbart ett tillsynsverktyg. Kraven från trafikljustestet ligger väsent- ligt högre än solvens I-kraven. Det nya solvenskapitalkravet är emeller- tid också i genomsnitt väsentligt tuffare än trafikljuset – solvens- kapitalkravet är cirka en tredjedel högre än trafikljusets krav. Att det lagstadgade kapitalkravet höjs så kraftig är dock inte oväsentligt då det lagstadgade kravet är kopplat till direkta sanktioner på ett tydligare sätt än vad trafikljuset är.

581

Konsekvenser

SOU 2011:68

Figur 1 Jämförelse mellan kapitalkrav enligt solvens I, minimikapital- krav, trafikljus och solvenskapitalkrav.

Jämförelse mellan Solvens 1, MCR, Trafikljuset och

SCR för 107 försäkringsbolag

	1000
SEK	800
	600			Kapitalkrav
Miljarder	400			Kapitalbas
				Överskott
	200
	0
	Solvens 1	MCR	Trafikljuset	SCR

I QIS5 uppvisar de svenska försäkringsföretagen en mycket stor spridning. Mer än hälften av företagen har en kapitalbas som är mer än dubbelt så stor som det nya solvenskapitalkravet. En handfull företag har en kapitalbas som är mer än fem gånger så stor som det nya kravet. Så mycket som var femte företag har emellertid i dag för lite kapital och klarar inte det nya solvenskapitalkravet. Sju företag klarar inte ens minimikapitalkravet. Dessa företag är till stor del captivebolag eller bolag som är en del av en större finansiell koncern. De flesta av dessa bolag, men inte alla, kan därför antas komma få kapitaltillskott från andra delar av koncernen. Även för fondförsäkringsföretag, vars kapitalkrav i absoluta tal är relativt litet, innebär de nya kraven en kraftig skärpning.

De nya kapitalkraven ska i första hand beräknas utifrån en stan- dardmodell, men företagen har också möjlighet att beräkna totalt kapitalkrav, eller delar därav, genom att tillämpa interna modeller. Endast ett par företag rapporterade resultat från interna modeller, så inga generella slutsatser kan dras därifrån.

Försäkringsföretag som inte klarar solvenskapitalkravet måste i god tid innan ikraftträdandet vidta åtgärder för att uppfylla kravet vid ikraftträdandet. Företag som inte klarar minimikapitalkravet i dag måste uppfylla kraven senast vid ikraftträdandet, annars måste företaget avvecklas. Flera av de företag som hamnar under gränsen ingår i koncerner som bör kunna omfördela kapital inom koncer-

582

SOU 2011:68

Konsekvenser

nen för att klara kraven. Några av företagen ligger i dag nära grän- sen och bör kunna justera sin riskprofil för att hamna på rätt sida, alternativt avveckla verksamheten. Det är emellertid långt ifrån säkert att alla företag kan skaffa det kapital som krävs, alternativt dra ned riskerna i rörelsen i tillräcklig mån. Införandet av Solvens II-direktivet kan således innebära att några försäkringsföretag kommer att försvinna genom att företaget sätts i s.k. run off eller genom att försäkringsbeståndet överlåts till annat mer kapitalstarkt försäkringsföretag eller att företaget köps upp eller fusioneras med ett sådant företag/grupp.

Det är svårt att dra några slutsatser utifrån redovisningen för försäkringsgrupper till följd av att grupperna delvis tolkat inrappor- teringskraven på olika sätt.

Förbättrad riskkontroll, riskhantering och styrning

I det nya solvensregelverket tvingas företagen analysera varje del i verksamheten och mäta sina risker och beräkna de kapitalkrav som de genererar. Företagen behöver bygga upp eller justera sin nuva- rande metodik för att mäta riskerna. I direktivet ställs också krav på system, funktioner och styrdokument för riskkontroll. Ansvars- förhållandena tydliggörs. Detta kommer i många företag ställa krav på mer kvalificerad personal och utveckling av IT-stöd.

Det nya regelverket innebär också att företagen, under vissa villkor, till skillnad mot i dag fullt ut kan tillgodoräkna sig resulta- tet av olika riskreduceringstekniker, t.ex. återförsäkring och han- tering av risker med finansiella instrument, vid beräkning av kapi- talkraven.

Sammantaget bör det nya regelverket leda till en bättre risk- kontroll och styrning av företagen, vilket i sin tur minskar risken för fallissemang. Regelverket är relativt detaljerat och lämnar mindre utrymme för företagen att själva organisera arbetet än i dag.

Ökade administrationskostnader

De ökade kraven på analys, styrning och kontroll kommer att inne- bära ökade administrationskostnader för försäkringsbranschen. Kostnaderna blir störst i övergångsfasen då interna modeller tas fram och IT-system anpassas. EU-kommissionen uppskattar de totala

583

Konsekvenser

SOU 2011:68

omställningskostnaderna i Europa till 2–3 miljarder euro. De löp- ande kostnaderna skattas till 0,3–0,5 miljarder euro. Någon mot- svarande skattning för Sverige har inte genomförts.

Ökad genomlysning av försäkringsföretagen

Företagen ska enligt direktivet årligen avge en publik rapport om verksamhet och solvens. Därutöver kommer det att finnas särskilda krav på publik information om minimikapitalkravet inte är uppfyllt, även under löpande år. De nya reglerna kommer att ge aktieägare, långivare, försäkringstagare och andra intressenter en bättre bild av försäkringsföretagens finansiella ställning, vilket i sin tur ger för- säkringsföretagen ytterligare incitament att hantera sina risker på ett adekvat sätt. De nya reglerna innebär en väsentlig skärpning i kraven på transparent redovisning. De svenska företagen har dock redan i dag långtgående krav på publik redovisning i och med att Sverige föreskrivit att företagen måste redovisa enligt den interna- tionella redovisningsstandarden IFRS. Svenska företag kommer därför påverkas i mindre grad än företag i många andra länder.

Minskad korssubventionering

Det mer avancerade och mindre schablonartade sättet att beräkna kapitalkravet kommer att tydliggöra vilka kapitalkostnader som är förknippade med de olika försäkringsprodukterna. Detta kan komma innebära att försäkringsföretagen på ett mer korrekt sätt fördelar kapitalkostnaderna på olika produktsegment, vilket i sin tur kan bidra till en minskad korssubventionering mellan olika pro- duktgrupper och en bättre prissättning ut till kund.

Effektivare kapitalallokering

De nya kraven kan vidare komma att innebära att försäkringsföre- tagen på ett mer effektivt sätt kan allokera kapital till de delar av rörelsen där det behövs. Vissa delar av en försäkringsgrupp kan behöva mer kapital och andra mindre. Regelverket kan därför bidra till en bättre kapitalallokering inom koncerner, men också inom försäkringsbranschen i stort.

584

SOU 2011:68

Konsekvenser

Proportionella regler för små försäkringsföretag

Proportionalitetsprincipen är en uttrycklig princip i utredningens förslag (se avsnitt 5.3). Principen kommer att tillämpas där det är oproportionerligt att, med hänsyn till risken i företagets verksam- het, tillämpa de generella reglerna. Företagets individuella riskprofil kommer att ha betydelse för bedömningen av om förenklingar ska få användas. Principen ska användas vid uttolkningen av hela regel- verket.

Utredningen föreslår därutöver att ett tjugotal begravnings- kassor och de allra minsta försäkringsföretagen helt ska undantas från reglering och tillsyn. Det betyder att ett hundratal s.k. krea- tursbolag kommer att falla utanför regleringen. Dessa företag har i praktiken sedan många år inte varit föremål för tillsyn och har inte heller behövt rapportera till Finansinspektionen. Någon skillnad i det faktiska skyddet för försäkringstagarna kommer utredningsför- slaget således inte innebära.

För en mellangrupp av försäkringsföretag, som är så små att de faller utanför Solvens II-direktivets regler men som inte faller under den föreslagna gränsen för att helt undantas från reglering och tillsyn föreslår utredningen särskilda, förenklade regler. Dessa regler avser att ersätta dagens system med (oftast)tidsbegränsade dispenser. Förslaget innebär att de mindre företagen får förenklade regler för beräkning av FTA och kapitalkrav samt mindre betung- ande regler för företagsstyrning. Det faktum att de föreslås få lång- siktiga spelregler och inte blir beroende av tidsbegränsade dispenser torde innebära ökad möjlighet att kunna bedriva verksamheten med den typ av långsiktighet som försäkringsverksamhet kännetecknas av. För försäkringstagarna blir det tydligare vilket skydd som regleringen kommer att erbjuda över tiden.

Enligt statistik från Finansinspektionen kommer ett sjuttiotal företag att omfattas av den nya regleringen för mindre försäkrings- företag. De flesta företagen är skadeförsäkringsbolag, men också en handfull livförsäkringsbolag kommer att kunna utnyttja de förenk- lade reglerna. Kapitalkraven avses inte bli lägre för dessa företag men enklare att beräkna. Utredningens bedömning är att dessa företag på detta sätt får en rimlig regelbörda samtidigt som försäk- ringstagarna ges ett skydd som är jämförbart med vad som gäller kunder i större försäkringsföretag. Samtidigt kommer naturligtvis det förenklade kapitalkravet för de mindre bli mindre exakt för det

585

Konsekvenser

SOU 2011:68

enskilda bolaget jämfört med om Solvens II-regelverket hade använts även för dessa bolag.

24.2 Konsekvenser för försäkringsmarknaden

Incitament till koncentration och filialisering

Solvens II-direktivet innebär att kapitalkraven kraftigt höjs, sam- tidigt som försäkringsföretag och försäkringsgrupper får tillgodo- räkna sig diversifieringseffekter av att ha flera olika typer av försäk- ringsprodukter. Detta kommer att innebära att försäkringsföretag med låg kapitalisering som i dag erbjuder enstaka produkter (s.k. mono-liners) får incitament att fusionera eller på annat sätt gå upp i större försäkringskoncerner får att på detta sätt få ned sina kapital- kostnader.

Därutöver kommer den administrativa bördan öka för företa- gen. Detta innebär ökade stordriftsfördelar i försäkringsverksam- het, då administrationen i huvudsak utgörs av fasta kostnader vilket kommer att ge ytterligare incitament till sammanslagningar. Om detta resulterar i en alltför hög grad av koncentration får detta naturligtvis negativa effekter för konkurrensen och i slutändan för konsumenterna.

Den ökade administrativa bördan ger också bolagen incitament att bedriva verksamhet i filialform istället för i dotterbolag då den senare formen kräver viss dubblering av administrationen. Då flera av de svenska försäkringskoncernerna har sitt huvudkontor utom- lands kan det innebära att antalet försäkringsbolag med svenskt tillstånd minskar. Detta kan innebära att färre förtag hamnar under tillsyn av den svenska Finansinspektionen. Det kan också innebära att en del kvalificerade tjänster inom dessa koncerner flyttar ifrån Sverige.

Mindre försäkringsinnehåll i produkterna?

Det faktum att Solvens II-reglerna innebär ökade kapitalkrav inne- bär att försäkringsprodukter, allt annat lika, blir dyrare. Detta kommer i en konkurrensmarknad avspeglas i priset på försäkrings- produkterna. I det fall försäkringstagarna inte uppfattar att vinsten i form av minskad kreditrisk på försäkringsföretaget (till följd av högre kapitalkrav och bättre riskkontroll) uppväger prisökningen

586

SOU 2011:68

Konsekvenser

kommer det avspeglas i en minskad efterfrågan på sådana produk- ter och en krympande marknad (allt annat lika).

Ett alternativ till att höja priset på försäkringsprodukterna är att förändra dem så att de kräver mindre kapital. När det gäller livför- säkringsmarknaden kan detta ske genom att minska marknadsris- ken i placeringsinriktningen, t.ex. genom att minska aktieinnehållet i placeringsstrategin. Detta torde dock resultera i en försämrad för- väntad avkastning på försäkringssparande och därmed lägre pen- sioner vilket också skulle resultera i en minskad efterfrågan på liv- försäkringssparande.

Ett alternativ för livbolagen att reducera kapitalkravet, utan att minska den förväntade avkastningen, är att minska garantiinnehållet i produkterna, t.ex. genom att minska den garanterade avkastningen i traditionellt livförsäkringssparande. En sådan utveckling kommer att föra traditionellt livförsäkringssparande närmare fondförsäkring i den meningen att den enskilde bär en större del av marknads- risken, vilket innebära mer volatila pensioner. Det kan också inne- bära att pensionsutbetalningar går från att vara livslånga till att tids- bestämmas till en viss period, vilket innebär ett sämre ekonomiskt skydd vid ålderdom.

Utredningen gör bedömningen att utvecklingen från traditio- nellt livförsäkringssparande till fondförsäkring vi sett under de senaste 15–20 åren kan komma att påskyndas av de nya kapitalkraven och att företagen kommer att fortsätta att minska garantiinnehållet i befintliga produkter. Detta gäller dock långt ifrån alla företag. Många företag uppfyller redan de nya kraven med råge och behöver inte justera sin nuvarande strategi.

Högre inträdesbarriärer

Som konstaterats ovan finns ett antal företag som med bred margi- nal uppfyller de nya solvenskapitalkraven, inte minst på livsidan. Detta är nästan uteslutande äldre livförsäkringsföretag som byggt upp sitt kapital under decennier. Riskkapitalet i livbolagen utgörs främst av företagens konsolideringsfond, vilken byggts upp under lång tid av försäkringskollektivet. Dessa företag behöver inte justera sin placeringsstrategi eller förändra garantiinnehållet i sina försäk- ringsprodukter för att klara de nya kapitalkraven. De får därför goda förutsättningar för att bibehålla sin marknadsledande position i och med införandet av det nya regelverket. Samtidigt ska erkännas

587

Konsekvenser

SOU 2011:68

att många av de äldre bolagen sitter fast i gamla kontrakt med en hög garanterad ränta som det med dagens räntenivå är svårt att avkasta kapitalet till. Möjligheten att dra nytta av historiskt upp- arbetat kapital i gamla produkter vid uppstart av nya produkter med mindre generösa garantier är starkt beskuren. Utredningen befarar emellertid att det sammantaget kommer att bli ännu svårare än i dag för nya aktörer att ta sig in på livförsäkringsmarknaden. Även detta skulle kunna innebära en försämrad inhemsk konkur- rens på den svenska marknaden.

För skadeförsäkringsföretagen finns inte motsvarande problem.

Ökade möjligheter för utländska företag att gränsöverskrida

Syftet med att göra Solvens II-direktivet i huvudsak till ett fullhar- moniseringsdirektiv var att medlemsstaterna valt att genomföra de tidigare försäkringsdirektiven som var minimiharmoniserings- direktiv på olika sätt, vilket i praktiken förhindrade en gränsöver- skridande konkurrens och en fungerande inre marknad. Med det nya direktivet där regler och tillsyn harmoniseras i högre grad kommer det att finnas bättre förutsättningar för en gränsöverskri- dande konkurrens. Utredningen gör emellertid bedömningen att åtminstone konsumentförsäkringsmarknaden är mycket nationell till sin natur. Varumärke har t.ex. här i Sverige haft stor betydelse. Det kommer att göra det svårt för gränsöverskridande verksamhet att på kort sikt erövra några mer betydande marknadsandelar. Ett undantag är möjligen de tjänster som upphandlas av kollektiv- avtalsparterna. För parterna torde inte varumärkesfrågor ha samma betydelse som på den rena konsumentmarknaden. En annan förete- else som kan öka är s.k. ”white labeling” där utländska företag dis- tribuerar sina produkter under ett inhemskt varumärke. På längre sikt är det mer troligt att utländska aktörer kan bryta mark hos svenska konsumenter och bidra till en bättre konkurrens.

Ökad gränsöverskridande återförsäkring

Det nya solvensdirektivet innebär att försäkringsföretagen fullt ut får tillgodoräkna sig de riskreducerande effekter som återförsäkring kan ge. Det torde innebära att efterfrågan på återförsäkring kom- mer att öka. Denna marknad domineras i dag av utländska företag.

588

SOU 2011:68

Konsekvenser

Det är sannolikt att den gränsöverskridande verksamheten på detta område kommer att kunna växa.

24.3 Konsekvenser för tjänstepensionsmarknaden

Tjänstepension kompletterar den allmänna pensionen. Det är en förmån som följer av anställning och är en del av ersättning för arbete. I tjänstepensionen inkluderas naturligtvis ålderspension men ofta också ett antal kompletterande förmåner, t.ex.:

- Efterlevande- eller familjepension (betalas ut till efterlevande om den anställde avlider)

- Sjukpension (betalas ut om den anställde blir arbetsoförmögen till följd av sjukdom eller olycksfall)

- Ersättning vid invaliditet och arbetsskada.

Den huvudsakliga delen av tjänstepensionsmarknaden, i storleks- ordningen fyra femtedelar, kontrolleras genom avtal mellan arbets- marknadens parter, s.k. kollektivavtal. Därutöver finns avtal som använder sig av kollektivavtalen som grund (hängavtal) och helt individuella pensionsavtal. Nedan diskuteras i huvudsak den kollek- tivavtalade tjänstepensionsmarknaden.

Det bör först och främst konstateras att den kollektivavtalade tjänstepensionsmarknaden inte är en marknad i vanlig mening, där leverantörer och kunder möts och där ett jämviktspris sätts. Det är kollektivavtalsparterna som skapat denna marknad och kan när man så önskar välja att organisera den på ett annat sätt.

Tjänstepensionsmarknaden kan delas upp i två delmarknader; marknaden för pensionsutfästelser och marknaden för tryggandet av dessa utfästelser. Den förra marknaden utgörs av utbud av pen- sionsförmåner från arbetsgivare och efterfrågan kommer från arbets- tagare (egentligen en del av arbetsmarknaden). Den senare marknaden består av arbetsgivarnas efterfrågan på tryggande av pensionsutfäst- elserna. Här kommer utbudet från försäkringsföretag, tjänstepen- sionskassor, pensionsstiftelser m.fl.

I Sverige sluts vanligtvis inte avtal om pensionsutfästelser av enskilda arbetstagare och arbetsgivare, även om undantag finns. Inte heller sluts avtal på företagsnivå eller branschnivå. Istället sker överkommelse om en pensionsplan centralt på kollektivavtalsnivå. I avsnitt 5.1 beskrivs de fyra stora pensionsplanerna översiktligt.

589

Konsekvenser

SOU 2011:68

Dessa planer omfattar i storleksordningen fyra miljoner anställda. Marknaden för pensionsutfästelser påverkas inte av utredningens förslag.

Även marknaden för tryggandet av pensionsutfästelsen styrs i praktiken av avtalsparterna. Lagstiftaren har, som konstaterats i avsnitt 6.1, pekat ut tre olika tryggandeformer; tjänstepensionsför- säkring, avsättning i arbetsgivarens balansräkning i kombination med kreditförsäkring, respektive avsättning till pensionsstiftelse. Tjänstepensionsförsäkringar har kunnat tryggas i ett försäkrings- företag och tidigare i en understödsförening (s.k. tjänstepensions- kassor, nu under avveckling). Det finns emellertid ingen egentlig marknad i den mening att det råder konkurrens mellan olika aktö- rer som erbjuder olika typer av tryggandelösningar. Lösningarna bestäms inom ramen för kollektivavtalen som till och med är for- mellt undantagna från konkurrenslagstiftningen. Marknaden har sedan länge varit starkt beskuren av kollektivavtalsparterna som bestämt hur tryggandet ska ske.

Historiskt har förvaltningen av tjänstepensioner inte varit kon- kurrensutsatt över huvud taget. I den privata sektorn har AMF Pension (LO-kollektivet) och Alecta (tjänstemän) samt FPG/PRI- systemet tagit hand om tryggandet. I den offentliga sektorn har SPV, Kåpan och KPA haft motsvarande roll. AFA Försäkring har nära nog haft monopol på tilläggsförmåner inom samtliga avtals- områden.

Under senare år har parterna successivt öppnat tjänstepensions- marknaden för konkurrens. Inledningsvis släpptes alla de försäk- ringsföretag som ville vara med in i planerna. Det skedde med start 1998 då SAF-LO-planen öppnade för konkurrens. De senaste åren har parterna åter begränsat antalet aktörer och i allt större utsträck- ning börjat upphandla leverantörer utifrån kriterier avseende pris och kvalitet. Cirka fyra femtedelar av tjänstepensionsmarknaden kan i dag sägas vara konkurrensutsatt på något sätt. Det är emeller- tid kollektivavtalsparterna som styr om konkurrens ska finnas inom tjänstepensionsområdet och i så fall på vilket sätt denna konkur- rens ska organiseras. Vad gäller tilläggsförmånerna har konkurrens- utsättningen varit begränsad – här har AFA Försäkring fortfarande nära nog ett monopol.

Utredningens förslag innebär två förändringar för ”tryggande- marknaden”. För det första skärps som ovan konstateras kapital- kraven på försäkringsföretag, inte minst de med långa åtaganden. Det innebär minskade möjligheter för de försäkringsföretag som

590

SOU 2011:68

Konsekvenser

inte är kapitalstarka att placera i tillgångar med högre risk, t.ex. aktier. Effekten blir att dessa företag blir tryggare i den mening att sannolikheten för ett fallissemang blir mindre. Samtidigt minskar möjligheten till hög avkastning. För förmånsbestämda planer inne- bär det att arbetsgivarna kan komma att behöva betala in mer pengar till systemen, antingen som riskkapital till företagen eller i form av högre pensionspremier. Det innebär samtidigt att utrym- met för lönehöjningar för arbetstagarna påverkas negativt. Detta kan komma att påverka avtalsparternas vilja att använda sig av för- säkringsföretag som tryggandelösning framöver.

På samma sätt kan efterfrågan på tjänstepensionssparande hos de aktörer som verkar på den icke-kollektivavtalade delen av mark- naden minska.

För det andra introducerar utredningen ytterligare ett (nygam- malt) sätt att trygga pensionsutfästelser på2. Vid sidan av de nuva- rande tryggandeformerna får kollektivavtalsparterna nu använda sig av tjänstepensionsinstitut för att trygga sina utfästelser. Tjänste- pensionsinstituten kommer inledningsvis att använda sig av de nuvarande kapitalkraven (solvens I). Någon förändring av det nuvarande regelverket uppkommer således inte på kort sikt. Det skulle kunna innebär, allt annat lika, att fallissemangsrisken blir något högre än för ett försäkringsföretag som får tillämpa solvens II, men avkastningsmöjligheterna blir något bättre. Mot detta resonemang skulle kunna invändas att aktsamhetsprincipen gäller för såväl försäkringsbolag och tjänstepensionsinstitut och att detta krav ska tillämpas striktare för tjänstepensionsinstitut då kapital- kravet är lägre. En sådan tolkning gör det svårt att göra en bedöm- ning av fallisemangsrisken. Här bör man också ha i minnet att arbetsgivarna i vissa fall har ansvar för att kompensera arbets- tagarna i händelse av fallissemang. Hänsyn till detta faktum måste tas när skyddsnivån för den enskilde utvärderas.

Här ska också påminnas om att trafikljuset, som sannolikt ska fortsätta att tillämpas för tjänstepensionsinstituten, har samma mål- sättning som Solvens II, nämligen att reducera fallissemangsrisken till 0,5 procent. Det nuvarande trafikljuset kalibrerades emellertid innan den nyligen genomlidna finanskrisen och tar inte hänsyn till alla risker, t.ex. operativa risker. Det är möjligt att Finansinspektionen väljer att utveckla och/eller kalibrera om trafikljuset med nya data

2 De tidigare tjänstepensionskassorna reglerades också av regler i tjänstepensionsdirektivet. Det föreslagna regelverket är emellertid väsentligt modernare än den tidigare Lagen om understödsföreningar.

591

Konsekvenser

SOU 2011:68

som inkluderar denna period och med inspiration från solvens II- regelverket. Det skulle kunna innebära en skärpning av trafikljuset och därmed av det reella kapitalkravet för bolagen.

Det är dessutom troligt att skillnaderna mellan regelverken kommer att minska över tid som ett resultat av den översyn av tjänstepen- sionsdirektivet som nu pågår på EU-nivå. Det är dock sannolikt att direktivet efter översynen på ett bättre sätt kommer att kunna ta hänsyn till specifika egenskaper hos tjänstepensionsinstitut, bl.a. en möjlig uttaxeringsrätt hos arbetsgivarna eller förbehåll om villkors- och premieändring vid eventuella underskott.

Om, och i så fall på vilket sätt, kollektivavtalsparterna kommer att utnyttja möjligheten att använda tjänstepensionsinstitut, är det naturligtvis inte möjligt för utredningen att avgöra. Parterna skulle kunna välja att endast använda sig av försäkringsföretag eller endast av tjänstepensionsinstitut för att trygga sina utfästelser. Ett tredje alternativ vore att låta de bägge företagsformerna konkurrera med varandra inom ramen för samma pensionsplan, dvs. låta pensions- spararna välja mellan tjänstepensionsprodukter från såväl försäk- ringsföretag som tjänstepensionsinstitut.

Det bör här understrykas att huruvida en konkurrens på den kollektivavtalade tjänstepensionsmarknaden ska förekomma är en fråga för avtalsparterna. Utredningens förslag erbjuder endast en ny form för tryggande, men föreskriver inte vilken form som ska användas. Kollektivavtalsparternas val kommer bl.a. bero på hur man värderar risk kontra avkastning av de olika lösningarna, men natur- ligtvis kommer parternas historiska lösningar påverka.

Om kollektivavtalsparterna skulle välja en lösning där försäk- ringsföretag och tjänstepensionsinstitut tilläts konkurrera inom ramen för en och samma pensionsplan – skulle en sådan ordning innebära en oönskad konkurrenssnedvridning mellan företagen?

Här bör återigen konstateras att det är kollektivavtalsparterna som kommer att bestämma på vilka villkor en sådan konkurrens får ske. Det är professionella aktörer som upphandlar tjänsterna. I samband med dessa upphandlingar ställs ofta hårdare krav på bola- gen än vad lagstiftaren gör. Man får förutsätta att parterna kommer fram till en rimlig ordning.

På samma sätt får de aktörer som verkar på den icke kollektiv- avtalade delen av marknaden en valmöjlighet när det gäller vilket regelverk man vill arbeta under. Här kommer en direkt konkurrens uppkomma mellan de olika institutformerna.

592

SOU 2011:68

Konsekvenser

Från företagen och deras ägares sida innebär utredningens för- slag att man kan välja i vilken legal form man erbjuder sina pro- dukter beroende på vilken form som är bäst anpassad till den egna verksamheten. Utredningen föreslår stor flexibilitet när det gäller att ombilda sig till tjänstepensionsinstitut för de försäkringsföretag som i dag endast erbjuder tjänstepensionsprodukter. För de som i dag erbjuder såväl privat pension som tjänstepension erbjuds flexibla möjligheter. Företagen kan välja att fortsätta erbjuda bägge produkterna i ett enda företag inom ramen för försäkringslagstift- ningen eller om man så önskar dela upp verksamheten i två olika företag genom beståndsöverlåtelse eller delning av företaget. Genom att företagen själva kan välja regelverk uppkommer inte någon sned- vridning av konkurrensen. Företagen kan välja den lösning man anser vara bäst. Detta gäller naturligtvis även för det del av mark- naden som inte kontrolleras av kollektivavtalsparterna.

I praktiken kan dock orättvisor uppstå på kort sikt till följd av ombildningskostnader. Om det av någon anledning kommer att upplevas som mer förmånligt att använda tjänstepensionsinstituts- lagstiftningen kan företag som har bägge typerna av verksamhet, av kommersiella skäl, tvingas ta en kostnad för en uppdelning av företaget (alternativt ta kostnader för att starta ett helt nytt före- tag) – en kostnad som renodlade företag slipper. Det är svårt för utredningen att uppskatta storleksordningen av dessa kostnader och därmed förstå konsekvenserna på konkurrensen. Man ska heller inte underskatta de praktiska svårigheterna att göra en sådan uppdelning, även om verksamheten enligt nuvarande regelverk redan ska vara separerade. Med tanke på tjänstepensionsmarknadens lång- siktiga natur är det emellertid svårt att tro att dessa kostnader skulle snedvrida konkurrensen på något avgörande sätt. Det kan dock uppstå negativa effekter på kort sikt.

Att avstå ifrån möjligheten att använda sig av tjänstepensions- direktivet skulle dock få andra negativa effekter på konkurrensen. Alternativet till att introducera tjänstepensionsinstitut vore att som i dag (med nya FRL) bara tillåta svenska företag att utnyttja sig av tjänstepensionsdirektivets option (vilket innebär kapitalkravsregler enligt Solvens II). Detta skulle innebära att svenska företag som bedriver tjänstepensionsverksamhet gavs en konkurrensnackdel jäm- fört med företag i andra länder. Dessutom skulle svenska pensions- sparare missgynnas i det fall tjänstepensionsdirektivets regler är mer förmånliga för pensionsspararna än försäkringslagstiftningen. Detta är enligt utredningens uppfattning inte något reellt alternativ.

593

Konsekvenser

SOU 2011:68

En annan nackdel med förslaget som är av mer långsiktig natur är att ”blandade” företag som väljer att dela upp sin verksamhet i två olika företag inte fullt kan utnyttja stordriftsfördelar. Det kan innebära en mer fragmentiserad marknad med högre administra- tionskostnader totalt sett. Här vill dock utredningen understryka att förslaget inte innebär att företagen tvingas att dela upp sig. Företagen får själva avväga för- och nackdelar med en uppdelning på kommersiella grunder, där stordriftfördelarna får vägas emot de eventuella fördelarna med att utnyttja tjänstepensionsregelverket.

För försäkringstagarna är införandet av utredningens förslag i huvudsak något positivt om det innebär en fortsatt möjlighet att bedriva långsiktig tjänstepensionsförvaltning under ett skräddarsytt regelverk. I det fall parterna väljer att konstruera planer där den enskilde får välja mellan produkter som erbjuds av såväl tjänstepen- sionsinstitut som försäkringsbolag får dock pensionsspararna ytter- ligare ett svårt beslut att fatta. Redan i dag ställs den enskilde många gånger inför en svår valsituation där han eller hon inom en pen- sionsplan ska välja försäkringsbolag, traditionell eller fondför- säkring och i det senare fallet även vilka investeringsfonder han eller hon ska placera i. Nu ställs man även inför uppgiften att välja mellan två former av pensionsinstitut med olika regelverk. Här kommer ställas krav på konsumentupplysning. Parterna har här en uppgift att konstruera valsituationen på ett sådant sätt att det underlättar valet för den enskilde.

Tjänstepensionsverksamheten står i dag för cirka 70 procent av de svenska livbolagens samlade tillgångar och uppgår i dag till cirka 1,5 biljon (1 500 miljarder) kronor. Även små regelförändringar på denna marknad kan innebära relativt stora effekter på kapitalmark- naderna och för de försäkrades framtida pension. Det gäller inte minst kapitalkravsregler och placeringsregler. Här bör man dock ha i minnet att den föreslagna regleringen för tjänstpensionsinstitut i allt väsentligt sammanfaller med den reglering som gäller för denna verksamhet i dag. En omfattande flytt av verksamhet till nybildade tjänstepensionsinstitut skulle därför sannolikt få mindre effekter än om företagen väljer att erbjuda sina produkter inom ramen för Sol- vens II-regelverket.

594

SOU 2011:68

Konsekvenser

24.4 Konsekvenser för kapitalmarknaden

Försäkringsföretagen är i dag stora placerare på kapitalmarknaden och är en viktig del av kapitalförsörjningen. Regelförändringar för försäkringsföretagen kan därför påverka efterfrågan på olika finan- siella marknader och hela samhällsekonomin.

Ökad efterfrågan på långa obligationer

För det första kan konstateras att beräkningen av solvenskapital- kraven, i den del som avser marknadsrisk, kommer att ge försäk- ringsföretagen starka incitament att bättre löptidsmatcha skulder och tillgångar. Försäkringsföretag med långa åtaganden, t.ex. liv- försäkringsbolag, placerar i dag oftast i obligationer med kort genom- snittlig löptid vilket ger känslighet för ränteförändringar. Före- tagen får nu större incitament att löptidsmatcha skuld- och till- gångssida, då en bristande matchning ger högre kapitalkrav.

Ett problem är att den genomsnittliga löptiden på de obligatio- ner som är utestående på dagens obligationsmarknad är relativt kort. Det finns således en brist på långa obligationer som inte möj- liggör en fullständig matchning. Den ökade efterfrågan från försäk- ringsföretagen kan möjligtvis pressa ned långa räntor, vilket torde öka intresset från emittenter av obligationer att låna på längre löp- tider.

En annan metod för att öka löptiden är att använda derivat- marknaden. Genom swapp-kontrakt kan försäkringsföretagen löp- tidsomvandla en kort obligationsportfölj till en längre löptid. Efter- frågan på sådana derivatlösningar kommer sannolikt att öka. För att denna marknad ska kunna växa krävs att det finns motparter som är villiga att ta en motsatt position. Det är i dag emellertid svårt att ha en bestämd uppfattning om den framtida utvecklingen av denna marknad.

En tredje metod är att köpa utländska obligationer med längre löptid och försäkra bort valutarisken på derivatmarknaden. Denna metod har dock nackdelen att räntorna i olika valutaområden inte är helt synkroniserade. Det innebär att en viss ränterisk kvarstår i händelse räntorna utvecklas på olika sätt. Denna metod kan dock förväntas användas tämligen frekvent. Om så blir fallet kommer den svenska kapitalmarknaden dräneras på kapital. Vilken betydelse detta kan få för kapitalförsörjningen är svårt att ha en uppfattning

595

Konsekvenser

SOU 2011:68

om. Sverige är sedan flera decennier en del av en global kapital- marknad.

Det bör emellertid noteras att de svenska bolagen redan har incitament till löptidsmatchning genom trafikljussystemet. Kapital- kravsreglerna inom Solvens II är emellertid som ovan konstateras strängare än trafikljuset, vilket ger incitament för företag utan stora överskott att löptidsmatcha i större utsträckning.

Det finns dock en viss risk att incitamenten att löptidsmatcha på riktigt långa löptider kommer att minska jämfört med i dag. För närvarande diskuteras inom EU (nivå 2 reglering), bl.a. på svenskt initiativ, möjligheten att använda sig av en makrobaserad ansats för att bestämma diskonteringsräntan för längre löptider. Metoden skulle innebära att diskonteringsräntan över en viss löptid, säg 10 år, skulle vara mer eller mindre konstant och inte förändras med marknadsnoteringar för längre obligationer. Det skulle innebära att incitamenten att matcha längre löptider ur regleringssynpunkt reduceras eller försvinner helt. Ur ett ekonomiskt perspektiv kvar- står dock incitamenten att löptidsmatcha i syfte att minska risken i den egna balansräkningen.

Solvens II regleringen sammanfaller med den nya regleringen för banker (Basel III). Den nya bankregleringen innebär större krav på bankerna att hålla likviditet i form av statspapper. Efterfrågan på obligationer kommer därför att öka från såväl banker som försäk- ringsbolag. Detta samtidigt som den svenska statsskulden, och därmed den utestående stocken av statsobligationer, förväntas att minska. Det finns därför risk för att efterfrågan kommer att över- stiga utbudet, med fallande långa räntor som följd. Diskussioner förs emellertid för närvarande om att Riksgälden ska låna upp mer pengar än behovet och placera överskottet på marknaden – detta för att upprätthålla en fungerande marknad. Samtidigt innebär den statsfinansiella situationen i andra länder att tillgången på utländska statspapper ökar kraftigt. Därutöver har volymen på den svenska bostadsobligationsmarknaden ökat kraftigt under senare år till följd av tillväxten av hushållens bostadslån. Det är svårt att göra en kvalificerad bedömning om vad de samlade effekterna kommer att bli av dessa regelförändringar.

596

SOU 2011:68

Konsekvenser

Minskad efterfrågan på aktier

Kapitalkravet för aktierisk kommer att öka i det nya solvens II- regelverket, naturligtvis jämfört med solvens I som inte tar hänsyn till tillgångssidan, men också i förhållande till kapitalkravet inom trafikljuset. Aktiekravet får dessutom större effekt då det är relativt många företag som i dag inte uppfyller de nya solvenskraven. Till dessa ska läggas företag som i dag ligger relativt nära de framtida kraven. Dessa företag har starka incitament att dra ned risken i sina placeringar för att klara kraven och/eller skapa en betryggande marginal till dessa. Ett sätt att göra det är att minska andelen aktier i placeringarna och istället placera i obligationer. Detta gäller främst livbolagen. Många företag, särskilt de största, är emellertid välkon- soliderade och kommer inte att behöva förändra sin placerings- strategi. Väljer företagen att lansera produkter med minskat garanti- innehåll kan till och med efterfrågan på aktier på lite längre sikt öka. Det är därför svårt att ha en uppfattning om storleksord- ningen på denna effekt på kort och långt sikt.

Skulle efterfrågan på aktier från försäkringssektorn minska kraftigt kan detta få negativa effekter på den svenska riskkapitalför- sörjningen. Denna effekt ska dock inte överdrivas då Sverige är en liten del av en global kapitalmarknad. Ett bortfall borde kunna kompenseras med efterfrågan från andra aktörer.

Övriga tillgångsslag

Solvens II regelverket innebär att bolagen ges incitament att diver- sifiera till andra tillgångsslag såsom fastigheter, infrastrukturinve- steringar och riskkapitalinvesteringar. Det ger också incitament till att investera i obligationer förknippade med kreditrisk som exem- pelvis bostadsobligationer och företagsobligationer. Kapitalkravet för kreditrisk är emellertid högre inom Solvens II än inom trafik- ljussystemet vilket pekar i motsatt riktning.

Hantering av försäkringsrisker via kapitalmarknaden

Det finns i dag ett antal sätt att avhända sig vissa försäkringsrisker genom värdepappersmarknaden. Det finns exempelvis en marknad för katastrofobligationer där försäkringsföretaget ger ut en obliga- tion där investeraren får en (hög) kupongränta om inte någon kata-

597

Konsekvenser

SOU 2011:68

strof (t.ex. en orkan eller jordbävning) inträffar. Inträffar kata- strofen betalas inte kupongräntan ut. Istället används pengarna till att betala försäkringstagarna. På detta sätt kan försäkringsföretaget avhända sig försäkringsrisk till obligationsinnehavarna. Det finns även en marknad för s.k. långlevnadsobligationer (longevity bonds) där försäkringsföretagen på ett liknande sätt kan sälja av risken att försäkringskollektivet blir äldre än prognostiserat. I det nya regel- verket får försäkringsföretagen fullt ut tillgodoräkna sig riskminsk- ningen vid denna typ av transaktioner vid beräkningen av solvens- kapitalkravet. Detta kommer sannolikt öka populariteten för dessa instrument. I flera länder har vi därutöver börjat se nya typer av instrument, skräddarsydda för de nya solvensreglerna.

Procyklikalitet

Försäkringsföretagen kommer sannolikt inte heller fortsättningsvis fullt ut matcha sina tillgångar och skulder. Det innebär att solvens- kapitalet kommer att krympa vid oförmånliga prisförändringar på de finansiella marknaderna.

Vid ett börsfall kommer marginalen mot det lagstadgade sol- venskapitalkravet att krympa (förutsatt att försäkringsföretaget har aktieinvesteringar). I syfte att återställa marginalen kan försäk- ringsföretaget vara tvunget att reducera sin aktieexponering. Vid kraftiga börsfall kan många försäkringsbolag hamna i samma sits. Det innebär att försäkringssektorn kan tvingas sälja av stora mäng- der aktier vid en börsnedgång och därmed förstärka börsfallet.

På samma sätt kan en räntenedgång få liknande effekter. I det fall försäkringsföretaget har en obligationsportfölj med en genom- snittlig löptid som understiger skuldsidan kommer en räntened- gång innebära att skuldens värde ökar mer än obligationsportföljen. Det kan tvinga bolagen att förlänga löptiden genom att köpa långa obligationer, vilket ytterligare trycker ned långa räntan. Det inne- bär att skuldens värde ökar och försäkringsbolaget tvingas köpa ännu mer långa obligationer som ytterligare trycker ned räntan, osv. (en ”dödsspiral”)

Dessa procykliska effekter är emellertid inte något som solvens II-regelverket har skapat. Sådana effekter uppkommer redan vid dagens regelverk och har delvis inträffat vid ett par tillfällen under 2000-talet i Sverige. Solvens II-regelverket innebär emellertid att solvenskapitalkravet ökar, vilket innebär att effekten kan komma

598

SOU 2011:68

Konsekvenser

att uppkomma tidigare än i dag, allt annat lika. Därtill är den bin- dande restriktionen i dag Finansinspektionens trafikljus. Att inte klara trafikljuset får inte lika stora effekter som att inte klara det lagstadgade kraven. Det kan innebära att försäkringsbolagen väljer att agera tidigare än vid dagens regelverk.

I Sverige har denna procykliska effekt uppkommit även då det funnits en bred marginal till det lagstadgade kapitalkravet och till trafikljusets krav. I traditionella livförsäkringsprodukter garanteras spararna oftast en relativt låg avkastning, men erhåller en extra avkastning via återbäring. Återbäringen är inte ett bindande löfte från försäkringsbolaget utan kan återtas under oförmånliga om- ständigheter. Försäkringsbolagen har ibland dragit ned aktieinne- hållet i portföljen för att undvika ett sådant återtag, trots att marginal funnits till det lagstadgade kravet. Här kan en procyklisk effekt således uppkomma utan att bolagen är i närheten av det regleringsmässiga minimikapitalet.

Vissa åtgärder har vidtagits i direktivets regelverk i syfte att mildra dessa effekter. Det gäller den s.k. aktiedämparen (se avsnitt 9.1). Tillsynsmyndigheterna ges också en möjlighet att avstå från ingripande om ett sådant ingripande skulle förvärra situationen (se avsnitt 12.9.6) Därutöver diskuteras i arbetet med nivå 2 reglerna en möjlighet att justera beräkningen av skuldsidan för att undvika denna typ av effekter.

24.5 Konsekvenser för försäkringstagarna

Regleringen och tillsynen av försäkringssektorn brukar vanligtvis motiveras med behovet av konsumentskydd på detta område. För- säkringsprodukter har den egenskapen att försäkringstagaren beta- lar en premie under början av en period för att få en ersättning om en viss händelse uppkommer i framtiden. Det innebär att försäk- ringstagaren efter att ha betalt en premie får en kreditrisk på för- säkringsföretaget. Samtidigt har försäkringstagare i allmänhet svårt att bedöma företagets framtida betalningsförmåga och de risker som är förknippade med försäkringsverksamhet. Detta tillsammans med den intressekonflikt som råder mellan försäkringsföretaget och den försäkrade är det vanligaste motivet för solvenskapitalkrav och krav på riskkontroll i försäkringsföretag.

Solvens II-direktivet innebär som ovan konstaterats en väsentlig skärpning av såväl solvenskapitalkravet som kravet på riskkontroll.

599

Konsekvenser

SOU 2011:68

Det innebär att den enskilde kan förvänta sig en förbättrad stabili- tet i det försäkringsföretag han eller hon är kund i och i sektorn i stort. Solvenskraven har kalibrerats så att de ska motsvara en fallissemangsrisk på 0,5 procent inom 12 månader. Försäkrings- företagen kommer i allmänhet att behöva lägga sig med en marginal till denna nivå. Det innebär att risken för de allra flesta kommer att vara väsentligt lägre än så.

Därutöver kan det uppkomma vinster för försäkringstagarna i form av billigare och bättre försäkringsprodukter om den ökade regelharmoniseringen inom EU leder till en bättre konkurrens över gränserna.

Baksidan av de skärpta reglerna är de kostnader som försäk- ringsföretagen får till följd av ökade kapitalkrav, ökad riskkontroll och administration. Dessa kostnader kommer sannolikt att över- vältras på försäkringstagarna. Det kan i sin tur innebära att fler väl- jer att avstå ifrån att försäkra sig eller låter bli att pensionsspara.

Som ovan konstaterats kan ett alternativ till att höja priset på försäkringsprodukterna vara att förändra produkterna så de innebär lägre risk för företagen och därför kräver mindre kapital. När det gäller livförsäkringsmarknaden kan detta ske genom att minska aktieinnehållet i placeringsstrategin, vilket kan resultera i lägre pen- sioner. Ett alternativ för livbolagen är, som också ovan nämnts, att minska garantiinnehållet i produkterna. En sådan utveckling kan innebära volatilare pensioner, eller pensionsprodukter med tids- bestämd utbetalning, dvs. utan försäkring mot långt liv. Även om syftet med regleringen är att minska risken för försäkringstagarna kan effekten bli högre risk, genom lägre garantier eller lägre försäk- ringsinnehåll i övrigt.

För skadebolagen kan de nya reglerna innebära att bolagen i mindre utsträckning kan placera i aktier. Det kan innebära högre men mindre volatila premier för försäkringstagarna. Det samma gäller premier i förmånsbestämda planer.

Förslaget innebär ökade kapitalkrav för fondförsäkringsföretag, vilket kan innebära ökade premier för försäkringstagarna.

Försäkringstagare i små försäkringsföretag

Utredningens förslag när det gäller små försäkringsföretag bör kunna ge försäkringstagarna i dessa företag en större förutsägbar- het. För det första undantas företag som i praktiken stått utan till- syn och reglering även formellt från detta, vilket ger försäkrings- tagarna en mer rättvisande bild om vad som kan förväntas från sta- ten som kund i ett sådant företag. För det andra innebär särregle-

600

SOU 2011:68

Konsekvenser

ringen av små försäkringsföretag, i jämförelse med dagens dispens- förfarande, en tydlighet över vilka regler som gäller såväl på lång som kort sikt.

Pensionssparare i tjänstepensionsinstitut

Utredningens förslag vad gäller tjänstepension innebär att en bety- dande del av försäkringsmarknaden kan komma att tillämpa nuva- rande solvensregler, åtminstone en period framöver. Det förutsät- ter emellertid att företagen väljer att flytta över den nuvarande tjänstepensionsverksamheten till det nya regelverket. På kort sikt betyder detta att det lagstadgade försäkringstagarskyddet blir något lägre än om företagen tvingats in under Solvens II-regleringen. Denna effekt ska dock inte överdrivas. De stora försäkringsbolag som i dag tillhandahåller tjänstepensionsprodukter skulle även klara de nya kapitalkraven inom Solvens II. På längre sikt är det sanno- likt att tjänstepensionsdirektivet, efter den påbörjade översynen, kommer att närma sig reglerna i Solvens II-direktivet.

24.6 Konsekvenser för tillsynen

Det nya regelverket kommer att ställa nya krav på tillsynsmyndig- heterna. Myndigheterna inom EU ges en mer enhetlig verktygslåda och ska genomföra sin tillsyn på ett likartat sätt. En harmonisering kommer att ske ända ned på blankettnivå.

Det föreslagna systemet med grupptillsyn innebär en stor för- ändring i tillsynsarbetet. Det gäller såväl inhemska grupper som gränsöverskridande. Från att ha betraktas som en kompletterande del av tillsynen över ett enskilt försäkringsföretag kommer den gruppbaserade tillsynen få en högre prioritet i tillsynsverksam- heten. Det innebär att tillsynsperspektivet i högre grad kommer att sammanfalla med det sätt som försäkringsgrupper styrs, vilket är en fördel för såväl företag som myndigheter.

Tillsynen av gränsöverskridande koncerner kommer att innebära särskilt stora förändringar. Det kommer att tvinga fram ett ökat samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheterna. En huvud- ansvarig grupptillsynsmyndighet kommer att utses för varje grupp inom EU, i normalfallet tillsynsmyndigheten i det land där det yttersta ägandet inom EU har sitt säte. I Sverige kan utländska till-

601

Konsekvenser

SOU 2011:68

synsmyndigheter komma att ges huvudansvaret för tillsynen av viktiga försäkringsgrupper såsom exempelvis If, Skandia och Trygg- Hansa. Det innebär att arbetsbördan för den svenska inspektions- myndigheten, allt annat lika, blir mindre. Den svenska Finans- inspektionen kommer dock fortfarande ansvara för solo-tillsynen och ges inflytande på gruppnivån via s.k. tillsynskollegier. Utred- ningen gör dock bedömningen att Finansinspektionens arbets- börda kommer att minska något.

I det fall den ansvariga grupptillsynsmyndigheten av någon anledning inte fungerar föreslås Finansinspektionen, om särskilda skäl föreligger, få rätt att bedriva tillsyn över den svenska ”under- gruppen”. Därutöver kommer gruppsolvenskapitalkrav och före- tagsstyrningsregler också tillämpas på undergrupperna. En sådan situation kan innebära ökad regleringsbörda för det enskilda före- taget som måste rapportera till två olika grupptillsynsmyndigheter.

Flera företag kommer att vilja tillämpa egna interna modeller för att beräkna solvenskapitalkravet. Finansinspektionen ska granska och godkänna dessa modeller. Det blir en ny uppgift, som kommer att kräva delvis ny kompetens och åtminstone i ett inledningsskede stora insatser. Inte minst godkännandet av gruppanpassade interna modell kommer att bli en utmaning.

Som framgått ovan är Solvens II-direktivet relativt detaljerat till sin natur. En betydande del av reglerna är så pass detaljerade att de inte är lämpliga att implementera i lag. Utredningen föreslår att dessa ska placeras i förordning utfärdade av regeringen eller i Finansinspektionens föreskrifter. Frågor av mer principiell art före- slås placeras i regeringsförordning. Utredningens förslag innebär därför att en relativt stor arbetsinsats inom regelgivningsområdet läggs på Finansdepartementet och Finansinspektionen.

Utredningen föreslår därutöver att en ny form av institut, tjänstepensionsinstitut, ska bildas med delvis avvikande regler jäm- fört med försäkringsbolag. I den mån de bolag som i dag bedriver såväl tjänstepensionsverksamhet som försäkringsverksamhet inom samma bolag väljer att dela bolagen i två olika enheter kommer antalet bolag under tillsyn att öka vilket ökar arbetsbelastningen hos Finansinspektionen. Samtidigt kommer dock ett stort antal mindre försäkringsbolag undantas från tillsyn och tjänstepensions- kassorna försvinna.

Utredningen har inte gjort någon samlad bedömning av huru- vida Finansinspektionen kommer att behöva tillföras extra medel till följd av genomförandet av Solvens II direktivet.

602

SOU 2011:68

Konsekvenser

24.7 Samhällsekonomiska konsekvenser

En grundläggande fråga är om vinsterna med solvensdirektivets förslag uppväger kostnaderna. De vinster som eftersträvas och som bör förväntas är dels en förbättrad stabilitet och en effektivare kapitalallokering i försäkringssektorn, vilket gynnar både försäk- ringstagare och samhällsekonomin i stort, dels de integrations- vinster som på sikt torde uppkomma genom att en alltmer enhetlig och konkurrensutsatt europeisk försäkringsmarknad växer fram.

Direkta kostnader uppkommer genom ökade kapitalkrav samt kostnader för ökad riskkontroll och administration. Dessutom kan indirekta kostnader uppkomma i det fall fler väljer att avstå ifrån att försäkra sig eller låter bli att pensionsspara i försäkringsform, alter- nativt om försäkringsinnehållet i produkterna minskar. Att utjämna risker genom att lägga samman och dela dem är en samhälls- ekonomiskt central funktion. Alltför höga krav på försäkrings- företagen kan därför resultera i ”för lite riskpoolning” i ekonomin jämfört med vad som vore optimalt och därmed en samhällsekono- misk kostnad. Även sociala kostnader i form av lägre och/eller mer volatila pensioner kan uppkomma. Minskar omfattningen av för- säkring mot långt liv kan antalet fattiga pensionärer bli större med större belastning på kommunernas försörjningsstöd som följd.

Effekterna på kapitalmarknaderna diskuteras ovan.

Att uttala sig om var en lämplig avvägning mellan dessa samlade kostnader och intäkter ligger är emellertid svårt, för att inte säga omöjligt, då det handlar om effekter som är både långsiktiga och svårmätbara. Det har inte funnits möjlighet eller resurser att inom utredningens ram fördjupa sig i denna fråga. Dessa avvägningar är dessutom till största del redan gjorda på EU-nivå vid förhandlingen och antagandet av Solvens II-direktivet.

603

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Nya solvensregler för försäkringsföretag	Dir.
	2010:14

Beslut vid regeringssammanträde den 18 februari 2010.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare ska lämna förslag till hur Europarlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverk- samhet (Solvens II) ska genomföras i svensk rätt.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2011.

Bakgrund

Allmänt om regleringen av försäkringsföretag

Försäkringsrörelse kan rättsligt bedrivas i form av försäkringsak- tiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller understödsförening. Försäkringsföretagens verksamhet regleras i försäkringsrörelsela- gen (1982:713), förkortad FRL, medan bestämmelser om under- stödsföreningar finns i lagen om understödsföreningar (1972:262), förkortad UFL. Dessa lagar innehåller bestämmelser för den rörelse som drivs i försäkringsföretagen samt associationsrättsliga bestämmelser. Bestämmelserna om koncession i FRL avser såväl skade- och livförsäkring som återförsäkring. Kompletterande bestäm- melser till FRL finns i försäkringsrörelseförordningen (1982:790) och i föreskrifter meddelade av Finansinspektionen. I lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepen- sionsinstituts verksamhet i Sverige, förkortad LUFT, regleras dessa försäkringsgivares verksamhet här i landet.

De särskilda rörelsereglerna för försäkringsverksamhet syftar ytterst till att försäkringsföretagen ska kunna fullgöra sina förplik-

605

Bilaga 1

SOU 2011:68

telser gentemot försäkringstagare och andra förmånstagare i enlig- het med ingångna avtal. Reglerna omfattar i huvudsak försäkrings- tekniska avsättningar, tillgångar för skuldtäckning samt placerings- regler för tillgångar och kapitalkrav.

I en departementspromemoria lämnas förslag till en ny försäk- ringsrörelselag som ska omfatta alla de tre associationsformerna på försäkringsområdet (Ds 2009:55). De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2011.

För försäkringsrörelse finns även särskilda redovisningsregler i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, kom- pletterat med förordningen (1995:1600) om årsredovisning i kre- ditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsföretag samt Finans- inspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2008:26) om årsredovisning i försäkringsföretag.

Översiktligt om nuvarande EU-regler på försäkringsområdet

Nu gällande EU-direktiv på försäkringsområdet delas i enlighet med sin karaktär in i skadeförsäkrings- och livförsäkringsdirektiv samt i övriga direktiv om försäkringsverksamhet. Arbetet med att genomföra etablerings- och tjänstefrihet för (direkt) försäkrings- verksamhet har skett i etapper. I och med den s.k. tredje generatio- nens direktiv, dvs. det tredje skadeförsäkringsdirektivet1 och det tredje livförsäkringsdirektivet2, genomfördes den inre marknaden på försäkringsområdet. Denna bygger på principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn, minimiharmonisering av viktigare regler för försäkringsverksamhet och om ömsesidigt erkännande av nationella regler för verksamheten. De tre livförsäkringsdirektiven har sedan förts samman till ett enda direktiv, det s.k. konsoliderade

1 Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (Celex 31992L0049), senast ändrat genom Europa- parlamentets och rådets direktiv 2008/36/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 69 och 70, Celex 32008L0036).

2 Rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (Celex 31992L0096), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1–27, Celex 32002L0087).

606

SOU 2011:68

Bilaga 1

livförsäkringsdirektivet3. Försäkringsdirektiven har genomförts i svensk rätt genom ändringar i FRL och LUFT.

Till följd av det s.k. tjänstepensionsdirektivets4 genomförande i svensk rätt år 2006 infördes särskilda verksamhetsvillkor och nya placeringsregler för tjänstepensionskassor, pensionsstiftelser och livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet. Dessutom infördes för livförsäkringsbolagens tjänstepensionsverksamhet och för tjänste- pensionskassorna särskilda bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar och för tjänstepensionskassorna även nya bestäm- melser om skuldtäckning och kapitalkrav.

År 2008 genomfördes i Sverige – genom ändringar i FRL och LUFT – det s.k. återförsäkringsdirektivet5. I och med införlivandet av detta direktiv omfattas återförsäkringsbolag i högre grad av samma rörelseregler som gäller för direkt försäkring, samtidigt som särskilda placeringsregler av mer kvalitativ art för sådana bolag infördes. I det sammanhanget infördes även regler för samtliga för- säkringsföretag om att tillgångar som huvudregel ska värderas till verkligt värde i skuldtäckningssammanhang.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (Celex 32002L0083), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG (EUT L 76, 19.3.2008, s. 44 och 45, Celex 32008L0019).

4 Europarlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (EUT L 235, 23.9.2003, s. 10–21, Celex 32003L0041).

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om återförsäkring och ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 92/49/EEG samt direktiven 98/78/EG och 2002/83 EG (Celex 32005L0068), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/37/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 71 och 72, Celex 32008L0037).

607

Bilaga 1

SOU 2011:68

Solvens II-direktivet

Allmänt

Det så kallade Solvens II-direktivet innebär en reformering av den EU-rättsliga solvensregleringen för skade- och livförsäkring samt en konsolidering av flertalet befintliga direktiv6 inom försäkringsområdet. Vid konsolideringen har inte några materiella ändringar skett. Solvens II-direktivet är således ett samlat regelverk för direkt- och återförsäkringsverksamhet, innehållande även de övergripande principerna för helt nya solvensregler.

Det nya solvensregelverket är omfattande och innehåller många olika delar. Ett övergripande syfte är att ytterligare harmonisera försäkringsregleringen inom EU så att samma konkurrensmöjlig- heter skapas för försäkringsföretag i olika medlemsländer. Utgångspunkten är att skydda försäkrings- och förmånstagarna och få till stånd en ökad stabilitet på marknaden. Solvenssystemet är utformat på ett sådant sätt att det skapas incitament för försäk- ringsföretagen att mäta sina risker och hantera dem på ett ända-

6 Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring och retrocession (EGT 56, 4.4.1964, s. 878–883, Celex 31964L0225), rådets direktiv 73/240/EEG av den 24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16.8.1973, s. 20–22, Celex 31973L0240), rådets direktiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 (Celex 31973L0239), senast ändrat genom rådets direktiv 2006/105/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 368–408, Celex 32006L0105), rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestäm- melser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG (Celex 31988L0357), senast ändrat genom rådets direktiv 92/49/EEG (EGT L 228, 11.8.1992, s. 1–23, Celex 31992L0049), rådets direktiv 92/49 EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (Celex 31992L0049), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/36/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 69 och 70, Celex 32008L0036), rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 1978 om samordning av lagar och andra författningar som avser koassuransverk- samhet inom gemenskapen (EGT L 151, 7.6.1978, s. 25–27, Celex 31978L0473), rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättskyddsförsäkring (EGT L 185, 4.7.1987, s. 77–80, Celex 31987L0344), direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp (Celex 31998L0078), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG (EUT L 323, 9.12.2005, s. 1–50, Celex 32005L0068), Europaparla- mentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvi- dation av försäkringsföretag (EGT L 110, 20.4.2001, s. 28–39, Celex 32001L0017), Europa- parlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om åter- försäkring.

608

SOU 2011:68

Bilaga 1

målsenligt sätt. Ändamålet med direktivet är således att skapa en mer framåtblickande och riskorienterad reglering som tar sin utgångspunkt i företagens verksamhet som helhet och som baseras på en förebyggande tillsyn. Direktivet ska vara genomfört i natio- nell rätt senast den 31 oktober 2012.

Solvens II-direktivet ger också Europeiska kommissionen befo- genheter att anta genomförandeåtgärder på en rad områden. Det innebär att kommissionen får besluta om viss detaljreglering i anslutning till direktivet. Dessa genomförandeåtgärder ska antas av kommissionen senast den 31 oktober 2011. Som en grund för åtgärderna lämnade den europeiska tillsynskommittén för försäk- ringar och tjänstepension, förkortad CEIOPS, i november 2009 tekniska råd i huvuddelen av frågorna. Kompletterande råd kom- mer att lämnas senast i mars 2010. Även genomförandeåtgärderna ska införlivas med nationell rätt senast den 31 oktober 2012. Som komplettering avses vägledningar, råd och förslag till bindande tek- niska standarder utarbetas av CEIOPS och, i ett vidare perspektiv, av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, för- kortad EIOPA, som är den myndighet som 2011 avses ersätta CEIOPS.

Regleringsansatser

Motivet för en reglering på försäkringsområdet är att möjliggöra en effektiv förvaltning av kapitalet samtidigt som ett adekvat skydd för försäkringstagare och andra förmånstagare tryggas. Två olika regleringsansatser kan användas för att säkerställa att åtagandena mot dessa grupper fullgörs, samtidigt som företaget utifrån en acceptabel risknivå har möjlighet att uppnå den högsta avkast- ningen.

Den kvantitativa regleringsmodellen kännetecknas av uttryckliga gränser för t.ex. hur stor del av kapitalet som får vara placerat i vissa tillåtna tillgångsslag. I en sådan modell kan instituten i sin till- gångsplacering emellertid inte fullt ut beakta de verkliga riskerna i verksamheten. Tillsynen kommer då främst att riktas in på att kontrollera regelefterlevnaden. En fördel med en sådan modell är att tillsynen kan följa effektiva rutiner och att förutsägbarheten i fråga om ingripanden ökar.

Med en kvalitativ regleringsmodell ges i stället principer för hur verksamheten ska bedrivas. Lagstiftning som vilar på kvalitativa

609

Bilaga 1

SOU 2011:68

principer är per definition mer flexibel och processinriktad, efter- som tolkningen av de kvalitativa reglerna måste göras utifrån varje enskilt instituts risksituation. En sådan processinriktad reglering kan även på ett mer flexibelt sätt tillämpas vid en snabb utveckling av såväl nya produkter som olika tekniker och instrument för risk- hantering på det finansiella området. Modellen ställer dock större krav på tillsynen, som måste vara förebyggande och mer inriktad på enskildheterna i varje instituts verksamhet. För försäkringsföreta- gen ställer modellen större krav framför allt i fråga om dokumen- tation och öppenhet. Det måste vara möjligt för en tillsynsmyndig- het att få inblick i det enskilda företagets processer och kunna kontrollera att företaget efterlever sina egna beslut och riktlinjer.

Tidigare var regleringen för försäkringsverksamhet i huvudsak inriktad på kvantitativa begränsningsregler. Genom tjänstpensions- direktivet infördes emellertid en kvalitativ regleringsansats, kom- pletterad av några tvingande kvantitativa regler för tjänstepen- sionsinstitutens verksamhet. Solvens II-direktivet vilar på en kva- litativ regleringsansats.

Reformeringens utgångspunkter

Solvens II-direktivet baseras på en riskbaserad ekonomisk metod som ger försäkringsföretagen incitament att mäta och hantera sina risker på ett adekvat sätt. Alla risker och deras inbördes interaktion ska hanteras. Ett effektivt företagsstyrningssystem inbegriper funktioner för riskhantering, regelefterlevnad, internrevision och aktuariella beräkningar. Försäkringsföretagets egen risk- och sol- vensbedömning är en viktig del av företagets affärsstrategi.

Bedömningen av företagens finansiella ställning bygger på att sunda ekonomiska principer ska gälla och att information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig information om för- säkringstekniska risker utnyttjas. Solvenskraven grundas på en ekonomisk bedömning av hela balansräkningen där tillgångar och skulder värderas till verkligt värde. Värderingsstandarderna bör i största möjliga utsträckning vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet.

Kapitalkravet kan beräknas enligt en standardformel eller enligt en intern modell. Även partiella interna modeller kan användas. Kapitalkravet ska i sin tur täckas med kapitalbasmedel, som är

610

SOU 2011:68

Bilaga 1

poster inom eller utanför balansräkningen. Posterna i kapitalbasen klassificeras enligt kvalitetskriterier i tre nivåer.

Huvudprincipen för försäkringstillsynen är tillsyn över enskilda försäkringsföretag. De som ingår i en försäkringsgrupp står dess- utom under grupptillsyn och det är nödvändigt att beräkna solven- sen också på gruppnivå.

Solvensregleringen genomsyras av en proportionalitetsprincip som innebär att reglerna och tillsynen ska stå i roportion till verk- samhetens art, omfattning och komplexitet i det enskilda försäk- ringsföretaget. En annan viktig princip i solvensregleringen är akt- samhetsprincipen. Den innebär ett genomförande av en kvalitativ regleringsansats för hur förvaltningen av tillgångar bör vara anord- nad. Enligt principen kan ett placeringsbeslut inte betraktas isolerat utan måste grunda sig på vilka effekter som beslutet förväntas få för rörelsen i dess helhet. Reglering enligt aktsamhetsprincipen ställer högre krav på tillsynsmyndigheten, eftersom tillsynen måste vara förebyggande och ta sikte bl.a. på hur och enligt vilka kriterier som placeringsbeslut fattas.

Några väsentliga delar i regelverket

Strukturen i Solvens II-direktivet följer de tre pelare som använts inom Basel II (kapitaltäckningsregler för banker och värdepap- persinstitut). Första pelaren innehåller kvantitativa regler, andra pelaren kvalitativa regler och tillsynsaspekter, och tredje pelaren regler om marknadsdisciplin, dvs. öppenhet om den finansiella ställningen. Avsikten har varit att utforma regleringen på likvärdigt sätt som inom andra finansiella sektorer för att undvika regelarbi- trage.

Kapitalkrav och värderingsregler (pelare 1)

De kvantitativa krav som ska gälla för försäkringsföretagen delas in i fem avsnitt (värdering av tillgångar och skulder, försäkringstek- niska avsättningar, kapitalbas, solvenskapitalkrav7 och minimi- kapitalkrav8).

7 Solvency Capital Requirement (SCR).

8 Minimum Capital Requirement (MCR).

611

Bilaga 1

SOU 2011:68

Samtliga tillgångar och skulder ska värderas enligt realistiska antaganden – i stället för som i dag försiktigt – för att uppnå objektivitet och jämförbarhet mellan olika försäkringsföretag.

Till en bästa skattning av de försäkringstekniska avsättningarna ska läggas en riskmarginal som ska vara illräcklig för att säkerställa att värdet av de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp som ett företag kan förväntas kräva för att överta och upp- fylla försäkringsförpliktelserna.

Eftersom ett försäkringsföretag måste ha kapital som kan täcka oväntade förluster, är kapitalkravet en viktig del av regleringen. I och med Solvens II-direktivet införs två olika kapitalkrav. Det ena, solvenskapitalkravet (SCR), speglar hur mycket kapital som ett försäkringsbolag bör ha för att det även under stressade förhållan- den ska kunna fortsätta verksamheten. Det andra kapitalkravet, minimikapitalkravet (MCR), är på en lägre nivå och utgör ett absolut krav för fortsatt verksamhet. Vid underskridande av SCR får tillsynsmyndigheten en tidig signal om problem i företaget. På detta sätt skapas en tillsynstrappa. Vid beräknande av MCR används en enklare metod som beaktar endast de grundläggande riskerna, medan SCR ska kunna räknas fram med olika metoder, antingen med en standardformel eller med en partiell eller helt intern metod. Vid beräkningen av SCR ska hänsyn tas till de risker företaget är utsatt för. Kapitalkraven ska täckas genom kapitalbas- medel, med poster från eller utanför balansräkningen. På liknande sätt som gäller för kapitaltäckningsreglerna inom banksektorn indelas kapitalet i tre nivåer (kategori 1–3) beroende på en rad krav på dess egenskaper. Endast kapital av hög kvalitet får användas för att möta MCR.

Kvalitativa krav och tillsyn (pelare 2)

I andra pelaren uppställs krav på bl.a. företagets styrning och interna kontroll. Bestämmelserna här ska fungera som ett komple- ment till de kvantitativa reglerna i den första pelaren när det gäller att analysera kapitalbehovet. Företagen åläggs krav på att analysera sina risker i verksamheten och mot bakgrund av dessa utvärdera SCR. Ökad harmonisering av tillsynen generellt samt gemensamma standarder och metoder är centrala moment i andra pelaren. Tillsy- nen ska eftersträva att identifiera företag vars finansiella ställning, organisation, riskhantering m.m. är sådan att deras riskprofil avvi- ker från vad som får anses vara normalt. Om så bedöms vara fallet,

612

SOU 2011:68

Bilaga 1

ges tillsynsmyndigheterna befogenheter att kräva antingen höjt SCR för företaget eller att åtgärder vidtas för att minska riskerna.

Marknadsdisciplin och publik information (pelare 3)

För att skapa marknadsdisciplin och därigenom ytterst förbättra stabiliteten i försäkringsföretagen, införs genom tredje pelaren krav på rapportering till tillsynsmyndigheterna och krav på offentliggö- rande av information till marknaden om finansiell ställning och riskhantering.

Försäkringsgrupper

En viktig del av Solvens II-direktivet avser reglerna för, och tillsy- nen över, grupper av försäkringsföretag. Direktivet ger viss möjlig- het till tillgodoräknande av diversifieringseffekter genom särskild beräkning av SCR på gruppnivå. Därutöver införs vissa regler om tillsyn över försäkringsgrupper. Genom direktivet införs begreppet ”grupptillsynsmyndighet” och för varje försäkringsgrupp ska det utses en enda tillsynsmyndighet med konkreta befogenheter i fråga om samordning och beslutsfattande (solvens på gruppnivå, trans- aktioner inom gruppen och riskkoncentration samt godkännande av gruppinterna modeller).

Uppdraget

Genomförande av Solvens II-direktivet

Det finns behov av att analysera och överväga ett antal frågor med anledning av genomförandet av Solvens II-direktivet. En särskild utredare bör få i uppdrag att göra detta.

Utredarens uppgift är att ta fram underlag och utarbeta de lag- förslag som behövs för att genomföra direktivet i svensk rätt.

I sitt arbete ska utredaren fästa särskild vikt vid att administra- tiva kostnader står i proportion till syftet med genomförandet av direktivet. I den del av utredarens uppdrag som omfattar att föreslå hur man bör reglera verksamheten för de försäkringsföretag som faller utanför direktivets obligatoriska tillämpningsområde, särskilt när det gäller hur solvensreglerna och tillsynen över dessa ska anordnas, ska en konsekvensutredning upprättas.

613

Bilaga 1

SOU 2011:68

Beaktande av genomförandeåtgärder

De genomförandeåtgärder som är under utarbetande av kommis- sionen kan komma att påverka hur Solvens II-direktivet bör genomföras i svensk lagstiftning. Åtgärderna kommer att vara nära kopplade till funktionen av de nya reglerna i direktivet. Det är därför viktigt att genomförandeåtgärderna kan beaktas i ett så tidigt skede som möjligt i lagstiftningsarbetet. Förslag till åtgärder kommer att lämnas av kommissionen i oktober 2010, för att sedan slutligen antas ett år senare.

Utredaren ska därför

• följa kommissionens arbete med att ta fram genomförandeåtgär- der,

• belysa hur genomförandeåtgärderna påverkar eller bör påverka utformningen av de lagförslag som lämnas för att genomföra Solvens II-direktivet, och

• lämna lagförslag där genomförandeåtgärderna beaktas.

Utredningsarbetet

Särskilda frågor som utredaren ska analysera inom uppdraget

Inom uppdraget – att ta fram underlag och utarbeta de lagförslag som behövs för att genomföra Solvens II-direktivet i svensk rätt – är det önskvärt att utredaren särskilt analyserar följande frågor.

Relationen till tjänstepensionsdirektivet

Konsolideringen i samband med Solvens II-direktivet omfattar inte tjänstepensionsdirektivet. I sistnämnt direktiv (artikel 4) läggs en option för medlemsstaterna fast. Den innebär att medlemsstaterna kan välja att tillämpa reglerna i tjänstepensionsdirektivet när det gäller försäkringstekniska avsättningar, skuldtäckning och infor- mation om denna verksamhet för de försäkringsföretag som omfattas av det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och som bedriver tjänstepensionsverksamhet. Denna tjänstepensionsverk- samhet ska hållas avskild från annan försäkringsverksamhet. Sverige har valt att tillämpa optionen.

Enligt Solvens II-direktivet (artikel 310) upphör det konsolide- rade livförsäkringsdirektivet att gälla när förstnämnda direktiv trä-

614

SOU 2011:68

Bilaga 1

der i kraft. Där anmärks dock att hänvisningar till upphävda direk- tiv ska tolkas som hänvisningar till Solvens II-direktivet (enligt en jämförelsetabell). Detta torde innebära att optionen i tjänstepen- sionsdirektivet även fortsättningsvis kan tillämpas för tjänstepen- sionsverksamhet hos försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet.

Frågor om kapitalkrav för tjänstepensionsinstitut regleras i arti- kel 17 i tjänstepensionsdirektivet. Genom en reglering i Solvens II- direktivet (artikel 303) bibehålls tidigare regler. I skäl 138 läggs det fast att kommissionen, med stöd av CEIOPS, bör utveckla sär- skilda solvensregler för dessa institut.

Eftersom artikel 4 i tjänstepensionsdirektivet inte innehåller någon hänvisning till artikel 17, torde kapitalkravsreglerna i jänste- pensionsdirektivet inte vara tillämpliga på tjänstepensionsverksam- het hos försäkringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet. För denna verksamhet gäller i stället kapitalkravsreglerna i Solvens II-direktivet, dock med undantag för regleringen i artikel 304 som ger möjligheter att tillämpa ett visst sätt för kalibrering av aktie- kursrisker.

Mot bakgrund av dessa unionsrättsliga regler bör utredaren sär- skilt analysera och föreslå hur tjänstepensionsverksamhet i försäk- ringsföretag som omfattas av Solvens II-direktivet ska regleras i svensk rätt.

Proportionalitetsprincipen

Solvens II-direktivet genomsyras av en proportionalitetsprincip, en princip som även kommer till direkt uttryck i artikel 29 och skälen 19–21 i direktivet. Den innebär att tolkningen och genomförandet av kraven i regelverket ska stå i relation till verksamhetens art, omfattning och komplexitet. Vid genomförandet av direktivet i svensk lagstiftning är det därför viktigt att utredaren närmare ana- lyserar hur denna princip ska tolkas och anpassas så att kraven på företagen står i rimlig proportion till riskerna i verksamheten. I detta sammanhang ska utredaren särskilt beakta de särdrag som kännetecknar kollektiva försäkringar.

Företag som faller utanför direktivets tillämpningsområde

Vissa företag, oavsett form, undantas enligt ordalydelsen från obli- gatorisk tillämpning av Solvens II-direktivet. Detta gäller enligt artikel 4 särskilt vissa mindre företag, men även ett företags rätts-

615

Bilaga 1

SOU 2011:68

liga form eller art – genom att det har nära koppling till de offent- liga försörjningssystemen – kan, enligt skäl 4, medföra att företaget inte omfattas av det system som införs genom direktivet. De före- tag som undantas får dock välja att ändå tillämpa reglerna. Utreda- ren ska dels analysera arten, storleken och omfattningen av de för- säkringsföretag på den svenska marknaden som undantas från direktivets obligatoriska tillämpning, dels föreslå hur man bör reglera verksamheten för essa företag, särskilt när det gäller hur solvensreglerna och tillsynen över dem ska anordnas.

Skyddet för försäkringstagarna

Genom Solvens II-direktivet upphör de nuvarande skuldtäcknings- reglerna och ersätts av aktsamhetsprincipen. Utredaren ska när- mare granska hur skyddet för försäkringstagarna påverkas av denna förändring

Aktuariens roll

I nuvarande nationella bestämmelser i FRL har aktuarien ett ska- deståndsansvar vid skada till följd av uppsåtligt agerande eller i anledning av dennes oaktsamhet. I Solvens II-direktivet – särskilt i avsnitten om system för företagsstyrning – finns bestämmelser som har bäring på aktuariens roll i företaget. Dessa regler torde innebära att aktuarien får en något förändrad roll. Utredaren ska närmare granska aktuariens roll i och med genomförandet av direktivet och om denna nya ställning bör föranleda någon ändring av reglerna om skadeståndsansvar i nationell lagstiftning. Utreda- ren bör beakta att skadeståndsansvaret för aktuarien föreslås avskaffas i departementspromemorian om en ny försäkringsrörel- selag.

Säkerhetsreserven

Avsättningar till säkerhetsreserv ger skadeförsäkringsbolagen möj- lighet att bygga upp skattefria reserver för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svår- bedömda faktorer. Den tjänar således som ett extra buffertkapital som kan utnyttjas vid förluster i försäkringsrörelsen. Under nuva- rande regelverk får säkerhetsreserver räknas in i den del av kapital- basen som håller högsta kvalitet. Motsvarande torde också gälla enligt Solvens II-direktivet (se artikel 93 och 94). Utredaren ska i ljuset av föreslagna genomförandeåtgärder i saken särskilt analysera

616

SOU 2011:68

Bilaga 1

frågan om ågon åtgärd behövs för att säkerhetsreserven fortsatt ska få räknas in i kapitalbasen som kapital av högsta kvalitet.

Kapitaltillägg

Enligt direktivet har tillsynsmyndigheten, inom ramen för pelare 2, mandat att kräva ett påslag – kapitaltillägg – till SCR. Detta kan göras såväl på solonivå som på gruppnivå. Bestämmelserna om kapitaltillägg innehåller olika definitioner och är i vissa delar otyd- liga. Det är därför viktigt att utredaren särskilt analyserar den när- mare innebörden av regelverket i dessa delar.

Tillsyn över försäkringsgrupper

Genom direktivet införs regler för försäkringsgrupper. I grupptill- synen blir samarbetet mellan tillsynsmyndigheter i olika länder väsentligt, samtidigt som vissa arbetsuppgifter kan fördelas mellan myndigheterna. Reglerna ställer bland annat nya krav på försäk- ringsföretagen i sitt agerande mot tillsynsmyndigheter. Utredaren ska särskilt analysera påverkan av dessa för de svenska bolagen. Utredaren ska också belysa sambandet mellan tillsyn enligt det s.k. konglomeratdirektivet9 – genom vilket tillsynen av företagsgrupper som innehåller båda företagskategorierna kreditinstitut eller värde- pappersbolag och försäkringsföretag regleras – och regleringen av tillsyn enligt Solvens II-direktivet.

Sekretess i ny tillsynsstruktur

Genom direktivet bildas en ny tillsynsstruktur med ökad fokus på grupptillsyn samt uttryckliga bestämmelser om tillsynssamarbete inom ramen för s.k. tillsynskollegier. Detta medför att informa- tionsutbytet mellan tillsynsmyndigheter förutsätts öka. Detta informationsutbyte ställer andra krav på sekretess än nuvarande tillsynssystem. Utredaren ska därför särskilt se över och ge förslag på hur sekretess i den nya tillsynsstrukturen bör behandlas.

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkrings-företag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (Celex 32002L0087), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/25/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 40 och 41, Celex 32008L0025).

617

Bilaga 1

SOU 2011:68

Övrigt om utredningsarbetet

Utredaren ska i sitt arbete samråda med berörda myndigheter, arbetsmarknadens parter och de övriga organisationer som har relevans för utredningsuppdraget.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 augusti 2011.

(Finansdepartementet)

618

Bilaga 2

EUROPAPARLAMENTETS OCH

RÅDETS DIREKTIV 2009/138/EG

DIREKTIV

av den 25 november 2009

om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II)

(omarbetning)

619

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/1

I

(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2009/138/EG av den 25 november 2009

om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (omarbetning)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artiklarna 47.2 och 55,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit téns yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och

av följande skäl:

22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författ ningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster (6), rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (7), Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG av den 27 oktober 1998 om extra tillsyn över försäkringsföretag som ingår i en försäk ringsgrupp (8), Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag (9), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (10) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG av den 16 november 2005 om åter försäkring (11). Av tydlighetsskäl bör dessa direktiv omarbetas.

(1) En rad väsentliga ändringar ska göras av rådets första direk tiv 73/239/EEG av den 24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än liv försäkring (3), rådets direktiv 78/473/EEG av den 30 maj 1978om samordning av lagar och andra författningar som avser koassuransverksamhet inom gemenskapen (4), rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning

av lagar och andra författningar angående rättsskyddsför säkring (5), rådets andra direktiv 88/357/EEG av den

(1) EUT C 224, 30.8.2008, s. 11.

(2 ) Europaparlamentets yttrande av den 22 april 2009 (ännu ej offentlig gjord i EUT) och rådets beslut av den 10 november 2009.

(3) EGT L 228, 16.8.1973, s. 3. (4) EGT L 151, 7.6.1978, s. 25. (5) EGT L 185, 4.7.1987, s. 77.

(2) För att göra det lättare att starta och bedriva försäkrings- och återförsäkringsverksamhet är det nödvändigt att undanröja de största skillnaderna mellan de lagregler som gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretag i de olika medlemsstaterna. Därför bör rättsliga ramar införas för försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller för säkringsverksamhet inom hela den inre marknaden, så att det blir lättare för försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor inom gemenskapen att täcka risker och åtaganden som är belägna på denna marknad.

(6) EGT L 172, 4.7.1988, s. 1. (7) EGT L 228, 11.8.1992, s. 1. (8) EGT L 330, 5.12.1998, s. 1. (9) EGT L 110, 20.4.2001, s. 28. (10) EGT L 345, 19.12.2002, s. 1. (11) EUT L 323, 9.12.2005, s. 1.

620

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/2

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(3) För att den inre marknaden ska fungera väl är det väsent ligt att samordnade bestämmelser införs för tillsynen över försäkringsgrupper och, med hänsyn till skyddet av borge närerna, för rekonstruktions- och likvidationsförfaranden beträffande försäkringsföretag.

(4) Det är lämpligt att vissa företag som tillhandahåller försäk ringstjänster inte omfattas av det system som införs genom detta direktiv på grund av sin storlek, rättsliga form eller art - genom att de har nära koppling till de offentliga för säkringssystemen – eller med hänsyn till det speciella slag av tjänster som de erbjuder. Det är också önskvärt att i flera medlemsstater undanta vissa institut vilkas verksamhet endast täcker en mycket begränsad sektor och som genom föreskrift i lag är begränsad till ett särskilt territorium eller till särskilda personer.

(5) Mycket små försäkringsföretag som uppfyller vissa villkor, bland annat att bruttopremieinkomsten är lägre än 5 mil joner EUR, undantas från detta direktivs tillämpningsom råde. Alla försäkringsföretag och livförsäkringsföretag som redan har auktorisation enligt de nuvarande direktiven ska dock fortsätta att vara auktoriserade när detta direktiv til lämpas. Företag som är undantagna från detta direktivs til lämpningsområde bör kunna utnyttja de grundläggande friheter som fördraget ger. Dessa företag har möjlighet att söka auktorisation enligt detta direktiv så att de kan komma i åtnjutande av den enda auktorisation som inrät tas genom det här direktivet.

(6) Medlemsstaterna bör kunna kräva att företag som bedriver försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet och som är undantagna från detta direktivs tillämpningsområde ska registrera sig. Medlemsstaterna kan också låta dessa före tag omfattas av stabilitetstillsyn och lagstadgad tillsyn.

(7) Genom rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra för fattningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kon troll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (1), rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 grundat på artikel54.3 g i fördraget om sam manställd redovisning (2), rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlems staternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfor don (3), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (4) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rät ten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (5) fast ställs allmänna regler och definitioner på områdena för

(1) EGT L 103, 2.5.1972, s. 1. (2) EGT L 193, 18.7.1983, s. 1. (3) EGT L 8, 11.1.1984, s. 17. (4) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1. (5) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1.

redovisning, ansvarsförsäkring för motorfordon, finansiella instrument och kreditinstitut. Det är lämpligt att vissa av definitionerna som fastställs i de direktiven också tilläm pas i det här direktivet.

(8) Innan försäkrings- och återförsäkringsverksamhet får börja bedrivas bör det krävas auktorisation. Det är därför nöd vändigt att fastställa villkoren och förfarandet för att bevilja sådan auktorisation och även för eventuella avslag på ansökan.

(9) I de direktiv som upphävs genom detta direktiv finns det inga bestämmelser om vilken återförsäkringsverksamhet som ett försäkringsföretag kan tillåtas att bedriva. Det är upp till medlemsstaterna att besluta om att införa bestäm melser i detta hänseende.

(10) Hänvisningar i detta direktiv till försäkrings- eller återför säkringsföretag bör inbegripa captivebolag för försäkring och återförsäkring, förutom då särskilda bestämmelser inrättats för dessa bolag.

(11) Eftersom detta direktiv utgör ett viktigt instrument för att fullborda den inre marknaden, bör försäkrings- och åter försäkringsföretag som är etablerade i sina hemmedlems stater kunna bedriva några eller alla sina verksamheter inom hela gemenskapen genom att upprätta filialer eller tillhandahålla tjänster. Det är därför lämpligt att åstad komma den harmonisering som är nödvändig och tillräck lig för att uppnå ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och tillsynssystem och därigenom en enda auktorisation som är giltig inom hela gemenskapen och som medger att tillsynen över ett företag utövas av hemmedlemsstaten.

(12) Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motor fordon (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) (6) fastställs regler för utseende av skaderegleringsrepresentan ter. Samma regler bör gälla även enligt detta direktiv.

(13) Återförsäkringsföretag bör begränsa sin verksamhet till återförsäkring och därmed sammanhängande verksamhet. Detta krav bör inte hindra återförsäkringsföretag från att exempelvis tillhandahålla statistisk eller aktuariell rådgiv ning, riskanalyser eller undersökningar till sina kunder. De kan även ha en holdingbolagsfunktion och utföra verk samheter inom den finansiella sektorn enligt definitionen i artikel 2.8iE uropaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersfö retag i ett finansiellt konglomerat (7). Detta krav innebär dock under inga omständigheter att orelaterad bank- och finansverksamhet får bedrivas.

(6) EGT L 181, 20.7.2000, s. 65. (7) EUT L 35, 11.2.2003, s. 1.

621

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/3

(14) En förutsättning för skyddet av försäkringstagarna är att försäkrings- och återförsäkringsföretag omfattas av ända målsenliga solvenskrav som leder till en effektiv kapitalal lokering inom Europeiska unionen. Utvecklingen på marknaden har gjort att det nu gällande systemet inte längre fyller sin funktion. Det är därför nödvändigt att införa ett nytt regelverk.

(15) I överensstämmelse med den senaste utvecklingen inom riskhantering, med beaktande av arbetet inom organisatio ner som Internationella organisationen för försäkringstill synsmyndigheter (International Association of Insurance Supervisors), International Accounting Standards Board och International Actuarial Association och med hänsyn till utvecklingen inom andra finansiella sektorer bör en riskbaserad ekonomisk metod väljas som ger försäkrings- och återförsäkringsföretagen incitament att mäta och han tera sina risker på ett adekvat sätt. Harmoniseringen bör utvidgas genom särskilda regler för värdering av tillgångar och skulder, däribland försäkringstekniska avsättningar.

(16) Det centrala syftet med regleringen av och tillsynen över försäkring och återförsäkring är att ge försäkringstagare och förmånstagare tillräckligt skydd. Termen förmånsta gare är avsedd att omfatta alla fysiska eller juridiska perso ner som har en rättighet enligt ett försäkringsavtal. Dessutom syftar denna reglering och tillsyn till att säker ställa finansiell stabilitet och korrekt fungerande stabila marknader, vilket också bör beaktas men inte tillåtas inkräkta på det centrala syftet.

(17) Den nya solvensordning som föreskrivs i detta direktiv för väntas leda till ett ännu bättre skydd av försäkringstagare. Medlemsstaterna kommer att åläggas att ge tillsynsmyndig heter de resurser som krävs för att de ska kunna uppfylla sina skyldigheter enligt detta direktiv. Detta omfattar all den kapacitet som kan krävas, bland annat ekonomiska medel och personalresurser.

(18) Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter måste därför ha till gång till de medel som krävs för att säkerställa att försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedriver sin verksamhet på ett korrekt sätt inom hela gemenskapen, oavsett om denna verksamhet utövas med stöd av etable ringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster. För att tillsynen ska bli effektiv bör alla åtgärder som tillsynsmyn digheterna vidtar stå i proportion till arten av, omfatt ningen av och komplexiteten hos de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags verksamhet, oavsett den betydelse det berörda företaget har för den övergripande finansiella stabiliteten på marknaden.

(19) Detta direktiv bör inte vara alltför betungande för små och medelstora försäkringsföretag. Ett sätt att uppnå detta mål är en korrekt tillämpning av proportionalitetsprincipen. Denna princip bör tillämpas såväl på kraven på försäkrings- och återförsäkringsföretag som på tillsynsutövningen.

(20) Detta direktiv bör i synnerhet inte vara för betungande för försäkringsföretag som är specialiserade på att erbjuda spe cifika försäkringstyper eller erbjuda tjänster till specifika kundsegment, och det bör erkännas att denna typ av spe cialisering kan vara ett värdefullt redskap för att hantera risk på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. För att detta mål ska kunna uppnås, och också för att proportionalitets principen ska tillämpas korrekt, bör det särskilt föreskri vas att företag har rätt att utnyttja sina egna uppgifter för att kalibrera parametrarna i återförsäkringsriskmodulerna i standardformeln för solvenskapitalkravet.

(21) Detta direktiv bör också beakta de särskilda särdrag som captivebolagen för försäkring och återförsäkring uppvisar. Eftersom dessa bolag endast täcker risker som är förknip pade med den industri- eller handelsgrupp som de tillhör, bör lämpliga metoder inrättas i enlighet med proportiona litetsprincipen för att återspegla deras affärsverksamhets art, omfattning och komplexitet.

(22) Tillsynen över återförsäkringsverksamheten bör ta hänsyn till den verksamhetens särdrag, särskilt dess globala karak tär och det faktum att försäkringstagarna själva är försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

(23) Tillsynsmyndigheterna bör från försäkrings- och återför säkringsföretagen kunna erhålla all information som krävs för tillsynen, i förekommande fall inbegripet sådana upp gifter som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag offentligt lämnat enligt krav avseende finansiell rapporte ring, börsnotering eller andra lagar och föreskrifter.

(24) Hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter bör ansvara för övervakningen av försäkrings- och återförsäkringsföreta gens finansiella sundhet. De bör därför regelbundet genom föra granskningar och utvärderingar.

(25) Tillsynsmyndigheter bör kunna ta hänsyn till effekterna på riskhantering och kapitalförvaltning från de frivilliga koder för uppförande och överblickbarhet som följs av institu tioner som handlar med oreglerade eller alternativa investeringsinstrument.

(26) Utgångspunkten för att ställa adekvata kvantitativa krav inom försäkringssektorn är solvenskapitalkravet. Tillsyns myndigheterna bör därför endast under särskilda omstän digheter i de fall som nämns i detta direktiv ha befogenhet att fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet efter att tillsynens granskningsprocess utförts. Standardformeln för solvenskapitalkravet är avsedd att återspegla riskprofi len hos de flesta försäkrings- och återförsäkringsföretagen. Det kan dock finnas vissa fall där standardformeln inte ger adekvat uttryck för en mycket speciell riskprofil hos ett företag.

622

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/4

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(27) Att fastställa ett kapitaltillägg är en undantagsåtgärd i den bemärkelsen att den endast bör användas som en sista utväg när andra tillsynsåtgärder är verkningslösa eller olämpliga. Termen undantagsfall bör dessutom ses utifrån varje företags specifika situation snarare än till antalet kapi taltillägg som åläggs på en viss marknad.

(28) Kapitaltilläggen bör behållas så länge som de omständig heter som föranledde deras införande inte har rättats till. I händelse av betydande brister hos en partiell eller fullstän dig intern modell eller i företagsstyrningen bör tillsyns myndigheterna se till att företaget i fråga vidtar alla ansträngningar för att avhjälpa de brister som ledde till fastställande av kapitaltillägget. Om standardformeln inte på ett korrekt sätt avspeglar ett företags specifika riskprofil kan emellertid kapitaltillägget vara kvar under påföljande år.

(29) För vissa risker är det endast krav på företagsstyrningen, inte kvantitativa krav, återspeglade i solvenskapitalkravet, som kan ge önskat resultat. Ett effektivt företagsstyrnings system är därför av central betydelse för att säkerställa en tillfredsställande ledning av ett försäkringsföretag och för regleringssystemet.

(30) Företagsstyrningssystemen inbegriper riskhanteringsfunk tionen, funktionen för regelefterlevnad, internrevisions funktionen och aktuariefunktionen.

(31) En funktion är en administrativ befogenhet att utföra vissa fastställda styrningsuppgifter. Att en viss funktion har angivits hindrar inte företaget från att fritt besluta hur det vill organisera denna funktion i praktiken, om inte annat anges i direktivet. Detta bör inte leda till onödigt betung ande krav eftersom arten, omfattningen och komplexite ten i företagets verksamhet beaktas. Dessa funktioner bör därför kunna innehas av företagets egna anställda, utföras med hjälp av externa experter eller läggas ut på experter inom ramen för de begränsningar som fastställs i direktivet.

(32) I mindre företag och företag av mindre komplexitet bör det vara möjligt att mer än en funktion, med undantag av internrevisionsfunktionen, utförs av en enda person eller organisatorisk enhet.

(33) De funktioner som ingår i företagsstyrningssystemen anses vara nyckelfunktioner och därför också viktiga och kritiska funktioner.

(34) Alla personer som utför nyckelfunktioner bör vara lämp liga för sin uppgift. Det är dock endast de personer som innehar nyckelfunktioner som bör omfattas av kraven på anmälan till tillsynsmyndigheten.

(35) För att avgöra den kompetensnivå som krävs bör yrkes mässiga meriter och erfarenheter hos de personer som fak tiskt driver företaget eller innehar andra nyckelfunktioner beaktas som ytterligare faktorer.

(36) Alla försäkrings- och återförsäkringsföretag bör som en integrerad del i sin affärsstrategi ha som rutin att regelbun det bedöma sitt totala solvensbehov med hänsyn till sin specifika riskprofil (egen risk- och solvensbedömning). Denna bedömning kräver inte att en intern modell utveck las och inte heller att det beräknas något annat kapitalkrav än solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet. Resulta ten av bedömningen bör rapporteras till tillsynsmyndighe ten som en del av den information som ska lämnas i tillsynssyfte.

(37) För att säkerställa en effektiv tillsyn över funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtal är det av avgörande betydelse att tillsynsmyndigheterna för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår upp dragsavtal har tillgång till alla relevanta uppgifter som finns hos tjänsteleverantören, oavsett om denne är en reglerad eller oreglerad enhet, och rätt att genomföra inspektioner på plats. För att de ska kunna ta hänsyn till marknadsut vecklingen och förvissa sig om att villkoren för uppdrags avtal fortfarande efterlevs bör tillsynsmyndigheterna underrättas innan uppdragsavtal ingås beträffande kritiska eller viktiga funktioner eller verksamheter. Dessa krav bör beakta arbetet i Joint Forum och är förenliga med nu gäl lande bestämmelser och praxis inom banksektorn samt med direktiv 2004/39/EG och dess tillämpning på kreditinstitut.

(38) För att säkerställa överblickbarhet bör försäkrings- och återförsäkringsföretag minst en gång per år offentliggöra - dvs. utan kostnad göra den tillgänglig antingen i tryckt eller elektronisk form - väsentlig information om sin sol vens och finansiella ställning. Företagen bör frivilligt kunna offentliggöra kompletterande uppgifter.

(39) Föreskrifter bör införas för utbyte av information mellan tillsynsmyndigheterna och myndigheter eller organ som i kraft av sin uppgift bidrar till att stärka stabiliteten hos det finansiella systemet. Det är därför nödvändigt att närmare ange under vilka förhållanden som sådant informationsut byte bör vara möjligt. När information får offentliggöras endast med tillsynsmyndigheternas uttryckliga tillstånd bör dessa vidare, när så är lämpligt, få ställa stränga krav som villkor för tillståndet.

(40) Det är nödvändigt att främja enhetlighet i tillsynen, inte bara i fråga om dess redskap utan också när det gäller dess praxis. Kommittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner (Ceiops), som inrät tades genom kommissionens beslut 2009/79/EG (1) bör spela en viktig roll i detta avseende och regelbundet rap portera till Europaparlamentet och kommissionen om den utveckling som skett.

(1) EUT L 25, 29.1.2009, s. 28.

623

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/5

(41) Syftet med den information och rapport som Ceiops ska lämna om kapitaltillägg är inte att inkräkta på den använd ning av dessa som tillåts enligt detta direktiv utan att bidra till en högre nivå av tillsynskonvergens för användningen av kapitaltillägg mellan tillsynsmyndigheter i de olika medlemsstaterna.

(42) För att minska den administrativa bördan och undvika dubbelarbete bör tillsynsmyndigheterna och de nationella statistikorganen samarbeta och utbyta information.

(43) I syfte att stärka tillsynen över försäkrings- och återförsäk ringsföretag och skydda försäkringstagarna bör de lagstad gade revisorer som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning (1) vara skyldiga att omgående rapportera varje förhållande som kan antas få allvarliga följder för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags finansiella ställning eller adminis trativa organisation.

(44) Försäkringsföretag som bedriver såväl liv- som skadeför säkringsverksamhet bör ha separat ledning av dessa verk samheter för att skydda livförsäkringstagarnas intressen. Särskilt bör företagen omfattas av samma kapitalkrav som de som gäller för en motsvarande försäkringsgrupp, bestå ende av ett livförsäkrings- och ett skadeförsäkringsföretag, med hänsyn tagen till de ökade möjligheterna att överföra kapital i försäkringsföretag med blandad verksamhet.

(45) Bedömningen av försäkrings- och återförsäkringsföretags finansiella ställning bör bygga på sunda ekonomiska prin ciper och på bästa sätt utnyttja informationen från de finansiella marknaderna och allmänt tillgänglig informa tion om försäkringstekniska risker. Solvenskraven bör sär skilt grundas på en ekonomisk bedömning av hela balansräkningen.

(46) De värderingsstandarder som används för tillsynsändamål bör i största möjliga utsträckning vara förenliga med den internationella utvecklingen på redovisningsområdet för att begränsa den administrativa bördan på försäkrings- och återförsäkringsföretagen.

(47) I enlighet med detta bör kapitalkraven täckas med kapital basmedel, oavsett om det rör sig om poster i eller utanför balansräkningen. Eftersom inte alla medel kan täcka för luster vid likvidation och under pågående verksamhet, bör posterna i kapitalbasen klassificeras enligt kvalitetskriterier

(1) EUT L 157, 9.6.2006, s. 87.

i tre nivåer och det belopp av kapitalbasen som får med räknas för att täcka kapitalkraven begränsas i motsvarande utsträckning. Gränsvärdena för posterna i kapitalbasen bör endast tillämpas för att fastställa försäkrings- och återför säkringsföretagens solvensstatus och inte ytterligare begränsa dessa företags frihet när det gäller den interna dis positionen av det egna kapitalet.

(48) Generellt sett kan tillgångar som är fria från alla förutse bara förpliktelser täcka förluster på grund av ogynnsam affärsutveckling, såväl på löpande basis som vid en likvi dation. Därför bör huvuddelen av de belopp med vilka till gångar överskrider skulder, värderat enligt principerna i detta direktiv,betraktas som kapital av hög kvalitet (nivå 1).

(49) Inom ett företag är inte alla tillgångar utan begränsningar. I några medlemsstater leder vissa specifika produkter till separat hållna fondstrukturer där en viss klass av försäk ringstagare har större rättigheter till tillgångarna inom sin fond. Även om dessa tillgångar ingår i beräkningen av hur mycket tillgångarna överstiger skulderna i kapitalbassyfte kan de i själva verket inte användas för att täcka risker utanför den separata fonden. Beräkningen av kapitalbasbe hovet bör, för att vara förenlig med den ekonomiska meto den, anpassas för att återspegla att de tillgångar som ingår i ett arrangemang med separerade fonder är av en annan art. På liknande sätt bör beräkningen av solvenskapitalkra vet återspegla de minskade poolnings- eller diversifierings effekter som är förknippade med dessa separerade fonder.

(50) Det är praxis i vissa medlemsstater att försäkringsföretag säljer livförsäkringsprodukter där försäkringstagarna och förmånstagarna bidrar till företagets riskkapital i utbyte mot hela eller en del av avkastningen på dessa insatser. Dessa ackumulerade vinster utgör överskottsmedel som tillhör den juridiska person i vilken de genererats.

(51) Överskottsmedel bör värderas i överensstämmelse med den ekonomiska metod som fastställs i detta direktiv. Det bör härvid inte räcka med en enkel hänvisning till bedöm ningen av överskottsmedel i den lagstadgade årsredovis ningen. I överensstämmelse med kapitalbaskraven bör överskottsmedel bli föremål för de kriterier om nivåklassi ficering som fastställs i detta direktiv. Detta innebär bland annat att endast överskottsmedel som uppfyller kraven i fråga om klassificering i nivå 1 bör betraktas som nivå 1-kapital.

624

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/6

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(52) Ömsesidiga associationer och liknande företag med uttax eringsrätt kan från sina medlemmar infordra ytterligare betalningar, för att öka de medel de har för att täcka för luster. Infordran av ytterligare betalningar från medlemmar kan utgöra en viktig finansieringskälla för ömsesidiga asso ciationer eller liknande företag, bland annat när dessa asso ciationer drabbas av en ogynnsam affärsutveckling. Därför bör infordran av ytterligare betalningar från medlemmar erkännas som en post i tilläggskapitalet och behandlas på motsvarande sätt i solvenssyfte. I det konkreta fallet med associationer, eller liknande företag, av rederier med uttax eringsrätt vilka endast försäkrar branschrelaterade risker är det vedertagen praxis att från medlemmar infordra ytterli gare betalningar, enligt vissa specifika återbetalningsar rangemang, och de belopp som godkänts för denna infordran från medlemmarna bör betraktas som kapital av god kvalitet (nivå 2). För andra typer av ömsesidiga asso ciationer och liknande företag där infordran av ytterligare betalningar från medlemmar är av motsvarande kvalitet bör de belopp som godkänts för denna infordran från medlemmarna också betraktas som kapital av hög kvalitet (nivå 2).

(53) För att försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska kunna uppfylla sina åtaganden mot försäkrings- och förmånsta gare bör medlemsstaterna kräva att dessa företag upprät tar adekvata försäkringstekniska avsättningar. De principer och de försäkringsmatematiska och statistiska metoder som ligger till grund för beräkningen av dessa försäkrings tekniska avsättningar bör harmoniseras inom hela gemen skapen i syfte att skapa ökad jämförbarhet och överblickbarhet.

(54) Beräkningen av försäkringstekniska avsättningar bör vara förenlig med värderingen av tillgångar och övriga skulder, med marknaden och med den internationella utvecklingen inom redovisning och tillsyn.

(55) Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna bör där för motsvara det belopp som ett försäkrings- eller återför säkringsföretag skulle få betala om det omedelbart överförde sina kontraktsrättigheter och kontraktsförplik telser till ett annat företag. Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna bör således motsvara det belopp som ett annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag (referensfö retag) skulle förväntas kräva för att ta över och uppfylla de underliggande försäkrings- och återförsäkringsförpliktel serna. De försäkringstekniska avsättningarnas belopp bör återspegla det underliggande försäkringsbeståndets sär skilda egenskaper. Företagsspecifik information, såsom information avseende skaderegleringens hantering och kostnader, bör därför endast användas vid beräkningen i

den utsträckning som den gör det möjligt för försäkrings- och återförsäkringsföretagen att bättre återspegla dessa sär skilda egenskaper hos försäkringsbeståndet.

(56) Antagandena om det referensföretag som antas ta över och uppfylla de underliggande försäkrings- och återförsäkrings förpliktelserna bör harmoniseras i hela gemenskapen. I synnerhet bör man som en del av konsekvensbedöm ningen av genomförandeåtgärder analysera de antaganden om referensföretaget som avgör huruvida, och i så fall i vil ken utsträckning, diversifieringseffekter behöver beaktas i beräkningen av riskmarginalen, och dessa antaganden bör sedan harmoniseras på gemenskapsnivå.

(57) För att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna bör det vara möjligt att använda rimliga interpoleringar och extrapoleringar från direkt tillgängliga marknadsvärden.

(58) Det förväntade nuvärdet av försäkringsskulderna måste beräknas utifrån aktuell och trovärdig information och rea listiska antaganden med beaktande av finansiella garantier och optioner i försäkrings- och återförsäkringsavtal för att ge en ekonomisk värdering av försäkrings- och återförsäk ringsförpliktelserna. Det bör krävas att effektiva och har moniserade försäkringsmatematiska metoder används.

(59) För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna.

(60) Tillsynsordningen bör innefatta ett riskkänsligt krav, base rat på en prospektiv beräkning för att säkerställa korrekta ingripanden i god tid av tillsynsmyndigheterna (solvenska pitalkravet) och en miniminivå för säkerheten som med len inte får underskrida (minimikapitalkravet). Båda dessa kapitalkrav bör harmoniseras inom hela gemenskapen så att en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna kan upp nås. För att detta direktiv ska fungera väl bör det finnas en lämplig ingripandenivå mellan solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.

(61) För att mildra möjliga oönskade procykliska effekter på finanssystemet och undvika en situation där försäkrings- och återförsäkringsföretag på ett orimligt sätt skulle tvingas anskaffa ytterligare kapital eller sälja sina placeringar till följd av en tillfälligt ogynnsam utveckling på finansmark naderna, bör marknadsriskmodulen i standardformeln för solvenskapitalkravet innehålla en mekanism för symme trisk justering för nivåändringar i aktiepriser.Dessutom bör

625

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/7

det införas bestämmelser så att tillsynsmyndigheter, i hän delse av exceptionella fall på finansmarknaderna och då denna mekanism för symmetrisk justering inte är tillräck lig för att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska kunna uppfylla sitt solvenskapitalkrav, kan förlänga den tidspe riod inom vilken försäkrings- och återförsäkringsföretag måste återskapa nivån på den medräkningsbara kapitalba sen enligt solvenskapitalkravet.

(62) Solvenskapitalkravet bör motsvara en nivå på den medräk ningsbara kapitalbasen som gör det möjligt för försäkrings- och återförsäkringsföretagen att täcka betydande förluster och som ger försäkrings- och förmånstagare rimlig säker het för att få sina ersättningar när de förfaller till betalning.

(63) För att försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha en medräkningsbar kapitalbas som uppfyller solvenskapital kravet på löpande basis, med beaktande av alla föränd ringar i deras riskprofil, bör dessa företag beräkna solvenskapitalkravet åtminstone en gång om året, övervaka detta löpande och göra en ny beräkning så snart som det sker en betydande ändring av riskprofilen.

(64) För att främja en god riskhantering och anpassa de lagfästa kapitalkraven till branschpraxis bör solvenskapitalkravet definieras som det ekonomiska kapital som försäkrings- och återförsäkringsföretag ska hålla för att säkerställa att det föreligger en konkurssituation högst i vart tvåhundrade fall, eller alternativt att dessa företag med en sannolikhet på minst 99,5 % ska kunna uppfylla sina förpliktelser gente mot försäkringstagare och förmånstagare under de kom mande 12 månaderna. Detta ekonomiska kapital bör beräknas utifrån företagens faktiska riskprofil med beak tande av effekterna av möjliga riskreduceringstekniker och diversifieringseffekter.

(65) Det bör beslutas om en standardformel för beräkningen av solvenskapitalkravet så att alla försäkrings- och återförsäk ringsföretag kan bedöma sitt ekonomiska kapital. För stan dardformelns struktur bör en modulmetod väljas, vilket innebär att den individuella exponeringen för varje riskka tegori bedöms som ett första steg, varefter värdena aggre geras i nästa steg. Om företagsspecifika parametrar gör det möjligt att bättre fånga in företagets verkliga teckningsrisk profil, bör detta tillåtas förutsatt att parametrarna har här letts med en standardiserad metod.

(66) För att ta hänsyn till de små och medelstora företagens situation bör det finnas förenklade metoder för beräkning av solvenskapitalkravet med standardformeln.

(67) I princip innefattar den nya riskbaserade metoden inte några kvantitativa placeringsbegränsningar och kriterier för tillgångars medräkningsbarhet. Det bör dock vara möj ligt att införa placeringsgränser och kriterier för tillgångars medräkningsbarhet för att bemöta risker som inte täcks tillräckligt genom en undergrupp i standardformeln.

(68) I enlighet med den riskbaserade metod som valts för sol venskapitalkravet bör det under särskilda omständigheter vara möjligt att använda partiella eller fullständiga interna modeller för beräkningen av detta krav i stället för stan dardformeln. För att ge försäkringstagare och förmånsta gare en likvärdig skyddsnivå bör det krävas att tillsynsmyndigheten ger sitt förhandsgodkännande av sådana interna modeller utifrån harmoniserade processer och standarder.

(69) Om beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet fal ler under minimikapitalkravet bör försäkrings- eller åter försäkringsföretagets auktorisation återkallas om det inte inom kort tid kan återupprätta medräkningsbart primär kapital i nivå med minimikapitalkravet.

(70) Minimikapitalkravet bör garantera en miniminivå som medlen inte får underskrida. Det är nödvändigt att den nivån beräknas med en enkel formel som innehåller fast ställda undre och övre gränser på grundval av det riskba serade solvenskapitalkravet så att det blir möjligt att göra gradvis skärpta tillsynsingripanden, och som grundas på data som kan kontrolleras.

(71) Försäkrings- och återförsäkringsföretagen bör ha tillgångar av tillräcklig kvalitet för att täcka sina samlade finansiella åtaganden. Alla placeringar som hålls av försäkrings- och återförsäkringsföretag bör förvaltas enligt aktsamhetsprincipen.

(72) Medlemsstaterna bör inte kräva att försäkrings- eller åter försäkringsföretagen ska placera sina tillgångar i särskilda tillgångsslag, eftersom ett sådant krav skulle kunna vara oförenligt med den liberalisering av kapitalrörelserna som föreskrivs i artikel 56 i fördraget.

(73) Det är nödvändigt att förbjuda alla bestämmelser som ger medlemsstaterna möjlighet att kräva pantsättning av till gångar som täcker ett försäkrings- eller återförsäkringsfö retags försäkringstekniska avsättningar, oavsett formen för ett sådant krav, om försäkringsföretaget har återförsäkring hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som auk toriserats enligt detta direktiv eller hos ett företag i tredje land om tredjelandets tillsynsordning har bedömts vara likvärdig.

626

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/8

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(74) I regelverket har det hittills inte föreskrivits några närmare kriterier för en bedömning av det förvärv som föreslås och inte heller något förfarande för tillämpningen. Ett klargö rande av kriterierna och förfarandet för bedömning behövs för att säkerställa nödvändig rättssäkerhet, tydlighet och förutsebarhet både vad gäller bedömningsförfarandet och dess resultat. Dessa kriterier och förfaranden infördes genom bestämmelser i direktiv 2007/44/EG. På områdena för försäkring och återförsäkring bör därför de bestämmel serna kodifieras och integreras i det här direktivet.

(75) Det är därvid av avgörande vikt att de förfarandena och bedömningarna harmoniseras maximalt i hela gemenska pen. Bestämmelserna om kvalificerade innehav bör dock inte hindra medlemsstaterna från att kräva att tillsynsmyn digheterna ska informeras om förvärv av innehav under de tröskelvärden som fastställs genom dessa bestämmelser, så länge inte mer än ett ytterligare tröskelvärde under 10 % för detta syfte införs i någon medlemsstat. Dessa bestäm melser bör inte heller hindra tillsynsmyndigheterna från att tillhandahålla allmänna riktlinjer om när sådana innehav skulle anses leda till ett väsentligt inflytande.

(76) På grund av att unionsmedborgarna förflyttar sig i allt högre grad erbjuds ansvarsförsäkring för motorfordon i ökande utsträckning över nationsgränserna. För att säker ställa att systemet med grönt kort och överenskommel serna mellan de nationella byråerna för trafikförsäkringsföretag fortsätter att fungera väl är det lämpligt att medlemsstaterna kan kräva att försäkringsfö retag som erbjuder ansvarsförsäkring för motorfordon inom deras territorier genom tillhandahållande av tjänster ska ansluta sig till den nationella byrån och delta i finan sieringen av denna och av den garantifond som upprättats i medlemsstaten i fråga. Den medlemsstat där tjänsterna tillhandahålls bör kräva att företag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för motorfordon utser en representant inom dess territorium som ska samla in all nödvändig information beträffande försäkringsfall och representera företaget i fråga.

(77) På den inre marknaden ligger det i försäkringstagarnas intresse att de ska ha tillgång till största möjliga urval av försäkringsprodukter inom gemenskapen. Den medlems stat där risken är belägen eller den medlemsstat där åtagan det görs bör därför se till att det inte finns någonting som förhindrar marknadsföring inom deras respektive territo rier av produkter som erbjuds för försäljning inom gemen skapen, så länge som dessa produkter inte står i strid med gällande rättsliga bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i den medlemsstaten och det inte finns motsvarande bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i hemmedlemsstaten.

(78) Det bör införas ett sanktionssystem som ska tillämpas om ett försäkringsföretag i den medlemsstat där risken är belä gen eller den medlemsstat där åtagandet görs inte följer gällande bestämmelser till skydd för det allmänna bästa.

(79) På en inre marknad för försäkringar får konsumenterna ett bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja mellan. Om de ska kunna utnyttja denna mångfald och den ökade konkurrensen fullt ut bör konsumenterna ges all nödvändig information innan de ingår ett avtal och under hela avtalstiden så att de kan välja den försäkring som bäst passar deras behov.

(80) Företag som tillhandahåller assistansavtal bör förfoga över erforderliga medel för att kunna tillhandahålla de erbjudna serviceförmånerna tillräckligt snabbt. Det bör fastställas särskilda bestämmelser för beräkning av det solvenskapi talkrav och den absolut minsta nivå på minimikapitalkra vet som sådana företag ska täcka.

(81) Ett effektivt utövande av koassuransrörelse inom gemen skapen för verksamheter som på grund av sin art eller omfattning är lämpade att täckas av internationell koassu rans bör underlättas genom ett minimum av harmonise ring för att förhindra snedvridning av konkurrensen och diskriminerande behandling. I sådana sammanhang bör det ledande försäkringsföretaget bedöma försäkringsford ringarna och fastställa beloppet för de försäkringstekniska avsättningarna. Ett särskilt samarbete bör dessutom komma till stånd beträffande koassuransverksamheten inom gemenskapen, både mellan medlemsstaternas till synsmyndigheter och mellan dessa myndigheter och kommissionen.

(82) För att skydda de försäkrade bör medlemsstaternas lagar om rättsskyddsförsäkring harmoniseras. Varje intressekon flikt som kan uppstå särskilt på grund av det förhållandet att försäkringsföretaget täcker en annan person eller täcker en person såväl i fråga om rättsskydd som inom en annan försäkringsklass ska så långt möjligt förhindras eller lösas. I detta syfte kan en lämplig nivå på skyddet av försäkrings tagarna nås på olika sätt. Vilken lösning som än väljs, bör de rättsskyddsförsäkrades intressen skyddas genom till räckliga garantier.

(83) Konflikter mellan försäkrade personer och försäkringsfö retag som erbjuder rättsskyddsförsäkring bör lösas så kor rekt och snabbt som möjligt. Det är därför lämpligt att medlemsstaterna föreskriver ett skiljeförfarande eller ett förfarande som ger jämförbara garantier.

(84) I vissa medlemsstater utgör privat eller frivillig sjukförsäk ring helt eller delvis ett alternativ till det skydd vid sjukdom som ingår i socialförsäkringssystemet. Den särskilda natu ren hos sådan sjukförsäkring särskiljer den från andra klas ser av skade- och livförsäkring, i den utsträckning det är nödvändigt att kontrollera att försäkringstagarna i realite ten har tillgång till privat eller frivilligt tecknat skydd vid

627

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/9

sjukdom oberoende av sin ålder eller riskprofil. På grund av sjukförsäkringsavtalens beskaffenhet och sociala konse kvenser bör tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är belägen ha möjlighet att kräva att de kontinuer ligt underrättas om de allmänna och särskilda avtalsvillko ren i fråga om privat eller frivillig sjukförsäkring för att kunna avgöra om dessa avtal helt eller delvis är ett alter nativ till det skydd vid sjukdom som ingår i socialförsäk ringssystemet. En sådan kontroll bör inte vara en förutsättning för att produkterna ska få marknadsföras.

(85) I detta syfte har några medlemsstater antagit särskilda rät tsregler. Till skydd för det allmänna bästa bör det vara möj ligt att anta eller behålla sådana rättsregler, förutsatt att de inte på ett otillbörligt sätt inskränker etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, och förutsatt att bestämmelserna tillämpas lika. Dessa rättsregler kan skilja sig åt beroende på förhållandena i den enskilda medlems staten. Målet att skydda det allmänna bästa kan även upp nås genom att kräva att de företag som erbjuder privat eller frivilligt tecknade sjukförsäkringar använder standardavtal som motsvarar det skydd som ges i de lagstadgade social försäkringsprogrammen med en premiesättning som inte får överskrida ett fastställt maximum samt att de deltar i förlustutjämningsprogram. En ytterligare möjlighet är att kräva att privat eller frivilligt tecknade sjukförsäkringar tek niskt utformas på liknande sätt som livförsäkringar.

(86) Värdmedlemsstater bör kunna kräva att alla försäkringsfö retag, som på egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskade försäkring inom deras territorier, följer de särskilda bestämmelser för sådan försäkring som ingår i deras natio nella lagstiftning. Detta krav bör dock inte gälla bestäm melserna om finansiell tillsyn som fortfarande uteslutande bör vara hemmedlemsstatens ansvar.

(87) I vissa medlemsstater är försäkringstransaktioner inte före mål för någon form av indirekt beskattning, medan flerta let medlemsstater tillämpar särskilda skatter och andra former av avgifter, bland annat extraavgifter ämnade för skadeersättningsorgan. Dessa skatter och avgifter varierar avsevärt beträffande struktur och omfattning mellan de medlemsstater där de förekommer. Det är önskvärt att för hindra att de skillnader som finns leder till snedvridning av konkurrensen i fråga om försäkringstjänster medlemssta terna emellan. I avvaktan på ytterligare harmonisering bör detta problem sannolikt kunna avhjälpas genom att utnyttja skattesystemen och de övriga avgiftsformerna i de medlemsstater där risken är belägen eller åtaganden görs, och det är medlemsstaternas uppgift att vidta åtgärder så att sådana skatter och avgifter betalas.

(88) De medlemsstater som inte omfattas av tillämpningen av

Europaparlamentets och	rådets förordning (EG)
nr 593/2008 av den 17	juni 2008 om tillämplig

lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (1) bör, i enlighet med detta direktiv, tillämpa bestämmelserna i den förordningen för att fastställa tillämplig lag för försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 i den förordningen.

(89) För att beakta de internationella aspekterna av återförsäk ring bör bestämmelser införas som möjliggör att interna tionella avtal ingås med tredjeland i syfte att fastställa formerna för tillsyn över återförsäkringsenheter som bedri ver verksamhet inom de avtalsslutande parternas territo rier. Det bör vidare skapas förutsättningar för ett smidigt förfarande för prövning av likvärdighet i stabilitetsavse ende på gemenskapsbasis i förhållande till tredjeland i syfte att öka liberaliseringen av återförsäkringstjänster i tredje land, oavsett om det sker genom etablering eller tillhanda hållande av tjänster över nationsgränserna.

(90) På grund av den särskilda karaktären hos finansiell återför säkring bör medlemsstaterna säkerställa att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår avtal om finansiell återförsäkring eller bedriver verksamheter med sådan åter försäkring på ett tillfredsställande sätt kan identifiera, mäta och kontrollera de risker som uppstår genom sådana avtal eller verksamheter.

(91) Lämpliga bestämmelser bör införas för specialföretag som övertar risker från försäkrings- och återförsäkringsföretag utan att själva vara ett försäkrings- eller återförsäkringsfö retag. Belopp som kan återvinnas från specialföretag bör betraktas som belopp som kan dras av enligt återförsäkrings- och retrocessionsavtal.

(92) Specialföretag som auktoriserats före den 31oktober 2012 bör omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat specialföretaget. För att undvika tillsynsarbitrage bör alla nya verksamheter som startas genom ett sådant företag efter den 31 oktober 2012 omfattas av bestämmelserna i detta direktiv.

(93) Med tanke på den ökade gränsöverskridande karaktären hos försäkringsverksamhet bör skillnader mellan medlems staternas ordningar för specialföretag, vilka omfattas av bestämmelserna i detta direktiv, minskas så mycket som möjligt, med beaktande av deras tillsynsstrukturer.

(94) Ytterligare insatser bör göras beträffande specialföretag, med beaktande av det arbete som gjorts inom andra finanssektorer.

(95) Åtgärder beträffande tillsynen över försäkrings- och åter försäkringsföretag som ingår i en försäkringsgrupp bör göra det möjligt för de myndigheter som ansvarar för till synen över ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag att göra en mer välgrundad bedömning av dess finansiella ställning.

(1) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.

628

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/10

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(96) Sådan grupptillsyn bör i nödvändig utsträckning beakta (105) Alla försäkringstagare och förmånstagare ska behandlas

försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet. Detta direktiv bör dock inte i något hänseende innebära att medlemsstaterna är skyldiga att utöva tillsyn över vart och ett av dessa företag för sig.

(97) Även om tillsyn över enskilda försäkrings- och återförsäk ringsföretag fortfarande är huvudprincipen för försäkrings tillsynen är det nödvändigt att fastställa vilka företag som bör omfattas av tillsyn på gruppnivå.

(98) Olika slags företag, i synnerhet ömsesidiga associationer och liknande, bör i enlighet med gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning kunna bilda koncentrationer eller grupper, och då inte genom kapitalband utan genom starka formaliserade och hållbara relationer, som baseras på avtalsmässigt eller annat relevant erkännande och som garanterar en finansiell solidaritet mellan dessa företag. Om ett betydande eller dominerande inflytande utövas genom en centraliserad samordning, bör dessa företag vara föremål för tillsyn enligt samma regler som de som före skrivs för grupper som bildats genom kapitalbindningar för att nå en tillräcklig skyddsnivå för försäkringstagarna och lika konkurrensvillkor för alla grupper.

(99) Grupptillsynen bör under alla omständigheter omfatta det moderföretag med yttersta ägarintresse som har sitt huvud kontor inom gemenskapen. Medlemsstaterna bör dock kunna låta sina tillsynsmyndigheter tillämpa grupptillsyn på ett begränsat antal lägre nivåer om de anser det vara nödvändigt.

(100) Det är nödvändigt att beräkna solvensen på gruppnivå för försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp.

lika oavsett nationalitet eller bostadsort. I detta syfte bör varje medlemsstat se till att alla åtgärder som vidtas av en tillsynsmyndighet på grundval av denna tillsynsmyndig hets nationella mandat inte anses strida mot de intressen som denna medlemsstat eller försäkringstagare och för månstagare i denna medlemsstat kan ha. I alla situationer som innebär reglering av ersättningsanspråk och likvida tioner bör tillgångar fördelas rättvist till alla försäkringsta gare i fråga, oavsett deras nationalitet eller bostadsort.

(106) Det är nödvändigt att säkerställa att kapitalbasen fördelas på ett lämpligt sätt inom gruppen och att den är tillgänglig för att skydda alla försäkrings- och förmånstagare oavsett var behovet uppkommer. Försäkrings- och återförsäkrings företag inom en grupp bör därför ha tillräcklig kapitalbas för att täcka sitt solvenskapitalkrav.

(107) Alla tillsynsmyndigheter som deltar i grupptillsyn bör kunna förstå de beslut som fattas, särskilt när besluten fat tas av grupptillsynsmyndigheten. Så snart relevant infor mation blir tillgänglig för en av tillsynsmyndigheterna, bör den därför delges övriga tillsynsmyndigheter, så att alla till synsmyndigheter kan skapa sig en bild utifrån samma rele vanta information. Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte kan enas bör kvalificerade råd för att lösa problemet sökas hos Ceiops.

(101) Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå bör beakta den totala riskdiversifieringen mellan alla försäkrings- och återförsäkringsföretag inom denna grupp, så att gruppens riskexponering återspeglas på ett korrekt sätt.

(102) Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp bör kunna ansöka om godkännande av en intern modell som ska användas för solvensberäkningen på både gruppnivå och individuell nivå.

(103) Vissa av detta direktivs bestämmelser föreskriver uttryck ligen en medlande eller rådgivande roll för Ceiops, men detta bör inte hindra Ceiops från att spela en sådan roll även avseende andra bestämmelser.

(104) I detta direktiv beskrivs en innovativ tillsynsmodell där en grupptillsynsmyndighet ges en nyckelroll samtidigt som det erkänns att den fristående tillsynsmyndigheten har en viktig roll och denna roll behålls. Tillsynsmyndigheternas befogenheter och ansvar är kopplade till deras skyldighet att redovisa sin verksamhet.

(108) Ett försäkringsföretags solvens kan, i det fall det rör sig om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är dotter företag till ett försäkringsholdingbolag, ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland, påverkas av de medlen i den grupp som försäkringsföretaget ingår i och av fördelningen av dessa medel inom gruppen. Tillsynsmyn digheterna bör därför ges möjlighet att utöva grupptillsyn och att vidta lämpliga åtgärder på försäkrings- eller åter försäkringsföretagets nivå när dess solvens äventyras eller riskerar att äventyras.

(109) Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp kan påverka försäkrings- och återförsäkringsföretags finansiella ställning. Tillsynsmyndigheterna bör därför kunna utöva tillsyn över sådana riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp, med beaktande av arten på relationerna mellan reglerade enheter och oreglerade enheter, inbegri pet försäkringsholdingbolag och försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet, och vidta lämpliga åtgärder på försäkrings- eller återförsäkringsföretagets nivå om dess solvens äventyras eller riskerar att äventyras.

629

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/11

(110) Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp bör ha lämpliga företagsstyrningssystem som bör bli föremål för tillsynsmyndighetens bedömning.

(111) Alla försäkrings- och återförsäkringsgrupper som är före mål för grupptillsyn bör ha en grupptillsynsmyndighet som är utsedd bland de berörda tillsynsmyndigheterna. Grupptillsynsmyndighetens rättigheter och skyldigheter bör omfatta tillräckliga befogenheter i fråga om samord ning och beslutsfattande. Myndigheter som medverkar i tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag som tillhör samma grupp bör upprätta samordningsöverenskommelser.

(112) Med tanke på de ökade befogenheterna för grupptillsyns myndigheten bör det säkerställas att kriterierna för att välja grupptillsynsmyndigheten inte utan vidare kan kringgås. Särskilt i fall där grupptillsynsmyndigheten kommer att utses med beaktande av gruppens struktur och den relativa vikten av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet på olika marknader, bör inte interna transaktioner inom grup pen och inte heller gruppåterförsäkring dubbelräknas när den relativa vikten inom en marknad ska bedömas.

(113) Tillsynsmyndigheter från alla medlemsstater i vilka företag inom gruppen är etablerade bör delta i grupptillsyn genom ett tillsynskollegium (kollegiet). De bör alla ha tillgång till information som finns tillgänglig hos andra tillsynsmyn digheter inom kollegiet och de bör alltid vara aktivt delak tiga i beslutsfattandet. Samarbete bör inledas mellan de myndigheter som ansvarar för tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsföretag samt mellan dessa myndigheter och myndigheter som ansvarar för tillsyn över företag som är verksamma inom andra finansiella sektorer.

(114) Kollegiets verksamhet bör vara proportionerlig mot arten, omfattningen och komplexiteten i de inneboende riskerna i verksamheten för alla företag som ingår i gruppen och mot den gränsöverskridande dimensionen. Kollegiet bör inrättas för att sörja för att samarbetet, informationsutby tet och samrådet mellan tillsynsmyndigheterna i kollegiet tillämpas effektivt i enlighet med detta direktiv. Tillsyns myndigheterna bör använda kollegiet till att främja över ensstämmelse mellan sina respektive beslut och att bedriva ett nära samarbete vid utövandet av tillsynen inom hela gruppen enligt harmoniserade kriterier.

(115) I detta direktiv bör Ceiops ges en rådgivande roll. Råd från Ceiops till en tillsynsmyndighet bör inte vara bindande för denna myndighet när det fattar beslut. När tillsynsmyndig heten i fråga fattar beslut bör det dock ta full hänsyn till detta råd och varje viktigt avsteg från det bör förklaras.

(116) Försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp vars ledande företag befinner sig utanför gemenska pen bör omfattas av lämpliga likvärdiga tillsynsarrang emang. Det är därför nödvändigt att skapa överblickbarhet beträffande bestämmelserna och utbyta information med myndigheter i tredjeland vid alla tillfällen då det är relevant att så sker. För att säkerställa harmoniserade metoder för att avgöra och bedöma om försäkrings- och återförsäk ringstillsyn i tredjeländer är likvärdig bör bestämmelser införas så att kommissionen fattar ett bindande beslut om huruvida solvensordningar i tredjeländer är likvärdiga. För tredjeländer för vilka kommissionen inte fattat något beslut bör bedömningen av likvärdighet göras av grupptillsyns myndigheten efter att ha konsulterat de övriga tillsynsmyn digheterna i fråga.

(117) Eftersom de nationella lagreglerna om rekonstruktionsåt gärder och likvidationsförfaranden inte har harmoniserats är det lämpligt att för den inre marknaden säkerställa ömsesidigt erkännande av rekonstruktionsåtgärder och lik vidationslagstiftning i medlemsstaterna och också det sam arbete som krävs med hänsyn till behovet av enhet, allmängiltighet, samordning och publicitet för sådana åtgärder och av likabehandling och skydd av försäkringsborgenärer.

(118) Det bör också säkerställas att rekonstruktionsåtgärder som beslutas av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat och som syftar till att bevara eller återställa ett försäkrings företags finansiella soliditet och i största möjliga utsträck ning förhindra ett likvidationsförfarande får full effekt inom hela gemenskapen. Effekten gentemot tredjeland av sådana rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaran den bör dock inte påverkas.

(119) Det bör göras en åtskillnad mellan å ena sidan de myndig heter som är behöriga i fråga om rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden och å andra sidan försäkrings företagens tillsynsmyndigheter.

(120) Definitionen av ”filial” bör i insolvenssammanhang ta hän syn till att försäkringsföretaget är en enda juridisk person. Hemmedlemsstatens lagstiftning bör dock avgöra hur till gångar och skulder, som innehas av oberoende personer som har stående fullmakt att företräda försäkringsföreta get som försäkringsombud, bör behandlas vid likvidatio nen av försäkringsföretaget.

(121) Villkor bör fastställas, enligt vilka likvidationsförfaranden som, utan att vara grundade på insolvens, inbegriper en prioriteringsordning för utbetalning av försäkringsersätt ningar, omfattas av detta direktiv. Fordringar på ett försäk ringsföretag som härrör från arbetstagares anställningsavtal eller anställningsförhållanden bör genom övertagande av rättigheter (subrogation) kunna gå över till ett nationellt lönegarantisystem. Sådana fordringar bör ges den behandling som bestäms av hemmedlemsstatens lag (lex concursus).

630

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/12

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

(122) Rekonstruktionsåtgärder hindrar inte att ett likvidations förfarande inleds. Likvidationsförfaranden bör därför kunna inledas såväl när inga rekonstruktionsåtgärder har vidtagits som efter det att sådana åtgärder inletts och de kan avslutas genom förlikning eller genom liknande åtgär der, däribland rekonstruktionsåtgärder.

(123) Endast de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten bör ha befogenhet att besluta om likvidationsförfaranden när det gäller försäkringsföretag. Besluten bör få verkan i gemenskapen som helhet och bör erkännas av alla med lemsstater. De bör offentliggöras enligt förfarandena ihem medlemsstaten och i Europeiska unionens officiella tidning. Information bör också lämnas till kända borgenärer som är bosatta inom gemenskapen som bör ha rätt att framställa fordringar och inkomma med synpunkter.

(124) Alla tillgångar och skulder i försäkringsföretaget bör beak tas under likvidationsförfarandet.

(125) Alla förutsättningar för att inleda, genomföra och slutföra ett likvidationsförfarande bör i normala fall regleras av hemmedlemsstatens lag.

(126) För att säkerställa samordning mellan medlemsstaternas åtgärder bör tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och i alla övriga medlemsstater omedelbart underrättas om att likvidationsförfaranden inletts.

(127) Det är av yttersta vikt att försäkrade, försäkringstagare, för månstagare samt skadelidande som har rätt att direkt mot försäkringsföretaget rikta anspråk som härrör från försäk ringsverksamhet skyddas vid likvidationsförfaranden. Detta skydd gäller dock inte fordringar som inte är hänför liga till försäkringsavtal eller försäkringsverksamhet utan till skyldigheter som följer av annat civilrättsligt ansvar som förorsakats av försäkringsombud vid förhandlingar som detta ombud, enligt den lagstiftning som gäller för försäkringsavtalet eller försäkringsverksamheten, inte är ansvarig för enligt försäkringsavtalet eller försäkringsverk samheten. För att detta mål ska kunna uppnås bör med lemsstaterna kunna välja mellan likvärdiga metoder för säkerställa att försäkringsborgenärer får en särskild behandling. Ingen av dessa metoder hindrar emellertid inte en medlemsstat från att införa en rangordning mellan olika kategorier av försäkringsersättningar. Vidare bör en lämp lig avvägning göras mellan skyddet av försäkringsborgenä rerna och andra prioriterade borgenärer som skyddas genom den berörda medlemsstatens lagstiftning.

(128) När ett likvidationsförfarande inleds bör detta innebära att den erhållna auktorisationen att bedriva verksamhet som beviljats försäkringsföretaget återkallas om inte detta redan skett.

(129) Borgenärer bör ha rätt att vid likvidationsförfaranden anmäla fordringar eller lägga fram skriftliga synpunkter. Fordringar från borgenärer som är bosatta i en annan med lemsstat än hemmedlemsstaten bör behandlas på samma

sätt som beträffande motsvarande fordringar i hemmed lemsstaten utan diskriminering på grund av nationalitet eller bostadsort.

(130) För att skydda rättmätiga förväntningar och skapa rättslig förutsebarhet när det gäller vissa transaktioner som genomförs i andra medlemsstater än hemmedlemsstaten måste det fastställas vilken lag som är tillämplig på de verk ningar som rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfa randen får på pågående mål och på enskilda exekutiva tvångsåtgärder som beslutats under rättegång.

(131) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (1).

(132) Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta åtgär der i fråga om anpassning av bilagorna och åtgärder för att närmare definiera tillsynsmyndigheternas befogenheter och åtgärder som ska vidtas samt närmare fastställa kra ven på områden som företagsstyrningssystem, offentliggö randen, bedömningskriterier beträffande kvalificerat innehav, beräkning av försäkringstekniska avsättningar och kapitalkrav, placeringsregler och grupptillsyn. Kom missionen bör också ges befogenhet att anta genomföran deåtgärder som ger tredjeländer likvärdighetsstatus beträffande bestämmelserna i detta direktiv. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att komplettera det med nya icke väsentliga delar, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(133) Eftersom målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträck ning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av sin omfattning och sina verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgär der i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i för draget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvän digt för att uppnå dessa mål.

(134) Rådets direktiv 64/225/EEG av den 25 februari 1964 om avskaffande av inskränkningar i etableringsfriheten och i friheten att tillhandahålla tjänster avseende återförsäkring och retrocession (2), rådets direktiv 73/240/EEG av den 24 juli 1973 om avskaffande av inskränkningar i etable ringsfriheten för verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (3), rådets direktiv 76/580/EEG av den 29 juni 1976 om ändring av direktiv 73/239/EEG om samordning av lagar och andra författningar angående rät ten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (4), rådets direktiv 84/641/EEG

(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. (2) EGT 56, 4.4.1964, s. 878. (3) EGT L 228, 16.8.1973, s. 20. (4) EGT L 189, 13.7.1976, s. 13.

631

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/13

av den 10 december 1984 om ändring, speciellt med avse ende på reserisker, i första direktivet (73/239/EEG) om samordning av lagar och andra författningar om rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (1) har blivit obsoleta och bör därför upp höra att gälla.

(135) Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lag stiftning bör begränsas till de bestämmelser som utgör en avsevärd förändring jämfört med tidigare direktiv. Skyldig heten att införliva de oförändrade bestämmelserna före skrivs i de tidigare direktiven.

(136) Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig heter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell lagstiftning av de direktiv som anges i bilaga VI del B.

(137) Kommissionen kommer att pröva om de existerande garantisystemen i försäkringsbranschen är lämpliga och lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag.

(138) I artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och till syn över tjänstepensionsinstitut (2) hänvisas till gällande lagstiftning avseende solvensmarginaler. Dessa hänvis ningar bör behållas för att bevara status quo. Kommissio nen bör så snart som möjligt se över direktiv 2003/41/EG i enlighet med artikel 21.4 i det direktivet. Kommissionen bör med stöd av Ceiops utveckla ett passande system av solvensbestämmelser för tjänstepensionsinstitut, samtidigt som de grundläggande särdragen för försäkring kommer till uttryck, och därför inte utgå ifrån att det här direktivet ska tillämpas på dessa institut.

(139) Försäkringsföretagets riskprofil gentemot försäkringstaga ren ändras då detta direktiv antas. Kommissionen bör så snart som möjligt och under alla omständigheter före utgången av 2010 lägga fram ett förslag om översyn av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (3), med beaktande av det här direktivets följder för försäkringstagarna.

(140) Det finns ett stort behov av ytterligare genomgripande reformer av reglerings- och tillsynsmodellen för EU:s finanssektor, och kommissionen bör snarast lägga fram förslag med vederbörlig hänsyn till de slutsatser som expertgruppen under ledning av Jacques de Larosière lade fram den 25 februari 2009. Kommissionen bör föreslå

(1) EGT L 339, 27.12.1984, s. 21. (2) EUT L 235, 23.9.2003, s. 10. (3) EGT L 9, 15.1.2003, s. 3.

lagstiftning som tar itu med de brister som identifierats i bestämmelserna om tillsynssamordning och samarbetsformer.

(141) Det är nödvändigt att söka råd från Ceiops om hur man bäst ska hantera frågorna om förstärkt grupptillsyn och kapitalplanering inom en grupp av försäkrings- eller åter försäkringsföretag. Ceiops bör uppmanas att ge råd som hjälper kommissionen att utarbeta sina förslag enligt vill kor som är förenliga med en hög nivå på skyddet av för säkringstagare (och förmånstagare) och garantier för finansiell stabilitet. I detta avseende bör Ceiops uppmanas att ge råd till kommissionen om struktur och principer som skulle ge vägledning för de eventuella framtida änd ringar till detta direktiv som kan komma att behövas för att genomföra ändringar som kan komma föreslås. Kommis sionen bör översända en rapport med lämpliga förslag till Europaparlamentet och rådet om alternativa system för stabilitetstillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag inom grupper som kan förstärka en effektiv kapitalplane ring inom grupper, om kommissionen är övertygad om att det finns ett adekvat regelverk till stöd för att införa ett sådant system.

I synnerhet är det önskvärt att ett system för grupptillskott vilar på sunda grunder med harmoniserade garantisystem med tillräcklig finansiering för försäkringssektorn, en har moniserad och rättsligt bindande ram för behöriga myn digheter, centralbanker och finansministerier vad avser krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar, en rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister, en har moniserad ram för tidiga ingripanden och en harmonise rad ram för tillgångsöverföring och för insolvens- och likvidationsförfaranden som undanröjer hinder enligt nationell bolagsrätt för tillgångsöverföring. I denna rapport bör kommissionen också beakta hur diversifieringseffek ter yttrar sig över tiden och de risker som är förknippade med att vara en del av en grupp, praxis avseende centrali serad riskhantering i grupper, hur gruppinterna modeller fungerar samt tillsyn över transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer.

(142) I enlighet med punkt34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (4) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabel ler som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

(4) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

632

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/14		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2009
			INNEHÅLLSFÖRTECKNING
	AVDELNING I		ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH UTÖ
			VANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING OCH
			ÅTERFÖRSÄKRING
	KAPITEL I		Syfte, tillämpningsområde och definitioner
	AVSNITT 1		Syfte och tillämpningsområde	Artiklarna 1 och 2
	AVSNITT 2		Undantag från tillämpningsområdet
	Underavsnitt 1		Allmänt	Artiklarna 3 och 4
	Underavsnitt 2		Skadeförsäkring	Artiklarna 5-8
	Underavsnitt 3		Livförsäkring	Artiklarna 9 och 10
	Underavsnitt 4		Återförsäkring	Artiklarna 11 och 12
	AVSNITT 3		Definitioner	Artikel 13
	KAPITEL II		Startande av verksamhet	Artiklarna 14-26
	KAPITEL III		Tillsynsmyndigheter och allmänna regler	Artiklarna 27-39
	KAPITEL IV		Villkor för utövandet av verksamheten
	AVSNITT 1		Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar	Artikel 40
	AVSNITT 2		Företagsstyrningssystem	Artiklarna 41-50
	AVSNITT 3		Offentliggöranden	Artiklarna 51-56
	AVSNITT 4		Kvalificerade innehav	Artiklarna 57-63
	AVSNITT 5		Tystnadsplikt, informationsutbyte och främjande av enhet
			lighet i tillsynen	Artiklarna 64-71
	AVSNITT 6		Skyldigheter för revisorer	Artikel 72
	KAPITEL V		Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring	Artiklarna 73 och 74
	KAPITEL VI		Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder, för
			säkringstekniska avsättningar, kapitalbas, solvenskapitalkrav,
			minimikapitalkrav och placeringsregler
	AVSNITT 1		Värdering av tillgångar och skulder	Artikel 75
	AVSNITT 2		Bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar	Artiklarna 76-86
	AVSNITT 3		Kapitalbas
	Underavsnitt 1		Fastställande av kapitalbasmedel	Artiklarna 87-92
	Underavsnitt 2		Klassificering av kapitalbasmedel	Artiklarna 93-97
	Underavsnitt 3		Krav för medräkning av kapitalbasmedel	Artiklarna 98 och 99

633

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/15
	AVSNITT 4		Solvenskapitalkrav
	Underavsnitt 1		Allmänna bestämmelser för solvenskapitalkravet med til
			lämpning av standardformeln eller en intern modell	Artiklarna 100-102
	Underavsnitt 2		Standardformel för solvenskapitalkravet	Artiklarna 103-111
	Underavsnitt 3		Solvenskapitalkrav fullständiga och partiella interna model
			ler	Artiklarna 112-127
	AVSNITT 5		Minimikapitalkrav	Artiklarna 128-131
	AVSNITT 6		Placeringar	Artiklarna 132-135
	KAPITEL VII		Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i
			svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler	Artiklarna 136-144
	KAPITEL VIII		Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster
	AVSNITT 1		Etablering av försäkringsföretag	Artiklarna 145-146
	AVSNITT 2		Frihet att tillhandahålla tjänster för försäkringsföretag
	Underavsnitt 1		Allmänna bestämmelser	Artiklarna 147-149
	Underavsnitt 2		Ansvarsförsäkring för motorfordon	Artiklarna 150-152
	AVSNITT 3		Befogenheter för tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten
	Underavsnitt 1		Försäkring	Artiklarna 153-157
	Underavsnitt 2		Återförsäkring	Artikel 158
	AVSNITT 4		Statistik	Artikel 159
	Avsnitt 5		Behandling av avtal som tecknats genom filialer för vilka lik
			vidationsförfaranden inletts	Artiklarna 160-161
	KAPITEL IX		Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller
			återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenska
			pen
	AVSNITT 1		Startande av verksamhet	Artiklarna 162-171
	AVSNITT 2		Återförsäkring	Artiklarna 172-175
	KAPITEL X		Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för
			vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av
			innehav	Artiklarna 176 och 177
	AVDELNING II		SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖR
			SÄKRING
	KAPITEL I		Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring
	AVSNITT 1		Tillämplig lag	Artikel 178
	AVSNITT 2		Obligatorisk försäkring	Artikel 179
	AVSNITT 3		Det allmänna bästa	Artikel 180
	AVSNITT 4		Försäkringsvillkor och premietariffer	Artiklarna 181 och 182

634

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/16		SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2009
	AVSNITT 5		Information till försäkringstagarna
	Underavsnitt 1		Skadeförsäkring	Artiklarna 183 och 184
	Underavsnitt 2		Livförsäkring	Artiklarna 185 och 186
	KAPITEL II		Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring
	AVSNITT 1		Allmänna bestämmelser	Artiklarna 187-189
	AVSNITT 2		Koassurans inom gemenskapen	Artiklarna 190-196
	AVSNITT 3		Assistans	Artikel 197
	AVSNITT 4		Rättsskyddsförsäkring	Artiklarna 198-205
	AVSNITT 5		Sjukförsäkring	Artikel 206
	AVSNITT 6		Arbetsskadeförsäkring	Artikel 207
	KAPITEL III		Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring	Artiklarna 208 och 209
	KAPITEL IV		Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring	Artiklarna 210 och 211
	AVDELNING III		TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRE
			TAG SOM INGÅR I EN GRUPP
	KAPITEL I		Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall, tillämpningsom
			råde och nivåer
	AVSNITT 1		Definitioner	Artikel 212
	AVSNITT 2		Tillämpningsområde	Artiklarna 213 och 214
	AVSNITT 3		Nivåer	Artiklarna 215-217
	KAPITEL II		Finansiell ställning
	AVSNITT 1		Solvens på gruppnivå
	Underavsnitt 1		Allmänna bestämmelser	Artiklarna 218 och 219
	Underavsnitt 2		Val av beräkningsmetod och allmänna principer	Artiklarna 220-224
	Underavsnitt 3		Tillämpning av beräkningsmetoderna	Artiklarna 225-229
	Underavsnitt 4		Beräkningsmetoder	Artiklarna 230-234
	Underavsnitt 5		Tillsyn över solvens på gruppnivå för försäkrings- och åter
			försäkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings
			holdingbolag	Artikel 235
	Underavsnitt 6		Tillsyn över solvens på gruppnivå för grupper med centrali
			serad riskhantering	Artiklarna 236-243
	AVSNITT 2		Riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp	Artiklarna 244 och 245
	AVSNITT 3		Riskhantering och internkontroll	Artikel 246
	KAPITEL III		Åtgärder för att underlätta grupptillsynen	Artiklarna 247-259
	KAPITEL IV		Tredjeländer	Artiklarna 260-264
	KAPITEL V		Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet	Artiklarna 265 och 266

635

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009		SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/17
	AVDELNING IV		REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV FÖRSÄKRINGSFÖ
			RETAG
	KAPITEL I		Tillämpningsområde och definitioner	Artiklarna 267 och 268
	KAPITEL II		Rekonstruktionsåtgärder	Artiklarna 269-272
	KAPITEL III		Likvidationsförfaranden	Artiklarna 273-284
	KAPITEL IV		Gemensamma bestämmelser	Artiklarna 285-296
	AVDELNING V		ANDRA BESTÄMMELSER	Artiklarna 297-304
	AVDELNING VI		ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
	KAPITEL I		Övergångsbestämmelser
	AVSNITT 1		Försäkring	Artiklarna 305 och 306
	AVSNITT 2		Återförsäkring	Artiklarna 307 och 308
	KAPITEL II		Slutbestämmelser	Artiklarna 309-312
	BILAGA I		SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER

A.Klassificering av risker i klasser

B.Beteckningar på auktorisationer beviljade för mer än en för säkringsklass

BILAGA II	LIVFÖRSÄKRINGSKLASSER
BILAGA III	FÖRETAGSFORMER

A.Företagsformer för skadeförsäkringsföretag

B.Företagsformer för livförsäkringsföretag

C.Former för återförsäkringsföretag

BILAGA IV

STANDARDFORMEL FÖR SOLVENSKAPITALKRAVET (SCR)

1. Beräkning av det primära solvenskapitalkravet

2. Beräkning av teckningsriskmodulen för skadeförsäkring

3. Beräkning av teckningsriskmodulen för livförsäkring

4. Beräkning av marknadsriskmodulen

BILAGA V	GRUPPER AV SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER ENLIGT ARTI
	KEL 159
BILAGA VI
Del A	Upphävda direktiv med senare ändringar (enligt artikel 310)
Del B	Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell
	lagstiftning (som det hänvisas till i artikel 310)
BILAGA VII	JÄMFÖRELSETABELL

636

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/18

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM UPPTAGANDE OCH UTÖVANDE AV VERKSAMHET MED DIREKT FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖRSÄKRING

KAPITEL I

Syfte, tillämpningsområde och definitioner

A v s n i t t 1

S y f t e o c h t i l l ä m p n i n g s o m r å d e

Artikel 1

Syfte

Genom detta direktiv fastställs bestämmelser avseende

1) rätten att inom gemenskapen starta och bedriva självständig direkt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet,

2) tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsgrupper,

3) rekonstruktion och likvidation av direktförsäkringsföretag.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv ska tillämpas på företag som är verksamma med direkt liv- och skadeförsäkring och som är etablerade inom en viss medlemsstat eller som vill etablera sig där.

Det ska också, med undantag av avdelning IV, tillämpas på åter försäkringsföretag som uteslutande bedriver återförsäkringsverk samhet och som är etablerade inom en medlemsstats territorium eller som önskar etablera sig där.

2. När det gäller skadeförsäkringar ska detta direktiv omfatta verksamhet i de klasser som anges i bilaga I del A. I punkt 1 för sta stycket ska med ”skadeförsäkring” även avses verksamhet som utgör assistans för personer som råkar i svårigheter under resa, när de befinner sig utanför sin hemort eller sin stadigvarande bostad. Verksamheten ska bestå i att mot förskottsbetald premie tillhandahålla försäkringstagaren omedelbar hjälp i enlighet med ett avtal som täcker de svårigheter som försäkringstagaren utsätts för på grund av en oförutsedd händelse i de olika fall och under de olika omständigheter som anges i avtalet.

Hjälpen kan bestå av kontanta medel eller serviceförmåner. De senare kan också tillhandahållas med hjälp av försäkringsgivarens egen personal och utrustning.

Assistansverksamhet ska inte täcka fordonsservice, underhåll, uppföljningstjänster eller enbart angivande att assistans tillhanda hålles i egenskap av mellanhand eller tillhandahållande av assis tans i sådan egenskap.

3. När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv omfatta:

a) Följande livförsäkringsverksamheter, när dessa grundar sig på avtal:

i) Livförsäkring som omfattar kapitalförsäkring för livsfall och/eller dödsfall, livförsäkring med återbetalning av erlagda premier, försäkring som utfaller vid äktenskaps ingående och försäkring som utfaller vid födelsen.

ii)Livräntor.

iii)Tilläggsförsäkring som tecknas för att komplettera liv försäkring, särskilt försäkring mot personskada inklusive arbetsoförmåga, försäkring mot dödsfall på grund av olyckshändelse och försäkring mot invaliditet förorsakad av olyckshändelse eller sjukdom.

iv)Den typ av permanenta, inte uppsägningsbara sjukför säkring som finns i Irland och i Förenade Kungariket.

b) Följande verksamhetsformer, när dessa grundar sig på avtal och i den utsträckning de är föremål för tillsyn av de myn digheter som svarar för tillsynen av privat försäkringsverksamhet:

i) Verksamhet som innebär inrättande av medlemssam manslutningar för gemensam kapitalisering av bidragen och för fördelning av därigenom uppbyggda medel bland de överlevande eller förmånstagare till den avlidne (tontiner).

ii)Verksamhet avseende inlösning (”capital redemption”) grundad på försäkringstekniska beräkningar, som omfat tar förpliktelser med fastställd varaktighet och belopps storlek mot inbetalning av ett engångsbelopp eller fastställda periodiska inbetalningar.

iii)Förvaltning av pensionsfonder som omfattar förvaltning av placeringar, speciellt av tillgångar för täckning av reserverna i de verksamhetsenheter som svarar för betal ningar vid dödsfall, under försäkringstagarnas livstid eller i händelse av nedläggning eller inskränkning av verksamhetskälla.

iv)Verksamhet som avses i led iii, när den är förenad med försäkring för värdesäkring av kapital eller betalning av minimiränta.

v) Verksamhet som bedrivs av livförsäkringsföretag som avses i kapitel 1 avdelning 4 i bok IV av den franska ”Code des assurances”.

637

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/19

c) Verksamhet som relateras till livslängd och som regleras i lag stiftningen rörande socialförsäkring, i den mån som sådan verksamhet bedrivs eller förvaltas på egen risk av livförsäk ringsföretag i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat.

A v s n i t t 2

U n d a n t a g f r å n t i l l ä m p n i n g s o m r å d e t

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n t

Artikel 3

Lagfästa system

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2.3csk a detta direktiv inte tillämpas på direkt försäkring som omfattas av ett lagfäst socialförsäkringssystem.

Artikel 4

Undantag från tillämpningsområdet beroende på storlek

1. Utan att det påverkar artikel 3 och artiklarna 5–10 ska detta direktiv inte tillämpas på ett försäkringsbolag som uppfyller samt liga följande villkor:

a) Företagets årligen tecknade bruttopremieinkomster översti ger inte 5 miljoner EUR.

b) Företagets totala försäkringstekniska avsättningar brutto inklusive belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings avtal och från specialföretag enligt artikel 76, överstiger inte 25 miljoner EUR.

c) Om företaget ingår i en grupp och gruppens totala försäk ringstekniska avsättningar, inklusive de belopp som kan åter vinnas brutto enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag, inte överstiger 25 miljoner EUR.

d) Företagets verksamhet omfattar inte försäkrings- eller åter försäkringsverksamhet som täcker försäkringsrisker avseende åtagande av ansvar, kredit- och borgensförbindelser, såvida de inte utgör underordnade risker enligt artikel 16.1.

e) Företagets verksamhet omfattar inte återförsäkringsverksam het som överstiger de tecknade bruttopremieinkomsterna med mer än 0,5 miljoner EUR, eller de försäkringstekniska avsättningarna brutto av belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag med mer än 2,5 miljoner EUR, eller de tecknade bruttopremieinkomsterna med mer än 10 % eller de försäkringstekniska avsättningarna brutto av belopp som kan återvinnas enligt återförsäkrings avtal och från specialföretag med mer än 10 %.

2. Om något av de belopp som anges i punkt 1 överskrids under tre på varandra följande år, ska detta direktiv tillämpas från och med det fjärde året.

3. Genom undantag från punkt 1 ska detta direktiv tillämpas på alla företag som ansöker om auktorisation att bedriva försäkrings- och återförsäkringsverksamhet och vilkas årliga teck nade bruttopremieinkomster eller försäkringstekniska avsätt ningar brutto av belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag förväntas överskrida något av de belopp som nämns i punkt 1 inom de följande fem åren.

4. Detta direktiv ska upphöra att gälla för de försäkringsföre tag för vilka tillsynsmyndigheten har fastslagit att samtliga föl jande villkor är uppfyllda:

a) Inget av de tröskelbelopp som nämns i punkt 1 har överskri dits under de föregående tre på varandra följande åren.

b) Inget av de tröskelbelopp som anges i punkt 1 förväntas överskridas inom de följande fem åren.

Så länge det berörda försäkringsföretaget fortsätter att bedriva verksamhet enligt artiklarna 145-149 ska punkt 1 i den här arti keln inte gälla.

5. Punkterna 1 och 4 ska inte hindra något försäkringsföretag från att ansöka om att få, eller att fortsätta att ha, auktorisation enligt detta direktiv.

U n d e r a v s n i t t 2

S k a d e f ö r s ä k r i n g

Artikel 5

Verksamhet

När det gäller skadeförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte gälla följande:

1. Verksamhet avseende ”capital redemption” såsom denna defi nieras i enskilda medlemsstaters lagstiftning.

2. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra gen från medlemmarna utgörs av ett fast belopp.

3. Verksamhet som utövas av sammanslutningar som inte är juridiska personer och vars ändamål är att tillhandahålla medlemmarna ömsesidig försäkring utan betalning av pre mier eller upprättande av försäkringstekniska avsättningar.

4. Exportkreditförsäkring för statens räkning eller med statlig garanti eller med staten som försäkringsgivare.

638

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/20	SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2009
		Artikel 6	Artikel 7
		Assistans	Ömsesidiga företag

1. Detta direktiv ska inte tillämpas på assistans som uppfyller samtliga följande villkor:

a) Assistans tillhandahålls i händelse av olyckor eller maskinha verier med vägfordon när olyckorna eller maskinhaverierna inträffar inom den medlemsstat där försäkringsgivaren är verksam.

b) Ansvaret för assistansen är begränsat till följande tjänster:

i) Maskinskadeservice på platsen, som i de flesta fall utförs av försäkringsgivaren med hjälp av egen personal och utrustning.

ii)Bortforsling av fordon till närmaste eller lämpligaste ställe där reparation kan utföras och eventuell samtidig transport, normalt med samma färdmedel, av förare och passagerare till närmaste plats från vilken de kan fort sätta sin resa på annat sätt.

iii)Transport av fordonet, om bestämmelser beträffande sådan transport utfärdats av den hemmedlemsstat där försäkringsgivaren är verksam, eventuellt tillsammans med förare och passagerare, till dessa personers hem eller till platsen för deras avresa eller till det ursprung liga resmålet inom samma stat.

c) Assistansen utförs inte av ett företag för vilket bestämmel serna i detta direktiv gäller.

2. I de fall som avses i punkt 1bioch iiska villkoret att olyckan eller maskinhaveriet måste ha inträffat inom den med lemsstat där försäkringsgivaren är verksam inte gälla i fall där för månstagaren är medlem i den organisation som är försäkringsgivare, och där maskinskadeservice eller borttransport av fordonet tillhandahålls av en liknande organisation i respek tive land inom ramen för ett ömsesidigt avtal, mot företeende enbart av ett medlemskort och utan att någon tilläggspremie beta las, eller, när det gäller Irland och Förenade kungariket, när assis tansen tillhandahålls av en och samma organisation som är verksam i båda dessa länder.

3. Detta direktiv ska inte gälla för verksamhet som avses i punkt 1biiin är olyckan eller maskinhaveriet inträffat i Irland eller Nordirland, när det gäller Förenade kungariket, och fordo net, eventuellt tillsammans med förare och passagerare, transpor teras till dessa personers hem eller till platsen för deras avresa eller till det ursprungliga resmålet inom ettdera av dessa territorier.

4. Detta direktiv ska inte gälla räddningstjänster som utförs av automobilklubben i Luxemburg när olyckan eller maskinhaveriet med ett vägfordon har inträffat utanför Luxemburg, och tjäns terna består i att transportera fordonet, eventuellt tillsammans med förare och passagerare, till dessa personers hem.

Detta direktiv ska inte gälla ömsesidiga företag som bedriver ska deförsäkringsverksamhet och som med andra ömsesidiga företag har ingått avtal, som omfattar full återförsäkring av ingångna för säkringsavtal eller som innebär att acceptföretaget inträder i det överlåtande företagets förpliktelser enligt försäkringsavtalen. I sådant fall ska acceptföretaget omfattas av bestämmelserna i detta direktiv.

Artikel 8

Institut

Detta direktiv gäller inte nedanstående institut som bedriver ska deförsäkringsverksamhet, såvida inte deras stadgar eller tillämp lig lag ändras med avseende på deras behörighet:

1. I Danmark, Falck Danmark.

2. I Tyskland, följande halvstatliga institut:

a) ”Postbeamtenkrankenkasse”.

b) ”Krankenversorgung der Bundesbahnbeamten”.

3. I Irland, ”Voluntary Health Insurance Board”.

4. I Spanien, ”Consorcio de Compensación de Seguros”.

U n d e r a v s n i t t 3

L i v f ö r s ä k r i n g

Artikel 9

Tjänster och verksamheter

När det gäller livförsäkringsverksamhet ska detta direktiv inte til lämpas på följande:

1. Verksamhet som utövas av ömsesidiga understödsinstitut där förmånerna varierar med tillgången på medel, medan bidra gen från medlemmarna utgörs av ett fastställt belopp.

2. Verksamhet som bedrivs av andra organisationer än företag som avses i artikel 2, och som har till ändamål att tillhanda hålla förmåner för anställda eller självständiga näringsidkare, som är knutna till ett företag eller grupp av företag eller till en viss bransch eller grupp av branscher, i händelse av döds fall eller överlevnad eller vid nedläggning eller inskränkning av verksamhetskällan, oavsett om de åtaganden som verk samheten omfattar vid varje tillfälle helt motsvaras av de för säkringsmatematiska avsättningarna.

639

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/21

3. Pensionsverksamhet inom sådana pensionsförsäkringsföretag som avses i den finska lagen om pensioner för arbetstagare (TyEL) eller annan finsk lagstiftning på området, under för utsättning att

a) pensionsförsäkringsbolag, som enligt finsk lag redan är skyldiga att ha särskild bokföring och förvaltning för sin pensionsverksamhet, från den 1 januari 1995 bildar sär skilda bolag eller andra rättssubjekt för att bedriva den verksamheten, och

b) de finska myndigheterna på ett icke-diskriminerande sätt tillåter alla medborgare och företag från medlemsstater att enligt finsk lag bedriva sådan verksamhet som anges i artikel2, och som omfattas av detta undantag, antingen genom ägande eller deltagande i befintliga försäkrings bolag eller bolagsgrupper eller genom bildande av eller deltagande i nya försäkringsbolag eller bolagsgrupper, däribland pensionsförsäkringsbolag.

Artikel 10

Organisationer, företag och institut

Artikel 12

Återförsäkringsföretag som upphör med sin verksamhet

1. Återförsäkringsföretag som senast den 10 december 2007 har upphört med att teckna nya återförsäkringsavtal och uteslu tande förvaltar sitt befintliga bestånd i syfte att avsluta sin verk samhet ska inte omfattas av detta direktiv.

2. Medlemsstaterna ska upprätta förteckningar över de återför säkringsföretag som berörs och överlämna dessa förteckningar till alla övriga medlemsstater.

A v s n i t t 3

D e f i n i t i o n e r

Artikel 13

Definitioner

När det gäller livförsäkringar ska detta direktiv inte tillämpas på följande organisationer, företag och institut:

1. Organisationer som tillhandahåller försäkringsförmåner endast vid dödsfall och där storleken av förmånerna inte överstiger den genomsnittliga begravningskostnaden för en avliden eller där förmånerna utgår genom serviceförmåner.

2. ”Versorgungsverband deutscher Wirtschaftsorganisationen” i Tyskland, såvida inte dess stadgar ändras med avseende på omfattningen av dess behörighet.

3. ”Consorcio de Compensación de Seguros” i Spanien, såvida inte dess stadgar ändras vad avser omfattningen av dess verk samhet eller behörighet.

U n d e r a v s n i t t 4

Å t e r f ö r s ä k r i n g

Artikel 11

Återförsäkring

När det gäller återförsäkring ska detta direktiv inte tillämpas på sådan återförsäkringsverksamhet som utförs eller till fullo garan teras av en medlemsstats regering, när denna regering av skäl som är av betydande allmänt intresse uppträder som återförsäkrings givare i sista hand, inbegripet under omständigheter när detta krävs på grund av att situationen på marknaden gör det i prakti ken omöjligt att erhålla adekvat återförsäkringsskydd på affärs mässiga grunder.

I detta direktiv gäller följande definitioner:

1. försäkringsföretag: ett företag som tillhandahåller direkt liv- eller skadeförsäkring och som har fått auktorisation enligt artikel 14.

2. captivebolag för försäkring: ett försäkringsföretag som ägs endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke- finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda försäkrings skydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av.

3. försäkringsföretag i tredjeland: ett företag som, om dess huvud kontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auktorisa tion för ett försäkringsföretag i enlighet med artikel 14.

4. återförsäkringsföretag: ett företag som har fått auktorisation enligt artikel 14 för att bedriva återförsäkringsverksamhet.

5. captivebolag för återförsäkring: ett återförsäkringsföretag som ägs endera av ett finansiellt företag annat än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller en grupp av försäkrings- eller återförsäkringsföretag enligt artikel 212.1 c eller av ett icke- finansiellt företag, och som syftar till att erbjuda återförsäk ringsskydd uteslutande för risker i det företag eller de företag som captivebolaget tillhör eller i ett eller flera företag i den grupp som captivebolaget är en del av.

640

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/22

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

6. återförsäkringsföretag i tredjeland: ett företag som, om dess huvudkontor var beläget i gemenskapen, skulle behöva auk torisation för ett återförsäkringsföretag i enlighet med artikel 14.

7. återförsäkring: något av följande:

a) Den verksamhet som består i att överta risker som över låts av ett försäkringsföretag eller ett försäkringsföretag i tredjeland eller ett annat återförsäkringsföretag eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland.

b) När det gäller den grupp av samverkande försäkringsgi vare som uppträder under namnet Lloyd’s: verksamhet som består i att ett annat försäkrings- eller återförsäk ringsföretag än Lloyd’s övertar risker som överlåts av en medlem av Lloyd’s.

8. hemmedlemsstat: något av följande:

a) Vid skadeförsäkring: den medlemsstat där det försäk ringsföretag som försäkrar risken har sitt huvudkontor,

b) Vid livförsäkring: den medlemsstat där det försäkrings företag som svarar för åtagandet har sitt huvudkontor.

c) Vid återförsäkring: den medlemsstat där återförsäkrings företaget har sitt huvudkontor.

9. värdmedlemsstat: den medlemsstat, annan än hemmedlemssta ten, där ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har en filial eller tillhandahåller tjänster. För livförsäkring och ska deförsäkring avses med den medlemsstat som tillhandahåller tjänster medlemsstaten för åtagandet eller medlemsstaten där risken är belägen, när åtagandet eller risken täcks av ett för säkringsföretag eller en filial i en annan medlemsstat.

10. tillsynsmyndighet: den eller de nationella myndigheter som enligt lag eller annan författning har behörighet att utöva till syn över försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

11. filial: en agentur eller en filial till ett försäkrings- eller återför säkringsföretag som är belägen i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten.

12. etableringsställe: ett företags huvudkontor eller någon av dess filialer.

13. medlemsstat där risken är belägen: något av följande:

a) Den medlemsstat i vilken egendomen är belägen, när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring.

b) Den medlemsstat där registrering skett, när försäkringen avser fordon av något slag.

c) Den medlemsstat där försäkringstagaren tecknat försäk ring, när försäkringen har en giltighetstid av fyra måna der eller mindre och omfattar rese- eller semesterrisker, oberoende av försäkringsklass.

d) I alla fall som inte uttryckligen täcks av leden a, b eller c, den medlemsstat där något av följande är beläget:

i) Försäkringstagarens stadigvarande bostad eller

ii)om försäkringstagaren är en juridisk person, denne försäkringstagares etableringsställe för vilket avtalet gäller.

14. medlemsstat för åtagandet: den medlemsstat där något av föl jande är beläget:

a) Försäkringstagarens stadigvarande bostad.

b) Om försäkringstagaren är en juridisk person, denne för säkringstagares etableringsställe för vilket avtalet gäller.

15. moderföretag: ett moderföretag enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG.

16. dotterföretag: ett dotterföretag enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG, inbegripet dotterföretag till sådana företag.

17. nära förbindelser: en situation där två eller flera fysiska eller juridiska personer är förenade genom kontroll, eller ägarin tresse, eller en situation där två eller flera fysiska eller juri diska personer kontrolleras genom en varaktig förbindelse till en och samma person.

18. kontroll: förhållandet mellan ett moderföretag och ett dotter företag enligt vad som anges i artikel 1 i direktiv 83/349/EEG eller ett liknande förhållande mellan en fysisk eller juridisk person och ett företag.

641

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/23

19. transaktion inom gruppen: en transaktion där ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag direkt eller indirekt förlitar sig på ett annat företag inom samma grupp, eller på en fysisk eller juridisk person som har en nära koppling till företag inom denna grupp, för att fullgöra ett åtagande, oavsett om det är kontraktsbundet eller inte och oavsett om det innebär en betalning eller inte.

20. ägarintresse: ett innehav, direkt eller genom kontroll, av 20 % eller mer av rösterna eller kapitalet i ett företag.

21. kvalificerat innehav: direkt eller indirekt ägande i ett företag, där innehavet representerar 10 % eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som möjliggör ett väsentligt infly tande över ledningen av företaget.

22. reglerad marknad: något av följande:

a) Vad gäller en marknad belägen i en medlemsstat: en reg lerad marknad enligt definitionen i artikel 4.1.14 i direk tiv 2004/39/EG.

b) Vad gäller en marknad belägen i tredjeland: en finansiell marknad som uppfyller följande villkor:

i) Den är godkänd av försäkringsföretagets hemmed lemsstat och uppfyller krav som är jämförbara med kraven i direktiv 2004/39/EG.

ii)De finansiella instrument som omsätts på denna marknad är av en kvalitet som är jämförbar med kvaliteten hos de instrument som omsätts på den reglerade marknaden, eller de reglerade markna derna, i hemmedlemsstaten.

23. nationell byrå: en sådan nationell försäkringsbyrå som definie ras i artikel 1.3 i direktiv 72/166/EEG.

24. nationell garantifond: ett sådant organ som avses i artikel 1.4 i direktiv 84/5/EEG.

25. finansiellt företag: någon av följande enheter:

a) Ett kreditinstitut, ett finansiellt institut eller ett företag som tillhandahåller tjänster anknutna till bankverksam het enligt definitionen i artikel 4.1, 4.5 och 4.21 i direk tiv 2006/48/EG.

b) Försäkringsföretag, återförsäkringsföretag eller försäk

ringsholdingbolag i den mening som avses i arti kel 212.1 f.

c) Ett värdepappersföretag eller ett finansiellt institut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.

d) Ett blandat finansiellt holdingföretag enligt definitionen i artikel 2.15 i direktiv 2002/87/EG;

26. specialföretag: ett företag, annat än ett befintligt försäkrings- eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett eget bolag eller ej, som övertar risker från försäkrings- eller återförsäk ringsföretag och till fullo finansierar sin exponering för sådana risker genom inkomster från emissioner av skulde brev eller någon annan finansieringsmekanism där återbetal ningsrättigheterna för dem som tillhandahåller sådana lån eller en sådan finansieringsmekanism är efterställda ett sådant företags återförsäkringsskyldigheter.

27. stora risker:

a) risker som anges i klasserna 4, 5, 6, 7, 11 och 12 i del A

ibilaga I.

b) risker som anges i klasserna 14 och 15 i del A i bilaga I,

ifall då försäkringstagaren yrkesmässigt bedriver indu striell eller kommersiell verksamhet eller är verksam i något av de fria yrkena, och riskerna avser sådan verksamhet.

c) risker som anges i klasserna 3, 8, 9, 10, 13 och 16 i del A i bilagaI, om försäkringstagaren överskrider gränserna för åtminstone två av följande kriterier:

i) Balansomslutning: 6,2 miljoner EUR i tillgångar.

ii)Nettoomsättning: 12,8 miljoner EUR i den mening som avses i rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördra get om årsbokslut i vissa typer av bolag (1).

iii)Genomsnittligen 250 anställda under räkenskapsåret.

Ifall försäkringstagaren tillhör en företagsgrupp för vilken det upprättas sammanställd redovisning enligt direktiv 83/349/EEG ska den sammanställda redovisningen ligga till grund för tillämpning av de kriterier som anges i första stycket led c.

Medlemsstaterna får till den i första stycket led c beskrivna riskkategorin hänföra sådana risker som försäkras av yrkes sammanslutningar, samriskföretag (”joint ventures”) eller till fälliga sammanslutningar.

28. uppdragsavtal: en överenskommelse i någon form mellan ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och en tjänsteleve rantör, oavsett om denne står under tillsyn eller ej, enligt vil ken tjänsteleverantören utför en process, tjänst eller verksamhet, direkt eller genom underentreprenad, som annars skulle ha utförts av försäkrings- eller återförsäkrings företaget självt.

(1) EGT L 222, 14.8.1978, s. 11.

642

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/24

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

29. funktion: inom ett företagsstyrningssystem, intern kapacitet att utföra konkreta uppgifter; ett företagsstyrningssystem inbegriper riskhanteringsfunktionen, funktionen för regelef terlevnad, internrevisionsfunktionen och aktuariefunktionen.

30. teckningsrisk: risken för förlust eller negativ förändring avse ende försäkringsförpliktelsens värde till följd av felaktiga tariffer och antaganden om avsättningar.

31. marknadsrisk: risken för förlust eller negativ förändring avse ende den finansiella ställningen som direkt eller indirekt orsa kas av svängningar i nivån eller volatiliteten när det gäller marknadspriserna för tillgångar, skulder och finansiella instrument.

32. kreditrisk: risken för förlust eller negativ förändring avseende den finansiella ställningen till följd av svängningar i kredit värdigheten hos emittenter, motparter och gäldenärer för vilka försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerade i form av motparts- eller spreadrisker eller koncentrationer av marknadsrisker.

33. operativ risk: risken för förlust till följd av att interna rutiner visat sig otillräckliga eller fallerat, orsakad av personal eller system eller av externa händelser

34. likviditetsrisk: risken för att försäkrings- och återförsäkrings företag inte kan avyttra placeringar och andra tillgångar för att uppfylla sina finansiella åtaganden när de förfaller till betalning.

35. koncentrationsrisk: varje riskexponering som kan leda till en förlust som är så stor att den kan hota ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags solvens eller finansiella ställning.

36. riskreduceringstekniker: varje teknik som gör det möjligt för försäkrings- och återförsäkringsföretag att överföra vissa eller samtliga risker som de är exponerade för till någon annan part.

37. diversifieringseffekter: reducering av riskexponeringen för försäkrings- och återförsäkringsföretag och -grupper till följd av att de diversifierar sin verksamhet, eftersom ett negativt resultat i fråga om en risk kan kompenseras av ett gynnsam mare resultat när det gäller en annan risk, om dessa risker inte är fullständigt korrelerade.

38. prognostiserad sannolikhetsfördelning: en matematisk funktion som anger ett värde för sannolikheten av att en omfattande uppsättning av sinsemellan ömsesidigt uteslutande kom mande händelser kommer att förverkligas.

39. riskmått: en matematisk funktion som tilldelar ett penningbe lopp till en given prognostiserad sannolikhetsfördelning och som ökar monotont med risknivån för den exponering som ligger till grund för sannolikhetsfördelningen.

KAPITEL II

Startande av verksamhet

Artikel 14

Auktorisationsprincipen

1. Auktorisation ska krävas för att starta direkt försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet som omfattas av detta direktiv.

2. Följande företag ska ansöka om sådan auktorisation som avses i punkt 1 hos tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten:

a) Varje företag som etablerar sitt huvudkontor inom denna medlemsstats territorium.

b) Varje försäkringsföretag som, efter att ha beviljats auktorisa tion enligt punkt 1, önskar utvidga sin verksamhet till en hel försäkringsklass eller till andra klasser än de för vilka det redan är auktoriserat.

Artikel 15

Auktorisationens räckvidd

1. En auktorisation enligt artikel14 ska gälla inom hela gemen skapen. Den ska ge försäkrings- och återförsäkringsföretag rätt att bedriva verksamhet där, varvid auktorisationen även ska omfatta etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.

2. En auktorisation enligt artikel 14 ska beviljas för en viss klass av direktförsäkringar som förtecknas i del A i bilaga I eller i bilaga II. Den ska omfatta hela försäkringsklassen, såvida inte sökanden önskar försäkra endast vissa risker inom försäkringsklassen.

Risker i en viss klass får inte ingå i annan klass annat än i fall som anges i artikel 16.

Auktorisation får beviljas för verksamhet i två eller flera klasser om en medlemsstats nationella lagstiftning medger att verksam het i dessa klasser bedrivs samtidigt.

3. När det gäller skadeförsäkringar får medlemsstaterna bevilja auktorisation för de grupper av klasser som anges i del B i bilagaI.

Tillsynsmyndigheterna får begränsa den begärda auktorisationen för en försäkringsklass till sådan verksamhet som anges i den verksamhetsplan som avses i artikel 23.

4. Företag för vilka detta direktiv gäller får bedriva sådan assis tans som avses i artikel 6 endast om de beviljats auktorisation för klass 18 i del A i bilaga I, utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 16.1. I sådant fall ska detta direktiv gälla för sådan verksamhet.

643

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/25

5. När det gäller återförsäkring ska auktorisation beviljas för återförsäkringsverksamhet på skadeförsäkrings- eller livförsäk ringsområdet eller för alla slag av återförsäkringsverksamhet.

Ansökan om auktorisation ska behandlas med beaktande av den verksamhetsplan som ska läggas fram enligt artikel 18.1 c och av uppfyllandet av de auktorisationskrav som fastställts av den med lemsstat i vilken auktorisationen söks.

Artikel 18

Villkor för auktorisation

1. Hemmedlemsstaterna ska kräva att varje företag som ansö ker om auktorisation ska,

Artikel 16

Underordnade risker

1. Ett försäkringsföretag som beviljats auktorisation för en huvudrisk tillhörande en viss klass eller grupp av klasser enligt bilaga I får också försäkra risker som ingår i en annan klass utan att särskild auktorisation erfordras för dessa risker, förutsatt att riskerna uppfyller samtliga nedanstående villkor:

a) De hör samman med huvudrisken.

b) De avser det försäkringsobjekt som skyddas mot huvudrisken.

c) De täcks av det försäkringsavtal som omfattar huvudrisken.

2. Genom undantag från punkt 1 får sådana risker som ingår i klasserna 14, 15 och 17 under del A i bilaga I inte betraktas som underordnade risker till andra klasser.

Dock får rättsskyddsförsäkring enligt klass 17 betraktas som en underordnad risk till klass 18, när de villkor som anges i punkt 1 samt ett av följande villkor är uppfyllda:

a) Huvudrisken hänför sig uteslutande till assistans för perso ner som hamnar i svårigheter under resa eller vid vistelse utanför sin hemort eller sin stadigvarande bostad.

b) Försäkringen avser tvister eller risker som härrör från eller har samband med användning av havsgående fartyg.

Artikel 17

Företagsform för försäkrings- och återförsäkringsföretag

a) när det gäller försäkringsföretag, begränsa sin verksamhet till försäkringsområdet och verksamhet som är direkt anknuten till detta område med uteslutande av all annan affärsverksamhet,

b) när det gäller återförsäkringsföretag, begränsa sin verksam het till återförsäkring och därmed sammanhängande verk samhet; i detta krav kan inrymmas en holdingbolagsfunktion och verksamheter som avser verksamheter inom den finan siella sektorn i den mening som avses i artikel 2.8 i direktiv

2002/87/EG,

c) förete en verksamhetsplan i enlighet med artikel 23,

d) ha medräkningsbart primärkapital som täcker den absolut lägsta nivå på minimikapitalkravet som föreskrivs i arti kel 129.1 d,

e) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna ha en medräkningsbar kapitalbas som täcker solvenskapital kravet enligt artikel 100,

f) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna ha medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapi talkravet enligt artikel 128,

g) styrka att företaget under sin verksamhet kommer att kunna följa det företagsstyrningssystem som avses i kapitel IV avsnitt 2,

1. Hemmedlemsstaten ska föreskriva att företag som ansöker om auktorisation enligt artikel 14 ska anta någon av de företags former som anges i bilaga III.

2. Medlemsstaterna får också etablera företag i en form som föreskrivs i gällande offentligrättslig lagstiftning, förutsatt att ändamålet för deras verksamhet är försäkrings- eller återförsäk ringsverksamhet på villkor som motsvarar dem som gäller före tag som omfattas av privaträttslig lagstiftning.

3. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder beträffande kompletteringar av de företagsformer som anges i bilaga III.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

h) när det gäller skadeförsäkring, meddela namn och adress på alla skaderegleringsrepresentanter som utses i enlighet med artikel 4 i direktiv 2000/26/EG i varje medlemsstat utom i den medlemsstat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas klassificeras i klass 10 under del A i bilaga I till det här direktivet, med undantag för fraktförares ansvar.

2. Ett försäkringsföretag, som ansöker om auktorisation att utvidga sin verksamhet till andraklasser eller att utvidga en auk torisation som endast täcker vissa risker inom en försäkringsklass, ska förete en verksamhetsplan enligt artikel 23.

Företaget ska dessutom kunna visa att det har en medräkningsbar kapitalbas som täcker de solvens- och minimikapitalkrav som föreskrivs i artikel 100 första stycket och artikel 128.

644

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/26

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

3. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för säkringsföretag som bedriver livförsäkringsverksamhet och söker auktorisation enligt artikel 73 för att utvidga sitt verksamhetsom råde till någon eller några av de försäkringsrisker som avses i klas serna 1 eller 2 i del A i bilaga I visa att det:

a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti kel 129.1 d,

b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella minimikrav som avses i artikel 74.3.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 ska ett för säkringsföretag som bedriver skadeförsäkringsverksamhet avse ende försäkringsrisker som anges i klasserna 1 eller 2 i del A i bilagaI och söker auktorisation enligt artikel73 för att utvidga sitt verksamhetsområde till livförsäkringsrisker visa att det:

a) innehar medräkningsbart primärkapital som motsvarar den absolut lägsta nivå på minimikapitalkraven för livförsäkrings företag och för skadeförsäkringsföretag som anges i arti kel 129.1 d,

b) förbinder sig att under sin verksamhet uppfylla de finansiella minimikrav som avses i artikel 74.3.

Artikel 19

Nära förbindelser

Om det finns nära förbindelser mellan försäkrings- eller återför säkringsföretaget och andra fysiska eller juridiska personer ska till synsmyndigheterna endast bevilja auktorisation om dessa förbindelser inte hindrar dem från att utöva en effektiv tillsyn.

Tillsynsmyndigheterna ska vägra auktorisation om lagar eller andra författningar i ett tredjeland, som gäller för en eller flera fysiska eller juridiska personer med vilka försäkrings- eller åter försäkringsföretaget har nära förbindelser, eller svårigheter vid til lämpningen av dessa författningar, hindrar dem från att utöva en effektiv tillsyn.

Tillsynsmyndigheterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk ringsföretagen förser dem med erforderliga uppgifter för att de fortlöpande ska kunna övervaka att bestämmelserna i första stycket efterlevs.

Artikel 20

Försäkringsföretags och återförsäkringsföretags huvudkontor

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö retags huvudkontor ska vara belägna i samma medlemsstat som deras stadgeenliga säten.

Artikel 21

Försäkringsvillkor och premietariffer

1. Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av eller regelbunden underrättelse om allmänna och särskilda försäk ringsvillkor, premietariffer, försäkringstekniska grunder som sär skilt använts för beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som företaget avser att använda i sina mellanhavan den med försäkringstagare eller cedent- eller retrocedentföretag.

För livförsäkringar och uteslutande i syfte att kontrollera efterlev naden av nationella bestämmelser rörande försäkringsmatema tiska principer, får hemmedlemsstaten dock kräva regelbunden underrättelse om de försäkringstekniska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar. Detta krav ska inte utgöra en förutsättning för att ett livförsäk ringsföretag ska beviljas auktorisation.

2. Medlemsstaterna ska inte upprätthålla eller införa system med förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna premiehöjningar, om detta inte är en del av allmänna priskontrollsystem.

3. Medlemsstaterna får kräva att företag, som söker eller har beviljats auktorisation för klass 18 i del A i bilaga I, ska genomgå kontroller beträffande sina direkta och indirekta resurser i fråga om personal och utrustning som bl.a. omfattar den medicinska personalens kvalifikationer och kvaliteten på den utrustning som dessa företag förfogar över för att utföra de åtaganden som sam manhänger med den klassen.

4. Medlemsstaterna får upprätthålla eller införa lagar och andra författningar som föreskriver godkännande av stiftelseur kund och bolagsordning samt att alla andra handlingar som krävs för normal tillsyn ska företes.

Artikel 22

Marknadens ekonomiska behov

Medlemsstaterna får inte kräva att en ansökan om auktorisation ska behandlas med hänsyn till marknadens ekonomiska behov.

Artikel 23

Verksamhetsplan

1. Den verksamhetsplan som avses i artikel 18.1 c ska inne hålla uppgifter eller dokumentation om följande:

a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget avser att täcka.

b) De slag av återförsäkringsåtgärder som återförsäkringsföre taget avser att avtala om med cedentföretag.

c) Grundprinciperna för återförsäkring och retrocession.

645

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/27

d) De poster i primärkapitalet som motsvarar den lägsta nivån på minimikapitalkravet.

e) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration och övriga nödvändiga företagsfunktioner; för ändamålet avsatta medel och, om de risker som ska täckas klassificeras enligt klass 18 i del A i bilaga I, de resurser som står till för säkringsföretagets förfogande för tillhandahållande av den utlovade assistansen.

2. Utöver de krav som anges i punkt 1 ska planen, beträffande de tre första räkenskapsåren, omfatta följande:

a) En prognos för balansräkningen.

b) Skattningar av det framtida solvenskapitalkravet enligt kapi tel VI avsnitt 4 underavsnitt 1 som utarbetats på grundval av den prognos för balansräkningen som avses i led a samt den beräkningsmetod som använts för denna skattning.

c) Skattningar av det framtida minimikapitalkravet enligt artik larna 128 och 129 som utarbetats på grundval av den prog nos för balansräkningen som avses i led a samt den beräkningsmetod som använts för denna skattning.

d) Skattningar av storleken på de medel som är avsedda att täcka försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och solvenskapitalkrav.

e) När det gäller skadeförsäkring och återförsäkring även följande:

i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och provisioner.

ii)Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för försäkringsfall.

f) När det gäller livförsäkring ska även en detaljerad prognos lämnas över intäkter och kostnader avseende direkt försäk ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.

Artikel 24

Aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav

1. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska inte bevilja ett företag auktorisation för försäkrings- eller återförsäkringsverk samhet förrän de har fått information om vilka aktieägare eller medlemmar, fysiska eller juridiska personer, som direkt eller indi rekt har kvalificerade innehav, och om storleken av dessa innehav.

Dessa myndigheter ska vägra auktorisation om de, med hänsyn till behovet att säkerställa en sund och ansvarsfull ledning av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, bedömer att kompeten sen hos aktieägare eller medlemmar inte är tillfredsställande.

2. Vid tillämpning av punkt 1 i ska hänsyn tas till rösträtter enligt artiklarna 9 och 10 i Europaparlamentets och rådets direk tiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars vär depapper är upptagna till handel på en reglerad marknad (1) samt villkoren för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det direktivet.

Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för att ingripa i emittentens förvaltning och dels avyttras inom ett år efter förvärvet.

Artikel 25

Avslag på auktorisationsansökan

Varje beslut om avslag på en ansökan om auktorisation ska åtföl jas av en närmare motivering som ska tillställas det berörda företaget.

Varje medlemsstat ska se till att ett beslut om avslag på en ansö kan om auktorisation kan prövas i domstol.

Sådan rätt till domstolsprövning ska även finnas i de fall där till synsmyndigheterna inte behandlat en ansökan om auktorisation inom sex månader från den dag då ansökan mottogs.

Artikel 26

Samråd med myndigheter i andra medlemsstater

1. Samråd med tillsynsmyndigheterna i någon av de andra berörda medlemsstaterna ska genomföras innan auktorisation beviljas för något av följande företag:

a) Dotterföretag till ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i den medlemsstaten.

b) Dotterföretag till moderföretaget till ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i den medlemsstaten.

c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i den medlemsstaten.

(1) EUT L 390, 31.12.2004, s. 38.

646

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/28

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Samråd med de myndigheter i en berörd medlemsstat som ansvarar för tillsynen över kreditinstitut eller värdepappersföre tag ska genomföras innan auktorisation beviljas för något av föl jande försäkrings- eller återförsäkringsföretag:

a) Dotterföretag till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.

b) Dotterföretag till moderföretaget till ett kreditinstitut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.

c) Ett företag som står under ägarkontroll av samma fysiska eller juridiska person som har ägarkontrollen över ett kredit institut eller värdepappersföretag som är auktoriserat i gemenskapen.

3. De relevanta myndigheter som avses i punkterna 1och 2 ska samråda med varandra särskilt när de bedömer lämpligheten hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget eller utför andra centrala funktioner och som ingår i ledningen för en annan enhet i samma grupp.

De ska till varandra överlämna alla de uppgifter om lämpligheten hos aktieägarna och alla personer som i praktiken leder företaget eller utför andra centrala funktioner, som är relevanta för övriga berörda behöriga myndigheter när det gäller att bevilja auktorisa tion samt fortlöpande bedöma efterlevnaden av uppställda verksamhetsvillkor.

KAPITEL III

Tillsynsmyndigheter och allmänna regler

Artikel 27

Tillsynens huvudsyfte

Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har till gång till de medel som krävs, och att de har relevant expertkom petens, kapacitet och mandat för att uppnå tillsynens huvudsyfte, nämligen skyddet av försäkrings- och förmånstagare.

Artikel 28

Finansiell stabilitet och procyklikalitet

Utan att det påverkar huvudsyftet med tillsynen enligt artikel 27, ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna vid utövan det av sina allmänna uppgifter tar vederbörlig hänsyn till de potentiella effekter som deras beslut kan komma att få för de berörda finanssystemens stabilitet i Europeiska unionen, särskilt i krissituationer, med hänsyn till den information som finns till gänglig vid tillfället i fråga.

I tider av exceptionella rörelser på finansmarknaderna ska tillsyns myndigheterna ta hänsyn till de potentiellt procykliska effekterna av sina åtgärder.

Artikel 29

Allmänna principer för tillsynen

1. Tillsynen ska utgå från en proaktiv och riskbaserad metod. Den ska innefatta kontinuerlig kontroll av att försäkrings- och återförsäkringsverksamheten fungerar korrekt och att försäkrings- och återförsäkringsföretagen iakttar gällande tillsynsregler.

2. Tillsyn av försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inne fatta en lämplig blandning av åtgärder på distans och inspektio ner på plats.

3. Medlemsstaterna ska se till att kraven i detta direktiv tilläm pas på ett sätt som står i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags verksamhet.

4. Kommissionen ska se till att genomförandeåtgärderna beak tar proportionalitetsprincipen så att detta direktiv tillämpas pro portionerligt, särskilt när det gäller mycket små försäkringsföretag.

Artikel 30

Tillsynsmyndigheter och tillsynens omfattning

1. Hemmedlemsstaten är ensam ansvarig för den finansiella tillsynen över försäkrings- och återförsäkringsföretag, inbegripet den del av verksamheten som företagen bedriver genom filial eller med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster.

2. Finansiell tillsyn enligt punkt 1ska omfatta kontroll avse ende försäkrings- eller återförsäkringsföretagets hela verksamhet, inbegripet dess solvens och upprättande av försäkringstekniska avsättningar, dess tillgångar och medräkningsbara kapitalbas, enligt de regler som medlemsstaten fastställt eller den praxis som tillämpas i hemmedlemsstaten med iakttagande av de bestämmel ser som har antagits på gemenskapsnivå.

Om det berörda försäkringsföretaget har auktorisation att för säkra risker som förts till försäkringsklass 18 i del A i bilaga I ska tillsynen utvidgas till att gälla kontroll av de resurser i tekniskt avseende som försäkringsföretaget förfogar över för att kunna utföra den assistans som det har åtagit sig att lämna, om hemmed lemsstatens lagstiftning föreskriver kontroll av sådana resurser.

647

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/29

3. Om tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där risken är belägen eller i medlemsstaten för åtagandet eller, när det gäller återförsäkringsföretag, i värdmedlemsstaten har anledning att anta att verksamheten i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre tag kan påverka dess finansiella sundhet, ska de informera tillsyns myndigheterna i detta företags hemmedlemsstat.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska avgöra om före taget följer de stabilitetsprinciper som fastställs genom detta direktiv.

Artikel 31

Överblickbarhet och ansvar

1. Tillsynsmyndigheterna ska utföra sina uppgifter på ett över blickbart sätt med tydlig ansvarsfördelning och vederbörlig hän syn till skyddet av konfidentiell information.

2. Medlemsstaterna ska se till att följande information offentliggörs:

a) Texterna till lagar och andra författningar samt allmänna väg ledningar på försäkringsrättens område.

b) De allmänna kriterier och metoder, inklusive de verktyg som utvecklats i enlighet med artikel 34.4, som tillämpas vid den samlade tillsynsbedömningen enligt artikel 36.

c) Aggregerade statistiska uppgifter om centrala aspekter av til lämpningen av stabilitetsregelverket.

d) Hur devalmöjligheter som ges genom detta direktiv utnyttjas.

e) Tillsynens syften och dess huvudsakliga funktioner och verksamhetsformer.

De uppgifter som offentliggörs enligt första stycket ska vara till räckliga som underlag för en jämförelse mellan de metoder som används av tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna.

Offentliggörandena ska utformas enligt ett gemensamt format och uppdateras regelbundet. Den information som det hänvisas till första stycket leden a–e ska finnas tillgänglig i varje medlems stat på en och samma webbplats.

3. Medlemsstaterna ska föreskriva överblickbara rutiner för tillsättande och avsked av ledamöter i tillsynsmyndigheternas sty relser och verkställande organ.

4. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för punkt 2 med närmare uppgifter om de centrala aspekter för vilka aggre gerade statistiska uppgifter ska offentliggöras och om format, struktur, innehållsförteckningar och publiceringsdatum för dessa offentliggöranden.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 32

Förbud mot vägran att godkänna återförsäkrings- och retrocessionsavtal

1. Ett försäkringsföretags hemmedlemsstat får inte vägra att godkänna ett återförsäkringsavtal som ingåtts med ett återförsäk ringsföretageller ett försäkringsföretagsom är auktoriserat i enlig het med artikel 14avsk äl som direkt sammanhänger med sundheten i det återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser.

2. Återförsäkringsföretagets hemmedlemsstat får inte motsätta sig ett retrocessionsavtal som företaget ingått med ett

återförsäkrings- eller försäkringsföretag som är auktoriserat enligt artikel 14 av skäl som direkt sammanhänger med sundheten i det

återförsäkrings- eller försäkringsföretagets finanser.

Artikel 33

Tillsyn över filialer i en annan medlemsstat

Medlemsstaterna ska föreskriva att, i de fall då ett försäkrings- eller åter försäkringsföretag som är auktoriserat i en medlemsstat utövar verksamhet genom filial, tillsynsmyndigheterna i hemmed lemsstaten får, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, själva eller genom därför utsedda ombud på plats kontrollera de uppgifter som är nödvändiga för den finan siella tillsynen över företaget.

Myndigheterna i den berörda värdmedlemsstaten får medverka i sådana kontroller.

Artikel 34

Allmänna tillsynsbefogenheter

1. Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogenheter attvidta förebyggande och korrigerande åtgärder för att säkerställa att försäkrings- och återförsäkringsföretag följer lagar och andra författningar i varje medlemsstat.

2. Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att vidta alla åtgärder som krävs – när så är lämpligt, även av administrativ eller finansiell natur – som rör försäkrings- eller återförsäkringsföretag och medlemmar av deras förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan.

648

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/30

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att kräva in alla uppgifter som är nödvändiga för att utöva tillsyn enligt artikel 35.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillsynsmyndigheterna har befogenhet att, när så är lämpligt och nödvändigt, utöver reg lerna för beräkning av solvenskapitalkravet utarbeta kvantitativa redskap för att som ett led i den samlade tillsynsbedömningen analysera försäkrings- och återförsäkringsföretags förmåga att hantera möjliga händelser eller framtida förändringar av de eko nomiska förhållandena som skulle kunna påverka deras samlade finansiella ställning negativt. Tillsynsmyndigheterna ska ha befo genhet att kräva att företagen genomför sådana bedömningar.

5. Tillsynsmyndigheterna ska ha befogenhet att göra under sökningar på plats i försäkrings- och återförsäkringsföretags lokaler.

6. Tillsynsmyndigheterna ska utöva sina befogenheter inom rimlig tid och på ett proportionerligt sätt.

7. De befogenheter beträffande försäkrings- och återförsäk ringsföretag som avses i punkterna 1–5 ska även gälla verksam heter i dessa företag som omfattas av uppdragsavtal.

8. De åtgärder som anges i punkterna1–5och7ska, vid behov och när så är lämpligt, genomdrivas på rättslig väg.

Artikel 35

Uppgifter som ska lämnas till tillsynsmyndigheterna

1. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk ringsföretag till tillsynsmyndigheterna lämnar de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. Dessa uppgifter ska minst omfatta vad som krävs för följande under genomförandet av förfarandet i artikel 36:

a) Bedömningen av företagens företagsstyrningssystem, den verksamhet de bedriver, de värderingsprinciper som tilläm pas i solvenssammanhang, de risker företagen står inför och deras system för att hantera dessa samt, i fråga om kapital, struktur, behov och planering.

b) Beslut som framstår som påkallade till följd av vad som fram kommit när myndigheterna utövat sina tillsynsrättigheter och -skyldigheter.

2. Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har följande befogenheter:

a) Att fastställa art, omfattning och format för de uppgifter som avses i punkt 1 och som de kräver att försäkrings- och åter försäkringsföretag ska lämna vid följande tillfällen:

i) Med i förväg fastställd periodicitet.

ii)När i förväg definierade händelser inträffar.

iii)Under undersökningar som gäller ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags situation.

b) Att kräva in alla uppgifter om avtal som innehas av förmed lare eller ingåtts med tredje man.

c) Att begära information från externa experter, t.ex. revisorer och aktuarier.

3. De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska omfatta följande:

a) Kvalitativa eller kvantitativa inslag, eller lämplig kombination av sådana.

b) Historiska, aktuella eller framåtblickande inslag, eller lämplig kombination av sådana.

c) Uppgifter från interna eller externa källor, eller lämplig kom bination av sådana.

4. De uppgifter som avses i punkterna 1 och 2 ska stå i över ensstämmelse med följande principer:

a) De ska stå i proportion till arten, omfattningen och kom plexiteten av det berörda företagets verksamhet, särskilt de inneboende riskerna med denna verksamhet.

b) De ska vara tillgängliga, fullständiga i varje väsentligt hänse ende, jämförbara och konsekvent utformade över tiden.

c) De ska vara relevanta, tillförlitliga och förståeliga.

5. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i punkterna 1–4 och ett styrdokument som godkänts av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och som säkerställer att de lämnade uppgifterna hela tiden motsvarar kraven.

6. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när mare specificera de uppgifter som avses i punkterna1–4 i syfte att nå en lämplig grad av enhetlighet i rapporteringen till tillsynsorganen.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 36

Tillsynens granskningsprocess

1. Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna gran skar och utvärderar de strategier, processer och rapporteringsru tiner som försäkrings- och återförsäkringsföretagen har inrättat för att följa de lagar och andra författningar som antas enligt detta direktiv.

649

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/31

Denna granskning och utvärdering ska omfatta bedömningar av kvalitativa krav med avseende på systemet för företagsstyrning, av de risker som de berörda företagen står - eller kan komma att stäl las – inför och av företagens förutsättningar för att kunna bedöma dessa risker med beaktande av de rådande förhållandena i den miljö där de verkar.

2. Tillsynsmyndigheterna ska särskilt granska och utvärdera att bestämmelserna om följande efterlevs:

a) Företagsstyrningssystem, inklusive egen risk- och solvensbe dömning, enligt kapitel IV avsnitt 2.

b) Försäkringstekniska avsättningar enligt kapitel VI avsnitt 2.

c) Kapitalkrav enligt kapitel VI avsnitten 4 och 5.

d) Placeringsregler enligt kapitel VI avsnitt 6.

e) Kapitalbasens kvalitet och kvantitet enligt kapitelVI avsnitt3.

f) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget använder en fullständig eller partiell intern modell: kontinuerligt uppfyl lande av kraven på fullständiga och partiella interna model ler i kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.

3. Tillsynsmyndigheterna ska ha inrättat lämpliga kontrollred skap för att kunna påvisa försämringar av den finansiella ställ ningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretag och följa upp insatserna för att åtgärda sådana försämringar.

4. Tillsynsmyndigheterna ska bedöma om försäkrings- och återförsäkringsföretagen har utvecklat tillfredsställande metoder och praxis för att påvisa möjliga händelser eller framtida föränd ringar av de ekonomiska förhållandena som skulle kunna påverka den samlade ekonomiska ställningen negativt i de företag som berörs.

Tillsynsmyndigheterna ska bedöma företagens förmåga att stå emot sådana möjliga händelser eller framtida förändringar av de ekonomiska förhållandena.

5. Tillsynsmyndigheterna ska ha nödvändiga befogenheter för att kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag åtgärdar svag heter eller brister som påvisats i den samlade tillsynsbedömningen.

6. De granskningar, utvärderingar och bedömningar som avses i punkterna 1, 2 och 4 ska genomföras regelbundet.

Tillsynsmyndigheterna ska fastställa en minsta frekvens och omfattning för dessa granskningar, utvärderingar och bedöm ningar med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten av det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verksamhet.

Artikel 37

Kapitaltillägg

1. Efter den samlade tillsynsbedömningen får tillsynsmyndig heterna i särskilda fall genom ett motiverat beslut fastställa ett krav på kapitaltillägg för ett försäkrings- eller återförsäkringsföre tag. Denna möjlighet ska endast kunna utnyttjas i följande fall:

a) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet, beräknat med standardformeln i överensstämmelse med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2, och

i) kravet på att använda en intern modell enligt artikel 119 är olämpligt eller har visat sig ineffektivt, eller

ii)en fullständig eller partiell intern modell håller på att utarbetas i enlighet med artikel 119.

b) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som legat till grund för solvenskapitalkravet, beräknat enligt en fullständig eller partiell intern modell i överensstämmelse med kapitelVI avsnitt4 underavsnitt3, på grund av att vissa kvantifierbara risker inte beaktas i tillräck lig utsträckning och det inte har lyckats att inom skälig tid anpassa modellen så att den bättre ger uttryck för den före liggande riskprofilen.

c) Om tillsynsmyndigheten har funnit att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags företagsstyrningssystem avviker väsentligt från de normer som fastställs genom kapitel IV avsnitt 2, att dessa avvikelser medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som det är – eller kan komma att bli – exponerat för och att det är osannolikt att bristerna kan korrigeras inom skälig tid endast genom insats av andra åtgärder.

2. I de fall som anges i punkt 1aochbsk a kapitaltillägget beräknas så att det säkerställs att företaget uppfyller kraven i artikel 101.3.

I de fall som beskrivs under punkt 1 c ska kapitaltillägget vara proportionerligt mot de betydande risker som uppstått på grund av de brister som föranledde tillsynsmyndigheten att besluta om kapitaltillägg.

3. I de fall som anges i punkt 1 b och c ska tillsynsmyndighe ten se till att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget vidtar alla ansträngningar för att avhjälpa de risker som ledde till föreläggan det av ett krav på kapitaltillägg.

4. Tillsynsmyndigheten ska granska det krav på kapitaltillägg som avses i punkt 1 minst en gång om året och upphäva det när företaget har avhjälpt de brister som ledde till föreläggandet.

650

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/32

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

5. Det icke-tillfredsställande solvenskapitalkravet ska ersättas med samma solvenskapitalkrav plus det kapitaltillägg som förelagts.

Utan hinder av punkt 1 ska solvenskapitalkravet inte innefatta det kapitaltillägg som förelagts i enlighet med punkt 1 c för beräk ning av den riskmarginal som anges i artikel 77.5.

6. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter ligare specificera de omständigheter under vilka ett krav på kapi taltillägg kan föreläggas och metoderna för beräkningen av ett sådant krav.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 38

Tillsyn över funktioner och verksamheter som omfattas av uppdragsavtal

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 49 ska med lemsstaterna se till att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår uppdragsavtal beträffande en funktion eller försäkrings- eller återförsäkringsverksamhet vidtar de åtgärder som krävs för att garantera att följande villkor uppfylls:

a) Tjänsteleverantören ska samarbeta med försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyndigheter avseende de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtal.

b) Försäkrings- och återförsäkringsföretagen, deras revisorer och tillsynsmyndigheterna ska ha faktisk tillgång till uppgif ter som rör de funktioner eller verksamheter som omfattas av uppdragsavtal.

c) Tillsynsmyndigheterna ska ha faktiskt tillträde till tjänstele verantörens lokaler och ska kunna utöva dessa tillträdesrättigheter.

2. Den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad ska tillåta att försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn digheter – själva eller genom personer som de utser för detta ändamål – genomför inspektioner på plats i tjänsteleverantörens lokaler. Försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillsynsmyn dighet ska underrätta de relevanta myndigheterna i tjänsteleveran törens medlemsstat innan de genomför inspektionen på plats. Om det gäller en enhet som inte är föremål för tillsyn, ska tillsyns myndigheten vara relevant myndighet.

Tillsynsmyndigheterna i försäkrings- eller återförsäkringsföreta gets medlemsstat får delegera sådana inspektioner på plats till till synsmyndigheterna i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.

Artikel 39

Överlåtelse av försäkringsbestånd

1. Medlemsstaterna ska, på de villkor som föreskrivs i natio nell lag, ge försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvud kontor inom deras territorier tillstånd att, helt eller delvis, överlåta sådana egna bestånd av försäkringsavtal, som slutits med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster, till ett acceptföretag som är etablerat inom gemenskapen.

Tillstånd till sådan överlåtelse får ges endast om tillsynsmyndig heterna i acceptföretagets hemmedlemsstat intygar att acceptfö retaget har tillräcklig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det solvenskapitalkrav som anges i artikel 100 första stycket sedan överlåtelsen beaktats.

2. För försäkringsföretag ska punkterna 3–6 gälla.

3. Om en filial avser att, helt eller delvis, överlåta egna bestånd av försäkringsavtal, ska den medlemsstat där filialen är belägen rådfrågas.

4. I de fall som avses i punkterna 1 och 3 ska tillsynsmyndig heterna i det överlåtande försäkringsföretagets hemmedlemsstat ge tillstånd till överlåtelsen efter att ha inhämtat godkännande från myndigheterna i de medlemsstater där kontrakten ingicks, antingen enligt etableringsfriheten eller rätten att tillhandahålla tjänster.

5. Myndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas ska, inom tre månader efter det att de mottagit begäran om samråd, lämna sina yttranden eller medgivanden till myndigheterna i det överlå tande försäkringsföretagets hemmedlemsstat.

Om de myndigheter som rådfrågats inte lämnat något svar inom denna tid ska detta tolkas som att de har givit sitt tysta medgivande.

6. En överlåtelse av försäkringsbestånd som tillåtits med stöd av punkterna 1–5 ska offentliggöras antingen före eller efter auk torisationen i överensstämmelse med nationell lag i hemmedlems staten eller den medlemsstat där risken ärb elägen eller i medlemsstaten för åtagandet.

Sådana överlåtelser ska automatiskt bli gällande gentemot försäk ringstagare, de försäkrade och alla andra för vilka de överlåtna avtalen medför rättigheter eller skyldigheter.

Första och andra styckena i denna punkt ska inte inverka på med lemsstaternas rätt att ge försäkringstagarna möjlighet att säga upp avtal inom en fastställd tid efter en överlåtelse.

651

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/33

KAPITEL IV

Villkor för utövandet av verksamheten

A v s n i t t 1

F ö r v a l t n i n g s - , l e d n i n g s - e l l e r t i l l s y n s o r g a n e t s a n s v a r

Artikel 40

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets ansvar

Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återförsäk ringsföretagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan har det yttersta ansvaret för att varje berört företag följer de lagar och andra författningar som antas enligt detta direktiv.

A v s n i t t 2

F ö r e t a g s s t y r n i n g s s y s t e m

Artikel 41

Allmänna krav på företagsstyrningen

1. Medlemsstaterna ska kräva att alla försäkrings- och återför säkringsföretag har upprättat ett effektivt företagsstyrningssystem som garanterar en sund och ansvarsfull företagsledning.

Systemet ska minst omfatta en tillfredsställande och överblickbar organisationsstruktur med en tydlig ansvarsfördelning med lämp lig grad av uppdelning av uppgifterna och ett effektivt system för att säkerställa att information förs vidare. Det ska vara utformat så att det uppfyller kraven i artiklarna 42–49.

Företagsstyrningssystemet ska regelbundet ses över internt.

2. Företagsstyrningssystemet ska stå i proportion till försäkrings- eller återförsäkringsföretagets art, storlek och komplexitet.

3. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska ha utarbetat styrdokument för åtminstone riskhantering, internkontroll, internrevision och, i tillämpliga fall, verksamhet som omfattas av uppdragsavtal. De ska se till att dessa styrdokument efterföljs.

Styrdokumenten ska ses över minst en gång per år. Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganets förhandsgodkännande ska krävas för styrdokumenten, som ska anpassas när väsentliga föränd ringar av det berörda systemet eller området inträffar.

4. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska vidta rimliga åtgärder för att garantera att deras verksamhet bedrivs med kon tinuitet och på ett korrekt sätt, inklusive utvecklingen av bered skapsplaner. Företaget ska i detta syfte använda lämpliga och proportionella system, resurser och förfaranden.

5. Tillsynsmyndigheterna ska ha tillräckliga medel, metoder och befogenheter för att kontrollera försäkrings- och återförsäk ringsföretagens företagsstyrningssystem och för att utvärdera framväxande risker som företagen påvisat och som kan påverka sundheten i deras finansiella situation.

Medlemsstaterna ska se till att tillsynsmyndigheterna har befogen het att kräva att ett företagsstyrningssystem förbättras och för stärks för att säkerställa att kraven i artiklarna 42–49 efterlevs.

Artikel 42

Lämplighetskrav för personer som leder företagets verksamhet eller utför andra centrala funktioner

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska se till att alla personer som leder företagets verksamhet eller utför andra cen trala funktioner vid varje tidpunkt uppfyller följande krav:

a) Deras kvalifikationer, kunskaper och erfarenheter inom verk samhetsområdet är tillräckliga för att de ska kunna utöva en sund och ansvarsfull företagsledning.

b) Deras anseende och integritet motsvarar högt ställda krav.

2. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska meddela till synsmyndigheten varje förändring av den personkrets som leder verksamheten eller har ansvaret för andra centrala funktioner och därvid att lämna alla uppgifter som är nödvändiga för att man ska kunna bedöma om nytillkomna medlemmar av företagsledningen har den lämplighet som krävs.

3. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska underrätta sina tillsynsmyndigheter om någon av de personer som avses i punk terna 1 och 2 har ersatts på grund av att han eller hon inte längre uppfyller kraven i punkt 1.

Artikel 43

Styrkande av gott anseende

1. När en värdmedlemsstat av sina egna medborgare kräver vandelsintyg eller bevis om att de inte tidigare varit försatta i kon kurs, eller både och, ska medlemsstaten, när det gäller medbor gare i andra medlemsstater, som tillräckligt bevis godta ett utdrag ur belastningsregistret eller, i avsaknad därav, motsvarande hand lingar, utfärdade av en behörig rättslig eller administrativ myndig het i hemmedlemsstaten elleri denmedlemsstat där den utländske medborgaren senast har uppehållit sig och som visar att dessa krav är tillgodosedda.

652

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/34

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Om hemmedlemsstaten eller den medlemsstat där utlän ningen senast har uppehållit sig inte utfärdar sådana handlingar som avses i punkt 1, får dessa ersättas av en förklaring under ed – eller, i medlemsstater där inga bestämmelser om edgång finns, av en försäkran – av den utländske medborgaren inför en behörig rättslig eller administrativ myndighet eller, i förekommande fall, inför en notarie i hemmedlemsstaten eller i den medlemsstat där den utländske medborgaren senast har uppehållit sig.

Myndigheten eller notarien ska utfärda ett intyg om edgång eller avgiven försäkran.

Den förklaring som avses i första stycket får, när det gäller ingen tidigare konkurs, också avges inför en behörig näringsorganisa tion i den berörda medlemsstaten.

3. De handlingar och intyg som avses i punkterna 1 och 2 får vid ingivandet inte vara äldre än tre månader.

4. Medlemsstaterna ska utse de myndigheter och organisatio ner som ska ha behörighet att utfärda handlingar som avses i punkterna 1 och 2 och ska genast underrätta övriga medlemssta ter och kommissionen om detta.

Varje medlemsstat ska även underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om de myndigheter och organisationer till vilka de i punkterna 1 och 2 nämnda handlingarna ska ges in till stöd för en ansökan om att inom ifrågavarande medlemsstat bedriva sådan verksamhet som avses i artikel 2.

Artikel 44

Riskhantering

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat effektiva riskhanteringssystem som innefattar de strategier, pro cesser och rapporteringsrutiner som är nödvändiga för att på företags- och gruppnivå fortlöpande kunna identifiera, mäta, övervaka, hantera och rapportera de risker som de är, eller kan komma att bli, exponerade för och det inbördes beroendet mel lan dessa.

Riskhanteringssystemet ska vara effektivt och väl integrerat med försäkrings- eller återförsäkringsföretagets organisationsstruktur och beslutsprocesser, med lämplig hänsyn till vilka personer som faktiskt leder företaget eller innehar andra nyckelpositioner.

2. Riskhanteringssystemet ska avse såväl sådana risker som ska ingå vid beräkningen av solvenskapitalkravet enligt artikel 101.4 som risker som inte, eller endast delvis, ska beaktas vid denna beräkning.

Riskhanteringssystemet ska omfatta minst följande områden:

a) Teckning av försäkringar och avsättningar.

b)ALM-tekniker (”asset–liability management”).

c) Placeringar, särskilt i derivatinstrument och liknande åtaganden.

d) Hantering av likviditets- och koncentrationsrisker.

e) Hantering av operativ risk.

f) Återförsäkring och andra riskreduceringstekniker.

Det styrdokument för riskhantering som avses i artikel 41.3 ska innehålla riktlinjer avseende andra stycket leden a–f i denna punkt.

3. I fråga om placeringsrisker ska försäkrings- och återförsäk ringsföretagen styrka att de uppfyller kraven i kapitel VI avsnitt 6.

4. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en risk hanteringsfunktion som ska ges en struktur som underlättar genomförandet av riskhanteringssystemet.

5. För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder en partiell eller fullständig intern modell som godkänts enligt artiklarna 112 och 113 ska riskhanteringsfunktionen också ansvara för följande:

a) Att utforma och genomföra den interna modellen.

b) Att testa och validera den interna modellen.

c) Att dokumentera den interna modellen, inbegripet senare ändringar av den.

d) Att analysera den interna modellens funktion och utarbeta sammanfattande rapporter om resultaten.

e) Att underrätta förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet om de resultat den interna modellen presterar, föreslå områ den där förbättringar krävs och informera organet om hur insatserna för att avhjälpa tidigare påvisade svagheter fortskrider.

Artikel 45

Egen risk- och solvensbedömning

1. Varje försäkringsföretag och återförsäkringsföretag ska som en del av sitt riskhanteringssystem genomföra en egen risk- och solvensbedömning.

Bedömningen ska minst omfatta följande:

a) Det totala solvenskravet med beaktande av företagets speci fika riskprofil, godkända risktoleransgränser och affärsstrategi.

b) Fortlöpande uppfyllelse av kapitalkraven i kapitel VI avsnit ten 4och 5ochavk raven på försäkringstekniska avsätt ningar i kapitel VI avsnitt 2.

653

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/35

c) Hur betydande avvikelsen är mellan det berörda företagets riskprofil och de antaganden som legat till grund för solvens kravet enligt artikel 101.3 är, beräknat enligt kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2 antingen med standardformeln eller med hjälp av företagets partiella eller fullständiga interna modell i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.

2. För tillämpningen av punkt 1 a ska det berörda företaget ha infört processer som står i proportion till arten,omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i dess verksamhet, och som gör det möjligt att korrekt kunna påvisa och värdera de ris ker som det står inför på kort och lång sikt och som det är, eller kan komma att bli, exponerat för. Företaget ska redovisa de meto der det använt i denna bedömning.

3. Om en intern modell används, ska i det fall som avses i punkt 1 c bedömningen även omfatta den omkalibrering som omvandlar interna risktal till det riskmått och den kalibrering som gäller för solvenskapitalkravet.

4. Den egna risk- och solvensbedömningen ska ingå som en integrerad del i affärsstrategin och beaktas konsekvent vid företa gets strategiska beslut.

5. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska genomföra den bedömning som avses i punkt 1 regelbundet och utan dröjsmål när någon väsentlig förändring av deras riskprofil inträffat.

6. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska underrätta tillsynsmyndigheterna om resultaten av varje egen risk- och sol vensbedömning som en del av uppgiftslämnandet enligt artikel 35.

7. Den egna risk- och solvensbedömningen ska inte användas för att beräkna kapitalkrav. Solvenskapitalkravet ska endast jus teras i enlighet med artiklarna 37, 231-233 och 238.

Artikel 46

Internkontroll

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat ett effektivt system för internkontroll.

Det systemet ska minst omfatta förvaltnings- och redovisnings metoder, ramar för internkontrollen, lämpliga rapporteringsruti ner på alla nivåer av företaget och en funktion för regelefterlevnad.

2. Funktionen för regelefterlevnad ska bland annat innefatta rådgivning till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet i fråga om efterlevnaden av lagar och andra författningar som antas enligt detta direktiv. Den ska också bedöma de möjliga konse kvenserna av förändringar av de rättsliga ramarna för det berörda företagets verksamheter och påvisande och bedömning av risker för bristande regelefterlevnad.

Artikel 47

Internrevision

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inrätta en effek tiv internrevisionsfunktion.

Internrevisionsfunktionen ska också utvärdera hur lämpligt och effektivt systemet för internkontroll är samt andra aspekter av företagsstyrningssystemet.

2. Internrevisionsfunktionen ska verka objektivt och obero ende i förhållande till de operativa funktionerna.

3. Internrevisionsfunktionens resultat och rekommendationer ska rapporteras till förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet som ska besluta om vilka åtgärder som ska vidtas med hänsyn till dessa resultat och rekommendationer, och ser till att dessa åtgär der genomförs.

Artikel 48

Aktuariefunktion

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska upprätta en effektiv aktuariefunktion som ska:

a) samordna beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna,

b) säkerställa lämpligheten av de metoder och de underliggande modeller som används samt av de antaganden som görs vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna,

c) bedöma om data som används vid beräkningen av de försäk ringstekniska avsättningarna är tillräckliga och av den kvali tet som krävs,

d) jämföra bästa skattningar med den faktiska utvecklingen,

e) informera förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet om graden av tillförlitlighet och lämplighet i beräkningarna av försäkringstekniska avsättningar,

f) se över beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna i de fall som anges i artikel 82,

g) yttra sig om den övergripande policyn för tecknande av försäkring,

h) yttra sig om lämpligheten av de utnyttjade återförsäkrings lösningarna, och

i) bidra till att det riskhanteringssystem som avses i artikel 44 genomförs effektivt, särskilt när det gäller de riskmodeller som ligger till grund för beräkningen av kapitalkrav enligt kapitel VI avsnitten 4 och 5 och för den bedömning som avses i artikel 45.

654

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/36

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Aktuariefunktionen ska utövas av personer som har kun skaper i försäkrings- och finansmatematik på en nivå som moti veras av arten, omfattningen och komplexiteten av de inneboende riskerna i försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verksamhet, och som kan styrka sina erfarenheter på området enligt tillämp liga krav inom branschen eller andra gällande normer.

Artikel 49

Uppdragsavtal

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför säkringsföretag som ingår uppdragsavtal beträffande funktioner eller försäkrings- eller återförsäkringsverksamheter behåller det fulla ansvaret för att uppfylla alla sina förpliktelser enligt detta direktiv.

2. Uppdragsavtal får inte ingås beträffande kritiska eller vik tiga operativa funktioner eller verksamheter om det leder till något av följande:

a) Kvaliteten hos det berörda företagets företagsstyrningssystem försämras väsentligt.

b) Den operativa risken ökas i otillbörlig utsträckning.

c) Tillsynsmyndigheterna får försämrade möjligheter att kon trollera att företaget uppfyller sina förpliktelser.

d) Hinder skapas för att fortlöpande ge försäkringstagarna till fredsställande service.

3. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i god tid under rätta tillsynsmyndigheterna innan de ingår uppdragsavtal beträf fande kritiska eller viktiga funktioner eller verksamheter och också om därpå följande väsentliga förändringar inom dessa funk tioner eller verksamheter.

Artikel 50

Genomförandeåtgärder

1. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter ligare specificera följande:

a) Delarna i de system som avses i artiklarna 41, 44, 46 och 47, särskilt de områden som ska tas upp i försäkrings- och åter försäkringsföretagens styrdokument för ALM-tekniker och placeringar enligt artikel 44.2.

b) De funktioner som avses i artiklarna 44 och 46-48.

c) Kraven i artikel 42 och de företagsfunktioner som berörs av dem.

d) Villkor för uppdragsavtal, särskilt till tjänsteleverantörer i tredjeländer.

2. När det är nödvändigt att garantera adekvat samstämmig het vad avser den bedömning som nämns i artikel45.1 a får kom missionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera delarna i den bedömningen.

3. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med

det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 3

O f f e n t l i g g ö r a n d e n

Artikel 51

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: innehåll

1. Medlemsstaterna ska, med beaktande av uppgifterna som krävs enligt artikel 35.3 och principerna i artikel 35.4, kräva att varje försäkrings- och återförsäkringsföretag årligen offentliggör en lägesrapport beträffande sin solvenssituation och finansiella ställning.

Rapporten ska innehålla följande, i fullständig form eller genom hänvisning till likvärdig information, både till art och omfattning, som offentliggjorts för att uppfylla andra rättsliga eller adminis trativa krav:

a) En beskrivning av företagets verksamhet och resultat.

b) En beskrivning av företagsstyrningssystemet och en bedöm ning av dess lämplighet med hänsyn till företagets riskprofil.

c) En beskrivning där varje riskkategori behandlas separat av riskexponering, riskkoncentration, riskreducering och riskkänslighet.

d) En beskrivning, med separat behandling av tillgångar, försäk ringstekniska avsättningar och andra skulder, av underlagen och metoderna för deras värdering med förklaring av even tuella större skillnader mellan dessa och dem som tillämpas vid värderingen av dem i den finansiella rapporteringen.

e) En beskrivning av dispositionen av egna kapitalet, som minst tar upp följande:

i) Kapitalbasens struktur och belopp samt kvalitet.

ii)Beloppen för solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet.

iii)Det alternativ för att beräkna solvenskapitalkravet som anges i artikel 304.

655

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/37

iv)Information som klargör de huvudsakliga skillnaderna mellan de antaganden som legat till grund för standard formeln och de som ligger till grund för den eventuella interna modell som företaget använder vid beräkningen av sitt solvenskapitalkrav.

v) Storleken av underskridande av minimikapitalkravet eller väsentliga underskridanden av solvenskapitalkravet under rapporteringsperioden, även om dessa förhållan den senare rättats till, samt en förklaring av deras ursprung och följder och en redogörelse för korrige rande åtgärder som vidtagits.

2. Den beskrivning som avses i punkt 1eiska innehålla en analys av eventuella väsentliga förändringar som inträffat sedan den föregående rapporteringsperioden och en förklaring av even tuella större skillnader i förhållande till värderingen av sådana delar i den finansiella rapporteringen samt en kort beskrivning av i vilken mån kapital kan överföras.

I den uppgift om solvenskapitalkravet som avses i punkt 1 e ii ska separat anges det belopp som beräknats enligt kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 2 och 3 och eventuellt kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37 eller effekten av de specifika parametrar som försäkrings- eller återförsäkringsföretaget ska använda i enlighet med artikel 110, med kortfattad uppgift om den berörda tillsyns myndighetens skäl för sitt krav.

Medlemsstaterna får dock – utan att detta påverkar andra offent liggöranden som är obligatoriska enligt andra rättsliga och admi nistrativa krav – föreskriva att även om solvenskapitalkravet i punkt 1 e ii offentliggörs behöver inte kapitaltillägget, eller effek ten av de specifika parametrar som försäkrings- eller återförsäk ringsföretaget måste använda i enlighet med artikel 110, offentliggöras separat under en övergångsperiod som löper ut senast den 31 oktober 2017.

Offentliggörandet av solvenskapitalkravet ska i tillämpliga fall åtföljas av en uppgift om att beloppet blir slutgiltigt först efter det att tillsynsmyndigheten gjort sin bedömning.

Artikel 52

Information till och rapporter från Ceiops

1. Medlemsstaterna ska föreskriva att tillsynsmyndigheterna årligen ska lämna följande uppgifter till Ceiops:

a) Genomsnittligt kapitaltillägg per företag och fördelningen av det kapitaltillägg som tillsynsmyndigheten ålagt under det föregående året, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet och med separat redovisning avseende

i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag,

ii)livförsäkringsföretag,

iii)skadeförsäkringsföretag,

iv)försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet,

v) återförsäkringsföretag.

b) För var och en av de uppgifter som anges i led a: andelen av kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b och c.

2. Ceiops ska årligen offentliggöra följande uppgifter:

a) Den totala fördelningen av tilläggskapitalet för samtliga med lemsstater, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet och separat redovisat för

i) samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag,

ii)livförsäkringsföretag,

iii)skadeförsäkringsföretag,

iv)försäkringsföretag som bedriver både livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet,

v) återförsäkringsföretag.

b) Fördelningen av kapitaltilläggen för varje medlemsstat sepa rat, uttryckt i procent av solvenskapitalkravet, för samtliga försäkrings- och återförsäkringsföretag i den berörda medlemsstaten.

c) För var och en av de uppgifter som avses i leden a och b, andelen av kapitaltillägg som ålagts enligt artikel 37.1 a, b och c.

3. Ceiops ska överlämna de uppgifter som anges i punkt 2 till Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans med en rapport som redogör för graden av samstämmighet mellan till synsmyndigheternas tillämpning av krav på kapitaltillägg i de olika medlemsstaterna.

Artikel 53

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: tillämpliga principer

1. Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter försäkringsföretag inte offentliggör uppgifter i följande fall:

a) Om ett företags konkurrenter skulle gynnas i otillbörlig grad om uppgifterna offentliggjordes.

b) Om ett företag är ålagt tystnadsplikt eller sekretess genom sina förpliktelser mot försäkringstagarna eller andra relatio ner med motparter.

656

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/38

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Om tillsynsmyndigheten har tillåtit att uppgifter inte offent liggörs, ska företagen ange detta i lägesrapporten om solvens och finansiell ställning med uppgift om skälen till detta.

3. Tillsynsmyndigheterna ska tillåta att försäkrings- och åter försäkringsföretag utnyttjar, eller hänvisar till, offentliggöranden som gjorts för att uppfylla andra rättsliga eller administrativa krav, såvida dessa offentliggöranden till såväl art som omfattning är lik värdiga med den information som krävs enligt artikel 51.

4. Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på de uppgifter som avses i artikel 51.1 e.

Artikel 54

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: uppdateringar och frivilliga ytterligare uppgifter

1. Om någon betydande förändring inträffat som i väsentlig grad minskat relevansen hos de uppgifter som offentliggjorts enligt artiklarna 51 och 53, ska försäkrings- och återförsäkrings företag offentliggöra lämplig information om arten och följderna av denna betydande förändring.

Vid tillämpningen av första stycket ska minst följande anses vara betydande förändringar:

a) Det har konstaterats att minimikapitalkravet inte är uppfyllt, och tillsynsmyndigheterna antingen bedömer att företaget inte kommer att kunna överlämna någon realistisk kortsiktig finansiell saneringsplan eller inte erhåller någon sådan plan inom en månad efter det datum då underlåtelsen upptäcktes.

b) Ett väsentligt underskridande av solvenskapitalkravet har konstaterats, och tillsynsmyndigheterna har efter två måna der efter det datum då underlåtelsen upptäcktes inte erhållit någon realistisk åtgärdsplan.

I fall enligt andra stycket a ska tillsynsmyndigheterna kräva att företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet av underskri dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en kortsiktig finansiell saneringsplan ursprungligen bedömts vara realistisk men avvikelsen från minimikapitalkravet ändå inte har korrige rats inom tre månader från det att den konstaterats, ska avvikel sen offentliggöras vid utgången av denna period tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korri gerande åtgärder.

I fall enligt andra stycket b ska tillsynsmyndigheterna kräva att företaget i fråga omedelbart offentliggör beloppet för underskri dandet tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder. Om en åtgärds plan ursprungligen har bedömts vara realistisk men avvikelsen från minimikapitalkravet ändå inte har korrigerats inom sex månader från det att den konstaterats, ska avvikelsen offentliggö ras vid utgången av denna period tillsammans med en förklaring av dess orsaker och följder samt eventuella vidtagna korrigerande åtgärder samt eventuella ytterligare planerade korrigerande åtgärder.

2. Försäkrings- och återförsäkringsföretag får frivilligt offent liggöra varje uppgift eller förklaring som rör deras solvens eller finansiella ställning för vilken offentliggörande inte krävs genom artiklarna 51 och 53 och punkt 1 i den här artikeln.

Artikel 55

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: styrdokument och godkännande

1. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk ringsföretag ska ha upprättat lämpliga system och strukturer för att uppfylla kraven i artiklarna 51 och 53 och artikel 54.1 samt ett styrdokument som säkerställer att alla uppgifter som offent liggörs i enlighet med artiklarna 51, 53 och 54 fortlöpande är relevanta.

2. Lägesrapporten ska godkännas av försäkrings- eller återför säkringsföretagets förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan och får offentliggöras först efter detta godkännande.

Artikel 56

Lägesrapport om solvens och finansiell ställning: genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera vilka uppgifter som obligatoriskt ska offentliggöras och formerna för detta.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 4

K v a l i f i c e r a d e i n n e h a v

Artikel 57

Förvärv

1. Medlemsstaterna ska kräva att alla fysiska eller juridiska per soner, eller sådana personer i samråd (nedan kallade tilltänkta för värvare), som har fattat ett beslut om att direkt eller indirekt förvärva ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäk ringsföretag, eller om att ytterligare öka, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, varigenom andelen av röstetalet eller kapitalet kommer att över stiga 20 %, 30 % eller 50 % eller så att försäkrings- eller återför säkringsföretaget kommer att få ställning av dotterföretag, (tilltänkt förvärv), först skriftligen underrättar tillsynsmyndighe terna för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag i vilket de avser att förvärva eller ytterligare öka ett kvalificerat innehav om

657

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/39

storleken på det tilltänkta innehavet samt lämnar relevanta upp gifter enligt artikel 59.4. Medlemsstaterna behöver inte tillämpa tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredje del enligt artikel 9.3 a i direktiv 2004/109/EG.

2. Medlemsstaterna ska kräva att varje fysisk eller juridisk per son som har fattat ett beslut om att avyttra, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföre tag först skriftligen underrättar tillsynsmyndigheterna i företagets hemmedlemsstat om storleken av den personens innehav efter det avsedda avyttrandet. En sådan person ska även underrätta tillsyns myndigheten om ett beslut om att minska den personens kvalifi cerade innehav i sådan mån att dennes andel av röstetalet eller kapitalet skulle understiga 20 %, 30 % eller 50 %, eller så att försäkrings- eller återförsäkringsföretagets ställning som dotter företag till den personen därigenom skulle upphöra. Medlemssta terna behöver inte tillämpa tröskelvärdet 30 % om de tillämpar ett tröskelvärde på en tredjedel enligt artikel 9.3 a i direktiv

2004/109/EG.

Artikel 58

Bedömningsperiod

1. Utan dröjsmål och under alla förhållanden senast två arbets dagar efter mottagandet av den obligatoriska underrättelsen enligt artikel57.1 samt efter ett eventuellt därpå följande mottagande av den information som avses i punkt 2, ska tillsynsmyndigheterna för den tilltänkte förvärvaren skriftligen bekräfta mottagandet.

Tillsynsmyndigheterna ska göra bedömningen enligt artikel 59.1 (bedömningen) inom 60 arbetsdagar från och med den skriftliga bekräftelsen av mottagandet av underrättelsen och av alla de handlingar som medlemsstaten kräver ska bifogas underrättelsen i enlighet med förteckningen i artikel 59.4 (bedömningsperioden)

Tillsynsmyndigheterna ska, vid tidpunkten för den skriftliga bekräftelsen, informera den tilltänkte förvärvaren om den dag då bedömningsperioden löper ut.

2. Tillsynsmyndigheterna får under bedömningsperioden vid behov, och inte senare än den femtionde arbetsdagen i bedöm ningsperioden, begära ytterligare uppgifter som krävs för att slut föra bedömningen. Denna begäran ska vara skriftlig och ska klart ange vilka ytterligare uppgifter som krävs.

Bedömningsperioden ska avbrytas mellan det datum då tillsyns myndigheterna begär in uppgifter och det datum då svar tas emot från den tilltänkte förvärvaren. Avbrottet får inte överstiga tjugo arbetsdagar. Om tillsynsmyndigheterna därefter begär ytterligare uppgifter för komplettering eller förtydligande av uppgifterna, vil ket de själva får besluta om, får detta inte leda till att bedömnings perioden avbryts.

3. Tillsynsmyndigheterna får förlänga det avbrott som avses i punkt 2andra stycket till högst trettio arbetsdagar om den till tänkte förvärvaren är

a) etablerad eller reglerad utanför gemenskapen, eller

b) en fysisk eller juridisk person och inte underställd tillsyn enligt det här direktivet eller rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (1), direktiv

2004/39/EG eller direktiv 2006/48/EG.

4. Om tillsynsmyndigheterna efter avslutad bedömning beslu tar att motsätta sig det tilltänkta förvärvet, ska de inom två arbets dagar, och inom bedömningsperioden, skriftligen underrätta den tilltänkte förvärvaren och ange skälen för sitt beslut. Om inget annat föreskrivs i nationell lagstiftning, får en lämplig motivering av beslutet göras tillgänglig för allmänheten på den tilltänkte för värvarens begäran. Detta får inte hindra en medlemsstat från att ge tillsynsmyndigheten befogenhet att offentliggöra beslutet utan att den tilltänkte förvärvaren begär detta.

5. Om tillsynsmyndigheterna inom bedömningsperioden inte skriftligen motsätter sig det tilltänkta förvärvet, ska förvärvet anses vara godkänt.

6. Tillsynsmyndigheterna får fastställa en maximiperiod inom vilken det tilltänkta förvärvet ska vara genomfört och förlänga den när det är lämpligt.

7. Medlemsstaterna får inte införa strängare krav på underrät telse till och godkännande av tillsynsmyndigheterna av ett direkt eller indirekt förvärv av rösträtter eller kapital än de som före skrivs i detta direktiv.

8. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som när mare specificerar justeringar av kriterierna i artikel 59.1 för att beakta den framtida utvecklingen och sörja för en enhetlig til lämpning av artiklarna 57–63.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 59

Bedömning

1. Vid bedömningen av underrättelsen enligt artikel 57.1 och av uppgifterna enligt artikel 58.2 ska tillsynsmyndigheterna, för att säkerställa sund och ansvarsfull ledning av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som förvärvet gäller, och med beak tande av den tilltänkte förvärvarens sannolika påverkan på försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, på grundval av samt liga följande kriterier bedöma om den tilltänkte förvärvaren är lämplig och det tilltänkta förvärvet är ekonomiskt sunt:

a) Den tilltänkte förvärvarens anseende.

(1) EGT L 375, 31.12.1985, s. 3.

658

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/40

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

b) Det anseende och de erfarenheter de personer har som kom mer att leda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets verk samhet till följd av det tilltänkta förvärvet.

c) Den tilltänkte förvärvarens ekonomiska ställning, särskilt när det gäller den typ av verksamhet som bedrivs eller ska bedri vas i det försäkrings- eller återförsäkrings företag som förvär vet gäller.

d) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget kommer att kunna uppfylla och fortsätta att uppfylla stabilitetskraven enligt detta direktiv och, i tillämpliga fall, andra direktiv, främst direktiv 2002/87/EG, särskilt om den grupp som det kommer att bli en del av har en struktur som möjliggör en effektiv tillsyn, ett effektivt informationsutbyte mellan till synsmyndigheterna samt fastställande av fördelningen av ansvaret mellan tillsynsmyndigheterna.

e) Om det finns rimlig anledning att misstänka att det tilltänkta förvärvet har en koppling till pågående eller genomförd pen ningtvätt eller finansiering av terrorism eller försök till detta, enligt artikel 1iE uropaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26oktober 2005 om åtgärder för att för hindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (1), eller att det tilltänkta förvär vet kan öka riskerna för sådan verksamhet.

2. Tillsynsmyndigheterna får motsätta sig det tilltänkta förvär vet endast om det finns rimlig anledning att göra detta enligt kri terierna i punkt 1 eller om de uppgifter som lämnats av den tilltänkte förvärvaren är ofullständiga.

3. Medlemsstaterna får varken införa förhandsvillkor för stor leken på förvärvet av aktieägarandel eller tillåta tillsynsmyndighe terna att bedöma det tilltänkta förvärvet utifrån marknadens ekonomiska behov.

4. Medlemsstaterna ska se till att en förteckning görs allmänt tillgänglig med de uppgifter som krävs för bedömningen och som måste lämnas till tillsynsmyndigheterna vid den tid för underrät telsen som avses i artikel 57.1. Uppgiftskraven ska vara propor tionella och anpassade till den tilltänkte förvärvarens och det tilltänkta förvärvets karaktär. Medlemsstaterna får inte kräva upp gifter som inte är relevanta för bedömningen.

5. Utan hinder av artikel 58.1, 58.2 och 58.3 ska en tillsyns myndighet, om den har fått underrättelser om två eller flera till tänkta förvärv eller ökningar av kvalificerade innehav i ett och samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag, behandla de till tänkta förvärvarna på ett icke diskriminerande sätt.

(1) EUT L 309, 25.11.2005, s. 15.

Artikel 60

Förvärv som görs av reglerade finansiella företag

1. Berörda tillsynsmyndigheter ska arbeta i fullständigt sam råd med varandra vid bedömningen, om den tilltänkte förvärva ren tillhör någon av följande kategorier:

a) Ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller förvaltningsbolag enligt artikel1a.2 i direktiv 85/611/EEG (förvaltningsbolag för fondföretag) som är auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en annan sektor än den som förvärvet gäller.

b) Ett moderföretag till ett kreditinstitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepappersföretag eller förvalt ningsbolag för fondföretag som är auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en annan sektor än den som förvär vet gäller.

c) En fysisk eller juridisk person som kontrollerar ett kreditin stitut, försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, värdepap persföretag eller förvaltningsbolag för fondföretag som är auktoriserat i en annan medlemsstat eller inom en annan sek tor än den som förvärvet gäller.

2. Tillsynsmyndigheterna ska utan onödigt dröjsmål förse var andra med alla väsentliga uppgifter eller andra uppgifter som är väsentliga eller relevanta för bedömningen. Härvid ska tillsyns myndigheterna inbördes på begäran överlämna alla relevanta uppgifter och på eget initiativ överlämna alla väsentliga uppgif ter. Eventuella synpunkter eller reservationer från den tillsyns myndighet som ansvarar för den tilltänkte förvärvaren ska anges i ett beslut av den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäk ringsföretag som förvärvet gäller.

Artikel 61

Försäkrings- och återförsäkringsföretags information till tillsynsmyndigheterna

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska, då de får kännedom därom, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om sådana förvärv eller avyttringar av innehav i företagets kapital som får till följd att dessa innehav överstiger eller understiger något av de gränstal som anges i artiklarna 57 och 58.1–58.7.

Försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska också, minst en gång om året, underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om namnen på aktieägare och medlemmar med kvalificerade innehav samt om storleken på sådana innehav, såsom framgår exempelvis av uppgifter som lämnats vid bolagsstämma med aktieägare och medlemmar eller av uppgifter som redovisats i enlighet med föreskrifter som gäller för börsnoterade företag.

659

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/41

Artikel 62

Kvalificerade innehav: tillsynsmyndigheternas befogenheter

Medlemsstaterna ska, i fall då de personer som avses i artikel 57 utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att vara till förfång för en sund och ansvarsfull ledning av ett försäkrings- eller åter försäkringsföretag, kräva att tillsynsmyndigheten i hemmedlems staten för det företag i vilket ett kvalificerat innehav eftersträvas eller utökas vidtar lämpliga åtgärder för att få detta förhållande att upphöra. Sådana åtgärder får bland annat bestå i förelägganden, sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt i upphävande av rösträtt som är knuten till de ifrågavarande aktieägarnas eller medlemmarnas aktier eller andelar.

Motsvarande åtgärder ska vidtas i fråga om fysiska eller juridiska personer som underlåter att lämna sådana underrättelser som avses i artikel 57.

Om ett innehav har förvärvats trots att tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten har motsatt sig förvärvet, ska medlemssta terna, oavsett de sanktioner som i övrigt vidtas, föreskriva:

1. att rösträtterna för sådana innehav inte får utövas, eller

2. att avgivna röster får eller ska förklaras ogiltiga.

Artikel 63

Rösträtt

Vid tillämpningen av detta avsnitt ska hänsyn tas till rösträtter enligt artiklarna 9 och 10 i direktiv 2004/109/EG samt villkoren för sammanläggning av dessa enligt artikel 12.4 och 12.5 i det direktivet.

Medlemsstaterna ska inte beakta de rösträtter eller andelar som värdepappersföretag eller kreditinstitut kan inneha till följd av garantiverksamhet för finansiella instrument och/eller placering av finansiella instrument på grundval av ett fast åtagande enligt avsnitt A punkt 6 i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, förutsatt att dessa rättigheter dels inte utövas eller på annat sätt utnyttjas för att ingripa i emittentens förvaltning, dels avyttras inom ett år efter förvärvet.

A v s n i t t 5

T y s t n a d s p l i k t , i n f o r m a t i o n s u t b y t e o c h f r ä m j a n d e a v e n h e t l i g h e t i t i l l s y n e n

Artikel 64

Tystnadsplikt

Medlemsstaterna ska föreskriva att samtliga personer som tjänst gör hos eller har tjänstgjort hos tillsynsmyndigheter, liksom revi sorer eller experter som är verksamma för dessa myndigheters räkning, ska vara bundna av tystnadsplikt.

Utan att det påverkar fall som omfattas av straffrättslig lagstift ning, får ingen konfidentiell information som sådana personer erhåller i tjänsten röjas till någon person eller myndighet utom i sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifika tion av enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretag.

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har försatts i kon kurs eller underkastats tvångslikvidation, får dock konfidentiell information, som inte berör tredje part som strävar efter att rädda företaget, röjas vid civilrättsliga eller kommersiella förfaranden.

Artikel 65

Informationsutbyte mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter

Vad som sägs i artikel 64 ska inte hindra utbyte av information mellan tillsynsmyndigheter i olika medlemsstater. För sådan infor mation ska tystnadsplikt gälla enligt artikel 64.

Artikel 66

Samarbetsavtal med tredjeland

Medlemsstaterna får ingå samarbetsavtal om utbyte av informa tion med tillsynsmyndigheter i tredjeland eller med myndigheter eller organ i tredjeland enligt definitionen i artikel 68.1 och 68.2 endast om den information som ska lämnas omfattas av garan tier om tystnadsplikt som minst är likvärdiga med dem som avses i detta avsnitt. Detta utbyte av information ska vara avsett för dessa myndigheters eller organs utförande av sin tillsynsuppgift.

Om den information som ska lämnas av en medlemsstat till ett tredjeland ursprungligen kommer från en annan medlemsstat får den endast lämnas vidare om uttryckligt medgivande ges från till synsmyndigheten i den medlemsstaten, och i så fall endast i det syfte för vilket den myndigheten gav sitt medgivande.

Artikel 67

Användning av konfidentiell information

Tillsynsmyndigheter, som erhåller konfidentiell information enligt artiklarna 64 eller 65, får använda den endast i tjänsten och där endast för följande ändamål:

1. För att kontrollera att villkoren för att försäkrings- eller åter försäkringsföretag ska få starta verksamhet är uppfyllda och för att underlätta tillsynen över sådan verksamhet, särskilt med avseende på kontroll av försäkringstekniska avsätt ningar, solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och företagsstyrningssystem.

2. För att ålägga sanktioner.

3. Vid förvaltningsrättsligt överklagande av beslut som har fat tats av tillsynsmyndigheten.

4. Vid domstolsförfarande enligt detta direktiv.

660

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/42

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 68

Informationsutbyte med andra myndigheter

1. Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte utgöra hinder för något av följande:

a) Utbyte av information mellan flera tillsynsmyndigheter i samma medlemsstat under utövandet av deras tillsynsfunktion.

b) Utbyte av information, under utövandet av deras tillsyns funktion, mellan tillsynsmyndigheter och någon av följande parter i samma medlemsstat:

i) Myndigheter som ansvarar för tillsynen över kreditinsti tut och andra finansiella organisationer samt myndighe ter med ansvar för tillsyn över finansiella marknader.

ii)Organ som har befattning med försäkrings- eller återför säkringsföretags konkurs eller likvidation eller liknande förfaranden.

iii)Personer med ansvar för obligatorisk revision av försäk ringsföretags, återförsäkringsföretags och andra finan siella instituts räkenskaper.

c) Att till organ som administrerar tvångslikvidationsförfaran den eller garantifonder lämna sådan information som är nöd vändig för att dessa ska kunna utföra sina uppdrag.

Sådant informationsutbyte som avses i leden b och c får också ske mellan olika medlemsstater.

Den information som dessa myndigheter, organ och personer tar emot ska omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 64.

2. Artiklarna 64–67 ska inte hindra medlemsstaterna från att tillåta informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna och någon av följande parter:

a) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de organ som har befattning med försäkrings- eller återförsäkringsföretags lik vidation, konkurs och liknande förfaranden.

b) Myndigheter med ansvar för tillsyn över de personer som ansvarar för lagstadgad revision av försäkrings- och återför säkringsföretags, kreditinstituts, värdepappersföretags och andra finansiella instituts räkenskaper.

c) Oberoende aktuarier för försäkrings- eller återförsäkringsfö retag som utövar lagstadgad tillsyn över dessa företag samt de organ som har till uppgift att övervaka dessa aktuarier.

Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst följande villkor uppfylls:

a) Informationen ska användas för att genomföra den övervak ning eller utöva den lagstadgade tillsyn som anges i första stycket.

b) Den information som mottas ska omfattas av kravet på tyst nadsplikt enligt artikel 64.

c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt tillstånd.

Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra med lemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har til låtelse att motta information enligt första och andra styckena.

3. Vad som sägs i artiklarna 64–67 ska inte hindra medlems staterna från att, i syfte att stärka stabiliteten och integriteten i det finansiella systemet, tillåta utbyte av information mellan tillsyns myndigheterna och myndigheter eller organ som är ansvariga för att upptäcka och utreda överträdelser av bolagsrättslig lagstiftning.

Medlemsstater som tillämpar första stycket ska kräva att minst följande villkor uppfylls:

a) Informationen ska vara avsedd att användas för att upptäcka och utreda överträdelser enligt första stycket.

b) Den information som tas emot ska omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 64.

c) När informationen härrör från en annan medlemsstat, får den inte vidarebefordras utan uttryckligt tillstånd från den till synsmyndighet från vilka den härrör, och när det är lämpligt endast för de ändamål för vilka myndigheten har givit sitt tillstånd.

Om en medlemsstats myndigheter eller organ som avses i första stycket utför sin uppgift att upptäcka och utreda överträdelser med hjälp av personer som genom sin särskilda kompetens är utsedda till detta och som inte är anställda inom den offentliga förvaltningen, får möjligheten till det informationsutbyte som avses i första stycket utsträckas till att omfatta dessa personer enligt de villkor som föreskrivs i andra stycket.

För genomförande av andra stycket c ska de myndigheter eller organ som avses i första stycket till de tillsynsmyndigheter från vilka informationen härrör uppge identitet och exakt ansvarsom råde för de personer som ska få tillgång till denna.

4. Medlemsstaterna ska meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna vilka myndigheter, personer och organ som har tillåtelse att motta information enligt punkt 3.

Artikel 69

Utlämnande av uppgifter till den centrala förvaltning som ansvarar för den finansiella lagstiftningen

Vad som sägs i artiklarna 64 och 67 ska inte hindra medlemssta terna från att, med stöd av bestämmelser i lag, tillåta att viss

661

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/43

information lämnas ut till andra organ inom deras centrala för valtning som ansvarar för lagstiftning om tillsyn över kreditinsti tut, finansiella institut, placeringstjänster och försäkrings- eller återförsäkringsföretag samt till personer som företräder sådana organ.

Sådant utlämnande får ske endast då det är nödvändigt för utö vande av stabilitetskontroll. Medlemsstaterna ska dock föreskriva att sådan information som har erhållits med stöd av artiklarna 65 och 68.1, och information som erhållits vid kontroll på plats i enlighet med artikel 32 får röjas endast med uttryckligt samtycke av den tillsynsmyndighet från vilka informationen härrör eller av tillsynsmyndigheten i den medlemsstat i vilken kontrollen på plats utfördes.

Artikel 70

Överföring av uppgifter till centralbanker och andra monetära myndigheter

Utan att det påverkar tillämpningen av detta avsnitt får en tillsyns myndighet överföra uppgifter till följande för att de ska kunna utföra sina uppgifter:

1. Centralbanker och andra organ med liknande uppgifter i deras egenskap av monetära myndigheter.

2. I förekommande fall till andra offentliga myndigheter med uppgift att utöva tillsyn över betalningssystem.

A v s n i t t 6

S k y l d i g h e t e r f ö r r e v i s o r e r

Artikel 72

Skyldigheter för revisorer

1. Medlemsstaterna ska föreskriva åtminstone att auktorise rade personer i den mening som avses i rådets åttonde direktiv

84/253/EEG av den 10 april 1984 grundat på artikel 54.3 g i för draget, om godkännande av personer som har ansvar för lagstad gad revision av räkenskaper (1), som i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag utför en lagstadgad revision som avses i artikel 51 i direktiv 78/660/EEG, artikel 37 i direktiv 83/349/EEG eller artikel 31 i direktiv 85/611/EEG eller något annat uppdrag föreskrivet i lag, är skyldiga att omgående rapportera till tillsyns myndigheterna alla uppgifter eller beslut rörande detta företag som de har fått kännedom om vid utförandet av sitt uppdrag och som riskerar att få någon av följande konsekvenser:

a) En påtaglig överträdelse av lagar och andra författningar som reglerar villkoren för auktorisation eller som särskilt reglerar bedrivandet av försäkrings- och återförsäkringsföretags verksamhet.

Sådana myndigheter eller organ får också till tillsynsmyndighe terna vidarebefordra sådana uppgifter som dessa kan behöva enligt artikel 67. Information som tas emot i detta sammanhang ska omfattas av bestämmelserna om tystnadsplikt enligt detta avsnitt.

b) Negativ påverkan på försäkrings- eller återförsäkringsföreta gets fortsatta drift.

c) Vägran att godkänna räkenskaperna eller framställande av reservationer.

Artikel 71

Enhetlighet i tillsynen

1. Medlemsstaterna ska se till att en EU-dimension beaktas på ett lämpligt sätt i tillsynsmyndigheternas mandat.

2. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna vid fullgörandet av sina skyldigheter beaktar enhetligheten när det gäller tillsynsverktyg och tillsynsrutiner vid tillämpningen av de lagar, förordningar och administrativa krav som antagits i enlig het med detta direktiv. För detta ändamål ska medlemsstaterna se till att tillsynsmyndigheterna deltar i verksamheten i Ceiops i enlighet med beslut 2009/79/EG och tar vederbörlig hänsyn till Ceiops riktlinjer och rekommendationer i punkt 3 i denna artikel.

3. Ceiops ska, om så krävs, tillhandahålla icke rättsligt bin dande riktlinjer och rekommendationer avseende genomförandet av bestämmelserna i detta direktiv och dess genomförandeåtgär der för att förbättra tillsynsmetodernas enhetlighet. Dessutom ska Ceiops regelbundet, dock minst vartannat år, rapportera till Euro paparlamentet, rådet och kommissionen om utvecklingen av till synens enhetlighet i gemenskapen.

d) Bristande uppfyllelse av solvenskapitalkravet.

e) Bristande uppfyllelse av minimikapitalkravet.

De personer som avses i första stycket ska också rapportera alla uppgifter eller beslut som de får kännedom om vid utförandet av sitt i första stycket beskrivna uppdrag, rörande ett företag som genom kontroll har nära förbindelser med det försäkrings- eller återförsäkringsföretag i vilket uppdraget utförs.

2. Det förhållandet att de personer som auktoriserats enligt direktiv 84/253/EEG till tillsynsmyndigheterna i god avsikt röjer sådana uppgifter eller beslut som avses i punkt 1 ska inte utgöra en överträdelse av någon tystnadsplikt föreskriven i avtal, lag eller annan bestämmelse, och ska inte medföra något som helst ansvar för dessa personer.

(1) EGT L 126, 12.5.1984, s. 20.

662

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/44

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

KAPITEL V

Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring

Artikel 73

Verksamhet med både livförsäkring och skadeförsäkring

1. Försäkringsföretag får inte auktoriseras för att bedriva både livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet samtidigt.

2. Genom undantag från punkt 1 får medlemsstaterna före skriva att:

a) Företag som auktoriserats för livförsäkringsverksamhet kan få auktorisation även för skadeförsäkringsverksamhet för sådana risker som anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2.

b) Företag som har auktoriserats endast för sådana risker som anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 får auktoriseras för livförsäkringsverksamhet.

Varje verksamhet ska emellertid förvaltas separat i enlighet med artikel 74.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att de företag som avses i punkt 2 för hela sin verksamhet ska följa de redovisningsregler som gäller för livförsäkringsföretag. I avvaktan på samordning i detta avseende får medlemsstaterna även i fråga om regler om lik vidation föreskriva att verksamhet som avser sådana risker som anges i del A i bilaga I i klasserna 1 och 2 och som bedrivs av dessa företag ska följa de regler som gäller för livförsäkringsverksamhet.

4. När ett skadeförsäkringsföretag har finansiella, affärsmässiga eller administrativa kopplingar till ett livförsäkringsföretag, ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaterna säkerställa att berörda företags redovisning inte förlorar i tydlighet genom avtal mellan företagen eller genom någon åtgärd som skulle kunna påverka fördelningen av kostnader och intäkter.

5. Företag som vid följande tidpunkter samtidigt bedrev både livförsäkrings- och skadeförsäkringsverksamhet som omfattas av detta direktiv får fortsätta att bedriva dessa verksamheter samti digt, under förutsättning att det för varje verksamhetsform upp rättas en särskild förvaltning i enlighet med artikel 74.

a) 1 januari 1981 vad gäller företag som har auktoriserats i Grekland.

b) 1 januari 1986 vad gäller företag som har auktoriserats i Spa nien eller Portugal.

c) 1 januari 1995 vad gäller företag som har auktoriserats i Öst errike, Finland eller Sverige.

d) 1 maj 2004 vad gäller företag som har auktoriserats i Tjeck ien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien.

e) 1 januari 2007 vad gäller företag som auktoriserats i Bulga rien och Rumänien.

f) 15 mars 1979 vad gäller övriga företag.

Hemmedlemsstaten får föreskriva att försäkringsföretag, inom en tidsperiod som bestäms av den medlemsstaten, ska upphöra med sådan samtidigt bedriven livförsäkrings- och skadeförsäkrings verksamhet som de utövade vid de tidpunkter som anges i första stycket.

Artikel 74

Särskild förvaltning av livförsäkring och skadeförsäkring

1. Den särskilda förvaltning som avses i artikel 73 ska organi seras på sådant sätt att livförsäkringsverksamhet hålls avskild från skadeförsäkringsverksamhet.

Respektive intressen för liv- och skadeförsäkringstagare får inte åsidosättas, och i synnerhet ska avkastningen av livförsäkring komma livförsäkringstagarna till godo på samma sätt som om försäkringsföretaget endast bedrev verksamhet med livförsäkring.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 100 och 128 ska sådana försäkringsföretag som avses i artikel 73.2 och 73.5 beräkna:

a) Ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin livförsäkrings- eller livåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företaget i fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval av den separata redovisning som avses i punkt 6, och

b) ett teoretiskt minimikapitalkrav för sin skadeförsäkrings- eller skadeåterförsäkringsverksamheter, beräknat som om företa get i fråga endast bedrev sådan verksamhet och på grundval av den separata redovisning som avses i punkt 6.

3. Försäkringsföretag som avses i artikel 73.2 och 73.5 ska minst täcka följande med ett lika stort belopp bestående av med räkningsbara poster i primärkapitalet:

a) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras liv- och livåterförsäkringsverksamhet.

b) Det teoretiska minimikapitalkravet för deras skade- och skadeåterförsäkringsverksamhet.

De finansiella minimikrav som avses i första stycket, som hänför sig till livförsäkringsverksamheten och skadeförsäkringsverksam heten, får inte belasta den andra verksamheten.

4. Så länge de finansiella minimikrav som avses i punkt 3 är uppfyllda får företaget, förutsatt att tillsynsmyndigheten är infor merad härom, utnyttja de öppet redovisade medräkningsbara pos terna i kapitalbasen som vid tillfället är tillgängliga för den ena eller andra verksamheten för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i artikel 100.

663

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/45

5. Tillsynsmyndigheterna ska granska resultaten av både liv- och skadeförsäkringsverksamheten för att se till att kraven i punk terna 1–4 uppfylls.

6. Räkenskaper ska föras som separat utvisar hur resultaten för livförsäkring och skadeförsäkring uppnåtts. Alla intäkter, särskilt premier, inbetalningar från återförsäkrare och avkastning av pla ceringar, och alla kostnader, särskilt försäkringsersättningar, för stärkning av försäkringstekniska avsättningar, återförsäkringspremier och driftskostnader för försäkringsverk samheten, ska särredovisas med hänsyn till deras ursprung. Pos ter som hänför sig till båda verksamheterna ska redovisas enligt de fördelningsprinciper som godkänts av tillsynsmyndigheten.

Försäkringsföretagen ska på grundval av sin redovisning utarbeta en särredovisning med specifikation enligt artikel98.4 av de med räkningsbara poster i primärkapitalet som täcker vart och ett av de teoretiska minimikapitalkrav som avses i punkt 2.

7. Om värdet av de medräkningsbara posterna i primärkapi talet för någon av verksamheterna är otillräckligt för att täcka de finansiella minimikrav som avses i punkt 3 första stycket, ska till synsmyndigheterna med avseende på den verksamhetsform det gäller vidta de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv, oavsett resultatet av den andra verksamheten.

Med undantag från bestämmelserna i punkt 3 andra stycket, får bland dessa åtgärder ingå medgivande av överföring av öppet redovisade medräkningsbara poster i primärkapitalet från den ena verksamhetsformen till den andra.

KAPITEL VI

Bestämmelser om värdering av tillgångar och skulder, försäkringstekniska avsättningar, kapitalbas, solvenskapitalkrav, minimikapitalkrav och placeringsregler

A v s n i t t 1

V ä r d e r i n g a v t i l l g å n g a r o c h s k u l d e r

Artikel 75

Värdering av tillgångar och skulder

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför säkringsföretag, om inte annat anges, värderar tillgångar och skul der enligt följande principer:

a) Tillgångar ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna utväxlas i en transaktion mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transak tionen genomförs.

b) Skulder ska värderas till det belopp för vilket de skulle kunna överlåtas eller regleras i en transaktion mellan kunniga par ter som är oberoende av varandra och har ett intresse av att transaktionen genomförs.

Vid värdering av skulder enligt led b får ingen anpassning göras för att ta hänsyn till försäkrings- eller återförsäkringsföretagets egen kreditvärdighet.

2. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ange vilka metoder och antaganden som ska användas vid värderingen av tillgångar och skulder enligt punkt 1.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 2

B e s t ä m m e l s e r o m f ö r s ä k r i n g s t e k n i s k a a v s ä t t n i n g a r

Artikel 76

Allmänna bestämmelser

1. Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk ringsföretag bestämmer försäkringstekniska avsättningar i fråga om alla sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser mot försäkrings- och förmånstagare enligt försäkrings- eller återförsäkringsavtal.

2. Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska mot svara det aktuella belopp som försäkrings- och återförsäkringsfö retag skulle vara tvungna att betala om de omedelbart skulle föra över sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser till ett annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

3. Beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska utnyttja och vara förenlig med information från de finansiella marknaderna och allmänt tillgängliga uppgifter om teckningsris ker (överensstämmelse med marknaden).

4. De försäkringstekniska avsättningarna ska beräknas på ett ansvarsfullt, tillförlitligt och objektivt sätt.

5. Med beaktande av principerna i punkterna 2, 3 och 4, och med hänsyn till principerna i artikel 75.1 ska beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna genomföras i enlighet med artiklarna 77–82 och 86.

Artikel 77

Beräkning av försäkringstekniska avsättningar

1. Värdet av de försäkringstekniska avsättningarna ska vara lika med summan av bästa skattningen och en riskmarginal enligt punkterna 2 och 3.

664

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/46

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Bästa skattningen ska motsvara det sannolikhetsvägda genomsnittet för de framtida kassaflödena med beaktande av pengarnas tidsvärde (det förväntade nuvärdet av de framtida kas saflödena) med tillämpning av riskfria räntesatser för relevanta durationer.

Beräkningen av bästa skattningen ska bygga på aktuell och tro värdig information och realistiska antaganden och utföras med lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska metoder.

Den kassaflödesprognos som används vid beräkningen av bästa skattning ska beakta alla in- och utflöden av likvida medel som krävs för att reglera försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.

Bästa skattningen ska beräknas brutto, utan avdrag för belopp som kan återvinnas enligt återförsäkringsavtal och från specialfö retag. Dessa belopp ska beräknas separat i enlighet med artikel81.

3. Riskmarginalen ska vara tillräcklig för att säkerställa att vär det av de försäkringstekniska avsättningarna motsvarar det belopp som försäkrings- och återförsäkringsföretag kan förväntas kräva för att ta över och uppfylla försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna.

4. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska värdera bästa skattningen och riskmarginalen separat.

Om de framtida kassaflödena i samband med försäkrings- eller återförsäkringsförpliktelser kan efterbildas på ett säkert sätt med hjälp av finansiella instrument för vilka ett pålitligt marknads värde är tillgängligt, ska värdet av de försäkringstekniska avsätt ningar som avser dessa framtida kassaflöden fastställas på grundval av marknadsvärdet av dessa finansiella instrument. I sådana fall ska det inte krävas separata beräkningar av bästa skatt ning och riskmarginal.

5. Om försäkrings- och återförsäkringsföretag värderar bästa skattning och riskmarginal separat, ska riskmarginalen beräknas genom att bestämma kostnaden för att hålla ett så stort belopp av medräkningsbar kapitalbas som motsvarar solvenskapitalkravet för att kunna täcka försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna under deras återstående ansvars- och avvecklingstid.

Den räntesats som används vid fastställandet av kostnaden för att hålla denna medräkningsbara kapitalbas (cost-of-capital- räntesatsen), ska vara densamma för alla försäkrings- och återför säkringsföretag och ska ses över regelbundet.

Den cost-of-capital-ränta som tillämpas ska vara lika med den ytterligare ränta, utöver den riskfria räntesatsen, som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag skulle ådra sig genom att hålla ett så stort belopp av medräkningsbara kapitalbas enligt avsnitt 3 som är lika med solvenskapitalkravet, vilket är nödvän digt för att uppfylla försäkrings- och återförsäkringsförpliktel serna under förpliktelsernas ansvars- och avvecklingstid.

Artikel 78

Övriga faktorer som ska beaktas vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna

Utöver vad som sägs i artikel 77 ska försäkrings- och återförsäk ringsföretag beakta följande när de beräknar de försäkringstek niska avsättningarna:

1. Alla kostnader för att uppfylla försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna.

2. Inflationen, bland annat avseende driftskostnader och försäkringsersättningar.

3. Alla ersättningar till försäkringstagare och ersättningsberät tigade, bland annat framtida återbäring, som försäkrings- och återförsäkringsföretag förväntar sig att de kommer att utbe tala, oavsett om de är garanterade genom avtal eller ej, såvida ersättningarna inte omfattas av artikel 91.2.

Artikel 79

Värdering av finansiella garantier och avtalade optioner som ingår i försäkrings- och återförsäkringsavtal

Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ska försäkrings- och återförsäkringsföretag ta hänsyn till värdet av finansiella garantier och eventuella optioner som erbjuds inom försäkrings- och återförsäkringskontrakt.

Alla antaganden som försäkrings- och återförsäkringsföretag gör beträffande sannolikheten för att försäkringstagarna kommer att utnyttja avtalade optioner, däribland uppehåll i premiebetalning arna och återköp, ska vara realistiska och bygga på aktuell och trovärdig information. Antagandena ska, explicit eller implicit, beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finansiella och andra förhållanden kan få för utnyttjandet av sådana optioner.

Artikel 80

Fördelning

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fördela sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser på homogena risk grupper, åtminstone efter klasser, när de beräknar sina försäk ringstekniska avsättningar.

665

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/47
		Artikel 81	Artikel 84

Medel som kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag

Försäkrings- och återförsäkringsföretags beräkning av belopp som kan återkrävas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag ska stå i överensstämmelse med artiklarna 76–80.

Vid beräkningen av de belopp som kan återkrävas enligt återför säkringsavtal och från specialföretag ska försäkrings- och återför säkringsföretagen beakta tidsskillnaden mellan återkraven och de direkta utbetalningarna.

Resultatet av denna beräkning ska anpassas för att ta hänsyn till förväntade förluster till följd av motpartsfallissemang Denna anpassning ska bygga på en bedömning av sannolikheten för motpartsfallissemang och den genomsnittliga förlust som detta orsakar (förlustandelen vid fallissemang – ”loss-given-default, LGD”).

Artikel 82

Datakvalitet och tillämpning av approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder, för de försäkringstekniska avsättningarna

Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö retag har upprättat interna processer och metoder för att säker ställa att de uppgifter som används vid beräkningen av deras försäkringstekniska avsättningar är lämpliga, fullständiga och riktiga.

Om försäkrings- och återförsäkringsföretag, under specifika omständigheter, inte har tillräckliga data av tillfredsställande kva litet för att kunna tillämpa en tillförlitlig försäkringsmatematisk metod på någon viss grupp eller undergrupp av sina försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser eller på belopp som kan återkrä vas enligt återförsäkringsavtal och från specialföretag får lämpliga approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder, användas för beräkning av bästa skattningar.

Artikel 83

Jämförelse med gjorda erfarenheter

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat proces ser och metoder för att säkerställa att bästa skattningar och de antaganden som dessa bygger på regelbundet jämförs med gjorda erfarenheter.

Om en sådan jämförelse visar på en systematisk avvikelse mellan erfarenheter och ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags beräknade bästa skattningar, ska företaget i fråga göra lämpliga anpassningar av de försäkringsmatematiska metoder som används och/eller av de antaganden som görs.

Lämpligheten av nivån på de försäkringstekniska avsättningarna

Om tillsynsmyndigheterna begär detta, ska försäkrings- och åter försäkringsföretag visa att nivån på deras försäkringstekniska avsättningar är lämplig samt att de metoder som används är til lämpliga och relevanta och att underliggande statistiska data som används är adekvata.

Artikel 85

Ökning av de försäkringstekniska avsättningarna

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna inte uppfyller kraven i artik larna 76–83, får tillsynsmyndigheterna kräva att det ska öka dessas belopp så att det motsvarar en nivå som fastställts enligt dessa artiklar.

Artikel 86

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa följande:

a) Försäkringsmatematiska och statistiska metoder för att beräkna bästa skattning enligt artikel 77.2.

b) De riskfria räntesatser för relevanta durationer som ska

användas vid beräkningen av bästa skattning enligt artikel 77.2.

c) De omständigheter under vilka de försäkringstekniska avsätt ningarna ska beräknas som en helhet respektive som summa av en bästa skattning och en riskmarginal och de metoder som ska användas då de försäkringstekniska avsättningarna beräknas som en helhet.

d) De metoder och antaganden som ska användas vid beräk ningen av riskmarginalen, däribland bestämningen av det belopp av medräkningsbara kapitalbasmedel som krävs för att säkra försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser och kalibreringen av kapitalkostnadstillägget.

e) De klasser på vilka försäkrings- och återförsäkringsförpliktel ser ska fördelas för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

f) De standarder som ska uppfyllas i fråga om lämpligheten, fullständigheten och riktigheten av data som används vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna och de specifika omständigheter under vilka det vore lämpligt att använda lämpliga approximationer, inklusive individuella beräkningsmetoder för beräkning av bästa skattningen.

666

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/48

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

g) De metoder som ska användas vid beräkningen av den anpassning med hänsyn till risken för motpartsfallissemang som avses i artikel 81 och som är avsedd att täcka förvän tade förluster till följd av sådant fallissemang.

h) I nödvändig utsträckning, förenklade metoder och tekniker för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna för att se till att de försäkringsmatematiska och statistiska metoder som avses i leden a och d står i proportion till arten, omfatt ningen och komplexiteten av de risker som försäkrings- och återförsäkringsföretagen tar på sig, inbegripet captivebolag för försäkring eller återförsäkring.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 3

K a p i t a l b a s

U n d e r a v s n i t t 1

F a s t s t ä l l a n d e a v k a p i t a l b a s m e d e l

Artikel 87

Kapitalbas

Kapitalbasen ska omfatta summan av primärkapitalet enligt arti kel 88 och tilläggskapitalet enligt artikel 89.

Artikel 88

Primärkapital

Primärkapitalet ska bestå av följande poster:

1. Den positiva skillnaden mellan tillgångarna och skulderna, värderad enligt artikel 75 och avsnitt 2.

2. Efterställda skulder.

Den positiva skillnaden som avses i punkt 1 ska minskas med beloppet av värdet på innehav av egna aktier som innehas av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

Artikel 89

Tilläggskapital

1. Tilläggskapitalet ska bestå av poster utöver dem som ingår i primärkapitalet och som krävas in för att täcka förluster.

Tilläggskapitalet får omfatta följande poster, förutsatt att de inte ingår som poster i primärkapitalet:

a) Ej inbetalt aktiekapital eller garantikapital som inte infordrats.

b) Bankkreditiv och garantier.

c) Andra rättsligt bindande åtaganden som gjorts till försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

I fråga om ömsesidiga associationer eller liknande företag med uttaxeringsrätt får tilläggskapitalet också omfatta framtida ford ringar som associationen kan ha på sina medlemmar efter ett beslut om infordran av ytterligare betalningar från medlemmar under den följande tolvmånadersperioden.

2. När en post i tilläggskapitalet har betalats in eller infordrats ska den behandlas som en tillgång och inte längre ingå bland pos terna i tilläggskapitalet.

Artikel 90

Tillsynsmyndighetens godkännande av tilläggskapitalet

1. Tillsynsmyndigheten ska förhandsgodkänna värdet av pos terna i tilläggskapitalet som ska beaktas vid fastställandet av kapitalbasen.

2. Det belopp som tillerkänns varje post i tilläggskapitalet ska återspegla postens förlusttäckningsförmåga och bygga på akt samma och realistiska antaganden. När en post i tilläggskapitalet har ett bestämt nominellt värde ska beloppet för denna post vara detta nominella värde, när detta motsvarar postens förlusttäckningsegenskaper.

3. Tillsynsmyndigheterna ska godkänna något av följande:

a) Ett monetärt belopp för varje post i tilläggskapitalet.

b) En metod för att fastställa beloppet för varje post i tilläggs kapitalet, varvid tillsynsmyndighetens godkännande av belopp som fastställts med denna metod ska ges för en sär skilt angiven tidsperiod.

4. För varje post i tilläggskapitalet ska tillsynsmyndigheterna grunda sitt godkännande på en bedömning av följande:

a) De berörda motparternas status i fråga om förmåga och vilja att betala.

b) Möjligheterna att återkräva medlen med beaktande av pos tens rättsliga form och varje villkor som skulle kunna hindra posten från att inbetalas eller infordras.

667

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/49

c) All information om resultatet av tidigare infordringar som försäkrings- eller återförsäkringsföretaget som har gjorts av sådant tilläggskapital, i den utsträckning informationen för att bedöma förväntade resultat av framtida infordringar är tillförlitlig.

Artikel 91

Överskottsmedel

1. Vinster som inte har gjorts tillgängliga för utdelning till för säkringstagare och andra ersättningsberättigade ska anses som överskottsmedel.

2. Om nationell lagstiftning medger detta ska överskottsme del inte betraktas som försäkrings- eller återförsäkringsskulder i den utsträckning de uppfyller kriterierna i artikel 94.1.

Artikel 92

Genomförandeåtgärder

1. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att när mare ange följande:

a) Kriterierna för tillsynsmyndigheternas godkännande enligt artikel 90.

b) Behandlingen av ägarintressen enligt artikel 212.2 tredje stycket, i finansiella institut och kreditinstitut avseende fast ställandet av kapitalbasen.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2. De ägarintressen i finansiella institut och kreditinstitut som avses i punkt 1 b ska omfatta följande:

a) Ägarintressen som försäkrings- och återförsäkringsföretag har i

i) kreditinstitut och finansiella institut i den mening som avses i artikel 4.1 och 4.5 i direktiv 2006/48/EG,

ii)värdepappersföretag i den mening som avses i arti kel 4.1.1 i direktiv 2004/39/EG.

b) Fordringar med efterställd rätt till betalning och sådana instrument som avses i artiklarna 63 och 64.3 i direktiv 2006/48/EG, som försäkrings- och återförsäkringsföretag innehar i sådana enheter som anges i led a i den här punkten,

ivilka de har ett ägarintresse.

U n d e r a v s n i t t 2

K l a s s i f i c e r i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l

Artikel 93

Egenskaper och särdrag som beaktas vid nivåindelningen av poster i kapitalbasen

1. Posterna i kapitalbasen ska delas upp på tre nivåer. Klassi ficeringen av dessa poster ska vara beroende av om de är primär kapital eller tilläggskapital och i vilken omfattning de uppfyller följande egenskaper:

a) Posten är tillgänglig, eller kan infordras på begäran, för att i sin helhet förlustabsorbera, såväl i den löpande verksamhe ten som vid likvidation (permanent tillgänglighet).

b) Vid likvidation är postens hela beloppet tillgängligt för att täcka förluster och posten får inte återbetalas till innehava ren förrän alla andra förpliktelser, däribland försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser gentemot försäkringstagare och ersättningsberättigade enligt försäkrings- och återförsäkrings avtal, har uppfyllts (efterställdhet).

2. Vid bedömningen av i vilken omfattning kapitalbasposterna uppfyller kriterierna i punkt 1 a och b för närvarande och i fram tiden, ska man vederbörligen överväga postens varaktighet, sär skilt om posten är daterad eller inte. Om en kapitalbaspost är daterad ska postens relativa varaktighet jämfört med varaktighe ten för företagets försäkrings- och återförsäkringsförpliktelser övervägas (tillräcklig varaktighet).

Dessutom ska följande kriterier beaktas:

a) Om posten är fri från krav på eller incitament till att lösa in det nominella beloppet (frånvaro av incitament att lösa in).

b) Om posten är fri från obligatoriska fasta kostnader (frånvaro av obligatoriska fasta kostnader).

c) Om posten är fri från belastningar (frånvaro av belastningar).

Artikel 94

Huvudkriterier för uppdelning på nivåer

1. Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande nivå 1 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti kel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som fastställts i artikel 93.2.

2. Poster i primärkapitalet ska klassificeras som tillhörande nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i arti kel 93.1 b, med beaktande av de kriterier som fastställts i artikel 93.2.

668

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/50

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Poster i tilläggskapitalet ska klassificeras som tillhörande nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i artikel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som anges i artikel 93.2.

3. Varje post i primärkapitalet och i tilläggskapitalet som inte omfattas av punkterna 1 och 2 ska klassificeras som tillhörande nivå 3.

Artikel 95

Klassificering av kapitalbasposter

Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäkringsfö retag klassificerar sina kapitalbasposter enligt kriterierna i artikel 94.

I tillämpliga fall ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen referera till den förteckning över kapitalbasposter som avses i arti kel 97.1 a.

Om en post i kapitalbasen inte finns upptagen i denna förteck ning ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen bedöma och klassificera den i enlighet med första stycket. Sådana klassifice ringar ska godkännas av tillsynsmyndigheten.

Artikel 97

Genomförandeåtgärder

1. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fast ställa följande:

a) En förteckning över kapitalbasposter, inklusive dem som avses i artikel 96, som bedöms uppfylla kriterierna i arti kel 94 med en fullständig redovisning för varje post av de egenskaper som har legat till grund för klassificeringen.

b) De metoder som tillsynsmyndigheterna ska tillämpa vid god kännandeförfarandet för bedömningar och klassificeringar av poster som ingår i de egna medlen och som inte ingår i den förteckning som avses i led a.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2. Kommissionen ska regelbundet se över och vid behov upp datera den förteckning som avses i punkt 1 a med hänsyn till marknadsutvecklingen.

Artikel 96

Klassificering av kapitalbasposter som är specifika för försäkringsföretag

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 95 och 97.1 a ska vid tillämpningen av detta direktiv följande klassificeringar gälla:

1. Överskottsmedel enligt artikel 91.2 ska klassificeras som till hörande nivå 1.

2. Bankkreditiv och garantier som förvaras som säkerhet för försäkringsgivares borgenärer av en oberoende förvaltare och är utfärdade av kreditinstitut som är auktoriserade enligt direktiv 2006/48/EG ska klassificeras som tillhörande nivå 2.

3. Varje framtida fordring som fartygsägares ömsesidiga asso ciationer eller liknande företag med uttaxeringsrätt variabla bidrag, vilka endast försäkrar risker inom klasserna 6, 12 och 17 i del A i bilaga I, kan ställa på sina medlemmar efter en infordran av ytterligare bidrag under de kommande tolv månaderna ska klassificeras som tillhörande nivå 2.

I enlighet med artikel 94.2 andra stycket ska eventuella framtida fordringar som ömsesidiga associationer eller liknande företag med variabla bidrag kan ställa på sina medlemmar genom en infordran av ytterligare bidrag inom de närmaste tolv månaderna, och som inte faller under första stycket led 3, klassificeras som till hörande nivå 2 om de i väsentlig grad har de egenskaper som anges i artikel 93.1 a och b, med beaktande av de kriterier som anges i artikel 93.2.

U n d e r a v s n i t t 3

K r a v f ö r m e d r ä k n i n g a v k a p i t a l b a s m e d e l

Artikel 98

Krav och gränsvärden för nivåerna 1, 2 och 3

1. I fråga om efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska föl jande kvantitativa gränsvärden gälla för de medräkningsbara beloppen av posterna på nivå 2 och3. Dessa gränsvärden ska vara sådana att minst följande villkor uppfylls:

a) Andelen nivå-1-kapital inom den medräkningsbara kapital basen är mer än en tredjedel av dess totala medräkningsbara kapitalbasmedel.

b) Det medräkningsbara nivå-3-kapitalet är mindre än en tred jedel av de totala medräkningsbara kapitalbasmedlen.

2. När det gäller efterlevnaden av minimikapitalkravet ska kvantitativa gränsvärden gälla för beloppet för de poster i primär kapitalet som är klassificerade som tillhörande nivå 2 och som kan medräknas för att täcka minimikapitalkravet. Dessa gränsvär den ska vara sådana att de minst garanterar att andelen nivå-1- kapital inom den medräkningsbara primärkapitalet är större än hälften av det totala beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet.

3. Det medräkningsbara beloppet för de kapitalbasmedel som ska täcka solvenskapitalkravet enligt artikel 100 ska vara lika med summan av beloppen för nivå 1-kapitalet och de medräknings bara delarna av nivå 2 och nivå 3.

669

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/51

4. Det medräkningsbara belopp av primärkapitalet som ska täcka minimikapitalkravet enligt artikel 128 ska vara lika med summan av beloppet för nivå 1-kapitalet och det medräknings bara beloppet av de poster i primärkapitalet som klassificerats som tillhörande nivå 2.

Artikel 99

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att fastställa följande:

a) De kvantitativa gränsvärden som avses i artikel 98.1 och 98.2.

b) De justeringar som bör göras för att återspegla den bristande möjligheten att överföra de kapitalbasposter som enbart kan användas för att täcka förluster som uppstår från ett särskilt skuldsegment eller från särskilda risker (separata fonder).

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 4

S o l v e n s k a p i t a l k r a v

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t m e d t i l l ä m p n i n g a v s t a n d a r d f o r m e l n e l l e r e n

i n t e r n m o d e l l

Artikel 100

Allmänna bestämmelser

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö retagen har medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker solvenskapitalkravet.

Solvenskapitalkravet ska beräknas antingen enligt standardfor meln i underavsnitt 2 eller med en intern modell enligt underavsnitt 3.

Artikel 101

Beräkning av solvenskapitalkravet

1. Solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet med punkterna 2–5:

2. Solvenskapitalkravet ska beräknas under antagandet att företaget kommer att fortsätta att bedriva sin verksamhet, enligt fortlevnadsprincipen.

3. Solvenskapitalkravet ska kalibreras så att det säkerställs att alla kvantifierbara risker som försäkrings- eller återförsäkringsfö retaget är exponerat för beaktas. Det ska täcka pågående verksam het samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna. Det ska enbart täcka ej förväntade för luster i den pågående verksamheten.

Det ska motsvara värdet av percentilen Value-at-Risk för kapital basen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som mot svarar konfidensnivån 99,5 % för en ettårsperiod.

4. Solvenskapitalkravet ska täcka minst följande risker:

a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring.

b) Teckningsrisk vid livförsäkring.

c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring.

d) Marknadsrisk.

e) Kreditrisk.

f) Operativ risk.

Den operativa risk som avses i första stycket f ska omfatta rätts liga risker men inte risker till följd av strategiska beslut och renommérisker.

5. Vid beräkningen av solvenskapitalkravet ska försäkrings- och återförsäkringsföretagen beakta effekterna av riskreducerings tekniker, förutsatt att vederbörlig hänsyn tas till kreditrisken och andra risker i samband med användningen av sådana tekniker vid fastställandet av solvenskapitalkravet.

Artikel 102

Återkommande beräkningar

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna sol venskapitalkravet minst en gång per år och rapportera resultaten av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker det senast rapporterade solvenskapitalkravet.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska fortlöpande övervaka beloppet av de medräkningsbara kapitalbasmedlen och solvenskapitalkravet.

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil avvi ker väsentligt från de antaganden som låg till grund för det senast rapporterade solvenskapitalkravet, ska företaget i fråga utan dröjs mål beräkna ett nytt solvenskapitalkrav och rapportera detta till tillsynsmyndigheterna.

670

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/52

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Om det finns grundad anledning att anta att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet, får tillsynsmyndigheterna kräva att företaget i fråga gör en förnyad beräkning av solvenskapitalkravet.

U n d e r a v s n i t t 2

S t a n d a r d f o r m e l f ö r s o l v e n s k a p i t a l k r a v e t

Artikel 103

Standardformelns struktur

Solvenskapitalkravet, beräknat enligt standardformeln, ska vara lika med summan av följande:

a) Det primära solvenskapitalkravet enligt artikel 104.

b) Kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107.

c) Justeringsbelopp för förlusttäckningskapacitet hos försäk ringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter enligt artikel 108.

Artikel 104

Utformningen av det grundläggande solvenskapitalkravet

1. Det grundläggande solvenskapitalkravet ska omfatta enskilda riskmoduler, aggregerade enligt punkt 1 i bilaga IV.

Minst följande riskmoduler ska ingå:

a) Teckningsrisk vid skadeförsäkring.

b) Teckningsrisk vid livförsäkring.

c) Teckningsrisk vid sjukförsäkring.

d) Marknadsrisk.

e) Motpartsrisk.

2. Vid tillämpningen av punkt 1a,boch csk a försäkrings- eller återförsäkringstransaktionerna tilldelas den teckningsriskmo dul som bäst motsvarar de underliggande riskernas tekniska karaktär.

3. Genom tillämpning av korrelationskoefficienterna för aggregeringen av de riskmoduler som avses i punkt 1ochk ali brering av kapitalkraven för varje riskmodul erhålls ett övergri pande solvenskapitalkrav som överensstämmer med principerna i artikel 101.

4. Var och en av de riskmoduler som avses i punkt 1 ska kali breras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk med konfidensni vån 99,5 % för en ettårsperiod.

I tillämpliga fall ska diversifieringseffekter beaktas vid utform ningen av varje riskmodul.

5. Samma utformning och specifikationer ska användas för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag, såväl i fråga om det primära solvenskapitalkravet som när det gäller förenklade beräk ningar enligt artikel 109.

6. Beträffande katastrofrisker får geografiska specifikationer i tillämpliga fall användas vid beräkningen av teckningsriskmodu ler i samband med livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring.

7. Förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande får försäkrings- och återförsäkringsföretag när det gäller utform ningen av standardformeln ersätta en undergrupp av dess para metrar med parametrar som är specifika för företaget i fråga när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäk ring och sjukförsäkring.

Dessa parametrar ska kalibreras med stöd av interna uppgifter från företaget i fråga eller av uppgifter som är omedelbart rele vanta för sådana transaktioner som företaget genomför med användning av standardformler.

När tillsynsmyndigheterna beviljar godkännande ska de kontrol lera att de använda uppgifterna är fullständiga, exakta och lämpliga.

Artikel 105

Beräkning av det primära solvenskapitalkravet

1. Det primära solvenskapitalkravet ska beräknas i enlighet med punkterna 2–6:

2. Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris kerna med skadeförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av verksamheten.

Den ska beakta osäkerheten hos försäkrings- och återförsäkrings företagens resultat när det gäller de befintliga försäkrings- och återförsäkringsförpliktelserna samt sådana nya åtaganden som förväntas tecknas inom de följande tolv månaderna.

Den ska beräknas, i enlighet med punkt 2 i bilaga IV, som en kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper:

a) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel serna som i tidpunkter och belopp för skadeförsäkringsersättningarna (premie- och reservrisker inom skadeförsäkring).

671

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/53

b) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om extrema eller exceptionella händelser (katastrofrisker inom skadeförsäkring).

3. Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring ska avspegla ris kerna med livförsäkringsförpliktelser i fråga om de risker som täcks och de processer som används under utövandet av verksamheten.

Den ska beräknas enligt punkt 3 i bilaga IV som en kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper:

a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om ökad dödlighet leder till att försäkringsskuldernas värde ökar (dödsfallsrisken).

b) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande dödlighet, om minskad dödlighet leder till att försäkringsskuldernas värde ökar (livsfallsrisken).

c) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande invaliditet, insjuknande och till frisknande (invaliditets- och sjukrisk).

d) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings- och återförsäkringsavtal (driftkostnadsrisk vid livförsäkring).

e) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul derna till följd av ändrade nivåer och trender beträffande omprövningar av skadelivräntor på grund av ändrade rätts liga förhållanden eller ändrad hälsostatus hos de försäkrade (omprövningsrisk).

f) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul derna till följd av ändrade nivåer eller ändrad volatilitetsgrad beträffande uppehåll i premiebetalningarna, upphörande, för nyelse och återköp (annullationsrisk).

g) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om extrema eller onormala händelser (katastrofrisker inom livförsäkring).

4. Modulen för teckningsrisk vid sjukförsäkring ska ge uttryck för risken vid tecknande av sjukförsäkringsförpliktelser, obero ende av om sjukförsäkring tekniskt sett fungerar på liknande sätt som livförsäkring, till följd av såväl de risker som täcks som de processer som används i verksamheten.

Den ska täcka minst följande risker:

a) Risken för förlust eller negativ förändring av försäkringsskul derna till följd av ändrade nivåer och trender eller ändrad volatilitetsgrad beträffande driftskostnaderna för försäkrings- och återförsäkringsavtal.

b) Risken för förlust eller för en negativ förändring av värdet av försäkringsskulderna till följd av variationer såväl i tidpunk ter, frekvens och svårighetsgrad för de försäkrade händel serna som i tidpunkter och belopp för skadeförsäkringsersättningarna vid den tid då de tillhandahålls.

c) Risken för förlust eller negativ förändring av värdet av för säkringsskulderna till följd av väsentlig osäkerhet i prissättnings- och avsättningsantagandena i fråga om utbrott av större epidemier och onormal ackumulering av risker under sådana extrema förhållanden.

5. Marknadsriskmodulen ska avspegla risker till följd av nivå erna eller volatilitetsgraden hos marknadspriserna för finansiella instrument som påverkar värdet av företagets tillgångar och skul der. Den ska korrekt avspegla bristande matchning mellan till gångar och skulder, särskilt i fråga om deras duration.

Det ska beräknas enligt punkt 4 i bilaga IV som en kombination av kapitalkrav för minst följande undergrupper:

a) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan siella instrument för ändringar i de durationsberoende ränte satserna eller deras volatilitet (ränterisk).

b) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri serna för aktier eller dessas volatilitet (aktiekursrisk).

c) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan siella instrument för ändringar av nivåerna på marknadspri serna för fastigheter eller dessas volatilitet (fastighetsrisk).

d) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan siella instrument för kreditspreaden över den riskfria räntan (spreadrisk).

e) Känsligheten hos värdena av tillgångar, skulder och finan siella instrument för ändringar av nivåerna på valutakurserna eller dessas volatilitet (valutarisk).

672

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/54

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

f) Ytterligare risker för ett försäkrings- eller återförsäkringsfö retag som härrör antingen från bristande diversifiering av till gångsportföljen eller stor exponering för fallissemangsrisken för en enda emittent eller en grupp av emittenter med inbör des anknytning (marknadsriskkoncentrationer).

6. Motpartsriskmodulen ska ge uttryck för möjligheten av för luster till följd av oväntat fallissemang eller försämrad kreditvär dighet som rör försäkrings- och återförsäkringsföretags motparter och gäldenärer under en följande tolvmånadersperiod. Motparts riskmodulen ska täcka riskreducerande avtal som återförsäkrings arrangemang, värdepapperiseringar och derivat samt fordringar på förmedlare och varje annan kreditexponering som inte omfat tas av undergruppen för spreadrisk. Den ska ta vederbörlig hän syn till säkerheter eller andra värdepapper som innehas av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller för dess räkning, och de risker som är förknippade därmed.

Motpartsriskmodulen ska för varje motpart beakta det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets samlade riskexpone ring för motparten i fråga, oberoende av den rättsliga formen av motpartens avtalsmässiga förpliktelser gentemot företaget.

Artikel 106

Beräkning av undergruppen aktiekursrisk: en mekanism för symmetrisk justering

1. Undergruppen aktiekursrisk som beräknas enligt standard formeln ska innehålla en symmetrisk justering av det kapitalkrav för aktier som används för att täcka risker som uppstår genom nivåändringar i aktiepriserna.

2. Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra vet för aktier, kalibrerat enligt artikel 104.4, och som täcker ris ker som uppstår genom nivåändringar i aktiepriserna ska baseras på en funktion av den nuvarande nivån på ett lämpligt aktieindex och en vägd genomsnittsnivå för detta index. Det vägda genom snittet ska beräknas under en tillräcklig tidsperiod, som ska vara densamma för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.

3. Den symmetriska justering som görs av standardkapitalkra vet för aktier, och som täcker risker som uppstår genom nivåänd ringar i aktiepriserna får inte leda till användning av ett kapitalkrav för aktier som understiger eller överstiger standardkapitalkravet för aktier med mer än tio procent.

Artikel 107

Kapitalkrav för operativ risk

1. Kapitalkravet för operativ risk ska avspegla de operativa ris ker som inte redan beaktats inom de riskmoduler som avses i arti kel 104. Kravet ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3.

2. I fråga om livförsäkringsavtal där försäkringstagarna står för placeringsrisken ska man vid beräkningen av kapitalkravet för operativ risk ta hänsyn till de årliga driftskostnaderna för dessa försäkringsförpliktelser.

3. I fråga om andra försäkrings- och återförsäkringstransaktio ner än de som avses i punkt 2 ska man vid beräkningen av kapi talkravet för operativ risk ta hänsyn till transaktionernas volym, uttryckt i premieintäkter och försäkringstekniska avsättningar för dessa försäkrings- och återförsäkringstransaktioner. I sådana fall ska kapitalkravet för operativ risk inte överstiga 30 % av det pri mära solvenskapitalkravet för försäkrings- och återförsäkringsriskerna.

Artikel 108

Justering för förlusttäckningskapacitet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter

Den justering som avses i artikel 103 c för förlusttäckningskapa citet hos försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter ska visa den möjliga kompensationen för oförutsedda förluster genom en samtidig minskning av försäkringstekniska avsätt ningar eller uppskjutna skatter eller en kombination av båda.

Denna justering ska ta hänsyn till den riskreducerande effekt som kan erhållas genom framtida diskretionära förmåner i försäkrings avtal i den utsträckning som försäkrings- och återförsäkringsfö retagen kan visa att en minskning av förmåner kan användas för att täcka oförutsedda förluster då dessa uppstår. Den riskreduce ring som kan uppnås genom framtida diskretionära förmåner får inte vara större än summan av de försäkringstekniska avsättningar och uppskjutna skatter som avser dessa framtida förmåner.

Vid tillämpningen av andra stycket ska värdet av framtida diskre tionära förmåner under ogynnsamma omständigheter jämföras med dessa förmåners värde enligt de underliggande antagandena för beräkningen av bästa skattning.

Artikel 109

Förenklingar av standardformeln

Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en förenklad beräkning för en specifik riskmodul eller undergrupp av en risk modul, om det är motiverat med hänsyn till arten, omfattningen och komplexiteten av de risker de står inför och det vore opro portionerligt att kräva att alla försäkrings- och återförsäkringsfö retag ska tillämpa standardberäkningen.

Förenklade beräkningar ska kalibreras i enlighet med artikel 101.3.

673

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/55

Artikel 110

Betydande avvikelser från de antaganden som ligger till grund för beräkning enligt standardformeln

När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används i beräkningen enligt standardformeln med parametrar som är specifika för det företa get, när det beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, ska deförsäkring och sjukförsäkring i enlighet med artikel 104.7. Dessa specifika parametrar ska beräknas på ett sådant sätt att före taget följer bestämmelserna i artikel 101.3.

Artikel 111

Genomförandeåtgärder

g) Metoder och parametrar för bedömningen av kapitalkravet för operativ risk enligt artikel 107, inklusive den procentsats som avses i artikel 107.3.

h) De metoder och justeringar som ska användas för att åter spegla försäkrings- och återförsäkringsföretagens minskade möjligheter till riskdiversifiering i samband med separerade fonder.

i) Den metod som ska användas vid beräkningen av justerings beloppet för förlustreducering genom försäkringstekniska avsättningar eller uppskjutna skatter enligt artikel 108.

j) Deluppsättningen av standardparametrar inom tecknings riskmodulerna för skade-, liv- och sjukförsäkring som kan ersättas av företagsspecifika parametrar enligt artikel 104.7.

1. Kommissionen ska för att säkerställa likabehandling av alla försäkrings- och återförsäkringsföretag som beräknar solvenska pitalkravet på grundval av standardformeln eller för att ta hänsyn till utvecklingen på marknaden, anta följande genomförandeåtgärder:

a) En standardformel i enlighet med bestämmelserna i artik larna 101 och 103-109.

b) Undergrupper som är nödvändiga eller som mer exakt täcker de risker som omfattas av riskmoduler enligt artikel 104 och följande uppdateringar.

c) Metoder, antaganden och standardparametrar som ska til lämpas vid beräkningen av var och en av de riskmoduler eller undergrupper inom ramen för det primära solvenskapitalkra vet som fastställs genom artiklarna 104, 105 och 304, meka nismen för symmetrisk justering och den lämpliga tidsperioden, uttryckt i månader, i enlighet med artikel 106 samt den lämpliga metoden för att integrera metoden i arti kel304 i samband med solvenskapitalkravet beräknat i enlig het med standardformeln.

d) Korrelationsparametrarna,om nödvändigt inklusive parame trarna i bilaga IV samt rutinerna för att uppdatera dessa parametrar.

e) För försäkrings- och återförsäkringsföretag som använder riskreduceringstekniker: metoder och antaganden som ska användas vid bedömningen av förändringar av berörda före tags riskprofil och vid justeringar av beräkningen av solvenskapitalkravet.

f) Kvalitativa kriterier som de riskreduceringstekniker som avses i led e ska uppfylla för att säkerställa att respektive risk faktiskt har överförts till tredje part.

k) Standardiserade metoder som försäkrings- och återförsäk ringsföretagen ska använda för att beräkna de företagsspeci fika parametrar som avses i led j och kriterier i fråga om de använda uppgifternas fullständighet, exakthet och tillämplig het som ska uppfyllas innan tillsynsmyndigheterna kan ge sitt godkännande.

l) De förenklade beräkningarna för specifika riskmoduler och undergrupper av riskmoduler samt de kriterier som det ska krävas att försäkrings- och återförsäkringsföretag, inklusive captivebolag för försäkring eller återförsäkring, uppfyller för att de ska vara berättigade enligt artikel 109 att använda någon av dessa förenklade beräkningar.

m) Det angreppssätt som ska användas för anknutna företag i den mening som avses i artikel 212 vid beräkningen av sol venskapitalkravet, särskilt beräkningen av undergruppen aktierisk enligt artikel 105.5, med beaktande av den förmo dat minskade volatiliteten för värdet på dessa anknutna före tag på grund av dessa investeringars strategiska natur och det inflytande som företaget med ägarintresse har över dessa anknutna företag.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att fast ställa kvantitativa gränser och kriterier för tillgångars medräk ningsbarhet i syfte att bemöta risker som inte täcks i tillräcklig utsträckning av en undergrupp till en riskmodul. Dessa genom förandeåtgärder ska tillämpas på de tillgångar som täcker de för säkringstekniska avsättningarna med undantag av tillgångar som innehas med avseende på livförsäkringsavtal för vilka försäkrings tagarna står för placeringsrisken. Dessa åtgärder ska ses över av kommissionen i ljuset av utvecklingen av standardformeln och på finansmarknaderna.

674

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/56

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

U n d e r a v s n i t t 3

S o l v e n s k a p i t a l k r a v F u l l s t ä n d i g a o c h p a r t i e l l a i n t e r n a m o d e l l e r

Artikel 112

Allmänna bestämmelser för godkännande av fullständiga och partiella interna modeller

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför säkringsföretag får beräkna solvenskapitalkravet med hjälp av en fullständig eller partiell intern modell som godkänts av tillsynsmyndigheterna.

2. Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda parti ella interna modeller för beräkningen av en eller flera av följande:

a) En eller flera riskmoduler eller undergrupper av riskmoduler som ingår i det primära solvenskapitalet enligt artiklarna 104 och 105.

b) Kapitalkravet för operativ risk som fastställs i artikel 107.

c) Det justeringsbelopp som avses i artikel 108.

Partiell modellkonstruktion får dessutom tillämpas på hela verk samheten i försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller endast på en eller flera större affärsenheter.

3. Tillsammans med varje ansökan om godkännande ska försäkrings- och återförsäkringsföretag åtminstone överlämna handlingar som styrker att den interna modellen uppfyller kraven i artiklarna 120–125.

Om ansökningen om godkännande avser en partiell intern modell ska kraven i artiklarna 120–125 anpassas med hänsyn till det begränsade tillämpningsområdet för modellen.

4. Tillsynsmyndigheterna ska besluta om ansökningen inom sex månader från det att den fullständiga ansökningen mottogs.

5. Tillsynsmyndigheterna ska ge sitt godkännande endast om de har förvissat sig om att försäkrings- eller återförsäkringsföre tagets system för att identifiera, mäta, övervaka, hantera och rap portera risker är lämpliga och särskilt att den interna modellen uppfyller kraven i punkt 3.

6. I varje beslut av tillsynsmyndigheterna om avslag på en ansökan om användning av en intern modell ska skälen till avsla get anges.

7. Efter det att tillsynsmyndigheterna givit dem sitt godkän nande för att tillämpa en intern modell får försäkrings- och åter försäkringsföretag genom ett motiverat beslut åläggas att till tillsynsmyndigheterna överlämna en skattning av solvenskapital kravet som utarbetats i enlighet med standardformeln så som anges i underavsnitt 2.

Artikel 113

Särskilda bestämmelser för godkännande av partiella interna modeller

1. I fråga om partiella interna modeller ska tillsynsmyndighe terna ge sitt godkännande endast om modellen uppfyller kraven i artikel 112 och följande ytterligare villkor:

a) Företaget har vederbörligen motiverat begränsningen av til lämpningsområdet för modellen.

b) Det solvenskapitalkrav som erhålls med modellen motsvarar bättre företagets riskprofil och överensstämmer i synnerhet i högre grad med principerna i underavsnitt 1.

c) Utformningen av modellen är förenlig med principerna i underavsnitt 1, vilket innebär att den partiella interna model len kan integreras fullständigt med standardformeln för solvenskapitalkravet.

2. Under sin bedömning av en ansökan om användning av en partiell intern modell som endast avser vissa undergrupper av en specifik riskmodul, vissa affärsenheter inom ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med avseende på en specifik riskmodul eller delar av båda dessa områden får tillsynsmyndigheterna kräva att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i fråga ska över lämna en realistisk övergångsplan för att utvidga tillämpningsom rådet för modellen.

I denna övergångsplan ska det anges på vilket sätt försäkrings- eller återförsäkringsföretaget planerar att utvidga tillämpningsom rådet till andra undergrupper eller affärsenheter för att se till att modellen omfattar en övervägande del av dess försäkringstrans aktioner som berörs av den specifika riskmodulen.

Artikel 114

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare fastställa följande:

1. Förfarandet för godkännande av interna modeller.

675

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/57

2. Anpassningar av de standarder som anges i artik larna 120–125 för att ta hänsyn till det begränsade tillämp ningsområde som avses i ansökningar om tillämpning av partiella interna modeller.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 115

Styrdokument för ändringar av fullständiga och partiella interna modeller

Som ett led i det inledande godkännandeförfarandet för en intern modell ska tillsynsmyndigheterna godkänna styrdokumentet för ändring av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets modell. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får ändra sin interna modell i enlighet med dessa styrdokument.

Dessa ska innehålla en specifikation av mindre och större änd ringar av de interna modellerna.

För större ändringar av de interna modellerna och ändringar av styrdokumenten ska förhandsgodkännande av tillsynsmyndighe ten alltid krävas enligt artikel 112.

För mindre ändringar av en intern modell ska däremot inget för handsgodkännande av tillsynsmyndigheten krävas, förutsatt att de har utarbetats i enlighet med styrdokumentet.

Artikel 116

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganens ansvarsområden

Försäkrings- och återförsäkringsföretagens förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan ska godkänna ansökningar till till synsmyndigheterna om godkännande av den interna modellen som avses i artikel 112 och av därpå följande större ändringar av modellen.

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att det upprättas system som säkerställer att den interna modellen fort löpande fungerar korrekt.

Artikel 117

Återgång till standardformeln

Efter att ha beviljats godkännande i enlighet med artikel 112 ska försäkrings- och återförsäkringsföretag inte återgå till att beräkna hela eller delar av solvenskapitalkravet enligt standardformeln i underavsnitt2, utom under vederbörligen motiverade omständig heter och förutsatt att tillsynsmyndigheterna har givit sitt godkännande.

Artikel 118

Brister i tillämpningen av en intern modell

1. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, efter att ha fått tillsynsmyndigheternas godkännande att använda en intern modell, inte längre uppfyller kraven i artiklarna 120-125 ska de utan dröjsmål antingen förelägga tillsynsmyndigheterna en plan för att på nytt uppnå överensstämmelse inom skälig tid eller visa att effekterna av den bristande överensstämmelsen är oväsentliga.

2. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte genom för den plan som avses i punkt 1, får tillsynsmyndigheterna kräva att det ska återgå till att beräkna solvenskapitalkravet enligt stan dardformeln, så som anges i underavsnitt 2.

Artikel 119

Väsentliga avvikelser från de antaganden som ligger till grund för beräkning enligt standardformeln

När det är olämpligt att beräkna solvenskapitalkravet i enlighet med standardformeln i underavsnitt 2, eftersom det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräk ningen enligt standardformeln, får tillsynsmyndigheterna, genom ett motiverat beslut, kräva att det berörda företaget använder en intern modell för att beräkna solvenskapitalkravet eller relevanta riskmoduler som ingår i det.

Artikel 120

Användningskrav

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska visa att deras interna modeller används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att fylla när det gäller deras företagsstyrningssystem enligt artik larna 41–50, och särskilt

a) deras riskhanteringssystem enligt artikel 44 och beslutsprocesser,

b) deras processer för bedömning och allokering i fråga om eko nomi och solvenskrav, däribland den bedömning som avses i artikel 45.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dessutom visa att frekvensen av deras beräkningar av solvenskapitalkravet med hjälp av den interna modellen står i proportion till frekvensen av deras användning av den interna modellen för de andra syften som anges i första stycket.

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganet ska ansvara för att säkerställa att utformningen och användningen av den interna modellen fortlöpande är ändamålsenliga och ger tillfredsställande uttryck för riskprofilerna hos de berörda försäkrings- och återförsäkringsföretagen.

676

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/58

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 121

Statistiska kvalitetsnormer

1. Den interna modellen, och särskilt den beräkning av prog nostiserad sannolikhetsfördelning som den bygger på, ska upp fylla kriterierna i punkterna 2–9:

2. De metoder som används för att beräkna den prognostise rade sannolikhetsfördelningen ska bygga på lämpliga, tillämpliga och relevanta försäkringsmatematiska och statistiska tekniker och vara förenliga med de metoder som används för att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna.

De metoder som används för att beräkna den prognostiserade sannolikhetsfördelningen ska bygga på trovärdiga aktuella upp gifter och realistiska antaganden.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska för tillsynsmyndig heterna kunna motivera de antaganden som ligger till grund för deras respektive interna modeller.

3. De uppgifter som används för den interna modellen ska vara korrekta, fullständiga och lämpliga.

7. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska i sina interna modeller noggrant bedöma särskilda väsentliga risker som är för enade med finansiella garantier och avtalsenliga valmöjligheter. De ska också bedöma de risker som är förenade med valmöjlig heter, såväl försäkringstagarnas som deras egna. I detta syfte ska de beakta de konsekvenser som framtida förändringar av finan siella och andra förhållanden kan få för utövandet av sådana valmöjligheter.

8. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen får i sina interna modeller beakta framtida åtgärder som de har skälig anledning att förvänta sig att företagsledningen kommer att vidta under speci fika omständigheter.

I det fall som avses i första stycket ska det berörda företaget ta hänsyn till den tid som krävs för att genomföra sådana åtgärder.

9. Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska i sina interna modeller beakta alla ersättningar till försäkrings- och förmånsta gare som de förväntar sig att utbetala, oavsett om dessa är garan terade genom avtal eller ej.

Artikel 122

Kalibreringsnormer

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska uppdatera de upp giftssammanställningar som används vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen minst en gång per år.

4. Det ska inte föreskrivas att någon viss metod ska användas vid beräkningen av den prognostiserade sannolikhetsfördel- ningen.

Oberoende av vilken beräkningsmetod som väljs ska den interna modellens förmåga att rangordna risker vara tillräcklig för att garantera att den används i stor utsträckning och har en viktig uppgift att fylla inom försäkrings- och återförsäkringsföretagens företagsstyrningssystem, särskilt i fråga om deras riskhanterings system och beslutsprocesser enligt artikel 120.

Den interna modellen ska täcka alla betydande risker som ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag är exponerat för. Interna modeller ska täcka åtminstone de risker som anges i artikel101.4.

5. I fråga om diversifieringseffekter får försäkrings- och åter försäkringsföretagen inom sina interna modeller beakta inbördes beroenden inom och mellan riskkategorier, förutsatt att tillsyns myndigheterna är övertygade om att de system som används för att mäta dessa diversifieringseffekter är ändamålsenliga.

6. Försäkrings- och återförsäkringsföretag får i sina interna modeller fullt ut beakta effekterna av riskreduceringstekniker, för utsatt att kreditrisken och andra risker som är förenade med riskreduceringstekniker kommer till korrekt uttryck i dessa modeller.

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag får använda en annan tidsperiod eller ett annat riskmått än vad som anges i arti kel 101.3 vid utarbetandet av sina interna modeller, förutsatt att dessa företag kan använda resultaten av sina respektive interna modeller för att beräkna solvenskapitalkrav på ett sätt som ger försäkrings- och förmånstagare en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i artikel 101.

2. När så är möjligt ska försäkrings- och återförsäkringsföre tagen härleda solvenskapitalkravet direkt från den prognostise rade sannolikhetsfördelning som genererats av deras respektive interna modeller och använda det värde för Value-at-Risk som anges i artikel 101.3.

3. Om försäkrings- och återförsäkringsföretagen inte kan här leda solvenskapitalkravet direkt från den prognostiserade sanno likhetsfördelning som genererats av deras respektive interna modeller får tillsynsmyndigheterna medge att approximationer används vid beräkningen av solvenskapitalkravet, förutsatt att företagen kan styrka för tillsynsmyndigheterna att försäkrings- och förmånstagare ges en skyddsnivå som är likvärdig med den som anges i artikel 101.

4. Tillsynsmyndigheterna får kräva att försäkrings- och åter försäkringsföretagen tillämpar sina respektive interna modeller på relevanta referensportföljer med antaganden som bygger på externa, inte interna, uppgifter för att verifiera kalibreringen av den interna modellen och kontrollera att dess specifikation över ensstämmer med allmänt accepterad marknadspraxis.

677

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/59

Artikel 123

Resultatanalys

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska minst en gång per år se över orsakerna och källorna till de vinster och förluster som gjorts inom varje affärsenhet.

De ska visa hur den kategorisering av riskerna som valts för den interna modellen förklarar orsakerna och källorna till vinsterna och förlusterna. Riskkategoriseringen och härledningen av vin sterna och förlusterna ska stå i proportion till varje försäkrings- eller återförsäkringsföretags riskprofil.

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera varje mer betydande förändring av sina interna modeller enligt artikel 115.

Artikel 126

Externa modeller och uppgifter

Att modeller eller uppgifter som erhållits från tredje part använts ska inte anses vara skäl för undantag från något av de krav på interna modeller som anges i artiklarna 120–125.

Artikel 127

Artikel 124

Genomförandeåtgärder

Valideringsnormer

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska regelbundet vali dera de interna modellerna och därvid även övervaka hur de fung erar, kontrollera att modellspecifikationen fortlöpande är lämplig och testa resultaten mot de faktiska utfallen.

Modellvalideringsprocessen ska innefatta en effektiv statistisk pro cess för validering av den interna modellen med vars hjälp försäkrings- och återförsäkringsföretagen kan styrka för sina till synsmyndigheter att de kapitalkrav som erhålls med modellen är lämpliga.

Den statistiska metod som används ska omfatta testning av den prognostiserade sannolikhetsfördelningen jämförd inte bara med de inregistrerade förlusterna utan också med alla betydande nya uppgifter och upplysningar som rör dem.

Modellvalideringsprocessen ska innefatta en analys av den interna modellens stabilitet, särskilt testning av hur känsliga de resultat den ger är för förändringar av de centrala underliggande antagan dena. Den ska också omfatta en bedömning av exaktheten, full ständigheten och lämpligheten hos de uppgifter som används för den interna modellen.

Artikel 125

Dokumentationsnormer

Försäkrings- och återförsäkringsföretagen ska dokumentera utformningen av sina interna modeller och närmare uppgifter om dessas funktion.

Dokumentationen ska styrka överensstämmelsen med artiklarna 120–124.

Dokumentationen ska ge en detaljerad översikt över den teori, de antaganden och den matematiska och empiriska grund som lett fram till den interna modellens utformning.

Eventuella omständigheter under vilka den interna modellen inte fungerar effektivt ska redovisas i dokumentationen.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder avseende artik larna 120–126 i syfte att säkerställa en harmonisering av for merna för användningen av interna modeller inom hela gemenskapen och för att ytterligare förbättra bedömningen av riskprofil och ledning när det gäller försäkrings och återförsäk ringsföretagens verksamheter.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 5

M i n i m i k a p i t a l k r a v

Artikel 128

Allmänna bestämmelser

Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäkringsfö retagen innehar medräkningsbart primärkapital som täcker minimikapitalkravet.

Artikel 129

Beräkning av minimikapitalkravet

1. Minimikapitalkravet ska beräknas enligt följande principer:

a) Det ska beräknas på ett klart och enkelt sätt och på ett sådant sätt som gör det möjligt att kontrollera beräkningen.

b) Det ska motsvara medräkningsbart primärkapital till ett belopp under vilket försäkrings- och förmånstagare skulle exponeras för en oacceptabel grad av risk om det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillåts fortsätta sin verksamhet.

678

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/60

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

c) Den linjära funktion som anges i punkt 2, vilken används för att beräkna minimikapitalkravet, ska kalibreras till ett värde för value-at-risk med ett konfidensintervall på 85 % för en ettårsperiod.

d) Det får under inga omständigheter underskrida

i) 2 200 000 EUR för skadeförsäkringsföretag, inbegripet captivebolag, utom i de fall alla eller vissa av de risker som ingår i klasserna 10–15 under del A i bilaga 1 täcks, varvid det inte får underskrida 3 200 000 EUR,

ii)3 200 000 EUR för livförsäkringsföretag, inbegripet captivebolag,

iii)3 200 000 EUR för återförsäkringsföretag, utom i fråga om captivebolag för återförsäkring, varvid minimikapi talkravet inte får underskrida 1 000 000 EUR,

iv)summan av de belopp som anges i leden i och ii för för säkringsföretag som avses i artikel 73.5.

2. Om inte annat följer av punkt 3ska minimikapitalkravet beräknas som en linjär funktion av en uppsättning eller delupp sättning av följande variabler: företagets försäkringstekniska avsättningar, tecknade premier, risksumma, uppskjutna skatter och administrativa omkostnader. De använda variablerna ska mätas utan efter avdrag för återförsäkring.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 d får mini mikapitalkravet inte underskrida 25 % och inte överskrida 45 % av företagets solvenskapitalkrav, beräknat i enlighet med kapi tel VI avsnitt 4 underavsnitt 2 eller 3 inklusive kapitaltillägg som åläggs i enlighet med artikel 37.

Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter under en tidsperiod som löper ut senast den 31 oktober 2014 kräver att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska tillämpa de procent satser som anges i första stycket endast på ett företags solvenska pitalkrav beräknat i enlighet med kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 2.

4. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beräkna mini mikapitalkravet minst en gång per kvartal och rapportera resul taten av denna beräkning till tillsynsmyndigheterna.

Om ett företags minimikapitalkrav fastslås genom något av de gränsvärden som anges i punkt 3 ska företaget tillhandahålla till synsmyndigheten uppgifter som gör det möjligt att klart förstå skälen till detta.

5. Kommissionen ska senast den 31 oktober 2017 till Euro paparlamentet och Europeiska försäkrings- och tjänstepensions kommittén som inrättats genom kommissionens beslut 2004/9/EG (1) överlämna en rapport om de bestämmelser och den praxis som medlemsstaterna respektive tillsynsmyndighe terna antagit enligt punkterna 1-4.

Den rapporten ska särskilt ta upp användningen av minimi- och maximivärden i punkt 3 och de eventuella problem som tillsyns myndigheterna eller företagen har haft vid tillämpningen av denna artikel.

Artikel 130

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare precisera den beräkning av minimikapitalkravet som avses i artik larna 128 och 129.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 131

Övergångsbestämmelser för uppfyllelsen av minimikapitalkravet

Genom undantag från artiklarna 139 och 144 ska försäkrings- och återförsäkringsföretag som uppfyller kravet på föreskriven solvensmarginal i artikel 28 i direktiv 2002/83/EG, artikel 16a i direktiv 73/239/EEG eller artiklarna 37, 38 eller 39 i direktiv 2005/68/EG av den 31 oktober 2012, men som inte innehar till räckligt medräkningsbart primärkapital för att täcka minimikapi talkravet, uppfylla kravet i artikel 128 senast den 31 oktober 2013.

Om företaget i fråga inte kan uppfylla kravet i artikel 128 inom den tidsfrist som anges i första stycket ska dess koncession åter kallas enligt de tillämpliga förfaranden som föreskrivs i nationell lagstiftning.

A v s n i t t 6

P l a c e r i n g a r

Artikel 132

Aktsamhetsprincipen

1. Medlemsstaterna ska se till att försäkrings- och återförsäk ringsföretagen investerar alla sina tillgångar enligt den aktsam hetsprincip som närmare redovisas i punkterna 2, 3 och 4.

(1) EUT L 3, 7.1.2004, s. 34.

679

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/61

2. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska beträffande hela sina portföljer av tillgångar investera endast i tillgångar och instru ment vars risker de kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kon trollera och rapportera, och på lämpligt sätt beakta i bedömningen sina övergripande solvensbehov, i enlighet med artikel 45.1 andra stycket a.

Alla tillgångar, och särskilt de som täcker minimikapitalkravet och solvenskapitalkravet, ska investeras på ett sätt som garante rar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för portföljen som helhet. Dessutom ska dessa tillgångars lokalisering vara sådan att deras åtkomst garanteras.

Tillgångar som innehas för att täcka försäkringstekniska avsätt ningar ska även investeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till försäkrings- och återförsäkringsskuldernas art och duration. Dessa tillgångar ska investeras i alla försäkrings- och förmånsta gares bästa intresse, med hänsyn till eventuella deklarerade mål för placeringarna.

4. I fråga om andra tillgångar än de som omfattas av punkt 3 ska andra till och med femte styckena i denna punkt tillämpas, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2.

Användning av derivatinstrument ska vara möjligt så länge som de bidrar till att reducera riskerna eller underlättar en effektiv portföljförvaltning.

Placeringar och tillgångar som inte får handlas på reglerade finansmarknader ska hållas på aktsamma nivåer.

Tillgångarna ska vara väl diversifierade på ett sådant sätt att man undviker överdrivet beroende av en viss tillgång, emittent eller grupp av företag eller av ett geografiskt område samt alltför stor riskackumulering i portföljen som helhet.

Placeringar i tillgångar som emitteras av samma emittent eller av emittenter som tillhör samma grupp får inte medföra att ett för säkringsföretag utsätts för överdriven riskkoncentration.

I händelse av intressekonflikter ska försäkringsföretagen, eller de enheter som förvaltar deras tillgångsportföljer, se till att placering arna görs i försäkrings- och förmånstagarnas bästa intresse.

3. I fråga om tillgångar som innehas med avseende på livför säkringsavtal enligt vilka försäkringstagarna står för placeringsris ken ska andra, tredje och fjärde styckena i denna punkt tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2.

I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna till värdet av andelar i ett fondföretag enligt definitionen i direktiv 85/611/EEG eller till värdet av tillgångar som ingår i en intern fond som ägs av ett försäkringsföretag, vanligen uppdelad på andelar, ska de försäkringstekniska avsättningarna avseende för månerna så nära som möjligt motsvaras av dessa andelar eller, i de fall där uppdelning på andelar inte har skett, av dessa tillgångar.

I de fall då förmånerna enligt ett försäkringsavtal är direkt knutna till ett aktieindex eller till något annat referensvärde än de som avses i andra stycket, ska de försäkringstekniska avsättningarna för sådana förmåner så nära som möjligt motsvaras antingen av de andelar som anses motsvara referensvärdet eller, om uppdel ning på andelar inte har skett, av tillgångar med tillräcklig säker het och omsättningsbarhet vilka så nära som möjligt motsvarar de tillgångar på vilka referensvärdet är baserat.

Om de förmåner som avses i andra och tredje styckena innefattar en garanterad avkastning på placeringen eller någon annan garan terad förmån, ska de tillgångar som innehas för att täcka motsva rande ytterligare försäkringstekniska avsättningar omfattas av punkt 4.

Artikel 133

Placeringsfrihet

1. Medlemsstaterna får inte föreskriva att försäkrings- ochåter försäkringsföretag ska investera i vissa slag av tillgångar.

2. Medlemsstaterna ska inte kräva förhandsgodkännande eller systematisk anmälningsplikt när det gäller de placeringsbeslut som fattas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller dess placeringsförvaltare.

3. Denna artikel påverkar inte medlemsstaternas krav på begränsning av de typer av tillgångar eller referensvärden som kan kopplas till försäkringsförmåner. Alla sådana bestämmelser ska tillämpas endast när placeringsrisken bärs av en försäkringstagare som är en fysisk person, och ska inte vara striktare än bestämmel serna i direktiv 85/611/EEG.

Artikel 134

Tillgångarnas lokalisering och förbud mot pantsättning av tillgångar

1. När det gäller försäkringsrisker som är belägna inom gemen skapen får medlemsstaterna inte kräva att tillgångar som innehas för att täcka de försäkringstekniska avsättningar som hänför sig till dessa risker är placerade inom gemenskapen eller i någon viss medlemsstat.

I fråga om fordringar enligt återförsäkringsavtal mot företag som är auktoriserade enligt detta direktiv eller har sitt huvudkontor i ett tredjeland vars solvensordning bedöms vara likvärdig enligt artikel 172 ska medlemsstaterna inte heller kräva att tillgångar som motsvarar dessa fordringar placeras inom gemenskapen.

680

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/62

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkrings tekniska avsättningar, behålla eller införa något system med brut toreserver som kräver att tillgångar ställs som säkerhet för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då åter försäkraren är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i enlighet med detta direktiv.

Artikel 135

Genomförandeåtgärder

KAPITEL VII

Försäkrings- och återförsäkringsföretag som befinner sig i svårigheter eller som inte uppfyller gällande regler

Artikel 136

Försäkrings- och återförsäkringsföretags konstaterande och anmälan av försämringar av de ekonomiska förhållandena

1. I syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av detta direk tiv får kommissionen anta genomförandeåtgärder för att specifi cera kvalitativa krav inom följande områden:

a) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering av risker i samband med placeringar i anslutning till arti kel 132.2 första stycket.

b) Påvisande, mätning, övervakning, hantering och rapportering av specifika risker i samband med derivatinstrument och sådana tillgångar som avses i artikel 132.4 andra stycket.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska ha upprättat rutiner för att konstatera försämringar av de ekonomiska förhållandena och för att omedelbart underrätta tillsynsmyndigheterna när sådana försämringar inträffar.

Artikel 137

Bristande efterlevnad av kravet på försäkringstekniska avsättningar

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte följer bestäm melserna i kapitel VI avsnitt 2 får tillsynsmyndigheterna i dess hemmedlemsstat, efter att ha underrättat tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaterna om sin avsikt, förbjuda företaget att fritt för foga över sina tillgångar. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlems staten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av dessa åtgärder.

2. För att åstadkomma enhetlighet mellan sektorer och få intressena att sammanfalla hos företag som ”stuvar om” lån till överlåtbara värdepapper och andra finansiella instrument (origi natorer) och intressena hos försäkrings- eller återförsäkringsföre tag som investerar i dessa värdepapper eller instrument, ska kommissionen anta genomförandeåtgärder som fastställer kraven inom följande områden:

a) De krav som originatorerna måste uppfylla för att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska få investera i vär depapper eller instrument av denna typ som getts ut efter den 1 januari 2011, inklusive krav som garanterar att originato rerna upprätthåller ett ekonomiskt intresse netto som inte understiger 5 %.

b) Kvalitativa krav som måste uppfyllas av försäkrings- eller återförsäkringsföretag som investerar i dessa värdepapper eller instrument.

3. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 138

Bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet.

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten så snart som de konstaterat att solvenskapitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

2. Inom två månader från konstaterandet av den bristande efterlevnaden av solvenskapitalkravet ska det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget överlämna en realistisk åtgärdsplan till tillsynsmyndigheten för godkännande.

3. Tillsynsmyndigheten ska kräva att försäkrings- eller återför säkringsföretaget i fråga vidtar nödvändiga åtgärder för att inom sex månader från konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevdes avhjälpa denna situation, antingen genom att återupp rätta den tidigare nivån på den medräkningsbara kapitalbas som täcker solvenskapitalkravet eller genom reduceringar i sin riskpro fil för att följa solvenskapitalkravet.

Om så är lämpligt, får tillsynsmyndigheten förlänga tidsfristen med tre månader.

4. Vid ett exceptionellt kursfall på finansmarknaderna får till synsmyndigheten förlänga perioden i punkt 3 andra stycket med en lämplig period, med beaktande av alla relevanta faktorer.

681

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/63

Det berörda försäkrings- och återförsäkringsföretaget ska var tredje månad till sin tillsynsmyndighet lämna in en lägesrapport i vilken det redogörs för vilka åtgärder som har vidtagits och hur arbetet fortskrider med att återskapa nivån på den medräknings bara kapitalbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att redu cera riskprofilen för att följa solvenskapitalkravet.

Den förlängning som nämns i första stycket ska inte längre gälla om denna lägesrapport visar att det inte skett några väsentliga framsteg med att återskapa nivån på den medräkningsbara kapi talbasen enligt solvenskapitalkravet eller med att reducera riskpro filen för att följa solvenskapitalkravet, mellan det datum då bristen på efterlevnad av solvenskapitalkravet konstaterades och det datum då lägesrapporten inlämnades.

5. Om särskilda omständigheter föreligger får tillsynsmyndig heten, när den bedömer att det berörda företagets finansiella ställ ning kommer att ytterligare försämras, även begränsa företagets rätt, eller helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina till gångar. Den tillsynsmyndigheten ska underrätta tillsynsmyndig heterna i värdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. Dessa myndigheter ska, på begäran av tillsynsmyndigheten i hem medlemsstaten, vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av dessa åtgärder.

Artikel 140

Förbud mot fritt förfogande över tillgångar som är placerade inom en medlemsstats territorium

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga i enlig het med nationell lagstiftning för att kunna förbjuda försäkrings företag att fritt förfoga över tillgångar som är belägna inom deras territorier om företagets hemmedlemsstat begär detta i de fall som anges i artiklarna 137-139 och 144.2, och hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av åtgärderna.

Artikel 141

Tillsynsmyndighetens befogenheter vid försämringar av finansiell ställning

Utan hinder av artiklarna138 och139 ska tillsynsmyndigheterna, om ett företags solvenssituation fortsätter att försämras, ha befo genhet att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att garantera försäkringstagarnas intressen när det rör sig om försäkringsavtal, eller förpliktelser enligt återförsäkringsavtal.

Åtgärderna ska vara proportionella och därmed återspegla graden och varaktigheten av försämringen av det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets solvenssituation.

Artikel 139

Bristande efterlevnad av minimikapitalkravet.

1. Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om de konstaterar att minimika pitalkravet inte längre efterlevs eller att det finns risk för detta under de närmaste tre månaderna.

2. Inom en månad från konstaterandet av att minimikapital kravet inte efterlevs ska det berörda försäkrings- eller återförsäk ringsföretaget till tillsynsmyndigheten för godkännande överlämna en realistisk kortfristig finansiell saneringsplan för att se till att minimikapitalkravet återigen efterlevs inom tre månader från konstaterandet, antingen genom att återupprätta medräk ningsbara egna medel på en nivå som minst motsvarar minimi kapitalkravet eller genom reduceringar i företagets riskprofil.

3. Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får vidare inskränka försäkrings- eller återförsäkringsföretagets rätt, eller helt förbjuda företaget, att fritt förfoga över sina tillgångar. Den tillsynsmyndigheten ska därvid underrätta tillsynsmyndigheterna

ivärdmedlemsstaterna om alla åtgärder den har vidtagit. På begä ran av tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska dessa myn digheter vidta samma åtgärder. Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska ange vilka tillgångar som ska omfattas av dessa åtgärder.

Artikel 142

Åtgärdsplan och finansiell saneringsplan

1. Den åtgärdsplan som avses i artikel 138.2 och den finan siella saneringsplan som avses i artikel 139.2 ska minst innehålla uppgifter eller bevis avseende följande:

a) Uppskattade driftskostnader, särskilt löpande allmänna omkostnader och provisioner.

b) Uppskattade intäkter och kostnader avseende direkt försäk ring samt mottagen och avgiven återförsäkring.

c) En prognos för balansräkningen.

d) Uppskattad storlek på de medel som är avsedda att täcka för säkringstekniska avsättningar samt solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav.

e) Företagets allmänna policy i fråga om återförsäkring.

2. Om tillsynsmyndigheterna krävt en åtgärdsplan enligt arti kel 138.2 eller en finansiell saneringsplan enligt artikel 139.2 i enlighet med punkt 1 i den här artikeln ska de inte utfärda ett intyg i enlighet med artikel 39, om de anser att försäkringstagar nas rättigheter, eller återförsäkringsföretagets avtalsrättsliga skyl digheter, hotas.

682

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/64

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 143

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som närmare anger vilka faktorer som ska beaktas i enlighet med artikel 138.4, inklusive den maximala tidsperioden som avses i artikel 138.4 första stycket, uttryckt i antal månader, som ska vara densamma för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag.

När det är nödvändigt för att förbättra konvergensen får kommis sionen anta genomförandeåtgärder för att ytterligare specificera såväl åtgärdsplaner enligt artikel 138.2, finansiella saneringspla ner enligt artikel 139.2 som artikel 141, och därvid vara upp märksam på att inte förorsaka procykliska effekter.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska tillsammans med dessa myndigheter vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen och särskilt inskränka försäkringsföreta gets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar i enlighet med artikel 140.

3. Varje beslut att återkalla en auktorisation ska ha en fullstän dig motivering och meddelas det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

KAPITEL VIII

Etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster

A v s n i t t 1

E t a b l e r i n g a v f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g

Artikel 144	Artikel 145
Återkallelse av auktorisation	Villkor för etablering av filial

1. Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten får återkalla en auktorisation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkrings företag i följande fall:

a) Det berörda företaget utnyttjar inte auktorisationen inom tolv månader, avstår uttryckligen från den eller upphör att bedriva verksamhet under längre tid än sex månader, såvida inte den berörda medlemsstaten har utfärdat bestämmelser om att auktorisationen i sådana fall automatiskt upphör.

b) Det berörda företaget uppfyller inte längre villkoren för auktorisation.

c) Det berörda företaget åsidosätter allvarligt sina förpliktelser enligt de bestämmelser det omfattas av.

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska återkalla en aukto risation som beviljats ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i de fall företaget har brustit i efterlevnaden av minimikapitalkra vet och tillsynsmyndigheten har funnit att den finansiella sane ringsplanen är uppenbart otillräcklig eller det berörda företaget inte har lyckats genomföra planen inom tre månader från det att den bristande efterlevnaden av minimikapitalkravet konstaterades.

2. När en auktorisation återkallas, eller upphör, ska tillsyns myndigheten i företagets hemmedlemsstat anmäla detta till till synsmyndigheterna i de övriga medlemsstaterna, och dessa myndigheter ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget inleder ny verksamhet inom deras territorier.

1. Medlemsstaterna ska se till att ett försäkringsföretag som önskar etablera en filial inom en annan medlemsstats territorium underrättar hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter därom.

Ett företags stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territo rium ska betraktas som en filial, även om närvaron inte har for men av en filial utan endast består av ett kontor som förestås av företagets egen personal eller av någon som är fristående från företaget men har en stående fullmakt att företräda företaget på samma sätt som en agentur.

2. Medlemsstaterna ska kräva att varje försäkringsföretag som avser att etablera en filial i en annan medlemsstats territorium till handahåller följande uppgifter när de lämnar den underrättelse som anges i punkt 1:

a) Den medlemsstat inom vars territorium det avser att etablera filialen.

b) En verksamhetsplan som åtminstone anger filialens tilltänkta affärsverksamhet och organisationsstruktur.

c) Namn på en person som har tillräckliga befogenheter att ingå rättshandlingar som binder försäkringsföretaget i förhållande till tredje part eller, när det gäller Lloyd’s, de berörda försäk ringsgivarna och för att företräda det eller dem inför myn digheter och domstolar i värdmedlemsstaten – nedan kallad det befullmäktigade ombudet.

d) Den adress i värdmedlemsstaten där handlingar kan erhållas och till vilken handlingar kan sändas, inbegripet samtliga meddelanden till det befullmäktigade ombudet.

683

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/65

Vad gäller Lloyd’s får i händelse av tvist i värdmedlemsstaten på grund av ingångna förpliktelser de försäkrade inte behandlas min dre gynnsamt än om tvisten hade förts mot företag av sedvanligt slag.

3. Om ett skadeförsäkringsföretag avser att dess filial ska för säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för frakt förares ansvar, ska det avge en försäkran om att det har blivit medlem av värdmedlemsstatens nationella byrå och nationella garantifond.

4. Om någon av de uppgifter som lämnats enligt punkt2 leden b, c eller d ändras ska försäkringsföretaget lämna skriftligt besked om ändringen till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och i den medlemsstat där filialen är etablerad minst en månad innan ändringen görs, så att tillsynsmyndigheterna i hemmed lemsstaten och tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där filia len är belägen kan fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 146.

Artikel 146

Överföring av uppgifter

1. Om tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte har anledning att ifrågasätta försäkringsföretagets företagsstyrnings system eller finansiella situation eller att det befullmäktigade ombudet uppfyller lämplighetskraven i artikel 42 i samband med den planerade verksamheten, ska de inom tre månader från mot tagandet av den underrättelse som anges i artikel145.2 översända den erhållna informationen till värdmedlemsstatens tillsynsmyn digheter och underrätta det berörda försäkringsföretaget om detta.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska även intyga att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapitalkravet och minimi kapitalkravet, beräknade enligt artiklarna 100 och 129.

2. I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten vägrar att sända den information som avses i artikel 145.2 till tillsyns myndigheterna i värdmedlemsstaten ska skälen härför lämnas till det berörda försäkringsföretaget inom tre månader från det att all information erhållits.

En vägran eller underlåtenhet att överlämna information ska kunna bli föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten.

3. Innan ett försäkringsföretags filial inleder sin verksamhet ska tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, i tillämpliga fall, inom två månader från det att de mottagit den underrättelse som avses i punkt 1 underrätta tillsynsmyndigheten i hemmedlemssta ten om de villkor som, med hänsyn till det allmänna bästa, gäller för att bedriva den verksamheten i värdmedlemsstaten. Tillsyns myndigheten i värdmedlemsstaten ska informera det berörda för säkringsföretaget om detta.

Försäkringsföretaget får etablera filialen och inleda sin verksam het från och med det datum då tillsynsmyndigheten i hemmed lemsstaten har mottagit ett sådant meddelande, eller ifall inget meddelande har mottagits, vid utgången av den tidsfrist som anges i första stycket.

A v s n i t t 2

F r i h e t a t t t i l l h a n d a h å l l a t j ä n s t e r f ö r f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

Artikel 147

Förhandsanmälan till hemmedlemsstaten

Ett försäkringsföretag som första gången önskar utnyttja rätten att, inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, bedriva verksamhet i en eller flera medlemsstater ska dessförinnan anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten och därvid ange vilka slag av risker eller åtaganden det avser att försäkra.

Artikel 148

Anmälan från hemmedlemsstaten

1. Inom en månad efter den anmälan som avses i artikel 147 ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten överlämna föl jande information till den eller de medlemsstater inom vilkas ter ritorier ett försäkringsföretag avser att bedriva verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster:

a) Ett intyg om att försäkringsföretaget uppfyller solvenskapi talkravet och minimikapitalkravet, beräknade enligt artik larna 100 och 129.

b) De klasser försäkringsföretaget har auktoriserats att erbjuda.

c) De slag av risker eller åtaganden som försäkringsföretaget avser att försäkra i värdmedlemsstaten.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska samtidigt under rätta det berörda försäkringsföretaget om denna information.

2. Medlemsstater inom vars territorier ett skadeförsäkringsfö retag avser att, med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster, för säkra risker i klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar, får kräva att försäkringsföretaget lämnar föl jande information:

a) Namn på och adress till den representant som avses i artikel 18.1 h.

b) En försäkran om att det har blivit medlem av den nationella byrån och den nationella garantifonden i värdmedlemsstaten.

684

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/66

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

3. I fall då tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten inte överlämnar i den information som avses i punkt 1 inom den tid som fastställs i samma punkt, ska de inom samma tidsperiod meddela skälen för sin vägran till försäkringsföretaget.

En vägran eller underlåtenhet att lämna information ska kunna bli föremål för domstolsprövning i hemmedlemsstaten.

4. Försäkringsföretaget får påbörja verksamheten från och med det datum då det mottog den information som avses i punkt 1 första stycket.

Artikel 149

Ändringar av risker eller åtaganden

Varje ändring som ett försäkringsföretag avser att göra av de upp gifter som avses i artikel 145 ska omfattas av det förfarande som föreskrivs i artiklarna 147 och 148.

U n d e r a v s n i t t 2

A n s v a r s f ö r s ä k r i n g f ö r m o t o r f o r d o n

Artikel 150

Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon

1. När ett skadeförsäkringsföretag genom ett etableringsställe i en medlemsstat försäkrar en risk som anges under försäkrings klass 10 i del A i bilaga I och som finns i en annan medlemsstat, men som inte utgör en risk som hänför sig till fraktförares ansvar, ska värdmedlemsstaten kräva att det företaget blir medlem och deltar i finansieringen av den medlemsstatens nationella byrå och dess nationella garantifond.

2. Det finansiella bidrag som avses i punkt 1 ska ges endast i förhållande till risker, med undantag för fraktförares ansvar, klas sificerade enligt klass 10 i del A i bilaga I som täcks genom till handahållande av tjänster. Bidraget ska beräknas på samma basis som för skadeförsäkringsföretag som försäkrar sådana risker genom ett etableringsställe i den medlemsstaten.

Beräkningen ska göras på grundval av försäkringsföretagets pre mieinkomster från den försäkringsklassen i värdmedlemsstaten eller av det antal risker i den försäkringsklassen som försäkras i den medlemsstaten.

3. Värdmedlemsstaten får kräva att ett försäkringsföretag som tillhandahåller tjänster följer de bestämmelser i den medlemssta ten som avser försäkring av förhöjda risker, i den mån bestäm melserna gäller även för skadeförsäkringsföretag som är etablerade i den staten.

Artikel 151

Icke-diskriminering av personer som framställer anspråk

Värdmedlemsstaten ska kräva att skadeförsäkringsföretaget ser till att personer som framställer anspråk i anledning av händelser som inträffat inom dess territorium, inte kommer i en mindre för månlig ställning till följd av det förhållandet att företag som för säkrar risker klassificerade enligt försäkringsklass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktförares ansvar, gör detta inom ramen för tillhandahållande av tjänster i stället för att ha ett eta bleringsställe i den staten.

Artikel 152

Representant

1. För de ändamål som anges i artikel 151 ska värdmedlems staten kräva att skadeförsäkringsföretaget utser en representant, bosatt eller etablerad inom medlemsstatens territorium, som ska inhämta alla upplysningar som behövs om försäkringsfall, och som har fullmakt att företräda företaget i förhållande till skadeli dande som skulle kunna framställa anspråk, innefattande rätt för representanten att betala ersättningar i anledning av sådana anspråk och att företräda företaget, eller vid behov låta det före trädas, inför den medlemsstatens domstolar och myndigheter i angelägenheter som rör sådana försäkringsfall.

Representanten får också åläggas att företräda skadeförsäkrings företaget inför tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, då det är fråga om att kontrollera om giltig ansvarsförsäkring för motor fordon föreligger.

2. Värdmedlemsstaten får inte kräva att representanten för det skadeförsäkringsföretag som utsett denne vidtar några andra åtgärder än dem som anges i punkt 1.

3. Det förhållandet att en representant utses ska inte i sig inne bära etablering av en sådan filial som avses i artikel 145.

4. Om försäkringsföretaget inte har utsett någon representant får medlemsstaterna godkänna att den skaderegleringsrepresen tant som har utsetts enligt artikel 4 i direktiv 2000/26/EG utför de uppgifter som åligger den representant som avses i punkt 1 i den här artikeln.

A v s n i t t 3

B e f o g e n h e t e r f ö r t i l l s y n s m y n d i g h e t e r n a i v ä r d m e d l e m s s t a t e n

U n d e r a v s n i t t 1

F ö r s ä k r i n g

Artikel 153

Språk

Tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten får föreskriva att de upplysningar de har rätt att begära beträffande den verksamhet som försäkringsföretag bedriver inom medlemsstatens territorium ska lämnas på det officiella språket, eller de officiella språken, i den medlemsstaten.

685

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/67

Artikel 154

Förhandsanmälan och förhandsgodkännande

1. Värdmedlemsstaten får inte anta bestämmelser om krav på förhandsgodkännande eller löpande redovisning av allmänna och särskilda villkor, premietariffer eller, när det gäller livförsäkring, de tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premie tariffer och försäkringstekniska avsättningar, eller av de formulär och andra handlingar som försäkringsföretaget avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.

2. Värdmedlemsstaten får endast i enstaka fall kräva att försäk ringsföretag som avser att bedriva försäkringsverksamhet inom dess territorium redovisar dess villkor och andra handlingar för att kontrollera överensstämmelsen med dess nationella lagstift ning rörande försäkringsavtal, och detta krav får inte utgöra en förutsättning för att försäkringsföretaget ska få bedriva verksamhet.

3. Värdmedlemsstaten får inte upprätthålla eller införa krav på förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna priskontrollsystem.

Artikel 155

Försäkringsföretag som inte följer rättsregler

1. Om tillsynsmyndigheterna i en värdmedlemsstat konstate rar att ett försäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda försäkrings företaget att vidta rättelse.

2. Om försäkringsföretaget i fråga underlåter att vidta nödvän diga åtgärder, ska tillsynsmyndigheterna i medlemsstaten i fråga underrätta tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten om detta.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska snarast vidta alla åtgärder som behövs för att försäkringsföretaget ska vidta rättelse.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska informera till synsmyndigheterna i värdmedlemsstaten om de åtgärder som vidtagits.

3. Om försäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsregler som gäller i värdmedlemsstaten, trots de åtgärder som hemmed lemsstaten vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig otillräckliga eller att inga åtgärder vidtagits i den medlemsstaten, får tillsynsmyndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha under rättat tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgär der som behövs för att förhindra eller sanktionera fortsatta oegentligheter, däribland, om det oundgängligen krävs, förbud för företaget att ingå ytterligare försäkringsavtal inom värdmedlems statens territorium.

Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för dessa åtgärder mot försäkringsföretag.

4. Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på de berörda med lemsstaternas befogenheter att vidta lämpliga skyddsåtgärder för att förhindra eller ingripa mot oegentligheter inom deras territo rier. Dessa befogenheter ska också innebära möjlighet att förhin dra att försäkringsföretag ingår nya försäkringsavtal inom berörda medlemsstaters territorier.

5. Punkterna 1, 2 och 3 ska inte inverka på medlemsstaternas rätt att sanktionera överträdelser som begåtts inom deras territorier.

6. Om ett försäkringsföretag som har begått en överträdelse har ett etableringsställe eller innehar egendom i den berörda med lemsstaten får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten, i enlig het med nationell lagstiftning, tillämpa de nationella administrativa sanktioner i form av tvångsmedel mot etablerings stället eller egendomen som är föreskrivna för överträdelsen.

7. Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna2–6 och som inne fattar begränsningar i utövandet av försäkringsverksamhet ska vara välgrundad och meddelas det berörda försäkringsföretaget.

8. Försäkringsföretag ska till tillsynsmyndigheterna i värdmed lemsstaten på deras begäran överlämna alla handlingar som begärs från dem vid tillämpning av punkterna 1–7, i den mån som även försäkringsföretag med huvudkontor i värdmedlems staten i fråga har sådana skyldigheter.

9. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om det antal och de olika typer av fall som lett till vägran enligt artik larna 146 och 148, där åtgärder har vidtagits enligt punkt 4 i den här artikeln.

Kommissionen ska på grundval av denna information underrätta Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén vartannat år.

Artikel 156

Marknadsföring

Försäkringsföretag med huvudkontor i medlemsstaterna får mark nadsföra sina tjänster med alla tillgängliga media i värdmedlems staten, med iakttagande av de regler för formen och innehållet i sådan marknadsföring som antagits till skydd för det allmänna bästa.

Artikel 157

Skatter på premier

1. Utan att det påverkar tillämpningen av senare harmonise ring ska alla försäkringsavtal endast omfattas av de indirekta skat ter och skatteliknande avgifter på försäkringspremier som påförs i den medlemsstat där risken är belägen eller där åtagandet täcks.

686

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/68

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Vid tillämpningen av första stycket, ska lös egendom som finns i en byggnad som är belägen inom en viss medlemsstats territo rium, med undantag för varor under handelstransport, anses utgöra en risk som är belägen i den medlemsstaten, även om byggnaden och dess innehåll inte omfattas av samma försäkring.

När det gäller Spanien ska ett försäkringsavtal också omfattas av sådana tilläggsavgifter som i lag föreskrivs till förmån för det spanska ”Consorcio de Compensación de Seguros” för uppfyllan det av dess uppgifter i samband med ersättande för förluster som uppkommer vid extraordinära händelser i den medlemsstaten.

2. Den lag som enligt artikel 178 i det här direktivet och för ordning (EG) nr 593/2008 är tillämplig på avtalet ska inte inverka på den tillämpliga ordningen för skatter och avgifter.

3. Varje medlemsstat ska, med avseende på de försäkringsfö retag som täcker risker eller åtaganden inom dess territorium, til lämpa egna nationella bestämmelser såvitt gäller åtgärder för att säkerställa uppbörd av sådana indirekta skatter och skatteliknande avgifter som ska betalas i enlighet med punkt 1.

U n d e r a v s n i t t 2

Å t e r f ö r s ä k r i n g

Artikel 158

Återförsäkringsföretag som inte följer rättsreglerna

1. Om tillsynsmyndigheterna i en medlemsstat konstaterar att ett återförsäkringsföretag som har filial där, eller bedriver verk samhet med stöd av friheten att tillhandahålla tjänster inom dess territorium, inte följer de rättsregler som är tillämpliga på företa get i denna medlemsstat, ska myndigheterna anmoda återförsäk ringsföretaget att vidta rättelse. De ska samtidigt underrätta tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten om sina slutsatser.

2. Om återförsäkringsföretaget fortsätter att överträda rättsreg ler som är tillämpliga på företaget i värdmedlemsstaten, trots de åtgärder som hemmedlemsstaten har vidtagit eller till följd av att dessa åtgärder har visat sig otillräckliga, får tillsynsmyndigheterna

ivärdmedlemsstaten, efter att ha underrättat tillsynsmyndighe terna i hemmedlemsstaten, vidta de åtgärder som behövs för att förhindra eller sanktionera fortsatta oegentligheter, däribland, om det oundgängligen krävs, förbud för företaget att ingå ytterligare återförsäkringsavtal inom värdmedlemsstatens territorium.

Medlemsstaterna ska se till att delgivning kan ske inom deras ter ritorier av sådana rättsliga handlingar som är nödvändiga för dessa åtgärder mot återförsäkringsföretag.

3. Varje åtgärd som vidtas enligt punkterna 1 och 2 och som innefattar sanktioner mot eller begränsningar i utövandet av åter försäkringsverksamhet ska motiveras och meddelas det berörda återförsäkringsföretaget.

A v s n i t t 4

s t a t i s t i k

Artikel 159

Statistik om gränsöverskridande verksamhet

Varje försäkringsföretag ska, uppdelat på verksamhet som bedrivs med stöd av etableringsfriheten och verksamhet som bedrivs inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, underrätta till synsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om summan av premier, försäkringsersättningar och provisioner, utan avdrag för återför säkring och per medlemsstat, enligt följande:

a) För skadeförsäkring: per grupp av klasser enligt bilaga V.

b) För livförsäkring: för var och en av klasserna I–IX enligt bilaga II.

Vad gäller klass 10 i del A i bilaga I, med undantag för fraktföra res ansvar, ska det berörda företaget också informera tillsynsmyn digheten om skadefrekvens och genomsnittliga försäkringsersättningar.

Tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten ska inom rimlig tid vidarebefordra en sammanställning av de uppgifter som avses i första och andra styckena till tillsynsmyndigheterna i varje berörd medlemsstat på deras begäran.

A v s n i t t 5

B e h a n d l i n g a v a v t a l s o m t e c k n a t s g e n o m f i l i a l e r f ö r v i l k a l i k v i d a t i o n s f ö r f a r a n d e n i n l e t t s

Artikel 160

Likvidation av försäkringsföretag

Om ett försäkringsföretag träder i likvidation ska de förpliktelser som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annorlunda än de förpliktelser som följer av företagets andra försäkringsavtal utan hänsyn till de försäkrades och förmånstagarnas nationalitet.

Artikel 161

Likvidation av återförsäkringsföretag

Om ett återförsäkringsföretag träder i likvidation ska de förplik telser som följer av avtal som tecknats genom en filial eller inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster inte behandlas annor lunda än de förpliktelser som följer av företagets övriga återförsäkringsavtal.

687

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/69

KAPITEL IX

Inom gemenskapen etablerade filialer till försäkrings- eller återförsäkringsföretag med huvudkontor utanför gemenskapen

A v s n i t t 1

S t a r t a n d e a v v e r k s a m h e t

Artikel 162

Principer för auktorisation och villkor

1. Medlemsstaterna ska föreskriva auktorisation för företag vars huvudkontor är beläget utanför gemenskapen och som vill bedriva sådan verksamhet som avses i artikel 2.1 första stycket.

2. En medlemsstat får bevilja auktorisation om företaget upp fyller minst följande villkor:

a) Det har rätt enligt sitt eget lands lag att utöva försäkringsverksamhet.

b) Det etablerar en filial inom den medlemsstats territorium där företaget ansökt om auktorisation.

c) Det förbinder sig att på den plats där filialen är belägen upp rätta till verksamheten hänförliga räkenskaper samt att där förvara alla handlingar som hör till verksamheten.

d) Det utser en allmän representant som ska godkännas av tillsynsmyndigheterna.

e) Det innehar tillgångar i den medlemsstat där företaget ansökt om auktorisation av en storlek som motsvarar minst hälften av den i artikel 129.1 d föreskrivna lägsta gränsen för mini mikapitalkravet och deponerar en fjärdedel av detta tröskel värde som säkerhet.

f) Det förbinder sig att täcka solvenskapitalkravet och minimi kapitalkravet enligt kraven i artiklarna 100 och 128.

g) Det meddelar namn och adress på de skaderegleringsrepre sentanter som utses i varje medlemsstat utom i denmedlems stat där auktorisationen söks, om de risker som ska täckas klassificeras enligt klass 10 under del A i bilaga I,med undan tag för fraktförares ansvar.

h) Det företer en verksamhetsplan enligt b estämmelserna i artikel 163.

i) Det uppfyller kraven på företagsstyrning i avsnitt 2 av kapitel IV.

3. I detta kapitel avses med ”filial” varje form av stadigvarande närvaro inom en medlemsstats territorium av ett företag som avses i punkt 1, om det är auktoriserat i den medlemsstaten och bedriver försäkringsverksamhet.

Artikel 163

Filialens verksamhetsplan

1. Den verksamhetsplan som avses i artikel 162.2 h för en filial ska innehålla följande:

a) Beskaffenheten av de risker eller åtaganden som företaget avser att täcka.

b) Grundprinciperna för återförsäkring.

c) Skattningar av det kommande solvenskapitalkravet enligt kapitel VI avsnitt 4 på grundval av en prognos för balansräk ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa skattningar.

d) Skattningar av det kommande minimikapitalkravet enligt kapitel VI avsnitt 5 på grundval av en prognos för balansräk ningen samt den beräkningsmetod som använts för dessa skattningar.

e) Företagets medräkningsbarakapitalbas och primärkapital i frågaom solvenskapitalkravetochminimikapitalkravet enligt kapitel VI avsnitten 4 och 5.

f) Uppskattade kostnader för uppbyggnaden av administration och övriga nödvändiga företagsfunktioner, medel som är avsedda att täcka dessa kostnader och, om de risker som ska täckas klassificeras enligt klass 18 i del A i bilaga I, tillgäng liga medel för tillhandahållande av assistans.

g) Uppgifter om företagsstyrningssystemets struktur.

2. Utöver de krav som anges i punkt 1 skaverksamhetsplanen, beträffande de tre första räkenskapsåren, omfatta följande:

a) En prognos för balansräkningen.

b) Skattningaravstorlekenpådemedelsomäravseddaatttäcka försäkringstekniska avsättningar, minimikapitalkrav och solvenskapitalkrav.

c) För skadeförsäkring:

i) Skattningar av driftskostnader utöver uppbyggnadskost nader, särskilt löpande allmänna omkostnader och provisioner.

ii)Skattningar av premier eller bidrag och kostnader för försäkringsfall.

d) För livförsäkring ska även en detaljerad prognos lämnas över intäkter och kostnader avseende direkt försäkring samt mot tagen och avgiven återförsäkring.

688

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/70

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

3. När det gäller livförsäkring får medlemsstaterna kräva att försäkringsföretag ska lämna regelbunden underrättelse om de tekniska grunderna som använts vid beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar, så länge detta krav inte utgör en förutsättning för att ett livförsäkringsföretag ska få bedriva sin verksamhet.

Artikel 164

Överlåtelse av försäkringsbestånd

1. Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter sina bestånd av försäkringsavtal till acceptföretag som är etable rade i samma medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som avses i artikel 167 intygar att acceptföretaget, även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen, har nödvändig medräkningsbar kapitalbas för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i artikel 100 första stycket.

2. Medlemsstaterna ska, på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning, tillåta att filialer, som upprättats inom deras territo rier och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter sina bestånd av försäkringsavtal till försäkringsföretag med huvudkontor i en annan medlemsstat, förutsatt att tillsynsmyn digheterna i den medlemsstaten intygar att acceptföretaget även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen har nödvändiga medräknings bara egna medel för att täcka det solvenskapitalkrav som avses i artikel 100 första stycket.

3. Om en medlemsstat, på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning, tillåter att filialer, som upprättats inom dess territo rium och som omfattas av detta kapitel, helt eller delvis överlåter sina bestånd av försäkringsavtal till en filial, som omfattas av detta kapitel och som upprättats i en annan medlemsstat, ska medlems staten säkerställa att tillsynsmyndigheterna i acceptföretagets hemmedlemsstat eller, i tillämpliga fall, i den medlemsstat som avses i artikel 167 kan intyga följande:

a) Att acceptföretaget även sedan hänsyn tagits till överlåtelsen har nödvändig medräkningsbar kapitalbas för att täcka solvenskapitalkravet.

b) Att lagstiftningen i acceptföretagets hemmedlemsstat tillåter en sådan överlåtelse.

c) Att hemmedlemsstaten har medgivit överlåtelsen.

4. I de fall som avses i punkterna 1-3 ska den medlemsstat där den överlåtande filialen är belägen godkänna överlåtelsen efter att ha inhämtat medgivande från tillsynsmyndigheterna i den med lemsstat där riskerna är belägna, eller den medlemsstat där åta gandet gjorts om riskerna inte är belägna i den medlemsstaten.

5. Tillsynsmyndigheterna i de medlemsstater som rådfrågas ska, inom tre månader efter det att de mottagit begäran, lämna sina yttranden eller medgivanden till tillsynsmyndigheterna i den överlåtande filialens hemmedlemsstat. Om de rådfrågade myndig heterna inte lämnar något svar inom denna tid ska detta anses lik värdigt med ett tillstyrkande eller ett tyst medgivande.

6. En överlåtelse som godkänts enligt punkterna 1–5 ska offentliggöras på det sätt som fastställts i nationell lagstiftning i den medlemsstat där riskerna är belägna eller där åtagandet gjorts.

Sådana överlåtelser ska automatiskt vara giltiga mot försäkrings tagare, försäkrade och varje annan person som har rättigheter eller skyldigheter till följd av de överlåtna avtalen.

Artikel 165

Försäkringstekniska avsättningar

Medlemsstaterna ska ålägga företagen att göra adekvata försäk ringstekniska avsättningar till täckning av försäkrings- och åter försäkringsförpliktelser inom respektive medlemsstats territorium beräknade enligt kapitel VI avsnitt 2. Medlemsstaterna ska kräva att företagen värderar tillgångar och skulder enligt i kapitel VI avsnitt 1 och fastställer sina egna medel enligt kapitel VI avsnitt 3.

Artikel 166

Solvenskapitalkrav och minimikapitalkrav

1. Varje medlemsstat ska inom sitt territorium kräva att eta blerade filialer håller ett belopp av medräkningsbar kapitalbas i form av sådana tillgångar som avses i artikel 98.3.

Solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet ska beräknas i enlighet med bestämmelserna i kapitel VI avsnitten 4 och 5.

Vid beräkning av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet, för såväl skadeförsäkring som livförsäkring, ska dock hänsyn tas till endast den berörda filialens verksamhet.

2. Beloppet av det medräkningsbara primärkapital som krävs för att täcka minimikapitalkravet och tröskelvärdet för detta krav ska vara sammansatt enligt bestämmelserna i artikel 98.4.

3. Beloppet av det medräkningsbara primärkapitalet får inte vara mindre än hälften av den lägsta gräns som föreskrivs i arti kel 129.1 d.

Den deposition som ska göras enligt artikel 162.2 e ska inräknas i det medräkningsbara primärkapital som ska täcka minimikapitalkravet.

4. De tillgångar som motsvarar solvenskapitalkravet ska till minst ett belopp motsvarande minimikapitalkravet finnas i den medlemsstat där verksamheten bedrivs och överskjutande till gångar inom gemenskapen.

689

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/71

Artikel 167

Förmåner för företag som är auktoriserade i mer än en medlemsstat

1. Företag som har ansökt om eller beviljats auktorisation i mer än en medlemsstat får ansöka om följande förmåner, som får medges endast gemensamt:

a) Det solvenskapitalkrav om anges i artikel 166 ska beräknas på grundval av hela den verksamhet som företaget bedriver inom gemenskapen.

b) Den deposition som krävs enligt artikel 162.2 e ska göras endast i en av de berörda medlemsstaterna.

c) De tillgångar som motsvarar minimikapitalkravet får i enlig het med artikel 134 placeras i vilken som helst av de med lemsstater där företaget bedriver sin verksamhet.

I de fall som avses i första stycket a ska man vid beräkningen endast beakta transaktioner som genomförts av samtliga filialer som är etablerade inom gemenskapen.

2. Ansökan om tillgång till de förmåner som anges i punkt 1 ska göras till tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten. I ansökan ska anges den myndighet i medlemsstaten som i fram tiden ska utöva tillsyn av solvensen för den totala verksamhet som utövas av de filialer som företaget etablerat inom gemenskapen. Företagets val av myndighet ska motiveras.

Den deposition som avses i artikel 162.2 e ska göras i den medlemsstaten.

3. Medgivande från tillsynsmyndigheterna i samtliga medlems stater som mottagit en sådan ansökan fordras för beviljande av de förmåner som anges i punkt 1.

Dessa förmåner ska börja gälla från och med den dag då den av företaget valda tillsynsmyndigheten meddelar de övriga tillsyns myndigheterna att den kommer att kontrollera solvensen för den totala verksamhet som bedrivs av företagets filialer inom gemenskapen.

Den valda tillsynsmyndigheten ska från de övriga medlemssta terna inhämta erforderliga upplysningar om den totala solvensen för de filialer företaget etablerat inom deras territorier.

4. De enligt punkterna 1, 2 och 3 medgivna förmånerna ska återkallas samtidigt av samtliga berörda medlemsstater på initia tiv av en eller flera av dessa.

Artikel 168

Redovisning, uppgifter för stabilitetstillsyn och statistik samt företag i svårigheter

Artiklarna 34, 139.3, 140 och 141 ska tillämpas på detta avsnitt.

Vid tillämpningen av artiklarna 137–139, då ett företagbefunnits berättigat till förmånerna enligt artikel 167.1, 167.2 och 167.3,

ska den tillsynsmyndighet som svarar för verifieringen av solven sen för de filialer företaget etablerat inom gemenskapen, likställas med tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett företag eta blerat i gemenskapen har sitt huvudkontor.

Artikel 169

Åtskillnad mellan skade- och livförsäkring

1. Filialer som avses i detta avsnitt får inte samtidigt inom samma medlemsstat bedriva liv- och skadeförsäkringsverksamhet.

2. Med avvikelse från punkt 1 får medlemsstaterna bestämma att de filialer som avses i detta avsnitt och som vid relevant tid punkt enligt artikel 73.5 första stycket samtidigt bedrev båda verksamheterna i en medlemsstat får fortsätta med detta, förut satt att det för varje verksamhet upprättas en särskild förvaltning i enlighet med artikel 74.

3. Varje medlemsstat som med stöd av artikel 73.5 andra stycket föreskriver att försäkringsföretag etablerade inom dess ter ritorium ska upphöra att samtidigt bedriva de verksamheter inom vilka de var verksamma vid den relevanta tidpunkt som avses i artikel 73.5 första stycket ska ställa detta krav även på filialer som avses i detta avsnitt och som är etablerade inom dess territorium och samtidigt bedriver båda verksamheterna där.

Medlemsstaterna får föreskriva att de filialer som avses i detta avsnitt och vars huvudkontor samtidigt bedriver båda verksam heterna, och som vid de tidpunkter som anges i artikel 73.5 för sta stycket i en medlemsstat enbart bedrev livförsäkringsverksamhet, får fortsätta med sin verksamhet där. Om företaget önskar bedriva skadeförsäkringsverksamhet inom samma territorium, får det bedriva livförsäkringsverksamhet endast genom ett dotterföretag.

Artikel 170

Återkallelse av auktorisation för företag som är auktoriserade i mer än en medlemsstat

Om den i artikel 167.2 nämnda myndigheten återkallar en auk torisation, ska den anmäla detta till tillsynsmyndigheterna i de övriga medlemsstater där företaget bedriver verksamhet, varpå dessa ska vidta behövliga åtgärder.

Om skälet till återkallelsen är att solvensen är otillräcklig i förhål lande till vad som föreskrivits av de medlemsstater som beviljat en ansökan enligt artikel 167, ska även de medlemsstater som bevil jat sådana ansökningar återkalla sina auktorisationer.

690

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/72	SV		Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2009
		Artikel 171		Artikel 174
	Avtal med tredjeländer		Principer och villkor för utövande av
				återförsäkringsverksamhet

Gemenskapen får genom avtal som med stöd av fördraget träffas med ett eller flera tredjeländer, och på villkor om reciprocitet, medge tillämpning av bestämmelser som avviker från bestämmel serna i detta avsnitt, för att garantera ett tillfredsställande skydd för försäkringstagare och försäkrade i medlemsstaterna.

A v s n i t t 2

Å t e r f ö r s ä k r i n g

Artikel 172

Likvärdighet

1. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder som speci ficerar kriterierna för att bestämma om den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäkringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i det tredjelandet är likvär dig med den som fastställs genom avdelning I.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

2. Kommissionen får i enlighet med det föreskrivande förfa rande som avses i artikel 301.2 och med beaktande av de krite rier som antagits i enlighet med punkt 1 anta beslut om huruvida den solvensordning som ett tredjeland tillämpar på återförsäk ringsverksamheter som bedrivs av företag med huvudkontor i samma tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom avdelning I.

Dessa beslut ska ses över regelbundet.

3. Om solvensordningen i ett tredjeland enligt punkt 2 har bedömts vara likvärdig med den i detta direktiv ska återförsäk ringsavtal som ingås med företag med huvudkontor i detta tred jeland behandlas på samma sätt som återförsäkringsavtal med företag som är auktoriserade enligt detta direktiv.

Artikel 173

Förbud mot pantsättning av tillgångar

En medlemsstat ska inte på återförsäkringsföretag hemmahörande i tredjeland som inleder eller redan bedriver återförsäkringsverk samhet inom dess territorium tillämpa bestämmelser som leder till att dessa behandlas gynnsammare än återförsäkringsföretag med huvudkontor i den medlemsstaten.

Artikel 175

Avtal med tredjeländer

1. Kommissionen får lägga fram förslag till rådet beträffande förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto derna för att utöva extra tillsyn över följande:

a) Återförsäkringsföretag från tredjeländer, som bedriver åter försäkringsverksamhet inom gemenskapen.

b) Återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen, som bedriver återförsäkringsverksamhet inom ett tredjelands territorium.

2. De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att på vill kor av likvärdighet i stabilitetsregleringen säkerställa effektivt marknadstillträde inom varje avtalsparts territorium och innehålla föreskrifter om ömsesidigt erkännande av tillsynsregler och praxis på återförsäkringsområdet. De ska också syfta till att säkerställa följande:

a) Att tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan erhålla de upplysningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsfö retag med huvudkontor inom gemenskapen som bedriver verksamhet inom de berörda tredjeländernas territorier.

b) Att tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan erhålla de upplys ningar som krävs för tillsynen över återförsäkringsföretag med huvudkontor inom deras territorier som bedriver verk samhet inom gemenskapen.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1 och 300.2 i fördraget ska kommissionen med bistånd av Europe iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta ten av de förhandlingar som avses i punkt 1 i den här artikeln och den situation som dessa ger upphov till.

KAPITEL X

Dotterföretag till försäkrings- och återförsäkringsföretag för vilka ett tredjelands lag gäller och sådana företags förvärv av innehav

Artikel 176

Information från medlemsstaterna till kommissionen

Medlemsstaterna får inte, för upprättandet av försäkringstekniska avsättningar, behålla eller införa något system med bruttoreser ver som kräver att tillgångar pantsätts för att täcka ej intjänade premier och oreglerade skador i de fall då återförsäkraren är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland vars solvens ordning i enlighet med artikel 172 bedöms vara likvärdig med den som fastställs genom detta direktiv.

Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska underrätta kommissio nen och tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater om varje auktorisation av ett direkt eller indirekt dotterföretag till ett eller flera moderföretag för vilka ett tredjelands lag gäller.

Underrättelsen ska också innehålla en uppgift om den berörda företagsgruppens struktur.

691

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/73

När ett företag, som omfattas av ett tredjelands lagstiftning, för värvar ett innehav i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är auktoriserat i gemenskapen så att detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag skulle bli ett dotterföretag till tredjelands företaget ska tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten under rätta kommissionen och tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater om detta.

Artikel 177

Behandling i tredjeland av försäkrings- och återförsäkringsföretag hemmahörande i gemenskapen

1. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla svå righeter av allmän natur som deras försäkrings- eller återförsäk ringsföretag mött vid etablering och utövande av verksamhet i ett tredjeland eller vid pågående verksamhet i ett tredjeland.

2. Kommissionen ska periodvis överlämna en rapport till rådet om behandlingen i tredjeland av försäkrings- och återförsäkrings företag som auktoriserats i gemenskapen med avseende på följande:

a) Etablering i tredjeland av försäkrings- eller återförsäkringsfö retag som är auktoriserade i gemenskapen.

b) Förvärv av innehav i försäkrings- och återförsäkringsföretag i tredjeland.

c) Fortsatt försäkrings- och återförsäkringsverksamhet i sådana etablerade företag.

A v s n i t t 2

O b l i g a t o r i s k f ö r s ä k r i n g

Artikel 179

Anknutna skyldigheter

1. Skadeförsäkringsföretagen får erbjuda och meddela obliga torisk försäkring på de villkor som anges i denna artikel.

2. När en medlemsstat föreskriver skyldighet att teckna försäk ring, ska ett försäkringsavtal anses uppfylla en sådan skyldighet endast om det följer de särskilda bestämmelser som gäller för sådan försäkring i den medlemsstaten.

3. Om en medlemsstat föreskriver obligatorisk försäkring och det krävs att försäkringsföretaget ska anmäla till tillsynsmyndig heterna att försäkringsskyddet upphört, får detta upphörande göras gällande gentemot skadelidande tredje man endast under de förutsättningar som fastställts av denna medlemsstat.

4. Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om de ris ker för vilka försäkring är obligatorisk enligt medlemsstatens lag stiftning, och därvid ange följande:

a) De särskilda föreskrifter som gäller för sådan försäkring.

d) Tillhandahållande över nationsgränserna av försäkrings- och återförsäkringstjänster från gemenskapen till tredjeland.

Kommissionen ska till rådet överlämna rapporterna jämte lämp liga förslag eller rekommendationer.

AVDELNING II

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR FÖRSÄKRING OCH ÅTERFÖRSÄKRING

KAPITEL I

b) De uppgifter som ska anges i ett det intyg som ett skadeför säkringsföretag är skyldigt att utfärda till en försäkrad, i fall där denna medlemsstat fordrar bevis om att skyldigheten att teckna försäkring har uppfyllts.

En medlemsstat får kräva att bland de uppgifter som avses i första stycket b ska finnas en förklaring av försäkringsföretaget att för säkringsavtalet är i överensstämmelse med de särskilda bestäm melser som gäller för sådan försäkring.

Kommissionen ska i Europeiska unionens officiella tidning offentlig göra de uppgifter som avses i första stycket b.

Tillämplig lag och villkor för avtal om direkt försäkring

A v s n i t t 1

T i l l ä m p l i g l a g

Artikel 178

Tillämplig lag

Varje medlemsstat som inte omfattas av tillämpningen av förord ning (EG) nr 593/2008 ska tillämpa bestämmelserna i den förord ningen för att fastställa vilken lag som ska vara tillämplig på försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 i den förordningen.

A v s n i t t 3

D e t a l l m ä n n a b ä s t a

Artikel 180

Det allmänna bästa

Den medlemsstat där en risk är belägen eller medlemsstaten för åtagandet får inte hindra en försäkringstagare från att teckna ett avtal med ett försäkringsföretag som auktoriserats på de villkor som anges i artikel14 om ingåendet av detta avtal inte strider mot bestämmelser till skydd för det allmänna bästa i den medlemsstat där risken är belägen eller i medlemsstaten för åtagandet.

692

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/74	SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2009
		A v s n i t t 4	A v s n i t t 5

F ö r s ä k r i n g s v i l l k o r o c h p r e m i e t a r i f f e r	I n f o r m a t i o n t i l l f ö r s ä k r i n g s t a g a r n a
	U n d e r a v s n i t t 1
Artikel 181	S k a d e f ö r s ä k r i n g
Skadeförsäkring
	Artikel 183
	Allmän information till försäkringstagare

1. Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande eller löpande anmälan av allmänna och särskilda avtalsvillkor, premie tariffer eller formulär och andra tryckta handlingar som ett för säkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.

Medlemsstaterna får kräva att sådana avtalsvillkor och andra dokument företes vid enstaka tillfällen endast i syfte att kontrol lera att nationella bestämmelser om försäkringsavtal följs. Sådana krav får inte vara en förutsättning för att företag ska få bedriva verksamhet.

2. En medlemsstat som föreskriver obligatorisk försäkring får kräva att försäkringsföretag ska överlämna de allmänna och sär skilda villkoren för sådan försäkring till sin tillsynsmyndighet innan de får spridas.

3. Medlemsstaterna får inte upprätthålla eller införa krav på förhandsanmälan eller förhandsgodkännande av föreslagna pre miehöjningar, om detta inte är en del av allmänna priskontrollsystem.

Artikel 182

Livförsäkring

Medlemsstaterna får inte kräva förhandsgodkännande av eller regelbundna underrättelser om allmänna och särskilda försäk ringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt använts för beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsätt ningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som ett liv försäkringsföretag avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.

Hemmedlemsstaten får dock, uteslutande i syfte att kontrollera efterlevnaden av nationella bestämmelser rörande försäkringsma tematiska principer, kräva regelmässig underrättelse om de tek niska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och försäkringstekniska avsättningar. Dessa krav får inte vara en för utsättning för att ett försäkringsföretag ska få bedriva verksamhet.

1. Innan ett skadeförsäkringsavtal ingås ska skadeförsäkrings företaget informera försäkringstagaren om följande:

a) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet, om parterna inte har fritt val.

b) Att parterna fritt kan välja vilken lag som ska tillämpas, och vilken lag försäkringsgivaren föreslår.

Försäkringsföretaget ska också informera varje försäkringstagare om på vilket sätt försäkringstagarnas klagomål beträffande avta len handläggs och även, i förekommande fall, vilket särskilt organ som handhar sådana klagomål, utan att detta inskränker försäk ringstagarens rätt att vidta rättsliga åtgärder.

2. De förpliktelser som avses i punkt1 ska gälla endast om för säkringstagaren är en fysisk person.

3. Närmare bestämmelser för genomförandet av punkterna 1 och 2 ska fastställas av den medlemsstat där risken är belägen.

Artikel 184

Ytterligare information beträffande skadeförsäkring som erbjuds med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster

1. När en skadeförsäkring erbjuds med stöd av etableringsfri heten eller friheten att tillhandahålla tjänster ska försäkringstaga ren, innan något åtagande görs, underrättas om i vilken medlemsstat huvudkontoret eller, i tillämpliga fall, filialen med vilken avtalet ska ingås är belägen.

Varje handling som lämnas ut till försäkringstagaren ska innehålla den information som avses i första stycket.

Bestämmelserna i första och andra styckena ska inte tillämpas på stora risker.

2. I avtalet eller andra handlingar som ger försäkringsskydd, samt i försäkringsansökningen, i den mån den är bindande för sökanden, ska finnas uppgift om adressen till huvudkontoret eller, i tillämpliga fall, till den filial till skadeförsäkringsföretaget som ger skyddet.

693

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/75

Medlemsstaterna får kräva att namn på och adress till den repre sentant för skadeförsäkringsföretaget som avses i artikel 148.2 a även ska anges i de handlingar som avses i första stycket i denna punkt.

U n d e r a v s n i t t 2

L i v f ö r s ä k r i n g

Artikel 185

Information till försäkringstagare

1. Innan ett livförsäkringsavtal ingås ska minst den informa tion som anges i punkterna 2-4 lämnas till försäkringstagaren.

2. Följande uppgifter om livförsäkringsföretaget ska meddelas:

a) Företagets namn och företagsform.

b) Medlemsstat i vilken huvudkontoret och, i tillämpliga fall, den filial där avtalet ingås, är beläget.

c) Huvudkontorets adress och i tillämpliga fall adressen till den filial som ingår avtalet.

d) En konkret hänvisning till den i artikel 51 nämnda lägesrap porten om solvens och finansiell ställning, som gör denna information lättillgänglig för försäkringstagaren.

3. Följande uppgifter om åtagandet ska meddelas:

a) Definition av förmåner och optioner.

b) Avtalets löptid.

c) Hur avtalet kan avbrytas.

d) Hur premier ska betalas och premieperioder.

e) Hur återbäring beräknas och fördelas.

f) Angivande av återköpsvärde, fribrevsvärde och i vilken omfattning dessa är garanterade.

g) Uppgifter om premier för varje förmån, såväl huvudförmå ner som, i tillämpliga fall, tilläggsförmåner.

h) I fråga om fondförsäkringsavtal uppgifter om de andelar till vilka förmånerna är knutna.

i) Uppgift om vilka slags tillgångar som fondförsäkringsavtal är baserade på.

j) Sättet för utövandet av uppsägningsrätten.

k) Allmän information om de skatteregler som gäller för aktu ell försäkringstyp.

l) Sättet för handläggning av klagomål på försäkringsavtal från försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare och, i före kommande fall, förekomsten av ett särskilt organ som hand lägger sådana klagomål utan inskränkning av rätten att vidta rättsliga åtgärder.

m) Vilken lag som ska tillämpas på avtalet om parterna inte har fritt val eller, om parterna har frihet att välja vilken lag som ska tillämpas, den lag livförsäkringsföretaget föreslår.

4. Dessutom ska särskild information tillhandahållas så att för säkringstagaren verkligen förstår de risker som avtalet innebär och som denne därmed tar.

5. Försäkringstagaren ska under hela avtalstiden hållas infor merad om ändringar i fråga om följande information:

a) Allmänna och särskilda försäkringsvillkor.

b) Livförsäkringsföretagets namn och företagsform eller huvud kontorets adress och, i tillämpliga fall, adressen till den filial som ingått avtalet.

c) Alla uppgifter som är upptagna i punkt 3 d–j vid ändring av försäkringsvillkoren eller den lagstiftning som gäller för avtalet.

d) Årligen uppgift om återbäringssituationen.

Om försäkringsgivaren i samband med ett erbjudande om eller tecknandet av ett livförsäkringsavtal presenterar siffror avseende storleken på potentiella betalningar som överstiger de kontraktu ella betalningarna, ska försäkringsgivaren ge försäkringstagaren ett exempel på en beräkning i vilken det potentiella slutliga ersätt ningsbeloppet beräknas utifrån premieinbetalningarna vid tre olika räntesatser. Detta ska inte gälla för terminsförsäkringar och terminskontrakt. Försäkringsgivaren ska informera försäkringsta garen på ett tydligt och lättbegripligt sätt om att beräkningsexem plet endast är en beräkningsmodell som grundar sig på teoretiska antaganden, och att försäkringstagaren inte kan ställa några avtals grundade anspråk utifrån beräkningsexemplet.

När det gäller försäkringar med rätt till andel i överskott ska för säkringsgivaren årligen skriftligt informera försäkringstagaren om läget för försäkringstagarens fordringar, inklusive rätten till andel i överskottet. Dessutom ska försäkringsgivaren, när denne har presenterat siffror över den potentiella framtida utvecklingen för rätten till andel i överskott, informera försäkringstagaren om skill nader mellan den faktiska utvecklingen och de ursprungliga uppgifterna.

6. Den information som avses i punkterna 2-5 ska vara klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts.

Informationen får dock lämnas på ett annat språk om försäkrings tagaren begär det och medlemsstatens lagstiftning tillåter det eller om försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag.

694

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/76

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

7. Den medlemsstat i vilken åtagandet gjorts får kräva att liv försäkringsföretagen ska lämna information utöver den som för tecknas i punkterna 2-5 endast om det är nödvändigt för att försäkringstagaren rätt ska förstå de väsentliga delarna av åtagandet.

8. Närmare regler för genomförandet av punkterna 1–7 ska fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.

Artikel 186

Uppsägningstid

Artikel 188

Upphävande av monopol

Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säker ställa att de etableringsmonopol inom vissa klasser som beviljats organ etablerade inom deras territorier och som avses i artikel 8 upphävs.

Artikel 189

Deltagande i nationella garantisystem

1. Medlemsstaterna ska föreskriva att försäkringstagare som ingår individuella livförsäkringsavtal ska kunna säga upp avtalen inom en tid av mellan 14 och 30 dagar från den dag de informe rades om ingåendet av avtalen.

Försäkringstagarnas uppsägning ska innebära att de befrias från alla framtida förpliktelser som följer av avtalet.

Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning ska bestämmas genom den lag som ska tillämpas på avtalet, i synner het såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren ska informe ras om att avtal har ingåtts.

2. Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa punkt1 i följande fall:

a) Om ett avtal har en giltighetstid om sex månader eller mindre.

b) I fall då försäkringstagaren, på grund av sin ställning eller på grund av de omständigheter under vilka avtalet ingåtts inte är i behov av särskilt skydd.

Om medlemsstaterna utnyttjar den valmöjlighet som avses i för sta stycket ska de i sin lagstiftning särskilt ange detta förhållande.

KAPITEL II

Bestämmelser som särskilt avser skadeförsäkring

A v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

Artikel 187

Försäkringsvillkor

Till allmänna och särskilda försäkringsvillkor ska inte räknas vill kor som, i ett enskilt fall, är betingade av särskilda omständighe ter som hänför sig till den risk som ska försäkras.

Värdmedlemsstaterna får föreskriva att skadeförsäkringsföretag på samma sätt som skadeförsäkringsföretag som fått tillstånd inom deras territorier ska ansluta sig till och delta i varje garantisystem som är avsett att säkerställa utbetalning av försäkringsersättning till försäkringstagare och skadelidande tredje man.

A v s n i t t 2

K o a s s u r a n s i n o m g e m e n s k a p e n

Artikel 190

Koassuransverksamhet inom gemenskapen

1. Detta avsnitt ska tillämpas på koassuransverksamhet inom gemenskapen, vilken utgörs av den koassuransverksamhet som avser en eller flera av de risker som klassificerats enligt klasserna 3–16 i del A i bilaga I och som uppfyller följande villkor:

a) Risken är en stor risk.

b) Risken täcks genom ett enda avtal med en samlad premie och för samma termin av två eller flera försäkringsgivare, som var och en ansvarar för sin del som ”koassuradörer” och av vilka en ska vara ledande försäkringsföretag.

c) Risken finns inom gemenskapen.

d) För att kunna täcka risken behandlas det ledande försäkrings företaget som om det vore det försäkringsföretag som täcker hela risken.

e) Minst en av koassuradörerna deltar i avtalet genom etthuvud kontor eller en filial etablerad i en annan medlemsstat än den där det ledande försäkringsföretaget är etablerat.

f) Det ledande försäkringsföretaget åtar sig till fullo den roll som tillkommer det enligt gällande praxis för koassurans verksamhet och särskilt fastställer försäkringsvillkor och tariffer.

2. Artiklarna 147–152 ska endast tillämpas på det ledande försäkringsföretaget.

695

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/77

3. Koassuransverksamhet som inte uppfyller villkoren i punkt 1ska omfattas av bestämmelserna i detta direktiv med undantag av det här avsnittet.

Artikel 191

Deltagande i koassurans inom gemenskapen

Försäkringsföretagens rätt att delta i koassuransverksamhet inom gemenskapen får inte villkoras av andra bestämmelser än de som föreskrivs i detta avsnitt.

Artikel 196

Samarbete under genomförandet

Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska i nära samarbete följa upp de svårigheter som kan uppkomma vid genomförandet av detta avsnitt.

Inom ramen för detta samarbete ska de särskilt uppmärksamma sådan tillämpning som tyder på att det ledande försäkringsföre taget inte fullgör sitt åtagande enligt gällande praxis inom koas suranssektorn eller att täckningen av föreliggande risker uppenbart inte kräver deltagande av två eller flera assuradörer.

A v s n i t t 3

Artikel 192	A s s i s t a n s
Försäkringstekniska avsättningar	Artikel 197
	Verksamhet liknande reseförsäkring

Storleken på de försäkringstekniska avsättningarna ska bestäm mas av de olika koassuradörerna enligt de regler som gäller i deras hemmedlemsstat eller, om sådana regler saknas, enligt gällande praxis i den medlemsstaten.

De försäkringstekniska avsättningarna ska dock vara minst lika stora som de som fastställts av den ledande assuradören enligt de regler som gäller i dennes hemmedlemsstat.

Artikel 193

Statistik

Hemmedlemsstaterna ska se till att koassuradörerna för statistik som visar omfattningen av den koassuransverksamhet inom gemenskapen som de deltar i, med angivande av vilka medlems stater som omfattas.

Artikel 194

Behandling av koassuransavtal vid likvidationsförfaranden

Om ett försäkringsföretag träder i likvidation, ska de åtaganden som följer av koassuransavtal inom gemenskapen infrias på samma sätt som de åtaganden som hänför sig till försäkringsfö retagets övriga försäkringsavtal, oavsett försäkringstagarens eller förmånstagarnas nationalitet.

Artikel 195

Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter

Vid genomförandet av detta avsnitt ska medlemsstaternas tillsyns myndigheter, inom ramen för det samarbete som avses i avdel ning I kapitel IV avsnitt 5, utbyta all information som erfordras.

Medlemsstaterna får föreskriva att tillhandahållande av räddnings tjänster till personer som råkat i svårigheter under andra omstän digheter än de som nämns i artikel 2.2 ska omfattas av detta direktiv.

Om en medlemsstat föreskriver detta, ska den behandla sådan verksamhet som om den ingick i klass 18 i del A i bilaga I.

Andra stycket ska inte på något sätt påverka möjligheterna till sådan klassificering som anges i bilaga I när det gäller verksamhet som uppenbart ingår i andra klasser.

A v s n i t t 4

R ä t t s s k y d d s f ö r s ä k r i n g

Artikel 198

Tillämpningsområde för detta avsnitt

1. Detta avsnitt ska tillämpas på rättsskyddsförsäkring som avses i klass 17 i bilaga I del A, genom vilken ett försäkringsföre tag åtar sig att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rät tsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst i följande syften:

a) Att tillförsäkra ersättning för den förlust eller skada som den försäkrade åsamkats antingen genom uppgörelse som skett utanför domstol, eller genom civilrättsligt eller straffrättsligt förfarande.

b) Att försvara eller företräda den försäkrade vid civilrättsliga, straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga förfaranden eller vid andra liknande förfaranden eller i anledning av att ersätt ningskrav har riktats mot denna person.

2. Detta avsnitt ska inte gälla något av följande:

a) Rättsskyddsförsäkring avseende tvister eller risker som här rör från eller har samband med användning av havsgående fartyg.

696

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/78

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

b) Åtgärder som ett försäkringsföretag, inom ramen för ansvars försäkring, vidtar för att försvara eller företräda den försäk rade i en undersökning eller en förhandling, om åtgärderna samtidigt utövas för tillvaratagande av detta försäkringsföre tags egna intressen inom ramen för sådan försäkring.

c) Om en medlemsstat bestämmer detta, rättsskyddsförsäkring meddelad av en assistansförsäkringsgivare som uppfyller föl jande villkor:

i) Verksamheten utövas i en annan medlemsstat än den där den försäkrade har sin stadigvarande bostad.

Försäkringsföretag med blandad verksamhet ska se till att ingen anställd som har befattning med handläggningen av skadeären den eller med därmed sammanhängande juridisk rådgivning sam tidigt utövar liknande verksamhet inom en annan klass som ingår i företagets verksamhet.

3. Försäkringsföretaget ska anförtro handläggningen av ska deärenden avseende rättsskyddsförsäkring till ett företag som är en särskild juridisk person. Detta företag ska anges i ett sådant sär skilt försäkringsavtal eller i en sådan separat del av ett avtal som avses i artikel 199.

Om det företag som är en särskild juridisk person har anknytning till ett försäkringsföretag som är verksamt inom en eller flera av

ii)Verksamheten utgör del av ett avtal som täcker uteslu de andra klasser som anges i bilaga I del A, får de anställda som

tande assistans för personer som hamnar i svårigheter under resa eller vid vistelse utanför hemorten eller den stadigvarande bostaden.

I det fall som avses i första stycket c ska det i avtalet tydligt anges att skyddet i fråga är begränsat till sådana omständigheter som anges i det ledet och är underordnat i förhållande till assistansen.

Artikel 199

Separata avtal

Rättsskyddsförsäkring ska antingen meddelas genom ett avtal som är skilt från det som upprättas för andra klasser, eller tas upp som en separat del av ett försäkringsbrev med särskilt angivande av rättsskyddets omfattning samt, om medlemsstaten så begär, det motsvarande premiebeloppet.

Artikel 200

handlägger skadeärenden eller bistår med juridisk rådgivning i samband med sådan handläggning i det företag som är en särskild juridisk person inte samtidigt utöva samma eller liknande uppgif ter i det andra försäkringsföretaget. Medlemsstaterna får före skriva samma krav för medlemmarna i förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganen.

4. Avtalet ska innehålla en bestämmelse om att de försäkrade har rätt att, från den tidpunkt då de kan rikta anspråk mot för säkringsgivaren, fritt utse advokat eller, i den utsträckning det medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikatio ner som behövs för att tillvarata de försäkrades intressen.

Artikel 201

Fritt val av advokat

1. I varje avtal om rättsskyddsförsäkring ska följande uttryck ligen anges:

Handläggning av skadeärenden

1. Hemmedlemsstaten ska säkerställa att försäkringsföretag i enlighet med det alternativ som medlemsstaten valt eller efter eget val, om medlemsstaten samtycker till detta, antar minst en av de metoder för handläggning av skadeärenden som anges i punk terna 2, 3 och 4.

Oavsett vilken lösning som väljs ska de rättsskyddsförsäkrades intressen anses likvärdigt tillvaratagna enligt detta avsnitt.

2. Försäkringsföretag ska se till att ingen anställd som har befattning med handläggningen av skadeärenden inom rätts skyddsförsäkring eller med därmed sammanhängande juridisk rådgivning samtidigt utövar liknande verksamhet inom ett annat företag som är knutet till det första försäkringsföretaget finansiellt, kommersiellt eller administrativt och som omfattar en eller flera av de andra klasser som anges i bilaga I.

a) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller någon annan person som har kvalifikationer enligt nationell lag att försvara eller företräda dem eller i övrigt tillvarata deras intressen vid undersökningar eller förhandlingar.

b) Att de försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller, om de föredrar det och i denutsträckning det medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikationer som behövs för att tillvarata deras intressen närhelst en intressekonflikt uppstår.

2. I detta avsnitt avses med ”advokat” en person som har rätt att utöva sin yrkesverksamhet under en av de benämningar som anges i rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster (1).

(1) EGT L 78, 26.3.1977, s. 17.

697

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 335/79
		Artikel 202	A v s n i t t 5
Undantag från det fria valet av advokat			S j u k f ö r s ä k r i n g

1. Medlemsstaterna får medge undantag från artikel 201.1 för rättsskyddsförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Försäkringen är begränsad till de försäkringsfall som upp kommer genom användning av vägfordon inom den berörda medlemsstatens territorium.

b) Försäkringen är förenad med ett avtal om erbjudande av assistans vid olyckshändelse eller skadefall där ett vägfordon är inblandat.

c) Varken rättsskyddsförsäkringsföretaget eller assistansförsäk ringsgivaren meddelar någon form av ansvarsförsäkring.

d) Sådana åtgärder har vidtagits att helt oberoende advokater bistår och företräder vardera parten i en tvist, när parterna är rättsskyddsförsäkrade hos samma försäkringsföretag.

2. Ett undantag som medgivits enligt punkt 1 ska inte inverka på tillämpningen av artikel 200.

Artikel 206

Sjukförsäkring som alternativ till skydd genom socialförsäkringssystemet

1. Medlemsstater, i vilka avtal om försäkring mot riskerna enligt klass 2 i bilaga I del A helt eller delvis kan ersätta det skydd vid sjukdom som ges genom det lagstadgade socialförsäkringssys temet, får föreskriva följande:

a) Att sådana avtal ska följa de särskilda rättsregler som denna medlemsstat har antagit för denna försäkringsklass till skydd för det allmänna bästa.

b) Att de allmänna och särskilda villkoren för denna försäkring meddelas till tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten innan de börjar tillämpas.

2. Medlemsstaterna får föreskriva att det sjukförsäkringssystem som avses i punkt 1 tekniskt sett ska fungera på liknande sätt som en livförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:

Artikel 203

Skiljeförfarande

Medlemsstaterna ska besluta om skiljeförfarande eller andra för faranden som ger motsvarande garantier om objektivitet för att lösa tvister mellan den som meddelat rättsskyddsförsäkring och den försäkrade, utan att den rätt till överklagande hos rättsliga instanser som kan finnas enligt nationell lag påverkas.

I försäkringsavtalet ska det föreskrivas att den försäkrade har rätt att använda sig av sådana förfaranden.

a) Premierna som ska betalas beräknas på grundval av tabeller över sjukdomsfall och andra statistiska uppgifter som är rele vanta för den medlemsstat där risken är belägen i enlighet med de matematiska metoder som används inom försäkringsverksamhet.

b) En reserv upprättas för stigande levnadsålder.

c) Försäkringsgivaren får upphäva avtalet endast inom en bestämd tidsperiod som fastställs av den medlemsstat där ris ken är belägen.

Artikel 204

Intressekonflikter

När en intressekonflikt uppstår eller oenighet råder angående tvis tens lösning, ska rättsskyddsförsäkringsgivaren eller, där det är lämpligt, skaderegleringsorganet, underrätta den försäkrade om de rättigheter som anges i artikel201.1 och den möjlighet han har att använda sig av ett sådant förfarande som avses i artikel 203.

Artikel 205

Upphävande av krav på specialisering för rättsskyddsförsäkring

Medlemsstaterna ska upphäva alla bestämmelser som innebär för bud för ett försäkringsföretag att samtidigt inom respektive med lemsstats territorium bedriva verksamhet avseende rättsskyddsförsäkring och andra klasser.

d) Avtalet innehåller bestämmelser om att premierna kan ökas och ersättningarna minskas, även för gällande avtal.

e) Avtalet innehåller bestämmelser om att försäkringstagarna får byta sina befintliga avtal mot ett avtal som överensstäm mer med punkt 1 och som erbjuds av samma försäkringsfö retag eller samma filial samt tar hänsyn till de rättigheter de förvärvat.

I det fall som avses i första stycket e ska hänsyn tas till reserven för stigande levnadsålder, och ny läkarundersökning får endast krävas om ersättningsnivån ska höjas.

Tillsynsmyndigheterna i den berörda medlemsstaten ska offent liggöra de tabeller över sjukdomsfall och andra relevanta uppgif ter som avses i första stycket a samt överlämna dem till tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten.

698

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/80

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Premierna ska, på välgrundade försäkringsmatematiska antagan den, vara tillräckliga för att försäkringsföretagen ska kunna upp fylla samtliga sina förpliktelser med hänsyn till samtliga aspekter beträffande deras finansiella situation. Hemmedlemsstaten ska föreskriva att de tekniska grunderna för premieberäkningen ska överlämnas till dess tillsynsmyndigheter innan produkten släpps ut på marknaden.

Tredje och fjärde styckena ska även gälla vid ändringar av befint liga avtal.

A v s n i t t 6

A r b e t s s k a d e f ö r s ä k r i n g

Artikel 207

Obligatorisk arbetsskadeförsäkring

Medlemsstaterna får föreskriva att varje försäkringsföretag som på egen risk erbjuder obligatorisk arbetsskadeförsäkring inom deras territorier ska följa de särskilda bestämmelser som finns för detta slag av försäkring i deras nationella lagstiftning, med undantag av bestämmelser om den finansiella tillsynen för vilken hemmed lemsstaten ska vara ensamt ansvarig.

KAPITEL III

Bestämmelser som särskilt avser livförsäkring

Artikel 208

Förbud mot tvångsavstående från del av försäkringsverksamhet

Medlemsstaterna får inte föreskriva att livförsäkringsföretag ska avstå från någon del av sin försäkringsverksamhet enligt arti kel 2.3 till en eller flera organisationer som anges i nationell lag.

Artikel 209

Premie för nya försäkringar

Premier för nya försäkringar ska utifrån rimliga försäkringsmate matiska antaganden vara tillräckliga för att livförsäkringsföreta gen ska kunna uppfylla alla sina åtaganden och i synnerhet för att kunna göra adekvata försäkringstekniska avsättningar.

Vid denna bedömning får hänsyn tas till alla aspekter av ett för säkringsföretags ekonomiska situation, men andra medel än pre mier och därav härrörande avkastning får inte systematiskt och permanent utnyttjas på ett sådant sätt att det på lång sikt kan äventyra företagets soliditet.

KAPITEL IV

Bestämmelser som särskilt avser återförsäkring

Artikel 210

Finansiell återförsäkring

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att försäkrings- och återför säkringsföretag, som ingår avtal om finansiell återförsäkring eller bedriver verksamheter med sådan återförsäkring, på ett tillfreds ställande sätt kan identifiera, mäta, övervaka, hantera, kontrollera och rapportera risker som uppstår genom sådana avtal eller verksamheter.

2. I syfte att säkerställa att en harmoniserad behandling av finansiell återförsäkringsverksamhet genomförs får kommissio nen anta genomförandeåtgärder för att närmare specificera bestämmelserna i punkt 1 i fråga om övervakning, hantering och kontroll av risker till följd av finansiell återförsäkringsverksamhet.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

3. I punkterna 1 och 2 avses med finansiell återförsäkring en återförsäkring som innebär att den explicita maximala potentiella förlust, uttryckt som den maximala överförda ekonomiska risken, som uppstår genom överföring av en teckningsrisk och en tids risk som båda är betydande, överstiger premien för avtalets livs längd med ett begränsat men betydande belopp, samtidigt som åtminstone ett av följande förhållanden föreligger:

a) Betydande hänsyn tas uttryckligen till pengars tidsvärde.

b) Avtalsbestämmelser föreligger för att utjämna skillnaden i ekonomiskt åtagande mellan parterna över tiden för att uppnå den åsyftade risköverföringen.

Artikel 211

Specialföretag

1. Medlemsstaterna ska tillåta specialföretag att etablera sig inom deras territorier, förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt förhandsgodkännande.

2. I syfte att säkerställa en harmoniserad behandling av speci alföretag ska kommissionen anta genomförandeåtgärder för att fastställa följande:

a) Auktorisationens omfattning.

b) Obligatoriska villkor som ska ingå i alla ingångna avtal.

699

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/81

c) De lämplighetskrav som avses i artikel 42 för specialföreta gets ledningspersonal.

d) Lämplighetskrav för aktieägare eller medlemmar med kvali ficerat innehav i specialföretaget.

e) Sunda rutiner för administration och redovisning, adekvata rutiner för intern kontroll och krav för riskhanteringen.

f) Informationskrav vad beträffar redovisning, uppgifter för sta bilitetstillsyn och statistik.

g) Solvenskrav.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

3. Specialföretag som auktoriserats före den 31 oktober 2012 ska omfattas av lagen i den medlemsstat som auktoriserat speci alföretaget. All ny verksamhet som ett specialföretag startar efter det datumet ska emellertid omfattas av punkterna 1 och 2.

AVDELNING III

TILLSYN ÖVER FÖRSÄKRINGS- OCH

ÅTERFÖRSÄKRINGSFÖRETAG SOM INGÅR I EN GRUPP

KAPITEL I

Grupptillsyn: definitioner, tillämpliga fall, tillämpningsområde och nivåer

A v s n i t t 1

D e f i n i t i o n e r

Artikel 212

Definitioner

1. I denna avdelning avses med

a) företag med ägarintresse: ett företag som är antingen moderfö retag eller ett annat företag som har ett ägarintresse eller ett företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG,

b) anknutet företag: ett företag som är antingen ett dotterföretag eller ett annat företag som är föremål för ägarintresse eller ett företag som är knutet till ett annat företag genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG,

c) grupp: en företagsgrupp

i) som består av ett företag med ägarintresse, dess dotter företag och de enheter i vilka företaget med ägarintresse eller dess dotterföretag har innehav samt företag som är knutna till varandra genom ett sådant förhållande som avses i artikel 12.1 i direktiv 83/349/EEG, eller

ii)som baseras på ingående, genom avtal eller på annat sätt, av starka och varaktiga finansiella kopplingar mellan dessa företag, och som kan innehålla ömsesidiga asso ciationer eller liknande företag, under förutsättning att

—ett av dessa företag genom centraliserad samord ning utövar ett dominerande inflytande över beslu ten, inklusive finansiella beslut, i de andra företag som ingår i gruppen, och

—ingående och avbrytande av sådana förbindelser,

enligt	vad som	avses i denna avdelning,
kräver	ett	förhandsgodkännande	av
grupptillsynsmyndigheten.

Det företag som utövar centraliserad samordning ska betraktas som moderföretag och de andra företagen ska betraktas som dotterföretag.

d) grupptillsynsmyndighet: den tillsynsmyndighet som i enlighet med artikel 247 fastställts som ansvarig för grupptillsynen,

e) tillsynskollegium: en permanent men flexibel struktur för sam arbete och samordning mellan tillsynsmyndigheterna i de berörda medlemsstaterna,

f) försäkringsholdingbolag: ett moderföretag som inte är ett blan dat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i direk tiv 2002/87/EG, vars huvudsakliga verksamhet består i att förvärva och ha ägarintresse i dotterföretag, vilka enbart eller huvudsakligen är försäkrings- eller återförsäkringsföretag, eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland, där minst ett av dotterföretagen är ett försäkringsföretag eller ett återförsäkringsföretag,

g) försäkringsholdingföretag med blandad verksamhet: ett annat moderföretag än ett försäkringsföretag, ett försäkringsföre tag i tredjeland, ett återförsäkringsföretag, ett återförsäkrings företag i tredjeland, ett försäkringsholdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag i den mening som avses i direktiv 2002/87/EG, vilket har minst ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag bland sina dotterföretag.

700

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/82

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Vid tillämpningen av denna avdelning ska tillsynsmyndig heterna också som moderföretag betrakta varje företag som enligt deras uppfattning i praktiken utövar ett dominerande inflytande över ett annat företag.

De ska också som dotterföretag betrakta varje företag över vilket, enligt deras uppfattning, ett moderföretag i praktiken utövar ett dominerande inflytande.

De ska också som ägarintresse betrakta ett direkt eller indirekt innehav av röster eller kapital i ett företag över vilket enligt deras uppfattning ett betydande inflytande utövas.

A v s n i t t 2

T i l l ä m p n i n g s o m r å d e

Artikel 213

Fall då grupptillsyn ska tillämpas

1. Medlemsstaterna ska föreskriva grupptillsyn i enlighet med denna avdelning över försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp.

De bestämmelser i detta direktiv i vilka det föreskrivs tillsyn över försäkrings- och återförsäkringsföretag på det enskilda företagets nivå är fortsatt tillämpliga på dessa företag, om inte annat före skrivs i denna avdelning.

2. Medlemsstaterna ska se till att tillsyn på gruppnivå tilläm pas på följande:

a) Försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintresse i åtminstone ett försäkringsföretag, återförsäkringsföretag, för säkringsföretag i tredjeland eller återförsäkringsföretag i tred jeland enligt artiklarna 218–258.

b) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor inom gemenskapen enligt artiklarna 218-258.

c) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag är ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utanför gemenskapen eller ett försäkrings- eller återförsäkringsföre tag i tredjeland enligt artiklarna 260-263.

d) Försäkrings- och återförsäkringsföretag vilkas moderföretag är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet enligt artikel 265.

3. I de fall som avses i punkt 2 a och b får grupptillsynsmyn digheten, om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar intresse eller försäkringsholdingbolaget med huvudkontor inom gemenskapen är anknutet till en reglerad enhet eller ett blandat finansiellt holdingbolag som är underkastat extra tillsyn enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter, besluta att tillsyn över riskkoncen trationer enligt artikel 244 i det här direktivet eller över transak tioner inom en grupp enligt artikel 245 i direktivet eller båda dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller försäkringsholdingbolaget med ägarintresse.

Artikel 214

Grupptillsynens tillämpningsområde

1. Att grupptillsyn utövas enligt artikel 213 ska inte innebära något krav på tillsynsmyndigheterna att utföra en tillsynsuppgift i fråga om det enskilda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i tredjeland, försäkringsholdingbolaget eller försäkringsholding bolaget med blandad verksamhet, utan att detta ska påverka til lämpningen av artikel 257 såvitt gäller försäkringsholdingbolag.

2. Grupptillsynsmyndigheten får från fall till fall besluta att inte låta ett företag omfattas av den grupptillsyn som avses i artikel 213:

a) Företaget är beläget i ett tredjeland där det finns rättsliga hin der för överförandet av nödvändig information, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 229.

b) Det företag som skulle omfattas är av ringa intresse med hän syn till grupptillsynens syfte.

c) Det vore olämpligt eller vilseledande att med hänsyn till grupptillsynens syfte låta det berörda företaget omfattas av grupptillsynen.

Även om flera företag inom samma grupp, betraktade individu ellt, får undantas enligt första stycket b, ska de dock inte desto mindre omfattas av grupptillsynen om de, betraktade tillsam mans, är av icke ringa intresse.

Om grupptillsynsmyndigheten anser att ett försäkrings- eller åter försäkringsföretag bör undantas från grupptillsynen enligt första stycket, leden b eller c, ska myndigheten samråda med övriga berörda tillsynsmyndigheter innan den fattar beslut.

Om grupptillsynsmyndigheten har undantagit ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag från grupptillsynen enligt led b eller c, får tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där detta företag är beläget hos det ledande företaget i gruppen inhämta alla uppgif ter som kan underlätta deras tillsyn över försäkrings- eller åter försäkringsföretaget i fråga.

701

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/83

A v s n i t t 3

N i v å e r

Artikel 215

Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå

1. Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk ringsholdingbolag med ägarintresse som avses i artikel 213.2 a och b är ett dotterföretag till ett annat försäkrings- eller återför säkringsföretag eller försäkringsholdingbolag som har sitt huvud kontor inom gemenskapen ska artiklarna 218-258 tillämpas endast på det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom gemenskapen.

2. Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk ringsholdingbolag som är moderföretag med huvudkontor inom gemenskapen och som har det yttersta ägarintresset enligt punkt1 är dotterföretag till ett företag som är underkastat extra tillsyn enligt artikel 5.2 i direktiv 2002/87/EG, får grupptillsynsmyndig heten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter, besluta att tillsyn över riskkoncentrationer enligt artikel 244, över transaktioner inom en grupp enligt artikel 245 eller över båda dessa former av tillsyn inte ska utövas på nivån för det moderfö retag som har det yttersta ägarintresset.

Artikel 216

Moderföretag som har det yttersta ägarintresset på nationell nivå

1. Om det försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller försäk ringsholdingbolag med ägarintresse och med huvudkontor inom gemenskapen som avses i artikel 213.2 a och b inte har detta huvudkontor i samma medlemsstat som det moderföretag med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti kel 215, får medlemsstaterna tillåta sina tillsynsmyndigheter att, efter samråd med grupptillsynsmyndigheten och detta moderfö retag, låta grupptillsynen avse det försäkrings- eller återförsäk ringsföretag eller försäkringsholdingbolag som är moderföretag och som har det yttersta ägarintresset på nationell nivå.

I sådana fall ska tillsynsmyndigheten ange motiven till sitt beslut för både grupptillsynsmyndigheten och moderföretaget med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå.

3. Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå, ska det val av metod som grupptillsynsmyndighe ten gjort i enlighet med artikel 220 beträffande det moderföretag med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i arti kel 215 betraktas som avgörande och tillämpas av tillsynsmyn digheten i den berörda medlemsstaten.

4. Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå, och det moderföretag med det yttersta ägarintres set på gemenskapsnivå som avses i artikel 215 har beviljats till stånd i enlighet med artikel 231 eller artikel 233.5 att beräkna solvenskapitalkravet för gruppen och även solvenskapitalkraven för de försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i grup pen med en intern modell, ska detta beslut betraktas som avgö rande och tillämpas av tillsynsmyndigheten i den berörda medlemsstaten.

Om under sådana omständigheter tillsynsmyndigheten finner att riskprofilen hos moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå avviker väsentligt från den interna modell som god känts på gemenskapsnivå får myndigheten, så länge som företa get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som den framfört, besluta att för företaget fastställa kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet på gruppnivå eller, om under särskilda omständigheter sådant kapitaltillägg inte skulle vara en lämplig lösning, kräva att företaget ska beräkna sitt sol venskapitalkrav för gruppen enligt standardformeln.

Tillsynsmyndigheten ska ange motiven till sådana beslut för både företaget och grupptillsynsmyndigheten.

5. Om tillsynsmyndigheten beslutar att tillämpa kapitel II avsnitt 1 på moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå, ska detta företag inte ges möjlighet att i enlighet med artikel 236 eller 243 ansöka om tillstånd att låta något av sina dotterföretag omfattas av artiklarna 238 och 239.

6. Om medlemsstaterna medger att deras tillsynsmyndigheter fattar sådana beslut som avses i punkt 1, ska de föreskriva att inga sådana beslut kan fattas eller upprätthållas i de fall moderföreta get med det yttersta ägarintresset på nationell nivå är ett dotter företag till det moderföretag med det yttersta ägarintresset på gemenskapsnivå som avses i artikel 215 och det företaget har erhållit tillstånd enligt artikel 237 eller 243 att låta det dotterfö retaget omfattas av artiklarna 238 och 239.

Artiklarna218–258 ska gälla i tillämpliga delar om inte annat föl jer av punkterna 2-6.

2. Tillsynsmyndigheten får begränsa grupptillsynen över moderföretaget med det yttersta ägarintresset på nationell nivå till att gälla i ett eller flera avsnitt av kapitel II.

7. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får fattas.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

702

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/84

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 217

Moderföretag med ägarintressen från flera medlemsstater

1. Om medlemsstaterna tillåter att deras tillsynsmyndigheter fattar sådana beslut som avses i artikel 216, ska de också tillåta dem att besluta att ingå överenskommelser med tillsynsmyndig heter i andra medlemsstater där andra moderföretag med yttersta ägarintresse på nationell nivå är verksamma i syfte att utföra grupptillsyn på undergruppsnivå omfattande flera medlemsstater.

Om de berörda tillsynsmyndigheterna har träffat en överenskom melse enligt första stycket ska grupptillsynen inte utövas på nivån för något sådant moderföretag med yttersta ägarintresse enligt artikel216 som är verksamt i andra medlemsstater än den där den undergrupp som avses i första stycket i denna punkt är belägen.

2. Artikel 216.2–216.6 ska gälla i tillämpliga delar.

3. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för att när mare ange under vilka förhållanden beslut enligt punkt 1 får fattas.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

KAPITEL II

Finansiell ställning

A v s n i t t 1

S o l v e n s p å g r u p p n i v å

U n d e r a v s n i t t 1

A l l m ä n n a b e s t ä m m e l s e r

Artikel 218

Solvenstillsyn på gruppnivå

1. Solvenstillsyn på gruppnivå ska utövas i enlighet med punk terna 2 och 3 i den här artikeln samt artikel 246 och kapitel III.

2. I det fall som avses i artikel 213.2 a ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag med ägarintres sen säkerställer att gruppen har tillgång till en medräknings kapi talbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för gruppen, beräknat enligt underavsnitten 2, 3 och 4.

3. I det fall som avses i artikel 213.2 b ska medlemsstaterna kräva att försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp säkerställer att gruppen har tillgång till en medräkningsbar kapitalbas som alltid är minst lika med solvenskapitalkravet för gruppen, beräknat enligt underavsnitt 5.

4. Grupptillsynsmyndigheten ska utföra tillsynens gransk ningsprocess enligt kapitel III av kraven i punkterna 2 och 3. Artiklarna 136 och 138.1-138.4 ska gälla i tillämpliga delar.

5. Så snart som företaget med ägarintresse har konstaterat och informerat grupptillsynsmyndigheten om att solvenskapitalkravet inte längre uppfylls eller att det finns risk för att det kommer att underskridas under de närmaste tre månaderna, ska grupptillsyns myndigheten informera övriga tillsynsmyndigheter inom tillsyns kollegiet, vilket ska analysera gruppens situation.

Artikel 219

Återkommande beräkningar

1. Grupptillsynsmyndigheten ska se till att de beräkningar som avses i artikel 218.2 och 218.3 utförs minst en gång per år, antingen av försäkrings- eller återförsäkringsföretagen med ägar intresse eller av försäkringsholdingbolaget.

Relevanta data för beräkningen och beräkningens resultat ska lämnas till grupptillsynsmyndigheten av försäkrings- eller återför säkringsföretaget med ägarintresse eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings holdingbolaget eller av det företag i gruppen som grupptillsyns myndigheten utsett efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och med gruppen själv.

2. Försäkrings- och återförsäkringsföretaget samt försäkrings holdingbolaget ska fortlöpande övervaka solvenskapitalkravet för gruppen. Om gruppens riskprofil avviker väsentligt från de anta ganden som låg till grund för det senast rapporterade solvenska pitalkravet ska en förnyad beräkning av detta krav göras utan dröjsmål och rapporteras till grupptillsynsmyndigheten.

Om det finns grundad anledning att anta att gruppens riskprofil förändrats väsentligt sedan dagen för den senaste rapporteringen av solvenskapitalkravet på gruppnivå, får grupptillsynsmyndighe ten kräva en förnyad beräkning av detta krav.

U n d e r a v s n i t t 2

V a l a v b e r ä k n i n g s m e t o d o c h a l l m ä n n a p r i n c i p e r

Artikel 220

Val av metod

1. Solvensberäkningen på gruppnivå för försäkrings- och åter försäkringsföretag som avses i artikel 213.2 a ska utföras enligt de försäkringstekniska principer som anges i artiklarna221–233 och med en av de metoder som redovisas där.

703

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/85

2. Medlemsstaterna ska föreskriva att solvensberäkningen på gruppnivå för sådana försäkrings- och återförsäkringsföretag som avses i artikel 213.2 a ska utföras i enlighet med metod 1 som anges i artiklarna 230-232.

Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter, när de fullgör uppgiften att vara grupptillsynsmyndighet för en viss grupp, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och gruppen, beslutar att på denna grupp tillämpa metod 2 som anges i artiklarna 233 och 234 eller en kombination av meto derna 1 och 2, om tillämpning uteslutande av metod 1 inte skulle ha varit lämpligt.

Artikel 221

Beaktande av den proportionella andelen

1. Vid solvensberäkning för en grupp ska hänsyn tas till den proportionella andel som ett företag med ägarintresse innehar i de anknutna företagen.

Vid tillämpningen av första stycket ska den proportionella ande len omfatta något av följande:

a) För metod 1: de procentandelar som tillämpats vid upprät tandet av den sammanställda redovisningen.

b) För metod 2: den andel av det tecknade bolagskapitalet som, direkt eller indirekt, innehas av företaget med ägarintresse.

Oberoende av vilken metod som används ska dock, när det anknutna företaget är ett dotterföretag som inte har tillräcklig medräkningsbar kapitalbas för att täcka sitt solvenskapitalkrav, hela dotterföretagets solvensunderskott beaktas.

Om, enligt tillsynsmyndigheternas uppfattning, ansvaret hos ett moderföretag, som innehar en andel av kapitalet, strikt är begrän sat till denna kapitalandel får dock dessa behöriga myndigheter tillåta att dotterföretagets solvensunderskott beaktas på propor tionell basis.

2. Grupptillsynsmyndigheten ska, efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och gruppen, fastställa den propor tionella andel som ska beaktas i följande fall:

a) När det inte finns några kapitalbindningar mellan vissa av företagen i en grupp.

b) När en tillsynsmyndighet har fastställt att ett direkt eller indi rekt innehav av röster eller kapital i ett företag ska räknas som ägarintresse, eftersom, enligt myndighetens uppfattning, ett väsentligt inflytande utövas över företaget.

c) När en tillsynsmyndighet har avgjort att ett företag är ett moderföretag till ett annat företag eftersom det enligt tillsyns myndighetens uppfattning utövar ett faktiskt dominerande inflytande över detta andra företag.

Artikel 222

Eliminering av dubbelräkning av poster i kapitalbasen

1. Dubbelräkning av poster i kapitalbasen som används för att täcka solvenskapitalkravet mellan olika försäkrings- eller återför säkringsföretag som beaktas vid solvensberäkningen ska inte tillåtas.

I detta syfte ska, vid beräkning av en grupps solvens, när de meto der som beskrivs i underavsnitt 4inte redan innehåller bestäm melser om detta, följande belopp undantas:

a) Värdet av alla tillgångar i försäkrings- eller återförsäkringsfö retaget med ägarintresse som representerar finansieringen av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet för något av dess anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

b) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings företaget med ägarintresse som representerar finansieringen av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ägarintresse.

c) Värdet av alla tillgångar i ett försäkrings- eller återförsäkrings företag som är anknutet till försäkrings- eller återförsäkrings företaget med ägarintresse som representerar finansieringen av poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet för något annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ägarintresse.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, får följande poster omfattas av beräkningen endast i den mån de får ingå för att täcka solvenskapitalkravet i det berörda anknutna företaget:

a) Överskottsmedel enligt artikel 91.2 som uppkommer i ett livförsäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarin tresse för vilket solvensen på gruppnivå beräknas.

b) Tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkrings- eller åter försäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vilket gruppens solvens beräknas.

Följande ska dock i samtliga fall undantas vid beräkningen:

i) Tecknat men inte inbetalt kapital som medför en möjlig för pliktelse för ett företag med ägarintresse.

704

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/86

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

ii)Tecknat men inte inbetalt kapital i ett försäkrings- eller åter försäkringsföretag med ägarintresse som medför en möjlig förpliktelse för ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

iii)Tecknat men inte inbetalt kapital i ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag som medför en möjlig förpliktelse för ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet till samma försäkrings- eller återförsäkringsföre tag med ägarintresse.

3. Om tillsynsmyndigheterna anser att vissa poster i kapital basen, utöver de som avses i punkt 2, som får täcka ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretags solvenskapitalkrav i praktiken inte kan göras tillgängliga för att täcka samma krav i det försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vil ket solvensen på gruppnivå beräknas, får dessa poster endast omfattas av beräkningen i den mån de får ingå för att täcka sol venskapitalkravet i det anknutna företaget.

4. Summan av de poster i kapitalbasen som avses i punk terna 2 och 3 får inte överstiga solvenskapitalkravet för det anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

5. Poster som ingår i kapitalbasen för ett försäkrings- eller åter försäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller åter försäkringsföretag med ägarintresse för vilket solvensen på gruppnivå beräknas, och för vilka tillsynsmyndighetens förhands godkännande krävs enligt artikel 90, får ingå i beräkningen endast under förutsättning att de vederbörligen godkänts av den tillsyns myndighet som är ansvarig för tillsynen över det anknutna företaget.

Artikel 223

Eliminering av kapital som skapats inom en grupp

1. Vid beräkning av en grupps solvens ska ingen hänsyn tas till poster i kapitalbasen som får täcka solvenskapitalkravet och som härrör från ömsesidig finansiering mellan försäkrings- eller åter försäkringsföretaget med ägarintresse och något av följande:

a) Ett anknutet företag.

b) Ett företag med ägarintresse.

c) Ett annat företag som är anknutet till något företag med ägar intresse i det berörda företaget.

2. Vid beräkning av solvens på gruppnivå ska ingen hänsyn tas till poster i kapitalbasen som kan täcka solvenskapitalkravet i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är anknutet till det försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse för vil ket sådan solvens beräknas om dessa poster härrör från ömsesi dig finansiering tillsammans med ett annat företag som är anknutet till samma försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse.

3. Ömsesidig finansiering ska anses föreligga åtminstone när ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller något av dess anknutna företag innehar aktier i, eller ger lån till, ett annat före tag som direkt eller indirekt innehar poster i sin kapitalbas som får ingå i solvensmarginalen för det förstnämnda företaget.

Artikel 224

Värdering

Tillgångarnas och skuldernas värde ska bedömas i enlighet med artikel 75.

U n d e r a v s n i t t 3

T i l l ä m p n i n g a v b e r ä k n i n g s m e t o d e r n a

Artikel 225

Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag har mer än ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag ska vart och ett av dessa anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag beak tas vid beräkningen av gruppens solvens.

Om ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföretag inte har sitt huvudkontor i samma medlemsstat som det försäkrings- eller återförsäkringsföretag för vilket beräkningen av gruppens solvens utförs, får medlemsstaterna föreskriva att, i fråga om det anknutna företaget, beräkningen ska ta hänsyn till solvenskapitalkravet och de kapitalbasposter som får medräknas för att täcka detta enligt bestämmelserna i den andra medlemsstaten.

Artikel 226

Mellanliggande försäkringsholdingbolag

1. Vid beräkning av solvens på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ett ägarintresse i ett anknutet försäkringsföretag, ett anknutet återförsäkringsföretag eller ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland genom ett för säkringsholdingbolag ska det mellanliggande försäkringsholding bolagets ställning beaktas.

705

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/87

Endast vid denna beräkning ska det mellanliggande försäkrings holdingbolaget betraktas som om det vore ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna om sol venskapitalkrav i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1, 2 och 3 och av samma villkor för att poster i kapitalbasen ska få medräknas för att täcka detta krav som de som fastställs genom avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3.

2. I de fall då ett mellanliggande försäkringsholdingbolag inne har efterställda skulder eller andra poster i kapitalbasen för vilka begränsningar gäller enligt artikel 98, ska dessa poster godkännas upp till de belopp som beräknats med tillämpning av de gräns värden som anges i artikel 98 för summan av de utestående pos terna på gruppnivå jämförd med solvenskapitalkravet på gruppnivå.

Poster i kapitalbasen i ett mellanliggande försäkringsholdingbo lag, för vilka tillsynsmyndighetens förhandsgodkännande skulle krävas enligt artikel 90 om de innehades av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, får ingå i beräkningen av solvensen på gruppnivå endast om de vederbörligen har godkänts av grupptillsynsmyndigheten.

Artikel 227

Anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretag i tredjeland

1. När man i enlighet med artikel 233 beräknar solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ägarintresse i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredje land ska det sistnämnda företaget endast vid denna beräkning behandlas som ett anknutet försäkrings- eller återförsäkringsföre tag inom gemenskapen.

Om det tredjeland där detta företag har sitt huvudkontor kräver att det ska vara auktoriserat och ålägger det en solvensordning som är minst likvärdig med den som fastställs genom kapitel VI i avdelning I, får medlemsstaterna dock föreskriva att man i fråga om detta företag vid beräkningen ska beakta det solvenskapital krav och de kapitalbasposter som får medräknas för att täcka det som fastställts av det berörda tredjelandet.

2. Kontrollen av att ordningen i tredjelandet är minst likvärdig ska utföras av grupptillsynsmyndigheten, antingen på eget initia tiv eller på begäran av företaget med ägarintresse.

Grupptillsynsmyndigheten ska i samband med detta samråda med övriga berörda tillsynsmyndigheter och Ceiops innan den fattar sitt beslut.

3. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specifi cerar kriterierna för huruvida solvensordningen i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom avdelning I kapitel VI.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

4. Kommissionen får, efter samråd med europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén och i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 301.2, och med beaktande av de kriterier som antagits i enlighet med punkt 3 i den här artikeln, anta ett beslut om huruvida solvensordningen i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom avdel ning I kapitel VI.

Dessa beslut ska regelbundet ses över för att ta hänsyn till even tuella ändringar av solvensordningen i avdelning I kapitel VI och den solvensordning som gäller i tredjelandet.

5. När det i ett beslut som kommissionen antagit i enlighet med punkt 4 slås fast att solvensordningen i ett tredjeland är lik värdig ska punkt 2 inte tillämpas.

När det i ett beslut som kommissionen antagit i enlighet med punkt 4 slås fast att solvensordningen i ett tredjeland inte är lik värdig ska den möjlighet som anges i punkt 1 andra stycket att beakta solvenskapitalkravet och de medräkningsbara posterna i kapitalbasen enligt ordningen i det berörda tredjelandet inte til lämpas, och försäkrings- eller återförsäkringsföretaget i tredjelan det ska behandlas uteslutande i enlighet med punkt 1 första stycket.

Artikel 228

Anknutna kreditinstitut, värdepappersföretag och finansiella institut

När det gäller beräkningen av solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har ett ägarintresse i ett kreditinstitut, ett värdepappersföretag eller ett finansiellt insti tut, ska medlemsstaterna tillåta att deras försäkrings- och återför säkringsföretag även tillämpar metoderna 1eller 2ib ilaga I till direktiv 2002/87/EG. Metod 1 i den bilagan ska dock endast til lämpas om grupptillsynsmyndigheten anser att nivån på den sam ordnade ledningen och interna kontrollen avseende de enheter som avses inbegripas i tillämpningsområdet för sammanställ ningen är tillräcklig. Den valda metoden ska tillämpas konsekvent över tiden.

Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter, när dessa utför uppgiften som grupptillsynsmyndighet för en viss grupp, på eget initiativ eller på begäran av företaget med ägarin tresse beslutar att dra av varje sådant ägarintresse som avses i för sta stycket från de poster i kapitalbasen som får medräknas vid bestämningen av solvensen på gruppnivå för företaget med ägarintresse.

706

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/88		SV		Europeiska unionens officiella tidning		17.12.2009
			Artikel 229		b) Den proportionella andelen av minimikapitalkraven för de
	Tillgång till nödvändiga data saknas				anknutna försäkrings- och återförsäkringsföretagen.

Om de berörda tillsynsmyndigheterna inte har tillgång till data som är nödvändiga för att beräkna solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och som rör ett anknutet företag med huvudkontor i en medlemsstat eller i tredjeland, ska detta företags bokförda värde i försäkrings- eller återförsäkrings företag med ägarintresse dras av från de poster i kapitalbasen som får medräknas vid bestämningen av solvensen på gruppnivå.

I ett sådant fall får inte någon orealiserad vinst som har samband med detta ägarintresse betraktas som en medräkningsbar kapital baspost när det gäller solvensen på gruppnivå.

U n d e r a v s n i t t 4

B e r ä k n i n g s m e t o d e r

Artikel 230

Metod 1 (Huvudmetod): Metod baserad på sammanställd redovisning

1. Beräkningen av solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse ska genomföras med utgångspunkt i den sammanställda redovisningen.

Solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäkrings företag med ägarintresse utgörs av skillnaden mellan följande:

a) De kapitalbasmedel som får medräknas för att täcka solvens kapitalkravet, beräknat med utgångspunkt i sammanställda data.

b) Solvenskapitalkravet på gruppnivå beräknat med utgångs punkt i sammanställda data.

Bestämmelserna i avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3 och i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1,

2 och 3 ska gälla vid beräkningen av de poster i kapitalbasen som får medräknas för att täcka solvenskapitalkravet och av solvens kapitalet på gruppnivå med utgångspunkt i sammanställda data.

2. Solvenskapitalkravet på gruppnivå med utgångspunkt i sammanställda data (det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå) ska beräknas antingen enligt standardformeln eller med en godkänd intern modell i överensstämmelse med de all männa principer som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1 och 2 respektive avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1 och 3.

Det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå ska uppgå till minst summan av följande:

a) Minimikapitalkravet enligt artikel 129 för försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse.

Detta minimum ska täckas genom medräkningsbara poster i pri märkapitalbasen enligt vad som anges i artikel 98.4.

Vid bestämningen av om dessa poster får medräknas för att täcka det minsta sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå ska principerna i artiklarna 221–229 gälla i tillämpliga delar. Arti kel 139.1 och 139.2 ska gälla i tillämpliga delar.

Artikel 231

Gruppintern modell

1. Om en ansökan om tillstånd att beräkna det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå och solvenskapitalkraven för försäkrings- och återförsäkringsföretagen i gruppen med en intern modell inlämnas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag, ska de berörda tillsyns myndigheterna samarbeta vid beslutet om huruvida ett sådant till stånd ska beviljas och om eventuella särskilda villkor för tillståndet.

Ansökan enligt första stycket ska lämnas till grupptillsynsmyndigheten.

Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål underrätta de övriga berörda tillsynsmyndigheterna.

2. De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom sex måna der från den dag då grupptillsynsmyndigheten mottog den full ständiga ansökan.

Grupptillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål vidarebefordra den fullständiga ansökan till de övriga berörda tillsynsmyndigheterna.

3. Under den tidsfrist som anges i punkt 2fårg rupptillsyns myndigheten, och de övriga berörda tillsynsmyndigheterna råd fråga Ceiops. Ceiops ska också rådfrågas om företaget med ägarintresse begär det.

Om Ceiops rådfrågas ska samtliga berörda tillsynsmyndigheter informeras och den tidsfrist som anges i punkt 2 förlängas med två månader.

707

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/89

4. Om Ceiops inte har rådfrågats i enlighet med punkt 3 för sta stycket, och om de berörda tillsynsmyndigheterna inte har nått fram till något gemensamt beslut inom sex månader från den dag då grupptillsynsmyndigheten mottog den fullständiga ansökan ska grupptillsynsmyndigheten uppmana Ceiops att inom ytterli gare två månader överlämna sina rekommendationer till alla berörda tillsynsmyndigheter. Grupptillsynsmyndigheten ska fatta ett beslut inom tre veckor efter det att dessa rekommendationer har överlämnats och ska beakta dem i sin helhet.

5. Oavsett om Ceiops har rådfrågats eller inte ska grupptill synsmyndighetens beslut innehålla en fullständig motivering och beakta de synpunkter som övriga berörda tillsynsmyndigheter lämnat.

Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.

De berörda tillsynsmyndigheterna ska följa beslutet.

6. Om inget gemensamt beslut fattats inom de tidsfrister som anges i punkt 2 respektive 3 ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett eget beslut om ansökan.

Vid sitt beslut ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta följande:

a) De synpunkter och reservationer som övriga berörda tillsyns myndigheter uttryckt under tidsfristen.

b) Rekommendationen från Ceiops, om denna kommitté rådfrågats.

Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från ställningstagandet från Ceiops.

Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Beslutet ska betraktas som avgörande och tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.

7. Om någon av de berörda tillsynsmyndigheterna finner att riskprofilen hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som står under dess tillsyn avviker väsentligt från de antaganden som ligger bakom den interna modell som godkänts på gruppnivå får den myndigheten i enlighet med artikel 37, så länge som företa get inte på ett korrekt sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som den framfört, för företaget fastställa ett kapi taltillägg utöver det solvenskapitalkrav som blir resultatet med til lämpning av den interna modellen.

Om under särskilda omständigheter ett sådant kapitaltillägg inte skulle vara en lämplig lösning, får tillsynsmyndigheten kräva att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt den standard formel som anges i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnit ten 1 och 2. I enlighet med artikel 37.1 a och c får myndigheten för detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag fastställa ett kapitaltillägg till solvenskapitalkravet utöver det solvenskapital krav som framkommer med tillämpning av standardformeln.

Tillsynsmyndigheten ska motivera sådana beslut som avses i för sta och andra stycket för såväl försäkrings- eller återförsäkrings företaget som grupptillsynsmyndigheten.

Artikel 232

Kapitaltillägg på gruppnivå

Vid avgörandet av om ett sammanställt solvenskapitalkrav på gruppnivå tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil ska grupp tillsynsmyndigheten särskilt uppmärksamma de fall då omstän digheter som avses i artikel 37.1 a–c kan uppkomma på gruppnivå, särskilt i följande fall:

a) En särskild risk som föreligger på gruppnivå och som inte skulle täckas i tillräcklig grad med standardformeln eller den interna modell som tillämpas på grund av att de är svåra att kvantifiera.

b) Ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet som anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag ålagts av sina tillsyns myndigheter i enlighet med artiklarna 37 och 231.7.

Om det sammanställda solvenskapitalkravet på gruppnivå inte tillräckligt väl motsvarar gruppens riskprofil, får ett kapitaltillägg på gruppnivå beslutas.

Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de genomförandeåtgär der som antagits enligt artikel 37.6, gälla i tillämpliga delar.

Artikel 233

Metod 2 (Alternativ metod): Avräknings- och sammanläggningsmetoden

1. Solvensen på gruppnivå för ett försäkrings- eller återförsäk ringsföretag med ägarintresse ska utgöras av skillnaden mellan följande:

a) Gruppens aggregerade medräkningsbara kapitalbas enligt punkt 2.

b) Det värde de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföre tagen representerar i redovisningen för försäkrings- eller åter försäkringsföretaget med ägarintresse plus det aggregerade solvenskapitalkravet för gruppen enligt punkt 3.

708

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/90

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Gruppens aggregerade medräkningsbara kapitalbas är lika med summan av följande:

a) De kapitalbasmedel hos försäkrings- eller återförsäkringsfö retaget med ägarintresse som får medräknas för täckning av solvenskapitalkravet.

b) Den proportionella andel som tillkommer försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägarintresse av de kapitalbas medel hos de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsfö retagen som får medräknas för täckning av solvenskapitalkravet.

3. Gruppens samlade solvenskapitalkrav är lika med summan av följande:

a) Solvenskapitalkravet för försäkrings- eller återförsäkringsfö retaget med ägarintresse.

Artikel 234

Genomförandeåtgärder

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att närmare specificera de försäkringstekniska principerna och metoderna i artiklarna 220–229 och tillämpningen av artiklarna 230–233 för att säkerställa en enhetlig tillämpning inom hela gemenskapen.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

U n d e r a v s n i t t 5

T i l l s y n ö v e r s o l v e n s p å g r u p p n i v å f ö r

f ö r s ä k r i n g s - o c h å t e r f ö r s ä k r i n g s f ö r e t a g s o m ä r d o t t e r f ö r e t a g t i l l e t t f ö r s ä k r i n g s h o l d i n g b o l a g

Artikel 235

b) Den proportionella andelen av solvenskapitalkravet för de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagen.

4. Om ägarintresset i de anknutna försäkrings- eller återförsäk ringsföretagen helt eller delvis består av indirekt innehav, ska de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagens värde i redo visningen för försäkrings- eller återförsäkringsföretaget med ägar intresse inbegripa värdet av detta indirekta ägande med beaktande av de relevanta successiva ägarintressena, medan de poster som avses i punkterna 2 b och 3 b ska inbegripa de motsvarande pro portionella andelarna av de kapitalbasmedel som får medräknas för att täcka solvensmarginalen för de anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretagen respektive solvenskapitalkraven för dessa.

5. Om en ansökan om tillstånd att beräkna solvenskapitalkra ven för försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp med en intern modell inlämnas av ett försäkrings- eller återförsäkrings företag och dess anknutna företag eller gemensamt av företag som är anknutna till ett försäkringsholdingbolag, ska artikel 231 gälla i tillämpliga delar.

6. Vid bedömningen av om en grupps aggregerade solvenska pitalkrav, beräknat enligt punkt 3, på ett tillfredsställande sätt återspeglar gruppens riskprofil ska de berörda tillsynsmyndighe terna särskilt uppmärksamma de eventuella specifika risker på gruppnivå som inte skulle täckas i tillräcklig utsträckning, efter som de är svåra att kvantifiera.

Om en grupps riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för det aggregerade solvenskapitalkravet på gruppnivå, får ett kapitaltillägg fastställas för gruppen utöver detta krav.

Artikel 37.1–37.5 ska, tillsammans med de genomförandeåtgär der som antagits enligt artikel 37.6, gälla i tillämpliga delar.

Solvens på gruppnivå för försäkringsholdingbolag

När försäkrings- och återförsäkringsföretag är dotterföretag till ett försäkringsholdingbolag, ska grupptillsynsmyndigheten säker ställa att gruppens solvens beräknas på försäkringsholdingbolags nivå med tillämpning av artiklarna 220.2–233.

Vid denna beräkning ska moderföretaget behandlas som om det vore ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av bestämmelserna i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitten 1, 2 och 3 och som ska omfattas av samma villkor för att kapi talbasmedel ska få medräknas för täckning av solvenskapitalkra vet enligt avdelning Ikapitel VI avsnitt 3underavsnitten 1, 2 och 3.

U n d e r a v s n i t t 6

T i l l s y n ö v e r s o l v e n s p å g r u p p n i v å f ö r g r u p p e r m e d c e n t r a l i s e r a d r i s k h a n t e r i n g

Artikel 236

Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: villkor

Medlemsstaterna ska föreskriva att bestämmelserna i artik larna 238 och 239 ska tillämpas på alla försäkrings- och återför säkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, förutsatt att samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Grupptillsynsmyndigheten har inte fattat något beslut enligt artikel 214.2 beträffande dotterföretaget och utövar grupp tillsyn över det på moderföretagsnivå i enlighet med denna avdelning.

709

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/91

b) Dotterföretaget omfattas av moderföretagets riskhanterings processer och mekanismer för internkontroll, och de berörda tillsynsmyndigheterna har förvissat sig om att moderföreta get visar ansvarsfullhet i ledningen av dotterföretaget.

c) Moderföretaget har fått det godkännande som avses i arti kel 246.4 tredje stycket.

d) Moderföretaget har fått det godkännande som avses i artikel 256.2.

e) Moderföretaget har inlämnat en ansökan om att omfattas av artiklarna 238 och 239, och denna ansökan har godkänts genom ett beslut enligt förfarandet i artikel 237.

Artikel 237

Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: beslut om ansökningar

1. I fråga om ansökningar om tillstånd att omfattas av bestäm melserna i artiklarna 238 och 239 ska de berörda tillsynsmyndig heterna inom tillsynskollegiet samråda om alla aspekter som är av betydelse för beslutet om huruvida det tillstånd som söks ska meddelas eller ej samt för att fastställa eventuella särskilda villkor som ska gälla för det.

Ansökan enligt första stycket ska endast riktas till den tillsyns myndighet som har auktoriserat dotterföretaget. Den tillsynsmyn digheten ska utan dröjsmål underrätta och vidarebefordra den fullständiga ansökan till de övriga tillsynsmyndigheterna i tillsynskollegiet.

2. De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om ansökan inom tre måna der från den dag då samtliga tillsynsmyndigheter i kollegiet mot tog den fullständiga ansökan.

3. Under den period som avses i punkt 2 och när det råder olika uppfattningar om godkännande av en ansökan som avses i punkt 1, får grupptillsynsmyndigheten eller någon av de övriga berörda tillsynsmyndigheterna rådfråga Ceiops. I de fall då Ceiops rådfrågas bör samtliga berörda tillsynsmyndigheter underrättas och den period som avses i punkt 2 ska förlängas med en månad.

När Ceiops har rådfrågats ska de berörda tillsynsmyndigheterna vederbörligen överväga dess rekommendationer innan de fattar sitt gemensamma beslut.

4. Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget ska till sökanden överlämna det gemensamma beslut som avses i punkterna 2 och 3 vilket ska innehålla en fullständig motivering och förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från Ceiops ställ ningstaganden, i de fall då Ceiops har rådfrågats. Detta gemen samma beslut ska erkännas som avgörande och tillämpas av de berörda tillsynsmyndigheterna.

5. Om inget gemensamt beslut fattats inom de tidsfrister som anges i punkterna 2 och 3 ska grupptillsynsmyndigheten fatta ett eget beslut om ansökan.

Vid sitt beslut ska grupptillsynsmyndigheten vederbörligen beakta följande:

a) De synpunkter och reservationer som berörda tillsynsmyn digheter lämnat under tidsfristen.

b) De reservationer som andra tillsynsmyndigheter i tillsynskol legiet lämnat under tidsfristen.

c) Ceiops rekommendationer, i de fall då Ceiops har rådfrågats.

Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från reservationerna från andra berörda tillsynsmyndigheter och från Ceiops rekommendationer. Grupptillsynsmyndigheten ska överlämna beslutet till sökanden och till övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Artikel 238

Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: fastställande av solvenskapitalkravet

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 231 ska sol venskapitalkravet för dotterföretag beräknas enligt punkterna 2, 4 och 5 i den här artikeln.

2. Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med en intern modell som godkänts på gruppnivå i enlighet med arti kel 231, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföre taget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från denna interna modell får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfredsställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunkter som den framfört, i sådana fall som avses i artikel 37 föreslå att det fastställs ett kapitaltillägg för detta dotterföretag utöver det solvenskapitalkrav som framkommer med tillämpning av modellen eller, om under särskilda omständigheter ett sådant kapitaltillägg inte skulle vara någon lämplig lösning, kräva att företaget ska beräkna sitt solvenskapitalkrav enligt standardfor meln. Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskol legiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och tillsynskollegiet.

3. Om solvenskapitalkravet för dotterföretaget beräknas med standardformeln, och den tillsynsmyndighet som auktoriserat dotterföretaget finner att dess riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som gjorts för beräkningen enligt standardformeln, får denna myndighet, så länge som företaget inte på ett tillfreds ställande sätt har vidtagit åtgärder med anledning av de synpunk ter som den framfört, i undantagsfall föreslå att företaget ersätter en undergrupp av de parametrar som används vid beräkningen enligt standardformeln av parametrar som är specifika för dessa företag när de beräknar teckningsriskmoduler för livförsäkring, skadeförsäkring och sjukförsäkring, i enlighet med artikel 110

710

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/92

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

eller, i de fall som nämns i artikel 37, fastställa ett kapitaltillägg utöver solvenskapitalkravet för detta dotterföretag.

Tillsynsmyndigheten ska diskutera sitt förslag i tillsynskollegiet och redovisa skälen till sina förslag för både dotterföretaget och tillsynskollegiet.

4. Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att komma över ens om förslaget från den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföretaget eller om eventuella andra åtgärder.

5. Om tillsynsmyndigheten och grupptillsynsmyndigheten är av skiljaktig mening, ska Ceiops rådfrågas inom en månad från tillsynsmyndighetens förslag och Ceiops ska meddela sina rekom mendationer inom två månader från det att det rådfrågats.

Den tillsynsmyndighet som har auktoriserat detta dotterföretag ska vederbörligen beakta dessa rekommendationer innan den fat tar sitt slutliga beslut.

Beslutet ska innehålla en fullständig motivering och beakta syn punkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i till synskollegiet och Ceiops rekommendationer.

Beslutet ska översändas till dotterföretaget och till tillsynskollegiet.

Artikel 239

Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet och minimikapitalkravet

1. I de fall där solvenskapitalkravet inte efterlevs och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 138 ska den tillsynsmyndig het som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskol legiet vidarebefordra den åtgärdsplan som framlagts av dotterföretaget, för att inom sex månader efter konstaterandet av att solvenskapitalkravet inte efterlevts, återupprätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel eller reducera sin riskprofil så att solvenskapitalkravet uppfylls.

Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att komma överens om tillsynsmyndighetens förslag till godkännande av åtgärdsplan inom fyra månader från det datum då den bristande efterlevna den av solvenskapitalkravet konstaterades.

Om inget beslut fattats, ska den tillsynsmyndighet som auktori serat dotterföretaget fatta ett eget beslut om godkännande av åtgärdsplanen, med vederbörlig hänsyn till synpunkter och reser vationer från övriga tillsynsmyndigheter i kollegiet.

2. När den tillsynsmyndighet som har auktoriserat dotterföre taget i enlighet med artikel 136 konstaterar försämringar av de ekonomiska förhållandena ska myndigheten utan dröjsmål under rätta tillsynskollegiet om de åtgärder som föreslås. Med undantag av krissituationer, ska tillsynskollegiet diskutera vilka åtgärder som ska vidtas.

Tillsynskollegiet ska göra allt det kan för att inom en månad från underrättelsen komma överens om tillsynsmyndighetens förslag om de åtgärder som ska vidtas.

Om inget beslut fattats, ska den tillsynsmyndighet som auktori serat dotterföretaget fatta ett eget beslut, med vederbörlig hänsyn till synpunkter och reservationer från övriga tillsynsmyndigheter i tillsynskollegiet.

3. I de fall där minimikapitalkravet inte efterlevs och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 139 ska den tillsynsmyndig het som auktoriserat dotterföretaget utan dröjsmål till tillsynskol legiet vidarebefordra den kortfristiga finansiella saneringsplan som framlagts av dotterföretaget för att, inom tre månader efter konstaterandet av att minimikapitalkravet inte efterlevts, återupp rätta nivån på de medräkningsbara kapitalbasmedel som täcker minimikapitalkravet eller reducera sin riskprofil så att minimika pitalkravet uppfylls. Tillsynskollegiet ska även informeras om varje åtgärd som vidtas för att genomdriva minimikapitalkravet på dotterföretagsnivå.

Artikel 240

Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: upphörande av undantag för ett dotterföretag

1. De bestämmelser som föreskrivs i artiklarna 238 och 239 ska upphöra att gälla i följande fall:

a) Om det villkor som avses i artikel 236 a inte längre uppfylls.

b) Om det villkor som avses i artikel 236 b inte längre uppfylls och gruppen inte på nytt uppfyller villkoret inom rimlig tid.

c) Om villkoren i artikel 236 c och d inte längre uppfylls.

I fall enligt första stycket a ska grupptillsynsmyndigheten, om den efter samråd med tillsynskollegiet beslutar att inte längre låta dot terföretaget ingå i den grupptillsyn den utför, omedelbart under rätta den berörda tillsynsmyndigheten och moderföretaget.

711

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/93

I fall enligt artikel 236 b, c och d ska moderföretaget ansvara för att se till att villkoren uppfylls fortlöpande. Om det inte efterlevs, ska moderföretaget utan dröjsmål underrätta grupptillsynsmyn digheten och tillsynsmyndigheten för det berörda dotterföretaget. Moderföretaget ska lägga fram en plan för att återställa efterlev naden inom rimlig tid.

Utan att det påverkar tillämpningen av tredje stycket ska grupp tillsynsmyndigheten minst en gång per år på eget initiativ kon trollera att villkoren i artikel 236 b, c och d fortfarande efterlevs. Grupptillsynsmyndigheten ska också genomföra sådan kontroll på begäran av den berörda tillsynsmyndigheten om denna har betydande skäl att befara att villkoret inte längre efterlevs.

Om brister påvisas under kontrollen, ska grupptillsynsmyndighe ten kräva att moderföretaget lägger fram en plan för att återställa efterlevnaden inom rimlig tid.

Om grupptillsynsmyndigheten, efter att ha rådfrågat tillsynskol legiet, bedömer att den plan som avses i tredje eller femte stycket är otillräcklig eller senare finner att den inte genomförs inom överenskommen tid, ska den dra slutsatsen att det villkor som avses i artikel 236 b, c och d inte längre efterlevs och omedelbart underrätta den berörda tillsynsmyndigheten om detta.

2. Den ordning som föreskrivs i artiklarna238och239 ska til lämpas på nytt om moderföretaget lämnar in en ny ansökan och erhåller ett gynnsamt beslut enligt förfarandet i artikel 237.

Artikel 242

Översyn

1. Senast den 31 oktober 2014 ska kommissionen göra en utvärdering av tillämpningen av avdelning III, särskilt av tillsyns myndigheternas samarbete inom tillsynskollegiet, dess funktions duglighet, Ceiops rättsliga status och tillsynspraxisen för att fastställa kapitaltilläggen, och översända en rapport till Europa parlamentet och rådet, vid behov åtföljd av förslag till ändringar av detta direktiv.

2. Senast den 31 oktober 2015 ska kommissionen göra en utvärdering av fördelarna med att förstärka grupptillsynen och dispositionen av egna kapitalet inom en grupp av försäkrings- eller återförsäkringsföretag, med hänvisning till kommissionens meddelande KOM(2008) 0119 och betänkandet av den 16 okto ber 2008 (A6–0413/2008) om detta förslag från Europaparla mentets utskott för ekonomi och valutafrågor. Utvärderingen ska innehålla möjliga åtgärder för att förstärka en sund gränsöverskri dande förvaltning av försäkringsgrupper, särskilt av riskhantering och kapitalförvaltning. I sin utvärdering ska kommissionen bland annat ta hänsyn till nya utvecklingstendenser och framsteg avseende

a) en harmoniserad ram för tidiga ingripanden,

b) praxis avseende centraliserad riskhantering i grupper, hur gruppinterna modeller fungerar, inbegripet stresstester,

Artikel 241

Dotterföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag: genomförandeåtgärder

För att säkerställa en enhetlig tillämpning av artiklarna 236-240, ska kommissionen anta genomförandeåtgärder i fråga om följande:

a) Närmare specifikationer av de kriterier som ska tillämpas vid bedömningen av om de villkor som anges i artikel 236 är uppfyllda.

b) Närmare specifikationer av vilka kriterier som ska tillämpas vid bedömningen av vad som ska betraktas som krissituatio ner, enligt artikel 239.2.

c) Närmare specifikationer av de förfaranden tillsynsmyndighe terna ska följa när de utbyter information, utövar sina befo

genheter och uppfyller sina förpliktelser enligt artiklarna 237-240.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

c) gruppinterna transaktioner och riskkoncentrationer inom grupper,

d) diversifierings- och koncentrationseffekter över tiden,

e) en rättsligt bindande ram för medling i tillsynstvister,

f) en harmoniserad ram för tillgångsöverföring och för insolvens- och likvidationsförfaranden som undanröjer hin der enligt nationell bolagsrätt för möjligheten att överföra tillgångar,

g) en likvärdig skyddsnivå för försäkringstagare och förmånsta gare i företag inom samma grupp, särskilt i krissituationer,

h) en harmoniserad och tillräckligt finansierad EU-lösning för försäkringsgarantisystem,

i) en harmoniserad och rättsligt bindande ram för behöriga myndigheter, centralbanker och finansministerier avseende krishantering, krislösning och skattemässig delning av bör dorna där tillsynsbefogenheter kopplas till skatteansvar.

Kommissionen ska översända en rapport till Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljd av lämpliga förslag till ändringar av detta direktiv.

712

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/94

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Artikel 243

Dotterföretag till försäkringsholdingbolag

Artiklarna 236-242 ska gälla i tillämpliga delar för försäkrings- och återförsäkringsföretag som är dotterföretag till ett försäkringsholdingbolag.

4. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder med avse ende på punkterna 2 och 3 i fråga om definition och identifiering av väsentliga riskkoncentrationer och rapporteringen av dessa.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

A v s n i t t 2

R i s k k o n c e n t r a t i o n e r	o c h t r a n s a k t i o n e r
i n o m e n	g r u p p

Artikel 244

Tillsyn över riskkoncentrationer

1. Tillsynen över riskkoncentrationer på gruppnivå ska utövas i enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln samt arti kel 246 och kapitel III.

2. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk ringsföretag eller försäkringsholdingbolag regelbundet, och minst en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar varje väsentlig riskkoncentration på gruppnivå.

Den nödvändiga informationen ska lämnas till grupptillsynsmyn digheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är det ledande företaget ig ruppen eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings holdingbolaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföre tag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten anger efter samråd med övriga b erörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen.

Riskkoncentrationer ska bli föremål för tillsynens gransknings process utförd av grupptillsynsmyndigheten.

3. Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag av risker försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera.

När grupptillsynsmyndigheten och andraberörda tillsynsmyndig heter definierar eller yttrar sig om slagen av risk ska deb eakta gruppens specifika grupp- och riskhanteringsstruktur.

För att närmareange vilka väsentliga riskkoncentrationer som ska rapporteras ska g rupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen före skriva lämpliga tröskelvärden som baseras på solvenskapitalkrav, försäkringstekniska avsättningar eller båda dessa värden.

Vid bedömningen av riskkoncentrationer ska grupptillsynsmyn digheten särskilt övervaka eventuella risker för spridning inom gruppen eller intressekonflikter samt riskernas nivå eller volym.

Artikel 245

Tillsyn över transaktioner inom en grupp

1. Tillsynen över transaktioner inom en grupp ska utövas i enlighet med punkterna 2 och 3 i den här artikeln samt arti kel 246 och kapitel III.

2. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk ringsföretag eller försäkringsholdingbolag regelbundet, och minst en gång per år, till grupptillsynsmyndigheten rapporterar alla betydande interna transaktioner som försäkrings- och återförsäk ringsföretaggjort inom en grupp, inklusive de som gjorts med fysiska personer som har en nära koppling till något företag inom gruppen.

Medlemsstaterna ska dessutom kräva att mycket betydande trans aktioner inom en grupp rapporteras snarast möjligt.

Den nödvändiga informationen ska lämnas till grupptillsynsmyn digheten av det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som är det ledande företaget ig ruppen eller, om det ledande företaget inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, av försäkrings holdingbolaget eller av det försäkrings- eller återförsäkringsföre tag inom gruppen som grupptillsynsmyndigheten anger efter samråd med övriga b erörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen.

Transaktioner inom grupper ska bli föremål för tillsynens gransk ningsprocess utförd av grupptillsynsmyndigheten.

3. Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter och företagsgruppen ange vilka slag av transaktioner inom gruppen försäkrings- och återförsäkrings företag som ingår i en viss grupp alltid ska rapportera. Arti kel 244.3 ska gälla i tillämpliga delar.

4. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder med avse ende på punkterna 2 och 3 i fråga om definition och identifiering av väsentliga transaktioner inom en grupp och rapporteringen av dessa.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

713

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/95

A v s n i t t 3

R i s k h a n t e r i n g o c h i n t e r n k o n t r o l l

Artikel 246

Tillsyn över företagsstyrningssystem

1. Kraven i avdelning I kapitel IV avsnitt 2 ska gälla i tillämp liga delar på gruppnivå.

Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket ska system för riskhantering och internkontroll samt rapporteringsrutiner genomföras konsekvent i alla företag som omfattas av grupptill syn enligt artikel 213.2 a och 213.2 b, så att dessa system och rapporteringsrutiner kan kontrolleras på gruppnivå.

Innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt tredje stycket ska denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.

Om en grupp utnyttjar den möjlighet som anges i tredje stycket ska den överlämna dokumentet samtidigt till alla berörda tillsyns myndigheter. De berörda dotterföretagen ska inte befrias från sin skyldighet att se till att kraven i artikel 45 är uppfyllda på grund av att denna möjlighet utnyttjas.

KAPITEL III

Åtgärder för att underlätta grupptillsynen

Artikel 247

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, ska meka nismerna för internkontroll inom en grupp minst omfatta följande:

a) Adekvata mekanismer i fråga om solvens på gruppnivå för att identifiera och mäta alla betydande risker gruppen är utsatt för och på lämpligt sätt korrelera den medräkningsbara kapitalbasen till riskerna.

b) Sunda rapporterings- och redovisningsrutiner för att över vaka och hantera transaktioner inom gruppen och riskkoncentrationer.

3. Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet medb estämmel serna i kapitel III utföra tillsynens granskningsprocess beträffande de system och rapporteringsrutiner som avses i punkterna 1 och 2.

4. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- eller återförsäk ringsföretag med ägarintresse och försäkringsholdingbolag på gruppnivå genomför den bedömning som krävs enligt artikel 45. Grupptillsynsmyndigheten ska i enlighet med kapitel III genom föra tillsynens granskningsprocess beträffande den egna risk- och solvensbedömningen på gruppnivå.

Om solvensberäkningen på gruppnivå görs i enlighet med metod 1 som avses i artikel 230 ska försäkrings- eller återförsäkringsfö retaget med ägarintresse eller försäkringsholdingbolaget visa för grupptillsynsmyndigheten att man verkligen förstår skillnaden mellan summan av solvenskapitalkraven för alla anknutna försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom gruppen och det sammanställda solvenskapitalkravet för gruppen.

Grupptillsynsmyndighet

1. En enda tillsynsmyndighet som ska ansvara för samord ningen och utförandet av grupptillsynen (grupptillsynsmyndighe ten) ska utses bland tillsynsmyndigheterna ib erörda medlemsstater.

2. Om samma tillsynsmyndighet är behörig när det gäller alla försäkrings- och återförsäkringsföretag i en grupp, ska denna till synsmyndighet tilldelas uppgiften att vara grupptillsynsmyndighet.

I alla övriga fall och med förbehåll för punkt 3 ska uppgiften som grupptillsynsmyndighet utföras av följande:

a) Om det ledande företaget i en grupp är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, den tillsynsmyndighet som auktorise rat det företaget.

b) Om det ledande företaget i en grupp inte är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, den tillsynsmyndighet som utses enligt följande principer:

i) Om moderföretaget till ett försäkrings- eller återförsäk ringsföretag är ett försäkringsholdingbolag ska den till synsmyndighet utses som auktoriserat det försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarintresse eller ett försäkringsholdingbolag så beslutar får det, om grupptill synsmyndigheten godkänner detta, företa bedömningar som krävs genom artikel 45 samtidigt på gruppnivå och på nivån för ett dotterföretag inom gruppen och ta fram en enda handling som omfattar samtliga bedömningar.

ii)Om mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med huvudkontor i gemenskapen är dotterföretag till samma försäkringsholdingbolag och ett av dessa företag har auktoriserats i den medlemsstat där försäkringshol dingbolaget har sitt huvudkontor, ska tillsynsmyndighe ten för det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som auktoriserats utses.

714

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/96

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

iii)Om gruppen har mer än ett ledande företag som är för säkringsholdingbolag, dessa företag har huvudkontor i skilda medlemsstater och det i båda dessa stater finns ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som ingår i gruppen, ska tillsynsmyndigheten för det av dessa försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses.

iv)Om mer än ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med huvudkontor i gemenskapen är dotterföretag till samma försäkringsholdingbolag och inget av dessa före tag har auktoriserats i den medlemsstat där försäkrings holdingbolaget har sitt huvudkontor, ska tillsynsmyndigheten som auktoriserat det av dessa försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses.

v) Om inget av företagen har ett moderföretag som ingår i samma grupp, och i sådana fall som inte avses i leden i-iv, ska den tillsynsmyndighet som auktoriserat det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har den största totala balansomslutningen utses.

3. I särskilda fall får de berörda myndigheterna, på begäran från någon av myndigheterna, fatta ett gemensamt beslut att göra avsteg från de kriterier som anges i punkt2 och utse en annan till synsmyndighet till grupptillsynsmyndighet, om det vore olämp ligt att tillämpa dessa kriterier med hänsyn till gruppens struktur och den relativa omfattningen av försäkrings- och återförsäkrings företagens verksamheter i olika länder.

I detta avseende får varje berörd tillsynsmyndighet begära att frå gan om huruvida kriterierna i punkt 2 är lämpliga tas upp till dis kussion. Sådana diskussioner får inte äga rum mer än en gång per år.

De berörda tillsynsmyndigheterna ska göra allt de kan för att nå fram till ett gemensamt beslut om valet av grupptillsynsmyndig het inom tre månader från det att diskussionen om frågan begär des. Innan de berörda tillsynsmyndigheterna fattar sitt beslut, ska de ge företagsgruppen möjlighet att yttra sig.

4. Under den tremånadersperiod som avses i punkt 3 tredje stycket får var och en av de berörda myndigheterna begära att Ceiops rådfrågas. Om Ceiops rådfrågas ska den tidsperioden för längas med två månader.

5. Om Ceiops rådfrågas, ska de berörda tillsynsmyndigheterna vederbörligen beakta Ceiops råd innan de fattar sitt gemensamma beslut. Det gemensamma beslutet ska innehålla en fullständig motivering och en förklaring av varje betydande avsteg från de råd som Ceiops gett.

6. Om inget gemensamt beslut kunnat fattas om att göra avsteg från kriterierna i punkt 2, ska uppgiften som grupptillsyns myndighet utföras av den tillsynsmyndighet som fastställts i enlig het med punkt 2.

7. Ceiops ska minst en gång om året underrätta Europaparla mentet, rådet och kommissionen om eventuella betydande svå righeter som uppstått vid tillämpningen av punkterna 2, 3 och 6.

Om någon sådan betydande svårighet uppstår vid tillämpningen av de kriterier som fastställts i punkterna 2 och 3, ska kommis sionen anta genomförandeåtgärder som specificerar dessa kriterier.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

8. Om en medlemsstat har mer än en tillsynsmyndighet som ansvarar för stabilitetstillsyn över försäkrings- och återförsäk ringsföretag ska den medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa samordningen mellan dessa myndigheter.

Artikel 248

Grupptillsynsmyndighetens och andra tillsynsmyndigheters rättigheter och skyldigheter Tillsynskollegiet

1. De rättigheter och skyldigheter som tilldelas grupptillsyns myndigheten i fråga om grupptillsyn ska omfatta följande:

a) Samordning av insamling och spridning av information som är relevant eller avgörande såväl under normala förhållanden som i en nödsituation, däribland uppgifter som är av bety delse för en tillsynsmyndighets tillsynsuppgift.

b) Tillsynens granskningsprocess och gruppens finansiella ställning.

c) Bedömning av gruppens efterlevnad av bestämmelserna om solvens, riskkoncentrationer och transaktioner inom en grupp enligt vad som föreskrivs i artiklarna 218–245.

d) Bedömning av gruppens företagsstyrningssystem enligt arti kel 246 och av frågan om medlemmarna i anknutna företags förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan uppfyller kraven i artiklarna 42 och 257.

e) Planering och samordning, genom regelbundna möten minst årligen eller på annat lämpligt sätt, av tillsynsverksamheten såväl under normala förhållanden som i nödsituationer i samarbete med de berörda tillsynsmyndigheterna, med beak tande av arten, omfattningen och komplexiteten i de innebo ende riskerna i verksamheten för alla företag som ingår i gruppen.

715

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/97

f) Andra uppgifter, åtgärder och beslut som tillkommer grupp tillsynsmyndigheten enligt detta direktiv eller som följer av tillämpningen av detta direktiv, däribland att leda validations förfarandet av interna modeller på gruppnivå enligt artik larna 231 och 233 och förfarandet för att tillåta att den ordning som inrättas i artiklarna 237-240 tillämpas.

2. För att underlätta arbetet med de grupptillsynsuppgifter som avses i punkt 1 ska ett tillsynskollegium, under ordförande skap av grupptillsynsmyndigheten, inrättas.

Tillsynskollegiet ska se till att processerna för samarbete, infor mationsutbyte och samråd bland tillsynsmyndigheterna i tillsyns kollegiet faktiskt tillämpas i enlighet med avdelningIII, så att deras respektive beslut och verksamheter blir allt mer samstämmiga.

3. Tillsynskollegiet ska bestå av grupptillsynsmyndigheten och tillsynsmyndigheterna i alla medlemsstater där något dotterföre tags huvudkontor är beläget.

Tillsynsmyndigheter för betydande filialer och anknutna företag ska också ha rätt att delta i tillsynskollegiet. Syftet med deras del tagande ska dock endast vara att främja ett effektivt informationsutbyte.

För att tillsynskollegiet ska fungera effektivt kan det bli nödvän digt att några uppgifter utförs av ett mindre antal tillsynsmyndig heter inom tillsynskollegiet.

4. Utan att det påverkar andra åtgärder som antas enligt detta direktiv ska inrättandet av och verksamheten vid kollegiet base ras på samordningsöverenskommelser som ingås av grupptill synsmyndigheten och övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Om det råder delade meningar om upprättandet av samord ningsöverenskommelserna får en medlem av tillsynskollegiet hän skjuta frågan till Ceiops.

Grupptillsynsmyndigheten ska efter samråd med berörda tillsyns myndigheter vederbörligen beakta alla råd som Ceiops ger inom två månader innan det slutgiltiga beslutet fattas. Beslutet ska inne hålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från eventuella råd från Ceiops. Grupptill synsmyndigheten ska vidarebefordra beslutet till andra berörda tillsynsmyndigheter.

5. Utan att det påverkar eventuella åtgärder som antagits enligt detta direktiv, ska det i samordningsöverenskommelserna som avses i punkt 4 fastställas förfaranden för

a) beslutsprocessen bland berörda tillsynsmyndigheter i enlig het med artiklarna 231, 232 och 247,

b) det samråd som avses i punkt 4 i den här artikeln och i artikel 218.5.

Utan att det påverkar de rättigheter och skyldigheter som tillde lats grupptillsynsmyndigheten och andra tillsynsmyndigheter genom detta direktiv, får samordningsöverenskommelserna fast ställa ytterligare uppgifter till grupptillsynsmyndigheten eller andra tillsynsmyndigheter i fall där detta resulterar i en effektivare grupptillsyn och inte försämrar kollegiemedlemmarnas tillsyns verksamhet när det gäller deras enskilda ansvar.

Samordningsöverenskommelserna kan dessutom föreskriva för faranden för

a) samråd mellan berörda tillsynsmyndigheter, särskilt enligt artiklarna 213-217, 219-221, 227, 244-246, 250, 256, 260 och 262,

b) samarbete med övriga tillsynsmyndigheter.

6. Ceiops ska utarbeta riktlinjer för hur tillsynskollegierna ska fungera operativt, vilka ska baseras på omfattande granskning av konvergensgraden i deras arbete. Sådana granskningar ska göras minst vart tredje år. Medlemsstaterna ska se till att grupptillsyns myndigheten till Ceiops överlämnar informationen om hur till synskollegierna fungerar och om eventuella svårigheter som uppstått och som är relevanta för granskningarna.

7. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för samord ningen av grupptillsynen med avseende på punkterna 1-6, inbe gripet definitionen av betydande filial.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 249

Samarbete och utbyte av information mellan tillsynsmyndigheter

1. De myndigheter som ansvarar för tillsynen över enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp och grupptillsynsmyndigheten ska ha ett nära samarbete, särskilt i fall då ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag möter finansiella svårigheter.

För att dessa tillsynsmyndigheter, inklusive grupptillsynsmyndig heten, ska ha garanterad tillgång till lika mycket relevant infor mation ska de, utan att det påverkar deras respektive ansvarsområden, och oavsett om de är etablerade i samma med lemsstat eller ej, till varandra överlämna sådan information för

716

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/98

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

att möjliggöra och underlätta för de övriga myndigheterna att full göra sina tillsynsuppgifter enligt detta direktiv. I detta avseende ska de berörda tillsynsmyndigheterna och tillsynsmyndigheten utan dröjsmål överlämna all information till varandra så snart den blir tillgänglig. Den information som avses i detta stycke omfat tar, men är inte begränsad till, information om åtgärder som har vidtagits av gruppen och tillsynsmyndigheterna samt information som har lämnats av gruppen.

2. De myndigheter som ansvarar för tillsynen över enskilda försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i en grupp och grupptillsynsmyndigheten ska omedelbart kalla till ett möte med samtliga tillsynsmyndigheter som medverkar i grupptillsyn, åtminstone i följande fall:

a) När de blir medvetna om en betydande överträdelse av sol venskapitalkravet eller en överträdelse av minimikapitalkra vet för ett enskilt försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

b) När de blir medvetna om en betydande överträdelse av sol venskapitalkravet på gruppnivå beräknat med utgångspunkti sammanställda uppgifter eller det aggregerade solvenskapi talkravet för gruppen, i överensstämmelse med den beräk ningsmetod som använts i enlighet med avdelning III, kapitel II, avsnitt 1, underavsnitt 4.

c) När andra exceptionella omständigheter inträffar eller har inträffat.

3. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder i syfte att fastställa vilka uppgifter som ska insamlas systematiskt av grupp tillsynsmyndigheten och spridas till övriga berörda tillsynsmyn digheter eller överlämnas till grupptillsynsmyndigheten av övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att specificera vilka uppgifter som är väsentliga eller relevanta för tillsynen på gruppnivå i syfte att öka enhetligheten i tillsynsrapporteringen.

De åtgärder som avses i denna punkt, och som avser till att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kon troll som avses i artikel 301.3.

Artikel 250

Samråd mellan tillsynsmyndigheter

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248, ska berörda tillsynsmyndigheter, innan de fattar beslut som är av betydelse för andra tillsynsmyndigheters tillsynsuppgifter, sam råda med varandra inom tillsynskollegiet i fråga om följande:

a) Förändringar i aktieägarstruktur, organisationsstruktur eller ledningsstruktur i försäkrings- och återförsäkringsföretag inom en grupp som kräver tillsynsmyndigheternas godkän nande eller auktorisation.

b) Betydande sanktioner eller exceptionella åtgärder som vidta gits av tillsynsmyndigheterna, däribland fastställande av kapi taltillägg utöver solvenskapitalkravet enligt artikel 37 och införande av någon begränsning av användningen av en intern modell för beräkning av solvenskapitalkravet enligt avdelning I kapitel VI avsnitt 4 underavsnitt 3.

I frågor som avses i led b ska samråd alltid ske med grupptillsynsmyndigheten.

Därutöver ska de berörda tillsynsmyndigheterna samråda med varandra innan de fattar ett beslut som bygger på information från andra tillsynsmyndigheter.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 248 får en tillsynsmyndighet besluta att avstå från samråd i brådskande fall eller om samrådet skulle kunna äventyra beslutets effekt. I sådana fall ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål underrätta övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Artikel 251

Grupptillsynsmyndighetens begäran om information från övriga tillsynsmyndigheter

Grupptillsynsmyndigheten får uppmana tillsynsmyndigheter, som inte själva utövar grupptillsyn enligt artikel 247, i en medlems stat där ett moderföretag har sitt huvudkontor att av detta moder företag begära all information som skulle kunna vara relevant för utövandet av grupptillsynsmyndighetens utövande av sina rättig heter och skyldigheter i fråga om samordning enligt artikel 248 och att vidarebefordra denna information till grupptillsynsmyndigheten.

Grupptillsynsmyndigheten ska när den behöver sådan informa tion som avses i artikel 254.2 och som redan har överlämnats till en annan tillsynsmyndighet, när så är möjligt, vända sig till den tillsynsmyndigheten för att förhindra dubbelrapportering till de olika myndigheter som medverkar i tillsynen.

Artikel 252

Samarbete med myndigheter med ansvar för kreditinstitut och värdepappersföretag

Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag och antingen ett kreditinstitut enligt definitionen i direktiv 2006/48/EG eller ett värdepappersföretag enligt definitionen i direktiv 2004/39/EG eller båda är direkt eller indirekt anknutna eller har samma före tag med ägarintresse, ska de berörda tillsynsmyndigheterna och de myndigheter som är ansvariga för tillsynen över dessa andra före tag ha ett nära samarbete.

Utan att det påverkar deras respektive behörighet ska dessa myn digheter till varandra överlämna all information som kan under lätta utförandet av deras uppdrag, i synnerhet inom ramen för denna avdelning.

Artikel 253

Tystnadsplikt och sekretess

Medlemsstaterna ska tillåta utbyte av information mellan sina till synsmyndigheter samt mellan dessa och andra myndigheter enligt artiklarna 249–252.

717

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009	SV		Europeiska unionens officiella tidning		L 335/99
Information som tas emot under grupptillsyn, och särskilt varje				Den tillsynsmyndighet som framställde begäran får, om den så
informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter och mellan till				önskar, delta i kontrollen, om den inte själv utför den.
synsmyndigheter och andra myndigheter enligt denna avdelning
ska omfattas av bestämmelserna i artikel 295.
				Artikel 256
		Artikel 254		Rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå
	Tillgång till information

1. Medlemsstaterna ska se till att fysiska och juridiska perso ner som omfattas av grupptillsyn och deras anknutna företag och företag med ägarintresse kan utbyta information som skulle kunna vara relevant för grupptillsynen.

2. Medlemsstaterna ska föreskriva att de av deras myndigheter som ansvarar för grupptillsyn ska ha tillgång till all information som är relevant för denna grupptillsyn, oavsett arten av de berörda företagen. Artikel 35 ska gälla i tillämpliga delar.

De berörda tillsynsmyndigheterna får vända sig direkt till företa gen i gruppen för att erhålla nödvändig information endast om denna information har begärts från ett försäkrings- eller återför säkringsföretag som omfattas av grupptillsyn men inte tillhanda hållits inom rimlig tid.

Artikel 255

Kontroll av information

1. Medlemsstaterna ska se till att deras tillsynsmyndigheter, antingen direkt eller genom personer som de ger ett sådant upp drag, inom sitt territorium får genomföra kontroll på plats av den information som avses i artikel 254 i lokaler som tillhör något av följande:

a) Det försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av grupptillsyn.

b) Företag som är anknutna till detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

c) Moderföretag till detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

d) Företag som är anknutna till ett moderföretag till detta försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

2. Om tillsynsmyndigheterna i särskilda fall vill kontrollera information beträffande ett företag, reglerat eller ej, som ingår i en grupp och är beläget i en annan medlemsstat, ska de begära att tillsynsmyndigheterna i denna andra medlemsstat genomför kontrollen.

Myndigheter som tar emot en sådan begäran ska inom ramen för sin behörighet tillmötesgå denna begäran genom att antingen utföra kontrollen direkt och då låta en revisor eller annan expert utföra den eller låta den myndighet som begärde kontrollen själv utföra den. Grupptillsynsmyndigheten ska underrättas om de vid tagna åtgärderna.

1. Medlemsstaterna ska kräva att försäkrings- och återförsäk ringsföretag samt försäkringsholdingbolag årligen offentliggör en rapport om solvens och finansiell ställning på gruppnivå. Artik larna 51 och 53–55 ska gälla i tillämpliga delar.

2. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag med ägarin tresse eller ett försäkringsholdingbolag så beslutar får det, om grupptillsynsmyndigheten godkänner detta, lämna en enda rap port om solvens och finansiell ställning som ska innehålla följande:

a) Den information på gruppnivå som ska offentliggöras enligt punkt 1.

b) Den information beträffande dotterföretag inom gruppen som ska vara identifierbar per företag och offentliggöras enligt artiklarna 51 och 53–55.

Innan grupptillsynsmyndigheten ger sitt godkännande enligt för sta stycket ska denna rådfråga medlemmarna i tillsynskollegiet och vederbörligen beakta deras synpunkter och reservationer.

3. Om det i den rapport som avses i punkt 2 saknas informa tion som den tillsynsmyndighet som auktoriserat ett dotterföre tag inom gruppen kräver att jämförbara företag ska lämna och detta utelämnande är av väsentlig betydelse, ska den berörda till synsmyndigheten ha befogenhet att kräva att dotterföretaget i fråga offentliggör nödvändig ytterligare information.

4. Kommissionen ska anta genomförandeåtgärder för att ytter ligare specificera vilka uppgifter som ska offentliggöras och for merna för detta vad avser lägesrapporten om solvens och finansiell ställning.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

Artikel 257

Förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan i försäkringsholdingbolag

Medlemsstaterna ska kräva att alla som i praktiken leder verksam heten i ett försäkringsholdingbolag är lämpliga för att utföra sina uppdrag.

Artikel 42 ska gälla i tillämpliga delar.

718

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/100	SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2009
		Artikel 258	Artikel 259
Åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad			Ceiops rapportering

1. Om ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i en grupp inte följer kraven i artiklarna 218–246, eller om kraven är upp fyllda men solvensen ändå kan vara äventyrad eller om transak tioner inom gruppen eller riskkoncentrationer hotar försäkrings- eller återförsäkringsföretagets finansiella ställning, ska följande myndigheter kräva nödvändiga åtgärder för att snarast möjligt rätta till situationen:

a) Grupptillsynsmyndigheten i fråga om försäkringsholding- bolag.

b) Tillsynsmyndigheterna i fråga om försäkrings- och återförsäkringsföretag.

Om i det fall som avses i första stycket a grupptillsynsmyndighe ten inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där försäkringsholdingbolaget har sitt huvudkontor, ska grupptill synsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndigheter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta nödvändiga åtgärder.

Om i det fall som avses i första stycket b grupptillsynsmyndighe ten inte är en av tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat där försäkrings- eller återförsäkringsföretaget har sitt huvudkontor, ska grupptillsynsmyndigheten underrätta dessa tillsynsmyndighe ter om vad den kommit fram till i syfte att göra det möjligt för dem att vidta nödvändiga åtgärder.

Utan att det påverkar punkt 2 ska medlemsstaterna fastställa vilka åtgärder som deras tillsynsmyndigheter får vidta i fråga om försäkringsholdingbolag.

De berörda tillsynsmyndigheterna, däribland grupptillsynsmyn digheten, ska när så är lämpligt samordna sina åtgärder.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av deras straffrättsliga bestämmelser ska medlemsstaterna se till att sanktioner eller andra åtgärder kan åläggas försäkringsholdingbolag eller perso ner som i praktiken leder dessa bolag, om de överträder lagar och andra författningar som antagits för att genomföra denna avdel ning. Tillsynsmyndigheterna ska ha ett nära samarbete för att säkerställa att sådana sanktioner eller andra åtgärder är effektiva, särskilt när den centrala förvaltningen eller det huvudsakliga eta bleringsstället för ett försäkringsholdingbolag inte finns på dess huvudkontor.

3. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder för samord ningen av de åtgärder för att säkerställa regelefterlevnad som avses i punkterna 1 och 2.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

1. Ceiops ska varje år komma till Europaparlamentet för en all män utskottsutfrågning. När ett sådant besök sammanfaller med rapporteringskravet för Ceiops enligt artikel 71.3, ska detta krav anses vara uppfyllt, när det gäller Europaparlamentet, genom att Ceiops närvarar vid utfrågningen.

2. Ceiops ska i samband med den utfrågning som avses i punkt1 bland annat rapportera om alla relevanta och viktiga erfa renheter från tillsynsverksamheten och samarbetet mellan till synsmyndigheter enligt avdelning III, och särskilt om

a) processen för utnämning av grupptillsynsmyndigheten, anta let grupptillsynsmyndigheter och den geografiska spridningen,

b) arbetet i tillsynskollegiet, särskilt tillsynsmyndigheternas medverkan och engagemang i de fall de inte är grupptillsynsmyndighet.

3. Ceiops får i samband med utfrågningen enligt punkt 1 även rapportera om de huvudsakliga lärdomarna från de granskningar som avses i artikel 248.6, där så är lämpligt.

KAPITEL IV

Tredjeländer

Artikel 260

Moderföretag utanför gemenskapen: kontroll av likvärdighet

1. I det fall som avses i artikel 213.2 c ska de berörda tillsyns myndigheterna kontrollera om försäkrings- och återförsäkrings företag vars moderföretag har sina huvudkontor utanför gemenskapen är föremål för tillsyn, utförd av en myndighet i tred jeland, som är likvärdig med vad som föreskrivs i denna avdel ning i fråga om tillsyn på gruppnivå över försäkrings- och återförsäkringsföretag enligt artikel 213.2 a och b.

Kontrollen ska genomföras av den tillsynsmyndighet som skulle ha varit grupptillsynsmyndighet om kriterierna i artikel 247.2 vore tillämpliga på begäran av moderföretaget, av något av de försäkrings- och återförsäkringsföretag som är auktoriserade inom gemenskapen eller på tillsynsmyndighetens eget initiativ, såvida kommissionen inte tidigare hade beslutat att tillsynsord ningen i det berörda tredjelandet är likvärdig. Grupptillsynsmyn digheten ska i samband med detta samråda med övriga berörda tillsynsmyndigheter och Ceiops innan den fattar sitt beslut.

719

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/101

2. Kommissionen får anta genomförandeåtgärder som specifi cerar kriterierna för att bedöma om tillsynsordningen av grupper i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom denna avdelning. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv genom att komplettera det, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 301.3.

3. Kommissionen får, efter samråd med europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén och i enlighet med det föreskrivande förfarande som avses i artikel 301.2, och med beaktande av de kriterier som antagits enligt punkt 2, anta ett beslut om huruvida tillsynsordningen av grupper i ett tredjeland är likvärdig med den som fastställs genom denna avdelning.

Dessa beslut ska regelbundet ses över för att beakta ändringar av den ordning för tillsynsordningen över grupper som fastställs genom denna avdelning och motsvarande ordning i tredjelandet och alla ändringar av bestämmelserna som kan påverka beslutet om likvärdighet.

När kommissionen har antagit ett beslut enligt första stycket beträffande ett tredjeland ska detta beslut erkännas som avgö rande när det gäller den kontroll som avses i punkt 1.

Artikel 261

Moderföretag utanför gemenskapen: likvärdighet

1. Om tillsynen konstaterats vara likvärdig enligt artikel 260 ska medlemsstaterna förlita sig på att tillsynsmyndigheterna i tredjelandet utövar en likvärdig tillsyn enligt punkt 2.

2. Artiklarna 247-258 ska i tillämpliga delar gälla för samar betet med tillsynsmyndigheter i tredjeländer.

Artikel 262

Moderföretag utanför gemenskapen: om likvärdighet inte föreligger

1. Om en likvärdig tillsyn enligt artikel 260 inte föreligger, ska medlemsstaterna på försäkrings- och återförsäkringsföretagen til lämpa antingen artiklarna 218–258, i tillämpliga delar och med undantag av artiklarna 236–243, eller någon annan metod enligt punkt 2.

De allmänna principer och metoder som anges i artik larna 218–258 ska tillämpas på nivån för försäkrings- holdingbolaget, försäkringsföretaget i tredjeland eller återförsäk ringsföretaget i tredjeland.

Endast vid beräkningen av solvens på gruppnivå ska moderföre taget behandlas som om det vore ett försäkrings- eller återförsäk ringsföretag som omfattades av samma villkor som de som fastställs genom avdelning I kapitel VI avsnitt 3 underavsnitten 1, 2 och 3 i fråga om kapitalbasmedel som får medräknas för täck ning av solvenskapitalkravet och något av följande:

a) Ett solvenskapitalkrav som fastställts i enlighet med princi perna i artikel 226 om företaget är ett försäkringsholdingbolag.

b) Ett solvenskapitalkrav som fastställts i enlighet med princi perna i artikel 227 om företaget är ett försäkringsföretag i tredjeland eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland.

2. Medlemsstaterna ska tillåta att deras tillsynsmyndigheter til lämpar andra metoder som säkerställer en tillfredsställande till syn över försäkrings- och återförsäkringsföretagen i en grupp. Dessa metoder ska ha godkänts av grupptillsynsmyndigheten efter samråd med övriga berörda tillsynsmyndigheter.

Tillsynsmyndigheterna får särskilt kräva att ett försäkringshol dingbolag med huvudkontor inom gemenskapen ska etableras och tillämpa denna avdelning på försäkrings- och återförsäkrings företagen i den grupp som leds av det försäkringsholdingbolaget.

De valda metoderna ska göra det möjligt att uppnå de mål för grupptillsynen som anges i denna avdelning samt anmälas till övriga berörda tillsynsmyndigheter och kommissionen.

Artikel 263

Moderföretag utanför gemenskapen: nivåer

Om det moderföretag som avses i artikel 260 i sin tur är ett dot terföretag till ett försäkringsholdingbolag med huvudkontor utan för gemenskapen eller till ett försäkringsföretag i tredjeland eller återförsäkringsföretag i tredjeland, ska medlemsstaterna endast til lämpa den kontroll som föreskrivs i artikel 260 på nivån för det yttersta moderföretag som är ett försäkringsholdingbolag i tred jeland, ett försäkringsföretag i tredjeland eller ett återförsäkrings företag i tredjeland.

Medlemsstaterna ska dock tillåta att deras tillsynsmyndigheter beslutar att, om likvärdig tillsyn enligt artikel 260 saknas, utföra en ny kontroll på en lägre nivå där det finns ett moderföretag till försäkrings- eller återförsäkringsföretag, oavsett om det är ett för säkringsholdingbolag i tredjeland, ett försäkringsföretag i tredje land eller ett återförsäkringsföretag i tredjeland.

I sådana fall ska den tillsynsmyndighet som avses i artikel 260.1 andra stycket för gruppen ange skälen för beslutet.

Artikel 262 ska gälla i tillämpliga delar.

720

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/102	SV	Europeiska unionens officiella tidning	17.12.2009
		Artikel 264	Artikel 266
Samarbete med tillsynsmyndigheter i tredjeland			Samarbete med tredjeland

1. Kommissionen får lägga fram förslag till rådet i fråga om förhandlingar om avtal med ett eller flera tredjeländer om meto derna för att utöva grupptillsyn över

I fråga om samarbete med tredjeland ska artikel 264 gälla i til lämpliga delar.

a) försäkrings- eller återförsäkringsföretag bland vars delägare det finns företag med ägarintresse i den mening som avses i artikel 213 med huvudkontor i ett tredjeland, och

b) försäkrings- eller återförsäkringsföretag i tredjeland bland vars delägare det finns företag med ägarintresse i den mening som avses i artikel 213 med huvudkontor inom gemenskapen.

2. De avtal som avses i punkt 1 ska särskilt syfta till att säker ställa att

a) tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan få fram den information som krävs för tillsynen på gruppnivå över försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor inom gemenskapen och med dotterföretag eller ägarintres sen i företag utanför gemenskapen, och

b) tillsynsmyndigheterna i tredjeland kan få fram den informa tion som krävs för tillsynen på gruppnivå över försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor inom dessa län ders territorier och med dotterföretag eller ägarintressen i företag i en eller flera medlemsstater.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 300.1 och 300.2 i fördraget ska kommissionen med biträde av Europe iska försäkrings- och tjänstepensionskommittén granska resulta ten av de förhandlingar som avses i punkt 1.

KAPITEL V

Försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet

Artikel 265

Transaktioner inom grupper

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att, i de fall då moderföre taget till ett eller flera försäkrings- eller återförsäkringsföretag är ett försäkringsholdingbolag med blandad verksamhet, de tillsyns myndigheter som är ansvariga för tillsynen över dessa försäkrings- eller återförsäkringsföretag utövar allmän tillsyn över transaktio nerna mellan försäkrings- och återförsäkringsföretagen och för säkringsholdingbolaget med blandad verksamhet och dess anknutna företag.

2. Artiklarna 245, 249–255 och 258 ska gälla i tillämpliga

delar.

AVDELNING IV

REKONSTRUKTION OCH LIKVIDATION AV

FÖRSÄKRINGSFÖRETAG

KAPITEL I

Tillämpningsområde och definitioner

Artikel 267

Tillämpningsområde för denna avdelning

Denna avdelning ska tillämpas på de rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden som rör följande:

a) Försäkringsföretag.

b) Filialer inom gemenskapens territorium till försäkringsföre tag i tredjeland.

Artikel 268

Definitioner

1. I denna avdelning gäller följande definitioner:

a) behöriga myndigheter: de administrativa eller rättsliga myndig heter i medlemsstaterna som är behöriga i fråga om rekon struktionsåtgärder eller likvidationsförfaranden.

b) filial: varje slags ständig närvaro av ett försäkringsföretag i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten för bedrivande av försäkringsverksamhet.

c) rekonstruktionsåtgärder: åtgärder som medför ingripande av behöriga myndigheter och som är avsedda att bevara eller återställa ett försäkringsföretags finansiella ställning och som påverkar redan befintliga rättigheter som innehas av en annan part än försäkringsföretaget, inbegripet men inte begränsat till åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar, inställande av verkställighetsåtgärder eller ned skrivning av fordringar.

d) likvidationsförfarande: kollektivt förfarande som innebär att ett försäkringsföretags tillgångar avyttras och behållningen för delas mellan borgenärerna, aktieägarna eller delägarna på lämpligt sätt och som med nödvändighet medför ingripande av de behöriga myndigheterna, inbegripet fall där det kollek tiva förfarandet avslutas med ackord eller annan motsvarande åtgärd, oavsett om förfarandet baseras på insolvens eller om det är frivilligt eller obligatoriskt.

721

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/103

e) rekonstruktör: varje person eller organ som utses av de behö riga myndigheterna för att förvalta rekonstruktionsåtgärder.

f) förvaltare: varje person eller organ som utses av de behöriga myndigheterna eller, i förekommande fall, av de styrande organen i ett försäkringsföretag för att förvalta ett likvidationsförfarande.

g) försäkringsfordran: ett belopp som ett försäkringsföretag är skyldigt försäkrade, försäkringstagare, förmånstagare eller skadelidande vilka har rätt att rikta anspråk direkt mot för säkringsföretaget och som härrör från ett försäkringsavtal eller från någon verksamhet som anges i artikel 2.3 b och c i direkt försäkringsverksamhet, inbegripet ett belopp avsatta för dessa personer när vissa delar av skulden ännu inte är kända.

De premier som ett försäkringsföretag är skyldigt, till följd av att ett försäkringsavtal eller verksamhet som avses i första stycket g inte har ingåtts eller har annullerats enligt den lag som gäller för sådana avtal eller sådan verksamhet innan likvidationsförfaran dena har inletts, ska också betraktas som försäkringsfordran.

2. Vid tillämpningen av denna avdelning på rekonstruktions åtgärder och likvidationsförfaranden avseende en i en medlems stat belägen filial till ett försäkringsföretag i tredjeland ska följande definitioner gälla:

a) hemmedlemsstat: den medlemsstat där filialen beviljades auk torisation i enlighet med artiklarna 145–149.

b) tillsynsmyndigheter:	tillsynsmyndigheterna	i
hemmedlemsstaten.

c) behöriga myndigheter: de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.

KAPITEL II

Rekonstruktionsåtgärder

Artikel 269

Beslut om rekonstruktionsåtgärder – Tillämplig lag

1. Endast de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska ha rätt att besluta om rekonstruktionsåtgärder som avser ett för säkringsföretag, inklusive dess filialer.

2. Rekonstruktionsåtgärderna ska inte hindra hemmedlemssta ten från att inleda likvidationsförfaranden.

3. Rekonstruktionsåtgärderna ska regleras av de lagar, förord ningar och förfaranden som gäller i hemmedlemsstaten, om inte annat anges i artiklarna 285–292.

4. Rekonstruktionsåtgärder som vidtagits enligt hemmedlems statens lagstiftning ska få full verkan i hela gemenskapen utan vidare formaliteter, också mot tredje man i andra medlemsstater, även om lagstiftningen i dessa andra medlemsstater inte föreskri ver sådana rekonstruktionsåtgärder eller alternativt ställer upp villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda.

5. Rekonstruktionsåtgärderna ska få verkan i hela gemenska pen så snart som de får verkan i hemmedlemsstaten.

Artikel 270

Information till tillsynsmyndigheterna

De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt informera tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten om sitt beslut att vidta rekonstruktionsåtgärder, om möjligt innan de vid tar en sådan åtgärd eller annars omedelbart därefter.

Tillsynsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt infor mera tillsynsmyndigheterna i alla andra medlemsstater om beslu tet att vidta rekonstruktionsåtgärder, inbegripet de verkningar som sådana åtgärder kan få i praktiken.

Artikel 271

Offentliggörande av beslut om rekonstruktionsåtgärder

1. Om det är möjligt att i hemmedlemsstaten överklaga en rekonstruktionsåtgärd, ska de behöriga myndigheterna i hem medlemsstaten, rekonstruktören eller en person som har rätt där till i hemmedlemsstaten offentliggöra beslutet om en rekonstruktionsåtgärd enligt de förfaranden för offentliggörande som föreskrivs i hemmedlemsstaten och dessutom så snart som möjligt i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra ett utdrag ur det dokument där rekonstruktionsåtgärden fastställs.

Tillsynsmyndigheterna i övriga medlemsstater som har underrät tats om beslutet om en rekonstruktionsåtgärd enligt artikel 270 får säkerställa att ett sådant beslut offentliggörs på deras respek tive territorium på det sätt som de anser lämpligt.

2. Det offentliggörande som föreskrivs i punkt 1 ska innehålla namnet på den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, til lämplig lag enligt artikel 269.3 samt namnet på rekonstruktören om en sådan har utsetts. Offentliggörandet ska avfattas på det offi ciella språket eller på ett av de officiella språken i den medlems stat där informationen offentliggörs.

3. Rekonstruktionsåtgärderna ska vidtas oberoende av bestäm melserna om offentliggörande i punkterna 1 och 2 och ska gälla fullt ut mot borgenärer, om inte de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten eller denna medlemsstats lagstiftning föreskri ver annat.

722

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/104

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

4. Om rekonstruktionsåtgärder enbart inverkar på rättigheter som innehas av personer i deras egenskap av aktieägare, delägare eller anställda i ett försäkringsföretag ska punkterna 1,2och 3 inte tillämpas, såvida inte den lagstiftning som gäller för rekon struktionsåtgärderna föreskriver annat.

De behöriga myndigheterna ska fastställa hur de parter som avses i första stycket ska informeras i enlighet med tillämplig lag.

Artikel 272

Information till kända borgenärer - Rätt att anmäla fordringar

1. Om det enligt hemmedlemsstatens lag krävs att en fordran anmäls för att erkännas eller om det föreskrivs en obligatorisk information om en rekonstruktionsåtgärd till borgenärer som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i denna medlemsstat, ska de behöriga myndigheterna i hemmed lemsstaten eller rekonstruktören i enlighet med artiklarna 281 och 283.1 även informera de kända borgenärer som har sin sta digvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i en annan medlemsstat.

2. Om det i hemmedlemsstatens lag föreskrivs att borgenärer som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkon tor i denna medlemsstat har rätt att anmäla fordringar eller fram föra synpunkter angående sina fordringar, ska borgenärer som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i en annan medlemsstat ha samma rätt i enlighet med artik larna 282 och 283.2.

KAPITEL III

Likvidationsförfaranden

Artikel 273

Inledande av ett likvidationsförfarande - Information till tillsynsmyndigheterna

1. Endast hemmedlemsstatens behöriga myndigheter ska ha rätt att fatta beslut om att inleda ett likvidationsförfarande som avser ett försäkringsföretag, inklusive dess filialer i andra med lemsstater. Detta beslut får fattas i avsaknad av eller efter ett beslut om rekonstruktionsåtgärder.

2. Ett beslut om att inleda ett likvidationsförfarande avseende ett försäkringsföretag, inklusive dess filialer i andra medlemssta ter, som fattas enligt hemmedlemsstatens lagstiftning ska utan vidare formaliteter erkännas inom hela gemenskapen och ska få verkan där så snart beslutet har fått verkan i den medlemsstat där förfarandet inleds.

3. De behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten ska skyndsamt informera tillsynsmyndigheterna i den medlemsstaten om beslutet att inleda ett likvidationsförfarande, om möjligt innan förfarandet inleds eller annars omedelbart därefter.

Hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter ska skyndsamt infor mera tillsynsmyndigheterna i alla övriga medlemsstater om beslu tet att inleda ett likvidationsförfarande, inbegripet de verkningar som ett sådant förfarande kan få i praktiken.

Artikel 274

Tillämplig lag

1. Beslutet om att inleda ett likvidationsförfarande avseende ett försäkringsföretag, likvidationsförfarandena och deras verkningar ska regleras av tillämplig lag i hemmedlemsstaten om inte annat föreskrivs i artiklarna 285–292.

2. Hemmedlemsstatens lag ska avgöra åtminstone följande:

a) Vilka tillgångar som ingår i boet och hur de tillgångar ska behandlas som förvärvats av eller tillfaller försäkringsföreta get efter det att likvidationsförfarandet har inletts.

b) Försäkringsföretagets och förvaltarens respektive behörighet.

c) Förutsättningarna för kvittning.

d) Likvidationsförfarandets verkan på försäkringsföretagets gäl lande avtal.

e) Likvidationsförfarandets verkan på förfaranden som inletts av enskilda borgenärer, med undantag för sådana pågående rät tegångar som avses i artikel 292.

f) Vilka fordringar som ska anmälas gentemot försäkringsföre taget och hur de fordringar ska behandlas som uppkommit efter det att likvidationsförfarandet har inletts.

g) Hur fordringar ska anmälas, styrkas och godtas.

h) Hur medel som influtit från tillgångar som avyttrats ska för delas, företrädesordningen och vilka rättigheter de borgenä rer har som efter det att likvidationsförfarandet inletts delvis tillgodosetts till följd av sakrättsligt skydd eller genom kvittning.

i) Förutsättningarna för och verkan av att likvidationsförfaran det avslutats, särskilt genom ett ackord.

j) Borgenärernas ställning efter avslutat likvidationsförfarande.

k) Vilken part som ska stå för kostnader och utgifter i samband med likvidationsförfarandet.

l) Vilka bestämmelser som är tillämpliga när det gäller ogiltig förklaring till följd av ogiltighet, annullering och avsaknad av juridisk giltighet beträffande handlingar som är till skada för samtliga borgenärer.

723

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/105

Artikel 275

Behandling av försäkringsfordringar

1. Medlemsstaterna ska se till att försäkringsfordringar har för månsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget genom en av eller båda de följande metoderna:

a) Avseende tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna ska försäkringsfordringar åtnjuta absolut för månsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget.

b) Avseende försäkringsföretagets samlade tillgångar ska försäk ringsfordringar åtnjuta förmånsrätt framför andra fordringar på försäkringsföretaget, med möjlighet till undantag endast för

i) fordringar som härrör från arbetstagares anställningsav tal och anställningsförhållanden,

ii)fordringar som avser skatt till offentliga organ,

iii)fordringar som avser socialförsäkringsavgifter,

iv)fordringar avseende sakrättsligt skyddade tillgångar.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får med lemsstaterna föreskriva att hela eller en del av kostnaden i sam band med ett likvidationsförfarande, fastställd enligt medlemsstatens nationella lag, ska ha förmånsrätt framför försäkringsfordringar.

3. De medlemsstater som har valt det alternativ som anges i punkt 1 a ska kräva att försäkringsföretag upprättar och håller aktuellt ett särskilt register i enlighet med artikel 276.

Artikel 276

Särskilt register

1. Alla försäkringsföretag ska hos sitt huvudkontor föra ett särskilt register över de tillgångar som används för att täcka de försäkringstekniska avsättningar som har beräknats och investe rats i enlighet med hemmedlemsstatens lag.

2. Om ett försäkringsföretag bedriver både liv- och skadeför säkringsverksamhet ska det vid huvudkontoret föra åtskilda regis ter för varje slag av verksamhet.

I de fall då en medlemsstat ger försäkringsföretag auktorisation att täcka sådana livförsäkringsrisker och risker som anges i klasserna 1 och 2 i bilaga I del A, får medlemsstaten dock föreskriva att dessa försäkringsföretag ska föra ett enda register för hela sin verksamhet.

3. Det samlade värdet av de registrerade tillgångarna, värde rade i enlighet med tillämplig lag i hemmedlemsstaten, får inte vid något tillfälle underskrida värdet av de försäkringstekniska avsättningarna.

4. Om en tillgång i registret är föremål för en borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd, så att en del av tillgångens värde inte kan disponeras för att täcka åtagandena, ska detta noteras i registret, och det belopp som inte kan disponeras ska inte räknas med i det samlade värde som avses i punkt 3.

5. Behandlingen av en tillgång vid likvidation av försäkrings företaget, när det gäller det alternativ som avses i artikel 275.1 a ska fastställas enligt hemmedlemsstatens lagstiftning, såvida inte artikel 286, 287 eller 288 är tillämplig på tillgången i fråga:

a) Om den tillgång som används för att täcka försäkringstek niska avsättningar är föremål för en borgenärs eller tredje mans sakrättsliga skydd, utan att de villkor som anges i punkt 4 är uppfyllda.

b) Om en sådan tillgång är föremål för ett äganderättsförbehåll till förmån för en borgenär eller tredje man.

c) Om en borgenär har rätt att kräva kvittning för sin fordran mot försäkringsföretagets fordran.

6. När ett likvidationsförfarande har inletts, får sammansätt ningen av de tillgångar som i enlighet med punkterna 1–5 finns förtecknade i registret inte ändras, och inga ändringar utom kor rigeringar av rena skrivfel får göras i registren, utom när den behöriga myndigheten gett sitt tillstånd.

Förvaltarna ska dock till dessa tillgångar lägga den avkastning som härrör från dessa samt värdet av de rena premier som har motta gits för den berörda försäkringsklassen från det att likvidations förfarandet inleds fram till dess betalningen av försäkringsfordringarna sker eller till dess att någon överlåtelse av försäkringsbestånd sker.

7. Om behållningen av realisationen av tillgångar är mindre än deras uppskattade värde enligt registret ska förvaltarna för till synsmyndigheterna i hemmedlemsstaten ange skälen för detta.

Artikel 277

Subrogation till ett garantisystem

Hemmedlemsstaten får föreskriva att, om försäkringsborgenärer nas rättigheter genom subrogation har övergått till ett garantisys tem som är upprättat i den medlemsstaten, fordringar inom detta garantisystem inte ska åtnjuta de förmåner som fastställs i artikel 275.1.

724

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/106	SV	Europeiska unionens officiella tidning		17.12.2009
		Artikel 278	Artikel 281
Täckning av förmånsberättigade fordringar med tillgångar			Information till kända borgenärer

De medlemsstater som väljer det alternativ som avses i arti kel 275.1 b ska kräva att alla försäkringsföretag ser till att de ford ringar på företaget som kan ha förmånsrätt framför försäkringsfordringar enligt artikel 275.1 b och som är anteck nade i försäkringsföretagets redovisning vid varje tidpunkt och oberoende av eventuell likvidation täcks av tillgångar.

Artikel 279

Återkallande av auktorisationen

1. När ett beslut fattas om att inleda ett likvidationsförfarande avseende ett försäkringsföretag ska detta företags auktorisation återkallas enligt förfarandet i artikel 144, utom i den utsträckning den erfordras för de ändamål som anges i punkt 2.

2. Återkallandet av auktorisationen enligt punkt1 ska inte hin dra förvaltaren eller någon annan person som utsetts av de behö riga myndigheterna att fortsätta en del av försäkringsföretagets verksamhet i den mån som detta är nödvändigt eller lämpligt med hänsyn till likvidationen.

Hemmedlemsstaten får föreskriva att sådan verksamhet ska fort sättas med medgivande och under tillsyn av tillsynsmyndighe terna i den medlemsstaten.

Artikel 280

Offentliggörande av beslut om likvidationsförfaranden

1. Den behöriga myndigheten, förvaltaren eller en person som den behöriga myndigheten utsett för detta ändamål ska offentlig göra beslutet att inleda ett likvidationsförfarande i enlighet med de förfaranden för offentliggörande som gäller i hemmedlemsstaten samt också i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra ett utdrag ur beslutet om likvidation.

Tillsynsmyndigheterna i alla övriga medlemsstater som i enlighet med artikel 273.3 har informerats om beslutet att inleda ett lik vidationsförfarande får säkerställa att ett sådant beslut offentlig görs på deras respektive territorium på det sätt de anser lämpligt.

2. I det offentliggörande som avses i punkt 1 ska också anges den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, den lag som är tillämplig samt den förvaltare som har utsetts. Detta ska ske på det officiella språket eller på något av de officiella språken i den med lemsstat där informationen offentliggörs.

1. När ett likvidationsförfarande inleds ska de behöriga myn digheterna i hemmedlemsstaten, förvaltaren eller en person som de behöriga myndigheterna utsett för detta ändamål utan dröjs mål individuellt och skriftligen underrätta var och en av de kända borgenärer som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i andra medlemsstater.

2. I underrättelsen enligt punkt 1ska det särskilt anges tids frister, föreskrivna sanktioner som hänför sig till dessa tidsfrister, det organ eller den myndighet som har befogenhet att ta emot anmälningar av fordringar eller synpunkter angående fordringar och eventuella övriga åtgärder.

I underrättelsen ska det också anges om borgenärer vilkas ford ringar har förmånsrätt eller sakrättsligt skydd måste anmäla sina fordringar.

När det gäller försäkringsfordringar ska det i underrättelsen vidare anges likvidationsförfarandets allmänna verkningar på försäk ringsavtalen, särskilt datum för när försäkringsavtalen eller för säkringsverksamheten kommer att upphöra att gälla samt den försäkrade personens rättigheter och skyldigheter med avseende på avtalet eller verksamheten.

Artikel 282

Rätt att anmäla fordringar

1. Varje borgenär, inbegripet medlemsstaternas offentliga myndigheter, vars stadigvarande bostad, hemvist eller säte befin ner sig i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten ska ha rätt att anmäla fordringar eller lägga fram skriftliga synpunkter angå ende fordringar.

2. Fordringar som innehas av borgenärer som avses i punkt 1 ska behandlas på samma sätt och åtnjuta samma förmånsrätt som fordringar av samma art som kan anmälas av borgenärer som har sin stadigvarande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor i hemmedlemsstaten. De behöriga myndigheterna ska därför inte diskriminera på gemenskapsnivå.

3. Med undantag för de fall då hemmedlemsstatens lag tillåter något annat ska en borgenär till den behöriga myndigheten sända kopior av eventuella verifikationer samt ange följande:

a) Fordringens art och belopp.

b) Fordringens uppkomstdatum.

c) Om borgenären gör gällande förmånsrätt, sakrättsligt skydd eller äganderättsförbehåll för fordringen.

d) I tillämpliga fall för vilka tillgångar säkerheten gäller.

Det är inte nödvändigt att ange den förmånsrätt som försäkrings fordringar åtnjuter enligt artikel 275.

725

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/107

Artikel 283

Språk och blankett

1. Den information som ska lämnas i den underrättelse som avses i artikel 281.1 ska ges på hemmedlemsstatens officiella språk eller något av dess officiella språk.

I detta syfte ska en blankett användas som har en av följande rub riker på Europeiska unionens alla officiella språk:

a) ”Anmodan att anmäla en fordran: tidsfrister att beakta”, eller

b) om hemmedlemsstatens lag föreskriver framförande av syn punkter angående fordringar: ”Anmodan att lämna synpunk ter beträffande en fordran: tidsfrister att beakta”.

Om en känd borgenär innehar en försäkringsfordran ska dock den information som ska lämnas i den underrättelse som avses i artikel 281.1 ges på det officiella språket eller något av de offici ella språken i den medlemsstat där borgenären har sin stadigva rande bostad, sin hemvist eller sitt huvudkontor.

2. Borgenärer med stadigvarande bostad, hemvist eller huvud kontor i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten får anmäla sin fordran eller inkomma med synpunkter angående sin fordran på denna andra medlemsstats officiella språk eller på något av dess officiella språk.

I detta fall ska emellertid anmälan av fordran eller, i förekom mande fall, framförandet av synpunkter angående fordran vara rubricerad ”Anmälan av fordran” respektive ”Synpunkter angå ende fordringar” på hemmedlemsstatens officiella språk eller något av dess officiella språk.

Artikel 284

Regelbunden information till borgenärerna

1. Förvaltarna ska på lämpligt sätt hålla borgenärerna regel bundet informerade om hur likvidationen fortskrider.

2. Medlemsstaternas tillsynsmyndigheter får begära upplys ningar från hemmedlemsstatens tillsynsmyndigheter om hur lik vidationsförfarandet utvecklas.

KAPITEL IV

Gemensamma bestämmelser

Artikel 285

Verkan på vissa avtal och rättigheter

Genom undantag från artiklarna 269 och 274 ska den verkan som inledandet av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidations förfarande har regleras på följande sätt:

a) När det gäller anställningsavtal och anställningsförhållanden: uteslutande av den medlemsstats lag som är tillämplig på anställningsavtalet eller anställningsförhållandet.

b) När det gäller avtal som ger nyttjanderätt till eller rätt att för värva fast egendom: uteslutande av lagen i den medlemsstat där den fasta egendomen är belägen.

c) När det gäller försäkringsföretagets rättigheter till fast egen dom, ett fartyg eller ett luftfartyg vilka registreras i ett offent ligt register: uteslutande av lagen i den medlemsstat under vars ansvar registret förs.

Artikel 286

Tredje mans sakrättsliga skydd

1. Att rekonstruktionsåtgärder eller likvidationsförfaranden inleds påverkar inte borgenärers eller tredje mans sakrättsliga skydd vad avser materiell eller immateriell, lös eller fast egendom

– både särskilda tillgångar och en samling obestämda tillgångar som helhet vilken ändras vid olika tidpunkter – som tillhör för säkringsföretaget och som vid den tidpunkt då åtgärden eller för farandet inleds finns inom en annan medlemsstats territorium.

2. Bland de rättigheter som avses i punkt 1 ska minst följande

ingå:

a) Rätten att förfoga över egendomen eller att ta ut sin fordran ur den eller dess avkastning, särskilt vid retentionsrätt eller panträtt.

b) Ensamrätt att driva in en fordran, särskilt på grund av pant eller säkerhetsöverlåtelse.

c) Rätten att begära egendomen åter eller kräva restitution från den som utan rättighetsinnehavarens samtycke har den i sin besittning eller använder den.

d) Nyttjanderätt till egendomen.

3. En rättighet, som har upptagits i ett offentligt register och som kan göras gällande gentemot tredje man, genom vilken ett sådant sakrättsligt skydd som avses i punkt 1kan erhållas, ska anses vara sakrättsligt skyddad.

4. Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l.

Artikel 287

Äganderättsförbehåll

1. Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande inleds med avseende på ett försäkringsföretag som förvärvar en tillgång påverkar inte rättigheter som innehas av säljaren och som grundar sig på ett äganderättsförbehåll, om tillgången då åtgär den eller förfarandet inleds finns inom territoriet i en annan med lemsstat än den medlemsstat där åtgärden eller förfarandet inleddes.

726

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/108

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande inleds, efter det att tillgången överlämnats, med avseende på ett försäkringsföretag som säljer en tillgång utgör inte grund för att häva eller avsluta försäljningen och hindrar inte köparen från att förvärva äganderätten, om tillgången då åtgärden eller förfaran det inleds finns inom territoriet i en annan medlemsstat än den stat där åtgärden eller förfarandet inleddes.

3. Punkterna 1 och 2 ska inte påverka en talan som rör ogil tighet, annullering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt arti kel 274.2 led l.

Artikel 288

Kvittning

1. Att rekonstruktionsåtgärder eller ett likvidationsförfarande inleds påverkar inte borgenärers rätt att kvitta sina fordringar mot försäkringsföretagets fordringar om sådan kvittning är tillåten enligt den lag som är tillämplig på försäkringsföretagets fordran.

2. Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l.

Artikel 289

Reglerade marknader

Artikel 291

Skydd för tredje mans förvärv

Följande ska vara tillämplig lag, om ett försäkringsföretag genom en åtgärd som avslutats efter det att en rekonstruktionsåtgärd vid tagits eller ett likvidationsförfarande inletts mot ersättning förfo gar över något av följande:

a) I fråga om fast egendom, lagen i den medlemsstat där den fasta egendomen är belägen.

b) I fråga om ett fartyg eller ett luftfartyg som ska registreras i ett offentligt register, lagen i den medlemsstat som ansvarar för registret.

c) I fråga om överlåtbara värdepapper eller andra värdepapper som för att gälla eller för att ett förfogande avseende dem ska gälla förutsätter registrering i ett register eller på ett konto enligt lagen i en medlemsstat eller i ett system för centralise rad förvaring som regleras av lagen i en medlemsstat, lagen i den medlemsstat som ansvarar för registret, kontot eller systemet.

Artikel 292

Pågående rättegångar

Verkan av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfa rande på en pågående rättegång egendom eller rättigheter som försäkringsföretaget inte längre förfogar över ska uteslutande reg leras av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår.

Artikel 293

Rekonstruktörer och förvaltare

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 286 ska ver kan av en rekonstruktionsåtgärd eller inledandet av ett likvida tionsförfarande på de rättigheter och skyldigheter som parterna har på en reglerad marknad uteslutande regleras av den lag som är tillämplig på den marknaden.

2. Punkt 1 ska inte påverka en talan som rör ogiltighet, annul lering eller avsaknad av juridisk giltighet enligt artikel 274.2 led l som kan komma att vidtas för att ogiltigförklara betalningar och transaktioner enligt den lag som är tillämplig på den marknaden.

Artikel 290

Rättshandlingar som är till skada för borgenärerna

Artikel 274.2 led l ska inte tillämpas när en person som har dra git fördel av en rättshandling som är till skada för samtliga bor genärer kan bevisa att denna handling omfattas av lagen i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten, och kan bevisa att denna lag i det aktuella fallet inte ger någon möjlighet att föra talan mot handlingen.

1. Utnämningen av en rekonstruktör eller förvaltare ska styr kas genom en vidimerad kopia av utnämningsbeslutet eller varje annat intyg som utfärdats av de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten.

Den medlemsstat inom vilken rekonstruktören eller förvaltaren ämnar agera får kräva en översättning till det officiella språket eller något av de officiella språken i den medlemsstaten. Inget for mellt bestyrkande av denna översättning och inte heller någon annan motsvarande formalitet ska krävas.

2. Rekonstruktörerna och förvaltarna ska vara berättigade att på alla medlemsstaters territorier utöva alla de befogenheter som de är berättigade att utöva på hemmedlemsstatens territorium.

I enlighet med lagen i hemmedlemsstaten får personer utses för att bistå eller företräda rekonstruktörer och förvaltare vid genom förandet av rekonstruktionsåtgärden eller likvidationsförfarandet, särskilt i värdmedlemsstaterna och i synnerhet för att göra det lät tare att överkomma eventuella svårigheter som borgenärer i sådana stater ställs inför.

3. Rekonstruktörer eller förvaltare ska vid utövandet av sina befogenheter enligt lagen i hemmedlemsstaten följa lagen i de medlemsstater inom vilka de ämnar agera, särskilt när det gäller förfaranden för avyttring av tillgångar och information till arbetstagarna.

727

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/109

Dessa befogenheter får inte omfatta användandet av tvång eller rätten att avgöra rättsliga förfaranden eller tvister.

Artikel 294

Registrering i ett offentligt register

1. Rekonstruktören, förvaltaren eller någon annan myndighet eller person som har befogenhet till detta i hemmedlemsstaten får begära att en rekonstruktionsåtgärd eller beslutet att inleda ett lik vidationsförfarande ska registreras i något relevant offentligt regis ter som förs i de övriga medlemsstaterna.

Om en medlemsstat har antagit bestämmelser om obligatorisk registrering ska den myndighet eller person som avses i första stycket emellertid vidta alla nödvändiga åtgärder för att ombesörja registreringen.

2. Registreringskostnaderna ska anses som kostnader och utgifter för förfarandet.

Artikel 295

Tystnadsplikt

Artikel 298

Samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen

1. Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra i syfte att underlätta tillsynen över försäkring och återförsäkring inom gemenskapen och tillämpningen av detta direktiv.

2. Kommissionen och medlemsstaternas tillsynsmyndigheter ska ha ett nära samarbete med varandra i syfte att underlätta till synen över försäkring och återförsäkring inom gemenskapen samt vid granskningen av de svårigheter som tillämpningen av detta direktiv kan ge upphov till.

3. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om alla betydande svårigheter som tillämpningen av detta direktiv kan ge upphov till.

Kommissionen och berörda medlemsstaters tillsynsmyndigheter ska undersöka dessa svårigheter så snart som möjligt för att finna en ändamålsenlig lösning.

Artikel 299

Euro

Alla personer som ska ta emot eller lämna information som ett led i förfarandena enligt artiklarna 270, 273 och 296 ska vara bundna av bestämmelserna om tystnadsplikt enligt artik larna 64–69, med undantag av rättsliga myndigheter för vilka gäl lande nationella bestämmelser är tillämpliga.

Artikel 296

Behandling av filialer etablerade av försäkringsföretag i tredjeland

Om ett försäkringsföretag i tredjeland har etablerat filialer i fler än en medlemsstat, ska varje filial behandlas för sig med avseende på tillämpningen av denna avdelning.

De behöriga myndigheterna och tillsynsmyndigheterna i dessa medlemsstater ska sträva efter att samordna sina åtgärder.

Alla rekonstruktörer eller förvaltare ska likaledes sträva efter att samordna sina åtgärder.

AVDELNING V

ANDRA BESTÄMMELSER

Artikel 297

Rätt att föra talan inför domstol

Medlemsstaterna ska se till att beslut rörande ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som fattas enligt lagar eller andra författ ningar som genomför detta direktiv omfattas av rätten till domstolsprövning.

I fall där beteckningen euro används i detta direktiv, ska det mot värde i nationell valuta som ska gälla från och med den 31decem ber varje år vara det värde som gällde den sista dagen i oktober månad samma år, för vilken dag motvärden för euro finns note rade i alla gemenskapens valutor.

Artikel 300

Omprövning av belopp som uttrycks i euro

De belopp som i detta direktiv uttryckts i euro ska revideras vart femte år genom att grundbeloppet i euro höjs med den procen tuella förändringen i de harmoniserade konsumentprisindexen för samtliga medlemsstater som offentliggörs av Eurostat från och med den 31 oktober 2012 fram till justeringsdagen och avrundas uppåt till närmaste 100 000-tal EUR.

Om den procentuella förändringen sedan den förra justeringen är mindre än 5 % ska ingen revidering göras.

Kommissionen ska offentliggöra de reviderade beloppen i Europe iska unionens officiella tidning.

De reviderade beloppen ska tillämpas av medlemsstaterna inom 12 månader från offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 301

Kommittéförfarande

1. Kommissionen ska biträdas av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén.

728

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/110

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

2. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5och 7i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det beslutet.

3. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det beslutet.

Artikel 302

Underrättelser som överlämnas innan de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa

artiklarna 57–63 har trätt i kraft

Det bedömningsförfarande som tillämpas på de tilltänkta förvärv för vilka underrättelser enligt artikel 57 har överlämnats till de behöriga myndigheterna innan de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 57-63 har trätt i kraft ska genomföras i enlighet med den nationella lagstiftning i med lemsstaterna som gäller vid tiden för underrättelsen.

Artikel 303

Ändringar av direktiv 2003/41/EG

Direktiv 2003/41/EG ska ändras enligt följande:

1. Artikel 17.2 ska ersättas med följande:

”2. För beräkning av den lägsta storleken på de komplet terande tillgångarna ska bestämmelserna i artiklarna 17a och 17d gälla.”

2. Följande artiklar ska införas:

”Artikel 17a

Disponibel solvensmarginal

1. Varje medlemsstat ska föreskriva att alla institut som avses i artikel 17.1 och som är belägna inom dess territorium vid varje tidpunkt, i förhållande till sin samlade verksamhet, ska ha en tillräcklig disponibel solvensmarginal som åtmins tone motsvaras av kraven i detta direktiv.

2. Den disponibla solvensmarginalen ska motsvaras av tillgångar i institutet som är fria från alla förutsebara förplik telser, med avdrag för immateriella värden, inklusive följande:

a) Det inbetalda aktiekapitalet eller, när det gäller ett ömse sidigt försäkringsföretag, det faktiska garantikapitalet med tillägg för eventuella medlemskonton, förutsatt att samtliga följande kriterier uppfylls:

i) I stiftelseurkund och stadgar ska föreskrivas att betalningar från dessa konton till medlemmar endast får ske i den utsträckning detta inte medför att den disponibla solvensmarginalen understiger den föreskrivna nivån eller, efter det att företaget har upplösts, om samtliga andra skulder i företaget har lösts.

ii)I stiftelseurkund och bolagsordning ska föreskrivas att, om sådana betalningar som avses i led i sker av annan anledning än att ett enskilt medlemskap i det ömsesidiga företaget ska upphöra, de behöriga myndigheterna ska underrättas minst en månad i förväg och att de under denna period får förbjuda utbetalningen.

iii)De berörda bestämmelserna i stiftelseurkund och stadgar får endast ändras om de behöriga myndig heterna har förklarat sig inte ha några invändningar mot ändringen, utan att det påverkar tillämpningen av de kriterier som anges i leden i och ii.

b) Reserver (lagstadgade och fria) som inte motsvarar ingångna försäkringsförpliktelser.

c) Vinsten eller förlusten efter avdrag för utdelning.

d) I den utsträckning som detta medges i nationell lag: de vinstreserver som redovisas i balansräkningen, om dessa kan användas till täckande av eventuella förluster och inte har avsatts för utdelning till medlemmar och förmånstagare.

Den disponibla solvensmarginalen ska minskas med belop pet för de egna aktier som institutet självt innehar.

3. Medlemsstaterna får föreskriva att den disponibla sol vensmarginalen också får utgöras av:

a) Kumulativt preferensaktiekapital och förlagslånekapital upp till högst 50 % av den lägsta av den disponibla och den föreskrivna solvensmarginalen, varav högst 25 % får bestå av förlagslån med fast löptid eller kumulativa pre ferensaktier med fast löptid, förutsatt att det finns bin dande avtal om att förlagslåne- eller preferensaktiekapitalet, i händelse av att institutet går i konkurs eller försätts i likvidation, ska ha prioritet efter alla övriga borgenärers fordringar och inte får betalas ut förrän alla andra vid tillfället utestående skulder har lösts.

b) Värdepapper utan fast löptid samt andra instrument, inbegripet andra kumulativa preferensaktier än sådana som avses i led a, upp till högst 50 % av den disponibla solvensmarginalen eller den föreskrivna solvensmargina len, beroende på vilken som är lägst, för det samman lagda beloppet av de värdepapper och förlagslån som avses i led a, om de uppfyller följande villkor:

i) De får inte återbetalas på innehavarens initiativ eller utan den behöriga myndighetens förhandsgodkännande.

ii)Utställandeavtalet ska ge institutet möjlighet att uppskjuta räntebetalningar på lånet.

729

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/111

iii)Långivarens fordran på institutet ska i sin helhet ha förmånsrätt efter samtliga icke-efterställda borgenärer.

iv)Handlingarna som reglerar utställandet av värde papperen ska innehålla bestämmelser om att låne kapital och obetalda räntor får användas till förlusttäckning och möjliggöra för institutet attfort sätta sin verksamhet.

v) Endast till fullo inbetalt belopp ska beaktas.

Vid tillämpning av led a ska förlagslånekapital även upp fylla följande villkor:

i) Endast helt inbetalda medel ska beaktas.

ii)För lån med fast löptid ska den ursprungliga löpti den vara minst fem år. Senast ett år före förfalloda tum ska institutet till de behöriga myndigheterna för godkännande lämna en plan för hur den dispo nibla solvensmarginalen ska kunna behållas på, eller ökas till, den föreskrivna nivån då lånet löper ut, såvida inte den andel av den disponibla solvensmar ginalen som motsvaras av lånet gradvis har minskat under minst de senaste fem åren före förfallodatum. De behöriga myndigheterna får tillåta förtidsinlösen av sådana lån, om det utfärdande institutet ansöker om detta och förutsatt att dess disponibla solvens marginal inte därigenom faller under den före skrivna nivån.

iii)Lån utan fast löptid ska ha minst fem års uppsäg ningstid, med undantag av de fall då de inte längre kan anses ingå i den disponibla solvensmarginalen eller då ett förhandsgodkännande från de behöriga myndigheterna särskilt krävs för förtidsinlösen. I det senare fallet ska återförsäkringsföretaget underrätta de behöriga myndigheterna senast sex månader före det datum då det avser att göra förtidsinlösen, och institutet ska därvid ange den disponibla solvens marginalen och den föreskrivna solvensmarginalen, såväl före som efter återbetalningen. De behöriga myndigheterna ska endast godkänna återbetal ningen om institutets disponibla solvensmarginal inte därigenom faller under den föreskrivna nivån.

iv)I låneavtalet får det inte ingå någon klausul om att skulden, under vissa särskilt angivna omständighe ter utöver likvidation av institutet, ska förfalla till betalning före de avtalade förfallodagarna.

v) Låneavtalet får ändras endast om de behöriga myn digheterna har förklarat sig inte ha några invänd ningar mot den föreslagna ändringen.

4. På institutets ansökan, med åtföljande bevis, hos den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten och med dennes godkännande får den disponibla solvensmarginalen också utgöras av:

a) Om zillmering inte tillämpas eller, om zillmering tilläm pas och denna inte uppgår till de tillägg för försäljnings kostnader som ingår i premien: skillnaden mellan en ej zillmerad eller delvis zillmerad försäkringsmatematisk avsättning och en försäkringsmatematisk avsättning zill merad med en faktor som motsvarar det tillägg för för säljningskostnader som ingår i premien.

b) Dolda nettoreserver som uppkommit genom värdering av tillgångar, i den mån sådana dolda nettoreserver inte är av exceptionell natur.

c) Hälften av ännu ej inbetalt aktiekapital eller garantikapi tal, så snart den inbetalda delen uppgår till 25 % av nämnda kapital, upp till 50 % av den lägsta av den dis ponibla och den föreskrivna solvensmarginalen.

Beloppet som avses i led a får inte överstiga 3,5 % av sum man av skillnaderna mellan kapitalbeloppen för livförsäk ringar och tjänstepensioner och de försäkringsmatematiska avsättningarna för samtliga försäkringsavtal där zillmering är möjlig. Denna skillnad ska minskas med beloppet för varje ej avskriven anskaffningskostnad som redovisas som tillgång.

5. Kommissionen får anta tillämpningsåtgärder för punk terna2-4 för att beakta en utveckling som motiverar tekniska justeringar av de poster som får ingå i den disponibla solvensmarginalen.

Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, ska antas i enlighet med det föreskrivande för farande med kontroll som avses i artikel 21b.

Artikel 17b

Föreskriven solvensmarginal

1. Om inte annat följer av artikel 17c ska den föreskrivna solvensmarginalen bestämmas så som anges i punkterna 2–6 beroende på vilka skulder som avses.

2. Den föreskrivna solvensmarginalen ska vara lika med summan av följande två resultat:

a) Första resultatet:

Ett tal som motsvarar 4 % av de försäkringsmatematiska avsättningarna avseende mottagen återförsäkring utan avdrag för retrocession ska multipliceras med ett pro centtal, som inte får vara mindre än 85 %, som för

730

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/112

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

närmast föregående räkenskapsår motsvarar förhållan det mellan de totala försäkringsmatematiska avsättning arna, beräknade efter avdrag för retrocession, och de försäkringsmatematiska avsättningarna brutto.

d) 0,3 % av risksumman beräknad enligt punkt 2 b, i den utsträckning institutet försäkrar dödsfallsrisk.

b) Andra resultatet:

Artikel 17c

Garantifonder

För försäkringsavtal, där risksumman inte är negativ, multipliceras ett tal motsvarande 0,3 % av det totala beloppet för sådan risksumma, som institutet iklätt sig ansvar för, med ett procenttal, som inte får vara mindre än 50 %, som för närmast föregående räkenskapsår mot svarar förhållandet mellan det totala beloppet för den risksumma som institutet förblir ansvarigt för efter avgi ven återförsäkring och retrocession, och det totala belop pet för risksumman för återförsäkring.

När det gäller temporär dödsfallsförsäkring med en längsta löptid av tre år ska denna multiplikationsfaktor vara 0,1 %. För sådana försäkringar med en löptid på mer än tre år men högst fem år ska denna faktor vara

0,15 %.

3. När det gäller sådan tilläggsförsäkring som avses i arti kel 2.3aiiiiE uropaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (*) ska den föreskrivna solvensmarginalen vara lika med den föreskrivna solvensmarginalen för institut som avses i artikel 17d.

4. När det gäller sådan verksamhet avseende ’capital redemption’ som avses i artikel 2.3 b ii i direktiv 2009/138/EG ska den föreskrivna solvensmarginalen vara lika med 4 % av de försäkringsmatematiska avsättningarna beräknade enligt punkt 2 a.

5. När det gäller sådan verksamhet som avses i artikel 2.3 b i i direktiv 2009/138/EG ska den föreskrivna solvensmar ginalen vara lika med 1 % av tillgångarna.

6. När det gäller försäkringar enligt artikel 2.3 a i och ii i direktiv 2009/138/EG och som är kopplade till investerings fonder och för de verksamheter som avses i artikel 2.3 b iii,

ivoch v i direktiv 2009/138/EG ska den föreskrivna solvens marginalen vara lika med summan av följande:

a) 4 % av de försäkringstekniska avsättningarna beräknade enligt punkt 2 a, i den utsträckning försäkringsföretaget påtar sig en placeringsrisk.

b) 1 % av de försäkringstekniska avsättningarna beräknade enligt punkt 2 a, i den utsträckning institutet inte påtar sig någon placeringsrisk, men det belopp som avsatts till täckande av driftskostnaderna fastställts för en period som överstiger fem år.

c) 25 % av de driftskostnader som netto kan hänföras till sådan verksamhet för det senaste räkenskapsåret, i den utsträckning institutet inte påtar sig någon placerings risk, och det belopp som avsatts till täckande av drifts kostnaderna inte fastställts för en period som överstiger fem år.

1. Medlemsstaterna får föreskriva att en tredjedel av den föreskrivna solvensmarginalen, fastställd enligt artikel 17b, ska utgöra garantifonden. Denna fond ska bestå av sådana poster som anges i artikel17a.2 och 17a.3 och, efter godkän nande av de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten, artikel 17a.4 b.

2. Garantifonden ska uppgå till minst tre miljoner EUR. Varje enskild medlemsstat får föreskriva att den minsta garan tifonden får nedsättas med 25 % när det gäller ömsesidiga och liknande företag.

Artikel 17d

Föreskriven solvensmarginal i artikel 17b.3

1. Den föreskrivna solvensmarginalen ska bestämmas på grundval av antingen det årliga premie- eller bidragsbeloppet eller genomsnittet av försäkringsersättningarna för de tre senaste räkenskapsåren.

2. Den föreskrivna solvensmarginalen ska vara lika med det högsta av de två resultaten enligt punkterna 3 och 4.

3. Premiebasen ska beräknas på grundval av det högsta av följande värden: bruttovärdet av de tecknade premierna och bruttovärdet av de intjänade premierna eller bidragen.

De premier eller bidrag (tilläggsavgifter inräknade) som hän för sig till direkt försäkringsverksamhet under det närmast föregående räkenskapsåret ska läggas ihop.

Till denna summa läggs premierna för all mottagen återför säkring under närmast föregående räkenskapsår.

Från detta belopp ska dras det totala beloppet för under det senaste räkenskapsåret annullerade premier eller bidrag, lik som det sammanlagda beloppet för skatter och avgifter på premier eller bidrag som ingår i totalbeloppet.

Det sålunda erhållna beloppet ska delas i två delar, av vilka den första ska uppgå till högst 50 miljoner EUR medan den andra ska utgöra restbeloppet; 18 % av denförsta beloppsan delen och 16 % av den andra ska läggas ihop.

Denna summa ska multipliceras med ett procenttal som för de tre närmast föregående räkenskapsåren sammantagna motsvarar förhållandet mellan beloppet för försäkringsersätt ningar som institutet fortfarande har att svara för, beräknade efter avdrag för belopp som täcks genom återförsäkring, och det totala bruttobeloppet för försäkringsersättningarna. Detta procenttal får inte vara mindre än 50 %.

731

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/113

4. Ersättningsbasen ska beräknas enligt följande:

De ersättningar som utbetalats från direkt försäkring (utan avdrag för anspråk för vilka återförsäkrare och retrocessio närer svarar) som betalats ut under de i punkt 1angivna perioderna läggs ihop.

Till denna summa läggs summan av ersättningar som utbe talats för förpliktelser som under samma tidsperioder över tagits genom återförsäkring eller retrocession och beloppet för avsättningar som gjorts för oreglerade försäkringsfall som fastställts vid utgången av närmast föregående räkenskapsår, både med avseende på direkt försäkring och återförsäkring.

Detta belopp ska minskas med summan av de belopp som återvunnits under de perioder som anges i punkt 1.

Från återstående belopp dras beloppet för avsättningar som gjorts för oreglerade försäkringsfall som fastställts vid början av det räkenskapsår som infaller två år före det senaste räken skapsår för vilket räkenskaper föreligger, både med avseende på direkt försäkring och återförsäkring.

En tredjedel av det på detta sätt erhållna beloppet ska delas i två delar, av vilka den första ska uppgå till högst 35 miljoner EUR medan den andra ska utgöra restbeloppet; 26 % av den första beloppsandelen och23 %avdenandra ska läggas ihop.

Denna summa ska multipliceras med ett procenttal som för de tre närmast föregående räkenskapsåren sammantagna motsvarar förhållandet mellan beloppet för försäkringsersätt ningar som institutet fortfarande har att svara för, beräknade efter avdrag för belopp som täcks genom återförsäkring, och det totala bruttobeloppet för försäkringsersättningarna. Detta procenttal får inte vara mindre än 50 %.

5. Om den föreskrivna solvensmarginal som räknats fram enligt punkterna 2–4 är lägre än den föreskrivna solvensmar ginalen för det föregående året, ska den föreskrivna solvens marginalen minst vara lika med den föreskrivna solvensmarginalen för det föregående året, multiplicerad med förhållandet mellan de försäkringstekniska avsättningarna för oreglerade skadeersättningar i slutet och i början av det senaste räkenskapsåret. I dessa beräkningar ska återförsäkring inte ingå i de försäkringstekniska avsättningarna, men kvo ten får aldrig vara större än ett.

(*) EUT L 335, 17.12.2009, s. 1.”

3. Följande artiklar ska införas:

”Artikel 21a

Översyn av garantifondens belopp

1. Det belopp i euro som fastställs i artikel 17c.2 ska ses över årligen med början den 31 oktober 2012, så att det avspeglar förändringar i det harmoniserade konsumentpris indexet för samtliga medlemsstater som offentliggörs av Eurostat.

Beloppet ska justeras automatiskt genom att grundbeloppet i euro höjs med den procentuella förändringen av index för perioden mellan den 31 december 2009 och tidpunkten för den senaste översynen och rundas av uppåt till närmaste 100 000-tal EUR.

Om förändringen i procent sedan förra justeringen är min dre än 5 % ska ingen justering göras.

2. Kommissionen ska årligen underrätta Europaparlamen tet och rådet om översynen och det justerade belopp som avses i punkt 1.

Artikel 21b

Kommittéförfarande

1. Kommissionen ska biträdas av Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén, inrättad genom kommissio nens beslut 2004/9/EG (*).

2. När det hänvisas till denna punkt ska artik larna 5a.1–5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tilläm pas, med beaktande av artikel 8 i det beslutet.

(*) EUT L 3, 7.1.2004, s. 34.”

Artikel 304

Undergruppen durationsbaserade aktiekursrisker

1. Medlemsstaterna får auktorisera livförsäkringsföretag som

a) bedriver tjänstepensionsverksamhet i enlighet med artikel 4 i direktiv 2003/41/EG, eller

b) erbjuder pensionsförmåner som är knutna till att någon går i pension eller förväntar sig att gå i pension och där premierna för dessa förmåner är skattemässigt avdragsgilla för försäk ringstagaren enligt nationell lagstiftning i den medlemsstat som har auktoriserat företaget,

där

i) alla tillgångar och motsvarande skulder som hänför sig till denna verksamhet separeras samt förvaltas och orga niseras skilt från försäkringsföretagens övriga verksam heter, utan möjlighet till överföring,

ii)verksamheterna i det företag som avses i leden a och b och för vilket metoden i denna punkt tillämpas bedrivs enbart i den medlemsstat där företaget har auktoriserats, och

iii)den genomsnittliga durationen av skulderna som är kopplade till företagets affärsverksamhet överstiger 12 år,

att tillämpa solvenskapitalkravets undergrupp aktiekursrisker som kalibreras med hjälp av ett värde för Value-at-Risk under en tidsperiod som överensstämmer med den typiska inne havstiden för det företagets placeringar i aktier, med en kon fidensnivå som ger försäkringstagare och förmånstagare en

732

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/114

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

skyddsnivå som är likvärdig den som anges i artikel 101, om metoden i denna artikel endast tillämpas på de tillgångar och skulder som avses i led i. Vid beräkningen av solvenskapital kravet ska dessa tillgångar och skulder beaktas fullt ut när det gäller att bedöma diversifieringseffekter, dock utan att detta inkräktar på behovet av att skydda de intressen som försäk ringstagare och förmånstagare i andra medlemsstater har.

Förutsatt att tillsynsmyndigheterna ger sitt godkännande ska den metod som anges i första stycket endast användas om det berörda företagets solvenssituation och likviditetsläge samt dess strategier, förfaranden och rapporteringsrutiner i fråga om ALM-tekniker fortlöpande borgar för att företaget kan inneha placeringar i aktier under en tidsperiod som överens stämmer med den typiska innehavstiden för det företagets placeringar i aktier. Företaget ska för tillsynsmyndigheten kunna visa att detta villkor kontrollerats med den konfidens nivå som är nödvändig för att ge försäkringstagarna och för månstagarna en skyddsnivå likvärdig den som anges i artikel 101.

Försäkrings- och återförsäkringsföretag ska inte återgå till att tillämpa den metod som anges i artikel 105 utom under ved erbörligen motiverade omständigheter och under förutsätt ning att tillsynsmyndigheterna har givit sitt godkännande.

2. Senast den 31 oktober 2015 ska kommissionen till Kom mittén för europeiska myndigheter med tillsyn över försäkringar och tjänstepensioner och Europaparlamentet översända en rap port om tillämpningen av den metod som anges i punkt 1 och om den praxis tillsynsmyndigheterna tillämpat till följd av punkt 1, vid behov åtföljd av lämpliga förslag. Denna rapport ska särskilt behandla de gränsöverskridande effekterna av denna metods tillämpning så att regleringsarbitrage från försäkrings- och återförsäkringsföretags sida kan undvikas.

AVDELNING VI

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

KAPITEL I

Övergångsbestämmelser

A v s n i t t 1

F ö r s ä k r i n g

Artikel 305

Undantag och upphävande av restriktiva bestämmelser

1. Medlemsstaterna får medge undantag för skadeförsäkrings företag, som den 31 januari 1975 inte uppfyllde kraven i artik larna 16 och 17 i direktiv 73/239/EEG och vilkas årliga premie- eller bidragsinkomst den 31 juli 1978 uppgick till mindre än sex

gånger minsta garantifonden enligt artikel 17.2 i direktiv 73/239/EEG från kravet att inrätta minsta garantifond före utgången av räkenskapsår då premie- eller bidragsinkomsten upp går till sex gånger minsta garantifonden. Med beaktande av resul tatet av den granskning som föreskrivs i artikel 298.2, ska rådet på förslag av kommissionen enhälligt besluta när medlemssta terna ska upphäva detta undantag.

2. Skadeförsäkringsföretag som etablerats i Förenade kungari ket ”by Royal Charter”, ”by private Act” eller ”by special Public Act” får under obegränsad tid fortsätta att bedriva verksamhet i den bolagsform de hade den 31 juli 1973.

Livförsäkringsföretag som etablerats i Förenade kungariket ”by Royal Charter”, ”by private Act” eller ”by special Public Act” får under obegränsad tid fortsätta att bedriva verksamhet i den bolagsform de hade den 15 mars 1979.

Förenade kungariket ska sammanställa en förteckning över de företag som avses i första och andra styckena och översända den till övriga medlemsstater och kommissionen.

3. De sammanslutningar som i Förenade kungariket registre rats enligt ”the Friendly Societies Acts” får fortsätta den livförsäkrings- och sparverksamhet som de, i enlighet med sina syften, bedrev den 15 mars 1979.

4. På begäran av skadeförsäkringsföretag som uppfyller kraven

iavdelning I kapitel VI avsnitten 2, 4 och 5 ska medlemsstaterna upphöra att tillämpa bestämmelser som innebär restriktioner avseende bl.a. pantsättning, deposition eller ställande av säkerhet.

Artikel 306

Rättigheter förvärvade av befintliga filialer och försäkringsföretag

1. Filialer, som före den 1 juli 1994 påbörjade sin verksamhet enligt de bestämmelser som gällde i den medlemsstat där respek tive filial är belägen, ska anses ha följt det förfarande som före skrivs i artiklarna 145 och 146.

2. Artiklarna 147 och 148 ska inte inverka på sådana rättig heter som har förvärvats av försäkringsföretag som före den 1 juli 1994 bedrev verksamhet inom ramen för friheten att tillhanda hålla tjänster.

733

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/115

A v s n i t t 2

Å t e r f ö r s ä k r i n g

Artikel 307

Övergångsperiod för artiklarna 57.3 och 60.6 i direktiv 2005/68/EG

En medlemsstat får senarelägga tillämpningen av bestämmelserna i artikel 57.3 i direktiv 2005/68/EG om ändring av artikel 15.3 i direktiv 73/239/EEG och av bestämmelsen i artikel 60.6 i direk tiv 2005/68/EG till och med den 10 december 2008.

Artikel 308

Rättigheter förvärvade av befintliga återförsäkringsföretag

1. Återförsäkringsföretag som omfattas av detta direktiv och som blivit auktoriserade eller berättigade att bedriva återförsäk ringsverksamhet i enlighet med bestämmelserna i de medlemssta ter där de har sina huvudkontor före den 10 december 2005 ska betraktas som auktoriserade i enlighet med artikel 14.

De ska dock vara skyldiga att följa bestämmelserna i detta direk tiv om bedrivande av återförsäkringsverksamhet och de krav som anges i artikel 18.1 b och d–g, artiklarna 19, 20 och 24 samt i avdelning I kapitel VI avsnitten 2, 3 och 4.

2. Medlemsstaterna får medge sådana återförsäkringsföretag som avses i punkt 1 i denna artikel och som den 10 december 2005 inte uppfyllde kraven i artikel 18.1 b, artiklarna 19 och 20 och i avdelning I kapitel VI avsnitten 2, 3 och 4 en tidsfrist fram till och med den 10 december 2008 för att uppfylla dessa krav.

KAPITEL II

Slutbestämmelser

Artikel 309

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författ ningar som är nödvändiga för att följa artiklarna4, 10, 13, 14, 18, 23, 26-32, 34-49, 51-55, 67, 68, 71, 72, 74-85, 87-91, 93-96, 98, 100-110, 112, 113, 115-126, 128, 129, 131-134, 136-142, 144, 146, 148, 162-167, 172, 173, 178, 185, 190, 192, 210-

233, 235-240, 243-258, 260-263, 265, 266, 303 och 304 samt bilagorna III och IV senast den 31 oktober 2012.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska också innehålla ett uttalande om att hänvisningar i lagar och andra författningar till direktiv som upp hävts genom detta direktiv ska tolkas som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uttalandet ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 310

Upphävande

1. Direktiven 64/225/EEG, 73/239/EEG, 73/240/EEG, 76/580/EEG, 78/473/EEG, 84/641/EEG, 87/344/EEG, 88/357/EEG, 92/49/EEG, 98/78/EG, 2001/17/EG, 2002/83/EG och 2005/68/EG, i deras lydelse enligt de rättsakter som anges i bilaga VI del A, ska upphöra att gälla den 1 november 2012 utan att detta ska påverka medlemsstaternas skyldigheter i fråga om de tidsfrister för införlivandet med nationell lagstiftning av direkti ven och tillämpningen av dem som anges i bilaga VI del B.

Hänvisningar till de upphävda direktiven ska tolkas som hänvis ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämfö relsetabellen i bilaga VII.

Artikel 311

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artiklarna 1-3, 5-9, 11, 12, 15-17, 19-22, 24, 25, 33, 56-66, 69, 70, 73, 143, 145, 147, 149-161, 168-171, 174-177, 179-184, 186-189, 191, 193-209, 267-300, 302, 305-308 och bilagornaI, II, V, VI och VII ska tillämpas från och med den 1 november 2012.

Artikel 312

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Strasbourg, 25 november 2009

På Europaparlamentets vägnar	På rådets vägnar
Ordförande	Ordförande
J. BUZEK	Åsa TORSTENSSON

734

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/116

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

BILAGA I

SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER

A.Klassificering av risker i klasser

1. Olycksfall (inklusive arbetsskador och yrkessjukdomar):

—Fastställda försäkringsbelopp.

—Skadeersättningar.

—Kombinationer av båda ovanstående.

—Passagerarskada.

2. Sjukdom:

—Fastställda försäkringsbelopp.

—Skadeersättningar.

—Kombinationer av båda ovanstående.

3. Landfordon (andra än spårbundna)

All skada på eller förlust av

—motordrivna landfordon,

—andra landfordon.

4. Spårbundna fordon

All skada på eller förlust av spårbundna fordon.

5. Luftfartyg

All skada på eller förlust av luftfartyg.

6. Fartyg (högsjöfartyg, fartyg för insjö-, flod- och kanaltrafik)

All skada på eller förlust av

—flod- och kanalfartyg,

—insjöfartyg,

—högsjöfartyg.

7. Godstransport (varor, bagage och allt annat gods)

All skada på eller förlust av gods under transport eller bagage, oavsett transportmedel.

8. Brand och naturkrafter

All skada på eller förlust av egendom (annan än egendom som omfattas av klasserna 3, 4, 5, 6 och 7) som orsakas av

—brand,

—explosion,

—storm,

735

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/117

—annan naturkraft än storm,

—atomenergi,

—jordskred.

9. Annan skada på egendom

All skada på eller förlust av egendom (annan än egendom som omfattas av klasserna 3, 4, 5, 6 och 7) som orsakas av hagel eller frost eller av någon annan händelse, som t.ex. stöld, med undantag för dem som ingår i klass 8.

10. Motorfordonsansvar

All ansvarighet som uppkommer genom användning av motordrivna landfordon (inklusive fraktförares ansvar).

11. Luftfartygsansvar

All ansvarighet som uppkommer genom användning av luftfartyg (inklusive fraktförares ansvar).

12. Fartygsansvar (högsjö-, insjö-, flod- och kanalfartyg)

All ansvarighet som uppkommer genom användning av fartyg, skepp eller båtar i högsjöfart, på insjöar, floder eller kanaler (inklusive fraktförares ansvar).

13. Allmän ansvarighet

All ansvarighet annan än sådan som anges i klasserna 10, 11 och 12.

14. Kredit:

—Insolvens (allmän).

—Exportkredit.

—Avbetalningskredit.

—Hypotekskredit.

—Lantbrukskredit.

15. Borgen:

—Borgen (direkt).

—Borgen (indirekt).

16. Ekonomiska förluster av olika slag:

—Arbetslöshetsrisker.

—Inkomstförlust (allmän).

—Dåligt väder.

—Förlust av förmån.

—Fortlöpande allmänna omkostnader.

—Oförutsedda handelsomkostnader.

736

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/118

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

—Förlust till följd av nedgång i marknadsvärde.

—Hyres- eller intäktsförlust.

—Annan indirekt handelsförlust.

—Ekonomisk förlust ej förenad med handel.

—Annan ekonomisk förlust.

17. Rättsskydd

Rättegångskostnader och andra kostnader i rättsliga angelägenheter.

18. Assistans

Räddningstjänster som tillhandahålls personer som råkat i svårigheter under resa, vid vistelse utanför hemorten eller sin stadigvarande bostad.

B.Beteckningar på auktorisationer beviljade för mer än en försäkringsklass

Auktorisationer som samtidigt omfattar följande klasser ska betecknas enligt nedan:

a) Klasserna 1 och 2: ”Olycksfalls- och sjukförsäkring”.

b) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 3, 7 och 10: ”Motorfordonsförsäkring”.

c) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 4, 6, 7 och 12: ”Sjö- och transportförsäkring”.

d) Klasserna 1 (fjärde strecksatsen), 5, 7 och 11: ”Luftfartsförsäkring”.

e) Klasserna 8 och 9: ”Försäkring mot brand och annan skada på egendom”.

f) Klasserna 10, 11, 12 och 13: ”Ansvarighetsförsäkring”.

g) Klasserna 14 och 15: ”Kredit- och borgensförsäkring”.

h) Samtliga klasser: enligt medlemsstaternas eget val, varvid detta ska anmälas till övriga medlemsstater och kommissionen.

737

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/119

BILAGA II

LIVFÖRSÄKRINGSKLASSER

I.Livförsäkring som avses i artikel 2.3 a i–iii med undantag för dem som anges i II och III.

II.Försäkring som utfaller vid äktenskaps ingående, försäkring som utfaller vid födelsen.

III. Försäkring som avses i artikel 2.3 a i–ii och som är anknuten till investeringsfonder.

IV. Den permanenta inte uppsägningsbara sjukförsäkring som avses i artikel 2.3 a iv.

V.Tontiner som avses i artikel 2.3 b i.

VI. Verksamhet avseende ”capital redemption” som avses i artikel 2.3 b ii.

VII. Förvaltning av pensionsfonder som avses i artikel 2.3 b iii och iv.

VIII. Verksamhetsformer som avses i artikel 2.3 b v.

IX. Verksamhetsformer som avses i artikel 2.3 c.

738

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/120

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

BILAGA III

FÖRETAGSFORMER

A.Företagsformer för skadeförsäkringsföretag:

1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société coopérative/coöperatieve vennootschap”, ”société mutualiste/maatschappij van onderlinge bijstand”.

2. Bulgarien: ”акционерно дружество”.

3. Tjeckien: ”akciová spolecnost”, ”družstvo”.

4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”.

5. Tyskland: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”, ”Öffentlich-rechtliches Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.

6. Estland: ”aktsiaselts”.

7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”.

8. Grekland: ”aνώνυμη etaιρίa”, ”aλληλasfaλιstικός sυνetaιριsμός”.

9. Spanien: ”sociedad anónima”, ”sociedad mutua”, ”sociedad cooperativa”.

10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.

11. Italien: ”società per azioni”, ”società cooperativa”, ”mutua di assicurazione”.

12. Cypern: ”etaιρeίa peριοριsμένης eυθύνης μe μetοχές”, ”etaιρeίa peριοριsμένης eυθύνης χωρίς μetοχικό κefάλaιο”.

13. Lettland: ”apdrošinašanas akciju sabiedriba”, ”savstarpejas apdrošinašanas kooperativa biedriba”.

14. Litauen: ”akcine bendrove”, ”uždaroji akcine bendrove”.

15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société coopérative”.

16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”biztosító egyesület”, ”külföldi székhelyu biztosító magyarországi fióktelepe”.

17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.

18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.

19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.

20. Polen: ”spólka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczen wzajemnych”.

21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.

22. Rumänien: ”societati pe actiuni”, ”societati mutuale”.

23. Slovenien: ”delniška družba”, ”družba za vzajemno zavarovanje”.

24. Slovakien: ”akciová spolocnost”.

739

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/121

25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö/ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö/försäkringsaktiebolag”, ”vakuutusyhdistys/försäkringsförening”.

26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidiga försäkringsbolag” ”understödsföreningar”.

27. Storbritannien: ”companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the Indu strial and Provident Societies Acts”, ”societies registered under the Friendly Societies Acts”, de försäkringsgivare som uppträder under beteckningen ”Lloyd’s”.

28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för skadeförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1-27: företagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 (1).

B. Företagsformer för livförsäkringsföretag:

1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société coopérative/coöperatieve vennootschap”.

2. Bulgarien: ”акционерно дружество”, ”взаимозастрахователна кооперация”.

3. Tjeckien: ”akciová spolecnost”, ”družstvo”.

4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”, ”pensionskasser omfattet af lov om forsikringsvirksomhed (tvær gående pensionskasser)”.

5. Tyskland: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”, ”öffentlich-rechtliches Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.

6. Estland: ”aktsiaselts”.

7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the Industrial and Provident Societies Acts”, ”societies registered under the Friendly Societies Acts”.

8. Grekland: ”aνώνυμη etaιρίa”.

9. Spanien: ”sociedad anónima”, ”sociedad mutua”, ”sociedad cooperativa”.

10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.

11. Italien: ”società per azioni”, ”società cooperativa”, ”mutua di assicurazione”.

12. Cypern: ”Εtaιρeίa peριοριsμένης eυθύνης μe μetοχές”, ”etaιρeίa peριοριsμένης eυθύνης μe eγγύηsη”.

13. Lettland: ”apdrošinašanas akciju sabiedriba”, ”savstarpejas apdrošinašanas kooperativa biedriba”.

14. Litauen: ”akcines bendroves”, ”uždaroji akcines bendroves”.

15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société coopérative”.

16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”biztosító egyesület”, ”külföldi székhelyu biztosító magyarországi fióktelepe”.

17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.

18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.

19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.

20. Polen: ”spólka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczen wzajemnych”.

(1) EGT L 294, 10.11.2001, s. 1.

740

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/122

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.

22. Rumänien: ”societati pe actiuni”, ”societati mutuale”.

23. Slovenien: ”delniška družba”, ”družba za vzajemno zavarovanje”.

24. Slovakien: ”akciová spolocnost”.

25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö”/”ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö”/”försäkringsaktiebolag”, ”vakuutusyhdistys”/”försäkringsförening”.

26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidiga försäkringsbolag”, ”understödsföreningar”.

27. Förenade kungariket: ”companies limited by shares or by guarantee or unlimited”, ”societies registered under the Industrial and Provident Societies Acts”, ”societies registered or incorporated under the Friendly Societies Acts”, de försäkringsgivare som uppträder under namnet Lloyd’s.

28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för livförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27: före tagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i förordning (EG) nr 2157/2001.

C. Former för återförsäkringsföretag:

1. Belgien: ”société anonyme/naamloze vennootschap”, ”société en commandite par actions/commanditaire vennoot schap op aandelen”, ”association d’assurance mutuelle/onderlinge verzekeringsvereniging”, ”société coopérative/coöperatieve vennootschap”.

2. Bulgarien: ”акционерно дружество”.

3. Tjeckien: ”akciová spolecnost”.

4. Danmark: ”aktieselskaber”, ”gensidige selskaber”.

5. Tyskland: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”, ”Öffentlich-rechtliches

Wettbewerbsversicherungsunternehmen”.

6. Estland: ”aktsiaselts”.

7. Irland: ”incorporated companies limited by shares or by guarantee or unlimited”.

8. Grekland: ”aνώνυμη etaιρίa”, ”aλληλasfaλιstικός sυνetaιριsμός”.

9. Spanien: ”sociedad anónima”.

10. Frankrike: ”société anonyme”, ”société d’assurance mutuelle”, ”institution de prévoyance régie par le code de la sécu rité sociale”, ”institution de prévoyance régie par le code rural”, ”mutuelles régies par le code de la mutualité”.

11. Italien: ”società per azioni”.

12. Cypern: ”Εtaιρeίa Πeριοριsμένης Ευθύνης μe μetοχές”, ”Εtaιρeίa Πeριοριsμένης Ευθύνης μe eγγύηsη”.

13. Lettland: ”akciju sabiedriba”, ”sabiedriba ar ierobežotu atbildibu”.

14. Litauen: ”akcines bendroves”, ”uždaroji akcines bendroves”.

15. Luxemburg: ”société anonyme”, ”société en commandite par actions”, ”association d’assurances mutuelles”, ”société coopérative”.

16. Ungern: ”biztosító részvénytársaság”, ”biztosító szövetkezet”, ”harmadik országbelib iztosító magyarországi fióktelepe”.

17. Malta: ”limited liability company/kumpanija b’responsabbiltà limitata”.

18. Nederländerna: ”naamloze vennootschap”, ”onderlinge waarborgmaatschappij”.

741

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/123

19. Österrike: ”Aktiengesellschaft”, ”Versicherungsverein auf Gegenseitigkeit”.

20. Polen: ”spólka akcyjna”, ”towarzystwo ubezpieczen wzajemnych”.

21. Portugal: ”sociedade anónima”, ”mútua de seguros”.

22. Rumänien: ”societate pe actiuni”.

23. Slovenien: ”delniška družba”.

24. Slovakien: ”akciová spolocnost”.

25. Finland: ”keskinäinen vakuutusyhtiö/ömsesidigt försäkringsbolag”, ”vakuutusosakeyhtiö/försäkringsaktiebolag”, ”vakuutusyhdistys/försäkringsförening”.

26. Sverige: ”försäkringsaktiebolag”, ”ömsesidigt försäkringsbolag”.

27. Förenade kungariket: companies limited by shares or by guarantee or unlimited, societies registered under the Indu strial and Provident Societies Acts, societies registered or incorporated under the Friendly Societies Acts, ”the asso ciation of underwriters known as Lloyd’s”.

28. I samtliga fall och som ett alternativ till de former för återförsäkringsföretag som förtecknas i punkterna 1–27: före tagsformen Europabolag (SE) enligt definitionen i förordning (EG) nr 2157/2001.

742

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/124

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

BILAGA IV

STANDARDFORMEL FÖR SOLVENSKAPITALKRAVET (SCR)

1. Beräkning av det primära solvenskapitalkravet

Det primära solvenskapitalkravet (Basic SCR), som beskrivs i artikel 104.1, ska beräknas på följande sätt:

Basic SCR = v∑i,j Corri,j × SCRi × SCRj

där SCRi betecknar riskmodul i och SCRj betecknar riskmodul j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika termerna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCRi och SCRj ersättas med följande:

—SCRskade betecknar teckningsriskmodulen för skadeförsäkring.

—SCRliv betecknar teckningsriskmodulen för livförsäkring.

—SCRhälsa betecknar teckningsriskmodulen för sjukförsäkring.

—SCRmarknad betecknar marknadsriskmodulen.

—SCRmotpartsrisk betecknar motpartsriskmodulen.

Faktorn Corrij betecknar den post som anges i rad i och kolumn j i följande korrelationsmatrix:

i	j	Marknad	Motpartsrisk	Liv	Hälsa	Skade
Marknad		1	0,25	0,25	0,25	0,25
Motpartsrisk		0,25	1	0,25	0,25	0,5
Liv		0,25	0,25	1	0,25	0
Hälsa		0,25	0,25	0,25	1	0
Skade		0,25	0,5	0	0	1

2. Beräkning av teckningsriskmodulen för skadeförsäkring

Teckningsriskmodulen för skadeförsäkring, som beskrivs i artikel 105.2, ska beräknas på följande sätt:

SCRskade = v∑i,j Corri,j × SCRi × SCRj

där SCRi betecknar undergrupp i och SCRj betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCRi och SCRj ersättas med följande:

—SCRskade-premie/reserv betecknar undergruppen premie- och reservrisker för skadeförsäkring.

—SCRskade-katastrof betecknar undergruppen katastrofrisker för skadeförsäkring.

743

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/125

3. Beräkning av teckningsriskmodulen för livförsäkring

Teckningsriskmodulen för livförsäkring, som beskrivs i artikel 105.3, ska beräknas på följande sätt:

SCRliv = v∑i,j Corri,j × SCRi × SCRj

där SCRi betecknar undergrupp i och SCRj betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCRi och SCRj ersättas med följande:

—SCRdödsfall betecknar undergruppen dödsfallsrisk.

—SCRlivsfall betecknar undergruppen livsfallsrisk.

—SCRhandikapp betecknar undergruppen handikapp- och sjukdomsrisk.

—SCRliv kostnad betecknar undergruppen kostnadsrisk för livförsäkring.

—SCRändring betecknar undergruppen omprövningsrisk.

—SCRförfall betecknar undergruppen förfallsrisk.

—SCRliv katastrof betecknar undergruppen katastrofrisk för livförsäkring.

4. Beräkning av marknadsriskmodulen

Strukturen på marknadsriskmodulen

Marknadsriskmodulen, som beskrivs i artikel 105.5, ska beräknas på följande sätt:

SCRmarknad = v∑i,j Corri,j × SCRi × SCRj

där SCRi betecknar undergrupp i och SCRj betecknar undergrupp j, och där ”i, j” betyder att summan av de olika ter merna bör täcka alla möjliga kombinationer av i och j. I beräkningen ska SCRi och SCRj ersättas med följande:

—SCRränta betecknar undergruppen ränterisk.

—SCRaktie betecknar undergruppen aktiekursrisk.

—SCRegendom betecknar undergruppen fastighetsrisk.

—SCRspread betecknar undergruppen spreadrisk.

—SCRkoncentration betecknar undergruppen för koncentrationer av marknadsrisker.

—SCRvaluta betecknar undergruppen valutarisk.

744

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/126

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

BILAGA V

GRUPPER AV SKADEFÖRSÄKRINGSKLASSER ENLIGT ARTIKEL 159

1. Olycksfall och sjukdom (klasserna 1 och 2 i bilaga I).

2. Fordonsförsäkring (klasserna 3, 7 och 10 i bilaga I; sifferuppgifter för klass 10, med undantag för fraktförares ansvar, anges separat).

3. Brand och annan skada på egendom (klasserna 8 och 9 i bilaga I).

4. Luftfart, sjöfart och transport (klasserna 4, 5, 6, 7, 11 och 12 i bilaga I).

5. Allmän ansvarighet (klass 13 i bilaga I).

6. Kredit och borgen (klasserna 14 och 15 i bilaga I).

7. Övriga klasser (klasserna 16, 17 och 18 i bilaga I).

745

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/127

BILAGA VI

DEL A

Upphävda direktiv med senare ändringar

(som det hänvisas till i artikel 310)

Rådets direktiv 64/225/EEG (EGT 56, 4.4.1964, s. 878)

Artikel 29, bilaga I, punkt III G.1 i 1973 års anslutnings akt

(EGT L 73, 27.3.1972, s. 89) Rådets första direktiv 73/239/EEG (EGT L 228, 16.8.1973, s. 3)

Artikel 29, bilaga I(XI)(B)(II)(1) i 1994 års anslutningsakt (EGT C 241, 29.8.1994, s. 197)

(ersatt av rådets beslut 95/1/EG) (EGT L 1, 1.1.1995, s. 1)

Artikel 20, bilaga II(3)(1) i 2003 års anslutningsakt (EUT L 236, 23.9.2003, s. 335)

Artikel 26, bilaga I(II)(c)(1)(a) i 1985 års anslutningsakt (EGT L 302, 15.11.1985, s. 156)

Rådets direktiv 76/580/EEG (EGT L 189, 13.7.1976, s. 13) Rådets direktiv 84/641/EEG (EGT L 339, 27.12.1984, s. 21) Rådets direktiv 87/343/EEG (EGT L 185, 4.7.1987, s. 72) Rådets direktiv 87/344/EEG (EGT L 185, 4.7.1987, s. 77)

Rådets andra direktiv 88/357/EEG (EGT L 172, 4.7.1988, s. 1) Rådets direktiv 90/618/EEG

(EGT L 330, 29.11.1990, s. 44) Rådets direktiv 92/49/EEG (EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG (EGT L 168, 18.7.1995, s. 7)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG (EGT L 181, 20.7.2000, s. 65)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/13/EG (EGT L 77, 20.3.2002, s. 17)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)

Endast artikel 1

Endast artiklarna 1–14

Endast artikel 1 och bilagan

Endast artikel 9

Endast artiklarna 9, 10 och 11

Endast artiklarna 2, 3 och 4

Endast artiklarna 4, 5, 6, 7, 9, 10, 11, 13, 14, 17, 18, 24, 32, 33 och 53

Endast artiklarna 1, 2.2 tredje strecksatsen och artikel 3.1

Endast artikel 8

Endast artikel 1

Endast artikel 22

746

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/128

SV

Europeiska unionens officiella tidning

17.12.2009

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG (EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG (EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/101/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 238)

Rådets direktiv 73/240/EEG (EGT L 228, 16.8.1973, s. 20) Rådets direktiv 76/580/EEG (EGT L 189, 13.7.1976, s. 13) Rådets direktiv 78/473/EEG (EGT L 151, 7.6.1978, s. 25) Rådets direktiv 84/641/EEG (EGT L 339, 27.12.1984, s. 21) Rådets direktiv 87/344/EEG (EGT L 185, 4.7.1987, s. 77)

Rådets andra direktiv 88/357/EEG (EGT L 172, 4.7.1988, s. 1)

Rådets direktiv 90/618/EEG (EGT L 330, 29.11.1990, s. 44) Rådets direktiv 92/49/EEG (EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG (EGT L 181, 20.7.2000, s. 65)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG (EUT L 149, 11.6.2005, s. 14)

Rådets direktiv 92/49/EEG (EGT L 228, 11.8.1992, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/26/EG (EGT L 168, 18.7.1995, s. 7)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG (EGT L 290, 17.11.2000, s. 27) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG (EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG (EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)

Endast artikel 4

Endast artikel 57

Endast artikel 1 och punkt I i bilagan

Endast artiklarna 5–10

Endast artiklarna 12.1, 19, 23, 27, 30.1, 34, 35, 36, 37, 39.1, 40.1, 42.1, 43.1, 44.1, 45.1 och 46.1

Endast artikel 9

Endast artikel 3

Endast artikel 1 andra strecksatsen, artikel 2.1 första streck satsen, artikel 4.1, 4.3 och 4.5 samt artikel 5 andra streck satsen

Endast artikel 2

Endast artikel 24

Endast artikel 6

Endast artikel 58

747

Bilaga 2

SOU 2011:68

17.12.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 335/129

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG (EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG (EGT L 330, 5.12.1998, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (EUT L 35, 11.2.2003, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG (EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG (EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG (EGT L 110, 20.4.2001, s. 28)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG (EGT L 345, 19.12.2002, s. 1)

Rådets direktiv 2004/66/EG (EUT L 168, 1.5.2004, s. 35)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/1/EG (EUT L 79, 24.3.2005, s. 9)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG (EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/101/EG (EUT L 363, 20.12.2006, s. 238) Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG (EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG (EUT L 76, 19.3.2008, s. 44

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG (EUT L 323, 9.12.2005, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG (EUT L 247, 21.9.2007, s. 1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/19/EG (EUT L 76, 19.3.2008, s. 44)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/37/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 1)

Endast artikel 1

Endast artikel 28

Endast artikel 7

Endast artikel 59

Endast punkt II i bilagan

Endast artikel 8

Endast artikel 60

Endast artikel 1 och punkt 3 i bilagan

Endast artikel 2

Endast artikel 1

Endast artikel 4

Endast artikel 1

Endast artikel 1

748

SOU 2011:68

Bilaga 2

L 335/130		SV		Europeiska unionens officiella tidning		17.12.2009
					DEL B
			Förteckning över tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning
					(som det hänvisas till i artikel 310)
			Direktiv		Tidsfrist för införlivande	Tidsfrist för tillämpning
	64/225/EEG				26 augusti 1965
	73/239/EEG				27 januari 1975	27 januari 1976
	73/240/EEG				27 januari 1975
	76/580/EEG				31 december 1976
	78/473/EEG				2 december 1979	2 juni 1980
	84/641/EEG				30 juni 1987	1 januari 1988
	87/343/EEG				1 januari 1990	1 juli 1990
	87/344/EEG				1 januari 1990	1 juli 1990
	88/357/EEG				30 december 1989	30 juni 1990
	90/618/EEG				20 maj 1992	20 november 1992
	92/49/EEG				31 december 1993	1 juli 1994
	95/26/EG				18 juli 1996	18 juli 1996
	98/78/EG				5 juni 2000
	2000/26/EG				20 juli 2002	20 januari 2003
	2000/64/EG				17 november 2002
	2001/17/EG				20 april 2003
	2002/13/EG				20 september 2003
	2002/83/EG				17 november 2002, 20 september
					2003, 19 juni 2004 (beroende på den
					särskilda bestämmelsen)
	2002/87/EG				11 augusti 2004
	2004/66/EG				1 maj 2004
	2005/1/EG				13 maj 2005
	2005/14/EG				11 juni 2007
	2005/68/EG				10 december 2007
	2006/101/EG				1 januari 2007
	2008/19/EG				Ej tillämplig
	2008/37/EG				Ej tillämplig

749

BILAGA VII

JÄMFÖRELSETABELL

750

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 1.1

Artikel 2

Artikel 1.1

Artikel 2 första

Artikel 1.1

Artiklarna 1, 2.2,

meningen

2.3 och 267

Artikel 1.2

Artikel 2.2

Artikel 1.3

—

Artikel 2.1 a-c

—

Artikel 2.1 d

Artikel 3.4

Artikel 3

Artikel 2.1 e

—

Artikel 2.2 a

Artikel 5.1

Artikel 2.2 b

Artikel 5.2

Artikel 2.2 c

Artikel 5.3

Artikel 2.2 d

Artikel 5.4

Artikel 2.3 första

Artikel 6

till fjärde

styckena

Artikel 2.3 femte

Artikel 15.4

stycket

VS 9002.21.71

tidning officiella unionens Europeiska

335/131 L

2 Bilaga

2011:68 SOU

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 3.1 första

—

231

2011:68

och andra stycket

Artikel 3.1 tredje

Artikel 4.5

stycket

VS

Artikel 3.2

Artikel 7

Artikel 4 första

Artikel 8 första

meningen

meningen

Artikel 4 a

Artikel 8.2

Europeiska

Artikel 4 b

—

unionens

Artikel 4 c

Artikel 8.3

Artikel 4 e

—

officiella

Artikel 4 f

Artikel 8.1

tidning

Artikel 4 g

Artikel 8.4

Artikel 5 a

—

Artikel 5 b

Artikel 1.1 o

—

Artikel 5 c

Artikel 1.1 p

Artikel 134.1

751

Artikel 5 d

—

17

Artikel 6

Artikel 4

Artikel 4

Artikel 3

Artikel 14.1,

.12.

2009

14.2 a och b

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 7.1

Artikel 5.1

Artikel 5.1

Artikel 15.1

och 7.2 första

och 5.2, första

och 5.2, första

och 15.2 första

0

752

9

stycket

stycket

stycket

stycket

Artikel 7.2.2a

Artikel 5.2.2a

Artikel 15.3

VS

första stycket

Artikel 7.2.2 b

Artikel 5.2.2 b

—

Artikel 8.1 a

Artikel 6.1 a

Artikel 6.1 a

Bilaga I

Bilaga IIIA och B

Europeiska

Artikel 8.1 a,

Artikel 5.2

Artikel 17.2

sista stycket

unionens

Artikel 8.1 b

Artikel 6.1 b

Artikel 6.1 b

Artikel 6 a

Artikel 18.1 a

officiella

Artikel 6 a

Artikel 18.1 b

tidning

Artikel 8.1 c

Artikel 6.1 c

Artikel 6.1 c

Artikel 6 b

Artikel 18.1 c

Artikel 8.1 d

Artikel 6.1 d

Artikel 6.1 d

Artikel 6 c

Artikel 18.1 d

Artikel 8.1 e

Artikel 6.1 e

Artikel 6.1 e

Artikel 6 d

Artikel 18 g

SOU

Artikel 8.1 f

Artikel 18 h

335/133 L

2011:68

Artikel 8.1, andra

Artikel 6.2

Artikel 7

Artikel 19

till fjärde stycket

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 8.1 a

Artikel 6.3

Artikel 8

Artikel 20

431

2011:68

Artikel 8.2

Artikel 6.2

Artikel 6.4

Artikel 18.2

VS

Artikel 8.3, första

Artikel 6.3

Artikel 6.5

Artikel 9.1

Artikel 21.4

stycket

första stycket

tredje stycket

Artikel 8.3, andra

Artikel 6.3

Artikel 6.5

Artikel 9.2

Artikel 21.1

stycket

andra stycket

första stycket

första stycket

och artikel 29

första stycket

första meningen

Europeiska

Artikel 8.3 tredje

Artikel 6.3

Artikel 21.2

stycket

tredje stycket

unionens

och artikel 29

andra stycket

Artikel 8.3 fjärde

Artikel 6.3

Artikel 21.3

tidning officiella

stycket

fjärde stycket

Artikel 8.4

Artikel 6.4

Artikel 6.6

Artikel 10

Artikel 22

Artikel 9 a-d

Artikel 7 a-d

Artikel 7 a-d

Artikel 11.1 a,

Artikel 23.1 a, c,

c, d och e

d och e

Artikel 9 e och f

Artikel 7 e

Artikel 11.2 a

Artikel 23.2 e

och f

och b

Artikel 9 g och h

Artikel 7 g

Artikel 7 f

Artikel 11.2 c

Artikel 23.2 a

753

och h

och g

och d

och d

17

Artikel 10.1

Artikel 32.1

Artikel 40.1

Artikel 145.1

.12.

2009

första stycket

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 10.2

Artikel 32.2

Artikel 40.2

Artikel 145.2

första stycket

första stycket

0

754

9

Artikel 10.2

Artikel 32.2

Artikel 145.3

andra stycket

andra stycket

S

V

Artikel 10.3

Artikel 32.3

Artikel 40.3

Artikel 146.1

och 2

Artikel 10.4

Artikel 32.4

Artikel 40.4

Artikel 146.3

Artikel 10.5

Artikel 32.5

Artikel 40.5

Artikel 146.3

andra stycket

Europeiska

Artikel 10.6

Artikel 32.6

Artikel 40.6

Artikel 145.4

Artikel 11

Artikel 33

—

unionens

Artikel 12

Artikel 56

Artikel 9

Artikel 13

Artikel 25 andra

stycket

officiella

Artikel 12a

Artikel 9a

Artiklarna 14

Artikel 26

och 60.2

tidning

Artikel 13.1

Artikel 9.1

Artikel 10.1

Artikel 15.1

Artikel 30.1,

och 13.2 första

och 9.2 första

första meningen

första och andra

30.2 första

stycket

stycket

och 10.2 första

stycket

stycket

stycket

Artikel 13.2

Artikel 9.2

Artikel 30.2

andra stycket

andra stycket

andra stycket

Artikel 10.1,

Artikel 15.1,

Artikel 30.3

andra och tredje

andra stycket

meningen

SOU

Artikel 13.2

Artikel 10.2

Artikel 60. 3

Artikel 32.1

2011:68

tredje stycket

andra stycket

335/135 L

Artikel 13. 3

Artikel 9.3

Artikel 10.3

Artikel 15.4

—

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 14

Artikel 10

Artikel 11

Artikel 16

Artikel 33

Artiklarna 15.1,

Artikel 17

Artikel 20.1-20.3

Artikel 32.1

Artiklarna 76-86

15.2 och 15.3,

och 20.4 andra

och 32.3

andra stycket

stycket

S163

2011:68

V

Artikel 15.3

Artikel 20.4

Artikel 32.2

Artiklarna 134.2

första stycket

första stycket

och 173

Artikel 15a

Artikel 18

Artikel 33

—

Artikel 16

Artikel 27

Artiklarna 35,

Artiklarna 87-99

36, 60.8

Europeiska

Artikel 16a

Artikel 28

Artiklarna 37-39,

Artikel 100-127

60.9

unionens

Artikel 17.1

Artikel 29.1

Artikel 40.1

Artiklarna 128,

129.1 a-c

och 127.2

officiella

Artikel 17.2

Artikel 29.2

Artikel 40.2

Artikel 129.1 d

tidning

Artikel 17a

Artikel 30

Artikel 41

—

Artikel 17b

Artiklarna 28

Artikel 60.10

—

och 28 a

Artikel 18

Artikel 31

—

Artikel 14

Artikel 11

Artikel 16

Artikel 33

Artikel 19.2

Artikel 11.2

Artikel 13.2

Artikel 17.2

Artikel 35

755

Artikel 19.3

Artikel 10

Artikel 11.3

Artikel 13.3

Artikel 17.3

Artikel 34.1-34.3

första stycket

första stycket

första stycket

och 17.4 första

och 34.5-34.7

17

och andra stycket

och andra

och andra

stycket leden a

.

.12

leden a och b

stycket leden a

stycket leden a

och b

2009

och b

och b

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 19.3

Artikel 10

Artikel 11.3

Artikel 13.3

Artikel 17.4

Artikel 34.8

andra stycket led

andra stycket

andra stycket

första stycket

0

756

9

c

led c

led c

led c

Artikel 19.3

Artikel 10

Artikel 11.3

Artikel 13.3

Artikel 17.4

Artikel 35.2 b

VS

tredje stycket

tredje stycket

tredje stycket

andra stycket

Artikel 20.1

Artikel 37.1

Artikel 42.1

Artikel 137

Artikel 20.2

Artikel 13.2

Artikel 37.2

Artikel 42.2

—

första stycket

första stycket

första stycket

första stycket

Europeiska

Artikel 20.2

Artikel 13.2

Artikel 37.2

Artikel 42.2

Artikel 138.5

andra stycket

andra stycket

andra stycket

andra stycket

Artikel 20.3

Artikel 13.3

Artikel 37.3

Artikel 42.3

—

unionens

första stycket

första stycket

första stycket

första stycket

Artikel 20.3

Artikel 13.3

Artikel 37.3

Artikel 42.3

Artikel 139.3

officiella

andra stycket

andra stycket

andra stycket

andra stycket

Artikel 20.4

Artikel 13.4

—

tidning

Artikel 20.5

Artikel 13.2

Artikel 37.2

Artikel 42.2

Artikel 138.5

andra och femte

andra och fjärde

stycket

stycket

Artikel 20a.1

Artikel 38.1

Artikel 43.1

Artiklarna 138.2

första stycket

första meningen

och 139.2

första meningen

Artikel 20a.1

Artikel 38.1

Artikel 43.2

Artikel 142.1

SOU

första stycket

andra meningen

leden a-e

andra meningen

leden a-e

2011:68

leden a-e

335/137 L

Artikel 20a.2

Artikel 38.2

Artikel 141

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 20a.3

Artikel 38.3

Artikel 43.4

Artikel 140.2

831

2011:68

Artikel 20a.4

Artikel 38.4

Artikel 43.5

—

Artikel 20a.5

Artikel 38.5

Artikel 43.6

Artikel 142.2

VS

Artikel 21

Artikel 11.1

—

Artikel 22.1

Artikel 14

Artikel 39.1

Artikel 44.1

Artikel 144.1 a, b

första stycket led

första stycket

första stycket

och c

a, b och d

led a, b och d

led a, b och d

Artikel 22.1

Artikel 39.1

Artikel 44.1

Artikel 144.2

Europeiska

andra stycket

andra stycket

andra stycket

första stycket

första meningen

första meningen

Artikel 22.1

Artikel 39.1

Artikel 144.2

unionens

andra stycket

andra stycket

andra stycket

andra meningen

andra meningen

Artikel 22.2

Artikel 39.2

Artikel 44.2

Artikel 144.3

officiella

Artikel 23.1

Artikel 51.1

Artikel 162.1

tidning

Artikel 23.2 a-g

Artikel 51.2

Artikel 162.2 a-f

och h

Artikel 23.2 h

Artikel 162.2 g

Artikel 24 första

Artikel 54

Artikel 163

stycket första

första stycket

första meningen

meningen

första meningen

Artikel 24 första

Artikel 54

—

stycket andra

första stycket

757

meningen till

andra meningen

tredje stycket

till tredje

17

stycket

.

.12

Artikel 25

Artikel 55

Artikel 166

2009

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 26

Artikel 56

Artikel 167

0

758

9

Artikel 27 första

Artikel 52.2

Artikel 168

stycket

första stycket

första stycket

VS

Artikel 27 andra

Artikel 52.2

Artikel 168

stycket

andra stycket

andra stycket

Artikel 28

Artikel 52.3

Artikel 170

Artikel 28a

Artikel 53

Artikel 53

Artikel 164

Artikel 29

Artikel 57

Artikel 171

Europeiska

Artikel 29a

Artikel 58

Artikel 174

första till tredje

stycket

unionens

Artikel 29b.1

Artikel 59.1

Artikel 52.1

Artikel 177.1

och 29b.2

och 59.2

och 52.2

och 177.2

officiella

Artikel 29b.3-29b.6

Artikel 59.3-59.6

Artikel 52.3

—

och 52.4

tidning

Artikel 30.1

—

och 30.2 a

Artikel 30.2 b

Artikel 305.1

Artikel 30.4

Artikel 305.2

Artikel 30.5

Artikel 305.4

Artikel 31

—

SOU

Artikel 32

—

2011:68

335/139 L

Artikel 33

Artikel 28

Artikel 62

Artikel 54.2

Artikel 298.2

och 298.3

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 34

Artikel 9

Artikel 29

Artikel 11.5

Artikel 6.5

Artikel 6

—

041

2011:68

fjärde stycket

Artikel 35

Artikel 10

Artikel 10

Artikel 32

Artikel 57.1

Artikel 11.1-11.3

Artikel 31.1

Artikel 69.1–69.4

Artikel 64.1

Artikel 7.1

Artikel 309.1

och 31.2

VS

Artikel 36

Artikel 11

Artikel 11

Artikel 33

Artikel 57.2

Artikel 11.4

Artikel 31.3

Artikel 70

Artikel 64.2

Artikel 7.2

Artikel 309.2

Artikel 37

Artikel 34

—

Artikel 38

Artikel 12

Artikel 12

Artikel 35

Artikel 58

Artikel 13

Artikel 33

Artikel 74

Artikel 66

Artikel 9

Artikel 312

Bilaga del A

Artikel 15.2

andra stycket

och Bilaga I del A

Europeiska

Bilaga delarna A

Bilaga I del A

och B

och B

unionens

Bilaga del C

Artikel 16

Bilaga del D

—

officiella

Artikel 1.1

Artikel 190.1

första stycket

tidning

Artikel 1.2

Artikel 190.2

andra stycket

Artikel 1.2

—

Artikel 2.1

Artikel 190.1

Artikel 2.2

Artikel 190.3

Artikel 3

Artikel 191

Artikel 4.1

Artikel 192

första och andra

759

stycket

17

Artikel 4.2

—

.

.12

Artikel 5

Artikel 193

2009

2 Bilaga

760

Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Detta direktiv
73/239/EEG	78/473/EEG	87/344/EEG	88/357/EEG	92/49/EEG	98/78/EG	2001/17/EG	2002/83/EG	2005/68/EG	2007/44/EG
	Artikel 6									Artikel 195
	Artikel 7									Artikel 194
	Artikel 8									Artikel 196
		Artikel 1								—
		Artikel 2								Artikel 198
		Artikel 3.1								Artikel 199
		Artikel 3.2								Artikel 200.1
		första stycket								första stycket
		första meningen
		Artikel 3.2 a–c								Artikel 200.2-200.4
		Artikel 3.3								Artikel 200.1
										andra stycket
		Artikel 4								Artikel 201
		Artikel 5								Artikel 202
		Artikel 6								Artikel 203
		Artikel 7								Artikel 204
		Artikel 8								Artikel 205
		Artikel 9								Artikel 16.2
			Artikel 1							—
			Artikel 2 a, 2 b							—
			och 2 e
			Artikel 2 c				Artikel 1.1 c	Artikel 2.1 e		—
			Artikel 2 d							Artikel 13.13

VS 9002.21.71

tidning officiella unionens Europeiska

335/141 L

2 Bilaga

2011:68 SOU

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 2 f

Artikel 1 e

Artikel 1.1 h

—

241

2011:68

Artikel 3

Artikel 1 b

Artikel 145.1

andra meningen

andra stycket

VS

Artikel 4

Artikel 187

Artikel 6

—

Artikel 7.1 a–e

—

Europeiska

Artikel 7.1 f

Artikel 27

—

unionens

Artikel 7.1 g-7.3

—

Artikel 8.1

Artikel 177.1

tidning officiella

och 8.2

och 177.2

Artikel 8.3

—

Artikel 8.4 a

Artikel 30.1

—

och 8.4 c

Artikel 8.4 d

Artikel 179.3

Artikel 8.5

Artikel 179.4

761

Artikel 12

—

17

.12.

Artikel 12a.1–12a.3

Artikel 150

2009

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 12a.4

Artikel 151

första stycket

0

762

9

Artikel 12a.4

Artikel 152

andra till sjätte

VS

stycket

Artikel 14

Artikel 34

Artikel 41

Artikel 147

Artikel 16.1

Artikel 35

Artikel 42

Artikel 148.1

första och andra

stycket

Artikel 16.1

Artikel 35

Artikel 148.2

tredje stycket

Europeiska

Artikel 17

Artikel 36

Artikel 43

Artikel 149

unionens

Artikel 26

—

Artikel 27

—

officiella

Artikel 31

Artikel 299

tidning

Artikel 31

Artikel 68.2

Artikel 300

Bilaga I

Artikel 23

Bilaga II

—

Bilaga 2 A

—

Bilaga 2 B

—

Artiklarna 5, 9,

—

10 och 11

SOU

Artikel 1 a

Artikel 1 a

Artikel 2 a

Artikel 1.1 a

Artikel 13.1

2011:68

Artikel 1 b

Artikel 1.1 b

Artikel 2.1 d

Artikel 13.11

335/143 L

Artikel 1 c

Artikel 2 e

Artikel 1.1 e

Artikel 2.1 f

Artikel 1.3.8 a

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 1 d

Artikel 1.1 f

Artikel 2.1 g

—

Artikel 1 f

Artikel 1.1 i

Artikel 2.1 i

Artikel 13.18

441

2011:68

VS

Artikel 1 g

Artikel 1.1 j

Artikel 2.1 j

Artiklarna 13.21,

24.2

och artikel 63

Artikel 1 h

Artikel 1 d

Artikel 1.1 k

Artikel 2.1 k

Artikel 13.15

Artikel 1 i

Artikel 1 e

Artikel 1.1 l

Artikel 2.1 l

Artikel 13.16

Europeiska

Artikel 1 j

Artikel 1.1 m

Artikel 13.22

unionens

Artikel 1 k

Artikel 1 k

Artikel 2 h

Artikel 1.1 n

Artikel 2.1 m

Artikel 13.10

officiella

Artikel 1 l

Artikel 1.1 r

Artikel 2.1 n

Artikel 13.17

tidning

Artikel 1 l a

Artikel 1 f

Artikel 1.1 r i

Artikel 2.1 n i

Artikel 13.20

Artikel 1 l b

Artikel 1.1 r ii

Artikel 2.1 n ii

Artikel 13.18

Artikel 3

Artikel 188

Artikel 8

Artikel 12

Artikel 24.1

763

Artikel 12.2

Artikel 14.1

Artikel 18

Artikel 39.1

17

.12.

Artikel 12.3-12.6

Artikel 14.2-14.5

Artikel 39.2-6

2009

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 15.1

Artikel 15.1

Artikel 19.1

Artikel 57

och 15.2

och 15.2

0

764

9

Artikel 15.3

Artikel 15.3

Artikel 22

Artikel 61

VS

Artikel 15.4

Artikel 15.4

Artikel 23

Artikel 62

Artikel 15a

Artikel 15a

Artikel 19.2-19.8

Artikel 58.1-58.7

Artikel 15b

Artikel 15b

Artikel 19a

Artikel 59

Artikel 15c

Artikel 15c

Artikel 20

Artikel 60

Europeiska

Artikel 16.1

Artikel 16.1

Artikel 24

Artikel 64

Artikel 16.2

Artikel 16.2

Artikel 25

Artikel 65

unionens

Artikel 16.3

Artikel 16.3

Artikel 26

Artikel 66

officiella

Artikel 16.4

Artikel 16.4

Artikel 27

Artikel 67

Artikel 16.5

Artikel 16.5

Artikel 28.1

Artikel 68.1

tidning

Artikel 16.5b

Artikel 16.7

Artikel 28.3

Artikel 68.3

första till fjärde

första till fjärde

första till fjärde

stycket

stycket

stycket

Artikel 165b

Artikel 16.7

Artikel 28.3

Artikel 68.4

femte stycket

femte stycket

femte stycket

Artikel 16.3

Artikel 66

Artikel 16.5 c

Artikel 16.8

Artikel 29

Artikel 70

SOU

Artikel 16.5 a

Artikel 16.6

Artikel 28.2

Artikel 68.2

2011:68

335/145 L

Artikel 16a.1 a

Artikel 17.1 a

Artikel 31.1

Artikel 72.1

första stycket

a–72.1 c

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 16a.1 b

Artikel 17.1 b

Artikel 31.1

Artikel 72.1

641

2011:68

andra stycket

andra stycket

Artikel 16a.2

Artikel 17.2

Artikel 31.2

Artikel 72.2

VS

Artikel 20

Artikel 22

—

Artikel 21

Artikel 23

Artikel 34.1-34.3

—

Artikel 22

Artikel 24

Artikel 34.4

—

Artikel 25

—

Artikel 28

Artikel 33

Artikel 180

Europeiska

Artikel 29

Artikel 181.1

och 179.3

Artikel 30.2

Artikel 181.2

unionens

Artikel 31

Artikel 183

Artikel 38

Artikel 44

Artikel 153

officiella

Artikel 39.2

Artikel 45

Artikel 154

och 39.3

tidning

Artikel 40.2

Artikel 46.1

Artikel 155.8

Artikel 40.3

Artikel 46.2

Artikel 155.1

Artikel 40.4,

Artikel 46.3,

Artikel 155.2,

40.6-40.8

46.5-46.7

155.4-155.6

och 40.10

och 46.9

och 155.9

Artikel 40.5

Artikel 46.4

Artikel 155.3

Artikel 40.9

Artikel 46.8

Artikel 155.7

Artikel 41

Artikel 47

Artikel 156

765

Artikel 42.2

Artikel 48

Artikel 160

17

.12.

Artikel 43.2

Artikel 184

2009

och 43.3

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 44.2

Artikel 49

Artikel 159

och bilaga V

0

766

9

Artikel 45.2

Artikel 189

VS

Artikel 46.2

Artikel 50.1

Artikel 157

första till tredje

första och tredje

stycket

stycket

artikel 50.2

Artiklarna 47-50

—

Europeiska

Artikel 51

Artikel 64

Artikel 56

—

Artikel 51 sista

Artikel 1.4

Artikel 58.8

unionens

strecksatsen

officiella

Artikel 52

—

tidning

Artikel 54

Artikel 206

Artikel 55

Artikel 207

Artiklarna 24

—

och 26

Artiklarna 12.1,

—

19, 33, 37,

SOU

39.1 40.1, 42.1,

43.1, 44.1,

45.1, 46.1

335/147 L

2011:68

Artikel 1 b

Artikel 13.3

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 1 c

Artikel 1.1 s

Artikel 2.1 c

Artikel 13.4

Artikel 1 g

Artikel 212.1 a

184

2011:68

VS

Artikel 1 h

Artikel 212.1 b

Artikel 1 i

Artikel 59.2 a i

Artikel 210.1 f

Artikel 1 j

Artikel 59.2 a j

Artikel 210.1 f

Europeiska

Artikel 1 l

Artikel 59.2 b

Artikel 13.6

unionens

Artikel 2

Artikel 59.3

Artikel 214.1

officiella

Artikel 3

Artikel 59.3

Artikel 214.1

och 214.2 första

och andra stycket

tidning

Artikel 4

Artikel 59.3

Artikel 247.1

Artikel 5.1

Artikel 59.4

Artikel 246

Artikel 5.2

Artikel 254.1

Artikel 6

Artikel 59.5

Artiklarna 254.2,

767

255.1 och 255.2

17

Artikel 7

Artikel 59.5

Artiklarna 249.1,

.12.

2009

252, 253

2 Bilaga

768

Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Direktiv	Detta direktiv
73/239/EEG	78/473/EEG	87/344/EEG	88/357/EEG	92/49/EEG	98/78/EG	2001/17/EG	2002/83/EG	2005/68/EG	2007/44/EG
					Artikel 8			Artikel 59.5		Artiklarna 245,
										246, 258.1
					Artikel 9			Artikel 59.6		Artiklarna 218,
										219, 258.1
					Artikel 10			Artikel 59.7		Artiklarna 218,
										219, 258.1,
										260-263
					Artikel 10a			Artikel 59.8		Artikel 264
					Artikel 10b					Artikel 257
					Artikel 12	Artikel 32	Artikel 73	Artikel 65	Artikel 8.1	Artikel 311
					Bilaga I			Artikel 59.9		Artiklarna 213-215
								och bilaga II		och 218-246
					Bilaga II			Artikel 59.9		Artiklarna 215-217,
								och bilaga II		220-243
						Artikel 1.2				Artikel 267
						Artikel 2 b				Artikel 268.1 b
						Artikel 2 c				Artikel 268.1 c
						Artikel 2 d				Artikel 268.1 d
						Artikel 2 f		Artikel 2.1 h		Artikel 13.9
						Artikel 2 g				Artikel 268.1 a

VS 9002.21.71

tidning officiella unionens Europeiska

335/149 L

2 Bilaga

2011:68 SOU

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 2 i

Artikel 268.1 e

Artikel 2 j

Artikel 268.1 f

Artikel 2 k

Artikel 268.1 g

105

2011:68

Artikel 3

—

VS

Artikel 4

Artikel 269

Artikel 5

Artikel 270

Artikel 6

Artikel 271

Artikel 7

Artikel 272

Artikel 8

Artikel 273

Europeiska

Artikel 9

Artikel 274

Artikel 10

Artikel 275

Artikel 11

Artikel 277

unionens

Artikel 12

Artikel 278

Artikel 13

Artikel 279

officiella

Artikel 14

Artikel 280

Artikel 15

Artikel 281

tidning

Artikel 16

Artikel 282

Artikel 17

Artikel 283

Artikel 18

Artikel 284

Artikel 19

Artikel 285

Artikel 20

Artikel 286

Artikel 21

Artikel 287

Artikel 22

Artikel 288

Artikel 23

Artikel 289

769

Artikel 24

Artikel 290

17

Artikel 25

Artikel 291

.

.12

Artikel 26

Artikel 292

2009

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 27

Artikel 293

770

90

Artikel 28

Artikel 294

Artikel 29

Artikel 295

VS

Artikel 30.1

Artikel 268.2

Artikel 30.2

Artikel 296

Bilaga

Artikel 276

Europeiska

Artikel 1.1 d

—

Artikel 1.1 g

Artikel 13.14

unionens

Artikel 1.1 q

—

Artikel 1.2

Artikel 2.3

—

officiella

Artikel 2.1

Artikel 2.3

tidning

Artikel 3.2, 3.3

Artikel 9

och 3.8

Artikel 3.5

Artikel 10

och 3.7

Artikel 3.6

—

Artikel 5.2

Artikel 15.2

andra och tredje

tredje stycket

SOU

stycket

och 15.3 andra

stycket

335/151 L

2011:68

Artikel 6.5

Artikel 21.1

första och andra

stycket

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 7 e

Artikel 23.2 f

251

2011:68

Artikel 8

Artikel 12

Artikel 24.1

Artikel 12

Artikel 208

S

V

Artikel 16.9

Artikel 30

Artikel 69

Artikel 18.1–18.6

Artikel 73

Artikel 18.7

—

Artikel 19.1

Artikel 74.1

första stycket

första

Europeiska

strecksatsen

Artikel 19.1

Artikel 74.3

andra stycket

andra stycket

unionens

andra

strecksatsen

Artikel 19.1

Artikel 74.4-74.7

officiella

andra stycket,

19.2 och 19.3

tidning

Artikel 21

Artikel 209

Artikel 25

—

Artikel 26

—

Artikel 32

—

Artikel 34

Artikel 182

Artikel 35

Artikel 186

Artikel 36.1

Artikel 185.1

771

Artikel 36.2

Artikel 185.4

17

första meningen

.

.12

Bilaga III a

Artikel 185.6

2009

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 36.3

Artikel 185.7

0

772

9

Artikel 41

Artikel 147

Artikel 42.1-42.3

Artikel 148.1,

S

148.3 och 148.4

V

Artikel 43

Artikel 149

Artikel 45

—

Artikel 48

Artikel 160

Artikel 49

Artikel 159

Europeiska

Artikel 51.2 a-g

Artikel 162.2 a-e,

160.2 g och h

Artikel 51.3

Artikel 163

unionens

och 51.4

Artikel 52.1

Artikel 169

officiella

Artikel 55.1

Artikel 166.1

och 55.2

och 166.2

tidning

Artikel 56

Artikel 167

Artikel 59.1

Artikel 52.1

Artikel 177.1

och 59.2

och 52.2

och 177.2

Artikel 59.3

Artikel 52.3

—

och 59.6

och 52.4

Artikel 60.1

Artikel 305.2

andra och tredje

stycket

SOU

Artikel 60.2

Artikel 305.3

Artikel 31

Artikel 61

Artikel 243

335/153 L

2011:68

Artikel 65

Artikel 55

Artikel 301.1

och 301.3

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Detta direktiv

/533L

SOU

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

Artikel 66

Artikel 308

451

2011:68

Artikel 67

Artikel 53

Artikel 297

Artikel 68.1

—

VS

Artikel 71

—

Artikel 72

Artikel 310

Bilaga I

Bilaga II

Europeiska

Bilaga III

Artikel 185.2 a-c,

185.3 och 185.5

första stycket

Bilaga IV

—

unionens

Bilaga V

Bilaga VI

officiella

Bilaga VI

Bilaga VII

tidning

Artikel 1.2 d

Artikel 11

Artikel 2.1 a

Artikel 13.7

Artikel 2.1 b

—

Artikel 2.1 h

Artikel 13.9

Artikel 2.1 o

Artikel 13.25

Artikel 2.1 p

Artikel 13.26

773

17

Artikel 2.1 q

Artikel 210.3

.

.12

Artikel 2.2

—

2009

2 Bilaga

Bilaga

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

Direktiv

1

Detta direktiv

1.7

2

73/239/EEG

78/473/EEG

87/344/EEG

88/357/EEG

92/49/EEG

98/78/EG

2001/17/EG

2002/83/EG

2005/68/EG

2007/44/EG

02.2

Artikel 4.2

Artikel 15.5

0

774

Artikel 5.1

Artikel 17.1

9

första och andra

och 17.2,

stycket

bilaga III C

Artikel 9.1

Artikel 21.4

VS

Artikel 11.1 b

Artikel 23.1 b

Artikel 15.3

Artikel 32.2

Artikel 21

—

Artikel 45

—

Artikel 46

Artikel 211.1

och 211.2

Artikel 47

Artikel 158

Europeiska

Artikel 48

Artikel 161

Artikel 50

Artikel 175

Artikel 51

Artikel 176

unionens

Artikel 54.1

Artikel 298.1

Artikel 61

Artikel 308

officiella

Artikel 62

Artikel 12

Artikel 63

Artikel 307

tidning

Artiklarna 57,

—

58, 59 och 60,

bilaga II

Artiklarna 1.4,

Artikel 58.8

2.4 och 4.6

Artikel 8.2

Artikel 312

335/155 L

2011:68 SOU

Statens offentliga utredningar 2011

Kronologisk förteckning

1. Svart på vitt – om jämställdhet i akademin. U.

2. Välfärdsstaten i arbete. Inkomsttrygghet och omfördelning med incitament till arbete. Fi.

3. Sanktionsavgifter på trygghetsområdet. S.

4. Genomförande av EU:s regelverk om inre vattenvägar i svensk rätt. N.

5. Bemanningsdirektivets genomförande i Sverige. A.

6. Missbruket, Kunskapen, Vården. Missbruksutredningens forskningsbilaga. S.

7. Transporter av frihetsberövade. Ju.

8. Den framtida gymnasiesärskolan

– en likvärdig utbildning för ungdomar med utvecklingsstörning. U.

9. Barnen som samhället svek.

Åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården. S.

10. Antidopning Sverige.

En ny väg för arbetet mot dopning. Ku.

11. Långtidsutredningen 2011. Huvud- betänkande. Fi.

12. Medfinansiering av transportinfrastruktur

– utvärdering av förhandlingsarbetet jämte överväganden om brukaravgifter och lånevillkor. N.

13. Uppföljning av signalspaningslagen. Fö.

14. Kunskapsläget på kärnavfalls- området 2011 – geologin, barriärerna, alternativen. M.

15. Rehabiliteringsrådets slutbetänkande. S.

16. Allmän skyldighet att hjälpa nödställda? Ju.

17. Förvar. Ju.

18. Strålsäkerhet – gällande rätt i ny form. M.

19. Tid för snabb flexibel inlärning. U.

20. Dataskydd vid europeiskt polisiärt och straffrättsligt samarbete. Dataskyddsrambeslutet, Europolanställdas befattning med hemliga uppgifter. Ju.

21. Utrikesförvaltning i världsklass. UD.

22. Spirit of Innovation. UD.

23. Revision av livsmedelskedjans kontroll- myndigheter. L.

24. Sänkt restaurang- och cateringmoms. Fi.

25. Utökat polissamarbete i Norden och EU. Ju.

26. Studiemedel för gränslös kunskap. U.

27. Så enkelt som möjligt för så många som möjligt. – En bit på väg. N.

28. Cirkulär migration och utveckling

– förslag och framåtblick. Ju.

29. Samlat, genomtänkt och uthålligt?

En utvärdering av regeringens nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter 2006–2009. + Lättläst + Daisy + Punkt- skrift. A.

30. Med rätt att välja

– flexibel utbildning för elever som tillhör specialskolans målgrupp. U.

31. Staten som fastighetsägare och hyresgäst. S.

32. En ny upphovsrättslag. Ju.

33. Rapportera, anmäla och avhjälpa missför- hållanden – för barns och elevers bästa. U.

34. Etappmål i miljömålssystemet. M.

35. Bättre insatser vid missbruk och beroende

– Individen, kunskapen och ansvaret. S.

36. Forskning och utveckling samt försvars- logistik – i det reformerade försvaret. Fö.

37. Rovdjurens bevarandestatus. M.

38. Ett myndighetsgemensamt servicecenter. S.

39. Likvärdiga förutsättningar – Översyn av den kommunala utjämningen + Bilagor. Fi.

40. Månadsuppgifter – snabbt och enkelt. S.

41. Alkoholservering på särskilda boenden. S.

42. En reformerad domstolslagstiftning. Ju.

43. Offentlig upphandling från eget företag?!

– och vissa andra frågor. Fi.

44. Fjärrvärme i konkurrens. N.

45. Förundersökning

– objektivitet, beslag, dokumentation m.m. Ju.

46. FRANS

Framtida regelverk och ansvars- förhållanden på naturgasmarknaden i Sverige. N.

47. En samlad ekobrottsbekämpning. Ju.

48. Vård efter behov och på lika villkor

– en mänsklig rättighet. S.

49. Medfinansiering av transportinfrastruktur

– Ett nytt system för den långsiktiga planeringen av transportinfrastruktur samt riktlinjer och processer för med- finansiering. N.

50. Kärnavfallsrådets yttrande över SKB:s Fud-program 2010. M.

51. Fortsatt föräldrar - om ansvar, ekonomi, och samarbete för barnets skull. S.

52. Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäk- ringen. A.

53. Ny instansordning för va-målen. S.

54. Större ekonomisk trygghet för förtroendevalda. Rätt till ersättning vid arbetslöshet. A.

55. Kommunaliserad hemsjukvård. S.

56. Kunskap på djupet – kunskapsunderlag för havsplanering. M.

57. En bättre arbetsmiljö genom effektivare sanktioner. A.

58. Skolans dokument – insyn och sekretess. U.

59. Spara i goda tider

– för en stabil kommunal verksamhet

+ Bilagedel. Fi.

60. Ett nationellt kunskapscentrum för arbetsmiljö

– behov och förutsättningar. A.

61. Vanvård i social barnavård. Slutrapport. S.

62. Underhållsansvaret för statens renskötsel- anläggningar. L.

63. Framgångsrik företagshälsovård

– möjligheter och metoder. S.

64. Asylsökande ensamkommande barn. En översyn av mottagandet. Ju.

65. Statens roll i framtidens vård- och omsorgssystem – en kartläggning. S.

66. Sveriges internationella engagemang på narkotikaområdet + Bilagor 4 och 5. S.

67. Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – vägen till effektivare e-förvaltning. N.

68. Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension. Del 1 + 2. Fi.

Statens offentliga utredningar 2011

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Transporter av frihetsberövade. [7]

Allmän skyldighet att hjälpa nödställda? [16] Förvar. [17]

Dataskydd vid europeiskt polisiärt och straff- rättsligt samarbete. Dataskyddsrambeslutet, Europolanställdas befattning med hemliga uppgifter. [20]

Utökat polissamarbete i Norden och EU. [25] Cirkulär migration och utveckling

– förslag och framåtblick. [28] En ny upphovsrättslag. [32]

En reformerad domstolslagstiftning. [42] Förundersökning

– objektivitet, beslag, dokumentation m.m. [45]

En samlad ekobrottsbekämpning. [47]

Asylsökande ensamkommande barn. En översyn av mottagandet. [64]

Utrikesdepartementet

Utrikesförvaltning i världsklass. [21] Spirit of Innovation. [22]

Försvarsdepartementet

Uppföljning av signalspaningslagen. [13]

Forskning och utveckling samt försvarslogistik

– i det reformerade försvaret. [36]

Socialdepartementet

Sanktionsavgifter på trygghetsområdet. [3]

Missbruket, Kunskapen, Vården. Missbruksutredningens forskningsbilaga. [6]

Barnen som samhället svek.

Åtgärder med anledning av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården. [9]

Rehabiliteringsrådets slutbetänkande. [15] Staten som fastighetsägare och hyresgäst. [31]

Bättre insatser vid missbruk och beroende – Individen, kunskapen och ansvaret. [35]

Ett myndighetsgemensamt servicecenter. [38] Månadsuppgifter – snabbt och enkelt. [40] Alkoholservering på särskilda boenden. [41]

Vård efter behov och på lika villkor

– en mänsklig rättighet. [48]

Fortsatt föräldrar – om ansvar, ekonomi och samarbete för barnets skull. [51]

Ny instansordning för va-målen. [53] Kommunaliserad hemsjukvård. [55] Vanvård i social barnavård. Slutrapport. [61]

Framgångsrik företagshälsovård

– möjligheter och metoder. [63]

Statens roll i framtidens vård- och omsorgs- system – en kartläggning. [65]

Sveriges internationella engagemang på narkotikaområdet + Bilagor 4 och 5. [66]

Finansdepartementet

Välfärdsstaten i arbete.

Inkomsttrygghet och omfördelning med incitament till arbete. [2]

Långtidsutredningen 2011. Huvudbetänkande. [11]

Sänkt restaurang- och cateringmoms. [24]

Likvärdiga förutsättningar – Översyn av den kommunala utjämningen + Bilagor. [39]

Offentlig upphandling från eget företag?!

– och vissa andra frågor. [43]

Spara i goda tider – för en stabil kommunal verksamhet + Bilagedel. [59]

Rörelsereglering för försäkring och tjänstepension. Del 1 + 2. [68]

Utbildningsdepartementet

Svart på vitt – om jämställdhet i akademin. [1]

Den framtida gymnasiesärskolan

– en likvärdig utbildning för ungdomar med utvecklingsstörning. [8]

Tid för snabb flexibel inlärning. [19] Studiemedel för gränslös kunskap. [26]

Med rätt att välja

– flexibel utbildning för elever som tillhör specialskolans målgrupp. [30]

Rapportera, anmäla och avhjälpa missför- hållanden – för barns och elevers bästa. [33]

Skolans dokument – insyn och sekretess. [58]

Landsbygdsdepartementet

Revision av livsmedelskedjans kontroll- myndigheter. [23]

Underhållsansvaret för statens renskötselanläggningar. [62]

Miljödepartementet

Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2011

– geologin, barriärerna, alternativen. [14] Strålsäkerhet – gällande rätt i ny form. [18] Etappmål i miljömålssystemet. [34] Rovdjurens bevarandestatus. [37]

Kärnavfallsrådets yttrande över SKB:s Fud- program 2010. [50].

Kunskap på djupet

– kunskapsunderlag för havsplanering. [56]

Näringsdepartementet

Genomförande av EU:s regelverk om inre vattenvägar i svensk rätt. [4]

Medfinansiering av transportinfrastruktur

– utvärdering av förhandlingsarbetet jämte överväganden om brukaravgifter och lånevillkor. [12]

Så enkelt som möjligt för så många som möjligt. – En bit på väg. [27]

Fjärrvärme i konkurrens. [44]

FRANS

Framtida regelverk och ansvarsförhållanden på naturgasmarknaden i Sverige. [46]

Medfinansiering av transportinfrastruktur

– Ett nytt system för den långsiktiga planeringen av transportinfrastruktur samt riktlinjer och processer för med- finansiering. [49]

Så enkelt som möjligt för så många som möjligt – vägen till effektivare e-förvaltning. [67]

Kulturdepartementet

Arbetsmarknadsdepartementet

Bemanningsdirektivets genomförande i Sverige. [5]

Samlat, genomtänkt och uthålligt?

En utvärdering av regeringens nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter 2006–2009. + Lättläst + Daisy + Punkt- skrift. [29]

Uppdragstagare i arbetslöshetsförsäkringen. [52]

Större ekonomisk trygghet för förtroendevalda. Rätt till ersättning vid arbetslöshet. [54]

En bättre arbetsmiljö genom effektivare sanktioner. [57]

Ett nationellt kunskapscentrum för arbetsmiljö

– behov och förutsättningar. [60]

Antidopning Sverige.

En ny väg för arbetet mot dopning. [10]