den
29 februari
Interpellation
2011/12:269
Utvisade som riskerar tortyr
av Christina
Höj Larsen (V)
till statsrådet Tobias Billström (M)
Det absoluta förbudet mot tortyr och mot
utvisningar till ett land där den utvisade riskerar tortyr är en av de mest grundläggande
reglerna i skyddet för mänskliga rättigheter. Förbudet är undantagslöst.
Nyligen fälldes Sverige ånyo i FN:s kommitté mot
tortyr för en utvisning till Azerbajdzjan. Kommittén ansåg att intygen från
experterna på tortyrskadediagnostik visade att medlemmar i den från Sverige
utvisade familjen utsatts för tortyr när de ankommit till Azerbajdzjan, och att
rapporter från UNHCR med flera visar att blandade familjer riskerar förföljelse
i Azerbajdzjan. En ny deportation skulle innebära att ”makarna utsattes
för en förutsägbar, verklig och personlig risk för tortyr”.
Detta var 19:e gången Sverige fälldes för att ha
behandlat enskilda i strid med FN:s konvention mot tortyr. Inget annat land har
fällts så många gånger i den typen av fall. Man skulle kunna tycka att det
borde stämma till eftertanke.
Fredagen den 25 februari utvisades Jean
Kabuidibuidi, kallad pastor Jean, till Kongo. Han har vittnat om misshandel och
tortyr efter gripandet, som skedde i omedelbar anslutning till att han anlände
till Kongo. Uppgifterna om de exakta omständigheterna är fortfarande vaga, men
uppenbart är att han inte alls varit så säker som svenska myndigheter utgått
ifrån i sina beslut. Mycket talar för att Sverige återigen kommer att anmälas
till FN:s kommitté mot tortyr.
Slutsatsen blir, än en gång, att svenska
myndigheter inte tar något som helst ansvar för att följa upp vad som händer en
person efter utvisning. När medierna inte heller har uppmärksammat fallet har
ansvaret i stället axlats av frivilliga aktivister och människorättskämpar. De
har gjort ett viktigt jobb, men det ställer svenska myndigheters bristande
uppföljningsansvar i blixtbelysning.
I en dom i mars 2010 i målet R.C. mot Sverige slog
Europadomstolen för mänskliga rättigheter fast två för svensk rättstillämpning
nya principer i asylrätten. Den första principen gäller följande: Om en
asylsökande framfört något som tyder på att han/hon varit utsatt för tortyr,
till exempel genom att åberopa ett intyg från en allmänläkare vid en
vårdcentral, åligger det Migrationsverket att på eget initiativ skaffa ett
expertutlåtande om den sannolika orsaken till skadorna. Den andra nya principen
gäller detta: Om en asylsökande lyckats fullgöra beviskravet att han/hon redan
varit utsatt för tortyr är det Migrationsverket som måste bevisa att det inte
föreligger någon risk för upprepad tortyr vid en utvisning till hemlandet.
Migrationsverket och migrationsdomstolarna har
hittills i stort sett försummat att tillämpa dessa nya principer trots att de
utgör svensk rätt.
I artikel 8 i återvändandedirektivet stadgas att
medlemsstaterna ska sörja för ett effektivt övervakningssystem för påtvingade återvändanden.
Men i regeringens av Miljöpartiet stödda proposition om genomförandet i svensk
rätt av direktivet sägs att något sådant övervakningssystem inte behövs
eftersom JO och JK har tillsyn över svenska myndigheter. Det är ju uppenbart
för var och en att JO och JK saknar resurser för en sådan ny uppgift, men
regeringen verkar hoppas att vinna tid eftersom ett överträdelseförfarande i EU
mot Sverige för bristfälligt genomförande av direktivet kan ta lång tid. Under
tiden kan man fortsätta att mörka vad som sker med dem som fått avslag på sin
asylansökan och utvisats.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa
följande frågor till statsrådet Tobias Billström:
Vilka initiativ – lagstiftningsvägen eller på
annat sätt – är statsrådet beredd att ta för att Migrationsverket och
migrationsdomstolarna ska tillämpa svensk rätt i enlighet med
Europakonventionen och de domar som Europadomstolen avkunnar?
Vilka initiativ – lagstiftningsvägen eller på
annat sätt – är statsrådet beredd att ta för att Sverige inte ska utvisa
människor till länder där de riskerar tortyr?
Vilka initiativ – lagstiftningsvägen eller på
annat sätt – är statsrådet beredd att ta för att svenska myndigheter ska
vara skyldiga att följa upp vad som sker med flyktingar som utvisats?