den 26 juli

Interpellation

2011/12:435 Den ekonomiska politiken och jobben

av Hans Olsson (S)

till finansminister Anders Borg (M)

När statsrådet presenterade sin första budgetproposition för riksdagen den 16 oktober 2006 yttrade han följande:

” Alliansregeringens arbete kommer att präglas av kampen mot massarbetslösheten. Svensk ekonomi står stark. Vi har hög tillväxt, vi har låg inflation och vi har överskott i de offentliga finanserna – men det råder massarbetslöshet. Precis som budgetsaneringen tog tid och krävde många och svåra beslut kommer arbetet med att bekämpa massarbetslösheten och återupprätta full sysselsättning att ta tid. Det är den uppgift vi återkommer till i den här budgeten och den uppgift vi kommer att återkomma till i varje budget under den här mandatperioden.

Det är över en miljon svenskar som står utanför arbetsmarknaden. Det är högre arbetslöshet i Sverige än i många andra industriländer. Den är väsentligt högre än i våra grannländer, som Danmark och Norge. Det här är inte bara en ekonomisk fråga. De som är arbetslösa – den miljon som ställs utanför – förvägras också rätten att känna den stolthet som följer av egen försörjning. De människorna – den miljon som ställs utanför – får inte känna sig behövda av arbetskamrater. Den miljon som står utanför får inte del av den utveckling som det innebär att vara en del av ett arbetslag och att ha en arbetsplats.

Sverige har en jobbskuld som ska saneras, men det är inte den enda skulden. Vi har också en rättviseskuld. Massarbetslöshet drabbar inte blint. Det är väsentligt fler kvinnor än män som står utanför arbetsmarknaden. Vi har bland de högsta siffrorna för ungdomsarbetslöshet bland de industrialiserade länderna. Det är väldigt många invandrare och nyanlända till Sverige som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Vi har stora regionala skillnader, och vissa regioner drabbas hårdare än andra.

Rättviseskulden och jobbskulden hänger ihop. Det är utanförskapet som driver upp skillnaderna mellan människor. Det är utanförskapet som drar isär samhället. De grupper som står utanför arbetsmarknaden, inte minst ensamstående kvinnor, ungdomar och invandrare, har också sämre tillgång till välfärdsresurser och kunskapsresurser än dem som är på arbetsmarknaden. Det är därför en politik som pressar tillbaka arbetslösheten, som ökar sysselsättningen och som skapar förutsättningar för fler jobb i växande företag också är en politik som ökar rättvisan och minskar skillnaderna.”

Mina frågor till statsrådet är:

Genom vilka åtgärder vill statsrådet i dag få ned arbetslösheten och minska utanförskapet som i båda fallen ingalunda förbättrats under statsrådets ämbetstid?

Genom vilka åtgärder vill statsrådet i dag åstadkomma de hitintills uteblivna rättviseförbättringarna?