den
4 juni
Fråga
2011/12:626
Den nedsatta arbetsgivaravgiften för unga
av Fredrik
Olovsson (S)
till finansminister Anders Borg (M)
Enligt riksdagens utredningstjänst (RUT) har de
unga i långvarigt utanförskap ökat snabbt under den borgerliga regeringen. Under
åren 2006–2010 har gruppen ökat med 51 procent, från 59 600 till 90 200
personer. Även andelen av samtliga ungdomar i åldern 20–24 år som lever i
långvarigt utanförskap har ökat kraftigt, från 11 till 15 procent.
Regeringen har i flera steg sänkt arbetsgivaravgiften
för unga. Den totala årliga statsfinansiella effekten av denna åtgärd kan
beräknas till omkring 16 miljarder kronor.
En rad tunga bedömare – Finanspolitiska
rådet, IFAU, Riksrevisionen och Konjunkturinstitutet – är dock
samstämmiga i sin bedömning av reformens ineffektivitet. I en intervju med SvD
den 25 mars i år sammanfattar professor Lars Calmfors, tidigare ordförande i
Finanspolitiska rådet, forskningsläget på följande sätt:
”Möjligen kan det fördela om en del jobb
mellan olika grupper men argumenten är väldigt starka för att det inte får
någon effekt på den totala sysselsättningen.”
Varför väljer
finansministern i ett läge med ökande utanförskap bland unga att hålla fast vid
en åtgärd, det vill säga de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, som saknar
stöd i forskningen?