den 4 juni

Fråga

2011/12:626 Den nedsatta arbetsgivaravgiften för unga

av Fredrik Olovsson (S)

till finansminister Anders Borg (M)

Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) har de unga i långvarigt utanförskap ökat snabbt under den borgerliga regeringen. Under åren 2006–2010 har gruppen ökat med 51 procent, från 59 600 till 90 200 personer. Även andelen av samtliga ungdomar i åldern 20–24 år som lever i långvarigt utanförskap har ökat kraftigt, från 11 till 15 procent.

Regeringen har i flera steg sänkt arbetsgivaravgiften för unga. Den totala årliga statsfinansiella effekten av denna åtgärd kan beräknas till omkring 16 miljarder kronor.

En rad tunga bedömare – Finanspolitiska rådet, IFAU, Riksrevisionen och Konjunkturinstitutet – är dock samstämmiga i sin bedömning av reformens ineffektivitet. I en intervju med SvD den 25 mars i år sammanfattar professor Lars Calmfors, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, forskningsläget på följande sätt:

”Möjligen kan det fördela om en del jobb mellan olika grupper men argumenten är väldigt starka för att det inte får någon effekt på den totala sysselsättningen.”

Varför väljer finansministern i ett läge med ökande utanförskap bland unga att hålla fast vid en åtgärd, det vill säga de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, som saknar stöd i forskningen?