den
13 februari
Interpellation
2011/12:230
Övergrepp i rättssak
av Hillevi
Larsson (S)
till justitieminister Beatrice Ask (M)
Det finns vittnen till flera av de dödsskjutningar
som skett på senare tid i Malmö. Det hävdar polisen själv. Men vittnena vågar inte
träda fram av rädsla för hot och repressalier från kriminella. Utan vittnesmål
är polisen enbart hänvisad till teknisk bevisning, och det räcker som regel
inte för att ringa in gärningsmännen.
Detta är inte första gången som vittnen och
brottsoffer skräms till tystnad. Det förekommer alltför ofta, både i Malmö och
i övriga landet.
Övergrepp i rättssak, att terrorisera vittnen och
målsägande i rättegångar, har dess värre blivit ett allt vanligare brott.
Anmälningarna om övergrepp i rättssak har ökat med
70 procent mellan 1999 och 2006. Bara under 2000-talet har en fördubbling
skett. Förra året gjordes 5 835 polisanmälningar med rubriceringen
övergrepp i rättssak. Det är en ökning med nästan 9 procent jämfört med 2010.
Till detta kommer det stora mörkertalet: vittnen
och brottsoffer som låter bli att anmäla brott, inklusive övergrepp i rättssak,
och de som ändrar eller drar tillbaka sina vittnesmål i samband med
rättegången, för att de skrämts till tystnad.
Åklagarmyndigheten i Malmö vittnar om att det blir
allt svårare att få människor att ställa upp och berätta vad de vet.
Övergrepp i rättssak förekommer framför allt i tre
typer av fall: vid organiserad brottslighet, ungdomsbrottslighet och våld i
nära relationer.
Övergrepp i rättssak är ett hot mot hela
rättssystemet. Om gärningsmännen kan slippa påföljd genom hot och våld innebär
det att rättssäkerheten i samhället ersätts med ”djungelns lag”. Då
blir det den starkes rätt som råder. Samhällets svar på detta måste bli att
förstärka skyddet för både vittnen och brottsoffer.
Möjligheten till anonyma vittnen har avvisats i
flera utredningar i Sverige med hänvisning till att det är ett hot mot
rättssäkerheten. Men med den alarmerande utveckling vi ser, där maffian
terroriserar allt fler vittnen och brottsoffer till
tystnad, är det frågan om inte detta är ett ännu större hot mot
rättssäkerheten.
Mot denna bakgrund undrar jag hur statsrådet ser på
följande frågor:
1. Vad
planerar justitieministern att göra för att få fler att våga vittna i
rättegångar?
2. Anser
justitieministern att det är rimligt att tala om ”lindriga former”
av övergrepp i rättssak?
3. Vad gör
justitieministern för att se till att brottsutredningar och rättegångar
gällande grova våldsbrott inte tar orimligt lång tid?
4. Vad gör
justitieministern för att tillförsäkra att fler utsatta vittnen och brottsoffer
får dygnetruntbeskydd genom hela rättsprocessen?
5. Kan
justitieministern tänka sig möjligheten till anonyma vittnen i Sverige, enligt
Europakonventionens praxis?