den
23 mars
Interpellation
2011/12:303
Offentliggörande av PR-byråernas kunder
av Hillevi
Larsson (S)
till statsrådet Birgitta Ohlsson (FP)
Vi har nyligen haft en het debatt om redovisningen
av partibidragen. Bakgrunden är att det kan finnas starka band mellan partierna
och deras bidragsgivare och att det är viktigt för demokratin med offentlighet
kring partibidragen så att väljarna, massmedier, forskare med flera kan se de
kopplingar som finns. Bidragsgivarna kan i praktiken vara dolda makthavare som
påverkar politiken och bör därför offentliggöras. Det finns i dag majoritet i
riksdagen för att redovisa partibidragen öppet.
På samma sätt är det med PR-byråerna. De är en
maktfaktor vad gäller att bedriva opinionsbildning gentemot allmänheten,
påverka medierna och politiken.
I Fredrik Gerttens nya film Big Boys Gone Bananas (uppföljare till Bananas) får vi se den amerikanska PR-industrins värsta sidor. Det
multinationella bolaget Dole stämmer Gertten och anlitar ett PR-bolag för att
smutskasta regissören Gertten och övriga filmteamet bakom filmen Bananas, som handlar om bananarbetare
som exponerats för kemikalier som gjort dem sterila – något som ledningen
för Dole känt till men låtit fortgå. Dole gör inte detta för att filmen är
osann, utan enbart för att skydda sitt varumärke. Många som kommer i kontakt
med filmen Bananas får brev från Dole
som kan uppfattas som hotfulla, och filmen avfärdas som en bluff som bygger på
falska uppgifter.
Dole drog inte bara i gång en juridisk process,
företaget tog även hjälp av Gibraltar Associates som är en av många
framgångsrika PR-byråer i USA. Gibraltar Associates lyckades plantera Doles
version i amerikanska medier. På nätet dök Bananas-negativa
blogginlägg upp och astroturfing tillämpades (falsk nätrotsaktivism som ger
sken av medborgarengagemang, men inläggen kan göras av PR-konsulter eller andra
som fått betalt för att skriva positivt om sin uppdragsgivare och negativt om
motparten). Bilden utåt blev att Bananas
byggde på en korrupt advokats falska bevis och saknade trovärdighet.
Skrämseltaktiken och smutskastningen har blivit så framgångsrik i USA att de
flesta filmfestivaler och filmdistributörer fortfarande inte vågar ta sig an
filmen, och massmedierna har i huvudsak köpt Doles version av det hela – trots
att Dole nu tvingats betala skadestånd till Fredrik Gertten på 200 000
dollar och trots att advokaten som företrädde bananarbetarna i filmen rentvåtts
från alla Doles anklagelser om skumraskmetoder av Kaliforniens advokatsamfund.
Även om svenska PR-byråer som regel inte är lika
aggressiva som amerikanska har vi ett problem även i Sverige. PR-byråerna
påverkar nämligen i allra högsta grad den offentliga debatten och politiken. De
blir därigenom en politisk maktfaktor, men i det fördolda. Bakom kulisserna
drar byråernas kunder i trådarna och försöker via PR-byrån vrida debatten i den
riktning som gynnar deras intressen. PR-byråerna vinnlägger sig ofta om en stor
spridning på de anställda konsulterna vad gäller bakgrund, så att olika
konsulter kan ta olika typer av uppdrag beroende på vilken image och vilka
kontakter som passar bäst för att påverka maximalt. Dessa konsulter kan i sin
tur ”ragga upp” andra opinionsbildare som med eller utan ersättning
hjälper till att driva frågor – exempelvis politiker och kändisar. Många
gånger vet inte ens dessa opinionsbildare vem den ursprungliga uppdragsgivaren
är, det vill säga vem som betalar PR-byrån för uppdraget.
Eftersom PR-byårerna påverkar mediernas innehåll
och även på andra sätt är en maktfaktor i samhällsdebatten, är det viktigt att
vi får veta vilka deras uppdragsgivare är. På samma sätt som när det gäller
partibidragen är det en viktig etisk och demokratisk fråga att bidragsgivarna
offentliggörs. På ett sätt är det ännu viktigare att PR-byråernas bidragsgivare
offentliggörs. Partier kan ju välja att bortse från agendan hos
företag/organisationer som skänker pengar till dem, däremot kan inte en PR-byrå
som anlitats av en kund välja att bortse från den kundens agenda. De lever ju
på uppdrag från kunderna och måste självklart leverera den tjänst som utlovats!
När det gäller PR-byråernas verktyg kan man
ifrågasätta astroturfing som metod. Där sker ju verkligen opinionsbildningen
under ”falsk flagg”. Det som förefaller vara en stark
medborgaropinion kan ju visa sig vara åsikter som planterats av PR-byråer, på
uppdrag av uppdragsgivare som på det sättet påverkar i det fördolda utan insyn.
Mina frågor till statsrådet är:
1. Vad avser
statsrådet att göra åt problemet att PR-byråer påverkar den offentliga debatten
och politiken, medan deras uppdragsgivare förblir dolda utan offentlig insyn
och möjlighet till granskning?
2. Kan
statsrådet tänka sig att kräva ett offentliggörande att PR-byråernas kunder, i
linje med förslaget att partiernas bidragsgivare offentliggörs?
3. Kan
statsrådet tänka sig att verka för ett förbud mot astroturfing som PR-metod?